Det här är HTML-versionen av Alla ha rätt samt andra uppsatser med anledning av världskriget. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Alla ha rätt av Carl G. Laurin (1868-1940) har skannats av Universitetet i Toronto den 4 mars 2009 och av Ralph E anpassats för projekt Runeberg i form av 300 dpi jpg-bilder i färg och 600 G4 dpi svartvita tiff-bilder 23-24 febr 2011.

'Alla ha rätt' kan läsas som en uppslagen bok i färg på Internet-Arkivet.

FÖRORD.

För det första inbillar sig författaren till dessa små uppsatser, skrivna i anledning av världskriget under det sista krigsåret, icke att han är eller kan vara opartisk, ehuru han — ofta — försökt vara det.

Däremot vet han, att han avskyr krig, liksom han tycker mycket illa om eldsvådor, hur skönt de än kunna flamma och hur manliga räddningsbragder de än kunna ge anledning till. Men han vet, att krig och eldsvådor kunna bryta ut, och att det då är bäst att ha försäkrat.

Slutligen och ifall jag mot förmodan ej skulle varit tillräckligt tydlig i min bok, ber jag till undvikande av missförstånd få säga, att jag främst är svensk och därför först vill söka fråga mig, vad som gagnar Sverige mest. I den pågående världskrisen är det min personliga åsikt, att centralmakternas seger skulle vara nyttigast för oss. Jag beundrar — men det är ej orsaken varför jag önskar tyskarna seger — djupet i den tyska kulturen, organiserande och individualistisk på samma gång,obarbarisk i allra högsta mening. Mitt hopp är, att Frankrike icke skall förminskas. Det ligger lyckligtvis ej i de svenska intressena något, som skulle komma en att önska detta, och personligen har jag fått så mycket av och trives så väl i den klara, rika och vackra franska odlingen, att jag mot denna känner den livligaste tacksamhet, dock ej så livlig, ait JaS glömmer hurusom jag fått mest av och således är mest skyldig mitt eget land.

De franska brev jag erhållit från fronten ha varit av den art, att jag läst dem med djupaste rörelse och vördnad för fransk fosterlandskärlek och franskt offersinne. De ha under kriget kommit min gamla kärlek till franskt väsen och fransk kultur att ytterligare tillväxa.

Jag tror ingalunda, att kriget skall kunna försvaga, mycket mindre förinta någon av de tre stora världskulturerna, och jag hoppas, att sedan en för oss gynnsam fred blivit resultatet av kriget, vi till Sveriges fromma skola tillägna oss så mycket som möjligt av de andliga skatter, vilka kommit, komma och skola komma från England, Frankrike, Tyskland och även från Ryssland.

Författaren.

*

SJU FRÅGOR.

Från en engelsk vän erhöll jag häromdagen ett brev. Det innehöll sju frågor, som han bad mig besvara. Han känner Sverige och har stor sympati för vårt folk. Han har intet av det lika ohyggliga som begripliga nationalhat, som nu förmörkar också de eljest klaraste hjärnorna. För det tyska folket har han sedan sin vistelse i Tyskland aktning och tillgivenhet. Han känner och älskar Frankrike, där han under kriget ordnat ett sjukhus bakom fronten och själv, med engelsk lust att göra nytta och sätta in sin person, vårdat de sårade. Han har sett lidandet och eländet på nära håll och har fasat för kriget, som så många tanklöst prisa. För min egen del finnes det knappast något, som så upprör mig som det lättsinniga talet om hur uppryckande och sunt ett krig skulle vara, och bagatelliserandet av den smärta och den synd, som varje krig för med sig.

Jo, kanske är det en sak till, som gör mig lika ledsen, och det är sådana, som avskaffa kriget genom att låtsa som om det inte funnes, eller tro, att det pågående alltid måste vara det definitivt sista. Sådanapersoner bruka också vilja förneka värdet av det hjältemod och den offervilja, som utgör det ädelt mänskliga i det eljest så omänskliga kriget.

Kan kriget avskaffas? Det har »avskytts av mödrarna», som den romerske skalden skrev vid Kristi tid. Den lärde Erasmus Rotterdamus framlade vid 1500-talets början sina åsikter om fredstankens förverkligande. Och så ha vi en fredsdomstol i Haag.

Kanske kommer man om tusen år att kunna utrota både kriget och sjukdomarna, men till dess torde det vara skäl att bygga både sjukhus och kaserner.

Det manliga är och förblir i alla tider för enskilda som för folk att våga se faran i vitögat, bereda sig på den innan den kommer och sedan sälja sitt liv så dyrt som möjligt.

1. Vem började kriget?

Människans väsen är inkonsekvens. Hon vill strid och frid, strid för att få vad hon vill, frid för att behålla och njuta av det. Först stredo människorna man mot man, så stam mot stam, så smårike mot smårike, så stormakt mot stormakt eller mot småmakt, nu maktgrupp mot maktgrupp. Man strider nu som förr för att få mera mat och mera makt.

Ar 1866 slöt sig Nordtyskland tillsammans och blev stort och farligt för Frankrike, den mäktigaste staten på kontinenten. Frankrike fruktade med skäl Preussen och angrep detsamma 1870. Hela Tyskland blev förenat och vann dessutom tillbaka gamla tyskaoch tysktalande områden samt en liten bit fransktalande. Frankrike ville ta tillbaka det förlorade. Det gjorde därför förbund med det jättelika Ryssland, som kämpat sig fram i Asien och frånryckt Sverige stora stycken. Ryssland ville också lägga Konstantinopel och Balkan under sin maktsfär och var missnöjt med att Tyskland och England 1878 bedragit det på dess byte på Balkan. Här hade Ryssland först vikit för turkarna, men anropade då Rumänien om hjälp och slog så med tillhjälp av rumänerna Turkiet. Då Rumänien var utmattat av blodförlusten och icke kunde försvara sig, frånryckte Ryssland denna sin bundsförvant Bessarabien. Det är därför nu rumänerna trots sin centralmaktsfientlighet ännu tveka att gå med ryssarna.Detta skrevs i febr. 1916. Ryssland ville 1914 ta Galizien från Österrike, men fruktade Tyskland, som hade slutit sig till Österrike för att skydda sig och sitt byte från 1871 och för att hindra att Balkan skulle bli ryskt. Det ville ock därigenom hindra Tyskland att utsträcka sin maktsfär i Mindre Asien, Syrien och Mesopotamien. Tyskland ville skaffa sig kolonier, men England och Frankrike hade tagit de bästa bitarna. Tyskland fick nöja sig med de sämre. Under trehundra år hade England genom kraft, politisk begåvning, personlig offervillighet och stor hänsynslöshet samt bortåt ett hundratal krig skaffat sig en betydande maktställning i alla världsdelar. Tyskland byggdesig en mycket stor handelsflotta och skaffade sig en mycket stark örlogsflotta för att skydda sin handel. Det blev mycket rikt på pengar och människor. En blick på Tysklands totala handelsomsättning — införsel och utförsel sammanlagda — visar detta:

Tyskland

Frankrike

England

Förenta
staterna

Mark:

milliarder

milliarder

milliarder

milliarder

1891

8

8¹/₂

15

7

1900

11

9

18

9¹/₂

1912

21

14

27¹/₂

16

Tyskland hade betydligt gått om alla stora handelsfolk utom England och på ett fruktansvärt sätt närmat sig den engelska enorma summan. England blev med skäl oroligt. Skulle det få en farlig medtävlare i styrka och rikedom? Frankrike var ej längre farligt. Det hade tagit stora och bra kolonier, men hade ingen folktillväxt. Skulle Tyskland med sin kolossala folktillväxt nu också taga bra kolonier?

Man kan vinna på krig, det har Tyskland gjort. Man kan också vinna på fred, det har Tyskland också gjort. Tyskland hade hållit sig fredligt i över 40 år och begagnat freden väl. Hur skulle England nu göra, om Österrike-Tyskland skulle slåss mot Ryssland om makten på Balkan? Frankrike hade lånat Ryssland många milliarder för att det skulle kunna utrusta sina trupper, och sista gången gjorde man för lånetdet villkoret, att Ryssland skulle byggastrategiska järnvägar, riktade mot Tyskland. Ryssland å sin sida fordrade av sin republikanske vapenbroder, att han skulle ha ett års längre värnplikt än den tyske »militaristiske» fienden. Nu hade Ryssland tre och ett halvt års värnplikt, Frankrike tre års värnplikt. Skulle man ej, tänkte man i Frankrike och Ryssland, snart kunna besegra Tyskland. Man hade ju flera soldater, och dessa hade en betydligt längre övningstid än den tyska två-åriga. Europa kunde således vara övertygat om, att om Tyskland komme i krig, Frankrike under inga förhållanden skulle hålla sig fredligt. Frankrikes lätt förklarliga lust att ännu en gång rycka Elsass-Lothringen från Tyskland var en säker borgen för kriget. På Balkan hade Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland tillsammans besegrat Turkiet. Bulgarien vann den största segern och hade också förlorat ofantligt mycket folk. Då det blivit alldeles utmattat, kom det i strid med sina förra vänner, av vilka serberna ryckte till sig det bulgariska Makedonien. Det är därför som bulgarerna nu icke gå med serberna.

Stormakterna Ryssland, Österrike, Tyskland och Frankrike voro övertygade om att deras mellanhavanden ej kunde lösas utan krig, om de också voro något osäkra på tidpunkten, när ett sådant borde börja. Alla sade sig naturligtvis icke önska krig och ville också vid vissa tillfällen, att freden skulle bibehållas.

Kung Edward VII ansåg, att England kunde vinna mest med att hålla ihop med Ryssland och Frankrike. Detta har kallats »Tysklands inringning». Den store politikern konung Edward försonade England med dess arvfiende Ryssland och lät Persien — genom en uppdelning av detta land i »intressesfärer», där även Ryssland skulle få sin dryga del — betala försoningsskänken. Konung Edward grundlade sålunda en entente cordiale både med Frankrike och med Ryssland, och spetsen av detta »hjärtliga samförstånd» var riktad mot Tyskland. Det fick detta land väl märka i Marockofrågan, då England till Frankrikes fördel satte stopp för de tyska intressena i Marocko.

Serbien hade genom hemliga föreningar och öppet framträdande våldsmän skadat Österrike, och några serber hade (juni 1914) mördat den österrikiske tronföljaren och hans maka. Nästa månad började då Österrike kriget mot Serbien, sedan detta land, bakom vilket Ryssland stod, nekat till varje skuld i mordet och kände sig kränkt genom de österrikiska hårda fordringarna på upprättelse. Om vi svenskar i årtionden hade utfört ett undermineringsarbete i Ryssland och någon svensk ryssfiende hade mördat den ryske tronföljaren under allmänt svenskt jubel och mordet hade utförts med vapen, lämnade av svenska officerare och tagna ur svenska statens vapendepåer, så hade det nog ej varit förvånande, om Ryssland i följd av detta förhållande sökt en krigsanledning med oss.

Tyskland rådde emellertid Österrike till försiktighet, förmodligen anseende att tidpunkten för ett angrepp ännu ej var kommen, men då Österrike började kriget, och Ryssland mobiliserade hela sin armé, följde Tyskland sin bundsförvant och förklarade krig. Frankrike kunde ej använda sig av det tyska erbjudandet att slippa strida utan gick lojalt med sin förbundsbroder Ryssland.

Hittills hade Tyskland hoppats, att England skulle hålla sig fredligt. Det tillfrågade England, vad det fordrade av Tyskland för att England icke skulle gå med i striden. Hur skulle England göra, om Tyskland undveke Belgien, om Tyskland lovade att undvika den franska kusten? England ville icke svara på någon av dessa frågor. Sir Edward Grey ansåg det fördelaktigare, att man nu angrepe Tyskland. Var det orätt? Lika orätt eller lika rätt som att Österrike angrep Serbien, som att Frankrike angrep Tyskland 1870. Var det nyttigt för England att gå med i kriget? Kanske.

Alla stormakter, som nu äro med i kriget, ha lika stor skuld. Den s. k. folkrätten har kränkts av Tyskland och England i Belgien, i Grekland och i Skandinavien. Detta krig har som det fransk-tyska 1870 fruktats och önskats av båda parterna. Att Frankrike var den som började 1870, Österrike 1914, gör ej mycket till eller ifrån.

2. Vad slåss vi för?

Alla slåss för sina land, d. v. s. först för att skyddadem mot främmande intrång, sedan för att trycka sin stämpel materiellt och andligt på grannarna. För att få mera plats, mera guld och för att ryska, tyska, engelska och franska tankar och ideal skola hyllas av flera än som nu göra det. »För att ge alla människor», som en engelsman uttryckte vad hans landsmän önskade, »ett engelskt sinne.»

3. Kunna neutrala stater förkorta kriget?

De neutrala staterna i Europa, Portugal, Spanien, Holland, Sverige, Norge, Danmark, Rumänien, tillsammans kunna ej göra något. De utgöra tillsammans omkring en tiondel av de krigförandes folkmängd, om man även räknar med det av tyskarna besatta Belgien och det av engelsmän och fransmän delvis besatta Grekland. Nog är det väl litet hårt att begära, att de i grund krossade belgierna skola förmå tyskarna till fred och att grekerna, som hållas vid örat av engelsmännen, skulle befalla England något. Säkert är det ej viljan, som felas. Endast Förenta staterna skulle kanske kunna genom att inställa sin ammunitions- och vapentillförsel — de förse ju endast den ena sidan av de krigförande — göra slut på kriget, men det vill nog ej U. S. A., ty den sortens handel är mycket inbringande, och det finansiella försvagande, som kriget medför för Tyskland, för Frankrike och för England, är till fördel för dem. Slutligen har U. S. A. sina ideella sympatier icke på centralmakternas sida utan på ententens. Varje sorts fredsmäklingbetraktas också under nuvarande förhållanden av ententen som ett förräderi. Först när Belgien blir återtaget, nordligaste Frankrike blir återtaget, Polen blir återtaget, Kurland och Litauen bli återtagna, Serbien och Montenegro återerövrats, skulle väl ententemakterna anse en fredstrevare tillåtlig. Kanske dock att även Galizien bör återerövras av ryssarna och Rhenprovinsen, åtminstone delvis, ockuperas av fransmän och engelsmän, innan ententemakterna anse det vara tillåtet för oss neutrala stater att öppet tala om vår längtan efter fred.

4. Betyder patriotism att man måste hata andra folk?

Betyder kärleken till min hustru, till mina barn, till min affär, att jag måste hata andra? Ja, sådana som vilja göra min hustru och mina barn illa och få min affär i konkurs. Sådana hatar en sund människa, så länge fara är å färde, eljest icke. Den kloka och godmodiga människan liksom det kloka och godmodiga folket äro snara till försoning.

5. Makt eller rätt?

Till självförsvar har man rätt att bruka våld. Alla nationer anse sina krig vara självförsvar. Fast Tyskland förklarat Ryssland krig, fast England förklarat Tyskland krig, tycka troligen tyskar och engelsmän, att de nu föra krig till självförsvar, och kanske ha de rätt.

När människorna inse, att de ej ha fördel av våld, skall rätten råda, säga de icke-kristna. Närmänniskorna ej längre äro syndiga, blir det frid på jorden, säga de kristna. Tysklands och Englands krigsförklaringar tyckas visa, att man ännu anser sig kunna ha fördel av våld, eller också, att människorna ännu ej äro syndfria.

6. Ha regerande hus något inflytande på kriget?

Mäktiga folkledare, betydande statsöverhuvuden eller monarker med starka viljor, som stå i spetsen för mycket starka stormakter, som Edward VII eller Wilhelm II, kunna göra mycket för att få ett krig i gång eller avvända detsamma. Mångfaldiga gånger har Wilhelm II avvänt kriget. Möjligen hade han kunnat göra det också denna gång, men han föredrog att hålla sin förbundsplikt till Österrike och trodde dessutom säkert, att det var bättre för Tyskland att taga kriget nu än att invänta det ögonblick Tysklands fiender ansågo vara det gynnsammaste för att krossa Tyskland. Viktor Emanuel kunde icke hindra sitt folk att kasta sig i krig i maj 1915, ehuru han säkert bävade för sin egen tron och även för sitt lands framtid. Konung Konstantin av Grekland har hittills lyckats undgå att av England och Frankrike tvingas med i kriget. Konung Gustav V skulle troligen ej kunna hindra ett krig, om stormakterna ville tvinga oss med. Skulle Georg V, om han så önskade, kunna hindra ett angrepp på Sverige? Knappast. Troligen kan Nikolaus II varken hindra eller börja ett krig utan det ryska militärpartiets tillstånd, liksom en krigiskallians med Ryssland från Franrikes sida är komplett omöjlig, om icke det franska vänsterblocket, inklusive en stor del av det socialistiska partiet, vore med om detsamma.

7. Efteråt?

Hur kriget kommer att sluta och hur det blir sedan, vet nu, den 2/2 1916, ingen. England behärskar haven utom Östersjön och Adriatiska havet. Det har intagit nästan alla tyska kolonier och har kvar ofantliga resurser av pengar och rätt stora av trupper. Frankrike har det ej så bra. Det har visserligen visat ett lysande mod, som var att vänta, och en ihärdighet och en seghet, som mycket överträffade vad Europa tänkte sig men mycken materiell kraft har gått åt. Fienden innehar, tillbakaslagen genom den franska segern vid Marne, i alla fall helt eller delvis tio franska departement, och hotar från det nästan helt erövrade Belgien. Frankrike har erövrat några kommuner i södra Elsass, Ryssland, som i april 1915 hade intagit nästan hela Galizien, har nu förlorat detta stora land med 7 millioner invånare, och dessutom av sitt eget område hela det industriidkande och starkt befolkade konungariket Polen samt Litauen och Kurland och en del av Livland. Serbien och Montenegro äro helt i centralmakternas händer. Engelsmän och fransmän ha lidit mycket stora motgångar på Balkan.

Italien är det land, som kanske är mest uttröttat av kriget. Den tyska planen att genast diktera freden i Paris har misslyckats, men det har icke gått bättremed det engelska hoppet att svälta ut Tyskland. De förslag, som från auktoritativa personer i Ryssland, Frankrike och England framkommit att krossa Tyskland och sedermera dels annektera gränsområdena, dels stycka landet i småstater, ha ännu, trots att dessa planer äro ett och ett halvt år gamla, icke kunnat utföras. Utmärkt tapperhet och offervilja ha funnits på alla håll, både på den mera folkrika och penningstarka ententegruppens sida liksom på de fåtaligare och icke så förmögna centralmakternas. Både gamla erövrarfolk som engelsmän och fransmän, de fina folken, och nya erövrarfolk, som tyskar och ryssar, de mindre fina folken, ha visat sig som lika goda krigare, om icke bättre än både spartaner och romare. Sedan nu England också skaffat sig det, som engelsmännen vid krigets början kallade »den tyska militarismen», kan det troligen ej nedsjunka till en andra rangens stormakt. Ett tag såg det ut så.

Vi svenskar ha haft våra blickar riktade åt alla håll, men mest åt öster, och under de senaste tvåhundra åren ha vi fått hårda stötar från det hållet. Genom den första förlorade vi Estland, Livland och Ingermanland, vid den senare Finland och Åland. Vi vänta på en stöt till, men då vilja vi ej förlora något. Vi både vilja och äro tvungna att hålla med den, som då hjälper oss.

Det gamla romarordet »Inter arma silent leges» — i krig tiga lagarna — har Europa och även vi fåtthöra i tysk översättning. Orden »Right or wrong, my country» — det må ha rätt eller orätt, så håller jag med mitt land — ha vi fatt höra och bittert erfara på originalspråket.

Nästan hela svenska nationen önskar slippa komma med i kriget. Det torde ej vara för mycket sagt att påstå, att vi äro ovanligt fredsälskande. Vi hoppas på en snar fred och, det torde väl icke vara oneutralt, på en fred, som ej stärker någon mot oss fientlig makt.

Vi ha ännu både vilja och rätt att beundra de två stora pliktfolken i egentlig mening, tyskar och engelsmän, trots att tyskarna beslagtagit för en million och engelsmännen för trettiofem millioner av oss tillhöriga varor, men vi tacka för allt, som den franska och till och med den ryska kulturen skänkt oss. För Frankrike ha nästan alla svenskar en särskild sympati.

Då det blir fred, skola kanske vi neutrala folk ej bli så löjliga. Då kunna vi hålla fram allt gott, som gjorts för att lindra såren under kriget, allt vänligt och rättvist, som till äventyrs blivit yttrat om de med varandra stridande folken, och motsätta oss alla hårda och orättvisa domar, tyskars om engelsmän och fransmäns om tyskar.

Vinningslystnaden främst skall återknyta banden mellan de nu kämpande, såsom det varit efter alla föregående krig, men också behovet av andligt utbyte skall närma folken. Ädla och oädla motiv skola samverka i freden, som de gjorde det i kriget. Freden skall,så är mitt hopp, befria Belgien från Tyskland, låta det till nio tiondelar tyskkännande och tysktalande Elsass-Lothringen förbli tyskt men på intet vis förringa Frankrike och alldeles befria Polen från Ryssland. Jag mera hoppas än tror, att österrikiska och tyska delar med polsk befolkning skola få sluta sig till detta återupprättade land. Tyskland kommer troligen att visa, att det mot ofantligt stor överlägsenhet, mot nästan hela världen genom, man kan väl säga förvånande, duglighet, genom kraftiga, kloka initiativ, orygglig disciplin, en offervilja nästan utan gräns och lugnt mannamod samt stor sparsamhet och en organisation utan motstycke, har kunnat undgå det öde, varmed ryska duman, franska kamrarna och engelska parlamentet hava hotat. För Tyskland och för dess bundsförvant Österrike, vilket räddat sin tillvaro, har då kriget ej varit förgäves.

Och liksom striderna mellan volskerna och romarna började med högtidliga försäkringar om att det heliga kriget om några oxar eller åkrar var framkallat av andra parten, så skall denna stora världsbrand, såsom alla fredsslut från tidernas början, sluta med en »evig fred».

En fred, som jag hoppas skall räcka i tjugo, trettio år, helst längre, en tid som jag innerligt önskar skall av oss svenskar användas till att anskaffa mycket grovt artilleri.

Stockholmstidningen den 3 och 4 febr. 1916.

*

HUR PASS ONEUTRALA BÖRA VI VARA?

»Mutgeberin» är ett av de vackra ord, som yttrats av en tysk om vår stora och goda »samhällsmoderliga», ja världsmoderliga författarinna Ellen Key, Mutgeberin, en kvinna, som, då det är fara å färde, ger männen mod att vara män fullt ut. Det är en germansk lösning av frågan om kvinnans rätta manhaftighet. Men en kvinna behöver själv mod, och det har Ellen Key också i hög grad. Jag anser även, att hennes sista inlägg om själarnas neutralitet visar den allra redligaste och mest ovanliga vilja till rättvisa, och det en rättvisa så mycket mera beundransvärd, som den utövas av en person, vilken älskar Nietzsches diamanthårdhet och dock är ännu ivrigare att lyda skriftens maning »att icke förarga någon av dessa mina små». Hon kan ibland vara inkonsekvent i sin kärlek, också den till Sverige och hur högt begåvad hon än må vara, förstår hon icke det lättfattligaste och klaraste av alla Tegnérska verspar:

Stå ej bekymmerslös mitt i en väpnad värld, och vila, om du får, men vila vid ditt svärd!

Att detta måste fattas som ett kategoriskt imperativ för ett folk, som ej vill dö, begriper hon icke. Hon önskar eljest både Sverige och Tyskland allt gott utom den militära ryggrad, statsorganismen måste ha för att ej som ett blötdjur slukas av skarpnäbbad rysk örn eller stridslysten gallisk tupp. Med många och vackra ord döljer hon det stränga och ofrånkomliga krav, som heter: Endast fullt rustat med kultur, organisation, disciplin, ammunition och tillräckligt med grovt artilleri kan ett land ha hopp att bestå i den alltid hårda, ibland blodiga konkurrensen.

Först och främst ett svar på den fråga man ställer sig vid genomläsandet av »Själarnas neutralitet». Böra vi verkligen vara helt neutrala? Eller kan man ej snarare säga: hur pass oneutrala i våra själar måste vi vara? Vi påstå ju alla, att vi älska Sverige. De liberala önska, att det skall bli det liberalaste landet, och ungsocialisterna, att det skall bli det mest ungsocialistiska.

Den själarnas neutralitet, som vill opartiskt beundra vetenskapens och konstens framsteg, var de än förekomma, och som vill se det goda i alla folklynnen, den är jag med om i allra högsta grad. Men i den kamp för tillvaron, som ännu, trots buddism och kristendom, trots reformation och revolution samtFordexpedition, ännu kommer att föras åtminstone en tid framåt, är det nödvändigt att individer och folk hålla på sitt och se till att de icke utätas eller trängas i bakgrunden. Då det gäller de politiska, ekonomiska och nationella intressenas neutralitet, måste varenda svensk själ säga sig: Om Ryssland växer, om det ej sättes en damm mot den slaviska svallvågen, så utsättes svensk frihet och självbestämningsrätt för fara. Och oberoende av vår sympati för fransk demokrati eller engelsk aristokrati, oberoende av vår beundran för Pascal eller Darwin, måste varje svensk erfara oro över de segrar, som vinnas av Frankrike eller England, såsom Rysslands medhjälpare, vare sig dessa indirekta ryska segrar inträffa vid Verdun, Saloniki, Ktesifon eller Ypern. Endast sådana, som vilja se att Sverige är i fara och som genast önska sätta in sin, om de äro förmögnare, värnskatt och egendomligt nog också längre övningstid och — detta gäller alla klasser — om så behöves, själva livet, ha rätt att säga, att de av hela sitt hjärta vilja Sveriges självständighet.

Jag kände en mycket viljestark man, som på mina urskuldande ord om att en person ville det rätta svarade: »Ville!? Ja, man kan vilja på så förbaskat olika sätt.»

Kanske vill hela det obrutna vänsterblocket, som vid valen gemensamt strävar bland annat för ett »efter våra förhållanden lämpat» försvar, från och medEdén till och med Z. Höglund, att Sverige skall kunna vara starkt i nödens stund, och även den mest frigjorde ungsocialist påstår, åtminstone inför rätta, att han vill, att Sverige skall försvara sig. Men det finnes något i tonen ända från Oljelund och ett gott stycke uppåt, som alltför mycket påminner om själarnas neutralitet i detta stycke. Jag tror till och med, att den själsneutraliteten — den omfattas av många män, nästan lika renhjärtade som Ellen Key — kan bli en sjukdom till döds för både små och stora folk.

Dessa personers fosterlandskärlek kan vara både stor, ärlig och uppoffrande. De kunna ha vigt sitt liv och sitt arbete åt en i hög mening riksgagnelig verksamhet, men den neutralitet, det i bästa fall ljumma intresse, varmed de stödja ett effektivt försvar, den iver, varmed de bortförklara den i min tanke överhängande faran, de ofta lyckade försök, som från detta neutrala håll göras att jämställa faran från en driftig, stor handelskonkurrent med faran från en stormakt, som i sekler stått oss efter livet, den tvåhundraåriga sorgliga, för Sverige skamliga erfarenhet i vårt förhållande till Ryssland, som den sortens neutralitet medfört, är av den beskaffenheten, att vi ha alla skäl att inför denna darra i hela vår kropp och själ.

Att i dessa hårda och blodiga tider och alldeles oberoende av, om engelsmännen äro behagliga,fransmännen intelligenta, tyskarna arbetsamma och ryssarna vänliga, helt enkelt instinktivt försöka göra upp för sig vilkas seger eller nederlag gagnar Sverige mest, det tycker jag ej bara är en naturlig rätt utan en nationell plikt.

Så har emellertid saken ej ställt sig för den naturligtvis till en viss grad försvarsvänliga och alldeles säkert varmt, ja vitglödande — på det kulturella området, och till detta räknas ju icke försvaret — svensksinnade Ellen Key, och häri ligger det hemska. Hos hundratusentals svenskar och svenskor finnes liksom hos Ellen Key det av Gustav Sundbärg framhållna naturvidriga draget av oförmågan att glädja sig åt Sveriges fördel. Att söka få denna sorts neutralitet, då det gäller det egna landets livsvillkor, ersatt med dess motsats, allas naturliga iver efter att det som gagnar Sverige måste ske, också på det utrikespolitiska området, åtminstone då det sker gratis och alldeles utan vår förskyllan eller värdighet, därom måste vi bedja. Och härmed ha vi ingalunda avhänt oss någon rätt att brännmärka tyska grymheter i Belgien, frånkänt oss rättigheten att undra, om ej tyska regeringen for med osanning, då den lät sin minister i Paris tala om ett franskt aeroplanangrepp på Nürnbergtrakten som krigsanledning, och vi kunna också beklaga de tyska lärdas »Es ist nicht wahr», ty vissa anklagelser för onödiga tyska ogärningar äro ovedersägligen bevisade. Vi ha rätt, omdet också är mindre smakfullt, att då det gäller tyskar göra oss löjliga över de tyska felen, under det att de, som jag tror, strida och blöda för vårt lands fördel, men vi ha icke rätt, om vi tro att dessa segrar försvaga den ende, som utgör någon fara för oss, att med neutral likgiltighet åse tyska nederlag. Det kan ej vara oss likgiltigt, om den milliard människor, som nu i två år försökt knäcka den tyska statens ryggrad, den tyska hären, skulle lyckas.

Sedan hos författarinnan till »Själarnas neutralitet» således denna egendomliga, eller rättare denna i Sverige ganska vanliga brist på nationell instinkt fastslagits och djupt beklagats, vill jag i det följande framhålla den höga grad av rättvisa, varmed hon bedömer de stridande folkens ömsesidiga anklagelser.

*

I det jag nyss skrivit dröjde jag vid vad jag ansåg borde vara kärnpunkten i vår ställning till kriget: att göra oss den frågan: Vad gagnar Sverige? Vilketdera är nyttigare för vår nationella självbestämning? Att Tyskland och dess förbundna segra eller att Ryssland och dess förbundna segra? Jag påstod, att Ellen Key och med henne hundratusental svenskar och svenskor ej hade denna, åtminstone som primär känsla naturliga ståndpunkt. Nu vill jag framhålla,

att hon, då det gäller både den politiska och själsliga neutraliteten, ådagalägger en rättvisa, som visserligen i likhet med min egen troligen ej är fullkomlig men i alla fall förvånande. Hon har säkert rätt, då hon i sin bok beskyller mig för en viss partiskhet. Hon dömer mellan de personer, som hon litet väl energiskt kallar »tysk-svenskar», och dem, som hon litet väl milt glömmer att kalla rysk-svenskar. Jag ogillar båda sorterna men är tacksam mot tysk-svenskarna av den anledning, att de tvingat en hel del av mina bekanta att deklarera sig som helt enkelt svenskar, något till vilket de aldrig förmatts varken 1905 eller vid andra liknande och lämpliga tillfällen.

I vilken grad Ellen Key är rättvis ser man av ett par omdömen, som jag anser vara både ovanliga och, vare det sagt utan ringaste ironi eller malplacerad överlägsenhet, rent av rörande. Först kommer hon med ett öppet erkännande, »utan horn eller tänder», av vår regerings från många håll frenetiskt misstänkliggjorda sätt att skydda vår neutralitet.

»Själens neutralitet», skriver Ellen Key, »innebär hjälpsamhet och vänlighet mot alla nationer, när de behöva vårt mänskliga deltagande. I detta avseende kunna vi med stolthet säga, att vi svenskar från krigets första dagar vackert visat en äkta neutralitet. Likaså förtjänar vår regering hela vår tacksamhet, emedan den fyllt neutralitetens förpliktelse att åt alla håll hävda folkrättens krav, även när detta på allahåll bringar oss i trångmål... Genom den besinning och bestämdhet vår regering visat har den möjliggjort att Sverige kan medverka vid Europas återställelse i och genom en varaktig fred.» Det andra för henne hedrande omdömet, som visar att hon äger den så gott som aldrig förekommande önskan att vilja ge motståndaren rätt i en sak, där han har rätt, men som är upprörande och smärtsamt för en själv, är hennes yttrande om »Lusitania-dådet». Då i hela denna härva av grymheter, lögner och folkrättskränkningar av alla parter det blir fråga om Lusitania, så har hon rättskänsla nog att framdraga den tyska folkrättsläraren Wehberg, som ansåg, och det gjorde ju också Bethmann-Hollweg, att det tyska inbrottet i Belgien var en rättskränkning, men samme rättslärde, och Ellen Key tycks dela hans mening, var övertygad att Tyskland hade rätten på sin sida vid Lusitania-sänkandet, ehuru hon citerar i detta fall, att »en handling kan vara fullt laglig och dock både självisk och farlig». För min del är jag fullt på det klara med, att »själviska» handlingar ganska ofta måste förekomma i krig, men jag är av andra skäl med om, att det i detta fall varit bättre att ej utsätta Tyskland för det tiodubblade hatet från dess fiender, och dessa utgjorde ju redan före kriget största delen av alla människor på jorden. Däremot kan man med fördel försöka tänka sig fallet inverterat:Låt oss antaga att den tyska atlanterångaren »Kaiser Wilhelm der Grosse» skall med en jättelast ammunition, levererad av de under kriget utökade svenska ammunitionsfabrikerna, avgå från Göteborg. Engelska agenter varna neutrala svenskar, som ämna följa med detta, enligt officiella uppgifter som hjälpkryssare byggda ammunitionslastade fartyg. De svenska tidningarna håna som fega alla »betänksamma», ty England skulle aldrig våga att sänka ett fartyg med neutrala kvinnor och småbarn, och Sverige måtte väl ha full rätt att utföra och försälja ammunition till vem det vill. England åter framhöll, att det ej av hänsyn till de i Belgien kämpande engelsmännen kunde tillåta, att den tyska artillerielden förstärktes genom dessa ständiga och stora laddningar av svensk ammunition, och lät ett par sjömil från tyska kusten en engelsk undervattensbåt sänka »Kaiser Wilhelm der Grosse» och alla dess energiskt varnade neutrala och civila. Skulle detta engelska »dåd» väckt någon vidare ovilja i det neutrala U. S. A.? Men om en tysk u-båt gör samma sak? Ja, då kan man verkligen citera det tyska ordspråket: »Wenn zwei dasselbe tun, so ist es nicht dasselbe.» Och därför tror jag det varit bättre, att Tyskland låtit bli att torpedera den av marinministeriet byggda och subventionerade Lusitania. Och jag minnes, hur jag just det ögonblick, då jag sedan fick veta, att torpeden inträngde i den stora engelska hjälpkryssarens lastrum, uttryckte min oro,att det skulle bli allvar av de tyska, redan då över hela världen spridda varningarna.

Det som allra mest visar äktheten i Ellen Keys sökande efter sanningen bland alla lögner, hetsiga överord och gemenheter, som yttrats under detta krig, är hennes omdöme, då det gäller Edith Cavells arkebusering. Hon hade svikit sin plikt som sjuksköterska, använt sin ställning som sådan, särskilt gynnad som hon var av tyskarna, för att hjälpa deras fiender. I vad mån hon gjorde ur högre individuell eller nationell mening rätt i sin lika tyska som engelska uppfattning av »right or wrong, my country», är svårt att säga. »För hennes handling var döden straffet», säger Ellen Key, och påpekar den »orättvisa, som man hör svenska ententevänner begå», när de tala om »mordet på Edith Cavell».

Om Romain Rolland, som Ellen Key säger, är »världskrigets störste hjälte», vet jag icke, men tror, att denne modige, för mig i allra högsta grad sympatiske författare, som just nyss i Revue Bleue av Paul Flat, den gamle Taine-lärjungen, blivit så lågsinnat angripen, är en man, som mycket gagnat sitt land. Men är man ej på visst håll här i Sverige alltför mycket benägen att underskatta det militäriska modet, och med hänsyn tagen till de tiotusentals hjältedater, som utförts av andra fransmän under detta krig, torde uttrycket vara litet överdrivet, liksom orden om »det haltlösa pratet omkonkurrensavund och inringning», då det gäller anledningen, varför Tyskland är i krig, ord som hon efter tysken Fernau upprepar, höra till de mest olämpliga som kunna sägas. Om uti den svärm av slagord, som spritts kring världen under detta krig, det finnes några, som äro sannare än andra, så torde det väl vara den oomkullrunkliga satsen, att kriget till stor del framkallats genom konkurrensavund mot Tyskland samt den av England ledda inringningen.

Bland alla försök att dela jämnt mellan de dussin nationer, som nu, och där erkänner jag haltlösheten i uttrycket, själva säga sig strida »för världsfredens definitiva betryggande och de små nationernas rätt», borde Ellen Key kanske ej glömt att det dock ej finnes något folk, som så systematiskt beljugits från alla håll, som det tyska. Detta måste man i sanningens namn hålla fast vid och stryka under, även om man av nationella, socialistiska eller anarkistiska skäl önskar ej bara deras nederlag utan också tyskarnas utrotande. Men detta önskar ingalunda Ellen Key, utan hon har i stället många välvilliga och rättvisa omdömen om tyskarna, och jag skulle vilja livligt råda svenskar av alla partier att läsa och begrunda den rättrådiga boken, som hon skrivit för att varna oss för den fara, »som hotar den svenska folksjälen genom att vi överlämna oss åt ett lidelsefullt partitagande för den enaeller den andra maktgruppen». Denna varning kan litet var och jag också behöva, om jag även, då det gäller Ellen Keys idealistiska tal i utrikespolitik, ofta känner mig lika egendomlig till mods som den affärsman gör, vilken skall ordna upp några ekonomiska ting med en kristen av en typ, som Ellen Key väl känner till, en sådan, som anser det vara misstro mot Guds försyn att livförsäkra sig och har samvetsbetänkligheter — jag tror det är enligt Hesekiel — för att låna ut pengar mot ränta.

För egen del har jag, jag skäms ej för att säga det, den djupaste motvilja mot krig, mot dess orättvisor, dess råheter, dess lögnväsen. Dessa söndagsskolesnälla tyskar, engelsmän, fransmän eller ryssar, humana, enkelt fromma och hjälpsamma, lugnt humoristiska, som alla slåss emot djävlar i människohamn, göra mig förtvivlad, om jag också vet, att härliga stordåd och hjältemodiga uppoffringar ymnigt förekomma. Jag känner mig icke särskilt uppretad mot engelsmännen, ehuru jag ej kan vidare entusiasmera mig för deras oegennyttiga försök att krossa den tyska militarismen, som lär denna gång figurera — och det gäller för resten hela Tyskland — som »djuret i Uppenbarelseboken». Jag har i min hand en liten broschyr, utgiven av parlamentsledamoten Wason, där han använder som motto och stöd för sin uppfattning följande bibelspråk ur Johannes' uppenbarelse: »Att ingen kan köpa eller sälja utan den,som har märket eller djurets namn eller dess namns tal.» Detta lär vara särskilt dräpande för tyskarna. Mig förefaller det passa minst lika bra på engelska trakasserier och ingrepp mot neutral handel.

Till slut ett ord, där jag får den lyckligtvis icke alltför sällsynta glädjen att tycka lika med den ärade och, om jag får säga det, för mig så kära, i svensk kulturodling så betydelsefulla författarinnan. Hon själv tror, att vi i detta stycke tycka olika, ty på sida 83 talar hon om, att Carl Laurin tror på krigets evighet, och säger, att de som tala så »glömma att utvecklingen övervunnit kampen man mot man, stam mot stam, smårike mot smårike genom alldeles samma förlopp, som den skall övervinna kriget mellan stormakt och stormakt». I den lilla mera naggande än goda tidningen Naggen stod det i anledning av den artikel, som Ellen Key citerar: »Först om tusen år, profeterar hr Laurin, kommer kriget att möjligen försvinna. Så sakta. Och varligt.» Naggen blev alltså otålig över mina tusen år. Och Naggen har alldeles rätt. Ellen Key och jag tycka alldeles lika, ty hon säger i sista meningen i broschyren »Själarnas neutralitet» om den eviga freden: »Dit hän är långt. Men för eviga tankar äro tusen år såsom en dag.» Hon tror således som jag själv. Den eviga freden kan ej komma förrän i morgon, d. v. s. om tusen år, och det är nog skäl att arbeta på den i alla fall, det tycksbehövas. Men vore det inte lämpligt att man i dag också genom ett effektivt och av sakkunniga gillat försvar förberedde Sverige för det krig, som kan bryta ut, innan sol gått ner?

Stockholms Dagblad den 8 och 9 maj 1916.

*

FORDKONGRESSENS OCH MINA ÖNSKNINGAR VID VÄRLDSREGLERINGEN.

Fordkongressen eller Neutrala konferensen har kommit med en appell till de krigförande staternas regeringar, parlament och folk. Då Fordkongressen också vänder sig till de neutrala folken, kan naturligtvis även jag få komma med min »oförgripliga mening» och detta så mycket hellre, som jag tillfrågats av Fordkongressen. I alla fall är jag övertygad om att freden och den gigantiska ägostyckningen komma att få en från Fordkongressen och tyvärr även från mina önskningar skiljaktig karaktär. Freden kommer nämligen att vila på hur mycket främmande område man besatt och på hur mycket pengar, mat, ammunition, vapen samt friskt och dugligt befäl och manskap som vid fredsslutet finnes hos de krigförande parterna.

»Rättvisa krig», avlösta av »eviga freder», ha förts och slutits av kejsardömen, konungadömen, federativa republiker, socialistiska kommuner och vilda stammar, så länge dessa former funnits. Förut slogs man man

mot man. Krig föres för att få mera makt, mera plats, mera mat, ibland också mera rätt. De likna således revolutioner. Den blodiga striden man mot man, parti mot parti, makt mot makt måste sluta, då någon med större makt får intresse av att bjuda fred, denne må nu vara negerhövding, president Abraham Lincoln eller kejsar Napoleon I. Till dess griper den starkare personen, den starkare upproriska gruppen, den kraftigare staten ofta till vapen.

Funnes alltså en världspolis med så fruktansvärda maktmedel och försedd med så många konstaplar, att den kunde häkta hela Ryssland, Tyskland eller Nordamerikas Förenta stater, om de bleve uppstudsiga, skulle det kunna bli evig fred.

Men en viss fara för övergrepp föreligger alltid från »jordpresidentens» sida, hans, vilkens lön nu under världskriget debatterades i svenska riksdagen, och kanske ännu mer av världscivilministern, under vilken polisen sorterar. Dock skulle väl denne som medlem av jordregeringen stödja sig på den visserligen rätt brokiga majoriteten i världsparlamentet, och han bleve alltid uttryck för majoritetens önskan och hade således rätt. Knappast dock i minoritetens ögon. Om kineser, hinduer och negrer sloge sig tillsammans vid val till världsparlamentet till ett block i fruktbärande samverkan, vore det nog svårt för oss vita att göra oss gällande, men valdes blott världsparlamentet efter allmän lika direkt manlig och kvinnlig rösträtt, så hadevi emellertid ej rätt till missnöje. Dock kunde våra representanter som demonstration rulla röstsedlarna utåt. Men världspolisen måste lyda den parlamentariskt tillsatte nyssnämnde världscivilministern, vare sig han nu vore kinesen doktor Sung eller negern general Cæsar Washington.

Man ryser, då man tänker på vilka blodiga krig, vilka mördande revolutioner måste föregå detta idealiska tillstånd. Dock icke alldeles idealiska, ty världspolisen funnes och måste finnas. Erfarenheten har lärt detta. Stora och starka religioner, buddismen och kristendomen, ha haft stränga ord mot blodsutgjutelse men ha lyckats blott tämligen måttfullt att stävja densamma. Att socialismen, som också har sin religiösa sida i broderskapskänslan-solidariteten och absolut är emot all blodsutgjutelse, skulle lyckas bättre, är föga troligt. Redan en flyktig blick på Pariskommunen 1871 visar detta.

Mr Henry Ford har i bästa välmening i likhet med ryske tsaren Nikolaus II försökt med en fredskongress. Tyvärr har ännu ingen av dessa lyckats genomföra den varaktiga freden. Tsaren kanske dock bäst, ty en permanent fredsdomstol existerar, och i Haag finnes det s. k. Fredspalatset. I Haag beslöts också före krigets utbrott på begäran av Tyskland och Frankrike att intet förbud mot att bombardera städer från flygskepp och flygmaskiner skulle utfärdas. Det franska Karlsruhebombardemanget och de tyskazeppelinbombardemangen på Paris äro således fullkomligt i enlighet med vad Frankrikes och Tysklands fredsrepresentanter själva under freden framställt i fredsstaden. Troligen lyssna de stridandes regeringar nu under kriget tämligen förstrött till de vänliga uppmaningarna från Grand Hôtel, Stockholm.

Man får nämligen en känsla av hur tröstlöst svårt det är redan att få ömtåliga saker under skiljedom. Då tyska regeringen 1915 anhöll hos presidenten Wilson, att rättmätigheten av Lusitanias sänkande skulle få komma under skiljedom, avböjde Förenta staternas president Wilson denna anhållan, och han är dock i likhet med Lloyd-George, som i augusti 1914 förklarade kriget mot Tyskland, »utpräglad fredsvän» eller s. k. pacifist.

Bland de önskemål Fordkongressen nu, påsken 1916, kommit med är väl det främsta »nationernas rätt att bestämma över sitt eget öde». Det förefaller mig dock, som om s. k. coloured people vore bortglömt. Hur pass kulört eller rättare hur pass urblekt måste man vara för att få göra anspråk på »allmän lika direkt manlig och kvinnlig etc.» och nationell självbestämning? Nu tyckes meningen vara, att dessa, kanske ännu ej tillräckligt frisinnade negrer blott få förekomma på avd. B., där kolonifrågor avgöras, och där § 11: »De tyska kolonierna böra också återlämnas», visar en rättvisa mot Tyskland genom detta »också», för vilken man blir ganska förvånad och, om manär tysk, troligen också mycket tacksam. Däremot kommer det nog att stöta många tyskar att läsa § 3: »Ett förnyat övervägande av den svåra Elsass-Lothringska frågan är absolut nödvändigt.»

Skulle, frågar man sig, icke den lika svåra irländska frågan kunna lösas i ett sammanhang med den elsassiska? Rikslanden och Irland finge rösta, den franska minoriteten i Lothringen och den protestant-engelska minoriteten i Ulster finge underkasta sig flertalet och komma, de förra således till Tyskland, de senare under rent keltisk och katolsk ledning.

En finkänslighet — när det är fråga om storpolitiska ting, kan man ej vara nog finkänslig — för vilken åtminstone kejsaren av Ryssland säkert är tacksam mot sin efterträdare mr Ford, är att ester och letter, de trettio millioner, som kallas ukrajnare och som i likhet med finnarna ej äro alldeles nöjda med sin ställning inom den ryska statsordningens ram, icke berörts bland de många förslagen. Kanske kände de entusiastiska amerikanarna ej ens till Finland, men då kunde väl den kände norske politikern Haakon Løken, som säkert har hört om den norska gränsen mot Finland, ha berättat något om detta land. Statsadvokaten Løken, som undertecknat frågorna med sitt namn, anser väl i alla fall, att Finland, som ibland räknas tillsammans med Norden, åtminstone borde få nämnas i den kartreglering, som Fordexpeditionen föreslagit.Jag hoppas dessutom, att konung Kalakauas på Sandwichöarna rättsinnehavare måtte återfå sina fäders tron och att U. S. A. där nedhalar stjärnbaneret.

Men kanske är det en sak och det verkligen på djupaste allvar, jag ännu hellre skulle vilja, och det är att ansvariga, kunniga statsmän, så rättrådiga man kan vara i denna »snöda världs lägenheter», så snart som möjligt underhandlade om fred. Kunde denna rätta några gamla orättvisor och ej tillskapa allt för många nya, vore det så mycket bättre.

Mina känslor för nationalitetsprincipen äro litet sammansatta, men då det gäller Frankrike och Ryssland, gillar jag nationalitetsidén absolut och skulle helst vilja, att de tvåhundratusen fransmännen i Lothringen komme tillbaka till Frankrike, liksom att de bortåt sextio, sjuttio millioner människor tillhörande av Ryssland behärskade nationaliteter, som önska självständighet, också kunde erhålla densamma. Vad Belgien vill vet jag icke, men jag har all anledning att tro, att det icke önskar bli fastare eller ens lösare förenat med Tyska riket. Däremot skrev tidningen La Flandre libérale 1912: »En enorm mängd valloner skulle vara glada att genast få tillhöra Frankrike.»

Om detta är sant, och jag har sett tre, fyra andra på franska tryckta, före kriget tillkomna belgiska önskningar i den riktningen, vore väl ingen skada skedd i ett ännu icke hundraårigt, av Europas diplomati med konst tillskapat land med olika språk och olika raser.Alltnog, fredsfrågan ordnad eftersom folken önska hör till det mest invecklade som kan tänkas och kan ej lösas konsekvent.

Många svenskar önska att både letter och armenier skola få det bra, att Finland skall bli självständigt, men utan någon statlig förbindelse med Sverige, att Danmark får tillbaka Sönderjylland, att tyskarna skola få de tyska delarna av Ryssland, att polska väldet skall återupprättas, att Spanien återfår sitt Gibraltar och att Mexiko och Södra Amerika icke skola yankeeseras. Äro alla dessa våra önskningar överensstämmande med Fordkongressens?

Men då fråga blir om det vi verkligen kunna hoppas på, skulle man kunna säga, att vi längta, åtminstone många av oss svenskar, med berättigad egoism efter en fred, så förmånlig som möjligt för oss och för dem, som ha vänliga känslor mot oss, och i följd därav mindre förmånlig för dem, som ha mindre vänliga känslor mot oss.

Några av oss, och till dem räknar jag mig själv, hälsa också vördnadsfullt de millioner stridande, som tapprare än någonsin förr i världshistorien stormat mot dödar, förfärligare än förra tiders, och höljt sig och sina land, de må nu varit serber eller ungrare, ryssar eller fransmän, bajrare eller belgier, preussare eller engelsmän, tyrolare eller italienare, med den ära, som offervilligheten och mannamodet skänka i allatider. Kriget kan också göra anspråk på att betraktas med rättvisa.

Men nu väntar världen på fred. Barn bedja härom i alla krigförande länder. Många amerikanska millionärer åter anropa Gud innerligt om krigets fortsättande. Mr Ford är ingen sådan millionär, men har kanske något av barnet. Hans kongressmedlemmar äro lika avlägsna från oss jordbundna som älvor och sagoprinsar. Måtte, då frågan nu på allvar kommer upp i verklighetens värld, de fullvuxna, de verkligt vederhäftiga, de verkligt sakkunniga, statsmän, diplomater och militärer, gripa sig an med fredens efterlängtade värv.

Svenska Dagbladet den 19 maj 1916.

*

VÄRLDEN SÅDAN DEN BORDE VARA.

Skrivet på svenska av den norske författaren. — Denna och de följande uppsatserna utgöra en polemik mellan statsadvokaten Löken och författaren med anledning av föregående artikel.

Av statsadvokaten Haakon Löken.

Hr Carl G. Laurin har tillmötesgått Fordkonferensens önskan och givit ett långt och intresseväckande svar i Svenska Dagbladet på den fråga, som vi gjort honom och många andra ansedda personligheter här i Norden — om de gilla de allmänna principer och konkreta fredsförslag, som konferensen framställt i sin appell till de krigförande staternas regeringar, parlament och folk.

Syftet med denna vår enquête — som ännu bara är i sin första början, och vars resultat så småningom skola bli ordnade och publicerade — är att väcka intresse för freden, för verkliga positiva fredstankar och fredsvillkor, och söka åstadkomma diskussion om dessa, med den avsikten, att en sådan diskussion i alla länder måtte kunna bli fruktbärande.

Vi mena nämligen, och ingen kan väl bestrida detta, att det värsta hindret för freden är, att de allra flesta inom de krigförande länderna endast tänka på de militära aktionerna, icke på fredsmöjligheterna —

eller i alla fall endast på maktens, inte på rättens villkor. Framtiden måste byggas på rätt och mänsklighet, om inte världskriget skall börja rasa ånyo och slutligen förstöra hela vår civilisation och alla dess förhoppningar. Men de allra flesta äro endast vana vid rättens avgörande inom gränserna av en stat, och de gå ut ifrån såsom självskrivet att en höjning av rättens dominium till att också gälla strider mellan staterna inbördes aldrig skall kunna tänkas.

Hr Carl G, Laurin börjar sin artikel med den pessimistiska spådomen, att freden tyvärr inte kommer att bli sådan som han själv eller Fordkonferensen önskar det. Nej, det kan tyvärr gå så även denna gång, att övermakten på ena sidan blir så stor, att den kan och vill diktera en ny militärfred. Det kan hända, att vi skola få endast en ny »Pax Romana» — vad den nu än måtte heta — en fred som krossar allt självständigt liv bland dem som lyckliggöras med den. Men det kan ju också hända — och nu efter 22 månaders krig ser det närmast så ut — att det icke skall lyckas någon av grupperna att bryta sig igenom de förfärliga hinder, som gå från Engelska kanalen ned till Schweiz, från Östersjön till Rumänien, från Gardasjön till Triest, från Svarta havet till Persiska viken. Och i det fallet måste ju freden kunna byggas på något som är bättre än makt och våld — på mänsklighet och rätt. Då måste det vara möjligt, att de ansvariga politikerna kunde ta saken urmilitärernas händer och söka bygga upp en fred, som för framtiden sätter rätten i våldets ställe.

År 1871 misslyckades även Bismarck gentemot den segrande tyska härens generalstab, som krävde Elsass-Lothringen av militära hänsyn trots Bismarcks kloka varning. Sedan dess ha generalernas ande behärskat tyska folket utan motvikt, och tyskarna gingo 1914 rent av med hänförelse med i kriget, emedan de voro säkra på att deras styrka var så stor, att den skulle bringa en snabb och glänsande seger, ännu större än 1870—71 och utan större offer.

Nu är allt detta annorlunda. Den snabba segern kom icke, och synes nu lika fjärran för alla de krigförande. Men sorgen, lidandet och nöden äro nära nog för alla.

Hr Laurin anser rättens herradöme mellan staterna som något rent av utopiskt. Kunna vi tänka oss en världspolis med så många konstaplar, att den kunde häkta Ryssland eller Tyskland? frågar han.

Ja, allt är relativt. 1864—66 måste Amerikas Förenta stater »häkta» slavstaterna, emedan de inte ville lyda lagen som frigav negerslavarna. Det var en sorglig och blodig exekution. När världsdomstolen blivit införd, är det naturligtvis heller inte omöjligt att någon liknande konflikt kan uppstå inom världsförbundet — lika visst som det kan ske uppror inom en helt lagbunden med domstolar organiserad stat eller inom något av de stora statsförbund, som världen sedan länge vant sig vid.

På »evig» fred är det därför ingen av oss som tror — men på varaktig fred, på fred som regel, som allmän lag, mellan stater som mellan provinser och mellan individer. Den stat, som bryter freden eller som inte vill böja sig för världsdomstolarnas avgöranden, måste tvingas genom hela världens samlade krafter, genom moralisk, diplomatisk, ekonomisk pression och — om den själv griper till vapen — genom materiell makt, militäriskt motstånd så långt som nödvändigt är.

»Men då ha vi ju kriget igen», ropar man. Ja, precis likadant som vi inom en fredsorganiserad laglydande stat som t. ex. Norge också kunna få uppleva slagsmål, uppror, inbördes krig någon gång eller på något ställe. Och om ett sådant utbrott skedde inom världsförbundet, bleve det för det första inte värre än det nu är (således som våra motståndare alltså också tänka sig att det måste vara) — och värre än detta kan det i alla fall aldrig bli. Men för det andra skulle det aldrig gå så långt, när först världsförbundet hade blivit skapat med alla nödvändiga institutioner — domstolar med rättegång från först till sist, med undersökning, medling, juridisk dom eller skiljedom i alla tvistigheter, med allmänt erkännande som bas och med allmän makt bakom rätten.

Och i de allra flesta fall av »uppror» skulle det verka kraftigt nog, att den upproriska makten förklarades vara »i världens akt» — liksom den fredlöse i gammal tid förklarades »i rikets akt» — ochdärigenom nekades allt umgänge med hela den övriga världen, alltså bleve bojkottad — att dess värdepapper inte kunde säljas på börserna, statslån nekades, järnvägs-, post- och telegrafförbindelser stängdes, handelsskepp och andra värden beslagtoges etc. etc.

I de allra flesta fall skulle detta vara nog för att framtvinga respekt för världsdomstolen. Ja, efter erfarenheterna i detta kriget måste det bli otänkbart, att någon stat, som kan få sina rättfärdiga önskningar prövade och bedömda i fred av en opartisk domstol, skulle kunna tänka sig möjligheten av att förtjäna något på ett nytt världskrig, stående allena emot alla. Eller vad menar hr Laurin själv?

Jag tror, att om först Haagdomstolen kommer till stånd, godkänd av alla länders regeringar och parlament, då skulle det bli omöjligt för någon stats regering att förbereda ett dylikt uppror emot domstolen eller dess utslag, utan att det skulle väcka ett så starkt motstånd inom landet i fråga, att genomförandet bleve omöjligt. De hundratusentals krymplingarna och de millioner sörjande komma ju att leva vidare som levande argument mot nya krig, och då rätten först har blivit insatt som institution, är det psykologiskt otänkbart, att någon folkmajoritet skulle välja kriget igen i rättens ställe, sålunda som i våra dagar skett.

Hr Laurin ryser, när han tänker på de blodiga krig och mördande revolutioner, som måste föregå det idealistiska världsförbundet, som skulle ena sig omrättegång och dom i stället för krig. Jag menar, att det nuvarande världskriget är »utopiskt» nog, och att man icke behöver tänka sig ännu rysligare krig. De som kalla världsdomstolen och världspolisen för utopier glömma, att dessa begrepp endast äro utvidgningar av gamla och kända rättshistoriska fakta. Skall något kallas utopiskt och orimligt, måste det sannerligen hellre vara den åskådningen, att världen skall fortfara med sådana världskrig som detta, med en rättegångslös anarki som detta nuvarande, varifrån ständigt nya världskrig måste springa ut.

Med hänsyn till de konkreta förslagen i konferensens appell har hr Laurin rört vid frågan om huru eventuella avrustningar skola ske med hänsyn till Elsass-Lothringen eller Irland och Ulster. Om det kan ha något värde, vill jag om den frågan säga, att jag för min del instämmer i hans önskan, att minoriteter som fransmännen i Lothringen och engelsmännen i Ulster måste få rättighet att rösta oavhängiga av de andra. Det är orimligt att behandla dem sora absolut prisgivna åt andras bestämmande.

Hr Laurin har särskilt frågat mig, om jag icke tycker att Finland borde åtminstone få nämnas i den kartreglering som föreslagits. Jo, jag menar det. Och jag har i konferensen röstat för att Finlands autonomi blir restituerad. Och då flertalet icke gick med på att nämna detta uttryckligen, röstade jag för det som dock blev vidtaget, men som hr Laurin måste haförbisett, att den kommande världskongressen måste garantera alla folk av särskild nationalitet, som äro förenade med ett annat folk under samma regering, politisk och andlig frihet. Under en organisation av hela världen med en gemensam domstol i stället för krig torde detta program innebära lösningen av alla nationella frågor.

Jag är glad, att hr Laurin är så sympatisk gentemot alla nationella frågors lösning efter nationalitetsidén. Jag är däremot sorgsen över att han hyser den allmänna banala vantron gentemot den konsekventa utvecklingen av rättegångsidén, som vill sätta rätten i våldets ställe också mellan stater. Men jag kan endast med förvåning notera, att han går ut ifrån som den enda fasta punkten i verklighetens värld, att framtidens frågor bara måste behandlas av »de verkligt vederhäftiga, de sakkunniga, statsmän, diplomater och (!) militärer». När man ser detta postulat förklarat såsom kärnpunkten i hr Laurins för övrigt beaktansvärda bidrag i diskussionen, då må det verkligen med kunskap om historiens gång vara nödvändigt att minna honom om Axel Oxenstiernas berömda ord: »Min son, du anar inte med hur liten visdom världen blir regerad.» De orden passa väl in på vår tids diplomater och militärer bättre än någonsin förut.

Svenska Dagbladet den 24 maj 1916.

*

VÄRLDEN SÅDAN DEN ÄR.

Författarens svar till hr statsadvokaten Haakon Löken.

I anledning av det fredliga och älskvärda svaromålet på min artikel »Fordkongressens och mina önskningar vid världsregleringen» ber jag få säga följande:

Helt säkert tänka icke de krigförande, som hr Löken påstår, »endast på de militära aktionerna». I såväl Ryssland som Tyskland, i såväl Italien som Österrike, i såväl Frankrike som Serbien tänka folk och regeringar på fred. Kanske dock icke i England. Detta hindrar naturligtvis ej, att även genom andlig eller militär auktoritet betydande personer, grupper eller stater, såsom t. ex. påven, Förenta staterna och, om man vill komma med en artighet, mr Henry Fords kongress, kunna lägga sina fredsönskningar i vågskålen.

Hr Haakon Löken har i min tro rätt i att genom sammanslutning av nationerna ett rättstillstånd så småningom efter en mycket lång tid kanske kan uppkomma. Detta är, såvitt jag kan se, enda vägen till en något så när permanent fred. Jag tror också och har i tryck framhållit den åsikten, att man bör ivrigt arbeta på detta. Jag är tacksam för att av hans mun få höra, att »på 'evig fred' är det ingen av oss — d. v. s.pacificisterna — som tror». Emellertid vet statsadvokaten säkert, att små eller större staters sammanslutning, t. ex. i unioner, lätt kan få den mindre staten att känna sig förminskad i sin självbestämningsrätt. Redan detta förhållande torde hos oss, det erkänner jag gärna, framkalla en viss misstro mot en sammanslutning med den tyska eller den ryska maktgruppen.

Vad jag är alldeles viss på är att fredsrörelsen lätt glömmer det närvarande. Fredsvännerna predikade t. ex. i början av juli 1914 om världskrigets omöjlighet, och hade socialisterna i Tyskland och den radikal-socialistiska majoriteten i Frankrike verkligen trott dylika fredsförsäkringar tillräckligt länge i förväg, så hade det land, där man så trott och handlat därefter, nu varit »krossat» och haft föga nöje av den världsfred, som jag vet icke när kanske blir verklighet. I länder som Sverige och Norge med deras naivt »frisinnade» befolkning är det i min tro brottsligt att ingiva valmännen den falska föreställningen, att vår avväpning eller åtminstone en betydlig minskning i våra militärutgifter och av våra personliga ansträngningar i militärtjänsten skulle öka utsikten till fred. Det verkliga förhållandet är, att faran för krigsutbrott och vid krigsutbrott oerhört skulle ökas. Det är därför fredsrörelsen och dess ofta ideellt anlagda och rättänkande representanter bemötas med en viss kärvhet även från sådana, som icke neka dem sin personliga högaktning.

Vad angår hr Lökens ängslan för att sakkunniga militärer vid fredsuppgörelsen skola medverka, så vill jag blott i korthet fråga: Hur skulle det ha gått t. ex. för Österrike, om ej militärer hade fått, och det oberoende av nationalitetsgränsen, bestämma ur strategiska synpunkter var landgränsen skulle gå mot »den lömske förbundsbrodern i söder», mot Italien, detta den storordiga pacificismens och även krigsflosklernas förlovade land.

De Axel Oxenstierna tillskrivna orden: »Min son, du anar inte med hur liten visdom världen blir regerad!» skulle han nog också ha yttrat, om han hört på norska stortingets eller svenska riksdagens älskvärdast sagt försvarstveksamhet, och tillagt ett utropstecken ytterligare.

Den orsak slutligen, som gör att jag alldeles särskilt känner mig mindre förtroendefull mot Fordkongressen, är den illa dolda partiskhet, varmed den neutrala kongressen är oneutral och ser på den maktgrupp, vilken jag personligen anser att mitt fosterland av rättsskäl, av rasskäl, av klokhetsskäl bör önska framgång i den jättelika kraftmätningen, som nu tyvärr och trots alla fredsvännernas ovederhäftiga och farliga fredsprofetior är den mest ofrånkomliga verklighet.

Svenska Dagbladet den 24 maj 1916.

*

VÄRLDEN SÅDAN DEN ÄR — OCH SÅDAN DEN KAN BLI!

Svar av statsadvokaten Löken.

»Ingen skal ta sig selv ret, men en hver skal tale og dele sig til rette.» (Gammel norsk lov.)

»Hr Haakon Löken har i min tro rätt i att genom sammanslutning av nationerna ett rättstillstånd så småningom efter en mycket lång tid kanske kan uppkomma . . . Jag tror också, att man bör ivrigt arbeta för detta.» (Carl G. Laurin i Svenska Dagbladet for 24 mai.)

Folk pleier si, at diskussioner aldrig bær nogen frukt. Men de har ikke rett. Ordskiftet mellem hr Laurin og mig viser således, at de ikke har det. Det ser ialfald ut for mig, som om der allerede er et fælles grundlag, som må bringe fælles resultater.

Dersom man sammenligner de to mottoer, som jeg har sat ovenfor, og tænker på, at det förste er 1,000aar ældre end det andet (ja, i virkeligheten endnu meget ældre), så vil man kanske protestere, når jeg våger påstå, at forholdet er omvendt, — at hr Laurins sætning er like gammel som loven. Men det er nu sant likevel! For den gang da fortidens »pacifister» forsökte at bringe rettergang og dom in istedetfor selvtekt, vold og anarki, da sa også den tidens Carl Laurin: »Ja, — kanske, — småningom, — men efter en mycket lång tid!»

Men tusen andre ropte: Aldrig, aldrig! Og de hånte og forfulgte pacifisterne, som trodde på noget så utopisk, meningslöst, som rettergang og lov og orden mellem individerne.

Men retshistorien har vist os, at reformen sejret netop da når anarkiet var på det höjeste. Og lov og rettergang er gjennemfört — »så småningom» — ikke bare mellem individer, men mellem stämmer, fylker, riker, ja, mellem store forbund av store riker . . .!

Nu fattes bare den siste store sammenslutning. Men uagtet naturligvis denne er den vanskeligeste at få istand, — fordi den jo er den störste, — så er den ikke det ringeste mere utopisk end de mindre sammenslutninger var. Tvertimot, den er just så meget mindre utopisk end disse, fordi de allerede har vist vejen og lært os alle midlerne.

Og den tidens fylde, som hr Laurin tror er så långt, långt borte — men som han dog indrömmer at han tror på — den tror altså jeg er meget nœr.

Endnu for knapt 2 år siden — da jeg i september holdt mit foredrag om »Verdens forenede Stater» — blef jeg mödt omtrent overalt med ordene: Umuligt! Utopi! Fredsfantasier! Ogsåvidere — for ikke at tale om ord som: sludder, vrövl, ja vanvid!

Men iförgaars meldte telegrafen over hele Verden, at president Wilson — statschefen for 100 millioner, ja jeg tör si: for et helt kontinent — at han har proklameret samme tanke, nödvendigheten af »The union of nations» just på dette samme grundlag: Fælles rettergang, fælles domstol, fælles beskyttelse for dens virksomhet — kort sagt: »Verdens forbundne Stater — og en verdensdomstol med magt bak retten.»

Er ikke dette et tegn paa, at tidens fylde holder på at komme?

I samme retning peker ju også sir Edward Greys uttalelser forleden dag, foruten månge andre, endog i Rusland og Tyskland, således Maximilian Hardens artikel i »Die Zukunft for 23 april: »Wenn ich Wilson wäre» — som åpenbart betyr: »Wenn ich Wilhelm wäre» — hvor han skriver:

»Ingen regjering, intet folk, ingen klasse, ikke en eneste man eller kvinde vil være den samme efter denne krig som för. Konstitutioner og lover, fordomme og skrupler vil bli knækket av orkanen som strå omkring en dam» — og hvor han foreslår, at Tyskland tillitsfuldt »skal stille sig i et oprigtigforbund med alle andre stater, under herredömme av en skiljedomslov». Og han slutter:

»Horcht! Horcht dem Sturm der Hören! Tönend wird für Geistesohren Schon der neue Tag geboren.»

Paa denne nye dag tror jeg — og for den er det jeg arbejder også i Fordskonferensen. Skulde det ikke være et upartisk arbejde, som selv de varmeste germanofiler kunde stötte?

Svenska Dagbladet den 6 juni 1916.

*

»VÄRLEN SÅDAN DEN ÄR» OCH EFTER VILKEN VI FÖR NÄRVARANDE HA »ATT RÄTTA OCH PACKA OSS».

Visse Mennesker er — säger Kierkegaard — »som Møllen i det gamle Eventyr, om hvilken det hed: medens nu alt dette skete gik Møllen klipklap».

Ni blev glad, herr statsadvokat, att jag liksom Ellen Key anser, att om mycket lång tid det ej är alldeles omöjligt att kanske staterna genom världsdomstol och världspolis skulle kunna tvingas till nästan permanent fred.

Vill ni nu också göra mig glad och visa att ni lärt något av den nu nästan tvååriga vapendiskussionen, som då och då interfolierats av presidenten Wilsons fredsprofetior och ibland av hans krigshotelser.

Helt säkert måste ni inse, att länder som Norge och Sverige ha större utsikt att bevara sin frihet och sin självbestämningsrätt under den tid vi, våra barn och våra barnbarn leva — kort sagt under den tid vi ha att svara för — genom ett starkt militärt försvar med grundlig utbildning av befäl och trupp, med sträng disciplin och med grovt och fullgott artilleri,

än genom att de svenska och norska regeringarna och de svenska och norska riksförsamlingarna skulle instämma i den s. k. neutrala konferensens fredsönskningar.

Vi småstater böra därför, trots vår fredsönskan och vårt framtidshopp på säkrare rättstillstånd staterna emellan, för närvarande — såvida vi vilja fortfarande existera som fria — energiskt ingripa mot alla försvarsvägrare och noga tillse, att välmenande fredsvänner ej skola få tillfälle att insöva våra små folk i en farlig och alldeles oberättigad säkerhetssömn. Herr Löken är naturligtvis »försvarsvän» — det äro ju alla. Jag skulle emellertid vilja bedja er gå omkring och fråga i stortinget och i vår riksdag, huruvida vi två skandinaviska folk nu, innan världsdomstolen blivit riktigt säker, borde skaffa oss grovt artilleri. Ni skulle genast på ett flertal »försvarsvänners» tonfall höra, att de äro skäligen likgiltiga för ett försvar, som — nu vid »fredsutbrottet» — verkligen duger.

Svenska Dagbladet den 6 juni 1916.

*

WILSON OCH KRIGET.

»U. S. A. — Hear! Cheer! Ju, ess, ä, — rä, rä, rä, — ä, em, i, ar, ej, si, ä, Amörka, Amörka, Amörka!» — är utan tvivel det mest fredsälskande och krigslivade land inom och utom kristenheten. Den högre enhet, i vilken dessa motsatser förenas, är den mest strålande naivitet som någonsin förekommit på jordskorpan. Detta krigsfredliga och fredskrigiska amerikanska väsen har tagit mandom i presidenterna Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson.

Liksom de stjärnsmällar, som framkallats av de millioner bomber och granater, vilka, tillkomna i Betlehem, Penn., U. S. A., betydligt överstråla den stilla blänkande stjärnan över stallet i Betlehem, Judea, Pal., så överträffar U. S. A. i politisk hederlighet, i andens mognad, i pressens vederhäftighet gamla världen.

Roosevelt har erhållit det Nobelska fredspriset, och denne i fred som i krig evigt sina tänder visande hetsare till kriget med Spanien är utan tvivel den främste slagskämpen bland alla fredspristagare.Liksom kejsar Aurelianus erhöll hedersnamnet »restitutor orbis terrarum», borde både Roosevelt och Wilson kunna fa heta var för sig »moralisator totius mundi», och denna rang, heder och värdighet av världsuppläxare skulle för all framtid få pryda U. S. A:s presidenter. I en av Wilsons skrifter har jag hittat det värdefulla yttrandet: »Det finnes något hos en irländare, vilken själv iakttager den strängaste rättfärdighet, som förbjuder honom att uppträda som moralisk censor emot andra.» Det påstås, att det irländska inflytandet är starkt i Staterna. I detta avseende tycks det ännu ej vara tillräckligt.

Om man frånser nervositeten både hos amerikanarna, men i synnerhet hos amerikanskorna, vilka äro svagare och sjukligare än sina europeiska systrar och mycket ogärna föda barn — nativiteten är mycket låg i Staterna, särskilt hos de infödda amerikanarna — och om man frånser de svaghetstecken, som den tidigare inträdande ålderdomen och de tidiga dödsfallen påvisa, så erbjuda i alla fall Staternas befolkning genom sin arbetsiver, sin optimism, sitt sportsintresse och sin energi också flera drag av sundhet.

Av 92 millioner (1910) äro knappa 11 färgade (negrer omkring 10 millioner, kineser och japaner tillsammans omkring 150,000 och indianer 250,000). Samma år, 1910, voro av 81 millioner vita 70 millioner födda i Amerika, och man behöver bara höra detta för att begripa, hur obetydligt t. ex. det tyskainflytandet måste vara gent emot denna vad nationellt kännande beträffar ovanligt homogena majoritet av infödda amerikanare, särskilt då det gäller så ovanligt svagt mot främmande kulturinflytande reagerande som de lätt denationaliserade tyskarna. I stället för det dussin millioner tyskar i Amerika, som i Tyskland åtminstone brukar framhållas som ett värn för de tyska intressena, torde en halv million vara en riktigare siffra, om man menar sådana, som ehuru lojala amerikanska medborgare i alla fall hålla med sitt stamfolk, så länge U. S. A. är neutralt, och som med sorg försöka hålla sig neutrala, då deras nya hemland kommer i strid med det gamla. Sådana som kunna räknas som svenskar i U. S. A. torde uppgå till omkr. 400,000. Förenta staternas befolkning uppgick 1916 till 101,000,000 inv.

Allmänna opinionen i Amerika är först amerikansk och så anglosachsisk, och det är sannerligen å den stora majoritetens av sina landsmän vägnar som Wilson talar om »vår ras», med stolthet menande engelsmännen, för vilka även den mest nationalistiske amerikanare nog i innersta hjärtekammaren har en viss vördnad. Vad tyskarna beträffar, påstå kännare av Amerika, att de före kriget egentligen ej varit så avskydda och föraktade i Amerika, som de äro det i Europa. Jag har visserligen sett en tysk vetenskapsman, bosatt i Amerika, komma med en ganska lång lista på amerikanskt tyskhat med exempel hämtadefrån och med 1700-talets slut till och med 1914, men man kan gentemot det ställa en hel del yttranden av betydande amerikaner, vilka uttalat sin sympati för tysk arbetsförmåga och tysk organisation. Och det är nog ganska karakteristiskt med amerikanen Owen Wister, vilken i sin bok »The Pentecost of calamity» skildrat Tyskland som ett verkligt paradis och det tyska folket som de mest idealiska medborgare, älskvärda och vänliga mot främlingar, om han också någon månad senare måste erkänna, att det hela var ett bländverk, då han, sedan kriget brutit ut, i Frankrike och England fått höra hur tyskarna egentligen voro.

Nu under världskriget och räknat från dess utbrott har den amerikanska tyskantipatien varit mycket stark överallt, om också allra starkast i New England, och dessa särdeles oneutrala känslor gentemot tyskarna hava understrukits och utformats av största delen av den amerikanska pressen, vilken som bekant har betydande anlag för våldsamhet.

Professor Henry Ford, ej att sammanblanda med den varmhjärtade freds- och krigsentusiasten Mr. Henry Ford, påpekar i sin biografi över Wilson ett ställe av James Bryce i dennes nu »klassiska» och i allra högsta grad läsvärda arbete »The American Commonwealth», utg. år 1888. Bryce säger: »Men Amerika lever i sin egen värld. Säkert för angrepp, säkert till och med för hot, hör det från fjärran defördömelserop, som de europeiska raserna och trosbekännelserna rikta mot varandra, liksom Epikurs gudar lyssnade till mumlet, som uppsteg från den olyckliga jorden under deras gyllene borg.» »Men», fortsätter Ford, »denna period av undantagsrätt är slut; sedan Bryce tecknade denna idylliska tavla, har kriget med Spanien utkämpats, och U. S. A. har nu avlägsna, av dem avhängiga områden och besittningar att styra och försvara.»

Man glömmer egendomligt nog i Europa alltför lätt »den stora fredliga demokratiska republikens» senaste krigshistoria. Man minnes alltför dunkelt att 1861—1865 fördes ett krig, visserligen inbördes, men det måtte väl kunna räknas i alla fall, ett krig som då verkligen var »the biggest in the world». Då de båda kämpande härarna voro som starkast, hade nordstaterna 1,500,000 och sydstaterna 700,000 man under vapen. Det lyckades helt naturligt för de rika, mer än dubbelt så talrika industriidkande nordstaterna att efter fyra års sega och oerhört blodiga strider tvinga de med negerslavar jordbruksidkande sydstaterna att underkasta sig centralregeringen, att frigiva sina negerslavar och ge dem allmän, lika, direkt rösträtt. Det får icke betraktas som någon sympatiyttring för slaveriet, att England varmt understödde sydstaternas önskan att bilda en egen fristat. Man trodde helt enkelt, att det skulle bli lättare för England att genomdriva sina önskningar och fordringar gentemottvå sinsemellan rivaliserande nordamerikanska unioner än mot en stor, mäktig och enig.

Minnet av detta ovanligt hätskt förda och med amerikansk energi utkämpade krig, vars segrar nu under världskriget kunna fira sin halvsekelsfest, underhålles i Staterna ännu, ej minst av veteranerna. Man skulle kunna säga, att offensivandan, det initiativrika och modiga draget hos nordamerikanen, gör honom helt naturligt krigiskt sinnad, på samma gång som hans utilitarism och hans sekteristiskt kristna läggning predisponerar honom för pacifistiska resonemanger.

De företagsamma amerikanarna dragas magnetiskt till farliga platser, och där behöver man snart militär hjälp. Kapitalisterna och de, som skola bli kapitalister, fordra nya jaktmarker och hjälp när de kommit i klämman. Då fattiga och företagsamma nord-statare — de s. k. kappsäcksmännen, ty de hade blott en kappsäck som bagage — efter kriget kommo ned till sydstaterna för att skaffa sig de nya valmännens, negrernas, röster till indräktiga platser och sedan börja utsuga sina valkretsar, gjorde de vita sydstatsmännen i sin förtvivlan motstånd, men då tillkallade nordstaterna unionstrupperna, vilka skaffade kappsäcksmännen »rätt». Allt detta skedde naturligtvis med den uppriktigaste fredsönskan och med det muntra och friska etiska ordflöde, som är bruket i

WILSON OCH KRIGET. 59

U. S. A. vid alla, men i synnerhet vid litet moraliskt betänkliga tillfällen.

Det är givet, att U. S. A. har precis samma rätt som Tyskland och England att skaffa sig kolonier och att tillväxa. Amerikas folkmängd sväller genom immigrationen, Tysklands genom nativiteten. Jag har visserligen hört en svensk nationalekonomisk vetenskapsman, dock icke professor, råda Tyskland till ny-malthusiansk inskränkning i barnantalet för att förhindra sin egen expansion. Vad Amerika beträffar, torde inte ens Roosevelts energiska uppfordring till barnalstring hjälpa, men där är immigrationen så stor och ymnigt flödande, att nya områden i alla fall krävas.

För att begripa hur Förenta staterna och deras talsman Wilson ställa sig till de »quarrels in Europé*, som vi kalla »Världskriget 1914—19 ?», måste man hålla i minnet, hur den stora demokrati, som ledes av Wilson, ser på krig i allmänhet och hur de resonera om sitt land och Europa. Vad Wilson tycker är icke så lätt att veta, ty han är som hans svenske beundrare och biograf, Algot Ruhe, säger »slipad i rika facetten. Då t. ex. Wilson våren 1916 inför Förbundet för framtvingande av fred i Washington yttrade det bevingade ordet: »Förenta staterna begär för sin del ingenting, som någon annan nation äger», så måste naturligtvis ett sådant yttrande förstås på ett alldeles speciellt amerikanskt sätt. Krigs-6o

WILSON OCH KRIGET.

rådet Israel Holmström på Karl XII:s tid hade en liten bibelförklarande bit om tionde budet och säger där, att man visserligen icke far begära sin nästas hustru, men att det därför ingalunda står, att man icke far ta henne:

> Därföre ta, låt bli begära, Si, så plär jag katkesen lära.»

Någon egentlig begärelse till de av sju millioner bebodda Filippinerna fanns naturligtvis icke hos U.S.A. Men man tog dem från Spanien efter det för Amerika lyckliga kriget 1898,

Förenta staterna begärde däremot ingenting hellre än att en fri och oberoende stat skulle bildas på Panamanäset, när Amerika skulle genomgräva detta näs. U. S. A. anordnade då ett uppror i sydamerikanska republiken Colombia, erkände 1903 den lilla nya frihetsälskande staten Panama, som bröt sig ut ur Colombia, samt påtvingade den med milt våld en del penningar. Man får endast hoppas, att Förenta staternas nya, något mörkhyade vänner på Panamanäset känna sig riktigt fria.

Amerika har naturligtvis som alla stater sitt individuella sätt att uttrycka sina nationella pretentioner. Bismarck sade, att Preussen behövde det ena eller andra. Då Victor Emanuel på 1860-talet lade sig till med något, >nödgades han övertaga ansvaret» för det erövrade. England har vid liknande tillfällen en allvarlig, högtidlig salvelse av mera högkyrklig art, För-WILSON OCH KRIGET.

61

enta staterna den friska, glättiga tonen hos en nyfrälst metodist. Många tycka, att den tonarten, då det gäller rofferi, är den allra mest motbjudande, men detta är väl mera en smakfråga än en moralfråga.

Förenta staterna med deras insulära läge, sina över hundra millioner invånare, av vilka ett ovanligt stort procenttal är »plucky> (motsatsen till blyg), med sina enorma naturliga tillgångar av spannmål, kött och mineraliskt, vegetabiliskt och animaliskt fett, börja att se sig

o

omkring åt olika håll. At norr Kanada. »Det vänta vi>, sade för många år sedan en intelligent amerikan till mig, »skall tillfalla oss som en mogen frukt utan strid.> I söder Mexiko med en hel del dyrbara råämnen och »beklagliga inre förhållanden», en sak, som också den kan ha sitt stora värde. Kubas »beklagliga förhållanden» äro ännu inte fullt men nästan ordnade. I väster, om man reser tillräckligt långt, ligger Japan, ett östasiatiskt England, som just nu håller på att »hjälpa» Kina och troligen för närvarande vänder mot Förenta staterna ett ansikte, så oskuldsfullt och trovärdigt som en söndagsskolgosses, då han anordnar sin arsenal av »flugor» och papperstussar, vilka skola användas, då magistern tittar litet åt ett annat håll. Japan är nog ej alldeles olivat för att i sinom tid »överta ansvaret» för de Filippinska öarna, som försynen, något understödd av unionens pansarbåtar, överantvardade åt dem som kalla sig »God's own people», de s. k. nordamerikanarna. »De engelsk-talande folkens politik», säger Wilson i sin artikel om Burke, »har aldrig varit av spekulativ art. Den har städse varit djupt praktisk och utilitaristisk.» Det är ej utan att krig kunna vara praktiska. De krig, som förhjälpte England till en femtedel av allt land i världen, ha ej varit utan sin nytta för England.

Många av invånarna i den stora fredliga demokratiska republiken U. S. A. anse, att både flottan och armén i framtiden komma att behövas, och de ha utan tvivel rätt, att ingendera står i proportion till landets betydelse och rikedom. Flottan är visserligen den tredje i världen, men den stående hären räknar blott omkring 90,000 man. Presidenten är överste krigsherre.

Så stodo sakerna, då världskriget 1914 utbröt. Nordamerikas förenta stater förklarade sig genast neutrala.

»Den engelska friheten», för att ännu en gång citera Wilson, »har bestått i att göra det obehagligt för dem, som voro orättfärdiga.» Och just denna engelska frihet blev nu rådande på Atlanten, och engelsmännen, vilka endast kunna andas i sanningens luft, kontrollerade sanningen i de telegram, som avsändes genom de av England behärskade kablarna. I denna anglosachsiska frihet och sanning bildade sig nu den amerikanska opinionen om världskriget.

Förenta staterna kunde icke sälja till Tyskland, det var ju blockerat av England. Från amerikansktWILSON OCH KRIGET. 63

håll — man är i U. S. A. mycket ömtålig i rättsfrågor — framhölls, att det skulle vara »oneutralt», om man ej sålde ammunition till England och Ryssland, då Tyskland mycket gärna kunde få köpa om det önskade. Den engelska blockaden var en sak för sig. Och Nordamerika kunde ej ens obehindrat säJja till andra neutrala stater, ty det låg ej i Englands intresse. Dels för att förtjäna, dels förmodligen också i förhoppning att få ett snabbare slut på kriget lånar Amerika ententemaktema penningar och förser dem med ammunition i enorma kvantiteter och av mycket god kvalitet. Slutligen kom den stund — den kommer förr eller senare hos en långivare och leverantör — då etiska synpunkter och välmenande råd i förening med ett allvarligt ansiktsuttryck åtfölja kontanterna.

Wilson föreslår fredsunderhandlingar.

e

Ar 1856 föddes i Virginia Thomas Woodrow Wilson. Hans far var präst och blev »Professor of Theo-logy ön the Southwestern Presbyterian University, Clarkville, Tennessee, U. S. A.». Och många av faderns lynnesdrag lära ha gått över på sonen. Vid nitton års ålder blev Wilson student i Princetons universitet i New Jersey, den stat vid Delawarefloden, där svenskarna vid 1600-talets mitt hade sin lilla ko-64 WILSON OCH KRIGET.

loni. New Jersey fick trettiofem år senare Wilson till guvernör. Med en befolkning nästan lika stor som Danmarks sträcker sig den lilla staten mellan städerna Newyork och Philadelphia.

Vid det högt aktade universitetet Princeton, vars rektor Wilson sedermera blev, gjorde han sig mest känd genom en tidskriftsartikel »Cabinet Government in The United States», som visade åt vilket håll hans intressen pekade. Det finnes ej många historier från denna tid, påstå hans biografer, som äro upplysande för hans läggning, men en av dem bör kanske dock inte glömmas bort.

En dag, då den ovanligt hygglige Wilson — liksom Karl XII avsäger han sig tobak och njuter icke rusdrycker under någon form — satt och spelade ett för tillfället förbjudet spel — écarté — knackade någon på dörren. På bordet råkade det ligga en bibel. Kamraten lade korten under bibeln, men kastade en skygg blick efter den något oberäknelige moralisten Woodrow Wilson. Till sin belåtenhet fick han dock se, att Wilson öppnat bibeln och låtsade andäktigt läsa i densamma.

Flitig och energisk, om också ej vidare originellt begåvad, att döma av hans skrifter och tal, blev han så småningom universitetslärare och 1902 rektor, eller som det heter i U. S. A., president för Princetons universitet. I ett land som Nordamerika, där man får se sig om efter auktoriteter — man har ej alltidWILSON OCH KRIGET. 65

nog av att hylla millionärer — är det helt naturligt, att då de främsta universitetens rektorer yttra sig i nationens livsfrågor, de också ha de bildades öra i allra högsta grad. Det torde ej vara för mycket sagt, om man påstår att de stora amerikanska universiteten, på det mest lysande sätt understödda av rikmännen och på senaste tiden också försedda med ypperliga lärda krafter, äro en fristad och bildningsoas i det larmande, tomma och överhettade amerikanska livet och en naturlig motvikt till de väl hänsynslöst materialistiska strömningar, som genomgå nationens alla lager.

Wilsons litterära essayer visa, att han tyckes nästan uteslutande påverkas av den anglosachsiska bildningen. Man får så ofta, då det gäller denna ras liksom då frågan är om fransmän, en känsla av att bildningen är enspråkig — d. v. s. Wilson både »läser grekiska och skriver Stenografi» — men han verkar monoglott i hög grad, och de ord han i en av sina essayer yttrar om Schopenhauer göra en litet fundersam, om han ens på engelska läst något av eller om denna sin diametrala motsats. Men det är egentligen de engelska politiska stilisterna, Burke, Bagehot m. fl., som intressera Wilson. Man frågar sig emellertid, om ej något av den naivitet, varmed ännu mer begåvade personer än Wilson i Amerika och Frankrike bedöma företeelser utom sin språkgräns, beror på denna kinesiska språksjälvtillräcklighet.

9—170699. Laurin, Alla ha rätt.66 WILSON OCH KRIGET.

År 1910 blev Wilson guvernör för New Jersey och skötte i tre år på det förträffligaste sätt, påstå hans partivänner, denna viktiga plats. »Man började lyda lagarna», hette det, »som om hela staten varit en söndagsskola.» Hans omutliga rättrådighet har emellertid ingen satt i fråga, och detta torde bland framstående amerikanska politici vara en så pass märklig egenskap, att den väl kan motivera och flera gånger har motiverat ett presidentval.

Det var demokraternas parti, som satte Wilson vid styret. Som bekant är det ytterst svårt för en icke-amerikan att uppfatta skillnaden mellan de två stora partierna, demokraterna och republikanerna. Skillnaden har på senare tiden blivit ännu mera utsuddad. Egentligen är det två kapitalstarka, hänsynslösa och ytterst väl ordnade partiorganisationer, vilka arbeta med ungefär liknande fraser och med blicken oavlåtligt fäst på det s. k. »spoil system», d. v. s. de värva röster och agitera i medvetandet av att »bytet», »the spoil», bestående av en oändlighet mer eller mindre lukrativa platser, tages av det segrande partiet från det besegrade. Presidentens grepp på kongressen består, säger Wilson själv, uteslutande i de lockelsemedel han har genom platstillsättning. Gunnar Rexius har i sin intressanta bok »Presidentmaktens renässans i Förenta staterna», tyckes det, samma uppfattning som Wilson. Rexius säger, att »presidentens påtryckningsmedel ligger (här) i hotetWILSON OCH KRIGET- 67

att begränsa eller fråntaga någon (av kongressledamöterna) patronagerätten», d. v. s. den enskilde riksdagsmannens rätt att skaffa sina släktingar och vänner inbringande platser.

I ett av de tal, som Wilson höll — före presidentvalet 1913 —, framhöll han vältaligt, att »nationens kraft måste samlas och inriktas mot varje form av särskilda privilegier och sopa bort alla orättvisor för att en gång de ursprungliga människorättigheterna må hävdas -------». Detta påminner något om det som en

av hans beundrare yttrat: »Vad han gjort gällande som önskvärt, ja rent av lovat beträffande 'folkets' inblandning i sakernas gång, motsvaras ingalunda av

hans personliga uppträdande efteråt.------------Sparar

han inte», fortsätter hans biograf, »härigenom folket en hel del besvär, så folket blir belåtet?» Det är just denna amerikanska »belåtenhet», presidentens belåtenhet, kongressens belåtenhet och folkets belåtenhet, som utgör en av huvudskillnaderna mellan amerikansk och svensk demokrati.

Wilson hade ej setat länge som president, förrän världskriget utbröt. Den 5 augusti 1914 meddelar presidenten Wilson de europeiska stridande suveränerna samt presidenten Poincaré, att han »nu eller vid varje annat tillfälle, som kunde anses lämpligare, ämnade handla i den europeiska fredens intresse».

Amerikanske presidentens makt är stor under de fyra år den varar, och den har betydligt vuxit, sär-68

WILSON OCH KRIGET.

skilt under Roosevelts och Wilsons starka händer. Så kom Wilson, denne demokratiske president, att tvärt emot partiets traditioner stärka centralregeringens makt.

I ett budskap till kongressen i december 1915 yttrar sig presidenten Wilson i den för en pacifistisk president särdeles betänkliga frågan om krigsberedskapen och gör det med, kan man kanske säga, berättigad hänsyn tagen både med avseende på freds-ivrarna och krigsivrarna. »Vi anse krig endast böra

hävda ett folks rätt mot angrepp.-----------Och>,

tillägger presidenten, efter en försiktig apologi för ett förbättrat härväsen, och nu lyser den amerikanska patriotiska känslan fram, »amerikanarna måste bli satta i stånd att spela den stora roll i världen, och särskilt på detta halvklot, för vilken de äro utrustade såväl genom sina principer som genom sin måttfulla ärelystnad.»

Wilson är, förefaller det, till hela sin läggning fredsvän, om han också som amerikan har lättare än t. ex. svenska pacifister att anslå en aggressiv ton. Den krigiska miljön i Staterna är emellertid så stark, att presidenten ofta tvingas att rynka ögonbrynen och höja rösten.

Om också med en annan betoning, beroende på den mycket olika miljön, torde han i alla fall liksom kejsar Wilhelm II vara en av de uppriktigaste fredsvännerna1 bland dem som nu styra världens stora

1 Wilson är kanske dock något mindre fredsvän än kejsar Wilhelm II.WILSON OCH KRIGET. 69

stater under dessa ofredens år. Hos både kejsar Wilhelm och president Wilson spelar det religiösa in. Hos kejsar Wilhelm finner man en viss romantisk formulering av känslorna, hos president Wilson en mera utilitarisk fraseologi. Månne icke även deras begåvning har vissa likheter liksom de båda överensstämma i humanitär och autokratisk läggning.

Man är ofta orättvis mot U. S. A. i Europa och stötes dels av de motbjudande företeelser, vilka tyckas vara oskiljaktiga från demokratiskt statsliv, om de också äro ovanligt elakartade i Amerika, dels av den amerikanska plutokratiens vräkighet och otillbörliga inflytande på det allmänna, men man glömmer, att det stora flertalet hyggliga människor av alla klasser hålla sig från politiken — en ingalunda rekommenderande sak, men ursäktlig då politiken fått en karaktär av ohjälplig smutsighet — och ett bra stort antal amerikanska män och kvinnor leva, skulle man kunna säga, i en ovanligt frisk moralisk atmosfär. Man glömmer dessutom, något enerverad av amerikanskt uttryckssätt, att naivitet också är ungdomens särmärke samt att givmildhet och allmänanda och ej minst arbetslust äro utmärkande för ett flertal av de amerikanska millionärerna. Slutligen är det mycket vanligt, i synnerhet då man hör om all den oborstade knölighet, som har en så god jordmån i amerikansk politik, att man glömmer den solida i alla samhällsklasser be-70 WILSON OCH KRIGET.

fintliga anglosachsiska kulturen, som ger finhet åt så många sidor av den amerikanska sammanlevnaden.

Den anglosachsiska kulturen bildar, så amerikanskt färgad den än må vara, tillika med det engelska språket den viktigaste förbindelsen med England och har framkallat, det vore onaturligt annars, en varm sympati med Englands strid mot Tyskland, såsom man i U. S. A. uppfattar världskriget. För resten, varför skulle man i U. S. A. ej få glömma bort Ryssland, när så många högt bildade svenskar kunna göra det, då världskriget kommer på tal.

I april 1916 kom en allvarlig not från Wilson, uppmanande Tyskland att se till, att amerikanska medborgares liv ej offrades under u-båtskriget. Tyskland svarade i maj, att det ginge in på att ej utan varning sänka de till England destinerade båtarna, men att det i ersättning fordrade, att det amerikanska kravet från november 1915, att engelsmännen ej skulle förhindra handeln mellan neutrala stater, borde genomdrivas. För det senare ville emellertid Amerika icke göra något. Krigsmolnet gled i alla händelser förbi, då Tyskland vid denna tid ej ansåg sig kunna böra skaffa sig ytterligare en allvarlig fiende. Så kom i december 1916 centralmakternas förslag till fredsförhandlingar. Det möttes med hån från de allierade.WILSON OCH KRIGET. Jl

Tagande avstånd från varje sammanhang med centralmakternas förslag till fredsunderhandlingar, föreslog president Wilson den 22 december 1916, »att en jämförelse anställdes mellan de olika uppfattningar, som förefinnas, vilken måste föra till en definitiv anordning för återställande av världsfreden».

Presidenten utvecklade sedan i en framställning till senaten — om också icke som den romerska en »församling av konungar», så dock en grupp av betydande mångmillionärer — att »varje tanke på seger i den nuvarande striden måste uppgivas. Seger betyder en fred, som påtvingas den besegrade, och det agg som därigenom uppstår skulle innebära ett ständigt hot mot världens säkerhet.»

På detta svarade Tyskland, att den kejserliga regeringen anser ett tankeutbyte vara den lämpligaste vägen att nå det önskade resultatet. Den har därför äran att i överensstämmelse med sin förklaring av den 12 dennes, som bjöd handen till fredsförhandlingar, föreslå omedelbart sammanträdande av delegerade för de krigförande staterna på neutral plats. De allierade svarade, att de »hade en lika djup önskan som Förenta staterna att så snart som möjligt se detta krig, för vilket krig centralmakterna bära ansvaret, fört till slut». Ententen avböjde att börja några fredsförhandlingar och framställde i stället fordringar, som gingo ut på styckandet av Tyskland72 WILSON OCH KRIGET.

och Bulgarien samt krossandet av Österrike och Turkiet.

Sverige, Norge och Danmark svarade på Wilsons framställning, att de tre regeringarna förklara sig hoppas, att president Wilsons initiativ skall leda till ett resultat, värdigt de upphöjda tänkesätt, som därvid varit för honom ledande.

President Wilson hade således fatt anslutning från Tyskland, Österrike, Bulgarien och Turkiet, livlig tacksamhet från de andra neutrala och nej från entente-makterna.

Den i februari 1917 beslöt Tyskland att det med en skärpt blockad, utförd med u-båtar, skulle försöka uthungra England, på samma sätt som England genom sin blockad nu i åratal sökt uthungra Tyskland. Missnöje med Englands avböjande av Tysklands och president Wilsons förslag till fredsunderhandlingar gjorde även sitt till i denna tyska skärpning av kriget.

Den 5 februari 1917 meddelar emellertid Wilson hotfullt Tyskland, att han icke gärna kan tro, att Tyskland vill utföra hotelserna mot den neutrala handeln, men — och här blev tonen betydligt kärvare än den, som användes, då England hindrade den neutrala handeln — »om detta göres, så skall presidenten bedja kongressen om tillstånd att använda nationens maktmedel att försvara nationens medborgare, som äro sysselsatta med fredliga och lagliga ärenden pä havet».WILSON OCH KRIGET. 73

------------President Wilson trodde, »att det skulle bidraga till världsfreden, om de andra neutrala makterna kunde finna det möjligt att vidtaga liknande åtgärder».

Wilson hade frågat, om de krigförande ville fred. Centralmakterna svarade på detta ja, ententemakterna nej, de neutrala uttryckte sin fredsönskan. Presidenten uppmanar nu ententemakterna, som sagt nej till hans fredsförslag, och de neutrala makterna, som sagt ja, att angripa centralmakterna, som sagt ja till hans förslag om fred.

Det måtte icke stå tillräckligt klart för den stora nation, för vilken Thomas Woodrow Wilson är en så typisk representant, hur Europa egentligen är beskaffat. Fattar man icke där, att det för exempelvis Holland eller Danmark skulle kunna medföra allvarliga konsekvenser, om dessa länder, även med all den högsinnade och mäktiga hjälp, U. S. A. helt säkert skulle vilja lämna, förklarade krig mot det ännu februari 1917 icke alldeles avlivade Tyskland.

Svenska regeringen påpekade i sitt svar på Wilsons originella krigsförslag, att den förut »skyndat att ansluta sig till det högsinnade initiativ, som presidenten tagit i syfte att undersöka möjligheterna att få till stånd underhandlingar mellan de krigförande». Sverige hade sålunda varit tacksamt för Wilsons fredsnot av den 22 december 1916. Med avseende pä hans krigsnot av den 5 februari 1917 meddelade där-

10—170699. Laurin, Alla ka rätt.emot den svenska regeringen, att Förenta staternas regering för att göra slut på kriget »valt ett medel, som står i fullständig strid mot de grundsatser som hittills varit ledande för kungl. regeringens politik», nämligen den fredliga och opartiska neutralitetens.

*

ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

Romain Rolland hör nu under kriget till de få världsbekanta personer, mot vilka alla eller nästan alla här i Sverige vända sig med sympati.

I Frankrike, detta land med sin teoretiska universalitet och sin praktiska exklusivitet, där man alltid vill vad idéer beträffar stå i givande men aldrig i mottagande förbindelse med den övriga världen, har man redan vid utgivandet av hans stora arbete Jean-Christophe känt, att Rolland åtminstone i sitt förstående av det främmande hade något ofranskt. Men för alla, som älska Frankrike med den rätt, som man har att älska ett främmande land, d. v. s. utan att förråda sitt eget, har Rolland mer än någon annan fransman på bra länge ökat ej bara kärleken till utan också vördnaden för det franska.

Det är i mitt tycke både orättvist och opsykologiskt att ondgöra sig över att ett flertal fransmän under tider, då landet med uppbjudandet av hela sin materiella och andliga kraft strider emot arvfienden, som inkräktat en avsevärd del av Frankrike, medJ6 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

ytterlig otålighet lyssnar till den om »bochophilie» överbevisade författaren, då han i »Ovan stridsvimlet» yttrar några erkännsamma ord om motståndaren, eller rättare om vissa sidor av hans kultur och kulturpersonligheter.

Nu kunde man anmärka, att då det gäller Romain Rollands domar de mera sällan röra några faktiska och praktiska stridsfrågor och problemställningar. Det är mera uppmaningar till allmännelig kärlek och rättvisa. Hur kan man då förklara den franska förtrytelsen mot honom? Skulle man ej kunna jämföra detta fall med två affärsmän, som lidelsefullt diskutera ett ekonomiskt-juridiskt spörsmål, varom man just processade? Frågans utgång har den djupaste betydelse för bägges framtida liv. Den ene affärsmannen tillkallar sin broder, en präst. Med mild stämma talar denne om att broderns motståndare visserligen har gjort brottsliga saker, men att han har en och annan god egenskap, och slutar med att ivrigt uppmana bägge affärsmännen att besinna, hurusom nu processen visserligen måste ha sin gång men att det väsentligaste för de bägge bankdirektörerna vore att handla efter Apostlagärningarnas 2 kapitel 45 vers: »Och sina ägodelar och gods sålde de och delade med sig därav åt alla efter vars och ens behov.»

Skulle brodern-affärsmannen vara tacksam mot sin broder prästen för detta? Eller vore det icke naturligt att han darrande av ursinne skulle be honomROMAIN ROLLAND OCH KRIGET. 77

komma ned från molnen till marken och för en gångs skull hålla sig till sak.

I »Dans la maison», den sjunde delen av sitt stora, underbart rika arbete Jean-Christophe, beskriver Romain Rolland hur Frankrike ser ut inuti. Han talar där om hur »de pacifistiska och antimilitaristiska idéerna spritt sig med hjälp både av nationens ädlaste och av dess uslaste element». På några glänsande sidor skildrar Rolland, hur alla dessa typer av fredsdrömmare och ordningsmakthatare i samma ögonblick som de trodde, att kriget verkligen hotade, blevo frenetiska anhängare av detsamma. Detta skrevs åratal före världskrigets utbrott.

Gustave Hervé, som en%gång var en förening av Wicksell och Z. Höglund och som nu hör till dem, vilka högljuddast ropa på en energisk krigföring, är ett gott exempel på vad författaren menade.

Skulle man ej kunna säga detsamma om de franska nationalisterna som om pacifisterna, d. v. s. att de bestodo av de ädlaste och uslaste elementen av den franska befolkningen. Emellertid, så mycket är visst, att Romain Rolland hör till dem, som både äro ädla och fransmän. Han hörde till dem, som ville fred men som förstodo att kriget skulle komma och som, då det utbröt, genast intog den manliga ståndpunkten att han sade att »ett stort folk, som anfalles med krig, har icke blott sina gränser att försvara, det har också att försvara sitt förstånd».78 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

Alla folk äro i detta som i alla andra krig >an-gripna». Angripet, det är England 1914, angripet, det var Frankrike 1870. Trots den skarpsinniga och i bästa mening mänskliga psykologi, som utmärker Romain Rollands storverk Jean-Christophe, visar sig redan i denna bok hans svårighet att förstå det statliga, och man blir både glad och förvånad att han icke kommer med rådet att avsluta kriget genom att vända andra kinden till eller att skjuta Joffre, så som troligtvis de mest ytterligt gående kristna eller anarkister skulle rekommenderat. Det finnes både hos Tolstoi och Romain Rolland något av kristet färgad anarkism. Den ryska miljön gör den förstnämnde något mera desperat logisk, och den senares franska tänkande ger honom lyckligtvis något om man så får säga av relativ logik. Man har i alla fall, då det gäller dessa två store, en känsla av att det kanske hedniska begreppet staten är något särdeles svårfattligt för dem, liksom man ej kan låta bli att undra, hur en Jesus av Nasaret skulle ha yttrat sig, såvida frågan om stats-raisonen hade ställts till honom med alla sina fruktansvärda konsekvenser.

Skulle Jesus av Nasaret kunnat uttala satsen: Av två onda ting bör man välja det minsta? Jag vet ej, om inte också Tolstoi skulle besvarat detta påstående med en föraktfull tystnad. Rolland är emellertid så mänsklig, att han framställer frågan: om Europa har att välja mellan de två onda tingen pangermanismROMAIN ROLLAND OCH KRIGET. 79

och panslavism, vilket bör man välja? Och, som den skarpsinnige germanske läsaren redan anat, besvarar han denna fråga med: Europa bör välja det mindre onda, panslavismen. Eljest har man ofta en känsla av, att då spörsmålet gäller sådana frågor som: Under vilka förhållanden har man rätt att gripa till vapen? Skola ryssarna tåla, att Balkanhalvön blir tysk intressesfär, eller skola österrikarna tåla, att den blir en rysk intressesfär? så svarar Rolland eller åtminstone tänker: Sannerligen säger jag eder, I Skolen alls icke göra otrevliga frågor.

»Imperialism», skriver Rolland, »denna vilja till högfärd och övervälde, som strävar att i sig uppsluka allt, underkuva allt eller krossa allt, tål icke någon fri storhet utom sig själv. Den största faran för oss västerlänningar, den vars över Europas huvud svävande hot tvungit vår världsdel samman i vapen mot den, är denna preussiska imperialism.»

Imperialism finnes, det kan icke nekas, hos de tre stora kulturfolken fransmän, engelsmän och tyskar, och huruvida »större vilja till högfärd och övervälde» finnes hos engelsmän, fransmän eller tyskar, anse många vara omtvistligt, om jag också för min personliga del anser, att Frankrikes och Englands högfärd står som nummer ett. Men är det ej en ganska naturlig känsla för de tre stora kulturfolken att vilja ha mera makt, mera utrymme och mera andligt inflytande. Detta erhålla de genom organisation av sina maktmedel.80 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

dels medveten organisation av de militära maktmedlen, här eller flotta eller båda, dels en omedveten organisation av de andliga maktmedlen, som resulterar i en nationell kultur. Utvecklandet av dessa båda sidor av reell och ideell imperialism har varit utmärkande för Frankrike och England. Frankrike har på Flanderns, på Tysklands, på Italiens bekostnad, liksom i Afrika, Asien, Amerika och Australien, ökats och dessutom som rätt och billigt är velat påtrycka så många som möjligt sin enhetliga och starka kultur. Ludvig XIV, den revolutionära nationalförsamlingen, Napoleon I och Napoleon III ha ökat Frankrike och velat påtvinga Europa de franska idéerna, och de hade Frankrikes folk med sig. England har franryckt Frankrike Indien och Kanada och spritt engelsk makt och engelsk enhetlig och stark kultur i alla världsdelar. Tyskland, vars kärna Preussen under 1700-talet lyckades skaffa sig Schlesien från Österrike och Posen från Polen, har under 1800-talet till allmän europeisk förtrytelse lyckats genomföra sin enhet, taga det till tio elftedelar tyska Schleswig-Holstein och dessutom återtaga det till sjutton nittondelar tyska Elsass-Lothringen, som Ludvig XIV tagit på sin tid. Och detta land har nu, om ock i mycken svaghet, försökt att skaffa sig kolonier, om också resultatet ser litet ömkligt ut, jämfört med vad Frankrike och England vunnit.

Tyskland med sin plats mitt i Europa sitter trångtROMAIN ROLLAND OCH KRIGET. 81

och har av den anledningen behov av en mycket stark här och flotta för att alls kunna reda sig mot sina mäktiga fiender. Vad har detta imperialistiska land velat sträcka sig efter? Jo, områden i Marocko, och man känner med vilket resultat. England vill att alla människor skola få ett engelskt sinne, fransmännen vilja att alla skola tänka som fransmän. Kan man med rättvisa säga, att tyskarna på det andliga området ha någon tysk imperialism, önska att hela världen skall fa ett tyskt sinne? Ha de ej alldeles ovanligt lätt att gå upp i andra? Är ej det tyska språket, om man undantager Östeuropa, där man ibland måste tala tyska på allslaviska kongresser för att kunna begripa varandra, alldeles ovanligt litet känt och använt ute i världen?

Överflödande av kraft, av flit och initiativ, väller det tyska befolkningsöverskottet över världen för att göra affärer. Den enda tyska imperialismen, som man med skäl kan tala om, är tysk ekonomisk imperialism — och den kan vara otrevlig nog for konkurrenterna — och denna tyska ekonomiska imperialism vilja kejsare och folk stödja med en stark flotta. Tysklands framtid ligger på havet! Tyskarna ha märkvärdigt litet bebov av att få sin kultur känd och beundrad utanför landet. De beundra själva alla andra och lära själva av alla stora och små kulturländer, men de ha, tycks det, ingen känsla av att deras filosofisk-lyrisk-musikaliska hjärtekultur skulle liksom

ii—170699. Laurin Alla ha rätt.82 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

den franska och engelska formella kulturen vara en exportvara.

Alla starka makter vilja ha kolonier, alla vilja öka sitt välde. Rysslands, vars område är omätligt, vill bli ännu större. Det har visserligen inga kolonier men har nog litet imperialistiska tendenser i alla fall. Japan och Förenta staterna vilja ha kolonier och ta dem också, Italien och Frankrike likaså. Endast England behöver ingenting mera, »möjligen Kap Verdeöarna och Panama», säger överste Repington.

Tysklands »olidliga övervälde och högfärd» började omedelbart efter det s. k. enhetsverkets fullbordan, innan det ännu hade någon tanke på kolonier. Nu har det rätt länge målmedvetet arbetat på att tillsammans med Österrike—Ungern—Bulgarien—Turkiet i fred som i krig bilda en kil mellan de engelska och ryska världsväldena för att skaffa sig ett andhål. Det vill dessutom draga vinsten av de skördar, som skola bölja på Mesopotamiens ny bevattnade, nu förtorkade slätt, troligen också kunna hålla ett öga på Egypten och ett på Indien.

England anser, att allt hav är engelskt och att England har någon sorts företrädesrätt till all exotisk jord. Så långt har den tyska imperialismen icke hunnit, men »olidlig», det blir den hur den än bär sig åt.

Nå men Nietzsche, von Treitschke och Bernhardi? Ja, dessa äro mycket riktigt tyska makt- och militär-förhärligare, liksom det finnes ganska liknande i bådeROMAIN ROLLAND OCH KRIGET. 83

Frankrike och England. Vad den förste hårdhänte maktkänslans apostel beträffar, är han visserligen i skärpa och glans Maurice Barres ganska överlägsen, men nog måtte väl den senare, åtminstone då det gäller inpräntande i ungdomen av maktfilosofi och den hänsynslösaste nationalisms, haft en större åhörarkrets i sitt land. Har ej det tyska enhetsverkets förhär-ligare, den konservative von Treitschke, valt en lika tillåtlig form för en viss grupps historiska tänkande som den radikale sir Charles Dilke, då denne talar den engelska imperialismens sak. Den engelska imperialismen skiljer sig från den tyska i ett väsentligt avseende. Tyskarna ha utom sina gränser verkligen ännu fatt så litet jämfört med engelsmännens världsimperialism, att överste Repington har alldeles rätt, då han säger att tyskarna vad erövringar beträffar ha att be bordsbönen fore maten, under det att engelsmännen komma med den mätta och varmt religiösa suck, som utmärker bordsbönen efter maten. Men för att återgå till maktfilosoferna och militärför-härligarna. Bernhardi förefaller, då man läser hans bok Deutschland und der nächste Kr teg, vara fullkomligt övertygad om att Tyskland inom kort skulle ha att slåss för sin existens och det på flera fronter. Hans kärva uppmaning att i tid tänka på detta förefaller icke så obefogad. »Styrkan är gudomens förnämsta attribut och all rättvisas källa-------man måste önska att få åtminstone ett krig under var generation, den fordran gäller84 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

för armén lika väl som för folket.» Ett sådant yttrande låter pinsamt, och dock tror jag nästan säkert, att den tyske general Bernhardi skulle underskriva det, ehuru det är hämtat ur en fransk militärföreläsning.

Den franska och den tyska makt- och militärfilosofien äro ganska lika varandra, ehuru det villigt erkännes, att det minst broderliga av alla folk, fransmännen, har det största antalet broderlighetsresolutioner, utfärdade av humanitära, terroristiska och humanitär-terro-ristiska folkmöten, samt att den tyska armén i järnhård disciplin liksom i effektivitet erbjuder den största tänkbara olikhet med ett liberalt nationalgarde eller en demokratisk milis.

»Jag vill», säger Romain Rolland, »att Frankrike skall bliva älskat, jag vill, att det skall bliva segerrikt, icke blott genom makten, icke blott genom rätten — även det vore för hårt — utan genom sitt stora, ädla hjärtas överlägsenhet. Jag vill, att det skall vara nog starkt att strida utan hat och att även i dem, som det nödgas nedslå, se bröder som fara vilse och med vilka man måste hysa medlidande^ sedan man berövat dem möjligheten att skada.» Vad betyder detta på vanligt språk? Rolland vill säga; Sedan Ryssland—Frankrike—England—Italien besegrat Tyskland—Österrike, bör Frankrike för sin del nöja sig med att utom de 200,000 fransmännen i Elsass-Lothringen också införliva de därstädes befintliga 1,700,000 tyskarna. Däremot vill han troligen ej somROMAIN ROLLAND OCH KRIGET. 85

socialisten Millerand och många med honom, bland vilka vi ej få glömma den nyradikale Victor Hugo på sin tid, att hela vänstra Rhenstranden skall återbördas till Frankrike. Däremot tror Rolland som alla fransmän, troligen också de konservativa och legiti-mistiska, att »frihet» är ett ord, som engelsmän, svenskar och tyskar fått från Frankrike, och vad de senare beträffar, vill han sakta och varligt befria tyskarna från sin kejsare, och precis detsamma ville Victor Hugo i livstiden.

Rolland tror, att liksom revolutionens härar med ropet »fred åt hyddorna och död åt palatsen!» ville befria hela världen, fransmännen nu även i detta krig, dock ej utan väsentlig hjälp av ryssarna, skulle kunna med milt våld få tyskarna litet mera frisinnade och mänskliga. Det hör, anser jag, till något av det mest groteska och tragikomiska i hela världshistorien, men också till det mest nedslående, hur den store franske författaren, kanske den friaste ande i sitt land, tyckes tro, att varmhjärtade, godmodiga, vänligt skrattande ryska soldater å ena sidan och intelligenta, gladlynta och demokratiska franska poilus å andra skola befria Tyskland från militarism och mekanisk världsuppfattning.

Det förefaller mig, som Romain Rolland i ett av-seende vore alldeles särskilt ofransk. Han har den litet svårdefinierbara egenskap, som franska revolutionen kallade fraternité och som jag tror är en särdeles sällsynt ört både i Sverige och i Frankrike, där avund-86 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

sjuka och skadeglädje äro typiska nationalfel och förgifta ej minst de sociala striderna.

Kanske gör denna sida hos honom, att han ej så tydligt ser de internationella motsatsförhållandena-Hans godhet och humanitet ha eljest då det gäller individpsykologi intet av den fariseism eller den lätta naivitet, vilka bruka utmärka mycket dygdiga, då de skildra de sammansatta och onda.

Det är just denna broderlighet, som är den ideella sidan hos anarkismen och hos de antistatliga. Man finner den i urkristendomen, i ryska nihilismen och särskilt hos Tolstoi, vilken som bekant utövat ett mycket starkt inflytande på Rolland.

Romain Rolland, som kanske mer än någon annan nu levande människa förstår och älskar olika människosjälar och kan uttrycka deras finaste nyanser, påvisa deras innersta själsmekanism och som däremot genom sin antiasketiska kultursympati verkar så mycket sundare än de flesta känsliga anarkister, har, tyckes det, ej bara ovilja utan, som nyss påpekades, en utpräglad oförmåga att fatta statliga sammanhang. Jag går gärna in på att staten från negersamhällets despotism till och med Frankrikes parlamentarism ej är ett konstverk utan vank och lyte, men nog har väl staten under årtusendena varit en hjälp till större kultur och större rättvisa.

Statsmaskinen gnisslar ganska omelodiskt, men nog är det väl strängt, då musikern Romain Rolland betraktar dess prestationer som uteslutande oljudsalst-ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET. 87

rande, liksom den fullkomligt omusikaliske undrar vad det är för enerverande buller, som en orkester framkallar genom att spela en symfoni.

Några aforismer av den store fransmannen belysa ytterligare det sagda.

»Bland våra västerländska folk fanns intet skäl till krig, ty», förklarar författaren, »vi hata icke varandra »

»Vem har drivit folken till den förtvivlade nödvändigheten att krossa motståndaren eller dö, vem om icke deras regeringar?»

Och slutligen: »Vilken är den regering, en hederlig man skulle vilja räcka handen?»

Den revolutionäre Ledru Rollin frågade med en sorts förtvivlan under arbetarrevolutionen juni 1848, hur det kunde komma sig, att han, frihetsvännen, satt i Palais Bourbon och rekvirerade militär för att skjuta på folket. Han var ej den förste och blev ej den siste, som med smärta fick lära sig, att verkligheten ter sig något olika, då man har att se den i ögonen, än skildra den på en radikal tidningsredaktion — och på en konservativ också för resten.

Regeringarna, de må vara konservativa, liberala eller socialistiska, tala och handla under ansvar. En regering måste se till, »ne quid detrimenti capiat res publica», att icke staten lider någon skada; och som bekant kunna kritiska förhållanden vid många tillfällen fordra både spöknippor och bilor, både svärd och på senare tider grovt, mycket grovt artilleri.88 ROMAIN ROLLAND OCH KRIGET.

Sedan man betonat detta, är det långt ifrån, att man bör lägga händerna i kors, man får också verka för att lagens makt så småningom skall ersätta våldets. Man får för lagen icke glömma nåd och evangelium, arbeta på mildare straff, hellre fria än fälla och göra »krig nödd men fred onödd». Men man måste i alla fall alltid komma ihåg, att både lagens och det egna landets okränkbarhet fordra maktmedel, polis och soldater.

Romain Rolland skulle på detta svara det, som en apostel måste svara »Håll dig först till det ena väsentliga, tro och arbeta på fredens och rättfàrdighetens rike.» Och säkert är, att profeter behövas, om också vi profana vilja förbehålla oss prövningsrätt i praktiska ting. Det är sannerligen ej för hans i min tro ibland orättvisa angrepp på den tyske fienden, som man vill anmärka på den modige sanningssägaren Romain Rolland. Den som kan vara alldeles opartisk, då mor, maka eller fädernesland angripes, den är ingen riktig, man. Ej heller behöver man alltför mycket ondgöra sig över hans världsfamnande sympati, som omsluter den traditionellt och patologiskt landsförrädiske Lieb-knechtoch den berömde engelske författaren Norman Angell, som redan för sju år sedan bevisat krigets omöjlighet, såväl som varje liten anarkist, tysk, engelsk, rysk, fransk eller spansk, som yttrat sitt missnöje med status quo.

Det som gör oss frågande gentemot Romain Rollands ställning till kriget är hans världsfrämmande sätt attse på tillvaron. Jaurès har kallat sin doktorsavhandling »La réalité du monde sensible», och christian-scientisterna anse, att lidandet försvinner, om man ej tror på det. Tror Romain Rolland, att det statliga försvinner, att det saknar realitet i timlighetens och smärtans värld, därför att man ej tror på detsamma?

Men trots att man måste i detta viktiga fall taga avstånd från honom, så fylles hjärtat av tacksamhet, att Frankrike under dessa förfärliga år haft en röst, som med innerlig klang talat mot hatet, predikat om hoppet, påvisat allt som offrats och arbetats för att lindra smärtor och olyckor, och som vältaligt och varmt hyllat det land och den odling, som beundras av det största antalet människor i världen, Frankrikes.

I sin tio-volymsroman Jean-Christophe har han gett oss en kraftens, modets och kärlekens Höga visa, där idealitet och verklighetssinne genomtränga varandra. I sina artiklar om kriget har han visat, att ingen människa, icke ens den verkligt store, kan vara »au-dessus de la mêlée», men också, att i denna motsatsernas och plågornas värld det icke finnes något vackrare fel än att misstaga sig av för mycken kärlek, och att, om även världens och våldets gudar törsta efter blod och än så länge få det offrat åt sig i breda och röda strömmar, man dock får hoppas, att en gång den övergud skall härska, som löser alla livets kvalfulla missljud i ett kärlekens ackord, som klingar genom världen.

*

ALLA HA RÄTT.

Med allt våldsammare och hetare förbittring kämpa nu Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet och Bulgarien samt Ryssland, England, Frankrike, Italien, Rumänien, Japan, Belgien; Serbien, Montenegro och Portugal. Man använder sig av alla medel, bomber av alla sorter, minor av alla slag och även av giftiga gaser. Man strider till lands och till vatten men också i luften och under havsytan och jordytan. Många millioner ha släppt livet till. Fem och en halv million vistas i fångläger. Först England och så Tyskland ha gjort jätteförsök att alldeles utsvälta varandra. Allt detta sker — det påstås med bestämdhet från alla håll — för att ernå en varaktig fred, för att skaffa rättvisa ej minst åt de små nationerna, med andra ord man strider för humanitet och frihet. Och det höga ändamålet har denna gång ovanligt många och ovanligt betänkliga medel att helga.

Men under dessa något allmänna ord ligga mera påtagliga realiteter. Folk liksom individer vilja idealisera sina behov, göra dygder av nödvändigheter ochALLA HA RÄTT. 91

äro ibland som vi andra syndiga människor tvungna att skaffa sig en större eller mindre livslögn för att kunna bibehålla sin självaktning. Liksom individerna äro, måste staterna vara inkonsekventa. De önska ibland fred, ibland krig, de ha ofta ett häpnadsväckande naivt sätt att uttala den gamla satsen: när jag dricker, är det rätt, och gripa med något av ett barns oskuld efter lejonparten åt sig själva. Och de ha märkvärdigt nog även ett samvete, som — ibland dunkelt — säger dem, om de handla med eller mot sitt bättre väsens lag. Så länge de ej äro alldeles urartade, likna de alla andra sunda organiska varelser i att de, hotade till livet, försvara sig till det yttersta.

Också staten existerar ej ensam. Hur härsklysten och duktig den än må vara, måste den försöka finna en modus vivendi med de andra staterna. Staterna äro i hög grad känslobetonade. De avbildas som kvinnor: Svea, Gallia, Germania, men det är ofta mindre på ¾samhällsmoderligheten» än på »kvinnans naturliga vildhet» man kommer att tänka. De äro urvarelser, skapade i forntiden av dunkla men därför icke mindre riktiga samhällsdrifter, och liksom de gudomiigheter, i vilka mänskligheten förkroppsligat sina ideal, Jehovah, Tor, Allah o. s. v., har statsguden eller statsgudinnan bibehållit något av fornåldrig stränghet och hårdhet.

En ovanligt stor del av jordinvånarna kämpa med i världskriget, och nästan alla andra på denna planet92 ALLA HA RÄTT.

— äro spända på utgången av detta jättedrama med nära en milliard agerande. Alla neutrala veta vilka som ha rätt, centralmakter eller allierade. Rätt ha naturligtvis de, vilkas seger gagnar det egna landet. Så känna alla, eller så gott som alla, ty en del svenskar tro och yttra både offentligt och enskilt, att de svenska nationella intressena böra underordna sig de fransk-engelsk-ryska humanitära, antimilitära frihetssynpunkterna.

Den stora majoriteten i alla länder utom Sverige tror — ty där gäller endast den första av nedanstående två punkter, men den så mycket grundligare — i) att det inre politiska tillståndet i det egna landet är beklagligt, ja uselt (så i Frankrike, i Italien, i Ryssland) men 2) att det skulle vara avundsvärt för en närliggande främmande befolkning, den må vara tysk i Rhenprovinsen, eller rumänisk i Moldau, att bli sluten i respektive franska eller ryska armar.

Ja, men folken vilja icke krig! Jo, för all del, det vilja folken ej sällan mycket gärna, liksom de ibland både vilja och göra revolutioner. Däremot, då olyckorna och lidandena bli för hårda och svidande, önska de komma ifrån saken. Men som professor Kjellén slående riktigt framhåller, de ansvariga ledarna, en Lloyd George, en Briand, en Galitzin, bäva för att taga på sig ansvaret för en fred, där det egna landet skulle göra en maktförlust, d. v. s. stäckas i sina ut-vecklingsmöj ligheter.ALLA HA RÄTT. 93

Överskriften »Alla ha rätb betyder naturligtvis inte, att den som skriver detta anser, att alla verkligen ha rätt, utan att alla, utom ett fåtal, som av olika anledningar ljuga eller hyckla, helt uppriktigt tro sig ha rätt i allt. T. o. m. professor Steffen, som i mitt tycke verkligen har rätt i så ovanligt mycket, tror sig även ha rätt i den häpnadsväckande socialistiska krigs-dityramben: »Är det i fred eller i krig som kapitalismens underklass lider mest och lider mest ofruktbart för att tjäna kapitalismens överklass i dennas materiella intressen? Vad demoraliserar och brutaliserar mest och allmännast, mest hopplöst utan motvikt, kapitalistsamhällets fred eller kapitalistsamhällets krig?»

För mig, som naturligtvis också tror mig ha rätt, står kriget som ett för en lång tid framåt ofrånkomligt, möjligtvis utrotbart ont, vilket vi måste dels allvarligt anstränga oss att motarbeta, dels och lika allvarligt bereda oss på att genomkämpa, väl vetande, att liksom sjukdom kan utveckla stora, passiva dygder hos den sjuke, så kan kriget väcka manliga och aktiva, för individ och samhälle stärkande dygder. Det kan skapa välsignelsebringande resultat, vilka på fredlig väg ej kunnat ernås.

Jag äger en i Altona 1758 tryckt gammal broschyr. Den heter »Die Chimäre des Gleichgewichts von Europa und dabey allenthalben neue und riihrende Betrach-tungen tiber die Ursachen der Kriege von Johann Heinrich Gottlob von Justi, Königlichem Grossbri-94 ALLA HA RÄTT.

tannischem Bergrathe». Dessa betraktelser tyckas ha en viss hållbarhet genom tiderna. Det Storbritanniska bergsrådet säger i början: >Det är svårt att alldeles undvika krig, om man skall befordra statens välfärd.» En annan av hans satser är, att de stora krigshärarna i Europa »sind durch das Beyspiel von Frankreich entstanden». Den franska militaris-men anser han skada England och påpekar, i) att Frankrike försökte skaffa sig en sjömakt, som kunde bli farlig för England, 2) att Frankrike därför måste utmattas genom krig till lands, 3) att England måste skrämma upp de övriga kontinentala makterna och hetsa dem mot Frankrike, och han tillägger följande ord, som jag tror att varken William Pitt d. y. eller sir Edward Grey skulle dragit sig för att ordagrant göra till sina: »Jag förvånar mig mycket at, att så många kloka engelsmän icke äro belåtna med sina konungars lantkrig, utan i en mängd skrifter yttrat, att det vore bättre, om England ej bekymrade sig om fastlandet, utan endast hölle sin sjömakt vid en sådan styrka, att den avskräckte. Dessa tankar», slutar han, »ådagalägga en mycket svag insikt.»1

1 Doktor O. Wieselgren påpekar i Studier tillägnade K. Warburg 1912, att denne von Justi även i sina skrifter vänt sig mot Frihetstidens statsskick i Sverige, von Justi talar om att »man i Sverige under senare tider vidtagit en åtgärd, vilken för den allmänna rättssäkerheten i landet måste betraktas såsom synnerligen ödesdiger: »Riksdagen har nämligen i vissa fall, huvudsakligen då det gällt förbrytelser berörande författningen och därmed även dess egna in*ALLA HA RÄTT.

95

Politik och affärer och i allmänhet denna världens angelägenheter fordra, att man tänker i förväg och söker sätta sig in i den för människohjärtat ofta så otrevliga frågan: hur blir det efteråt? Det är också nyttigt att ständigt komma ihåg, att i politik som i kortspel gäller intet broderskap och att, om man har pretentioner att driva igenom, man alltid förefaller obehaglig, hur älskvärt än antagonisten småler strax innan det blir allvar.

Realister, d. v. s. sådana, som veta eller vilja veta »hur det egentligen är» och som handla därefter och således ej glömma bort, att de mänskliga idealen också äro realia, fordras det i politiken. Den andra sorten, de rena idealisterna, bli dyrbara både i den inre och alldeles särskilt i den yttre politiken.

tressen, tillåtit sig att med fullständigt åsidosättande av den befintliga rättskipningen och dess organ skapa särskilda domstolar, i vilka

dess egna medlemmar fungera som bisittare.-------Att ett sådant

tillvägagångssätt måste medföra de farligaste följder är lätt att inse; för det politiska tyranniet kan ju intet lämpligare redskap tänkas, än en dylik av de maktägande tillsatt specialkommission, som endast behöver stå till ansvar for sina egna meningsfränder och sitt eget

parti.-------— — — Säkert är, att Sverige går många olyckor och

många blodiga politiska fejder i möte, om icke möjligen en gång en lycklig revolution gör slut på dess olyckliga statsskick.» Detta skrevs 1759, året efter här ovan citerade arbete. Justi dog 1771, således före Gustav III:s statsvälvning. I »Tidningar utgifne i Upsala» (1778) finnes en biografi över »den bekanta tyska statisten och mineralogen Justi». Vad han sagt om Sverige hade väckt ursinne i svenska politiska kretsar. Nu hette det: »Hans omdöme om vårt förra regeringssätt var icke angenämt då det falides, men utgången har visat, att den försmädaren i åtskilligt icke hade så orätt.»96 ALLA HA RÄTT.

Hur ter sig världskriget från svensk synpunkt? Jag talar då ej om sådana, som hålla med England, därför att engelsmännen äro så renliga och välupp-fostrade, med Frankrike, därför att fransyskorna äro så välklädda och fransmännen så kvicka, eller med Tyskland, därför att tyskarna äro så rejela och arbetsamma, ej heller om sådana, som hålla med ententen därför, att högern håller på centralmakterna, eller sådana högermän, som hålla med Tyskland, därför att vänsterblocket i huvudsak är på andra sidan.

Sådana, som säga: »Jag är varken tysk eller engelsman, jag är svensk», hör jag personligen med största glädje, ty det brukar betyda, att de äro rättsinniga liberala idealister, som insett att idealet: ett så svagt svenskt försvar som möjligt, nu är alltför oroligt för Sverige och bör ersättas med valspråket: försvaret främst. I det fall, som nu föreligger, anse de liksom Georg Brandes (och det bör ju ej vara någon dålig lärofader för radikalt tänkande), att den största olycka för Europa vore, om Ryssland bleve starkare, och de tro, att denna risk vore särskilt farlig för Sverige.

# *

Den öppet centralmaktsvänliga gruppen, som omfattar nästan hela svenska överklassen med undantag av en del idealistiska och radikala lärde, mest naturvetenskapsmän, men också många icke partibundna socialister av överklass samt en hel del bönder och kroppsarbetareALLA HA RÅTT- 97

av alla partier, vilka instinktivt känna, att Tyskland-Österrike är en vall mot den slaviska svallvågen, opponerar sig mot den ej sällan i Sverige hörda satsen: »Hellre med Ryssland än med Tyskland, om vi måste välja*, så som de radikalsocialistiska tyskhatarna i Sverige formulera sin antipati.

De fåtaliga men väl- och mångtalande aktivisterna ha själva så grundligt förklarat vad de anse vara rätt, att man här icke behöver ingå på deras ståndpunkt.

* •

*

Det stora flertalet av de centralmaktsvänliga resonera och känna i allmänhet på ungefär följande sätt: Vare sig att Tysklands krigsförklaring mot Ryssland eller den ryska mobiliseringen var det primära, vare sig Frankrike kunnat eller icke kunnat svara ja på Tysklands fråga, om det ville slippa vara med, och medgivet att Tysklands anhållan om fritt genomtåg i Belgien och därav följande överfall voro direkt brottsliga, vare sig England av ideella skäl eller för att krossa sin farlige militäre och handelsmedtävlare förklarat Tyskland krig, så måste vi svenskar önska seger åt Tyskland, den makt, i vars intresse det ligger att germanismen icke tillbakatränges, särskilt som detta land kan sätta makt bakom ordet. Trots vår medkänsla för de 140,000 danskar och de 200,000 fransmän, som trakasseras under det tyska väldets hårda tryck, ligga dock de tre millionerna finnar och finn-

13—170699. Laurin, Alla ha rätt.98 ALLA HA RÅTT.

svenskar oss närmare, liksom ett befäst Åland också gör. Ja, det senare ligger oss allra närmast. Vi hoppas, att en tysk seger skall medföra upprätthållande av tidigare ryska löften angående Åland och Finland.

Sverige är ett av de få länder i världen, som har en direkt motvilja mot krig, och som i farliga stunder visat detta. Den centralmaktsvänliga delen av Sverige tror ej, att en ökad makt hos den nationalistiska ryska duman, framkallad genom ett liberalt genombrott i Ryssland, skulle göra Ryssland mindre aggressivt. Sverige önskar fred och gott förhållande med Ryssland, som det alltid fruktar, och önskar intet tillbaka, varken Finland, Ingermanland, Estland, Livland eller Kurland. Det enda något oneutrala vore, att vi ej skulle sörja över, om av dessa våra f. d. länder Kurland med dess tyska stadsbefolkning och lettiska bönder skulle denna gång komma att stanna hos Tyskland En del av de centralmaktsvänliga svenskarna känna också en stark aktning för den uppoffring utan gräns, för det djupa allvar, för den lugna målmedvetenhet, varmed Tyskland nu i snart tre år tillsamman med sina tappra och trogna bundsförvanter strider mot de både rikaste och talrikaste motståndare, som någonsin uppträtt i världens historia. En del, om också icke alla av de svenska centralmaktsvännerna, känner också, att Tyskland är det land, där svensk odling bäst uppfattats, och att den tyska kulturen med sitt stränga ideal av trohet, plikt och arbete har något alldelessärskilt vördnadsbjudande. Till denna senare sorts svenska centralmaktsvänner hör jag själv, men skall i det följande försöka så ärligt som det är mig möjligt framställa, hur de, som ha annan och motsatt uppfattning, se på Sveriges läge, och huru de fördela sina sympatier under den pågående världskrisen.

* * *

De svenska ententevännerna och kanske även de norska se i Tyskland ett uttryck förnämligast för maktens och våldets cynism. Genom blod och järn skapades Tysklands enhet, och genom samma medel vill det härska. Dess stora krigshär med dess hårda disciplin är alla militärvänners förebild. Blott en sak är svag i Tyskland: riksdagen. England åter var emot allmän värnplikt. Det vill inga erövringar utom i fjärran länder. Dess parlamentarism har i århundraden varit idealet, om också revolutionens stora principer om frihet, jämlikhet och broderskap äro grundligare genomförda i Frankrike. De liberala fa sina ideal från England, de radikala från Frankrike. Striden står mellan frihet, engelsk individualism, fransk idealism och avrustningsönskan å den ena sidan och den disciplinära staten, materialismen och krigförhärligandet å den andra. Med symbolisk tydlighet röjde Tyskland sitt innersta väsen, då det »av militära hänsyn» kränkte den heligaste av all rätt, neutralitetens, och brännande och mördande trängde in i Belgien.Överläkaren Docenten Olof Kinberg har, på samma gång han uttrycker sin belåtenhet med mitt försök till opartisk framställning av de svenska ententevännernas ståndpunkt, påpekat för mig, att »den djupast liggande orsaken till åtminstone ett stort antal ententevänners ståndpunkt förbisetts. — Striden gäller om det ena eller det andra av två olikvärdiga människoideal i framtiden skall komma att behärska Europa, och lika visst som vi anse, att Aten representerar en högre form av mänskligheten än Jerusalem, lika visst anse vi, att den civilisatoriska utvecklingslinje, som från Aten gått över Rom till Paris och London, är uppbyggd på ett värdefullare människoideal än Potsdamkulturen. Det nutida egendomsfolket (tyskarna) med dess inskränkta nationella självförhävelse och dess dubbla moral förefaller oss minst lika vederstyggligt som föregångsfolkets (judarna) självförgudning och därför på ett helt annat sätt skrämmande. En kultur, som förvandlar även nationens mest begåvade män till simpla nummerkarlar i fråga om viktiga områden av deras världsåskådning, som gör kombinationen arrogans — kryperi — kverulerande självförhävelse till en vanlig företeelse hos medborgarna, för en sådan kultur ha vi ingen respekt, även om den på vissa områden kan producera än si värdefulla saker».

För mig åter förefaller det som doktor Olof Kinberg hade alldeles orätt i att utesluta Tyskland från linjen Aten—Rom—Paris— London. Vid sidan av den grekiska filosofien är väl den tyska den djupaste och viktigaste i världen, och nog är den tyska musiken den mest orfeiska som funnits, men vad »inskränkt nationell självförhävelse» angår, är väl en fransman den enda som kan tävla med en engelsman med någon vidare framgång. En tysk kommer ej långt i denna högfärdstävlan, han må blåsa upp sig och brösta sig aldrig så mycket. Underkastelsen för det statliga intresset är däremot lika stor i Tyskland som i det gamla Rom, och vad den »dubbla moralen» beträffar, — den betyder väl antitesen mellan individens slavmoral och statens herremoral — så har nog Madame de Staël rätt i att servilism är ett allmänt tyskt fel, men herremoralen med allt vad den innebär av hänsynslös åtkomstförmåga är väl sig tämligen lik på den ganska räta linjen Cæsar—Napoleon—Cromwell—Bismarck. Det finnes även — så vitt jag kan se — stora likheter mellan judar och tyskar, och det både i ont och gott, icke dock i Weimar-kulturen och ännu mindre i Potsdam-kulturen, som sannerligen icke är någon kultur att rynka på näsan åt, då det gäller idealitet, men i Berlin-kulturen, med dess merkantila initiativrikedom och dess påflugenhet.Nå, men Ryssland? Jo, detta stora land, så bräddfyllt av revolutionär och offrande hänförelse, där man

på ett ideellare och hänsynslösare sätt än t. o. m. i Västeuropas länder strävar efter individens frigörelse, står just inför en välvning. Den från Tyskland hämtade råa ryska kommandotonen och den ryska ämbetsmannaklassens underslev, aristokratiens sedliga urartning, allt detta skall bortsopas och ersättas av det som ligger på botten i den ryska naturen, det ryska folkets av Tolstoi prisade »varma hjärtelag». Med orden »Ryssen kommer!» har man nu i mer än hundra år skrämt både barn och fullvuxna. De fullvuxna äro nu ej längre rädda för de orden, ej ens då de framställas i sammanhang med militära anslagskrav, ty det svenska folket har blivit myndigt. Sverige vill ej ha tyskt övermod, det vill slippa några svenska former av den tyske junkern och den tyske officeren, det svenska folket vill fred och rätt åt alla. Det är sannerligen ej skäl för Sverige att sörja över att Tyskland finge ge tillbaka Schleswig åt Danmark och Elsass-Lothringen åt Frankrike. Oss svenskar, så resonera de ententevänliga och försvarsskygga, förefaller ett ostympat Polen med Posen, delar av Schlesien och Galizien, och låt vara ännu något mer av vad tyskarna inkräktat österut, förenat till ett stort och starkt Polen, såsom tsaren föreslagit det, vara minst lika bra, om ej bättre än kejsar Wilhelms förslag med ett svagt Polen, mer eller mindre under

Tysklands färla. Man må krångla bort saken så mycket som helst, de franska, engelska folken och ej minst det ryska äro fredligt sinnade. I det tyska folket ha de maktägande ett så starkt grepp, att de hypnotiserat tyskarna till krigiskhet. Vi ententevänner äro lika svenska som trots några krigshetsare, men vi vilja fred och rätt åt alla, och under denna fred hoppas och tro vi på svenska folkets vidare ej minst politiska utveckling.

Så ser, jag tror man kan säga, stora delar av vårt folk på vår ställning under denna vådliga tid.

* * *

En fosterländsk ryss åter, och de äro de flesta, skulle säga:

Ryssland har alldeles särskilt rätt. Ryssland är ej bara mänsklighetens stora, varma hjärta, det är hela människosläktets själ. Lagens kraft och rättfärdighet förenas i Ryssland med evangeliets hugsvalelse och nåd. Ryssland skall, så har Vladimir den store trott och hoppats, så ville Alexander Nevskij, därom anropa de heliga förebedjarna Boris och Gljeb, så önskade och lärde Katkov och Aksakov, så föreläser och profeterar furst Eugen Nikolajevitj Trubetskoj, en gång intränga i Den heliga vishetens kyrka i Konstantinopel. Då få vi skåda tidens fullhet. Hagia Sofia, en kvinna i kunglig dräkt, sittande på en tron »och av samma form som ikonen i Novgorods gamlakatedral från Jaroslav den vises tid», uttrycker »hela mänskligheten i sin högsta form, som Gud tänkt sig den». »Då», skriver Eugen Trubetskoj i en i min ägo varande skrift, avsedd att upplysa engelsmännen om fördelarna av att Ryssland får Konstantinopel och sunden, »skall mäktigt tona den ryska påsksången 'Kristus är uppstånden', som nu sakta gnolas av de trasiga ryska pilgrimerna, då de från havet skönja den skändade kyrkan.» »Det själsliga skall segra över tysk mekanism och», slutar den lärde och fromme fursten-professorn, »den heliga Sofia själv, levande i folkets hjärta, skall leda de ryska trupperna dit. Då skall sången om Kristi glada uppståndelse förkunna den stora högtiden, då alla folk få sin frihet.»

Naturligtvis ha många ryssar mera rationalistiskt, mindre översvinnligt tänkt sig, hur Ryssland, som det heter, med sin unga kraft skall skänka nytt liv åt det försumpade Västeuropa. Men bra många ryssar drömma om att Ryssland skall i kraft och kärlek famna allt och vid påskhymnens klang giva hela mänskligheten broderskyssen: Kristus är sannerligen uppstånden. Om det också ej blev något av med den franska 1830-talsutopisten Fouriers falangstärer och hans världshärskare i Konstantinopel, så tror Ryssland så mycket säkrare på, att det en gång, helst 1917, skall få insätta en omniark i Tsargrad, och att främst de olyckliga och sköna slaviska döttrarna Serbien och Polen men också den nu fallna dotternBul-garien skola återupprättas och komma in i den varma rätts- och rättfärdighetsatmosfären i Rysslands modersfamn. Mindre patetiskt uttrycka andra ryssar saken så: Vägen till Konstantinopel går över Wien, vägen till Wien över Berlin. Befrias de polsktalande eller delvis av polacker bebodda delarna av Ost- och Västpreussen, av Posen och Schlesien, blir Galizien ryskt och det tjeckiska, mot Ryssland graviterande Böhmen självständigt, så kunna vi ordna på Balkan så, att ryska intressen där få sitt berättigade utrymme och, som Trubetskoj säger, i det äro alla ryssar ense, erhålla Konstantinopel, »som för närvarande utgör ett av de världscentra, som äro i händerna på den koalition av rövarfolk, vilka leva på att exploatera och uppsluka andra nationen.

Naturligtvis finnes det mängder av liberala, radikala och revolutionära ryssar, som ej forma sina framtidsdrömmar om Ryssland som en halvt militär, halvt religiös vision. De tänka: Framtiden är Rysslands. Ryssland växer ofantligt, oavlåtligt, och troligen tänka de då mindre på en jättepolyp än på ett stort och friskt barn, som skall växa och växa och slutligen bli en jätte, mera stark och mera god och, vågar man kanske tro, mera frisinnad än alla andra: Han skall sträcka sina händer över Dardanellerna, över Mindre Asien, ned mot Persiska viken, över det Finländska gränsguvernementet för att doppa dem i varmt och öppet vatten.ALLA HA RATT.

105

Den engelska önskan »att giva alla människor ett engelskt sinne» motsvaras i Ryssland av något mer än en förhoppning, nämligen av en fast tro, att världen skall russificeras, och att främst hela Östern skall bli ryskt, och Östern räknas då så västligt som möjligt, och att sedan, det är de frommas hopp, den evangeliska nyans, som är den ortodoxa ryska kyrkans hjärtpunkt, skall komma hela världen till godo. De politiska reformatorerna önska, att den radikalism, den grundliga omvändelse från allt konservativt väsen, som finnes hos det ryska frisinnet och även det är ett religiöst drag, skall fa lyckliggöra hela Västerlandet. Ryssen hatar egentligen icke tysken, men han erfar ett visst obehag för hans pedantiska ordningssinne och hans småaktiga punktlighet. Svensk låter icke illa i ryska öron. Och det beror mindre på den sympati, som från radikalt svenskt håll strömmar Ryssland till mötes; man tänker sig svensken dels som en god arbetsledare, dels som en tapper, i grund besegrad fiende.

Under världskriget har man helt naturligt räknat på ett angrepp från svensk sida men har även med tacksamhet observerat svensk välvilja mot ryska fångar och flyktingar, om man också från ansett håll i Ryssland med avseende på dessa senare påpekat, att de ju egentligen bestodo av judar, som utan skada för Ryssland kunde ha fått svälta ihjäl. »Judar ha vi för mycket av i Ryssland», säger man. »Det kan låta hårt, men Västerlandet får ej undra över att plombe-

14—170699. Laurin, Alla ha rätt.io6

ALLA HA RÄTT.

rade järnvägsvagnar med judar få stå litet for länge i kylan. Men så kunna också alla världens judiska advokater, ej minst de ryska, lägga ut det.» Så säger man i Ryssland.

»Och kriget? Visst skall Ryssland segra, det har tsaren sagt. Det påstå ännu säkrare storfurstarna. Duman bekräftar detta med livlig och folklig entusiasm. Rysslands själ är i skyttegravarna!

»Och om man inte skulle segra nu, så blir det en annan gång. Och man är emellertid alltid av med de för oss ryssar, i synnerhet nu, verkligen ofantligt obehagliga engelsmännen.»

Frankrike har icke rätt, Frankrike är rätten, säger fransmannen. Frankrike är egentligen ett enhetligt block. Visserligen hör man talas om »les deux Frances», varav den ene håller sig till satsen »Kristus älskar frankerna» och den andra till »la déclaration des droits de Thomme», men båda stå i det djupaste förhållande till Frankrikes själ, till den innersta substansen, i vilken klarhet, rättvisa och skönhet äro oupplösligt förenade, och detta så strålande och oemotsägligt, att hela världen inför den faller eller borde åtminstone falla ned på sitt ansikte.

I mitten av juli 1914 var det just fyrtiofyra år sedan Tysklands arméer härjande bröto in på franskt område, segrade genom betydande övermakt ochALLA HA RÄTT. IO7

frånryckte Frankrike två rika provinser, vilka voro särskilt ömt fastade vid fosterlandet.

I fyrtiotre år har man icke ett ögonblick glömt »rAlsace» och »la Lorraine», dessa sköna och vördnadsvärda sörjande gestalter, och den franska ungdomen har i decennier nedlagt sina sorgekransar framför Strassburg-statyn i Paris. Revanchen har varit saltet i det franska samhället. »Tänk på den, men tala icke om den», sade Gambetta, och Ernest Lavisse upprepade orden efter honom. Han kunde dock själv liksom nästan alla andra hans landsmän icke låta bli att tala om den, utan påpekade i sin historia för de franska folkskolorna, att revanchen måste vara en hjärtesak för varje fransman.

När man i mitten av juli 1914 gick igenom hur långt man hade kommit i sina revanchemöjligheter, kunde vi fransmän vara ganska belåtna. Det 1891 slutna förbundet med Ryssland hade varit dyrt men var också fast. Då de sista milliarderna lånades, hade villkoret: strategiska järnvägar mot Tyskland genom Polen, antagits av tsarriket. Frankrike hade å sin sida lovat att skaffa sig en ett år längre värnplikt än den, som Tyskland hade, och dessutom, tack vare Edward VILs framsynta och franskvänliga politik, fatt ett starkt stöd i England, som började känna mer och mer fientligt mot Tyskland och sedan 1907 hade gjort upp med den förra arvfienden Ryssland på Persiens bekostnad. Tysklands hot mot de franska in-io8

ALLA HA RÄTT.

tressena i Marocko blev motat genom England, som ställde sig på Frankrikes sida och sade sig vilja börja krig, om Tyskland försökte driva igenom sina planer i Marocko. Det glupska Tyskland fick dra sig tillbaka. Ententens makt blev större; dess stora rustningar, vad Ryssland beträffar betalade med franska pengar, gåvo åt den franska revanchetanken, uttryckt i tusentals valtal och lika många skoltal, säkerhet och jublande hopp. Elsass-Lothringens atererövring skulle bli en verklighet, ty den öppna tyskfiendskapen i England och Ryssland vore icke tomma ord, och frågan var endast: när äro vi militärt färdiga?

Den 20 juli 1914 talade den franske presidenten Poin-caré, omgiven av sina ministrar och generaler, i ryske tsarens slott Peterhof om Frankrikes förtroende och dess stora förhoppningar på den ärorika, ryska allierade armén. Den franska republikens president drack å sitt lands vägnar för, som han sade, »Rysslands storhet och väl».

Sedan Frankrike helt naturligt avböjt att uttala sig i anledning av Tysklands fråga om det ville vara neutralt i Tysklands krig mot Ryssland, förklarade Tyskland krig den 2 augusti, och dagen därpå kom England, Frankrikes gamla dödsfiende sedan medeltiden, med sin krigsförklaring mot Tyskland. Vare sig det starkare än man visste hade förbundit sig med Frankrike och Ryssland eller det ansåg tidpunkten för att rikta ett dråpslag mot Tyskland kommen, nog av, det hade hotfullt underlåtit att besvara deALLA HA RÄTT.

I09

frågor Tyskland hade gjort den engelska regeringen om vilka villkor som Tyskland skulle fylla för att England skulle hålla sig neutralt. Världskriget hade börjat. Frågan om Rysslands erövring av de polska delarna av Tyskland och Österrike-Ungern, om Bal-kanspörsmålets lösning i rysk eller tysk anda, frågan om England skulle kunna åderlåta och eventuellt utsvälta sin mäktiga tyska rival och, vad som egentligen för Frankrike var världskrigets kärna, om »1'alli-ance franco-russe» och »1'entente cordiale» mellan England och Frankrike skulle kunna frånrycka Tyskland Elsass-Lothringen, alla dessa världshistoriska spörsmål voro nu på en gång aktuella.

Frankrikes syn på saken blir nu, den 2 augusti, något olika julisynpunkten. Aldrig ett ögonblick hade Frankrike tänkt på krig. Fredligt och demokratiskt, har det livligt anslutit sig till alla internationella önskningar om folkens broderskap. Liksom »en ursinnig hyena» däremot, för att tala med Pierre Loti, vädrar Tyskland efter rov. »Cent contre un», »hundra mot en», det är deras vana, sjöngo våra trupper, vilka nu en gång utmanade ville strida mot den blodtörstige kejsaren och hans »borggrevar». Hela det civiliserade Europa, hela den västerländska och den österländska odlingen också följde med sin sympati och ofta även med sina vapen den som kämpade för frihetens och rättens ideal. Med sorg och förakt brännmärkte Gustave Hervé svenskarna, som på ettIIO

ALLA HA RÄTT.

nesligt sätt »blivit germaniserade». Även Danmark, som klenmodigt sade sig ej kunna tänka på att som de önskade göra ett försök att återerövra Schleswig-Holstein, fick uppbära skarpa anmärkningar av Clé-menceau. För franska öron kom, om Belgien undantages, ordet neutre att klinga både ömkligt och löjligt. »Tigen, eunucker», ropar Hervé till de neutrala. Men det må vara hur som helst med det neutrala utlandet. Det är fåtaligt och obetydligt. Frankrike strider med nästan hela världens medkänsla mot Tyskland, och den kampen blir ej mindre gripande, därför att den i eminent mening är striden mellan rätt och orätt. »Man har kallat oss demoraliserade och desorganiserade. Vi ha, hög som låg, gripit till vapen, ej bara med mod utan med gammalt franskt gott lynne. Fienden — »les boches» — dessa storvuxna, klumpiga, motbjudande, ofta djuriskt grymma soldater, framfösta av ishårda, glasögonbärande officerare, ville taga Paris och hade nästan omslutit det, då genom en seger utan motstycke i världshistorien, åtminstone vad resultatet beträffar — slaget vid Marne — nästan hela det besatta territoriet befriades. I sitt ursinne försökte tyskarna krossa domen i Reims, Frankrikes skönaste och heligaste byggnad! Må deras granater förstöra »le sourire de Reims», den småleende heliga kvinnan, som är ett uttryck för den fromhet, ädelhet och skönhet, som finnes hos den franska andan, Frankrike, som hatas och måste hatasALLA HA RÄTT.

III

av alla mörkrets makter, offrar med samma småleende mer än en million av sina bästa söners liv för att fa förbli Frankrike!»

Vad är Frankrikes krigsmål? Frankrike är ingen erövrarstat, Frankrike vill en varaktig fred. Det vill ha sitt eget. I och med krigsutbrottet 1914 voro, säger Maurice Barres, elsassarna och lothringarna franska medborgare och, fortsätter han: >Låtom oss med foten sparka bort den förhatliga dumheten av en folkomröstning!»

Vad vänstra Rhenstranden beträffar, är den naturligtvis icke fransk i samma mening som Elsass-Lothringen, men hundratals franska politiska författare ha i tidningar, böcker och tidskrifter framhållit att den del, som en gång ingick i det Frankrike, som skapades av den stora revolutionen, och vars invånare, de idoga och genom sitt lätta sinne med det franska folket överensstämmande rhenländarna, i åratal åtnjöto frihet och hägn under franska lagar, nu borde återförenas med Frankrike. En sådan återförening skulle dessutom ge Frankrike den naturliga Rhengränsen och dels betraktas som ett rättvist straff mot tysk erövringslystnad, dels som ett yttre uttryck för den inre enighet, som alla fransmän hoppas och tro skall bliva en bestämd vinst av det krig, som 1914. blev påtvunget ett oförberett Frankrike.

* *112

ALLA HA RÄTT.

»Italien är fredsvänligt, om också på ett sätt, som skulle kunna kallas för nationellt pacifistiskt. Många utlänningar ha svårt för att fatta en sådan form av politiskt tänkande. Sindacon i Stockholm Carl Lindhagen yttrade 1912 i anledning av vår aktion mot Tripolis, »att den italienska nationalkänslan satts på ett alldeles för hårt prov genom den franska och engelska politikens mera smidiga expansion i Afrika>. Detta uttryck visar, att han, åtminstone då det gäller Italien, förstår den nationalistiska tankegången. Bättre än många andra utlänningar fattar han vår, jag skulle vilja säga, poetiska logik.»

Så förmodar jag, att en italienare förklarar sin ståndpunkt, och om man ytterligare skulle fråga, vad som förmått dem att börja krig mot sina bundsförvanter, skulle en italienare kanske fortsätta på följande sätt.

»Vad som driver oss i kriget? Jo, den egoismo, som vi med vårt sinne för det fulltoniga och klingande, det pregnanta och klargörande kallat sacro. Vår store Cavour, som hade lika mycken list som en Fredrik den store och en Bismarck och lika mycket fosterlandskärlek som — vi leta efter ett österrikiskt exempel men veta icke riktigt hur tysk-tjeckisk-polskitaliensk fosterlandskärlek känns. Denne Cavour var en politiker, i vars spår vi alltid vilja gå. Vi ha förmått Frankrike att stridande vid vår sida hjälpa oss vid erövrandet av Lombardiet. Vi voro PreussensALLA HA RÄTT.

113

bundsförvanter under det krig, vars fredsfrukt för oss blev Venetien.»

>Om en gammal rik och mäktig herre beskyddar en ung dam, så brukar hon få en del värdeföremål, men hon skänker sin gunst reserverat åt den gamle, och alltför mycken trohet brukar det ej vara taktfullt att begära från hans sida. Till och med den tyske rikskanslern von Biilov ansåg, att Tyskland måste se genom fingrarna, då Italien tillät sig en 'extratur' med Frankrike. Härigenom vunno vi dock något för våra Medelhavsplaner. Vi begära icke att ursäktas, men vi begära litet förstående. När nu de för oss, med respekt till sägandes, mycket osympatiska stormakterna Tyskland och Österrike-Ungern kommo i svårighet och ville frivilligt lämna oss en del av vår fordran, så trodde vi åter oss kunna fa den fullt betald, om det bleve konkursrealisation på vår förnämsta arvfiende. Och vi drogo oss därför icke för ett krig med konglomeratet Österrike, då andra folk gentemot dubbelmonarkien ville göra sina nationella rättigheter gällande. Och med uppoffring av hundratusentals tappra landsmäns liv ha vi också delvis segrat. Gorizia kommer att evigt stråla i den italienska krigshistorien. Att vi samtidigt voro trogna våra ideal, vår kultur, vår ädla latinska ras är väl ytterligare en förtjänst. Trient och Triest, Pola, Fiume, Zara, Ragusa, överallt i dessa städer skötes affärslivet av kloka italienska köpmän. Flitiga italienare och

15—170699. Laurin, Alla ha rätt.114 ALLA HA RÄTT.

vackra italienskor arbeta och älska här utanför Italien, och vårt sköna språk klingar segrande och vokalrikt bland alla tyska och slaviska gomljud och väsljud. Då den onaturligaste, den brottsligaste av alla statsbildningar brister sönder, har icke detta blodregn varit förgäves. Då skall genom dessa svindlande höga och mörka pass, över dessa taggiga bergskammar Italien tränga fram till sitt irredenta, sitt >oåterlösta> Italien, och Europas äldsta och ädlaste odling skall icke bara som nu finnas utan också härska på bägge sidor om Adria.»

*

En i allmänhet litet bortglömd latinsk syster, Romania, som genom sin grekisk-katolska religion fått en något exotisk doft, har under världskriget följt Italiens exempel.

Om man spelar försiktigt, så vinner man alltid, heter det. Inte alltid! Kanske Rumänien gör det, spelsalen är inte stängd än.

Förmodligen säga rumänerna t. ex. till oss svenskar: >Vad veta ni om oss? Ni svenskar fingo er suveränitet tusen år innan vi fingo vår, och ni voro ändå ej så tidiga som de andra. Hur länge sen är det som man upphörde att ta mutor i er riksdag? Något mer än hundra år. Vi ha icke hunnit längre i det avseendet än man gjort i Frankrike, där det åtminstone på 1890-talet offentligen fastslogs, att depu-ALLA HA RÄTT.

115

terade och ministrar togo mutor i rikaste utsträckning. Vi rumäner äro kanske alltför lika fransmännen, men kan man ha ett älskvärdare fel?»

>Det rumänska folkets historia har lärt oss en sak. Spridda och plågade under turkar, under österrikare och särskilt ungrare, under bulgarer och ryssar, ha vi alltid bedragits, alltid blivit skinnade och utplundrade och ej minst uthanade. Vi ha förstått, att för att stjäla och plundra och ändå fa anseende behöver man vara stor. Rumänernas antal är sju och en halv millioner, men slöte sig alla rumäner, som bo utanför landets gränser och som uppgå till fem millioner, tillsammans, så bleve vi över tolv millioner, d. v. s. en stormakt på Balkanhalvön.»

»Då vi hjälpte ryssarna, sedan de blivit slagna vid Plevna och utmattade väntade på segerlönen, ryckte vår 'trogne vapenbroder' ifrån oss Bessarabien och gav oss en värdelös bit av det träskfyllda Dobrudsja. Men vi blevo ej förvånade. Vi 'stinkande valacker' som man kallar oss, som i årtionden i Transsylvanien med dyrt och blodigt betalad trohet stått på huset Habsburgs sida, ha behandlats som luft, som dålig luft kan man säga, av österrikarna och som slaktoffer av magyarerna, världens grymmaste och orättvisaste folk. De senare hade ännu 1887 sina vallagar så ordnade, att vi två och en halv millioner rumäner i Ungern fingo en, säger en, representant i riksdagen, nämligen general Trajan Döda. Och då vi 1892 hosn6

ALLA HA RÄTT.

kejsar Frans Josef ansökte om nåden att fa meddela honom våra lidanden, återställdes klagoskriften oläst av den ungerske ministerpresidenten greve Szapáry med orden: att de trehundra underskrivande rumänerna saknade juridisk befogenhet att meddela sig med högstdensamme på rumänernas vägnar.

»Magyar Hirlap skriver den 22 september 1894: 'Det är en evig skada att den utmärkta institutionen att påla folk kommit ur bruk. Hur grundligt skulle man icke eljes kunna lösa den valakiska frågan, och vilken upplyftande anblick vore det icke att se de beryktade hetsarnas huvuden på spetsen av pålen med nationalfárgerna.'>

»Vi ha i Rumänien haft tid och tillfälle att trösta oss över detta eller åtminstone komma ifrån tankarna genom att se, hur våra bröder, som leva i Macedonien, behandlas. Vår egentliga fasa var Ryssland. Våra fästningars läge visar, att vi fruktade Ryssland mest. Efter andra Balkankriget fingo vi någon liten kompensation också vi, en liten bit av Dobrudsja från Bulgarien.»

»Nu i augusti 1916, då vi smickrades och hotades från alla sidor av ungrare, av ryssar, av bulgarer och turkar, och vår ädla, stora och rika rasfränka Frankrike också visade sig frikostig, så började vi kriget i förhoppning att vinna det rumäniska Transsylvanien, stödjande oss på Rysslands stora hjälplöften. Nu höra vi med förvåning och smärta från både England och Ryssland, att vi inte 'intressera' vidare, och utgångenALLA HA RÄTT. 117

far visa om vi gjorde rätt. Vi hade hoppats att vi som den tionde makten på deras sida, som strida för vår latinska ras,1 skulle kunna straffa vår bödel i norr och väster. Den bulgariska blodsugaren i söder hade lyckats inbilla oss, att han denna gång skulle hålla sig lugn. Det skulle bara felas att Ryssland nu som lön för vår hjälp skulle taga Moldau ifrån oss. Om vi hjälpa ryssarna i ännu ett krig, blir det kanske intet kvar av oss.»

>När man äter körsbär med de store, spotta de kärnorna i ansiktet på oss små.»

* ♦

*

»Gränsen går mellan människor och tyskar», säger Rudyard Kipling. Månne ej detta är en mera tillfällig engelsk indelning? Gränsen går egentligen mellan engelsmän, engelsmannens häst och hund å ena sidan och å den andra fransmän, apor, björnar, ryssar, vargar, vårtsvin, tyskar och alla andra organiska varelser. Detta naturligtvis i fredstid. Nu har nog Kipling rätt, och det finnes skäl att förmoda, att även svenskarna för tillfället förefalla rätt omänskliga för engelsmännen.

1 >Det finnes ej en droppe latinskt blod kvar i det slaviserade rumänpacket», säga grekerna. vAlltid några droppar mera än gam-malgrekiskt blod hos er slaviserade nygreker, det erkänt uslaste byke, ej bara i Europa utan i hela världen», svara rumänerna. *>Hur många laster ha uppkallats efter er?!»u8

ALLA HA RÄTT.

För några årtionden sedan hade en engelsman be-gått en förseelse i Tyskland. Han häktades. En interpellant i parlamentet frågade, varför han ej lös-släpptes. Från regeringsbänken svarades, att engelsmannens tilltag var av den art, att han lagligen skulle häktas. »Man borde dock ej i utlandet häktat en engelsman», genmälte interpellanten.

Att England har rätt, det varken får eller ens kan diskuteras. Men det är ej tillräckligt. Utanför England har också varje engelsman rätt gent emot svarta, röda, gula och de litet grådaskiga, som kallas andra vita, ty endast en engelsman är riktigt rent vit utanpå och inuti. För någon tid sedan sökte en svensk och en engelsman plats i en amerikansk fabrik. De voro båda fullt kompetenta, men svensken fick platsen. »Jag tycker dock», invände engelsmannen, »att platsen borde besättas av en vit.» Att en del pro-boers och t. o. m. pro-germans ha stor frihet att uttrycka sig i England och även göra det med en nästan keltisk lidelse, så anglosachsiska de än må vara, gör att utlänningarna så mycket klarare se hur elementärt det nationella intresset och makthungern äro rotade i engelskt väsen, ty på nittionio hundradelar av befolkningen kan man alltid lita. Och den ganska grundliga majoriteten höjer ett öronbedövande »right or wrong, my country». Sedan motståndaren är slagen och handelsområdet säkerställt, så hatar man ej längre, då visas all möjlig politisk tolerans. Hysterin, som nu grasserat underALLA HA RÄTT. II9

snart tre år, dock mindre på sista tiden än i början, kommer, särskilt om kriget slutar lyckligt för England och även i motsatt fall, att försvinna, »vara som den aldrig hade funnits*. Så brukas det i England med saker, som äro litet opassande.

Ibland missnöjda, ibland utom oss över de ingrepp i den neutrala svenska handeln, som engelsmännen tillåtit sig, ha vi, så förefaller det den som skriver detta, här i Sverige varit litet orättvisa mot engelska åtgärder emot folkrätten. Inför högre domstol äro de väl ej mera brottsliga än tyska mot samma folkrätt. Nu, då England arbetar och strider tillsamman med den, som eventuellt hotar oss, mot vär eventuelle vän i farans stund, äro vi uppretade och därför orättvisa mot det praktiska och i politik allt utom sentimentala, ovanligt duktiga öfolket. England intager, som alla andra länder, de ståndpunkter, som äro nyttigast för det självt, och är kanske i ovanligt ringa mån förbryllat av motsägelser, som sådana pläga vara, vilka ha alldeles särskilt rätt. Det egentliga folket glömmer snart, det vet England med sin public opinion och sitt parlament. Vad gör det nu att år 1887 Standard och Pall Mall Gazette, som engelsmannen George G. Armstrong framhåller, förklarade, att Tyskland vore ursäktat, om det lät sina trupper tåga genom Belgien. Och de engelska tidningarna refererade lidelsefritt den belgiske generalstabschefens ord 1912, då denne förklarade, att engelska regeringen skulle under120

ALLA HA RÄTT.

de senaste händelserna ordnat om en engelsk landstigning på Belgiens kust, »även om vi (belger) icke bett om hjälp», och att »då vi ej kunde hindra tyskarna att marschera över vårt territorium, skulle England i vilket fall som helst med eller utan vår önskan och utan den belgiska regeringens tillåtelse ha landsatt

trupper i Belgien».

* *

»Greater Britain», som den radikale sir Charles Dilke uttryckte sig, »Oceana», som Froude säger, »Dominion över palm and pine», som sträcker sig från Ceylons brända dalar, där palmerna vaja, och över snötyngda tallars växtlighetsgräns långt upp i det arktiska Kanadas isar och nästan lika långt på södra halvklotet, riket med fyrahundra millioner invånare, med världens största stad till centrum på den evigt gröna och lummiga jätteön av krita i havet, där alla trådar löpa samman och där den mest lysande aristokrati och det friaste folk både velat och kunnat styra världen, önskar skänka hela jorden fred. »Pax britan-nica! Pax romana!» De två manliga, praktiska, i egentlig mening koloniserande folken ha velat detsamma, säga engelsmännen, och de fortsätta.

Ädelhet i ordets alla betydelser finnes i överhuset, frihet i dess högsta mening i underhuset, bägge liksom hela folket samverkade i känsla av ansvaret mot sig själv och ansvaret mot England. England befallerALLA HA RÄTT.

121

icke — engelsmän. England väntar och väntar utan oro, med full förvissning, att varje engelsman gör sin plikt. Det kan finnas, får finnas och bor finnas de mest olika uppfattningar om hur Englands politik skall skötas. I ett avseende äro alla engelsmän lika, den mest dogmatiskt konservative lord och den mest frisinnade rättsentusiast — England skall härska. George G. Armstrong, en av den senare sorten, har sammanfattat all engelsk fredsönskan, all engelsk humanitär fasa för orätten, all engelsk kärlek för vars och ens rätt till fri utveckling i de till alla andra av världens stater riktade orden: Låt Britannien leda!1

England gick med i kriget av tre orsaker, så torde de flesta engelsmän tänka. »Den första, den viktigaste är så självklar, att den inte ens behöver sägas och den sägs inte heller: för att England skulle bli mäktigare. Den andra, därför att vi engelsmän ryste över brottet mot Belgien och ville straffa denna ogärning utan exempel i världshistorien, och för det tredje, England ville krossa den tyska militarismen liksom den på sin tid krossade Ludvig XIV:s, den franska revolutionens och Napoleon I:s militarism. England har alltid avskytt det, som med ett sammanfattande ord kallas milita-

1 Det är över dylika >milda> engelska hegemonianspråk de tyska imperialisterna ondgöra sig. Har, säga tyskarna, ens vår maktfilosof general Bernhardi någonsin tagit sådana ord i sin mun? >Låt Tyskland leda.*, det låter groteskt högfärdigt även för tyska öron. Vad Frankrike och Ryssland säga om det engelska frisinnade världs-behärskarkravet är mig obekant.

16—170699. Laurin, Alla ka rätt.122

ALLA HA RÄTT.

rism. På ett klart och rättframt äkta engelskt sätt har dess ansvarige ledare mr Asquith 1916 uppvisat skillnaden mellan de tyska militära maktmedlen och de engelska militära maktmedlen. »England», säger den brittiske statsmannen, »behöver sin flotta till försvar och — om så påfordras — till anfall.»

Det är den senare eventualiteten, som förelåg, då England, följande sina traditioner, sin plikt likmätigt, besvarade det tyska överfallet med att ställa sig på de angripnas sida.

Man beskyller England för erövringsplaner. Vad är det vi nu vilja erövra? På vilka områden ha vi gjort anspråk? Och våra kolonier! Detta olyckliga Indien, som alltid gör uppror i den tyska pressen och som så lojalt håller samman med England, mera handlett än styrt av en ringa del av de 140,000 engelsmän, inberäknat kvinnor och barn, som äro bosatta i Indien. De 298 millionerna reda sig bra själva åtminstone med mycket liten hjälp. Hur många tyskar skulle åtgå för att styra Marocko? Det förefaller oss, som om tyskarna skulle ha mist något av sitt intresse för boerrepublikerna. Dessa strida nu tappert på vår sida, det veta tyskarna bäst.

Frihet är ett ord, som tyskar och, vi erkänna det också, våra tappra bundsförvanter fransmännen ha svårt att förstå, och även ryssarna fatta det på sitt sätt. Men Sydafrika och Nya Zeeland, det australiska fastlandet och Kanada, det vore för långt att räkna uppALLA HA RÄTT, 123

alla våra kolonier, förstå, att vi ej vilja klavbinda dem. När vi nu strida för Englands rätt eller, om man hellre vill, för det engelska frihetsidealet, ty det är samma sak, för att individen fortfarande skall få utöva sin plikt i frihet, så att staten ej skall ha rätt att fordra hans själ och hans hjärteblod, men få bägge frivilligt, sä känna alla anglosachsiska hjärtan en viss trygg stolthet. Där England går i spetsen, där är det rent spel, där blandar sig staten så litet som möjligt trakasserande och hindrande in i den enskildes liv, där respekteras mannens självständighet och kvinnans renhet grundligare än på andra ställen. Med rättmätig glädje säger vår stora dotterrepublik Förenta staterna, som fatt sitt bästa blod, sina djupaste tankar och sitt rika språk från England: »Vi äro i hela världen mest lika engelsmännen. Må den Gud våra engelska »pilgrim fathers» bådo till, Cromwells Gud och Washingtons Gud, ge dem seger!»

Englands traditionella politik har i sekler och särskilt sedan Cannings dagar varit ledd av önskan att skydda de små nationernas rätt och tillvarataga deras intressen. Det har också lyckats i dessa strävanden, så ofta den politiska situationen tillåtit det. Våra motståndare ha mycket bekymmer med de fall, då vi ej kunnat tillräckligt hjälpa våra politiska skyddslin-gar. Men vi engelsmän skulle utan oro vara med om en grundlig undersökning av stämningen i de portugisiska, belgiska och danska folkrepresentationerna124 ALLA HA RÄTT.

och äro övertygade om att såväl före som under världskriget en utpräglad sympati för England skulle komma till synes.

Och Norge! Har ej England hållit detta lilla men stolta land om ryggen, då det trycktes ned och ej fick sin rätt av Sverige, icke sin home-rule fullt ut. De svenska unionisterna skyllde på behovet av att de två små staterna behövde en innerligare sammanslutning för att bli något starkare mot Ryssland, som man i Sverige inbillade sig hade några planer mot det nordligaste Skandinavien. Englands ord och löfte om Norges integritet är det starkast tänkbara skydd mot andra stormakter.

Vi beröra icke alla Österrike-Ungerns olika stater. De lära ju icke ens vilja bli befriade. Men för att sysselsätta oss med Böhmen, hur många tjecker som än under striden gått över till ryssarna och hur många som än arkebuserats och decimerats som förrädiska, det vill säga önskande sitt folks frihet, finnes det väl ändock kvar tillräckligt många för att kunna glädja sig åt ett fritt Böhmen. Det kan väl aldrig fordras att det fria Britannien skall instämma i ropet »Hoch Habsburg!» »Hands off, Austria», sade Gladstone i parlamentet, och alla engelsmän ropa HearbALLA HA RÄTT. 125

»Mera som ett blekt spöke strider Österrike vid Tysklands sida», läste man 1915 i de engelska tidningarna.

»Vi förmoda», tänka troligen ledarna av den österrikisk-ungerska statstanken, »att vi nu, 1917, varken av Ryssland eller av Rumänien, ja inte en gång av Italien betraktas som riktigt döda ännu.»

Då kriget bröt löst, hörde man överallt i Österrike, så berättade för mig en tysk-österrikare, personer, som förvånade sig åt det hat och förakt, som från hela världen strömmade emot tyskarna. »Nog visste vi», sade man i Wien, »att tyskarna voro obehagliga, men att de andra tyckte så illa om dem, det visste vi inte.»

»Det förbund, som sammansvetsat Tyskland och Österrike — Bismarcks geniala tanke —, är grundat på nödtvång. Krossas Österrike, och det hör verkligen till de fa länder, där det ofta så ytligt och överdrivet använda ordet »krossas» kan användas, då får Ryssland ett enormt makttillskott, och den germanska färg, som vi österrikare vilja av ideella och materiella skäl giva Balkanhalvön, ersattes av ett slaviskt inflytande i dessa trakter. Att engelsmän och fransmän och i synnerhet ryssar och serber icke äro så förtjusta åt dessa framtidsperspektiv som Tyskland och vi, det förstå vi till fullo. I denna fråga ha vi också på vår sida den kraftigt framåtsträvande magyariska riks delen.126 ALLA HA RÄTT.

Österrike-Ungern är någonting ovanligt sammansatt. Om man bara ser på den österrikiska riksdelen och lämnar åsido såväl den ungerska riksdelen och dess biländer Kroatien och Slavonien samt hamnstaden Fiume, som bildar ett särskilt område, som även Bos-nien och Herzegovina, får man komma ihåg, att Österrike består av sjutton kronländer, där konungariket Galizien är den del, som intresserar Ryssland mest. I dessa sjutton kronländer strida inbördes slaver och tyskar i somliga, slaver, tyskar och italienare i andra. Vad är då enheten i denna mosaikmonarki, där alla inbördes strida mot varandra under språkstrider, religionsstrider, politiska strider och sociala strider, alla förda med en hätskhetsgrad, som är enastående? Svaret blir: hären. Då det gäller denna egendomliga statsbildnings vara eller icke vara, då Österrike hotas av yttre fiender, då träder hären fram, enig trots allt, och vårt chevalereska folk, med det gemensamma namnet österrikare, tappert som en riddare och med det behagliga felet att som en sådan kanske vara alltför älskvärt, bildar en järnring kring gränserna. Hären och dess överste krigsherre kejsaren är landets ryggrad och styrka. Hären kommenderas på tyska, och man kan på den tillämpa Grillparzers 1848 skrivna, ännu aktuella dikt till fältmarskalk Radetzky, som också ofta citeras, då det gäller den österrikiska enhetstanken:ALLA HA RÄTT.

127

Gluck auf, mein Feldherr, fiihre den Streich! Nicht bloss um des Ruhmes Schimmer, in deinem Lager ist Österreich, wir andern sind einzelne Triimmer.

Vad önska de, som leda denna här? Genomförandet av den store österrikiske krigarens, prins Eugens av Savoyen, statsmannatanke: behärskandet av Donau från Passau till Donaumynningarna och fri utfartsväg till Saloniki, porten till Orienten.

För oss österrikare blir världskriget egentligen en fråga om i vilka händer Galizien skall stanna. Vi veta, att besittningen av Galizien ger ägaren nyckeln till Centraleuropa. Vi hava i årtionden märkt, hur Ryssland genom hemligt agitationsarbete, genom att t. ex. skaffa Amerikabiljett åt unga galizier i värnpliktsåldern sökt försvaga Galiziens motståndskraft. De ryska angreppen på Galizien ha under världskriget varit fruktansvärda, men frånsett att vi ha segrat ha vi också haft en viss glädje av att märka hur rätt general Kuropatkin hade i sin berättelse till tsaren, långt före världskrigets början, där han som sin åsikt angående Galizien påpekar följande: »Varken den polska eller den ryska (= ruteniska) befolkningen i Galizien har någon längtan att komma till Ryssland. För Österrikes slaver kunna vi blott komma i betraktande som medel men icke som mål. Man måste beständigt hålla i minnet, att till och med de kulturellt ännu mindre utvecklade bulgarerna och serberna genast128

ALLA HA RÅTT.

vände sig från Ryssland, sedan vi med priset av dyrbart ryskt blod ställt dem på egna fötter. Österrikes slaver behöva icke vår hjälp. Med stor ihärdighet erövra de år från år på fredlig väg den ena rättigheten efter den andra, genom vilken de bliva likställda med tyskar och ungrare. — Underkastelsen under Ryssland skulle enligt Galiziens slaviska befolknings mening icke betyda ett steg framåt utan ett steg tillbaka. Vi måste alltid tänka på detta, så att vi inte genom falska och skadliga svärmerier bedraga oss själva och inbilla oss, att så snart våra trupper beträda ostgaii-zisk mark, befolkningen skulle resa sig mot österrikarna, sina förtryckare under hundratals år.>

Vi österrikare få här det sällsynta nöjet att till fullo överensstämma med en rysk general.

Världskriget började symboliskt.1 Med stöd och vapen, lämnade av det officiella Serbien, under applåder från Belgrad, lyckades några representanter för det undermineringsarbete, som i decennier drivits från Serbien emot Österrike, att den 28 juni 1914 mörda den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand och, >gamla vanan» kan man nästan säga, även hans maka. Då Österrike krävde upprättelse för denna ovanligt kvalificerade förbrytelse, vek visserligen Serbien undan, men med kraftig uppmuntran och hets från Ryssland vågade det sig dock på att intaga en på en gång

1 Prof. Kjellén har långt före krigets utbrott genialt framhållit hur en serbisk konflikt kunde bli utgångspunkten för ett världskrig.ALLA HA RÄTT. 129

lömsk och hotfull hållning. Då slog Österrike till. Vi visste väl, att Tyskland insåg den gemensamma faran, som hotade östgränsen från Memel till Czerno-witz. Vi visste, att Tyskland, självt hotat från alla håll, var mycket kraftigt, mycket välorganiserat och skulle bli den bästa tänkbara bundsförvant.

»Jag trycker din starka hand», telegraferade kejsar Frans Josef till kejsar Wilhelm.

Till slut ett par frågor. Ha de österrikiska polackerna det bättre än de ryska polackerna och äro de lika lojala? Är det bekant, att de flesta italienare i Trentino och omkring Triest, ja i hela irredentan, pä inga villkor vilja komma under Italien? Finnes det någon »frihet» — utom att tyskan ännu ej är förbjuden — som ej tjeckerna fått då det gäller deras språkkrav? Och slutligen till allra sist, kan man säga att den tyska ledningen i Wien på något sätt inskrider till förmån för de mer än två millioner tyskar, som vänligast sagt behandlas något hårdhänt av magyarerna?

En statsbildning, som i fredstid har att kämpa mot så enorma svårigheter och som i krigstid försvaras med en så enastående tapperhet och med en ännu märkligare enighet, har den, fråga vi österrikare, rätt att få fortleva! Makt till det tyckes den ha.»

17—170699. Laurin, Alla ha rätt.130 ALLA HA RÄTT.

Tysken talar och kanske något högljutt.

»Inga anse att vi tyskar ha rätt. Våra bundsförvanter österrikarna, turkarna och bulgarerna tycka nog att vi måste få rätt, ty eljest är det ute med dem, och det lilla svaga sympatipip, som hörts från den större delen av den bildade lilla minoriteten i Sverige, har nog samma grund, rädslan för Ryssland. Vi äro nödsakade, också de liberala, radikala, socialistiska, humanitära och pacifistiska tyskarna, att arbeta på att med makt skaffa oss rätt. Alla tyskar måste hoppas på vår militära makt, t. o. m. om det blott gäller att bevara den rätt, som tyckes vara både helig och självklar då det gäller alla andra, nämligen att få existera som ett fosterland, där de tyska stammar, som önska det, få bo tillsamman under en kejsare och skyddade av en mycket stark — det tycks behövas — krigshär.

Tyskarna äro ett fredligt folk. Vi ha tyskar utom Tysklands gränser, i Österrike, i Ungern, i Ryssland. I alla tre länderna äro en stor del förtryckta och misshandlade. Har någon märkt, att detta väckt ens ett berättigat raseri i Tyskland? Ha vi betraktat Kurland och Liffland som ett irredenta? Både England och Ryssland ha liksom Tyskland främmande nationaliteter inom sina gränser, irländare, finnar, svenskar och polacker. Vi ha polacker, danskar och fransmän. Vilka ha det bäst? Är det ej en artskillnad mellan vår hårdhänthet och den hjärtlöshet, ja, ohyggliga grymhet,ALLA HA RÅTT. 131

varmed England och Ryssland samtidigt behandlat sina »förtryckta nationer»?

Vore det ej skäl att, dä Tysklands glupskhet kommer på tal, jämföra vad sedan 1884 — det år då Tyskland först började skaffa sig kolonier — England, Ryssland och Frankrike lagt sig till med och förenat med allt de tagit under föregående tider samt jämföra detta med de små, föga värdefulla bitar vi fått.

Något har väl den nästan romantiska fredskärlek, som utmärker den ädle kejsare, vilken nu i tre årtionden styrt Tyskland, bidragit till vår alltför stora fridsamhet, då det gäller att hävda vår rätt — ej minst till kolonier — gentemot de andra. Med en känsla, som om vi lyssnade på elaka, lögnaktiga barn, ha vi tyskar under hela denna tid hört om kejsar Wilhelm II:s blodtörst och, låt vara att det blott är 1914, 15, 16 och 17, som det talats och skrivits om hur han låter öva sina soldater i våldtäkt samt befaller sina flygmaskiner och Zeppelinare att speciellt döda småbarn, så har han dock under hela det kvartsekel, som till stor del tack vare honom varit ett fredens åtminstone vad Tyskland beträffar, framställts som personifikationen av tysk grymhet. Det bör ej vara obegripligt varken för Ryssland eller England, ja, ej ens för Frankrike, att ett land kan gå framåt under en något konservativ regering. Det är under sådana regeringar vi tyskar skaffat oss en god krigshär, visserligen ej så stor och ej heller så länge övad som de andra landstormak-132 ALLA HA RÄTT.

ternas, men vi tro oss kunna säga ovanligt duglig, en flotta, ej så dyr och ej så stor som den engelska, men troligen bemannad ännu något bättre och med initiativrikare, mera individuellt utbildade officerare. De äro liksom manskapet av en högre andlig kvalitet än de engelska officerarna och de engelska matroserna. Detta beror kanske till en del på att våra skolor äro bättre både än de ryska och de engelska, men mest på den anda av orubblig plikttrohet, som är det preussiska sinnets innersta grund och som behövdes för att motverka den alltför stora vekhet, som är utmärkande för den musikaliska, visserligen arbetsamma men också drömmande och reflekterande tyska folkstammen. Kanske beror den enhetliga anslutningen från alla folklager utom på den livsfara, vari Tyskland svävar, en livsfara, som väl utom Tyskland endast gäller Österrike och Rumänien samt möjligen Serbien, på att tyska regeringen under decennier mera energiskt, mera målmedvetet, mera allvarligt än i något annat land i gamla eller nya världen genom lagar och försäkringar av alla slag sörjt för de fattiga klassernas önskningar och välfärd.

»Tyskens fosterlandskärlek bottnar i hatet», skrev nyligen en fransk vetenskapsman. Nej, detta är icke riktigt. Under det sista halvseklet ha vi aldrig blivit slagna och veta därför ej, om vi i sådant fall kanske skulle hata. Vi ha godmodighetens borgerliga egenskap, så sträva och strama vi än kunna vara, då viALLA HA RÄTT, 133

verka med statens auktoritet. En annan egenskap, måhända utvecklad genom vår vetenskapliga läggning, sanningskärleken, gör att vi dock måste erkänna, att dá England till vår häpnad förklarade oss krig och genom sin blockad höll på att svälta ut oss, ett »Gott strafe England» gick som en våg av hat över hela vårt land. Men vi kunna ej hata länge. Därtill äro vi för tänkande och i synnerhet för mänskliga. Vi småle åt det engeska bagatelliserandet av de ryska härjningarna i Ostpreussen, där man både mördat och bränt så mycket i onödan och fördärvat för tre och en halv milliarder mark, ehuru vi väl veta att kriget alltid är och måste vara grymt.1

Vi skratta hjärtligt åt engelska funderingar över att vi ha så dåliga härförare och vi skratta också åt sådana, som ännu ej vilja tro att den ryska mobiliseringen, känd och erkänd av tusentals utlänningar, som i slutet av juli vistades i Ryssland, och som fortsattes och fullbordades trots tsarens högtidliga försäkran, var anledningen till vår krigsförklaring. Vi erkänna villigt, att denna ryska mobilisering gick snabbare än vi hade beräknat.

1 Kanske syftade tysken på Nelsons History of the War, by John Buchan, vol. 2, det synnerligen omfattande och jättelika arbete, som från vederhäftigt håll fått så mycket beröm. På sid. 108 skildras det ryska inbrottet: Somliga av byarna brändes, ofta av olyckshändelse, ty trähyddorna voro som fnöske i det torra augustivädret I städerna, som intogos, uppförde sig tsarens trupper »with decorum and discretion».134 ALLA HA RÄTT.

Men eljest skratta vi ej. Vi äro djupt skakade över det oerhörda ansvar, som vilar på våra 67 millioner, vilka måste slåss »mot en värld». Det låter hög-dramatiskt, men är det också. Vi hade väl reda på, att Frankrike ej bara talade om utan också förberedde revanschen, och att Ryssland gärna ville hjälpa till. Sedan 1871 ha vi velat fred, men ha alltid varit hotade och hatade. Vår naivitet eller rättare vår politiska dumhet gjorde, att vi ej visste, hur mycket England hatade och fruktade oss. Beredda för krig på två fronter ha vi varit i 25 år. Allt, vad England säger om oss, är icke lögn. Lloyd George hade rätt i sin januariartikel 1914 i Daily Chro-nicle: »Tysklands armé är ett livsvillkor ej blott för det Tyska rikets bestånd utan för själva den tyska nationens möjlighet att existera, då Tyskland är omgivet av andra nationer, var för sig ägande en här, nästan lika stark som den tyska. Medan vi anse våra kusters trygghet kräva en överlägsenhetsstandard på 60 procent för Englands sjömakt gentemot Tysklands, glömma vi att Tyskland icke till lands äger en sådan säkerhetsstandard ens emot Frankrike ensamt, och då kommer därtill hotet från den ryska gränsen. Tyskland, som ej ens närmar sig en tvåmaktsstandard, har därför, oroat av den sista tidens händelser, offrat stora summor på sitt militära stärkanden

Vi tro mera pä ovanstående än att Lloyd George huvudsakligen av överströmmande välvilja vill liksomALLA HA RÄTT. 135

det land han representerar befria Tyskland från sig självt genom att avskaffa vår militarism och över huvud taget behandla oss så, att vi skola bli så bra som möjligt — för våra fiender.

Nu veta vi att vi äro, icke en stormakt, utan en overstorntakt Belgiens samarbete med våra fiender hade vi reda på förut, det förvånade oss icke. Italiens förräderi och Rumäniens knivhugg i ryggen, på dessa två fakta voro vi beredda. Då Galizien till 3/3-delar var erövrat av ryssarna — vi hade göra på annat håll —, kallades vi till hjälp och hjälpte till så grundligt, att en bit av Volhynien och hela Polen och Lithauen följde med på köpet. Österrike rådde ej med Serbien. Vi gingo dit och bröto ned det sega och tappra rövarfolket. Rumänien, denna också politiska bordell, ha vi sopat rent till Sereth. Nu höjer hela världen, Peru och Kina, Paraguay och Förenta staterna, ett anskri över att vi vilja göra med England det som engelsmännen gjort med oss, blockera dem, sedan vi med hån och förakt fatt vårt tillbud till fred avvisat, ett anbud, som vi kommo med, sedan vi erövrat ett område lika stort som Tyskland. Vi känna, och det är litet underligt för vår i själ och hjärta så blygsamma natur, att vi nu äro visserligen alldeles ensamma men det rikaste, ädlaste, tappraste och kunnigaste folk, som någonsin funnits på jorden.

»Lieb Vaterland magst ruhig sein!» sjunga vi, och136

ALLA HA RÄTT.

hela Tyskland instämmer högljutt och av hela sitt hjärta i den gamla Lutherpsalmen:

Und wenn die Welt voll Teufel war' Und wollt' uns gar verschlingen, So fiirchten wir uns nicht so sehr, Es soll ihm nicht gelingent»

En ung, begåvad svensk författarinna har tänkt sig, hur häpen en invånare från en annan planet skulle bli, om han finge höra de krigsursäkter och det krigsförhärligande, som nu så lidelsefullt framställas på denna stjärna, där vi älska och hata, njuta och lida.

Det är ganska svårt att se in i ett annat människohjärta, och huru mycket mera då i en Marsinvånares huvud, men att två gånger två är fyra gäller väl på den planeten också. Dock far man ej glömma, att ett tyskt matematiskt-filosofiskt arbete i två starka imperialoktavband undersöker fakticiteten även i detta och framkommer med månget pro och contra, då det gäller att besvara frågan: »Machen zwei und zwei wirklich vier?» Säkert är, att till och med det som ser allra enklast ut kan vara ganska konstigt. Vi inkonsekventa människor måste på en gång hålla detta i huvudet och samtidigt minnas, att medelvägen mellan två påståenden ej behöver vara det rätta. Om A. säger, att två gånger två är lika med fyra, och B.ALLA HA RÄTT. 137

säger, att två gånger två är lika med fem, så har ej den medlande C. rätt i att två gånger två är lika med fyra och en halv.

Vem har rätt i världskriget? Alla deltagarna och till och med de neutrala ha litet rätt och litet orätt. Ty frågan är tydligen betydligt mera invecklad än att två gånger två lika med fyra. Millioner fakta, tjogtals rättsuppfattningar, hundratals brott och tusentals lögner vävas tillsamman och trasslas ihop till ett nystan lika stort som jordklotet.

Komma människorna aldrig att få veta, vem som har rätt i krigsfraganr På detta skulle jag vilja svara med en motfråga.

Den franske kaptenen Alfred Dreyfus dömdes år 1894 ft>r högförräderi, därför att han ansågs ha skrivit en lista med militära hemligheter — »bordereaun» — och lämnat denna till tyske militärattachén.

Ar 1906 klarlade och fastslogo samtliga Frankrikes 48 justitieråd, att han icke hade skrivit bordereaun och icke skickat den till militärattachén samt således var alldeles oskyldig till detta brott. Tror någon, att majoriteten av fransmän av denna anledning ändrat sin tro, att han var en högförrädare? Ingalunda! Ty de ville, att de i sitt lidelsefulla partitagande mot den oskyldige fortfarande skulle ha rätt. Här gällde frågan ett enda litet papper, undersökt av Frankrikes lärdaste vetenskapsmän och mest kompetenta jurister.

18—170690. Laurin, Alla ha rätt.138

ALLA HA RATT.

I världskriget gäller det en härva av lidelser, sanningar, halvsanningar, lögner, skäl och motskäl. Alla ha något rätt. Alla parter vilja fa rätt i allt, även i sina mest uppenbara lögner. Människorna skola få veta, alldeles »säkert», hur världskriget kom till; men sanningen, den få de aldrig höra, ty den vill varken Tyskland eller England och ej heller Frankrike och alla de andra staterna på några villkor veta.

Apostelns ord »Vi förstå endels och profeterna endels» gälla alla, som tala om kriget. Jag har velat försöka framhålla hur jag tror den centralmaktsvänlige svensken, ententesvensken, ryssen, fransmannen, italienaren, rumäniern, engelsmannen, den lojale österrikaren samt tysken i största allmänhet se på världskriget. Om det verkar ironi ibland, är det icke mitt fel. Alla stryka under det, som talar till deras förmån, och hoppa över det, som talar emot dem. Jag har emellertid menat, att de fullt ärligt skulle säga vad de tänkte.

Det förefaller mig — man är ju inte mer än människa — att min egen grupp har allra rättast. Vi centralmaktsvänliga svenskar vilja försöka se saken från svensk synpunkt, och ha kanske möjligheten att undvika de värsta orättvisorna. Den svenska ståndpunkten är nämligen i eminent mening beskedlig. Den vill, att Ryssland skall uppfylla sitt löfte att ej befästa Åland, den mera hoppas än tror, att finnarnas relativa självständighet skall om möjligt ännu mera än nu respekteras. Den anser, att man skall vara artig motALLA HA RÄTT.

139

sina eventuella motståndare och trofast mot sina verkliga vänner.

Vi tro, att vár närmaste fara är Rysslands hot1 mot det nordligaste Sverige, och inbilla oss, att kanske en bit av Norge kan komma med samtidigt. Vi veta, att alla tre nordiska länderna ha olika intressen, man kan nästan säga mot varandra stridande intressen i världskriget, men hoppas i alla fall på skandinavisk sammanhållning. Naturligtvis känna vi att Sverige först handelspolitiskt, så politiskt hotas av ett beroende från Tyskland, men vi måste först tänka på den närmaste framtiden och älska minst av allt ett ryskt beskydd. Det sätt, varpå England beskyddar Belgien, Portugal, Grekland och Norge, lockar oss heller icke. Att Britannia rules the waves, det märka vi, för-

1 Detta ryska hot mot vårt land har tyvärr genom den ryska revolutionen i mars 1917 icke i något avseende minskats. Svenskar av alla partier glädja sig åt, om större rättvisa och mera frihet kunde komma ryssarna och de av dem styrda folken till godo. Då något viktigt sker utom Sverige, det må vara i Ryssland eller i Tyskland, i Frankrike eller England, bör vår första fråga vara: Gagnar eller skadar detta Sverige? Minskas eller ökas hotet mot vår självbe-stämningsrätt genom detta nya faktum ? Hur har majoriteten i Sverige besvarat dessa frågor, då nu en revolution, avsedd att öka Rysslands militära effektivitet under det nu pågående världskriget, genomförts i vårt stora grannland?

För det nuvarande Belgien och Holland blev den franska revolutionen på 1790-talet ödesdiger. Fransk militärinvasion och förtryck från det revolutionära Paris blev Hollands öde. Sedan, i revolutionens sista timma, kom den nya tidens son, Bonaparte, och välsignade alla grannarna med sitt revolutionär-imperialistiska fredsprogram: ovillkorlig underkastelse.olämpade, trakasserade och ransonerade som vi svenskar nu äro av engelsmännen. Då och då stiger ett odjur upp ur vattnet och torpederar vår last till England. Då få vi bita ihop tänderna och tänka: Med England över vattnet och Tyskland under vattnet är det icke mycken plats för havets frihet, och de tyska brotten mot folkrätten ha kostat både svenska pengar och, vad som är betydligt allvarligare, svenska sjömäns liv. Ty under det att den engelska övervattensblockaden gör det möjligt att spara människoliv, måste sådana ofta offras i u-båtskriget. Men Tyskland måste segra, ty det tro vi vara ett livsvillkor för Sverige. Detta hindrar ej, att vi, sedan vi småskrattat åt franska feta och oljade fraser, åt det som Maurice Barrès kallar »la liturgie nationale», och fått kväljningar av engelskt hyckleri, som verkligen kan vara shocking också det, även bli smärtsamt berörda av den tyska taktlösheten och brutaliteten, som äro sig i med- och motgång lika, i fredens som i krigets tid. Till de gamla romerska sentenserna »dura lex, sed lex» och »fiat justitia, pereat mundus» har tysken lagt: må polisreglementet strängt följas, om det också skadar Tyskland hur mycket som helst. Det är nog ej för att glädja sina fiender, som det nu under kriget bland de 140,000 danskarna — de ha nu krympt ihop något, sedan så många med särskild plikttrohet och utmärkt tapperhet offrat sina liv för Tyskland, att det nu 1914—1917 fallit flera danskar för än1864 danskar mot Tyskland — väckt ett ytterligare hat genom småaktig och grym kitslighet. Nyligen utdelades av medlidsamma danskar och tyskar i Haderslev gåvor till krigsfångar. Sådant var där förbjudet. De skyldiga åtalades, men endast danskarna fingo straff. Den personligen välmenande tysken, hjärtligare än de flesta andra nationer, tar på sig en järnrustning av kyla och hårdhet, då han representerar staten, vare sig som polis gentemot ett barn som bryter en blomma eller som korpral gentemot någon belgisk gammal gubbe, som begått en oförsiktighet.

Vi kunna ej veta mera om Tysklands krigsmål än vad dess humane och kloke rikskansler Bethmann-Hollweg, begåvad med all tänkbar måttfullhet och taktfullhet, sagt i tyska riksdagen. Därav framgår, att Tysklands krigsmål är mindre imperialistiskt, mindre hänsynslöst och mindre folkkränkande än ententens. Vi svenskar önska av humanitära skäl — och det är ingenting att skratta åt — och även av praktiska, nämligen rädslan för prejudikat mot småstater, att Belgien, Serbien, Montenegro och Rumänien skola återfå sin självständighet. Den folkomröstning i Elsass-Lothringen, som Barrès vill sparka undan, tro vi ej heller skulle vara mycket att hålla på för Frankrike. Något litet över tvåhundra tusen fransmän bo i Elsass-Lothringen, men nära en million sjuhundratusen tyskar. Bland dessa senare anmälde sig som frivilliga vid krigsutbrottet,sedan allmänna värnplikten uttagit sina hundratusental, tillräckligt många för att fransmännen ej skulle yrka på folkomröstning i Rikslanden. Kunde den lilla biten med de fransktalande komma tillbaka till Frankrike vore vi belåtna. Det skulle smärta också den centralmaktsvänliga delen av svenskarna, om Frankrike skulle på något sätt förminskas. Detta land förtjänar de sympatier, det i så rikt mått har fått, t. o. m. från tysk sida. Vi centralmaktsvänliga, neutrala svenskar, ty liksom man kan vara ententevänlig neutral svensk, kan man naturligtvis vara neutral och centralmaktsvänlig, beundra, alldeles frånsett den nytta ett obrutet Tyskland skulle kunna göra vårt land, i främsta rummet tysk offervilja. Och det därför, att den tyckes oss, redan om man bara ser på antalet frivilliga, ha varit allra störst. Detta hindrar ej, att alla svenskar med djupaste rörelse se på, hur hänsynslöst och blygsamt särskilt den engelska överklassen frivilligt offrat sina liv, och att vi svenskar av vilket parti vi än äro erfara en ökning i vår traditionella och varma sympati för Frankrike, som med glatt mod år efter år offrar strömmar av dyrbart och vad mera är oersättligt franskt blod.

Den centralmaktsvänlige svensken är i allmänhet vän av Polens frihet på samma vis som kejsar Wilhelm, mest för att germanismen och därmed den västerländska kulturen skall få ett bålverk mot Ryssland.

För min egen del är jag litet varmare vän av ett fritt Polen. Kunde mordet på Polen, utfört av Ryssland, Tyskland och Österrike — sedan vi svenskar under 16- och 1700-talen åderlåtit patienten väl starkt — gottgöras, så att den avlivade återuppstode, vore det ett gott omen för alla hotade nationalstater. Frågan blir, efter vilka linjer det nya Polen skall skapas. Det tyska förslaget har ett Polen, bestående av det nu av tyskarna »befriade» Ryska Polen. Det ryska förslaget däremot är betydligt frikostigare. Först lovar Ryssland att »befria» tillbaka »Weichselguvernementen» — man fick i Ryssland inte nämna »Polen»Sedan det nu blivit erövrat av Tyskland, får man naturligtvis också officiellt i Ryssland nämna Polen — och att hjälpa med återerövrandet av de österrikiska och tyska av polacker bebodda delarna samt tänker sedan som en lysande vängåva ge hela detta område en självständig ställning. Och på detta Storpolens frihet gav ryske tsaren, osäkert för vilken gång i ordningen, sitt högtidliga, kejserliga och oryggliga löfte. Det är ej lätt för polackerna att bestämma sig. Förmodligen avsky de tyskarna mer än allt utan att därför älska ryssarna. Ryssar och tyskar tyckas däremot i uppfattning av polackerna stämma överens. Bägge äro förmodligen litet orättvisa mot det obeständiga men ridderliga folket. Skola polackerna nu hellre taga ett Lill-Polen av Tyskland eller bli lurade på ett Stor-Polen av Ryssland?

Om de italienska lantbor, som bo i Trentino och vilka så innerligt frukta en återförening med Italien, skulle få slippa detta, skulle det också glädja oss.

Krigets ragnarök är ej slut än. Enskilda stater kunna krossas, statssystem brista, förrän det blir fred. Våroffensiverna skola kosta millioner människoliv. Men en gång kommer fredens dag, och då hoppas vi att Sverige, som under kriget efter sin förmåga sökt lindra och hjälpa, med djupt allvar säger till sig självt: Lyckan att ej ha lidit och hatat som ett krigförande land förpliktar. Då vår dag kommer, om vi tvingas eller våra högsta livsintressen föra oss ut i kriget, hoppas vi vara fullt rustade, icke bara militärt, utan försedda med det allvar, den pliktkänsla och den offerlust, som de olika stridande folken visat under denna världshistoriens största strid, där alla, liksom i alla föregående och i alla kommande krig, trott sig kämpa för rätten och själva trott sig haft rätt i allt.

Stockholms Dagblad 18, 21, 24, 25, 27 februari 1917.

*