1. »På trettio dagar!»

Lördagen den 6 december 1890, temligen tidigt på morgonen, instälde sig hos detektiva polisens i Stockholm hufvudkontor vid Myntgatan en konstapel vid nämnda kår.

Han hade åtnjutit ett par dagars permission, hvilket motiverade de ord, hvarmed han helsades af sin förman, poliskommissarien S., en ljuslagd man af medellängd och nyligen utnämnd till kommissarie vid detek- tiva afdelningen.

– Ni kommer för att anmäla ert återinträde i tjenstgöring, kan jag tro?

– Nej, herr kommissarie, svarade konstapeln, jag kommer tvärt om för att bedja er hos polismästaren utverka förlängd permission åt mig.

Kommissarien såg upp förvånad.

– Det är således fråga om en längre tids tjenstledighet?

– Ja, på trettio dagar!

– Hm, det tror jag ej kan beviljas. Vi behöfva hvarje man och kunna minst af alla undvara en som så väl som ni känner alla vinklar och vrår i Stockholm, för att ej tala om alla menniskor ni känner. För hvilken orsak behöfver ni tjenstledighet?

– För min helsas vårdande.

Kommissarien log. Detektiven såg så frisk och stark ut som om han aldrig i sitt lif haft en krämpa ens.

– Ja, kan ni förete läkarebetyg, att ni behöfver vara ledig, så kan detta naturligtvis inte nekas er. Men säg mig uppriktigt, har ni inte en annan orsak?

– Kanske.

– Ni vill ut på en expedition för egen räkning, eller hur?

– Jo.

– Och saken kunde ju vara af den natur att detektiva polisen förr eller senare finge med den att skaffa? Har jag inte rätt?

– Kanhända.

– Men då måste den naturligtvis inrapporteras till oss.

– Ja, det är just det olyckliga. Förhållandet är i korthet att ett brott blifvit begånget och ett nytt planlägges; men när, hvar, hur eller af hvem, derom vet jag ännu rakt ingenting. Det finnes ingenting som kan införas i rapportjournalen.

– Hur vet ni då att ett brott begåtts och ett nytt håller på att planeras?

– Man har underrättat mig derom i ett anonymt bref. Var så god!

Kommissarien läste.

– Detta är föga upplysande. Och hur tänker ni gå till väga nu?

– Det vet jag inte ännu.

– Misstänker ni någon?

– Nej!

– Antingen tänker ni inlåta er på en mycket oviss expedition eller också vet ni redan nu mera än ni vill säga. Hvilketdera är det?

– Det förra, herr kommissarie. Jag har under min långa tjenstetid vid detektiva polisen så ofta börjat mina spaningar med så obetydliga företeelser till ledtråd, att det förvånat mig sjelf att jag kunnat lyckas. Slumpen har så ofta gynnat mig, att jag fullt och fast tror att den äfven i detta fall skall låta mig lyckas.

– På blott trettio dagar?

– Ja, herr kommissarie. Jag anser mig ej behöfva längre tid. Skulle jag, tvärt emot mina sangviniska förhoppningar, misslyckas, öfverlemnar jag efter denna tids förlopp affären åt en skickligare spanare än jag.

– Men ni vet väl, att jag ej kan stå till svars med att de detektiva konstaplarne handla på egen hand.

– Det vet jag och derför begär jag ju tjenstledig- het. Dessutom har jag för ingen del för afsigt att på minsta sätt uppträda sjelfständigt, utan skall vid hvarje ny upptäckt skynda att delgifva er densamma.

– Godt, jag skall tala vid polismästaren om saken.

Redan följande dag erhöll detektiven den begärda tjenstledigheten på trettio dagar under vissa vilkor, hvilka torde vara öfverflödiga att här närmare angifva.

________

2. Eldsvådan.

Natten mellan onsdagen och torsdagen i samma vecka, således natten mellan den 3 och 4 december 1890, nedbrann den stora Danielssonska fabriken i E–tuna.

Eldens första utbrott hade iakttagits af tvenne personer.

Den ena var en resande. Han bar hög cylinderhatt, välsittande promenadpels, hvit duk om halsen och ljusa handskar. Af hans ansigte syntes ej mera än ett par sirligt snodda mustacher, en fint böjd näsa och pincenez med guldbågar. Mannen hade en reslig, välbygd gestalt och gjorde, trots mörkret, intrycket af en rik eller förnäm man.

Den andre var en hederlig borgare, en af stadens fabrikörer. De voro icke i hvarandras sällskap. Främlingen hade gått en stund af och an på gatan, då den andre kom. Fabrikören, som synbarligen nyss lemnat ett gladt lag, råkade i mörkret vid förbipasserandet gifva främlingen en lindrig knuff.

Denne lät höra en svordom och mumlade något om druckna karlar.

Fabrikören blef smått stött och ämnade just svara, då i detsamma bådas hela uppmärksamhet togs i anspråk af en plötslig och öfverraskande händelse.

I kyrktornet slog klockan half två och omedelbart derpå hördes inifrån fabriken ett skott följdt af en ljusstråle, som blixtsnabbt sköt ut ur ett af bottenvåningens fönster.

De båda iakttagarne af den lika hastiga som oväntade företeelsen studsade och vände sig ofrivilligt mot hvarandra. Främlingen var emellertid den, som först hemtade sig från öfverraskningen.

– Fabriken brinner! utropade han.

Det hemska ropet var sant. Ljusstrålen följdes af rök och brandlukt medan bottenvåningen upplystes af eldskenet.

Nu blef det lif i den lilla fabrikören.

– Väck folket i gården! ropade han åt främlingen.

Sjelf rusade han så fort han kunde Wallongatan framåt under oupphörliga rop att elden var lös.

Främlingen stod stilla ett par sekunder med blickarne fästade på elden, som hastigt spred sig i bottenvåningen. Den strök fram utefter det oljedränkta golfvet, klättrade öfver arbetsbord och bänkar, följde drifremmarne till de andra våningarne, ringlade sig kring axelledningarne och fick alltjemt ny näring i de oljekoppar och trasselsuddar den mötte på sin väg. Den okände ryste då han såg huru svindlande fort det lössläppta elementet utbredde sig. Blott ett par sekunder hade behöfts för att förvandla hela bottenvåningen till ett eldhaf, der ingenting numera kunde räddas.

Larmtrumman hördes på afstånd ackompagnerad af klämtning från kyrktornet, och folket från de närmast liggande boningshusen började tillströmma.

Den okände ryckte föraktfullt på axlarne och såg åt det motsatta hållet som om han varit obeslutsam hvilken väg han skulle taga. Folket närmade sig hastigt och var snart framme vid fabriken. Då gick främlingen skyndsamt emot massan och lyckades i den allmänna villervallan undgå någon särskild uppmärksamhet.

En person hade likväl iakttagit honom. Främst i den framryckande hopen befann sig en man, äfven denne en resande. Främlingen passerade så nära honom, att han i skenet från elden tydligt kunde urskilja dennes anletsdrag.

Dessa måtte varit honom bekanta; ty resanden numro två stannade genast sitt lopp för att se hvart den reslige okände tog vägen.

– Han här! mumlade han förvånad. Hvad betyder detta?

Han gick åt sidan för att ej vara eldsläckningsmanskapet i vägen och såg efter hur mycket klockan var.

– Tjugo minuter tills tåget går, godt, då har jag ännu tid på mig, tänkte han och trängde sig fram till den brinnande byggnaden.

Elden hade redan hunnit upp till öfversta våningen genom hålen för drifremmarne samt hissinrättningen, hela den fyra våningar höga bygnaden stod i ljus låga, golfven brunno och då och då hördes ett doft brakande när någon af de i öfre våningarna uppstälda tunga maskinerna rasade ned till marken dragande med sig i fallet brinnande bjelkar och pelare. Röken och hettan voro nästan outhärdliga och lågorna, som trängde ut genom fönster och tak, sökte girigt att nå de bredvidliggande husen.

Det var ett hemskt och skönt skådespel, men mannen hängaf sig ej åt några estetiskt känslosamma betraktelser. Han såg saken med praktiskt nyktra ögon. Det var synbarligen en mycket allvarlig man, hvars svagaste sida tycktes vara att då och då trefva med handen i sitt hakskägg.

Han tog ej del i det en qvart efter eldens utbrott färdiga släckningsmanskapets arbeten, men följde dess åtgöranden med pröfvande och stundom ogillande ögonkast. I stället vände han sig till en närstående person, hvars yttre såg förtroendeingifvande ut.

– Hvem eger fabriken här? frågade han.

– Ingeniör Danielsson, ljöd svaret.

– Bodde någon i huset?

– Nej, men in på gården.

– Godt, då äro de räddade och tyckas äfven hinna berga sin lösegendom, vinden ligger inte ditåt. Vet ni, om fabriken är assurerad?

– Ja, man påstår för tvåhundrafemtiotusen kronor.

– Det var en ansenlig summa. Hvem är ingeniör Danielsson, är han född här i staden?

– Nej, han kom hit för några år sedan.

– Hvarifrån?

– Från Stockholm, säger man.

– Ja så. Nå, det är en rik man?

– Ja, hvem kan veta? Nog ligger han i stora affärer alltid, som de flesta fabrikörerna här.

– Och han bor kanske i huset in på gården?

– Ja.

– Tack för upplysningarna. Förlåt min frågvishet; men, ser ni, jag är främling här på platsen.

Frågaren tycktes nöjd med hvad han fått veta. Han armbågade sig ut ur folkträngseln, derunder lyssnande till folkets prat, som varierade i alla vid en eldsolycka brukliga former. Än hörde han råa skämt åtföljda af hesa, korta skratt, än beklaganden, än funderingar om assuransbeloppets storlek och orsaken till eldens uppkomst, hvarvid äfven gissades på att någon anlagt den. Hvem? Naturligtvis någon, som hade fördel deraf och det hade visserligen icke arbetarne, som nu blefvo utan arbete. Det kunde, förstås, också skett af hämnd. Fabrikör Danielsson hade många ovänner bland arbetarne, hvilka han behandlade på allt annat än menniskovänligt sätt.

Vår man brydde sig ej om hvad som pratades. Han begaf sig med raska steg till jernvägsstationen, dit han anlände fem minuter före tågets afgångstid.

Genom glasrutorna till första klassens väntsal såg han mannen i pelsrocken. Denne genomletade alla sina fickor med feberaktig brådska, tydligen efter jernvägsbiljetten. Han genombläddrade en väl fyld plånbok, såg efter i portmonnäen, i cigarrfodralet, kort sagdt öfver allt der ett så litet föremål som en jernvägsbiljett kunnat förvaras, men förgäfves. Förtretad rusade han till biljettkontoret. Han tycktes befinna sig i ett tillstånd af nervös oro. Hans händer darrade, då han ånyo öppnade plånboken för att betala biljetten, och då han erhöll småpenningar tillbaka, bar han sig i sin brådska så fumligt åt att hela plånbokens innehåll föll ut på golfvet. Då han var den ende passageraren med detta tidiga tåg, fans ingen, som kunde hjelpa honom. Han rafsade ihop de kringströdda sedlarne, brefven och papperen så godt han kunde och stoppade alltsammans i pelsfickan, hvarpå han skyndade till sin förstaklass-kupé. Det var hög tid; ty i nästa ögonblick afblåstes tåget.

Ögonvittnet till främlingens missöde, reste icke. Han hade hållit sig undan för att ej blifva bemärkt af den andre. Nu gick han direkt till biljettkontoret. Han knackade ej på luckan utan böjde sig i stället ned der den andre tappat sina papper. Det var icke mycket han fann, endast ett telegram, som blifvit glömdt. Och detta var af föga betydenhet för alla andra än möjligen en kolhandlare; ty då tillvaratagaren af fyndet vid gaslyktans sken genomögnade det, fann han att det endast meddelade underrättelserna att kol å Londons börs noterades denna vecka lika med föregående.

Men mannen betraktade med förnöjdt leende sitt fynd. Han torkade af det, vek det i dess ursprungliga veck och stoppade in det i sin plånbok.

Sedan han omsorgsfullt knäppt ihop sin vinterrock, tände han en cigarr och mumlade åter:

– Han här i staden! Hvad kan det betyda?

Han återvände till eldsvådan, hvaröfver brandkåren nu blifvit herre, sedan allt trävirke i fabriken uppbränts, såg en stund på eftersläckningen och de rykande ruinerna af den för blott en timme sedan så ståtliga fabriken samt återvände derpå till sitt rum på hotellet, der han befalde att blifva väckt i rätt tid för att hinna med tåget till Stockholm klockan nio förmiddagen.

________

3. Tre underskrifter.

Befallningen behöfde dock ej efterkommas, ty redan klockan sju på morgonen var mannen åter uppstigen. Han ringde på betjeningen, ett kort häftigt ringande. Han var tydligen en resande, som var van att ögonblickligen blifva åtlydd. Portiern stod i nästa sekund framför honom, förvånad att finna mannen redan uppstigen.

– Ursäkta mig, att jag ej hunnit borsta herrns kläder, men jag visste inte att herrn skulle stiga upp så tidigt.

– Nå ja, det gör också detsamma. Skaffa mig en kopp kaffe, min räkning och resandeboken!

Då han erhållit det reqvirerade, genomögnade han hastigt förteckningen öfver de senaste dagarnes anmälde resande, hvarefter han ditskref sitt namn: Fridolf Hammar. I yrkeskolumnen ifylde han ordet »resande».

– Är ni vid station vid alla ankommande persontåg? frågade han portiern.

– Ja, min herre!

– Kan ni påminna er om det i går, troligen med aftontåget, kom en lång ståtlig herre, klädd elegant, i promenadpels, hög cylinderhatt och ljusa handskar, för öfrigt var han lätt igenkänlig på sitt ansigte, mörklagd med stora svarta mustacher, pincenez med guldbågar samt böjd näsa?

– Ingen sådan resande kom i går.

– Kanske han kom med ångbåten?

– Nej båtarne ha upphört med sina ordinarie turer för året. Endast få passagerare följa den här årstiden med dem.

Kom någon båt hit i går?

– Nej.

– Se här, betaldt! Jag behöfver er inte längre; jag bär sjelf min nattsäck till station.

Herr Hammar serverade sig kaffe och tog fram plånboken för att lägga dit räkningen. Dervid erinrade han sig episoden vid jernvägsstationen och genomläste ännu en gång telegrammet han hittat der.

– Nå, det här är då ett påtagligt bevis för att jag ej misstagit mig, sade han för sig sjelf, »Felix Brauner, Stockholm». Det är tydligt nog, skulle jag tro. En affärsresa? Men i går förmiddag var han i Stockholm och måste således anländt till Eskilstuna först i går afton. Hm, man gör inte affärer på nätterna. En lustresa? Knappast! Hvem reser hit för att roa sig? Nej, någon annan anledning måtte han haft. Och för resten, hvad angår det mig hvart konsul Brauner reser?

Men herr Hammar kunde icke få funderingarna ur sin hjerna. »Konsul Brauner», mumlade han mellan hvar mun han drack af kaffet, »Felix Brauner, Felix Br ...»

Plötsligt reste han sig upp.

– Felix Brauner! F. B.! Om han skulle stå i samband på något sätt med det andra!

Han öppnade åter plånboken och tog fram ett stort kuvert. Det var ett större rekommendationskuvert utan stämpel och bar utanskriften: »H. Herr Fridolf Hammar». Han hade funnit det dagen förut i breflådan till sin bostad i Stockholm. Det var försegladt med rödt lack, hvars sigill bar initialerna »F. B.»

Hammar såg noga på sigillet.

– F. B.! Ja, det kan betyda Felix Brauner; men också något annat.

Han vecklade upp brefvet och betraktade det lika omsorgsfullt som när han första gången läste det. Det var ett ganska egendomligt bref. Den, som skrifvit det, hade befunnit sig under intrycket af ett häftigt känsloutbrott. Det framgick först af den omständigheten att brefskrifvaren ej gifvit sig tid att anskaffa ett för ett så ömtåligt bref lämpligt papper. Det var nemligen skrifvet på ett sådant postpapper, som affärsmän vanligen begagna, och upptill vittnade den sneda kanten, att en tryckt stämpel bortklippts af en osäker hand. Vidare framgick det af stilen, som var af fruntimmershand och stod i uppenbar strid med det mansnamn, hvarmed brefvet var undertecknadt. Slutligen och tydligast kunde man sluta till brefskrifvarens upprörda sinnesstämning af sammanfattningen och innehållet i brefvet. Detta lydde:

»Min herre!

Jag befinner mig i en svår belägenhet. Jag bär på en förfärlig hemlighet och kan, af orsaker hvilka Ni ej förstår, omöjligt uppträda som angifvare. Likväl känner jag ett behof att söka så mycket jag kan förhindra följderna af den handling, som innefattas i hemligheten. Detta är emellertid omöjligt för mig ensam. Jag bönfaller derför om Er hjelp. Jag känner Er energi och har haft tillfälle att beundra Edert skarpsinne och jag vet att till Er tjenst stå krafter och hjelpmedel, hvilka jag saknar. Det är inom det högre sällskapslifvet i Stockholm ni bör söka. Mera kan jag icke säga. Inte nu åtminstone. När handlingens stund kommer, kanske jag kan blifva Er nyttig.

Till dess förblir jag Eder förbundne och okände

Arnold Lindqvist.»

Brefvet saknade ort och datum. Hammar såg en stund mycket fundersam ut. Så skakade han på hufvudet och log.

– En mystifikation? Kanske! Det kan också vara det renaste allvar. I så fall lemnar brefvet åtminstone rum för de befängdaste gissningar, bland hvilka det inte blir någon lätt sak att finna den rätta. »Högre sällskapslifvet», ja, dit får man väl räkna Felix Brauner. »En förfärlig hemlighet» med följder? Brott, som draga nya brott med sig. Men konsul Brauner är icke den man, som sölar ned sig i sådana saker som mord, stöld och dylikt. Och förfalskningar skulle ej en qvinna anse som något förfärligt brott. En qvinna har skrifvit brefvet, det är tydligt, det må nu vara mystifikation eller allvar. Och är det allvar, då lönar det mödan att taga reda på saken.

Hammar stoppade plånboken i sin ficka, knäppte igen sin nattsäck och begaf sig med långsamma steg till stationen. Under vägen frågade han en poliskonstapel:

– Har ni kanske hört, när polisförhöret angående elden i natt skall hållas?

– I morgon klockan tolf på polisvaktkontoret.

När fabrikör August Eliasson vaknade på förmiddagen efter eldsvådan, vid hvilken han närvarit ända till morgonen, befann han sig i ett mycket miserabelt lynne. Hans hustru fick veta, att hon ej kunde koka godt kaffe längre. Det smakade som diskvatten och fabrikören måste taga tre konjakar innan han kunde få någon smak på »smörjan». Jungfrun dugde inte till att borsta ett par skor en gång. Vid ronden genom sin fabrik upptäckte han att arbetarne fuskade bort »allt sammans» för honom, och mot springpojkarne var han synnerligen svår.

Besöket af en envis handelsresande gjorde honom ej blidare. »Hela verlden» hade gifvit sig tusan på att reta gallfeber på honom.

Han skulle just till att öppna morgonposten, då en poliskonstapel inträdde på kontoret.

– Se så, det fattades bara det! Hvad vill ni? röt fabrikörn.

– Bara en kallelse till polisförhöret om eldsvådan i Danielssonska fabriken.

– Hvad falls? Kallar han det »bara»?

– Ja, det blir ju inte så mycket besvär för fabrikörn.

– Besvär! Hvem sjutton frågar efter besvär, tror han. Men hvad har jag med Danielssonska fabriken att göra? Tror han att jag har tuttat på? Hva?

– Å, Gud bevars för en sådan misstanke. Men herr Eliasson var den, som först upptäckte elden.

– Nå, än se’n då? Någon skulle väl se den först, vet jag.

– Ja naturligtvis, och derför kan fabrikörn bäst gifva upplysningar om hur elden började.

– Ja visst ja, och så skrifva hela verlden på näsan, att jag en enda gång i mitt lif varit ute på en liten förströelse.

– Fabrikörn behöfver ju inte precis tala om hvarifrån han kom, och då skall nog ingen draga några ofördelaktiga slutsatser om fabrikörn.

– Nej, visst nej; men ser han, det är just det folk gör. För resten har jag ingenting sett, hör han, jag har ingenting sett.

– Det får fabrikörn förklara i poliskammaren i morgon. Klockan tolf är förhöret. Adjö!

– En så’n oförskämd tusan! Men vänta mej ...

Jo, det var just vackert! Den lille klotrunde fabrikörn var fruktansvärd i sin vrede, och nog hade han orsak att vara förargad. Tänk, att behöfva stå som ett åtlöje för hela staden, bara för det man råkat taga en toddy en afton. Det kunde väl hafva brunnit litet tidigare, så der i elfvatiden. Men nu! Klockan half två på natten. Hur skulle han kunna förklara, att han vid denna timme promenerade på Wallongatan? Folk trodde inte, att han gick i sömnen; nej, man skulle skratta åt honom och säga, att han satt hela nätterna på krogen. Fördömdt!

Fabrikörn ref åt sig det öfverst liggande brefvet och slet upp det utan att bevärdiga utanskriften med en blick. Brefvet var skrifvet med blyerts på ett ur en anteckningsbok utrifvet blad.

– Hvad är det för en slusk, som skrifver så’na bref till hyggligt folk? mumlade den uppretade mannen och läste:

»Herr fabrikör!

Ni och jag voro de första, som sågo eldens utbrott i natt. Naturligtvis blifva vi kallade till förhör vid den blifvande polisundersökningen angående eldsvådan. Ni såg detsamma som jag, hvarföre våra berättelser komma att blifva alldeles lika. Något nytt bidrag till upplysning i saken kan jag således ej gifva. Det gör följaktligen hvarken till eller ifrån, om jag höres eller ej. För mig åter vore det mer än obehagligt, om det blefve bekant, att jag i natt varit i E–tuna. Jag är nemligen handelsresande och borde enligt min reseplan nu befinna mig i Gefle. Som min principal har ett ytterst häftigt lynne, skulle min sjelftagna permission kunna kosta mig min plats, om den komme till hans kännedom. Mitt besök i E–tuna var af oskyldigaste anledning, det gälde endast en liten inklination och förhoppningen om ett möte, som jag, ledsamt nog, nu gick miste om.

Förlitande mig på Eder ädelmodiga tystlåtenhet om min närvaro vid branden har jag äran teckna

Med utmärkt högaktning

Arnold Lindqvist.

P. S. Ingen annan än Ni såg mig vid eldsvådan. Förlåt min slarfviga skrifvelse, men jag har brådtom och måst resa med första tåget.

D. S.»

– Tjufpojke der! utbrast fabrikören efter läsningen. Var det inte det jag sade i natt, att han var ute på ett galant äfventyr? Åh, jag är inte så dum ändå, när allt kommer omkring. Nå, kan jag stå honom till tjenst med så litet, så mycket gerna. Hm! Han skulle veta han, att jag också är så lagom glad, att behöfva tas i förhör; men jag lär nog inte slippa så lätt undan, jag stackare.

Brefvet hade återförskaffat fabrikören jemnvigten i lynnet, och med sin vanliga lugna godmodighet genomögnade han de öfriga brefven.

Då telegrafstationen öppnades på morgonen samma dag, expedierades ett telegram, hvars lydelse var ordagrannt sålunda:

»Konsul Brauner

Stockholm.

Eder order i går ordentligt expedierad.

Arnold Lindqvist.»

Telegrammet hade inlemnats af en för tjänstepersonalen obekant man i arbetsdrägt.

________

4. Den förlorade sonen.

Då herr Hammar middagstiden anlände till Stockholm, buro så väl hans ansigte som kläder spår af en genomvakad natt. Han såg trött ut, öfverrocken hade erhållit veck i ryggen efter resan i jernvägskupén och skodonen, som blifvit våta af snön under natten och sedan torkat utan att ha blifvit blankade, sågo allt annat än eleganta ut. Han skyndade derför så obemärkt som möjligt till sitt hem vid Jakobs kyrkogata.

Vid pass en timme senare stod herr Hammar åter på gatan. Han hade undergått en så total förändring, att man endast med stor svårighet kunde känna igen honom. Den ståtliga hakprydnaden, som han hittills egnat en så omsorgsfull vård, hade han haft hjerta att uppoffra, och det fast hans utseende betydligt förlorade på denna förlust. Han såg nu åtskilligt äldre ut än förut; ty de djupa fårorna kring munnen, hvilka skägget dolt, framträdde nu och gåfvo åt hans drag ett skarpt markeradt utseende. Hans hår var grånadt, detta hade ej heller märkts förut. Glasögonen hade han lemnat hemma. Han hade äfven bytt kläder och liknade nu en snyggt klädd man ur medelklassen, en handtverkare eller en anspråkslös handlande. Endast gången var densamma som förut: brådskande och spänstig och troligtvis på millimetern lika långt afstånd mellan hvarje steg han tog.

Hammar begaf sig till Östermalm till ett anspråkslöst hem vid Brahegatan. Han togs emot af ett äldre fruntimmer som genast förde honom in i ett stort rum, hvars enkla men solida möblering tydde på att det användes både såsom matsal och förmak.

Den gamla damen nödgade Hammar med välmenande ifver att taga plats i en beqväm länstol.

– Gud ske lof, att ni ändtligen kom! utbrast hon. Ack, jag har inte kunnat sofva en blund af oro öfver hvad jag skulle få höra af er. Jag har bedt Gud för er och för – honom.

– Och ni har gråtit, fast jag bad er vara lugn, jag ser det på edra röda ögon.

– Kunde jag väl annat, när jag tänkte på honom. Tala nu om för mig allt hvad ni vet. Dölj ingenting för mig, jag ber er; jag är starkare än ni tror.

Hammar kastade en medlidsam blick på den gamla damens blida ansigte, som nu var blekt af nattvak och tårar.

– Er son fru Granberg, sade han, har förorsakat mig en del öfverflödiga besvär och en sömnlös natt; men jag tror, att jag kan bringa er lugnande underrättelser om Ivar. Jag kom för en timme sedan hem från E–tuna.

– Från en resa? Och har kanske inte hunnit äta middag en gång? Jag vet inte, om jag vågar bju ...

– För all del besvära er inte för min skull. Jag har både ätit middag och druckit kaffe. Låt mig nu redogöra för hvad jag gjort för att taga reda på er son. Afbryt mig inte; ty jag har knappt om tid och måste om en half timme vara på ett annat ställe. Alltså till saken!

Då jag för några dagar sedan mottog det ömtåliga uppdraget att försöka finna reda på er sedan fjorton dagar försvunne son, måste jag, trots ert förbud, först forska efter alla de omständigheter, som stodo eller möjligen kunde stå i samband med hans försvinnande. Ni kan fullkomligt lita på, att jag härvid gick till väga med all möjlig grannlagenhet och att en viss familj kommer att hållas i okunnighet om hvad som händt, så vida han inte sjelf i ett utbrott af ånger underrättat fröken Annie derom. Men detta är knappast troligt.

Er son hade tyvärr visat mycket liten urskiljning i valet af sina vänner och derför gick det honom som så många andra unge Stockholmare, när de föras ut i nöjenas verld. Det glada, bullrande lifvet brusar, man gripes af yrsel och har ej kraft att stå emot. Timmarne gå fort, de dyra timmarne, den moraliska instinkten söfves af musiken, punschångorna, tobaksröken, chansonettsångerskornas lätta visor, publikens sorl och guldkrogarnes strålande prakt. En blygsamt aflönad kontorist, som er son, känner dagen efter en sådan orgie sin plånbok mycket lätt och sitt hjerta tyngdt af ånger. Hvad gör han då? Svär att begynna ett nytt lif? Ack nej! Han rådgör med sina vänner, och dessa äro sällan rådlösa. De förespegla honom nya nöjen, de bjuda honom, de låna honom penningar, visa honom till dessa de lefnadslustiga ungherrarnes välgörare, hvilka än mot ett fickur, en guldring, klädespersedlar och än mot andra farligare säkerheter skaffa medel till nöjenas fortsättande. Men nöjets kärna är icke att sitta vid ett punschbord i Sveasalen eller å Mosebacke och dricka och se. Detta är blott dess början. Nej att fullkomligt lefva sig in i hvirfveln, detta är målet, till hvilket champagnen och supéerna leda. Att personligen känna alla dessa fröjdister, att vara intim med dem, se der den egendomliga ärelystnad, som dag för dag störtar en ny nöjenas adept i en bottenlös afgrund.

Er son befann sig på vägen till målet. Hans så kallade vänner jagade honom framåt och liksom om de misströstade om sin förmåga hade de skaffat en förföriskt vinkande ledstjerna i en tysk sångerska, fräulein Jordan. På henne uppoffrade herr Ivar mera penningar än han kunde förtjena.

– O, min Gud! utropade modren i en ton af förtviflan.

– Trösta er, min fru, och hör vidare. Om er son var lättsinnig och i den vilda jagten efter nöjen glömde hvad han var skyldig er och det löfte han gifvit en annan, så ryggade han dock tillbaka, när hans vänner försigtigt öppnade grinden till brottets väg. Efter hvad jag förvissat mig om har er son ej begått någon handling som kan bringa honom i kollission med rättvisan. Sin plats hade han skött dåligt på sista tiden och väntade när som helst att blifva afskedad, alla hans tillhörigheter voro belånade, och de först så hjelpsamma vännerna sågo blott en utväg, den nemligen, att mot en vexel skaffa mynt.

– Ivar? Det är inte möjligt!

– Nej, han gick inte i fällan, trots vännernas försäkran att vexeln endast vore »pro forma», ett par mera kända namn, valfria ur adresskalendern, voro också »pro forma». Men er son drog sig nu sjelfmant ur det farliga spelet. Utan plats, utan penningar och saknande mod att förödmjuka sig inför er och sin principal, lemnade han Stockholm utan att låta någon veta hvart han tog vägen.

– Nå, och ni har lyckats finna honom? frågade modren med andlös ifver.

– Ja, min fru. Han skref nemligen till en af sina kamrater på kontoret och begärde ett lån af tio kronor. På så sätt fick jag reda på hans vistelseort. Jag stod nu i valet och qvalet mellan tre utvägar. Att underrätta er om hvar han fans, att skrifva till honom eller slutligen, att sjelf resa till E–tuna. Då jag för tillfället är ledig under några dagar, valde jag det sista och reste i går med middagståget.

– Och ni har träffat Ivar och talat med honom?

– Ja! Jag anlände sent på aftonen till staden och uppsökte, sedan jag skaffat mig ett rum, hans bostad, ett litet krypin, »rum för resande», som det kallas. Man svarade mig, att han gått ut i sällskap med ett par andra herrar. Jag tog för gifvet, att han begifvit sig till någon af stadens restauranter och företog derför en rond från källare till källare. Klockan slog tio och ännu hade jag ej funnit honom. Jag var ganska missbelåten; ty efter tio släpper man icke in nya gäster på källarne der. Emellertid fick jag höra muntra röster från salen å »Gästis». Genom det öppna fönstret nådde mig orden: »Måtte du trifvas bra i ditt nya samhälle! din skål Ivar». Jag sökte naturligtvis komma in, hvilket snart nog lyckades mig, och mycket riktigt, der satt han midt i ett sällskap unga män, tydligen handelsbokhållare, fullkomligt lik den vackra beskrifning jag fått på honom.

– Ni talade med honom?

– Ja; men tillfället var ogynsamt. Efter att en stund setat allena och iakttagit dem, frågade jag de unga herrarne, om en ensam resande finge slå sig ned vid deras bord, hvilket de ej hade något emot. Jag tog plats bredvid Ivar och försökte taga hans uppmärksamhet i anspråk; men sällskapet ville ej lemna honom åt mig. Jag hviskade till honom att jag kom från Stockholm och nödvändigt måste tala vid honom. Han svarade otåligt: »vänta tills vi gå!» Jag fruktar, att jag bar mig något oförsigtigt åt; ty er son syntes sedan mycket orolig, drack mer än han tålde och var envis att förlänga vistelsen på källaren. Först klockan ett ungefär begaf han sig hem, i mörkret afsigtligt undflyende mig.

Modren böjde ned hufvudet i händerna och grät tyst.

– Gråt inte min fru! Jag kan nog förstå, att ni känner er upprörd öfver att er son, efter hvad som händt, fortfarande tillbringar sin tid på källarne i glada lag. Men jag fann vid studiet af hans karaktär mycket som tyder på, att han åter kan blifva en duglig karl, och att en förbättring hos honom redan inträdt. Att börja med har han redan skaffat sig arbete, han hjelper ett par handlande med deras bokföring. Det är visserligen ej mycket men dock något. Vidare ångrar han sig djupt, jag märkte detta af den oro, som hela aftonen gömde sig under hans konstlade nervösa glädtighet. Tro mig, Ivar är mycket obetänksam och lättrogen samt har uppfört sig med klandervärdt lättsinne; men han har i grunden ett godt hjerta, som under er kloka ledning inom kort skall förinta de ogräsfrön, som hållit på att uppspira der.

– Och hvad råder ni mig till nu?

– Att skänka honom er förlåtelse att börja med.

– Ack den har han redan.

– Men låt honom veta det, res dit eller skrif till honom. Bäst är att han stannar i E–tuna, der han är skyddad för hufvudstadslifvets frestelser. Låt honom sjelf få försörja sig, var god men icke för efterlåten mot honom, se der mitt råd. Ni behöfver icke frukta, att han återvänder till det forna glada lifvet. Han har fått en kraftig varning som han alltid skall minnas. Nu dricker han; men detta derför, att han ej har någon att anförtro sig åt och behöfver något som döfvar de tärande samvetsqvalen.

– Men tänk, om han redan lemnat E–tuna!

– Nej, han är qvar och han skall stanna der.

– O, hur skall jag kunna tacka er för hvad ni gjort för min skull?

– Inga tacksägelser, jag ber, dessutom har jag redan fått min belöning. Jag fick öfvervara en präktig eldsvåda, och det var rätt intressant. Kanhända jag reser tillbaka dit i ett annat ärende redan i dag. Får jag då framföra en tröstande helsning till er son från er?

– O, ja, ja! Säg honom att jag sjelf kommer i morgon, blott jag får hvila ut och riktigt i bönen bereda mig på att handla till hans bästa.

– Tack, min fru! Och nu, farväl!

________

5. Hos konsul Felix Brauner.

Från enkefru Granberg begaf sig Fridolf Hammar till Esplanaden, der han trädde in i ett ståtligt nyligen färdigbygdt hus. I bel-étagen residerade herr konsuln, hvarom ett å dörren anbragt vapen från en sydamerikansk stat samt en dyrbar namnskylt: »generalkonsul Felix Brauner» närmare upplyste.

Hammar torkade sig väl om fötterna och funderade en stund om han hade någon rimlig anledning att göra konsuln en visit. Han hoppades ej kunna vinna någon upplysning af konsuln; men det vore ju i alla fall hans skyldighet att återlemna det telegram han hittat vid jernvägsstationen i E–tuna.

Han ringde på. En melodisk silfverklang hördes och dörren öppnades af en betjent i särdeles smakfullt livré.

– Är er husbonde hemma? frågade Hammar i en myndig ton; ty han visste att han skulle blifva afvisad om betjenten toge honom för en supplikant, som kom sedan mottagningstiden lupit till ända.

Betjenten mönstrade honom från topp till tå.

– Hvad vill ni honom? blef det frågande svaret.

– Det skall jag nog säga er herre, min vän, sade Hammar.

– Vän! Jag är inte vän med hvem som helst, skall jag säga er, anmärkte betjenten i förnärmad ton.

– Det kan nog hända. Men svara mig på min fråga. Är er herre hemma?

– Mottagningstiden är mellan klockan tolf och två, svarade betjenten i stursk ton och ämnade sluta till dörren.

Det vet jag lika väl som ni, svarade Hammar, som ej lät afspisa sig så lätt. Jag frågade inte heller efter er herres mottagningstid, utan om han var hemma.

– Konsul Brauner reste i går till Norrköping.

Aha! tänkte Hammar, han har uppgifvit ett annat mål för sin resa än det verkliga.

– Ja, jag vet det, men också att konsul Brauner i dag på morgonen återkom till staden. Kan jag nu få svar, om han är hemma?

– Jag skall se efter! Hvem är ni, det vill säga hvem skall jag anmäla, om herr konsuln är hemma?

– Säg att en person vill tala med honom i en vigtig angelägenhet.

– Hm!

Betjenten slöt dörren. Hammars tålamod var satt på ett hårdt prof af betjentens oförskämdhet, och väntan föreföll honom lång. Omsider öppnades åter dörren och betjenten sade i nedlåtande ton:

– Ni kan stiga in här på kontoret.

Hammar infördes i ett ytterst luxuöst arbetsrum, sådant som det anstår en rik och beqväm man. Mjuka smyrnamattor utbredde sig öfver golfvet, tunga, rika draperier betäckte ingångarne till den öfriga våningen; ena sidan af rummet upptogs nästan helt och hållet af ett bredt fönster med blyinfattade målningar och i detta fans ett helt orangeri af sällsynta växter. Antika taflor prydde väggarne, hvars gobelintapeter i sig sjelf voro tillräckligt sevärda. Möblerna, som alla tycktes tillverkade att i första rummet uppfylla egarens smak för beqvämlighet, voro nyckfullt placerade men med artistiskt sinne. De voro dyrbart klädda och passade förträffligt just i detta rum, der i sjelfva verket så litet arbetades.

Om en stund kom herr konsuln ut.

Han var en utomordentligt vacker karl, lång och välbygd. Hans något bleka ansigte var infattadt i en ram af svart silkesglänsande hår, pannan var fri och öppen, näsan böjd öfver ett par väl vårdade svarta mustacher. Genom pincenezen blickade hans klara bruna ögon drömmande ut. Man skulle tagit honom för en varelse som mest sysselsatte sig med abstrakta ting, om ej hans namn så ofta nämdes i samband med affärslifvet och börsspekulationerna. Hans drag vittnade om judisk extraction, hvilket äfven var förhållandet med hans lust för börsspel.

Konsul Brauner var vid denna tid en af hufvudstadens mera bemärkte män. Han lefde med i den stora verlden; hans generalkonsulsdiplom och påtagliga rikedom hade öppnat vägen för honom till den högre societetens salonger. Hans manliga skönhet bildade, i synnerhet i konsulsuniformen, en värdefull dekoration på Amaranthens och Innocensens baler, der han satt månget blåblodigt flickhjerta i brand, medan hans hustru var föremålet för samtliga gardesofficerarnes lorgnetterande. Han beundrades för sin djerfhet på börsen, då han dref upp buden på alla möjliga artiklar till exempellös höjd, småskrattade då han förlorade en förmögenhet, lugn och liknöjd, då han återvann den förstorad, ja stundom fördubblad. Han syntes på sin bestämda plats vid alla premierer och försmådde ej underlöjtnanternas sällskap på någon varieté, som lockade med en mer än vanligt dragande magnet. Man såg honom ofta ute, alltid magnifik och bländande i sina otaliga nya drägter, och man berättade om honom tusen olika historier om hans slöseri, om hans kärleksäfventyr, om hans älskvärdhet etc. etc. Kort sagdt: konsul Brauner var ett af hufvudstadens vackraste lejon; han hade kommit som en meteor, glänsande och öfverraskande samt omgifven af en mystisk nimbus, som ingen gjorde sig besvär att genomtränga. Ingen visste hvem han egentligen var eller hvarifrån han kommit, och högst få torde haft någon kännedom om den stat, hvars generalkonsul han var.

Konsuln var iklädd en kort hvit nattrock med blått sidenfoder, på hufvudet bar han en röd turkisk fez och fötterna hade han instuckna i ett par guldbroderade sidentofflor.

Med ett förbindligt leende bjöd han Fridolf Hammar att taga plats, rullade med van hand en cigarett, som han räckte honom och frågade med nästan omärklig brytning i rösten:

– Hvarmed kan jag stå er till tjenst, och med hvem har jag den äran att tala?

För att vinna betänketid på huru han skulle komma fram med sitt egentliga ärende, började Hammar med en bugning:

– Ursäkta att jag tar er dyrbara tid i anspråk för en ren bagatellaffär, så mycket mera ogrannlaga af mig, som jag af betjenten hörde, att herr konsuln nyss hemkommit från en resa.

– Bah, ingenting att tala om, endast en liten affärsresa till Norrköping, svarade Brauner.

Han också, tänkte Hammar.

– Ja visst, men herr konsuln besökte kanske också en annan ort under vägen?

Brauner gaf honom en hastig sidoblick.

– Det är mycket möjligt, sade han i likgiltig ton.

– Kanske E–tuna?

Brauner släppte sin cigarett. På kortare tid än en half sekund var han dock åter herre öfver sig sjelf. Utan att svara rullade han sig en ny cigarett, som han långsamt tände och flyttade härunder sin stol så att hans ansigte kom att befinna sig fullständigt i skuggan.

– Hvarför frågar ni det?

– Derför att man sett er vid en stor eldsvåda, som skall hafva rasat der i natt. Ni lär hafva varit bland de första, som upptäckte eldens utbrott.

– Såå! Är ni ifrån E–tuna?

– Nej, jag är stockholmare.

Brauner kände sig fullkomligt lugnad. Det var tydligt, att en person, som närvarit vid eldsvådan till dess slut, ej skulle hunnit resa till hufvudstaden med morgontåget. Mannen hade fått någon telegrafisk order, troligen vore han någon polisman eller åtminstone någon af polisens tjenstvillige handtlangare. För att få bekräftelse härpå frågade han:

– Ert namn, om jag får be?

– Fridolf, H. Fridolf, inkasserare och agent för litet af hvarje, svarade Hammar.

Brauner nickade tyst; det var som han tänkt sig.

– Nåå? frågade han.

– Jo, er närvaro är kanske nödvändig vid polisundersökningen.

– Och ni har fått uppdrag att lemna mig kallelsen?

– Ja!

– Hur ser den ut, låt mig se?

– Beklagligtvis har den ännu ej anländt, den kommer med nästa post.

– Då kunde ni väntat tills dess tycker jag.

– Visserligen, men som förhöret är i morgon och jag fått telegrafisk order, så ville jag för herr konsulns egen skull underrätta er i tid.

Brauner tänkte efter en stund, innan han svarade. Naturligtvis hade någon vid det olycksaliga tillfället känt igen honom; men kanske allt kunde förklaras som ett misstag. I brådskan och det ojemna skenet från elden kunde ju ett misstag på person lätt ske.

– Tack för er välvilja, sade han, men dess bättre så har jag ingenting att upplysa i denna sak. Jag har inte varit i E–tuna.

– Verkligen?

– Ja, man har tagit misste på person, det är alltsammans. Någon har sett en som liknat mig, sådant händer ju alla dagar.

– Men ...

– Hvad? Tror ni mig inte? Hvad skulle jag väl hafva för fördel af att förneka mitt besök i E–tuna, om jag verkligen varit der?

– Hvad vet jag? I affärsintressen företager man ju ofta resor utan att låta någon veta hvart färden gäller.

– Min herre! Ni glömmer er!

– Förlåt min envishet! Jag är öfvertygad att ni har vigtiga affärsskäl att fördölja er resa till E–tuna; men det låter icke förneka sig att ni var der i natt.

– Huru? Ni vågar verkligen påstå?

– Ja, herr konsul, saken är nemligen den, att ni måtte tappat någonting der, som det stod ert namn på, ett kort, ett bref eller ett telegram.

– Hur vet ni det? Stod allt det der också i den telegrafiska order ni fått?

– Ja min herre!

– Hm, det låter besynnerligt. Nåväl då, jag var verkligen i E–tuna i natt på genomresa ...

– Från Stockholm till Norrköping?

– Sak samma hvart min resa gälde. Som ni nyss sjelf sade brukar man inom affärsverlden företaga resor till andra platser än dem man uppgifver för att hålla konkurrenterna på afstånd. Har ni något mera att tillägga?

Hammar reste sig.

– Nej, herr konsul, ej annat än att jag möjligen kunde bespara er besväret af en resa till E–tuna i och för denna sak.

– Godt, jag förstår, inföll Brauner och gjorde en gest som för att taga fram plånboken.

Hammar smålog.

– Nej ni tycks inte förstå mig riktigt. Det är här inte fråga om betalning; ty jag får nog ändå ersättning för mitt besvär. Jag menade blott, att ni kunde lemna mig en vittnesattest försedd med ert namn och sigill.

– Hvad för något? En ...?

– Vittnesattest. Det vill säga, att ni i korthet relaterar hvad ni sett och gifver mig fullmakt att lemna fram den i morgon vid förhöret. Som jag bland andra göromål äfven är sakförare ibland, måste jag i och för en process i morgon vara i E–tuna.

– Tack, jag antager ert erbjudande, likväl endast mot vilkor att jag får ersätta för det besvär jag förorsakar er. Jag vill inte stå i tacksamhetsskuld till någon.

– Som ni vill då, herr konsul.

Brauner satte sig vid sitt skrifbord och hade snart färdig berättelsen om hvad han sett angående eldens utbrott; derefter skref han fullmakten och satte sitt sigill under båda handlingarna.

Om han under det han var sysselsatt härmed kastat en blick på Hammars ögon, som lyste af tillfredsställelse, skulle han afbrutit sin skrifvelse i samma ögonblick.

Nu lade han in handlingarna i ett stort rekommendationskuvert, som han oförsegladt lemnade Hammar.

– Se här, eftersom det är oundgängligen nödvändigt, sade han. Det är en smula förargligt men det lär ju ej kunna hjelpas. Och här för edert besvär.

Han lade två tiokronesedlar i Hammars hand.

– Herr konsul, detta kan jag icke taga emot.

– Så så så, annars tvingar ni mig att resa sjelf.

Fridolf Hammar aflägsnade sig högst tillfredsstäld från konsul Brauner. Allt hade aflupit bättre än han hade kunnat föreställa sig saken. Konsuln sjelf hade egenhändigt lemnat honom ett stilprof, aftrycket af sitt sigill och prof på de kuvert och postpapper han begagnade.

Så fort han kommit hem, jemförde Hammar sitt fynd med det egendomliga bref han erhållit under gårdagen. De båda rekommendationskuverten voro af samma sort, postpapperen fullkomligt lika hvarandra, endast med den skilnaden att det ena var helt och bar stämpeln »Felix Brauner, Stockholm», medan å det andra stämpeln bortklippts. Slutligen voro sigillen de samma, i alla stodo initialerna »F. B.» i anglosachsiska bokstäfver. Endast stilarne voro olika, så ofantligt olika, och underskrifterna.

En sak var emellertid tydlig och klar för Fridolf Hammar, den nemligen att den person, som undertecknat sig »Arnold Lindqvist» stod i något slags förhållande till Felix Brauner, och att hemligheten, hvarom den förre skrifvit, på något sätt rörde den senare.

Men hur finna nyckeln till den gåta, som här var att lösa?

Fridolf Hammar fördjupade sig så i funderingar häröfver, att han nätt och jemt hann ned till nattåget, som återförde honom till E–tuna.

________

6. Polisförhöret.

Fridolf Hammar var just icke bortskämd af sig. Derför sof han lika godt i den icke alltför beqväma andra-klass-kupén som om han legat i sin egen säng i hemmet. Han var fullt uthvilad, då han i Flen bytte om tåg och på Oxelösundsbanan fortsatte till E–tuna.

Herr Hammar tycktes hafva två yttre gestalter; ty när han nu återkom till fabriksstaden, var han samma präktigt klädde gentleman med glasögon och hakskägg som när nattväktaren iakttagit honom på Hjulmakaregatan.

Under vägen mellan Flen och E–tuna gjorde Hammar sig sjelf många frågor, af hvilka de flesta dock lemnades obesvarade. Hvarför reste han nu till en stad, der han ej hade någonting egentligt att uträtta? För det, att det intresserade honom att öfvervara polisundersökningen angående en eldsvåda, som rörde honom lika litet som om det brunnit i Yokohama eller i Sydney. Han log; detta var ej ett synnerligt förnuftigt skäl. Hvarför intresserade honom det kommande förhöret? Ja, det hade han ej klart för sig. Likväl hade han en aning om att hans så resonlöst påtvungna intresse tör branden hade sin grund i en ännu omedveten förkänning om att han på ett eller annat sätt skulle få något med händelsen i fråga att skaffa. Han hade ofta låtit slumpen tjena sig till vägvisare, stundom i mycket vigtiga företag, och han hade gjort den erfarenheten, att sämre ciceron kan man få. Han tyckte sig äfven nu känna igen sin tillfällige ledsagare och beslöt att hafva ögonen öppna för det mål, hvartill ödet denna gång ville styra hans steg.

Vidare tänkte han på konsul Brauner och den med honom förbundna hemligheten, som den mystiske brefskrifvaren Arnold Lindqvist talat om i sitt bref.

Han tänkte äfven på hvad anledningen kunde vara till Brauners besök i E–tuna mellan klockan åtta på aftonen och fyra på natten, ty besöket hade för konsuln hvarken varit någon affärs- eller lustresa. Ett mycket antagligt skäl, som kanske vore det rätta, rann upp för honom. Brauner hade rykte om sig att vara en verklig Don Juan. Möjligen hade han för vissa orsakers skull låtit någon af sina älskarinnor resa till E–tuna för att stanna der någon tid, och nu hade han besökt henne. Detta föreföll Hammar mycket troligt, och i detta fall vore det ju också naturligt att Brauner velat hemlighålla sin resa.

Tiden före polisförhöret använde Hammar till att uppsöka Ivar Granberg och till honom framföra modrens helsning. Han fann den unge mannen i sin bostad. Hvarom de tvennes samtal rörde sig, är förut antydt tillräckligt för att ej här behöfva återgifvas närmare. Hammar fann snart bekräftelse på hvad han hoppats, eller att den ljuslagde vackre ynglingen var värd att räddas, att hans inneboende hjertegodhet och ånger öfver det förflutna skulle omdana hans karaktär till ett bättre, och att hvad som händt varit för honom en allvarsam lexa, hvaraf han visserligen tagit skada, men också hemtat vigtiga lärdomar, hvilka han ej skulle glömma. Ynglingen fattade å sin sida förtroende för den allvarlige välmenande mannen, och i deras första uppriktiga samtal lades grunden till en vänskap mellan de båda, hvilken trots den stora skilnaden i deras ålder blef både varm och bestående. Äfven blef det öfverenskommet, att Ivar skulle stanna i E–tuna, åtminstone tills vidare.

Klockan tolf började förhöret i poliskammaren inför polismästaren, borgmästare Ek.

Att Hammar infann sig punktligt, behöfver ej särskildt omtalas. Vid ett bord sutto tvenne unga män med anteckningsböcker i sina händer. Antagande att de voro referenter från platsens tidningar, tog Hammar plats bredvid dem och framtog liksom de sin anteckningsbok.

Det utdrag, som här nedan följer, är hemtadt ur protokollet, »hållet i E–tuna poliskammare fredagen den 5 december 1890 angående branden i Danielssonska fabriken torsdagen den 4 i samma månad». Måhända skall det förefalla mången väl långt, trots att endast det vigtigaste ur detsamma här återgifves; men då flera af detaljerna förklara mycket i fortsättningen af denna rapport, har utdraget ej kunnat ytterligare koncentreras.

Poliskommissarien Elof Jansson hade, så fort han väckts af larmsignalerna, skyndat till brandstället, som var Danielssonska fabriken vid Wallongatan med tomtnummer 226. Hans första åtgärd var att förvissa sig om, att folket, som bodde i boningshuset bakom fabriken, befunne sig utom all fara, hvarefter han sökte intränga i den brinnande fabriken i akt och mening att utsläppa ångan ur ångpannan för att förekomma en befarad explosion. Dörren var emellertid stängd; men en behjertad arbetare hoppade in genom fönstret och lyckades öppna en kran, så att ångan fick strömma ut. Som dörrarne slogos in af brandmanskapet, behöfde ej nyckeln anlitas. Vittnet tog emellertid reda på att en arbetare vid namn Strömberg skulle innehafva en nyckel till fabriken och fabrikör Danielsson en. I brådskan att bringa sin lösegendom i säkerhet och i den förvirring olyckan framkallade, kunde herr Danielsson ej erinra sig hvar han lagt sin nyckel, och Strömberg stod ej att finna. Han hittades sedan drucken ute på norra stadsdelen. Vid vittnets ankomst var hela bottenvåningen uppfyld af eld och rök, hvarjemte elden genom drifremshålen trängt upp i de andra våningarne. Vittnet hade sedan sörjt för ordningens upprätthållande vid platsen. Släckningen, som pågick till klockan sju på morgonen, kunde vitsordas såsom vacker. Påföljande dag hade vittnet jemte brandchefen, stadsingeniören och byggnadsnämdens ordförande undersökt fabriken. Rörande eldens utbrott hade ingenting med visshet kunnat utrönas. Början hade sannolikt skett i vestra hörnet af fabriken, der man glödgat läder för att användas vid så kallad sätshärdning. Lädret hade lagts i en låda och måhända en gång släckt ånyo börjat glöda samt förorsakat att golfvet af hettan fattat eld. Detta genomdränkt af maskinolja och beströdt med trasselsuddar var ett ytterst brännbart materiel och i närheten gåfvo i ett skåp förvarade oljekannor och trassel elden omedelbart ny näring. Fabriken var fyra våningar hög, murarne af sten, men pelarne mellan våningarne samt takbjelkarne af trä. Skorstenen, som stod qvar, var 139 fot hög. Ingen menniska hade vid eldsvådan eller släckningen blifvit skadad.

Nattväktaren Johan Magnusson, som varit den första som slagit trumman, hade gått sitt pass, då strax efter klockan half två fabrikör Eliasson kommit springande och ropat »elden är lös!» samtidigt med att skenet synts. Kort förut hade nattväktaren mött tre personer på olika gator, nemligen fabrikör Eliasson, den främmande af de tre referenterna samt en okänd elegant herre, hvars yttre vittnet beskref.

Fridolf Hammar uppgaf härefter på polismästarens anmodan sitt namn, han vore resande i staden och hade kommit för att bese fabrikerna samt möjligen beskrifva dem för en stockholmstidning. Han hade jemte många andra varit en overksam åskådare af elden och hade ingenting af vigt att upplysa.

Fabrikör August Eliasson berättade, att han plågats af en så svår hufvudvärk på natten, att han för att bli af med den tagit sig en promenad i den tidiga morgonväckten. (Vid denna början drogo polismästaren och flera af de inkallade personerna på munnen till stor förargelse för den hederlige fabrikören). Omkring half två-tiden hade han befunnit sig i slutet af Wallongatan, då han hört ett ljud, som liknade ett skott, från Danielssonska fabriken, hvarpå en ljusstråle blixtrat till. Omedelbart derefter fyldes bottenvåningen af rök och lågor. Han hade då gjort allarm. Ljusstrålen hade skjutit ut ur det bortersta fönstret, eller i vestra hörnet af fabriken.

Ingeniör Sven Danielsson hördes derpå. Han var en stor, groflemmad karl om ungefär 35 år. Hans ansigtsdrag voro energiska men långt ifrån tilltalande. Håret var rödgult, kortklippt och stripigt, hyn röd och gropig, ögonen små och sluga, munnen stor med om sinlighet sqvallrande läppar. Hans kläder voro af bästa tyg men mera praktiskt än modernt skurna. Han uppträdde med stor säkerhet.

Hammar fixerade honom skarpt, som om han ville inpränta hans drag riktigt i minnet.

Polismästaren började med frågan:

– Ni eger ju den nu nedbrunna fabriken? Är ni ensam egare eller finnas meddelegare i densamma?

– Jag eger den ensam.

– Hvem rådde om den före er?

– Ingen, jag har sjelf låtit bygga den.

– När?

– I somras var det tre år sedan.

– Hur var fabriken inredd?

– Bottenvåningen upptogs af ångpannan och ångmaskinen i den vestra delen af byggnaden, sliperi och gjuteri i den östra, midt emellan dessa befann sig en skop-press, en större hejare samt några skåp och förvaringsrum för diverse saker. Trappan till öfre våningarna fans midt i huset och hissinrättningen ungefär midt på väggen åt Wallongatan till. En trappa upp voro belägna kontoret, paketeringsrummen och lokaler för pennknifs- och korkskrufstillverkning, två trappor upp var min galvanoplastiska anstalt inrymd med dess maskiner och bad samt förvaringsrum för syror och dylikt. Vindsvåningen använde jag till lagerrum.

– Berätta hvad ni vet om eldens utbrott.

– Jag vaknade af det skottliknande ljud, herr Eliasson nämnt, omkring klockan half två samt fann, då jag drog upp rullgardin, bottenvåningen stå i full låga.

– Ni bodde i boningshuset in på gården?

– Ja.

– Fortsätt!

– Naturligtvis blef jag helt bestört. Jag sökte så godt jag kunde väcka folket i huset och sprang ned för att göra allarm, då jag hörde brandkåren anlända. Jag ansåg fabriken omöjlig att rädda och började derför berga min lösegendom. Sedan deltog jag än i släckningen och än i bergningen till dess eldsvådan var slut.

– Hur förklarar ni skottet, som föregick eldens utbrott?

– Troligtvis hade elden börjat, utan att synas, långt före detta ljud, som jag endast kan förklara så, att den tunga luckan till eldstaden under ångpannan hastigt flugit upp med en skottliknande skräll; detta förklarar äfven det hastiga ljusskenet efter smällen.

– Ni tror att elden börjat förut?

– Ja, jag antar att den uppstått genom lädret som efterglödgat.

– Kan sådant inträffa?

– Ja, det har händt ett par gånger förut i andra verkstäder.

– Bodde någon i fabriken?

– Nej.

– Hade ni nattvakt?

– Nej, jag ansåg mig ej behöfva det, då jag sjelf bodde i gården, och ofta plägade göra en rond i fabriken innan jag lade mig. Ledsamt nog uraktlät jag detta denna gång, emedan jag ej mådde riktigt väl och gick till sängs tidigt.

– Ni märkte intet misstänkt, då ni gick upp till er bostad?

– Nej.

– Hvem lemnade sist fabriken?

– Arbetaren Strömberg, som äfven tjenstgör som vaktmästare.

– Ett vittne nämnde, att mannen är en drinkare, visste ni af det?

– Ja nog visste jag att han drack; men i sina göromål har han alltid visat sig ordentlig.

– Och ni vågade anförtro honom stängningen af fabriken?

– Jag har aldrig haft skäl att ångra det.

– Ni anser det glödgade lädret vara orsaken till branden?

– Ja, jag kan inte finna någon annan antaglig orsak.

– Ni hade allt brandförsäkradt?

– Ja.

– Nämn beloppen och de respektive bolagen.

– Fabriken var försäkrad i Skandia för 150,000 kronor, lager och inventarier i Svea för 100,000 kronor, boningshuset i Städernas allmänna bolag för 50,000 kronor och lösegendomen i samma bolag för 25,000 kronor.

– Blef boningshuset oskadadt?

– Ja.

Smidesarbetaren Adolf Strömberg, en gammal försupen karl, visste ingenting rörande eldens utbrott. Då han stängt fabriken utan att varsnat något misstänkt, hade han gått till krogen och tagit sig ett bastant rus.

De först anlända personerna gåfvo enstämmiga vittnesmål om eldens spridning.

De tre arbetare, som sist gått från sitt arbete i fabriken, intygade riktigheten af att läder glödgats samt höllo troligt, att elden kunnat uppkomma derigenom.

I gården boende personer hade föga vigtiga upplysningar att lemna.

Försäkringsbolagens agenter framstälde slutligen några frågor, af hvilkas svar framgick: att rörelsen var ganska omfattande och sysselsatte 200 arbetare; att det inneliggande lagrets storlek ej kunde bestämmas, men att det vid senaste inventeringen representerat ett värde af 107,000 kronor tillsammans med inventarierna, samt att egarens affärsställning ansågs ganska god, vid sista bokslutet hade tillgångarne varit sammanlagdt 298,063 kronor 58 öre och skulderna 187,443 kronor 96 öre.

Dermed var förhöret afslutadt.

Hvem som gjort de mesta anteckningarna under förhöret, de båda referenterna eller Fridolf Hammar blefve nog svårt att afgöra. En sak är dock säker, nemligen att den sistnämnde så ordagrannt nedskrifvit samtliga svaren, att han ej behöfde komplettera dem med platstidningarnas referat.

________

7. Efter förhöret.

Voro polismästaren och brandförsäkringsbolagens agenter tillfredsstälda med de upplysningar, som lemnats vid förhöret, så var detta långt ifrån förhållandet med Fridolf Hammar. Han fann flera betänkliga luckor i berättelsen om branden och beslöt att litet närmare undersöka saken, ehuru han ej hade eller kunde hafva det ringaste intresse häraf. Men förhöret hade pågått så länge, att det var försent att hinna resa med middagståget, hvarför han på något sätt måste fördrifva tiden till nästa tåg.

Förklaringen öfver skottet och ljusstrålen föreföll Hammar minst sagdt osannolik, äfvensom antagandet att lädrets efterglödning kunnat orsaka elden. Han var fullkomligt obekant med en fabriks tekniska förhållanden, men betviflade dock att man förvarade ett ämne, som man vet kan glöda efteråt, i en vanlig trälåda. Hvarför nämnde ej fabrikör Eliasson att en annan jemte denne upptäckt elden? Båda måste hafva varit samtidigt vid platsen. Att en gammal drinkare som Strömberg erhållit det ansvarsfulla uppdraget, att om aftnarne stänga fabriken, var äfven en egendomlig omständighet. Uppgifterna om ingeniör Danielssons affärsställning voro föga upplysande; ty på de månader, som förflutit sedan senaste bokslutet, hade ju mycket kunnat förändras.

Hammar begaf sig till fabriksruinerna, dit nyfikenheten ännu lockade en mängd skådelystna personer, hvarjemte flera af de genom branden sysslolösa arbetarne der tillbringade större delen af dagen i hopp om att få en tillfällig förtjenst vid afröjningsarbetet, hvilket dock ännu ej börjat. Hammar var belåten öfver att finna så många menniskor der; ty derigenom skulle han lättare kunna göra sina iakttagelser utan att blifva besvärad af någon särskild uppmärksamhet.

Fabriken företedde, som man. lätt kan föreställa sig, en bedröflig anblick. Utan tak och några lemningar efter trossbottnarne mellan våningarna reste sig fabrikens yttermurar höga och dystra, hvitbrända af hettan invändigt, svarta af rök och vatten på utsidan. Fönstren voro försvunna ur sina gluggar, här och der hade muren rasat, och hög och hotande höjde sig fabriksskorstenen ur förödelsen. På marken fans ett kaos af nu fullkomligt obrukbara maskiner, nedrasade från de öfra våningarna, förbrända remmar, sönderslagna maskindelar, hjul och axelledningar samt öfverst en oräknelig mängd skopor, knifvar, korkskrufvar etc., som förvarats i vindsvåningen.

Fridolf Hammar betraktade detta virrvarr med likgiltiga blickar. För honom erbjöd det vestra hörnet af fabriken det största intresset. Han mätte med ögonen den ungefärliga storleken af öppningen till eldstaden under ångpannan. Den tycktes vara omkring tre fot bred samt närmare två fot hög. Han förestälde sig linier dragna från öppningens fyra hörn till hörnen af det midt för varande stora fönstret, samt dessa linier fortsatta till husväggen på andra sidan gatan och kom till den slutsatsen, att när luckan hastigt öppnats, skenet ögonblickligen skulle utbredt sig öfver en yta, hvars omfång motsvarade minst trettio fot i fyrkant. Om luckan farit upp med stark fart och dess handtag slagit mot ångpannemuren så hårdt, att en skottlik- nande smäll hörts, skulle såväl muren som handtaget tagit skada; men båda voro nu fullkomligt oskadade. Ja, än mera, då Hammar så kraftigt han förmådde slungade upp luckan, iakttog han, att dess gångjern hindrade den att nå muren. Luckan hade visserligen förorsakat buller, men ett mera metallrasslande och långvarigt än skottliknande ljud och skulle ej ens i nattens tystnad och oförberedt kunnat tagas för ett skott.

Af en arbetare erhöll han upplysning om hvar trälådan med det glödgade lädret haft sin plats samt huru denna varit konstruerad. Lådans sidor och botten voro hoptimrade af tvåtums-tjocka bräder, invändigt beklädda med jernplåt, och hade stått vid en härdugn bredvid ångpannan. Lädret hade uppfyllt lådan till hälften. Elden kunde visserligen uppstått så, som fabrikens egare sökt göra troligt; men mycket talade deremot för att elden ej börjat på detta sätt. Lädrets uppglödgning hade ej kunnat förorsaka så stor hetta, att jernplåten blifvit nog varm för att antända lådans träbotten, och som trä är dålig värmeledare kunde hettan från jernplåten ej genomtränga träbotten och nå det oljedränkta golfvet. Emellertid hade början skett inom det område, som begränsades af ångpannan, läderlådan, oljkanneskåpet och trappan till de öfra våningarna. Detta var stäldt utom allt tvifvel.

Fridolf Hammar underkastade föremålen här en hastig men noggrann undersökning. Plötsligt böjde han sig ned och upptog ett föremål från marken. Det var en fyrkantig jernbit, i hvars ena ända fans en ögla, hvaremot i den andra funnos lemningar efter ett hvitt kalkhaltigt pulver. Hammar såg ofrivilligt upp som om han väntat att finna trappöppningen qvar, log ett besynnerligt leende och fortsatte att söka. Hans bemödanden kröntes; ty det andra föremålet han lät försvinna i sin ficka var en smal något böjd stålremsa, sådan som man tillverkar tunna pennknifsblad af.

Nöjd med hvad han funnit lemnade Hammar fabriken och begaf sig till fabrikör Eliasson.

– Jag vet, att ni haft obehag af den här eldsvådan, sade han till denne sedan han presenterat sig, men jag vill nu ytterligare begära tvenne upplysningar af eder. Först och främst, är ni riktigt säker på, att det var ett skott ni hörde före eldens utbrott?

– Ja, om det var ett skott kan jag ej bestämdt säga, men nog lät det så.

– En stark och häftig knall utan efterljud annat än ekot?

– Alldeles.

– Ungefär som ett sprängskott?

– Nej, inte så starkt.

– Men som ett bösskott?

– Ja, så ungefär.

– Inte bara som om ett föremål slagit hårdt mot en vägg?

– Nej för all del.

– Och skottet följdes ögonblickligen af ett stort och bredt ljussken, som upplyste hela den motsatta väggen?

– Nej, långt derifrån, utan af en fin ljusstråle,

en blixt.

– Är ni säker derpå?

– Ja visst, jag såg ju det så tydligt som jag nu ser er.

– Tack så mycket. Och nu en sak till: en person till såg ju också eldsvådan, eller hur?

– Ja, det kan väl hända.

– Men hvarför talade ni inte om det vid förhöret?

– Herre Gud, ingen frågade mig?

– Ni borde hafva gjort det ändå.

– Men han skref till mig och bad att jag skulle tiga.

– Ah, jag anade det.

– Åhå, känner ni honom?

– Ja bevars, mycket väl, och vet också hvarför han bad er tiga.

– Ni tänker väl inte ställa till några ledsamheter för honom. Hans principal lär vara en riktigt arg sate.

– Ni kan vara lugn. Men det skulle roa mig att bry honom en smula för hans äfventyr, och derför vore jag tacksam, om ni ville lemna mig brefvet han skref till er.

– Det kan ni väl få. Han kan gerna få veta, att han är en flickjägare, men något värre obehag skulle jag inte vilja tillfoga honom. Han såg ut att vara en präktig karl för resten.

Fabrikörn småskrattade och fann efter något letande brefvet, som han räckte Hammar.

Denne hade knappast sett underskriften, förr än han häpnade.

För andra gången Arnold Lindqvist! Hvad ville detta säga?

– För att jag skall synas bättre underrättad och mitt tillämnade lilla skämt lyckas, kanske jag får be er tala om för mig hvad ni iakttog rörande honom, innan ni varsnade elden.

– Mycket gerna!

Och fabrikören berättade hurusom han sett främlingen gå af och an utanför fabriken och huru denne syntes obehagligt berörd, då han fann sig bemärkt af fabrikören.

Fridolf Hammar tackade förbindligast och skyndade derefter hem till sitt rum å hotellet.

Han tänkte knappast på eldsvådan längre, endast på det för honom så vigtiga brefvet, hvars underskrift var egnad att gifva honom mycket att fundera på.

Åter bredde han ut på bordet framför sig det bref han först erhållit, Brauners berättelse om eldsvådan samt det bref, han nyss fått af fabrikören.

– Slumpen gör sitt arbete rätt bra, mumlade han förnöjdt. Dessa trenne skrifvelser höra i hop och röra alla samma person: Felix Brauner. Den första »Arnold Lindqvist» är älskarinnan, den andra är han sjelf. Månne hon endast känner honom under detta namn? Nej, hon har ju sjelf klippt bort hans verkliga från postpapperet. Men det är under detta namn hon lärde känna honom. »Hemligheten» är ett brott; tv en annan hemlighet skulle ej kunna kallas förfärlig. Brottet har Brauner begått, det är också temligen tydligt. Står hans besök i E–tuna i samband med detta brott? Sannolikt inte, möjligen med följderna af detsamma; ty hennes bref är skrifvet först efter ett fullbordadt brott, hvars gerningsman redan insöfts i säkerhet och planlägger nya dåd. Det är detta »nya» hon vill hjelpa mig förhindra. I det gamla kan ingenting förhindras, ingenting godtgöras utan endast förbrytaren befordras till sitt straff, sedan bevismaterielen blifvit tillräckligt bindande.

– Nå, på så sätt vet jag ju allt och ingenting på samma gång. Hvilket brott har Felix Brauner begått? Hvilket ämnar han begå? Hvar är qvinnan? Det är inte så lätt att finna svaret på dessa frågor. – Konsul Brauner uppträder under tvenne namn, det göra de flesta brottslingar. Brauner skrifver sjelf att anledningen till hans besök här i staden är ett galant äfventyr. Alltså är anledningen en annan, ty ingen som vill dölja en handling förebär just denna som orsak till att han önskar vara okänd. Dessutom skall jag inom kort hafva svart på hvitt på huru det förhåller sig härmed. – Tack vare eldsvådan har jag fått veta åtskilligt, som jag annars gått miste om. Ja, den är också en historia för sig! Men den tillkommer det polismyndigheterna i E–tuna att utreda, om de så finna för godt. Elden är anlagd! Det är obestridligt, och kanske jag finner tillfälle att lemna åklagaren ett godt handtag vid bevisningen; men ingen må förtänka mig att jag i främsta rummet ser till mina egna angelägenheter och min affär är – Brauner!

Innan Fridolf Hammar åter begaf sig till hufvudstaden hade han ånyo ett långt samtal med sin unge vän Ivar Granberg.

Dagen derpå, det vill säga på lördagen, var det som Hammar begärde trettio dagars tjenstledighet.

________

I.

Arnold Lindqvist.

En höstqväll omkring fem år före de händelser, som skildrats i det föregående, stod en ung man och såg på de utbredda herrligheterna i fönstret till en juvelerarebutik vid Regeringsgatan. Guldet och ädelstenarne drogo med magnetisk trollkraft hans blickar till sig. Han stod der länge och egnade en ganska rundlig tid åt hvart och ett af de dyrbara föremålen. Hans läppar rörde sig som om han talat med någon, hvilket äfven var förhållandet om också endast hans eget jag var åhöraren.

– Det der diademet skulle passa hennes hår, diamanter i ramsvart silke! Ja, hon är född att vara drottning; hon skulle förstå att bära ett diadem. Colliern skulle ej kunna få en skönare hals att ringla sig om än hennes; guld, topaser och rubiner på hennes persikolena genomskinliga hud. Och dessa armband sedan! Hvilken äkta konstnärsfröjd skulle icke genombäfva guldsmeden, om det förunnades honom att se dessa dyrbara smycken omsluta hennes armar, de skönaste i verlden! Ringarne skulle vara passande leksaker för hennes rosenfingrar. Hvilken herrlig måltid skulle icke vi två, du Nora och jag, intaga på dessa silfvertalrickar och med dessa förtjusande knifvar och gafflar, som, ensamt de, representera ett helt litet kapital! Och ädelt gnistrande vin skulle vi dricka ur dessa silfvertumlare! På vår skänk skulle dessa silfverserviser ståta och i våra salonger kunde resten trafvas upp på atheniennerna, der passade allt småkrafset, visitkortskorgar, nålfat, statyetter, cigarrställ, och på ett skåp i mitt rum fick det guldbeslagna dryckeshornet trona mellan dessa tunga kannor af silfver. Då, Nora, skulle du skänka mig de ljufvaste leenden, då skulle du visa dig i din fulla skönhet och känna dig glad, stolt och lycklig. Ja, i detta fönster bor lyckan, detta är rikedom och guldet, penningarna, se, detta är lyckan.

Men den unge mannen såg icke hänförd ut. Tvärt om blef hans ansigtsuttryck allt mera melankoliskt, medan han så frikostigt bortskänkte smyckena till sitt hjertas drottning och möblerade sin våning med silfver och guld. Det starka skenet från gaslågorna i butiken upplyste hans bleka ansigte. Detta var långt ifrån vackert, skägglöst och bredt, men det egde en viss manlighet, som gjorde att man lätt vande sig vid det, och manlig var äfven hans gestalt, stor och väl utbildad. Hans ålder var omkring trettio år.

Personer, som gingo förbi honom, hade nog skäl att tycka det den unge mannen gjort klokare i att hålla sig i skuggan än att exponera sig just der ljuset var skarpast. Hans drägt stod nemligen i mycket dålig harmoni med hans kungliga frikostighet, ja, den stod till och med i dålig öfverensstämmelse med den långt framskridna årstiden. Hans yttre karakteriserade »halfherren». Cylinderhatten ruggig, endast en rock och denna till på köpet nött af mycken borstning, benkläder och skodon i fullkomlig proportion med rocken och hatten. Men en ren krage och oklanderligt hvita manschetter vittnade om bemödanden att »hålla sig uppe».

Mannen hette Arnold Lindqvist och var för ett par år sedan utgången från teknologiska institutet med temligen vackra betyg. Fattig hade han alltid varit. Hans studietid hade varit en sannsaga af nöd och umbäranden, men först efter tagen examen hade hans egentliga pröfningstid kommit. Han hade icke sjunkit, ej förfallit i dryckenskap eller skaffat sig hvad man kallar dåligt umgänge; men han hade lefvat på kredit i lång tid och haft afgjord otur vid alla sina otaliga ansökningar om plats eller lämplig sysselsättning på den bana, hvaråt han egnat sig. Verlden är grym mot den fattige och relationslöse, i synnerhet då denne, liksom Arnold, hvarken eger ett tilltalande yttre eller någon eminent talang. En tröst hade han i sina motgångar, men denna var af rent negativ beskaffenhet, och denna var att i hufvudstaden ständigt finnes rik tillgång på fattige, platslösa teknologer.

Regnet, som bröt ut, väckte Arnold ur hans drömmerier. Han vände sig om och såg hur menniskorna skyndade att slå upp sina paraplyer. Han tycktes obeslutsam om hvarthän han skulle gå. Klockan var blott sju och en lång afton återstod honom. Ute kunde han ej vara så vida han ej ville blifva alldeles genomvåt, och att tillbringa aftonen under en portgångs skyddande tak var ej heller någon inbjudande utsigt.

– En sejdel öl på kaféet skulle inte vara så tokigt, men ...

Han fullföljde ej meningen. Bäst vore att gå hem. Kanske Nora vore inne hos sig? Kanske han finge vara hos henne en stund? Men ... Åter afbröt han sin tankegång; men gick dock med långsamma steg uppför Herkulesgatan till hörnet af Norra Smedjegatan, der han inträdde i ett hus. Med säkra steg gick han upp för de tvenne första trapporna, i den tredje saktade han farten och upp för den fjerde, som ledde till vindsvåningen, smög han sig så tyst han kunde. Lika ljudlöst trefvade han efter nyckeln till sin dörr. Till sin stora belåtenhet fann han, att den låg qvar på samma ställe der han på morgonen lagt den. Men dörren gnisslade, då han öppnade den.

– Se så, nu är allt förloradt, mumlade han.

Någon hade märkt att han kommit, hur tyst han än gått. Det hade han att tacka det fördömda gnisslandet för. Han hade länge tänkt att smörja gångjernen; men det hade ty värr aldrig blifvit af.

Dörren till höger om hans öppnades och ett manhaftigt fruntimmer kom ut.

– Hvad vill det här säga? frågade hon med gäll röst. Kommer herr Lindqvist hit igen, fast jag i morgse sade, att herrn inte fick sticka sin näsa hit, förr än hyran vore betald?

– Bästa fru Jonsson, börja inte nu igen! Jag vet allt hvad ni har att säga, och ni vet också allt hvad jag kan svara er: att ni, så fort jag kan skaffa något, får edra penningar. Nu är jag trött. Ni kan väl inte begära att jag skall gå ute i ösregnet heller!

– Jaha för all del, jag skall tiga nu; men i morgon skall jag låsa igen rummet och sjelf taga nyckeln till dess jag får det uthyrdt åt någon, som kan betala.

– Men så skrik då inte så mycket, fru Jonsson!

– Bah, det vet jag visst det! Herrn är rädd för att fröken Nora skall höra hur herrn har det. Liksom hon inte sett tillräckligt af eländet förut.

– Hvad tjenar det till att ni nu säger allt det här?

– Ja, inte tjenar det till något, det må då gudarne veta; men jag tycker att jag har liksom en smula rättighet att fordra min hyra. Och den som inte betalar, kan gerna tåla att höra ett ord.

– Ni skall få penningar har jag sagt. Låt mig få gå in nu. Redan i morgon skall jag försöka skaffa, om inte alltihop, så åtminstone en del.

– Låt se att herrn håller ord! För resten är det inte stort att lita på. Det har herrn sagt så många gånger, att jag nu vet hvad herrns löften gå för.

Dermed gick hon.

Arnold trädde in i sitt ytterst tarfliga rum. Gråten satt honom i halsen af harm. Huru gerna skulle han inte velat slunga hela hyran åt den ogina värdinnan, om han blott kunnat!

Han kastade sig i soffan och bet hårdt i hörnkudden för att undertrycka ett tjut af vanmäktig smärta och ilska.

Han låg en lång stund sålunda i en vrede, som småningom öfvergick i ett dvalliknande tillstånd, hvarunder han ingenting kände, ingenting tänkte. Det var kolmörkt i hans rum och atmosferen var osund, kall och fuktig. Der hade hvarken eldats eller vädrats på lång tid. Arnold bekymrade sig litet härom. Han brukade lemna sitt hem om morgnarne för att återvända först vid nattens inbrott, han afskydde det för dess eländiga fattigdom och gjorde ingenting för att gifva det ett behagligare utseende.

Ett lätt buller från rummet nästintill på venster sida kom honom att spritta till.

– Nora är hemma. Det är således inte teater i qväll.

Han steg upp, ordnade sin toalett så godt han kunde i mörkret och knackade på väggen till hennes rum.

– Jag hör att du är inne Nora, sade han. Har du någonting emot, att jag kommer in till dig på en stund?

– Åhnej, det har jag inte, svarade en behaglig qvinnoröst.

Hvarken orden eller tonen, hvarmed de sades, läto synnerligen välkomnande; men Arnold var ej bortskämd med mycken vänlighet. Han tog derför hennes svar som en inbjudning och gick in till henne.

Nora Gullbrands rum var en värdig pendant till hans eget; men som hyresgästen här var en qvinna, hade det ett behagligare utseende än hans. De tarfliga möblerna voro åtminstone hela och afdammade, en hvit duk låg på bordet, ett par blommor prydde fönstret, några porträtt hängde på väggen och en spetsgardin var draperad omkring spegeln. Den brinnande lampan och värmen från en liten brasa i kakelugnen gåfvo något visst hemtrefligt åt det enkla rummet.

Nora satt och sydde på en svart klädning, bitar af kulört sammet och siden lågo framför henne. Af hennes fundersamma uttryck kunde man sluta till att det vållade henne stort hufvudbry att förvandla den gamla, mycket begagnade promenadklädningen till en ny och elegant sådan.

Nora var en bländande vacker qvinna. Arnold lemnade redan i sin monolog framför guldsmedsbutikens fönster en antydan om hennes behag och trots han såg dem genom kärlekens allt förskönande slöja var hans skildring ej öfverdrifven. Hennes figur, hennes hår, händer och fötter, hennes rena anletsdrag, allt motsvarade de fordringar, som innefattas i begreppet skönhet. Hon var ung, blott tjugutvå år, men medvetenheten af sin skönhet samt lifserfarenheten från en barndom och ungdom, genomlefvade i största fattigdom, hade låtit hennes förstånd mogna tidigt. Hennes verldsåskådning var bitter som den måste vara hos en varelse, hvars hufvudsakliga uppfostran bestått i lärdomen att tigga på gatorna och i stryk. Var det underligt att hjertats utbildning hos henne missriktats redan från början. Hennes ögon, själens speglar, kunde gifva innerliga kärleksfulla blickar, kunde spela englagoda; men ty värr hade de oftast ett missbelåtet, spotskt och och stundom hatfullt uttryck. Och öfverläppen böjde hon gerna till ett trotsigt föraktfullt leende, som för öfrigt ej missklädde henne.

De faror, som omgifva den fattiga skönheten, hade Nora utan några synnerligen stora ansträngningar undgått. Hon kände i grund och botten till osedligheten i de nästen der hennes lif hittills förflutit, och det var just denna för tidiga kunskap, som räddat henne. Om och om igen hade hon bevittnat den gamla historien om kärlekens gång: fall och sedan barn, och med det värre elände än förut. Nästan alla hennes jemnåriga flickbekanta hade blifvit mödrar, en del hade visserligen blifvit gifta; men hade de derför fått i minsta mån bättre. De tillbringade sitt arbetsamma glädjelösa lif mellan potatisgrytan eller grynvällingen i spiseln och barnen i vaggan. En del hade öfvergifvits af förförarne och fingo nu af sina små piglöner spara in de kronor, som måste betalas för barnens bortackordering. Några framsläpade sitt lif inom fängelsets murar, sedan de i förtviflan befriat sina foster från ett lif, redan från födelsen invigdt åt eländet. Andra slutligen hade fortsatt på osedlighetens väg, och dessa kanske hade det värst. Ingen enda af dessa hennes forna bekanta hade blifvit lycklig.

Men allt detta som hon sett, hade ingifvit henne äckel för den ögonblickliga njutningen, som släpar med sig en hel lifstid af elände. Och dock var hon njutningslysten. Hon ville älska, frossa, berusa sig af champagne, åka i eleganta ekipager, kläda sig i sammet, siden och juveler, slösa med guld och sedlar. Hon ville bli rik, en drottning i nöjenas verld, se rikedomen böja knä för sin tron, hon ville leka med hjertan och juveler, och ömsom lyckliggöra med ett ord, ett leende, ömsom sprida afundens och svartsjukans gift omkring sig. Passionerna höllo på att spränga detta qvinnohjerta och det behöfdes i sanning hennes kloka förstånds hela styrka för att hålla dem tillbaka.

Och likväl hade hon beslutat att en gång befria sitt hjerta från de jernfjettrar, hvarmed hennes förstånd nu omgärdade detsamma.

Nora hade sjelf dömt sig till fall.

Hon visste att en fattig skönhet ej så lätt blir gift. Jo, gud bevars, med en fattig stackare till man, för hvilkens skull hon redan vid altaret finge afsvärja alla sina drömmar om en berusande framtid i guld och prakt. Men rikedomen ingår endast undantagsvis giftermål med fattigdomen, och hon hade icke lust att förnöta sitt lif med att leta efter något af de få undantagen. Under tiden skulle hennes ungdom och skönhet försvinna, och hennes glädje öfver rikedomen skulle, om hon verkligen efter långt sökande lyckades finna den, ej kunna hålla henne skadeslös för de gångna åren. Nej, hennes skönhet och ungdom utgjorde en stor rikedom som hon redan nu ville hafva vexlad i klingande mynt. Hon drog sina vexlar på millionärer och hon kände att hon ej missräknade sig. För en Crœsus, som betalade hennes minsta ynnestbevis med tusental, vore hennes dygd till salu. Och hon skulle finna köparen.

För den skull hade Nora gått in vid teatern. Hon hade en liten nätt röst och hade utan svårighet blifvit engagerad som korist. En blygsam ställning för den som eftersträfvar att blifva bemärkt, det är sant. Men Nora hade med glädje upptäckt, att många kikare från första parkettraden riktats mot henne, och hon hade redan tillbakavisat mer än en inbjudning till supéer i enrum. Den rätte hade hon likväl ännu ej funnit.

Medan hon väntade, hade hon gjort bekantskap med Arnold Lindqvist. Hon tyckte rätt bra om honom, han var angenäm att tala med och beundrade henne. Hon roade sig med att kokettera helt lindrigt för honom, men ångrade sig nästan, då hon fann att han allvarligt förälskat sig i henne och nu kanske blefve melankolisk och efterhängsen. Han hade talat om kärlek flera gånger. Hon hade svarat honom med att ärligt visa honom sina framtidsdrömmar, så fullkomligt krossa hvarje illusion hos honom, att hon känt sig säker på att ej af honom blifva besvärad med upp repade kärleksförklaringar.

Men kärleken är underlig. Han hoppades likväl och var fortfarande enträgen.

Hon brydde sig ej om att se upp från sitt arbete, då han inträdde. Någon helsning vexlades ej heller mellan de båda.

Arnold flyttade fram en stol och satte sig midt emot henne.

– Så flitig! sade han. Den skönaste flickan i Stockholm tänker visa sig i all sin glans om söndag tror jag?

– En glans, som kostar hela två kronor och sjuttiotre öre, svarade hon otåligt.

Båda sutto tysta en stund.

– Nå, hur har det gått dig i dag? frågade hon till slut.

Arnold ryckte på axlarne och teg.

– Fortfarande likadant?

– Ja, jag måtte vara född under en olycklig stjerna. Ingen tur! Hvart jag vänder mig, samma svar: upptaget ... Nej, Nora, se inte på mig så der föraktligt. Du har ingen rättighet dertill. Eller tror du kanske att det är mitt fel, att ...

– Ja, inte är det då mitt, det är säkert.

– Hvem vet, Nora, om inte du också har liten skuld till mina motgångar?

– Hvad för något? Jag?

– Ja, just du. Är jag kanske inte dubbelt så olycklig nu, sedan jag lärde känna och älska dig? Allt går mig emot långt värre än förut, mitt sinne är liksom omskapadt, jag känner mig försagd som en ertappad brottsling, då jag infinner mig hos dem, som annonsera efter ingeniörsbiträden och tårarne komma mig i ögonen, då jag får deras stereotypa svar: upptaget. Lifvet är mig outhärdligt, jag kan inte som förr fördrifva den långa tiden vid mitt ritbräde. En enda bitter tanke fyller mitt hjerta och min hjerna, håller mig vaken om nätterna och förorsakar mig helvetiska qval, förbereder mig på nya motgångar, och hotar att spränga mitt brännheta hufvud. Det är tanken på din köld emot mig, Nora.

Hon såg upp på honom för ett ögonblick.

– Jag talar endast sanning, Nora, fortfor han. Och likväl, hur oändligt annorlunda allt skulle blifva, om jag egde trösten af din kärlek, eller blott hoppet att en gång kunna vinna den. Med hvilken segerviss stolthet skulle jag icke då uppträda! Och hvilken tur skulle icke detta hopp då skänka mig! Det skulle göra mig djerf, jag skulle rakt utaf slå mig till en plats, som gaf oss båda nog att lefva af. Det skulle sporra min talang, jag skulle göra uppfinningar ...

– Luftslott! afbröt hon. Vi skulle i stället vara två i eländet. Gör mig en tjenst, låt bli att tala om kärlek! Du vet, att det plågar mig.

– Nå, jag skall tiga.

– Tack min vän! Jag hyser verkligen medlidande med dig; men ty värr kan jag ingenting göra för dig. Jag älskar dig inte, detta kan nu en gång för alla inte hjelpas. Du känner mig ganska väl, och vet, att jag är helt och hållet fri från allt känslopjunk. Jag vill inte lefva i fattigdom, när jag kan slippa det.

– Vore jag rik, skulle du då älska mig?

– Inte älska; ty det begreppet förstår jag inte riktigt; men jag skulle bli din hustru eller älskarinna.

– Fastän jag är ful.

– Tror du då, att jag är en toka, som frågar efter huru en karl ser ut. Jag tycker för resten rätt bra om ditt utseende.

– Verkligen!

– Ja; men gör dig nu inga förhoppningar för den skull!

– Nå, om jag blefve rik en gång?

– Ah, då är jag redan så gammal och ful att du ej frågar efter mig. Och vet du, dessutom har du inte just stora utsigter.

– Nej det är sant. Men jag kan få en plats eller en sysselsättning med en ganska god lön.

– Ungefär en två eller tre tusen kronor om året. Ett enkelt bo, sjuttiofem kronor i månaden till hushållspenningar, tjugufem till nålpengar, två gånger om året kalas för våra bekanta, en gång i månaden en teaterbiljett på andra raden, och framför allt spara, spara, spara! Detta, Arnold, är fattigdom, fortfarande fattigdom och ingenting annat. Tre tusen! Ah, just hvad jag drömt mig som det minsta möjliga för mig ensam i månaden, då hyra, ekipager och sådant der betalts dessutom.

– Men, Nora, till hvilket pris köper du icke denna yttre, ihåliga glans.

– Priset? Min dygd! Ja, säg det! Ack, du skulle icke draga dig för att beröfva mig den, om jag blott tilläte dig det. Och sedan vore jag ju fallen utan någon ersättning, kanske jag då ej ens hade så mycket qvar som ditt tillbud att taga mig till hustru. Ja, jag skulle till på köpet vara tacksam för att min förförare skänkte mig upprättelse, och se’n vore jag för alltid fången i arbetets och fattigdomens bojor. Min dygd! Tror du att den kan låta mig lefva i rikedom? Nej, min vän! Denna kostliga klenod är värdelös så länge den finnes, först då den uppoffras, kunna mina drömmar förverkligas. Åh, de dumma menniskorna! Nu är jag dygdig, så ren som någon strängt bevakad familjeflicka; men hur många tro inte motsatsen? En stackars korist, vacker och välklädd! Ingen mer än du vet, att mina eleganta toaletter ha burits af andra innan jag för en spottstyfver köpt dem och ändrat dem, som jag nu gör med de här trasorna. Nej du, man lastar och förtalar mig nu, verlden har redan beröfvat mig min jungfrudom; men verlden harmas öfver, att jag inte handlöst, lättsinnigt kastat bort den åt den förste bäste; verlden ondgöres öfver, att klokheten leder mig att sälja mig så dyrt som möjligt, när jag i alla fall måste säljas. – Och du, min stackars vän, du är lika dum som verlden, ja, du är ändå dummare, som råkat förälska dig i mig.

– O, Nora, Nora!

– Inga scener min vän, om du vill stanna qvar hos mig längre. Du har sjelf tvungit mig att tala.

– Men, säg mig uppriktigt Nora, bygger du inte sjelf luftslott? Hvem skall väl förverkliga dina drömmar om rikedom?

– Alltid blir det väl någon.

Det knackade på dörren. En gosse lemnade Nora en biljett. Hon ryckte på axlarne och räckte Arnold biljetten:

– Se der en att börja med! Och der kan du äfven se hvad verlden tänker om min dygd.

Gossen affärdade hon med orden:

– Du kan gå. Det behöfs ej något svar.

Arnold var blek och häftigt upprörd.

– Och sådant här tål du! Du blir inte ond öfver en så hänsynslös oförskämdhet.

Nora genomögnade hastigt biljetten, som innehöll en invit till maskeraden följande dag, kostym, vagn, biljett och supé erbjöd sig brefskrifvaren att bekosta. Derpå vände hon sig med ett egendomligt leende till Arnold.

– Hvarför skulle jag bli ond? Jag är van vid sådant. Baron Fagerhjelm är rik och vacker. – Se så, ingen svartsjuka nu! – Han värderar min dygd till en maskeradbiljett och en supé eller sammanlagdt femtio kronor. Nå, det är då billigt åtminstone.

– Den oförskämde slyngeln! O, om jag hade honom här!

– Inga dumheter och intet slags förmynderskap för mig.

– Nå, tänker du gå?

– Ja, om det roar mig i morgon. Jag är min egen herre och gör hvad som faller mig in.

– Men med denne Fagerhjelm!

– Känner du honom?

– Jag vet att hans broder förslösade sin hela förmögenhet på spel och qvinnor. Det berättas också, att han på mindre honett sätt skaffade sig medel för att underhålla en varietésångerska.

– Hans broder? Är denne lik honom, då är han min man.

– Tala inte så, Nora!

– En förmögenhet för dens fötter, som man älskar!

– Du gör mig förtviflad. Ja, du har rätt, du är i stånd till allt för att nå ditt mål. Du tycks fordra allt, blott icke kärlek.

– Du misstar dig, min vän. Jag fordrar tvärt om en omätlig kärlek. Den, som uppoffrar allt hvad han eger för min skull, som ställer en förmögenhet till min disposition, som vore i stånd att begå ett brott för min skull, som sätter sig öfver alla fördomar, som vågar att blifva en visa för hela Stockholm, den, som gör allt detta endast och allenast för mig, utan att fordra att jag skall arbeta och spara, den älskar mig också. Han eger just den kärlek jag begär.

– Men Fagerhjelm lär vara gift.

– Desto mera penningar skall han uppoffra på mig, desto mera skall jag hafva honom i min makt.

– Du störtar dig alltså i morgon i förderfvet för alltid, oåterkalleligt, utan betänkande?

– Hvem har sagt det?

– Om du går på maskeraden, så ...

– Kan baron Fagerhjelm få ledsaga mig hem till porten, det kan ju vara värdt femtio kronor. Och för att du ej skall få en sömnlös natt igen, så skall jag anförtro dig en sak. Jag bryr mig ej ett dugg om honom, du har rakt ingenting att frukta af honom.

– Men ...

– Han eger för litet. Han är rik, men eger inte nog för mig.

________

II.

Ett förtvifladt beslut.

Arnold Lindqvist var emellertid långt ifrån lugnad, då han återvände till sitt mörka, kalla rum. Han lade sig på soffan och svepte ett täcke omkring sig.

Han försökte vinna klarhet i det kaos af tankar, som genomkorsade hans värkande hufvud, ett ansträngande tröstlöst arbete, som jagade bort sömnen från hans trötta ögon ända till morgonen.

Han måste ega Nora. Han ville inte tänka sig framtiden utan henne, och likväl hur omöjligt syntes det honom icke att vinna denna för allt utom rikedomen otillgängliga skönhet.

Han måste söka fylla det vilkor hon uppstält. Han måste blifva rik. Vore han egare af en stor förmögenhet, då hade han ju försteget framför alla andra friare till hennes kärlek. Hon kände honom, hon hade sjelf sagt att hon ej fäste sig vid hans fulhet, ja, att hon tyckte rätt bra om honom. Vore hon en gång hans, så skulle hon nog lära sig älska honom. Han skulle uppfylla hennes minsta önskningar, låta henne leka med rikedomen till dess hon insett dess tomhet och längtade efter något annat, och då, då skulle hennes hjerta tala. Ja, han måste blifva rik!

Men huru?

Arnold erinrade sig många som vid en lycklig vinst på lotteriet vunnit en storartad förmögenhet. Det gamla ordspråket »otur i kärlek, tur i spel» dök upp i hans minne. Han hakade sig envist fast vid det med en vidskeplig visshet. Han kunde ju försöka. Så mycket penningar som till en lott skulle han väl med en sista jätteansträngning i vigilans kunna förskaffa sig. Att spela på lotteri! Att spela ...!

Att spela! En ny idé flög genom hans hufvud. Att gifva hela sin framtid, hela sitt lif kanske vind för våg. Detta var risken. Att blifva rik på några aftnar, kanske en enda, var vinstutsigten. Lotteriet medförde en flera månader lång väntan, kostnaden var liten, men chancerna i proportion derefter. Misslyckades han, skulle han vara qvar här på samma ställe, lika usel, lida samma förtärande själsqval, se Nora blifva en annans egendom och inte ega mod att med ett revolverskott göra slut på sin eländiga tillvaro.

Nere i Monte Carlo deremot skulle han spela mot en enda, sätta allt på ett kort och i nästa ögonblick hafva fördubblat insatsen eller också – förlorat. Men ingen kände honom der. Noras närhet skulle då ej ingifva honom lust att lefva. Förlorade han, så vore det hans lif, som ginge! Det der att på några sekunder få sitt öde afgjordt lockade honom mäktigt. »Lyckan står dem djerfvom bi!» Han intalade sig, att han skulle vinna.

Med sangvinikerns hela entusiasm drog han ut konsekvenserna ur sin idé. Han beräknade tiden för sin återkomst; Nora skulle lofva honom att vänta till dess. Och hon skulle blifva hans.

Men ...

Ett mörkt moln drog som en tjock slöja öfver hans ljusa fantasifoster. Det kostade penningar att komma till Monte Carlo! Mycket penningar! En elegant habit och resan, redan detta några hundra kronor och likväl var det bagateller emot hvad som sedan behöfdes. Han måste hafva insatsen! En stor insats, om han skulle hoppas vinna en rikedom! Icke blott några fattiga hundra kronor, utan tiotusental måste han våga.

Ah, det fans mycket penningar i Stockholm.

Konsten vore att förflytta en bråkdel af dessa i hans ficka, så att ingen märkte det eller kunde misstänka att det vore just till hans ficka de förflyttats.

– »Den, som vore i stånd att begå, ett brott för min skull, den älskade mig!» O, Nora, Nora, för din skull är jag i stånd äfven till detta!

Han erinrade sig, att han aldrig gifvit henne något egentligt bevis på sin kärlek. Inte den minsta gåfva ens. Skulle då ett brott blifva det första verkliga beviset på en uppriktig kärlek?

När sömnen ändtligen fram emot morgonsidan infann sig, fortsatte drömmarne att utveckla hans planer närmare.

Då Arnold vaknade, steg han upp vid bättre humör än han känt sig på många morgnar. Han uppmjukade sina stelfrusna lemmar med några gymnastiska rörelser och tycktes alldeles hafva förgätit faran af att genom det buller, han åstadkom, väcka sin värdinnas uppmärksamhet. Han bredde ut en tidning innanför västen för att vara bättre rustad mot den kyliga luften, borstade omsorgsfullt sin rock och sina skodon och lemnade så rummet.

Arnold begaf sig till Lutternsgatan, till ett brödmagasin i hörnet af Regeringsgatan. En skylt i fönstret upplyste om att kaffe och mat serverades på samma ställe. Det var på dylika anspråkslösa ställen Arnold intog sina måltider. Han gick öfver butiken in i ett åt gården vettande rum, begärde en kopp kaffe och slog sig ned vid fönstret för att vid studiet af Dagens Nyheter låta en eller ett par timmar af förmiddagen försvinna.

Han genomläste först annonsafdelningen »lediga platser» och mumlade med ett bittert leende:

– Alltjemt samma dåliga utsigter!

Rättegångsafdelningen intresserade honom särdeles och förde hans tankar tillbaka till det ämne, som hållit honom vaken större delen af natten.

Hvad hade hittills hindrat honom från att begå ett brott? Han hade inte behöft göra det? Jo, han hade länge lidit samma nöd som nu, länge haft samma behof efter penningar som nu. Hans rättskänsla? Nej den hade ej heller utgjort något hinder. Han hade otaliga gånger lånat penningar med full vetskap om att han ej kunde betala igen dem, ja till och med med afsigt att ej göra det. Detta var ju stöld, om den också ej var åtkomlig af lagen. Fruktan för samvetsqval? Nej, detta minst af allt. Hvarför skulle han känna samvetsqval öfver en menskligt taget rent rättvis fördelning af den rikes öfverflöd till den verkligt nödlidande?

Men fruktan för att blifva upptäckt vid brottets föröfvande och det följande verldsliga straffet?

Ja, detta och endast detta hade återhållit honom och tusen sinom tusen andra från att beträda brottets bana. Men han gjorde skilnad mellan sig och andra, som begå brott. Han skulle begå ett, endast ett brott för att sedan kunna lefva som hederlig karl. Kanske han till och med en gång återstälde hvad han nu måste tillegna sig? I så fall vore det ej stöld, endast lån, ingenting annat.

Den abnorma riktning hans resonnemang tagit vreds ytterligare på sned af den vidskepliga ifver, hvarmed han stälde andra omständigheter i samband med sin tankegång. En dylik omständighet, en hans plan gynnande vink af ödet trodde han sig just nu emottaga.

Från fönstret hade han öfverblick öfver hela gården. Midt framför honom reste sig en hög brandmur utan fönster; till höger om honom fans endast en uthuslänga. Till venster stod det fem våningar höga boningshuset med facaden åt Regeringsgatan samt en flygelbyggnad åt Lutternsgatan, och i denna flygel befann han sig nu.

Denna orienterande öfverblick föranleddes af att Arnold upptäckt ett kassaskåp. Det stod helt nära ett af fönstren i bottenvåningen af hufvudbygnaden och genom den öppna dörren säg han en sedelhög, som troligen ännu ej räknats för att inläggas i någon af lådorna.

– Ödet, mumlade Arnold och fullbordade sina iakttagelser.

På sidorna om detta rum funnos butiker, ofvanför var en stor sal belägen. Således skulle ingen menniska uppehålla sig i rummen intill eller öfver kassaskåpet nattetid. Å brandmuren och uthuslängan funnos inga fönster att frukta. Flygelbygnaden var af föga farlig beskaffenhet, den inrymde köken, skafferier och pigkamrarne; ty han antog att dess öfra lägenheter inredts som bottenvåningens. Han visste att de qvinliga väsen, hvilka föra spiran inom kokkonstens områden, äro ett tungsöfdt slägte, som sedan deras små kärleksäfventyr vid midnattstid undanstökats, ej läto väcka sig förr än det var tid att tillreda morgonkaffet. Som gården var liten, funnos brandstegar, kärror och en del annan redskap förvarade bredvid huset under ett framskjutande plåttak i jemnhöjd med bottenvåningen, som derigenom under natten måste höljas i en ogenomtränglig skugga. Slutligen visste han, att inkörsporten åt Lutternsgatan brukade vara öppen hela nätterna.

Arnold undrade hvem som egde kassaskåpet. Rummet hörde synbarligen ej till någon af butikerna. Det låg helt för sig sjelf och tycktes sträcka sig öfver husets hela bredd. Det var tydligen något kontor, fastän saknande en upplysande skylt.

Han vågade ej fråga; ty om ödet skulle leda honom just dit, så skulle en fråga ju vara ett bevis emot honom.

Arnold gjorde under dagens lopp ännu ett besök i brödmagasinet. Han kompletterade sina iakttagelser med detaljstudier öfver skåpets låskonstruktion, så långt som han på afstånd kunde göra detta. Skåpet var af gammal modell och utländsk tillverkning. Det skulle följaktligen ej vara allt för svårt att öppna. Äfven nu lågo sedlar der, ungefär en dubbelt så stor hög som förut.

Under den följande veckan öfvervägde Arnold från alla sidor det steg han ämnade taga och kom till den slutsatsen, att företaget ej innebar den ringaste fara vid utförandet samt att han sjelf vore skyddad för alla misstankar. Han besökte ej vidare brödmagasinet, med ett enda undantag, då han förvissade sig om att penningar fortfarande funnos i skåpet.

Hans plan var mycket väl genomtänkt. Ingenting skulle kunna kompromettera honom. Han hade tagit sig till att komma hem mycket oregelbundet om nätterna. Cylinderhatten hade han utbytt mot en pelsmössa. De verktyg han skaffade sig voro små, skarpa och starka, mera liknande kirurgiska instrument än de tunga pjeser inbrottstjufvar begagna sig af i allmänhet. Vidare hade han gjort en viktig uppfinning, nemligen en slags huf af guttaperka och bomull, hvarigenom han fullständigt kunde dämpa ljudet af filens rasslande mot låsen.

Efter handlingens fullbordande skulle han förvara sedlarne hoprullade i en för alla andra omärklig ränna han upptäckt mellan ett par stenar innanför sotluckan i kakelugnen. Han skulle icke resa med detsamma utan först om vid pass en vecka, och då i småturer, till exempel till Södertelje, derifrån till Norrköping, först i utlandet skulle han köpa biljett till Monaco. Och sin toalett skulle han komplettera på samma sätt, köpa en rock här, ett par byxor der, och så vidare.

På detta sätt skulle ingen kunna misstänka honom för att innehafva en större penningsumma.

Den natt, Arnold valt för att sätta sin plan i verket, var i hans tycke väl vald. Månen befann sig i nedan, hvarjemte en tjock molnmassa sedan några dygn fullkomligt dolt himlen. Ett kallt duggregn föll. Mörkret och ruskvädret skulle blifva goda bundsförvandter. Men denna natt medförde ytterligare en väsentlig fördel för Arnold. Han hade nemligen med afsigt dröjt till månadens slut, då en större penningsumma än eljes borde förvaras i kassaskåpet; ty för alla affärsmän äro månadsskiftena förbundna med större utgifter än deremellan; då förfalla en stor del räkningar till betalning, då skola biträdenas löner betalas etc.

Vid tiotiden på aftonen gick han hastigt förbi kontoret. Jernluckorna utåt Regeringsgatan voro tillslutna, från detta håll skulle ingen kunna höra eller se honom. Derifrån stälde han sina steg till ett af de sämre kaféen vid Vesterlånggatan, der han stannade tills det stängdes. Han gjorde en obehaglig upptäckt: ju mer tiden led, desto nervösare blef han, hjertat bultade och han andades häftigt. Detta generade honom; men förgäfves intalade han sig lugn.

Förr än mellan två och tre på natten kunde han ej börja sitt arbete. Och nu var klockan blott elfva. Han beslöt att företaga en lång fotvandring, dels behöfde han blifva lugn och varm, dels ville han komma utom staden för att kunna ordna sina verktyg så, att han ej behöfde leta efter dem då de erfordrades i mörkret.

Så ströfvade han långt ut, förbi Stallmästargården och Haga och kände sig helt varm af promenaden, då han återkom till Stockholmsgatorna. Omsider nalkades den för inbrottet bestämda timmen.

Som i en yrsel skyndade han sig till Lutternsgatan. Porten stod som vanligt på vid gafvel. Ingen menniska syntes till på hela gatan och någon lykta fans inte i närheten. Gården var förfärligt mörk. Från porten kunde han ej urskilja föremålen under plåttaket. Regnet, som tilltagit i häftighet, smattrade mot stenläggningen och skulle med all säkerhet öfverrösta, om han råkade göra något buller.

För fönstret åt gården till funnos inga luckor. Arnold smög sig dit och tog fram en fin borr. Innan han skred till verket, såg han sig försigtigt om. Något ljus kunde ingenstädes upptäckas, lika litet, som han förnam något annat ljud än regnets entoniga plaskande. Allt tycktes vilja gynna honom.

Han lade sitt ansigte till rutan för att se efter hvar fönsterhakarne funnos. Den nedersta kunde han nå; den öfversta satt deremot för högt upp. Någon dragruta kunde han icke finna; men ännu en gång blef han hjelpt af en lycklig omständighet. Alldeles bredvid honom stod en tom trälåda. Han reste denna på kant och klef upp på den.

Hastigt genomborrade han fönsterbågen och trädde genom borrhålet in en fin jernten, hvarmed han lätt aflyfte fönsterhaken. Lika lätt fick han den nedre haken aflyft. Han triumferade. Så hade han öppnat fönstret utan att behöfva försöka trycka sönder någon ruta. Djerf af denna framgång, kröp han in i rummet.

På blott en armlängds afstånd från fönstret stod kassaskåpet, hvars lås ej tycktes dölja någon vidare komplicerad mekanism. Sedan han borrat ett hål, sågade han med en tunn härdad stålsåg rundt låset. Till hans stora förvåning var kassaskåpsdörren af trä med jernbeslag, hvilka föga tjenade att skydda skåpet mot inbrott. Han log och kände sig nu lugn och säker. Med jerntenen bände han i den sågade springan och höll emot dörren för att den ej skulle fara upp med buller. Han kände hur dörren allt mera gaf vika utåt, tills den slutligen öppnade sig. Med ett knappt hörbart rop af glädje trädde han in sin hand och kände huru sedlar och andra papper lågo derinne i en stor oordnad hög. Huru gerna skulle han icke nu velat hafva ljus för att kunna skilja sedlarne från de öfriga papperen, hvilka för honom voro värdelösa. Han gjorde ett svagt försök att sortera dem, men ögonblickligt inseende det fåfänga och för öfrigt onödiga i detta arbete, beslöt han att taga alltsammans. Han kände sedelbundtarne, somliga af dem voro mycket tunna, men af stort rektangulärt format, det var hundrakronosedlar. Ah, i detta märkvärdiga, så lätt åtkomliga kassaskåp fans ju en hel förmögenhet!

Arnold använde den förut omnämda guttaperkahufven som plånbok. Hållande denna i venstra handen lade han med den högra ned kassaskåpets innehåll. Hans plånbok var full, då han för sista gången trädde in handen i skåpet och kände dess tomma botten.

Just i detta ögonblick öfvergöts han hastigt af ett bländande ljussken.

Förfärad släppte han sitt med så mycket arbete, så stor själsspänning förvärfvade byte, och vände sig hastigt åt fönstret.

Men mellan detta och honom stod en man.

________

III.

Ertappad.

Som en blixt for genom Arnolds hufvud tanken att kasta sig öfver mannen och fly, men vid hans rörelse höjde denne en revolver i jemnhöjd med Arnolds ansigte.

– Ni ser, att ni inte kan komma undan, sade mannen i lugn ton.

Arnold stod som fastnaglad vid golfvet. Han var fullständigt bedöfvad, han hvarken hörde eller såg på en lång stund. Det var reaktionen efter den fruktansvärda själsspänningen. Allt var förloradt! För alltid! Hans framtid, Nora, hela hans lif, allt förintadt på en enda minut! Hopplöst, oåterkalleligt! Och just i samma ögonblick han hållit en rikedom i sina händer! Nu behöfde han ej fara till Monte Carlo för att få sitt öde afgjordt! Det var redan afgjordt, och han egde icke så mycket qvar ens, som möjligheten att i just denna stund få sluta sin eländiga tillvaro.

– Skjut mig, sade han i låg ton. Ni skulle göra en välgerning, om ni lät skottet brinna af i detta ögonblick. Skjut mig, jag bönfaller er derom; ni har ju beröfvat mig tillfället att sjelf göra det!

I stället för svar ropade mannen åt någon:

– Visitera honom!

Arnold ryckte till. Han såg sig om och varseblef en groflemmad karl i betjentlivré.

Hur hade dessa män kunnat komma honom så nära, utan att han märkte det? Han hade kanske bullrat mycket fast han under ifvern ej sjelf märkte det oljud han förts.

Rummet var mycket stort och möbleradt som ett köpmanskontor med solid elegans. Ungefär midt på ena långväggen ledde en spiraltrappa till våningen ofvanför. – Åh, om han blott förut haft en aning om att denna trappa fans! – Det starka ljusskenet kom från gaskronan i taket, som betjenten ljudlöst tändt.

De båda männen hade tydligen väckts ur sin sömn af bullret. De gingo i mjuka tofflor, deraf deras tysta gång, och kläderna voro pådragna i största hast.

Betjenten närmade sig Arnold för att utföra sin herres befallning. Denne åter stoppade revolvern i fickan samt stängde fönstret, hvarvid han med ett egendomligt leende synade hålen efter borrningen. Han drog omsorgsfullt igen gardinerna för att utestänga möjligen ditlockade nyfiknas blickar. Allt hade emellertid gått så fort, att ingen i huset blifvit väckt. Endast de trenne visste hvad som tilldragit sig å kontoret.

Arnold blef blodröd af harm, då betjenten stack sina händer i hans fickor. Han ville tala, men kunde ej få fram ett ord. Det motstånd han gjorde med händerna, slogs kraftigt undan af betjentens hårda näfvar. Motstånd skulle för öfrigt ej tjenat till något. De båda männen voro stora och starka och hade dertill den fördel, som ligger i vissheten att hjelp, om så behöfdes, ögonblickligen kunde anskaffas. Ett rop blott, och gården hade varit fyld af nyfikne. Ej ett ord yttrades under visitationen. Så väl betjenten som hans herre lade i dagen ett förvånande lugn, alldeles som om de varit förberedda på inbrottet eller vanda vid dylika scener.

Den sistnämde granskade kassaskåpet och innehållet i Arnolds improviserade plånbok. Den senare stack han under sin arm.

– Hvad har du funnit Kristian?

– De här verktygen, en tom portmonnä och ingenting annat, svarade betjenten.

– Godt, gif mig det! Jag ämnar inte lägga mig mera i natt, elda i mitt rum och bär dit vin och caces. Jag behöfver dig inte på en stund. Derför kan du gå in till dig och afvakta mina befallningar.

Betjenten steg upp för att utföra husbondens tillsägelser.

Den andra mannen gick en stund under tystnad af och an på kontoret utan att bevärdiga Arnold med någon vidare uppmärksamhet. Plötsligt tycktes han hafva fattat sitt beslut. Vändande sig till Arnold, sade han:

– Följ mig!

Arnold efterkom uppmaningen och båda stego upp för spiraltrappan.

De gingo genom en temligen lång korridor och inträdde i ett komfortabelt skrifrum, hvars inbjudande trefnad bildade den bjertaste kontrast mot Arnolds känslor i denna stund.

Hans ovanlige vaktare låste omsorgsfullt igen dörren efter dem och släppte ned portieren för att ej något ord skulle kunna tränga ut, i fall betjenten skulle fallit på den idén att lyssna vid nyckelhålet. Derpå kastade han sig på chäslongen framför kakelugnen och fixerade skarpt sin fånge. Omsider sade han:

– Hvad väntar ni nu?

– På polisen, som skall häkta mig, svarade Arnold i en ton af förtviflad resignation. Ni skall naturligtvis fullgöra er pligt mot samhället och sörja för att jag blir befordrad till laga straff.

– Nå, det förvånar er väl inte?

– Nej, jag vet att jag ej har något annat att vänta och hoppas heller ingenting. Ni kan triumfera! Ni har ju lyckats gripa en inbrottstjuf på bar gerning. Ni skall blifva berömd för er raska handling, och jag inspärras inom fängelsets murar kanske för åratal. Jag är ju en farlig karl, som samhället måste oskadliggöra. Det är rätt åt mig, jag förtjenar intet bättre. Jag har varit förfärligt dum och dumheten är något vida värre än sjelfva brottet. – O, menskliga rättvisa! Hvad du är sublim i din oändliga vishet! Du skall straffa mig, icke för brottet; ty det begick jag inte, utan för afsigten, försöket, för min gigantiska dumhet. Jag hade ju kunnat stulit, stulit ofantliga summor och dock gått fri, dock varit en man af ära, om jag varit klok. Jag skulle hafva stulit från de fattiga under hederlighetens mask, och den menskliga rättvisan hade tilldelat mig dygdepriset. Nu var jag dum; sjelf utblottad på allt, på det allra nödvändigaste, ville jag taga en obetydlig bråkdel af de rikedomar för hvilka öfverflödet ej finner användning. Ja, jag förtjenar det strängaste straff!

– Var inte så högljudd! Det borde ligga i ert eget intresse, att så få som möjligt hörde oss. Är ni skådespelare?

– Nej!

– Jag trodde det, eftersom ni tycks kunna uttrycka er med en viss ledighet. Ni tror då, att jag är så rik?

– Jag vet inte, jag känner er ej ens till namnet. Jag såg blott, då ni lade in tusentals kronor i kassaskåpet.

– Hm, jag skall väl blifva försigtigare för framtiden. Hvad heter ni?

– Arnold Lindqvist.

– Är det ert verkliga namn? Ni förstår väl, att det ej tjenar till någonting att ljuga, då det ju blir en lätt sak för polisen att kontrollera sanningen af alla edra uppgifter.

– Jag vet det.

– Ert yrke?

– Civilingeniör.

– Hm. Jag såg på er, att ni ej var någon inbrottstjuf ex professo och är äfven öfvertygad, att detta var ert första försök. Ni behöfver inte försäkra mig derom! De här verktygen äro ju goda nog, fast en tjuf till yrket kanske skulle förkasta dem. Men han skulle gå klokare till väga. Ni hade inte studerat lokalen, och tycks ha varit fullkomligt okunnig om ringledningen från kassaskåpet till min sängkammare.

Arnold rodnade och slog ned ögonen. Hur mycket hade han icke försummat! Hvilka ofantliga luckor i hans så väl genomtänkta plan!

– Nå, fortfor den andre, ingen kan vara mera förvissad än jag om, att detta ert första försök också blir ert sista. Ni ångrar er, inte sant?

– Nej, svarade Arnold i trotsig ton. Men jag föraktar mig för min dumhet. Jag är beredd på att straffas.

– Nå, det är ungefär detsamma som ånger. Jag är inte fallen för sentimentala scener och skänker gerna efter tårar, knäfall och dylika utgjutelser. Emellertid kan ni väl förstå, att det här är en obehaglig historia för mig: att blifva väckt midt i natten af att någon bryter sig in i mitt kassaskåp. Hade ni varit en vanlig förbrytartyp, skulle jag gjort processen kort med er; då hade polisen fått taga hand om er genast. Nu deremot ställer sig saken något annorlunda. Ni är en ung, bildad man, för hvilken framtiden ännu står öppen. Ni kommer ej att förnya den här historien, på hvilken lyckligtvis ingen förlorat något, ni ...

– Jag begär ingen nåd, afbröt Arnold. Jag vill utstå mitt straff.

– Huru? Ni vill blifva häktad? Men, betänk då, om ni nu finge friheten ...

– Så skulle jag jaga en kula genom mitt hufvud.

– Aha, står det så illa till med er. Ni är en besynnerlig menniska! Ni vill då ovilkorligen tvinga mig att angifva er. Hvarför vill ni det? Förklara er närmare!

Arnold svarade icke genast. Den andres vackra yttre, hans manliga gestalt, den lindriga brytningen i hans röst, hans oförmodade tillbud att låta Arnold gå fri, det eleganta rummet, allt gjorde ett egendomligt intryck på denne. Han kände isen tina upp kring sitt hjerta och erfor ett plötsligt behof att meddela sig med den andre.

– Ni skall kanske inte förstå mig, sade han i lågmäld ton. När jag nyss öfverraskades, gjorde jag en rörelse som för att fly. Detta var likväl ej min mening. Mitt förstånd stod stilla, och den omedvetna sjelfbevarelseinstinkten tog ut sin rätt. Kände ni mig och den förtviflade kamp för tillvaron jag ända tills nu kämpat, skulle ni förstå, att friheten efter detta misslyckade försök ej skulle gagna mig mycket. För mig är gärdet upprifvet. Jag vill ej lefva längre, och tvingar man mig att behålla lifvet, må det då blifva inom fängelsets murar. Jag eger inga anhöriga, ingen som frågar efter mig, ingenting som fängslar mig vid denna jord annat än nöd och felslagna förhoppningar. Detta är inte just mycket att lefva för. Räkningen mellan mig och verlden är nu uppgjord. Vi behöfva inte hvarandra, och nu skola vi ju äfven blifva skiljda åt.

– Men, om det förhåller sig så som ni säger, huru skall jag då förklara er handling nyss?

– Ni tror måhända, att jag ämnade stjäla en slant för att stilla min hunger med eller så mycket, att jag dermed skulle kunna förlänga min usla tillvaro en längre eller kortare tid? Detta var inte min mening. Jag ville hafva tusentals kronor, början till rikedomen, som jag trodde mig sedan hastigt kunna förvärfva mig. Det var rikedomen jag åtrådde, det är för den, som jag ännu skulle kunna vara i stånd till allt, till och med till lågheter, brott, ja gud vet inte till hvad den skulle kunna förmå mig.

– Hur går detta i hop med ert verldsförakt?

– Ah, blefve jag rik, då lägga vi upp ett nytt konto, verlden och jag. Allt eller intet! Se der min lösen. Inga halfmesyrer, hellre döden eller – fängelset.

– Ni är fattig, utan sysselsättning och har inga utsigter att erhålla någon plats. Men ni har alltid varit fattig och skulle för er sjelf med tacksamhet emottaga en anställning med mycket små löneförmåner. Edra fantasier om rikedom hafva inspirerats af någon utom er, naturligtvis en qvinna. – Motsäg mig inte! – Ni är kär. Olyckligtvis för er tycks ert föremål hafva stora pretentioner.

Arnold blef blodröd i ansigtet. Hvad skulle han svara. Den andre fortfor:

– Hon är kanske sjelf en rik flicka, i alla fall en, som uppställt rikedomen som vilkor för sitt »ja». Ni tycker, att detta inte angår mig, och ni kan ju hafva rätt i det. Hvad er sjelf beträffar, så inser jag inte alls nödvändigheten af att ni begår sjelfmord, om ni ställes på fri fot. Det är någonting i er åtrå efter penningar, som slår an på mig. Hvem vet, kanske jag skulle kunna behöfva er?

– Men jag begär ju ingenting utaf er, sade Arnold, jag är nöjd med min lott. Jag vill lida mitt straff.

– Hvad ni är envis!

– Ja, ty ni kan endast gifva mig hjelp till ett fortsatt elände. Hvad förmår ni? Gifva mig en sysselsättning med en anspråkslös lön, 800, 1,000 eller kanske 1,200 kronor om året. Ack, »detta är fattigdom, ingenting annat!» Jag tackar er för att ni bemöter mig med en så oväntad grannlagenhet och välvilja; men jag kommer ej att antaga något anbud från er. Jag har endast en önskan, rikedomen. Utan den vill jag ej hafva någon nåd.

– Nå, om jag egde förmågan att lyckliggöra en dödlig! Om det stode i min makt, att visa er den säkra vägen till rikedomen, om jag gåfve er medlet att nå detta mål, icke i en långt aflägsen framtid, utan inom en kort begränsad tidrymd, några år blott ... Skulle ni då vilja lefva?

– Ja, då! Men hvarför talar ni på detta sätt? Hvarför ökar ni mina plågor med att förespegla mig hoppet på något, som ligger utom det möjligas område?

– Derför, att det inte är så omöjligt som ni tror. Känner ni mig?

– Nej. Jag sade er det ju nyss.

– Mitt namn är er kanske inte alldeles obekant, ni har måhända någon gång hört nämnas grosshandlar Brauner? Det är jag.

Arnold kände till detta namn, hvilket vid denna tid dock ej var så populärt i Stockholm som det sedermera blef.

Brauner sade detta: »det är jag» på ett för honom så eget vis, grandiost, imponerande som om han velat låta förstå, att honom tillhörde hela verlden, att för honom var ingenting omöjligt.

– Ser ni, fortsatte han, jag är nu en gång sådan, att det är mig motbjudande att göra någon olycklig. Jag är inte sentimental; men tycker ändå om att kunna skapa någons lycka, då tillfälle dertill gifves. Ni är en originell varelse, förmodligen skicklig i ert fack och skulle kanske blifva mig till nytta någon gång. Kort sagdt, jag tycker inte illa om er och har, så underligt det än under närvarande omständigheter kan låta, fattat förtroende för er. Alltså, om ni sjelf vill, så skall ni inom kort nå målet för edra drömmar. Ja ja, en Crœsus kan jag inte göra er till, men till en förmögen man. Nå, vill ni?

– Jag tror inte, att jag förstått er riktigt, herr Brauner, svarade Arnold i en ton af den största förvåning.

– Det är ändå ganska lätt att förstå. Jag drifver omfattande affärer och behöfver pålitliga personer i min tjenst. Jag engagerar er och skall redan från början gifva er en rundligt tilltagen lön, af hvilken ni kan göra största delen ytterligare fruktbärande genom fördelaktiga spekulationer.

Arnold förvånades allt mera. Det lät ju som en saga alltsammans. Han var ertappad på bar gerning, då han som en simpel inbrottstjuf stod i begrepp att stjäla ur ett kassaskåp och i stället för att befordras till straff, i stället för att utlemnas till polisen såsom han väntat och förtjenade, erbjöds han icke allenast frihet och strafflöshet utan dertill en rikligt aflönad sysselsättning och utsigterna att inom få år vara en förmögen man. Och af hvem? Jo, af just den man, som han nyss ämnade bestjäla.

Noras bild sväfvade för hans ögon och han hängaf sig för ett ögonblick åt en öfversvallande glädje. Men i nästa sekund var han åter förflyttad till den närvarande situationen. Ja, det lät sagolikt, så otroligt, att Arnolds misstänksamhet väcktes. Hvarför ville Brauner göra allt detta för honom? Huru kunde inbrottsstölden hafva ingifvit honom förtroende? Hvad lurade bakom allt detta? Brauner vore ju affärsman; men hans förslag vore ingen affär. Han handlade icke af menniskokärlek; ty hans röst lät kall och han hade ingen enda gång vädjat till Arnolds bättre känslor. Någon beräkning hade han således med sitt skenbara ädelmod. Det måste finnas något bakom.

– Ni kan ej få någon nytta af mig, sade Arnold, i köpmannavetenskapen är jag fullkomligt främmande.

– Det är icke heller i egenskap af handelsbokhållare ni skulle träda i min tjenst. Min affär är ganska komplicerad, och der finnas afdelningar som endast medelbart hafva beröring med det merkantila. En bokhållare eller kassör skulle jag icke gifva så stor lön och icke heller engagera på detta sätt. Tillfället är kanske inte fullt gynsamt, att inviga er i min affärs omfattning. Emellertid behöfver jag för en af dess grenar en sådan man som ni. Ni är tekniskt bildad, ung och stark och skulle under min ledning få er energi sporrad, hvilket tycks kunna behöfvas. Vidare är ni djerf och förstår att kombinera en plan ganska bra. Men detta är egenskaper, som många andra än ni besitta. Deremot säger mig er sträfvan att på kort tid blifva en förmögen man, att ni är just den person jag sökt. Ni yttrade ju nyss, att ni ännu vore i stånd till hvad som helst för att nå ert mål? Och jag tror, att detta är ert allvar. Er nya sysselsättning kommer att blifva beqväm, jag skall sörja för att ni inför verlden får en ansedd ställning, penningar skola aldrig felas er och ni kan efter eget godtfinnande förfoga öfver er tid. Men å andra sidan fordras ofta nog djerfhet och kallblodighet, fullkomlig fördomsfrihet, försigtighet och strängaste tystlåtenhet. Framför allt måste ni förbinda er att utan motsägelse blindt lyda mina befallningar, huru egendomliga dessa än komma att synas er.

– Nog nu herr Brauner, afbröt Arnold. Nu förstår jag hvarför ni vill skona mig! ni talar öppet ...

– Jag trodde att jag kunde det med – er.

– Ja, ni har rätt. Med inbrottstjufven kan man tala öppet om nya brott.

– Jag har inte talat om några brott.

– Men tror ni då inte, att jag förstår hvarthän ni syftar. Ja, jag är just den person ni sökt! Den brottsling, som skulle hafva er att tacka för friheten, som skulle befinna sig helt och hållet i ert våld och vara tvungen att sedan villigt tjenstgöra som det tysta verktyget vid edra illgerningar. Herr Brauner! Hvem af oss är den störste bofven? Jag, fattige stackare, som ännu aldrig fullbordat något brott, eller ni, som redan nu kanske har flera på ert samvete och utan omsvep frågar mig, om jag har lust att blifva en bulvan vid de nya missgerningar, ni har i sinnet att begå! Ah, jag anade nästan detta vid den öfverraskande vänligheten ni visade mig nyss.

– Ni skall inte bråka så der. Det hörs utåt och skadar endast er sjelf. Tala lugnt som jag och tänk på saken en liten stund. Ni ser öfveransträngd och hungrig ut. Sätt er ned, ni har redan stått alltför länge. Drick ett glas vin och ät några caces. Det skall göra er godt och komma ert hetsiga blod att lugna sig. Se här, genera er inte. Vinet är utmärkt, det kan jag försäkra er. Sedan kan ni taga er en cigarett ofvanpå. Och under tiden resonnera vi ...

– Som kamrater, inföll Arnold bittert.

– Hur ni sjelf vill.

Brauner tvang Arnold att slå sig ned i en fåtölj och nödgade honom att dricka ett glas vin.

– Öfverväg nu sansadt, sade Brauner. Jag bjuder er rikedom och ett beqvämt lif, så oberoende som någon kan önska sig det. Tänk er blott, ni går i morgon härifrån som en fri man, nattens händelser glömma vi för all framtid. Hos min skräddare får ni på tjugofyra timmar en ny elegant habit och under förmiddagens lopp skall jag tillställa eder en liten handkassa till bestridandet af edra närmaste behof. Ni har naturligtvis skulder och behöfver ett rum eller en dublett med samma. Jag tänker att ni behöfver minst en femhundra kronor för de närmaste dagarne. – Tillåt mig fylla ert glas!

Utsigterna att redan på förmiddagen vara egare af femhundra kronor imponerade på Arnold, som lät Brauner fortfara:

– Ni står i valet och qvalet. Å ena sidan vinkar er en förmögenhet, för hvars ernående ni nyss sade er vara i stånd till allt; å andra sidan fattigdomen och eländet, hvilka äro er så outhärdliga, att jag, i fall ni ej väljer det förra, ser mig nödsakad att göra er till viljes och låta rättvisan hafva sin gång. Ni har inga anhöriga, som begråta ert försvinnande bakom fängelseporten och ingen, som skall visa er deltagande, det är sant. Men ni kommer att medföra ångren öfver att ej hafva antagit mitt förslag. Och ej nog med det. Ni skall ständigt plågas af minnet af henne, som ni kunnat men ej vågat vinna. – Men, bevars, hvad ni ser upprörd ut. Drick vin. Så ja!

Arnold rusade upp. Nora, Nora! Han skulle ju kunna vinna henne!

– Ser ni, fortsatte Brauner, ni har alldeles missförstått mig. Jag menar inte att ni skall mörda någon, skrifva falska vexlar eller stjäla. Bevare mig Gud från att fordra något sådant eller uppmana någon dertill! Nej, här är endast fråga om att ni i vissa fall skall bemöta andra lika hänsynslöst som ni sjelf förmodligen blifvit bemött, att i vissa känsliga fall döfva hjertat för en dum sentimentalitet, att visa slughet och djerfhet då det behöfs, att stundom spionera litet och stå mig till tjenst med en och annan vigtig upplysning, som ni lättare än jag skall kunna skaffa. Det är alltsammans. – Ni ser nu redan bättre ut. Men här är kallt, tag er ännu ett glas.

Vinet började göra sin verkan på Arnold, som småningom allt mera uppmärksamt lyssnade till Brauner.

– Men efter som ni ej vill, så kan det ej hjelpas. Utom andra goda egenskaper hos er har jag äfven upptäckt, att ni är en modig man. Ty det fordras verkligen ett stort mod att som ni välja fängelsets glädjelösa förtviflade lif framför det lif i anseende och förmögenhet som bjudes er. Försaka allt, frihet, rikedom och måhända den skönaste flicka i Stockholm; jag antar åtminstone att ert ideal är en skönhet af rang. – Men som sagdt, då ni inte vill, så tjenar det till ingenting att mera tala om saken. Jag beklagar er uppriktigt men ser mig tvungen att, hvad ni kallar, »fullgöra min pligt mot samhället».

Brauner reste sig upp. Arnold förstod hans rörelse som om han velat sätta sin hotelse omedelbart i verket. Hastigt beslutande sig, hejdade han Brauner:

– Herr Brauner, jag har gjort mitt val. Hur det än må gå; jag samtycker att träda i er tjenst.

Brauner smålog:

– Det var klokt af er. Ni är fri nu och kan begifva er af när ni vill. När jag behöfver er, skall ni få höra af mig. – Nå, känner ni er mycket orolig nu? Som om ni sålt er åt den onde, eller hur? Förr i tiden undertecknades kontraktet med namnen skrifna med hjerteblod. Nu behöfs ingen förbindelse. Ni skall ändå finna att jag är en ordhållig man.

Brauner log åt sitt skämt.

– Men, frågade Arnold, hur skall ni kunna lita på att jag uppfyller edra fordringar, att jag inte helt enkelt försvinner?

Brauner tryckte på en knapp och betjentens steg hördes i korridoren. Arnold förstod att Brauner kunde vara säker utan någon förbindelse.

________

IV.

Den rätte?

En afton omkring två månader senare återfinna vi Nora Gullbrand i sitt lilla vindsrum vid Norra Smedjegatan. Äfven nu var hon sysselsatt med toalettbestyr; men hennes sköna ansigte misspryddes icke denna gång af någon ängsligt bekymrad min. Och dock vållade henne bestyren både bryderi och besvär. Men det var henne nu ett »kärt besvär». Hon behöfde inte nu som förr lutad öfver symaskinen fundera ut hur en half meter kulört sammet skulle räcka till att garnera en hel klädning, så att dess brister fullkomligt skyldes och den på promenaden kunde uppfylla fordringarna att synas ny, dyrbar och elegant.

Ack nej! Den tiden var lyckligtvis förbi sedan mera än en månad. Nu bestod hela hennes arbete i konsten att välja och profva. Framför henne på soffan lågo utbredda trenne charmanta promenadtoaletter från fröknarne Lundins atelier. Nora var förtjust. Hon stod en stund försjunken i stum beundran, höll upp de olika klädespersedlarne mot ljuset, så att dess elegans skulle framträda i den fördelaktigaste belysning, och log förnöjdt som ett barn åt en ny vacker leksak.

Så måste hon profva dem. Kanske för femte eller sjette gången!

Hon aftog den klädning hon hade på sig och kastade undan den föraktligt, hvilket den ingalunda förtjenade; ty äfven denna var ny, om också mindre dyrbar än de denna qväll anlända toaletterna. – Vidare ansåg hon sig böra hafva fullständig undertoalett, innan hon iklädde sig det yttre, eleganta omhöljet. – Hon löste upp sitt långa silkesglänsande hår, hvilket befriadt från den konstnärliga uppfästningen vildt och otämdt föll ned kring hennes fina behagligt smidiga former.

Med välbehag betraktade hon sin bild i spegeln.

Ja, nog var hon vackrare än mången, som utbasunats som en verklig skönhet! Och nog förtjenade hon att beundras, att hyllas af rikedomen! Hon måste blifva uppmärksammad, då hon visade sig ute i de nya drägterna. Fast, hon log vid denna tanke, nog skulle hon säkrast göra eröfringar så som hon nu var klädd framför spegeln. Det kunde vara värdt något att få beundra hennes hvita, fasta, fylliga barm, endast dold af spetsen på linnet, hennes runda armar, hennes af korsetten omslutna midja, hennes välformade vador, hvars hudfärg lyste fram genom den lilasfärgade silkesstrumpan! Ja, i denna kostym skulle hon kunnat för föra ett helgon.

Hon tänkte på, att ganska mycket förändrats på en kort tid. Sin »guldfågel» väntade hon väl ännu på, men ändå hade hennes förhållanden väsentligt förbättrats. Vid teatern hade hon fortfarande koristens anspråkslösa ställning och fortfarande bodde hon i det lilla vindsrummet. Hon hade dock kunnat hafva det annorlunda i båda fallen. Men det hörde till Noras politik, hvars mål var detsamma som förut.

De rika herrarne hafva ofta en något egendomlig smak vid valet af älskarinnor. De hafva förkärlek för teatrarnes underordnade qvinliga koryféer och egna balettkåren och kören en uppmärksamhet, som fyller mången ung vacker aktris med afund. De finna föga behag i den enfaldiga, blyga oskulden, så mycket mera deremot hos den naivt koketterande tärnan, hvars oskuld de visserligen betvifla, men dock försöka tro. Den fattiga dansösen eller koristen eger redan i sin ställning dessa i sig sjelfva motsägande förutsättningar att tjusa de rike rouéerna. Naturligtvis kunna endast de qvinnor tages med i denna räkning, hvilka ega fördelarne af ett vackert eller åtminstone pikant yttre. Genom sin ställning vid teatern hafva de förvärfvat en ganska stor medvetenhet om kärleken, den legitima såväl som den förbjudna, kanske mest den senare. Och på samma gång hafva de utbildats till en viss fulländning i koketteriets skola. Men i fattigdomen ega de detta namnlösa mäktiga element, som öppnar vägen till medlidandet hos de rika vällustingarna, som gör att dessa frikostigt betala njutningarna; en genväg, i stället för att bygga en tidsödande väg af känslor från hjerta till hjerta.

Ah, Nora visste detta. Derför spelade hon utom scenen den Cendrillon, som ej har annan inkomst än fattiga fyrahundra kronor om året, som af sin ställning tvingas att vara elegant klädd, som bor i den tarfliga vindskupan, som måste sitta uppe om nätterna för att sy sina toaletter, som fryser, svälter, ensam och öfvergifven af alla. Den stackars vackra Cendrillon, som ännu är ren! Den förtjusande, intelligenta Cendrillon, som så gerna skulle taga emot allt hvad hon behöfver: en våning, supéer, toaletter och – mycket, mycket mera.

Ja, hon utbytte ej sin ruskiga vindskupa, förr än den »rätte» kom. Och han hade icke kommit ännu.

Men dessa toaletter, som representerade flera hundra kronor? – Lappri, endast en present af för detta grannen. Det dyra armbandet med den blixtrande diamanten i? – Också grannen. Spegeln, blombuketterna, de elegant bundna böckerna? – Alltjemt grannen. Ringarne, konfekten, champagnen?

Grannen, ingen annan än hennes för detta granne, den fattige teknologen, som för två månader sedan smög sig upp trött och hungrig, utan öfverrock och i ruggig cylinderhatt till sitt mörka, oeldade kryp-in, för hvilket han ej, hur mycket hans värdinna grälade på honom, kunde betala hyran, han och ingen annan var det, som öfverhopade Nora med presenter. Men Arnold Lindqvist var ej den »rätte».

Nora trodde inte på honom. Dock höll hon af honom på sitt sätt. Hade hon haft en bror, skulle hon för denne hyst samma känslor, som hon egnade Arnold. Han var på sätt och vis hennes kamrat. De hade länge bott grannar, båda genomgått fattigdomens och umbärandets hårda skola och detta hade dragit henne till honom. Hon behöfde en manlig vän, och tills den ännu okände »rätte» kom, var Arnold den närmaste att åtnjuta hennes vänskap. Och nu, när han synbarligen fått det bra, tillät hon honom att gifva ut så mycket penningar han ville för hennes skull.

Men han hade ej kunnat förmå henne att öfvergifva sin vindskupa. Och om han intalat sig nya förhoppningar vis à vis hennes kärlek, så var det ej hennes fel, ty han kunde ej skryta af några särskilda ynnestbevis. Han hade någongång fått ledsaga henne på promenaden och var i egenskap af f. d. granne välkommen till henne. Det var allt. Ja, det vill säga, att hon äfven gerna tog emot och använde hans presenter.

Men Nora trodde ändå inte hans tal om hans snart förvärfvade rikedom. Hon trodde, att han, som han sade, fått en mycket förmånlig anställning. Således en löntagare, och löntagare intresserade Nora så litet att hon ej ens brydde sig om att fråga honom närmare om hans sysselsättning.

Nej, det var icke på Arnold, som Nora tänkte, då hon med ett vackert klingande skratt åter ordnade sitt hår. Det var på en annan, som kanske var just den okände, den efterlängtade, den välkomne »rätte.»

Hon kände icke denne, visste icke hvem eller hvad han var. Hon hade endast minnet af honom och en ljuf förhoppning, att han snart skulle visa sig för henne igen.

Det var på senaste maskeraden hon sett honom, en ståtlig kavaljer, hvars manliga skönhet hade något aristokratiskt i sig, hvars konversation och later voro den fulländade verldsmannens, hvars elegans och obetänksamma slöseri förrådde den bottenrike mannen. Han var icke den af utsväfningar blaserade, lefnadströtte rike vällustingen, långt derifrån. Hela hans väsen andades friskhet och lefnadslust. Dansen roade honom lika mycket som det förtroliga, lätta samspråket vid supén. Och hvilken konversation sedan. Hvarken denna fadda, innehållslösa eller tvetydiga, oförskämda, som eljes är kännetecknande för maskeradhjeltarne.

Vore denne man i verkligheten blott hälften så rik och älskvärd, som han synts henne på maskeraden så skulle han fylla alla de fordringar hon stälde på den »rätte.» Och vore han den »rätte», så hade hon funnit den sanna lyckan; ty hon kände att denne man skulle hon komma att älska.

Hon väntade honom eller åtminstone ett bud eller ett tecken från honom till ett nytt sammanträffande. Hon trodde sig hafva läst i hans ögon, att hon gjort ett varaktigare intryck på honom än endast för aftonen. Hon var säker på, att han skulle komma, kanske när hon minst anade det, kanske redan denna afton.

Mellan hennes bländhvita tandrader banade sig väg ett silfverklingande skratt. – Tänk, hvad han skulle blifva utom sig af hänryckning af att kunna öfverraska henne så här lätt klädd, eller rättare oklädd! Ja, för hans skull ville hon visa sig i denna förföriska kostym. Men endast för hans skull.

Men hvarför dröjde han? När skulle sagoprinsen komma och befria den stackars vackra Cendrillon ur hennes vindskupa?

Som svar på sin fråga hörde hon hurtiga steg i trappan. Hon var så inne i sin tankegång, att hon tog för gifvet, att den kommande ej kunde vara någon annan än den, hvars bild sväfvade för hennes ögon. Hon skyndade att kasta en sista pröfvande och gillande blick på sin spegelbild och vände sig med ryggen mot dörren, för att bättre kunna spela den plötsligt öfverraskade oskulden.

En lätt knackning hördes. Dörren var olåst och hon visste, att hennes beundrare skulle vara djerf nog att träda in äfven om hon ej sade »stig in», hvilket dessutom skulle stämma illa öfverens med hennes tillämnade öfverraskningsscen. Hennes hjerta klappade häftigt och det lyckliga leende, som lekte på hennes läppar var icke konstladt.

Hon hörde hur dörren bakom henne sakta öppnades, en fin parfym trängde till hennes fina genomskinliga näsvingar, lätta, försigtiga steg närmade sig och i nästa ögonblick kände hon en brännande, långvarig kyss på skuldran, en kyss, som kom henne att sluta ögonen af välbehag.

Ett lätt rop undslapp henne:

– Ah!

– Hvad du är förtjusande, Nora! hördes i samma ögonblick en välkänd röst.

Nora spratt till och vände sig om som stungen af en orm.

Det var Arnold Lindqvist, som kommit.

Det var han, som tagit, hvad hon ämnat åt den andre. Utom sig af vrede öfver den grymma missräkningen skyndade hon att kasta en schal öfver sig och dolde fullständigt de behag, som hon ej unnade hans ögon att fråssa af.

– Gå din väg! sade hon i en ton, som lät höra att hon ej var att leka med.

– Men, Nora, hvad kommer det åt dig!

Hon såg på honom och tyckte att han aldrig sett så tölpaktig ut som nu, trots hans i de minsta detaljer vårdade klädsel.

– Gå! sade hon. Du ser ju att jag håller på att kläda mig.

– Förlåt mig, jag visste inte af det. Jag knackade först, men då ingen bad mig stiga in, trodde jag inte att det var farligt att öppna dörren.

– Men då såg du ju genast att jag klädde mig och borde hafva dragit dig tillbaka, i stället för att som en tölp smyga dig inpå mig.

– Hur skulle jag väl kunnat det? O, Nora, hvad det behöfs litet, för att lyckliggöra kärleken. Du får gerna banna mig nu, sedan jag på förhand fått full skadeersättning i hvad jag sett. Hvilken hals, hvilka armar ...

– Är det slut än? Kan du nu göra mig den tjensten att gå? Du är odräglig med din enträgenhet. Låt mig för en enda gång få vara i fred.

– Nå, om du ändtligen vill då, så ...

Han sade detta i så vemodig ton, att Nora, som i sig sjelf ej var elak, rördes. På det hela taget rådde ju inte han för, att hon missräknat sig.

– Nå väl, min vän du får stanna för den här gången, om du vill lofva mig, att jag en annan gång får fullborda min toalett ensam, och så, om du låter bli att tala om din kärlek. Vill du verkligen vinna en flicka, så skall du akta dig för att tråka ut henne med några hängsjuka fasoner. Jag höll just på att profva de här promenadklädningarna, och då jag har din frikostighet att tacka för att jag numera får gå i »snygga gångkläder», så har du på sätt och vis rättighet att som bevis på min tacksamhet få vara min rådgifvare och för i afton min kammarjungfru. Men bär dig inte fumligt åt, det ber jag dig.

Nora lät schalen falla.

– Beundra får du hur mycket du vill, sade hon i skämtsam ton, men tyst för dig sjelf och framför allt: »Se men inte röra.»

– Jag skall vara lydig, försäkrade Arnold.

– Nå, det var snällt af dig. Nu skall du hjelpa mig att profva och välja. Som du ser, har jag för en liten stund sedan fått hem tre nya promenadklädningar. Ty värr så gör jag inte med några sällskaps- eller baltoaletter.

Nora suckade djupt.

– Stackars Nora, sade Arnold deltagande. Men din tid kommer nog den också, då du som drottning i balsalongerna får tillfälle att lysa med andra toaletter. Åh, snart skall jag vara rik!

– Ta ta ta! Hvad tycker du om dem? Den här moss- och myrtengröna ser ju allvarsam och ärbar ut, eller hur? Den här i granat och skärt passar förträffligt i solsken och den här af sammet och moaré, havanna och gendarme skulle också väcka uppseende tror jag. Nå, hvilken tycker du bäst om?

– De äro alla charmanta? Den i granat tror jag dock skulle kläda dig bäst.

– Och den får jag. Tack, du min enda och bästa vän. Du kan allt vara bra snäll ibland Arnold ... Men ...

– Hvad för »men».

– Jag vet knappt om jag vågar. Du kanske tycker, att jag är oförnöjd. Men ser du min vän, då man ständigt skall gå i samma klädning, så blir man så lätt ökänd. Folk tror att man inte har mer än en klädning att sätta på sig. Och det är förargligt, för då räkna de också ut, att det är en »aflagd» toalett jag begagnar.

– Nåå?

– Jo, jag skulle verkligen behöfva en drägt att byta om med.

– Nå, din röda då?

– Som redan är nästan utsliten.

– Och nu skulle du vilja hafva?

– Den blå, ja! Säg, att jag får den, Arnold!

– Och hvad får jag då?

– Kommer du ihåg baron Fagerhjelm, som bjöd femtio kronor för min dygd?

– Men, Nora, detta är väl annat ändå?

– Litet mera penningar, men samma köpslående. För resten bryr jag mig inte om någon af klädningarna, när det sitter så hårdt åt.

– Se så, Nora, bli inte ond nu. Du får båda klädningarna och jag skall inte begära så mycket som en kyss en gång.

– Nå, jag visste, att du inte kunde neka mig något. Den här tredje, som jag nog behöfver och kanske sjelf kan köpa mig, är den billigaste. Jag bestälde den med för att få så stor rabatt som möjligt – åh, du må tro, att jag är omtänksam. Den kostar nästan ingenting.

– Och du vill hafva den. Så tag den med, Nora!

– Tack, Arnold. Och nu skall du få din belöning!

Nora satte sig i hans knä, slog sina armar om hans hals och tryckte en kyss på hans läppar.

– Nora, utbrast han hänryckt, du håller då af mig litet!

I stället för att svara började hon profva klädningarne med ett skalkaktigt leende.

– Kan jag väl neka dig någonting! sade Arnold och betraktade henne förtjust. Och allraminst i qväll, då jag måste lemna dig för en tid.

– Skall du resa?

– Ja, jag har några ingeniörsgöromål att fullborda i landsorten.

– Och du blir länge borta?

– Troligtvis.

– Och får bra betaldt?

– Furstligt. Tror du annars att jag skulle kunna lemna dig! Men det är för din skull jag reser, för att kunna komma tillbaka till dig, snart, kanske redan om ett par år, och då få lägga ned vid dina fötter din så länge åtrådda rikedom. Om du visste, hvad det kostar på mig att nödgas lemna dig! Det behöfs i sanning hela kraften af mitt aldrig svigtande hopp för att upprätt kunna bära skilsmessans bitterhet. Ack, om du ville lofva mig, att vänta, Nora! Hur lycklig och segerglad skulle jag icke då gå till mitt mödosamma arbete!

Nora var rörd.

– Arnold, sade hon, jag skulle i denna vår afskedsstund kunna bedyra att jag älskar dig. Men det vore en lögn, och du blefve icke lyckligare af den. Derför gör jag det icke. Men du kan likväl resa med lugn för min skull. I två år hafva vi bott grannar. Har jag under denna tid gifvit den minsta anledning till svartsjuka? Jag tror inte det. Du bör känna mig ganska bra och vet, att jag är föga mottaglig för kärleksförklaringar.

– Men om din »guldfågel» kommer?

– Ah, det kan dröja åratal ännu, och hvem vet, om inte min »guldfågel» är just den man, som står framför mig. Var inte ledsen nu. Du kan ju hoppas, om jag också inte kan skänka dig ett bestämdt löfte. Och här har du ännu en kyss till afsked! Muntra nu upp dig för i afton, då du fått ett så stort förtroendeuppdrag som att hjelpa mig vid min klädsel. Och ... under tiden tillåter jag dig att tala om dina framtidsplaner.

De upplysningar, Felix Brauner inhemtat om Arnold, tillfredsstälde honom mycket. För hans planer var den unge civilingeniören en mycket värdefull acqvisition. Hans ur kärleken uppväckta äflan efter rikedom var honom en säker borgen på, att Arnold, om hans känslor höllos vid lif genom alla de resurser, som stå en nyckfull qvinna till buds, hopp, tvifvel, svartsjuka och framför allt stora pretentioner, skulle vara i stånd till allt för att nå sitt mål. Dertill skulle hans egenkärlek förmå honom att inför verlden vilja synas sjelfständig. Ingen skulle således ana, att Brauner stode bakom honom vid hans företag. Vidare vore Brauner förvissad om att ständigt hafva Arnold fullständigt i sin makt, dels genom inbrottet, som ju när som helst kunde bevisas och dels genom penningarna, utan hvilken den senare ej kunde företaga sig något.

Han hade låtit sin betjent utspionera Arnold, och uppdraget hade punktligt fullgjorts. Så hade Brauner fått veta, att Arnold ej hade skaffat sig något umgänge. Antingen hade han aldrig haft någon vänkrets eller också försmådde han nu att återgå till sina forna vänner. Han hade skaffat sig en treflig dublett och klädde sig efter senaste modet. Ute uppträdde han med hela säkerheten hos en ekonomiskt oberoende man, åt på de bättre restauranterna och hade synbarligen alldeles glömt sin forna fattigdom, åtminstone kunde man ej i det sätt, hvarpå han bemötte personer i fattigare ställning, skönja någon hågkomst från det förflutna.

Och just sådan skulle den man vara, som Felix Brauner behöfde.

De rätt betydande »förskott», som Arnold lyftat, hade till största delen åtgått till presenter åt den qvinna, han älskade.

Betjenten, som väl kände till sin herres svagaste sida och alltid på ett slugt sätt begagnade sig af denna kunskap, sparade ej på färger, då han för Brauner omtalade Noras skönhet.

Brauner log; ty det intresserade honom mycket att höra talas om sköna qvinnor. Han visste, att Kristian, som det en väl uppfostrad kammartjenare anstod, hade två vidt skilda smakbegrepp i afseende på det täcka könet. Det ena för sin egen del, enkelt, husligt, sparsamt, mera präktigt än vackert och framför allt förenadt med en kontant sparpenning, förvärfvad bakom krogdisken eller som arf efter en första man. Det är öfverflödigt att nämna, att Brauner ej frågade efter en skildring i enlighet med detta prosaiska begrepp om qvinlig skönhet.

Men Kristians andra smakbegrepp var uteslutande afsedt för hans herre. Det var en pålitlig vägvisare, åt hvilken Brauner kunde anförtro uppdraget att utdela priset vid en skönhetstäfling. Det var ett mycket fordrande, mycket kinkigt begrepp, som samvetsgrant pröfvade, innan det bedömde. Och när domen föll kunde han lemna en raffinerad detaljbeskrifning, retande, tjusande, tvingande till att taga det skildrade föremålet i personligt betraktande.

Och Nora erhöll af Kristian hedersomnämnandet, att vara det skönaste han sett i qvinnoväg.

Brauner trodde honom; ty blott för en sådan qvinna skulle en man med Arnolds bildning och urskiljningsförmåga kunna frångå den normala naturlighet i karaktären, för hvilken han i sig sjelf hade anlag.

Då Brauner inhemtat allt hvad han önskade veta rörande Arnold och dennes förhållanden, ansåg han tidpunkten vara inne för att så småningom inviga sitt nya biträde i den »gren af den vidtomfattande affären», för hvilken han afsett honom.

Tidpunkten för detta delikata meddelande framflyttades äfven af den omständigheten, att Brauner ej kunnat motstå nyfikenheten att se Arnolds ideal. Hur detta hade tillgått betyder väl mindre. Det hade ju kunnat ske på flera olika sätt. Alltnog, han hade sett henne och gjort den reflexionen, att Kristian ej öfverdrifvit i sin skildring. Och slumpen, den allsmäktige slumpen hade fört dem tillsammans på maskeraden. Brauner hade handlat som en försigtig general. Hur förföriskt skön hon än var, hur förtroligt de än närmat sig hvarandra vid supéen, hur hotande det lätta champagneruset än varit, så hade han hållit sig på sin vakt gent emot hänförelsen.

Men då han åkte hem, tänkte han:

– Hon är för vacker för honom! Hon är lika intelligent som hon är skön. Hon måste blifva min! Och han måste resa.

Arnold hade ingenting emot att resa. Sedan han i två långa månader ej behöft tänka på något annat än sina nöjen, längtade han efter någon sysselsättning. Derför samtyckte han till att lemna Stockholm, då de företag, för hvilkas utförande han var bestämd ej kunde förverkligas i hufvudstaden. För öfrigt var det, som Brauner vid ett föregående tillfälle försäkrat, ej fråga om något brott, ej ens om en handling, som vore mindre honett i verldens ögon, utan endast om ett fullt lofligt företag. Visserligen var det sant, att den hemlighetsfullhet, hvarmed Brauner gick till väga, var egnad att ingifva misstankar, men dels hade denne troligen stora och vigtiga skäl, för att vilja hemlighålla sina affärsoperationer på andra orter, dels resonnerade Arnold som så, att så länge dessa operationer bedrefvos i öfverensstämmelse med hvad Brauner anförtrott honom om sina planer, så länge kunde han stå qvar på sin så utomordentligt väl aflönade post.

Dock ålades honom redan i början svåra vilkor att uppfylla. Han förbjöds att för någon uppenbara hvart han reste och fick ej efter framkomsten stå i korrespondens med någon annan än Brauner, ej ens med Nora. Ett undantag utgjorde likväl den affärskorrespondens, det nya företaget medförde.

Samtidigt med att Arnold lemnade hufvudstaden lästes i Stockholms tidningar och sannolikt äfven i landsortspressen en notis af följande lydelse:

»Svensk ingeniör till Buenos Ayres. Civilingeniören hr Arnold Lindqvist, hvilken för ett par år sedan med särdeles vackra betyg utexaminerades från härvarande teknologiska institut, har i dagarne afrest till Buenos Ayres, der han erhållit en mycket förmånlig anställning vid de storartade vattenlednings- och kanalgräfningsarbeten, hvarom tidningarne förut meddelat och till hvilkas fullbordande regeringen anslagit en summa motsvarande tre hundra millioner kronor i svenskt mynt.

När Arnold rest, beslutade Brauner att sätta sig i förbindelse med Nora. Han behöfde vinna henne helt och hållet på sin sida, för att ega en värdefull och pålitlig kontroll på sin medarbetare. Hans tid var för mycket upptagen af affärerna i hufvudstaden, börsspekulationerna och nöjena, för att han på ett för sig sjelf tillfredsställande sätt skulle kunna följa Arnolds göranden och låtanden. Att låta en särskild spion bevaka denne, vore detsamma som att inviga en tredje person i hemligheter, som måste stanna emellan två.

Nora skulle blifva den tysta och pålitliga spionen; ty det led intet tvifvel, att icke Arnold drifven af sin lidelse skulle trots förbudet meddela sig med henne om någon tid. Och Brauner skulle få veta det. Nora skulle också få Arnold att ständigt gå framåt på den väg, han en gång beträdt.

Men Nora vore i och för sig sjelf någonting att vinna. Hennes sällsynta skönhet hade gjort ett mäktigt intryck på Brauner, hvars blod lätt kom i svallning inför det täcka könet.

Nora å sin sida tog Arnolds resa, vare sig den som han sjelf uppgifvit gälde landsorten eller den hade Buenos Ayres till mål, mycket lugnt. Ja, hon kände sig till och med belåten med att slippa hans enträgenhet. Hon hade nu fullkomligt fria händer och behöfde ej befara, att han med sin svartsjuka skulle komma störande och olägligt, då hon gick på spaning efter sin »guldfågel».

Hon hade icke återsett denne sedan maskeraden och hennes hopp bleknade alltmera, då dagarne gingo, utan att han hördes af. Och likväl kunde han ej hafva glömt henne. Den blick, hon uppfångat från honom sade henne det; ty så hade ingen förr betraktat henne, så kan endast kärleken blicka.

Och han hade icke heller glömt henne.

En dag emottog Nora ett etui. Det gömde en lillfingersring med en klart skinande diamant infattad i det konstnärligt ciselerade guldet. Presenten var lika smakfull som dyrbar. Hvem hade sändt henne den? Ingen. Åtminstone kunde ej budet gifva den minsta antydning derom.

Således var det icke Arnold. Han skulle ej hafva utvecklat samma smak. Arnolds presenter voro mera solida än eleganta, beräknade att låta deras dyrbarhet genast träda i ögonen på alla. Och de åtföljdes alltid af ett ängsligt bemödande att upplysa henne om att det just var från honom och ingen annan gåfvan kom samt alltid det der envisa: »hvad får jag i stället?»

Blott en kunde på detta sätt öfverlemna en present. Hvilken utsökt takt! Ringen blef nu hvad den var afsedd att vara: en hyllning åt mottagarinnans skönhet, icke en förskottsbetalning, för hvilken något af henne sedermera skulle utkräfvas. Nej, den som skänkt henne ringen, skulle troligen aldrig bringa den på tal, men han skulle känna sig lycklig att se den pryda hennes hand. Och den uppmärksamheten var hon skyldig sin okände gifvare.

Dock spelade hon Cendrillon. Den förolämpade lilla oskyldiga Cendrillon, som lät budet få återbära skarpa förebråelser till gifvaren. Hon, en ärbar flicka, tilläte icke okände att sända henne presenter och hon kunde icke emottaga en gåfva, hvars dyrbarhet innebure en kränkning för den fattiga, värnlösa flickan.

Budet var dock förbjudet att lyssna till hennes invändningar och sprang, just i rättan tid för att ej behöfva höra hur Cendrillon eljes skulle kapitulerat.

Ringen följdes af flera presenter, alla omgifna af samma mystiska hemlighetsfullhet hvad gifvaren angick. De kommo nyckfullt. Hon tycktes aldrig vara säker på dem. Än väcktes hon tidigt om morgnarne af dem, än väntade de henne om aftnarne, då hon kom hem från teatern och än bar teatervaktmästarn upp dem i hennes klädloge.

Lika oregelbundet som de kommo, lika varierande voro de. Smycken, buketter, sällsynta blommor i krukor, handskar, konfekt, parfymer, frukter och dylikt omvexlade med mera praktiska presenter såsom pelsverk, siden etc.

Nora var förtjust åt detta öfverflöd af gåfvor.

Så småningom trädde Jupiter fram ur guldregnet.

Hon återsåg sin kavaljer från maskeraden. Han intog en bestämd plats på parketten och vände under representationens gång kikaren företrädesvis åt henne. Han promenerade på gatorna, då hon om morgnarne gick till repetitionerna, han helsade artigt och med ett vänligt leende medan hans ögon hänryckt studerade hennes figur.

Nora tyckte att närmandet gick väl långsamt, men väntade tåligt.

En dag fick hon mottaga den första biljetten. Den kom från »en vördnadsfull beundrare» och dess innehåll smickrade henne mycket. Efter denna biljett avancerade förhållandet ganska raskt, till dess att den okände anhöll om ett tecken, att hans hyllning upptogs utan misshag. Den aftonen bar hon för första gången ringen på teatern.

Sedan kom första mötet.

Omkring en månad efter Arnold Lindqvists resa kunde Nora triumferande anteckna att målet för hennes långa sträfvanden var uppnådt. Prinsen ur sagan hade blifvit en verklighet och han befriade den stackars lilla fattiga, oskyldiga Cendrillon ur hennes vindskupa. Nora hade funnit den »rätte», sin »guldfågel», och hans namn var – Felix Brauner.

Sålunda hade på en kort tid de forna grannarnes förhållanden fullkomligt förändrats.

Från vindskuporna med dess eländiga fattigdom, deras tillvaro af obemärkthet och umbäranden hade de trädt ut i verlden som nya menniskor till det yttre, till nya förhållanden, der hågkomsten af den forna nöden var en saga blott, der rikedomen flödade, döfvande med sitt klingande guldljud samvetets röst.

Verlden kände icke mera igen dem i deras nya skepnader, och den lilla del af verlden, som de sjelfva förut känt, frågade de nu icke efter.

De hade delat samma fattigdom, de delade nu samma öde och samma mäktiga kraft hade fört dem från nöden till rikedomen, nemligen Felix Brauner.

Men Felix Brauner hade också skiljt de forna grannarne åt och det var han, som i sin hand höll bådas öden och ledde dem efter sin vilja.

Tiden frågar icke mycket efter händelserna. Den går sin jemna gång och fogar samman år till år i evighetens gränslösa, otänkbara period. Väl fastnar mycket i minnet af hvad som sker under årens lopp; men endast en försvinnande liten bråkdel af hvad som händer. Och hur fullständigt man än söker följa en bestämd händelses utveckling, så kommer man likväl till korta inför omöjligheten att på en begränsad tid och inom en trång ram redogöra för alla dess intressanta detaljer.

Såsom redan nämts har till grund för denna skildring lagts protokollen från domstolsbehandlingen af ett för ett par år sedan utspeladt brottmålsdrama samt detektiva polisens undersökningsrapporter i samma mål. Det är således rena »fakta», åt hvilka här gifvits en mera lättläst form än protokollens.

Här måste följaktligen skjutas åt sidan det psykologiska studium, som för mången erbjuder ett särskildt intresse, och i stället gripas in i skildringen med samma raskhet som händelsernas utveckling kräfver, äfven om derigenom en eller annan detalj skulle gå förlorad.

________

XII.

Lyckan?

Nu hade Nora Gullbrand hunnit målet för sina sträfvanden, nu hade hon ändtligen hunnit upp den nyckfulla Lyckan och gjort denna till sin slafvinna.

Nora var lycklig.

Hon trodde det sjelf. Hade hennes forna lekkamrater från arbetarqvarteren sett henne nu, skulle de varit af samma åsigt som Nora.

Och hon njöt dubbelt af sin lycka. Det var icke endast de yttre sinnenas tillfredsställande, som beredde henne en obeskriflig glädje, utan fastmera en reflexverkan från den yttre uppfattningen på hennes själsegenskaper. Hvilket var helt naturligt; ty Nora var en karaktär, huru än omdömet om denna stälde sig från moralisk synpunkt. Hon var, som förut nämts, medveten om sitt skönhetsvärde, nöjeslysten och passionerad, men på samma gång viljekraftig, sjelfständig och beräknande.

Derför gladde hon sig mest åt den triumf, som hennes vilja nu kunde fira. Och triumfen syntes henne så mycket större som den kostat henne så många försakelser, så många frestelser att öfvervinna och en nästan beundransvärd sjelfbeherskning. Hon glömde alldeles, att hon i sina anspråksfulla pretentioner, sitt högmod och sin stora egenkärlek haft de mest hjelpsamma bundsförvandter, som underlättat försakelsernas tyngd, reducerat frestelserna till helt små och styrkt henne i sjefbeherskningen. Men hade hon ihågkommit sina bundsförvandter, skulle triumfen förminskats och hennes lycka ej varit fullkomlig.

Ja, Nora var lycklig nu, när hon kunde kasta hela sitt förflutna lif i glömskans haf, hvarifrån hon trodde det aldrig skulle kunna uppstå igen.

Likväl förorsakade henne brytningen ansträngningar och dessa ganska stora ändå. Men dessa bar hon med mycket jemnmod, fast hon ej förut tagit dem med i räkningen.

Nora hade sett rikedomen, hört talas om den, läst om den, och trodde sig således känna den i grund och botten. Men då hon skulle börja att njuta af den, fann hon till sin ledsnad, att hon hittills gjort rikedomens bekantskap på väl långt afstånd. Den tycktes fordra mera af henne än hon anat. Hon hade trott att hela konsten vore att endast välja. Det dyraste och vackraste, det läckraste och yppigaste, detta vore ju rikedomen. Ja bevars, men uppkomlingens, icke aristokratiens eller smakens rikedom.

Då hon jublande hemförde ett smycke, en prydnad för sin lilla våning, en toalettartikel eller dylikt, kunde hon få höra komplimenterande ord för sin goda smak; men ett fint, egendomligt leende sade henne, att hon valt föga bättre än en oerfaren bondlolla. Och lika illa gick det henne vid de förtjusande supéerna på tu man hand. De dyra vinerna och champagnen voro icke de bästa, de i hennes tycke läckraste rätterna kunde lemnas orörda.

Nora var läraktig. Hon lät ej nedslå sitt mod af dylika små, i början ofta upprepade motgångar, utan studerade i stället flitigt allt det nya hon såg och erfor. Hur gerna hade hon ej begärt en upplysning, ett råd; men hon skämdes att visa hur bortkommen hon var.

På otroligt kort tid inhemtade hon den edukation hennes nya ställning kräfde, och hennes salong blef sedan känd i vissa kretsar för den utsökta, något bizarra men öfvervägande eleganta smak, hvarmed den var möblerad och dekorerad.

Hvad hon önskat sig, hade hon i rik mån uppnått. Hennes våning, tillräcklig för en medelstor familj, var så luxuöst inredd, att hon hade alla skäl att vara nöjd med den. Hon hade kammarjungfru och en piga. Eget ekipage hade hon väl icke; men hos en hyrkusk var för hennes räkning upplagdt ett konto, som hon fick belasta så mycket hon ville. Hon behöfde ej neka sig någonting. Hon hade fullt upp med penningar, och fullmakt att taga allt hvad hon ville på sin beskyddares räkning. Hennes hem var ett litet paradis, men blef tiden henne lång der, behöfde hon endast välja bland de nöjen, hufvudstaden alltid bjuder på. Grosshandlar Felix Brauner frågade aldrig efter hvad hans nöjen kostade.

Nora var lycklig. Hon var tillräckligt klok för att inse, att hon ej fått denna yttre herlighet till skänks. Tvärt om, hon hade »ärligt» köpt och betalat den, då hon gifvit sig sjelf i utbyte. Men äfven denna omständighet gjorde henne lycklig; ty hon älskade redan sin »beskyddare». Hon älskade honom med den första kärlekens hela värma. Hon tänkte ofta på hur annorlunda det kunnat vara, om hennes »guldfågel» varit gammal och ful, eller en af de vildaste utsväfningar blaserad roue, eller en högfärdig och dum uppkomling. Med hvilken vämjelse skulle hon icke då fullgjort betalningen för lyxen! Huru förödmjukande skulle icke hennes ställning då känts mången gång, när hon varit tvungen att gifva de intimaste kärlekssmekningar åt en man, för hvilken hon ej hyste andra känslor än äckel och afsky!

Och detta kunde ju hafva händt, då hon var besluten att förr sälja sig åt hvem som helst som kunde låta henne lefva i rikedom, än gå misste om det lysande, glada, slösande lif, hon af hela sin själ åtrådde. Hon kunde verkligen hafva köpt sin lycka dyrt nog.

Men nu! För denne man skulle hon kunnat vara i stånd att uppoffra sig utan ersättning. Hans manlighet, hans skönhet, bildning och förfinade smak tilltalade henne lika mycket som hans rikedom. Och dock måtte han varit oerhördt rik. Hon hörde honom aldrig göra en invändning öfver de räkningar hon skaffade honom, icke ens när de, hvilket ganska ofta hände, gingo upp till belopp, som kommo henne sjelf att synas smått fundersam. Han handterade tusenkronosedlar som om de varit de i dagliga lifvet oftast förekommande pappersmynten. Aldrig talade han om affärer, fast hon inom kort lärde sig förstå att han dref omfattande en-gros-affärer, oftast af det slaget, som erbjuder en förmögenhet i ett nu mot risken af lika plötslig ruin.

Hon hade icke trott det; men hon upptäckte mer och mer att hon egde ett verkligt qvinnohjerta, mjukt som vax, så snart det blifvit befriadt från de onaturliga fjettrar, som bundit detsamma. Under andra förhållanden skulle hon obarmhertigt bekämpat lågan, när hon varsnat de första oroande tecknen till en uppspirande kärlek. Nu behöfde hon ej detta. Nu kunde hon i stället öppna sitt hjerta på vid gafvel för denne man.

Hvad hon var lycklig! Lycklig i de materiella förhållandena, lyckligast i sitt känslolif!

Det var en sådan öfversvallande lycka, att Nora knappast kunde tro att den var verklig. Hon frågade sig ofta, om ej alltsammans var en förtjusande dröm, som kanske skulle efterföljas af ett förfärligt uppvaknande. Allt var ju så sagolikt, hennes hem, hennes rikedom, hennes älskare och mest ändå hennes eget mjuka hjerta.

Felix Brauner å sin sida älskade Nora tillbaka med all den glöd, hvarom hans sydländska utseende vittnade att han var mäktig. Hans hjerta var lätt antändt, då han fann ett föremål, hvars utseende tillfredsstälde hans raffinerade smak och hvars uppträdande och samhällsställning ej allt för mycket råkade i konflikt med hans bildning. Han brann då af begär att ega föremålet, som tjusat honom, icke för den korta tid allenast, som fordras att mätta vällusten, utan för en lång tid.

Han var mycket ombytlig. Men han hade ingenting lärt af sin ombytlighet, han hade knappast gifvit akt på densamma. Hvarje nytt »tycke» emottog hans hjerta med en ung älskares entusiasm. Han blåste hastigt upp gnistan till en häftig eld, och det sista tycket var alltid »den första, verkliga» kärleken. Då ville han ega föremålet för alltid, och om han ej på annat sätt kunde nå det, så var han till och med beredd att genom en laglig förening vinna den sköna.

Nora, Nora, om du blott vetat detta!

Hans fina sinne motsatte sig det råa, plötsliga närmandet mellan en man och en qvinna, hvilka äro hvarandra obekanta. Äfven fast han visste, att en qvinna redan vid första sammanträffandet skulle kunna skänka honom ett ömmare ynnestbevis, så uppreste sig hans smak mot att missbruka ett dylikt tillfälle. Han ville älska med hufvud och hjerta, innan han tillfredsstälde sina lustar. Och han ville hafva känslan af att vara varmt älskad tillbaka.

Nora hade haft många företräderskor. Men under inflytandet af sitt nya »tycke», såg Brauner i henne den qvinna, som först hos honom väckt den sanna kärleken till lif.

Han fann Nora skönare än »alla de andra», och kanske han hade rätt här liksom äfven i att ingen af hans forna älskarinnor kunde mäta sig med henne hvad intelligensen vidkom. Men när han för sig sjelf prisade Noras inre egenskaper såsom upphöjda, misstog han sig afgjordt. Han förtjustes af hennes naivitet och misstagen, då hon skulle sätta sig in i sin nya rol, och han beundrade den läraktighet och ifver hon lade i dagen att höja sig till hans nivå.

Felix Brauner hade en sorglig erfarenhet om qvinnorna. Och derför gick han i sina tankar alldeles förbi det värdefullaste af Noras företräden, nemligen att hon, då hon öfverlemnade sig åt honom, ännu var en oskuld. Detta var något som han önskade, som han arbetade in i sin inbillning, men som han ej vågade tro på.

Nora kände sig många gånger helt öfverraskad i denne egendomlige mans sällskap. Hon visste ju, att han haft flera älskarinnor, hon visste, att han, rik och vacker, skulle kunna eröfra snart sagdt hvilken qvinna han ville. Och likväl nalkades han henne så blygt, så aktningsfullt som om det ej varit afgjord sak, att han köpt och redan betalat hennes kärlek. För henne voro hans bevekelsegrunder ofattliga.

Under sådana förhållanden lefde de ett kärlekslif, som lyckliggjorde båda. Henne, emedan hon älskade honom och hade sina fordringar på ett lif i rikedom uppfylda. Honom, emedan han älskade henne tillbaka och tillika funnit ett föremål för sitt behof att slösa.

Ingen af dem offrade en tanke på den, som deras kärlek skulle beredt de outsägligaste lidanden, om han vetat af den, ingen af dem tänkte på Arnold Lindqvist.

Nora hade föresatt sig att glömma honom; han tillhörde ju det förflutna och hon hade egentligen aldrig haft något med honom att skaffa. Hon hade tvärt om flera gånger afvisat hans frierier, hon hade ej gifvit honom något hopp, utan i stället tydligt och klart visat honom åt hvilket håll hon syftade. Om han fortfarande hoppades och arbetade för hennes räkning, så vore detta hans ensak, och hon kunde ej hjelpa det.

Derför förargade henne, att en dag erhålla ett bref från Arnold Lindqvist samt kort derefter en ganska dyrbar present. Men hvartill tjenade det att blifva ond. Hon måste taga emot dem och många flera. Presenterna – just i hans »stil»: etsade pennknifvar, saxar och broscher, stålskrin, utomordentligt fint utförda portföljpermar, äfven af etsadt stål, o. d. – presenterna kommo ganska regelbundet, ungefär som om Arnold arbetat för aflöning och köpt dem hvar gång han lyft sina penningar. Brefven anlände deremot flera gånger i veckan. Och alltid samma »evinnerliga» innehåll: han höll på att förgås af kärlek och längtan, men hoppet lyste alltjemt klart för honom. Han arbetade och unnade sig ingen ro för att snart kunna nå det stora målet, henne och rikedomen. Allt gick honom så väl i händer, att det ej kunde dröja mer än högst ett par år, innan han hemtade sin brud. Hon borde vänta, och hon gjorde klokt i att vänta på honom, o. s. v. i oändlighet.

Han begärde aldrig svar. Nora trodde sig förstå hans taktik. Antingen fruktade han att Nora i sina svar skulle göra allt för att förinta hans illusioner och förbjuda honom att skrifva; men detta var nog icke den rätta gissningen. Eller också, och detta var så mycket troligare, ville han genom dessa ständiga påminnelser arbeta sig in i hennes minne till den grad, att hon alltid måste tänka på honom, blifva rörd af hans pudeltrohet och slutligen en dag öfverraska sig sjelf med att vara öfver öronen kär i honom. Då tänkte han kanske framträda ur sitt gömställe med en tjugu-, trettiotusen kronor och taga henne med sig till sin vrå någonstädes på »bondlandet», eller kanske börja något företag i Stockholm. I sin egenkärlek trodde han, förstås, inte, att Nora skulle finna sin »guldfågel», utan att hon mot sin vilja vore bestämd af ödet att en gång blifva fru Arnold Lindqvist.

Åh, Nora skulle hafva svarat honom, hon skulle hafva afklippt hans näsvisheter en gång för alla, om hon blott vetat hvar han vistades. Någon ort fans ej angifven i brefven, och poststämpelns envisa »pxp» gaf heller ingen upplysning. Hon måste finna sig i sitt öde och betrakta brefven och presenterna som ett oundvikligt ondt. En del läste hon icke utan lade ned dem till hans andra försändelser i en låda, der de fingo förvaras tills han sjelf infann sig.

Det retade henne, när hon tänkte på att dessa dumma bref kunde åstadkomma något missförhållande mellan henne och Brauner; ty för att väcka dennes svartsjuka behöfdes blott att ett bref eller paket lemnades henne, då han var hos henne.

Hon hade aldrig sett Brauner svartsjuk. Han litade på hennes trohet och uppriktigheten af hennes kärlek. Det skulle derför smärtat henne, om dessa bref, som hon önskade »så långt som vägen räckte», skulle gifvit anledning till misstankar mot henne.

Hvad hon fruktat, inträffade också.

Det var en eftermiddag, då hon för att få vara fullkomligt ostörd med Felix Brauner skickat bort sin kammarjungfru.

Tjenstflickan, som ej hade samma skarpa blick som kammarjungfrun för »ömtåliga förhållanden», förstod icke, att ett litet hvitt kuvert med utanskrift af manshand understundom kan vålla temligen stor uppståndelse. Hon rusade in med ett bref i handen, så synligt som möjligt, och ropade med sin gälla röst: – Brefbäraren var här med ett bref till fröken!

Nora ryckte till. Hon blef blek af ilska och hennes första tanke var: »Åh, vänta du, det här skall kosta dig din plats».

– Lägg det hvar som helst, der på bordet! sade hon häftigt.

Hon kände sig förvirrad, hon rodnade och bleknade om hvartannat, medan hon väntade att Brauner skulle fråga något. – Att hon kunnat vara så dum att underrätta värdinnan på förra stället om hvart hon flyttat! Det hade hon gjort af fåfänga. Nu kom straffet. Hon slet sönder sin spetsnäsduk och funderade efter något ord, men hon fann ej ett enda. Hans tystnad misstydde hon. Var han ond? Hon ville se upp i hans ansigte, men hon tordes inte.

– Hvad går åt dig mitt barn? frågade han slutligen.

– Ingenting, ingenting alls, svarade hon kort.

– Men hvarför då så upprörd? Kan ett litet bref göra dig så förvirrad?

Hon blef förvånad. Hans röst lät mild. Han skulle då ej misstänka någonting.

– Ett litet bref, fortfor han, från landsorten, ser jag på frimärket. Och från en man att döma af utanskriften. Nå, lilla Nora, du vet ju så der till hälften hvad det innehåller och från hvem det är? Har jag inte gissat rätt?

– Jo, svarade hon knappt hörbart.

– Se der, jag visste det! Också jag vet att brefvet är från en bekant till dig. Nu skrifver han åter som förut, att han älskar dig.

Nora såg upp förskräckt. Brauner höll brefvet i handen men – Gud ske lof! – han hade ej brutit det. Han såg lika lugn och glad ut som före det obehagliga afbrottet. Hvad tänkte han?

– Felix, sade hon och såg på honom, du vet hur mycket jag älskar dig, att jag älskar dig för din egen skull och ej endast för allt du gifvit mig, att jag skulle älskat dig lika högt, äfven om du hade varit den fattigaste bland fattiga. Tror du mig inte? Har jag gifvit dig anledning till någon misstanke? Eller fins det någon, som skulle kunna påstå, att jag tagit emot eller ens talat med någon annan än dig?

– Så tragiskt det der låter! Jag tror, att du tänker aflägga en bekännelse för mig. Men om jag är den lämpligaste biktfadern i detta fall, blir en annan fråga.

– O, om du blott kunde tro mig, Felix! Jag svär dig, att hvartenda ord jag säger är sant. – Det är verkligen ett kärleksbref, som du håller i handen och jag har fått många likadana förut af samma person. – Se här! I den här lådan ligga de allesammans, och presenterna äro också från honom. Af nyfikenhet öppnade jag de första, men de öfriga har jag låtit ligga så som de lemnats mig. Jag har aldrig svarat, och om jag gjort det, skulle jag med glädje visat dig hvad jag då skrifvit! ty det skulle hafva förjagat alla dina misstankar. Tror du mig inte? Så läs då brefven och du skall finna, att om jag än varit nog usel, att vilja svara, så hade detta varit mig omöjligt. Jag vet hvem, som skrifvit dem, men jag vet inte, hvarifrån de skrifvits.

Nora talade fort i ifvern att rentvå sig.

– Och du har aldrig älskat honom? frågade Brauner.

– Nej, aldrig, aldrig! Jag har ej gifvit honom det minsta hopp, ej uppmuntrat honom på något sätt. Jag har talat med honom några gånger, innan jag lärde känna dig, det är sant. Han plågade mig med sina kärleksförklaringar; men lika sant, som att jag älskar dig och är dig obrottsligt trogen, lika sant är det, att jag försökte allt, för att förinta hans kärlek.

– Jag tror dig, Nora! Jag vet, att ni bodde grannar, han var fattig och älskade dig, den stackars gossen! Jag vet, att du sade honom, att du endast eftersträfvade rikedomen.

– Huru?! Du vet ...

– Förvånar det dig? Skulle jag vara till den grad ointresserad af dig, som jag älskar så varmt, så innerligt, dig, som jag har att tacka för de lyckligaste stunderna i mitt lif, skulle jag vara så ointresserad af dig, att jag ej kände din, näst mig sjelf, allvarligaste tillbedjare?

Nora kände en plötslig, öfversvallande glädje.

– Hvad du måtte älska mig! utropade hon hänryckt. Och du är då ej svartsjuk på ...

– Arnold Lindqvist? Nej, inte alls. Tvärt om tycker jag rätt bra om honom. Han är talangfull och vill framåt. Troligtvis blir han en förmögen man med tiden.

– Du känner honom då närmare?

– Ja! Har han aldrig talat om mig, eller nämnt mitt namn?

– Nej aldrig.

– Inte ens då, när han ett tu tre från att vara en fattig, af alla bortglömd sate, fick en präktig anställning?

– Nej, han talade endast om att han fått sysselsättning för en större ingeniörsfirma, jag har glömt namnet.

– Nå, jag gissar, att han hos dig hade annat att tala om. Och i sina bref omnämner han ej hvar han vistas eller hvad han har för sig?

– Nej, inte ett ord.

Brauner log förnöjdt. Han kunde lita på sin medarbetare. Om denne ej ens för Nora förrådde sig, så skulle han ännu mycket mindre göra det för någon annan.

– Stackars gosse! sade Brauner medan han såg i byrålådan som Nora dragit ut. Han måste älska dig mycket. Litet excentrisk tycks han vara i valet af presenter. Det är ju stålsaker alltsammans. Det är en pik åt dig Nora. Han tror att ingenting annat biter på ditt hårda hjerta.

– Vet du inte hvar han nu fins? frågade Nora.

– Nej, lika litet som du. Jag kom i tillfälle att göra honom några små tjenster och skulle kanske kunnat vara honom till nytta, om han stannat qvar; men så reste han utan att underrätta mig. Likväl tror jag, att du blir den, som först får veta hans adress.

– Jag?

– Ja, naturligtvis du, Nora. En man, som skrifver bref på bref och skickar presenter, vill naturligtvis någon gång hafva ett vänligt ord till tack. Det är helt naturligt. Nu antager jag, att han är mycket långt borta, kanske i Ystad eller i Haparanda, annars skulle han nog uppsökt dig. Han kommer en dag att meddela dig sin adress. Då han tröttnar på att endast tala sjelf och ej för sin sysselsättning eller vägens längd kan komma, så skall han aflägga sin hemlighetsfullhet. Låt mig veta hvar han fins. Jag kommer just i håg, att han har en liten summa att fordra af mig för en konstruktionsritning, och den måste jag sända honom.

– Åh, den oförskämde! Bara jag får reda på hans adress skall jag nog göra slut på hans brefskrifning! utropade Nora.

– Men hvarför det?

– Hvarför?

– Ja, förstå mig nu rätt. Du är naturligtvis förargad och trött på hans efterhängsenhet, och det undrar jag inte på. Jag skulle vara det i ditt ställe. Men min menniskokärlek skulle göra mig långmodig. Jag känner Arnold Lindqvist, fast jag ej sammanträffat många gånger med honom. Han har en svag karaktär, en sådan, som af sig sjelf ej förmår något alls; men som sporrad, till exempel af kärleken, är i stånd till allt. Nu, genom endast ett ytterst ovisst hopp om dig, går han framåt med jättesteg. Tag bort hoppet, och han kommer att förfalla så hastigt, att han inom en enda månad ej mera står till att hjelpa. Derföre, var barmhertig Nora!

– Du vill då, att jag skall uppmuntra honom?

– Nej, för ingen del. Tvärt om, du skall vara emot honom som förut. Du skall bibehålla dina stora pretentioner; men kalla honom din vän och tacka honom för presenterna. Detta är icke att ingifva honom något hopp, det är endast litet vänlighet; men det hjelper honom framåt.

– Och du blir inte svartsjuk?

– På Arnold Lindqvist? Nej, Nora! Jag älskar dig, och så länge jag känner kärleken i mitt hjerta, så länge tror jag på dig som på mig sjelf.

– Men, om han kommer hit?

– Så kan det inte hjelpas. Dock tror jag, att han ej vill komma förr än han är säker om att nå det mål han sträfvar efter: rikedomen.

– Och när han då kommer, blir icke då en brytning, värre för honom att bära?

– Om han kommer! Tiden och skilsmessan har en märkligt helande kraft, Nora. Om några år är han kanske gift redan med en landsortstös. Och är han det inte, så är faran mindre för honom då än nu. Att börja med är han ett par år äldre och kan bära ett slag manligare. Och skulle han taga sig så djupt af förlusten, att hans energi slappades, så har han redan hunnit samla nog för att ej, såsom nu, behöfva riskera total undergång.

När Felix Brauner lemnade Nora var han ganska belåten. Hon skulle sköta den marionett, som han sändt ut för att från ett håll samla in en del af de medel han behöfde för att tillfredsställa sin ärelystnad och smak för extravaganser.

Med marionetten var han deremot mindre belåten; men af en marionett får man nu inte fordra något godt hufvud. Hvarför hade han skickat Arnold Lindqvist till Buenos Ayres? Inte var det väl för att rikta postverkets mysterier med det värdefulla bidraget, att bref afgå derifrån under svenska tioöres frimärken? Och presenterna sedan! Inte heller köpas sådana saker i Buenos Ayres!

________

XIII.

Verlden vill bedragas.

Stockholm är väl icke någon verldsstad och blir det väl heller aldrig, hur stor än dess äflan att nå detta mål är och hur rastlöst dess utveckling än går framåt. Detta: att beherska verlden i ett eller annat afseende ingår icke i det svenska lynnet. Derför förefaller ofta vårt storstadslif som ett ursprungligen sundt bondförnuft, som råkat på villovägar. Bakom den mondäna ytan ligger något praktiskt, småsnålt, bakom lättsinnet moralkakor och »bondånger». Och det glada såväl som det praktiska Stockholm utmärkes mer än något annat samhälle till motsvarande storlek af halfmesyrer. Dock det måste så vara, då vi saknade förutsättningar, som fordras för att intaga en verldsstads bemärkta plats. Vi äro ett mera imiterande än skapande slägte, vi låna hellre än vi sjelfva taga initiativet. Det synes öfverallt också. I vårt allvar, i våra nöjen, i våra kläder, våra födoämnen, seder och bruk, bostäder, lektyr, lyxartiklar, öfverallt möta vi någon af dessa tre: engelsmannen, fransmannen eller tysken.

Men Stockholm är ett ganska stort samhälle, som tacksamt beundrar utländingen, som lånar oss så mycket; ett stort samhälle, som gerna herbergerar utländingen, låter honom lura sig, låter honom här skörda millioner kronor, bemöter honom artigt och vänligt, låter blända sig af honom och anser det nästan för ett brott att gentemot honom nära en misstrogen tanke.

Utländingen trifs äfven i vårt vackra Stockholm, antingen han nu kommer som turist eller som affärsman, i redliga afsigter eller som äfventyrare. Ja, isynnerhet när han uppträder i sistnämnda skepnad har han all orsak att trifvas hos oss, som låta dupera oss af hans öfverlägsna uppträdande, hans djerfhet och skicklighet att dölja sina afsigter för våra intet ondt anande blickar.

Här åsyftas icke dessa kringstrykande industririddare, som specielt »das grosse Vaterland» exporterar i ansenliga qvantiteter och hvilka åtnöja sig med hvad de, rätt eller orätt, kunna förväfva till sitt nödtorftiga uppehälle. Dessa äro öfver hufvud taget föga farliga, de bedraga i smått och röra sig inom en samhällsklass, som af naturen är misstrogen af sig och lätt kommer under fund med hvad slags folk den har att göra med.

Men då och då uppdyka i vår hufvudstad utländska svindlare med större pretentioner och större vyer än de vanliga bedragarne. Dessa »storheter» äro bildade, eleganta män – och stundom äfven qvinnor. De komma hit öfvermåttan väl dokumenterade, de bära sitt doktors- eller adelsdiplom på fickan, äro öfversållade med ordnar och utmärkelser, hafva öfverflöd på de finaste rekommendationer. De hafva verklig verldsvana, äro salongernas prydnad, lefva högt, älska extravaganser och strö penningar omkring sig.

Dessa stiga högt. De vinna genast från början insteg i våra finaste kretsar, blifva presenterade på hofvet, äro tongifvande under säsongerna, stå på förtrolig fot med regeringsmedlemmarne och kunna understundom rent af spela en viss politisk rol. Några särskilda exempel på dessa slags svindlare behöfva ej nämnas; deras förekomst lär väl ändå ej kunna förnekas af någon, som det ringaste följt med stockholmslifvet.

Deras fall är fruktansvärdt, ofta icke värst för dem sjelfva utan för dem, hvilkas nästan otroliga blindhet då blir en visa för alla. Men – och detta är det egendomligaste – så fort en dylik öfverraskande katastrof upphört att vara dagens samtalsämne, äro alla beredda att med öppna armar emottaga en ny, kanske än farligare svindlare.

Huruvida Felix Brauner kunde räknas till nyssnämda kategori af utländingar, må tills vidare lemnas osagdt. Att ingen misstänkte det, är åtminstone säkert. Och hvarföre skulle man misstänka honom? Om han utgifver sig för adelsman, så hade man ej behöft betvifla det; ty med hans aristokratiska kynne väckte det tvärt om förvåning att ett litet »von» saknades framför hans namn. Om han utgifvit sig för doktor eller professor, så motsvarade hans bildning en dylik titel. Det låg något så rättframt i detta »herr Brauner», »grosshandlar Brauner», och sedermera »konsul Brauner», att det, när det bars af en sådan man, måste ingifva förtroende. Han talade icke om sina utmärkelser, och dock hade han vid flera tillfällen visat att han ej saknade sådana. I hans umgänge spårades den verkliga bildningens anspråkslöshet. Endast någon gång, då talet kom att beröra den yttre politiken, hade det händt, att han i tankspriddhet låtit undfalla sig orden »min regering», men äfven detta med så blygsamt frånkännande af allt deltagande i ministeriella angelägenheter, att de som hört honom känt sig öfvertygade att Brauners flyttning till Stockholm hade »högre ändamål.»

Hvarför hade han annars kommit? Hvarför hade han annars vunnit insteg i crême de la crême’s kretsar? Det föll ingen in att i stället för dessa »hvarför» fråga »hur». Man skulle då hafva svarat, på första frågan: »som en typisk ädling, lysande och med en indisk nabobs rikedom», och på den andra? Ja, hvad sade man sjelf i dessa kretsar? Herrarne: »en bottenrik man denne Brauner», och damerna: »o, hvad han är vacker, hvad han är vacker!» Och båda parterna baserade sina omdömen på ursäkten, att han kommit hit för »högre ändamål.»

Men man visste ju ingenting alls om dessa! Bah! Skulle man vetat något, då vore Brauner i all sin öfriga glans en dålig diplomat.

Man är inte indiskret i dessa kretsar. Man går inte burdus på en person och frågar: »hvem är ni? hvad har ni här att göra?» Man skickar inte till en juridisk byrå, för att underrätta sig om dens eller dens affärsställning eller soliditet. Hvar och en som har den lyckan att genom bördens och börsens förenade egenskaper tillhöra la haute volée skall kunna upplysa om – och detta är så märkligt, att det förtjenar att antecknas – att dit kommer ingen, som inte hör dit.

Nå, man visste ju dessutom mycket om Brauner. Mycket, som han skulle kunnat bekräfta, om han velat tala om sig sjelf. Men han var nu en gång så blygsam rörande sitt eget jag, att man nästan fruktade, att han skulle förneka en sak som alla kände till.

Eller voro icke dessa »fakta» nog talande: Brauner hade haft enskild audiens hos konungen kort efter sin ankomst till hufvudstaden. Hans majestät hade dervid sjelf underdånigst rekommenderat honom till en af de uppvaktande kavaljererna. En kort tid förut hade suveränen i en liten aflägsen stat funnit sig föranlåten att öfversända en orden till konungen.

Sammanstälde man nu dessa obestridliga sakförhållanden, så framginge det deraf, att man icke allenast kunde lemna Felix Brauner tillträde till salongerna utan äfven att man dermed handlade efter »en mycket högt uppsatt persons» allernådigste vilja. Ty den, som nu ej såge klart, han vore ej född till diplomat.

Hvarifrån var Brauner? Från Tyskland. Hvem bestämde egentligen öfver den lilla aflägset belägna statens öden? Tyskland. Alltså!

Bedrog man sig kanske? Efter någon tids vistelse i Stockholm utnämndes Felix Brauner till generalkonsul för en stat, hvars affärer, vare sig merkantila eller politiska, med Sverige-Norge just ej kräfde ett specielt ombud här. Nå, hvem var väl den statens sjelfskrifne bundsförvandt? Jo, Tyskland, alltjemt Tyskland!

Och i skyddet af societetens sjelfinbillade föreställningar om honom skötte Brauner sina nöjen.

En sällsam företeelse var han. En menniska, som oemotståndligt tjusade alla. Naturen hade i sällsynt mått öfverhopat honom med all den rikedom, som i sjelfva personligheten gör en mensklig varelse tilldragande för andra. Hans kroppsliga företräden motsvarades af briljanta förståndsgåfvor, utvecklade af omsorgsfull uppfostran, resor och umgänge med bildade personer.

Men bakom den glänsande ytan, så väl beherskad, att ingen misstänkte dess tillvaro, låg en gränslös egoism.

Han hade ingen känsla för andra, endast för sig sjelf. Att vara till för att njuta! Se der, hans lifsåskådning! Hvad den blef farlig denna oerhörda egoism, som reglerades af hans hyperraffinerade smak och nyckfullhet, hans bildning och ursprungliga konstnärsanlag!

Hade han blifvit född fattig, skulle han med våld tillegnat sig de njutningar han åtrådde, han skulle mördat, stulit, skändat för att tillfredsställa sin njutningslystnad.

Nu syndade han väl lika mycket och blef kanske farligare genom den lätthet, hvarmed han kunde nå allt hvad han önskade; men man märkte det ej, man ville ej märka någonting bakom den vackra masken. Det måste bo fullkomlighet i den själ, som blickade ut genom hans drömmande ögon, som talade med hans melodiska organ, som så fullständigt bedårade alla, såväl män som qvinnor.

Lättsinne och slöseri! Verlden har lätt att förlåta dessa dödssynder. Kanske just derför, att de äro upphofvet till de andra, värre, oförlåtliga lasterna!

Att vara till för att njuta! Hade Felix Brauner redan i sin natur anlag för denna lifsåskådning, så hade hans uppfostran och bildning, smak och konstnärssinne bidragit att fullborda formuleringen af principen sålunda: »för att njuta det bästa af lifvet!»

Det bästa! Något annat fanns ej till för honom. I hans vanor ingick ej konsten att umbära, att försaka. Och sjelfva njutningsbegäret höll honom uppe, hur underligt detta än kan låta. Han fruktade ej döden; men deremot erfor han en barnslig räddhåga vid tanken på, att han möjligen en dag skulle känna. sig öfvermätt på njutningen eller – ännu värre – kanske känna saknad af medlen att tillfredsställa sina begär.

Derför var han måttlig. Det är heller icke i qvantiteten utan i qvaliteten njutningens största retelse ligger. En god cigarr rökt långsamt skänker alltid större njutning än tio medelmåttiga, uppblossade med feberaktig brådska, några glas ypperligt vin tillfredsställer mera än ett rus af sämre vara. Så som han njöt af kärleken njöt han af detta lifvets yppersta njutningsmedel, långsamt, måttligt, raffineradt.

Liksom hans våning var den elegantaste, hans toalett den modernaste, hans bord det läckraste, hans viner de yppersta, hans cigarrer de dyraste voro hans älskarinnor de skönaste, hans umgänge det i den samhälleliga rangskalan förnämsta och hans nöjen de mest utsökta.

Se der i korthet en ytlig karaktäristik af konsul Felix Brauner!

Det var klart, att en sådan man som Brauner behöfde enorma inkomster för att följa sin lifsprincip. Och han behöfde så mycket mera som sjelfva penningarne utgjorde hans förnämsta, han mest rafflande njutning.

Han var girig för att kunna slösa. Med en omtänksamhet, som stod i strid mot hans lättsinne, ehuru den hade sin orsak just häri, skaffade han sig inkomstkällor, om hvars tillvaro hans umgänge hade liten eller ingen aning. Dessa kallade han skämtsamt sina »hemliga fonder». Dock var det ej på dessa han lefde. Hasardspelet i de fina klubbarne och börsspekulationerna bekostade hans nöjen och dyrbara lefnad. Att spela, att på ett kort, på ett anbud riskera en hel förmögenhet, detta var ett utsökt nöje. Hur många gånger hade icke en sådan spekulation tillfört honom rikedomar, som kunnat bereda en annan oberoende för en hel lefnad?

Men turen är icke alltid den djerfve huld. Brauner förlorade stundom. Då togos de hemliga fonderna i anspråk. De voro för små, att tagas med i räkningen eljes. Men då de stått på tillväxt, under den tid spellyckan gynnade Brauner, kunde de, när de behöfde användas, uppgå till ganska ansenliga belopp. En af desssa hemliga fonder var hans en gros-affär. Egentligen kunde denna väl ej kallas hemlig, då den drefs i Brauners namn och han sjelf i egenskap af chef för densamma var en af börsens mest populära personer. Han »gjorde» i stenkol, bränvin, spanmål, oljor etc. Det vill säga sådana varor, som spela den mest framstående rolen i verldsmarknaden. Men denna synliga afdelning af affären tillhörde i sjelfva verket börsspelet och ej verkligheten. När han sålde ut t. ex. 100,000 tunnor spanmål, så hade han detta hvarken på lager eller i kommission. Spelet gäller heller icke varan. Man spekulerar på hausse och baisse. Prisskilnaden är vinsten. Den synliga delen af affären gaf honom eller ruinerade honom på ordentligt bokförda hundratusentals kronor årligen.

Hans en gros-affär hade likväl en fullt hederlig afdelning i vida mindre omfattning och upptagande artiklar, som på börsen nämdes så ringaktande, att Brauner på den grund fann det förmånligast för sig, att ej skylta med dem. Hans handel med kortvaruartiklar och nürnbergerkram afkastade ett netto af trettiofem tusen kronor årligen.

Felix Brauner hade länge önskat att uppbringa denna reservfond till femtiotusen kronor såsom en »jemnare» summa; men affären höll sig envist vid de trettiofem, som motsvarade omsättningen i Sverige. Nya afnämare kunde ej anskaffas och de gamla kunde ej forcera afsättningen högre.

Han hade för någon tid sedan börjat en alldeles ny afdelning af affären, en fabriksrörelse, som ej förorsakade honom något besvär, som ej neddrog honom i börsmatadorernas ögon eller stötte de nogräknade förnämiteterna i hans umgänge. Detta var en affär, som hade sitt säte på annan ort, som skötte sig sjelf, och som drefs i annat namn. Fabriksrörelsen drefs ännu så länge blott på försök, men Brauner hoppades dock att denna, om den blefve väl skött skulle kunna utvidgas och lemna ökad afkastning år från år.

Hvad Brauner behöfde för att gifva fart åt denna fabriksrörelse var en lämplig person att sköta den. Han måste hafva en man med fackkunskaper och talang, en person, som ej vore öfverdrifvit nogräknad, när det gälde att föra ett företag framåt, som han kunde lita på fullkomligt och som han i händelse af behof kunde hafva helt och hållet i sin makt.

Det var under denna tid han under så högst egendomliga förhållanden engagerade Arnold Lindqvist.

Ingen annan än Brauner skulle hafva funnit något rekommenderande hos en f. d. teknolog, som råkat så i misère, att han beträdde brottets bana, och till på köpet tillstode, att han vore kär i en qvinna, för hvars skull han vore i stånd att begå nya brott.

Men Brauner hade just i honom funnit den man han sökt, den man, som han kunde lita på i det så godt som nya affärsföretaget och som han kunde räkna på, om han af omständigheterna skulle tvingas till en större finansiel kupp.

Ja, detta behöfver kanske också förklaras.

Med det lefnadssätt Brauner förde och det raseri, hvarmed han kastade sig in i de vildaste börsspekulationer var det icke underligt, om han utsatte sig för svåra finansiella kriser, som hotade honom med fullkomlig undergång. Verlden anade icke då, hvilka gräsliga ansträngningar det kostade honom att bibehålla det leende sorglösa lugnet på ytan, den anade icke att Brauner då med full vetskap om faran förlustade sig på den lätt instörtade tunna skorpan af en i full brand utbruten vulkan. Under sin lysande sejour i Stockholm hade han tvenne gånger blifvit förföljd af längre perioder af envis otur, då hans hemliga fonder anlitats till sista öret, då krediten till dess yttersta gränser tagits i anspråk.

Båda gångerna hade han blifvit räddad af hvad han kallade en finansiel kupp. Af dessa hotande faror hade han dragit en lärdom för framtiden. Icke den att beräkna sina utgifter något så när efter inkomsterna, ty hans njutningslystnad medgaf ingen prutmån; utan den att ständigt hafva tillgång på möjligheten af en ny dylik kupp i händelse af nya motgångar.

Första gången han råkade i ekonomiska svårigheter hade ett oförmodadt stort arf räddat situationen.

Andra gången inträffade ungefär tvenne år efter hans förbindelse med Nora Gullbrand.

Han räddades denna gång af sitt giftermål.

Lemnande åsido händelsernas utveckling under tiden – de stå ej i något närmare sammanhang med de tilldragelser, hvilka äro föremålet för denna skildring – återknytes och fortsattes rapporten vid den tid, som närmast föregick konsul Felix Brauners giftermål.

________

XIV.

Ett uppvaknande.

Nora såg verkligen förtjusande ut, der hon låg framför brasan i kakelugnen, utsträckt till hela sin längd på en bländhvit isbjörnspels, som var utbredd på golfvet.

Hon var klädd i en slät svart klädning af något slags trikåtyg, som tätt smög sig intill hennes kropp och synbarligen hade till bestämmelse att låta hennes mjuka, smidiga, lagom fylliga former träda fram så mycket som möjligt. Då hon intog sin beqväma ställning hade kjolen dragits upp så mycket att hennes fötter och ben till vadorna blifvit synliga.

Hon påminde mycket om någon af de retande parisiskor, som så mästerligt blifvit skizzerade af Grévin.

Hennes sköna ansigte hade öfverdragits af en lätt rodnad af värmen och återskenet från brasan. De diamantprydda händerna gräfde sig in i den mjuka, långhåriga pelsen.

Hon log. Hon väntade Felix Brauner. Detta var icke en tillfällighet; hon väntade honom ständigt, då hon var ensam.

– Magda, sade hon åt kammarjungfrun som satte friska blommor i de dyrbara sèvre-vaserna, tror du han skall finna mig vacker så här?

Den väl uppfostrade kammarjungfrun, som kände igen den dagligen återkommande frågan och visste hvilket svar hennes herskarinna önskade sig, svarade:

– Fröken är vackrare än någonsin. Jag är säker på att herr Felix skall säga detsamma. Han måste blifva förtjust i er, om han kan blifva det i ännu högre grad än han redan är.

– Tror du det, Magda? Ack, inte sant, jag är ändå mycket lycklig!

– O, ja! svarade flickan i öfvertygad ton ty hon trodde det.

En ringning störde dem i det påbörjade intressanta samtalet. Kammarjungfrun gick att öppna och återkom genast:

– En herre derute önskar träffa fröken?

– En herre? frågade Nora förvånad.

– Ja, en fin herre.

– Sade han inte sitt namn?

– Jo, ingeniör Arnold Lindqvist.

Nora rynkade näsan och började otåligt trumma på björnfällen.

– Hvad får jag svara honom?

– Att jag inte tar emot ... fast, vänta litet ... du kan gerna låta honom komma in. Ju förr jag blir af med honom dess bättre.

Nora reste sig upp från sin beqväma plats och intog en afvaktande ställning på en stol, en intagande bild af den nödtvungna resignationen.

Arnold trädde in i salongen. Nora kunde ej dölja för sig, att han blifvit manligare och äfven behagligare till utseendet sedan hon sist såg honom. Det var nu omkring två år sedan.

– Nora! utropade han. Så får jag då ändtligen återse dig!

Hon gjorde en afböjande gest med handen.

– Lugn, min vän, lugn, sade hon.

Han tystnade. Åh, hur väl han kände igen henne! Alldeles som förut, samma förfärligt afkylande emottagande!

– Lugn, upprepade han, hur kan jag vara lugn då jag nu återfinner dig, skönare än någonsin, efter två långa års förlopp? Ack, visste du hur jag lidit, hur jag förtärts af längtan efter dig, då insåg du hur orätt du gör, då du uppmanar mig att vara lugn. Och ändå, för att vara dig till viljes, skall jag försöka beherska mig.

– Tack min vän. Och låt oss nu helsa ordentligt på hvarandra! Att börja med skall jag gifva er en komplimang: ni har verkligen förändrats betydligt till er fördel ... Slå er ned och tala om för mig hvad ni upplefvat, sedan vi sist sågo hvarandra. Vet ni, det är rigtigt roligt att återse er!

– Är då detta allt du har att säga mig, Nora? frågade han nedstämd.

– Men, du store Gud, är då det icke mycket nog! Hvad begär ni då af mig? Att jag sprang i edra armar kanske, omfamnade och kyssste er?

Arnold svarade icke.

– Ack, fortfor Nora, inga galenskaper mellan oss två, gamla förståndiga varelser. Om det en gång har händt, då jag tyckte synd om er, så är det icke något skäl att fortsätta på samma sätt. Dessutom har ni ingen orsak att kalla mig otacksam. Tvärt om; ty ni skall veta att jag ofta tänkt på er och gjort riktiga uppoffringar för er skull.

– Verkligen?! utropade han gladt. Du har tänkt på mig?

– Jag undanber mig det der förtroliga duandet. Det kunde passa förr i tiden, men inte nu. Ja, jag har tänkt på er, som man i allmänhet tänker på en för detta bekant, som på en gammal granne.

– Inte mera?

– Och så har ni, när jag ändtligen fick veta er adress, ju fått två bref af mig. Ni vet inte hvad detta vill säga. Jag, som aldrig skrifvit till någon menniska förr.

– Det var också dessa bref, som ingåfvo mig nytt hopp.

– Jag fruktade äfven denna följd; men jag ville tacka er för edra presenter. Ni har allt en bra egendomlig smak; men det gör ju detsamma; ty det är ju ej på sjelfva gåfvan man skall se utan på gifvarens afsigter. Och det vet jag, att dessa hos er voro vänliga, ja kanske alldeles för vänliga, när allt kommer omkring.

– Tack för dessa ord, Nora!

– Berätta nu hvad som händt er. Äfven jag har, som ni ser, fått det bättre nu än jag hade på den tiden, då vi bodde grannar i vindskuporna på Norra Smedjegatan. En förfärlig tid! Jag har också ansträngt mig för att glömma den.

– För mig åter är det den ljufvaste tid jag upplefvat. Trots fattigdom och elände, trots bekymmer och motgångar af alla slag, hade jag dock dig ständigt i min närhet. Ack, jag önskar mig ofta tillbaka till den tiden!

– Smaken är olika här i verlden, invände Nora.

– Men nu, Nora, nu har lyckan vändt sig till mig, till oss båda. Den rikedom, du fordrade, som jag gjorde till min uppgift att förvärfva, är numera icke ett tomt hopp, utan en framtidsvisshet. Jag har den! Hör du, jag har den i mina händer redan nu, och nu har jag kommit för att bedja dig dela den med mig.

Blotta talet om rikedom elektriserade Nora. Hon kunde ej motstå sin nyfikenhet.

– Du är rik?

– Ja, icke eger jag en furstes skattkammare till mitt förfogande! men dock nog för att du skulle kunna lefva det lif i öfverflöd, hvarom du drömt. Och medan du här i Stockholm lefver obemärkt, skall du blifva herskarinnan, drottningen, i det samhälle dit jag vill föra dig.

– Du har då dina fyra- eller femtusen kronor om året? frågade Nora i sarkastisk ton.

– Detta är fattigdom sade du förr, Nora!

– Nå, sex, sju eller kanske åtta tusen då?

– Ja, detta har jag, till och med tio! Här i Stockholm är det kanske ej så mycket; men i ...

– Ditt småstadsparadis är det en million! Tack, min vän; men du får förlåta mig om jag hellre stannar der jag är. Jag behöfver inte dina tiotusen, jag reder mig så bra utan dem.

– Du har då ... gjort lycka? frågade han dröjande.

– Ja, jag har gjort lycka.

– Vid ... teatern?

Det svartnade för Arnolds ögon. Han började ana hvad som händt.

Nora brast ut i ett gapskratt. Detta silfverklingande, genomfriska skratt, som förr varit hans örons skönaste musik, lät nu hemskt.

– Vid teatern! utropade hon och skrattade alltjemt. Men så se dig omkring då! Om jag också vore operans prima donna, så kunde ej en teaterlön förslå att betala min lilla salong. Endast den här möbeln går löst på tiotusen. Lika mycket som du kan förtjena på ett helt år i din landsortshåla.

Arnold såg sig mekaniskt omkring. Hittills hade han endast slukat Noras retande former med sina ögon.

Det var en förfärlig upptäckt. Det föreföll honom som om golfvet rörde sig. Han måste hålla i en stol för att ej ramla. Han rodnade som om det varit han, som tillstått något brottsligt för Nora. Ofrivilligt döko upp för hans ögon fantasibilder. Han såg Nora vid midnattstid i gränderna eller utanför källarne vinka till sig sina tillfälliga beundrare, han såg henne blotta sig för dem, dela bädd med dem och ackordera med dem om priset. Han förestälde sig att på hvarje möbel i salongen bedrifvits otukt, på björnfällen, på chäslongen, i fåtöljerna. Han tyckte sig förnimma denna sqvallrande myskodör, som genast ger tillkänna närvaron af de prostituerade, ja, han förestälde sig henne undergående besigtning i närvaro af poliskonstaplar.

Allt omkring honom föreföll honom så gräsligt vidrigt, som en ram af cyniska bilder kring ett underbart skönt, oskuldsfullt qvinnoporträtt. Han ville rusa upp och krossa all denna om den mest djuriska råhet vitnande elegans; men han kunde icke. Han stod som bunden vid golfvet och måste hålla sig i stolen för att ej ramla. En teaterlön kunde icke betala detta, hans tiotusen kunde ej heller betala det. Ah! Hvad hade då allt detta kostat? Den der vällustiga taflan? Ett par kärleksfulla blickar! Den der statyetten af brons, en oblygt naken faun? Några kyssar! Björnfällen och för resten allt det öfriga? Omfamningar!

Det kom öfver honom en känsla af äckel och förakt för Nora, denna onaturliga, sköna, begåfvade qvinna, som sålde sig på detta sätt, som för penningar nedlät sig till kärleken på befallning: »Nu skall du kyssa mig! Nu skall du smeka mig! Nu skall du omfamna mig! Här är penningar! Hundra kronor för det, ett par hundra för det, tusen kanske för det!» – Var icke detta förfärligt?!

Och måste han icke sörja öfver den Nora, som gått förlorad, för honom, för menskligheten, för sig sjelf? Tårarne trängde sig fram ur hans ögon. Med af gråten skälfvande röst fick han slutligen fram – Du är då fallen Nora?

Nora iakttog honom under tystnad. Hon förstod mycket väl, att slaget blef svårt för honom att bära; men hon kunde ej hjelpa det. Hon följde hans blickar, då de vandrade från möbel till möbel och räknade ut, att han för hvarje föremål gjorde en reflexion till hennes nackdel. Det föreföll henne nästan hemskt, och hon afvaktade med en viss otålighet, att han skulle säga något, hvad, gjorde henne detsamma.

– Är det öfver nu? frågade hon. Fallen?! fortsatte hon och ryckte på axlarne. Jag trodde, att vi redan förut resonnerat tillräckligt om detta ämne för att ej vidröra det. Du mins, för två år sedan. Då var du den enda på hela Guds gröna jord, som trodde på min oskuld. En enda fattig stackares öfvertygelse mot hela verldens misstankar. Vet du, det vägde allt bra ojemnt. Fallen?! – ja, om man så vill, om det nu är alldeles nödvändigt att man i afundsjukan skall kasta mig något i ansigtet, fast mitt enda fel egentligen är att jag råkar att vara vacker. Vore jag ful, tyckte du så lagom om mig, och verlden skulle svärja på min dygd om jag än vore sämre än den värsta gatslinka. – Fallen?! – Nå ja, jag har förlorat min så kallade dygd. Än sedan? Vet du hur jag uttrycker samma sak? Det kunde vara nyttigt för dig att veta; ty du behöfver verkligen litet polityr på dig till dina snygga kläder. Inte ens jag behöfver höra dina grofheter.

Arnold teg.

– Jag har funnit min »guldfågel». Jag har nådt mitt mål. Nu är jag lycklig och önskar ingenting mera.

Nora var stött, allvarsamt stött och under vredens inflytande märkte hon icke att hon sjelf »duade» sin för detta granne.

– Emellertid, fortfor hon, är det bra, att du nu vet allt. Det är bra både för dig sjelf och mig. Du är ännu ung och kan glömma. Om någon tid har du funnit den, som bättre passar dig än jag; ty jag skulle ju aldrig kunnat lära mig älska dig. Jag skulle tvärt om pinat ihjäl dig med min nyckfullhet och mitt slöseri. För mig skall det kännas som en verklig lättnad att blifva befriad från din efterhängsenhet. Ty jag kan ej annat än föreställa mig, att du med din småstadsmoral gerna afbryter all förbindelse med en – hur var det du uttryckte dig nu igen? – en fallen varelse.

– Detta var då uppvaknandet från min ljufva dröm! sade Arnold i låg ton.

– Du kan då inte förebrå mig för att hafva sjungit några vaggvisor för dig. Om jag varit fullt uppriktig mot någon, så har jag varit det emot dig. Kan jag hjelpa, att du emot min bestämda vilja intalat dig en mängd dumma förhoppningar? Jag är verkligen ledsen öfver att du tar det så tungt; men mitt fel är det inte. Jag har värderat dig som en vän, som en vän helsade jag dig välkommen och som en vän skulle jag hur ofta du ville det återsett dig. Nu är emellertid det omöjligt, och så godt kan det vara för resten.

– O, Nora, Nora!

– För att du inte skall allt för hårdt i dina tankar döma mig, stackars »fallna», så kan jag tala om för dig, att jag inte är så alldeles usel som du tror. Hade du förfört mig, ja då hade jag, förstås, inte varit »fallen». O, du gränslöst egenkära menniska! Der står du och vrider händerna! Jag skulle nästan kunna våga allt på att din smärta är sammansatt af nio tiondelar harm öfver att ej finna dig så afgudad som du väntat dig, och en enda tiondel verklig kärlek till mig. Missräkning och afundsjuka är det du känner; icke förtviflan och svartsjuka. Du tror i din sjelfkärhet, att ingen annan än en gammal giktbruten gubbe, ful, tandlös och flintskallig skulle erbjuda mig det guld, som var priset på min dygd. Men du tar misste. Du trodde inte, att jag kunde blifva kär i någon. Så hör då nu: jag är kär, jag älskar lidelsefullt en man, som jag väntade, då du kom, en man som är dig så olik som solen är olik ett talgljus. Han är ung, rik, skön och bildad. Han kallar ej en vacker qvinna »fallen», han tillber henne, han bär henne på sina händer, han afgudar henne och uppfyller hennes minsta önskan. Ja du, sådan är han! Så måste den man vara, som jag skall älska. Och jag är färdig att kyssa marken, der han gått fram, jag vördar honom, jag älskar honom gränslöst.

– Nog nu Nora! utbrast Arnold. Jag säger ju ingenting, jag bär mitt öde lugnt. Kanske du har rätt, att när allt kommer omkring, så har jag aldrig älskat dig riktigt. Ett litet envist tycke blott, som om åtta dagar är glömdt, för alltid. Kanske jag någon gång skall minnas dig som min forna väninna från vindskupornas tid. Lef väl, Nora med din »guldfågel» och måtte du alltid få vara lycklig!

Hans röst dallrade och det kostade honom stor ansträngning att få fram orden. Han tog sin hatt och närmade sig dörren.

– Nora, sade han, förlåt mig det der ordet: »fallen»! Det undslapp mig så ofrivilligt i den första ... i den första ... öfverraskningen. Jag tar det tillbaka ... Och en sak till. Man intresserar sig ju alltid så mycket för gamla ... grannar. Säg mig hvem är då din »guldfågel?»

Nora log. Hon tyckte nästa synd om honom.

– När ni tar saken så der förståndigt, så är jag lätt försonad. Hans namn? Skulle det verkligen intressera er? Nå ja, någon hemlighet är det då just inte, och sade inte jag er hvad han heter, så skulle ni nog få veta det ändå. Min »guldfågel», mitt ideal heter – Felix Brauner!

________

XV.

En hård pröfning.

Arnold studsade. Han lade ifrån sig hatten.

– Jag måtte hört orätt! utropade han.

– Felix Brauner, upprepade Nora.

– Det är inte möjligt! Det kan inte, det får inte vara möjligt!

– Blir ni nu besynnerlig igen? frågade Nora oroligt.

– Åh, den uslingen! Så har han då också dig fast! Stackars, stackars Nora! Jag visste inte nyss huru beklagansvärd du är.

– Behåll ert medlidande för er sjelf; jag har aldrig begärt det. Låt bli att dua mig och tala inte illa om Felix. Ni kan i alla fall inte vinna mig, allraminst gör ni det genom att förtala en lyckligare rival.

– Ja, jag skall ej yttra många ord till, innan jag går. Men en gång, Nora, en gång skall du ångrande minnas ord för ord det jag nu säger dig; Om jag egt ett löfte af dig, som du brutit, om jag haft rättighet att hämnas, om jag haft skäl att önska dig något ondt, så – vid Gud! – om jag någonsin kunnat uttänka en värre straffdom öfver dig eller en hämnd som vore grymmare än den du sjelf dragit öfver dig genom din förbindelse med honom. Du älskar honom. Ack, så mycket värre för dig; ty du är då helt och hållet, oåterkalleligt såld åt honom, icke för alltid; men för den tid han behöfver dig. Jag känner honom, jag vet att hans själ är lika afskyvärdt ful som hans yttre är qvinnobedårande. Hvad du en gång kommer att få lida, Nora! Då skall du sjelf få pröfva om kärleken innehåller nio tiondelar egenkärlek. Han kommer att kasta bort dig som ett värdelöst, själlöst föremål, när han hunnit beröfva dig din skönhet, när han förstört din kropp, när han fört din själ till en afgrund af förtviflan, hvarifrån ingen återgång gifves. Då skall du ångra dig; men för sent.

– Har ni slutat än? frågade Nora otåligt. Det der är nu inte förtal, Gudbevars, utan endast sanningen och den välvilliga omtanken om mitt väl. Och naturligtvis hafva edra ord endast afseende på Felix; ty jag kan väl begripa, att om nu min »guldfågel» varit någon annan, så hade ni talat godt om honom – så vida ni inte sagt alldeles precis detsamma, hvilket är det troligaste. Nå jag tar mig, förstås, fasligt nära af er olycksbådande spådom, och skall minnas den när den der ruskiga ångrens tid kommer. – Och ni kan ju äfven få något af mig att tänka på, något som i en liten mån kan lända till er förbättring. Det är skilnaden mellan er och en gentleman. Er rival, min Felix, och jag kommo en gång att tala om er – det har bara skett en enda gång. Nå, tror ni, att han ref upp himmel och jord eller utfor som ni i ett fånigt raseri eller sökte göra er till den sämsta menniska i verlden? Nej, han talade i stället godt om er, han sade hvilket värde han satte på er personlighet och talang, och det var till och med han, som af medlidande med er öfvertalade mig att skrifva till er.

– Huru?! Han?

– Ja, just han! Så skulle inte ni hafva handlat i hans ställe.

– Den skurken! Det var då i sjelfva verket från honom brefven kommo! Hvilket gränslöst djup af uselhet det kan finnas i en menniskosjäl!

– Ämnar ni fortsätta på detta sätt, så ser jag mig tvungen att låta Magda få ledsaga er ut.

– Behöfs inte, Nora; jag går ändå. Du skall slippa höra några vidare varningar; jag vet ju att de här tjena till intet.

Arnold Lindqvist hyste inga förhoppningar att Nora skulle återkalla hans oro i sina tankar, sedan de sålunda skilts åt för alltid. Ännu mindre trodde Nora sjelf, att hon skulle bevärdiga dem med någon hågkomst.

Dock, det var emellertid detta som hände, och det redan samma eftermiddag.

Mot all förmodan infann sig icke Brauner. Hela aftonen, den långa tråkiga aftonen, fick hon sitta ensam. Icke ett bud, en helsning eller en present gaf tillkänna att hon var ihågkommen.

Vädret var ruskigt och afskräckte henne från att taga en promenad. Nöjena utomhus voro denna afton, kanske just derför att hon längtade efter någon förströelse, af föga lockande slag. Inne nästan vantrifdes hon i ensamheten.

Arnolds »dumheter» hade gjort henne nedstämd till sinnet. Hon visste så väl, att han öfverdrifvit i sin svartsjuka, att det i verkligheten ej fans den ringaste grund för hans hårda uttalanden om Felix. Men likväl kunde hon ej låta bli att under aftonens lopp om och om igen draga sig Arnolds ord till minnes. Det förargade henne; men hon kunde ej hjelpa det. Hur hon än bemödade sig om att tänka på något annat, så öfverraskade hon sig alltjemt med att döma Felix Brauner.

Det var en odräglig afton för henne, hvars make hon ej upplefvat sedan hon flyttat från sin gamla vindskupa. Ja, äfven denna tid kom henne i minnet denna tråkiga afton, då allt, som hon en gång befalt sig glömma för alltid, tycktes vilja upplefva på nytt igen.

Hela dagen derpå förgick äfven utan att hon hörde något från Brauner.

Så lång tid hade han aldrig förut varit borta från henne. Hon fann det högst besynnerligt. Naturligtvis hade han de vigtigaste orsaker, det insåg hon nog; han låg ju i så omfattande affärer. Men hur brådtom han än kunde hafva, så borde han väl åtminstone haft så mycken tid öfrig som åtginge till en liten biljett. Det var helt enkelt oförlåtligt att låta henne vänta så länge.

Nora tillbragte en lång, tråkig dag och hoppades att nästa morgon både få se Brauner och veta orsakerna till hans bortovaro så länge.

Men då äfven följande dagen löpte till ända utan att hennes beskyddare afhördes, blef hon allvarsamt orolig.

Hon intalade sig lugn, att Brauner företagit en affärsresa, som dröjt längre än han sjelf förmodat. Men hon trodde det ej. Kanske det händt honom något? Kanske han blifvit sjuk? I sådant fall hade hon nog fått underrättelse från honom.

Arnolds ord ringde åter i hennes öron.

Det var förgäfves hon förskansade sig bakom vissheten att hon var älskad och att hon ej hade någon otrohet att befara.

Hon kände hur svartsjukan angrep henne och att hon ej längre kunde kämpa emot densamma. Hon måste hafva visshet, sak samma hvilken visshet. Hvad som än vore orsaken till Brauners osynlighet under tre dagar, så trodde hon sig lättare kunna bära vissheten än tviflen, oron och svartsjukan. Ty hon väntade att finna en visshet, som alldeles tillintetgjorde hennes oro och svartsjuka, som kom henne att blygas öfver sina tvifvel.

Sent på aftonen den tredje dagen sände hon sin kammarjungfru till Brauners bostad.

Den halfva timme, Magda behöfde för att uträtta sitt ärende, föreföll Nora som den längsta hon hittills upplefvat. Hon tyckte, att hennes tankar stodo alldeles stilla. Det kom sig af att hon ej hann till något resultat på de tankar, som genomkorsade hennes hjerna, ty i sjelfva verket tänkte hon mera på denna enda halftimme än hon under vanliga förhållanden tänkte på flera dagar. Trettio korta minuter! Likväl tillförde henne hvarje minut en ny föreställning, som hon konseqvent och omsorgsfullt utvecklade, till dess resultatet, just dit hon ville komma, afbröts af en ny föreställning. Så mycket hinner en menniska tänka på trettio korta minuter.

Måhända hon under dessa minuter af plågande qval kunnat fatta hvad Arnold Lindqvist känt, när hon så obarmhertigt grusade alla hans illusioner!

Ändtligen återkom kammarjungfrun.

Nora, som redan på afstånd hört hennes lätta steg i trappan, skyndade henne till mötes. Men hon stannade tvärt och kände hur beklämdheten fick makt med henne.

Magda såg nemligen bekymrad ut.

– Nå? frågade Nora i andlös spänning.

– Fröken ser så upprörd ut, svarade flickan undvikande. Fröken gör orätt i att oroa sig; ty när allt kommer omkring, så fins det kanske ingenting att oroa sig öfver.

– För Guds skull tala Magda! Träffade du honom?

– Nej, fröken. Herr Felix var inte hemma.

– Inte hemma?

– Kristian, betjenten, sade att han rest bort.

– Huru? Rest?! Hvart har han rest? Skynda dig, jag vill veta allt! Sade han inte hvart Felix rest?

– Jo, till Tyskland.

– Till Tyskland! Det är mycket långt dit, eller hur? Det dröjer ju mycket lång tid innan man hinner resa dit och hem igen? Kommer du inte ihåg Magda, hur Tyskland ligger?

Nora visste knappast hvad hon frågade. Felix hade rest! Hade rest från henne utan ett ord till afsked! Kanske han öfvergifvit henne!

– Försök att vara lugn, fröken! Tyskland är inte alls långt härifrån. Man kan resa dit och hem på åtta dagar.

– Du tror då han kommer tillbaka?

– Ja visst kommer han hem till fröken igen.

– Men när? Visste de inte när, visste de inte hur länge han skulle vara borta?

– Jo, Kristian trodde, att herr Felix ej skulle vara så länge borta.

– Sade han ingenting bestämdt?

– Nej, han visste inte dagen för herr Felix’ återkomst.

– Ack, hvad bryr jag mig om dagen! Jag vill veta om han kommer snart. Hvad sade han, då han reste?

– Att han måste resa för affärers skull ...

– Magda! Förstår du mig inte? Säg nu precis hur betjenten sade. Försök inte, att narras; ty jag ser så väl på dig då du gör det. Hvad sade han?

– Om fröken ändtligen vill det så ...! Herr Felix sade, att han ej kunde säga, när han kom tillbaka; men ...

– Men?

– Men så snart skulle han ej komma. Om några månader kanske.

Nora gaf till ett utrop af förtviflan. Hon blef förfärligt blek.

– Tack Magda, sade hon, det var detta jag ville veta. Du ser att jag redan är lugn igen. Jag är verkligen starkare än du trodde. – Och dessutom, så kan jag väl vänta några månader. Jag får inte vara så pjoskig utaf mig. – Oron tär på skönheten, säger man. Och han måste finna mig skönare än någonsin, när han kommer hem. – – – – Se så, nu kan du duka åt mig.

Nora reste sig för att gå in i matrummet. Hon kände huru benen svigtade. Allt i rummet dansade rundt för hennes ögon.

I nästa minut föll hon medvetslös till golfvet.

________

XVI.

Konsul Brauners giftermål.

Som redan nämts voro vid denna tidpunkt Felix Brauners affärer betydligt derangerade. Inte ens den allra skickligaste ekonom skulle hafva kunnat upptäckt någon utväg till räddning ur den kinkiga situationen med bibehållande af det yttre skenet. Och skulle han förlorat detta, då gjorde det Brauner alldeles detsamma hvad som sedan hände.

Oturen hade förföljt honom på sista tiden. De djerfva försök han gjort att betvinga den nyckfulla lyckan hade slagit högst illa ut, de hade, i stället för att rädda honom, fört honom ända fram till randen af en oundviklig ruin. Allt hvad han egde hade han gifvit ut. De hemliga fonderna voro uttömda. Ja, han hade till och med måst anlita den nedsättande utvägen att, för att kunna på utsatt tid liqvidera den senaste hedersskulden, vända sig till en af dessa diskreta bulvaner, som förmedla penningelån. Det var hans eleganta bo som stod i pant för ett lån till tredjedelen af dess värde.

Och under allt detta måste han bära hufvudet högt, slösa som förut, representera som förut på det att verlden ej skulle få en aning om hans fallfärdiga ställning. Det kostade honom otroliga ansträngningar, hvilka dock med all säkerhet skulle misslyckats, om han ej uthärdat dem med en beundransvärd resignation. Han gjorde sjelfva svårigheterna till en ny njutning för sig; det låg i dem en viss retelse, som nästan kunde jemföras med den vid spelbordet eller på börsen. Han fattade att martyrerna kunde erfara en känsla af välbehag midt under den gräsliga tortyr de underkastades.

Spelets retelse hade emellertid den ovärderliga fördelen, att möjligen kunna resultera i en förmögenhet, medan affärssvårigheternas retelse deremot oundvikligt måste sluta med hans undergång.

Naturligtvis gingo alla hans ansträngningar ut på att finna en ljus punkt i mörkret, en strimma, han kunde vägleda sig efter, till dess han åter vore framme i det klara dagsljuset. Men de enda ljuspunkter han såg, kunde jemföras med dessa små, mångfärgade dansande gnistor man ser, då man hårdt tillsluter sina ögonlock. De endast öfvertyga om att mörkret är fullständigt.

En sådan gnista var konkursen. Ackord vore otänkbart, då han ej kunde erbjuda någon utdelning alls. Ur moralisk synpunkt hade han ingenting att invända emot, att, sedan han i rikaste mån ockrat på borgenärernas godtrogenhet och frikostighet, helt enkelt förklara, att de nu fingo se sig om efter någon godtgörelse. Men ur konventionell högre sällskapssynpunkt tedde sig en konkurs något annorlunda. Han fruktade att nödgas göra en kälkborgerlig konkurs, att behöfva uppvisa en stat balanserande på hundratusenden, der man efter hans lysande lif väntat att finna millioner. Antingen skulle han egt en outtömlig rikedom eller också haft förmågan att bringa upp krediten till en hittills oerhörd höjd. En konkurs nu! En konkurs sådan som nästan dagligen förekommer! Fi donc! Hellre ett skott än att öfverlefva en dylik skandal!

Skottet var också en sådan gnista. Men det föreföll honom så motbjudande, att lemna ett så eklatant bevis på sin oförmåga att reda sig ur en tillfällig penningförlägenhet, att han genast slog alla tankar i denna riktning ur hågen.

En tredje gnista var vexlarna. Utan svårighet skulle han kunna skaffa sig några hundratusen på detta sätt. Likväl förekommer härvid ett par »men». Sina vänner hade han redan engagerat till så höga belopp, att han vore säker på, att de ej frivilligt skulle lemna honom sina namn vidare. Att mot deras vilja använda dem till borgesmän vore väl inte så farligt, om han haft en större summa i perspektiv till förfallodagen. Han gjorde sig ett heligt löfte för framtiden att ställa sina affärer så, att han alltid i händelse af behof kunde räkna på ett större, bestämdt belopp. Nu såg han hvarthän hans bristande omtänksamhet ledde. Den säkra utvägen till ögonblicklig räddning, som låg i ett »pro forma»-papper, måste han låta fara, emedan han ej visste hvilka resurser han vid förfallotiden kunde påräkna.

En gnista, som lyste något klarare än de andra, var en plötslig rymning. Att resa från alltsammans! Detta förtjenade att tänka på. Han riskerade ingenting. Han hade ej begått något brott, som var åtkomligt för rättvisan och behöfde sålunda ej frukta någon efterlysning. Han var skyldig en enorm summa till sina vänner. Än sedan? De skulle vara de första att maskera hans rymning med de antagligaste, de mest honetta förklaringsgrunder. Och det stode honom fritt att som en glänsande meteor falla ned på en ny ort och der spela samma framstående rol som han gjort i Stockholm. Ingenting hindrade honom. Nora, som han älskade, skulle följa honom. Hon skulle fortfarande få vara det förnämsta och dyrbaraste af hans nöjen. Kanske hon till och med kunde vara honom till nytta.

Han hade redan bestämdt sig för att följa den sistnämda gnistans svaga sken, då ödet begagnade sig af en obetydlig omständighet för att helt och hållet förändra hans beslut.

Då han gick igenom sina bref, i afsigt att förstöra dem, som voro af mera komprometterande beskaffenhet, föllo hans blickar på ett kuvert, hvars format sade honom, att det ej kunde innehålla något affärsmeddelande.

Han såg på stilen och frimärket. Båda voro tyska. När hade han fått det? Utan tvifvel för många år sedan, fast det råkat i glömska och af misstag kommit bland de torra affärsbrefven. Kanske han till och med lemnadt det obesvaradt!

Han öppnade det med stor nyfikenhet. Det var ett minne från den tiden, då han ännu lefvat i den oberoende privatmannens mindre bemärkta ställning. »Hainsdorff!» Herre Gud! Hur var det väl möjligt, att han kunnat lefva nära på ett helt år i den lilla staden! En ort på högst tjugo tusen menniskor, utan nöjen, utan societet, utan spelklubbar, utan börs! Endast en liten garnison, som skulle motväga allt det storstadsmessiga man der måste försaka, fans. Landsortsofficerare! Icke var det för deras skull den unge, rike, bildsköne Felix Brauner helt plötsligt lemnat det glada Berlin för att på obestämd tid slå sig ned i en så liten håla som Hainsdorff?

– Nej, det var verkligen inte för landsortsofficerarnes skull.

Ett fotografikort gömdes i brefvet, och detta porträtt förklarade ganska mycket.

Brauner skrattade högt, då han nu återsåg detta kort. Han skrattade som om han redan glömt den allvarsamma orsak han hade att genomse sina bref.

– Adèle, mumlade han, du var ett vackert barn!

Porträttet visade en ung qvinna, knappast hunnen förbi barnaåren, med ett bedårande skönt ansigte.

Hennes drag voro ovanligt fina och regelbundna, ögonen stora och uttrycksfulla. Håret var rikt och mörkt att döma efter porträttet. Proportionerna utvisade att hon var liten till växten, samt mängden af smycken att hon tillhörde den förmögnare samhällsklassen.

Hennes namn återförde till hans minne en hel, nätt kärlekssaga.

Han hade lärt känna Adèle von Elmenfeld i Berlin. Hur de blifvit bekanta kunde han ej påminna sig, han erinrade sig blott, att han en sommar åkt ovanligt mycket mellan Berlin och Potzdam, der Elmenfelds bodde. Hennes fader hade sedermera kommenderats till chef för garnisonen i Hainsdorff, han var major. Felix Brauner hade med familjens samtycke följt med och för en tid bosatt sig i samma stad. Hans giftermål med Adèle var en afgjord sak, såsom man brukar uttrycka sig. Hon var ung, nästan för ung till och med, skön och rik. Genom en nära slägtinges testamente hade hon blifvit egarinna af omkring en half million, af hvilken förmögenhet dock en del skulle tillfalla andra slägtingar vid hennes giftermål.

Likväl hade partiet ej blifvit af.

Efter en förtjusande sejour i Hainsdorff hade Brauners ombytliga sinne tröttnat på kärlekssvärmeriet. Storstadens omvexlande nöjen lockade honom oemotståndligt tillbaka till det glada lif han lemnat, och en vacker dag lemnade han Hainsdorff för att ej mera återvända dit. Han brefvexlade en tid med Adèle; men då han flyttade från Berlin upphörde äfven brefvexlingen.

– Hur hade det varit, om jag gift mig med henne? tänkte Brauner.

Hon hade blifvit en hängifven, trogen och lydig hustru, som älskat honom och skänkt honom en till afguderi gränsande beundran. Så långt var allt godt och väl. Men annars hade hon ej varit någonting för honom; ty oaktadt de uttrycksfulla ögonen hade hos Adèle förståndets utveckling stått i oförlåtligt disproportionerligt förhållande till känslans. Brauner stälde sjelfva okunnigheten framför den öfverallt defecta pensionsuppfostran hon intresselöst inhemtat, och hvilken fullbordats på det mest förvända sätt. Hela hennes erfarenhet inskränkte sig till de rikare klassernas nöjen. Balsalongerna, teatrarne och de lysande familjefesterna hade varit den »lifvets skola», hon gått i. Läroämnena i pensionen hade utbytts mot Hainsdorffsofficerarnes äckliga, betydelselösa smicker. Rik och bortskämd från sin tidigaste barndom skulle hon som hustru blifva en fin och dyrbar prydnad för en luxuös våning, en dekoration af oändligt behag för Societetens fester; men hon skulle ej heller blifva något annat.

– Åh, om hon ändå egt Noras hufvud! utropade Brauner, sedan han dragit sig till minnes allt hvad han kände om Adèle von Elmenfeld.

Dock, hon vore ett godt parti!

Kanske vore hon ännu ogift. Hon vore nu omkring tjugofyra år gammal, och det hände ju ibland – om än mycket sällan – att rika och vackra flickor vid den åldern ännu voro lediga. Hainsdorffsofficerarne voro ej synnerligt farliga rivaler; men det kunde hafva inträffat, att hennes fader blifvit befordrad och i så fall redan lemnat garnisonen i Hainsdorff.

– Om jag skulle gifta mig!

Lyckades han återeröfra Adèle, så vore han räddad och kunde med ny glans återvända till Stockholm. Den sköna Adèle Brauner, dotter till – sannolikt nu – öfverste von Elmenfeld, rik och af börd skulle blifva en ny värdefull acqvisition för Stockholmssalongerna.

Och misslyckades han ... så hade han ju redan satt sin rymning i verket!

Brauner reste.

Han hade fattat sitt beslut så hastigt, och satt det så omedelbart i verket, att han under ifvern och med sina giftermålsplaner i hufvudet ej kommit att tänka på Nora. Först då han landstigit på tysk mark erinrade han sig sin försumlighet.

Yttringarna hos denna egendomliga natur voro så plötsliga, nyckfulla och häftiga.

Nyss hade han fullständigt glömt henne för ett praktiskt, nyktert giftermålsprojekt, som stod alldeles i strid mot hans njutningslystnad och raffinerade smak. Nu åter glömde han sina planer för den hastigt uppflammande längtan efter Nora. Han kände ånger, och hade nästan återvändt till henne med första lägenhet. Det fordrades verkligen hela medvetenheten om, att han vore ohjelpligt förlorad i samma stund han kom tillbaka till Sverige, för att förmå honom att fortsätta resan.

Han måste nöja sig med att sända Nora ett långt, passioneradt bref, hvari han på det mest bevekande sätt bad henne troget vänta honom. För sitt underhåll behöfde hon ej sörja, han skulle, om än frånvarande för någon tid, likväl hvarje dag gifva henne oemotsägliga bevis på sin kärlek till henne.

Brauner ljög icke i detta bref. Hvad han lofvat höll han. Under den tid han var frånvarande, korresponderade han flitigt med Nora, och sände henne såväl penningar som presenter.

Felix Brauner hade tur.

Han återfann Elmenfelds i Hainsdorff. Majoren hade verkligen befordrats till öfverste; men ännu ej lemnat sin garnison. Adèle var ännu ogift, fast hon var vackrare än någonsin.

Brauner hade knappast några svårigheter att öfvervinna. Man lefde i Hainsdorff i lycklig okunnighet om ondskan i verlden utanför den lilla stadens råmärken. Ja, man hade till och med goda anlag för tron på det underbara.

Felix Brauner hade ej svårt att förklara sin långa frånvaro och tystnad såväl inför Adèle som inför hennes föräldrar, och han fick dem att tro det underbara. De trodde att han för sin kärleks skull sökt lyckan, som han nu ändtligen funnit derborta i professor Nordenskiölds land vid Nordpolen, de trodde, och de gräto dervid, att han under motgångarnes och pröfningarnas tid ej låtit höra af sig, endast derför, att han ädelmodigt ville lemna Adèle fria händer, om någon annan gjorde henne sitt anbud. De trodde honom, då han försäkrade dem, att han nu framträdde i de lyckliga omständigheterna att vara fullkomligt fri från förtalets hviskningar, att Adèles förmögenhet skulle haft det ringaste inflytande på hans val.

De trodde honom.

Två månader efter Brauners ankomst till Hainsdorff firades med stora högtidligheter hans och Adèle von Elmenfelds bröllop.

Brauner inkasserade hemgiften.

Och så anträddes bröllopsresan. Till professor Nordenskiölds land vid Nordpolen. Till Sverige!

Och hade de goda svärföräldrarne följt med från Hainsdorff skulle de fått skäl att göra stora ögon, då de sett hvilken karl de fått till måg.

Storartadt som när han första gången gjorde sin entré i hufvudstaden gjorde Felix Brauner sitt återinträde med sin unga, sköna brud.

Det var en tilldragelse, hvarom alla talade och hvarom tidningarna skrefvo.

________

XVII.

Mulna dagar.

Konsul Felix Brauner var sålunda räddad. Den »finansiella kuppen» hade lyckats öfver förväntan väl. Han var åter rik, kunde åter låta de »hemliga fonderna» stå, på tillväxt.

Dessa hade nått den höjd han önskat. De uppgingo till femtio tusen kronor om året. Han var särdeles nöjd med den medhjelpare han funnit i Arnold Lindqvist. Efter blott ett par års verksamhet hade denne fört den afdelning af Brauners affär, som anförtrotts honom så väl framåt, att den redan afkastade de beräknade femton tusen kronorna. Dess existens hade dock varit hotad på allvarsammaste sätt, då Brauner i sin penningförlägenhet före giftermålet äfven varit nödsakad att använda det för fabriken afsedda rörelsekapitalet.

Men situationen hade räddats genom en operation, hvilken om den blifvit allmänt bekant ohjelpligt störtat Brauner för all framtid. Den blef emellertid icke bekant, om den än visade sig temligen onödig, då dess resultat ej utföllo förr än Brauner genom sitt giftermål blifvit i stånd att ändå bisträcka med de erforderliga medlen.

Felix hade skäl att ångra denna finansoperation, som på sätt och vis gifvit Arnold Lindqvist ett öfvertag öfver honom. Men den hade emellertid haft sin stora nytta med sig. Den hade nemligen öfvertygat Brauner om att hans marionett lydde trådarne ordentligt, att denna ej skulle strejka, när behofven kräfde en ny »finansiell kupp». Ty om Brauner än för tillfället kunde glädja sig åt en ganska ansenlig förmögenhet, så kände han af egen erfarenhet till spellyckans föränderlighet.

Som yrkesspelare var Brauner visserligen ytterligt sangvinisk. Han hoppades allt, då han vågade allt. Men trots sin förhoppningsfullhet var han alltid beredd på att förlora och behöfde derför alltid en förmögenhet i reserv för den bortspelade.

Giftermålet förändrade naturligtvis mycket i hans lif och vanor. Men billigare blefvo de icke; tvärtom. En stor del af hans nöjen måste för att tillfredsställa de konventionella fordringarna flyttas till hans hem. Eller som han uttryckte sig, de förvandlades från nöjen till familjefester. De blefvo dyrbara dessa fester. Herr konsuln måste representera och hans charmanta fru förstod att depensera, om hon också måste lemna åt legda krafter konsten att arrangera. Helt säkert skulle suveränen i den lilla stat, Brauner representerade, känt sig mycket belåten om hans trogna undersåtar beviljat honom en civillista till samma storlek som hans generalkonsuls årliga utgiftsstat. Det gick storslaget, furstligt, till hos herr konsulns. Men en sådan praktklenod som Adèle måste hafva en dyrbar infattning; ensamt hennes toaletter och smycken slukade dubbla räntan på den hemgift hon fört med sig. Den fina våningen kräfde en slottslik inredning och möblering. Det nobla umgänget måste underhållas med baler, middagar och supéer. Promenaderna fordrade dyrbara racehästar och eleganta ekipager. Välgörenhetstillställningarne måste matas med hundrakronesedlar; och så vidare i oändlighet.

Det lilla hushållet, två personer blott, hade förverkligat drömmen om »en koja och ett hjerta». Kojan var en praktvåning om aderton rum, en expositionslokal för det yppersta konsten och konstindustrien hade att uppvisa, en mönstervåning, afsedd att studeras och begripas endast af rikedomen.

Och hjertat?

Åh jo, det fans äfven litet af detta, så litet som kan trifvas i en praktvåning om aderton rum, så litet som kan våga visa sig i det lilla trånga rum, crème de la crème lemnat qvar, sedan dess kodex »comme il faut» kungjordes till efterlefnad, så mycket som utan att göra sig löjligt kunde läggas i dagen inför denna svärm af lyssnande tjenstfolk från sällskapsdamen ända ned till kökspigan, från kammartjenaren Kristian ända ned till stallpojken.

Det var mycket, mycket litet.

Adèle älskade Brauner af hela sitt hjerta. Han hade alldeles riktigt bedömt hennes kärlek. Men hon hade så liten tid öfrig att egna åt sina känslor. De nya bekantskaperna, festerna, nöjena, promenaderna lade ständigt beslag på hennes tid. Och hennes hem och toalettbestyr sedan! Då hon ändtligen hade någon ledig stund från allt detta, då, ja då hade inte hennes man tid igen. Och så gingo dagarne och känslorna trängdes tillbaka, formade sig efter aristokratiens comme il faut, och svalnade. Tomheten i själen fyldes med nöjen, toaletter, juveler och konfekt.

Och Adèle var nöjd. Hon begärde ingenting mera af detta lifvets goda. Hon hade ju allt.

Brauner egnade sin unga hustru en mönstergill salongskärlek. Han var artig och förekommande mot henne. Behandlade henne som en ömtålig leksak och komplimenterade henne för det hon så väl stod i harmoni med våningens elegans. Han lät henne sköta sina toaletter och öfriga nöjen efter eget godtfinnande. Och han tillät henne att beundra honom, hans skönhet, hans bildning, smak och på alla områden henne öfverlägsna själsegenskaper.

Detta var hjertat i kojan.

Brauner fann inom kort, att han köpt sin räddning dyrare än han först trott. Den smula sympati, han känt för Adèle, då han i Hainsdorff återsett henne, försvann så småningom, när han mer och mer kom underfund med huru litet det i sjelfva verket fans bakom hennes förtjusande utseende, huru inskränkt hon var. Deras äktenskap blef redan från första början ett sådant som flertalet äktenskap inom de högre klasserna. Till skenet ett det lyckligaste, i verkligheten olyckligt, men dock förskonadt från några afbrytande eller upphäfvande dissonanser genom den ytterlighet af konvenans, som båda makarne iakttogo i sin samlefnad, hon af uppfostran, han af vana.

Och Nora!

Nora, som älskade honom så varmt, så hängifvet!

Det säger sig sjelft, att hon tog sig djupt af underrättelsen om Brauners giftermål. I sin öfversvallande lycka hade hon aldrig tänkt på möjligheten att han kunde gifta sig, att hon skulle få en rival i hans hustru.

Hans bref hade förberedt henne på att han nödgades göra ett affärsparti, men hon hade ändå tviflat, tviflat till dess sanningen stod lefvande inför hennes ögon.

Passionerad i girigheten, njutningslystnaden och i kärleken, när hon ändtligen fattat denna känsla i dess stora djup och outgrundliga kraft, blef hennes smärta förfärlig.

Hvad hon led, vet dock ingen, ty hon stängde sig inne med sin sorg, endast de förtviflade snyftningarna nådde Magda, som vakade utanför sin matmoders dörr.

Men kammarjungfrun höll blott ut att vaka i tvänne nätter.

Nora grät mycket under en tid; Magda fann om morgnarne kuddar och soffdynor fuktiga af tårar. Mycket slog hon också sönder. De dyrbara Sêvrevaserna, den nakne bronsfaunen och många andra saker gingo sin förgängelse till mötes under Noras paroxysmer.

Slutligen talade hon till Magda. Rösten vibrerade ej mera. Nora var förfärligt blek, ögonen voro röda af tårar och nattvak; men hon var lugn, talade och handlade med samma säkerhet, som då hon ännu kände sig outsägligt lyckligt.

– Det är öfver nu, Magda, sade hon. När konsul Brauner kommer – och han skall snart komma – så släpp in honom som förut. Skulle han fråga dig något, så mister du din plats, om du med ett enda ord låter honom förstå, att jag gråtit. Nu måste du skaffa mig carmin och tusch. Jag trodde inte, att jag skulle behöfva sminka mig; men gunås så visst, jag är afskräckande ful. Skynda dig!

Och Nora sminkade sig. Hon åt med god aptit, hon gick på teatern och skrattade sitt vanliga silfverklingande skratt, hon läste den senast utkomna pikanta kärleksromanen och hennes ögon fingo som förut den undertryckta lystnadens fuktiga glansdager.

Hvad hade då händt?

Hennes förstånd hade segrat.

En fruktansvärd strid hade utkämpats mellan hennes hjerta och hufvud. I hjertat hade hatet utträngt kärleken. Medan den senare känslan uppträdde med pretention på en total förintelse af både hjerta och kropp, hade hatet öfverljudt ropat på hämd, vansinnig rasande hämd på Adèle och på Felix. Hatet ligger förståndet närmare än kärleken. Också deltog förståndet som hatets allierade i striden. Det mäklade fred, tills vidare åtminstone, det inblandade de verldsliga behofvens prosa i känslostridens poesi, det ref upp gamla minnen om fattigdomen och eländet i vindskuporna vid Norra Smedjegatan. Och det segrade.

Naturligtvis kostade det på Nora; men till belöning för att hon underkastat sig förståndets röst, lärde detta henne att blifva hycklerska.

– Se nu, sade det. Hvad nytta har du eller hvad skada har han af att dessa dyrbara Sèvre-vaser nu ligga i bitar. Hvarför skall du inte roa dig som förr? Han betalar och han är väl ändå fortfarande bättre än någon annan. Tag i stället emot honom, kyss och smek honom som förut, men haf mig i dina tankar. Bed honom om pengar till ett par nya vaser, tio gånger dyrare än de der. Köp ett par billiga. Resten är ditt! Du har ännu en lång framtid, Nora!

Den der rösten och orden kände hon igen.

Ja, den tillhörde hennes gamle, trofaste vän förståndet, som hon ej rådfrågat på så länge.

Hvad hade hon för tack för att lyssna till känslans röst; den var visserligen ljufvare att höra, men den ljög, den bedrog henne, den gjorde henne illa.

Nora var icke hvad man kallar omskapad. Åtta – eller kanske det var flera – sömnlösa, förtviflade nätter hade under gränslösa qval återfört henne till det forna jag’et, slagit de båda jernbanden om hennes hjerta, sedan passionerna pressats in igen i sitt gamla obeqväma fängelse.

De skulle ej få slippa ut mera. Förståndet höll en omsorgsfull vakt.

Och Felix kom som Nora väntat.

Han visste inte hvad hon lidit. »Stackars liten, hvad skall hon säga? Hvad skall jag säga henne?» tänkte han, då han gick till henne.

Han fann henne skönare än någonsin, skönare än Adèle, skönare än någon qvinna han förut skådat. Inte en tår, inte en förebråelse undslapp henne.

Hon störtade i hans famn, ömt, hängifvet som förut, som ett älskligt barn, som inte förstod, att han gjort henne någon orätt med att taga en annan qvinna till hustru.

Felix Brauner kände sig hänförd.

– Om jag kunnat taga henne i stället! tänkte han.

Han märkte inte, att hon upphört att älska honom. Han tänkte inte på, att hon redan vid detta första möte aflockade honom tio gånger hvad de dyrbara Sêvre-vaserna kostat. Ty han älskade och kärleken är blind.

Magda kunde ej tro sina ögon.

Åter frågade Nora som förut kammarjungfrun om sitt utseende, och åter frågade hon:

– Inte sant, Magda, jag är ändå bra lycklig?

– O, ja! svarade flickan, ty nu trodde hon det åter.

________

XVIII.

Utan känslor!

Med kärleken är det emellertid ett eget förhållande. Man kan alldeles undgå att märka dess tillvaro, der den finnes; men man saknar den der den försvunnit.

Om kärleken möter hyckleriet, så kan den väl låta dupera sig en gång, ja kanske flera gånger, men icke i längden.

Felix kunde icke undgå att sakna något i den kärlek Nora egnade honom, hvad det var visste han inte, men det föreföll honom som om ett af hufvudelementen i hennes kärlek gått förloradt. Och häri hade han icke orätt.

Mot Noras vilja och beräkningar skedde sålunda småningom en yttre förändring i hennes förhållande till Brauner, ett gradvis aftagande i hans känslor så väl som i dessas yttringar. Han skylde detta på sitt giftermål, men kunde ej fatta, att Noras kärlek genom lidandet gått förlorad. Han sökte orsakerna utåt, der han ej kunde finna dem annat än i påtagliga saker såsom till exempel i don fördelning af tiden mellan nöjena och familjefesterna, som hans giftermål underkastade honom och som hade till en gifven följd, att han numera ej kunde tillbringa så stor del af sin tid hos Nora som förut.

Kanske Nora lät sitt förstånd regera med för stor konseqvens. Hennes girighet trädde fram i dagen för mycket. Det der att efter hvarje kärleksmöte kräfva kontant liqvid måste ju störa illusionerna, äfven om hennes ömhet varit aldrig så väl spelad.

Och vid sitt tiggeri lade hon stundom i dagen en fräckhet, som kunnat anstå en djupt sjunken varelse. Hon gick alldeles för långt och glömde att hennes penningebegär, när det ej längre försvarades af ett synligt slöseri, måste förefalla Brauner motbjudande i hög grad.

Nora upptäckte inom kort, att Felix kom till henne mera sällan än som kunde försvaras af det hemlif han för skenets skull måste iakttaga. Hon kände sig orolig häröfver; ty hon insåg, att den uppmärksamhet han nu egnade henne var den artighet, som föregår en fullständig brytning.

Hon kunde konstatera att äfven hans kärlek var på god väg att slockna.

Den praktiska Nora experimenterade förgäfves. Hennes hycklade kärlek kunde ej mera utöfva något inflytande öfver honom. Och hon räknade dagarne till dess hon skulle vara alldeles öfvergifven af Brauner.

Nå ja, det kunde ej hjelpas. Hon tog det jemförelsevis lugnt. För framtiden var hon obekymrad. Hon var ännu ung och skön. En ny »guldfågel» skulle väl ej vara omöjlig att fånga, och de penningar hon sparat räckte mer än väl att lefva på till dess. Hennes dyrbara bo skulle inbringa en rätt vacker summa.

Men det grämde henne, när hon hörde, att Brauner redan inledt en ny förbindelse. Och mången gång önskade hon, att hon låtit hatet fått sin vilja fram, när det ropade på hämd. Nu föreföll henne en hämd minst sagdt löjlig.

Pengar! var hennes lösen vid de sista med temligen långa mellanrum återkommande mötena. Och Felix betalade gerna; ty han köpte sig ju på detta sätt fri från henne.

Deras skilsmessa hade gått långsamt. Hon kunde räkna dess början från hans giftermål, han först ett halft år senare, då han märkte den förändring hon undergått. Sedan hade han sökt en förevändning, ett lämpligt tillfälle till brytning; men alla dylika försök strandade mot det tålamod, som girigheten ingaf Nora.

Han förolämpade henne för att framkalla ett vredesutbrott, men Nora blef icke ond. Han lät henne veta, att han inledt andra förbindelser, men hon blef icke svartsjuk.

Med en annan qvinna skulle han ej gjort så många omständigheter. Men han kunde ej frigöra sig från en egendomlig fruktan för Nora. Han kände hennes klokhet för väl och hade flera gånger fått nog inblick i hennes hjerta, för att veta att farliga passioner slumrade derinne. Sjelfva hennes lugn föreföll honom misstänkt. Dessutom kände hon Arnold Lindqvist och kanske af denne invigts i vissa för Felix komprometterande hemligheter.

Tiden utför i regeln sina uppdrag med en berömlig säkerhet, fast oftast med en långsamhet, som kan komma den som har brådt om att förlora tålamodet.

Den behöfde tvenne långa år, för att skilja Felix och Nora åt. Och den hade ändå ej lyckats fullständigt.

År 1890 blef ett minnesrikt år för Nora.

Det gjorde sitt inträde med tvenne händelser, hvilka hon ej så snart skulle glömma.

Nora fick ett barn och skilsmessan mellan henne och Brauner blef bestämdt afgjord.

Den lilla oskyldiga varelsen, som kom till verlden i Januari detta år, var den synliga orsaken till att föräldrarne bröto med hvarandra. Brauner fann tillfället lämpligt för en »slutuppgörelse» med Nora. Han gaf henne en jemn summa på en gång till barnets uppfostran, underrättade henne om, att hon egde att förfoga öfver boet i hennes våning, som hon sjelf ville, men lät henne på samma gång veta, att han nästa qvartal icke komme att betala hyran för våningen samt att hon ej vidare hade något att vänta af honom. Jo, det förstås, om hon råkade i nöd, eller om barnets framtid kräfde några penningeunderstöd, så kunde hon vända sig till honom.

Och så var det slut dem emellan, för alltid. Just vid samma tid som barnets födelse enligt en sundare moralisk ordning bordt draga dem närmare tillsammans.

Eva var icke länge i paradiset.

Men Felix Brauner hade skäl att vara förvånad öfver sig sjelf. Ty att hafva underhållit en kärleksförbindelse med en qvinna i fyra hela år var något enastående i hans lif.

Nora var ju beredd på hvad som skulle hända och motsåg uppgörelsen med en viss lättnad.

Om hon ej var så särdeles glad öfver sitt barn, så var hon å andra sidan ej heller ledsen öfver att hafva det. Hur det än var för tillfället, så såg hon i barnet liksom en försäkran om att ännu hafva Felix till en del i sitt våld. Hvad hon ej kunde förmå honom till, kanske barnet skulle kunna uträtta. Det lågen känsla af hämd i dessa obestämda framtidstankar.

Den lille stackaren, som sett dagens ljus under så sorgliga förhållanden mellan fader och moder, bortackorderades genast efter sin födelse. Nora kunde knappt säga, att hon sett sitt barn.

Så begynte åter ett nytt lif för Nora Gullbrand. Det var icke fattigdomens från vindskuporna vid Norra Smedjegatan, icke heller rikedomens från hennes eleganta våning, utan ett mellanting mellan dessa båda.

Det var icke den fattiga spotska skönhetens drömmar om ett lif i lycka och rikedom, icke heller den erfarna, öfvergifna qvinnans missräkning och förtviflan om framtiden, utan äfven här ett mellanting mellan dessa båda.

Den praktiska Nora!

Hon började sitt nya lif med nya principer, förnuftiga, praktiska.

Hon realiserade sitt bo. Det gälde att vara klok nu. Så hyrde hon en liten anspråkslös dublett, som hon inredde förtjusande utan allt för stora kostnader. Hon kunde dock lefva ganska komfortabelt; ty hennes kapital var icke så litet. Hon hade råd att hafva två rum, att behålla Magda, att äta godt och att då och då unna sig ett litet nöje.

Och så såg hon framtiden an med godt mod. Af en så god början ansåg hon sig kunna vänta en god fortsättning, eller med andra ord: ett förverkligande af hennes vyer.

Ty naturligtvis ingick det ej i Noras program, att låta sin ungdom och skönhet gå förlorade i ett obemärkt lif i det tysta, att låta hennes egentliga kapital ligga oräntadt. Hon hade inga anlag för att blifva nunna.

Hennes hopp var att fånga en ny »guldfågel». Men denna gång skulle hon endast låta sin klokhet leda sig. Felix Brauner hade varit för vacker och för slug för henne. Hon hade ej kunnat herska, utan hon hade blifvit kär i honom. Och detta skulle aldrig mera få hända.

Skötte hon sig väl, handlade hon riktigt affärsmessigt, så skulle hon i en icke alltför aflägsen framtid få se den dag randas, då hon skulle hafva nog utan att behöfva gå ut på jagt efter »guldfåglar», den dag randas, då hon sjelf vore rik.

Hennes praktiska anlag firade en stor triumf den dagen, då hon »placerade» sina penningar. Det lät så trefligt detta: »placera.» Hvad hon var klok! Att sätta in sitt lilla kapital i en bank mot fyra eller fem procent, ja, herre Gud, nog vore det säkert, förstås; men det skulle tvinga henne till en svältkur på fem- eller sexhundra kronor om året.

Nu satte hon in alltsammans i en visserligen ny och opröfvad affär; men ett företag, hvars »direktör» tillförsäkrade henne en säker afkastning af tjugo procent första året, ja, hon fick till och med lyfta denna ränta i förskott, och femtio procent när affären blefve mera upparbetad.

Det der att få räntan i förskott tilltalade henne mycket, prospekten erbjödo de mest lofvande utsigter och direktören kände hon personligen. Några risker kunde således ej befaras.

Månaderna gingo och »guldfågeln» var ännu ej inom synhåll.

När Nora beslutade sig för, att i afvaktan på denne, lefva enkelt och sedesamt, hade hon ej tagit med i räkningen den omständigheten, att de fyra årens vällefnad i rikedom och nöjen gifvit henne vanor, som ej voro så lätta att bortarbeta. Hon brann af begär efter nöjena, helst dem, som moralisterna fördömde, och lifvet blef henne snart outhärdligt utan dem.

Hon förestälde sig, att hon blef ful af återhållsamheten, att hennes ursprungliga munterhet förlorades af bristen på tillfällen att skratta.

Och en dag beslöt hon sig för att återvända till det berusande, bullrande lifvet i nöjenas verld.

Noras vidare öden, om än i sig sjelfva kanske förtjenta af en utförligare skildring, måste här skisseras i största möjliga korthet. Med ett enda undantag sammanhänga de ej i något afseende med de händelser, som omnämnas i denna berättelse.

När Nora för fem år sedan på egen hand deltagit i maskeraderna, i all hemlighet besökt varietéerna, hade dessa nöjen för henne haft nyhetens behag. De hade roat henne och hennes ungdomliga sinne hade blifvit tillfredsstäldt af dem. Men under hennes förbindelse med Felix Brauner hade hennes smak betydligt förädlats. Det var derför hennes återinträde i de glada hvirflarne blef henne en ganska svår missräkning.

Med år 1890 hade den dekadens-smakriktning, som erhållit namnet »fin de siècle», fått fotfäste i vår vackra hufvudstad. I saknad af den parisiska esprit, som kan förklara, ja till och med försona, ytans barocka öfverdrifter, tedde den sig, för en så pass fordrande varelse, som Nora, onjutbar.

Men hon hade intet val, om hon en gång beslutat sig att deltaga i nöjena. Och så sänkte hon sig och sina pretentioner. Hon kunde ej återfinna de kavaljerer hon sökte och hon måste antingen taga till nåder dem, som funnos, eller också blifva utan.

Bevars, de voro icke så oäfna dessa unga män, som svärmade för henne. De hade penningar och om de än voro löjliga i sitt uppträdande som i sin klädsel, så voro de åtminstone frikostiga. Nora kunde nästan få dem till hvad som helst. Och hon tänkte för sig sjelf, att hon på det hela taget hade det lika bra med denna svärm af beundrare, som hon skulle haft det med en dum, svartsjuk, kanske gammal och ful, rik beskyddare.

De »snälla gossarne», som Nora kallade dem, voro egenkära odågor, som hvar och en smickrade sig af att stå hennes hjerta närmast. Hon visste nog, att de alla för hvarandra skröto af att hafva njutit intima kärleksbevis af henne; men den tillfredsställelse skrytet skänkte dem var ju också den enda valuta de fått eller fingo af henne, medan hon systematiskt plockade dem på alla de penningar de ärligt eller oärligt kunde åtkomma. Ty nogräknad var hon icke, när det gälde att förtjena.

Det var ett lustigt kamratlif, som numera fördes i hennes lilla våning. Der var alltid främmande. Nora och Magda hade roligt och lefde ett sorgfritt lif. Afståndet dem emellan var icke mera så stort som förr i tiden. Kammarjungfrun var mera väninna än tjenarinna. Nora stod icke ensam ut med all kurtis och kände sig uppriktigt glad, när Magda lyckades afleda en eller annan beundrares uppmärksamhet från henne till sig.

Gossarne sörjde så väl för alla deras behof. En betalade hyran, en skaffade toaletter, en »lånade» dem penningar och så vidare. Oftast buro deras presenter ett omisskänneligt slägttycke med deras eget vitæ genus. Men sådant kan ju hända utan att behöfva gifva anledning till något förtal. Om kontoristen för en vinfirma skickade henne viner, om bokhållaren i en galanterihandel försåg henne med alla möjliga s. k. kortvaror, så kunde det ju komma sig helt enkelt af den omständigheten, att dessa unge män voro så »invanda» med dylika varor, att i deras trånga hjernor ej inrymdes tanken på ett lämpligare val af presenter än just sådana artiklar, som de dagligen handskades med.

Det var ett bullrande, berusande lif, en vild hvirfvel af nöjen, men ett lif utan känslor.

Nora älskade icke sina beundrare, hon gaf icke vika för deras enträgna böner, hon tyckte icke »synd» om dem, fast hon dock visste, att många af dem för hennes skull urspårat och nu vandrade på en väg som måste föra dem till en katastrof.

Ah, hon behöfde inte vara deras förmyndare! Ville de göra sig sjelfva olyckliga för hennes skull, så vore det deras ensak. Det vore för resten endast rätt åt dem, de »narrarne», som kommit utan att hon bedt dem, som i sin gränslösa egenkärlek trott att hennes hjerta skulle vidga sig för sådana öfverdådigt löjliga saker som ett verldsrekord på vida byxor, eller i kanotrodd.

Dock kunde hon inte underlåta att känna ett behof efter något. Hon kunde icke gifva detta något ett namn; ty hon visste icke hvad det var. Kärlek kunde det ej vara – och likväl ...

Då hon midt under ett rendez-vous med någon af de unga slösande sprättarne helt plötsligt försjönk i drömmerier, önskande att hos dem finna åtminstone något annat än egenkärlek och fåfänga, dröjde månne icke då hennes tankar vid den tomhet hon måste känna i sitt hjerta?

Eller då hon omotiveradt kastade sig i armarne på sin förvånade Magda och grät som ett barn, kom sig icke detta månne af känslan att i detta öfverflöd af beundrare dock vara ensam, öfvergifven?

Men detta skulle hon aldrig hafva förmått att tillstå. Och hade hon öfverraskats med förebråelsen att på nytt längta efter kärleken, så skulle hon på det ifrigaste hafva bestridit detta.

Kanske det icke heller var längtan efter kärlek utan endast njutningslystnaden hon kände otillfredsstäld? Nora hade ju bannlyst kärleken. Hennes förstånd hade ju fått till uppgift att bortjaga den objudna gästen, om han någonsin mera vågade visa sig i närheten af hennes hjerta.

Men sinligheten? Hade hon också dödat denna?

________

XIX.

Utför.

Ödet förde i hennes väg en ung blond man. Hans ljusa hår, hans friska röda hy och hans kraftiga gestalt, proportionerlig fast något groft tillyxad, sqvallrade om en förmögen bondson. Men hans ljusblå, trofasta ögon och hans stora panna talade om en intelligens, som man, om än med orätt, företrädesvis vill igenkänna hos stadsbon. Han var också ett stockholmsbarn. Han hade fått en omsorgsfullare uppfostran än Noras »gossar» och uppträdde med mindre egenkärlek och sjelfmedvetenhet än dessa.

En egenhet hos kavaljerer af det slag, som omsvärmade Nora, är att de ej finna den högsta lyckan i egandet af den qvinna de älska eller tro sig älska utan fastmera i den omständigheten att andra hafva kunskap om den eröfring de lyckats göra. Det är icke deras kärlek utan egenkärlek, som söker nå sitt mål. Derför ådagalade Noras samtliga beundrare ett sjukligt begär att vilja exponera henne för deras bekantskaper, och då detta ej lyckades utomhus, släpade de sina bekanta med sig hem till henne, obekymrade om huruvida Nora väl upptog det påhäng, som på detta sätt tillfördes henne.

Den blonde unge mannen hade förts till Nora af någon af hennes beundrare.

Denna gång hade hon ej tagit illa upp den nya bekantskapen, som i mycket bildade en bjert kontrast mot de öfriga kavaljererna. Visserligen var han klädd på samma yttererade sätt och tycktes angelägen om att efterapa deras oförskämda sjelfkära uppträdande; men lika litet som hans kropp trifdes i den ofasonliga toaletten, lika litet tycktes hans personlighet vara anlagd för kamraternas fria vanor.

Hans framträdande var liksom en frisk flägt i den unkna atmosfären i Noras hem. Hon egnade honom från början en för en nykomling mycket smickrande uppmärksamhet.

Var inte det underligt? Under andra förhållanden skulle hon ej ens hafva märkt hans tillvaro.

Hon sysselsatte sig mycket med honom och kände sig gladt öfverraskad, när hon upptäckte, att han var en nykomling icke blott i hennes hem utan i hela detta fadda »fin de siècle»-lif. Han kunde väl säga henne artigheter – det hade han lärt sig – men Nora genomskådade honom så lätt.

Hon såg hur hans ännu oförderfvade ynglingasinne stred mot de röster, som lockade honom att kasta sig in i nöjenas brusande malström, hon hörde ganska tydligt huru något inom honom vid hvarje nytt steg han tog frågade: »gör jag rätt?», och hon intogs af en okuflig lust att eröfra detta stora barn, att göra det förälskadt i sig och – hvarför inte –· att låta det ensamt få alla kyssar, alla smekningar, som de andra tiggde om.

Ah, det var kanske just dit hon ville komma!

Hvad hon kunde blifva farlig för den oerfarne! Hon, som till sitt förfogande egde alla de yttre företräden, hvarmed naturen kan utrusta en qvinna, som förstod att omskapa sitt inre jag till en engels afbild, som kände af erfarenhet alla de finter, alla de knep, all den list, hvarmed en qvinna kan nå sitt mål, när de naturliga resurserna ej längre äro tillräckliga!

Och hvad hade denne yngling att skydda sig med gentemot de snaror, som lades ut att fånga hans hjerta?

Han stod dock icke värnlös; ty han hade redan gifvit bort sitt hjerta. Nora visste det! men denna omständighet bidrog ännu mera till att stadfästa hennes beslut att förmå honom att vid hennes fötter bönfalla om hennes kärlek.

Nora kände icke till barmhertighet. Om hon störtade honom, om hon krossade ett qvinnohjerta, hvad gjorde det henne? Hade någon visat barmhertighet mot henne? Äfven hon hade ju en gång älskat, men den som älskade henne hade trampat hennes kärlek under sina fötter, hade tagit en annan qvinna till hustru. Hvarför skulle hon ensam lida? Och dessutom, hon kunde icke längre bära på sin återhållna lidelse, den hotade att qväfva henne. Om den var kärlek, om den var sinlighet, så fordrade den dock att blifva mättad. Och denna stora, kraftiga yngling var det, som hon åtrådde.

Den unge mannen hade råkat under inflytandet af dåligt sällskap. Ende sonen till en förmögen tjenstemannafamilj hade han tidigt förlorat sin fader. Modren var efterlåten. Så länge sonen utbildat sin uppfostran i skolan hade han bevarats från en för tidig bekantskap med verldens skuggsidor genom sin håg för studier. Men då han trädde ut i lifvet för att skapa sig en lefnadsställning, hade han till ledsagare valt sina unga lefnadslustiga kamrater på kontoren, och oturen ville, att han råkat tillsammans med just dem, som han ej bort följa. Han hade ett godt hjerta och anlagen voro ej heller dåliga, men det nya man visade honom öfverraskade honom och mot sin vilja drefs han framåt obekymrad om hvart den lustiga vägen ledde. Det var nytt, och det var roligt.

Hemmet, arbetet, ja, till och med hans fästmö föreföll honom så alldagligt, så vanligt, att han trodde sig hafva funnit ett helt nytt hittills okändt lif i den bullrande, besinningslösa, yra verld, hans vänner förde honom in uti.

Han var icke svår att bearbeta. Väl hände det mången gång att han stannade under vägen och såg sig om med skygg blick; men fruktan att synas löjlig gaf ny fart åt hans gång mot förderfvet.

Nora kände männen. Hon visste hvad denna fruktan för löjlighet förmår. Och hon begagnade sig af sin vetskap. Hon bibringade ynglingen samma begrepp om manlighet, hvilka hon inom sig sjelf föraktade. Och hon hade en mycket lydig lärjunge.

Denne lät sig eröfras tum för tum. Han stred mot sina begärelser; men med förut fattad fruktan att blifva besegrad. Han tänkte på sin fästmö och svor att blifva henne obrottsligt trogen; men han gick dock till Nora och dröjde hos henne flera timmar. Han visste huru orätt han gjorde; men flydde han hennes sällskap, skulle han dömt sig sjelf feg och gifvit sina vänner rätt att skratta åt honom.

Så kom omsider den dagen Nora väntat på, då han förklarade henne sin kärlek.

Det var en ny kärlekssaga, som började och hon kände sig under dennas inverkan som föryngrad.

Nora erfor åter en känsla af lugn och lycka. Hade blott ynglingen varit rik, skulle lyckan varit fullständig. Hon förvånade sig öfver sig sjelf och undrade om ett lif i kärlek skulle kunna ersätta ett lif i rikedom. Kanske, men kanske också inte.

Hennes lycka var emellertid af kort varaktighet. Efter några månader af solsken och glädje, lugn och kärlek drabbades hon af ett för henne fruktansvärdt slag. Det beredde henne ett, om möjligt, ännu större lidande än underrättelsen om Brauners giftermål hade tillfogat henne.

Nora var ruinerad!

Affären, hvari hon insatt sina penningar, hade gått öfver ända. Trots det att företaget ansetts så solidt, att det betalat tjugo procents utdelning i förskott, trots de lofvande prospekten med de ytterst noggranna kalkylerna, trots hennes personliga bekantskap med »direktören», så var hon nu af med sina penningar.

Nora kunde i början ej tro det. Det föreföll henne alldeles ofattligt. Hon, som sjelf slösat så oförsvarligt, som sjelf under de två första åren med Brauner förstört fem eller sex gånger så mycket som hennes nu förlorade kapital, fann det nästan onaturligt att hennes lilla förmögenhet på tio månader tagit slut. Det kunde inte vara möjligt! Och i alla händelser hade hon säkerhet, »direktören» hade ju gifvit henne förlagsinteckningar till samma storlek som hennes insats i affären, fullt lagliga inteckningar, som kostat ganska mycket i lösen. Men de voro värdelösa. Affären hade aldrig existerat annat än i de granna prospekten, något lager eller inventarier hade aldrig funnits.

Nora var ruinerad!

Hvad gagnade det henne, att »direktören» åtalades, att han äfven blef dömd för bedrägeri, ty Nora var ej den enda, som han lurat? Hennes penningar voro och skulle för alltid vara förlorade.

Hennes modlöshet skrämde på flykten de flesta af kavaljererna. Nu, då hon behöft deras bistånd, vände de henne ryggen. Nora kunde ej beherska sin sorg, och då hon ej som förut kunde skämta och skratta funno »gossarne» henne tråkig och öfvergåfvo henne. En del funno tillfället lämpligt till framkastandet af förslag, som syntes henne så mycket vedervärdigare då framställarne syntes öfvertygade om att hon nu vore direkt beroende af deras välgörenhet.

Nora visade dem utan saknad på dörren. De kunde ändå inte hjelpa henne.

Endast den blonde ynglingen fann nåd för hennes ögon. Och mer än det, hon ville ej släppa honom från sig.

Med uppriktigt deltagande bistod han Nora med all den hjelp han kunde åstadkomma, och hon fäste sig härunder allt mera vid honom. Under dessa bekymrens dagar tänkte hon mycket. Hon undrade om det ej ändå till slut vore klokare och lyckligare att låta sina stora pretentioner gå samma väg som hennes förmögenhet.

Hvad kunde han blifva? Kanske grosshandlare med tiden, kanske handlande eller också endast kontorist. Men nog skulle han kunna förtjena nog för dem båda. Man kunde ju lefva lycklig på en liten inkomst, om man blott förstode konsten att hushålla. Och denne yngling, som egnade henne en så stor tillgifvenhet, skulle också hon kunna älska, hon skulle blifva honom trogen. Sjelf lycklig vid hans sida, skulle hon kunna lyckliggöra äfven honom. Kanske vore detta ödets mening?

Hvad skulle det annars blifva af henne? Hon trodde, att hon aldrig skulle kunna blifva glad mera efter den stora förlusten. Skulle hon gå med gråten i halsen från stockholmsnöjenas samlingslokaler, sökande efter en rik »beskyddare», en ny »guldfågel»? Men hvem af de älskogskranke kavaljererna ville väl hafva en gråtande skönhet? Skulle icke alla vända sig ifrån henne liksom hennes »gossar» gjort? Utan tvifvel.

Och så skulle hon nödgas söka bland andra-klasspubliken, sedan kanske bland tredje klassens för att slutligen hamna som prostituerad på gatan.

Nej, och tusen gånger nej! Hon ryste när hon tänkte på dessa hennes olyckliga medsystrar, af hvilka hon igenkände några från hennes barndom i arbetarqvarteren. Hon ryste också, när hon tänkte på ett lif af fattigdom och umbäranden, men detta var dock att föredraga framför det förra.

Och en älskade henne. Han var en redbar yngling med godt hjerta. Han skulle nog känna sig lycklig öfver att få henne till hustru, hon var ju ung och skön. Han trodde att hon var dygdig, om hon än vore svag för nöjen; att hon hade ett barn behöfde han ej få veta, liksom ej heller att hon varit konsul Brauners älskarinna.

I detta afseende trodde hon sig kunna vara ganska lugn; ty den samhällsklass, Brauner tillhörde, är föga meddelsam med den, dit den unge mannen räknades. Och om sqvallret än är särdeles beställsamt, så är det märkvärdigt så sällan det når just den, som kunde hafva nytta af det.

– Du får inte öfvergifva mig, sade hon till honom i bönfallande ton. Jag älskar dig, jag älskar dig outsägligt, jag vill inte lefva utan dig!

– Öfvergifva dig, Nora? frågade han förvånad. Hur kan du sätta det i fråga? Älskar jag då inte dig? Har jag ej gifvit dig bevis på min kärlek? Hvad vill du då, att jag skall göra?

– Ack, min vän, nu tror jag dig. Nu älskar du mig. Men skall du alltid göra det?

– Hur kan du fråga så?

– Om en tid kan en annan komma, som är skönare än jag.

– Det fins ingen skönare än du!

– Åh jo. Din fästmö till exempel.

– Hon? Hvad är hon i jemförelse med dig? En liten gås, en obetydlighet, som ingen frågar efter.

– Inte ens du?

– Nej, inte jag en gång.

– Men du är ju förlofvad med henne?

– Nå, än sedan? Det lilla tycke jag fordom hyste för henne har för länge sedan försvunnit. Det försvann då jag såg dig för första gången. Tro mig, jag har ej sett henne på en hel månad.

– Men, jag kan ej förlika mig med att du på detta sätt vacklar mellan mig och henne. Bryt fullständigt med henne, eller med – mig. Men jag vill inte lefva utan dig.

– Ah, var det endast detta du ville? Nå väl, Nora, så vill jag blifva din och endast din. Jag skall bryta med henne.

– Tack! Jag väntade detta af dig. Och sedan?

– Sedan?

– Skall du väl vilja gifta dig med mig?

– Gifta ... gifta mig?

Han hade aldrig kommit att tänka på detta. Brytningen med fästmön föreföll honom helt lätt. Han hade försummat sin fästmö så länge, så oförlåtligt, att hon helt säkert glömt honom eller åtminstone upphört att älska honom. Men att gifta sig med Nora? Detta var något annat. Visst älskade han denna qvinna, hon var skönare än någon han hittills sett, han var öfvertygad att hon höll honom kär, och han förestälde sig att lifvet utan henne skulle blifva tomt och ödsligt. Men, ändå, att gifta sig med henne!

Nora var så medveten, så erfaren, så öfverlägsen till förståndet, att han kände sig för ung för henne. Och hvad skulle han kunna bjuda henne? Det enkla hem, som hans fästmö varit glad att få, skulle blifva ett fattigt och trångt fängelse för en sådan praktblomma som Nora.

– Ack, stammade han, detta kan jag inte!

– Huru? utropade Nora häftigt, du kan inte! Är detta då din kärlek till mig?

– Blif icke ond, Nora, missförstå mig inte. Jag älskar dig så varmt, att jag vore färdig att gå i döden för din skull, om så behöfdes; men hur skulle jag kunna gifta mig med dig? Du har så stora pretentioner på lifvet. Hur långt skulle en liten kontoristlön kunna förslå att underhålla oss båda?

– Jag begär ju inte heller att du nu strax skall taga ut lysning. Långt derifrån. Jag kan och jag skall vänta. Du har ett så godt hufvud och du kan nog inom kort skaffa dig en bättre anställning, på hvars lön vi kunna lefva. Jag är anspråkslösare än du tror. Men undrar du på att jag begär ett löfte af dig, som försäkrar mig om, att din kärlek är af varaktigare slag än endast för stunden. Du fordrar ju allt af mig, och du får det; ty jag kan ej neka dig något. Begär jag då något öfverdrifvet af dig?

Ynglingen gaf löftet. Han upprepade det vid hvarje möte och i hvarje bref, han i otålig kärleksyra sände henne mellan mötena.

Och så blef han en dag borta.

Han hade gått samma väg utför som så många andra af de lysande »fin de siècle»-hjeltarne. Nora hade blifvit honom för dyr.

Han beträdde ej brottets bana för hennes skull, ej heller dog han »i skönhet».

Då allt syntes honom ohållbart, lemnade han hufvudstaden, dess nöjen och Nora, för att på en annan ort som en ny menniska genom ett redligt arbete godtgöra hvad han brutit under yrseln i nöjenas hvirfvel.

1890 var ett minnesrikt år för den stackars Nora! Två gånger öfvergifven, ruinerad och till allt detta hade hon nu barnet att tänka på, då äfven det för dettas uppfostran afsedda kapitalet gått förloradt.

________

XX.

Öfverenskommelsen.

Man befann sig i de sista dagarne af November. Vädret var afskyvärdt, men man måste hafva fördrag med det, då det i alla fall ej hjelpte något att klaga. Om aftnarne var det emellertid värst, sedan frosten modellerat den under dagens lopp upptrampade gatsmutsen och snömodden till skarpa galoschslitande iskammar utefter gatorna till hela deras längd.

Det var première på operan och vagnarne med parkett- och första rad-publiken började redan rulla i väg till det utdömda operapalatset.

Utanför det hus vid Esplanaden, der Brauners bodde, väntade herr konsulns ekipage. Herr och fru Brauner försummade sällan någon première på de k. teatrarne, och om det än denna gång ej gälde en riktig première, så var det dock en nouveauté för säsongen, en repris af en gammal opera med alldeles ny rolbesättning. Således något, som man måste se, eller kanske snarare, en ny anledning att visa sig.

Kusken tuggade på sina yfviga mustacher och lofvade inom sig, att aldrig efterkomma sitt herskaps tillsägelser om vagnens förspännande förr än en half timme efter sedan han fått befallningen. Ty nu som alltid fick han vänta, och det har redan nämts, att vädret var afskyvärdt.

Ändtligen öppnades emellertid porten och omgifven af ett strålande ljussken syntes fru Adèle Brauner, förtjusande i sin hvita pelskappa. Hon hoppade lätt in i vagnen. Kusken fick befallning att köra och vagnen rullade bort.

Ett stycke från porten stod en qvinna och iakttog den korta och föga intressanta scenen. När vagnen rullade bort lemnade hon sin plats och gick in genom porten.

Det var Nora.

Då hon först såg vagnen, hade hon blifvit ytterligt nedstämd; ty hon trodde att både Brauner och hans fru skulle fara bort. Hade hon vetat, att det var première på operan, skulle hon ej gått att söka konsul Brauner i hans hem; men Nora läste ej mera teateraffischerna.

Hon drog en suck af lättnad, då hon fann, att fru Adèle for ensam, och hon tog det för ett godt tecken, då hon från gårdsidan fann att det lyste i hans rum.

Det kostade på henne mycket det steg, hon nu stod i begrepp att taga; men det var nödvändigt, icke för hennes egen skull, ty nu brydde hon sig ej mera om Brauner, utan för barnets.

Hon måste träffa Felix och tala vid honom om barnet. Hon hade skrifvit till honom, skickat bud på honom, men han hade ej velat komma. Då hade hon sökt honom på hans kontor, en gång, flera gånger; men der tycktes han aldrig uppehålla sig. Om förmiddagarne svarade man henne: »på börsen!», om eftermiddagarne: »hemma!».

Det återstod sålunda intet annat val än att söka honom i hans eget hem. Brauner finge blifva hur ond han ville. Hans vackra hustru finge undra så mycket hon kunde. Ja, om Noras besök än hade en skandal till följd, så kunde det ej hjelpas. Nora måste tala med Felix. Hon hvarken kunde eller ansåg sig behöfva vara nöjd med det sätt, hvarpå han affärdade henne. Bref med penningar i, betjenten med penningar och någon present, men sjelf tycktes han liksom undfly henne med afsigt. Hvad frågade hon efter dessa presenter eller penningar, som hon ej för tillfället behöfde! Nej, det var om barnet och dess framtid som hon måste rådgöra med fadren om.

Rädd och försigtig smög hon sig upp för trappan till våningen. Hvad hon måtte blifvit förändrad! Hon, som förut var så djerf, som kunde våga allt för en småsak, kände sig nu beklämd och försagd, då det gälde något så vigtigt som hennes barns framtid.

Hon drog sig för att ringa. Kanske dörren endast var tillskjuten och icke låst. Hon kände efter och hennes förmodan visade sig vara sann. Hon gick tyst öfver tamburen och in i den stora salongen; den var alldeles mörk. Ingen af tjenstfolket syntes till.

Nora fortsatte sin promenad genom flera mörka rum i den ändan af våningen der Brauners rum var beläget. Hade hon tänkt sig för, hade hon lättare nått det genom att gå korridoren, som utmynnade i tamburen. Plötsligt stötte hon sakta mot en dörr. Hon öppnade denna försigtigt. Nästa rum var också mörkt; men rakt framför sig såg hon en ljusstrimma, som smög sig utefter den mjuka mattan, som fullständigt borttog ljudet af Noras steg.

Rummet framför var skildt från detta af tunga dyrbara draperier, slösaktigt uppfästade i rika djupa veck. Genom springan såg hon Felix Brauner. Han var klädd i frack och hvit halsduk. Tydligen hade han ämnat följa sin hustru, men af någon orsak blifvit hindrad.

Nora skulle just skilja draperierna åt och gå in till honom, då hon hejdades af en för henne väl bekant röst. Det var således två personer derinne: Felix Brauner och – Arnold Lindqvist.

Samtalet tycktes ej vara af angenämaste slag; ty Arnolds röst lät kall och skarp – Nora kunde ej se honom – och Brauner var äfven ganska upphetsad. Hvad kunde de tala om?

Nora glömde i häpenheten och nyfikenheten sitt eget ärende. Hon smög sig som en katt intill springan mellan draperierna för att kunna höra och se. Arnold stod med ryggen vänd emot henne. Brauner tog just nu plats vid sitt skrifbord, så att Nora kunde iakttaga honom noga utan att behöfva frukta att blifva upptäckt. Ja, hon vågade till och med intaga en beqvämare ställning genom att långsamt så att ingen märkte det veckla in sig i draperiets veck vid ena sidan.

Hennes observatorium var utmärkt. Hon behöfde ej befara att blifva sedd om någon af tjenstfolket kommit in i rummet, ty draperiet dolde henne fullständigt. Det hade för öfrigt gjort detsamma, då hon ju ej infunnit sig i något olofligt ärende. För tjenstfolket kunde hon för resten vara lika lugn som dess husbonde syntes vara; ty då det trodde, att en besökande ej hade något intressant att meddela, som lönade mödan att snappa upp genom nyckelhålen, så höll det sig helst mellan ringningarne vid sqvallret i pigkamrarne. Arnold Lindqvist kände betjenten igen som en man, som då han några gånger förut kommit endast talat om siffror, precis som nere på kontoret, och det var inte synnerligen lockande att lyssna på för den som inte hade med siffrorna att göra.

Hade emellertid tjenstfolket haft den minsta aning om att samtalet denna gång rörde sig om annat, så hade det nog fulltaligt samlat sig vid dörrarne.

Att döma af konsulns toalett, så hade samtalet ej pågått länge, innan Nora från sitt gömställe fick lyssna till fortsättningen. Hon önskade dock sedan att hafva fått höra det från dess första början.

– Ja, nu har jag utvecklat min plan för er, sade Brauner. Jag är fullkomligt säker på att ni förstått mig så väl, att jag ej behöfver upprepa hvad jag nu sagt. Saken är i sig sjelf så ofantligt enkel, att ni måste vara ett stort dumhufvud, om ni ej begriper hvad jag menar. Men jag sätter er intelligens mycket högt och känner er stora fördomsfrihet. Derför vet jag att vi skola komma väl öfverens äfven i denna lilla angelägenhet. Låt oss inte göra den konstigare än hvad den är, låt oss inte göra ett olösligt problem af ett axiom. Låt oss i stället betrakta saken såsom afgjord och resonnera om den utan några komprometterande utläggningar. Besinna, att det är inte alltid vi kunna räkna på att få tala om den så här ostörda. Nå, hvad säger ni?

– Jag har inte hemtat mig ännu från min öfverraskning, sade Arnold.

– Öfverraskning? Öfver hvad? Jag trodde mig hafva förberedt er så väl, att ni kunde vänta ...

– Det är sant, jag kunde verkligen vänta allt af er. Och jag har äfven väntat, att ni en dag skulle komma fram med någonting oerhördt. Det är heller inte ert förslag som gör mig häpen, utan ert sätt att framställa det. Sannerligen någon skulle kunna föreställa sig att ni, i full toalett att begifva er till operan och med en nonchalance, som om det vore frågan om att sätta en ny hängare i er frack, kommer fram med ett förslag, som går ut på inte mindre än en ...

– Ja, ja, ja, behöfs inte något namn på saken. Ju mindre den upprepas, desto bättre för oss båda. Nå, detta förvånar er, eller hur? Det är inte heller meningen, att någon, utom oss båda, skall föreställa sig, att vårt samtal gäller något vigtigare än en frackhängare. Ni hade naturligtvis funnit det mera formelt, om jag stämt möte med er på en bolagskrog i utkanterna af söder, kommit dit med lösskägg, blåa glasögon och förklädd, stängt in oss i ett rum, som sorgfälligt reglats och så i tragisk ton, hvarför inte också på ett främmande språk, deklamerat min plan för er. Nå ja, det är ett sätt det med. Jag antar att ni läst i någon brottmålsroman, att det går till så; men mig borde ni känna litet bättre. Och dessutom är det här inte fråga om att arrangera en romantablå, utan vi hafva med en verklig affär att skaffa, och ju mera prosaiskt vi se denna sak, dess bättre skall den lyckas för oss.

– Det är då ert fullkomliga allvar? Brauner ryckte på axlarne utan att svara.

– Och ni tror att ni kan räkna på mig?

– Det är jag öfvertygad om. Jag skulle inte vändt mig till er annars.

– Men, om ni skulle missräknat er på mig?

– Jag har inte missräknat mig.

– Jo, konsul Brauner, denna gång har ni verkligen gjort det.

Felix Brauner såg ej det minsta öfverraskad ut.

– Verkligen? frågade han.

– Ja; ty jag vill inte taga någon befattning med detta.

– Man gör mycket som man inte vill.

– Ni tror er då kunna tvinga mig?

– Ja, i värsta fall, så måste jag anlita denna utväg.

– Det kan ni inte.

– Vi få väl se.

– En gång var jag af omständigheternas makt tvungen att lyda er, jag trodde det åtminstone i min förfärliga blindhet. En gång till följde jag ert råd, äfven då ansåg jag mig, dumt nog för öfrigt, tvungen att gå in på edra förslag. Men nu är jag en fri man. Jag kan handla som jag vill, och underkastar mig förr ekonomisk förlust än jag samtycker till er afskyvärda plan. Jag är ej bunden vid er längre.

– Inte åtminstone med sympatiens band, det är säkert. Jag har aldrig räknat bundsförvandter bland mina vänner, ty sympatien är ett svagt och opålitligt ting, när det gäller att handla. Nej, då litar jag bättre på er, som nog ej egnar mig någon öfverdrifven kärlek. Nåväl, när jag en gång sade till mig sjelf om er: han är min man! så visste jag att jag ej bedrog mig. Ni lydde mig då, ni lydde mig sedan och ni skall lyda mig nu. Ni är inte fri, som ni tror, ni är tvärt om bunden vid mig genom dubbla band. Det är just genom de der båda andra gångerna jag har er riktigt i mitt våld.

– Ni är en usling!

– Man brukar inte komplimentera sin välgörare på det sättet. Men jag blir inte ond på er för det.

– Välgörare!? – Herr konsul! Efter som ni tycks önska det, så låt oss nu göra upp räkningen med hvarandra. Det kan ju vara intressant att se hvem af oss två, som i verkligheten är skyldig den andra något.

– Nå ja, må ske! Men låt det gå fort; ty som ni vet väntar mig min fru på teatern. Ni har ett svårt fel, det nemligen att jemt vilja bråka, äfven vid de allra enklaste saker. Jag vet knappast om jag grälat med någon annan menniska så mycket som med er. Men lemna emellertid fram er specificerade räkning, så skall ni få kontraräkning af mig. Och sedan kunna vi återgå till min plan; ty ni kommer att gå in på den såväl som på allt annat, blott ni får tid att betänka er ställning litet.

– Er kontraräkning? Ja visst, ni tror er hafva en sådan. I sjelfva verket är dock jag lika mycket herre öfver er, som ni tror er vara öfver mig. Ni beror mera af min tystlåtenhet än jag af er: ty jag kunde träda fram som angifvare mot er, hvilket deremot ni på grund af er ställning ej kan mot mig. Den saken tycker jag är ganska lätt att förstå. De orsaker jag för fem år sedan hade att frukta er, finnas ej nu mera. Jag menar min oförlåtliga dumhet, då jag först gjorde er bekantskap.

– Då ni begick inbrott i mitt kassaskåp. Säg ut ni!

– Som ni vill. En anklagelse härför är nu icke mera tänkbar, man skulle inte tro er, endast undra öfver hvarför ni förtigit denna sak så länge. Ni vet likväl, att jag begick detta brott för Noras skull, och ni begagnade henne som medel att förmå mig att tjena er. Hon skulle egga mig att begå hvilka brott som helst för att nå det pris hon satte på sin skönhet: rikedomen. Jag trodde det. – Så gränslöst dum jag var på den tiden! – Ni köpte henne emellertid.

– Jag visste ju inte ...

– Ni ljuger; ty just derför att ni visste, att det var henne jag älskade, förförde ni henne. Kanske att ni en tid svärmade för henne, det vet jag inte, men hufvudsaken var dock för er att genom henne beherska mig. Sjelf tillstod hon en gång för mig, att det var på er inrådan hon skref till mig.

– Ja, allt det der hafva vi ju förut talat om. Hvart vill ni komma?

– Jo, till att jag ej mera har någon anledning att fortsätta på brottest bana. Och då ingen bevekelsegrund finnes, skulle jag vara gränslöst moraliskt sjunken, om jag blott för det ondas egen skull beginge brott.

Brauner skrattade.

– Inte illa sagdt! sade han. Ni har ingen anledning att fortsätta, säger ni. Jag tror tvärtom att ni nu har mera anledning än någonsin att gå in på mina planer. Åtminstone lika mycken anledning som ni hade att gå in på våra små gemensamma finansoperationer för nu omkring två eller två och ett halft år sedan.

– Ni syftar på de trenne arbetarne, som dogo i lungsot.

– Alldeles.

– Detta var inte något brott, det var endast en för vår fabrik gynsam tillfällighet.

– Jaha, just så skall det låta! En tillfällighet! Ja, så ha vi båda ända hittills kallat historien. Men medgif då, att min plan också kan få gå och gälla för en gynsam tillfällighet.

– Ett så omsorgsfullt planlagt illdåd! Aldrig!

– Nåväl då! Låt oss benämna sakerna vid deras rätta namn, om ni vill hafva det så. Vi hafva varit alldeles för »cirklade» mot hvarandra hittills. »Vår» fabrik, som ni kallar det, höll på att gå under i brist på rörelsekapital. Dels var det den tiden ganska skralt med min ekonomi och jag hade då ännu ej utsigterna till det giftermål, som räddade min ställning. Ni hör hur uppriktig jag är emot er. Dels började jag förlora intresset för fabriksförsöket, hvilket ni väl mins gaf ganska litet i början. Jag funderade till och med ganska allvarsamt på att låta er få öfvertaga hela rörelsen för egen räkning. Derför gaf jag er ett litet välment råd huru ni skulle kunna få medel. Och ni följde mitt råd. Än sedan? Att en fabriksrörelse råkar komma i den ställningen att sakna nödigt förlagskapital kan inträffa när som helst. Af omtanke för några arbetare lifförsäkrade ni dem. – Jag vill minnas att de voro ungkarlar och så godt som utan slägtingar. – Detta var ej något ovanligt. Ni – kom ihåg att det icke var jag! – ni satte dem till arbete i ett rum, der deras helsa måste angripas säkert och på kort tid. Nå ja, någon måste ju arbeta i edra verkstäder. Flera ådrogo sig lungsjukdomar och trenne af dem dogo inom loppet af ett halft år. Allt detta är som sagdt, de vanligaste företeelser, när man ser dem hvar för sig. Men sätter man dem i samband med hvarandra, så blir förhållandet väsentligt förändradt. Om ni skulle sätta åsido det konventionella språk, hvarmed vi förut talat om dessa »gynsamma tillfälligheter», nu när vi äro ensamma med hvarandra och kunna tala öppet! Om vi skulle säga rent ut den passande benämningen på den, som närmast bär ansvaret för tre mäns död, som efter en säker metod systematiskt befordrat dem till evigheten! Det blef ett fult ord vi då måste nämna, eller hur?

– Så mycket värre för er, sade Arnold i dof ton, ty det var ni, som var upphofvet härtill, ni betalde premierna och assuransbeloppen insattes i rörelsen. Det är ni, som är den mest skyldige.

– Ja, så säger lönmördaren också åt den som legt honom. Kunna vi då icke hellre tillstå för hvarandra, att vi äro lika delaktiga, eller, för att det skall låta bättre, lika verksamma vid fabrikens återuppblomstring?

– Lemna detta ur räkningen. Ni pinade mig till att lyda er och ni kunde det; ty ni var då ännu den starkare. Verlden känner icke till denna händelse. Det rykte, som höll på att komma ut, tystnade inför den omständigheten, att jag med de medel ni sände mig efter ert giftermål kunde visa, att jag ej i någon mån var beroende af de trenne arbetarnes lifassuranser. Jag vill inte göra mig till något helgon, men jag ångrade bittert det skedda. Emellertid kan ni ej med denna hotelse tvinga mig att gå in på det nya brott ni föreslår mig. Ty om någon i denna sak skulle kunna angifva den andre, så vore det jag och icke ni.

– Det är inte heller min mening. Jag ville endast påminna er om, att ert samvete inte alltid varit så ömtåligt, och att det ännu tål vid en liten stöt. De band, som knytas af brottet, äro förunderligt starka och ju mer ni försöker visa mig att ni frigjort er, desto mera öfvertygar ni er sjelf att ni är min fånge fortfarande, alldeles som den der aftonen för fem år sedan. Våra affärer ...

– Ni tar miste, herr konsul! Efter den der händelsen har jag lefvat en hederlig mans lif. Jag har vunnit mina medborgares aktning och jag har gjort allt för att förtjena den. Och jag har kommit underfund med att ett hederligt lif är behagligare och lugnare än ett brottsligt, äfven om detta är utan risk för de verldsliga straffen. Derför kommer jag att förblifva hederlig. Jag afbryter helt enkelt all förbindelse med er.

– Det kan ni inte. Ni talar så innerligt vackert, att ni nästan ersätter första aktens melodramer på operan. Men i verkligheten så är icke en förbindelse med mig så lätt bruten emot min vilja. – Då ni bygde den nya fabriken, lemnade ni mig en skuldförbindelse på tvåhundratusen kronor. Gif mig dem nu, och ni är för alltid fri från mig. – Ni kan det inte, det vet jag mycket väl. Alltså måste ni gå in på mitt förslag.

– Nej, aldrig!

– Jag förstår så väl, att ni vill lefva som en liten kung ibland medborgarne i ert samhälle. Ingen vet annat än att ni eger fabriken och på de åtta tusen ni årligen gör eder till godo kan ni verkligen föra ett ganska representativt lif i en småstad. Jag vill visst inte säga att det är för mycket betaldt; ty jag är rättvis. Ni har arbetat upp fabriken till en affär, som redan nu ger mig ett netto på femton à aderton tusen om året. Jag erkänner edra förtjenster, är till och med tacksam för ert nit. Gerna skulle jag fortfara med rörelsen der borta; men det är omöjligt för mig. Jag måste om en månad hafva några hundratusen disponibla. Ni vet mycket väl, att en inteckning ej skulle gifva mig hälften af detta belopp. Emellertid, fabriken måste gifva mig detta och ni måste hjelpa mig. Har ni förstått?

– Jag går inte in på er plan! Om detta verkligen är er enda resurs, så mycket värre för oss båda. Vi ramla, men vi hafva ej något nytt brott att bära på.

– Jag har ej sagt, att detta är min enda utväg. – Ni vill inte. Godt! Då skall ni blifva fri, såsom ni önskar. Jag återtager fabriken och skall hädanefter drifva den i mitt eget namn. Ni är ledig, fullkomligt ledig. Men har ni tänkt på hur ni skall blifva fri från er skuld till mig? Har ni tänkt på, att ingeniör Danielssons identitet med Arnold Lindqvist kommer att dragas fram i ljuset med en mängd små obehagliga episoder? Ni gör konkurs och hoppas på hjelp af edra vänner. Tror ni att de skola förlåta er, att ni under snart fem år dragit dem vid näsan, uppträdt under ett antaget namn och föregifvit er vara egare till en fabrik, som ni icke egde? Ni måste börja om lifvet på nytt, på en annan plats, med två tomma händer och ändå aldrig känna er fri från mig. Är det detta ni önskar?

Arnold svarade icke.

– Jag skulle icke handla som ni gör, om jag vore i ert ställe. Om jag en gång varit fattig och känt hela tyngden af eländet, skulle jag rygga tillbaka för att åter komma i en fattig ställning, om jag nemligen kunde undvika det, såsom ni nu kan. Om jag så kände med mig att fattigdomen blefve ännu mera tryckande under medvetenheten om vissa små »oegentligheter» i mitt lif – fattigdomen lär hafva det med sig, att den gerna anställer sjelfbetraktelser – om, säger jag, jag kände detta med mig, så skulle jag hellre medverka till en ny »oegentlighet», – jag uttrycker mig ju städadt? – som utan risker för mig och med ansvarsbördan på en annans skuldror erbjöde mig en oberoende ställning och tusen förströelser att dränka skruplerna i, om jag skulle få några sådana. Ni är helt enkelt löjlig!

Arnold gick oroligt fram och tillbaka. Brauner fortfor:

– Er ställning är ohållbar redan nu! Rädda er! Välj att blifva fattig! Till den fattige kan man ropa: »mördare!», »inbrottstjuf!» – Jag tror ni redan nu rycker till af rädsla.

– Så sluta då en gång!

– Strax! Klockan är mycket och jag måste visa mig på teatern. Jag vill blott komma till ett resultat för att veta, om jag i morgon skall börja mina operationer för eller emot er.

– I morgon? Ni har brådt om, herr konsul!

Jag håller alltid hvad jag har lofvat en bundsförvandt, det borde ni veta. Och jag uppskjuter aldrig en hämnd, det kommer ni att få veta. Så vida ni icke uppfyller hvad jag begär af er. Vi hafva talat länge nog om onödiga ting. Derför rakt på saken! Väljer ni fattigdomen eller tager ni femtiotusen kronor kontant, så fort min plan realiserats? Dessutom eger ni rättighet att inkassera utestående fordringar för fabriken. Ni kan således påräkna omkring sjuttiofemtusen kronor. Jag skall rekommendera er till en framstående firma i Tyskland och inom några år kan ni vara millionär. Ty jag antager, att ni för att blifva fri från alla obehagliga efterräkningar föredrager att bosätta er i utlandet. Mins ni den gamla Arnold Lindqvist?

Brauner drog ut skrifbordslådan och tog efter en stunds letande fram en gammal tidning.

– Se här, sade han och vecklade upp bladet, här ser ni hur väl jag redan för fem år sedan tänkte på er framtid. Många i våra omständigheter bruka i sitt eget namn företaga affärsspekulationer i samma stil som dem vi haft och sedan ändra namnet. I nio fall af tio har detta visat sig vara dumt. Jag har föreställt mig att omvända förhållandet vore säkrare. Det är på tid, att ni återvänder till Europa från Buenos Ayres. Hvar ni än slår er ned utom Sverige, så kan ni med denna tidningsnotis och ert ingeniörsbetyg bevisa att ni är Arnold Lindqvist. Och Danielsson är då för alltid borta. – Hvad nu sjelfva planen beträffar, så hörde ni sjelf huru enkel och säker den var för oss båda.

– Ett brott!

– Än sedan då! Om lifvet är er kärt och ni ej har annan utsigt att få behålla det än genom att mörda, så vill ni inbilla mig, att ni då ryggar tillbaka för ett brott. Det gör ni inte! Ni är fördömd på de brott, ni redan begått; ett nytt gör inte er skuldbörda tyngre. Ni förefaller mig ibland som ett barn, som inte törs göra det eller det af fruktan för stryk. Och ändå vet jag alltid hvar jag har er. Nu är ni mogen för min plan, jag ser det; ni behöfver inte ens svara mig. Men ni har ett besynnerligt behof af att genom invändningar blifva bevisad om den handlings nödvändighet ni måste utföra. Alldeles som ordet »måste» vore för stort för er att fattas ögonblickligt. Ni har valt? Ni har gått in på mitt förslag.

Arnold teg.

Och nu måste jag till teatern! – Det var sant, här är den lilla lådan, som skall göra alltsammans. För tusan, den måste ni vara rädd om. Dess konstruktion är lika enkel som hela planen. Ni vore inte ingeniör, om ni ej visste hur den skall användas. Den tunna sidan utåt. Ja, det der förstår ni nog.

Nora såg från sitt gömställe huru Brauner flyttade fram en trälåda på skrifbordet och invigde Arnold i dess hemlighet. Hon ansträngde sig för att kunna höra hvad de vidare sade; men det var henne omöjligt att kunna uppfatta ett enda ord mera. Ljuden af rösterna trängde tydligt fram till henne; men förfäran öfver hvad hon fått höra bedöfvade henne. Samtalet ringde för hennes öron som ett oredigt surrande. Efteråt förundrade hon sig öfver att hon ej svimmat. Men rädslan höll henne uppe. Värmen från det tjocka draperiet var qväfvande och samtalet varade så länge. Hennes ben skälfde af trötthet och den torrhet hon kände i strupen hotade hvar minut att låta en hostning förråda hennes närvaro. Hon kände hur krafterna öfvergåfvo henne mer och mer, till dess hon slutligen lät allt hopp fara om att kunna hålla sig upprätt längre.

Just i detta ögonblick erfor hon den välgörande verkan af en kall luftström. Hon spratt till och öppnade åter ögonen.

Brauner var ensam. Han såg så lugn och glad ut som om han nyss haft det angenämaste möte i verlden.

Han satte sig vid skrifbordet. Ur ett fint marockinsetui tog han fram sin ordenskedja, som han fäste vid frackuppslaget.

När man har något mycket vigtigt att tänka på, brukar det hända, att man högt anförtror sig sjelf saker, för hvilka det i de allra flesta fall vore fördelaktigare att de ej halkade öfver läpparne.

Något dylikt hände Brauner. Han mumlade något knappt hörbart. Men Nora, som nyss ej kunnat uppfatta slutet af samtalet mellan Felix och Arnold, fast detta förts med höga röster, förnam med förfärande tydlighet hvarje ord, som nu hviskades fram mellan Brauners läppar.

– Tvåhundratusen skall han skaffa mig. Sen behöfver jag ej mera honom. Till utlandet! Hm, om jag skall vara säker på denne backhare, så måste han landstiga i Evigheten, och det landet ligger närmare Sverige än utlandet.

Felix Brauner mönstrade sig i spegeln. Han var vacker, vackrare än någon man Nora skådat. Och likväl huru aflägset lågo icke de känslor hon nu hyste för honom från verklig kärlek.

Han gick ut samma väg han släppt ut Arnold utan att släcka lampan eller ringa på betjenten.

Knappt hade Nora hört honom stänga dörren, förr än hon störtade fram ur sitt gömställe. Hon sjönk ned i en fåtölj, obekymrad om att blifva upptäckt. Hon tänkte ingenting, kunde ej tänka någonting.

Hur länge hennes dvala varade visste hon inte. Då hon vaknade upp såg hon att lampan ännu brann inne i Brauners rum. Hon skyndade dit och satte sig vid skrifbordet.

Hvad skulle hon skrifva? Till hvem?

Jo, hon erinrade sig en detektiv polisman, hvilken, efter hvad hon läst i tidningarna, i dagarne utmärkt sig för stort skarpsinne och djerfhet vid undersökningen i ett mystiskt mål. Hans namn var Hammar! Ja, hans namn och adress finge hon taga reda på sedan.

Nu gällde det blott att skrifva.

Med så stort lugn, som hon med en verklig jätteansträngning förmådde tillkämpa sig, skref hon:

»Min herre!

Jag befinner mig i en svår belägenhet, etc. etc.»

Slut på första delen.

I.

Expeditionen börjas.

Det första Fridolf Hammar företog sig, sedan han beviljats den trettio dagars tjenstledighet, hvarom han anhållit, var att uppgöra en någorlunda bestämd plan för sin tillämnade expedition. Han drog sig omsorgsfullt till minnet de senaste dagarnes händelser och antecknade dem med minutiös noggrannhet. Han gjorde sig reda för: 1:o hvad han visste, 2:o hvad han antog samt 3:o hvad han kunde och hvad han måste bevisa.

Om hans visshet och antaganden tillsammans varit af samma auktoritet som ett justeradt domstolsprotokoll, så hade han lugnt kunnat anse sin expedition fullgjord redan nu. Ty Hammar var djerf i sina antaganden och behöfde ej många fasta punkter för att kombinera ihop händelser, hvilka ingen annan än han försökt sätta i samband med hvarandra. Han måste tillstå för sig sjelf, att han antog allt, medan han i sjelfva verket visste så godt som ingenting, och de bevis han hittills egde voro ej synnerligen bindande.

Han trodde sig kunna godtskrifvas en smula tur vid början af sin expedition.

Onsdagen den 3 December på förmiddagen hade Hammar fått emottaga ett bref, undertecknadt »Arnold Lindqvist», ehuru efter innehåll och stil att döma, skrifvet af en qvinna. I brefvet talades på ett dunkelt sätt om ett begånget brott, hvilket kunde hafva nya brott till följd och brottslingen utpekades tillhöra den högre societeten i Stockholm.

Brefvet gaf naturligtvis anledning till närmast följande sex frågor: Hvem var brefskrifverskan? Hvarför undertecknade hon namnet »Arnold Lindqvist»? Fans någon person med detta namn? Hvilket begånget brott syftade hon på? Hvilka voro, eller kunde blifva, följderna af detta brott? Hvem var brottslingen?

Samma dag på middagen hade Hammar afrest till E–tuna i och för ett helt privat uppdrag. För att uppsöka en yngling som, sedan han kommit på villovägar, skuddat stockholmsstoftet af sina fötter. Denne nödgar honom att tillbringa tiden ända till klockan ett på natten på en af stadens källare och passar sedan på tillfället att undfly honom. En half timme senare bryter elden lös i Danielssonska fabriken och vid framkomsten dit står Hammar ansigte mot ansigte med konsul Felix Brauner, hvilken i sin brådska att komma undan skänker den stora eldsvådan lika liten uppmärksamhet som om det endast varit ett gammalt värdelöst uthus som skattat åt förgängelsen. Vid stationen blir Brauner utsatt för missödet att förlora ett telegram, hvarigenom Hammar förvissas, att han ej bedragits af någon tillfällig likhet. Slutligen inhemtar Hammar genom portieren å hotellet, att bland de under de senaste dagarne anlände resande ingen funnits, hvarpå Brauners signalemang kunnat passa in.

Frågor: Hvad hade konsul Brauner i E–tuna att göra natten mellan den 3 och 4 December? Huru kunde han vara först vid brandstället? Hvarför hade han ej anländt till staden med någon ordinarie båt- eller tåglägenhet? Hvarför tog han ej in på något af hotellen? Hvarför var han så angelägen att ingen skulle observera honom?

Torsdagen den 4 hade Hammar, sedan han hos enkefru Granberg redogjort för besöket hos hennes förlorade, nu återfunne son, gjort visit hos Brauner. Dennes betjent ljuger, att husbonden rest till Norrköping. Sjelf ljuger konsul Brauner, men nödgas medgifva, att han varit i E–tuna. Skälen dertill förtiger han. Han lemnar en vittnesattest med sin namnteckning och sitt sigill åt Hammar, som härigenom får en tydlig vink om i hvilken riktning han bör gå för att söka lösningen på gåtan i brefvet.

Detektiven kunde således redan nu anteckna följande:

Visshet: Brefskrifverskan använde konsul Brauners postpapper, kuvert och sigill. Brefvet var skrifvet på hans kontor.

Antaganden: Brefskrifverskan var Brauners älskarinna eller hade varit det. Hon var svartsjuk och ville hämnas, hon behöfde dervid hjelp, men, antingen vore hon rädd för några plötsliga oförberedda följder af en direkt angifvelse eller också trodde hon på en försoning och ansåg sig då kunna återtaga brefvet, hvilket hon troligen förmodade ej kunna förorsaka några allvarsamma obehag för Brauner. Brauner åsyftades i brefvet. Han hade begått brott och stod i begrepp att begå nya.

Frågor: Hvilka vigtiga skäl hade Brauner för sin E–tunaresa? Hvarför ljög han? Hvilka voro brotten?

Fredagen den 5 hade Hammar i E–tuna öfvervara polisförhöret i dervarande poliskammare. Han hade gjort detta hufvudsakligast i nyfikenhetens intresse; men likväl funnit mera än han vågat hoppas. Han hade förvärfvat sig en ung vän, Ivar Granberg, som genom att tillfälligt föra böcker åt handelsmännen möjligen kunde utröna, om Brauner på något sätt stode i förbindelse med någon köpman der på platsen. Brauner dref ju mycket omfattande affärer. Vittnesmålen vid polisundersökningen hade gifvit honom åtskilligt att fundera på. Nattväktaren hade iakttagit konsul Brauner, men fabrikör Eliasson, som bort se honom, förteg hans närvaro vid eldens utbrott. Rörande sjelfva eldsvådan, med hvilken Hammar ej trodde sig få något att skaffa, funnos många besynnerligheter. Skottet och blixten hade ej fått någon tillfredsställande förklaring; historien om det glödgade lädret lät diktad; att en driftig och ordentlig industriidkare gifver en notorisk drinkare uppdraget att stänga fabriken om qvällarne föreföll märkvärdigt liksom äfven drinkarens vittnesmål; slutligen voro uppgifterna om Danielssons affärsställning sväfvande.

Vid besöket å fabriken hade fyndet af fjedern och lodet samt sedermera fabrikör Eliassons utsago om skottet och blixten gifvit detektiven en helt annan uppfattning om eldens uppkomst. Af fabrikören hade Hammar äfven erhållit det vigtiga af Brauner skrifna brefvet med underskriften »Arnold Lindqvist».

Detta besök i E–tuna gaf anledning till anteckningarna:

Visshet: Elden i Danielssonska fabriken var anlagd. Medlet var ett särskildt konstrueradt urverk, som på bestämd tid orsakade explosion i lätt antändbara och eldspridande ämnen. Arbetaren Strömberg var medveten om mera än hvad han vid förhöret upplyst. Brauner kände fabrikör Eliassons namn. Han skref ett lögnaktigt bref till denne och han kallade sig liksom hans älskarinna gjort: »Arnold Lindqvist».

Antaganden: Danielsson var mordbrännaren. Orsaken var att utfå assuransbeloppet: 250,000 kronor.

Frågor och aningar: Hade Brauner någon befattning med mordbranden? Stod han i affärsförbindelse med Danielsson?

Fridolf Hammar öfvervägde icke länge, innan han fattade sitt beslut. Ännu hade han icke många bevis, men möjligheter funnos att kunna samla flera. Vittnen kanske också skulle kunna uppletas, att börja med hade han arbetaren Strömberg. Vissheterna voro ganska många, antagandena och frågorna ännu flera, och till allt detta hade kommit en aning, som ensamt den förtjenade en ansträngning för att antingen bekämpa eller också komma att »slå in». Och Hammar hade icke för afsigt att bekämpa aningen.

Lördagen den 6 December 1890 begärde han tjenstledighet till och med Tisdagen den 6 Januari 1891, hvilket såsom redan nämts beviljades honom.

Hammar måste göra sin aning till ett antagande. I så fall skulle ganska mycket kunna förklaras, som eljest vore svårt att förstå.

Hade konsul Brauner någon del i elden; om han sjelf anlagt denna eller varit närvarande då det skedde, eller på annat sätt afvetat mordbranden, så vore det klart som dagen, att det måste vara honom synnerligen angeläget att kunna bevisa sitt alibi. Derför måste han uppgifva en annan ort för resan än den verkliga.

Men Brauner hade i sin ifver gått för långt. Han hade skrifvet ett uppdiktadt bref till fabrikör Eliasson, i tydlig afsigt att få denne att förtiga hans närvaro vid branden, och om detta misslyckats, leda alla på ett orätt spår. Behöfde han åberopas som vittne, skulle, trodde han, alla möjliga handelsresande med namnet Lindqvist kallas och ingen enda skulle falla på den tanken, att konsul Brauner vore den, som gömde sig bakom detta namn.

Hur väl en brottslig plan än uttänkes, hur väl än alla spår efter ett brott antages igensopade, så förefinnas alltid brister i planen, och egendomligt nog vittna dessa brister oftast om en så kolossal dumhet, att man har svårt att tro det de leda sitt ursprung från samma hufvud, som så utomordentligt slugt och minutiöst förberedt brottet. Detta anföres icke här af begär att moralisera, utan endast som ett oomkullrunkeligt faktum, ett faktum, som hvarje detektiv, som haft mera invecklade brottmål att utreda, när som helst kan konstatera. Ville man moralisera, skulle man säga, att det är försynen som på detta sätt ingriper i den brottsliges företag för att omintetgöra hans planer eller också, när dådet fullbordats, visa rättvisan vägen till den brottslige.

Att Hammar händelsevis befann sig i E–tuna när fabriken brann, kunde Brauner naturligtvis ej veta eller ens taga med i räkningen, då detektiven var för honom en fullkomligt okänd person och det ju i och för sig var alldeles betydelselöst om en person kände igen honom vid detta tillfälle.

Men brefvet till fabrikör Eliasson! Det var skrifvet i största hast på ett blad ur anteckningsboken och i afsigt att leda den ende person, som på nära håll iakttagit Brauner, på orätt spår. Den, som skref det, hade ej tid att tänka, lika litet som han hade tid att utfråga någon om namnet på den person som varit jemte honom först vid branden.

Alltså förrådde Brauner genom sjelfva brefvet, att han visste hvem Eliasson var. Sannolikt hade han blifvit uppmärksamgjord på denne vid ett föregående besök i E–tuna. Vidare var underskriften en stor dumhet. »Arnold Lindqvist»! Antingen nu detta var namnet på en verklig person eller icke, så framginge det af den omständigheten att både Brauner och hans älskarinna användt samma underskrift, att Brauner stundom uppträdde med detta namn. Det kunde sålunda leda till hans upptäckande. Men i ögonblickets brådska hade han tagit det namn, som utom hans eget låg närmast till hands.

Huru stor del hade Brauner i eldsvådan? Hur stor del hade han i Danielssonska fabriken? Hur stor del af assuransbeloppet väntade han sig?

Ja, det var detta detektiven åtagit sig att besvara.

Hammar funderade mycket på, om han handlade riktigt, då han åtoge sig ensam utredandet af denna sak.

– Min affär är Brauner! hade han sagt till sig sjelf. Härmed menade han det eller de begångna brott, hvarom det anonyma brefvet talat samt följderna af detta brott. Mordbranden kunde ju vara en af följderna, ehuru den ännu tedde sig såsom ett fullt sjelfständigt brott och icke i någon mån tillkommen för att dölja ett föregående. Dessutom, branden låge helt och hållet utom hans verkningsområde, och det enda hvarmed han reglementsenligt hade att befatta sig i denna sak vore utredandet af huru stor andel Brauner hade i detta brott, om han nu hade någon andel alls. Ty detta var ännu endast en aning, ett löst obevisadt antagande.

Mordbranden i öfrigt och Danielssons samt naturligtvis äfven Brauners skuld dertill tillkomme ordningsmakten på platsen.

Hur skulle Hammar handla i detta fall. Han hade nog sjelftillit att tilltro sig ensam kunna utreda saken, i hvilket fall E–tuna-polisen dock ej skulle gå misste om ett större brottmål; ty sjelfva den formella utredningen och behandlingen skulle blifva deras sak. Risken var emellertid härvid ganska stor; ty misslyckades han i denna affär och det upptäcktes att han handlat med större sjelfständighet än han bordt, så vore hans afsked från detektiva polisen gifvet.

Men hellre vågade han denna risk, än han anförtrodde sig och sina misstankar åt E–tuna polismyndigheter. Förhöret ansåg han hafva lemnat så mycket öfrigt att önska, att han ej tilltrodde stadens poliskår förmågan af en utredning, som kräfde den yttersta försigtighet och slughet på samma gång som den största djerfhet. Man skulle gå för direkt till väga och i förtid varna brottslingarna. Kanske man skulle lyckas fånga och döma Danielsson. Men dermed vore ej den största brottslingen straffad; ty Hammar antog, att Brauner, om han stått i förbindelse med Danielsson, noggrant undvikit möjligheten att i händelse af kompanjonens upptäckt, blifva komprometterad. Och äfven om Brauner blefve dömd, så omintetgjordes alla Hammars försök att upptäcka och leda i bevis Brauners föregående brott.

Måhända han i sina egna tankar nedsatte E–tuna poliskår; men han beslöt sig dock för att ensam utföra sitt sjelfpåtagna värf till slut.

Hvar skulle han börja?

Han log för sig sjelf.

I alla brottmålsromaner förekommer ett kändt uttryck. Det var just detta, som kom detektiven i tankarne:

»Où est la femme?»

________

II.

En »smart» man.

E–tuna den 10 December 1890.

H. Hr Fridolf Hammar.

Stockholm.

Min vän och välgörare!

Såsom ett ringa bevis på den uppriktiga tacksamhet jag är skyldig er för allt hvad ni gjort för min skull skyndar jag att lemna er de upplysningar, ni bad mig försöka skaffa. Gerna skulle jag velat sända er dem förut, då jag ju vet med hvilken otålighet ni väntat på dem; men det var omöjligt huru jag än arbetat och ansträngt mig för att göra er till viljes. Mitt bref blir långt och kommer att sysselsätta sig med en oändlig mängd bagateller; men detta vet jag att ni öfverser med, då det till största delen är ert eget fel. Ni bad ju mig att ej förbigå den minsta småsak, äfven om jag sjelf ansåg den värdelös och utan all betydelse. Jag har lydt er. Skulle ert tålamod tryta under genomläsningen af denna »lunta», fritager jag mig från början från all skuld dertill.

Ännu en sak, innan jag öfvergår till sjelfva hufvudändamålet med mitt bref. (Som ni hör, så har jag också ett biändamål, men det lofvar jag gömma till aldra sist)! Ni kommer att känna er smått besviken öfver ofullständigheten i mina upplysningar; men jag kan ej hjelpa det. Jag har gjort så godt jag kunnat, och jag tviflar på att det här i staden står att få fullständigare uppgifter än dem jag nu går att nedskrifva.

Ni gissade rätt, då ni sade att jag nog skulle blifva intresserad af det extraarbete, ni uppdrog åt mig. Men nu till saken!

Ni bad mig utforska huruvida det i grannskapet af fabriken bodde eller för tillfället vistades något fruntimmer, gift eller ogift, hvars utseende, samhällsställning eller förmögenhet vore af den beskaffenhet, att en elegant och till anseendet rik Stockholmsherre kunde förmodas stå i intimt förhållande till henne, antingen hafva eller haft henne till älskarinna eller börjat inleda bekantskap med henne.

Jag måste skratta, när jag tänker på resultatet af mina undersökningar för att besvara denna fråga. Jag snokade genom boningshusen på båda sidor om Wallongatan. De äro icke många, då här företrädesvis endast finnes fabriker, uti hvilka ingen har sin bostad. Endast ett större hushåll kunde anträffas, nemligen ingeniör Danielssons. Han är ungkarl, hans hushållerska är omkring sextio år och ful, de båda pigorna äro från en grannsocken och hafva liksom hushållerskan aldrig tjenat eller vistats någon längre tid i Stockholm. Öfriga qvinliga väsen vid gatan bildade tillsammans en utsökt samling af typiska fulheter. De voro arbetarhustrur, som af fattigdom, slafveri och årligen återkommande barnsängar fått sin fägring tidigt utbytt mot ett intresselöst, markeradt, oftast motbjudande utseende. Några unga fula flickor, trasiga och smutsiga samt slutligen tvenne prostituerade qvinnor från Stockholm. Emellertid kunde ej dessa gerna hitlocka någon elegant från hufvudstaden, enär de tillhörde det sämsta slaget af dessa varelser, sådana som tillbringa sin mesta tid i närheten af kasernerna i Stockholm. Deras »kunder» voro här de sämre af ungkarlarne inom arbetsklassen, företrädesvis ynglingar och stundom helt unga pojkar. Efter hvad jag hört hafva de nu af polisen blifvit förda utom stadens område.

Ingen här i staden tyckes känna till någon stockholmare med det signalemang och namn, ni uppgaf. Jag har hört efter på hotellerna och hos nästan alla mina hittills gjorda bekantskaper, men förgäfves. Visserligen hafva många genom tidningarna blifvit bekanta med konsul Felix Brauner; men ingen här står i affärsförbindelse med honom, ingen har någon personlig bekantskap med honom, ja, ingen har ens sett honom, åtminstone så mycket jag tills nu kunnat inhemta.

Om branden talar naturligtvis hvarenda menniska. Här i en småstad händer så litet af någon egentlig vigt, att en så stor tilldragelse måste som samtalsämne stå på repertoaren en längre tid. Hvad man pratar? Jo, den finare publiken, d. v. s. arbetsgifvarne och handlandena äro af den åsigten, att en olycka vållat elden, och att D. gör förlust på densamma. Detta senare kan jag knappast tro, då assuranssumman, 250,000 kr., ju är ett ganska vackert belopp. Arbetarne deremot, isynnerhet de sysslolösa, ty alla kunde ej få deltaga i afrödjningsarbetena, framkasta de värsta beskyllningar. De säga nästan rent ut att elden anlagts af ingeniören. Motivet är naturligtvis de 250,000 kronorna.

Jag medger, att arbetarne ofta slå hufvudet på spiken; men i detta fall är jag fullt och fast öfvertygad, att de hafva orätt. De kunna ej heller framdraga den minsta egendomlighet vid eldsvådan som skulle kunna bestyrka deras misstankar. Tvärt om talar allt hvad jag kunnat utransaka till förmån för antagandet att elden uppstått af våda, och polisen skulle, om den af arbetarnes sladder föranleddes till en ny grundligare undersökning, efter all sannolikhet komma till precis samma resultat som vid förra undersökningen.

De tvifvel, som jag då möjligen hyste, hafva nu fullständigt blifvit häfda, hvilket äfven edra skola blifva, då ni får del af följande omständigheter, hvilkas sanning när som helst kan styrkas.

Innan jag nedskrifver dem, skall jag likväl först »en passant» besvara tvenne af edra frågor.

Den ena rör assuransen. Beloppet har ej betalts ännu och efter hvad man säger så kommer det att dröja ett par veckor till, innan regleringen blifvit verkstäld. Afrödjningen pågår ännu; den började först i måndags, den 8 d:s. Försäkringsbolagen gå omständligt till väga. Ingeniör Danielsson lär hafva fordrat hela summans utbetalande mot det att bolagen öfvertaga hvad som möjligen är användbart af ruinerna och inventarierna. Bolagen åter vilja, sedan afrödjningen försiggått, låta fackmän värdera det qvarvarande användbara för att sedan bestämma huruvida något afdrag härför skall ske eller ej. Detta drar naturligtvis ut på tiden.

Den andra frågan rör mina iakttagelser om arbetaren Strömberg efter eldsvådan. Dessa äro af sorgligaste art. Karlen tillbringar hela sin tid på ett illa kändt näste, den s. k. Hobergskrogen, i sällskap med stadens värsta slödder. Gudarne vete hvar han får penningar ifrån; det skulle ej förvåna mig, om han blefve förvunnen med att på orätt sätt hafva tillegnat sig dem. Att han var en drinkare var en känd sak förut; men på de sista åtta dagarne, eller sedan den 3 d:s, har hans dryckenskapsbegär antagit otroliga dimensioner. Han söker inte något arbete, går ej hem om aftnarne utan tillbringar nätterna i vedbodar, skjul och lador. Tidigt om morgnarne stryker han berusad kring gatorna och lefver sedan hela dagen till stängningstiden på Hobergskrogen. Någon orsak till detta supraseri måste finnas, och jag för min del tror, att han känner med sig, att han genom vårdslöshet eller bristande uppmärksamhet på något sätt varit vållande till branden och nu söker genom ett ständigt rus döfva de tärande samvetsqvalen.

Hvad ingeniör Danielsson beträffar, så behöfde han helt enkelt icke den summa, som branden nu kommer att tillföra honom. Och då han ej kunde vänta sig någon fördel af fabrikens brand, är det ju tydligt och klart, att han ej heller anlagt eller deltagit i anläggningen af elden. Olyckan tyckes för honom kommit mycket olägligt. Han hade genom härvarande speditionsfirmor för kort tid sedan emottagit ansenliga beställningar, hvilka han nu för lång tid är förhindrad att utföra, ja, till och med helt och hållet går miste om, i fall reqvirenterna ej vilja finna sig i att vänta. Det Danielssonska fabrikatet hade god afsättning, då artiklarne utmärkt sig för soliditet och prisbillighet.

Hans affärsställning var efter förhållandena på platsen mycket god. Han var upptaxerad till en årlig inkomst af 11,500 kronor, och man antager allmänt här, att han förtjenade ändå mera. Den gynsamma ställningen vid senaste bokslutet hade i stället för att försämrats tvärt om förbättrats. Jag har dessa uppgifter af en bokhållare vid Jernbolaget och anser dem på den grund tillförlitliga. Konjunkturerna hafva visserligen blifvit tryckta i smidesindustrien; men Danielsson hade haft en exempellös tur och genom nämda bolag inkasserat betydliga belopp under året. Han hade ej behöft att i samma grad som öfriga fabrikörer arbeta »på lager». Det, som fans inne vid branden, hade han redan afnämare till. Den skuld, han åsamkat sig på fabriksbyggnaden, lär för flera månader sedan vara betald. Då han i motsats mot många af härvarande större fabrikanter fört ett sparsamt och indraget lif, bör han hafva samlat sig en förmögenhet, om hvars storlek gissningarna äro mycket sväfvande liksom de äro rörande placeringen af hans penningar; ty i härvarande banker har han endast ett för de löpande utgifterna erforderligt kreditiv.

Om hans affärsförbindelser utom E–tuna vet jag så godt som intet. Ingeniör Danielsson lät vanligen grosshandelsfirmorna på platsen få afsätta hans tillverkningar till jernkramhandlarne inom och utom riket. Genom dem sålde han och genom dem inkasserade han sina fordringar. Dessutom företog han nog sjelf resor, men huruvida dessa voro affärsresor är ovisst, det motsäges åtminstone af den omständigheten att hans korrespondens utom staden var mycket anspråkslös.

Det är omöjligt att få någon upplysning om han emottagit besök af konsul Brauner eller herr Arnold Lindqvist, hvilken senare ni uppgaf vara till, sitt yttre alldeles lik den förre. Kassören, med hvilken jag blifvit bekant, kan ej påminna sig att han någonsin antecknat dessa namn.

Ett är emellertid säkert, det nemligen, att ingeniör Danielsson på aftonen före branden ej emottagit någon. Jag har mycket försigtigt utfrågat en af hans pigor; hon upplyste att ingeniörn gått in i sin sofkammare redan klockan nio på aftonen och sedan dess ej tagit emot någon och ej heller gått ut. Då våningen är så belägen, att nämda rum ligger bredvid pigkammaren, skulle hon märkt, om ingeniörn lemnat sitt rum. Hon trodde sig likväl hafva märkt, att ingeniörn varit orolig, gått af och an med korta steg och troligen hade han insomnat strax innan han väcktes af branden. Hon hade märkt, att D. på senaste tiden varit vid mycket dåligt humör och att han otåligt bemött såväl tjenstefolket som arbetarne vid fabriken. Förändringen i hans lynne hade inträdt efter en resa till Stockholm, och hon trodde, att »det gått honom emot i några kärleksangelägenheter ».

Och nu går jag att försöka mig som biograf. Jag vet nog att jag skall komma till korta vid detta mitt första försök i denna riktning; men ni vill det och jag uppfyller så gerna edra önskningar, väl vetande att jag dermed endast betalar en obetydlig del af min tacksamhetsskuld till er.

Lyckligtvis fordrar ni ingen karaktärsskildring af mig utan endast de yttre konturerna af en mans lefnad under några få år i en småstad. Skulle jag våga mig in på det psykologiska området, blefve min dom: »som folket är mest», och jag har liksom en aning om att ni utan att känna mannen i fråga likväl tänker annorlunda.

Ingeniör Sven Danielsson kom till E–tuna för ungefär fyra år sedan. Om han har något mera förnamn känner jag icke, han brukar åtminstone ej använda mera än detta vid sin namnteckning. Hvarifrån han kom veta väl endast han och möjligen äfven presterskapet med bestämdhet något om. Ingendera har i denna punkt lagt i dagen någon vidare meddelsamhet. En del påstår att han förut varit bosatt i Stockholm, en del håller före att han haft anställning vid något större industrielt etablissemang inom vårt land, och en del slutligen anser att han kommit hit från Amerika.

Det låter kanske litet besynnerligt, att en person i fyra hela års tid kan lefva i en liten småstad utan att någon med bestämdhet vet hvarifrån han är kommen eller hvarmed han förut sysselsatt sig. Man skulle kunna tro, att antingen är folket ovanligt litet nyfiket af sig, eller har det aldrig blifvit utsatt för några äfventyrare, eller också lefver mannen helt och hållet utom allt umgämge.

Tvärt om. E–tunaborna äro lika nyfikna af sig som alla småstadsbor, de hafva ofta blifvit lurade af äfventyrare, och ingeniör Danielsson visade sig lika mycket ute i verlden, d. v. s. källarlifvet, som någon af E–tunafabrikörerna. Men ni känner nog till småstadsborna, antager jag, och vet att de hafva sina svaga sidor. De fängslas lätt af den glänsande ytan, en imponerande entré och ett gentlemannalikt uppträdande. Under intrycket häraf söfves deras nyfikenhet och de lägga i sället i dagen den mest naiva lättrogenhet.

Jag har icke denna reflektion endast af egen erfarenhet – jag har ju varit här så kort tid – utan af en gammal man, hvars bekantskap jag lyckats göra. Ej heller är det min mening att dermed vilja kasta någon skugga på ingeniör Danielssons antecedentia, hvilka ju kunna vara de allra bästa fast ingen här känner till dem.

Danielssons första uppträdande här var just en sådan entré, som »slog an» på E–tunaborna. Han kom hit mycket präktig, tog in på stadens förnämsta hotell, betalade för rum och måltider en hel månad i förskott. Han skulle känna sig före, sade han, om han kunde trifvas här.

Han gjorde en rond till fabrikörerna, köpte en hel del smiden »på prof» och utvecklade dervid en fackinsigt, som öfverraskade på samma gång som den ingaf förtroende för honom. Liqviden skedde alltid kontant.

Inom en vecka var han »bror och god vän» med de flesta af fabrikörerna. Han blef på mycket kort tid känd som en angenäm sällskapskarl; han kunde berätta anekdoter, skratta, dricka toddy och spela vira. Han hade derjemte förmågan att på otrolig kort tid kunna sätta sig in i de olika specialiteterna inom smidesindustrien, och han visade sitt intresse genom trägna besök i fabriker och verkstäder. Mest vann han dock alla genom den nimbus af rikedom, hvarmed han omgaf sig, en rikedom icke i ord, vexlar eller värdepapper utan i kontant, klingande mynttillgång. Han betalade allting kontant, supéerna, spelförlusterna, smidesinköpen. Och då och då skickade han hotellets portier till postkontoret efter ganska digra assurerade försändelser.

En omständighet till bidrog väsentligt till det välvilliga mottagande han rönte af alla. Man hade lagt märke till att han bar ingeniörsringen. Han vore således en verklig, utexaminerad ingeniör och icke blott en titulär sådan. Detta var något. Ni må nemligen veta, att här i E–tuna fans vid denna tid (nu är det helt annorlunda; ty staden har gått ofantligt framåt) en hel mängd »ingeniörer», efter hvad man sagt mig. När en arbetare kunnat komma upp sig så pass mycket att han hade råd att hyra sig en liten verkstad eller i brist deraf plats å en annans verkstad, blef han »fabrikör» eller »fabriksidkare». Hans större kolleger ansågo och anse kanske ännu att detta var ett neddragande af titeln och måste på ett utomordentligt sätt utmärka sin värdighet framför småfabrikörerna. De blefvo då »ingeniörer». Några hade väl så stor underbyggnad, som inhemtas i en allmän teknisk skola; men flertalet hade inga andra ingeniörskunskaper än hvad de erhållit som lärpojkar och gesäller å verkstäderna.

Förlåt mig, att jag blir så långrandig; men ni kan väl inte begära, att jag nu skall stryka öfver hvad jag redan skrifvit. Nu skall jag försöka att fatta mig kortare.

Efter första månaden fann ingeniör Danielsson, att han trifdes väl på platsen och träffade derför anstalter, för att förlänga sin vistelse här. Han arrenderade ett af de nu försvunna sliphusen jemte vattenkraft och började en fabriksrörelse i redan då ganska omfattande dimensioner.

Hans göranden och låtanden voro präglade af en redbarhet, som bevisade att E–tunaborna denna gång icke hade skäl att ångra sin visade lättrogenhet. Och under de fyra år som förgått torde ej finnas många anmärkningar att framställa mot hans lefnad och verksamhet. Eller med andra ord, han anses ännu för samme präktiga karl, som när han först gjorde sin entré: han gör goda affärer, levererar ett godt fabrikat, är en glad sällskapskarl, känner till de kommunala angelägenheterna, lefver nyktert, ordentligt och »skötsamt» och förstår att »behandla» arbetarne.

Ja, i synnerhet detta förstår han; men mera derom sedan.

Hur länge Danielsson innehade verkstaden i det gamla sliphuset, kan jag ej med bestämdhet uppgifva; omkring två år, har man sagt mig. Jag antager, att det också på det hela taget kan göra detsamma.

En dag köpte han en tomt vid Wallongatan och ett halft år senare firades med stor högtidlighet den nya fabrikens invigning, just samma fabrik som i dag för åtta dagar sedan nedbrann. Med den nya fabriken ryckte han på en gång upp i storfabrikanternas led.

Se der allt hvad jag kunnat utforska rörande Danielssons vistelse här. Jag kunde sluta mitt långa bref nu; men jag erinrar mig några omständigheter, jag hört, rörande hans sätt att sköta sina arbetare, som kanske kunde intressera er. Jag meddelar dem derför här.

Arbetarstyrkan var vid fabrikens brand jemförelsevis stor, den räknade omkring 200 personer. Men styrkans qvantitativa egenskap stod långt framom dess qvalitativa. Mer än hälften utgjordes af bonddrängar, som Danielsson skaffade sig från den omgifvande landsbygden. Då maskinerna uträttade mesta arbetet, klippte, pressade och formade råämnet, ansåg han sig kunna undvara utlärda arbetare. De unga bonddrängarne matade maskinerna och passade tempo utan någon lång lärotid och voro minst hälften så billiga. Resten af personalen var vald med nästan uteslutande hänsyn till arbetslönens nedpressande till det lägsta möjliga. Derför måste han också nöja sig med sådana varelser som Strömberg, ehuru han inte var den värsta af dem. Ingeniör Danielsson måste slå sig till respekt; ingen ting annat skulle hafva »bitit» på dessa arbetare, som måste slafva en oskäligt lång arbetsdag och uthärda stryk för en svältlön, otillräcklig för deras existens, emedan de ej kunde erhålla arbete på annat håll. – Som ni vet är D. en stor och stark karl, hvars knytnäfvar kunna vara kännbara nog för en af bränvin och arbete försvagad stackare.

Några ordentliga och skickliga arbetare funnos äfven på fabriken. Men deras lott var kanske ännu mera beklagansvärd. De hade af sjukdom, en resa eller andra orsaker nödgats taga ut förskott på sina små aflöningar och skulden till ingeniörn hade vecka efter vecka ökats, tills den slutligen nådde ett belopp, som de omöjligt skulle kunna betala så länge de arbetade hos honom och han ej ville öka på deras veckpenning. Då hade han uppträdt såsom deras välgörare. De skulle slippa vara arbetare längre. Han erbjöd dem verkstadsplatser å fabriken, der de kunde få arbeta åt sig sjelfva och på så sätt förtjena så att de kunde betala honom och så småningom blifva »sina egna.» Råämnen skulle de få köpa af honom och för att underlätta deras företag ännu mera, så skulle han taga deras tillverkningar som liqvid.

Och nu blefvo de sålda under honom för alltid, d. v. s. branden kom ju som deras befriare för en tid. Danielsson skördade på dessa, hans bästa arbetare, en tredubbel vinst. Han tog en dryg hyra för verkstadsplatsen, lade en hög vinst på de underhaltiga råämnen han sålde och värderade de färdiga artiklar han tog i utbyte mycket för lågt.

Så har det berättats mig af somliga. Kanske man har ljugit för mig; ty jag har ej varit i tillfälle att kontrollera sanningen häraf. Lika litet kan jag styrka riktigheten af nedanstående fula drag ur ingeniör Danielssons verksamhet här på platsen.

Medan han ännu hade sin verkstad i det gamla sliphuset lär han, för att bespara sig en dyrbar ombyggnad af det helsofarliga rucklet, hafva gifvit några af sina arbetare obetydligt högre aflöning för att de skulle fortsätta arbetet i ett rum, der de måste sitta i en den gräsligaste atmosfär och jemte den osunda luften inandas allt slipdammet (enär s. k. sugfläktar som utdrog detta saknades), medan till följd af slipstenarnes placering utan hufvar de olycklige arbetarnes fötter och ben ständigt höllos fuktiga. På mindre tid än ett år afledo icke mindre än trenne arbetare af lungsjukdom, som de ådragit sig i detta rum.

Är detta sant, är det ju gräsligt! Sitt straff för den visade hjertlösheten fick emellertid ingeniör Danielsson då ett rykte spreds, att han hade låtit lifförsäkra arbetarne, innan han satte dem att arbeta i nämda rum och att hans afsigt var att de skulle dö inom en kort tid. Detta låter emellertid så otroligt, att jag naturligtvis ej kan ens för ett ögonblick sätta tro till ett sådant rykte. Tänk er: Danielsson skulle ju i sådant fall vara en mördare, han skulle hafva icke mindre än tre mord på sitt samvete! Det är ju också klart, att om han vore skyldig till dessa brott, han då skulle förverkat sina medmenniskors aktning för alltid. Dertill behöfdes icke en afkunnad straffdom, ryktets sanning skulle hafva varit nog.

Nej, han må hafva varit hjertlös mot sina arbetare, förledd af snålheten; men jag kan ej tro honom i stånd till att afsigtligt velat vålla någons död, lika litet som jag tror, att han anlagt elden i sin fabrik.

Och nu nog om ingeniör Danielsson! Eller kanske det också intresserar er att veta, att han, trots det han är framstående fabrikant och ganska förmögen, ej är ledamot af stadsfullmäktige, drätselkammaren, skol- och kyrko- råden, fattigvården samt helsovårds- och byggnadsnämderna. Eljes äro alla förmögna män här med i den kommunala förvaltningen. Orsaken är icke heller bristande tillbud, utan lär vara den att han en gång för alla undanbedt sig dylika val. En gång har han äfven föreslagits till ortens riksdagsman i andra kammaren, men stannade vid valet i minoriteten.

Och nu till sist några ord om mig sjelf. Sedan jag alldeles brutit med det förflutna, har jag endast en vän, utom min mor, nemligen er. Likväl är jag rikare än förut; ty i det öfverflöd af nöjeskamrater jag då egde fans ingen som jag kunde anse som min verkliga vän. Jag önskar lifligt, att jag kunnat inse detta förut – en fåfäng önskan! – och jag är glad och tacksam öfver att försynen höll mig tillbaka, innan de falska vännerna fört mig öfver randen till afgrunden. Jag bäfvar, när jag tänker på hur nära jag varit förderfvet.

Dock, den ånger, som endast finner uttryck i känslosamma ord, är det icke mycket bevändt med. En egendomlig förändring har inträdt hos mig efter det samtal vi två hade i E–tuna. Jag, som förr blygdes att det minsta vidröra företeelserna inom mitt själslif, som med förakt tillbakavisade hvarje tanke på ett redligt arbete i det lilla, anförtror er nu öppet, att jag både ångrat och gråtit, så som jag aldrig förr gjort det i mitt lif. Och jag finner verklig tillfredsställelse i mitt arbete, hur oansenligt detta än är. Kort sagdt: jag är lyckligare än jag varit på mycket länge. Jag har fått rätt mycket att göra. De handlande, åt hvilka jag för böcker, hafva rekommenderat mig åt andra, och jag har redan så stor inkomst, att jag kan lefva på den. Om någon tid torde jag kunna börja afbetalningen på mina skulder under det sista förfärliga året i Stockholm.

Min mor, min goda, kärleksfulla, allt förlåtande moder, har varit här, som ni vet. Jag behöfver ej skildra scenen mellan oss två, ej heller nämna dess resultat; ni känner det förut. Hennes besök bidrog naturligtvis i främsta rummet till den helsosamma reaktionen i mitt inre och stadfäste mitt förut fattade beslut att stanna här tills vidare.

Jag skulle ljuga, om jag sade, att jag icke längtade till Stockholm. Tvärt om! Denna längtan lägger stundom så kraftigt beslag på min tankeverksamhet, att jag måste göra verkliga jätteansträngningar för att bortresonnera den.

Missförstå mig blott inte! Tro inte, att minnet af de forna utsväfningarna numera har den ringaste lockelse för mig! Det är icke dem, icke det glada Stockholm jag längtar efter, utan något helt annat. Jag skulle kunna trifvas väl i en undangömd vrå på landet, lika bra som i hufvudstaden. Men i detta mellanting mellan land och stad!! Här, der landtlifvets friska bouquet förqväfves af en den ängsligaste äflan att framställa en motbjudande vrångbild af det mondäna storstadslifvet, här måste storstadsbon känna längtan antingen efter den stad, han lemnat, eller också efter det rena ouppblandade allmogelifvet.

Naturligtvis längtar jag äfven efter min mor och efter – en till. Jag erinrar mig nu, att ni vid vårt samtal nämde Annies namn. Ångern och reflektionerna hade då ej hunnit verka på mig, och jag – ovärdige – tänkte ännu i denna stund på ett svartlockigt hufvud med ögon mörka som afgrunden, skönt som den bild, hvarmed lasten lockar den oerfarne.

Behöfver jag säga er, att jag nu upptäckt den vederstyggliga fulheten bakom den berusade sköna masken med de mörka ögonen? Behöfver jag säga er, att jag nu i mina tankar sett den klara himmelen återspeglas i Annies blåa oskuldsfulla ögon? Behöfver jag säga er, att jag nu kommit till biändamålet med mitt bref?

Ni känner henne således. Jag vågar ej bedja er om något; men med hjertat fullt af oro frågar jag mig oupphörligt: hvad skall hon tänka om mig, om min likgiltighet och om mitt plötsliga försvinnande? Vet hon något, kanske allt? Kan hon förlåta mig, skulle hon ännu hysa en gnista af deltagande, af tillgifvenhet för mig? Finnes det ännu hopp?

Ack, på den sista frågan har jag gifvit mig sjelf ett nekande svar.

Ty jag har en bekännelse att göra.

Nu, när kärleken till Annie uppfyller hela min själ, nu erfar jag hela tyngden af mitt förfärliga lättsinne. Jag är ej fri. Jag är bunden vid den varelse, som bär det svartlockiga hufvudet, ohjelpligt och för alltid. Bunden fast jag nu afskyr denna qvinna.

Ni kan råda mig att bryta förbindelsen med henne. Tror ni då inte, att jag skulle göra detta, om jag såge någon möjlighet dertill. Men hon har mig säkert fast. Energisk och viljestark aftvingade hon mig äktenskapslöfte, och jag gaf henne det, jag upprepade det i mina bref till henne. Gud vet, om hon hyste någon kärlek till mig; jag tror det ej. Mina framtidsutsigter voro ej lysande. Det var således af andra orsaker hon eftersträfvade – och ännu eftersträfvar – ett giftermål. Jag ryser, när jag tänker på ett äktenskap, hvari hustrun bär frutiteln endast som skydd för ett lif i de tygellösaste utsväfningar. Hon är lika djerf och listig som skön. Hon kommer att göra allt för att nå sitt mål. Och lyckas hon ej häri, så skall hon likväl för alltid krossa hvarje min förhoppning på Annie.

Jag vet ej, om ni anser mig värd att hjelpas; men jag tror att ni gör det. Den vänskap, som efter blott ett enda vigtigt, afgörande samtal bundit mig vid er, skulle i motsatt fall vara mig oförklarlig. Men skall ni också anse mig värdig att efter en botgöring, låt vara aldrig så besvärlig och förödmjukande, få återse Annie? Jag vet ju ej hur nära ni är bekant med henne och hennes familj, jag vet ej heller huru strängt ni dömer mig och hvilka försonande punkter ni kan finna hos mig ...

Er tid är sparsamt tillmätt det vet jag; men likväl, låt mig få några rader från er. Jag behöfver dem så väl.

Kan jag skaffa er några vidare upplysningar härifrån, så besvära mig så mycket ni någonsin vill och jag skall göra allt för att kunna lemna er dem.

Och nu slutligen: Öfverse med att jag i mitt bref till er inblandat så mycket, som för er är af föga eller intet intresse!

Eder varmt tillgifne vän

Ivar Granberg.

________

III.

Hvar är qvinnan?

– Präktiga pojke! utropade Fridolf Hammar, då han läst det långa brefvet. – Han är värd sin belöning, fast han till straff för sina synder skall få vänta på den en liten tid. En så’n obetänksam slyngel! Att gå och lemna skriftliga äktenskapslöften åt lättfotade, svartögda teaterskönheter! Det kan vara en ganska kinkig sak; men jag skall väl hitta på något sätt att hjelpa honom ur klämman. Visst är han värd att hjelpas, det är icke tu tal om den saken, och en bra karl kan han nog blifva med tiden, en lika bra man åt lilla Annie som mången annan. Vore inte flicksnärtan så kär i honom, så kanske jag rådde henne att se sig om på något annat håll; men nu får det väl vara som det är, fast det inte skadar, om de få vänta en tid på hvarandra. Men den dumma pojken måste tala om för mig hvem den der sirenen är, som lockat honom på villovägar, annars kan jag ju ingenting göra.

Han, fortsatte detektiven i sina tankar, han vet precis ingenting, misstänker ingenting, och ändå skrifver han så, att jag mellan raderna kan läsa alldeles det jag ville hafva upplysning om. Strök jag nu ut det han skrifvit, så får jag qvar en liten nätt historia, som jag är säker på skulle göra honom utom sig af förvåning. Visste jag inte, att han vore så uppriktig, skulle jag kunna tro, att han med afsigt gifvit sitt bref dess naiva form för att för obehöriga dölja det verkliga innehållet. En fullslipad diplomat kunde ej hafva gjort det bättre. Konsul Felix Brauner! Er stora slughet kommer till korta inför min unge väns omedvetna iakttagelseförmåga och slutledningskonst.

Hammar tog fram ett papper och gjorde en hel mängd anteckningar, medan på hans läppar hvilade ett egendomligt leende.

Ja, brefskrifvaren hade verkligen blifvit förvånad, om han sett hvilket utdrag Hammar gjorde ur brefvet. Han fullföljde sina antaganden med stöd af hvad som icke stod i skrifvelsen. Resultatet blef ungefär följande: Brauner hade besökt E–tuna för brandens skull, hvilken aftalats mellan honom och Danielsson. Som den senare ej behöft en dylik ytterlighetsåtgärd, hade tydligen den förre tagit iniativet dertill. Aftalet hade träffats i hufvudstaden och det var just efter denna resa Danielssons lynne förändrats, hvilket ej var underligt alls. Men för att fabrikens egare skulle gå in på ett brott, fordrades att han vore mycket beroende af Brauner, då egaren ju efter allt att döma ej hade någon större fördel af branden. Troligen hade konsuln varit affärens förläggare, kanske vore han dess verklige egare, när allt kommer omkring. I så fall vore placeringen af fabrikens afkastning förklarad. Bulvanen hade endast sändt sin husbonde hvad som med rätta tillkomme denne. Fabriken måtte hafva inbringat betydligt, ehuru ej på långt när nog för att betala det extravaganta lif Brauner förde. Derför måste den brinna, när en större summa erfordrades.

Hvilken värdig tjenare denne husbonde hade! Hvilken rad af brott och uselheter, medan båda hvar på sitt håll vunno alltmera insteg i sina medmenniskors aktning och förtroende!

Men Hammar hade ej tid att anställa några vidare reflexioner öfver menniskornas ondska. Han måste lemna sakens abstrakta sida åt den som ville och hade tid att sysselsätta sig dermed. Den konkreta sidan deremot anginge honom. Här gälde det att tänka litet mindre och handla mycket mera, om han på de återstående trettio korta dagarne ville föra sin expedition till ett lyckligt resultat.

– Jag måste hafva tag i qvinnan, mumlade han. Det kanske inte blir så alldeles lätt; men det måste i alla fall ske. Hon vet allt det är jag säker om. – För tusan! Qvinnan? Nej qvinnorna! Den här spolingen har ju också en. Nå, hans Svarthufvade skönhet får vänta, tills jag funnit Brauners fröken. Så mycket är emellertid säkert, att jag ej behöfver resa till E–tuna för att finna henne.

För att finna konsulns älskarinna måste han utfråga betjenten, som vid hans besök hos Brauner tagit emot honom så ovänligt. Deras första bekantskap var ej synnerligen lofvande; men värre svårigheter hade Hammar öfvervunnit än den att tämja en ohöflig betjentlymmel.

Han spionerade på betjenten vid den tiden på dagen, då han räknade ut, att denne hade ledigt och följde honom i spåren. Dessa ledde till en snyggare ölstuga vid Esplanaden, den s. k. Gambrinisalongen. Här hade Kristian sitt tillhåll i sällskap med en biljardegare, några småhandlare i närheten och några orkestermedlemmar från småteatrarne, ty i egenskap af kammartjenare hos konsul Brauner höll Kristian sin reputation uppe och sällskapade inte utomhus med sina kolleger.

Hammar hade bekantskaper litet hvarstädes. Det var derför ej underligt alls, att han kände en person i det städade sällskap, som vid hans inträde i salongen just fått sig en sejdel pilsner per man serverad. Dylika kotterier af småfolk äro vanligen meddelsamma, taga inte illa upp en ny gäst vid bordet och inleda utan krus nya bekantskaper. Hammar blef sålunda inviterad af den person han kände och vederbörligen presenterad för hvar och en vid bordet, följaktligen äfven den nu civilklädde kammartjenaren.

– Herr Hammar, agent!

– Herr Lindberg, kammartjenare hos konsul Brauner!

Kristian ansågs utan tvifvel på grund af sin husbondes popularitet som en »connaissance à faire» af hans vänner.

Hammar tog presentationen med tillbörligt allvar; men log inom sig sjelf.

– Om förlåtelse, sade han, vi hafva visst sett hvarandra förut. Ert ansigte är mig så bekant. Jo, nu mins jag, det var när jag för kort tid sedan hade ett ärende till konsuln.

Kristian fixerade Hammar en stund.

– Jo, jag tror att jag kommer i håg det nu. Jag vill minnas att konsuln talade vid mig om er. Hvad det var kan jag ej erinra mig.

Det hörde till betjentens svagheter att ständigt vilja gifva sig sken af att stå på mycket förtrolig fot med sin husbonde.

Hammar fick en hastig ingifvelse.

– Ja, jag kom för en liten affär. Det var egentligen inte så mycket konsuln den gälde utan mera herr Arnold Lindqvist.

Kristian stälde sejdeln ifrån sig, kastade sig baklänges i stolen och gapskrattade så att hans mage hoppade.

– Ha ha ha, Arnold Lindqvist! Åh, det var för galet! Var det efter honom ni frågade? Ha ha ha! Jag undrar just hvad konsuln svarade på det?

Hammar var förvånad. Han var ej fullt säker på om han begått någon oförsigtighet eller ej. Situationen var ganska pinsam. För att göra slut på den, skrattade han lika godt som Kristian och sade med en illparig blinkning:

– Ja, var det inte lustigt, ha ha ha ha!?

– Nå, och hvad sade konsuln?

– Skulle ni inte kunna tänka er det? frågade Hammar och knuffade Kristian lindrigt i sidan.

– Jo visst, jo visst! svarade denne som med ett annat svar riskerat att visa hur litet han var underrättad när allt kom omkring.

– Nå, hvad tror ni om den der Arnold Lindqvist?

– Beror alldeles på hvem ni menar af dem?

– Den riktiga naturligtvis.

– Nå den kan det då inte vara, för han reste till Brasilien eller hvart tusan det nu var för många herrans år se’n. Konsuln var inte gift då och hade sin våning och sitt kontor på Regeringsgatan. Den är det inte ni menar. Det är åtminstone säkert.

– Kan ni påminna er hur länge det är sedan han reste?

– Inte precis; det kan väl vara omkring fem år sedan. Men inte var det för hans skull ni sökte konsuln?

– Nej, ni har rätt, det måtte allt vara någon af de der andra.

– Kunde jag inte tro det? Ha ha ha! Den konsuln, att han sagt det till er också. Ja, han är då tokig med sina fruntimmer!

Detektiven kände sig lättare till sinnes. Han var då på god väg att få veta hvad han önskade. Att börja med hade betjenten förrådt att bakom namnet Arnold Lindqvist, som tillhörde en verklig person, dolde sig en qvinna, ja till och med flera.

– Då äro vi lika illa lurade, sade han, jag trodde alldeles som ni, att jag ensam visste, att herr Lindqvist var ett fruntimmer.

– Bah! Se’n herrn gifte sig, har han kallat alla sina fruntimmer för Arnold Lindqvist för att frun inte skulle blifva svartsjuk, förstås. Så fort det gällt ett ärende, en biljett eller hvad som helst, så har han bedt mig befordra det till herr Lindqvist, och hennes nåd har aldrig misstänkt det ringaste.

– Aha, då förstår jag er munterhet nyss. Nå, emellertid var det från en af dem jag kom. Får jag lof att klinga med er? Ett delikat ärende må ni tro.

Kristian spetsade öronen.

– Från hvem? frågade han.

– Fördömdt, att jag skall ha ett sådant dåligt minne. Ni får lof att hjelpa mig litet. Räkna upp namnen på de senaste af »herrarne» Lindqvist, så skall jag säga, när den rätta kommer.

– Jag behöfver väl inte gå längre tillbaka än för det här året?

– Åh, bevars väl!

– Nå, Alice Svensson, Valborg Lanner, Elfrida Hultberg – låt mig se! – Emmy Grundström och Dagmar Hanssen i början på året.

– Alice Svensson, var det den senaste?

– Ja, och den har han ännu. Hvilka qvinnor! Nog har han smak, herr konsuln!

Hammar repeterade namnen för sig sjelf för att komma ihåg dem bättre. Men han behöfde äfven veta deras adresser.

– Det var besynnerligt, utropade han, hvad jag blifvit minnesslö. Jag får lof att gå till en läkare. Nå, namnet gör ju i alla fall ingenting till saken. Jag kan ändå anförtro er den lilla läckra historia, som gaf mig anledning att besöka konsuln. Fröken Alice, hon bor ju på ...

– Kungsgatan, i nittiosjuan, ja!

– Nej, då var det inte hon. Men emellertid, så ...

Kristian, som vädrade en skandalhistoria, var icke nöjd med att endast få veta denna utan namn. Först när han visste hvem den angick blef den värdefull för honom.

– Vänta litet, afbröt han, kanske det var Valborg, tolfvan Skeppsbron, eller Frida, Köpmangatan trettiotvå, eller Emmy, Badstugatan tjugotre, så vida det inte var Dagmar, Drottninggatan fyrtio?

Hammar jublade. Om han blott kunnat anteckna adresserna med detsamma!

– Herrarne Hammar och Lindberg! Ni dricka ju ingenting! hördes en röst i laget och de samtalande tvungos att vända sig till gästerna.

Detektiven passade på tillfället och gick fram till den stora snusdosan vid disken. Här nappade han en räkningsblankett och skref hastigt ned de adresser han fått, hvarefter han återvände till bordet.

Man talade om ett och annat för dagen en stund. Kristian förlorade emellertid tålamodet. Han var angelägen att få reda på fortsättningen af Hammars meddelande och flyttade derför sin stol närmare dennes.

– Nåå? frågade han. Hvem af dem var det nu?

– Jo, fröken Dagmar, svarade Hammar på måfå. Jag skall strax berätta. Men apropos! Medan jag kommer ihåg det, så måste jag fråga er om en sak. När tror ni, att jag kunde träffa ingeniör Danielsson hos konsul Brauner?

Frågan hade kommit så oförberedt, att Kristian ej kunde dölja en åtbörd af förvåning.

– Det vet jag inte, sade han. Det vill säga, jag känner ingen med det namnet.

Befald att tiga! tänkte Hammar.

– Verkligen? Det var besynnerligt. Och han sjelf sade mig, att jag skulle kunna vända mig till konsuln, om jag behöfde meddela mig med honom.

– Jag försäkrar er, att jag inte känner den mannen.

– Och jag, som trodde att ni hade reda på allt, som anginge konsuln.

– Visserligen, visserligen; men en kan inte minnas allt. Hur var det nu med historien?

– Tänk efter, har ni aldrig sett ingeniör Danielsson? kanske han kommit under annat namn, sådant kan ju hända? Jag skall beskrifva hans utseende för er.

– Tjenar till ingenting. Jag känner honom i alla fall inte, har inte sett honom heller.

Det låg något sjukt i Kristians förklaring men på samma gång något så bestämdt, att Hammar fruktade att skada sin sak genom att envisas. För denna gång finge han vara nöjd.

– Hvad tiden går! utropade han och såg på sitt ur. Förlåt mina herrar, men nu måste jag kila!

– Nå, och historien då? frågade betjenten i en ton af missräkning.

– Den skall ni få härnäst vi träffas!

Detektiven kastade sig i en droska och åkte till fröken Alice Svensson, Kungsgatan numro nittiosju. Han svor ve och förbannelse öfver Brauners ombytlighet; men hans tålamod räckte till besöken hos alla fem älskarinnorna.

Ingen af dem var den rätta!

Detta var den första motgången. Men han lät ej nedslå sitt mod. Bidade han blott tiden, skulle han nog få svaret på frågan:

Hvar är qvinnan?

________

IV.

Hobergskrogen.

Det egendomliga slägte af förfallna E–tunasmeder, som blef riksbekant under benämningen »Hobergarne» hör numera till de ting som varit; men dess »äreminne», den s. k. Hobergskrogen fans ännu qvar i E–tuna vid tiden för de här skildrade händelserna och finnes måhända ännu.

Redan under hobergarnes tid sågs den med oblida ögon af ordningsmakten, ehuru hobergarne på det hela taget ej förorsakade hälften så stor förargelse som det slödder, som sedermera intog deras platser på krogen. Hobergarne voro skickliga smeder – på den tiden hade ej maskinindustrien hunnit uttränga handskickligheten –, hvilka af en eller annan anledning råkat på förfall. Bidragande faktorer dertill voro dels den fullkomliga bristen på skoluppfostran, den klena omvårdnad presterskapet egnade det sedliga tillståndet, bristen på arbetarbostäder och framför allt det nu nästan otroliga slafveri, hvari arbetsgifvarne höllo sina arbetare. Arbetsdagen var på den tiden obegränsad och ingen organisation arbetarne emellan fans, som kunde bestämma ett minimum för aflöningarna. Under hugg och slag hade arbetarne redan från barndomen vigts åt sitt mödosamma arbete vid härden och städet, der han sedan tillbringade hela sitt lif i de osundaste lokaler, som i våra dagar ögonblickligen skulle utdömas af en helsovårdsnämd. Utom verkstaden frågade ingen efter honom; arbetsgifvaren stälde sig fullkomligt oansvarig för huru hans arbetare hade det i hemmen; ledo de nöd, blefvo de sjuke eller i förtid orkeslösa, så var detta deras egen ensak. Lasarettet och fattigvården fingo då taga dem. Sådana voro förhållandena på hobergarnes tid. – Hvem kan förundra sig öfver, om detta slafveri blef en och annan arbetare för tungt att bära, att han i glaset sökte tröst och glömska af sin usla tillvaro! Arbetarens låga bildningsgrad hindrade honom att se några andra medel till befrielse ur slafveriet än att helt enkelt sluta upp med arbetet och hängifva sig åt längre eller kortare perioder, då de i fullaste drag njöto af sin frihet, öfvergifvande familj och hem för det muntra sällskap, som tillbringade sommarnätterna i landsvägsdikena, vinternätterna i de närliggande ladorna och om dagarne hade sitt bullersamma högqvarter på hobergskrogen. Några oordningar stälde hobergarne sällan till, de voro i allmänhet fredliga och hade godt ölsinne.

Men hade redan på deras tid hobergskrogen varit polisen en nagel i ögat, så blef den det ännu mera, sedan hobergarne försvunnit och ett annat arbetarslägte trädt i deras ställe. Detta hade en ojemförligt bättre lefnadsställning, hade gått i skola, njöt bättre löner och hade mera frihet; men var af vida oroligare kynne än hobergarne.

Nu var hobergskrogen föremålet för klagomål från alla håll. Godtemplare, frireligiösa samfund, i närheten boende personer, korteligen alla, som höllo det minsta på ordning och nykterhet, önskade hobergskrogens försvinnande.

Lokalen så väl som möbleringen lemnade intet öfrigt att önska i ruskighet. Smutsen och vårdslösheten bibehöllos här af spekulationen. Hade renlighet och ordning utmärkt stället, skulle dess kunder vantrifvits der. Nya eller hela möbler skulle också blifvit ganska kostsamt för värden att hålla, då de nuvarande kunderna ej kännetecknades af de forna hobergarnes jemna lynne utan tvärt om hade för vana att i diskussionens hetta gifva handgripliga eftertryck åt sina åsigter.

Gästerna funno aftnarne muntra här. Sällan aflupo de med mindre än slagsmål med större eller mindre efterspel i poliskammaren eller inför rådhusrätten. Gästerna utgjordes af afskummet bland arbetarne, oförbätterlige drinkare och slagskämpar, från tvångsarbete frigifne lösdrifvare – stundom verkliga brottslingar – hästbytare och landtmän, hvilka torgdagarne dröjt för länge i staden och blifvit narrade till detta näste, der de nödgades att bjuda på förtäring laget rundt.

En af de muntraste aftnarne på hobergskrogen var likväl den, då John Andersson kom hem från »Amerika’t» för att helsa på »his old friends in Sweden». Det hände en qväll ungefär två veckor efter branden i Danielssonska fabriken.

Ingen af krogkunderna kunde väl påminna sig den gamle vännen; men det gjorde detsamma. Ville han vara vän med dem och bjöd han bra, så nog ville de acceptera den forna vänskapen. En rolig tok var han.

Till sitt yttre bar han yankeetypen. Groft ansigte, icke alltför omsorgsfullt tvättadt, rödt ovårdadt skägg och en svart lapp öfver ena ögat. Lappen ingaf kroggästerna förtroende för honom; ty den utvisade att amerikanen »varit med» förut. Hans drägt var arbetarens söndagsstass, ehuru vissa oordningar i densamma tydde på att han äfven på andra orter sammanträffat med sina »old friends».

Hans språk slog också an. Det var mustigt och grofkornigt som deras eget, och de förläto gerna, om han späckade det med engelska ord och fraser.

Han dök upp på hobergskrogen som en fågel Fenix ur askan, spridande nytt lif i det domnande dryckeslaget. Han blef aftonens hjelte och svårt är att säga hvem som mest beundrade honom, gästerna eller värden på stället, hvilken ju hade största fördelen af hans frikostighet.

John Andersson bjöd hela laget på bränvin, en dryck »very bad» emot det »gin» och den »brandy», han var van att dricka. Han dansade gig för dem och sjöng »Yankee Doodle» så lustigt, att alla måste skratta och han berättade öfvermåttan intressanta historier om rallarelifvet i den fjerran vestern.

Med förkärlek uppehöll han sig vid de borden, der de sämsta af kunderna hade sitt tillhåll.

I krogens mörkaste hörn satt arbetaren Strömberg, redan betydligt berusad. Sedan John Andersson vid de öfriga borden »förnyat» bekantskapen med gästerna, slog han sig ned hos Strömberg.

– You are inte glad, kamrat! Hit med brandy, wiskey, gin! Jag betalar!

Och han lekte med några engelska guldmynt.

– Din skål gamla gosse! Hur heter du nu igen?

– Inte känner du mej! invände Strömberg i tviflande, men foglig ton, då utsigten till ett rus gratis syntes säker.

– Jag? Jo »indeed». Du heter ...

– Strömberg.

– Åh yes, Strömberg. Nu kommer jag i håg det.

– Nå, hvad har du för »business» för dig nu för tiden? Jag menar arbete?

– Jag är utan nu, se’n det brann.

– Se’n det brann?

– Ja, Danielssonska fabriken, vet du inte af det?

– No, berätta du.

Strömberg omtalade eldsvådan sådan den relaterats dels vid polisförhöret och dels i tidningarnas referat. Emellertid hade de öfriga gästernas uppmärksamhet blifvit väckt på samtalet och nu blef eldsvådan det allmänna ämnet för pratet. Från alla munnar haglade speglosor om brandens uppkomst, ej en enda tycktes vara af den åsigten, att en vådeld här förelåge.

– Hade det brunnit för en fattig stackare, skulle allt undersökningen blifvit en annan, ropade en.

– Ingeniören blir rik på ett roligt vis han, ifylde en annan.

– Ja, och dom, som vet af nånting, får väl en hacka, dom med. Strömberg har råd att supa både nätter och dar nu för tiden!

– Ah, ni ä’ tokiga, invände denne. Hvad skulle jag ha med branden att skaffa?

– Nog vet du mer än du törs tala om alltid. Det har jag hört, när du i fyllan och villan inte vet hvad du säger. Ville man vara kitslig så, nog kunde en få dig fast. Men det ä’ »skinn» om dig din, stackare!

– Ja, vore jag så säker på allt annat här i verlden som på att Strömberg vet hur det gick till, så vore det bra.

– Men jag var ju inte vid fabriken när det brann, skrek Strömberg; polisen fann mej på norr, vet jag!

– På andra da’n, ja. Men innan dess hade mycket händt.

– Jag ger er f–n! Ni får tro hvad ni vill; jag vet väl sjelf bäst hur mycket jag vet om saken.

– Ja, det är mer än nog det. Inte skulle jag villa vara i dina kläder Strömberg, om man kom att röra i smörjan.

– Låt mej vara i fred säger jag. Jag är en ärlig arbetare, som försörjer mig sjelf, och derför ä’ ni afundsjuka, och så tycker ni att ni kan våga er på mig för att jag ä’ gammal och inte kan klå er som ni förtjenar, era dj–r. Ni har för resten ingenting att säga. Jag har inte som du »gap-Sundin» nyss sluppit lös från tvångsarbete eller som andra här suttit inne för stöld ...

– Håller du inte mun, så ska’ du få se på annat!

– Slå’n på käften!

– Vore du inte en så’n stackare, så slog jag både armar och ben af dig!

Stämningen tycktes vilja antaga en hotande karaktär. Gästerna på stället voro lika finkänsliga som de voro moraliskt sjunkna och det behöfves i sanning icke mycket för att få dem att brusa upp. Flera reste sig från sina platser och närmade sig Strömberg, hvars öde varit ovisst, om ej den präktige amerikanen uppträdt som fredsmäklare.

– Well, kamrater, jag tycke om er. Ni har mina »tag» i er. Jag är van vid sådant här ska’ ni tro, och om det blir ett ordentligt slagsmål af, så är inte jag den som hänger läpp. Borta i vestern går det lustigare till än så här. Der behöfs inte många ord förr än bowieknifven hopper ur slidan eller revolvern faller in med ett ord i laget. Men, ser ni gossar, det är annat »business». Att en hel klunga vill klå en gammal gubbe, kan jag deremot inte med. Han står under mitt beskydd i afton, och den som försöker röra honom får med mig att göra. Och nu ett glas öfver lag på den saken! – För tusan, inte ska’ man bry sig om så’na småsaker.

Sämjan var snart återstäld, tack vare amerikanens frikostighet.

Denne slog sig åter ned bredvid Strömberg och sörjde för att denne aldrig hade sitt glas tomt. Sedan amerikanen undfägnat sin kamrat med en mängd historier, i hvilka han sjelf spelat hjelten och hvilka alla handlade om mer eller mindre lyckade bofstreck, återförde han försigtigt samtalet på den nyligen timade eldsvådan.

Strömberg hade hunnit till det stadium af ruset, då man blir meddelsam och föga frågar efter de följder ett obetänksamt ord kan medföra.

– Hör du, sade amerikanen, jag trifs i gamla »Sweden» och har lust att stanna här. När din ingeniör bygger upp fabriken igen, ska’ jag söka arbete hos honom.

– Det ska’ du inte göra, svarade Strömberg, som sluddrade på målet ganska försvarligt.

– Lite? Och hvarför det?

– För det ... för det att han är en djefvul.

– Och ändå ger han dig pengar fast du inte arbetar?

– Inte får jag några pengar.

– Jo, du sade det nyss.

– Gjorde jag? Ja, ser du, han tycker synd om gumman min och barna.

– Men då är han ju en snäll karl, tycker jag.

– Snäll? En djefvul är han, hör du!

– Hur ska’ jag kunna förstå det?

-Åh, jag har honom allt i min magt, ska’ jag säga.

– Du? Du vet då någonting?

– Jo, säkert!

– Men då betalar han dig alldeles för litet. Hur mycket ger han dig?

– Tio kronor i veckan.

– Och hur mycket får han för fabriken?

– Eldsvådan! Hvem har talt om eldsvådan? Ha ha ha, tror du jag talar om eldsvådan.

– Jaså, det är en annan tjenst du gjort honom.

– Tjenst? Jag har inte gjort honom någon tjenst.

– Hm, jag menade, att det är något annat du vet om honom. Drick! Din skål! Du är dum, din stackare. Jag skall lära dig sättet att pressa honom riktigt, men då måste du tala om för mig hvad du vet.

– Hur ska’ jag göra då.

– Jo, du skall gå till honom och begära en stor summa på en gång. »Hundra kronor skall jag ha», skall du säga, »annars talar jag om för polisen allt hvad jag vet, hur det egentligen förhöll sig med ...med ...

– Med lådan, ifylde Strömberg.

– Ja visst ja! »med lådan, som ... som ... jag ...

– Bar ned i fabriken ...

– Kort innan det brann, ja!

– Nej, det var flera timmar förut.

– Nå hvad var det i den der lådan?

– Ja, ser du, det är just det som jag inte vet; men som fabrikören tror att jag vet, och derför ger han mig tio kronor i veckan för att jag ska’ tiga.

– Det är alldeles för litet har jag sagt. Men du fick väl något, då du gick med lådan?

– Inte då, men innan förhöret fick jag tjugofem kronor för att jag ej skulle säga något om lådan.

– Nå, hvad tror du det var i lådan.

– Jag vet inte; men det var ifrån den, som elden kom.

– Hvarför tror du det?

– Derför att fabrikören experimenterade länge och väl med den i sin våning, innan jag bar ned den.

– Var den tung?

– Åhnej.

– Stor då?

– Äsch, inte större än en bra nog stor cigarrlåda.

– Hör du, hvad sa’ fabrikören, när han bad dig bära ned lådan?

– Bär ned den försigtigt, sa’ han, i fabriken och ställ den alldeles i trappöppningen när du kommer en trappa upp. Du får inte välta på den, och f–n ska’ ta’ dig om du tapparn under vägen.

– Sa’ han inte hvad som fans uti den?

– Jo, han sade att det var smergel, men det var lögn, för ingen lägger smergel i så’na lådor. Förresten var lådan för lätt för att innehålla smergel.

– Vet du, jag tror, att du har tagit alldeles misste. Om det hade varit så som du säger, så skulle naturligtvis fabrikörn sjelf burit ned lådan.

– Åh, du ä’ dum nu. Han ville naturligtvis ha det så stäldt med saken, att jag som vanligt skulle gå sist från fabriken, och att ingen skulle kunna påstå, att han på qvällen varit der.

– Hur länge hade du varit vaktmästare vid fabriken?

– Bara en fjorton dar. Men det var vådligt hvad du är frågvis.

– Se så, drick nu ett glas till. Jag frågar för det, att jag tycker om dig och vill hjelpa dig att få betaldt efter förtjenst.

– Nå, hur skall det gå till?

– Det skall jag säga dig sedan. Nu är det bäst att vi gå. Du är ju så full att du knappt kan stå på benen.

Detta var äfven sant. Strömbergs svar hade icke framkommit i alldeles samma form, som de här ofvan återgifvits. De hade afbrutits af hickningar och omtuggningar, som förrådde att ruset snart var fullbordadt.

Amerikanaren ledde så godt han kunde sin nyförvärfvade öfverlastade vän, och började åter berätta de befängdaste historier från det stora landet i vester.

Strömberg bedöfvades mer och mer af bränvinets efterverkningar. Slutligen sjönk han ned på gatan fullkomligt redlös. Hans kamrat, som ej tagit reda på hur den stackars druckna bodde, släpade in honom på en gård. I en halmhög, som fans der, redde han honom ett läger, som någorlunda skyddade för nattkylan och ämnade just lemna drinkaren, då denne reste sig upp.

Som en lågas klara uppflammande, innan den slocknar, återfick den druckne för ett enda ögonblick sitt förnufts fulla bruk, innan han åter föll ned i ett medvetslöst tillstånd.

Han fixerade amerikanaren från topp till tå, tog liksom i afsigt att hålla sig upprätt i en af dennes händer och sade i fullt redig ton:

– Du är inte min vän!

– Hvad kommer det nu åt dig? frågade amerikanaren förvånad.

– Du söp ingenting, du!

– Jo visst drack jag; men jag tål mer än du!

– Nej, du ville att jag skulle bli full. Du är inte heller någon arbetare.

– Hvarför tror du det?

– Du har för fina händer. Och inte är du från Amerika; du har inte talat »amerikanska» på en hel timme.

– Inbillningar!

– Nej, jag ska’ säga dig hvem du är. Du är en polis. Och nu har jag stackare talt om alltsammans för dig. Oj, oj, oj, jag ä’ förlorad, förl ...

Han sjönk i hop som en oredig massa. Endast hans stönande förrådde att det fans lif i honom.

Amerikanaren ruskade honom förgäfves. Den druckne sof som en stock. Det enda som var att göra var att hölja öfver honom med halmen, så att han ej skulle frysa ihjäl under natten.

________

V.

I förtviflan.

Under vanliga förhållanden skulle det ej mycket förvånat den gamle oförbätterlige fyllbulten Strömberg att vakna på morgonen i en halmhög på någon gård. Det hade så ofta händt att han tillbringat nätterna just på det ställe der krafterna svikit honom vid hemvandringen från ett bastant rus, att han blifvit van dervid. Det hade händt mycket kallare nätter än denna och endast undantagsvis hade hans supbröder visat så mycken redighet och barmhertighet att de efter bästa förmåga skyddat honom mot kylan. Att vakna under bar himmel efter ruset var till och med en ren vinst för Strömberg, hvilken aldrig vågade sig hem i detta tillstånd; ty de få morgnar, då han ur bränvinsdvalan vaknat och sett ett tak öfver sitt hufvud, hade han genast vetat, att det var i polisvaktkontorets finka han hamnat, och detta medförde alltid några dygns inburning å kronohäktet, då böterna för fylleri aldrig kunde erläggas.

Men denna morgon kände han sig på det högsta förvånad, till den grad, att han ej kände den minsta tillfredsställelse öfver att ej befinna sig uti »finkan».

Den föregående aftonens händelser stodo så lifligt inristade i hans minne, att ruset nu var liksom bortblåst. Han kom i håg hvar enda fråga och hvart enda ord han svarat. Han visste, att han var frikostig på ord, då han blef öfverlastad; men till den grad som i går hade han aldrig förut glömt sig. Det hade varit något alldeles särskildt hos den andre, något oemotståndligt, frågorna hade framställts på samma gång direkt på sak och likväl försåtligt medan hans ögon liksom befalde fram just det riktiga svaret. Strömberg kunde icke ljuga inför denne man, trots att dennes sätt, språk och kläder varit en arbetares.

Han var förlorad. Det stod med förfärande tydlighet framför honom. Han hade ju aflagt den mest fullständiga bekännelse om sin delaktighet i branden samtidigt med att han anklagat sin husbonde för densamma. Skulle icke denne slå armar och ben af honom, när han finge veta, att Strömberg vore angifvarens?

Och nu väntade endast fängelset. Kunde han komma undan? Ack nej, att han ännu var fri berodde just på den omständigheten att polisen vore fullkomligt säker om honom. Hur skulle han också kunna rymma, gammal och orkeslös som han var, utan penningar och med polisen tätt i hälarne på sig? Det lönade ej mödan att försöka ens. Han var ohjelpligt förlorad.

Strömberg hade väl ofta gjort bekantskap med fängelsets inre; men aldrig för någon värre förseelse än fylleri. Detta vore något värre. Att blifva dömd till många års straffarbete för det han förorsakat branden, ty det var ju ändå han, som gjort det, huru man än resonnerade! Åh, det var förfärligt. Och alltsammans för det förbannade bränvinets skull. För bränvinet hade han begått mordbrand. Tänk, för endast några usla supar hade han beröfvat två hundra af sina kamrater arbete för en lång tid! För endast några usla supar hade han sålt sin själ till den onde! För endast några usla supar hade han angifvit sig sjelf och förrådt sin husbonde! För endast några usla supar hade han för alltid skiljt sig från sin gamla stackars hustru, som så länge fått dragas med sin sorg öfver honom, sina barn, hvilka så ofta hoppats på hans förbättring! Hur mycket elände hade han icke dragit öfver sig sjelf och de sina genom sitt begär efter den kropp och själ ruinerande helvetesdrycken!

Hvad skulle han nu göra? Han vågade icke gå hem, hur gerna han än ville taga afsked af de sina, innan hans öde förseglades; ty i rädslan och ångern vaknade några af hans bättre instinkter. Just då han vore hemma kunde ju polisen komma för att häkta honom.

Han såg hur uselt ända igenom hans lif varit. Hur han lefvat som ett mensklighetens afskum, ständigt vållat de sina bekymmer och ledsamheter af otaliga slag genom sitt dryckenskapsbegär, hur litet godt han uträttat, hur otroligt sparsam den glädje varit, som han spridt i hemmet. Och nu kom krönet på detta förfelade lif: fängelset för ett af de värsta brott, strafflagarne känna.

Det var just inte värdt mycket detta lif. Det kom för honom, att han kunde befria sig sjelf från alltsammans. Dertill behöfdes så litet. Att gå i ån! Ingenting annat! På ett par minuter vore allt slut! Verlden, samhället, sin arbetsgifvare, sin familj, för allt och alla vore hans död att betrakta som en välgerning.

Men hur vore det för honom sjelf? Hvad komme sedan? Vore han då verkligen fri från alltsammans, eller började något mycket värre? En af hans kamrater på verkstaden, en »läsare» hade några gånger talat med honom om helvetet och dess fasor. Han skulle komma dit i hvilket fall som helst; ty en menniska, som lefvat ett sådant lif som han gjort, kunde ej blifva annat än fördömd. Men tio gånger värre hade »läsaren» sagt, att det skulle blifva för den, som ökade sina missgerningar med att sjelf förkorta sitt lif.

Ja, han hade ingenting annat att göra än att gå och vänta på sin häktning, som ej skulle dröja länge.

Hans husbonde? Kanske denne redan var häktad? Det vore visserligen tidigt på morgonen; men polisen sofver inte.

Strömberg reste sig upp från sin improviserade bädd. Han darrade af köld och svepte så godt han kunde sina trasiga kläder om sin magra kropp.

Han smög sig ut från gården och gick utom staden, alltjemt tänkande på sin farliga belägenhet. Han hyste medlidande med sin husbonde. Ingeniör Danielsson hade inte varit mycket vänlig mot honom, det var nog sant. Men sedan den der händelsen med lådan hade han blifvit mycket bättre än förut. Han, Strömberg, hade ju fått tio kronor i veckan, då fabrikörn strängt taget ej behöft gifva honom någonting alls. Och behöfde då nödvändigt två straffas? Fabrikörn var ung och präktig och skulle nog blifva en bra karl, om han nu räddades. Kanske det inte vore för sent. Kanske han inte blifvit häktad ännu, utan kunde komma undan. För honom, som hade fullt upp med penningar skulle det nog lyckas. En god gerning skulle kanske göra den stackars Strömberg lättare till sinnes.

Han gick till Wallongatan, der Danielsson ännu bodde qvar, men han vågade ej gå upp till denne på en lång stund. Fabrikörn skulle blifva förfärligt ond, han skulle slå honom, men det skedde ju ändå till den förres bästa, att han finge veta af faran, om det inte redan vore för sent. Och en god gerning uppvägde väl ett kok välförtjent stryk!

Att fabrikörn var den egentligen skyldige kunde ej förnekas; men hade Strömberg sagt nej, hade inte det förbannade bränvinet varit, så hade kanhända fabriken stått oskadad ännu.

Emellertid dugde det inte att stå som en kruka och låta tiden gå sig ur händerna, om här ännu kunde göras någonting.

Ingeniör Danielsson märkte genast af Strömbergs upprörda tillstånd, då han inträdde, att något ovanligt var på färde.

– Hvad står på? frågade han, hvarför ser Strömberg så besynnerlig ut?

– Ack, om fabrikörn visste hvad som händt, suckade den gamle arbetaren.

– Hvad har då händt?

Danielssons sjuka samvete slog honom. Det anade honom, att hvad Strömberg komme att berätta stode i samband med honom och fabrikens brand. Han bleknade och hade stor möda att bekämpa sin uppstigande oro.

– Ack, ack, ack, vi ä’ förlorade, både fabrikörn och jag.

– Huru? Hvad säger du menniska? Hvem är förlorad?

– Oj, oj, oj, vi båda två.

– Du är galen! Du har supit så att du fått delirium.

– Nej, jag har aldrig varit så nykter som nu.

– Så tala då, i stället för att åbäka dig så der.

– Go’a fabrikörn, slå mig inte, så skall jag tala om alltihop.

– Hvarför skulle jag slå dig?

– För det är mitt fel. Men ännu hinner fabrikörn komma undan.

– Men så tala då i Guds namn!

– Jo, ser fabrikörn, det var på det viset, att jag i går qväll gick ned en stund på hobergskrogen ...

– Och söp dig full naturligtvis.

– Ack ja gudnås så visst. Jag gamla eländiga syndare kunde inte stå emot det förbannade bränvinet, fast det gjort mig så mycket ondt i hela mitt lif. Det var en amerikanare som bjöd mig och alla de andra. Och så kom han till mitt bord och börja tala om eldsvådan.

– Och du, din usling, kunde förstås inte hålla mun?

– Jag sa’ inte något farligt, och det hade inte heller gjort det ringaste, om han hade varit amerikanare som jag först tog honom för.

– Hvad var han då?

– En förklädd polis.

– Är du tokig karl! En detektiv! Hur har jag kunnat vara ett sådant nöt, att låta dig gå lös! En detektiv. Åh, jag borde slå in skallen på dig! Tala fort om hvad du sagt. Utelemna inte ett ord, hör du. Jag måste veta både frågor och svar.

– Ack, ack, ack, jag ska’ säga allt bara fabrikörn inte slår mig.

Strömberg omtalade ord för ord samtalet mellan honom och amerikanaren. Danielsson lyssnade med spänd uppmärksamhet. Icke ett ord gick förloradt för honom. Han gick under berättelsens afhörande fram och tillbaka och af de nervösa ryckningarna kunde Strömberg iakttaga hvilken oroväckande verkan hans ord utöfvade. Ingeniörn knöt händerna så hårdt samman att de blefvo alldeles hvita medan i stället bloden jagades upp till hufvudet, halsådrorna svalde som om de varit färdiga att brista.

Strömberg hade hunnit nära slutet af sin berättelse, då han plötsligt tystnade.

Danielsson hade vändt sig emot honom med ansigtet förvridet af den ursinnigaste vrede. Han såg så hotande ut, att hans medbrottsling ej kunde få fram ett ljud mera öfver sina läppar. Lyftande sina knutna näfvar öfver Strömbergs hufvud, gaf han ifrån sig ett hest rytande:

– Och detta har du gjort!

I nästa ögonblick föllo näfvarne ned på Strömberg med en oerhörd, bedöfvande styrka.

Den slagne utstötte ett rop och föll sanslös till golfvet.

Kraftutbrottet och dess opåräknade påföljd åter förde Danielsson något till sig sjelf.

– Det var en smula för mycket, mumlade han om det också var väl förtjent. Jag har ju nästan slagit ihjäl det gamla fyllsvinet. F–n så obehagligt, om någon skulle komma. Jag måste försöka få lif i honom igen. Fast nog vore det bäst, både för mig och honom, om han ginge direkt till helvetet, medan han håller på. Då skulle han vitna så lagom emot mig. Men så här får han inte dö. Då skulle jag, Gud bevars, få skulden att ha slagit ihjäl honom.

Han ruskade Strömberg på det omildaste sätt, men utan framgång. Ur ett hörnskåp tog han fram en konjakskaraffin och började gnida den sanslöses tinningar och hufvud, medan han tömde en ansenlig qvantitet af karaffinens innehåll i dennes mun. Medlet gjorde verkan. Strömberg slog upp ögonen, sväljde ett par gånger och förmådde om en liten stund resa sig upp. Med ett uttryck af den obeskrifligaste rädsla såg han på Danielsson som om han väntat att ett nytt dråpslag skulle följa.

Men Danielsson helsade honom med ett rått skratt.

– Se så, nu är du snart bra igen. Jag slog en smula för hårdt, det var inte min mening; jag ville bara ge dig en liten minnesbeta att en annan gång hålla tand för tunga. Krya nu upp dig, så skall jag väl hitta på något till ersättning för sveda och värk. Tag dig, att börja med, en duktig konjak till!

Danielsson lade märke till med hvilken begärlighet Strömberg slukade den bruna vätskan, och en djefvulsk plan rann upp i hans hjerna.

Han log åt sin idé, som han utvecklade medan han talade med Strömberg.

– Det var dumt af mig att bli så ond nyss, sade han, men jag blir alltid arg, när jag hör att menniskor hysa misstankar om den der eldsvådan. Som om jag kunde rå för, att det brann. Och du retar mig också med dina dumma tankar. Det är nästan som om du skulle tro, att det hade funnits eld och svafvel i den der smergellådan, som du fick bära ned åt mig i fabriken! Och du uppför dig precis som om jag rent utaf skulle sagt till dig: »nu ska’ du gå ner och tutta på, men tig med saken!» Men du kan vara lugn. Jag är lika oskyldig till branden som det barn, som föddes i natt. Förstår du inte, din gamle trindskalle, att jag ville att du skulle vara tyst derför att det var onödigt att folk fick veta, att jag köpte min smergel af någon annan än jernbolaget. Det var inte egentligen om lådan du behöfde tiga, utan om firmastämpeln på den, fast jag dumt nog inte då kom att säga det tillräckligt tydligt. – Och så gör du, gamle ynkrygg, dig föreställningar för att jag är en beskedlig tok, som tycker synd om din gamla gumma och dina barn och derför hjelper dig med en tia i veckan. Men jag skall inte göra det hädanefter. Nu ska’ du få arbeta för penningarna, här hemma hos mig. Det blir annat det än att supa dig full och prata strunt på krogen. Nu kan du ställa dig här och sortera den här högen med pennknifsblad.

Danielsson bar bort konjakskaraffen till sin plats i skåpet, der han stälde den främst på en hylla, så att den genast skulle märkas. Då han vände sig om iakttog han hur Strömberg längtansfull följde karaffen med ögonen. Och Danielsson log ännu en gång.

– Hur såg den den der polisen ut. Var han härifrån staden?

Strömberg beskref amerikanarens utseende detaljeradt. Af hans beskrifning framgick att detektiven, om det varit en sådan, kommit från annan ort, sannolikt Stockholm. Strömberg hade vid sina oräkneliga fylleriförseelser hunnit få tillräcklig personlig bekantskap med stadens poliskonstaplar för att ej misstaga sig på dem. Ingen af dem skulle heller kunnat föra ett helt krogsällskap så grundligt bakom ljuset.

För Danielsson var detektivens uppträdande och Strömbergs i fyllan aflagda vitnesmål en ganska allvarsam kasus. Någon misstänkte honom således och samma någon hade beslutat att upptäcka rätta sammanhanget med eldsvådan. Han hade väntat sig det. Tvåhundrafemtiotusen kronor, en fjerdedels million, vinnes icke utan små svårigheter. Målet var stort, och förtjenade alla ansträngningar. Och Danielsson var besluten att kämpa till det sista för detta mål. Hvem misstänkte honom? Ordningsmakten på platsen var det inte; ty den hade gått till väga på helt annat vis vid sin undersökning. Den gick ganska öppet, rakt på saken. Kallade vittnen och förhörde dem i enrum. Det der kände han till. Någon enskild person var det heller inte. Alltså återstodo endast försäkringsbolagen att gissa på. Dessa ockrarebolag, som så gerna kassera in premierna, men nära nog ställa till skandal, då det gäller att utbetala försäkringssummorna. Ja, ett af dessa var det, som spionerade på honom. Och nu trodde man sig kunna triumfera, man trodde sig hafva honom i sitt våld! Hvarför? Derför, att en drucken arbetare i fyllan och villan på en krog berättat en mängd bagateller, som kunde förklaras på det naturligaste sätt i verlden. Att en låda burits ned på fabriken, att en fattig familj fått ett litet understöd. Det var allt.

Och hvem hade hört det? Jo, en ensam person, hvars vittnesmål ej skulle kunna styrkas, om Strömberg inte mera kunde vittna. Om den gamla suputen i förtviflan öfver sitt förfelade lif beginge sjelfmord, så förvånade väl ingen sig deröfver. Och ingen skulle kunna åberopa honom mera, det enda vittne, som Danielsson hade att frukta, och hvars ord inför rådhusrätten skulle få en långt mera hotande karaktär än när de i rusets sista stadium fäldes på hobergskrogen.

Alltså, Strömberg måste försvinna. Den arma stackaren skulle sjelf beröfva sig lifvet utan att Danielsson härför behöfde vidtaga den ringaste åtgärd. Och sjelfmordet kunde naturligtvis han ej anses hafva någon beröring med. Långt derifrån. Han skulle till och med gifva den af honom sjelf lifdömde en varning, en varning i närvaro af vittnen.

Skulle planen misslyckas, kunde väl en ny och säkrare leda till samma mål. Men det vore föga troligt, att den misslyckades.

Strömberg hade redan börjat sortera pennknifsbladen. Då och då sneglade han bort till den bruna fyrkantiga konjakskaraffen i skåpet.

– Du gamla drinkare, sade Danielsson och sköt igen skåpdörren, du super väl ihjäl dig en vacker dag. Emellertid får jag väl låsa igen skåpet för att inte du skall dricka ur allt som fins der. F–n besitta har jag inte slarfvat bort nyckeln. Nå, jag får väl lita på dig ändå. Arbeta nu, så skall du få en stor sup, när jag kommer tillbaka. Men rör inte någonting i skåpet hör du! Kom ihåg, att det är ej konjaksbuteljen du ser. Den är likadan; men den här innehåller saltsyra, så mycket du vet det. Låt se, att du kan beherska dig åtminstone för en dag.

Danielsson lemnade rummet. Då han gick ut, ropade han i förbifarten till hushållerskan så högt, att Strömberg kunde höra det:

– Se efter Strömberg då och då. Jag har förlorat nyckeln till hörnskåpet, der jag har en mängd galvaniseringssyror. Den fyllbulten kanske tror att det är konjak eller bränvin och kan nog ej låta bli att smaka.

Danielsson gick ut i staden så lugn till sinnes, att det förvånade honom sjelf. Men hvarför skulle han inte varit lugn? Det fans ju ingenting som oroade honom. Den der lilla episoden från gårdagen innebar när allt kom omkring ingenting farligt, om Strömberg nu ginge i fällan. En sak var obehaglig, nemligen att om det hände honom något, det skulle ske i Danielssons hem. Det skulle gifva anledning till prat. Ju mera han tänkte härpå, desto mera ångrade han sig, att han ej försökt att arrangera saken litet annorlunda, så att Strömbergs död ej kunde kompromettera honom. Han insåg att han begått en dumhet och skyndade sig hem så fort han kunde. Tänk, om det redan skett!

Bäfvande öppnade han dörren; men rummet var tomt. Strömberg var försvunnen och skåpdörren stod på vid gafvel. Den fyrkantiga bruna flaskan var äfven försvunnen.

Danielsson, som icke väntat sig denna utgång af saken, stod en stund handfallen. Hvart hade Strömberg begifvit sig? Kanske till något ensligt ställe, der han ostörd kunde få sig det rus han trodde buteljen innehålla; kanske han redan druckit och nu vred sig i dödsryckningarna; kanske han uppsökt sina supkamrater för att i deras sällskap tömma buteljen; kanske också just nu buteljen antecknades af någon polisens spårhund som ett indicium mot honom sjelf. Att han alltid skulle begå någon dumhet, då han utförde en plan. Men hvem kan också tänka på allt?

Då Danielsson hemtat sig något, ropade han på hushållerskan.

– Har Strömberg gått? frågade han.

– Åh, Jesses, har han gått? Då gick han medan jag sprang upp på vinden ett tag. Han har väl inte tagit något ur skåpet heller?

Danielsson öppnade detta och tycktes noga genomsöka dess hyllor.

– Nej, inte det jag kan se, sade han med konstladt lugn. Det var besynnerligt det här. Karlen skulle hjelpa mig att sortera knifblad. Att man också inte kan lita på någon menniska. Jag blir till sist ruinerad för andras slarf!

Den stackars olycklige Strömberg utandades under tiden sin sista suck. Då han lemnades ensam, försökte han arbeta en stund; men hans hufvud värkte efter det kraftiga knyfnäfslaget. Han kände sig hungrig och törstig, hvartill kommo de ännu qvardröjande frosskakningarna efter natten. Det var sålunda ej underligt om han kände sig bitter till lynnet. Tankarne på fängelset, som väntade honom, återkommo med fördubblad kraft. Med en klarsynthet, som Danielsson ej tilltrott honom, såg han att bakom dennes lugnande ord gömde sig den räddhåga och oro, som varit orsaken till det dråpslag han erhållit. Hvart hade fabrikörn gått? Kanske han redan med tåget lemnat staden och rymt. Han vore således räddad; men hur hade han inte belönat sin räddare. Ty det var han, Strömberg, som varskott honom om den hotande faran, hvilken i sig sjelf ej blef större af hvad som detektiven fått veta på krogen.

Och honom sjelf väntade endast fängelset.

Kanske för många, långa år. Hur skulle han gamle orkeslöse stackare kunna stå ut med straffarbete hela dagarne, utan en droppe bränvin, utan en tobaksbuss? Det vore ju döden för honom. Hvem skulle väl fråga efter honom? Ingen!

Kunde han då inte göra slut med ens lika så gerna som att dö inom fängelseportarne?

Det var förfärligt att endast hafva dessa två ting att välja på: fängelset eller döden!

Hvilketdera skulle vara lättast att bära? Döden ginge så fort, några minuter och allt vore klart. Fängelset medförde ju också döden för honom; men först efter mödosamt släp och lidande.

Kanske inte »läsaren» haft rätt, då han talade om helvetet? Han hade inte varit der och visste naturligtvis inte hur der såg ut. Många menniskor begingo ju sjelfmord, och menniskorna talade ju alltid så försvarande om dem. Det vore nästan, som om döden försonat den aflidnes lefnad med de efterlefvande.

Det svartnade för Strömbergs ögon vid tanken på att beröfva sig sjelf lifvet. Han visste så litet om Gud och »sådana der saker», men nu trodde han, att det vore för sent att tänka derpå.

Skåpet!

Der fans befriaren! Han trodde inte Danielssons försäkran, att den bruna fyrkantiga flaskan innehöll gift. Det hade han hittat på för att icke Strömberg skulle dricka ur konjaken, fast det kunde nu göra Danielsson detsamma. Efter knytnäfslaget hade han ju fått konjak ur just den flaskan. Nej, i de små hvita flaskorna funnos syror och gifter. Han skulle låta den bruna stå qvar.

Han öppnade skåpet. Men frestelsen blef honom för stark.

– Jag står inte ut längre med dessa djefvulstankar, mumlade han, är du konjak, så kan du tysta dem för en stund åtminstone, och – är du gift, så må det gå!

Han tog buteljen och skyndade derifrån.

Långt utom E–tuna slog han sig ned i en bergskrefva och satte buteljen för munnen, sedan han förvissat sig om att ingen såg honom.

Danielsson hade inte ljugit. Flaskan var ej densamma som innehållit konjaken.

Med ett förfärligt tjut af smärta slungade Strömberg flaskan från sig. Men han hade fått nog för döden, som efter några timmar under den obeskrifligaste kamp slutade hans lif.

________

VI.

En idé.

Strömbergs sjelfmord hörde ej till de händelser, som uppväcka någon större sensation. Att moraliskt och kroppsligt ruinerade varelser i anfall af ånger öfver deras förfelade lif och utan hopp om en bättre framtid beröfva sig sjelfva lifvet hör ty värr ej till sällsyntheterna. Dödssättet var likväl litet ovanligt. I regeln tillgripa sjelfspillingar af denna kategori drunkning eller hängning som medel att förkorta lifvet såsom de billigaste och lättast åtkomliga. Man talade således ej mycket om saken, och ingen satte den i samband med branden i Danielssonska fabriken, om icke möjligen några sqvallerkäringar, hvilka vid sina kafferep kommenterade sjelfmordet och sig sjelfva ovetande kommo sanningen ganska nära för en gång.

Endast en tänkte med uppriktigt deltagande på Strömbergs sorgliga slut. Det var hans amerikanske vän från bolagskrogen. Det torde vara obehöfligt att närmare presentera denne, då han redan blifvit genomskådad af den aflidne.

Fridolf Hammar kände sig obehagligt berörd af händelsen. Han kom ihåg Strömbergs ord »jag är för lorad», och frågade sig, om icke han hade del i katastrofen; han hade gått allt för bröstgänges tillväga, och det hade varit hans pligt att söka lugna den af de uppstigande samvetsqvalen oroade arbetaren. Öfvertygad, att Strömbergs ansvarighet till eldsvådan inskränkte sig till en blind lydnad af husbondens befallningar och då dertill drinkarens af ett ständigt rus omtöcknade själsegenskaper ej satte honom i stånd att beräkna följderna af sitt handlingssätt, hade Hammar gjort sig till en pligt, att när rättvisan i denna affär komme att skipas, straffet så lindrigt som möjligt skulle drabba det så godt som viljelösa verktyget för andras missgerningar.

Ej ens Hammar tillskref, trots sin stora och så ofta öfvade skarpsynthet, Danielsson någon skuld i Strömbergs död. Först vid en sedermera skeende undersökning uppdagades, att saltsyreflaskan tillgripits hos ingeniörn.

Hedrande att nämna var menniskokärleken den känsla hos detektiven som först berördes af underrättelsen om sjelfmordet. Och likväl hade han andra vigtiga orsaker att beklaga detsamma.

För honom innebar händelsen en stor missräkning, ett kännbart nederlag, som kunde blifva ödesdigert nog för den expedition han frivilligt åtagit sig.

Upptäckandet af mordbranden och samlandet af bevis för detta brott var ej af stor betydelse för Hammar. Detta tillkomme ordningsmakten på platsen. För Hammar deremot var hufvudsaken att upptäcka och leda i bevis Felix Brauners delaktighet i branden. Brauner var hufvudpersonen i en hel kedja af brott, af hvilka han ej direkt föröfvat ett enda. Och så försigtigt träffade han öfverenskommelserna med sina bulvaner, att i händelse någon af de djerfva spekulationerna misslyckades, hans delaktighet i bofstrecket svårligen kunde bevisas. Så äfven i detta fall.

Hammar var öfvertygad, att Brauner vore hufvudpersonen i mordbrandsdramat, han räknade ut det verkliga förhållandet mellan Brauner och Danielsson, huru assuransbeloppet skulle delas, hur mordbranden anlagts.

Men den personliga öfvertygelsen är icke något bindande bevis. Han skulle kunna ända in i de minsta detaljer redogöra för en händelse, för hvilkens sanningsenlighet han dock ej kunde anföra några fullgiltiga bevis eller styrka med trovärdiga vittnens utsagor.

Det enda vittnet till brandens uppkomst var nu förloradt och detta till på köpet, innan det hunnit meddela allt hvad det visste. Hur stor förlusten än var, så kunde den emellertid ej ersättas och det lönade föga mödan att nu sörja deröfver.

Hammar genomgick hvad han hittills uträttat. Det var icke mycket, oaktadt det kostat honom mycket arbete, och det var nära att han förtviflade om att, när de trettio dagarnes tjenstledighet gått till ända, kunna nå det resultat han åsyftat. Hvilket förfärligt nederlag detta skulle blifva för honom.

Han hade varit för högmodig och nu kom straffet. Slumpen, som hittills varit en verksam bundsförvandt vid så många af hans företag, tycktes nu hafva öfvergifvit honom. Det bevismateriel han egde var nästan värdelöst, om det ej styrktes af vittnen. Och några sådana kunde ej anskaffas. Här fordrades således ingenting mindre än brottslingarnes eget erkännande, och detta vore ej lätt att erhålla. Hammar måste gå till väga med större djerfhet, om han skulle hafva utsigt att lyckas. Han måste öfverrumpla brottslingarna på något sätt och under öfverraskningen aftvinga dem ett erkännande. Men hur skulle detta tillgå. Hvarken Brauner eller Danielsson skulle låta öfverrumpla sig. Dertill voro de för sluga. Kommo de en gång i besittning af försäkringssumman, så skulle de sedan blifva fullkomligt oåtkomliga för rättvisan. Och Hammar egde icke rättighet att underrätta försäkringsbolagen, liksom ej heller yrka på deras häktande förr än påtagliga bevis funnos för deras brott!

Han egde några komprometterande bref, som väl bevisade att Brauner och Danielsson stodo i mystiska affärer med hvarandra och att Brauner varit det första ögonvittnet till eldsvådan; men hur långt komme han dermed! Vidare hade han konstruerat en helvetesmaskin efter den modell, som han antog användts vid eldsvådan.

Denna maskin var af enklaste konstruktion. I en trälåda af ganska små dimensioner fans ungefär samma urverk som i de hemgjorda urverk man ännu någon gång kan få se långt inne i landet. Kugghjul och axlar voro af trä. I stället för att i de gamla bonduren kraften utgjordes af loden fans i Hammars maskin den stålfjeder han tagit i fabriken efter branden. Lodet hade här en annan bestämmelse. Dess nedersta del var tyngst, alltså beräknad att först träffa marken, då det föll. Inne i lådan hvilade lodet mot ena sidan, som var fäst vid fjedern så, att den slungades upp, när fjedern utlöpt. Urverket var beräknadt att gå i ett visst antal timmar, hvarunder det reglerande hjulet, som satt i sned direktion, långsamt sköts åt sidan tills det plötsligt lemnade fjedern utan motstånd. Denna verkade då så kraftigt på sidan och lodet, att, äfven om apparaten placerats på så långt afstånd som två alnar från trappöppningen, lodet ovilkorligen skulle slungats ned genom denna. Beströks lodet med ett kraftigt sprängämne skulle detta ofelbart explodera, då lodet med fart nådde ett hårdt föremål. I fabriken hade detta föremål varit stenplattorna i golfvet vid trappuppgången, hvilka på förhand preparerats på lämpligt sätt för att hastigt sprida elden. På detta sätt funno såväl skottet som blixten före eldens utbrott sin naturliga och mest antagliga förklaring.

Men detta var i sjelfva verket endast en hypotes, som vore svår att bevisa, då ju skottet och blixten liksom lodet och fjedern skulle kunna förklaras på annat sätt. Danielsson vore ju en uppfinningsrik ingeniör och våra ransakningsdomare lida tyvärr ofta af stor brist på fackinsigter i de mål de hafva att utreda.

Man skall således lätt kunna förstå att Fridolf Hammars känslor ej voro af gladaste slag, då han återvände till Stockholm. Han gick som vanligt till en matservering vid Esplanaden, der han intog sina måltider. Det kan tyckas som om promenaden från hans bostad vid Jakobs kyrkogata till Esplanaden vore väl lång; men för det första gifver en promenad före maten god aptit och vidare hade stället utom fördelarne af god mat, billigt pris och en ytterst meddelsam föreståndarinna den för Hammar värdefulla egenskapen att vara beläget i bottenvåningen af det hus hvari konsul Felix Brauner bodde.

Pigorna sqvallrade för kaféidkerskan och hon i sin ordning för Hammar, som på detta sätt blef ganska väl underrättad om hvad som försiggick i våningen ofvanför.

Visserligen erhöll han inga värdefulla upplysningar; men Hammar var en tacksam åhörare, som med tillfredsställelse tog emot äfven de minsta bidrag till herr konsulns historia. Han fick veta, när konsuln for bort på affärsresor, när det var främmande der och hvilka som då voro bjudna, hur det gick till i Brauners hem, äktenskapliga misshälligheter och dylikt. Och det var alltid något.

Hammar hade knapt hunnit helsa, förr än hans pratsjuka värdinna anförtrodde honom, att det på söndagen skulle blifva stor fest hos Brauners. Hela den förnäma hufvudstadssocieteten var bjuden och festen skulle blifva mera lysande än någon af dem, som Brauners förut gifvit, hvilket ville säga mycket, då hela Stockholm talade om det vanvettiga slöseri herr konsuln med fru brukade utveckla vid dylika tillfällen. Stora anordningar hade redan börjat vidtagas för gästernas trefnad. Ett rum inreddes till teater och der skulle flera sångare och sångerskor från operan låta höra sig. Dessutom skulle det blifva en mängd lustbarheter, för hvilka man ännu ej hunnit bestämma sig.

Det intressanta meddelandet afbröts af en ny gästs inträde. Det var en ung, mager man med behagligt utseende och klädd ytterst elegant och något exentriskt, som om han åsyftat att fästa allas uppmärksamhet vid sin person. Trots att november månad nalkades sitt slut och kölden ej var att leka med, hade han sin långa ljusa vinterkappa uppslagen, troligen för att visa sin eleganta habit, sin kulörta sidenhalsduk med en stor blixtrande kråsnål uti.

Värdinnan blef både förlägen och förvånad öfver att en så fin gäst hedrade hennes kafé med ett besök. Fridolf Hammar deremot fann det ej besynnerligt alls. Han kände igen den inträdande eleganten.

Det var nemligen en af dessa kringresande äfventyrare, hvilkas uppträdande och affärsoperationer i regeln gå så nära brottets gräns, att detektiva polisen sett sig föranlåten att ständigt hafva ett öga på dem. Denne elegante herre var hvarken bättre eller sämre än hans oräkneliga kolleger. Hammar drog sig till minnes mannens historia.

Ursprungligen aktörselev hade denne, då hans talang var otillräcklig för den högre konstens uppgift, öfvergått till varietéscenen, der han under lånadt namn gjorde en mycket medelmåttig lycka. Sedan hade han fört ett äfventyrligt och mångfrestande lif, rest i alla möjliga länder än ensam, än i sällskap med unga qvinnor, hvars »impressario» han varit såväl då de från varietétribunerna låtit höra sina tvifvelaktiga röster, som då de ockrat på de manliga åhörarnes sinliga begär. Han hade låtit tala om sig under de mest olika skepnader och namn. Än hade han i hufvudstaden idkat mycket borgerliga yrken såsom speditör, egendomsagent, inkasserare och dylikt, än åter hördes han omtalas från London såsom svältkonstnär, från Berlin som tankeläsare och spiritist, från Norge som luftseglare, från Sveriges vestkust som storsimmare och så vidare.

Hammar, som visste att dylikt folk hade flera bekanta än de kunna komma ihåg, helsade på eleganten, då denne kom in.

– God dag, mr Proschowsky, Ni är åter i Stockholm ser jag?

Den tilltalade, som antog att Hammar vore någon vid ett föregående besök gjord bekantskap, besvarade helsningen med ett förbindligt leende. Med utländsk brytning svarade han:

– Som ni ser! Men jag heter inte Proschowsky; jag har återtagit mitt riktiga namn: Francisco.

– Såå! Och herr Francisco ämnar uppträda här nu, förmodar jag. Behagar ni ej slå er ned vid mitt bord? Har ni redan ätit frukost kanske?

– För all del, herr ... herr ...

– Hammar.

– Herr Hammar ja! Jag kom verkligen för att äta frukost och antager er inbjudning till bordet. Men för vår frukost tillåter jag inte någon annan än mig sjelf att sörja. – Hör hit! Gif oss en liten utsökt kaffefrukost med ägg och några varma rätter, och så en flaska godt portvin. Det bästa ni har!

Hammar log åt reqvisitionen. Han visste, att herr Francisco skulle »glömma» att betala. Denne gaf sin gäst ett nedlåtande ögonkast; af Hammars enkla toalett slöt han att han framför sig hade en man, som han ej behöfde genera sig för. I öfverlägsen ton sade han:

– Ni har fullkomligt rätt herr Hammar, mycket rätt. Jag ämnar verkligen bjuda de goda stockholmarne på något nytt. Men jag har inte skaffat mig lokal ännu. Herre Gud! Nog har jag alltid, om jag bara ville. Åh, ni skall tro, att Mosebacke och Sveasalen slåss riktigt om mig: hundra kronor om qvällen och allting fritt, tre månaders engagement på båda ställena.

– Jag gratulerar er!

– Bah! Men jag tar’et inte. Jag kan göra bättre geschäft! Jag har tänkt på W6’ stora sal. Den blir fullsatt hvarje afton en hel månad.

– Det är då något riktigt ovanligt ni kommer att bjuda på?

– Fin-fint säger jag. Succès pyramidal! Åh, ni skall få se, ni skall få se. Något nytt, mystiskt, underbart! Hela Stockholm skall inte tala om någonting annat. Tidningarna skola skrifva spaltlånga artiklar om mig. Ni har hört talas om spiritism. Hvad?

– Ja, något litet.

– Något litet! Precis som alla andra. Men ni har ingenting sett, alldeles som alla andra. Nu skola ni få se. Jag kan det, endast jag, jag är ensam om det i hela verlden. Jag kan min konst. Åh, ni skola få veta hvad spiritism är!

Frukosten serverades. Medan han åt med strykande aptit och så godt som ensam tömde portvinsbuteljen, fortfor han att prata:

– En verklig konstnär som jag går icke till varietéteatern. Min konst är inte tingel-tangel. Jag hyr stora salar och ger seancer. Det är fint, inte sant? Före första stora föreställningen, enskild seance, för tidningsreferenter, professorer, corps diplomatique.

Hammar fick en idé.

Hade slumpen månne skickat denne man hit för att gagna hans planer? Kanhända.

– Hör på, sade Hammar, jag vet något som vore ändå bättre reklam!

– Att uppträda på hofvet. Åh ja, inte illa! Men det kommer sedan. Efter första representationen skall jag blifva kallad dit. Jag har öfverallt i alla länder uppträdt för de kungliga. I Köpenhamn måste jag tre gånger till hofvet. I Paris fick jag ett artigt bref från presidenten Carnot. Ni kan få se det, jag har det hemma. I Petersburg öfverlemnade tzaren mig denna kråsnål ...

– Ni förstod mig inte riktigt. Jag menar, att jag kanske kunde göra er en tjenst.

– En tjenst? Nå ja, kanhända. Jag har en medhjelpare, ett medium, men jag kan behöfva en till. Ni har godt om tid?

– Ja, svarade Hammar som för sin idé fann särdeles gynsamt att för tillfället stå i nära förbindelse med den pratsamme äfventyraren.

– Nå det passar förträffligt. Och ni har inte många bekanta? Jag menar fina bekanta, bland min publik? Nå, ingen skall känna igen er. Ni skall sminka er litet, få ett par svarta mustascher och gå klädd i frack. Skadar inte om ni kallade er med ett annat namn, till exempel, Schumann. Det gör er ingenting, men man skall tro att ni är utländing. Och så kan ni gerna bryta litet på rösten.

Hammar höll på att brista ut i gapskratt.

– Nå, vill ni. Ni får godt betaldt! Och nästan ingenting att göra. Men jag måste kunna lita på er, riktigt, förstår ni.

Hammar försäkrade, att han skulle blifva den mest pålitlige medhjelpare, detta så mycket mera som förtjensten lofvade att blifva synnerligen god,

– Godt, då blir ni min sekreterare. Ni skall skrifva mina annonser och affischer, bref och dylikt, hyra lokal åt mig och sälja biljetter, kontrollera vaktmästarne och hjelpa mig vid mina experiment.

– Det sista blir kanske värst.

– Ack nej. Jag gör naturligtvis allting ensam. Jag och mediet. Men det händer stundom, att jag inte är riktigt disponerad, att inte andarne vilja lyda mig. Då förstår ni, att det skulle bli ett storartadt fiasco. Huset utsåldt, publiken har betalt sina pengar och inga andar hörs af. Det skulle störta mig, ohjelpligt. Jag skulle inte mera vara en konstnär.

– Jag skulle alltså ...

– Vara osynlig ja! Ni skulle då tala i andens ställe; men naturligtvis på ren svenska. Blir jag nöjd med er, tar jag er med på mina resor! Fria resor, vivre och särskildt gage för hvar föreställning! Nå, det är afgjordt!

– Ja, må göra, svarade Hammar. Men ...

– Jag förstår. Men jag betalar aldrig förskott.

– Jag begär heller intet förskott. Jag har ett godt förslag att göra er.

– Ni? Låt höra!

– Jo, ni vill ju att er första föreställning skall draga fullt hus?

– Det blir det.

– Derom är jag öfvertygad. Men en god reklam vore det för er, om ni först uppträdde vid en privat soaré, en fin tillställning, der hela det förnäma Stockholm kom i tillfälle att applådera er.

– Ja, det har ni rätt i; men jag har ondt om tid och hinner inte göra några visiter hos mina höga gynnare och vänner.

– Det behöfver ni inte heller. Om söndag gifver konsul Brauner, en af Stockholms mest populära personer, en utomordentligt lysande fest, dit allt hvad hufvudstaden eger af förnämt och lysande inbjudits. Några af operans förnämsta artister komma att låta höra sig der; men efter hvad jag vet önskar man att illustrera festen med någonting nytt, ovanligt, som ingen har sett förut. Uppvakta konsul Brauner. Han bor en trappa upp i detta hus och har sin mottagningstid just nu. Utom en god reklam så kommer ni att få ett rundligt honorar.

– Nå, det är min egen idé ni uttalar. Jag skall göra honom min uppvaktning.

– Det skulle inte skada, om ni hade några recensioner att visa honom.

I stället för att svara, drog herr Francisco fram en diger bok ur sin kappficka. Recensioner fattades icke. Ledsamt att nämna har pressen sin stora skuld i den framgång dylika äfventyrare stundom göra. För att blifva af med dem, bestå redaktionerna dem ett kort omnämnande, alltid berömmande, och på ganska kort tid inhöstar en af dessa tvifvelaktiga konstmakare mera loford än en verklig konstnär på en hel lifstid.

– När träffas vi igen? frågade Hammar, då Francisco reste sig upp för att gå.

– I eftermiddag klockan fem på detta ställe, om ni vill. Jag behöfver träffa er för att närmare tala med er om seancen om söndag.

Francisco gick och »glömde» verkligen att betala såsom Hammar förutsett.

På slaget fem infann sig spiritisten åter på kaféet, der Hammar en stund väntat på honom. Sedan denne emottagit några allmänna förhållningsreglor rörande de mystiska experimentens lyckliga utförande i händelse af nyckfulla andars plötsliga strejkande vid seancerna, meddelades han, att Brauner samtyckt till professorns medverkan vid soarén på söndagen.

– Godt, sade Hammar, då skall jag tillåta mig gifva er en liten vink, som skall göra er stor nytta, om ni följer den. Ni kan sjelf föreställa er hvilken effekt en allvetande andes uppträdande måste göra. Jag tror nog, att edra andar äro utmärkta; men om de, såsom ni sjelf säger, skulle få det infallet att strejka, så skulle det ju inte skada, om vi, det vill säga ni, sufflerade dem en smula. Derför vill jag omtala för er några vigtiga hemligheter, som Brauner tror att ingen mera än han sjelf har reda på.

Och nu instruerade Hammar spiritisten för den rol han hade att spela.

________

VII.

Ett olägligt besök.

Vid sextiden på söndagseftermiddagen, således ett par timmar innan soarén skulle taga sin början, gick konsul Felix Brauner genom sin stora våning för att efterse att allt var i ordning till den lysande festen.

Han var ganska belåten. Men också hade han hvarken skytt ansträngningar eller pekuniära uppoffringar, för att kunna öfverträffa icke allenast de soaréer, som redan gifvits utan äfven dem, som under säsongens fortsättning komme att gifvas. Man skulle minnas denna fest; ty inom societeten fans ingen som kunde mäta sig med konsul Brauner, då det gälde att utveckla en verkligt furstlig, slösande prakt.

Salarne, förmaken, salongerna strålade i en bländande strålglans från de rika ljuskronorna, hvars sken från alla sidor mångdubblades af trymåerna. Nya eleganta möbler hade anskaffats för salongerna, mjuka dyra mattor täckte golfven utom i den stora danssalongen, i hvars fond den improviserade nätta teatern befann sig. Tunga sidendraperier täckte fönsterna och lefvande växter i riklig mängd bildade ett förtjusande afbrott mot den öfriga prakten.

Det var storartadt, rikt och smakfullt!

Betjenterna stoltserade i nya livréer. De för tillfället anskaffade vaktmästarne togo sig äfven särdeles presentabla ut.

Konsulinnan var iklädd en ytterst dyrbar toalett, som lät hennes bedårande skönhet komma till sin fulla rätt. Hon var en vacker och dyrbar prydnad i dessa salonger, fru konsulinnan. Här passade hon förträffligt. Det icke reflekterande nöjet var hennes verld. Utom det kände hon ingenting, förstod ingenting. Men hon hade aldrig behöft reflektera, aldrig behöft förstå någonting. Balkonversationen behöfver man heller icke förstå eller reflektera öfver.

Konsul Brauner var belåten med allt: med våningen i dess strålande prakt, med betjeningen, med sin fru och främst af allt med sig sjelf.

Han var också denna qväll »grann» att se på. I egenskap af värd hade han låtit den lysande konsulsuniformen hänga i garderoben och iklädt sig svart frackkostym. Utefter sidensargeuppslaget hängde en kedja af miniatyrordnar och midt i skjortvecket strålade en stor diamant.

– Ja, sade han, nu kunna våra gäster få komma när som helst.

En betjent närmade sig honom.

– En herre derute önskar få tala vid herr konsuln i ett mycket vigtigt ärende.

– Men, du store Gud, sade du inte honom att det nu är omöjligt att få träffa mig.

– Jo, herr konsul, men han svarade, att herr konsuln nog skulle skänka honom en qvart, om herr konsuln visste hvarom samtalet rörde sig.

– Du skulle kört ut honom utan vidare.

– Jag tänkte nog göra så; men mannen ser så bestämd ut, att jag trodde det vara bäst att anmäla honom.

– Sade han inte sitt namn?

– Jo, civilingeniör Danielsson!

Ett moln drog hastigt öfver Brauners nyss så belåtna ansigte.

– Det är bra. För in honom i mitt rum!

Brauner grimaserade ett par ögonblick till dess han återfick sitt vanliga lugna leende.

Inne i sitt rum fann han Danielsson klädd i resdrägt och med en liten nattsäck i handen. Konsuln bjöd honom en stol och tog plats sjelf på en annan med en otålighet, som ej undgick hans gäst.

– Hvad förskaffar mig nöjet af er visit så här plötsligt, herr Danielsson?

– Jag medför obehagliga nyheter angående er, eller rättare vår affär.

– Affärer, affärer och alltid affärer! Hör ni, kan inte det anstå tills i morgon.

– Ni kan väl förstå att saken är vigtig. Jag kommer nu direkt från jernvägsstationen och har inte ätit sedan i morse. Ni tar väl inte illa upp att jag först skulle vilja se litet förfriskningar, innan jag talar, då det är för er skull jag gjort den långa resan och inte ens unnat mig så mycken ro som att äta middag, innan jag sökte upp er.

Brauner vred sig oroligt på sin stol. Han ringde.

– Bär hit konjak, vin, frukter, bakelser! Ni får inte undra öfver om jag är en smula nervös i afton; men för att säga sanningen rent ut så har ni verkligen kommit en smula olägligt. Jag ger i afton en stor soaré för damer och herrar ur societeten och väntar mina gäster hvilket ögonblick som helst. Var derför af den godheten att så fort som möjligt låta mig få veta hvad ni har att meddela mig.

– Nå, kort och godt; vi äro på god väg att förlora spelet!

– Store Gud! Hvad säger ni? ... Åh, så farligt är det väl ändå inte.

– Arbetaren Strömberg begick sjelfmord i går. Han drack ur en flaska saltsyra, som han stal hos mig.

– Och ni kunde naturligtvis icke förhindra honom? frågade Brauner med ett besynnerligt leende.

– Nej, jag varnade honom, men det hjelpte inte.

– Nå, då är ert samvete lugnt för den olyckan åtminstone. Och nu säger ni: »vi äro förlorade», då jag i ert ställe skulle säga: »nu äro vi säkrare än någonsin.»

– Men Strömberg hade först anförtrott allt hvad han visste åt – en detektiv.

– Aj f–n! Åt en detektiv?!

– Ja just!

– För tusan, det var allvarsamma saker! Hvad skall man nu taga sig till? Hvad har den der detektiven egentligen fått veta? Jag kan inte tro på någon öfverhängande fara. Och mina gäster, som jag måste taga emot.

– Jag ser, att ni tycks fråga mera efter er fest än er egen säkerhet. Jag har gjort mig besväret att resa en lång väg, för att gifva er en varning i tid – och ni, ni har ej tankar för annat än nöjet. Begriper ni då inte, att vi måste rådslå nu ögonblickligen om en plan, så att vi inte genom någon oförsigtighet förråda oss.

– Ja visst, ni har alldeles rätt. Men om jag nu skulle försumma mina gäster, så vore detta också en faute. Man skulle undra öfver orsaken; ty endast mycket vigtiga orsaker skulle komma mig att glömma min uppmärksamhet och mina pligter som värd. Tänk ni er i mitt ställe. Kom så tidigt ni vill i morgon bittida till mig och tala om för mig hvad ni tänkt ut.

– Huru, konsul Brauner!? I stället för att tacka mig för min omtänksamhet om er säkerhet, visar ni mig på dörren. Detta behöfver jag inte tåla! Kom ihåg, att jag inte är er dräng längre!

– Blif nu inte ond bara. Jag är mycket tacksam, det är jag verkligen, och jag skall nog bevisa er det; men jag rår inte för min nervositet i afton. Mina gäster, ert så öfverraskande meddelande, detta är för mycket för mig ...

– Jag har inte lust att gå på gatorna, följd af en detektiv eller taga emot hans besök på ett hotell. I konsul Brauners bostad deremot är jag säker, och der vill jag också stanna tills jag i morgon åker till tåget.

– Store Gud, det fattades bara det. Förstår ni då inte, att ni inte kan visa er på en stor soaré i resdrägt?

– Den saken skall blifva hjelpt. En frackkostym kan man få när som helst i Stockholm.

– Och så ... så torde er obekantskap med societeten göra aftonen föga treflig för er.

– Jag förstår, ni skäms för er – kompanjon. Kanske ni skulle skämmas mindre, om vi båda just på grund af er obetänksamhet möttes i fångdrägt inför domarebordet!

– För Guds skull tig! Pina då inte ihjäl mig. Ni talar ett fritt språk ni; men ni tycks alldeles glömma att, om någonting skulle kunna bevisas, hvilket jag för min del betviflar på det högsta, det då endast rör fabrikör Danielsson och ingen annan. Det var hans fabrik, hos honom brann det. Jag har ingenting med den saken att skaffa. Det vore bättre att ni kom ihåg, att ni har mig att tacka för att ni om några dagar får en liten nätt förmögenhet på femtio tusen kronor kontant.

– Och ni tvåhundratusen, ja! Aha, ni talar ur den ton herr konsul! Akta er, säger jag, akta er; ty nu är jag den starkare af oss två!

Brauner svängde rundt om utan att gifva annat svar än en axelryckning.

– Så stanna då, ni envisa menniska! Ni får disponera öfver detta rum. Man skall sörja för att ingenting fattas er. Och efter soarén skola vi öfverlägga. Måhända skola vi då bättre förstå hvarandra. Au revoir!

Brauner skyndade ut till gästerna, som nu började anlända.

Danielsson satt en stund obeslutsam om hvad han skulle taga sig till. Det bemötande han rönt, sårade honom på det högsta. Isynnerhet kände han sig stött öfver Brauners supposition att sällskapet skulle vara för fint för honom att uppträda uti.

Hungern tog omsider ut sin rätt. Danielsson åt med god aptit af de framsatta frukterna och bakelserna, som han flitigt sköljde ned med vin. Sedan han ätit, tände han en cigarr, tog sig ett par spetsglas konjak och kände sig nu i stånd att med mora sans kunna bedöma Brauners uppförande.

Dennes öfversitteri och ord retade honom. Han förtjenade verkligen att straffas på något sätt. Danielsson fattade ett raskt beslut.

Han tog på sig kappan och lemnade rummet. I korridoren mötte han den betjent, som anmält honom.

– När tillfället blir lägligt, så säg din husbonde, att jag gått ut för en liten stund.

Nedkommen på gatan hejdade han en hyrvagn, som nyss aflevererat sitt herrskap.

Han erinrade sig en gammal bekant i Stockholm, som var af ungefär samma växt som han sjelf. Kanske han kunde träffa honom hemma.

Han befalde kusken köra dit.

Slumpen gynnade honom. Han träffade vännen och fick låna dennes frackkostym, som passade som om den varit förfärdigad enkom för hans räkning.

Från vännen for han till en frisérsalong, derifrån till en skobutik.

Slutligen återvände han till Esplanaden.

Dansen var i full gång i den eklärerade våningen och musiken hördes långt ut på gatan.

Sällskapet var i sanning lysande. Officerare i deras granna guldsmidda uniformer, högre embetsmän, medlemmar af diplomatiska kåren, professorer, mera framstående börsmatadorer, ett par af hufvudstadens mera bemärkta prester, för att nu inte tala om representanter af pressen, hvilka konsul Brauner inbjudit för att hela det stora icke inbjudna Stockholm skulle få en svag förnimmelse om festen, då de läste morgontidningarna, samt en sällsynt samling skönheter i lika förtjusande som dyrbara toiletter.

Ingen tänkte på annat än nöjet. Till och med värden sjelf hade helt och hållet glömt det lilla obehaget nyss.

Öfverröstande sorlet och musiken från danssalongen ljöd plötsligt betjentens anmälande röst: – Ingeniör Danielsson!

Brauner höll på att svimma af den oangenäma öfverraskningen. Han såg åt dörren till.

Danielsson inträdde, till drägt och hållning en fulländad gentleman.

________

VIII.

En spiritistisk seance.

Den storartade festen fortgick efter det bestämda programmet. Oräkneliga och utsökta voro de komplimanger värden och värdinnan fingo emottaga efter hvarje ny öfverraskning under aftonens lopp. Alla tycktes vara ense om att konsul Brauner uppnådt något utomordentligt, något som ej skulle öfverträffas under hela säsongen. Och ändå var programmet endast till hälften genomgånget. En högst intressant spiritistisk seance var utlofvad och i kottiljongen, som skulle blifva kronan på festen, väntade man sig något öfverdådigt stilfullt.

En beskrifning öfver festen skulle te sig så färglös mot verkligheten att den saklöst kan utelemnas. Vare det nog sagdt, att soarén var ovanligt lyckad, om ett så vulgärt ord får användas om den »stora verldens» glänsande fester. Här funnos alla en »grand soiré!» tillhörande accessoarer. Som man befann sig i början af säsongen egde ämnena för balkonversationen nyhetens behag, »flirtationerna» i förmaken under de tropiska växterna egde ännu någon friskhet hos sig, de äldre balkavaljerernas galanteri med de äldre damerna var icke utnött ännu och de icke dansanta kavaljererna, embetsmännen, professorerna och presterna lade grunden till diskussionerna för säsongen. Kort sagdt, man hade verkligt roligt, beundrade, komplimenterade och bildade kotterier.

Herr hofbalmusikdirektören förde sitt nybildade garde i elden med största framgång. Hjeltetenoren från operan lät höra sina smäktande toner med pretentiöst, segervisst koketteri, ackompagnerad af sin lärare professorn-kompositören, än solo, än i duett med primadonnan från samma opera. Och den fina publiken var förtjust. Den applåderade som om den bevistat ett galaspektakel på teatern.

De nyss nämde så uppburna artisterna voro de enda, som voro mindre belåtna med festen. De kände sig visserligen smickrade öfver att hafva blifvit anmodade att medverka vid denna soaré och satte äfven värde på det rundligt tilltagna honoraret för aftonen. Men å andra sidan kände de sig i deras konstnärsstolthet sårade af den märkbara nedlåtenhet, hvarmed de bemöttes af de förnäma gästerna. Och hade de anat att deras platser på den improviserade teatern om en stund skulle intagas af en kringresande, äfventyrande konstmakare, så hade de med all säkerhet försakat såväl festen som det öfverenskomna honoraret.

Ett fult drag hos den förnäma verlden är den till förakt gränsande likgiltighet, hvarmed den i allmänhet bemöter de samhällsklasser, som den anser stå under sig i afseende på börd och samhällsställning. Undantag finnas naturligtvis; men så talrikt förekomma de icke.

Att på samma program uppställa de framstående artisterna från vårt lands främsta scen och en okänd taskspelare med falskt namn och falsk professorstitel var hvarken taktfullt eller smakfullt. Men lika litet som konsul Brauner reflekterat häröfver, lika litet funno gästerna något anmärkningsvärdt i den egendomliga sammanställningen.

Herre Gud, resonnerade de, »sådant der folk» är ju endast till för att roa oss. Om den ena kan litet mera, gör sina saker litet elegantare och har större pretention på att kallas konstnär än den andre, så betala vi den förre litet mera, och så hafva vi ju gjort hvad vi kunnat för dem.

Det låter besynnerligt, ungefär som om man behöfde återgå till ett svunnet århundrade för att i verkligheten återfinna detta resonnemang. Och likväl: med all sannskyldig aktning för de undantag, som finnas, så resonnerar arristokratien än i dag. Detta är ett faktum. Så resonnerade de förnäma gästerna på konsul Brauners soaré. Detta är också ett faktum.

En silfverklocka ljöd.

Det var »professor» Francisco, den berömde hypnotisören, tankeläsaren och spiritisten, som nu skulle gifve en séance.

Till gästerna öfverlemnades ett litet elegant utstyrdt program på oskuret rispapper. Yttersidorna pryddes af Danmarks, Tysklands, Frankrikes och Rysslands vapen jemte data och årtal, då herr professorn haft äran uppträda vid dessa länders hof. Innersidorna redogjorde för de olika numren, hvari séancen indelades.

Gästerna strömmade till danssalongen, der belysningen minskats till en mystisk halfskymning, åt hvilken man sökt gifva ett särskildt behag genom mångfärgade sken, åstadkomna af färgade kupor öfver de nedskrufvade gaslågorna. Musiken hade tagit plats i ett närgränsande rum, hvarifrån dess toner hördes mildt dämpade och harmonierande med belysningen.

Sidenridån drogs upp och professor Francisco trädde fram med en ceremoniös bugning för publiken. Han såg elegant ut i sin oklanderliga frackkostym, hans magra spänstiga gestalt, det bleka ansigtet med de svärtade mustascherna och ett uttryck af öfveransträngning, som hvilade öfver hans drag, förmodligen en följd af hans ständiga umgänge med andeväsen, förskaffade honom genast från början allas intresserade uppmärksamhet.

Han var bokstafligen öfversållad af juveler. Den kedja af miniatyrordnar, han bar, var minst dubbelt så lång som konsul Brauners. I den hvita halsduken och i skjortvecket gnistrade ädelstenar, och hade ringarne, som prydde hans fingrar, varit äkta, skulle de representerat en liten nätt förmögenhet.

På scenen, osynlig för publiken, befann sig äfven utom mediet spiritistprofessorns nye medhjelpare, »herr Schumann». Hans rol för aftonen var att i de första numren underlätta professorns konststycken och att i det sista, sjelfva det spiritistiska experimentet sufflera mediet. Schumann, alias Fridolf Hammar, var klädd med den för varietéartister typiska elegansen. Francisco sjelf hade maskerat honom och lyckats gifva honom ett för en konstmakares sekreterare högst lämpligt utseende. Mediet var en blek, anspråkslös och mager yngling. Ett qvinligt medium hade naturligtvis varit af vida större effekt, men ett sådant var måhända svårare att anskaffa. Och när sista numret förekom, upplyste äfven en af publiken, en känd doktor och föreläsare, som hade rykte om sig att vara särdeles bevandrad i de »moderna vetenskaperna», sina grannar om att ett manligt medium långt ifrån att vara hinderligt för experimentens lyckliga utförande tvärt om i vissa fall vore vida lämpligare. Man måste tro herr doktorn, såsom tillförlitlig auktoritet på detta område, en auktoritet, som ytterligare styrktes af hans andliga förbindelse med den namnkunniga madame Blavatsky.

Medan professor Francisco presenterade sig för publiken, iakttog Hammar genom ett litet titthål i prosceniet de närvarande. Det var nära att han med ett utrop gifvit luft åt den öfverraskning och glädje han erfor, då han varseblef ingeniör Danielsson i salongen. Med den snabba kombinationsförmåga, som utmärker män af Hammars yrke, räknade han ut, att Danielsson ej hörde till de inbjudna utan kommit hit af helt andra orsaker, och hvilka dessa voro, trodde han sig veta.

Brauner och Danielsson sutto icke bredvid hvarandra, men dock så, att Hammar kunde iakttaga dem båda på samma gång, hvilket var af ofantligt stor vigt, då han från sin plats endast kunde iakttaga en sida af salongen.

Innan professor Franciscos uppträdande och Hammars deltagande deri refereras, måste några förklarande ord förutskickas.

Trots att på ett par ställen särskildt redogjorts för den hufvudsakliga källan till dessa anteckningar, skall nog mången envisas att anse dem gripna ur luften. Detta kan nu ej hjelpas; men då det är att hoppas, att ett flertal läsare skall känna sig öfvertygadt, att en verklighetsskildring här föreligger, torde det löna mödan att erinra om, att de händelser, som här beröras, ligga så nära inpå vår tid, att de ytterst lätt kunna kontrolleras. Endast namnen äro fingerade, hvaremot händelserna skildrats just så som de tilldragit sig med bibehållande af lokaliteter och data.

Den spiritistiska séancen vid konsul Brauners soaré söndagen den 21 December 1890 torde ännu länge dröja qvar i minnet hos hans förnäma gäster. De kunna intyga att i följande skildring af densamma ingenting tillagts. Men det ovanliga i detektivens tilltag gör, att händelsen skall förefalla en och annan diktad i syfte att åstadkomma en effekt af dramatisk verkan, hvilket ej i den ringaste mån varit meningen.

Man må härvid komma i håg, att Hammar ej såg någon annan utväg att nå sitt mål än att genom en öfverrumpling förmå brottslingarna att erkänna, då några vittnen ej stodo att erhålla, sedan Strömberg tagit lifvet af sig, och hans bevismateriel inskränkte sig till brefven, som egentligen bevisade ingenting alls, och helvetesmaskinen, en hypotes, som han sjelf konstruerat.

Vidare, Hammar hade ej uttänkt eller uppgjort planen att genom en teaterkupp komma närmare sitt mål. Det var en slumpens ingifvelse. Först, då Francisco nämnt, att han numera »gjorde» i spiritism, hade Hammar tänkt sig möjligheten af att bringa Brauner ur koncepterna genom att låta denne förstå att hans förhållande till Danielsson ej längre var en hemlighet som endast kändes af de två brottslingarna. Då det var nödvändigt för honom att sjelf åse verkan af ett plötsligt uttaladt ord, hade han med glädje accepterat Franciscos förslag att blifva dennes medhjelpare.

Hammar bygde ej synnerligen mycket på seancen. Det enda han hoppades var, att Brauner genom en åtbörd eller ett utrop skulle förråda, att han känt sig träffad. En följd häraf – en oundviklig, en säker följd – skulle blifva, att Brauner så fort det läte sig göra skulle vidtaga åtgärder för att sätta sig i fullkomlig trygghet för en eventuel anklagelse. Han skulle alltså röra på sig, han skulle meddela sig med Danielsson. Antingen skulle han resa till E–tuna eller Danielsson komma till Stockholm, och Hammar skulle då lättare än förut kunna följa deras göranden och låtanden.

Att underrätta brottslingarna om att de förföljdes vore ett farligt steg, och i regeln undvikes en dylik taktik af detektiva polisen. Hammar resonnerade emellertid som så, att i utomordentliga fall måste utomordentliga medel användas. Han hade vunnit den erfarenheten vid föregående mera uppseendeväckande mål att tvenne brottslingar – isynnerhet då de hafva Brauners och Danielssons lefnadsställning, vanor och sjelfständiga karaktärer – äro hvarandra till hinders då det gäller att antingen rymma eller på annat sätt trygga sig mot efterspaningar. Redan deras meddelanden och personliga sammanträffanden skulle blifva ett bevis emot dem. Den ifver, hvarmed de skulle yrka på assuranssummans utbetalande, måste också förråda dem. Dessutom var Hammar öfvertygad, att båda eller någon af dem under brådskan att rädda sig skulle begå någon större dumhet, som skulle bidraga till deras afslöjande.

Hammars närmaste syfte var sålunda att oroa Brauner. Misslyckades han, mot sin förmodan, så ville han göra ett försök hos Danielsson i E–tuna.

Före seancen hade detektiven jemte »doktor Alberti», professor Franciscos medium, uppehållit sig i de för musikanterna och spiritisten anvisade rummen och hade således ingen aning om Danielssons närvaro vid festen.

Det blef följaktligen en öfverraskning af angenämaste slag för Hammar. Tack vare de platser de valt, skulle han på samma gång kunna iakttaga båda, och som dessa ej kunde stå i ögonblicklig kommunikation med hvarandra, då en hel mängd af gästerna skilde dem åt, måste åtminstone en af dem på något sätt förråda sig. Hammar gissade, att Brauner vore den, som bäst förstode den svåra konsten att beherska sig i plötsliga situationer.

Sedan professor Francisco i ett kort föredrag redogjort för sin genom trägna studier, långvarig erfarenhet och otaliga experiment vunna ståndpunkt gentemot de moderna för flertalet ännu förborgade vetenskaperna, öfvergick han till några under stort bifall utförda konststycken, alla gamla bekanta från varietéscenen: experiment i tankeläsning, borddansen, det s. k. »gröna huset» etc., hvilka alla lyckades utmärkt, tack vare den läraktige och pålitlige medhjelparen.

Kom så programmets pièce de resistance.

»Doktor Alberti», ett medium, hvars clairvoyanta egenskaper gjort honom europeiskt ryktbar, hvars underbara förmåga flerfaldiga gånger tagits i anspråk af polisen i brottmål, der hvarje synlig ledtråd saknats, (den gode professorn anade icke, att detta äfven denna afton var mediets uppgift), kort sagdt ett medium med de mest önskvärda förutsättningar för en lyckad seance, framfördes på scenen.

Les extrèmes ses touchent! Den förnäma publiken slukade med god smak äfventyrarens i fullkomlig marktschrejerstil framsagda harang och tog med spänd uppmärksamhet mediet i betraktande. Den fina verlden har lätt för att tro. Det är beqvämt, sparar alla tråkiga reflektioner och sauverar för möjligheten att det kan vara sant det de tro. Man finner vidskepelse oftare florera inom de högre kretsarne än inom någon annan klass af stadsbefolkningen. Derför hafva äfven sedan urminnes tider trollkarlar, drömtydare, spåkäringar, helbregdagörare och sedermera hypnotisörer och spiritister af förnäma klasser, ända upp till hofven, omhuldats på ett sätt, som endast undantagsvis kommit de sköna konsternas mest framstående utöfvare till del.

Mediet såg nervöst ut, som det ett medium egnar och anstår. Ehuru en medicine doktor, år 1891 så lyckligt utförde experiment i clairvoyance med några tjenstflickor i Kalmar tydligt ådagalagt, att just de »bondlugna», för att använda ett vulgärt men betecknande ord, naturerna äro de lämpligaste medierna. Men den fina verlden vill helst tro på ett bleklagdt nervöst medium, och för öfrigt hade ingen vid konsul Brauners soaré ännu en aning om de fjerrskådande Kalmarpigornas tillvaro.

Professorn lade i dagen stor rutin, likaså mediet. Efter ett par lätta strykningar utefter hufvudet och skuldrorna, insomnade den bleke ynglingen på en stol nära den plats, der Hammar stod för att sufflera och för att iakttaga genom sitt titthål.

Genom några experiment visade Francisco publiken huru hårdt insomnadt mediet var. Det vaknade ej af att en knappnål stacks in i dess ena hand, ej heller af de gymnastiska rörelser professorn företog med dess armar och ben, ej ens, när Francisco placerade mediet mellan tvenne stolar så att dess hufvud hvilade på den ena stolen och fötterna på den andra. Kroppen var stel som den varit af trä och svigtade ej, när Francisco stälde sig på den.

Dessa prof öfvertygade alla i salongen, att mediet var fullkomligt söfdt. Hammar sjelf, som visste huru det förhöll sig med sömnen, tvangs dock att beundra ynglingens sjelfbeherskning, som tydligen kräft mycken träning. Utan allt tvifvel var denne yngling större »artist» än professorn.

Francisco placerade mediet på dess stol, strök dess sidor ännu en gång och steg ned i salongen medan gaslågorna ytterligare nedskrufvades. Denna anordning behagade föga Hammar, hvars observationer derigenom betydligt försvårades; men han kunde ej förekomma den.

Professorn vände sig till publiken:

– Som jag i mitt lilla föredrag nyss hade äran att nämna, så intager mediets individuella natur under det hypnotiska och clairvoyanta tillståndet en fullkomligt passiv ställning till hypnotisören. Dess själskrafter äro nu helt och hållet underkastade min vilja, och mediet måste lyda mig och mina befallningar, under förutsättning likväl, att dessa hålla sig inom det möjligas gränser. Jag, kan befalla det att gå, stå, sitta, tala, skratta och dylikt; men äfven vida mera. Jag kan befalla det att klart och tydligt redogöra för förflutna handlingar, om hvilka mediet aldrig haft någon aning. Jag kan också befalla det att efter flera dagars förlopp i vaket tillstånd utföra de befallningar, som jag nu gåfve det. Då emellertid det sista fenomenet vore svårt för alla de närvarande att kontrollera, anser jag mig böra afstå derifrån. Att befalla mediet gå, stå, tala och dylikt anser jag ej heller vara af större intresse; det skulle endast hos en och annan väcka tvifvel om mediets djupa sömn. Tillåt mig derför att uppehålla mig vid mediets clairvoyanta egenskaper, de märkligaste och för de ärade närvarande lättaste att kontrollera. Under hypnotisörens inflytande går mediet långt utom hypnotisörens eget vetande, redogör i detalj för handlingar, antingen skedda eller skeende just nu, fullkomligt oberoende af rumsbegreppen. För att ett sådant experiment, som jag nu ämnar företaga, skall lyckas, fordras dock nödvändigt att hypnotisören på ett eller annat sätt ställer sig i förbindelse med en person, som har något att skaffa med den sak, hvarom clairvoyanten skall gifva närmare upplysningar. Francisco bugade sig för konsul Brauner.

– Får jag sålunda bedja er, konsul Brauner, fråga mediet genom mig om någon hemlighet, som endast ni kan känna.

– Var god och vänd er till någon af mina gäster, svarade Brauner.

– Som ni vill.

Professorn gjorde en artig bugning och gick till ingeniör Danielsson. Ehuru Francisco gjorde denna manöver på det naturligaste sätt i verlden, iakttog likväl Hammar, att Brauner gjorde en hastig grimas som om detta varit honom misshagligt.

Danielsson undanbad sig äfven nöjet.

Francisco log:

– Då jag riskerar flera afslag och mediet kanske inom kort öfvergår i ett tillstånd af mindre mottaglighet för min vilja, skall jag taga mig friheten att ändå framställa några frågor till mediet, hvilka väl bestyrka dess clairvoyanta förmåga om de också ej för de närvarande erbjuda samma intresse som om en af den ärade publiken godhetsfullt velat assistera.

Han bugade sig och gick tillbaka till mediet, hvars sömn han förstärkte med ännu ett par strykningar.

– Se på någon i salongen! befallde professorn.

Mediet slog upp ögonen och stirrade rakt utåt. Midt framför det satt Brauner. Ögonlocken föllo åter ihop som af deras egen tyngd.

– Nå väl! Jag vet inte hvem det är; men jag befaller dig att sätta dig i förbindelse med samme persons tankegång.

Professorns röst lät hotande.

Under den följande scenen gjorde Hammar den iakttagelsen, att mediet, ynglingen, var en fulländad skådespelare, som gjorde sin sak så illusoriskt, att detektiven nästan tviflade på att allt endast var komedi. Mediet vred sig under svåra plågor, svettades, blef orolig och modererade rösten i beundransvärda skiftningar. Framställningen var så effektfull, att doktorn- föreläsaren bland publiken sedan ofta anförde scenen såsom ett kraftigt bevis för clairvoyancens verklighet.

– Ser du något? började Francisco.

– Nej!

– Du måste se, du måste förnimma något! Jag vill det! Hvar är du? ... Svara!

– På en mörk gata. Det är natt. Jag fryser.

– Har du sett den gatan förut?

– Nej!

– Är du i Stockholm?

– Nej!

– Hvar är du då?

– Jag vet inte. Jag ser ingenting!

– Men du måste! Hurudana äro husen? Ser du inga menniskor?

– Ett hus är stort, mycket större än de andra. Jag ser en man.

– Följ honom!

– Han går fram och tillbaka. Han är rädd och ond. Han väntar på någonting.

– På hvad?

– Jag vet inte. Jo, nu vet jag! Klockan slår, han väntar på lådan!

– Hvad för en låda?

– Jag vet inte. Han tänker blott på lådan ... lådan!

Mediet hoppade förskräckt till.

– Vidare! Fortfar!

– Det exploderade. Det kom från lådan! ... O, min Gud! Fabriken brinner! Han skrattar! ...

– Hvem skrattar?

– Mannen.

– Hvem är han? ...

– Nog nu! afbröt häftigt en röst från salongen.

Konsul Brauner var likblek. Mediets mästerliga framställning hade i början fullständigt duperat honom. Ty för honom stod fenomenet fullt förklarligt enligt hvad han kände till om den hypnotiska vetenskapens teorier. I samma ögonblick som Francisco vände sig från honom till Danielsson, kommo tankarne på eldsvådan med det sjuka samvetets hela kraft öfver honom. På eldsvådan tänkte han, när mediet på hypnotisörens befallning fixerade honom. Voro teorierna hållbara, så måste alltså hans tankar efter hypnotisörens vilja öfverföras på det fullkomligt neutraliserade mediet. Och då Brauners tankar omfattade eldsvådan i sin helhet och de dermed sammanhängande omständigheterna, måste mediet i de minsta detaljer kunna relatera hela händelsen.

Liksom de flesta brottslingar var Brauner vidskeplig. Han intogs af en förfärlig fruktan och kände sig liksom förstenad på sin plats. Mediet, denna förfärliga menniska, kunde ju genomtränga ens innersta tankar. Det skulle ju när som helst kunna förråda honom. Han gjorde förfärliga ansträngningar för att beherska sig och hans blickar sökte ofrivilligt Danielssons, bönfallande om råd och hjelp.

Men Danielsson syntes om möjligt ännu mera förfärad än han sjelf var. Denne hade rest sig upp. Hans öfverkropp lutade starkt framåt liksom om han dragits till mediet af en oemotståndlig makt.

Åsynen af medbrottslingen utöfvade en egendomlig verkan på Brauner. Han påminde sig ögonblickligt dennes ord:

»Akta er, herr konsul, akta er! Nu är jag den starkare af oss båda!»

Skulle Danielsson hafva någon del i detta uppträde? Hade han för att skrämma honom, Brauner, inspirerat hypnotisören till scenen? Detta var föga troligt: Danielsson hade ej hunnit göra detta.

Deremot framstod med förfärande tydlighet för honom, att man spionerade på honom, här i hans eget hem, att en af de uppträdande (eller kanske båda) var en detektiv.

Hvad visste man? Huru mycket? Huru litet? Hvad åsyftade man med scenen?

Samlande alla krafter för att kunna synas lugn, afbröt han seancen just då mediet stod i begrepp att besvara frågan: »hvem är han?» Brauner kunde emellertid ännu en stund varit lugn; ty Hammar hade ej förrådt honom. Enligt detektivens plan skulle mediet fortfarit en längre stund att nämna något namn.

– Nog nu, afbröt Brauner häftigt. Är det er mening att sprida misstämning här, eller hvad?

Francisco bugade sig.

– Som ni vill, herr konsul, sade han. Jag beklagar af uppriktigaste hjerta, om mediets syner på minsta sätt skulle förorsaka en stämning så långt aflägsen från den jag åsyftat. Men jag kan icke hjelpa det. Det bevisar tydligare än något annat huru väl min seance lyckats, nu såsom alltid. Dylikt har ofta händt mig och måste ju naturligtvis hända, när ingen af de ärade närvarande vill framställa frågor till mediet. Detta måste helt enkelt följa den persons tankegång, hvilken det på befallning fixerat. För mig återstår endast att återväcka mediet.

Fransisco blåste på mediets ansigte, gned dess hufvud och armar samt befalde det att vakna.

Ynglingen föll ej för en sekund ur sin rol. Han spratt häftigt till, öppnade långsamt ögonen och syntes en stund förvirrad som om han ej vetat hvar han befann sig eller hvad som förefallit.

Publiken, som ej hade samma orsak som Brauner att yrka på seancens afbrytande, kände sig särdeles belåten och visade genom sina ihållande applåder, att den för ingen del varit på väg att komma i någon misstämning.

Professor Fransisco kände sig ej särdeles tröstad af publikens applåder. Han hade måst afbryta sin seance och detta var detsamma som fiasco för honom. Efter en kort bugning för publiken rusade han ut för att gifva sin medhjelpare dennes välförtjenta lön. Men Hammar var redan försvunnen.

________

IX.

En ångestfull natt.

Detektiven, som visste, att »artister» af herr Franciscos kaliber merendels äro välsignade med ett mycket häftigt temperament och befarade ett utbrott af denne, hvilket kunde tilldraga sig större uppmärksamhet än nödigt var, drog sig undan, innan hypnotisören gjorde sin sortie från scenen.

Kaféet i samma hus var visserligen stängdt; men af de upplysta fönsterna slöt Hammar, att der ännu funnos gäster qvar. Han bultade på bakdörren och blef utan svårighet insläppt.

Han var mycket belåten med sin afton, och önskade blott att han kunnat stanna ända till festens slut, hvilket emellertid efter den vändning den spiritistiska séancen tagit var en omöjlighet.

Ljudet af dansmusiken hördes ned till kaféet. Det var tydligen kottiljongen, som börjats. Hammar var förtjust öfver kafévärdinnans nyfikna pratsamhet, som gaf honom anledning att förlänga sin vistelse der långt efter sedan gästerna gått. Han belönade hennes ofrivilliga tjenstaktighet med att berätta en hel mängd ganska intressanta detaljer från festen en trappa upp.

Så blef klockan två på natten.

Bjällerklangen förrådde, att de förnäma gästerna började aftroppa.

Kafévärdinnan skrufvade ned gasen och drog upp rullgardinerna utåt gatan och nu kunde hon och detektiven iakttaga gästerna på nära håll, då de uppsökte sina respektive ekipager.

Hammar ville hafva konstaterad den misstanke han hyste, att Danielsson skulle stanna qvar för att efter festens slut med Brauner öfverlägga angående den fara, som af mediet yppats för dem.

Den långa raden af ekipager for bort och det blef åter tyst på gatan. Hammar kunde ej längre fördröja sin vistelse på kaféet. Han tog derför upp sin plånbok för att betala hvad han reqvirerat.

Då han trädde ned handen i frackfickan efter plånboken, märkte han till sin stora förskräckelse, att hans anteckningsbok var försvunnen. Han blef bestört, hvilket ej var underligt, då boken innehöll ytterst viktiga anteckningar, ej blott rörande hans för handen varande expedition utan äfven flera andra affärer.

Hastigt erinrade han sig, att han, då Francisco med sminket förskönat hans ansigte, lagt fracken på lavoaren i toalettrummet. Sannolikt hade boken då glidit ur fickan ned mellan lavoaren och väggen. I så fall kunde han vara säker på, att ingen upptäckt den. Men boken måste han hafva till hvad pris som helst. Han rusade upp för trappan. Sidodörren, genom hvilken musikanterna och artisterna passerat, stod öppen, och ingen betjent tycktes bevaka denna ingång. Hammar gick till toalettrummet och fann mycket riktigt sin anteckningsbok på det ställe, der han väntat att finna den.

Han kunde ej motstå sin nyfikenhet att kasta en blick i den nu öde balsalongen. Endast ett par gaslågor brunno ännu, golfvet var öfverströdt med balminnen, såsom dansprogram, kottiljongsdekorationer, blommor och lemningar af aftrampade spetsar och sidengarneringar. I ett tillstötande rum tycktes ett herrkotteri dröjt sig qvar vid spelbordet. Deras röster gåfvo eko i den tomma salongen och då och då hördes klingandet af champagneglasen.

Detektiven drog sig tillbaka; men han tog dervid misste om utgången. Toalettrummet hade trenne alldeles lika väggar, hvardera med en dörr midt på. Den fjerde väggen vette mot gatan och var följaktligen försedd med fönster. I stället att gå samma väg som han kommit råkade Hammar in i det rum, hvarifrån Nora för kort tid sedan lyssnat till samtalet mellan Brauner och Arnold Lindqvist.

Han märkte genast sitt misstag och ämnade just återvända till toalettrummet, då en röst hejdade honom;

– Det är mig, ni söker!?

Hammar vände sig om.

Konsul Felix Brauner stod framför honom, likblek och med ett uttryck af förskrämdhet i sitt ansigte.

– Ja, svarade detektiven följande en ögonblicklig ingifvelse.

– Stig in i mitt rum och vänta mig der! Jag kommer strax, sade Brauner.

Detektiven följde uppmaningen. Han antog, att konsuln hade några befallningar att gifva tjenstfolket, innan detta gick till hvila. Han blef öfverraskad att finna Brauner ensam, då han ej sett Danielsson bland de hemvändande gästerna.

Att han blifvit igenkänd och äfven förmodades vara en detektiv tviflade han icke på; men han var likväl nyfiken på hvad Brauner hade att säga. Sjelf var han ej rätt säker på huru långt han vågade gå för att genom en oberäknad vändning skada sin sak.

Hammar iakttog genast att skrifbordet nyss blifvit användt. Locket till bläckhornet var öppet och bläcket på en stålpenna hade ännu ej hunnit torka. Troligen hade Brauner blifvit afbruten af bullret, då Hammar öppnade dörren. Att papper och skrifunderlaget saknades syntes honom märkvärdigt; men nyckelknippan, som satt i en af skrifbordslådorna, kunde förklara detta. Hon drog ut lådan. Portföljen, hvilken i hastigheten blifvit nedlagd, fans der.

Detektiven såg sig om. Han skulle ovilkorligen höra, när Brauner kom. Med en djerfhet, som kunnat misslyckas gaf han sig tid till att öppna portföljen. De anteckningar Brauner ej hunnit fullborda, voro af oskyldigaste slag: »Operaartisterna 300, musiken 150, hypnotisören 50, hans medhjelpare ...» Der hade räkningen blifvit afbruten. Det var således endast en hastig annotering öfver de honorar de vid festen assisterande erhållit. I öfrigt innehöll portföljen endast läskpapper och några ark hvitt stämpladt papper. På randalmanackan funnos för vissa dagar anteckningarna: »Sk. K. A. B.», »S. E. B.», »S. R. B.» etc. hvilket Hammar genast uttydde såsom förfallodagar för inbetalningar till Skandinaviska kreditaktiebolaget, Stockholms enskilda bank, Sveriges riksbank o. s. v.

I portföljens ficka funnos några bankaviser. Hammar såg på en af dem och gjorde en åtbörd af öfverraskning.

– Således äfven förfalskare!

Det var nära, att han högt skrikit detta.

Saken var tydlig. Avisen underrättade en brukspatron Magnusson på Grundbynäs att denne vore acceptant å en vexel, stor 50,000 kronor, som dragits af konsul Felix Brauner. Således måste Magnusson och ej Brauner innehafva avisen, om allt varit riktigt. Dateringen motsade all möjlighet till en förklaring gående ut på att Brauner skulle hafva erhållit avisen af Magnusson. Huru konsuln kunnat åtkomma papperet blefve en sak för sig. Det var emellertid ett ojäfaktigt bevis på att Brauner tecknat en annans namn för femtiotusen kronor. Hur många kamrater hade månne denna vexel?

Hammar stoppade aviserna i sin ficka som sin lagliga egendom och sköt åter igen lådan. Hans lilla undersökning hade haft ett stort resultat till följd och var fullständigt verkstäld på några sekunder.

Han behöfde ej haft så brådt om; ty först om fem minuter återkom konsuln.

Brauner stängde omsorgsfullt dörrarne och drog för portiererna, hvarefter han tog den plats vid skrifbordet, som Hammar lemnat.

– Nå? började han. Vi äro ostörda nu. Tala! Hvem är ni? Hvad vill ni? Hvarför söker ni upp mig midt i natten?

Han talade fort och hade synbarligen svårt att beherska sin oro.

– Jag trodde, att herr konsuln kände igen mig.

– Är ni inte den der agenten, som besökte mig för en fjorton dagar sedan i något ärende?

Hammar nickade jakande.

– Hvarför har ni spökat ut er så der? Hur vågar ni tränga er in i mitt hus? Hvarför spionerar ni på mig? Svara, menniska, Hvad vill ni nu?

Detektiven inväntade ett mera direkt gående på saken. Han ville tvinga Brauner dertill.

– Ursäkta mig herr konsul, svarade han. Jag är en fattig sate, som måste förtjena på litet af hvarje. Derför blef jag i qväll professor Franciscos medhjelpare. Det var han, som tog mig med sig hit, och om jag är utspökad, som ni säger, så är det helt och hållet hans fel. Som vi äro kompanjoner och jag behöfver kontrollera honom en smula, tänkte jag kunna få veta af er, hur mycket han erhöll i honorar.

Hammar iakttog att han nådde sitt mål. Brauner befann sig i en sinnesstämning, som redan i sig sjelf pröfvade tålamodet tillräckligt.

– Ni ljuger! utropade han. Tala fort och rakt på sak, annars låter jag kasta er utför trappan.

– Då gjorde ni en stor dumhet, herr konsul!

– Ni är en detektiv polis?

– Som ni säger!

– Och hvad vill ni mig?

– Jag föreställer mig, att ni redan anar det.

– Nej.

– Nå, då måste jag tala. Er delaktighet i mordbranden i Danielssonska fabriken i E–tuna natten mellan den tredje och fjerde i denna månad är upptäckt!

Fastän Brauner väntade sig just detta, fast han föresatt sig att förblifva lugn hvad som än skulle hända, så utöfvade dock dessa ord samma verkan på honom som om han fått ett knytnäfslag i ansigtet. Han rusade upp förskräckt:

– Ni är galen! Ni vet inte hvad ni säger!

Jo, ty värr allt för väl.

– Men, hvad i all verlden skulle jag hafva med den saken att skaffa! Jag? känner ni då inte mig?

– Jo, det gör jag, och jag medger, att för den, som inte kände er, så väl som jag gör, skulle saken låta minst sagdt otrolig. Emellertid är det ett faktum, att ni tagit en väsentlig del i planeringen och anläggningen af mordbranden, liksom det äfven är ett faktum, att ni nu är upptäckt. Det tjenar till ingenting att neka.

Brauner fick med stor ansträngning fram ett förrädiskt leende.

– Ha ha ha, utbrast han, detta var det kostligaste jag varit med om. Säg mig hvem som roat sig med att på detta sätt mystifiera mig? Något annat kan det ju ej vara fråga om. Ty jag kan inte tänka mig, att vår skickliga detektiva polis, som har så många intelligenta krafter till sitt förfogande, skulle kunna begå ett så kolossalt misstag. Det förstår ni ju sjelf, att om detta är allvar, så beror det på ett gigantiskt misstag. Eller hur?

– Jag skulle önska att så vore. Men dess värre, saken kan ej mera bortresonneras. Dertill äro bevisen för tydliga.

– Bevisen!? Bevisen! Ni har inga bevis! Jag vet inte hvad ni talar om. – Åh, nu har jag det! Att jag inte insett det förut!

Konsul Brauner slog i ett glas vatten och tömde det i ett drag. Sedan han rullat en cigarett och tändt denna, sade han i lugn ton:

– Jag borde kastat er på dörren, det har ni åtminstone gjort er förtjent af genom ert oförskämda uppförande, och jag skall nog rekommendera er åt min vän polismästaren, det kan ni lita på. Jag betviflar ej att ni är en detektiv. Men hvarför har ni kommit hit? Kan ni förete någon handling, som berättigar er att förhöra mig? Har ni någon häktningsorder?

– En sådan kan anskaffas förr än ni tror, herr konsul. Ni är bevakad, och om ni vill gifva er till tåls i tjugo minuter, så skall den formalitet, ni väntar på, blifva vederbörligen iakttagen.

Hotet gjorde ett hastigt slut på Brauners höga ton.

– Haf då inte så brådt om, sade han. Ni skall inte tro, att jag låter skrämma mig af edra ord; ty jag vet mycket väl att någon häktningsorder ej kan utfärdas mot mig. Men jag vill låta er få veta hur långt ni far vilse. Ni vet ingenting, rakt ingenting – se der, sanningen i all sin enkelhet! Någon har sett mig vid eldsvådan, en annan har försport att jag då och då stått i tillfällig affärsförbindelse med fabrikens egare – hvarför skulle jag förneka dessa enkla sakförhållanden? Ni vet ju att jag var på besök i E–tuna och ni har i afton sett ingeniör Danielsson hos mig. Af dessa bagateller har någon sqvallerkäring satt ihop Gud vete hvad för röfvarhistoria. Misstankar kunna alltid uppstå af de minsta orsaker. Ni har fått i uppdrag eller kanske sjelf åtagit er en undersökning i saken. Och utan en tillstymmelse till bevis rusar ni åstad, tränger er in i mitt hus, narrar några taskspelare att ställa till skandal och vill förhöra mig midt i natten. Detta, vet ni, är mer än fräckt, och mera än en hederlig man behöfver tåla.

– Jag är uppriktigt ledsen öfver edra ofördelaktiga tankar om mig och har ingenting annat att göra än försvinna för att ...

– Svara mig! Hvilka bevis tror ni er hafva?

Detektiven log.

– Herr konsul, dem hinner ni tids nog taga del af.

– Inga alltså! För att visa huru lönlös er möda blir, vill jag upplysa er om hvilka svårigheter ni har att öfvervinna, och hvilka ni med ert för en detektiv allt för rättframma sätt ej tycks hafva mycken aning om. Ser ni, vore jag en sådan skurk att jag vore i stånd till ett dylikt dåd som det ni ännu tyckes misstänka mig för, så lagade jag naturligtvis så, att det efter mitt dåd ej funnes skymten af misstankar. Skulle jag väl då exponerat mig utanför fabriken just då eldsvådan bröt ut? Detta, som ni i er kortsynthet accepterar som ett bevis af utomordentlig vigt, är i sjelfva verket ett bevis för att jag är alldeles oskyldig. Skulle jag väl sedan vågat visa mig offentligt i umgänge med fabrikens egare? Naturligtvis inte. Redan af dessa omständigheter bör ni finna att ni är på villospår. Hvad branden beträffar, så är det naturligt, att misstankar om densammas utbrott kunna uppstå, huruvida dessa äro berättigade eller inte, angår mig bra litet.

Hammar var missnöjd. Ju lugnare Brauner blef, desto mindre skulle han förråda sig. Medan denne fortfor, eftertänkte detektiven situationen.

– Jag har inte lust att förlänga ett obehagligt samtal. Ni ser huru litet jag fruktar er och edra spaningar. Om det skulle falla er in att vilja fortsätta, så gerna för mig. Hindra er kan jag naturligtvis inte, om jag också kan sätta en gräns för edra oförskämdheter hemma hos mig. Men jag beklagar er. Ty om vi skulle antaga det omöjliga, eller att era misstankar vore berättigade, så vore er strid ändå ojemn. Ni tror det inte; men jag är förfärligt seg. Vore jag än skyldig, så komme ni inte långt med era misstankar och bristande bevis. Hvarifrån skulle ni få vittnen? Hvarifrån skulle ni få bevis? Min ställning skulle ensamt den skydda mig. Med mig som motståndare vore ni krossad. Och om ni skulle gå ändå längre i vårt orimliga antagande, så långt, att jag vore brottslig och ni verkligen egde bevis och vittnen, så skulle ni ändå gå misste om triumfen och belöningen för ert snygga yrke. Ty ni skulle aldrig få se konsul Felix Brauner på de anklagades bänk. Jag fruktar inte döden.

Brauner tömde ännu ett glas vatten.

– Emellertid, fortsatte han, är det obehagligt att hafva en detektiv i hälarne på sig hvart man går. Ni är naturligtvis envis som synden, äfven om ni är öfvertygad, att ni ej kan uträtta något. Hvarför förföljer ni mig? Jag kan ej se några andra bevekelsegrunder härtill än ärelystnad eller penningebegär. Jag tror mig hafva visat er att hvad ni än kan hoppas, så kommer ert uppträdande åtminstone ej att låta er skörda någon ära; ty äfven under förutsättning af det orimliga antagande jag nyss gjorde, så kan ni aldrig få njuta af den triumfen att se mig inför domstolsbordet. Således måste ni, hur envis ni än är, lida ett nederlag, som utan allt tvifvel blir af menligt inflytande för er framtid. Hvad åter beträffar de pekuniära fördelar ni väntar er, så beklagar jag er verkligen, ty jag behöfver, som jag nyss sade, blott yttra ett ord till min vän polismästaren, och ni är afskedad. Om någon enskild lofvat er någon belöning för ert ovisa nit, så är det klart att dervid fästats vilkoret af en lycklig utgång. Ni skall alltså gå misste äfven om den ekonomiska vinsten. Lyd derför mitt råd: afstå från er dumdristiga förföljelse, som endast åsamkar er alla möjliga oberäknade motgångar, och sköt i stället ert yrke så som det anstår en upplyst och duglig detektiv polisman. Jag är rik och skall frikostigt hålla er skadeslös för de fördelar ni möjligen väntat er. Tro nu inte att det här är frågan om några mutor; ty jag behöfver Gud ske lof inte muta någon. Men er fräckhet har verkligen gjort ett visst intryck på mig, egendomligt nog till er fördel. Och så anser jag det värdt något, att blifva befriad från er envishet.

– Jag tackar er, svarade Hammar. Herr konsul, ni har gjort mig en stor tjenst; ty om mina misstankar voro sväfvande förut, så har ni nu förvandlat dem till fullkomlig visshet. Edert erbjudande sårar mig inte. I mitt yrke blir man så lätt vand vid dylika erbjudanden. Jag anser mig ej behöfva särskildt betona, att ni förgäfves vädjat till min girighet.

– Nå, på några preludierande invändningar är jag beredd. Men dessa draga endast ut på tiden och jag behöfver gå till hvila. Kort och godt: jag är känd för att vara en slösare, som ofta kastar ut penningar i onödan. Se här fem tusen kronor. Ni kan taga dem nu genast!

Hammar log åter.

– Nu konsul Brauner går ni åtminstone från edra vanor. Fem tusen kronor är i sanning en spottstyfver i jemförelse med hvad som just nu står på spel för er.

– Må tusan taga er och edra dumma anspelningar. Jag har inte tid att höra på dem. Vill ni taga tio tusen kronor? Hör ni, tio tusen, kontant, besinna att detta för en man i er anspråkslösa ställning är en hel förmögenhet, besinna, att ni ej på många år – ja kanske aldrig – kan spara in ett så stort kapital! Vill ni?

– Nej!

– Godt, då tala vi ej vidare derom. Ni får skylla er sjelf. Redan i morgon dag kommer jag att begagna hela mitt inflytande öfver polismästaren för att utverka ert afsked. Och sedan, hvart vill ni komma? Hvad förmår en afdankad poliskonstapel emot mig, emot en man i min ställning? Ni tror kanske att jag, som ni, slungar ut ett tomt hot. Men deri bedrager ni er. Polismästaren skall af vänskap till mig efterkomma min önskan, och skulle han ej göra det, så bör ni veta, att jag eger medel att tvinga honom, hela hans ekonomiska välstånd är beroende af mig. Ni vet således hvad som väntar er.

– Jag vet det och afvaktar lugnt hvad som komma skall. Ni har varit uppriktig emot mig, till och med i högre grad än jag vågat hoppas. Detta ger mig mod att framställa en fråga till er: Känner ni en viss Arnold Lindqvist?

Brauner spratt till. Han kastade en skygg undrande blick på detektiven. Hvar hade denne fått detta namn ifrån? Brauner hade i förlitande på att den person, som i verkligheten hette så, aldrig mera skulle göra anspråk derpå, användt detta namn vid flera tillfällen, dels vid sina kärleksäfventyr, dels i en del affärer, der han ej velat synas. Han letade i sitt minne och fann hvad han sökte.

– Jag känner ingen med detta namn. Men jag vet hvad ni nu syftar på. Det är återigen ett af edra så kallade bevis, hvarpå ni bygger ert vanvettiga företag. Ni har, förstås, funnit en papperslapp, som jag i hastigheten skref i E–tuna till den person, hvilken jemte mig iakttog brandens utbrott. Hvad ni måtte vara förfärligt inskränkt! Begriper ni då inte, att jag, när jag af vissa orsaker ville hemlighålla mitt besök i E–tuna, ej kunde underteckna med mitt eget namn.

– Jo, det förstår jag mycket väl. Och derför använder ni samma namn som hans, hvilken för cirka fem år sedan reste till Brasilien?

Konsul Brauner reste sig upp. Han betogs af fruktan att ej kunna svara längre utan att förråda sig.

– Gå er väg, skrek han. Jag har haft nog af edra oförskämdheter. Jag svarar er inte längre! Gå er väg! Ni har ingen rättighet att ransaka mig. Åh, detta skall komma att stå er dyrt, det svär jag! Ni skall få lära känna hvem jag är!

Hammar bugade sig och gick utan att säga något vidare. Äfven han behöfde vara ensam med sina tankar.

När Brauner blifvit ensam, sjönk han förkrossad ned i en fåtölj. Hur mycket visste denne djefvul? Hvilka bevis hade han?

Konsuln företedde, der han satt hopsjunken i den beqväma stolen, en bedröflig anblick. Hans ansigte var askgrått och ögonen glanslösa. Håret hade blifvit stripigt af ångestsvetten, som sipprade fram ymnigt ur hudporerna. Kläderna hängde slappa på hans kropp och hans händer skälfde.

Den lysande festens olycklige värd hade upplefvat mycket denna natt, och starka behöfde i sanning de nerver varit, som efter så många olika sinnesrörelser ej blifvit öfveransträngda. Trenne olika gånger hade han hotats och för hvarje gång hade faran ryckt allt närmare.

Med stor ansträngning reste han sig upp och gick fram till spegeln. Han ryste, när han såg sin bild.

En lätt knackning hördes på dörren. Han öppnade.

Det var hans hustru.

– Adèle, mitt barn, är du uppe ännu?

– Jag har försökt att sofva, men jag vet inte hvarför jag känner mig så orolig, den olidliga dansmusiken ringer ännu i mina öron. Jag kan inte sofva förr än du kommer.

– Du lilla toka! Jag måste vara uppe en stund. Öfverste Gyllensvärd och några till stannade qvar vid spelborden i gula salongen.

– Men de ha gått för länge sedan.

– Ha de? Och jag som setat här och halfsofvit. Nå, då kommer jag genast. Gå förut mitt vackra barn, om ett par minuter är jag hos dig. Jag skall endast stänga dörren och släcka lampan; ty Kristian är det väl omöjligt att nu få lif i.

Han slöt sin hustru i sin famn och tryckte ömt en kyss på hennes panna.

Adèle såg upp förvånad. Det var länge sedan han gifvit henne en så hjertlig smekning.

– Hvad du ser trött ut, Felix!

– Ja, jag behöfver hvila. Gå nu, så kommer jag strax!

Han lyssnade efter hennes steg, tills de ej mera hördes. Då återvände han till spegeln. Ett doft rytande undslapp honom.

Han tog ur västfickan en liten morfinspruta och förde den till ena armen. Han slöt ögonen och njöt af giftets hastigt lifgifvande verkan. När han slog upp ögonlocken hade pupillerna återfått sin fuktiga glansdager.

Han vände morfinsprutan i sin hand och betraktade den som om han i den lilla tingesten väntat sig finna lösningen på ett svårt problem.

I nästa ögonblick slungade han den ifrån sig.

– Nej, utropade han högt, ingen feghet! Jag tar upp striden om den också vore tio gånger så fruktansvärd. På lif och död! Bah, denne detektiv vet ingenting, ingen vet någonting! Och den, som nu vet någonting, skall jag tysta munnen på. Först penningarna och se’n Arnold Lindqvists lif!

Han studsade till. Ljudet af hans egen röst förskräckte honom.

– Hvad jag är nervös, mumlade han i låg ton. Ja, jag behöfver verkligen hvila.

Han släckte lampan och drog upp rullgardinerna för fönstren. Dagen hade redan inbrutit med en svag ljusning i mörkret.

När Brauner lemnat sitt rum, öppnades dörren till ett litet kabinett eller en större garderob, och en man smög sig försigtigt fram i rummet.

Äfven han gick fram till spegeln och stälde, sedan han rätat ut armar och ben, sin toalett i ordning.

– Detektiven är borta, mumlade han, då kan jag utan risk begifva mig till jernvägsstationen.

Och med försigtiga steg närmade han sig dörren.

________

X.

I morgongryningen.

Brauner hade glömt sin nyckelknippa i skrifbordslådan och återvände derför nästan genast efter densamma. Danielsson hade då ännu ej uppnått dörren.

– Ni här? utropade Brauner i största bestörtning.

– Jag kan nog tro, att det förvånar er. Och ändå är saken så enkel. Som jag förut sade, hade jag ej lust att förföljas af en detektiv, och derför beslöt jag mig för att tillbringa natten i ert rum. Men då ni kom, gick jag in i kabinettet här intill i afvaktan på att snart blifva ensam; men jag blef så fanken heller. Den der fördömda detektiven höll nästan på att förmå mig att lemna mitt gömställe.

– Ni har då hört allt?

– Hvart enda ord, till och med ert snygga utrop nyss, då ni trodde er vara alldeles ensam. – Jaså, konsul Brauner! Det var då dit ni ville komma? »Först penningarna och sedan Arnold Lindqvists lif!»

– Hvad? Ni måtte väl inte tro, att det var mitt allvar heller? Ett utrop i förtviflan, som undslapp mig utan att jag visste hvad jag sade!

– Jag väntade mig något sådant af er. Nu känner jag er först riktigt. Ni välgörare, som hjelpte den stackars inbrottstjufven att blifva en hederlig karl. Som bjöd mig att på en ny ort, under ett nytt namn blifva en ny menniska, som gjorde mig till fabrikör och egare af den stora fabriken, som till och med ännu önskar göra mig till egare af 75,000 kronor, som sörjer för mig ändå längre, som slutligen vill befria mig från alla dessa jordelifvets otaliga sorger och bekymmer! Ni ser, att jag ej är otacksam, att jag mins hvarenda en af edra välgerningar! En hederlig karl! Ja, jag har blifvit det genom er. En tjuf, en mördare, en mordbrännare, en arbetarplågare har jag blifvit genom er. Ni har fört min arma själ till helvetet och nu unnar ni mig inte få behålla min kropp heller. Fortfar ni i edra anslag! Nu är er tid ute! Herr konsul Felix Brauner, millionären, riddaren! Er tid är ute! En ny ryktbarhet väntar er, den skall väcka större uppseende än er karrièr, än ert slöseri, än era extravaganser, än era lysande fester!

Arnold var utom sig af vrede. Brauner, dödstrött af festen, nattvaket och de själsspänningar han utstått, skrämdes nästan af Arnolds vilda utbrott. Han kände att han förlorat all makt öfver denne. Han tog åt västfickan efter morfinsprutan, men denna hade han kastat bort.

– Låt oss tala lugnt vid hvarandra, sade han.

– Vi hafva ingenting att tala om vidare, afbröt Arnold. Men jag har ännu några ord osagda. Konsul Brauner! Nu är jag den starkare af oss båda? Känner ni igen dessa ord? Hvad ni ser eländigt ömklig ut, der ni sitter och famlar efter morfinsprutan, som ni nyss slungade bort! Hör ni, nu är jag den starkare af oss två! Jag fruktar inte någonting numera, inte ens helvetet; ty vore det än uppfyldt af de gräsligaste plågor, så vore de ändå lättare att bära än dessa långa år, som jag trälat under er. Djefvulen sjelf kan ej vara värre än ni är. Jag fruktar inte er heller, och nu förvånar jag mig öfver att jag någonsin gjort det. Nu ändtligen är jag fri, och som en fri man handlar jag också.

– Hvad tänker ni göra?

– Det skulle intressera er att veta? Jag tror nog det. Jag har haft tid att tänka, medan ni förhördes af detektiven. Jag tänker sätta mig i säkerhet medan det ännu är tid. Denne man, som nyss var här, söker er och icke mig. Det är er han vill åt. Jag vet det nu. Vår ställning är ohållbar, en af oss kan möjligen hinna rädda sig, en måste blifva fast. Jag ämnar rädda mig på er bekostnad. Jag reser med första tåg!

– Men betänk då hvad ni gör! Assuransbeloppet?

– Jag vet mycket väl, att detta ligger er mest om hjertat. Om jag reser, så kan ni ej lyfta penningarne; agenterna i E–tuna betala ej ut så stora belopp annat än direkt till den person, som eger rätt att lyfta dem. En falsk fullmakt gagnar här till ingenting. Ni kommer således ej att få ett öre med på affären.

– Men ni uppoffrar er egen andel?

– Nej! Jag har varit försigtigare. De femtiotusen, som skulle falla på min lott, har jag redan erhållit. Hade ni inte haft så brådt om med edra gäster, när jag kom, så hade jag talt om detta för er. Ett af bolagen har förskotterat femtiotusen till dess regleringen i sin helhet blir verkstäld. Som ni ser, så har jag en god reskassa. Ädle välgörare! Är ni inte glad öfver att veta, att ni nu ordentligt betalat mig det som enligt vår öfverenskommelse skulle vara mitt.

Brauner sprang upp.

– Usling! hväste han. Ni har gjort upp räkningen utan mig. Ni skall ej komma undan.

Arnold skrattade.

– Ni kan inte hindra mig. Ringklockan står framför er på bordet, men ni vågar inte ringa. Ni vågar ej anmoda polisen att hindra min flykt, ni kan ej taga penningarne tillbaka. Hvarje steg ni tar emot mig, tar ni emot er sjelf. Jag skall hinna undan. Och ni kommer att blifva fast. Äfven om det stode i min förmåga att rädda er, så skulle jag ej göra det. Ja, jag vore till och med i stånd att angifva mig sjelf, för att vara riktigt säker på, att ni får den lön edra missgerningar förtjena. Herr konsul! Jag vet, hvartill ni behöfver de tvåhundratusen kronorna. Utan dem är ni förlorad. Ni är kanske redan portförbjuden af polisen. Nu triumferar jag! Medan jag lugnt uppnår den säkra hamnen, blir ni ransakad och dömd.

Brauner hade under Arnolds ord dragit ut en bordslåda. Han vågade ej se ned, för att ej fästa Danielssons uppmärksamhet på hvad han företog sig. Hans hand fick tag i ett föremål och en blinkning, som han ej kunde hindra, förrådde att han funnit det han sökte.

– Ni är skyldig mig tvåhundratusen kronor, sade han.

– Behåll min skuldsedel och kräf ut summan, om ni vågar. Ni kunde hafva gjort det före fabrikens brand, nu är det omöjligt för er.

– Och ni tror att ni skall lyckas att komma undan. Besinna dock, att ännu är ingenting förloradt, ingenting kan bevisas, man vet ju rakt ingenting. Om vi båda blott neka ihärdigt, så skola vi gå fria och assuransen utbetalas till oss. Det är ej ens sagdt, att vi någonsin blifva anklagade, ja det är till och med sannolikt, att man på de lösa misstankar, som uppstått, ej vågar en rättslig undersökning. Jag lofvar er nya femtiotusen till dem ni redan fått. Och ni skall dessutom återfå er skuldförbindelse. Hvarför fly, då det ej behöfves? En rymning är detsamma som ett direkt erkännande. Ni kommer ej undan – det gör nästan ingen nu för tiden, – ni kommer att blifva häktad, och då – då är allt förloradt, inte allenast för mig utan för er sjelf. Vill ni då mitt förderf så allvarligt, att ni derför riskerar ert eget väl?

– Konsul Brauner, jag har ingenting vidare med er att göra och ämnar inte underhandla. Ni står efter mitt lif. Detta säljer jag inte ens för nya femtiotusen. Jag har som sagdt min andel på fickan, möjligheten till flykt öppen och vissheten om att ni är ohjelpligt förlorad.

– Ni kan inte mena allvar? Är detta ert sista ord?

– Mitt sista.

– Nå väl, är jag dömd till undergång, så är ni det också. Ni skall inte undkomma mig!

I Brauners ögon blixtrade en olycksbådande glans. Han rörde obetydligt den ena armen. Men i samma ögonblick föll på denna Danielssons knutna näfve med en fruktansvärd kraft.

Brauner utstötte ett tjut af smärta och en revolver föll långt utåt golfvet.

– Detta visste jag! utropade Danielsson.

Lika snabbt som detta slag följde ett nytt.

Det träffade Brauner i hufvudet.

Utan ett ljud föll han från stolen i golfvet.

Danielsson sparkade till honom föraktligt. Han lyssnade om det skulle höras något ljud från de kringliggande rummen. Men allt var lugnt och tyst. Han ordnade sin halsduk framför spegeln och gick mot dörren.

Der vände han om som om han glömt något. Han gick derpå från dörr till dörr och reglade dem. När han slutligen lemnade rummet, reglade han äfven dörren till korridoren och lät nyckeln falla i sin ficka.

Ingen såg honom när han lemnade Brauners våning.

Klockan var då sju på måndagsmorgonen den 22 december.

________

XI.

Papperskorgen.

Fridolf Hammar insåg nödvändigheten af att ej låta tiden gå sig ur händerna. Han hade vägat för mycket och kunde riskera hela expeditionens resultat, om han nu ej läte handlingen utveckla sig till ett omedelbart afgörande.

Han kände sig ganska uttröttad, men vågade ej gå till hvila af fruktan för att sömnen skulle göra ett afbrott i den tankekedja han nu ovilkorligen måste följa.

I stället för att gå hem företog han en lång promenad i den tidiga morgonväkten. Den friska vinterkylan vederqvickte honom och skänkte honom nya krafter. Klockan strax efter sju återkom han till kaféet, som nyss öppnats.

Hade Hammar kommit blott ett par minuter förut, så hade han fått iakttaga hur Arnold Lindqvist skyndat sig från Brauner.

Detektiven gick in på kaféet och fortsatte vid den värmande morgondrycken sina tankar.

Allt var nu vunnet, och allt kunde ännu förloras. De båda brottslingarne hade under séancen föregående afton förrådt sig, och Brauner hade sedan gått så långt till och med, att han indirekt erkänt. Han hade ej kastat ut Hammar utan i stället resonnerat med honom, sökt muta honom och låtit förstå, att ett sjelfmord kunde blifva följden af en fortsatt undersökning. Alltså vore konsuln skyldig.

Men bevisen? Hammars vetskap om brotten och dess upphofsman vore ej bevis, ensamt på detta kunde brottslingarne ej fällas, ja, ej en gång ställas till ansvar. Och detta hade äfven Brauner känt sig öfvertygad om.

Trenne frågor måste han hafva utredda, besvarade och bevisade, innan han kunde anse spelet vunnet. På dem berodde expeditionens lyckliga lösning. Den qvinna, som i sitt bref till honom undertecknat »Arnold Lindqvist», hvar fanns hon? Hammar var öfvertygad om att hon ej skulle kunna meddela honom något nytt; men hon skulle ovilkorligen kunna bekräfta hans misstankar. Hon vore det enda vittnet till Brauners brott, liksom arbetaren Strömberg varit det enda vittnet till mordbrandsanläggningen i E–tuna.

Vidare: hvar funnos bevis för att ingeniör Sven Danielsson i E–tuna vore, såsom detektiven misstänkte, identisk med den för omkring fem år sedan till Brasilien afreste Arnold Lindqvist, hvilkens namn såväl Brauner som brefskrifverskan använde? Hon visste det naturligtvis, och betjenten Kristian torde äfven känna det. Men den senare skulle svårligen kunna förmås att förråda sin husbonde, af hvilken han utan tvifvel kunde vänta den rundligaste ersättning för sin tystlåtenhet.

Slutligen: Hvar finna ett säkert bevis, som kunde styrka, att mordbranden öfverenskommits mellan Danielsson och Brauner? Kanske qvinnan äfven kunde upplysa om detta?

Qvinnan, qvinnan, qvinnan!!

Han måste finna henne. Kristian skulle tvingas att räkna upp ännu flera af sin husbondes, denne moderne Don Juans älskarinnor. Hammar måste finna henne, om han också skulle genomleta hvart enda rum i hufvudstaden. Ett ögonblick kom han att tänka på Brauners hustru. Men han slog denna tanke ifrån sig; ty den sista en sådan man som Brauner skulle anförtro sig åt vore just hustrun.

Det är sant, att detektiven genom fyndet af bankavisen, som bestyrkte att Brauner vore en förfalskare, kunde fordra dennes häktande. Han behöfde sålunda ej frukta att Brauner skulle undkomma honom. Det vore naturligtvis detektivens ovilkorliga plikt, att till kommissarien inrapportera sin upptäckt.

Men Hammar var ej synnerligt glad häröfver. Till hans principer hörde att först fullfölja hvad han hade för händer, innan han kastade sig in på något nytt. Och förfalskningarna voro en ny sak för sig.

Detektiven hade sin lilla ärelystnad. Han ville inställa sig till tjenstgöring och på samma gång kunna inlemna en fullständig rapport öfver en lyckad privat expedition, som ledt till häktandet af en så bemärkt personlighet som konsul Brauner.

Genom upptäckten af förfalskningarna inträdde undersökningen i ett för Hammar mindre behagligt skede. Bankoperationerna skulle sättas i främsta rummet och undersökningarna härom ledas af kommissarien sjelf och banktjenstemännen. Hammars expedition skulle skjutas åt sidan, och medan uppmärksamheten toges i anspråk för förfalskningsbrotten, skulle upptäckten af brottslingens öfriga dåd försvåras, ja, kanske tillintetgöras.

Penningarna regera verlden. Alla lystra till ropet: penningar! Ej ens detektiva polisen såsom institutionsenhet är fritagen härifrån. Med huru stort intresse den än spanar efter de mera vanligt förekommande brotten såsom mord, mordbrand, inbrott, fickstöld etc., öfverträffas det dock af det intresse, den utvecklar, då den sporras af utsigten att fånga en bedragare eller förfalskare i stort, då brottet rör sig om klingande mynt i hundratusen- eller milliontal.

Om han vågat, skulle han gerna uppskjutit anmälningen af bankavisen tills han hade fullbordat sin undersökning angående allt som hade samband med Brauners deltagande i mordbrandsanläggningen. Det var föga troligt, att konsuln märkt, att bankaviserna voro försvunna ur portföljens innerficka. Antagligen skulle han först omkring förfallotiden se efter dem, eller kanske då han härnäst ditlade något bevis på ett nytt brott af samma slag. Men karlen kunde väl ej gifva sig till att förfalska en vexel för hvar dag heller!?

Deremot kunde detektivens vågspel, att så godt som direkt göra Brauner uppmärksam på att han vore förföljd, förmå denne att sätta sig i säkerhet genom en rymning. Detta finge på inga vilkor ske. Och för att förekomma detta, så måste Hammar, om än med tungt hjerta, yrka på konsulns inmanande i häkte.

Detektiven hade hunnit så långt i sina tankar, då han stördes af oroliga röster utanför dörren åt gårdssidan. Han såg ut genom fönstret och såg värdinnan samt Brauners betjent i ifrigt samspråk. Den senare hade ställt ifrån sig en papperskorg, som han förmodligen ämnade tömma i soplåren.

En papperskorg, nästan fyld med bortkastade, oftast sönderrifna bref. Hammar betraktade dess innehåll med längtansfulla blickar; hur gerna hade han icke velat undersöka de värdelösa pappersbitarne? Från önskan blef det ett beslut: han måste och skulle se dem på nära håll! Hvad innehölle korgen? Sannolikt privata bref till konsuln. Affärsmeddelandena adresserades förmodligen till hans kontor och ej till hans bostad. De affärsbref, som möjligen skulle finnas i korgen, voro nog endast sådana som Brauner tagit hem för att sjelf besvara. Hur lång tid kunde åtgå, innan en dylik, ganska stor korg blefve fyld? Då den stora affärskorrespondensen expedierades på annat ställe, så beräknade Hammar, att korgen fyldes under loppet af fjorton dagar. Således kunde möjligen i bottnen anträffas meddelanden, skrifna strax efter branden i E–tuna. Att Brauner expedierade korrespondensen med Danielsson i sin bostad, tog Hammar för gifvet. Men vore det troligt, att så vigtiga bref skulle anförtros åt papperskorgen i stället för att gömmas på ett säkert ställe eller uppbrännas? Ja, det kunde ju löna mödan att se efter. De båda medbrottslingarne voro sluga karlar, hvilka kanske förstodo att meddela sig med hvarandra så, att deras bref utan fara för dem kunde läsas af hvem som helst. Det öppna, djerfva tillvägagåendet är ofta det säkraste och merändels användes just detta sätt af mera förslagna brottslingar.

Trenne trappsteg ledde ned från dörren till gården. Korgen stod på det öfversta. Knuffades den omkull af en händelse, så skulle ofelbart dess innehåll ramla ut af stötarne vid de två nedersta trappstegen. En gynsam tillfällighet var äfven att den fullkomliga vindstillan skulle hindra papperslapparne från att blåsa bort.

Medan detektiven gjorde sina anslag mot papperskorgen och dess innehåll, lyssnade han uppmärksamt till hvad som talades bakom dörren. Och samtalet var af lika öfverraskande som glädjande beskaffenhet för honom. Egentligen var det blott en som berättade, nemligen Kristian. Värdinnan åtnöjde sig med en mängd på lämpliga ställen inpassade utrop.

– Jo, det skall frun tro, att det är en »röra» deruppe. Herrn ligger till sängs sanslös, hennes nåd »stormtjuter», Jean har sprungit till läkarn och pigorna hafva tappat hufvudet hvarenda en. Saken är den, ser frun, att när festen var slut, så gingo vi till sängs förstås. Herrn måtte hafva dröjt uppe ensam i sitt rum. Det är klart, att man sofver tungt, när man har vakat öfver halfva natten. Vi hörde inte så mycket som ett »knyst» en gång. Herrns rum ligger dessutom i ändan af våningen. Nå, jag stiger upp litet efter sju, eller för en half timme sedan. För att inte oroa herrskapet, som nog behöfde sofva ut efter festen, ämna vi börja städningen med herrns rum. Men dörren var reglad, då gå vi till den som vetter åt gula salongen, men den är också låst. Det är ju kuriöst. Nå, så försöka vi dörren till korridoren; men den är reglad som de båda andra. Genom nyckelhålet få vi då se, ja, kan frun gissa hvad? Jo, herrn, som ligger på golfvet och en revolver midt på mattan. Gud förlåte mig; men då tänker jag det värsta. Jag springer efter en kofot och bänder upp dörren, de här moderna låsen är det i parentes sagdt bara strunt med. Så säger jag åt pigorna, att de ej få oroa hennes nåd; men en galning har redan rusat åstad och hennes nåd kommer, förstås, springande så godt som i blotta linnet. Det blir jemmer utaf och hade inte jag varit, så tror jag att herrn ännu legat på golfvet. Jag tar emellertid och vänder på honom, lyfter upp honom och bär honom med Jeans hjelp in i sängen. Der kläda vi af honom. Dess bättre, så andas han, fast vi inte fått honom till sans ännu. – Om han skjutit sig, fråga frun? Nej, inte alls; men han har nästan blifvit ihjälslagen. Hela pannan är blå och svullen och på högra armen har han en ofantlig blånad. Det är något märkvärdigt med det här. Revolvern ligger midt på mattan med sex skarpa skott i, det är herrns revolver. På stenarna ligger en morfinspruta sönderslagen, jag misstänker, att den också är herrns. Och så de stängda dörrarne. Nyckeln till korridordörren fins ingenstans. – Om han gjort det sjelf? – Nej för all del. Stolen, som han suttit på är mjuk som ett örngott och mattan en tjock brysselmatta. – Hvem som gjort det? – Ja, hvad vet jag; men nog misstänker jag någon alltid. Ser frun, på festen uppträdde en hypnotisör, och han hade släpat med sig två karlar med misstänkta fysiognomier. Inte saknas det något ännu åtminstone; men man får väl se sig om litet noggrannare. – Emellertid måste jag för den här händelsens skull göra allting sjelf, städa och damma, vara både dräng och piga; ty de andra är det inte värdt att räkna på i dag åtminstone. De äro som »vridna» allihopa, och fans inte jag, så gick det på tok, det är säkert.

Hammar, som befarade, att Kristians berättelse nu nått sitt slut, gjorde sig ett ärende ut. Han stötte upp dörren och rusade med väl spelad brådska förbi värdinnan och betjenten, dervid gifvande papperskorgen en törn, så att denna kullstjelptes och innehållet enligt beräkning ströddes ut öfver trappstegen och planen nedanför.

– Ack, ursäkta! sade han i höflig ton och böjde sig genast ned för att samla ihop papperslapparne. Han hade försigtigt vändt ryggen mot betjenten, som ej känt igen honom.

Upplockningen af papperen gick så hastigt, att ingen skulle kunnat misstänka att hvarje bit granskades särskildt. Hammar behöfde ej heller genomläsa papperen. Orden »E–tuna», »Danielsson» eller »Arnold Lindqvist» antog han nog skulle märkas äfven vid en hastig genombläddring. På ett par minuter var korgen fyld igen.

Men ett papper hade Hammar praktiserat ned i sin ficka.

– Se så der, sade han och rätade upp sig, nu är skadan godtgjord igen.

Det säger sig sjelft, att detektiven under sin morgonvandring med snö tvättat sminket af sig. Men han hade ej hunnit byta ut frackkostymen mot en hvardagsdrägt. När han böjde sig ned efter papperslapparne, veks den uppdragna öfverrockskragen åt sidan och betjenten varseblef hans hvita halsduk.

– Nej, se på f–n! utropade Kristian. Jaså, ni är qvar här i huset ännu? Det är illa för er det! För nu kommer ni inte så lätt härifrån. Vänta bara, en polis skall väl vara här i rappet!

– Ni skulle väl inte tro ...?

– Puh, sådana der kan man tro om allt möjligt.

– Men herr Lindberg, känner ni då inte igen mig. Jag blef ju presenterad för er på Gambrinisalongen.

– Jag känner inte igen några äfventyrare.

– Nå, så för mig då till er husbonde. Om han har kommit till sans nu, så bör han kunna veta om det var jag eller någon annan, som slagit honom.

Detta gick Kristian in på. Han lät sin papperskorg stå och följde eller snarare ledde detektiven upp till våningen.

Läkaren hade anländt och med lämpliga medel återkallat Brauner till medvetandet.

Kristian gick in ensam och berättade att han fångat den förmodade våldsverkaren; men till hans stora förvåning förklarade den sjuke med bestämdhet, att ingen slagit honom. I ett anfall af svindel hade han fallit och stött sig mot något föremål.

Betjenten blef förvånad, men kunde ingenting göra annat än att låta Hammar få gå sin väg igen.

Detektiven gick men efterhörde först den sjukes helsotillstånd. Enligt läkarens utsago skulle konsul Brauner åtminstone för en vecka vara fjettrad vid sängen. Det slag han erhållit hade orsakat en lindrigare hjernkontusion, hvilken dock fordrade omsorgsfull vård.

Hammar antog, att Brauner sökt beröfva sig sjelf lifvet, men misslyckats. På annat sätt kunde han ej förklara revolvern och morfinsprutan, hvarom betjenten talat. Emellertid, om någon hade gifvit konsuln det döfvande slaget, så hade detektiven alla skäl i verlden att kalla denne okände sin välgörare; ty så länge Brauner låge till sängs, kunde han ej rymma, och Hammar kunde på några dagar uppskjuta anmälningen af upptäckten om förfalskningsbrottet. Minst af allt kunde han föreställa sig, att han härför hade att tacka den andre medbrottslingen i mordbranden.

När Hammar kommit hem och bytit kläder, tog han fram sitt fynd i papperskorgen. Det var ett telegram af följande utseende:

Litt. B.

Telegram.

N:o 11,856.

App. N:o 13.

Klass ..., N:o 702, Ord. 12, Inlemnadt i E–tuna den ⁴/12 1890 kl. 7 f. m.

Tjensteanm. — — — — — — — — — — — —

Konsul Brauner.

Stockholm.

Eder v. order i går ordentligt expedierad.

Arnold Lindqvist.

Tel. af Kba, Exp. af Lui.

Eller med andra ord: det var samma telegram hvilket, såsom förut nämts, afsändts från E–tuna morgonen efter branden så fort telegrafbyrån der öppnats.

Ja, Brauner hade saklöst kunnat kasta detta telegram i papperskorgen; det var ju endast ett affärstelegram af allra vanligaste slag, sådant som hvilken firma som helst expedierar flera om dagen.

Men säkert är, att hade konsuln kunnat ana, att detta telegram skulle falla i händerna på Hammar, för visso hade han då bränt upp det.

Detta telegram var i detektivens hand ett värdefullt bevis. Ty han läste det med helt andra ögon än de flesta skulle gjort, och just så som det ursprungligen afsedts att läsas.

»Ordern» kunde ej vara annat än mordbranden, liksom »Arnold Lindqvist» ej kunde vara någon annan än ingeniör Danielsson. Denne tycktes sålunda på befallning hafva verkställt sjelfva antändningen med arbetaren Strömbergs tillhjelp. Vidare framgick det af telegrammet, att Danielsson-Lindqvist ej afvetat eller träffat Brauner i E–tuna.

Konsuln måtte hafva tviflat på sin kompanjon. Han hade velat sjelf kontrollera »orderns ordentliga expedierande». Någon annan antaglig grund för hans närvaro vid eldens utbrott fans icke. Huru ofantligt vigtig eldsvådan var för honom, förstod Hammar efter upptäckten af förfalskningsbrottet. Tydligen hade Brauner i sin oro nästan instinktlikt drifvits till att åskåda brandens utbrott, och den kraft som låg i det tillämnade brottet hade öfvervunnit alla betänkligheter; ty det var ju onekligen att utsätta sig för en stor fara, att blifva sedd såsom den förste vid brandstället.

Detektiven kände sig kryare af det han upptäckt, än han skulle känt sig af nattens hvila.

– Det har ju varit en riktig lyckonatt! utropade han förtjust. Först förråda sig båda hofvarne, sedan upptäcker jag, att konsul Brauner har en hel mängd andra småsaker på sitt samvete, så erkänner Brauner nära på sin delaktighet i branden, vidare faller detta telegram i mina händer alldeles som från skyarne, och slutligen gör mig någon god vän den hederstjensten att fängsla Brauner vid sängen, till dess jag kan förflytta honom till ransakningshäktet. Kan man begära mera på en enda natt? Slumpen har åter blifvit mig huld. Nu återstår mig blott en enda sak: mitt hufvudvittne, mitt enda vittne. Men hon måste träda fram. Jag skall finna denna qvinna, som vet allt, kanske mera än jag sjelf erfarit. Och när jag funnit henne, så kan det vara tid att tänka litet på min vän ingeniör Danielsson i E–tuna och äfven gifva polisen der tillfälle att utmärka sig litet.

________

XII.

Ändtligen!

En knackning hördes.

– Stig in! ropade Hammar.

Dörren öppnades och Ivar Granberg trädde in.

Sedan de första helsningarne vexlats, utbrast detektiven i en ton, hvari märktes spår af missnöje:

– Ni här i staden?

– Ja, jag har vågat mig hit. Men ni får inte blifva misslynt deröfver. Min mor ville att jag skulle tillbringa juldagarne hos henne. Vi hafva aldrig varit skilda åt någon jul förut. Så fort annandagen varit öfver, återvänder jag till mitt E–tuna igen. Tror ni inte att jag kan stå emot frestelserna under dessa dagar?

– Se så, blif nu inte ledsen. Det tror jag visst att ni kan. Jag blef endast litet häpen; ty jag trodde, att ni på allvar flyttat hit. Och det kanske inte vore så nyttigt för er, inte ännu åtminstone. För att tala uppriktigt, så har jag min lilla uträkning med er botgöring, och jag såge gerna, att ni fullgjorde denna ordentligt. Men derom få vi tala sedan. När kom ni hit?

– Nyss, för en kort stund sedan. Jag har till och med inte uppsökt min mor ännu. Det är något jag skulle vilja tala med er om först, innan jag går hem.

– Ja, jag förstår. Om den der svarta flickan, som ni skref om. Hur kan man nu vara så dum? Men nu för tillfället får ni ursäkta, att jag inte har tid med er, min unge vän. Om en vecka kanske; men var vid godt mod, jag tror nog att jag kan hjelpa er ur klämman. Jag har tämt värre odjur förut än er svartlockiga sirén tyckes vara. När reste ni från E–tuna i morse?

– Klockan 4,5.

– Och ni fick vänta i Flen på uppgående snälltåget. Om jag inte mins orätt passerar nedgående tåget från Stockholm–Flen ungefär samtidigt?

– Alldeles riktigt.

– Och ett tåg går sedan från Flen till E–tuna, eller hur?

– Jo, det anländer dit klockan 7,50 på morgonen.

– Skönt, då bör ni hafva iakttagit om några passagerare från Stockholmståget stego af vid Flen.

– Ja, några stycken såg jag.

– Bland dem kanske ingeniör Danielsson?

– Nej, han var ej ibland dem. Det är jag fullkomligt säker på; ty honom skulle jag ovilkorligen lagt märke till.

– Hm, jaså, och ändå måste han hafva rest från Stockholm med första tåget i morse.

Hammar såg en stund fundersam ut.

– Aha! utropade han. Har du spelat mig det sprattet! Jag hade bordt vänta mig det! Nå, då få vi lof att låta telegrafen spela och det redan i dag. För tusan, nu gäller det för mig att skynda på! Ni får förlåta mig min brådska, men jag kan ej hjelpa det. Gå hem till er mor, så fort jag blir ledig, skall jag söka upp er, och då skall ni få tala hur mycket ni vill om edra angelägenheter. – Asch, ni ser så ledsen ut! Nå, ni tror kanske att jag glömmer er. Ni kan ju säga mig namnet och adressen till er svarta skönhet och lemna mig hennes bref och presenter till er, så försäkrar jag er, att det första jag företager mig, efter se’n jag afslutat min expedition, skall blifva er sak. Är ni nöjd nu? Mera kan jag inte lofva.

– Förlåt min enträgenhet, sade Ivar, men ni kan inte föreställa er min oro.

– Nå, hur heter hon?

– Nora Gullbrand.

– Och bor?

– Fleminggatan trettiosju.

– Och hennes presenter, bref och dylikt. Ni begriper väl, att man måste lemna tillbaka sådana der saker vid en brytning.

– Jag har aldrig fått något af henne med undantag af detta porträtt.

Han visade detektiven ett fotografikort.

– Hm, en söt unge, det måste jag medgifva.

Omedvetet följande denna egendomliga nyfikna instinkt, som tvingar hvarje menniska, som får ett fotografikort i sin hand, att se dess baksida, vände Hammar kortet.

– Store Gud! Är det väl möjligt? utropade han.

På baksidan stod med vanlig fruntimmersstil: »Ivar Granberg från Nora Gullbrand».

Detektiven kände ögonblickligen igen stilen. Den tillhörde samma hand, som skrifvit brefvet till honom.

Ivar Granberg spärrade upp ögonen förvånad.

– Min vän, sade Hammar, ni har gjort mig en så stor tjenst, att ni verkligen förtjenar en furstlig belöning. Försynen sjelf har sändt er till mig denna morgon. Och samma försyn får belöna er, der min förmåga tar slut. Emellertid kan jag försäkra er, att ni är fri från denna qvinna, och hvem vet, om jag inte kan göra ännu mera för er.

– Huru, ni skulle? ...

– Ja, nu kan jag göra mycket. Men tiden hastar och jag får inte förspilla den med onödigt prat. Jag kommer hem till er så fort jag kan med glada nyheter, kanske redan i dag, säkert emellertid i morgon. Nora Gullbrand, Fleminggatan trettiosju, det var ju så?

Detektiven kastade sig i en droska och befann sig om en qvarts timme hos Nora Gullbrand.

Stackars Nora! Det hade gått utföre med henne med fart. Då man såg hennes enkelt möblerade bostad och henne sjelf, ännu ung, ännu vacker, men så djupt sorgsen, så medtagen af de händelser hon senast upplefvat, skulle man ej trott, att det var samma qvinna, som varit konsul Felix Brauners älskarinna, som lefvat omgifven af en praktfull, dyrbar lyx, som slösat i kapp med sin rike, frikostige beskyddare och som tycktes skapad endast för att stråla och förtjusa.

Hon blef förvånad af att få besök af en herre. Det hade ej händt sedan hon öfvergifvits af Ivar Granberg.

Nora kände ej Hammar. Då hon skref brefvet, visste hon om honom endast att han med stor berömlighet deltagit i ett uppseendeväckande mål, hvarom tidningarna talat. Hans adress hade hon fått af en poliskonstapel, hvilken hon på gatan tillfrågat om denna.

Hon blef derför helt bestört, när Hammar presenterade sig för henne. Hon hade föreställt sig honom med ett helt annat utseende, och vidare hade hon aldrig tänkt sig möjligheten af att blifva uppsökt på grund af brefvet.

När Nora skref detta, handlade hon utan att göra sig någon reda för följderna af sitt handlingssätt. Detektiven hade fullkomligt riktigt bedömt hennes sinnesstämning vid detta tillfälle. Hon hade skrifvit instinktlikt, utan eftertanke, under inflytande af den förlamande fasa och fruktan hon erfarit vid åhörandet af öfverenskommelsen mellan Arnold Lindqvist och Felix Brauner och de brott, hvarom dessa i sitt samtal erinrade hvarandra.

Sedan, när hon blifvit lugnare – brefvet var då redan afsändt – hade hon ångrat sig. Hennes klokhet och praktiska beräkningar infunno sig för sent. Hon hade då resonnerat med sig sjelf och funnit, att just dessa brott, som fyllt henne med afsky, kunnat lända henne till nytta. Brauner skulle naturligtvis till hvad pris som helst köpa hennes tystnad.

Hon invaggade sig, när hon i sitt minne återkallade hvad hon skrifvit, i den föreställningen att hennes bref ej skulle hafva några följder alls. Hon hade ej angifvit någon bestämd person, utelemnat ort och datum och undertecknat med Arnolds namn, som denne ju bytt ut mot ett annat. Hon tänkte visserligen att den, som mottog brefvet en kort tid, kanske en månad, skulle bevaka alla personer inom den högre societeten, hvilka möjligen kunde misstänkas; men hon antog, att efter denna tid alla efterspaningar skulle upphöra. Och då vore tiden inne för henne att börja slå mynt af det som hon visste; ty hennes försigtighet sade henne, att det kunde vara farligt för såväl henne som Brauner, om hon uppsökte honom, medan efterspaningarne kanske pågingo.

När hennes öfverraskning öfver Hammars presentation lagt sig, beslöt hon genast att vara på sin vakt och ej låta öfverrumpla sig, äfven om hon skulle blifva tillfrågad om det som hon fruktade och väntade.

Detektiven iakttog noga minspelet i hennes ansigte, som hon ej förmådde beherska. Under sin långa tjenstetid hade han kommit i beröring med så oräkneligt många menniskor och haft så många tillfällen att studera olika karakterer, att han utan svårighet kunde sätta sig in i andras tankegång. Han genomskådade Nora. Han visste hvad som försiggick i hennes inre och han tänkte för sig sjelf:

– Du blir inte så lätt att tagas med, mitt vackra barn, men mig skall du ej öfverlista. Jag måste begagna mig af en liten krigslist, insöfva dig i lugn, till dess rätta ögonblicket kommer.

Högt sade han:

– Fröken Gullbrand, jag vet inte om jag har nöjet att vara känd af er?

– Nej, svarade Nora.

– Inte ens till namnet?

– Nej, inte ens till namnet.

– Nå, det är inte så underligt. Jag drifver en liten agenturrörelse för litet af hvarje, lefver obemärkt och gör lika litet väsen af mig sjelf som verlden gör af min anspråkslösa tillvaro. Emellertid får jag då och då små delikata förtroendeuppdrag, som sätter mig i beröring med en hel mängd personer. Det är just ett sådant der litet förtroendeuppdrag, som nu fört mig till er, min fröken.

– Såå, svarade Nora i den likgiltigaste ton hon kunde antaga.

– Jag har litet svårt för att komma fram med hvad jag nu har att säga er. Men, för att göra pinan kort, så är det bäst att gå rakt på saken, i synnerhet när denna som i detta fall är af en mindre behaglig natur. Eller hur min fröken, tycker inte ni detsamma?

– Jag vet inte hvad ni syftar på.

– Ni skall strax få veta det. Jag kommer nemligen från en ung man, en herr Ivar Granberg. Jag förmodar att ni inte ämnar förneka er bekantskap med honom.

En drunknande erfar utan tvifvel en högst angenämt öfverraskande känsla, då han efter att redan hafva uppgifvit hoppet om räddning finner sig plötsligt stå på fast botten, tillräckligt nära vattenytan för att kunna hålla sig uppe.

En liknande känsla erfor Nora nu, då Hammar nämde sitt ärende. Hon kände sig åter fullkomligt trygg och hade ingenting att frukta längre, efter hvad hon trodde.

Hennes glädje efterträddes emellertid hastigt af vrede, när hon tänkte på den unge mannen, som öfvergifvit henne, just då hennes drömmar om en lugn, lycklig och hederlig framtid syntes på väg att förverkligas.

– Ivar Granberg! utropade hon. Jo, jag känner honom, ty värr.

– Detta »ty värr» låter som ett beklagande öfver att ni någonsin gjort hans bekantskap. Får jag taga det så?

– Tag det hur ni vill. Hvarför har han skickat er till mig?

– Nu blir det lätt för mig att säga alltsammans, när ni tycks taga saken så der förståndigt. Jo, ser ni, inte annat än jag kan finna, så måtte ni, min fröken, och herr Ivar varit så godt som förlofvade.

– Vi? Har han sagt detta?

– Ja, skulle det inte vara sant, så är det så mycket bättre för mig; ty då är mitt ärende uträttadt redan. Han lär hafva gifvit er ett förhastadt löfte, som han hvarken nu eller på mycket lång tid ser sig i stånd att uppfylla. Hans känslor för er hafva äfven afsvalnat så betydligt, att han ej kan annat än egna er denna ljumma hågkomst man skänker en gammal vän. Som jag ser, har ni redan lugnat er öfver hans afresa från Stockholm, och jag är säker om att ni utan några invändningar skall samtycka till en fullständig brytning er emellan.

– Var detta allt?

– Ja. Ni torde derför vara god och gifva mig hans till er skrifna bref. De små presenter han gifvit er återfordrar han deremot inte. Af er har han endast bekommit ett porträtt, som olyckligtvis förkommit under hans hastiga afresa från Stockholm.

– Hvilka vilkor erbjuder han mig?

– Inga alls. Som ni vet är han en temligen fattig, ung man.

– Men han kan en gång få det bättre, ja, kanske till och med så bra, att det inte vore så oäfvet att blifva hans hustru. Jag har upprepade gånger erhållit hans äktenskapslöfte, och har inte lust att lemna ifrån mig dessa för honom så begärliga bref.

– Ni älskar ju honom inte.

– Nej, inte numera, men kärleken kan komma tillbaka. Och äfven om den inte kommer, så låter jag ingen ostraffadt leka med mitt hjerta. Det är inte mera än rätt, att han får lida något han också.

– Ni vill således ej lemna mig brefven?

– Nej.

– Då får jag upplysa er om, att ni aldrig kan göra något bruk af dem. Med dessa bref och äktenskapslöften kan ni aldrig tvinga honom till någonting, vare sig äktenskap eller penningegodtgörelse.

– Inte det? Jag föreställer mig att Ivar ej ämnar förneka att han skrifvit brefven.

– Det kommer han inte att göra; ty han är en hederlig karl. För att vi bättre skola komma öfverens, vill jag säga er direkt hvad som förmått honom till denna brytning och hvad som gör, att ni hvarken kan eller skall använda dessa bref mot honom. När Ivar Granberg skref dem, var han fullkomligt okunnig om er förbindelse med konsul Felix Brauner.

Nora for förskräckt tillsammans. Hade en blixt farit genom rummet, så kunde den ej utöfvat en mera synlig verkan af skrämsel på henne än nämnandet af Brauners namn åstadkom.

– Ni inser nog nu, att ni ingenting kan uträtta med dessa bref. Ett försök att använda brefven skulle endast leda till en alldeles onödig skandal, som ej skulle göra Ivar Granberg något. Han är ju karl och skulle lätt bära ett öfvergående obehag – men deremot skulle den skada er sjelf mycket. Gif mig derför brefven!

Nora tänkte efter en stund. Derpå gick hon beslutsamt till sin byrå och framtog en liten brefbundt.

– Se här, sade hon, här äro de allesammans.

Hammar kände medlidande med henne. Han förstod att Nora ville muta honom att tiga med det hon fruktade vara egentliga anledningen till hans besök. Men hans pligt förbjöd honom att skona henne.

– Tack min fröken, sade han. Om ni skulle sätta något värde på den unge mannens fördelaktiga omdöme om er, så bör det ju kännas behagligt för er att veta, att han ännu är okunnig om er förbindelse med Brauner. Och för att ni å er sida ej skall tänka med harm på brytningen mellan er och Ivar, så påtager jag mig ansvaret att hafva tillrådt honom detta steg.

Nora gaf honom en skygg blick.

– Fröken Gullbrand, fortfor detektiven sedan han stoppat ned brefven i sin ficka, ni skref för snart tre veckor sedan ett bref till mig. Ni lofvade mig i detta att komma mig till hjelp, då jag behöfde det för att mina efterspaningar skulle lyckas. Men då ni ännu ej kommit, så måste jag uppsöka er.

– Ni tager misste, sade Nora ifrigt, jag har aldrig skrifvit till er. Jag känner er ju inte.

– Mycket sant, men brefvet kan nu en gång ej förnekas. Och på detta beror i alla händelser ganska litet. Jag får förbereda er på att ni kommer att inkallas som vittne i målet mot konsul Brauner.

– O Gud! Målet mot Brauner? Det skall då blifva rättegång af? Men hvarför?

– Min fröken, ert bref föranledde naturligtvis undersökningar, hvilka mynnade ut i de ruskigaste upptäckter om en hel kedja af brott, som hade konsul Brauner till upphofsman. Som ni vet har han en medbrottsling, ingeniör Sven Danielsson i E–tuna. Ni, min fröken, är medveten om en hel del rörande dessa sorgliga affärer, och kan naturligtvis ej undgå att blifva hörd i saken, ja, kanske till och med på ännu tråkigare sätt inblandad i densamma.

– Men jag har ingenting att göra med dessa brott, som ni talar om. Jag känner inte dem ni talar om, jag vet inte hvad det är frågan om.

– Om en liten stund skall ni anförtro er till mig helt och hållet, sedan jag med några ord förklarat situationen för er. Det är till er egen fördel att ni talar uppriktigt och ej undandöljer något; ty i sådant fall lofvar jag er att så långt det i min förmåga står söka förmildra det obehagliga i ert oundvikliga hörande i målet. Ni kan inte förneka att ni under en tid stått i ganska intim förbindelse med konsul Brauner. Och ni kan inte heller förneka att ni skrifvit brefvet till mig.

– Det är inte sant.

– Jo, min fröken, lika sant, som att jag nu befinner mig hos er. Ni skref det antingen i konsulns bostad eller på hans kontor, ty ni var oförsigtig nog att använda hans brefpapper och öfriga skrifmaterialier. Vidare begick ni en oförsigtighet, då ni undertecknade med namnet Arnold Lindqvist, och slutligen har ni äfven varit oförsigtig nog att lemna ifrån er andra stilprof till jemförelse. Ni är förvånad, men saken är mycket enkel. När ert porträtt förkom för Ivar Granberg, råkade det i mina händer. Och när ni nu troligtvis uppgifvit hoppet att förneka brefvet till mig, har ni endast att berätta allt hvad ni vet.

– Allt? frågade Nora hviskande.

– Ja, allt! Man vet ju redan så godt som allt. Hvad ni möjligen tror er kunna undandölja, skall man nog taga reda på ändå, och så mycket värre för er blir det, om man skulle upptäcka att ni vetat mera än ni velat omtala. Var uppriktig, fröken Gullbrand, det skall göra ert vittnesmål lättare att aflägga.

Nora berättade med låg röst sin historia från tiden i vindskuporna vid Norra Smedjegatan och tills nu. Det var samma historia, som skildrats i det föregående af denna rapport.

Detektiven hörde tåligt på henne. Vid slutet af berättelsen såg han missnöjd ut.

– Skulle detta vara allt ni vet, sade han, så behöfde ni ej visa så stor oro nyss. Edra kärleksaffärer med konsul Brauner skall man visserligen anteckna såsom förklarande orsak till ett och annat; men annars har rättvisan ingenting med dem att skaffa. Nej, min fröken, ni har inte missförstått mig; men ni har sökt föra mig bakom ljuset. Hvarför vill ni tvinga mig att gå strängt till väga? Det behöfs ju inte. – Ni skref till mig på aftonen den andra i denna månad, det var en tisdag. Ni var mycket upprörd, då ni skref, hvarför var ni det? Hade ni nyss fått veta någonting oerhördt, någonting uppskakande? Svara mig!

Nora insåg att detektiven visste allt, och att det ej tjenade till något att försöka undkomma hans frågor. Hon berättade derför utan omsvep det samtal mellan Brauner och Lindqvist, som hon hört, då hon stått gömd i draperierna till Brauners rum.

– Nå, frågade Hammar då hon slutat, denne Arnold Lindqvist är det samme man, som nu mera heter Sven Danielsson och är bosatt i E–tuna?

– Jag vet det inte; ty jag har aldrig hört hvarken detta namn eller hvilken stad han var bosatt uti; men jag är ändå öfvertygad om att det är den samme.

– Hvarför tror ni det?

– Jo, derför, att Arnold Lindqvist var ingeniör. Och så derför, att han en tid skickade mig presenter, som ej tillverkas på någon annan ort, såsom saxar, pennknifvar och en hel mängd andra stålsaker. Slutligen hörde jag af samtalet att Arnold bytt om namn.

– Ni vet åtminstone att denne Arnold Lindqvist är samme Lindqvist, som påstods vara rest till Brasilien för omkring fem år sedan.

– Ja, det är just han.

– Nå, reste han dit?

– Nej, och sjelf påstod han det aldrig. Jag har ej hört någon annan säga det; men det stod i tidningarne.

– Det ombesörjde Brauner, sedan Lindqvist lemnat Stockholm, det är jag viss på. Det är så likt honom. Men Lindqvist tycks ej omedelbart begifvit sig till E–tuna, der han varit i fyra och ett halft år vid pass. Ni vet ej hvar han vistades under tiden.

– Nej, jag hörde ej af honom på ett halft år. Först efter så lång tids förlopp från det han lemnade Stockholm, började hans presenter anlända.

– Godt, det betyder föga hvar han vistats detta halfår. Brauners afsigt härmed var naturligtvis, att få Arnold Lindqvists person och namn glömda. Hvarför undertecknade ni, min fröken, med hans namn?

– Ack, i hastigheten tänkte jag ej på någonting. Hans namn ringde i mina öron, och jag tror att det var nästan omedvetet jag kom att skrifva ned det. Sedan, när jag erinrade mig hela brefvet, trodde jag, att ingen skulle kunna leta ut, hvem Arnold Lindqvist var.

– Det faller mig in en sak. Ni bodde, sade ni nyss, granne med denne man, och ni fick sedan presenter af honom. Det skulle förvåna mig ganska mycket, om han ej äfven gifvit er sin fotografi.

Nora teg.

– Ni riskerar ingenting alls med att lemna mig det; ty Sven Danielsson är redan fast, och hans identitet med Arnold Lindqvist skall nog ändå konstateras. Men naturligtvis blefve jag tacksam, om ni ville underlätta mina efterspaningar litet och skall äfven hålla er räkning härför.

Nora tog sitt album och gaf Hammar den begärda fotografien.

– Nå, nu finnes då inga tvifvel mera om Sven Danielssons identitet med Arnold Lindqvist. Nu återstår mig blott några små frågor, som jag hoppas att ni skall besvara lika beredvilligt, som ni talat om det öfriga ni vet om dessa män. Jag tror mig på förhand veta, hvad ni kommer att svara; men det är ändå nödvändigt att jag får dem besvarade af er. Ert bref afsåg väl inga andra personer än Arnold Lindqvist och Felix Brauner?

– Nej.

– Jag tänkte det. Ni börjar med att omtala att ni befann er i en svår belägenhet. Har detta afseende på något annat än er sinnesstämning vid det tillfälle ni skref brefvet?

– Nej.

– Vidare omtalar ni att ni bär på en förfärlig hemlighet, och att ni af vissa orsaker ej kunde uppträda som angifvare. Jag gissar att orsakerna voro ert mellanhafvande med Brauner?

– Ni har rätt.

– Och hemligheten?

– Den var det samtal, som jag lyssnade till och som jag nyss omtalat för er.

– Det vill säga upptäckten af Brauners och Lindqvists spekulationer i lifförsäkringar och deras öfverläggningar om ett nytt brott. Jag tyckte ni sade att ni ej kunde höra hvilket detta brott var.

– Nej, de hade talat derom, innan jag kom till dörren.

– Som ni nog sett i tidningarna, har Danielssonska fabriken brunnit, och efter hvad som upptäckts föreligger en mordbrand, anstiftad af Danielsson och Brauner. Tror ni, att det var detta brott, som öfverenskoms, då ni lyssnade?

– Ja, bestämdt var det detta.

– Kunde det inte vara något annat, månne?

– Ack, det vet jag inte.

Vi antaga således, att detta brott var det, som ni benämner »följderna» af de föregående brotten. Ni ville, att det skulle förhindras; men då förefaller det mig egendomligt att ni ej förr gaf er tillkänna.

– Jag hörde ju inte någon tid för brottet aftalas, och kunde aldrig tänka mig, att det skulle ske så snart.

– Hvad trodde ni att deras öfverenskommelse gälde för slags brott?

– Jag trodde ingenting bestämdt. Efter sedan jag hört, att Arnold Lindqvist begått inbrott och att de båda med stort lugn varit vållande till tre menniskors död, så ansåg jag dem kunna begå hvilken uselhet som helst.

– Jag skall icke fråga er hvarför ni inte kom till mig; ty jag tror mig veta det. Antingen tänkte ni, att det ej brådskade med saken, eller också ångrade ni efteråt att ni skrifvit brefvet. Men på ett ställe har ni talat bestämdt om »följderna af den handling, som innefattas i hemligheten». Det synes mig som om ni med orden »den handling» skulle afsett det tillämnade öfverenskomna, af er okända, brottet, eller mordbranden, och med »följderna» något efterföljande. Jag bemödar mig om att göra saken så litet pinsam för er som det är mig möjligt; men äfven med fara att såra er, måste jag säga rent ut hvad jag tänker vid denna mening i ert bref. Det är nemligen inte endast afskyn för det tillämnade brottet, som kom er att skrifva, utan snarare tyckes det vara er månhet att rädda en viss person, för hvilken ni, trots hans brottslighet, hyser ett visst intresse.

– Jag förstår er inte.

– Jo, jag menar, att när ni, som ni nyss berättade, hörde Brauner utstöta ett hot mot Lindqvists lif, ni då mera tänkte på att rädda den senare, än på att förekomma det brott, hvarom ni hört dem öfverlägga. Är det inte så?

– Kanske.

– Och ni ansåg Brauner för den störste skurken af de två. Ni hatade honom mera än den andre, för hvilken ni intogs af ett visst medlidande. Det var väl detta, som förmådde er att blott utpeka Brauner för mig?

– Ja.

– I slutet af ert bref skrifver ni: »När handlingens stund kommer, kanske jag kan vara er nyttig». Nyttan låg naturligtvis i att meddela mig allt hvad ni visste i denna sak, och möjligen i att utspionera något mera. Men hvad menade ni med »handlingens stund»?

– Jag vet inte. Jag var så förvirrad, när jag skref.

– Det vet jag. Men när en menniska handlar under en omedveten instinkts tvång, brukar hon oftast, när den lugna eftertanken kommer, kunna finna bevekelsegrunderna till sitt handlingssätt, äfven om hon då ej kunnat sammanhålla sina tankar.

– Jag försäkrar er att jag ej vet hvad jag menade dermed.

– Då får jag begifva mig ut på gissningarnas område igen. Menade ni inte med »handlingens stund» den tid, då Brauner skulle börja sina anslag mot Lindqvists lif, sedan deras sista gemensamma brott utförts?

– Kanhända menade jag detta.

– Hvarför skref ni just till mig, som ni inte kände?

– Jag ville skrifva till en detektiv polis; men jag kände ingen och vågade ej vända mig till polisvaktkontoret. Jag hade sett ert namn dagarne förut i tidningarna och valde er på måfå.

– Nu skall jag ej trötta er längre. Jag har blott en enda fråga till. Vid hvilken tid var det, som ni lyssnade till samtalet i Brauners rum?

– Det var i November.

– Ni kan inte påminna er dagen?

– Nej, det är omöjligt.

– Men ni vet väl om det var i början eller slutet af månaden?

– Ja, det var i slutet, nästan i de sista dagarne.

– Således endast en vecka eller något mera före branden.

– Ja, så ungefär.

– Tack, min fröken för edra upplysningar. Jag skall hålla mitt löfte, att så mycket jag kan förmildra obehagen för er.

– Äro de häktade redan?

– Inte ännu; men de blifva det redan i dag.

– Och jag måste se dem vid domstolen?

– Det kan icke undvikas. Men ni tyckes vara en modig qvinna, och det blir kanske inte så svårt som ni tror. Blott ni är lika uppriktig inför domstolen som ni varit emot mig, så skall allt gå väl för er.

________

XIII.

Detektivens kall.

Det var middagstid, när Hammar lemnade Nora Gullbrand.

Så stod han nu ändtligen vid målet för sin expedition. Och detta fjorton dagar förr än han beräknat! Spelet var vunnet! Han hade brotten konstaterade, dess upphofsmän upptäckta och bevis samlade.

Bevis! Ja, nu ändtligen hade han sådana! Visserligen intet öfverflöd på dem; men dock tillräckligt för de båda bofvarnes inmanande i häkte. Sedan detta väl vore skedt, vore ej Hammar längre ensam ansvarig för undersökningen, som då naturligtvis skulle ledas af detektiva poliskommissarien. Det var ju en hel liten samling han nu hade: detaljerna af det urverk, som antändt fabriken; Brauners bref till fabrikör Eliasson i E–tuna, undertecknadt med namnet Arnold Lindqvist; det morgonen efter branden afsända telegrammet med samma underskrift; Danielsson-Lindqvists porträtt, som undansköte hvarje tvifvel om att en och samme person vore egare till dessa namn; vidare hade han Noras vitnesmål; arbetaren Strömberg vore visserligen död, men utan tvifvel hade han i fyllan låtit undfalla sig ord, som andra kunde inberätta; slutligen hade han i Danielssons rymning ett direkt erkännande af dennes brottslighet.

Och skulle något så oerhördt inträffa att alla dessa bevis ej skulle förslå att styrka hans anklagelse, så hade han ändå ersättning i vissheten, att Brauner måste blifva fast på grund af sina förfalskningar; ty bankavisen kunde ej förnekas eller bortresonneras.

Hammar hade skäl att känna sig belåten!

Nu återstodo honom endast att hopsamla sina anteckningar och bevis samt anmäla resultatet af expeditionen fortast möjligt på detektiva polisstationen. Brauners häktning vore lika angelägen som att Danielssons flygt förhindrades.

Hvad den förre beträffar, så vore han åtminstone för de närmaste dagarne förhindrad att följa sin kompanjons och medbrottslings exempel.

Denne deremot hade redan satt sin rymning i verket. Hvart kunde han hafva rest? Troligtvis hade han haft en tillräcklig – om icke god – reskassa, och flydde derför direkt, utan att bry sig om att först besöka sitt hem i E–tuna. Scenen under séancen hade väl skrämt honom att utan vidare försök att utfå assuransen eller någon åstundan att afvakta sakens slutliga utgång begifva sig på flykten.

Säker om att undersökningen ej framskridit så långt ännu att någon häktningsorder kunnat utfärdas, skulle Danielsson sannolikt ej förspilla tiden med någon slags förklädnad. Om derför hans signalement telegraferades till de större tågstationerna, skulle han ovilkorligen blifva anhållen i Göteborg, Malmö, Kristiania eller hvart han nu begifvit sig, vid tågets ankomst dit.

Hammar kände sig duktigt hungrig; ty efter en genomvakad natt och endast en kopp kaffe på morgonen måste ju magen göra anspråk på sin näring. Ginge han nu till kommissarien, så skulle han sannolikt blifva uppehållen der ända till sent på aftonen, ginge han deremot inte, så kunde telegrammet om Danielssons häktande försenas, och detta skulle vara värre än om han sjelf blefve sjuk af hunger.

Han dagtingade icke med sin pligt, men han beslöt, att hans middag ej för den skull finge kallna.

Inkommen på detektiva polisvaktkontoret slog honom genast hans försumlighet att ej hafva gjort sig underrättad om huruvida assuransbeloppen helt eller delvis ännu utbetalats af försäkringsbolagen. Kanhända att Danielsson, när allt komme omkring, hade utfått allt eller åtminstone en del af försäkringssummorna?

Detektiven hann knappast helsa på kommissarien, förr än han utropade:

– Vill kommissarien vara god och nu genast telefonera till Skandias, Sveas eller Städernas allmänna och efterhöra huruvida någon assurans utbetalats för Danielssonska branden i E–tuna.

– Kontoren äro stängda redan.

– Men direktörerna eller kassörerna eller agenterna hafva väl telefoner. Saken är af allra största vigt. Hvarje minut är dyrbar. Jag skall strax förklara mig, blott jag får veta detta.

Kommissarien gjorde honom till viljes. Han förstod att Hammar hade något mer än vanligt vigtigt att inrapportera.

Den första, som påringdes, var direktören för bolaget Skandia. Svaret blef, att Danielsson af agenten i E–tuna utfått ett förskott på femtiotusen kronor.

– Skall jag telefonera vidare? frågade kommissarien?

– Nej tack, jag är nöjd. Det fattades bara detta! Herr kommissarie, vi måste genast sätta telegrafen i rörelse. Branden i Danielssonska fabriken var mordbrand och ingeniör Danielsson rymde i dag på morgonen härifrån Stockholm med femtiotusen kronor på fickan!

– Det var en skön historia! Hur vet ni det?

– Jag har följt honom i fjorton dagar, ända sedan det brann, natten mellan den tredje och fjerde i denna månad. Jag har bevis för hans brottslighet. Emellertid måste jag om ett par minuter vara borta för att försäkra mig om hans medbrottsling; ty han har också en sådan. Nu har jag nätt och jemt tid att beskrifva rymlingens signalement. Se der, hans porträtt att börja med.

Hammar slog sig ned vid bordet och började skrifva.

– Men om ni tar misste?

– Herr kommissarie, om ett par timmar skall jag öfverlemna de säkraste bevis för hvad jag säger. Om jag nu blir uppehållen, så undkommer medbrottslingen kanske, och skall telegrammet vänta, så undkommer Danielsson.

– Vet ni hvad ni riskerar, om ett misstag blir begånget?

– Ack, det är ett inte, mot att riskera tre veckors ansträngande arbete för ertappandet af ett par de mest genompiskade bofvar.

– Och E–tuna-polisen?

– Jag ber er herr poliskommissarie, gör mig till viljes, ni skall få bevis; men låt genast befordra telegrammet!

– Nå, som ni vill då!

Hammar kände sig tillfredsstäld. Han skulle få äta sin middag i rätt tid och kunna ordna sin bevissamling, och Danielsson skulle blifva häktad.

Utkommen från stationen mötte han åter Ivar Granberg.

– Jag gick framåt hit, sade denne, enkom för att möta er. Följer ni med mig hem till middag nu? Ni kan inte tro hvad min mor skulle glädja sig åt att få er till gäst.

– Ah, ni är tokig! Jag har precis två timmars ledighet, af hvilka en half timme åtgår till några småaffärer. Hur tror ni då att jag skulle hafva tid att gå bort på middag nu?

Men Ivar bearbetade honom med ungdomens hela envishet, och så gerna detektiven förspilde tiden med invändningar, kunde han följa med.

Ivars mor välkomnade Hammar med tårar i ögonen. Han hade ju också gjort henne en af dessa tjenster, som en mor aldrig glömmer.

– Min unge vän, sade Hammar till Ivar då de medan bordet dukades lemnades på tu man hand för en stund. Som jag i dag på morgonen lofvade er, har jag fört er sak till ett lyckligt resultat. Fröken Gullbrand har utan allt för svära invändningar samtyckt till den fullständiga brytningen er emellan. Hon är i grund och botten en snäll flicka, fast hennes hjertas uppfostran råkat blifva litet snedvriden. Jag lofvade henne att ni ej skulle tänka på henne med några ofördelaktiga omdömen, och det tror jag ni ej kommer att göra. Helst såge jag naturligtvis att ni aldrig mera tänkte på henne.

– O, nej, ni kan vara fullkomligt lugn; det förefaller mig som om jag redan glömt henne, svarade Ivar.

– Då är jag lugn också. Ser ni, min vänskap för er har djupare bevekelsegrunder än dem som ligga endast i vår personliga bekantskap. Jag har många gånger sammanträffat med unge män under liknande omständigheter, som vi funno hvarandra; men det intresse, som jag hyst för dessa unge män, har varit öfvergående och glömts vid nästa expedition. Med er är det en annan sak. Ni har för det första gjort mig ganska stora tjenster, hvilka jag ej så lätt glömmer. Men det är inte detta allenast som drager mig till eder.

Jag känner Annie. Jag vet hur innerligt hon älskar er och hur mycket hon sörjt öfver er långa tystnad. Hon tror på er, och Gud ske lof, nu kan äfven jag dela hennes tro. Jag har talat med henne och öfvertygat henne att ni hade vigtiga orsaker för er resa såväl som er tystnad. Nu när ni kommer tillbaka till E–tuna, skall ni skrifva till henne. Och sedan, när ni – och vi skola väl hoppas att det ej dröjer allt för länge – hunnit till sådana inkomster, att ni kan försörja en hustru, så gör henne lycklig!

Ni skall få veta hvarför hennes lycka ligger mig så varmt om hjertat. Det är en liten roman för sig, en liten fläkt af poesi i mitt annars så prosaiska lif. Flickan håller jag utaf som om hon vore min egen dotter. När jag var vid edra år hade äfven jag mina ljusa, glada framtidsdrömmar, hvilka alla rörde sig kring en ung älsklig qvinna, ja, hon såg ut alldeles som Annie. Jag var fattig, men arbetade med godt mod och hoppades att en gång kunna förverkliga mina drömmar. Om jag då egt den djerfhet, som min långa tjenstgöring vid polisen sedan gaf mig, hade jag nu ej behöft lefva som en enstöring. Jag trodde mig säker om att mina känslor voro besvarade; men, kan ni tro det, min blyghet hindrade mig att tala. Så måste jag göra en resa. Ej ens i afskedets stund förmådde jag öppna mitt hjerta. Det var som om min praktiska kallelse förbjudit mig att förråda det kärlekssvärmeri, som uppfylde mitt stackars hjerta. Och så skildes vi åt. Först många, många år efteråt återsågo vi hvarandra; men då hade hon varit gift länge. Hennes man var en duktig karl, fast ej synnerligen känslig af sig, och jag misstänker, att hon ofta led af att vara alldeles missförstådd af honom. Vid återseendet fann jag en tår i hennes öga. Mitt hjerta slog oroligt och för bådas vår säkerhet dömde jag mig till att undvika henne för alltid. Vi träffades ej heller sedan, förr än hon var enka, en präktig matrona, ett mönster för husmödrar. Nu behöfva vi ej frukta att våra hjertan – huru mycket vi än eljes sympatisera med hvarandra – skola spela oss något spratt. Vi se hvarandra sällan, kanske en gång hvar annan månad; men vi förstå hvarandra. Ett gemensamt mål har bådas vår ömhet, det är hennes dotter Annie.

Gör henne lycklig! Då jag upptäckte att det var er hon älskade blef jag först allvarligt bekymrad; men sedan jag fick en inblick i ert inre och der fann goda förutsättningar för att ni kunde blifva en dugtig och bra karl, försvann mina betänkligheter, och nu är jag åter lugn för er två.

Ivar tryckte rörd detektivens hand.

Middagen serverades och fortgick under angenämt samspråk.

– Hur har ni tänkt tillbringa julen, herr Hammar? sporde fru Granberg.

– Som en gammal ungkarl tillbringar den. Jag har visserligen tjenstledighet till den sjette Januari; men för att ej känna mig för öfvergifven under den stora familjefesten, så har jag tänkt att redan i dag anmäla mig till tjenstgöring igen. Under arbetet glömmer man mycket, både att det är jul och att man sjelf är en gammal ungkarl.

– Ack, dröj öfver juldagarne i ledighet. Ni kan behöfva hvila er; ty ni ser verkligen mycket ansträngd ut. Julaftonen firar ni med oss, om ni ej är bjuden på annat håll, och under juldagen och annandagen, så få vi väl också se er på alla edra lediga stunder.

– Min fru, ni kan inte tro med hvilken glädje jag antager ert anbud. Så många stunder får jag väl ej öfriga; ty om jag också är tjenstledig, så är jag för den skull ej utan sysselsättning. Ja, jag brukar till och med då hafva mera än annars. Men julaftonen skall jag nog vara fri och odeladt kunna glädja mig åt att få fira den i er lilla trefliga familj. Det är inte utan att inte jag känner ett verkligt behof af att understundom få tillbringa en afton i lugn och ro samt glömska af mitt yrke.

– Det måtte vara ett besvärligt och mödosamt yrke?

– Ja, der sade ni verkligen ett sant ord, fru Granberg.

– Men ett intressant yrke, inföll Ivar, jag har ganska ofta önskat att jag blifvit en detektiv.

– Det kommer sig af att ni inte känner till vårt kall, svarade Hammar. Gjorde ni det, skulle ni inte hysa sådana önskningar längre. Jag brukar inte vara meddelsam angående mitt yrke annars; men då jag ser att ämnet intresserar er och jag ännu kan uppoffra en half timme, så skall jag för undantags skull tala litet om detsamma.

De utländska kriminalromanerna hafva framställt den detektiva polismannen och hans kall i en så intressant och fördelaktig dager, att jag ej förundrar mig öfver om de yngre romanläsarne fatta en viss förkärlek för detta yrke, som synes minst lika underbart som de brott och de bofvar, som efter åtskilliga mer eller mindre sannolika äfventyr ändtligen afslöjas. Romandetektiven är en sagolik företeelse, som tyckes tillbringa den ena dagen vid hofven och i de förnämas salonger, den andra åter i de uslaste kyffen, stenbrott, busksnår, ja till och med i afloppstrummorna; men alltid på spår efter de gräsligaste brott och de värsta bofvar, som lefvat på denna jord, alltid följande en den obetydligaste ledtråd. Ett stycke af en skosula som ligger på en allmänt trafikerad gata, en spik, ett omslagspapper och dylika saker äro nog till utgångspunkt för uppdagandet af det mest tillkrånglade brott. Nå, detta tror nu den yngre romanläsaren; den mystiske detektiven tilltalar hans fantasi och han känner ett begär att ständigt få upptäcka de ohyggligaste brott och afslöja de omenskligaste brottslingar.

Nu är det sant, att verkligheten någon gång kan öfverträffa till och med den djerfve romanförfattarens vildaste fantasiflykt och bringa detektivens skarpsinne större triumfer än man någonsin läst i romanerna. Men detta hör till undantagen. Detektiven vet i allmänhet ganska mycket och förmår äfven mycket; men han är långt ifrån allvetande och allsmäktig. Han behöfver i verkligheten mera än man föreställer sig för att leda en expedition till ett lyckligt slut. Om han än mången gång blindt följer slumpen, så förbiser han dervid aldrig nödvändigheten af att låta hvarje upptäckt stödjas af bevis, annars vore den värdelös. Och i stället för en roman blir hans rapport oftast en torr handling, som skulle erbjuda matematikern eller logikern större intresse än romanläsaren.

Man vill se något storartadt i detektivens yrke, ty man tänker sig honom ständigt på jagt efter stora brott och stora brottslingar. Nu ligger det visserligen något storartadt uti hans yrke, men ej i denna mening. De stora brotten äro dess bättre ej de vanligaste. Oftast tages detektivens tjenst i anspråk för brott, så små att allmänheten ej bevärdigar dem med en tanke ens. Att efterspana en tjuf som stulit ett par skor, en bedragare, som lurat till sig några kronor, en slagskämpe, som slagit en annan i hufvudet, se der, detektivens hvardagsgöra! Det är inte så intressant eller hur? Men tro mig, han går lika nitiskt på spaning efter det mindre brottet, utvecklar dervid lika stort skarpsinne och uppoffrar sig lika mycket som då fråga gäller det större brottet. Det är i detta afseende jag skulle vilja använda ordet »storartadt».

Man känner endast de utländska, af romanerna förevigade detektiva poliserna. Stockholmsdetektiven är deremot i det allra närmaste en okänd person, som ingen ansett det lönt att taga till hjelte i en roman. Och likväl saknas i vår hufvudstad ej tillgång på uppseendeväckande brott af det mest intressanta slag, och ensamt under min tjenstetid har jag varit i tillfälle att bevittna så många verkligen underbara prof på hufvudstadsdetektivens skarpsinne och spaningsförmåga, att de kunde gifva stoff till ett helt kriminalbibliotek. Kanhända jag framdeles kommer att berätta ett och annat för er ur min egen praktik.

Nyttan och nödvändigheten af den detektiva polisinstitutionen inse nog alla. Den är rättvisans och samhällsmoralens trognaste och pålitligaste tjenare, för att ej säga stöd. Men allmänheten känner denna institution ytterst litet. Den vet att detektiven uppspanat de flesta af de brottslingar som inför domstolen stå på svarandesidan och vet äfven att flertalet brottmål först undersökts af detektiva polisen innan de förekomma inför poliskammaren eller rådhusrätten. Men om de tusentals uppdrag af mera privat natur, som fallit på detektivens lott att utreda, eller om de tusentals mål, som finna sin upplösning på detektiva polisstationen vet allmänheten sällan något. Och jag beklagar mig icke häröfver.

Intresserade sig allmänheten för oss i högre grad än som nu sker, skulle den vara oss till hinder vid många tillfällen. Något större tillmötesgående kunde vi likväl önska oss, än det som hittills fallit på vår lott. Ty allmänheten uppmuntrar inte särdeles detektiven vid hans spaningar, knappast ens när den inser nyttan och nödvändigheten af dessa. Hur många gånger har jag ej känt mig upprörd af den ogenhet, hvarmed jag blifvit bemött, ofta af personer, af hvilka jag kunnat vänta annat. Likgiltigheten är dock icke den egenskap, hvarmed detektiven mest bemötes. Mycket ofta anser sig allmänheten, sorgligt nog, hafva rättighet att uppställa direkta svårigheter i detektivens väg. Många äro tyvärr de, hvilka räkna sig det som förtjenst att kunna korsa hans planer och skydda den efterspanade brottslingen. Man föreställer sig, att detta endast kan förekomma bland de lägre klasserna; men samma egendomliga rättsbegrepp varsnas ofta äfven inom andra samhällsklasser, icke minst bland de allra högsta.

Litet eller intet känner man om de faror, som stå i samband med detektivens yrke. Om någon menniska har fiender, så är det han. I samma stund en menniska beslutar sig för en handling, som möjligen kan bringa henne i kollission med rättvisan, i samma stund emottager hon en instinklik afsky för allt hvad detektiver heter. Och efter det begångna brottet fortplantar sig denna afsky från brottslingen sjelf till hans slägtingar, anhöriga och vänner, hvilka i detektiven, som afslöjar brottet, se en större usling än sjelfva brottslingen. De på gatan patrullerande, uniformerade poliskonstaplarne äro nog förhatliga för många; men då de på grund af sitt öppna framträdande ej äro ens tillnärmelsevis så fruktade som den öfverallt, i de mest oigenkänliga gestalter, på de mest otänkbara ställen lurande detektiven, kunna de ej heller blifva så hatade som denne. Hur många gånger har jag ej blifvit öfverfallen, då det gällt att plötsligt framträda ur mitt dunkel, hvarifrån jag lyckats bringa brottslingarne i den snara jag utlagt! Mitt lif har stått på spel mera än en gång och stundom har jag snart sagdt genom ett underverk undgått döden. I de flesta fall har jag dock afvetat faran på förhand och ändå måst utsätta mig för densamma.

Ty om i något yrke en orubblig pligtkänsla fordras, så är det i detektivens. En i sig sjelf obetydlig försummelse, en obetänksamhet eller en oförsigtighet kan medföra degradering eller också hvad som på det hela taget ej är synnerligen värre: vårt afsked. Redan den ifver, hvarmed man går till verket vid en efterspaning, innebär en fara. Man vill så gerna gå för långt och i stället för att fånga brottslingen, kan man just härigenom låta honom få tillfälle att undkomma. Eller också kan man så lätt råka in på ett orätt spår, som man fullföljer med det resultat, att, när ändtligen den förmenta bofven är fast, det då visar sig att man häktat en oskyldig.

Den som inbillar sig att hvem som helst kan blifva detektiv, bedrager sig storligen. Yrket kan ju se lätt ut, ja, till och med trefligt. Man föreställer sig detektiven som en man, som blott behöfver visa sin bricka för att ega tillträde öfverallt. Han kan interviewa alla, till och med de högst uppsatta. Han får veta allt – och att sqvallra samt att lyssna på sqvaller är ju ett sant nöje för många – han får gå på hvilka fester som helst, äta på fina restauranter, deltaga i alla nöjen, åka och resa samt ej fråga efter hvad det kostar; ty poliskassan betalar. Och att gå förklädd än som rik, än som fattig, skulle mången tycka vore mycket roligt.

Men de kunna ju försöka. Jag är viss om att de flesta vore nöjda efter en enda vecka. Nej, detektivens yrke fordrar mycket. Det fordrar en omutlig pligtkänsla, den största sjelfförsakelse – en beqväm detektiv skulle ej stå länge på sin post –, ett okufligt mod, energi och ett englalikt tålamod, som ej låter nedslå sig af motgångar eller korsade beräkningar, som ständigt har samma spänstighet och under alla vexlingar står bi.

Icke nog härmed. Det fordras ändå mera: förställningskonst, skarpsinne, kombinationsförmåga, vana att uppträda i hvilka sällskap som helst, en vidsträckt person- och lokalkännedom och ett underlag af icke så få skolkunskaper.

Allt detta måste dertill vara bygdt på medfödda anlag för detektivens kall; ty annars komme man icke långt med att ega alla de andra erforderliga egenskaperna.

Detta mödosamma, fordrande och farliga yrke står mycket lågt i anseende på den samhälleliga rangskalan. Den detektiva poliskonstapeln aktas ej stort bättre af de hederliga, eljes rättänkande medborgarne än af brottslingarne. Spioneriet eger något motbjudande redan i sitt eget begrepp; ty det innefattar alltid medvetenheten om något uselt bakom ordet eller handlingen, antingen hos den spionerande eller den observerade. Man förgäter alldeles att detektivens spioneri sker i den bästa afsigt, har de ädlaste bevekelsegrunder, att det sker till samhällets och medborgarnes bästa och att det är framtvunget af den oundvikligaste nödvändighet. Man glömmer detta och kommer endast ihåg att detektiven spionerar, att han lurar på allt och alla, att han i sitt minne gömmer alla ord han hör och att han kanske en dag kommer att bruka hvad han hört och sett till ens förderf. Han är fruktad och föraktad, ingen vill gerna umgås med honom, ingen vill vidgå att han känner honom.

Jag har så oändligt många gånger erfarit bevis härpå, att jag för länge sedan upphört att beklaga mig öfver detta ledsamma missförhållande. Och i stället för vänner utomkring, sluter sig detektiven till kamratkretsen, fast ty värr äfven kamratandan många gånger ljuder af falska dissonnanser. Afunden tränger sig in i hvarje krets och äfven i min kamratkrets är denna outrotliga dödssynd ganska hemtam. Men i allmänhet har jag dock inga anledningar att klaga öfver mina nuvarande kamrater vid kåren.

Jag har hittills endast rullat upp skuggsidor för er ur detektivens lif. Nu väntar ni kanske att få höra om yrkets behagligare sidor. Dessa skulle kunna sammanfattas i hans löneförmåner, framtidsutsigter och särskilda utmärkelser eller belöningar för visad duglighet.

Nåväl, detektiven har för en mycket trägen tjenstgöring en så stor lön, att han kan lefva ganska godt om han, såsom jag, är ungkarl. Är han gift måste lönen anses otillräcklig; ty hans ställning gifver honom ej tillfälle till några jemna biinkomster. Det synliga slöseri, detektiven under sina spaningar stundom kan göra sig skyldig till, är regleradt af skyldigheten att på öret redovisa för hvad som användts för det nödvändiga ändamålet. Hans framtidsutsigter äro ej heller synnerligen lysande. Han kan befordras till öfverkonstapel från konstapel, möjligen hinna ända till kommissariebefattning, men der är också den yttersta gränsen satt för avancementet.

I landsorten kan han möjligen lyckas förvärfva sig en stadsfiskalsbefattning. Eljes stanna utsigterna vid en liten pension, sedan hans krafter blifvit uttömda i detektiva polisens tjenst. Det der är ju ej så mycket att stå efter, men det är dock något, och ofantligt många yrken erbjuda icke ens så stora framtidsutsigter som det jag tillhör; men så säger det sig också sjelft, att inom andra yrken fordringarne ej äro drifna till en sådan höjd som inom detektivens.

Hvad de särskilda utmärkelserna och belöningarna beträffar, så förekomma de visserligen, men så sparsamt, att det ej är stora skäl i att taga dem med i räkningen såsom ett slags lönetillskott. De penningebelöningar, som utfästas ibland dels af polisen, dels af enskilda för upptäckandet af något brott, tillfalla i nio fall af tio personer utom den detektiva poliskåren, hvilka af en gynsam slump lyckas upptäcka just det, som kanske kostat detektiven ett otroligt arbete. Hedersomnämnanden bestås väl då och då efter ett väl förrättadt värf, men oftast blir den egna inre tillfredsställelsen detektivens enda belöning för ett värf, som om det utförts af någon annan, med rätta prisats som ett stordåd.

Omnämnes detektiva polisen i tidningarna, så är det vanligen kommissarien, som å sina underordnades vägnar komplimenteras. Medan man offentligt namngifver och berömmer den patrullerande poliskonstapeln för hans raska ingripande i ett slagsmål eller dylika affärer af jemförelsevis mindre betydenhet, så glömmer man alldeles bort detektiven vid långt farligare företag.

Dock, det måste så vara. Ty skulle ett namngifvande ske och bragderna omtalas, så funnes ej längre någon hemlig polis. Dess ställning och vidmakthållande fordrar, att dess göranden och låtanden så väl som dess enskilda medlemmar förblifva okända för den stora allmänheten.

Hvad är det då, som sporrar detektiven till att utmärka sig, att uppoffra sig för det allmännas bästa? frågar ni.

Förklaringen är gifven i några få ord: den detektiva polismannen är i regeln så att säga född för detta yrke. Det är hans naturliga anlag för spaningar, som alstrar ett lefvande, brinnande intresse för det i sig sjelf så otacksamma kallet, ett intresse, som undantränger allt annat, till och med omsorgerna om det kroppsliga och ekonomiska välståndet. Vidare är det den yrkeskärlek, hvilken städse utmärker den hemliga polisen, som gör honom nitisk, sjelfuppoffrande och skarpsynt. Pligtkänslan bidrager äfven i sin väsentliga mån att föra honom framåt på hans mödosamma bana. Slutligen må ej glömmas ärelystnaden.

Den är en mäktig drifkraft, och om också ingenting annat är att vinna af vårt arbete, så är det dock en ljuf belöning, när vi efter en expedition triumferande kunna säga till oss sjelfva:

– Den har lyckats!

________

XIV.

På polisstationen.

På utsatt tid infann sig Hammar ånyo på detektiva polisvaktkontoret.

– Jag är smått orolig för det der telegrammet, sade kommissarien till honom. Om det vore förhastadt, så skulle det blifva ett vådligt spektakel. Jag har sett efter i handelskalendern. Danielsson tyckes vara en af E–tunas mera framstående affärsmän, han etablerade sig der för fyra år sedan och är upptaxerad till en årlig inkomst af 12,000 kronor. Vidare telefonerade jag till E–tunapolisen, som svarade mig, att ingeniör Danielsson är en respektabel industriidkare, hvars redbarhet och soliditet äro höjda öfver hvarje tvifvel. Ni förstår väl, att detta är en ytterst allvarsam kasus? Hvilka bevis har ni? Och är ni säker om medbrottslingen?

– Ni skall blifva nöjd, herr kommissarie. För att nu gå i ordning med frågorna, så vill jag först nämna, hvilka brott jag uppspanat. Det är en hel kedja, som började för fem år sedan och väl fortsatt ännu längre, om ej en särskild tillfällighet förskaffat mig ett ärende till E–tuna onsdagen den tredje i denna månad. En del af dessa brott är emellertid omöjligt att leda i bevis; men måhända brottslingarna ändå skola erkänna dem vid ransakningen. För fem år sedan begick ingeniör Danielsson, som på den tiden hette Lindqvist, Arnold Lindqvist, hvilket är hans verkliga namn, inbrott i konsul Felix Brauners kassaskåp. Denna händelse, som ej kan styrkas annat än med ett vittne, som hört Brauner och Lindqvist tala härom, ledde till ett slags kompaniskap mellan den som höll på att bestjälas och inbrottstjufven. Den senare antog namnet Danielsson och började som bulvan för Brauner en fabriksrörelse i E–tuna för fyra och ett halft år sedan.

– Konsul Brauner! Det är inte möjligt?

– Jo, ty värr. Ni skall strax få höra ännu mera öfverraskande saker.

– Godt, fortsätt!

– Affären drefs i Danielssons namn, ehuru Brauner var den verklige egaren af densamma. Inkomsterna använde egaren till sina nöjen i Stockholm, sedan fabrikens utgifter och bulvanens lön afdragits. Emellertid tycktes Brauner vid tiden strax före sitt giftermål befunnits i en svår penningknipa; ty fabriken saknade rörelsekapital för den närmaste framtiden. Då öfverenskommo egaren och bulvanen om att på ett slugt sätt skaffa sig medel till fabrikens drifvande. Man assurerade trenne arbetare för tiotusen kronor hvardera. Danielsson satte dem till ett ytterst helsofarligt arbete, och under loppet af ett halft år voro de trenne arbetarne aflidna och kompanjonerna trettio tusen kronor rikare. Dessa brott kunna ej heller mera än till hälften styrkas. Det vittne, jag nyss nämde, har äfven hört dem tala härom, hvarjemte kamrater till de aflidne äfven böra hafva åtskilligt att meddela härom.

– Början är inte illa: ett inbrott och tre mord, vidare!

– Efter sitt giftermål lät konsuln sin medbrottsling bygga den stora fabriken i E–tuna. I år måtte Brauner åter befunnit sig i svåra penningeförhållanden, ty nu började han operera med falska vexlar.

– Det blir allt bättre och bättre.

– För att inlösa dessa i rätt tid och kanske för att ej behöfva utsläppa nya papper af samma sort, öfverenskom han med sin bulvan om att offra fabriken åt lågorna. Af assuransbeloppet skulle Danielsson erhålla femtiotusen kronor förutom rättigheten att inkassera utestående fordringar. Brauner skulle lyfta tvåhundratusen kronor. Natten mellan onsdagen den tredje och torsdagen den fjerde innevarande December brann fabriken. Danielsson ombesörjde antändningen med en arbetare Strömbergs tillhjelp och Brauner, som ej litade fullt på sin kompanjon, infann sig såsom åskådare vid branden.

– Men nu är väl listan full?

– Kanske. Strömberg begick sjelfmord för kort tid sedan. Måhända har Danielsson äfven del häri. Slutligen må nämnas, att Brauner till belöning för sin medbrottslings trogna tjenster beslutat att förpassa denne till evigheten.

– Husch, hvilken jätteskandal detta kommer att blifva! Men för tusan, bevisen, bevisen?

Hammar plockade fram sin samling och lade för kommissarien. Sedan denne genomgått hvart och ett af bevisen och hört detaljskildringarna, så som de i det föregående berättats, utbrast han:

– Men tänk, om Brauner följt sin medbrottslings exempel!

– Har ingen fara, han är för närvarande sängliggande. Men häktningen torde ändå påskyndas; ty oron kunde göra honom frisk annars.

– Ni har rätt. Vi få ej låta tiden gå oss ur händerne. Jo, det här blir ett snyggt jularbete.

– Jag hoppas, att det ej skall blifva så mycket att göra vidare i denna sak. Bevisen äro klara nog. De luckor, som möjligen ännu finnas här och der, tror jag mig om att med E–tunapolisens tillhjelp kunna fylla. Om ni tillåter det, så åtager jag mig att under de dagar jag ännu åtnjuter tjenstledighet uppsätta rapport öfver hvad jag hittills upptäckt.

– Det tillåter jag visst det; jag vet ingen, som skulle vara närmare till det än ni.

Konsul Felix Brauner befann sig samma afton i ett förfärligt tillstånd. Då sansen efter det döfvande slag, han erhållit af Danielsson, återvändt, hindrades han af de kroppsliga smärtorna att öfvertänka sin belägenhet. Men då värken i hufvudet stillats något af kylande kompresser, vidtog ett tankearbete, mot hvilket den förra smärtan måtte hafva förefallit nästan som en lindring.

För hans minne framstälde sig nu de föregående tilldragelserna under dygnet med en ängslig, minutiös noggrannhet. Hågkomsten af dessa beredde honom en fruktansvärd pina, som endast ökades af nödvändigheten att beherska sig; ty läkaren hade ej vågat lemna honom ensam.

Hur gerna hade han ej velat begifva sig till sitt rum; men vid hvarje försök han gjorde att resa sig upp i sängen, nedföll han tungt på hufvudkudden utstötande ett tjut af smärta och för hvarje gång ådragande sig läkarens eller sjuksköterskans särskilda uppmärksamhet.

Den kroppsliga svagheten tycktes emellertid gifva ökade krafter åt hans tankearbete. Trots alla försök han gjorde att slå ifrån sig sina pinsamma tankar för att få njuta en stunds ostörd hvila, döko dessa ständigt upp i nya former och tvungo honom att, mot hans vilja, hålla sig vaken. Han visste så väl, att han nu – om någonsin – behöfde kunna tänka och handla redigt, och att han derför måste sofva, innan han uppgjorde någon plan eller fattade något beslut; men han kunde icke sofva.

Han fruktade icke att något ögonblickligt skulle inträffa. Med all säkerhet, antog han, hade han åtminstone några dagar på sig till att kunna, om ej undvika, så dock bereda sig på hvad som komme att ske. Och kunde han blott lemna sängen, så skulle måhända allt ej vara förloradt ännu. Hade blott ej alla dessa fördömda tankar varit!

Händelserna under detta dygn hade varit allvarsamma nog. Den hotande faran kunde hafva skrämt till och med en kallblodigare menniska än Brauner. Det var derför af högsta vigt för honom att ej söka förringa den, utan i stället gå ut från förutsättningen, att man hade reda på hvilken del han haft i mordbranden. Efter Danielssons flykt, som naturligtvis polisen snart skulle hafva reda på, hade faran blifvit betydligt större än förut. Hade polisen hittills saknat bevis, så skulle sådana efter Danielssons häktande – och de flesta rymlingar läte ju ertappa sig – blifva så godt som obehöfliga. Endast af hat skulle Danielsson angifva sin medbrottsling och hvad mera är äfven skaffa de ännu felande bevisen; ty han kunde det.

Denne usling hade ju äfven bedragit honom, Brauner, på de tvåhundratusen kronorna, utan hvilka han i alla fall vore ohjelpligt förlorad. Ohjelpligt! Ja, nu först riktigt ohjelpligt; ty skulle han från sin sängkammare våga en ny bankoperation, som för en tid skulle kunna hålla honom uppe, så måste han inviga någon i sin hemlighet och ofelbart skulle han ändå misslyckas. Ty det förtroende hans egen personlighet vid ett bankbesök ingaf skulle vara förloradt, om han sände ett ombud. Storleken af den summa som behöfdes skulle framkalla frågor och den invigde vännen- ombudet kunde begå en oförsigtighet. Och att dela summan i smärre vexlar för belåning i flere bankinrättningar vore ändå farligare.

Ja, Brauners läge var i sanning förtvifladt. Från ett håll hotade upptäckten om mordbranden och från ett annat upptäckten om de falska vexlarne.

Ännu på morgonen, innan Danielsson slagit honom, hade han trott på möjligheten af att kunna leda allt till ett lyckligt resultat. Men nu! Nu funnos ej mera några möjligheter att komma undan, åtminstone ej med bibehållen krigsära.

På en flykt var ej skäl att tänka ens. Hvart skulle han taga vägen, så svag och sjuk som han nu var? Ej ens om han varit frisk skulle en rymning hafva lyckats; ty naturligtvis bevakade spårhundarne från polisen hvarje steg han tog. En annan utväg, som eljes varit värd att fundera på, hade genom Danielssons flykt blifvit stängd.

Brauner kände mycket väl till sina vänner inom den högre societeten och deras hjelpsamhet. Han visste att denna, när det gälde stora summor, ej var stort att lita på. Men han visste att hvad dessa herrar mest af allt fruktade var att blifva inblandade i någon skandal, som för en längre tid skulle blifva det allmänna samtalsämnet i hufvudstaden. Om han sände bud till dessa vänner, hvilkas namn figurerade på en del af hans vexlar, skulle de utan tvifvel kunna förmås att erkänna sina namn och saken skulle nedtystas.

Men nu, var det som nämnt ej skäl att tänka härpå. Med Danielssons häktning och mordbranden skulle allt röras upp och det skulle vara en obetydlig hjelp att blifva fri från vexlarne, när ändå så mycket annat återstod. För att nu ej tala om den gränslösa förödmjukelsen att behöfva vända sig till sina aristokratiska vänner med begäran om hjelp ur en dylik fatal belägenhet.

När han ej kunde komma undan, hvad återstode väl honom då? Följderna af en rättegång sådan som förestod honom, blefve straffarbete och vanfrejd efter straffet. Eller med andra ord, han skulle klädas i den grå fångdrägten, knacka sten från morgon till qväll och äta fångkost. Skulle hans raffinerade njutningslystnad tillfredsställas af detta?

Brauner log. Det vore ju en dödsdom, fast affattad med vida mindre estetisk formtalang än det lakoniska »att mista lifvet i ena bot».

När skulle man våga häkta honom? Sannolikt omedelbart efter Danielssons anhållande, kanske också förr, när man fått visshet om att denne rymt och lyftat femtiotusen kronor af assuransen. Allt gick ju så fasligt fort nu för tiden. Med telegrafen och telefonen kom man ju nästan ögonblickligen hvart man ville.

Alltså – – – –

Men hur länge skulle han vänta? Skulle han vänta alls? Döden vore på det hela taget en småsak, när lifvet kunde anses fullt njutet, och detta kunde ju han. Fans det öfver hufvud taget något nytt i lifvet, något, som han ej hade njutit af? Nej, han kunde ej erinra sig något. Han kände sig mätt och kunde nöjd skiljas hädan.

En enda smula kurage blott, så mycket som behöfdes för ett skott, ungefär en half sekunds lugn besinning skulle vara nog för att sätta revolvern till tinningen och trycka af. Tinningen vore nog säkrast; mellan refbenen kunde kulan gå i sned direktion och blott förorsaka plågor utan att döda. Plågor ville han undvika. Derför: ett genast dödande skott och ett sakta fall från chaiselongen i hans rum ned på den mjuka pelsmattan, som sög till sig blodet.

Och en man sådan som konsul Felix Brauner ginge ej till döden som en kruka. Han skulle vara manlig in i sista ögonblicket. Om än brottslig, så vore han likväl ej en feg usling.

Om han blott haft sin morfinspruta! Den skulle hafva hjelpt honom med detta sista!

Men han kände hur han misslyckades i försöken att tillkämpa sig det för det afgörande ögonblicket nödvändiga dödsföraktet. I modets ställe infann sig en sjuklig vekhet, föga underligt för resten då han ju äfven hade sina kroppsliga plågor att öfvervinna.

Han kände ett behof af att gråta ut riktigt. Det föreföll honom som om han genom att bringa sin svaghet detta offer skulle återfå sin handlingskraftighet. Han ville in i sitt rum, ville vara ensam tills allt vore slut.

Genom en list lyckades han få sjuksköterskan att aflägsna sig ur rummet för några minuter. Brauner ringde genast på Kristian.

– Led mig till mitt rum! Jag måste dit nu genast; jag tror jag får slag, om jag dröjer i detta rum en sekund längre.

Betjenten lydde honom utan invändningar. Han bar varligt sin husbonde till skrifrummet och satte ned honom i en beqväm länstol framför skrifbordet.

– Så, det är bra, nu kan du lemna mig! Jag ringer, när du skall föra mig tillbaka till sängkammaren. Släpp ingen hit in. Jag måste hvila mig några minuter i ensamheten. Det skall göra mig godt.

Kristian gick.

Brauner såg sig omkring i rummet. En lätt rysning skakade hans kropp, då han såg en liten skarpslipad stilett, som bland andra skrifbordsprydnader låg framför honom. Men sekunden efteråt kände han en egendomlig lättnad. Han tänkte på att stiletten skulle vara mera stilenligt dödsvapen än revolvern, som han dessutom ej såg till. Troligen hade man gömt undan den. Med hvilken behagligt kittlande känsla skulle ej den utomordentligt skarpa klingan halka in i strupen på honom. Det skulle knappast kosta honom någon kraftansträngning.

Han tog stiletten i handen och släpade sig bort till den låga chaiselongen. Han darrade något, men kände sig ej orolig längre.

Under några minuter skulle det naturligtvis blifva en sådan der obehagligt störande uppståndelse i huset. Men han skulle ej behöfva veta af den. Tjenstfolket skulle på dess vanliga ogrannlaga sätt göra väsen af händelsen, läkarne skulle misshandla hans stackars kropp, hans hustru skulle – – –

Hans hustru!? Ja, det var sant, Adèle älskade honom ännu. En kyss, några vänliga ord, en den minsta fläkt af kärlekslycka skulle göra minnet mindre bittert för henne, då hon sedan återvände till sina föräldrar. Någon nöd behöfde hon ej befara; men hågkomsten – – –

Nå ja, hon kunde få komma. Om några sekunder skulle han skicka henne ifrån sig igen.

Brauner ringde.

– Bed min fru komma hit, sade han till betjenten.

Knappt hade denne lemnat rummet, förr än Brauner spratt till häftigt.

Han hörde att ett åkdon stannade vid porten. Gällde det honom? Redan nu?

En våldsam ringning ljöd in till honom och omedelbart derpå hördes röster från tamburen:

– Herr konsuln kan omöjligt träffas. Han ligger illa sjuk.

– Vi veta det; men måste icke desto mindre träffa honom!

– Läkaren har förbjudit mig att släppa in någon till konsuln. Hans lif står på spel.

– Läkaren skall göra ett undantag för oss.

– Hvilka får jag då anmäla?

– Vi anmäla oss sjelfva, min vän. Se så, bråka inte onödigtvis; ty för oss måste ni öppna!

– Vänta åtminstone en enda sekund!

Brauner hörde ej mera. Han visste hvilka de voro, som talade i tamburen, visste äfven i hvilket ärende de kommit och hvarför åkdonet väntade nedanför vid porten.

Lugnt förde han spetsen af stiletten till strupen. Han kände den skarpa udden rispa i huden.

Plötsligt rätade han med otrolig våldsamhet ut den böjda armen utåt.

Utan ett ljud föll han ned på mattan. Stiletten hade inträngt djupt i halsen och vid den hastiga armrörelsen släpats utefter käkbenet upp till örat.

Tvenne dörrar öppnades i samma ögonblick Brauner föll.

I tamburdörren syntes tvenne polismän.

På tröskeln till salongen stod Adèle, Brauners hustru.

________

XIV.

Och sedan?

Detektiven Fridolf Hammars omfattande polisrapport hvarur det hufvudsakligaste af denna skildring hemtats, sträcker sig icke längre. Visserligen hade den detektiva polisen i hufvudstaden ännu en tid bortåt sysselsättning med den Braunerska affären; men det gick alldeles som Hammar vid ett tillfälle tänkt sig.

Mordbranden och de brott, som kompanjonerna Brauner och Danielsson gemensamt begått, intresserade föga Stockholms hemliga polis. Platsen för dessa brott var E–tuna och rådhusrätten derstädes var alltså det laga forum, det tillkom att ransaka och döma i denna sak. Dessutom voro bevisen för de båda brottslingarnas gemensamma operationer så fullständiga, att detektivens vidare inblandande ansågs obehöfligt.

Deremot gåfvo Brauners egendomliga finansoperationer detektiva polisen mycket att göra; men undersökningarna härom leddes af en kommissarie, som lyckades hålla dessa så hemliga, att något bestämdt aldrig hann fram till allmänhetens girigt lyssnande öron. Men så erhöll han äfven hjelp af dels flera hrr banktjenstemän, i hvilkas intresse det låg, att deras blindhet ej blef känd af alla, dels många af Brauners förnäma vänner, hvilka betalade hellre än att låta sig uppkallas såsom målsegare eller vittnen i en rättegång, som, hur oskyldiga de än voro till Brauners brott, likväl skulle låta deras namn nämnas i sammanhang med deras lysande väns, förfalskaren-mordbrännarens.

Saken ordnades som en rent ekonomisk affär.

Det är således ej mycket att tillägga. De anteckningar poliskommissarien gjorde, lemnades ej ut, hvadan ett utdrag ur dessa, till komplettering af de föregående händelserna ej kunnat åstadkommas. Om herr kommissarien sjelf en gång i framtiden offentliggör sina memoarer, kanske affären Brauner kommer att vidröras och åtskilligt tilläggas, som här måst uteslutas.

Ingeniör Arnold Lindqvist-Danielsson häktades i Göteborg, hemsändes till E–tuna och erkände vid förhören sina brott och Brauners delaktighet i dessa. Man fråntog honom de femtiotusen kronor han i förskott utbekommit af assuransen och dömde honom till sju års straffarbete och ständig vanfrejd.

Slut på senare delen.