Det här är HTML-versionen av Aron Isak. Ett hundraårsminne. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Boken utgavs av läkaren och förläggaren Joseph Seligman och bygger på Isak Arons självbiografiska anteckningar, varför vi anger båda som författare.

Det digitaliserade exemplaret tillhör Goethe-Universität, Frankfurt am Main och har scannats av dem. Det anpassades för Projekt Runeberg i februari 2013 av Bert H.

Följande korta anteckningar grunda sig, i allt som rör Aron Isaks person, hufvudsak-ligen på en af honom efterlemnad sjelf-' biografi,, ganska prydligt skri/ven i så kallad judisk-tysk dialekt med hebreisk skrift. Denna handskrift tillhör Herr Knut Michaelson pä Skebo, som välvilligt stält densamma till mitt förfogande. Aron säger sig vid några och sjuttio års ålder ha nedskrifvit dessa '»memoarer» endast för sina anhöriga, sd att sär-skildt hos de?n hans minne icke skulle för alltid slockna. Ehuru for?nlösa, ogrammatika-liska och utan tillsty?nmelse till interpunktion, göra de genom naiv omedelbarhet intryck af öppenhet ock sanning. Sd långt jag förmått ' och. min tid räckt till, har jag sökt att kon-; trollera hans uppgifter genom andra tillgängliga källor. Härunder har ett icke obetyd-ligt niaterial vunnits, hvilket likväl\ på grund af det knappt tillmätta utrymmet, icke kunnat; i sin helhet här inflyta. Hufvudsaken har "3 varit att återupplifva minnet af en man, somfg särskildt för svenska judar alltid skall äga 'y: ett välgrundad t intresse.

- J. S. ^

: ,->/v

. '• iV.ÖTlngen eller föga del har Sverige tagit i den barbariska behandling, för hvilken de i Europa spridda ättlingarne af Juda stam från senare hälften af medeltiden till 1700-talets slut utsattes, af det enkla skäl, att detta land under nästan hela

- denna tidrymd för dem stängde sina portar. Afven i Sverige var det presterskapet, som genom en af .de olycksaligaste begreppsförvirringar, historien känner, blef judarnes mest hårdnackade motståndare. På grund af dess besvär resolveras redan år 1660, ätt alla judar, som fara omkring landet, skulle fasttagas och till kronans arbete hållas. Endast dopet, möjligen äfven stora rikedomar T kunde derför bereda dem lagligt inträde och bo-sättningsrätt i riket. Kyrkolagen af år 1686 ger 'det strängaste uttryck åt den då rådande omsorgen för statskyrkans absoluta skydd i föreskriften, "att till riket inkomna judar skola genast till doppet befordras. Karl XI antecknar med pedantisk noggrannhet i sin dagbok talrika judedop, till hvilka- han varit vittne och fadder, framför allt 1681 års stora judedop, som firades med ståtligaceremonier, vidlyftiga predikningar och de döptes konterfejande i prydliga kopparstick.* xDå Gon- , sistorium i underdånighet 1685 tillkännagifver »hurusom några Judar skola uppehålla sig här i Staden, hvarutaf lätteligen kan följa förargelse . och vara att befrukta, det ett och annat miss- bruk uti Wår rätta Evangeliska Religion däraf kunde insmyga», så finner konungen för godt >det de inom 14 dagar sig vid högsta straff ;• hädan utur Staden och landet förfoga». **

Karl XII synes i någon mån ha vikit från denna rättrogna stränghet. Men så var han ock /.: år 1718 nedtyngd af helt andra omsorger, för att vilja neka några judar rättigheten att här i lan- - l-det utöfva sin gudstjenst, ty i Februari s. å: låter han Amiralitets-Consistorium i Karlskrona , veta, »att det är Hans Kongl. Maj:ts nådiga mening och vilja, det de ifrån Turkiet hit i landet komne, Judar och Turkar fuller intet bör betagas' :;

* Se Christoph. Bezelius, Die Herrlichkeit des Christen- ’.r, thums, welche Gott unter der Vorsorge Sr. Königl. Maytt. in Schweden, zween jiidischen Männern,’ Israel Mandel und Moses Jacob, nebst ihren Weibern und Kindern im Jahr Christi ' -1681 kund gethan hat bey deren Tauffe etc. Stockholm 1681.

** Ferlin (Stockholms Stad II s. 1002) begår ett misstag, då han antar, att Karl XI har ett praktiskt syfte i ögonen, • när han 1690 afsände den lärde professoren Gustaf Peringer till Lithauen för att studera judarne. Det var Karaiterna-Peringer derstädes skulle studera, sålsdes en religiöst-véten-skaplig fråga. Se artikeln Peringer i Biogr. Lexikon och Peringers bref i Tetzels Monatliche Unterhaltungén 1.69i,

, s. 572—3. ' ;p'-inom lyckta dörrar at öfva deras Gudstjenst — — dock om Presterskapet kunde med goda skäl öfvertala någon af dem at antaga den Christna läran, eller at låta Barnen döpas och i den rätta läran uppfostras; så vore det både Gud och konungen behageligit».

Under Frihetstiden förbjödos judarne att »fara omkring i landet», men de som »sig i små städer nedsatt och draga bårgerliga besvär, måge . resa till marknaderna, allenast de icke fara gård ifrån gård på Landsbygden».* Men nu började äfven statsekonomiska skäl göra sig gällande såväl mot som för judarne. Emedan regering och ständer hyllade det så kallade merkantila systemet, voro de ängsliga för att äfven de fa kringresande judarne skulle »redbara penningar med sig bårtföra»; de sammanstäldes med »löst och onyttigt folk, som från utrikes orter inkomma», och mot dessa riktas förordningen af den i okt. 1741, enligt hvilken »alle Judar, Savoyarer, Lindansare, Comoedianter m. fl. Gycklare, jämväl andre sådane utlänningar som med Barometrar, åtskillige sorter Glas, Thée och slike mindre nödige wahror inkomma, skola skyndsammast. förvisas ur Riket».**

o

A andra sidan ingick det äfven i nämnda system att locka hit så mycket främmande kapi-

* Resolution på Allmogens i Sverige och Finland all-V: • 'männa besvär den 1 Aug. 1727.

** Redan 1748 tilläts dem dock att fara kring landet, . »när de hafva riktiga pass at upvisa».tal som möjligt. Man tänkte då äfven på .rikä;^-judar, framför allt på la nation portugaise, d. v. s; ;.: afkomlingarne af de från den pyreneiska halfön * fördrifna judarne, af hvilka många grundat stora handelshus i synnerhet i södra Frankrike. och hvilka i allmänhet stodo på en hög bildningsgrad. ^ Då år 1746 ny oktroj söktes för det 1731 grun- ~ ' . dade Svensk-Ostindiska kompaniet, och bröderna Arfvedson täflade med gamla kompaniet, hade.';, de utverkat tillåtelse för rika familjer af »lä na- V tion portugaise» att slå sig ned i Göteborg under ', tillförsäkran om fullständig religionsfrihet och vid-.' sträcktaste handelsfrihet. Deremot skulle- »les Cölporteurs Juifs ou pauvres» på alla vis förhindras tillträde till riket. * Också ankommo hit.; -två. utsände, Abraham di Rocamora och Mendez. da Costa, af hvilka den senare skildras som »en belefvad man, af godt anseende, så att man har; . svårt att taga honom för en Jude». Men vid Secreta Utskottets granskning af Nya Oktrojen 1747 vederlägges Rådets åsigt, att judars bosätt- , ning här ej vore i strid med religionsplakatet af.' år 1685, hvarförutom Utskottet uppräknar talrika--skäl mot dem, bland andra det dräpande argu- ' mentet att »intet efterdöme lär kunna framtes, -ätt någon Jude på någon ort i verlden lagt ' an.

* Se det i Kgl. Biblioteket bärstädes förvarade unika v exemplaret af Abraham & Jacob Arfwedson & Comp:s »pri-, vilége irrevocable» samt »Patent ou Ordonnance a 1’égard de --certains riches Juifs, de la nation Portugaise, qui souhaitent /s’établir dans le Royaume etc.» Zbergverk, fabriquer eller dylika inrättningar». * Ännu vid 1779 års riksdag, då fördragsamhetens .stora grundsats proklameras, är det ekonomiska och industriella skäl, som hufvudsakligen anföras af försvararne för »en judisk invandring» äfven i Presteståndet.

På detta vis fortgick den så kallade »into-lerance»-lagstiftningen i Sverige. Under tiden fullgjorde upplysnings-filosofien i Europa sitt värf. Nya föreställningar om menniskovärde och men-niskorätt arbeta sig fram, och judarne sjelfva bereda sig att genom en väldig, inre reformation gå en ny tid till mötes. En ny tid, som skall finna sitt uttryck i Josef II:s toleransedikt, den amerikanska unionens bestämmelse om allmän religionsfrihet och slutligen den stora franska revolutionens förklaring af allmän medborgarrätt. Från sådana tankar kunde äfven Sverige icke hålla sig oberördt. Då inträffade här den man, främling och jude, som ensam skall upptaga kampen mot sekelgamla fördomar, men som äfven, -från första stund han beträder svensk mark, hägnas och skyddas af svensk ridderlighet. Det ,är. några drag ur denne mans lefnad jäg här skäll söka att förtälja.

.>

'* Se Hellstenius, Bidrag till Svensk-Ost-Indiska Com- pagniets Historia 1731—1766.Aron Isak föddes år 1731 i den lilla staden Treuenbrietzen i Brandenburg, helt nära Berlin. Hans fader, den ende bofaste juden derstädes, dref en liten handel i öppen bod, hvilken gjort honom till en välmående man. Men på äldre dagar hindrades han af ständig sjuklighet att egna nödig omvårdnad åt sin affär, så att hans förmögenhet allt mer hopsmälte och fattigdomen stod för dörren. Han öfverlemnade derför affären åt den äldste af sina söner, Abraham, med förpligtelse för denne att underhålla hela familjen, tillsammans elfva personer. Aron, som då var

14 år gammal, insåg snart hvilken stor bordä. hans broder pålagt sig och beslöt att så godt han förmådde bistå honom i hans svåra värf. Han förskaffade sig litet kramvaror, begaf sig ut som »Hausierer» bland traktens bönder och för-tj enade under stora svårigheter och försakelser-ett knappt lefvebröd. Men sjelfständighetskänslan hade vaknat, och från denna stund står han på egna fötter.

Tidigt hade Aron sport en obetvinglig lust att teckna och måla. Tyvärr fans intet tillfälle i den lilla staden för honom att kunna fa. utbilda sig ens i de första grunderna af teckning. Vid ett tillfälligt besök hos stadens tenngjutareser han en gång denne gravera namn i stop och bägare. Han bad då enträget att fa komma i lära hos honom, och hans önskan villfors. Genom ihållande flit lyckades han till en början att gravera bokstäfver i tenn mot en betalning af en skilling för tre bokstäfver — en i hans tycke lysande inkomst. Så småningom utvecklade han sina färdigheter derhän, att han kunde gravera i petschaft, som den tiden voro så godt som oundgängliga prydnader och å hvilket arbete han skryter med att mången vecka ha förtjenat 3 å 4 riksdaler. Nu hade hans mästare intet mera att lära honom, hvarföre han drog åstad å marknader, der han erhöll rikligt arbete med goda för-tjenster, och slutligen ser han sig i besittning af . ett kapital af 50 riksdaler.

Med stort välbehag omtalar han från detta sitt marknadslif ett litet skämt, som han ännu på gamla dagar finner mycket lustigt. En vacker dag träder en ung mjölnardräng, som nyss fatt sitt gesällbref, fram till honom och beställer sitt petschaft. På detta skulle Aron gravera en väder-qvarn med en trappa, uppför hvilken en karl går med en säck mjöl på ryggen, och nedanför gesällens namn. Qvarnen med trappan och namnet expedierade Aron med största lätthet, men att gravera en karl med en mjölsäck på ryggen inom två timmar under bar himmel, det kunde han icke gå i land med. När nu gesällen undrade nvarför karlen icke fans på trappan, såsom han bestält, svarade Aron i sitt bryderi: »karlenhar-just nyss gått in genom dörren i qvarnen», : hvarpå gesällen utropade: »det var synd, att jag "5 inte kom förr», och helt belåten tog petschaftet.

Emellertid hade Arons broder ånyo försatt affären i dess gamla, blomstrande skick, kraftigt "' understödd af deras dugliga moder — »meine u Mutter trieb den Handel in der Bude so gut als der beste Manskerl». Då Aron derföre icke: längre behöfde lemna sin andel till familjens ,underhåll och han dessutom ifrigt önskade att ytterligare förkofra sin lilla talang, beslöt han att , _ _ öfver Hamburg resa till London. För att bestrida resans omkostnader, färdades han genom V •Mecklenburg, hvilkas flesta städer han besökte och der han flitigt arbetade, bland annat hos en hofmedaljör Lipman i Schwerin. Men af resan till England blef intet af, ty väl ankommen till V' Biitzow, blef han der så betagen i en ung flicka, att han menade: »wenn ich dieses Mädchen be- ; kommen könnte, das wäre eine bessere Reise bei ihr als nach England». Han gifte sig äfven med -henne och stannade i Biitzow, der han till en - 7 början drog sig fram i små omständigheter men -.-j nöjd med sin lott. -i/i

Då utbryter 1756 det sjuåriga kriget, som/;;.’: ömsevis förde preussarne och svenskarne till hans hemort. I båda lägren erhöll Aron mycket ar-Bete som gravör, men de flesta och mest. inbringande uppdrag lemnades honom af svenska ' officerare. För den härigenom uppkomna för-i -tjensten inköpte han korta varor, hvilka han af-

'-'O- xyttrade inom de olika arméerna med den framgång, att han förtjenade en liten förmögenhet af några tusen thaler. Men efter fredsslutet upphörde affären af sig sjelf, och Aron inlät sig på det ena företaget efter det andra, som alla misslyckades. Dessa nya svårigheter och förtretligheter gjorde, att Aron allvarligt tog de svenska officerarnes uppmaning i öfvervägande att komma öfver till Sverige, der han skulle kunna skaffa sig en förmånlig ställning, emedan der icke funnes någon gravör i petschaft. Han gick nu -särdeles metodiskt tillväga. Först besökte han hofmedaljören Abraham Pach i Schwerin, en i sitt yrke mycket framstående man, vida skickligare än Aron, och träffade den öfverenskom-melsen med honom, att om han efter ett besök i "Sverige skulle finna förhållandena gynsamma, de båda skulle ingå bolag derstädes både som gravörer och handlande. Sedan begaf han sig, utan att underrätta sin familj om resans egentliga- syfte, till den då varande svenska staden Stralsund. Der erhöll han mycket arbete hos guvernören Sinklair, kommendanten Höpken och presidenten Patkul, men iakttog alltid den för-sigtigheten, att om uppdragen Öfverstego hans krafter, så sände han dem att utföras af Abraham Pach i Schwerin. Dessa och andra inflytelserika män blefvo synnerligen belåtna med Abra- s hams arbete och gåfvo' honom med nöje rekommenderande skrifvelser till konung Gustaf III och öfverståthållaren i Stockholm,-friherre Karl Sparre.- . - , ’ . .

- 14 /'/££

Nu beslöt Aron att trots hela familjens böner och protester — hans äldste broder Abraham skrif-ver: »dieses Vornehmen ist die grösste Dumm-heit, zu reisen wo niemals ein Jehude gewesen ist und niemals kommen darf, wo man keine Sprache nicht kann, ich glaub’ du bist desperath

— att anträda öfverresan till Sverige på den svenska postjakten, som då gick mellan Stral-sund och Ystad. »Die ganze Judenschaft» i Stral-sund afrådde honom enträget från ett så vådligt företag, »allein ich bin in meinem Lejben kein Poltron gewesen» — han stod fast‘vid sin föresats och seglade modigt åstad, under det att hans trosförvandter läste välsignelsen öfver honom, så länge fartyget var i sigte.

* #

Då Aron anländt till Ystad, beslöt han att. icke förr resa till Stockholm än han hunnit göra sig någorlunda förtrogen med språket. Han erhöll genom borgmästarens i Ystad välvilja mycket arbete. Men redan der började han att inköpa ädla stenar — i hvilkas kännedom han säger sig under sitt uppehåll i Mecklenburg ha förvärfvat sig goda insigter. Från Ystad reste han till Malmö,. der han träffade en döpt jude, Abraham Brodi, som antagit namnet Berlin, hade blifvit spanmåls-handlare och förde ett stort hus derstädes. ’ Som Berlin skulle i aftärer anträda en resa till Stockholm, öfvertalade han Aron att vara honom följ-aktig dit. Der inträffade han sommaren 1774, men skilj des snart från Berlin, söm skall ha varit af en tvifvelaktig karaktär och fört ett lättsinnigt lif. Arons första åtgärd var att skaffa sig företräde hos öfverståthållaren Karl Sparre. Då Aron vid sitt första företräde framstammade: »förlåt, hans excellens, jag kan inte tale schwensk» uppmuntrades han af Sparre att tala tyska, då han i 5 år tjenat kungen af Preussen som volontär.* Från denna stund utvecklade denne ädle man ett intresse för Aron och för den senare uppväxande lilla judiska församlingens menskliga rättigheter, som står höj dt öfver allt beröm. Utan att tröttas, tog han den lifligaste andel i Arons planer och förhoppningar, fruktan och bekymmer och blef hans egentlige rådgifvare och kraftigaste stöd. På stället lofvade han bistå honom så godt han kunde, på samma gång han framhöll lagens stränghet. Till en början gaf han Aron det rådet att endast arbeta som gravör och att afhålla sig från all handel, isynnerhet med ädla stenar och metaller. Vidare drog han försorg om att en supplik öfverlemnades till Gustaf III, i hvilken . anhölls om tillstånd för Aron att fa uppehålla sig i riket, med bifogande af Arons samtliga rekommendationer. Dylika medförde Aron äfven ' till åtskilliga riksråd, hvilka lofvade att under-" stödja hans anhållan. Gustaf III bestälde genast ett petschaft med sitt kungliga vapen, och snart

* Se närmare häröfver i Sparres lefhadsteckning, Biograf. Lexikon, del. 15.erhöll Aron rikliga uppdrag af hofvet och- den högsta aristokratien å allehanda arbeten som till-.:'; hörde hans yrke. Aron var vid godt mod och skref efter sin broder Mardechai (Markus), söm > samma år arikom hit öfver Wismar. '

Bland Arons kunder befann sig äfven mynt-guardien Gustaf von Engeström, en vida berest man, som i utlandet iakttagit, att judar plägat leverera silfver till myntverken. På hans- förslag afslöt Baron Liljencrantz * ett kontrakt med. Aron, enligt hvilket denne förband sig att under loppet af tre år tillhandahålla det svenska myntverket II millioner species till 4 proc. högre / kurs än hvad de gäll de i Hamburg, hvarförutom 3 statsverket skulle bekosta fria resor mellan HamT f burg och Stockholm samt fri transport af silfret.y till Ystad och derifrån kronoskjuts till ‘Stock-;-holm. Då han ej ensam kunde åtaga sig denna, .r betydande affär, ingick han bolag med sin Jbro^ j; der Abraham, som småningom blifvit en förmö- : gen man och nu flyttat till Schwerin. En annan . afitär, att för statsverkets räkning försälja 100,000 -.V skeppund koppar, med en vinst af 1 riksdaler

* Jolian Liljencrantz, statssekreterare i den nyinrättade handels- och finansexpeditionen, den verklige finansministern. :;c Denna transaktion med Aron sammanhängde väl med hans »bemödande att återinföra stadga i rikets penningvérk genom : realisation af bankens sedlar». Se Skogman, Anteckningar om Rikets Ständers Bank, s. 75. Han ansåg det äfven vara en stor misshushållning att låta stora kopparmassor ligga onyttiga i bankens hvalf.på skeppundet, nödgades han afstå från till följd s af broderns obeslutsamhet och senfärdighet.

Emellertid hade Gustaf III skickat alla af Aron inlemnade handlingar till Embets-kollegiet,* för att inhemta dess utlåtande. Detta blef mycket ' lakoniskt affattadt: förbud för Aron att här i landet utöfva sin religion och att idka någon slags näring. Häröfver klagade Aron hos Hallrätten, som faststälde Embets-kollegiets utslag, hvarefter han gick till Magistraten. Dit uppkallades Aron och rådman, sedermera borgmästare Platin(?), hvilken Aron skildrar som en lärd, språkkunnig och välvillig man, inledde förhandlingarne. Han beklagade mycket, att Arons religion skulle lägga hinder i vägen för hans bosättning i riket, dels derföre att han gjort ett synnerligen godt intryck på kungen och alla som kommit i beröring med honom, dels derföre att i hela riket icke-funnes någon annan, som liksom han för-stode att gravera i allehanda stenar. För att ;' gifva Aron ett begrepp om rådande svensk lag, uppläste han »ur en gammal bok» bland annat följande stadganden: »Om det på ett af ' flera fartyg som lidit hafveri finnes en jude, så r skall detta fartyg först repareras, på det att ju-den så fort som möjligt må kunna förpassas ur landet.» Och vidare: »skulle en jude insjukna härstädes, så skall man genast sända honom en skicklig läkare, som kan skyndsamt återställa ho-

- . - * Ett af de fyra kollegier, mellan hvilka handläggningen af stadens ekonomiska ärenden var fördelad.nom, hvarefter juden föres ur landet.» »Sedetta är vår frihet 1» menar den hederlige rådmannen, hvarefter Aron utbrister: »dieses ist Freiheit, o • welche schlechte Freiheit ist das menschliche Le-ben!» Nu utvecklar Platin, att då,' sålänge verl-.-: ^ den stått, ännu icke någon jude fatt tillstånd att. • bosätta sig i riket, så kunde intet undantag göras v för Aron, men på konungens personliga önskan' ville Magistraten för Aron göra allt som stode i dess makt; den gåfve derföre Aron det goda ! rådet att låta döpa sig, hvaremot han skulle utan någon slags äfgift erhålla borgarrättigheterna och. under tio år vara fri från erläggande af utskyl- ' der. Han fick 8 dagars betänketid. Men Aron _ ville icke ha någon betänketid, utan svarade på. ; stället, att han icke för hela verldens skatter ville byta om religion: »dazu bin ich nicht hergekom- -men, meine Religion zu verkaufen oder zu ver-. -tuschen.» Han tänkte att bli salig på sin religion-»Men huru lyder då Eder religion»? frågar Platin. -»Jag är icke någon lärd man», svarar Aron, »eji .' heller är detta rätta stället att närmare utveckla *. den judiska religionen, men den grundval, hvarpå;;:_' den hvilar, är 'frukta Gud och älska din nästa’/ . und dieses denke ich heilig zu halten, soviel meine Kräfte mitbringen.» Resultatet blef dock, att Magistraten dömde lika med de föregående -embetsverken. . ^..r%

Öfverståthållaren rådde då Aron att öfver--.

- ‘ klaga Magistratens beslut hos kungen, och på hans begäran affattade statssekreteraren von He-, %lånd den härför afsedda inlagan. Denna hade till följd, att Gustaf III i konselj på Ulriksdal den 28 sept. 1775 * förlänade Aron Isak, hans . broder Markus och Abraham Pach i Schwerin ett personligt privilegium, som tillstadde dem att med hustrur och barn fa bosätta sig i riket. Privilegiet togs till protokoll i Magistraten. Denna handling af. fördragsamhet framkallade, enligt Aron, en längre, hetsig polemik ** i »das Wochenblatt» såväl mot Aron som mot Gustaf III. Till kungen stäldes bland annat den frågan »woher er die Fréiheit hatte das heilige Land zu verunreinigen mit Jehudim». Sedan sålunda Aron lyckats utverka de första nödvändiga vilkoren för sin och

* Egendomligt nog misstar sig Aron här på datum. Rätta datum . är den 2 Maj 1775, se Bilaga I (uppgifves äfven rätt af Flintberg, Lagfarenhets-Bibliotek, II 123).

- '** Denna polemik har jag icke kunnat finna oaktadt flitigt sökande i årets tidningar: Dagliga Tidningar eller Dagligt Allehanda, Stockholms Veckoblad, Post-Tidningar, Inrikes Tidningar. Först år 1776 inflyta i Allehanda varningar mot en jude, som påstått sig kunna fördrifva Möss och Råttor, men »hans försök hafva så illa slagit ut, att Råttorna om några dagar till lika stor mängd återkommit, men penningarna och Juden hafva blifvit osynliga.» En annan gång åtvamas allmänheten »att icke sätta sin lit till flere af de hit till staden inkomna Judart som inbilla att kunna alldeles borttaga Lik-tornar emot arfvode af 3, 4 å 5 plåtar»; i stället rekommenderas liktornsvatten för 3 daler flaskan; hvarimot en »Försvarare af skrytsamt Charlataneri» försvarar åtminstone Juden Lewi Möses, då »han med största nätthet ansat mina Liktor-nar» etc. etc. Således högst oskyldiga yttringar af en börjande yrkesafund.de sinas existens i riket, förskaffade han sig af öfverståthållaren rättighet att hålla en synagoga och samtidigt tillåtelse att få inkalla 10 judiska, ~ män, då detta antal är behöfligt för att kunna hålla' offentlig gudstjenst. På ansökan om lämplig -begrafningsplats anvisades honom först af Magisträ- • ten ett område på Klara kyrkogård vid sidan af.: den katolskä begrafningsplatsen, men på Arons föreställningar utbyttes denna mot ett af stads--ingeniören utstakadt område i Stadshagen. * Vi-' dare hitkallade han sin hustru med tre ännu lef-; vande barn, två söner och en dotter, Abraham Pach, Gumpert Hirsch från Biitzow, en kusin till -hans hustru, som han tog till kompanjon, och slutligen en slägting, Abraham Ferdan, som blef församlingens förste tjensteman.

Några månader sedan underrättelsen om Arons privilegier spridt sig till Tyskland, an-kommo flera judiska män hit och gåfvo sig i; Arons »försvar». Men då åtskilligt löst folk, »allerhand Landstreicher», började hit anlända;: \

* Aron. lät omgifva denna plats med ett staket och. ett dike. När detta staket följande vinter bortstals, sammankal-,; lade Aron sina trosförvandter och forestälde dem, att det var ';: nödvändigt att uppfora en byggnad på begrafningsplatsen, . som skulle tjena till bostad för en väktare. För att åstad-', komma denna byggnad ^skulle ett begrafningssällskap (Chewra) bildas genom frivilliga gåfvor, hvarförutom hvaije medlem för-;:: band sig att erlägga en skilling i veckan. Arons uppgifter om stiftelseåret for detta sällskap äro sväfvande. Troligt.ar-tiden kort före ryska krigets utbrott 1788, möjligt äfven åt- ' skilliga år förut.fann han för godt att, till förekommande af att den lilla judiska kolonien skulle råka i dåligt rykte, anmäla dem hos öfverståthållaren, som 'genast skickade dem ur riket. Samtidigt bestämde. han, att Aron skulle vara »hufvudman» för alla här varande och hit ankommande judar, så att dessa tvungos att gifva sig i hans försvar. Detta förlänade honom en icke ringa makt och myndighet: han kunde till och med låta utvisa hvem han behagade. Men det beredde honom äfven stora obehag och grundläde utan tvifvel det mindre goda förhållande han slutligen stod : i till församlingen. Dessa sina trosförvandter, som sålunda voro i hans försvar, utsände han på marknader i riket med korta varor, hvilket gaf en betydande lyftning åt hans affär. Men härigenom uppväcktes äfven' hattstofferarnes och juvelerarnes stora ovilja, så att de förenade sig till att klaga hos kungen öfver detta i deras tanke stora lagbrott, emedan det af privilegierna fram-ginge, att judarne endast fatt tillåtelse att uppehålla sig i Stockholm såsom petscherstickare och gravörer. I sitt svaromål härå, som Aron personligt fick öfverlemna till kungen, utvecklade han, att han till sin gudstjensts upprätthållande erhållit •tillstånd att hit inkalla io trosförvandter och att dessa alla omöjligt kunde lifnära sig och sina familjer uteslutande med petscherstickeri. Med hertig Kärls bistånd utfärdades ock en den 2 Maj 1777 dagtecknad förordning, enligt hvilken Aron, hans broder Markus och Abr. Pach erhöllo rättighetatt drifva handel genom huru många ombud soni,. helst: • .V*,

Genom denna förordning växte den lilla för--samlingen småningom till 40 män med familjer.';;^ Som dock de omnämnda privilegierna endast hade v -. ; gällande kraft för Gustaf HI:s lifstid, arbetade , Aron med stor ifver på väckande af en motion inom den i Januari 1779 samlade riksdagen, att judar skulle erhålla rättighet att i riket vistas. ‘ .’ Denna motion bifölls af alla stånd — utom ät j Presterskapet — men med förbehåll att. ett sär- '/ skildt jude-reglemente skulle utfärdas. Intill dess skulle hvarje hit anländande jude anmäla sig hös Kommerskollegiet. Glad öfver denna framgång, -inkallade Aron samma år till församlingens första rabbin Leb Pinchas från Strelitz, en gammal •ung--v domsvän. * På en kort derefter företagen resa tillXX Leipzig gjorde han bekantskap med Isak Michel-son **, fattade tycke för honom och förde honom-*£/ med till Stockholm, der han gaf honom sin dotter ; ": till äkta och upptog honom som delégare i sin : ?

* Leb Pinchas hade varit en mycket förmögen köpman, men mera begifven på djupa talmudstudier än på affärer, för--lorade han småningom sin förmögenhet. Han beklädde der-^M efter först ett rabbinat i Polen, men vantrifdes der.. Han an-1: höll derför hos Aron om platsen i Stockholm och blef äfven .. ., kallad. Vilkoren voro särdeles anspråkslösa: under de tre; ^ första åren skulle han erhålla fri bostad och fri kost omvex- " lande hos Aron, dennes broder Markus och Gumpert Hirsch.\“’

** Stamfadern till den svenska slägten Michaelson. - •’ vmedföra större friheter. Församlingens medlemmar kallades till poliskammaren, der reglementet upplästes för dem, hvarefter de på ett omedelbart derpå följande sammanträde antogo sina första, af rabbinen uppsatta församlingsstadgar. . Från år 1782 daterar således Stockholms mosaiska församling sitt egentliga upphof.

Under de närmaste åren till 1788 förflöt Arons lefnad utan några märkligare händelser.. Hans anseende befann sig i jemnt stigande och hans afiärer antogo en allt större omfattning. Icke minst bidrog härtill hans äldre son Natanaels duglighet. Gustaf III fann sådant välbehag i den unge mannen, att han personligen gjorde sina uppköp hos honom och utnämnde honom till hof-juvelerare. Till och med finnarne handlade huf-vudsakligen i Arons bod, då de kommo till Stockholm. Dessa framgångar väckte ånyo hattstöffe-rarnes och juvelerarnes afund och ovilja till-lif. Föregifvande att med reglementets utfärdande Arons personliga privilegier skulle blifvit upp-häfda, utverkade de en befallning till alla lands-höfdinge-embeten i riket att fängsla och till hut vudstaden återsända alla Arons »drängar och betjente», som sålde Arons varor i landet, såmt låta försegla varorna. Då Gustaf III af Natanael erfor vidtagandet af en så sträng åtgärd, för-r länade han Aron och hans tre barn nya »hufvud-. privilegier», »mit aller Freiheit die man begehren kann», uttärdade den 8 Mars 1785.* Inom den

* Se Bilaga II. " / ' :Affattandet. af det beslutade reglementet -hänsköts först till Magistraten, I detta sitt första skick förefaller det ha dykt upp ur medeltidens natt. Judarne skulle endast fa drifva handel med gamla kläder, ej fa hålla någon salubod, endast bo på Kungsholmen i hus der ingen kristen bodde, ej taga någon kristen i tjenst, ej fä idka något- handtverk, och slutligen skulle de bära ett gult ylleband om hatten. Öfverståthållaren menade, att det var ett »dumt» reglemente, och att Magistraten skulle handlat riktigare om den genast drifvit de få judarne ur landet. Han föreläde det för kungen, som remitterade det till

- Kommerskollegiet, hvilket slutligen utfärdade det bekanta reglementet af den 27 Maj 1782. Gustaf III lät Aron upprepade gånger genomse Kollegiets utkast, hvilket äfven omarbetades i friare riktning med ledning af Arons ändringsförslag, men kollegiet begagnade sig af kungens bortovaro under en resa för att utfärda reglementet i dess första, hårda skick. Originalhandlingen belädes med 200 plåtars charta sigillata, men då den presenterades Aron till inlösen, förklarade han: »ich verlange es nicht geschenkt zu haben, viel weniger Geld dafiir zu geben.» Då Aron för öfverståthållaren klagade att det vore omöjligt lefva efter en dylik författning, lofvade den ädle Spärre att så mycket han förmådde i praktiken »se genom fingrarne», men bad -Aron för närvarande vara tillfreds, öfvertygad som han var, ätt en snar framtid skulle skingra fördomar ochlilla församlingen uppstodo tyvärr redan den split och oenighet, som synas på gamla dagar ha förbittrat Arons lif, förorsakade dels ,af en del medlemmars afund öfver Arons inflytelserika ställning, dels af ekonomiska tvistigheter rörande begrafnings-platsen. Aron blef så vred, att han inredde egen synagoga i sitt hus, medan han likväl alltid fortfor att betala sina utskylder till församlingen och städse var beredd att med råd och dåd bispringa ' den.

Från dessa år härleder sig ock Arons bekantskap med grefve Adolf Fredrik Munck, den beryktade gunstlingen, — en bekantskap, som skulle för honom medföra högst oangenäma följ-, der. Aron gjorde nemligen årliga resor till den stora påskmessan i Leipzig, hufvudsakligen för inköp af juveler och ädla stenar. Före en sådan resa bestälde Munck af honom för drottningens räkning ett briljantsmycke till ett värde af 10,000 riksd., hvilket smycke äfven ordentligt betalades. Men året derefter gjorde Munck beställningar å smycken for 40,000 riksd., och dessa undandrog han sig under allehanda förevändningar att mottaga och betala. Redan nu skildras Munck af Aron som »ein sehr hitziger Mann».

o

Ar 1788 utbröt kriget med Ryssland, som skulle fortgå i tre år. Hertig Fredrik Adolf, hvilken i likhet med sin konungslige broder fun-nit mycket välbehag vid Arons son Natanael och redan 1781 utnämnt honom till sin »hofprovian-tör», önskade ifrigt att han skulle följa med i kriget som arméleverantör. Men Natanael hade de sista åren blifvit mycket sjuklig (han dpg kort efter krigets utbrott), hvarför hertigen inledde underhandlingar med fadern att medfölja i samma egenskap och förskaffade honom, för att påskynda hans beslut, rättigheten att samtidigt för egen räkning "drifva varuaffärer i Finland. Efter kort betänketid emottog den snart sextio-årige mannen anbudet, oaktadt sin familjs och sina vänners bevekande böner att icke inlåta sig på ett i deras mening så dumdristigt företag. Han sökte för detta fälttåg en kompanjon bland sina trosförvandter,

’ men då han icke kunde öfvertala någon att följa med — »keiner hatte Kurasche», — så for han ensam med den svenska armén. Han medtog ett välförsedt lager af viktualier, specerier, porslin och korta varor samt erhöll kostnadsfritt till varornas transport ett fartyg till Helsingfors. Den utfärdade statssekreteraren Schröderheim ett till-ståndsbevis för honom att fa drifva handel i hela Finland. Lyckan gynnade honom i början mycket. Varuprisen stego betydligt (kaffe t. ex. frän 12 .till

15 - skilling), så att han redan i Helsingfors sålde med god vinst. Denna växte ännu mera sedan han anländt till hufvudqvarteret i Lovisa. Inom 14 dagar kunde han skicka hem 4,000 riksdaler och måste rekvirera nya varor.’ Men snart yppade sig svårigheter. Ryska fartyg hindrade. hans varor att taga vägen öfver Helsingfors och . tvungo honom att taga den långa omvägen öfver 'Abo samt derifrån vidare med fora. Den i September utbrytande sammansvärjningen, känd un-: der namn af Anjala-förbundet, åstadkom mycken oreda i hufvudqvarteret och i Arons affärer, som -började taga en lédsam vändning. Då erhöll 'han af general Klingspor, * som högt värderade Arons duglighet och som var ytterst missnöjd med det sätt, hvarpå arméleveranserna hittills fullgjorts, anbud om ett kontrakts afslutande, enligt hvilket Aron förband sig till betydande leveranser åt armén hvarje 6:te dag, ** att aflemnas hufvud-sakligen i Tavastehus. Tyvärr visade det sig snart, att armén led stor brist på penningar, så ‘ att Aron icke kunde erhålla de utlofvade förskotten utan i deras ställe fick betydande fordringar, hvarför han icke ville förnya kontrakten utan återvända hem. Men Klingspor ville icke på några vilkor släppa Aron, utan uppehöll honom med stora löften och betalade honom med hvad han kunde, bland annat med flera tusen kannor bränvin från de finska kronobrännerierna. Aron . lät derföre ånyo öfvertala sig att stanna vid ar-. mén. Under tiden anlände fyra af hans tros-

* Wilhelm Mauritz Klingspor, arméns generalintendent med så godt som oinskränkt fullmakt, förde afven efter konungens afresa högsta befälet i Finland.

** Bland annat 1,000 lisp. färskt kött till ett pris af .

. ;-26 skill. för lisp., 100,000 lisp. hö till 4 skill. och 100,000

• lisp. halm till 2 skill. lisp.förvandter från Stockholm, som läto anställa sig"

' . \ • : V.:

som marketentare. - ; .

Slutligen inträffade penningar från Sverige, i högqvarteret, i form af riksgäldssedlar. Minsta sedeln löd på två riksdaler, hvilket vållade stort . bryderi, ty snart visade sig'stor brist på små . sedlar. Tillfälligtvis erhöll Aron, då han en gång gjorde några inköp hos en handlande i .Borgå, vid vexling en sedel lydande å 8 skilling, som var undertecknad af en rik bagare i Sveaborg. Han fick äfven höra, att dessa små sedlar med begärlighet togos af traktens befolkning. Detta gaf honom anledning föreslå Klingspor :att låta trycka sedlar å små belopp, hvilka han ; skulle underteckna med sitt namn. Klingspor ville icke gå in härpå, men sände Aron till kame- -reraren.i krigskommissariatet Fahnehjelm med, \ anmodan att låta i sitt namn trycka dylika . småsedlar. Fahnehjelm erinrade om Görtz’ öde, / men förklarade, att om krigskommissariatet villé låta trycka sådana sedlar och förse dem med V det svenska riksvapnet, så ville han sätta sitt namn på dem. En kurir sändes till Stockholm för att inhämta kungens médgifvande, hvilket äfven villigt gafs. Nu kommo Arons gamla.-, kunskaper väl till pass; han graverade stämpeln

o f"

till sedlarne, som trycktes i Abo. Först trycktes 8-skillingssedlar, hvilka rönte en strykande afsätt-ning. Förnöjd öfver denna framgång lät Klingspor, utan att fästa afseende på Arons varningar,' > trycka nya sedlar å 12 skilling, hvarefter han \oupphörligt ökade med 4 skilling, så att till slut funnos så kallade Fahnehjelmare af alla valörer ända till 2 riksdaler. De hade god kurs i armén och hela Finland, men i Stockholm togos de endast af sådana handelshus, som hade affärsförbindelser med Finland och med 15 proc. förlust.

Emellertid återkom Gustaf III sommaren 1789 till Finland. Från högqvarteret i Lovisa begaf han sig skyndsamt till Högfors vid Svensksund. Aron fick befallning att genast följa efter med sina lifsmedelsförråd och att samla dit så mycket ~ slagtboskap han förmådde drifva upp. Ungefär fyra veckor hade armén legat der, då Gustaf III gaf befallning till den ryktbara sjödrabbningen. Härom berättar Aron: »Die rus-sische Scheerenflotte lag auf der anderen Seite Svensksund,' unsere Scheerenflotte lag in .Svensksund. Die Russen konnten uns nicht angreifen, ob sie auch stärker waren als unsere Flotte. Der König befahl, dass man sollte die russische Flotte angreifen, da er gewiss Vortheil sah, allein durch Verrätherei wurde den Russen alles kund gemacht; sie wussten schon den Abend voraus, dass sie morgen angegriffen wiirden, und alle unsere Vortheile wussten sie. Also wir verloren die Bataille.» Armén måste skyndsamt draga sig tillbaka, och under den bråda reträtten gjorde Aron stora förluster, oaktadt Gustaf III sjelf, när han sammanträffade med Aron under vägen, gaf befallning, att de återtågande regementena skulle . öppna sina led och släppa igenom kreaturskolon-nerna. Aron blef så illa medtagen af reträttens besvärligheter och af ständig fruktan att tillfångatagas af ryssarna, att han i tre dagar låg betänk- ‘ ligt sjuk i Lovisa. Då han tillfrisknade, kallades han till kungens handsekreterare, som gratulerade honom till att kungen, i betraktande af hans- 2-synnerliga förtjenster, förlänat honom Assessors ;• karaktär med kaptens rang samt anhöll om 70 y-riksdaler såsom lösen för den fullmakt härå, som skulle utfärdas i konseljen i Stockholm. Aron V frågade i sin oskuld, huru stor årlig lön' med-följde en sådan »karaktär». Sekreteraren upp- ;; lyste om att alls ingen lön var förenad dermed,-men väl en årlig kontribution af 60 riksdaler. £ Då svarade Aron: »Ich danke dafiir.; wie wird - '•; sich solches passen, dass wenn ich in meiner Schlächterbude stehe und sie kommen nach Fleisch; -Herr Assessor, geben Sie mir 10 Lispund Fleisch!» Han vore alldeles belåten med titeln hofleveran- " tör, som generalen och kommissariatet hade gifvit honom. Då Gustaf III fick höra Arons svar,

- skrattade han hjertligfc och utnämnde Jionom äfven till hofleverantör, oaktadt en dylik hoftitei förut aldrig lär ha funnits. . ‘ ^

På våren 1790 for kungen till stora flottan. Denna hade en längre tid lidit brist på färskt kött, hvarföre man fruktade, att skörbjugg skulle -utbryta bland besättningen. Derför afslöt KHlngspor -r} .ånyo ett kontrakt med Aron, hvaruti denne för-band sig att hvarje 6:te dag till flottan leverera <>r

1,800 lisp. färskt kött. Svårigheten ätt anskaffakreatur hade betydligt ökat sig — dessa måste hemtas långt upp från Österbotten —, hvilket äfven förorsakade en betydlig prisstegring, .ända till i -krona för lispundet. Aron arbetade dock oförtrutet för att anskaffa det bestämda antalet kreatur. Då stod det segerrika slaget vid Svensksund, »der ryska flottan under prinsen af Nassau blef slagen och förlorade 6,ooo man med 6oo officerare». Den lysande utgången af striden medförde fredsslutet. Aron kallades till chefsfartyget Amphion, der kungen med hela generali-tetet befann sig, och der underrättades han om att hela ryska gränsen skulle utrymmas och flot-

- tan upplösas och att han derföre icke vidare borde leverera något till densamma. Denna plötsliga vändning i gången af krigshändelserna förorsakade Aron stora förluster, då han naturligtvis måste sälja kreaturen till underpris. Hans

sliitfordran på kommissariatet gick upp till 40,000 riksdaler, förutom en ännu icke godtgjord fordran -på 9,000 rdlr banko sedan 1788. Kommissariatet ville betala Aron på samma sätt som den betalade officerarne deras sold, nemligen med anvisningar på Stockholm, hvilka inlöstes med obligationer. * Men då dessa senare stodo 25

* Anvisningarna voro utan tvifvel »skuldfordringsbevis for leveranser». Obligationer, löpande med 3 procent ränta, yöro de förskrifningar som fullmäktige bemyndigat utgifva för den händelse, att utrikes eller inrikes lån, som skulle sökas, ej nog skynsamt inginge eller icke erhölles. Se Skogroan, l._ c. 5, 88, 89.proc. lägre ärv riksgäldsedlar (hvilka å sin sida stodo iö proc. lägre än bankosedlar), så nekade Aron att -mottaga sin betalning i sådan - valuta. Han tillbragte nu io veckor i Borgå med att inlemna den ena klagoskriften efter den andra. Men kommissariatet kunde naturligtvis icke göra något undantag för Aron, så att han slutligen såg sig tvungen' att hålla till godo med änvis-ningarne, hvilket vållade honom en förlust af

11,000 riksdaler. Då beslöt han att vädja till kungens nåd, hvarföre han efter tre års frånvaro återvände till Stockholm. Ankommen dit, möttes han af sorgebudet, att hans enda dotter, det sista af hans barn, några dagar förut endast 23 år gammal bortryckts af döden — ett svårt slag för den gamle mannen.

Gustaf III mottog personligt Arons munt ' : ligt framförda klagomål med mycken välvilja. -De föredrogos upprepade gånger i konseljen men utan att leda till något resultat.

# • y

Det lugn Aron väntat sig fa åtnjuta efter sin hemkomst från ryska kriget skulle snart vika: för det säkerligen största obehag, Aron under sin vexlingsrika lefnad fatt underkasta sig jag ; menar de Munckska sedelförfalskningarne, i hvilka..' han på så oskyldigt vis invecklades. * ;•> /;

* Jfr Schinkel-Bergman, II sid. 196, igj folj. och Biograf. Lexikon, IX 310. .$*3%År 1791 på vintern lät Munck efterskicka Aron med begäran om ett samtal. Arön nekade att besöka honom, då han dels hade juvelaffären i godt minne, som orsakat honom en förlust af minst 10,000 riksdaler, dels derför att Munck redan åtnjöt ett mindre godt anseende hos; allmänheten och hade fallit i onåd hos hof-vet. Han lät dock öfvertala sig af sin måg att slutligen göra Munck ett besök. Denne började sitt samtal med att beklaga Arons i Finland lidna förluster, men det vore just hederligt folk, som man sökte på allt vis skada — så hade man förfarit med honom; men nu ville han unna Aron en god förtjenst. Han hade egendomar i Finland, men hans inkomster derifrån sändes honom i »Fahnehjelmare», af hvilka han nu egde ett belopp af 30,000 riksdaler, hvilka han erbjöd Aron att tillvexla sig mot riksgälds-sedlar med 15 proc. afdrag. Aron förklarade, att detta pris vore allt för högt, hvarom han bad Munck öfvertyga sig genom att fråga efter på börsen. Munck invände, att han önskade, att ingen skulle fa veta, att han vexlade Fahnehjelmare, att han icke ville fa något, namn som »handelsman», och derför ville han afsluta denna affär med Aron, »som han skulle slå ihjäl, om ^han icke hölle munnen». Aron afslog dock fortfarande Muncks anbud och aflägsnade sig. Men Munck gjorde Aron under 14 dagar ständigt nya anbud, och slutligen lät Aron öfvertala sig att tillvexla sig Fahnehjelmare för 27,000 riksd.

•V . ' 3"endast i sedlar å 2 riksd. med, 18 proc. aldragv sedan en köpman Ekholm öfvertagit för 3,00a riksd. Munck bad Aron ytterligare att icke. för någon omtala denna vexlingsaffar.

0 'o

Aron reste derefter till Abo för att ater-vexla Fahnehjelmarne, men äfven medtagande ‘ alla slags varor till försäljning. Der hade han flera affärsvänner, hos livilka han äfven började vexla sina Fahnehjelmare. En af dem, en guldsmed Bergström, förundrade sig dock öfver, att Aron endast hade sedlar å två riksdaler och omtalade, att flera personer blifvit fängslade och tilltalade för att ha förfalskat 12-skillingssedlar till 2 riksdaler. Aron invände, att hans sedlär omöjligt kunde vara falska, då de ju voro tryckta i Abo. Han hade redan lyckats utvexla för

12,000 riksdaler och gjorde anstalter att resa till:,/, messan i Leipzig, då en dag en underofficer med tre stadssoldater infunne sig hos honom, förseglade hans koffertar och förde honom sjelf till slottskansliet. Under vägen märkte han, att hela staden var i rörelse och att isynnerhet den lägre befolkningen var mycket upphetsad, utan att han

• o 0

kunde fatta hvad som egentligen var a tärde. A kansliet förklarade universitets-boktryckarn sedlarné vara falska, hvilken uppgift styrktes af en sekreterare Lund, förut anstäld på stämpelkontoret i ; Borgå, hvilkens namnteckning fans på sedlarna. Aron blef så upprörd öfver denna oväntade och öfverraskande upplysning, att han föll i vanmakt. : Men landssekreteraren, som kände honom sedan >sista kriget, behandlade honom mycket vänligt och förmådde honom för sig och en notarie om-1 tala, att han fatt sedlarna af Munck. Fiskalen yrkade på att Aron, såsom utprånglare af falska sedlar, enligt lag skulle läggas i jern, men landssekreteraren förklarade, att lagen i detta fall ej kunde tillämpas, emedan »Aron ej vore någon tjuf». Han bad Aron »komma öfverens med fiskalen i rummet bredvid». Detta tillgick på det viset, att Aron tog upp en handfull dukater, oräknade, och öfverlemnade dem åt fiskalen, med den påföljd att — »er dankte und driickte mir die Hand, und sagte: ich bin ihr Freund.» Aron slapp undan med husarrest under bevakning af 6 soldater, hufvudsakligen för att skyddas mot pöbelns förbittring. En god vän till honom, en kapten, som var öfvertygad om hans oskuld, skickade en kurir till grefve Munck med begäran

o

att denna skulle anmoda myndigheterna i Abo att sätta Aron på fri fot och underrätta hans måg om hvad som inträffat.

Under tiden flyttades Aron öfver till rådhuset, emedan folkmassans förbittring ständigt ökades och man endast med svårighet kunde hindra den från att storma Arons bostad. Han insjuknade i en våldsam feber, men ville icke, i trots af många vänners ifriga böner, mottaga någon. läkare, då han hade fatt den fixa idén i sitt hufvud, att man ämnade förgifva honom. Slutligen lät han öfvertala sig af en tysk regi-

- mentsfältskär, som först smakade på medicinen,att taga in af den, oaktadt han menade »es ist> ja gleich gut, ob nian stirbt von der Medicin oder von der Krankheit.» -.c-pf

Då Munck af den finske kuriren fatt veta, att Aron satt fängslad i Abo, gick han genast upp till general Klingspor, som vid den tiden var guvernör i Finland och yppade för honom, X att det var han som sålt Fahnéhjelmarne till Aron samt bad Klingspor skrifva till borgmästaren

o • • ;.st ••

i Abo, att Aron skulle väl behandlas. Denna r;' begäran villfors. Under tiden kommo ytterligare falska Fahnehjelmare i dagen; bland annat greps i St. Michel en fänrik, som innehade för 30,000 • riksdaler falska sedlar, hvilka han uppgaf sig , ha erhållit i kommission af Munck för att ut-vexlas i Finland. • -:‘v V*

Arons måg reste upp till Gefle för att- v träffa kungen, som uppehöll sig vid den dier- ^: städes samlade riksdagen. Gustaf III tillsatte genast en kommission, bestående af öfverste jägerhorn, justitie-kansleren Jearius(?) och geval-"V; digern Dickman, hvilka skulle resa till Abo för ^ att anställa en sträng räfst. Till följd af . den ;.;; hårda vintern behöfde kommissionen tre veckor innan den framkom till Abo. Efter ett strängt förhör fann kommissionen, att Aron var oskyldig, hvarefter öfverste Jägerhorn uppläste en af Gustaf III ; | utfärdad befallning, att Aron skulle, åtföljd af gevaldigern, men för öfrigt i besittning af sin fullä frihet, återvända till Stockholm, för att der- V städes underkastas nytt förhör. Aron reste såV?^lédes till Stockholm, sedan han inlöst så mycket han kunde af de falska Fahnehjelmare som han

o

utvexlat. Han hade i Abo under denna sin fängelsetid förvärfvat sig talrika vänner, af hvilka flera, som äfven ämnade sig till Stockholm, gjorde honom ressällskap. Vägen togs öfver det frusna Ålands haf i slädor. Efter en mils resa öfver-raskas Aron af att på gästgifvaregården finna en "liten afskedsfest anordnad för sig — en för honörn högst ovanlig och för bluffande tilldragelse. Som tillgången på bränvin, vin och punsch var riklig, så pokulerades ytterst flitigt och med den -verkan att »alle full, ich aber hielt mich bei Verstand», och Aron gör den iakttagelsen, att vid afskedstagandet »welche weinten, welche lach-ten, aber alles full».

Efter ankomsten till Stockholm fördes Aron till poliskammaren. Omedelbart derefter skickade Munck ett bud till polismästaren med sex Fahnehjelmare och bad, att Aron skulle sättas på fri fpt, om de Fahnehjelmare, som hos Aron före-funnos, liknade de af Munck Öfversända. Polismästaren' hänsköt ärendet till Riksdrotset, som förordnade ätt Aron skulle tills vidare hållas under bevakning i sitt eget hem och att både :Aron och Munck skulle kallas till kämnersrätten. ;Men der infann sig icke Munck, oaktadt han förnyade gånger' kallades, utan han skickade alltid ett ombud, hvilket bland annat till Muncks försvar anförde, att han skulle ha i vexling af i én finsk köpman erhållit 30,000 riksdaler Fahne-•38 - / v;;^l

hjelmare. Aron blef så förbittrad öfver den be- ;, vakning, hvarunder han var stäld i sitt hem och under hvilken han alltid fördes till rätten, att: han förklarade, att han endast ville låta bevaka sig å rådhuset och att man endast med . våld skulle kunna hålla honom fangen i hans bostad. Han försattes äfven på fri fot. Slutligen afgaf kämnersrätten det utslag, att Munck skulle åter : . inlösa de Fahnehjelmare, som förefunnits hos Aron och som blifvit i rätten deponerade, samt att Aron skulle betala rättegångskostnaderna. •„ -Som Aron längtade efter ett slut på den lång- . variga och ledsamma rättegången, så förklarade ,, han sig nöjd med utslaget. När Munck skulle utbetala det ådömda beloppet till Aron, ville han göra ett större afdrag, och då Aron icke ; ville gå in härpå, bad han honom »nach 1,000 -Teufeln gehn». Då Aron ytterligare erfor, att Munck hade för afsigt att begifva sig ur riket,-utverkade han af hertig Karl (Gustaf III hade-i samma dagar blifvit skjuten) en befallning, att • Munck skulle sättas i husarrest. Nu inledde Aron, på tillrådan af flera framstående personer, -: en process mot Munck, i hvilken han, förutom -'7 det tilldömda beloppet, först begärde en skade- r ersättning af 6,000 riksdaler, men slutligen gick * in på en uppgörelse af 4,000 rdlr. Emellertid: .-'' hade det blifvit ådagalagdt, att Munck satt 99,900 riksdaler falska Fahnehjelmare i omlopp, hvarför',; han förvisades ur riket. Skadeersättnings-beloppetutbetalades då till Aron af Statskontoret under ' loppet af närmare fem år. '

* *

Denna obehagliga inblandning i de Munckska förfalskningarna var den sista händelsen af mera ‘ ingripande betydelse i Arons lefnad. Efter år 1792 förflyta hans dagar lugnt och stilla såsom familjens öfverhufvud och en betydande köpman. Hans affärer antogo ett ständigt växande omfang, isynnerhet sedan han till sin andre kompanjon antagit Michal Bendix *, (en systerson till hans måg, Isak Michelson), hvilken han förmälde med sin brorsdotter. Denne Bendix hade genom framstående duglighet förut blifvit preussisk »krigskommissarie». Oaktadt han vid sin hitkomst »icke kunde skilja mellan en briljant och en rosen-sten», förvärfvade han under Arons ledning så stora insigter i kännedomen om juveler, att han betydligt utvidgäde denna gren af affären, och efter ett års tid öfverlemnade Aron densammas ledning helt och hållet åt honom. Äfven Bendix stod i hög gunst hos hofvet och aristokratien och äfven han blef utnämnd till hofjuvelerare.

'Men om Aron så småningom drog sig tillbaka från sina vidlyftiga affärer, så hängaf han sig så mycket ifrigare till sin gamla kärlek: gravering,

som synes ha utgjort hans käraste sysselsättning.

* Stamfader till den svenska slägten Benedicks.• ...

^ "V.

Hans goda lynne fördystrades endast af det spända förhållande, i hvilket han tyvärr råkade -till församlingen. Dels var det i kyrkogårdsfrå- ;• gan den synes ha förgått sig mot honom, dels;, -synas många afundsmän ha spelat, honom åtskil-liga stygga streck. Det är isynnerhet tre personer,” som väcka hans största förbittring, bröderna Siisskind från Hannover, hvilka sedan döpte sig och rymde ur riket, samt David Schnallenmacher (»er hat solche zinnerne Schnallen gegossen und damit aufs Land gegangen») från Strelitz. Men nöjd . med den stora framgång, lifvet hade skänkt hönomT ville han icke någon, icke ens sina fiender, något ondt, och ehuru han lätt kunnat bereda dem stora obehag, föraktade han allt, som ens kunde fa sken af hämnd.

Aron tillbragte sina återstående dagar i be-sittning af en kraftig helsa. Ännu vid 72 års- ; ;' ålder gjorde han sin sedvanliga resa till den stora påskmessan i Leipzig. Han dog 1817 i den höga -åldern af 86 år och ligger, begrafven på Arons-bergs judiska begrafningsplats. : V ;

Med några flyktiga drag har jag försökt att här ,uppdraga de yttre konturerna af Aron Isaks lefnad. Det var ett lif af ständig verksamhet, med målet till en början hufvudsakligen riktadt ;:;‘-på hans eget och hans familjs timliga, väl, men v redan under kampen härför och allt mera efter -.en tillkämpad tryggad ställning växa hans sträf-, vanden. Han var en väl anlagd natur, hvilken en god uppfostran och friare förhållanden antagligen torde gifvit en rikare utveckling. Men om vi besinna, att hans ungdomsår falla i tider af svåraste yttre förtryck och, såsom en följd häraf, af en djupt sjunken judisk odling — Moses Mendelssohns reformatoriska verksamhet tog först på 1780-talet sin början — då måste vi mäta honom med andra mått än våra dagars, då träda hans själsfriskhet och hans handlingskraft i en helt annan belysning. Ett af hans vackraste drag synes vara sträfvandet att vara ärlig och uppriktig. I sina anteckningar framställer han sig sjelf ofta som en olärd och i skrifkonst oförfaren man, »dahingegen wird kein Wort Unwahrheit eingeschrieben». Också, bör det betydande inflytande han öfvade på och det nästan obegränsade förtroende han rönte hos affärsvänner och myndigheter — af dessa framför allt öfverståt-hållaren — tillskrifvas de sällsynta egenskaperna af uppriktighet och pålitlighet. Om ock tidens andliga strömningar vid tiden för hans hitkomst gjort äfven den svenska jordmånen mera mottaglig för fördragsamhet, gjort sinnena mindre misstänksamma och hatfulla mot bekännare af andra , religionsformer än den lutherska, så var det dock Aron Isaks personlighet, som lade grunden till de svenska judarnes upptagande i och samman-. smältande med det nya fosterlandet. Mendelssohns yttrande i sändebrefvet till Lavater: »den förakt-liga mening, som man hyser, om en jude, skulle . jag önska att vederlägga genom dygd och icke genom stridsskrifter» tjenar hän som ett belysande efterdöme. . '

Icke utan stolthet öfver sin värdighet söm »hufvudman», företer han en och annan likhet med våra gamla patriarker. Liksom eh af dessa »sådde han i detta landet och fick hundrafaldt, och Herren* välsignade honom». 'Men liksom . dessa egnade han. äfven med uppoffringar, sitt arbete och sin omvårdnad åt sin stams, det , vill här säga sin församlings, bästa och sökte allt hvad på honom ankom, bereda ett skydd för dess lugna utveckling. Och då hans — för öfrigt ganska förklarliga — anspråk på myndighet icke : längre erkännas, men väl afunden och skadelustan, ansätta honom, drar han sig harmsen tillbaka. -Säkert är likväl, att hans trosbröder drogo den ( största fördelen af hans dygder och ingen skada ledo af hans fel.

Vid sin slägt var han fästad hied de innerligaste band. Af hans fem barn kömmo endast " tre till Sverige. Men äfven dessa dogo här vid 5 unga år. Han var stolt öfver sin äldste son 1 Natanaels duglighet och anseende vid hofvet, men han synes lika mycket beundrat sin yngste son1 Gabriel, som afled vid endast 19 års ålder. »Er war sehr beliebt bei den Damen Und konnte'; tanzen so gut wie der beste Tanzmeister.» Sina brorsbarn säger han sig ha älskat lika högt som sina egna. "; yfg.Sådant det porträtt, som ännu finnes, föreställer honom — ett öppet, frimodigt anlete, kloka, skalkaktiga ögon, tunna läppar, tydande på kraft och beslutsamhet — visar han i tidens vackra, drägt inga spår af en förtryckt barn- och ungdom, utan påminner snarare om en glad, gustaviansk verldsman. Man ser tydligt hos honom tillfredsställelsen öfver åtnjuten framgång i allehanda värf. Men han var alltför gudfruktig och hade alltför mycket af den egenartade judiska humorn för ..att låta sig bedåras af sina verldsliga framgångar och sätta guld och utmärkelse som sitt högsta mål. Om det är en civilisatorisk uppgift att, om i än så ringa kretsar, arbeta för mate-rielt och sedligt nödstälda likar, för kommande slägtens stigande utveckling i frihet och rättrådighet, så har äfven denne nu okände och förgätne man fyllt en sådan uppgift. Och derför förtjenar hans minne icke endast att upplifvas, utan äfven att äras och vördas, och icke, såsom han befarade, att »för evighet förgås».

*

Men med minnet af denne man må äfven sammanflätas hågkomsten af två svenske män, utan hvilkas varma menniskokärlek och kraftiga beskydd den enkle och olärde judens ifriga arbete för sig och sina trosförvandter skulle för-runnit i sanden: konung Gustaf III och friherre Karl Sparre. Var den tidens ridderskap ochadél . framför, andra stånd tillgängligt för tidens ^ ^ humanitétsidéer, så må både den snillrike konungen.1 Och »Stockholms älskade styresman» väl kallas för detta ridderskaps blomma. Deras mennisko- sX

kärlek befruktade de första frön till den frihet,

— .1

åt hvilken de svenske judarne i dag glädja sig, och för hvarje nytt steg som tagits, till dess medborgarrätten blifvit tillkämpad, är det deras -ande som gått igen. . y '(2 Maj 1775.)

' StiU DfroerftdtpUaren 58 ar o n Sparre an» gåenbe jitben SCron ^faacS anföfan att få ibfa ©tenfniberi tonften.

etc. etc.

Upppå ©bert unberb åniga utlåtanbe af b. 9 : fiftlehne Martii öfroev jitben Aron Isaacs bev= öfroer anförba befroär, att 3 genom utflag b. 3 fifttebne November afflagit §an£ anföfning, att fig |är t ©tabeu få nebfättja, jamt fin t ^tttjdjaft ftifning od) ©tenfnibning fönoärfrcabe fnnbffap utöfraa;. Innbev ©ber §ärmeb i nåber ttU froar odj roeberböranbeé efterrättelfe, bet SBj t anfeenbe bär* till, att Slroir ^faac är nu inom fRifet ben enbe, fom förftår ©tenfnibarefonften, t nåber gobt fxm= nit, att famtgcfa, bet Ijan tid ifa meb fin SBrober jämt fjuftru od) 33arn fig fjär t ©tabeit må få nebfätta, od) ©tenfnibarefonften tbfa emot erläg= .ganbe af manliga contri&utioner od) onera; låtan* be£ 28j för befroäranben 2Bår öpna IRefolution Ijärå ntfärba. f . U(rtd)éba§fé (Slott

gf. t>. £>elaub.(8 Mars 1785.)

ffongl. 93ia]:té 9låbtga ^efolutton uppå ^511= ben Aron Isacs unbcrbfintga anjöfntng, att bet fjohom unber b. 2 .Maji 1775 0dt) b. 12 Maji 1777 förunbtc 91åbtga tififtånb att t ftäberna ocf) på lanbet antingen fjelf eller genom Söetjening tbfa mppevfjanbet odj ptfd^erfticfmng ärmen må få [träffa ftg t all fin roibb till §an£ 2 föner Na-thanael oct) Gabriel Aron odj beg måg Israel . Michelsson meb unbantag af be uti 9 odj 11 §§ af ^ubereglementet utftafabe jfrjlbtg^eter.

Sfrmgl. SJitt Ijar benna unberbåntga anföfan uti ftcfjörtgt öfiuerroäganbe tagit od) mitt §ärtitt fjafroa lemnat £)e| nåbtga bifall.

@u@S3t$

(S. <Sd}ri)beri)ctnu