Det var en eftermiddag, sista året vi bodde i Thomsonska huset. Jag var alldeles ensam den eftermiddagen och skulle begagna mig af tillfället för att i fullkomligt öfverlemnande åt mina egna tankar och ingifvelser söka göra andre hjeltens entré i »Rosen på Tistelön», så värdig som möjligt. Arve Arnman, den blifvande jagtlöjtnanten, var N:o 1. Men han var ännu alltför ung, och dessutom måste en lucka uppstå i fall ej det funnes två hjeltar till rivalskap om hjeltinnan. Naturligtvis skulle det bli en sjökapten, någon annan kunde på Tistelön ej komma i fråga. Och jag hade i mitt hufvud scenen färdig; det var dessutom ingen uppfinning utan en reminiscens från min broder, kapten Pål Smiths sjömansöden.

Men en författare kan både dagar och veckor bära både en och flera scener i hufvudet utan att finna transportmedel att få dem ned på papperet. Man är minsann icke alltid i det särskilda inre skick, som erfordras för att få pennan att springa, och skall den betänksamt krypa, då är det ej som sig bör.

Jag hade fått hela uppränningen till romanen af min broder, häradshöfding Smith, som hittat handlingarna om Haraldsönerne i häradsarchivet, och han, som lagen ej hindrade från sjövana i stort, hade ärligt hjelpt mig förbi Pater noster-skären. Men det gick långsamt med posten till Strömstad, och min bror skulle dessutom skrattat, om jag behöft fråga honom till råds i detta. Var jag honom ej nog tacksamhet skyldig för det han så godt som rent af tvungit mig att börja min skärgårdslitteratur? Han hade funnit bästa medlet, då han sagt: »Hvad det skulle gladt salig far, om han lefvat för att se dig göra dig ditt barndomslif och dina resor med honom till godo, och hvem vet om han ej ännu kan glädja sig deråt.»

Allt detta mindes jag, och det var godt och väl, men hvad som var långt ifrån väl, det var att jag kände mig så omöjlig som möjligt, och tiden hastade.

Just som jag då sade mig sjelf: »Det är ej heller värdt i dag att försöka», så gick det i salsdörren, och strax derpå tittade Mellins vänliga ansigte, med det långa, ljusa håret likt en ram deromkring, fram genom dörren.

»Jag träffade ingen derute», sade han, »får jag komma in? Carlén är förmodligen icke hemma?»

»Det är han ej, men var mycket mer än välkommen. Jag sitter här i en brydsam scen, och är ändå icke i stånd att disponera öfver mina gåfvor, men nu kan jag få hjelp.»

»Jag är tillreds; af hvad jag läst i det redan utkomna är jag inne i arbetet. Ha vi situationen till lands eller sjös?»

»På båda hållen. – Tre år anses passerade sedan sista besöket på Tistelön, der Gabriella nu uppvuxit till en sextonårig skönhet. Jag har börjat 17 kap. med en stormig afton. Och hvad som då bör hända är följande: Jag gaf i flygten en skizzering af uppslaget och af kapten Rosenberg, mannen som ovilkorligt skulle in på scenen.»

»Nå, jag är redan hemma i dataljerna», svarade Mellin skrattande, »men får jag gå och diktera så blir det bäst. Var god och läs upp sista meningen.»

Jag, med pennan i hand vid skrifbordet ...

»Aftonmåltiden var längesedan afdukad och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande orkan, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo trycka sig ned. Det förekom benne så ovanligt hemskt och ödsligt, att hon nästan fruktade den minsta förändring i sina egna rörelser.

... »Här är det slut.»

»Godt», sade Mellin. Och börjande promenaden längs salsgolfvet, fortsatte han så ledigt som om det varit i hans eget manuskript:

»Men icke blott på Erikas, äfven på männernes stormande sinnen tycktes denna aftons mörker hafva lägrat sig med en viss hemskhet». ... Och härefter fortsatte han diktamen tills hela scenen nära nog var slutad ... då min man, som just i detsamma hemkom, förvånad stannade och såg på oss.

»Vänta», förklarade Mellin. »Jag håller på att lotsa din fru af ett grund, som hon stött på. Vi äro snart klara.»

Strax härefter hade vi kommit af grundet och sedan jag komplimenterat Mellin för den lotshjelp, jag erhållit, förvandlade jag mig till värdinna och lät min man taga hand om gästen, som jag vid min återkomst med Thomson fann redan i full gång med att rita upp ett fartyg på baksidan af manuskriptet.

Och detta var icke sista gången Mellin kom mig till hjelp. Han var alltid smickrad af att rådfrågas, och tillreds med råd och dåd i allting. Nästa gång kom lotshjelp i En natt vid Bullarsjön. Då lotsade han min hjelte uppåt de vilda lappfjellen och ända till lappkåtan. Men sedan kan jag icke erinra mig att vi hade några litterära förhandlingar på papperet, och jag har omnämnt dessa, för att få tillfälle visa Mellins rent af outransakliga förmåga att när som helst försätta sig in i hvilket ämne som behagades, och han skulle utan en minuts besinning genast kunnat börja skrifva deröfver. Jag tror att han till och med kunnat fortsätta under sömnen. Han var i sanning mycket märkvärdig i det hänseendet.

1845, Mellin var då gift, infann han sig icke just så ofta som förr, men allt emellanåt stundom med sin fru (Sofie Gyllenram som flicka) och då hade umgänget kommit på en långt ifrån ceremoniel, men i alla fall på en viss reglerad fot, och nu skall i ordningen omnämnas

Jag har efter hvad redan blifvit vidrört helt och hållet förbigått min första bekantskap med Mellin, såsom fullt känd, och tänker i denna skildring endast beröra några minnen, liggande mellan 1842 och 1852, hvilket senare år icke blott för mig och min man och desslikes för Blanche blef så vigtigt, utan äfven för Mellin blef ett märkligt år, efter det var då han (efter en visst tjuguårig adjunktur) som kyrkoherde tillträdde pastoratet Norra Wram i Skåne.

Till de litterära triumfer han dessförinnan förvärfvat och som skänkt honom ett af de första namnen i Sveriges litteraturhistoria får läggas, att han två om icke tre gånger vunnit pris i Svenska akademien, och dessutom beredt sig särskildt i Stockholm ett för alltid varaktigt minne genom att kraftigt ha verkat för den förening, hvarigenom litteratörernas och artisternas pensionskassa kommit till stånd. Det var minsann ingen litet högtidlig afton den, då i de la Croix’ salon första tafvelutställningen och musikfesten jemte litterära föredrag egde rum!

Men det var ej om den aftonen jag skulle tala, ehuru den mycket väl förtjenade det, ty en lyckligare triumfator än Mellin då var, skulle man väl ha svårt att finna.

Emellertid var det 1845 som Mellin en förmiddag infann sig hos oss ensam, för att å egna och sin frus vägnar bjuda oss på kaffe. Och som han hade sin stora »förnumstiga» min, så kunde jag antaga att det var något särskildt med bjudningen.

»Vi bli endast 6 personer utom oss sjelfva», sade han, »men jag tror att den gäst jag bjuder på skall utöfva något lockande på programmet, i fall det kunde delgifvas, men det kan det ej. Det skall bli en öfverraskning.»

När Mellin var gången med en tacksägelse på fickan, undrade vi om, i fall Blanche varit hemma då, vi denna gång skulle träffat honom hos Mellin. Det förekom så underligt att dessa herrar, hvilka verkligen höllo af hvarandra, och som förut lefvat så förtroligt, och voro så förtroliga då de träffades hos oss eller ute på allmänna tillflykter, icke ofta befunno sig hos hvarandra. Det var ett förhållande, som kommit i gång säkerligen utan att någondera tänkt derpå; när helst de träffades, var det liksom de sett hvarandra dagen förut.

Jag gick ensam till kaffebjudningen. Min man skulle komma senare, då han afslutat det arbete, han för tillfället var sysselsatt med. Och då jag inträdde hos Mellin och hans fru, hade ännu icke den gästen anländt, som jag blifvit inviterad på. Der funnos i stället ett par damer af fru Mellins bekanta, hvilka icke hindrade mig att få behålla värden för mig sjelf.

Mellin och jag hade alltid flera beröringspunkter. Och när helst vi träffades, råkade vi in i någon intresserad konversation. I dag kommo vi dock icke längre än till den väntade gästen. Jag förstod att det var någon som utöfvade ett synnerligt inflytande på den lugne, treflige och godlynte mannen, som alltid tyckte så mycket om att lägga en oskyldig mysticism äfven i de enklaste tilldragelser.

Nu stannade en vagn.

»Hon är här», utbrast Mellin strålande. Och ändtligen fick jag veta så mycket som att det var ett fruntimmer.

Värdinnan följde genast sin man ut i yttre rummet och till det inre hördes ett rigtigt jubel från Mellin och aktningsfulla artighetsbetygelser från värdinnan. Derpå uppslogs dörren och den långe författaren af starka dimensioner förde in vid sin arm en liten, liten fin, luftig gestalt, men en stor författarinna, som kom skyndande emot mig med utsträckta händer.

Det var Fredrika Bremer.

»Nå», sade Mellin förtjust, »har man lyckats att göra damerna ett nöje?»

Detta skyndade vi båda att betyga, och m:ll Bremer frågade mig genast om jag mindes vårt sammanträffande hos Carl den XII.

»Huru!» utropade Mellin, »ha två författarinnor hållit ett möte i skuggornas land? Ty någon annorstädes vet jag ej att ni kunde träffa »Kung Carl den unge hjelte», och jag begriper ej huru ni ens der kunde bli mottagna hos honom, då han hyste så ringa sympati för fruntimmer och romantik.»

»Och ändå var han sjelf i lif och lefverne en romantyp i storslagen stil», menade mamsell Bremer. »Men fråga fru Carlén om hon ej minnes att det var i kung Carls drabantsal i Strömstad som vi möttes. Hon hade ändå med sig under shawlen »Waldemar Klein», det första lilla arbetet! »Huru mycket», tillade hon med sin intagande, tillvinnande vänlighet, »har ej sedan dess förändrats ... den nybörjande, som jag önskade lycka och framgång, har vunnit hvad henne tillönskades.»

»Och hvilketdera får man tillskrifva Strömstadsbarnets lycka efter det mötet», frågade Mellin. »Antingen hvardagslifvets författarinnas goda önskningar eller skuggorna i Carl XII:s drabantsal, ty något intryck derifrån blef bestämdt verkande.»

Jag såg värdinnan och kaffet i antågande, och skyndade derför att artigt förklara det jag var öfvertygad att jag, för allt det goda som mött mig, stod i skuld hos – hälften hvar.

Under kaffedrickningen språkade mamsell Bremer och fru Mellin, och jag hade då tillfälle att komplimentera värden för det nöje han beredt mig. Med det samma fick jag veta att mamsell Bremer endast några dagar skulle stanna i staden.

Nu sökte någon Mellin, och vid sin återkomst förklarade han med det uttryck af innerlig välvilja, som var liksom fastpregladt på hans ansigte, att den främmande varit en ung litteratör, som förut lemnat honom ett häfte poemer till genomseende, och att han varit lycklig nog att skaffa den nye poeten, »som hade verkliga anlag», det svåraste att finna, nemligen – en förläggare.

»Huru lycklig och tacksam han måtte blifvit», svarade jag, och betraktade med en blick full af aktning denne man, som alltid så enkelt och så villigt uppoffrade sin tid för hvem som anlitade honom om hjelp.

»Nå, Carlén är väl icke tjenstaktig han, jag såg i morgse två eller tre luntor uppe hos honom, och det var icke blott luntor i versform utan i berättelsestil, hvilket är långt värre för både plan och språk.»

»Ja, min man tager nog också för sig af dessa extra bestyr; men han har ännu icke så många förläggare-relationer, som erfordras att rätt gagna i den vägen, så framt icke ...» Men nu vinkade mamsell Bremer.

Och nu kommo vi åter in i vår tremans-konversation. Hvardagslifvets författarinna förklarade att hon skulle vilja veta hvad vi, fullkomligt allvarligt, tänkte öfver betydelsen af intryck i fråga om bedömandet af ett litterärt verk. Kom det goda eller ofördelaktiga omdömet alltid an på boken som man läste eller på den individuella stämningen hvaruti läsaren var? – För sin del trodde hon att det vida mer var de tillfälligt gynsamma individuella intrycken, hvilka bildade den så kallade populariteten, än sjelfva arbetets fullkomligt egna förtjenst.

»Det vore ganska litet smickrande för författaren», menade Mellin, »att med sitt verk vara så beroende af, till exempel, en liten harm, en liten sjukdomssläng, eller ett godt humör vid hemkomsten från något sällskap, ett angenämt bref, ett trefligt eller otrefligt besök etc. etc. Vi arma författare äro mycket att beklaga, ty vi bero verkligen, åtminstone till en del, af allt det der ... Men man får som Jakob Ärlig »ta’ saken kallt». Och nu skall jag hjelpa oss ett stycke på väg i frågans utredning ... Waldemar Kleins författarinna har alltid slagit bort ämnet, då jag velat veta anledningen till hennes partiskhet i bedömandet af min Johannes Fjellman. Jag har trott att någonting särskildt fäste sig vid sjelfva intrycket. Och då den yngre författarinnan säkert ej vågar neka den äldre något, få vi nu upplysning.»

»En upplysning, som ni båda skola skänka ett ömkans leende, ty det stödjer sig på en vidskepelse», svarade jag.

»Den hör jag gerna, förklarade Fredrika Bremer.»

»Och jag», sade Mellin, »spårar en reminiscens från vår vän skalden Ingelman. Jag känner, icke genom Carlén – det skulle ej med honom vara värdt att ens draga på munnen åt Ingelmans öfversinliga trosartiklar – utan af Blanche, som ofta hört honom hos eder berätta om de ting, som filosofien förnekar.»

»Det kan alls icke vara fråga om Ingelman. »Johannes Fjellman» utkom 1831 eller 1832, och jag lärde först känna Ingelman 1840 ... Om jag nu verkligen skall göra en upprigtig bekännelse, så daterar sig förhållandet från 1833 vid slutet af mitt första enkår. Det låg åtta år mellan början af detta och det giftermål jag ingick 1841.»

»Genom min försorg», inföll Mellin. – »Jag vigde dem», vände han sig upplysningsvis till mamsell B. ...; »det var således 1833 – hvilken årstid?»

»Hösten.» Jag var ovillig att tala vidare i ämnet, men de förundrade blickar jag fick emottaga, gjorde att jag fortsatte. »Jag drömde en gång, kort före den nämnda tidpunkten att jag befann mig i ett slags mörkt rum, der en trappa ledde upp till ett öfre, som syntes mig så upplyst att jag kunde se en dimgestalt, hvilken liksom varnande ville stänga mig vägen. Jag borde således ej gå uppför den trappan, och jag gjorde det icke heller – i drömmen.»

»Hvad i all verlden», utbrast Mellin, »kan min stackars Johannes ha med det här att beställa?»

»Tyst», uppmanade mamsell Bremer. »Vi få väl höra.»

»Omkring tre veckor senare vaknade jag en morgon vid en storm och ett oväder som verkligen borde hållit hvarje menniska inom fyra väggar, men jag hade lofvat min bror, vice häradshöfdingen, som satt ting några mil från staden, att möta honom i ett hus på landet, der jag aldrig varit, men dit jag skulle resa för att få veta af honom en ganska vigtig angelägenhet. Jag var öfvertygad om tvenne saker, den ena, att han skulle komma, för att icke narra mig, och den andra, att han skulle bli ofantligt förtretad om jag icke vore tillfinnandes då han rest två mil ... Alltså reste jag i trots af vädrets varning. Jag har ingenting att säga om hvad eller hvem jag träffade, men då jag naturligtvis måste ligga qvar öfver natten, fördes jag genom ett mycket dunkelt kök till en trappa från hvars höjd ljus lyste ... Men jag hade så när segnat ned på stället, ty det mörka köket, trappan och ljuset deruppifrån, hvilket helt enkelt härledde sig från den öppna dörren till ett stort upplyst rum, påminde mig helt och hållet min dröm. Emellertid kunde jag naturligtvis ej annat än stiga upp. Men då jag lemnades ensam, med en hänvisande rörelse till den inre sängkammaren, nödgades jag sätta mig och se mig om – visst icke utan hjertklappning.»

»Jag hade troligen aldrig gått dit upp», förklarade mamsell Bremer.

»Jag, deremot, hade bestämdt gjort det», inföll Mellin, »ty jag är alldeles nödsakad att ha rätt på min Johannes, som jag midt ibland dessa mysterier icke förmår upptäcka.»

»Men jag lyckades upptäcka honom, ty sedan jag en stund öfverlemnat mig åt min uppjagade fantasi, men ingenting upptäckt, som kunde rättfärdiga min hjertklappning, så sade jag mig att jag var högst narraktig, som kunde fästa mig vid en dröm, och det bästa jag kunde göra vore att gå in och lägga mig. Jag gick också modigt in i det inre rummet, som alls icke hade det ringaste högtidliga med sig, utan var helt alldagligt, och jag hade nu blott en sorg: den att, som jag troligen ändå icke lyckades somna, jag icke hade någon lektyr att hålla febern i tygeln ... Nå, hvad fick jag just då se på bordet, om icke första delen af Johannes Fjellman. Jag blef så lycklig öfver att slippa vara ensam, att jag aldrig nog kan tacka Mellin, som sändt ut den der fienden till alla enskilda plågoris. Jag lade mig, jag började läsa, och jag blef så bortblandad, så fullkomligt kurerad för mörka fantasier, att när jag slutat boken och ändtligen somnade, jag vaknade som en ny menniska, och det i trots af att arbetet just egde både hemlighetsfulla och spekulativa karakterer.

»Det var en upplösning, som jag för dess realitet tycker om», menade Mellin, »men den bevisar tyvärr att icke ensamt författaren kan smickra sig med det gynsamma omdömet. Det var behofvet af förströelse som verkade det mesta af intrycket.»

»Nej, det går jag icke in på. Det var författarens fängslande förmåga, ty ett arbete, som under dessa omständigheter förmår göra sig gällande, måtte hafva en inre halt som ligger djupare än kanske till och med författaren tänkt sig.»

»Huru som helst», inföll mamsell Bremer, »så vred sig den der mystèren på rosten. Jag vet icke om jag skall vara rigtigt nöjd med upplösningen, den bestyrker ej drömmen.»

»Jo, det gör den. Jag önskar att den slutat med Mellins bok, men sådan blef ej händelsen. Ett för mig outransakligt öde ville att jag senare skulle återkomma till denna bostad, och det för icke så kort tid. Och hvad jag der upplefde var till sina följder tillräckligt vigtigt att rättfärdiga den första varningen och komma mig att djupt ångra att jag icke bättre fattade och lydde den.»

Vi hade alla tre blifvit nog allvarsamma för att med lättnad helsa inträdet af ett par senare gäster, hvaribland min man, som nu fick lyckan att göra mamsell Bremers bekantskap, och den syntes rigtigt vilja bli ett förspel till den bekantskap, som tjugu år senare dem emellan uppstod, då mamsell Bremer lemnade åtskilliga artiklar för Illustrerad tidning, hvaribland en förtäljer om ett besök hos vördige prosten och prostinnan Mellin på prostgården Norra Wram i Skåne. Den skall införas, då jag icke längre får följa Mellin.

Men nu för tillfället följde jag honom ut i ett annat rum, att blicka litet på hans manuskripter. Det var förutom artiklar till någon landskapstidskrift, en novell i gång, och åtskilliga små täcka manuskripter för diverse kalendrar. Han och jag hade städse ett ömsesidigt intresse vid att språka om våra litterära arbeten.

Ett ytterligare minne från denna afton var det, att vår vanliga hyrkusk narrat oss på vagnen, genom något misstag naturligtvis, och att mamsell Bremer var så oändligt artig och vänlig i sin öfvertalning att få föra oss hem, ehuru det var temligen långt upp på Regeringsgatan vi bodde, att vi stego i hennes vagn och således fingo en längre sammanvaro med Hemmets författarinna.

Icke nog härmed, innan hon reste från staden gjorde hon mig ett längre besök. Då talade vi om friherrinnan Knorring och min första sammanvaro med henne. Men detta inträffade på våren och jag hade således ej då varit närvarande vid den storartade supén på Skälltorp. Jag märkte att mamsell Bremer hyste mycket vänskap och sympati för kusin-författarinnans person, men föga, hvad redan blifvit antydt, för hennes arbeten.

»Vår verksamhet går åt så olika rigtningar», förklarade min gäst, och värdigades med detsamma känna sig litet före om hennes och mina rigtningar hade några beröringspunkter.

Och som jag ej kan finna ett lämpligare tillfälle än detta, att med min skildring stanna vid denna vårt lands första litterära notabilitet på det qvinliga området, så begagnar jag det och vill derefter nämna några ord om

Vårt samtal blef långvarigt och gick på djupet af tvenne qvinnors inre väsende. Hvad mig beträffade, var jag dock långt mera åhörarinnan än den delgifvande talarinnan.

Jag kan mycket väl beröra vissa af mina yttre förhållanden. Alla menniskors yttre förhållanden ligger i öfrigt snart sagdt som uppslagna böcker i en boklåda, tillgängliga för hvilken som behagar bläddra i dem, hittande ett kapitel här, ett annat der, att bifoga och jemföra med de muntliga notiserna. Och detta blir oundvikligt till följe af att ingen lefver fullkomligt ensam, undantagande i sin inre lilla verld, den enda vrå menniskan har för sig sjelf och som hela hennes natur och sjelfaktning förbjuder henne att göra till föremål för förtroenden och bekännelser.

När jag således känner en menniskas yttre lif, ja, till och med nära på från perm till perm, känner jag dock en oändligt liten del af henne, ty jag vet ju ingenting om huru dessa detaljer verkat. En åskådlig verkan se vi visserligen, men den icke åskådliga se vi ej, och framför undersökningen af den, befinna vi oss lyckligtvis framför en vägg utan dörr.

Hvad nu särskildt Fredrika Bremer beträffade, hade hon alldeles motsatta känslor, hvilka kunde ligga så väl i hennes omfattande begär att öfverflytta hela själslifvet på en religiös-filosofisk och socialistisk grund. Hon försvann gerna i ett guldmoln när hon kom in på sina erfarenheter i dessa ämnen, och det fans då icke en känsla i hennes hjerta, en rörelse i hennes sinnen, en fiber i hennes varelse, som ej efter ett föregående vågsvall lade sig till ro uti någon af dessa öppna hamnar.

Hon hade haft sitt lidande, sitt kors, sina gäckade förhoppningar, men hon kunde tala om dem, och äfven skrifva om dem, synnerligen framdeles i sina bref till systern i hemmet, och öfverhufvud var den erfarenhet hon gjort, vid kringseglingen af de blindskär, hvilka finnas inom hvarje menniska, sådan, att den fört hem åt henne en nästan ovansklig frid. Då man hörde henne kunde man tro sig höra ett nytt slags helgon, som litande på sin högre kallelse modigt gick att kämpa med hvad helst som möta ville. Och då förrådde hon allting. Hon egde ingen hemlighet, ingen förtrolig känsla, för hvilka hon ej fann ord.

Och hvad annat än denna kraft, denna rika förtröstan, var det som uppehöll henne, när hon, det till kroppen svagaste och finaste qvinliga väsende, gaf sig ut på årslånga ströftåg i främmande länder, från verldsdel till verldsdel? Och sedan hennes krafter räckt till allt detta, kom hon båda gångerna tillbaka med stora skördar af erfarenhet, som det var hennes glädje att få meddela sina landsmän.

Hon öfverlemnade sig sedan åt den otroligaste verksamhet i reformväg. Kanske ville hon reformera för mycket, men der så stora gåfvor finnas för det ädla, det rena och upphöjda så väl hos qvinnan som hos medborgarinnan i samhällsfrågorna, der är det möjligt att ett steg framåt här och hvar kan tagas för långt.

Hon var emellertid och förblef till det sista ett slags föresyn och försyn i det godas tjenst, och efter henne lefva verk, som, ifall de också icke i sin början upprunnit i hennes eget hufvud, dock hade hennes kraft och lefvande verksamhet att tacka för att de stego till den höjd der de sedan genom andra ädla krafters verksamhet utvecklat sig.

Inom vårt land var hon i följd af de sociala tendensromanerna icke mot slutet så alldeles populär som vid början af sin bana. Det fans väl enskild sympati för hennes utvecklade idéer, och för allt det guld hon uppdrog ur sin inre verld – allt, ty hon höll, som nämndt, ingenting tillslutet, hon kunde låta läsa sig så väl inombords som utombords, men denna begränsade sympati råkade ej in i det allmänna spåret.

Man höll sig blott till ett ensidigt faktum. »När hon skref sina första romaner, då var hon treflig, då läste man henne med nöje, och gladde sig hvar gång något kom ut af hennes hand. Men nu har hon blifvit för lärd och tråkig.

Man ville icke se, icke finna att en sådan själ som hennes omöjligen kunde åtnöja sig med att blott roa eller gagna endast på det sätt som en romanförfattare får begagna, det vill säga genom händelsernas egen moral och inre samband med vissa frågor. Hon älskade att undervisa genom afhandlingar och genom vissa rigtningar som ålåg hennes personal att bringa i ljuset.»

Var detta ett fel, så har det varit deladt af många, henne ofantligt underlägsna såväl i språk som form och djup. Tänk endast på den ofantliga serien inom vår litteratur, der ett eget slags religiösa värfvare kläder på sina litteraturdockor de renaste hvita kläder, der filantropiska idéer och moraliska sentenser begagnas till grundfonder för de underligaste målningar. Alla de som skrifva så, göra det troligen i den bästa mening, och derföre att det icke finnes lättare sätt att få uti menniskorna hvad de vilja bestå dem.

Den ryktbara Fredrika Bremer hade efter misslyckade försök i ren religiös filosofi – man minnes hennes Morgonväkter – vändt sig åt samma håll inom tendensromanen.

Men man ville ej förstå henne.

Hon tog den saken med berömvärdt lugn och skref ändå. Hennes socialistiska penna fick icke grundtorka, ty det fans väl några personer som insågo hvad hon menade och ville.

På det sättet hade (jag kastar nu, det får ej glömmas, blicken nära 20 år in i framtiden) för henne året 1864 inträdt.

Hon hvilade nu i hemlandet efter sin sista femåriga resa inom gamla verlden, från hvilken hon gifvit oss storartade och intressanta beskrifningar. Hon var omgifven af en stor krets af prestinnor inom området af framåtskridandets kretsar, på alla smärre och större samhällsvägar. Och hon, den första prestinnan i denna tempeltjenst, var högt värderad och älskad! Men Hvardagslifvets älskliga författarinna var temligen bortglömd.

1864, då min man utgaf Illustrerad tidning, började den – jag nämnde detta i skizzen öfver August Blanche – med en teckning som jag skrifvit till Fredrika Bremers porträtt. Jag var icke riktigt nöjd med mitt arbete, ty det hade visst varit ännu mera vackert att säga om henne. Men jag sade det bästa jag kunde och framdrog de utsökt tillfredsställande omdömen, som en fransk kritiker uttalat öfver hennes på franska språket, i förkortning, utgifna skildringar af »Hemmen i Nya verlden».

Detta gladde henne så mycket (ty hennes hjerta var fullt af erkänsla för det ringaste bevis på verkligt deltagande), att hon visade mig den äran att sjelf komma och tacka mig, och på samma gång inbjuda mig till en liten supé. Detta var naturligtvis ett gunstbevis, och härflytande från en mycket olika källa med den som föranledde min bjudning till Skålltorp.

Med Fredrika Bremers höga idéer om användandet och missbruket af denna jordens goda, var det icke tänkbart att jag här skulle få se en skymt af friherrinnan Knorrings lysande supé; jag hade långt förut hört beskrifvas att mamsell Bremers aftonmåltid oföränderligen bestod af sill och oskalad potatis jemte en asiett med smör och thé dertill. Detta program ändrades aldrig, äfven om hon hade någon främmande. Och en sådan person kunde naturligtvis göra hvad hon ville; helst då hon var exempelgifvande, åt dem förstås, som hade det vackra modet att följa exemplet.

Vi voro bjudna till klockan 7. Min man var emellertid icke der. Han blef likväl sedan en flitig förmiddagsuppvaktare.

Sällskapet var litet, men der fans, utom värdinnan, en person som jag fann mig mycket lycklig af att få personligen lära känna, nemligen professor Nilsson.

Men innan jag inträdde i förmaket varseblef jag i yttre rummet tre små färdigdukade bord, garnerade med thékoppar.

Värdinnan kom emot mig lik en lätt vindflägt. Det är alldeles omöjligt att förstå huru denna elfkropp kunnat mägta motstå sådana besvärligheter, hon genomgått på resorna, men en högre magt hade burit henne, och nu spelade öfver hennes visst icke vackra men desto mer uttrycksfulla drag en så tillvinnande, framför allt fridfull vänlighet att den var oemotståndlig, helst då man råkade erinra sig att hon i sin egen biografi kallat sig sjelf en orolig och passionerad varelse.

Hon presenterade mig nu för sina gäster, en liten utsökt krets, hvaribland den unga intelligenta engelskan, som under ett år vistades hos mamsell Bremer och senare i en bok öfver detta år (der äfven närvarande afton är omnämnd) beskrifver det vackra, klart rena och pligttrogna lif hon städse förde, hon, som fordom så mycket klagade öfver de inre töcknen som ej kunde klarna.

Det rådde en behaglig anda i sällskapstonen, och det förundrade mig att två gamla herrar (men de voro värdinnan så innerligt tillgifne) ordentligt med de vältaligaste ord tackade mig för den enkla rättvisa jag gjort deras »kära Fredrika!» Den ene hviskade med en vackert bekymrad min: »Hon har blifvit en liten smula gammalmodig. Men det här skall verka godt och upplifvande.»

»Vi ha alla att hvar i vår tur vänta det samma», menade jag. »Men Fredrika Bremer blir i visst afseende aldrig gammalmodig. Det är i öfrigt icke blott som romanförfattarinna hon skurit lagrar, hon har vunnit dem på flera andra fält, der hon icke lätteligen blir upphunnen.»

Den gamle herrns ögon lyste af nöje. – »Den, som hade så sanna vänner!»

Nu blef det en för mig högst intressant konversation med professor Nilsson, som några dagar senare beredde mig den glädjen att få se honom hemma hos oss, der Bellmans hufvudskål blef ett ämne som han ej fann ovärdigt. (I parentes nämner jag här att denna relik, som så många efterfrågat, nu hvilar i samma kyrkogård från hvilken den, under ställets planering, blifvit bortlemnad.)

Under aftonens lopp serverades hos mamsell Bremer alldeles ingenting. Men hon visade oss en hel hop intressanta saker som hon hemfört, och skänkte hvar och en af sina gäster några högst märkliga torkade och väl ordnade blommor från det heliga landet. För min del erhöll jag dessutom ett par andra små minnen.

Klockan nära 9 blefvo vi anmodade att gå ut i det yttre rummet, der hvart och ett af de tre små borden nu hade sitt lilla fat med väl skuren sill och sin karott med oskalad potatis eller som jag hört det nämnas »potatis i kappsäck».

Min svägerska Octavia Carlén, som förut var bekant hos mamsell Bremer, hvilken hon lyckats visa åtskilliga små nyttiga tjenster, hviskade till mig, att mamsell Bremers jungfru låtit henne veta att det i afton skulle bli något rigtigt ovanligt. Förutom sillen, kom det att serveras små kotletter till potatisen, och, o öfverdåd! vin och bakelse efteråt.

Och så blef det. Men hvad som var det bästa, det var att se Fredrika Bremer på det mest behändiga och praktiska sätt rangera kopparne och sjelf med sina små fina händer manövrera den stora thékannan, och för hvarje kopp hon fylde smålog hon och såg mycket lycklig ut.

Det var i öfrigt inte något obetydligt arbete, ty från de andra borden buros äfven kopparne fram, och alltjemt räckte både théet och krafterna till.

Men nu torde tiden vara inne att sluta denna lilla extra supé ofvanpå Mellins supé. Jag tillägger blott, att från den tiden blefvo mamsell Bremer och jag mycket närmare bekanta, och vexlade flera bref, äfven sedan hon för sista gången flyttat till Årsta, der hennes lif slutades. Hon hade ej förgäfves skrifvit om Strid och Frid.

Innan jag återgår till Mellin måste jag emellertid nämna två saker.

Först vill jag reservera mig mot den möjliga uppfattningen, hvilken skulle vara helt och hållet origtig, att mitt omnämnande af arrangementet vid mamsell Bremers supé innefattade någon liknelse till klander. Nej, så långt derifrån, att jag omtalat denna för mig så glada afton blott för att gifva de läsare, hvilka med något slags intresse fästa sina blickar vid Minnena af det gamla författarlifvet, tillfälle att få bedöma detta äfven i de små materiela detaljerna.

Och för resten äro dessa detaljer ändå icke så materiela. Lyxen hos Friherrinnan Knorring i mat och dryck, kaffe- och thébröd, (hvilka två sista slag voro tror jag lika många som hennes talanger, det vill säga tjugufem) utgjorde ett lefvande bevis på att hon, i egenskap af representerande dam, ansåg sig af princip skyldig att lysa i hvilken representationsegenskap som erbjöds. Fredrika Bremer, hyllande en motsatt princip, den att man äter för att lefva, men att man icke lefver för att äta, ansåg också sig såsom den representerande. Och så kom det derhän, att »Min älskade Fredrika» och »Min älskade Sofie», såsom de ofta benämnde hvarandra, togo hvar sin väg så väl i detta som i annat. Och hvilka eleganta egenskaper friherrinnan Knorring kunde utveckla vid sitt bord, aldrig kunde hon skänka sina gäster en så innerligt behaglig syn som den att se Fredrika Bremer, sträfvande med den stora kannan, servera thé.

Detta var det ena jag ville säga. Det andra var att på den der förmiddagsvisiten, som vi alldeles råkat på villospår ifrån, hon talade om Mellin med en så djup aktning och vänskap att, i fall jag icke redan från första stund af hans och min bekantskap fattat honom från en sann sida, hennes omdömen skulle inverkat på mig, detta dock blott efter hvad jag förmodar. Men i sjelfva verket har jag alltid haft svårt för att upptaga andras intryck, utan helst velat studera de egna, hvilket jag också anser att hvar och en bör göra. Det blir alltid en svaghet att forma sina begrepp efter andras hänvisningar. Detta kan visserligen vara beqvämt, men medför den framtida olägenheten att aldrig känna sig sjelfständig, utan hjelplös, då ingen finnes till hands att gifva ett omdöme, eller sätta form och färg på det som blygsamt söker sig sig fram. Härifrån öfvergår jag till

Vi ha talat om Mellin i egenskap af mångsidig författare, i egenskap af den hjelpsamme vännen, den intresserande beskyddaren för de många okände litteratörer, poeter, artister eller andra konstnärer, som sökte hans råd och beskydd, och vi ha också sett en liten bit af honom som sällskapsman, men vi ha icke talat om honom såsom prest. Dock, innan jag yttrar något om det enskilda intrycket af honom i sjelfva utöfningen af det presterliga kallet i dess heligaste mystèrer, vill jag anföra hvad Blanche, som var en sin tids upplysta organ, yttrar om Mellin i egenskap af en kyrkans man.

»Men vi hade så när glömt Den kristlige predikaren i 3 årgångar, utgifven af honom 1839-41. Mellin är som bekant prest, och den tiden komministersadjunkt i Stockholm (i Clara). Frisinnad i de politiska frågorna, hvilket de högvördige hade svårt att smälta, var han deremot i den religiösa måhända mera statskyrklig än som smakade vännernes krets.

Men en prest, sådan som Mellin, prest i lefvernet så väl som i läran, kunde ej vara annat än tolerant, om han också ogerna tog emot sina politiska vänner i sakristian. I Mellins predikningar, liksom i hans förebild Franzéns, skönjer man emellertid ett bemödande att ställa det poetiska elementet, hvaraf båda voro så mägtiga, alltför mycket under det dogmatiska, liksom vore i en predikan inspirationen en synd; utan den fria utflygten af sin inspiration, månne väl Wallin blifvit den »domsbasun på Zions berg» som Tegnér kallade honom? Herrans tjenare i gamla testamentet voro, skulle vi tro, skalder om någon varit det. Och är väl sjelfva Kristi lära annat än den högsta inspiration, vällande fram som en väldig flod, den aderton seklers prosa med alla sina förvrängningar och konstgrepp förgäfves sökt grumla och afleda.

Men, statskyrklig eller ej, är dock Mellin – vi veta det nog – en herde såsom få, oss veterligen, äro. Hvad han i sin ungdom var för sina vänner inom litteraturen och skön konst, är han ännu i dag för sina socknebor, samme faderlige vän och rådgifvare, samme varme deltagare i alla deras angelägenheter, i deras fröjder och lidanden, outtömlig i uppfinning af medel att skydda de förra och skingra de senare».

Blanche började det anförda utdraget med att tala om Den kristlige predikaren, som, heter det, han »så när glömt», och som han nästan åter glömde denne, under värman af sitt föredrag att hålla sig till den verklige predikanten, så tyckes mig det icke vara ur vägen att anföra en annan författares yttrande om just det ifrågavarande arbetet, icke blott derför att det blifvit nämndt, utan att det ovilkorligt hörer till individualiteten af Mellins väsende såsom den andlige läraren eller rättare till hans uppfattning af den lagstadgade delen deraf.

Så lyder detta andra meddelande från Svea.

»Han, presten, skulle naturligtvis äfven plöja på kyrkolitteraturens fält. Och så utgaf han »Den kristlige predikaren», med uppgifvet syftemål att inom husliga kretsar lända till uppbyggelse samt väcka och underhålla andakten.

Af den offentliga kritiken blef Predikaren icke med odeladt intresse emottagen, kanske mycket derför att Mellin var i det hänseendet strängt dogmatisk, och, med sin frände Franzén till förebild, klafband den inneboende poetiska känslan under det rent presterliga, liksom fruktade han för inspiration, hänförelse. Emellertid skattade Franzén sjelf högt Mellins predikogåfvor, och han skref en gång till en vän om Mellins egna predikningar, hvilka nu utgöra supplement till Franzéns predikosamling: »Hade Mellin också icke skrifvit mer i sina dagar än dessa predikningar, så förtjenade han befordran.» – Befordran inom den dogmatiskt rättrogna svenska kyrkan naturligtvis. »

I dessa uttalanden, hvilka söka angifva Mellins presterliga uppfattning af sitt embete, ligger bokstafven af hans verksamhet. Men andan deri kunde endast uppfattas då man hade tillfälle att se honom i sjelfva utöfningen af hans heliga kall.

På papperet i sin tryckta utstyrsel är ordets kraft helt olika till sina verkningar mot att höra det från apostelns egna varma läppar. Mindre i alla fall på predikstolen än vid andra af lifvets heligaste och vigtigaste kristliga momenter.

Jag såg Mellin hög och allvarlig, med handboken i hand, träda fram till brudpallarne att förrätta en vigsel. Det var ej Mellin, hvars röst jag då hörde, det var Herrans vigde tjenares, ty den röst, som vissa begåfvade prester vid stora högtidsstunder erhålla, är liksom en återklang från ofvan, der »tungomålet» talas med ljud, hvilka vi icke känna. Och huru var ej också hans yttre gestalt då förändrad! Han uppbar alltid, på verldsligt språk, särdeles väl sin andliga värdighet. Men det vill säga nästan så godt som ingenting jemfördt med den högre apostoliska värdigheten, der det verldsliga elementet är alldeles skjutet åt sidan.

Dernäst såg jag och hörde Mellin då han stod framför altaret med kalken i sin hand. Just ett sådant ögonblick pröfvar till hvilken halt presten hörer. Det finnes sådana Guds ords tjenare, som af den bestämda kyrkceremonien förmå skapa en himmelsk, en sant himmelsk måltid till stiftarens minne, men dessa prester skola då glömma alla tankar på kyrkobruk för att sjelfva under inspirationens välde gå in i sin höga kallelse. Sådan syntes då Mellin, och huru mycket han i sina predikningar kunde hålla sig till den statskyrkliga formens fordringar – här var han den enkle aposteln.

En tredje gång såg jag honom vid ett tillfälle, som jag antager bland de, för den kristna lärans mystèrer, allra vigtigaste, och som kanske för en presterlig förmåga är den mest pröfvande – nemligen vid en sjuksäng. Det blef icke en dödssäng, men så mycket svårare är det att hitta de rätta orden, der skiljovägen delar sig och ingen mensklig kunskap, hvarken läkarens eller aningens, kan visa på hvilkendera vägen den sjuke kommer att taga. Och äfven här tillfredsstälde Mellin.

Efter uttalandet af dessa åsigter har jag ingenting vidare att meddela i detta ämne, utom det vackra och fina draget, att Mellin aldrig, under sin ungkarlstid, åt söndagsmiddagen på någon källare, då han i kyrkan utdelat nattvarden. Han sökte då någon af sina många vänners familjebord.

I sammanhang med det presterliga ämnet nämnes att Mellin under en följd af riksdagar var tjenstgörande i presteståndets kansli.

Och nu gå vi att återfinna hufvudpersonen i denna skizz i sin vanliga verldsliga gestalt.

När helst Mellin inträdde i vårt hem, lyste alltid solen fram, äfven om det var mulet i den yttre luften. Han hade alltid ett Johannisutseende med sitt långa, ljusa hår, sina klara, milda blå ögon och sin hjertegoda min. Och alltid kom han med händerna fulla af litterära nyheter, och tankarne och läpparna fulla med stora, stora planer för stora arbeten och små intagande planer för mindre stycken, som han ärnade utgifva, ty han hade allra minst sex à sju idéer och icke blott idéer, utan sex à sju arbeten i gång på samma tid. Han var i egenskap af författare icke blott outtömlig, han var outransaklig, ty hvart räckte han ej till?

Med slutet af 1846 fingo vi ett gemensamt intresse i Thomsons senare utgifna bibliotek »Nya Svenska Parnassen», döpt af Mellin; han hade från många år tillbaka (från Nicanderska tiden) stått i relation med Thomson. Och vänskapsrelationerna dem emellan upphörde aldrig.

Vi kollationerade nu våra blifvande tillgångar för biblioteket. Jag meddelade planen för »En natt vid Bullarsjön», hvilken han icke blott till dess tendens fullt gillade, utan gaf mig äfven många vinkar och ett trofast handtag vid skildringen af missionärens (hjeltens) vistande i Lappmarken. Å min sida fick jag del af planen för Unga Grefvinnan, som han ärnade kalla en novell, men som skulle bli en verklig roman, huru kinkigt det än var att denna dam skulle komma och inkräkta på Trettioåriga kriget, Gamla tidens historia för ungdom med flera.

»Men», sade han, »jag vill aldrig vara oridderlig emot damerna, och derför skall min »Unga grefvinna» nog finna uppröjd väg, åtminstone så pass som en gångstig att sätta sina små fötter på.»

Och Unga grefvinnan hoppade helt lätt och behagligt från den stigen direkt upp på parnassen, der hon tog sig min och later af att vara fullt hemmastadd, hvilket ock ingen hvarken recensent eller läsare bestred henne. Hvad kunde hon ock annat göra, såsom dotter af en man, med en sådan lång rad af litterära anor, hvilken tre särskilda gånger, 1828, 1833 och 1840, vunnit Svenska akademiens andra pris, och desslikes sedan Carl-Johanspriset för litterära förtjenster?

Men förutom de litterära, förhöll det sig synnerligen mystiskt med de invecklade adliga anorna. Och, så vidt jag minnes, fans en spännande intrig och många karaktersmålningar i detta arbete, i hvilket författaren liksom velat visa hvad han i uppfinningsväg förmådde. Hvad han förmådde i lätt stil och naturtrogna teckningar, det visste man förut.

De två på förhand bestämda åren af Thomsonska biblioteket gingo till ända.

Mellin hade ej fullbordat sitt »Trettioåriga kriget», men skrifvit »Främlingen från Als» samt hunnit ett långt stycke i väg på »Krigen och statshvälfningarna i våra dagar». Och till allt detta var han äfven sysselsatt med »Tåget öfver Stora Belt» och ändtligen och slutligen med berättelser om »Svenska resandes äfventyr och färder», der hans minnen från Portugals-resan inflätas.

Midt inne i denna omätliga litteraturhvirfvel inträffade två intressanta afbrott.

1848 föddes honom en son, och samma år, den 18 februari, utnämndes han till bataljonspredikant vid Svea lifgarde, hvarefter han blef tillförordnad regementspastor vid detta regemente under expeditionen till Fyen.

Nu kan man vara förvissad om att ett sjudubbelt lif rullade genom den om idel strider, bragder och segrar drömmande prest-hjeltens blod.

Om det endast varit i forna tider, då äfven presterne buro vapen i fält och drogo åstad med det heliga korset i ena handen och svärdet i den andra! Det skulle just klädt vår Mellin att ha varit en medeltidsbiskop.

Jag hade aldrig tillförene sett honom se stolt ut, men med sådana utsigter var det väl omöjligt annat för den, som icke tog saken från den simpla materiela sidan. Jo, en gång förut mins jag att jag såg Mellin i en viss stolt skepelse; det var den aftonen, då, som förut är nämndt, den vackra stiftelsen för litteratörernes och artisternes pensionskassa öppnades och han förde Konung Oscar dit, omkring salen, att bese hvad redan blifvit samladt. Mellin hade haft en god hufvuddel af besväret i och för detta verk.

Hans lefvande intresse för artister i allmänhet kom väl deraf, att han sjelf hade ett stycke artistiskt snille, ty utom de många upplagor af fartyg som han ritade, porträtterade han också på några minuter alla de personer, som kommo under hans ögon då han hade blyertspennan i hand. I Crusenstolpes familj, der man som en skatt betraktade och beaktade hvarje papperslapp, som ej var tom, hade man en hel liten samling af dessa Mellinska teckningar.

Emellertid talades nu och tecknades ingenting annat än det, som hade afseende på kriget och truppernas embarkering vid Skeppsholmen.

Jag tror att detta utomordenligt intressanta skådespel egde rum omkring början af juni. Det säkra är, att hela Skeppsholmsbron höll på att till slut sjelf resa, och att det derför bland allmänheten uppstod en mängd siare, som tjenstaktigt förskräckte sin närmaste granne med hemska spådomar för de vackra truppernas återkomst.

Men musiken och trummorna öfverbjödo skriket, och de svajande fanorna hade den egenskapen, att de på längsta afstånd torkade tårarna, så att vackra ögon kunde se de hurtige blå gossarnes långa tåg.

Det var en helt och hållet pittoresk tafla.

Hvarenda fläck på holmarne, från främsta till yttersta ändpunkterna, var höljd af högtidsklädda menniskor. Hviftande näsdukar, parasoller och uppsträckta händer bildade ett slags våglik mur. Och der ute på redden lågo ångbåtarne med rykande skorstenar och intogo efter hand den lefvande lasten.

När slutligen alla trupper kommit öfver bron och i sin tur embarkerat, då utbröt ett sådant hurrande och snyftande att inga ord kunna beskrifva det. Jag såg ingenting af affärden, men der funnos menniskor som visst stodo qvar ända till aftonen om icke till följande morgonen.

Efter tågen öfver Skeppsholmen kom ett långt och vidsträckt artikeltåg i tidningarne. Först var det kungliga notiser från Malmö, der konungen och hofvet lefde, och sedan var det krigiska notiser, med alla deras kommentarier, deras fruktan och triumfer, allt som ämnen gåfvos för sympatierna.

Hade Fredrika Bremer då funnits i Stockholm, så skulle hon satt i gång sådana virknings- och stickningssammankomster, som hon tillstälde under Danmarks senaste krig med Tyskland. Ingen mensklig varelse kunde under något krig varit – på afstånd – mera införlifvad dermed än hon. Sjelf stickade hon ett helt parti strumpor, hvilka, i likhet med alla öfriga arbeten, förfärdigades af blått och gult garn, på det danskarne, då persedlarne kommo dem tillhanda, borde begripa att de svenska färgerna betydde svenska sympatier.

Men en afton, då den vanliga bulletinbäraren ankom med tidningarne, bar det sig icke bättre, än att denne, mamsell Bremers genom långa år trogne vän hade något sorgligt att förkunna. Det var en ställning, som danskarne länge ärorikt behållit, men nu öfvergifvit.

Då rusade Fredrika Bremer häftigt upp, kastade den blågula strumpan långt ifrån sig och utropade:

»Jag stickar inga strumpor åt fege män.»

Men när hon märkte de andras förvånade blickar, hvilka uttalade det allra tydligaste inkast mot hennes förhastade yttrande, satte hon sig åter och halfmumlade:

»Tag hit stickningen då, jag anar att det blott är en krigslist. I morgon få vi upplysning»1.

De följande posterna hade likväl bekräftelse på sjelfva saken. Men det fans minsann inga »fege män» bland det folk, som i fordomtima gjort så väldiga härtåg. Och Fredrika Bremer tröstade sig troligen dermed, att det existerar förhållanden, som stundom kunna ha ett helt olika utseende mot hvad de i sjelfva verket äro. Och så fortfor hon då att arbeta i gult och blått, lefvande i det vissa hoppet, att hennes strumpor skulle begagnas af män, hvilka aldrig visat fienden sina hälar.

Men vi öfverge mamsell Bremer och sista kriget, för att se Mellin återkomma från det föregående, i hela glansen af en författare som icke vidare behöfde skildra krigshändelser efter blott historiska källor och fantasier. Nu hade han att tillgå personlig erfarenhet. Han hade lefvat ett stycke skandinavisk historia, och hvarken talade eller skref om annat.

Först utkom en skildring af Svea gardes ärorika deltagande i striden, och sedan en annan öfver ett annat regementes också ärorika deltagande deri emot tyskarne. Slutligen blef det en tredje och fjerde skildring angående de öfriga trupperna, ty, rättvis som Mellin var, ville han att också äran skulle skiftas med rättvisans och icke med något annat svärd.

Men sedan man läst och talat sig trött om detta ämne; sedan både tidningsartiklarne och bläcket i Mellins penna, som höll sig tapprast, slutligen utsinat, gick tiden sin vexlande gång tills man hunnit 1851, då först och främst allt intresse uppslöks i Almqvists tragedi ... och det slutligen för tidningarna blef ett nytt ämne att bringa i dagen, icke med sorgbeklagelser och hemlighetsfulla häntydningar, utan med en vacker, öppen hyllning.

med för- och efterspel vid Humlegården.

Det var en eftermiddag som Mellin kom och inbjöd oss till ett aftonsällskap för följande dagen.

Han hade sett vigtig och hemlighetsfull ut när han bjöd på öfverraskningen af mamsell Bremers närvaro. Men det var alldeles ingenting emot den obeskrifligt mystiskt majestätiska min, han nu anlagt, och alldeles förgäfves var att fråga hvem han bjöd på, efter det så alldeles tydligt icke var en vanlig liten tillställning.

Men han förklarade att upplysning ej lemnades på förhand, och så skyndade han bort.

Samma afton stod jag ute på balkongen (samma balkong som ännu finnes i det påbyggda husets första våning) och, liksom den aftonen då Almqvists olycka upptäcktes, såg efter om min man snart skulle komma hem. Jag anade att han nog hört omtalas i fall någon notabel resande anländt. Men som jag länge väntade förgäfves, beslöt jag att lägga mig, hvad jag också gjorde. Men icke blott det, jag somnade äfven, och icke heller blott det, ty jag vaknade också vid något så ovanligt att jag hade kunnat tro mig drömma, om ej saken varit så tydlig. Det ljöd nemligen från salongen en liflig konversation, hvari en hel del utrop af husets herre tillkännagaf, att han denna gång måtte hemfört en gäst af de rätta »prima lotterivinsterna». Men hvem var det då som skulle mottagas midt i natten? Och nu öppnades glasdörrarne till balkongen, jag hörde stolar och det vanliga lilla bordet utflyttas. Man ärnade således ordentligt etablera sig derute, och den andra rösten af de talande tillkännagaf belåtenhet med effekten af ljusskenet från rotundan – Drottning Christinas för detta mjölkkammare – hvilket sken poetiskt strömmade ut i egenskap af flaxande lyktgubbar, medan skenet från månen lade breda månvägar öfver och under de gamla lindarnes kronor.

»Det här är då verkligen fantastiskt», sade jag för mig sjelf, och så trängde ett fint cigarrdoft in, som ytterligare bevisade att jag ej drömde.

Men nu hördes min mans steg från salongen komma in åt hans arbetsrum, och derifrån till kabinettet, mitt arbetsrum, i hvars inre dörr han stack fram hufvudet mellan dörrdraperiet.

»Du har säkert hört oss», hviskade han med tydligt förtjust och glädjefull röst. »Kan du gissa hvem som är här?»

»Nej, det kan jag visst icke, men jag tycker» ...

»Det är någon som jag denna afton råkat vara i sällskap med ... Det är Runeberg.»

»Omöjligt, vid denna tid.»

»Jo, jo, det är säkert. Låt mig veta om jag behöfver väcka mamsell för att få punsch och glas.»

»Så här dags?»

»Ja, vi skola sitta på balkongen, men hvar får jag det behöfliga?»

»I salsskänken, så vida du vill hjelpa dig sjelf, eljest går mamsell gerna upp tio gånger för att få se Runeberg.»

»Det var förträffligt! I morgon råkar du honom hos Mellin. Men jag skall redan nu, å dina vägnar, bjuda honom till i öfvermorgon.»

»Ack, vänta, vänta då, icke kan jag nu genast besluta, det har en sådan pretention med sig, om än så här i flygten, att rangera en supé för en dylik notabilitet!»

Jag talade, efter hvad jag snart fann, endast för skuggan af dörrdraperiet midt emot mig, och då det ej tjenade till något, lyssnade jag i stället på rösterna från balkongen, och gladde mig åt att så snart få se den mystiske gäst, hvars namn Mellin icke velat omtala. Jag gladde mig äfven innerligt åt att min man hade den lyckan att så alldeles för sig sjelf, och på ett så originelt sätt, få råda om den ryktbare mannen.

Följande afton fick jag också se och språka med honom hos Mellins, som då bodde i Keyserska huset vid Röda bodarna. Och förutom den store finske skalden, som så länge lefvat i svenska sympatier och svenska hjertan, der hans ädla sånger funnit så månget gensvar, återsåg jag äfven en annan skald, förut under riksdagarna väl bekant, professor Grafström, som äfven jemte sin familj var hos Mellins. Det var en hel société af resande finnar, ty i Runebergs sällskap funnos äfven två andra finnar, med bekanta notabla namn.

Att säga att jag var mycket intagen af Runeberg, är att säga just ingenting, ty hvem som helst måste bli intagen af honom, emedan han var den samme Runeberg som uppfylt oss icke blott med beundrans hyllning, den vill åter icke säga mycket, ty många bli beundrade på ganska egendomliga grunder, utan som uppfylt oss med denna känsla af lycka, hvilken kan födas lika väl af de toner på lyran, hvilka anslås i det melankoliska djupets tonfall, som af de toner, hvilka på lätta lifsvågor sätta våra fibrer i dallring. Jag skall derför icke yttra den meningen att jag blef intagen af honom. Jag blef rörd och glad att i honom finna en så upphöjd själ; och det var icke alls svårt att beröra den, då just vårt samtalsämne blef liksom en probersten för allvarliga intryck.

Vi talade om det, som hela Sverige ännu talade om, och som så väl finska som danska och tyska tidningar då voro uppfylda med, nemligen Almqvists flykt; hans bref från Göteborg och sannfärdigheten eller icke sannfärdigheten af hans uppgift att litterära affärer förde honom till Tyskland.

Detta var en afton, som icke ens i dess minsta detalj kunde glömmas. Jag satt i soffan med damer på ömse sidor, hvilka underhöllos än af den angenäme värden (hvilken hade svårt att förlåta min man, att han fått utöfva första värdskapet för Runeberg), än af »vandrande» herrar. Och jag hade midt emot mig på andra sidan bordet den finske skalden, bofast i den af Mellin framskjutna länstolen. Och att samtala med Runeberg, att ha Almqvist till ämne, det var märkvärdigt intressant.

Jag skickade allt emellanåt en half tanke till Blanche, som ännu låg i Paris, och undrade hvad han skulle tänkt om han hört Runeberg yttra sig om den olycklige Almqvist. Det var med ett djup i känslan, ett undseende i tanken, en grannlagenhet i språket, som togo hela min sympati i anspråk.

Just en sådan man, hvars blick förmådde intränga, åtminstone något så när, i de sjudubbla slöjor, hvaruti Almqvists andliga väsende var insvept, just han kunde vara mild och barmhertig inför ett sådant fenomen i mensklig gestalt. Och han var mild i sina djupsinniga yttranden. Han fattade huru jag kunde vara så åtkomlig för minnet af denna för sig sjelf så skuggrädda själ, för hvilken det ej var nog att vara fridlös på jorden, utan äfven i sitt innersta.

»Jag förstår, jag förstår fullkomligt.» De orden upprepade Runeberg flera gånger.

Men efter hand inträngde andra element i vår konversation, och sedan den blifvit öfverflyttad på allmän grund blef den mindre allvarlig; men heller icke af samma intresse. Vi hade också ömsesidigt andra konversationstillgångar, och jag var visst icke litet intresserad att återse och språka med professor Grafström, en man med det älskvärdaste väsende. Men jag kan ej erinra mig om han omnämnde hvarken den kristliga eller verldsliga barmhertighetens sympati för Almqvist, betraktad såsom menniska. Som ett snille af höga och vida dimensioner förnekades han af ingen, efter det naturligtvis icke kunde förnekas, och om någonsin en sant kristlig dom gjort sig gällande, i hvad fall som helst, är jag säker att den kunnat komma från Grafström.

Att nu dröja vid värden sjelf, så hade jag aldrig sett Mellin i egenskap af värd bestrålas af ett sådant solsken som denna afton. Att ha sin landsman Runeberg till gäst, utom flere andra lysande landsmän, var en lycka och en stolthet, för hvilken han var mycket känslig, och han önskade att han blott kunnat trolla Fredrika Bremer till någon ort, hvarifrån hon kunnat hemtas. Men han fick nöja sig med hvad han hade, ty ännu var denna hans landsmaninna långt borta på andra sidan atlanten.

Efter supén, då uppbrotten började, försökte värdens envishet att ännu några stunder låta den vackra sällskapskedjan blifva obruten, helst han visste att ett par af de närvarande vännerne hade ett förslag att göra, hvaråt han för sin del gaf sitt fulla bifall, och han hoppades att ingen af hans gäster ville fördystra afskedet med ett nej: ett ord icke skapadt för glada lag.

Min man hade nämnt om vår afsigt att hos oss följande aftonen få se hela Mellinska cirkeln, de hörde tillsammans, och som ingen hade hjerta att bedröfva den närvarande värden, så fingo vi öfvertaga värd- och värdinnebestyret för den nästföljande aftonen. Detta öfverenskommet, skildes vi.

________

Då min man och jag inträdde i vårt hem, gjorde vi en fast öfverenskommelse att till Mellinska sällskapskretsen, bestående af omkring 12 eller 14 personer, icke finge läggas mer än allra, allra högst ett dubbelt antal gäster, helst mindre. Detta skulle vara fullkomligt tvärsäkert. »Ty», tillade jag, »det vore ju rent af omöjligt att bjuda alla dem af våra bekanta som önska se Runeberg.»

Men huru gick det väl med vår impromptufest i gäst-antalet? Jag beslöt mig att vid middagen icke ens fråga, om några extra möten gynnat min man under promenaden. Jag såg nog att så var. Och då aftonen och gästerna infunno sig, fick jag alldeles som vanligt glädja mig åt diverse öfverraskningar. En var dock angenäm. Det var Hierta; ehuru, hvad jag vill minnas, icke mera utgifvare af Aftonbladet, var han, det insåg jag säkert, ett af de värdefullaste sällskap för Runeberg.

I öfrigt var det som jag tror en temligen lyckligt vald société. Så väl damer som herrar af mer än vanlig talang bidrogo att med musik och sång förhöja diskussionernas, och konversationernas nöje, och då vår våning, ehuru ej stor, dock hade tillräckligt utrymme äfven för enskilda förtroliga kotterier, så kunde hvar och en tillfredsställa sin smak.

Denna afton var det äfven någon större festlighet i sjelfva den gamla Humlegården, så som det den tiden hvarje vecka brukades, och när kronorna tändes inom hus, tändes lamporna i träden midt före i parken, och då hedersgästerna trädde ut på balkongen för att kasta ögonen öfver de der blommande växterna, som i den magiska belysningen fingo ett helt poetiskt utseende, så måste de äfven, eller framförallt, se på den fantastiska Humlegården med dess skuggor, och på de egendomliga raderna å ömse sidor om porten, der fruktmånglerskorna, med hvar sin enskilda lykta, sutto vid de af alla slags läckerheter belamrade borden, som syntes utåt hela muren. Och så till sist den brokiga folkmassan som drog in och ut, och den böljande mängden inom de öppna glasdörrarne. Det var en lifvad tafla åt båda hållen. Och våra ädla gäster förklarade sig vara mycket nöjda.

Under dylika omständigheter brukar äfven värdfolket vara tillfredsstäldt, och värdinnan plägar säga, när dörrarne på allvar stängas: »Se så, gudskelof, nu är det öfver», då värden svarar:

»Till allas belåtenhet, och min också.»

Jag tror nog att värden sade något sådant. Men värdinnan kände en beklämning, som hon skulle haft svårt att utreda orsaken till, ty hon kunde icke ha den aningen, hvad dock i sjelfva verket blef händelsen, att denna Runebergs-afton blef den allra sista i raden af de små fester, som firades i den våningen under det värdskap som då fans ... Mindre sällskaper kunde det finnas der flera gånger sedan; men en sådan afton fans ej bland dem.

Det blef djup natt öfver både den stora humlegårdsparken och den miniaturpark, som låg på andra sidan. Alla sofvo, men värdinnan somnade icke. Aningen hade ändå till slut kastat sina skuggor i förväg från året 1851 till 1852. Men skuggorna försvunno igen tills vidare. Och när Blanche återkom togo de små sällskapskretsarne och de förut omtalda Vinterviksresorna vid. Men skuggorna och aningen hade likväl icke varit bedrägliga.

1852 tillträdde Mellin sitt pastorat, så att dermed bröts en af de väsentligaste länkarne i vår vänkrets, andra länkar hade redan brutits förut, och ännu andra skulle brytas.

Mellin och hans älskvärda fru blefvo mycket saknade. Mellin hade näst Lindeberg varit min äldsta litterära bekantskap i Stockholm, och han hade icke varit blott en bekantskap, han hade varit en vän, en fast vän till både mig och min man, och det var mycket påkostande att aldrig mera få se honom sitta der så förnöjd vid divansbordet och rita sina fartyg eller sina porträtter ... Ja, det var tungt att tänka derpå.

Alla tvära förändringar medföra i öfrigt något främmande, och för att den nu ifrågavarande ej skall förefalla allt för tvärt bruten för mina läsare, lånar jag ett par särdeles lämpliga utdrag af hvad Mellins äldsta väninna och dertill landsmaninna, som under en resa besökte honom i hans skånska hem, derom 1865 skref i min mans tidning, korteligen, jag lemnar här pennan i de värdigaste händer, i

Fredrika Bremers.

Jorden dagas allt mera, säger hon i »En liten bit biografi under ett besök i Skåne». Ort efter ort, nejd efter nejd, förut okända, onämnda, gömda i den gamla natten, framträda i solens ljus, få namn och rum på verldskartan, medborgarerätt i det odlade samhället och i den tänkande menniskans verld.

Än är det en tjusande ögrupp med palmer och vilda naturbarn som uppdyker på Stilla Oceanens korallbankar, än ett heligt berg i det himmelska riket som presenteras för verlden med sina urgamla prester och helgon, än det inre hafvet af de Japanska öarne, som öppnar sin underfulla panorama öfver en ändå underligare civilisation, än Nilens källor, som, sökta sedan årtusen, uppdagas af dristige forskare i djupet af det mystiska Afrika, medan på samma tid evangeliske missionärer i slafveriets urgamla hemland utspana nya vägar för kulturen, nya kolonisationsplatser, lämpliga för den kristna friheten och dess frukter. Här se vi en ny kontinent, full af gullklimpar, genomtågad i alla rigtningar, bli allt mera öppen för mensklig idoghet, der åter, i fjerran vester, nya rikedomskällor framvälla i jorden, oljekällor, ja, ur sjelfva ödemarkens sand. Senaste årtionden ha i synnerhet varit rika på dylika upptäckter.

Det är Europas söner förnämligast som sålunda uppdaga och intaga jorden, sedan deras egen verldsdel blifvit dem för trång. Men äfven derinom pågå ännu, ehuru i mindre skala, upptäckter af obekanta eller föga kända trakter och naturmärkvärdigheter, isynnerhet i de länder, som senare inträdt inom kulturens område.

I Sverige hafva jernvägarne, som sedan några år genomkorsat landet, låtit tusentals af dess inbyggare göra upptäcktsresor derinom, och gifvit dem tillfälle att se och lära känna mycket af natur och folk, som de dittills haft dels förvända, dels alls inga begrepp om.

Så misstänker jag storligen att en stor del af inbyggarne i mellersta och norra Sverige icke tänkt sig dess sydliga del annorlunda än – ungefärligen förstås – som en stor och mycket fet pannkaka, eller (för att tala utan metafor) som ett slättland med omätliga sädesfält och deremellan bokskogar, ur hvilka här och der adliga borgar med medeltids byggnadsstil, torn och spökhistorier framstå. Men flygande fram på jernvägens vingar upptäcka vi, till vår förundran och förtjusning, att Skåne är rikt på täcka insjöar med romantiska stränder, och vi få reda på att det eger några storartade naturscener, som kunna slå oss med bestörtning öfver – framförallt vår okunnighet. Ty min bästa Kongl. sekter, min nådigaste fröken, nog torde ni väl något litet känna till Kullens granitklippa och Romeleklint, veta åtminstone att de ligga i Skåne ... men säg mig på samvete, hvad vet ni om Söderås och om dess naturunder, Skära-Lie, Klövehallar m. m.? Helt visst intet!

Så pass mycket visste äfven jag, då jag för ett par somrar sedan, dragen af begäret att lära något närmare känna Skåne, dess natur, folk, borgar och spökhistorier, lät mig på ångans vingar föras till Helsingborg. Här hörde jag för första gången talas om »Klövehallar», »Skära-Lie» och »Odensjö» såsom naturmärkvärdigheter i denna trakt af Skåne, hvilka borde ses, om det stode till. Men detta var frågan. Ifrågavarande skånska underverk lågo några mil från kusten. Jernväg förde icke till dem, ej heller landsväg, ej heller någon annan väg, ehuru en eller annan byväg väl ledde till deras närhet, så sades det; och icke mera vägledande voro de goda kustbornas uppgifter om trakten hvarest de voro belägna. Man trodde: »inom norra Wram eller deromkring». Huru man skulle komma dit kunde ingen säga mig.

Men jag har, som resande, fått för många prof på mina medmenniskors vänlighet och tjenstvillighet att låta den frågan bekymra mig. Jag fortsatte lugnt mina bad i Helsingborg och tänkte: »Kommer tid, kommer råd!»

Rådet kom helt oförtänkt, då en äldre, högväxt, något fetlagd herre med patriarkaliskt utseende, på en gång värdigt och vänligt, en dag inträdde i mitt rum, och med finsk brytning i den djupa, välljudande rösten helsade mig välkommen till Skåne. Många år hade gått sedan jag sist sammanträffade med denne man. Jag kände dock genast igen skalden G. H. Mellin, »Blomman på Kinnekulle», såsom han kallades efter sin täcka novell med denna titel på den tid då vi båda voro unga, men som jag icke återsett sedan han blifvit en vördig prost i Skåne.

Jag hade emellertid med nöje tänkt på möjligheten att få träffa honom denna sommar under mitt vistande vid skånska kusten. Hans hjertliga vänlighet gjorde mig nu återseendet till en hjertefröjd.

En vecka senare förde mig hans vagn, hästar och dräng, uti hällande regn, på en ständigt sakta uppåt gående väg genom en enformig skogstrakt till hans prestgård – icke ett herdetjäll i den gamla patriarkaliska stilen, utan ett temligen stort, ganska komfortabelt boningshus med under- och öfvervåning, höga fönster och dito rum, som vi gerna hafva det i Sverige när vi kunna hafva det så. Façaden af huset blickade ut öfver gröna fält vesterut, den motsatta öfver en trädrik fruktträdgård mot öster. Derinne mottogs jag af Mellin, hans goda maka, en deras väninna och sonen Alfons, som jag sett i linda och som nu företedde sig som en ungersven, full af lif och lefnadslust.

Jag hade ämnat dröja här högst två till tre dagar, och jag blef qvar öfver en vecka. Huru gerna dröjer man ej der man finner sig väl till både kropp och själ, och der lifvet blommar utan möda eller oro såsom i ett vårligt solsken!

Under dessa dagar förde mig mitt goda värdfolk till de beryktade skånska skönheterna som mig lyste att lära känna.

(Här torde det vara nödigt, att med allra högsta aktning för Fredrika Bremers härligt återgifna, storartade naturbeskrifningar likväl öfverhoppa dem, i anseende till att de ej höra hit, och dessutom skulle taga för mycket utrymme. Vi åtnöja oss derföre med följande af fortsättningen.)

... Men på återvägen stannade vi ett par ögonblick vid Knutstorp ... ty Knutstorp var en gång Tycho Brahes egendom och hem. Det var gående en afton öfver borggården, som han blef varse, i Kassiopeas stjernbild, den stora, nya stjernan, hvilken först lät honom, som icke trodde sina egna ögon, gå ut på landsvägarne och fråga alla menniskor, som han kunde påträffa, om äfven de »sågo den stjernan», och som sedan föranlät honom att utgifva sin afhandling »De nova stella», källan till hans ryktbarhet, varaktigare än stjernan, som längesedan försvunnit från fästet liksom dess observator från jorden.

Af de sköna rosor som blommade kring den gamla borgen bröt jag mig en.

I Mellins och hans frus sällskap fick jag besöka några odalgårdar. På en af dem uppvaktade vi särskildt den på Helsingborgs landtbruksmöte, i kungens närvaro, prisbelönta kon, som nu för vår skull af egaren fördes fram midt på borggården, ett vackert och ståtligt djur, som tycktes emotse vår beundran, och upptaga den med en viss känsla af sin värdighet. ... Vid dessa besök trakterades vi med kaffe, vin och fint bröd, och Mellin trakterade vårt värdfolk med skämtsamma infall, och med sin trefliga, värdiga vänlighet, under det han som en patriark bland sitt folk deltog i deras angelägenheter.

Hemma ändtligen i det goda, fridfulla, gästvänliga hemmet, var det mig ett sant nöje att se Mellin i sitt dagliga lif, som församlingens själaherde, som husfader, vän, umgängesman och skriftställare. Ty antingen han döpte ett barn, bygde ett skolhus, besökte sina sockenbor i deras hem, eller förde sin gäst omkring i de skuggrika gångarna af en liten park, som han sjelf anlagt längs med en liflig, sorlande bäck, antingen han i skötet af sin familjekrets hängaf sig åt samtalets otvungna lif, hvilket han ofta lifvade med sina minnen eller under aftonens stillhet uppläste nya lyriska dikter, eller stycken ur en ännu ej färdig historisk roman, antingen han rörde sig i dagens och nuets eller i forntidens lif med en blick på framtiden och de större arbeten han ännu hade att fullborda, alltid syntes han mig som en sällsynt harmonisk, lycklig och lyckliggörande personlighet, hvars lefnadsafton förskönades af de milda och ädla genier, hvilka han hyllat under sitt föregående lif.

Min egen bekantskap med Mellin hade varit lik den af tvenne vandrare, som tillfälligtvis mötas en och annan gång under vägen och då utbyta en helsning, stundom ett vänligt ord, en handtryckning för att derpå skiljas åter. På dessa korta möten hade Mellin dock varit vida mer för mig än jag för honom, först genom åtskilliga ofantliga frågetecken i mariginalen af ett manuskript af min hand, hvilka föranledde dess tillbakasändande från den tilltänkta förläggaren, men äfven mig att korrigera de bockar, som af denne påpekades. Jag kände Mellin då föga, senare genom en poetisk helsningssång sådan endast ädla skaldenaturer frambringa i sitt hjertas furstliga gifmildhet. Sexton eller sjutton år hade gått emellan den stund, då vi sist möttes en afton i Stockholm2, och denna vecka som jag tillbringat i hans hem i Skåne, likt en syster hos sin broder. Nu voro vi båda gamla och likväl ...

Under våra vandringar och irrfärder på jorden händer det så ofta att då vi åter möta en medvandrare, vi måste med en suck tänka på förr och nu. »Vi voro två vänner, vi ha blifvit två förbigående.» Huru godt att någon gång få tänka: – »Vi voro två förbigående, vi ha blifvit två vänner.»

Efter denna skildring står Mellins skånska hem, det jag icke varit i tillfälle att kunna teckna, fullkomligt klart för oss liksom hans hela personlighet framstått i klart ljus. Utdraget kunde visserligen varit ännu mera hopdraget om meningen varit den att det skulle gälla såsom en blott och bar citation, rörande Mellin och hans hus. Men jag ansåg och skall alltid anse, att hvarhelst fråga uppstår om »svenskt författarlif» det är en oeftergiflig pligt att framhålla Fredrika Bremer utan allt slags afseende på nya moder inom litteraturen. Det är hon och hennes namn, som beredt oss, efterföljare, väg öfver Atlanten, och derför är jag ock öfvertygad att det skall vara välkommet att här nedanför läsa ett bland de allra sista bref hon skrifvit till mig, kort före sin död, det vill säga under sista månaden, då hon ännu var så lifligt upptagen af den vigtiga reformfråga, som då lefde i nästan hvarje svenskt samtal. Det var sedan under julen hon förkylde sig. Brefvet häntyder på hvad hon vill göra för nyåret och lyder:

Årsta den 5:te dec. 1865.

För den lilla, så goda och vänliga skrifvelsen af den 2:dra dec. hjertligaste tack, goda Emilie! Tack äfven derföre att Illustr. tidning icke visar ifrån sig mitt lilla »kafferep». Jag tror emellertid att det blir bäst på allt vis att det får vänta tills efter debattens utgång, och att jag kan få tid att rätta mitt lilla opus derefter. Hur det än går, kan det väsentligaste af detta nog stå qvar, liksom det väsentligaste af det stora förslaget nog förblir stående och gående för framtiden. Mycket tacksam är jag för hr Carléns förslag till mitt styckes omstöpning, till hvilket jag nog ej får svårt att ansluta mig, dock önskar jag att, utom det väsentliga af innehållet, äfven bibehålla formen för stycket. Af didaktiska och dogmatiska betraktelser i frågan hafva vi haft tillräckligt, men att nu behandla den under samtal, på lätt och populärt sätt, vore, tror jag, godt och välkommet liksom – för de flesta personer – kaffe efter middagsmåltiden. Men jag skall låta mitt kaffe koka ihop, så skall det bli starkare och smakligare. Till nästa lördag blir det ej färdigt, icke heller på den derpå följande; men hvad säges om lördagen den 23 dec. Då kunde det blifva godt, tror jag, och kungl. allmänheten kunde under de påföljande 3 helgdagarne få god tid att smutta derpå.

»En liten artikel till nyåret»? Gerna. Den önskan möter en half önskan af mig (och gör den till hel) att en gång skrifva något om »Nyåret och nyårsvisiterna» och det kunde just nu komma till pass. Jag vill skrifva något piggt och uppiggande, icke långt, utan kort och – som jag hoppas – godt. Jag skall försöka, men jag skulle önska att den uppsatsen kom ut om lördagen före nyårsdagen. Men lördagen är den 30 dennes. Kan detta gå för sig? – Fråga herr Carlén. »Icke rätt frisk till sinnet»: Ack, detta gör mig ondt! Men huru vara rätt frisk till sinnet i en hufvudstad och i en lefnadsställning der så mycket och så många göra intrång på själ och sinne? Nej, på landet, i ensligheten, der måste man vara för att kunna rå om sig sjelf, sin tid, sina tankar. Sällskapa med tystnaden, med naturen, de vida fälten, skogarne, de qvittrande fåglarne och farande molnen, den fria friska luften, full af elektriska lifvande strömningar, äfven under dess stormar; och sedan de tysta vännerna, böckerna – det lyfter och lifvar sinnet, fyller själen, såsom icke Stockholmslifvet förmår eller allt stadslif, der man tvingas att ständigt ladda ur sig. Jag har nog känt det, och derföre har jag rymt fältet. »Bättre fly än illa fäkta». Men ögonen, de måste vara friska om man skall kunna lefva friskt på landet som i staden. Måtte dina bli bättre! Denna mörka ljustid är icke god för dem. Men det blir nog bättre på nyåret. Jag hoppas godt af nyåret! Hjertliga helsningar, ännu på det gamla, från din tillgifna gamla väninna:

Fr. Bremer.

P. S. Hvad som sändes till mig i Holmströms lärftsbod vid Jerntorget får jag samma dag hit ut med Årsta mjölkbud, som alla dagar utom söndagarne är i staden.

Detta bref häntyder i tre särskilda afseenden på Fredrika Bremers sinnesstämning vid denna tidpunkt, en tidpunkt, som för hvarje dag och timme stupade allt djupare och djupare ned mot aftonhorisonten, bådande en afton på hvilken ingen jordisk morgonrodnad skulle följa. Hon syntes icke ha den ringaste aning härom. Hon njöt med fulla drag af landtlifvets frid och lugn, och egde ej en half tanke på dess vinterliga enformighet. I stället egde hon, hvad en sådan ande som hennes ovillkorligt måtte ega, en rikedom inom sig som gjorde yttre sällskap öfverflödigt. Dertill visade hon en liflig sympati för dagens vigtiga politik i riksdagsförhandlingarne. Den nya representationsreformen låg henne så varmt om hjertat att hon måste ställa till ett särskildt »kafferep» för att från qvinnosidan få den diskuterad, och slutligen, hvilken innerligt intagande älskvärdhet visar hon ej, i egenskap af författarinna, då hon så hjertligt bemöter de invändningar och råd, Illustrerad tidnings utgifvare vågat, på det artigaste förstås, framkomma med! Hon skall låta sitt kaffe »koka ihop». Detta uttryck är så naivt målande att det rigtigt är rörande.

Men nu icke mera om henne, den ädla ...

Vid den plötsliga underrättelsen om hennes död, hade Illustrerad tidning naturligtvis en ny minnesteckning om henne inne. Men hvarken då, eller nu, kan jag fullt förklara det vackra intrycket af hennes uppenbarelse på jorden.

Det var på årets sista dag som hon här slutade sin mission för att fira sin första nyårsdag, sin heliga nyårsfest i det hemland der hon för längesedan (fast hon ej sett det med sina lekamliga ögon) upphört att anse sig som en främling.

________

Från ålder, det vill säga något som sträcker sig tillbaka in i tidernas natt, gick i Bohus län en sägen, poetisk och egendomlig, såsom många af de gamla sägnerna äro. Denna berättade att förr än den stora Digerdöden ödelade hela detta landskap syntes flera månader, från midnatt till hanegället, en hel hop små underliga barn, försedda med stora tunga qvastar, gå och sopa framför alla hus, och deras trägna möda, från hvilken de aldrig syntes hvila sig, hade den betydelsen att de sopade väg för alla de själar som från hvarje hus snart skulle begifva sig på den stora utvandringen.

Denna siareblick ligger icke blott allmänneligen i det nordiska folklynnet, den ligger särskildt inom vissa skaldenaturer, och breder ofta öfver deras rosenröda färgton en dunkel slöja, som insveper allt hvad rosor heter, rosor utspruckna i det fulla solljuset, i nattsvart dunkel. Man observerar detta synnerligen på sådana naturer, hvilka inom sig bära hypokondriens olyckliga frö.

Wilhelm von Braun hörde till dessas antal. Midt under glädjen och lifvets fulla njutning kom plötsligt öfver honom en oemotståndlig tungsinthet och ett hemlighetsfullt begär att förbinda det timliga och eviga. Ville han då skämta bort sina ingifvelser, blef tonen falsk eller sången färdig att slå öfver den gränslinie, der poesien öfvergår till något icke poetiskt.

Under loppet af denna skildring (hvilken jag meddelar lika enkelt som de öfriga, det vill säga, allt som minnena uppträda och nästan af sig sjelfva ordna sig) skall det synas att Braun flera gånger lät den breda framtidsskuggan kasta sig öfver hans väg.

Mina läsare torde väl snart hafva tröttnat vid scenerna från huset midt emot Humlegården. Men vi bodde der under 20 år, och det utgjorde en samlingsplats eller tillflykt för den tidens litteratörer och derför har jag ofta nödgats förlägga minnena dit.

Det var en höstafton, med ett så våldsamt strömmande regn och sådana vilda orkanbyar, ett sådant uppror i naturen, att man tyckte sig förflyttad till en af den gamla engelska författarinnan Anna Redcliffs välkända romanstormar, då vanligtvis en olycklig resande, eller den resandes tjenare, med dofva slag – »bultade på porten af ett gammalt slott».

Nu erbjudes här tyvärr icke ett sådant intressant sceneri, men de stora jerndörrarne till Humlegårdsporten göra emellertid sitt bästa, eller snarare sitt värsta, för att åstadkomma ett pinsamt slammer, medan de redan i september aflöfvade grenarna piska hvarandra så häftigt att rasslet deraf, förenadt med vindspelet, hvilket tycktes komma från alla väderstrecken, verkligen lät hemskt. Här och der gungade i vådlig fart en stackars lykta i den kolsvarta allén, och för hvarje bugning, de stora träden nödgades göra, måste hon med sin flämtande, osäkra låga följa med; och med huru ringa lif än denna låga brann, var det hennes ådömda pligt att icke slockna fullkomligt. Hon borde åtminstone hjelpa till att lysa de från det sista spektaklet på Humlegårdsteatern återvändande menniskorna.

Ett något stadigare sken syntes från Rotundan. Detta sken liknade en liten fyrbåk, medan alléerna liknade kanaler, på hvilka man lika gerna kunde försöka ro som gå.

Blott en enda af de fruktmånglerskor, hvilka brukade ha sin plats vid muren, hade haft det modet att stanna på sin post. Hon visste sig ega sin enskilda publik bland teaterpubliken, och borde, då hon var ensam på fältet, lugnt kunna räkna på att så der temligen göra affärer i stort.

Men under afvaktan på affärstimman, hade den stackars madamen en otrolig möda, att hålla äpplen, päron, plommon och s. k. »sockergrisar» inom butikens gränser, och det i trots af att de voro påbredda med den fyrdubbla ullsjalen och ytterligare betäckta af en utspänd paraply, öfver hvilken madamen sjelf oftast lutade sin kraftfulla gestalt, på det paraplyen icke skulle få smak på att imitera luftballongerna och resa af till obekanta trakter.

Sådan var scenen utanföre, ofta observerad af åtskilliga ögon innanför de väl slutna dörrarne till balkongen; och stämningen derinne i det stora upplysta rummet ljöd glad och lifvad, helst sedan värden, för att gifva en vacker samvetsro åt sig sjelf och sina två gäster, varit nere på gatan och gjort upphandling samt erbjudit bordets egarinna att lemna in sakerna och sjelf begifva sig hem.

Men detta sista afslog hon. Hon var »van» vid sådant; frukten toge ingen skada om den blefve en smula våt, och sockergrisarne och strufvorna voro redan så fuktiga, att de nog alldeles löste upp sig om de nu hoppackades. Satt hon qvar, blefve nog både de ena och andra sålda.

De tre herrarne kring divansbordet ansågo sig nu ej vidare behöfva kasta bort sitt medlidande. De kunde saklöst stanna vid sig sjelfva.

De skrattade och pratade högt och ifrigt, men det hade icke varit så hela aftonen. Vi hade denna qväll arrangerat oss för att vara alldeles för oss sjelfva, och sutto vid hvar sitt skrifbord, när det med ett kraftigt tag ringde på tamburklockan och strax derefter en stadig, djup röst lät höra sig.

Det var Braun, som då bodde på malmgården hos Blanche.

»Det var hederligt» ropade värden. – »Du ser inte på väderleken.»

»Jag hade ledsamt, Blanche är på en sammankomst och er station låg närmast till hands.»

Värdinnan skyndade att i sin tur välkomna gästen, men märkte genast att det var en af de aftnarne, då Braun befann sig under inflytelse af sin tungsinthet – då han var så trög, att han fullkomligt kunde smitta ett helt sällskap i fall deltagarne deri ej egde någon storartad motståndskraft.

Det »nödvändiga» kom in, men samtalet ville ej flyta, det hörde jag medan jag gick af och an för några små anordningar.

»Det var ett fasligt väder. – Hvad det lär bli för ett maskeradtåg i afton, när spektaklet slutar.»

»Ett hundväder ... Hvad skall folk då på spektaklet?»

»Har du träffat ...» Värden, med snusdosan i ena hand och prisen mellan tummen och pekfingret, tycktes, i tankspriddhet öfver sitt afbrutna arbete, dröja med slutsatsen.

»Menar du den svarte (Crusenstolpe) – nej, jag har inte träffat honom nyss.»

»Jag tänkte inte nu på honom, jag menade Johansson Argus.»

»Han har blifvit omdöpt, vet du väl, sedan han en dag frågade någon: »Hvad var Sverige, när jag tog emot det?» – Sådana publicister äro roliga. Också heter han nu» ...

»Hvad för slag?»

»Hvad för slag! Jaså, jo, Argus är omdöpt till Hvalfisken.»

»Det var så sant – men har du träffat honom sedan han blef hvalfisk?»

»Ja, i går förmiddag midt på Norrbro, och då ropade jag emot honom med munnen full af häpnad: »Hvad ser jag, hur har du kommit upp i Mälaren?» (Sedan bekant skämt af Braun.)

Efter detta stora konversationsförsök ingick en så fullständig tystnad, att jag antog att herrarne försjunkit antingen i sig sjelfva eller i de just nu erhållna tidningarna ...

Då ringde det på nytt.

Och nu kom en sällsynt, men alltid utmärkt välkommen gäst, ty han medförde ett så stort förlag af lifsluft, att ingen tröghet, som icke var rent af ohjelplig, kunde bestå inför hans talgåfvor. Det var Ridderstad, som anländt till staden, och i trots af väder och vind uppsökt oss. Nu blef det annat slag af. Nu spelade friska vindar så väl inne som ute ... Braun började lefva upp och rigtigt qvickna vid. När det blef fråga om att förarga sig öfver Carlbergs- lifvet, der han efterträdde Ridderstad ...

Den lilla supén intogs på stående eller rättare vandrande fot, ty nu började det sannskyldiga maskeradtåget från Humlegården, hvilket likaså väl urskildes från fönstren, som vi nyligen sågo det långa vagns- och drosktåget stanna längs muren. – Men madamen, trogen vid sin post, blef dock ej bortskymd, hon fick fulltaligt besök af sin publik, och vi kunde nästan vara försäkrade att hvarken ett päron eller en sockergris blef qvar.

Emellertid sträfvade sig fram öfver alléerna och samlades i den lilla insjön vid portarna en hel skara folk, damer med högt uppdragna kjortlar och rinnande paraplyer öfver de tillklämda hattarna, herrar med kappkragen högt uppslagen och hattarne på spansk façon dragna ända ned till ögonen. Det var alltsammans hvad som brukar benämnas sorglustigt.

Under tiden hade bordet blifvit afröjdt och vid de fylda glasen gingo skämt och historier friskt undan.

Men då tystnade plötsligt Braun och påstod att tiden var inne att skiljas.

»Klockan är ingenting ännu», menade värden, något som Ridderstad icke bestred – ty han var midt inne i en historik – den han också fick sluta. Men nu reste sig Braun, med glaset i hand, och sade att han ville göra något för värdinnan.

»Hvad skulle väl det bli, – utbringa en skål kanske?»

»Bättre upp – jag vill här aflägga ett löfte, ett högtidligt löfte.»

Vi iakttogo nu en fullkomlig tystnad, ty Braun hade antagit just den minen, som bådade att han ämnade säga något allvarsamt.

»Jag vill», sade han, »med glaset i hand, lofva att skrifva det bästa qväde jag förmår qväda öfver värdinnan, om hon dör före mig – dö skola vi alla. – Klinga vi på löftet?»

Jag blef en smula häpen. Denna allvarligt menade tanke att skrifva en grafsång öfver mig var vacker i grunden, men den kom så plötsligt, så svärande mot det föregående. Emellertid tog jag naturligtvis ett glas för att tacka och hjertligt klinga med Braun. Men innan våra glas stötte tillsammans, hade en egendomlig ljusning gått öfver hans ansigte.

»Klinga lugnt» – sade han. – »Jag ville blott ge ett aktningsbevis; när jag skulle qväda den sången, då ...!»

Hvad han tänkte syntes väl. Men klingade gjorde vi. Och ehuru jag för min del icke gifvit något löfte – blef det dock jag, som visst icke skref, det jag ej kunde, en grafsång, men som ändå en dag, med tanken på denna afton, fick egna Brauns minne en sådan gärd, som han skulle tyckt om.

Vi hade emellertid nu kommit in i en högtidlig stämning som vi ej råkade ur. Och halfva natten undrade jag på hvem af oss två, som skulle dö först.

Vestergötland är rikt på vittra minnen. Vi förbigå qvinnolinien för att nu endast fästa oss vid den manliga. I detta landskap föddes Kellgren, Lidner, Braun, Bjursten, och äfven den mannen som med sanning och trohet skrifvit om dem alla fyra.

Det var på hemmanet Brängesås (Böne pastorat i Elfsborgs län) som Wilhelm Detlofs vagga först bäddades, den 2 november 1813. Föräldrarne voro dåvarande kaptenen vid samma läns regemente, Kristian von Braun och Justina Melits, dotter af grosshandlaren P. Melits i Göteborg. Denna dam skall ha varit mycket poetisk och begåfvad, så att det ansågs att Braun stod i skuld på mödernet för skaldegåfvan.

Men af sju syskon var han icke den ende som gjort dylika arfsanspråk. Hans äldre syster, Amelie von Braun, född 1811, död 1859, måtte emellertid ej hyllat någon genre af dem, hvaruti hennes bror skapat sig så stort rykte, ty hennes var mycket olika, ja, så olika att det visst icke är omöjligt att den ändå föddes af hans. Man känner den gamla trossatsen att »ytterligheterna beröra hvarandra». Hon gjorde sig känd genom sin andliga missionsverksamhet inom Sverige, beskrifven i hennes efter döden utgifna bok Kristendomslifvet i vår tid, en ganska egendomlig uppenbarelse i denna väg af litteraturen.

Den lille Wilhelm räknade blott två år då han från sitt naturfula hem flyttades till det natursköna hem som egdes af hans farmor, icke långt från det förra. Hos denna, i intellektuelt och moraliskt hänseende så aktningsvärda fru, (född von Staffeldt, syster till den bekante norsk-danske generalen von Staffeldt) erhöll gossen sin första uppfostran, såsom man talade han ännu om henne med en rörelse, hvilken vittnade vackert för de djupare känslor som bodde under den stundom lättsinniga ytan.

Farmodern utgjorde hans jordiska gudomlighet, tills han lärde känna en annan, åt hvilken han en dag så högt skulle skatta, under hans olyckliga kärlek – hvarom mera sedan.

Emellertid utpreglade sig hos barnet en så fast viljekraft, att han, när den rätt satte åt honom, motstod sjelfva farmodern.

»Kläd på dig dina nya kläder», sade farmodern en dag. »Du skall få följa med till grefvinnan!»

Någon protest i ord hördes ej af, men pilten rynkade mörkt ihop ögonbrynen.

»Fru grefvinnan», en mycket förnäm dam och nära granne, hade kommit i stor onåd hos den unge frihetshjelten derföre att han, för hennes skull, af farmodern fått en sådan mängd föreskrifter i afseende på sitt uppförande, att han icke alls stod ut med den allra vigtigaste, att han ovilkorligen skulle kyssa grefvinnan på hand – att den, torr och gul, var alldeles fullsatt med blixtrande ringar, hjelpte ej.

Emellertid hade de nya kläderna kommit på, vagnen körde fram och farmor visade sig på trappan, fulltacklad i stor ståt för den förnäma visiten.

»Hvar är Wilhelm?»

Jo, der syntes han komma öfver gården – men hurudan? Både jackan, byxorna och hela personen såg ut som om han blifvit uppdragen ur dyn.

Stackars barn, han hade varit ofantligt förtjust i sin nya kostym, men han hade med hjeltemodigt egensinne uppoffrat den för att kunna undgå ett hotande öde.

»Wilhelm! Hvad betyder detta?» utropade farmor.

Och Wilhelm svarade halfsnyftande (enligt hvad historien intygar):

»Jag sysser henne alli’ på han’.»

Detta var ungersvennens första härtåg mot privilegier och former.

Ett annat drag i annan anda måste nämnas såsom karakteristiskt för hans lifliga känslor.

Då han en gång kommit på besök hos föräldrarne på Brängesås, intogs han af den djupaste sorg derför att en liten fölunge, som utgjorde hans förtjusning och som äfven favoriserades af farmor, råkat på villospår och kunde ingenstädes hittas. Men sedan gossen redan gått till sängs på aftonen, kom den lyckliggörande underrättelsen, att den försvunne återkommit. Denna glädje stod icke till att Wilhelm kunde bära ensam. Han visste hvem som skulle dela den med honom, och så gaf han sig vid soluppgången i den oskyldiga nattkostymen, utan att någon visste deraf, å väg till farmors gård, en hel mil att sträfva fram, och kom välbehållen ditkilande med hela famnen full af storartade meddelanden. Han kunde icke ha lefvat, om icke farmor fått veta den vigtiga tilldragelsen. Hos henne nedlade han allt.

Brauns skolstudier började i Borås vid åtta år och fortsattes och afslutades i Visby, der fadren efter afskedstagandet blifvit postmästare.

Någon akademisk bana blef ej af. Den hvita studentmössan och silkeslyran på kragen hade icke så stor lockelse för honom som den tidens tschakå och krigarsvärdet, och krigsakademien blef det fält der han skulle börja bilda sig till en man i staten. Han fick också börja denna bana, som han sedan med en så bitter motvilja erinrade sig.

Emellertid lefde han i full ovetenhet om den andliga guldgrufva som han bar inom sig, och han var så aflägsnad från tanken på något slags stilistisk förmåga att han tvärtom vid kriaskrifningen mot ersättning anlitade en äldre kadettkamrat att absolvera ämnet, hvilket sedan i vederbörlig afskrift framlemnades till läraren.

Så tillgick det tre gånger och skulle väl fått räkna den fjerde också, om det ej till Brauns lycka burit så väl till att han råkat stöta sig med sin tjenstaktige vän.

Nu stod nöden för dörren och den tillkommande skalden satte sig darrande till det vigtiga arbetet, som slutligen med djup oro framfördes.

»Detta har herrn icke skrifvit», förklarade läraren, skalden Grafström (då lektor vid Carlberg), sedan han genomläst afhandlingen.

»Jo, det har jag.»

»Osanning», förklarade den förre, förvånad öfver skilnaden mellan de tre föregående kriorna och denna fjerdes betydligt öfverlägsna förtjenst.

»Jag har icke nu sagt någon osanning», upprepade Braun, efter en hastig öfverläggning med sig sjelf, »och jag vill tala om alltsammans.» Läraren blef öfvertygad och fick snart genom nya scripta lära känna hvad det kunde blifva af den ynglingen.

Sedan ljus sålunda uppgått för Braun sjelf, började han att ytterligare lyfta på vingarne. Ett litet vitterhetsförbund hade redan bildat sig bland kadetterne, hvaribland varit Ridderstad och Adlersparre- Albano. En skrifven tidning utgafs och här uppträdde först de sånger som sedan i afskrifter från krigsakademien vandrade Sverige rundt under titel:

»Nässlor, kardborrar och tistlar, plockade på sångens afväg – 1:sta lasset, 2:dra lasset, dito 3:dje och så vidare.

En man, alltid uppmärksam vid nya företeelser på den litterära horisonten, nemligen Hierta, då utgifvare af Aftonbladet, uppsökte ynglingen, intog en del af hans stycken i tidningen och utgaf slutligen på sitt förlag, år 1837, Dikter af Wilhelm von Braun, första bandet.

Sådan var början till ett skaldskap, så sprittande af eld, af lif i dag, så tryckt af dystra skuggor i morgon; en själ, stundom utslösande sina skatter i sådant öfverflöd att de ej hunno halfrensas från nässlorna, och än hållande dem i en så ädel, ren och sublim form att det blef tårar i stället för löje – men alltid genialisk.

En gång längre fram råkade Braun illa ut då hans sångmö hade lockat honom in på en afväg af Bibelns område.

Han hade skrifvit ett poem med namnet Rebecka, infördt i hans »Nya dikter». Nu blef detta honom ovetande aftryckt i Gefle och placeradt i en »kalender för ungkarlar». Och som hans Rebecka ansågs som ett lättfärdigt parodierande af bibliska ting, blef stycket äfven kalladt gudsförsmädande, hvarför justitiestatsministern lät anställa åtal mot boken. Nu var väl Braun, enligt tryckfrihetslagen, fri från juridiskt ansvar, och såg sin Rebecka äfven af juryn frikänd, men han kände sig emellertid så sårad och förolämpad, att han införde en försvarsskrift i Aftonbladet. Angående denna blefvo tankarne delade. För min del sympatiserade jag med dem, hvilkas känsla ogillade språket i försvaret.

I öfrigt var Braun långt ifrån känd för att vara angripen af författareegenkärlek. Nog visste han om sina många litterära fiender, men han lät dem lefva och frodas utan all harm. Ja, han var ofta blygsam till en nästan otrolig grad, hvarom följande lilla historia ger det klaraste exempel.

Under en ångbåtsfärd (utrikes) gjorde Braun bekantskap med en äldre herre, som, när hans hatt af en vindby fördes i sjön, lånade honom en annan. Under samspråket i hvarjehanda ämnen väckte den välvillige mannen på ett oförklarligt sätt Brauns deltagande och nyfikenhet, särdeles vid middagsbordet, der de placerat sig midt emot hvarandra. Men då under samtalets lopp den okände vid talet om Tegnér med ett eget uttryck sade: »Jag minnes i Lund 1829, då han promoverade mig till magister», var det liksom hade fjäll fallit från Brauns ögon. Han visste nu hvem han hade framför sig. Det var en man, hvars porträtt han ofta sett. Utom sig af glädje flög han upp från bordet, fattade sitt glas och upprepade med ljudelig röst och till de tyske bordsgästernas billiga förundran denna för dem alla obegripliga hexameter:

Braun förtäljer vidare:

Med ett vänligt leende, icke utan sitt lilla oskyldiga välbehag, drack den store skalden mig till och frågade mig sedan huru jag kunnat gissa, att han var Oehlenschlæger.

»Det var icke svårt, herr etatsråd», svarade jag. »Jag insåg det genast, då ni nämnde promotionen i Lund 1829. Dessutom eger jag ert porträtt bland mina små samlingar ... Och nu känner jag fullkomligt igen eder.»

»Kanske att ni sjelf är en Digter?»

»Nej gudnås», suckade jag, som ändtligen var nog klok att blygas för att tala om mina eländiga försök i en sångarkonungs närvaro. »Nej, men jag älskar skaldekonsten högt jemte dem, som lyckligt idka densamma.»

Detta tilldrog sig 1844, då Braun redan stod nära middagshöjden. Hvem skulle i hans ställe under sådana omständigheter ha svarat så? Det kunde endast det snille som med naturens ena gåfva förenade den andra: den medfödda, af ingen framgång qväfda blygsamheten.

________

Man har talat så mycket om den sorgligt poetiska idéen af Braun att skrifva »Bref till den döda. Han förlorade denna sin afgud tidigt. Fröken Ebba von Braun, hans nära slägting, dog den 8 juli 1843. Och det var för att söka någon bot för sitt sjuka hjerta och sinne som han 1844 for utrikes.

Men liksom hans kärlek börjat under ynglingens glödande vår, så fortlefde den intill de sista mulna höstdagarne af mannens lif. Det visar sig förutom i de otaliga offren till denna hans sångmö, hvars namn var honom för heligt att icke iklädas pseudonymens slöja (Hilma) utan ock deri att i hans plånbok, vid hans egen död, fanns, utom respenningar till Stockholm, dit han ärnat sig, en gulnad papperslapp, mycket nött genom de otaliga gånger den varit öppnad och hoplagd. Denna papperslapp var en dyrbar relik – den innehöll fyra rader, en poetisk strof skrifven af hennes hand.

Arme Braun! Hans hjerta var så vekt, så rikt. Lifvet klädde sig aldrig mer i rödt för honom. Men han påklädde det sjelf en röd mask, och gjorde sig lustig öfver allt som han då kunde nå, men sedan tog han åter på den svarta masken, derom vittnar hans »konterfej», som han sjelf ibland åberopade.

Sedan sorgposten träffat honom – han hade nyss förut träffats af en annan sorgpost, han hade förlorat sin dyrbaraste ungdomsvän – skref han till en förtrogen:

»Du, som vet att mitt hjerta af naturen är varmt och trofast, kan tänka dig djupet af min rättvisa sorg. Gud i himlen – ett sådant slut tog då min ungdomskärlek, den renaste och ädlaste känsla jag någonsin hyst! Full af ungdom, helsa, skönhet och kraft, bortrycktes hon inom fyra dagar. Grymma äro ödets slag. Du kan icke föreställa dig hvad dessa fjorton dagar, som passerat sedan jag fick denna olyckstidning, hafva varit rysliga för mig! Mitt hjerta är tomt som en graf. Med alla mina i ögonen fallande fel älskade hon mig varmt och innerligt, ehuru hon, liksom jag, insåg att en hård nödvändighet hindrade vår förening. Ack, tanken just på denna omöjlighet, att få ega föremålet för min första och enda kärlek, gjorde att jag kastade mig in i nöjenas hvirfvel för att kunna glömma. Men fåfängt: i djupet af min själ bodde alltid hennes bild, och straffet för mitt ovärdiga försök att förgäta den oförgätliga blef en ruinerad helsa. Jag lefver dock, då hon, den rena, oskyldiga och englagoda, ligger i den kalla jorden ... Första maj såg jag henne sista gången. Hon grät då vi togo afsked, grät öfver mig. Nu gråter jag öfver henne. O, huru fattig har jag icke blifvit ...!»

Det var efter denna tidpunkt, som Brauns medfödda anlag till sinnessjuka utvecklade sig så djupt att han om nätterna hördes gå så tunga, tunga steg, och det var ock efter den tiden, som han började skrifva de nämnda brefven, genom hvilka han satte sig i förbindelse med sin hädangångna älskade. Brefven följde en gång om året, antingen det var på hennes födelse- eller dödsdag, och det är mycket lätt att förstå detta hans behof. – Med de förutgångna kunna de efterlefvande, då en sådan önskan utgör deras lycka, lefva i samma innerliga själsförhållande som här. Och det skadar ingen menniska att i sitt hjerta bikta för dem, hvilka redan äro i kunskapens land. Det skadar icke heller hennes sanna gudfruktan, om den är sann, ty kärleken är ju i allt, och vill icke låna sig till enfaldig, sjuklig dårskap.

Huru Braun sjelf i lifvet dömde om denna mystiska korrespondens, som vid hans död till stor missräkning för nyfikenheten och säkerligen äfven för det djupare intresset saknades, det kan man inhemta af nedanstående intressanta bref, skrifvet af skaldens bror, kapten Theodor von Braun, till J. G. Carlén, som han önskade skulle tillägga några ytterligare blad öfver »Wilhelm». Det hade dock redan förut af denne Brauns gamle vän varit minnesblad införda i hans tidskrift »Husliga härden».

Brefutdraget lyder så:

Då Wilhelm och jag om sommaren 1859 gjorde en resa tillsammans i Småland sade han: »Nu skall jag säga dig något, hvad jag för längesedan skulle gifvit dig del af.

Jag har allt sedan Hilmas död skrifvit Bref till den döda. Till dig, min bror, kan jag säga, att detta är det bästa som flutit ur min penna. Jag har häri satt mig i rapport med den hädangångna, hvars ande omkringsväfvat mig, som just derigenom kunnat nedskrifva hvad jag gjort. När sorgen hotar nedtrycka hela min själ, framtager jag dessa bref, läser och återläser dem och frågar mig sjelf: »Har du då verkligen skrifvit detta?» ... och fäller tårar som ett barn. När jag är död – det jag hoppas snart sker – finnas dessa bref inlagda i ett konvolut, hvars utanskrift är till dig, som, till erkänsla för hvad du gjort för mig, eger full dispositionsrätt öfver desamma. Dock måste du till punkt och prick fullgöra mina deri bestämda anordningar. Ehuru gerna jag ville ligga ostörd i min graf, skulle jag dock önska att efter utgifvandet af detta mitt testamente få på en stund krypa ur kullen, för att höra domen öfver den döde, ty jag är fullt förvissad om att äfven mina intima vänner skola med bestämdhet förklara: »Detta har aldrig Braun skrifvit.» Denna deras dom är så mycket naturligare, jag som mången gång sjelf tviflat på detsamma. Men jag hade ju språkat med min engel, kände dess himmelska närvaro, och derför har också språket blifvit sig så olikt: – hon, den begråtna, har framkallat mitt bättre jag ... Må jag gerna för hennes skull tillvitas för charlataneri, bigotteri o. s. v., ett är vunnet: att få blicka in i djupet af mitt arma hjerta, som lidit, lider och skall lida till dess jag får fly i hennes armar ...»

»Vid Wilhelms död – fortsätter brodern – fanns likväl ej ett spår efter detta egna testamente. Endast på en lapp stod antecknadt: »Bref till den döda» och derunder stället och årtalet hvarest och när dessa bref voro skrifna, alltifrån år 1844 till 1857. Troligen har han under sista dagarne af sin sjukdom offrat dem åt lågorna, för att ej blifva af opinionen allt för skeft bedömd, eller på hvad sätt kan man förklara denna gåta?»

________

Jag, för min del, är fullt öfvertygad att Brauns ärade broder uttalar ett faktum, då han förmodar att skalden under sjukdomen uppbränt brefven, men deremot är det visst icke min öfvertygelse att det skett i afsigt att undvika en »skef opinion». Det är troligt att vid den tiden verlden hade förlorat all betydelse och magt öfver honom, och att han deremot ville skatta åt en helt annan ingifvelse än den, som beherskade honom då han tänkte på att utgifva i tryck dessa en själs innersta bekännelser för den själ, som varit honom dyrast i lifvet. Säkerligen var det med en glädjefull känsla öfver att han ännu förmådde fullborda denna handling, som han gaf sin skatt åt lågorna innan han sjelf med gladt mod gaf sig åt döden, hvilken så skulle föra honom renad från allt verldsligt till henne, som han nu ändtligen fick tänka sig som sin.

Kanhända hade han i öfrigt länge förut insett, att då allvarliga hinder stodo emellan dem och den jordiska föreningen, det var en nåd af Gud, icke ett straff, att Hilma, den ljufva sångmön, fick så tidigt fly de strider, som troligen väntat äfven henne.

Emellertid hade någonting från den tiden brustit inom skalden, och slagen på lyran läto ofta som de förstämda trummorna vid sorgmusiken.

Då 1844 hans poetiska kalender Karolina utkom, läste han för mig förut konterfejet eller »Mitt konterfej». Det var i sanning en högtid att höra detta stycke, eller rättare att i hans närhet få läsa det sjelf, ty hans röst, som mycket ofta hade något doft, blef då så dof att den slutligen blef otydlig. Men så kunde man i stället följa hans ansigtsspel, det talade en hel del, utgörande både ingress och epilog till konterfejet.

Jag kan ännu tänka mig att han just då måtte liknat ett porträtt, om hvilket hans broder meddelar, att när det 1855 blifvit färdigt, artisten (en dansk) utbrast:

»Mine Herrer, dette portræt er udmærket, Skjaldens Lysepunkt, thi det representerer Inflydelse af Erindringer, Forventninger ... Liv i Nuet ... Liv i Haabet ... uden Tvivl har i dette Öjeblikket deres Tanker, deres Hjerte, ja, hele deres Sjæl været hos den Qvinde som er deres Kjæreste!»

Detta kunde kallas en verklig siareblick. Det var just den 3 juli, Hilmas dödsdag, en dag, då Braun helt och hållet var klädd i själsmoln, afvexlande med strålande hopp på mötet ofvan alla moln.

Vid dessa minnesfester kom ofta ångern öfver vissa lifvets stunder och dårskaper att blanda sig i den högre stämningen och sedan flydde han verlden, och vandrade med sitt qval utan ro från ort till ort. Han skulle ständigt försöka hvad ombytet ville verka. Tyvärr ville det aldrig verka, ty han måste alltid från hvarje tillflykt åter till Stockholm, der de många vännerne voro tillreds att hjelpa honom med bördans aflyftande och då ljödo från lyran dessa sorgligt anklagande strofer:

________

Man har begärt af mig en lefnadsbeskrifning öfver W. v. Braun, säger Sturzen-Becker. Noga taget har man härmed begärt af mig det omöjliga. Ty det fattas mig här det väsentligaste af allt, sjelfva ämnet dertill.

Det gifves tusentals menniskor, hvilka genom sjelfva sina lefnadsförhållanden, sin hela »sociala position», äro fritagna från att behandlas »biografiskt». I sjelfva verket är det endast undantagen som kunna göra anspråk derpå.

Menniskans lif har ofta, både på vers och prosa, blifvit liknadt vid en resa. Men det är icke den lugna ångbåtsfärden på en enformig kanal mellan ständigt samma stränder, med lifvet ombord noga afmätt och reglementeradt, det är icke dessa slags färder, som lämpa sig bäst för resebeskrifningar på fullt allvar, härtill fordras vexlande motiv, brokiga händelser, liksom scenerier, det fordras något af Alpklättringens äfventyr och rika panorama, det fordras öfverraskningen, det nya, det oförberedda. Det förhåller sig icke annorlunda med lefnadsbeskrifningen; de skiftande ödena, äfventyret, den mägtiga viljan, som griper in i de stora tingen, kampen, triumfen eller nederlaget, se der tillräckligt med tacksamma ämnen för en biograf! Men der dessa motiv saknas, hvarför icke heller vara ärligt och upprigtigt kort, än, sväfvande ut i bredd och längd, jägta efter ett intryck, som låter sig af intet skapas?»

(Då en så betydande auktoritet, som Sturzen- Becker uttalar dylika tankar, så har det varit hans innersta öfvertygelse, och de hafva äfven till en stor del sanning uti sig, men kunde de just i detta fall fullständigt tillämpas? Var det i Brauns lif en så stor fattigdom? Var han blott skalden, som sluppit genom lifvet utan öden? Och är det dessutom endast katastrofer med yttre fall och segrar som äro värdiga att ingifva intresse? – Det finnes andra, om hvilka biografen också längre fram erinrar med sin saftfulla penna. Hade någon haft den djerfheten att fråga hvarför han nedskref det första – skulle svaret blifvit: »Hvad vet jag?»)

Och nu heter det vidare:

Ingen bestrider att äfven en underlöjtnants lif kan vara »dramatiskt» – möjligheten gifves för hvem som helst; – öfver hufvud taget torde det dock kunna sägas med fog, att få existenser finnas, hvilkas drama erbjuder så litet för häfdatecknaren som en ung militär, hvilken går och väntar på striden för fosterland och ära, delande under tiden sin dag emellan exercisen och yngre mäns vanliga förströelser; – hans personliga företräden, liksom hans större eller mindre skicklighet i sitt yrke, här fullkomligt oberörda. Om någonting här i verlden är en gång för alla stöpt i sin gifna form och systematiskt enahanda, är det väl detta militärlif i fredstid, och huru litet det också i sjelfva verket tillfredsställer vårt svenska lynne, bevisas tillräckligt af det faktum, att hos oss så många unge män, som från början egnat sig åt krigarens kall, antingen tröttna dervid och välja andra banor, eller också på främmande jord söka, med manlig beslutsamhet, den militära verksamhet och omvexling, som icke här hemma står dem till buds.

(Detta egde nog sin grund på den tid då äran att vara militär ålade individen i yrket nästan som en pligt, att icke på något sätt genom arbete förbättra, d. v. s. nedsätta, sin ställning. Men numera, då herrar militärer, jemte sina tjenstebefattningar, som lemna dem så mycken tid öfrig, sysselsätta sig med en hel hop andra saker, der deras tanke och arbetskraft finner lämpliga mål, nu är det snart icke annat än en tradition att tala om herrar officerare såsom samhällsmedlemmar enkom skapade för paraden och nöjet. Och visade ej just Braun sjelf först och främst att han ej lät hindra sig af något? Men sant säger sedan hans biograf:)

»W. v. Braun var mindre än de fleste dödlige skapad till soldat. Att han någonsin blef kastad in i detta yrke var från början ett misstag.»

Här inflyta några notiser om hans födelseort, föräldrar, inträde i krigsskolan och utträde ur krigstjensten 1846, hvarefter det heter:

»Mellan den dag då Braun första gången hängde värjan vid sin sida och den, då han författade sitt bekanta afsked till densamma, ligger en tidrymd, som för biografen icke erbjuder det ringaste märkvärdigt; de fjorton år, som åter ligga mellan hans afgång från krigstjensten och hans afgång från detta jordelif, erbjuda, upprigtigt sagdt, icke synnerligt rikare ämne. En och annan brunns- eller badresa, en och annan kortare utflygt till främmande land, för öfrigt den ena dagen, det ena året likt det andra – likt som tvänne bär!

Det är, när allt kommer omkring, icke vid löjtnantens enskilda lefnad vi här hafva att uppehålla oss, knappast ens vid skaldens. Vi hafva här i stället framför oss en poetisk karakter och vi hafva skaldeverk, i hvilka denna karakter lagt sig temligen öppen för våra blickar; låt oss i dessa se hvem W. v. Braun var, och låt oss der studera hans andes lif.»

Här genomgår biografen fullständigt och sakrikt poetens börjande verksamhet vid Carlberg, den skärseld under hvilken skaldskapet utvecklade sig, och den sorg, Braun kände öfver att han icke i lärdomsväg förvärfvat så stort underlag som han ansåg sig behöfva, hvarför han också alltid fortfor att under hela lifvet studera. Han hade i diktandet sökt botemedel mot en sjuklig sinnesstämning och missbelåtenhet med sin verld.

(Härefter vidtaga de egentliga omdömena öfver skaldeskapet, och man kan ej med tillräckligt intresse följa Braun som menniska och skald i fall man ej försöker samla, hvad hans förnämsta samtida haft att derom yttra. En sådan företeelse som han utgjorde inom vitterheten, är värd mer än blott smicker.)

»Karakteren af Brauns skaldskap», säger biografen, »var åtminstone i hans första diktsamlingar särdeles lätt att angifva; den var öfvervägande skämtsam, satirisk, lekande, stundom yr ända till det uppsluppna. Det var i mycket en återspegling af en viss sida utaf hela vår nations medfödda och genom alla öden troget bevarade skaplynne, det var mer ännu, det var, för att begagna en djuptänkt granskares ord (Talis Qvalis i förordet till »Borup»), en trogen, stundom endast alltför trogen, spegel, som återgaf det vanartade i tiden, det konventionella i sederna, det tillgjorda i umgänget, det ihåliga i uppfostran, det lösliga i äktenskapet, lycksökeriet inom samhällslifvet, hyckleriet inom kyrkan, flärden inom de olika samhällsklasserna, rikedomens råhet, ifrarens ofördragsamhet och uniformens öfversitteri; med ett ord, denna poesi rörde sig inom samma krets som den komiska fantasien alltid haft och alltid kommer att hafva till jagtmark: de menskliga bristfälligheterna; genom att i åskådliga drag återgifva dem samt derigenom upplösa dem och prisgifva dem åt löjet, har denna dikt uppvisat sin fullmagt inför poesiens dombord.»

Kritiken anmärkte att under det Braun sålunda svängde sin gissel åt alla håll eller öfvergifvet lekte med stundens företeelser, hände det att han stundom blef temligen prosaisk eller väl mycket »ungkarlsmessigt grofkornig», och att dessutom bland alla hans verkliga qvickheter finnes åtskilligt som endast var burleskt, utan att ega den äkta qvickhetens berättigande; publiken lät detta passera, den höll tillgodo till och med de snärtar, hvarmed poeten då och då träffade en och annans ömmaste sida.»

Så långt Sturzen-Becker.

Nu skola vi se hvad Blanche har att säga.

»Braun dog fjerran från kära anhöriga, men icke fjerran från vänner. Han kunde ha dött bland Norrlands skogar eller på Skånes slätter och ändå varit omgifven af vänner och beundrare, ty hvilken vrå af vårt land finnes väl, dit hans skrifter icke trängt, der man icke lyssnat till hans sånger – med det djupaste allvar till grundton, och hela harmonier af olympiska löjen! Och lyssnade man till denna rika lyras slag, så hörde man äfven slagen af det ädlaste hjerta. Tro ej att hjertat alltid står jemnhögt med snillet. När det så är, hör det till undantagen, och Braun var ett af dem.

Det finnes vissa så kallade anständighetsmenniskor, som rynka på näsan åt Braun, liksom de göra åt en Wadman, en Bellman. De vilja hafva menniskorna på samma sätt som man har figurerna i ett vaxkabinett, uppsträckta och med en viss högtidlig hållning, en gång för alla gifven. Ingenting får gälla för hvad det verkligen är: allt måste draperas och maskeras, liksom skämdes man för sanningen och naturen. Venus är för naken, Mars har för muskelstarka vador, Apollos lyra är för gäll. Derför skulle de gerna vilja sätta en krinolin på den första, byxor med galon på den andre och på den tredje spänna strängar af silke. Gerna tillåta de ett och annat dussin odygder; men beskrifva eller tala om dem får man ej. Icke är det dock inför en domstol, bildad af sådana modets och sjåpighetens ennucker, som en mäktig ande låter stämma sig: en nations sunda vett är hans domare, lifvet och verkligheten hans vittnen, hela menskligheten hans sak.

Braun hade genomgått krigsakademien, men den tid han tillbringade der, begret han som förlorad ... Inkastad på militärbanan, tjenstgjorde han några år som löjtnant vid ett infanteriregemente ... Men han tog afsked och egnade sig uteslutande åt vitterheten, bland hvars yppersta prydnader han alltid skall räknas. Efterverlden skall mera enstämmigt erkänna det än hans samtid gjorde. Det behöfves en granrisad väg och årsgammal torfva på grafven, för att vinna full rättvisa åt ett förtjent namn, ett värdigt minne ...

Men denne skald, hvars sånger i mer än ett fjerdedels sekel så kraftigt anslagit nationen och spridt så mycken uppfriskande glädje öfver stad och land var han lycklig sjelf? Skön är äkta perlan, men hvem tänker på att hon är följden af ett lidande, hvarifrån den stackars snäckan först med döden befrias.

Hvarifrån detta sorgflor som så ofta skymtar fram från Brauns lyra ...? Det sägs att skalden i sin ungdom en hel natt vakat i sällskap med döden, ensam vakat vid en likkista, i hvilken en ung qvinna sof sin sista sömn.

.... Stackars Braun, hur mången natt väckte ej den, som skrifver dessa rader, af tunga steg och djupa suckar! Det var skalden som irrade från rum till rum, klagande och önskande sig döden. Men morgonen derpå satt han som vanligt tyst och försjunken i sitt arbete, satt vid Aganippens rand och drack ur dess klara våg några timmars glömska af det förflutna.»

Blott ett par utdrag till och det får vara nog.

Nu är det skildraren (Crusenstolpe) som säger: »Ystert skenade Wilhelm von Brauns pegas kring parnassens branter och uppskrämde med sina vilda språng mången tvetydig dygd, omtänksamt insvept i skenhelighetens mantel. Men äfven de, som högljudt fördömde, logo förtjusta bakom solfjädern. Han skonade ingen dårskap och begärde ej af någon förskoning för sitt sätt att gissla dem. Lekande och lätt som fru Lenngren, sjelfsvåldigt fördomsfri som Bellman, klar och natursann i sina framställningar som begge, skapade von Braun, liksom de, af det alldagliga hvardagslifvets företeelser, taflor, sprittande af humor och groteska bilder, som oemotståndligt ryckte sjelfva trumpenheten med sig till högtider af löje.

Af förströelser öfvermätt och trött vid bullret af efterhängsna, muntra lag, i hvilka han dyrkades, jagades han af en inre oro från ort till ort. Och ingenstädes fann han stadig trefnad. Det varaktiga lugnet väntade honom först på andra sidan grafven.»

Ur Adlersparres Anteckningar om Bortgångna Samtida hemtas ytterligare från den afdelning, som Bär W. v. Brauns namn, nedanstående stycken. Författarens allt för väl kända blygsamhet uttalar sig äfven der, i omdömet öfver andras omdömen.

»I flerfaldiga tryckta uppsatser har man bedömt Brauns litterära verksamhet, denna naturligtvis då skärskådad från olika synpunkter. Omdömet har således ej kunnat utfalla lika; likväl har det i de flesta granskningar skett under ett rättvist erkännande, att von Braun kunde med allt skäl betraktas såsom en skald af högre ordning.

Synnerligen lyckliga i sin uppfattning af hans älskvärda och snillrika personlighet, hans obestridligt stora förtjenster som författare, hafva Blanche, Crusenstolpe och Talis Qvalis (Sturzen-Becker hade då ännu icke skrifvit sin lefnadsteckning öfver skalden) sökt att, hvardera i sin mån och på sitt egendomliga sätt, återgifva den helgjutna bilden af vår alltför tidigt oss beröfvade och bittert saknade vän. Det kan icke falla mig in att med något försök i denna väg vilja täfla med desse mästare i teckningskonst, eller ens för egen del göra något tillägg till hvad af dem blifvit lika rigtigt som sant och väl anfördt. Men jag hyser den öfvertygelsen, att för det fullständiga bedömandet af den karakter, hvarom här nu är fråga, ingenting mera tillförlitligt och träffande, betecknande och innehållsrikt, samt således vägledande för omdömet kan åberopas, än det han yttrat om sig sjelf. Jag menar härmed hans egna under förtroliga ögonblick till bepröfvade vänner afgifna redogörelser för sitt lifs verksamhet med ty åtföljande förhoppningar och missräkningar, aflösande alltjemt hvarandra; för det för allt godt och skönt, varmt och lifligt klappande sångarhjertats ljusa och mörka stunder; för den äregirighet som stundom utgör driffjedern hos sådana naturer, äfvensom för det misskännande af egna krafter, som förslappar hela organismen och gör menniskan handfallen, modstulen samt oförmögen till allt arbete – med ett ord: dessa en ädel andes bekännelser om sina fröjder och lidanden, och huru han måste kämpa sig fram till rättigheten att lefva och till rikedomen af ett ansedt namn, derunder likväl tvungen att ömsom le och fälla tårar öfver sig sjelf, att ömsom älska och hata den verld, till hvilken han af ödet var förvisad och dömd att mycket pröfvas, samt att alltjemt förblifva en – främling!»

I enlighet med denna uppfattning införer Adlersparre en mycket stor brefsamling, men icke ett enda af de få bref, som här skola inflyta, finnes der.

________

Det var eget med von Brauns lif att der så ofta ett finger betecknande visade mot döden. Detta kunde ligga i det inneboende fröet, men stundom kommo dessa tecken liksom framkastade utan hans medvetande.

Blanche beskrifver en gång i Illustr. Tidn. icke i sitt eget utan i författarens, berättarens eller referentens namn ett »äfventyr», angående hans första möte och bekantskap med Braun, och detta möte slutade just på – Uddevalla kyrkogård ...

»Berättaren, heter det, erinrar sig lifligt en dag eller rättare en natt i Uddevalla.

Det var i augusti 1839. Författaren till dessa rader kom då dit, men begaf sig genast från gästgifvaregården till det närbelägna vackra Gustafsberg, den tiden mycket besökt af badgäster från nästan alla orter af riket. Det var bal i brunnssalongen. Unga damer och kavaljerer rörde sig lifligt i françaisen, trots hettan och dammet. De som dansade då, nog äro de ur dansen.

Författaren trängde sig med möda fram till bakgrunden af salen, ty han sökte någon, som han läst, men ännu icke sett. Han sökte Wilhelm von Braun, som han visste vara på Gustafsberg. Men han sökte honom ej bland de dansande. Det är väl knappt någon större skald som dansat gerna. Det går icke rätt bra att sjunga och dansa på en gång; sången må nu välla fram på läpparne eller ligga som ett embryon på själens djup. Melodien har man dock beständigt i örat och den lämpar sig sällan till dansens jordiska rhytm.

Då såg författaren en ung man, stående något skild från de andra, med stark växt, bredt ansigte, tjockt mörkbrunt hår, hvaraf en lugg föll ned öfver pannan, buskiga ögonbryn, dito mustacher och under mustacherna glansen af ett leende, gladt ...? det är möjligt; melankoliskt ...? det är troligare, ty han såg på dansen och hörde på det meningslösa pladdret derifrån.

Så ungefär bör en glad poet se ut, tänkte referenten och närmade sig den unge mannen med leendet och de buskiga ögonbrynen.

»Det är bestämdt löjtnant Wilhelm von Braun jag har äran att se», yttrade referenten.

»Ja visst», svarade Braun; »hvem är herrn?»

Herrn nämnde ett namn, föga eller intet kändt. Det stod i spetsen för en liten tidning, som den tiden utgafs, men nu mera icke finnes. Poeter och recensenter ha något så när reda på hvarandra. (Blanche menar här Freja, hvars redaktör han 1839 var.)

»Vi måste bli bröder», förklarade Braun och förde genast den nykomne till disken, på hvilken funnos förfriskningar af hvarjehanda slag såväl för damer som herrar. Braun sköt undan lemonadglasen, fick tag i något lämpligare för dem, som icke dansade, och det blef brorskap af, dock icke blott för den flyktande stunden. Det är en stor heder att ha varit bror med Braun, större dock att ha varit hans vän.

Efter balens slut anstälde herrarne en kollation för skalden. Den nykomne fick en släng med och ganska dugtig ändå. Det var långt lidet på natten när det glada laget bröt upp, och Braun med sin nye bror återvände till Uddevalla.

»Det var en faslig hetta», pustade Braun, under det vi genomströfvade den lilla stadens gator; »att inte augustimånen skäms! Hvem har gifvit honom lof att imitera solen? I natt lägger jag mig ej, låt oss bese stadens märkvärdigheter. Gästgifvargården är märkvärdig för sin dåliga punsch. Uddevalla har varit en rik stad, men blef fattig sedan sillen gick sin väg. Sill har gjort andra än städer lyckliga. Ett kungarike för en sill i detta ögonblick; min löjtnantsfullmagt och mitt obefläckade svärd ger jag på köpet. Men hvad är det här?»

Vi hade just då stannat vid en högre stenmur.

»Aha», återtog Braun, »det är kyrkogården. Låt oss gå in! I de dödas stad finnes det väl svalka nog.»

Vi gingo in och ströfvade en god stund mellan kors och hällar.

»Ack, den som bodde här», yttrade efter en stunds tystnad Braun, i det han stannade, »här öfverallt är så tyst, och tystnaden är min bästa vän. Här störes man af ingen, icke ens af sig sjelf, hvilket är det bästa. Den som kryper till kojs här, vaknar utan hufvudvärk ... En grafhög mer, ett lidande mindre!» tillade han med djup betoning i sin stämma.

Det är svårt att minnas på hvilket ställe af kyrkogården Braun stod när han yttrade dessa ord; men det är icke omöjligt att det just var på samma plats, der hans grafvård nu står.»

Detta djupt tilltalande lilla stycke var infördt 1862, då på samma gång en afbildning af grafvården illustrerade texten.

Det är af stort intresse att tänka sig desse båda mäns första bekantskap 1839, omkring 30 år innan Blanche gick att uppsöka sin förutgångne vän. På den tiden var den blygsamme Frejaredaktören i sin egen tanke en rigtig obetydlighet då han skulle uppsöka skalden, som redan hade ett namn och hvars vexlande tonslag på lyran så hänfört honom.

»Hvem är herrn?» frågade Braun. Ack, det kom en annan tid, då den ädle, varmhjertade skalden med innerlig tacksamhet erkände att han vid mötet på Gustafsberg icke blott vann en ny bror (sådana hade han ju dussintals, nej hundratals), utan en af dessa sanna, oföränderliga vänner som låta pröfva sig i alla skiften och bestå profvet.

I ett bref, som senare skall anföras, skrifvet efter det Braun sista gången lemnade Stockholm, talar han ännu med rörelse om denna vänskap, ehuru, som man väl förstår, Braun icke kunde vara nog sentimental att icke också tala om annat – skaldens natur slog alltid om – och just det tillhör skalden.

________

En dag, Braun bodde då på Barnängen, hörde jag ett plötsligt utrop från min mans rum. Jag skyndade in och träffade honom med ett bredkantadt sorgkort, ett notifikationskort i handen.

»Hvem är det fråga om?» utbrast jag, och fattade kortet, helt förvånad öfver det egendomliga sätt hvarpå det räcktes mig.

Detta hemlighetsfulla sorgkort hade följande lydelse:

»Hvad i all verlden skall detta betyda? – Det är lyckligtvis ej allvar, men det är ett grymt skämt. Hvad är meningen?»

»Se på baksidan!»

Jag vände kortet och fann då meningen.

Det var en inbjudning skrifven af den dödes egen hand, att samma dag på aftonen bivista »begrafningen». Begrafningen – der skaldens enka och barn, naturligtvis hans sångmö och arbeten icke behöfde visa sig i sorgdrägt.

Detta gyckel gjorde på mig ett obeskrifligt sorgligt intryck. Men de fem eller sex notificerade herrarne förklarade vid hemkomsten, att det varit ett öfverdådigt graföl, der rhenskt vin icke ens kommit ifråga, ännu mindre svartdekorerad konfekt, utan, som uttrycket föll sig, »stora bruna» jemte mycket annat godt, hvaribland torroliga infall och humoristiska historier, ty skalden hade befunnits vara i ett af sina allra mest uppsluppna lynnen. Och sterbhuset hade öfverhufvud visat ett utseende som troligen intet annat sterbhus förut haft.

Men hvilken häpnadsfull förändring i sällskapsglädjen, hvilken darrande bäfvan skulle ej egt rum i fall någon enda af gästerna, framför allt värden sjelf, i aningen kunnat läsa en annan dödsannons öfver Wilhelm von Braun. »Död i Uddevalla». Också daterad

»den 12 september»,

likasom den första. Det var blott årtalets olikhet som skilde.

Kunde väl något sällsammare inträffa?

Men då Braun nästa gång, efter grafölet på Barnängen, visade sig i staden, var det minsann ej vid något uppsluppet lynne. Då hette det att det bevisades honom af en högre magt den allra högsta orättvisa, derigenom att han skulle tvingas att lefva. Han, som var så fullkomligt utsliten af lifvet i både tragedi och komedi. Och att nationen väl åtminstone borde kunna göra så pass mycket för honom, som i så många år sjungit för den, att den kunde samla ihop medel att betala för honom i någon tillflykt, der hypokondriska själar blefvo rättvist behandlade.»

Arme Braun, när behandlade han sig sjelf rättvist?

Nog drog han hän från ort till ort, för att slippa den envise fiende, som pockande ville följa honom, men han slapp honom endast för kortare perioder – ty den der fienden hade så sällskapliga vanor, och skalden var så godmodig. Hvart skulle han dessutom taga vägen, der han ej blef uppsökt? – En sådan vrå var ej lätt att finna inom Sverige.

På detta sätt, under arbete, triumfer, sorg och glädjelösa glädjefester gingo åren fram till 1859.

Braun skulle då nedresa till Carlshamn, der han ärnade tillbringa vintern på det nämnda året 1859 hos sin gamle fader och under sommaren vistas i de sköna nejderna deromkring. Den följande vintern ärnade han vistas i Ystad hos sin broder.

Men innan han lemnade Stockholm skulle naturligtvis vännerne festligt vara tillsammans och det blef hos vännen Blanche, som så gerna gjorde middagar, som de träffades och drucko afskedsskålen. I ett särskildt för tillfället författadt poem tog Braun farväl af »bröderne» och hufvudstaden, och bad artisten Hallbeck, som kommit till honom, att »illustrera det med några streck». Så väl poemet som teckningen verkstäldes på några minuter. Poemet behöll författaren för att omarbeta det, men teckningen visade sig sedan i tidskriften Husliga Härden och förestälde: Wilhelm von Brauns afsked från syndens stad.

Sedan Braun väl lemnat det farliga Stockholm skref han till sin husvärd och vän August Blanche nedanstående bref, hvilket nu, nött och gulnadt, framtages från det konvolut der min man förvarade de Braunska papperen. Blanche måtte ha läst det många gånger.

________

Asarumsdalen vid Carlshamn den 18 maj 1859.

Redlige broder Blanche!

Detta var rim, nu till reson! Ehuru jag af långlig erfarenhet nogsamt vet att du aldrig svarar på dina vänners bref, skrifver jag ändå, för att till dig frambära mina hjertligaste tacksägelser för allt det goda du gjort mig, för all den uppoffrande vänskap du visat mig i alla tider och icke minst nu senast vid afskedstagandet. Jag fick ett grundligt »fylle» med thy åtföljande hufvudvärk, som räckte ända till Carlshamn. Men Gud välsigne Er ändå, allihopa, för den vänskap mig bevisades! Jag tror mig icke vara någon inbilsk narr, utan tvärtom en temligen stor sjelfföraktare (emellanåt, åtminstone) men då Sveriges snillrikaste män förklara mig sitt bifall, må det förlåtas mig om jag för ögonblicket känner mig litet stolt. Någon balsam i sorgebägaren bör det väl ock förunnas en stackare som valt det usla författareyrket.

Min hemresa gick för sig, ehuru med motvind och half storm. Rundt omkring en kapital sjösjuka, men jag stod mig tappert, tagande en djeflastark erkegrogg alltemellanåt. Konjak är och blir dock, enligt mina mångåriga erfarenhetsrön, det förnämsta lifselixir som finnes. Vid ankomsten till Carlshamn var det icke en ringa glädje, må du tro, att få omfamna min gamle vördnadsvärde, snart 80-årige far. Du kan aldrig tro hvad han förefaller mig ståtlig i sina rika silfverlockar och dito skägg. Dertill är han så hjertegod som en Guds engel. Skada endast att han icke super, utan är absolut nykterist! Dock unnar han mig att hvälfva i mig så mycket jag någonsin behagar, och detta är »ädelt af honom».

Nu till en sak som ligger mig mycket om hjertat! Du lofvade mig mer än till hälften att besöka Blekinge i sommar. Oförlåtligt vore det också af en skald och naturälskare, som du, att icke vilja lära känna Sveriges skönaste provins. Om du går med »Svea» eller »Dana» från Stockholm söndags morgon, är du måndagsafton vid sjutiden här. Detta är ju ingen Romresa. Jag skall vid hamnen vara dig till mötes och föra dig till min förtjusande bostad i Asarumsdalen, der jag bor ensam och eger 9 rum att fritt disponera. Näktergalar slå hela natten utanför fönstren och punsch finnes i källaren. Hvad kan du mer begära? Kom derföre, om icke djefvulen rider dig, men låt mig endast genom post eller telegraf några dagar förut få veta af din ankomst, på det att den feta kalfven må hinna att slagtas. Min gamle fars hus kan du dessutom anse som ditt eget.

Vackra flickor finnas här i öfverflöd, så att du, för att tala med vännen Enblom, kan få »mycket att göra». Skulle du, vid din mognade ålder, kanske föredraga Laxar, skall du få sådana, lika tjocka som jag. Tänk nu bara på hvad jag har sagt och handla sedan som en vän!

Du vet måhända icke att Carlshamn i hela södra Sverige är beryktadt för sin dråpliga punsch och sitt oöfverträffliga bränvin. Båda delarna saknas i Stockholm der man allt mer och mer börjar förfalska Gudsgåfvorna. För att derför låta dig en gång få smaka någonting som duger, sändes dig med första ångbåtslägenhet ett litet parti punsch och d:o Aqva vitæ till skänks från tillverkaren, min synnerlige vän och din beundrare, handlanden C. G. Berg här i staden. Mannen är den trefligaste och gästfriaste kurre här finnes, och begär för gåfvan endast den lilla återtjensten att du i sällskap med några af hufvudstadens förnämsta punschkolleger ville pröfva varans godhet, för att bringa den i anseende d. v. s. skaffa den ett namn, som sedermera kan leda till reqvisitioner. Bergs punsch går till Köpenhamn, Lybeck, Hamburg, ja till och med till Paris – hvarföre då icke äfven till Stockholm?

Och nu orkar jag icke att skrifva längre. Tusende upprigtiga helsningar till vännerne, ingen nämnd och ingen glömd! Carlén torde du dock särskildt helsa och tacka för »Svenska Familjeboken», som mycket rigtigt kommit mig tillhanda. Det är en förträfflig och lärorik bok, som visar broder Carléns stora beläsenhet och utmärkta förmåga att forska och välja hvad som duger.

Träffar du Schwan så säg honom att han alltför väl kunnat tacka mig för mitt stora besvär att åt honom afskrifva mina fria sånger.

Nu ålägges du vid min och din dygd att åtminstone svara mig huruvida du kommer hit eller icke. Farväl, och Gud välsigne dig!

Din sant tillgifne vän

Braun.

________

Såsom förut är nämndt skulle Braun tillbringa och tillbringade också vintern 1860 i Ystad inom sin broders familj, för hvilken han hyste varm tillgifvenhet.

Det hade funnits en dag – Braun vistades då någonstädes i en af sina stilla tillflyktsorter, det är nära på omöjligt att ha reda på dem alla – då han fick ett mycket oförmodadt besök af sin då nygifte broder, kapten Theodor v. Braun, förut omnämnd, jemte dennes unga fru, för hvilka kära gäster skalden i sin landtliga bostad på allt tänkvärdt sätt ville göra så angenämt som möjligt.

»Wilhelm», sade den unga svägerskan, »du får ge mig något till minne af dig – den allra minsta småsak har värde då du egt den.»

Braun råkade i verklig förlägenhet; hvad hade han för passande present att erbjuda en dam ... Men efter något sökande hit och dit och icke så litet parlamenterande, kom han slutligen fram med det bästa han var i stånd att finna, en pokal bildad af ett strutsägg med fot af silfver, hvarefter han i flygten skref följande rader som han lade ned i densamma:

Den lilla versen ingraverades sedan på pokalen, hvilken lärer betraktas och gömmas som en relik.

Det var i detta hem Braun nu lefde, och hvarifrån han i mars 1860 skref till en af vännerne:

»Af öfverskriften till detta bref ser du att jag, flyttfogel som jag är, återigen bytt om vistelseort, sedan det blef mig för tråkigt i Blekinge. Sedan medlet af februari har jag nemligen varit hos min bror här i Ystad, och jag trifves ganska bra. Med vårens vindar styr jag väl kosan åt annat håll ... Få se hvart det blir ...

Under en hel månads tid har jag nästan dagligen varit på kalaser, de flesta tillstälda för min skull. I tisdags var jag på en lysande middag, tillstäld af högmögende direktörerne för skånska privatbanken, der min skäl i ett grant tal proponerades af äldste grefven. Du ser således att jag ändtligen kommit upp i de högre sfererna och du måste medgifva att det är bra beskedligt af mig att hädanefter vilja sänka mig ned ända till en simpel bokhandels-kommissarie.

Det var nu bra längesedan jag skref till dig, gamle vän. Vintern har varit mer än vanligt dyster, och jag fruktade nästan att jag aldrig skulle komma klok från Asarumsdalen. Nu återigen äro mina lifsandar något uppkryade, och för att få dem ännu kryare har jag föresatt mig med allvar att till sommaren sköta min helsa. Om jag till den ändan kunde få mig en koja vid sundet, vore det bra. Någon offentlig badort vill jag icke besöka, emedan jag der aldrig finge vara i fred, och det är just hvad jag behöfver för att en gång få min kalender färdig.

________

Men Braun kom hvarken att taga någon stuga vid sundet eller att besöka någon bekant badort. Men visst kom han ändå till ett slags badort, hvarom han i ett annat bref skrifver till skalden Talis Qvalis från Lysekil och Kornön i juni 1860.

»... Du ser att jag för närvarande vistas i skärgården, på vår vestra kust, der jag ändtligen funnit »lugnet i stormen».

... En vacker dag i maj hoppade jag på en ångbåt och begaf mig från Ystad till Göteborg, och, efter fjorton dagars uppehåll der och deromkring, hit till Kornön, en vild klippa af den mest spöklika formation, hvilken utgör sista värnet mot den rasande Nordsjön. På hela den så kallade ön, en halftimmas rodd i omkrets, växer, i trots af dess namn, icke ett enda korn; endast en och annan potatis, som dock tycks vara rädd att skjuta upp stjelk och hjertblad i bedröfvelsen rundt omkring. Hvilken himmelsvid skilnad mellan den plats jag nu bebor och Ystads fruktbara omgifningar!

Jag har hyrt mig ett helt hus, innehållande ett enda rum, ganska snyggt, och jag har från mina fönster endast tjugu steg till hafvet. Utanför dessa fönster växa de enda träden på ön, fem till antalet, nemligen ett päronträd, en syren, en pil, en hagtorn och en buskartad växt, hvars benämning är mig obekant. Du kan emellertid aldrig tro hvad dessa få, men i tusen stormar härdade gamla enslingar, blifvit mig kära och dyrbara.

Jag skattar dem vida högre än jag skulle skatta en hel skog på fasta landet. Så är allting relativt här i verlden och får sitt rätta värde af tid och rum.

Mat får jag från en bredvid mig boende fiskeri- och salteriegare. När jag sade mat, borde jag egentligen hafva sagt fisk, ty annat vankas icke. Fisk morgon, middag och qväll, bara fisk, ideligen fisk. Men mager måtte jag väl blifva på en sådan diet? Hvad beträffar det jag egentligen söker, nemligen bad, så äro dessa emellertid förträffliga och vida att föredraga framför dem man får vid badorterna på kusten ...»

________

Detta brefs stil, så fri från allt tillkonstladt och med möda framtvingadt skämt, är redan ett stort och talande bevis på huru fritt hans sinne börjat bli från allt skeft, från humorn i sorgdrägt eller kanske rättare från tungsintheten i narrdrägt. Och detta visar sig äfven i ett annat breffragment, skrifvet den 14 augusti till den förre korrespondenten, der det heter:

»Då du af vännen Talis har hört huruledes jag har det, behöfver jag nu endast berätta att jag bor qvar på samma ensliga klippa i skärgården och att baden bekommit mig förträffligt. Jag har nu den poetiska afdelningen af kalendern ändteligen färdig och håller som bäst på med den välsignade novellen. När luntan blifver afslutad kommer jag troligen oförtöfvadt upp till Stockholm och dermed bör väl icke dröja längre än till omkring medio af nästa månad. (Här utsätter han just den tid då han befann sig mellan sin sista bädd och grafven).

Derefter framställer han den önskan att vännen måtte skaffa honom en fullkomligt afskild och tyst bostad, och tillägger: »Aldrig har jag så mycket längtat efter att återse mina vänner i Stockholm som efter denna långa skilsmessa, och särdeles efter denna sommar, under hvilken jag fört ett fullkomligt eremitlif, icke hört göken gala och knappt sett ett grässtrå växa på klippan der jag bor.

I detta brefs P. S., der han upprepar åtskilliga helsningar till bröderne, lyckönskar han Bjursten hjertligt till den erhållna befattningen och tillägger: »Jag vill hoppas att han hädanefter kommer med storverk i stället för hastverk».

I fall icke detta bref från Braun nu låg framför mig, och om jag icke ännu lyckades läsa dess datum, den 14 augusti, så skulle jag knappt tro att det skrefs då – ty Adlersparre berättar om ett bref, skrifvet den 16 augusti, just af Bjursten till en vän i hufvudstaden och från Lysekil, hvari Bjursten omnämner sin vistelse i von Brauns egen bostad på Kornön, der han synes vara hemmastadd och omtalar att Braun mottagit honom med följande citat från den grekiske vise:

Hvarefter följer en högst förledande skildring, en rigtigt uppfriskande skildring af skaldens bostad och deras supé af egenhändigt uppdragen hvitling, färskt bröd, färskt smör, färsk mjölk och färsk potatis.

Herrarne på klippan tycktes verkligen ha haft en måltid för gudar.

Huru länge Bjursten stannade på Brauns ö nämnes ej. Men nog var det väl en poetisk ö, ty Brauns värd hette Schiller. Och Bjursten syntes mindre misantropisk der, än vanligt. Men huru som helst så var han rest då Braun sjuknade.

________

De första snökornen hade längesedan fallit öfver Brauns graf innan någonting kommit till stånd angående uppmaningen till en national-subskription. Slutligen hade varma vänner fått denna affär på rediga fötter.

Genom Axel Emanuel Holmberg och en kommissionär i Uddevalla blef den stora granitkolossen bestäld och hofbokhandlaren Adolf Bonnier åtog sig mottagandet och redovisningen för de insamlade medlen.

En afton, vid en annan litterär sammankomst, men denna gång af så sorglig beskaffenhet, stod jag med Albano-Adlersparre, hvilken, såsom en af inbjudarne var med i öfverläggningen om minnesvården, just å samma ställe på golfvet i salen midt för balkongdörrarne, der Braun stått och med glaset i hand utfärdat löftet om en sång vid min graf. Nu, just nu, tänkte vi på inskriften å hans.

Derinne i nästa rummet vid divansbordet, omkring hvilket alla inbjudarne, vi voro visst nio, hade plats, gjorde en artist upp ritningen för det som skulle inhuggas i det väldiga blocket, hvilket Axel Emanuel Holmberg framstält i allra minst ett dussin teckningar. Man stannade efter många prof och diskussioner vid en stor oval med en stjerna i stenen uppöfver de enkla raderna.

★

WILHELM von BRAUN.

Född 1813. Död 1860

____

Vänner af hans sångmö reste stenen.

Denna vård, detta hemlighetsfulla sjömärke, synbart långt ifrån, aftäcktes enligt inbjudarnes önskan och just då fattade beslut (efter hvad jag vill minnas) på skaldens följande födelsedag.

Och när hon, som nedskrifver dessa rader, en augustiafton 1867 på återresa från Strömstad med alla sina födelsedagsblommor stod, jemte en annan skaldens trogne vän, vid denna storartade graf, der blommorna offrades, tänkte hon på huru outsägligt lycklig han nu var, förenad med sitt hjertas utkorade brud.

Stjernan på vården belystes härligt af aftonsolen. Och höga tankar på lifvets vexlingar – kommo för att hviska:

»Hvad är förgängelsen?»

Den utnötta klädnad, som aflägges innan vi beträda stjernhimmeln derofvan: försoningens och barmhertighetens hemland.

________

Crusenstolpe var den tredje af svenske författare som för tryckfrihetsmål, benämnda högmålsprocesser, erhöll en hård dom.

Till förklarande af dessa domar är icke nödigt att fördjupa sig i en redan antik politiks färgspel, schismer och konflikter; detta så mycket mindre, som hvar och en särskildt af ifrågavarande domar skrifver sjelf sitt tidskiftes memoirer.

Den förste af de tre var Thorild, denna djupa natur, som föresatt sig att utgrunda den outgrundliga naturen sjelf, af hvilken han utgjorde en atom, men en atom som ej ville förena sig med de öfriga innan han visat sin skiljaktighet från dem. Att reformera religionen, statskyrkan, samhällsinstitutionerna och statsväsendet var honom icke nog, han ville icke blott reformera en stat, han ville reformera hela verlden, och det efter mönster, hvilka icke ens denna på reformerande rörelser så öfverflödande epok skulle hafva drömt om. Hans sociala, filosofiska, religiösa och politiska skrifter stämplades som »Jakobinism», ehuru om han verkligen tog något från Frankrikes rysliga epok, som han kallar »en guddomlig händelse», det möjligen var något beslägtadt, men likväl icke detta. Allt nog, förmyndareregeringen bestämde en hans skrift benämnd Ärligheten, stäld till hertigen-regenten, att fälla honom. Och skulle både skriften Allmänna förståndets frihet och Ärligheten förintas. Han dömdes för tryckfrihetsbrott till fyra års landsflykt 1793.

Efter honom blef det Lindeberg som på förut meddelade grunder 1834 dömdes till döden, och sist Crusenstolpe, som för några yttranden i Ställningar och förhållanden dömdes till tre års fästning 1838.

Hvad nu denne sistnämnde beträffar, så kan man säga att han dessförinnan bragte i system det gamla ordspråket »Andra tider, andra seder».

Assessor Magnus Crusenstolpe i Svea hofrätt, en man begåfvad med framstående, högeligen fördelaktigt utseende, med lysande snille, vältalighet, utsökt stilistisk förmåga och det magnifikaste sätt att vara, hade det allra bästa hopp att göra en lysande karrier, ja, troligen hade han till och med ett berättigadt hopp. I alla hänseenden berörde hans drömmar aldrig en viss kommande stund, den nemligen, då han, som i egenskap af ledamot befunnit sig vid Hofrättens bord, en dag som anklagad befann sig stående vid dess skrank, der hans ord (hemtade ur försvarsskriften) med djup, vibrerande stämma uttalades sålunda:

»Åtta år har jag suttit domare vid detta bord, inför hvilket jag nu står tillrätta sjelf såsom anklagad. Jag räknar mig denna tid till ära, jag vill ej att högloflige rätten skall behöfva räkna sig den till skam. Det är möjligt att jag ej passade för platsen – platsen ej heller för mig. Men i åtrå att skipa rättvisa utan anseende till personen, kan jag med stolthet, och handen på hjertat, nämna mig eder vederlike.»

Saken var att det ljus, som brunnit så klart under Crusenstolpes glansperiod, plötsligt slocknat.

Dock, hvilket jordiskt ljus har icke samma egenskap? Och den der stunden vid skranket skapade åt honom en popularitet, som på en annan väg säkerligen icke kommit honom till del.

Men i alla fall blir det alltid mörkt då ljuset slocknar, och Crusenstolpe befann sig (före processen) i ett påfallande mörker.

Men var den mannen skapad af ett sådant materiel hvaraf filosofer bildas? Sade han väl till sig sjelf: »Det är förbi, jag vill glömma min glänsande period. Menniskan är född till förändringar, och jag skall börja en ny bana.» Nej, sådan var icke hans lifsåskådning.

Nog började han en ny bana, men att han ingenting glömde, att han erfor ett tärande, brinnande behof till allt annat än filosofisk resignation, det bekräftades af det förhållande, som förde honom först till stadshuset och sedan till fästningen, ty ödet ville ej att det för honom, liksom för Lindeberg, fans tillreds ett jubileum, lämpligt för politiska fångars amnesti, och om det än funnits, är det troligt att det ej blifvit fruktbärande för honom: farlig på ett helt annat sätt än Lindeberg.

Emellertid är just det märkvärdiga att för dessa herrar författare, alla tre, blefvo deras stränga domar på bästa sätt fruktbärande.

Aldrig hade den fattige länsmanssonen från Bohuslän, den store Thorild, i Sverige fått tillfälle att göra den lycka, som utomlands öppnade sig för honom. Såsom professor och bibliotekarie i Greifswald längtade han så litet tillbaka, att han under hela sin återstående lifstid stannade qvar der han blifvit erkänd och rättvist uppburen. Lindeberg å sin sida ville för ingen del »haft det skiftet af sitt lif olefvadt». Han hade gått ur fängelset som en klokare och djupsinnigare man, än han kom dit. Hvad slutligen beträffar den siste af dem, så gjorde han helt andra studier än Lindeberg, som nöjt sig med sitt eget väsende. Crusenstolpe gjorde sina studier i traditionel-, historisk-, politisk romantik, hvaraf någonting så pikant, originelt och nytt uppkom, att han på inkomsten af dessa, just i lagom tid upptäckta källor, blef i tillfälle att efter hand rangera sin helt och hållet genom sitt tidningsföretag derangerade affärsställning. Dessutom kallades Crusenstolpe den tiden en »folkets man»; en titel, som kunde räkna slägtskap med hvad som helst snarare än med hans natur, hvilken allt igenom, från början till slut, var aristokratisk. Märktes någongång det motsatta elementet, var det troligen endast ett skum på ytan, som vid en ny sakernas vändning möjligen kunde skummas bort. Ty han var en motsägelse: på visst sätt försonlig – oförsonligheten låg mest i bläckets galla och pennans uddhvassa spets.

Emellertid befann han sig efter juryns dom ännu på stadshuset, der hans hustru, den trofasta följeslagerskan, som alltid delade hans öden, var hos honom.

Angående färden till Waxholms fästning lärer det varit i fråga, att till undvikande af nya oroligheter – de som egt rum hade haft en tillräckligt allvarsam karakter – under någon ej på förhand bekant natt sätta embarkeringen i verket, men det blef snart tydligt, att aningen härom gick från mun till mun och att nattliga demonstrationer skulle måhända haft en ännu svårare betydelse, än om allt skedde vid öppet dagsljus. Och så skedde äfven.

Öfver denna märkliga tilldragelse inom ett författarelifs annaler meddelar ett ögonvittne, och på samma gång en auktoritet, Aug. Blanche, följande beskrifning.

»Det var den grannaste morgon i juli 1838. Solen stod hög och klar öfver Skeppsholmen, doppade sitt guld i Norrström och bröt sig mot soldaternas bajonetter. En haie af trupper, till häst och fot, var nemligen bildad uppför hela Brunnsbacken emellan södra hamnen och norra gafveln af stadshuset, den tidens fängelse äfven för statsfångar. Dessutom presenterade sig från strömmen några kanonjollar, bemannade med plutoner af gardet. En ofantlig massa folk af båda könen trängdes på ömse sidor af denna lysande haie, värdig en triumfator.

Nu knarrade fängelseporten på sina hakar, och ut trädde ett äkta par: mannen, hög, ståtlig, med skarpt markerade anletsdrag, sydländsk glöd i blicken, sydländsk oro måhända ock – qvinnan, som han ledde vid sin arm, skön, ljuf, blicken öm, munnen småleende. Det var hugsvalelsen vid orons sida. I samma stund detta par visade sig, fyldes luften af hurrarop, och hvart man såg hviftade hattar och mössor. Soldaterna tycktes med förvåning betrakta detta ovanliga skådespel, och när det märkvärdiga paret skred förbi t. f. öfverståthållaren Kuylenstjerna, högste befälhafvaren på stället, blottade mannen sitt hufvud för denne, hvilken lika artigt besvarade helsningen. Men den artigheten kostade honom embetet. Det var icke godt för en kronans embetsman att vara artig den dagen. Det behöfdes också icke. Folket gjorde »les honneurs» i stället.

Vid stranden mottog en kronoslup det så storartadt firade paret, slupen sattes i rörelse och kanonjollarna följde med. Men så länge en skymt af flottiljen kunde uppsnappas, skallade hurraropen öfver stad och vatten.»

Så skildras förhållandet af Blanche.

För att ett ögonblick stanna vid öfverståthållarens helsning, så lärer han varit en gammal bekant till fru Crusenstolpe, och det olyckans majestät, som hon så väl uppbar, rörde förmodligen hjertat och meddelade sig åt handen. För vår del äro vi öfvertygade att det var blott en af de hundradetals olika historier, som den tiden gjorde sin rond, denna, att öfverståthållaren skulle för en så mensklig handling förlorat tjensten.

För de två, som nu mer än någonsin måste bli allt för hvarandra, hade den vigtiga dagen endast solljus på himlen. Båda längtade obeskrifligt att få komma fram, och att få bli ensamma med sig sjelfva. Det kändes ansträngande i längden att så der till fullkomlighet uppbära den yttre värdigheten.

För mannen var hustrun fullkomligt ovärderlig. Hvad skulle det blifva af honom utan hennes sällskap, han som behöfde umgänge, behöfde småprat om hvad som helst.

Hon, som skulle resa fram och åter, – både emedan de i Stockholm qvarlemnat deras tolfåriga dotter under mormoderns uppsigt och för att, enligt hennes förhoppningar, föra till staden och försälja de manuskript, han möjligen, ifall han kunde rycka upp sig, komme att utarbeta – hon skulle naturligtvis då äfven återföra utom alla slags förnödenheter alla möjliga nyheter. Men icke var det nog härmed! Mannen var gourmand, och det var redan öfverenskommet att hon, som hade godt om vackra och upplifvande förespeglingar, skulle steka hjerpar i kakelugnen och ställa till små festligheter för besökande herrevänner. Men ännu återstod något ytterligare för henne. Hon förutsåg hans modlöshet och skulle derföre räsonnera med sin man öfver hans tilltänkta författareplaner, bedöma och berömma efter omständigheterna, och när något rätt »uppiggande» behöfdes, skulle hon äfven sätta i gång en och annan lämplig dispyt.

Korteligen, hon skulle vara och göra allt.

Det var något eget, att Crusenstolpe, som syntes så storartad, hade de mest husliga småtycken och var synnerligen känslig för nöjet af att ega husdjur.

Till den ändan hade den omtänksamma hustrun efter sin första stockholmsresa medfört till deras bo på fästningen en tredje deltagare: en katt, afkomling af deras mycket fjesade »madame Pira», det respektablaste exemplar af det feminina kattslägtet, men som blifvit qvar i hemmet till tröst för den unga dottern och den gamla mormodern, hvars gunstling »madame Pira» var. Och hon, Pira, inseende sin pligt att för sina båda matmödrars skull lägga band på sin saknad, hördes aldrig jama högt ... hon endast spann, på sin dyna vid kakelugnen, saktare och mera tankfullt än vanligt.

Detta är småsaker i det stora, men för den ensamme mannen var katten en smeksam, välkommen och lekfull vän.

________