Det här är HTML-versionen av Dunungen. Lustspel i fyra akter. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Detta lustspel av Selma Lagerlöf (1858-1940) har digitaliserats av Dramawebben och anpassats för Projekt Runeberg i januari 2014 av Ralph E.

SELMA LAGERLÖF

DUNUNGEN

LUSTSPEL I FYRA AKTER

STOCKHOLM Albert Bonniers förlag

Pris 2: 75.DUNUNGEN

LUSTSPEL I FYRA AKTER

AV

SELMA LAGERLÖF STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

Då jag nu i tryck utsänder denna dramatisering av min novell Dunungen, är det mig en kär plikt att erkänna, att en mycket lyckad dramatisering redan föreligger, utförd av en fransman M. Edouard Schneider, förf. till Les mages sans étoile med flera dramer. Då denna franska Le Duvet emellertid inte utan en våldsam omarbetning kunde lämpa sig för en svensk publik, har jag i samförstånd med M. Schneider valt att söka på egen hand förvandla novellen till ett lustspel.

Selma Lagerlöf.PERSONERNA.

BRUKSPATRON TEODOR FRISTEDT. BERGSRÅDINNAN FRISTEDT, hans mor. MAURITZ FRISTEDT, hans brorson. ANNE-MARIE EHINGER, Mauritz' fästmö. HUSHÅLLERSKAN FRIDA.

INSPEKTOR NYBERG.

KUSKEN KARL OTTO.

TRÄDGÅRDSMÄSTAR WILHELMSSON. KUNGLIG SEKTER KOLMODIN.

FÖRVALTAR BORGSTRÖM.

ELISABET WESTLING.

KÖKSAN.

EN POJKE.

UNDERHAVANDE, GÄSTER, TJÄNARE.

Händelsen tilldrar sig på 1840-talet på brukspatron Fristedts gård Bohult i Värmland.FÖRSTA AKTEN.

Brukspatron Fristedts gård Bohult från gårdssidan.

Till höger en stor, vitmålad byggnad i svensk herrgårdsstil. Två ingångar, den närmaste till herrskapets rum, den bortre till köket. Framför varje ingång en enkel, låg förstu-bro utan tak eller staket. Slingerväxter uppåt väggen. I fonden en rad balsampopplar med höga stammar, så att mellan dem är utsikt över ett landskap av stor skönhet. Mellan trädgårdens buskgrupper och lundar ser man ned mot en rätt stor sjö och en cirkel av blå höjder på andra sidan denna. Bortom sjön syns ett järnbruk med Hera stora byggnader. Inkörsvägen till gården befinner sig mellan popplarna, och där den svänger in, håller man nu på att resa en äreport. Till vänster begränsas gårdsplanen av en låg mur, på vilken växer en tät, jämnklippt syrenhäck. Mitt i häcken en port med en järngrind, som leder in till bakgårdarna. Närmast åskådarna svänger häcken ut till en halvmånformig berså, där det står en gunga. Det inre av bersån syns inte från scenen, endast från salongen. Längst bort i vänstra hörnet mot fonden en stor och prydlig trädgårdspaviljong.

Ett bord står dukat med fyra kuvert på sandplanen till höger närmast åskådarna. Omkring bordet några enkla trädgårdsstolar. Bredvid köksbron finns en stor sten, avsedd att rensa fisk på.

Brukspatronen och hans folk äro sysselsatta med äreporten, som är lätt och graciös. Den är färdig så när som på själva topprydnaden, som ännu saknas. Köksan håller påatt rensa en ofantligt stor lax på stenen vid köksbron. Brukspatron Fristedt, en stor, ståtlig, svartskäggig man i fyrtiårs-åldern, går fram till henne och pekar på laxen med sin käpp.

FRIDA

(brukspatronens trotjänarinna, femti år, av ett värdigt förtroendeingivande yttre, står på köksbron och protesterar ivrigt mot husbonden).

Är patron spritt språngande galen? Vi ska ju ha laxen te kvällsvard på den stora bjudningen i morron!

KÖKSAN.

Det är det jag säjer! Den här laxen har Frida haft särskilt bud te fiskarn efter, säjer jag. Då ska väl inte patron ta den te sina stolligheter,

PATRON TEODOR (med mild, övertalande röst).

Du får laxen tillbaka sen, Frida. Jag vill bara låna honom en handvändning. Vi har ju ingenting å sätta överst på toppen på äreporten, varken hjärtan eller duvor, så vi får lov å sätta opp den här granna laxen i brist på bättre. (Dundrande till köksan:) Skär du sönder honom, så Gud nåde dej!

FRIDA.

Patron kan väl inte sätta laxen på äreporten ? Det blir riktigt te pass för herr Mauritz, så att han får någe å föra spektakel mä, då han kommer.PATRON TEODOR.

(med mild stämma).

Lilla Frida, har hon inte hört folk säja om Fristedtarna, att di är som laxarna, di ska jämt gå mot strömmen? Det har vi gjort allihop, utom min bror borgmästarn i Filipstad. Å nu har min brorson också börjat visa, att han har di Fristed tska tagena i sej. Nu, när han kommer, så säjer jag till honom: »Förut har du bara varit en kaxe, men nu har du blivit en laxe.» (Ropar:) Karl Otto!

KUSKEN KARL OTTO

(har förut varit sysselsatt med äreporten. Kommer fram med mössan i hand).

Vad befaller patron?

PATRON TEODOR (milt).

Du ska ta den här laxen, Karl Otto lille, å sätta opp den på äreporten! Högst i toppen, förstår du.

FRIDA.

Om den här laxen ska förstöras, så får patron själv gå in å laga te kvällsvard.

PATRON TEODOR.

Om Frida inte vill släppa till laxen, så finns det någe, som är bättre. Då ska Frida själv få sätta på sej en vit nattskjorta, å så ska vi klippa vingarna av gåskarlen å sätta på Fridas rygg, åså ska hon fä mitt jägarhorn mellan läpparna. A så ska Frida få sitta däroppe som en ängel ä tuta, när di förlovade kommer åkande. Det blir vad hon får å välja emellan. (Dundrande:) Hon vet, att jag talar allvar.

FRIDA

(förolämpad).

Jag vet, att han är en elaking, det är vad jag vet. Å att det inte blir nä’n kvällsvard lagad i dag, varken för honom eller för hans främmande, det kanske han också vet.

(Rusar in och slår hårt i dörren.)

PATRON TEODOR (med mild röst).

Tag han fisken, Karl Otto lille! (Ryter:) Ja, ja, gör det nu!

KARI. OTTO

(slår ett par snören om laxen och hissar sedan upp den till arbetarna. Medan han håller på med detta):

Jag skulle fråga patron om en sak. Patron har sagt, att vi ska börja ropa hurra, när di tro-lovade kommer te trädgårdshörnet. Men om nu hästarna skenar, ska vi hålla på då mä?

PATRON TEODOR.

Karl Otto behöver inte vara rädd. Inga hästar skenar, när di kommer dragande med min brorson Mauritz. Di blir så sediga som en gammalko, bara di får se honom. (Mild röst:) Ja, jag vet, att Karl Otto alltid har tyckt om honom för att han är så artig å schangtil.

KARL OTTO.

För te å vara en så ung människa, så får en medge, att han är bra förståndig å stadgad.

PATRON TEODOR.

Karl Otto tänker för sej själv, var gång han ser honom, att en så’n husbonde skulle det vara en glädje å få tjäna under. När Karl Otto ser oss ihop, så hoppas han, att den där galningen patron Teodor snart ska köra ihjäl sej eller bli så ledsen vid livet, att han hänger sej, så att herr studenten å blivande justitierådet Mauritz Fristedt kunde få ärva honom. Karl Otto skulle just bli en passande undersåte för Mauritz.

KARL OTTO.

Det står inte te å tala mä patron i dag.

PATRON TEODOR.

Karl Otto är kanske ledsen för att den här fina herrn har gått ä förlovat sej rakt emot sin mors, fru borgmästarinnans, vilja. Det är kanske för den skull, som Karl Otto inte vill ropa hurra för honom? Karl Otto gillar inte, att Mauritz har friat till en fattig flicka från Lillgata. Han tycker inte om å få en bagardotter till matmor.Ja, för te ä tala uppriktigt, så tycker jag, att den, som ska få ärva patrons stora rikedomar, gärna kunde ha fått sej en fästmö fran di fina husena ve’ Storgata. Jag tror inte, att patron är så värst nöjd mä bagarmamsellen, han heller.

PATRON TEODOR.

Det måtte väl Karl Otto se, att jag är nöjd! Varför skulle jag annars sätta opp äreport, å varför skulle jag befalla Karl Otto å allt mitt folk hit för å ropa hurra? Nej, nog är jag nöjd med att den fina brorsonen har förlovat sej med bagar-mästar Ehingers dotter, någe annat ska inte Karl Otto tro. Men om Karl Otto menar, att jag önskar mej femti mil härifrån, så har han rätt i den saken. Ja, det skulle förstås inte genera Karl Otto det bittersta, för han är ju en gammal, gift karl, men jag, som bara är en stackars ungkarl, jag tycker, att det går kalla kårar neråt ryggen, när jag tänker på att Mauritz kommer hitdragande med en liten sipp mamsell. (Dundrande:) Vad ska jag ta mej till med en liten flicka på sjutton år? Kan Karl Otto säja mej det?

KARL OTTO.

A, jag tänker, att patron reder sej.

PATRON TEODOR.

Vad ska Mauritz här med henne å göra?Tror han, att jag brukar ta emot fruntimmers-främmande? Han måtte ha blivit en riktig Fri-stedt. Han går rätt emot ström å fors. A det tycker jag för resten om honom för. (Går fram mot äreporten.) Nå, Wilhelmsson, är han färdig med talet, som han ska hålla för fästmöa f

TRÄDGÅRDSMÄSTAR WILHELMSSON (i stort, blått förkläde, liten och krokryggig, med ett vänligt ansikte, kommer ned från en stege).

Det var en fråga det, patron!

PATRON TEODOR.

Ser du det, Karl Otto, så ska det vara! Wilhelmsson har sitt tal färdigt, han. Det är annat än Karl Otto å Frida. Men se, Wilhelmsson har inte suttit på en kuskbock å blivit högfärdig, såsom Karl Otto, å inte stått bakom en köksspis å blivit ondsint, som Frida, utan han har gått ibland blommor å blivit fridsam å mild. Han förstår, att en fästmö behöver mötas av ett gott ord, när hon kommer resande. Nå, vad ska Wilhelmsson säja?

WILHELMSSON.

Jo, jag tänkte väl säja någe i den här vägen.

(Han vänder ryggen åt de andra och viskar litet med brukspatronen.)

PATRON TEODOR

(klappar Wilhelmsson på axeln).

Det var präktigt, Wilhelmsson! Blir hon intenöjd med det, dä kan hon fara tillbaka till bilip-stad med detsamma utan å stiga ur åkdonet. (Vänder sig till en annan:) Na, hur är det med Nyberg? Kan inspektorn få dom till å hurrar

INSPEKTOR NYBERG

(en ung karl, litet bättre klädd än de övriga).

Nej, vet patron, det går så uselt, så en kan tro, att alla småpojkarna har mistat talförmågan.

PATRON TEODOR.

Säjer han det, Nyberg? Se här, Nyberg! Tag min käpp å sväng med den, när di kommer, så ska lian få se, att det går bra med hurrningen!

EN POJKE

(kommer ytterst andfådd in på scenen).

Di kommer, di kommer! Di syns nere i allén!

PATRON TEODOR.

Kors i Herrans namn! (Till pojken:) Spring du in till Frida, å säj henne, att di kommer! Vet ni nu allihop vad ni ska göra? Inspektorn tar emot dom med hurrarop nere i trädgårdshörnet, Wilhelmsson står här vid porten å håller tal. Karl Otto ska stå pä sandgången framför trappan å öppna vagnsdörrn å hjälpa fästmöa å stiga ur. Frida ska stå på trappsteget med en blombukett, å jag ska stå häroppe på förstubron.

(Medan han säger detta, har han själv och alla dc andra intagit sina platser utom Frida.)POJKEN.

Frida hälsar, att patron får ta emot sitt främmande själv.

PATRON TEODOR (med mildaste röst).

Spring du tvärt tillbaka in, å säj till, att då ska köksa göra sej så fin hon kan å komma ut ä ta emot! A då får hon räcka blombuketten till fästmöa. För det ska väl ändå synas, att det finns ett kvinnfolk på gården. (Ryter.) Nå, har du inte kommit i väg än?

(V agnsbuller.)

NYBERG

(tittar in genom äreporten).

Det var inte di förlovade, som kom. Det var bara förvaltarn å kunglig sektern.

PATRON TEODOR.

Seså då! Vad är det för spektakel? Di skulle ju vara borta hela veckan! (Han går mot Borgström och Koltnodin, som komma genom bakgårdsporten.)

Hur i all världen kommer det sej, att ni är här? For ni inte till Filipstad i förrgår?

(I)e skaka hand med varandra.)

BORGSTRÖM

(liten, skallig, med stor mage, livlig, taiar mycket fort).

Det är inga tag i stadsborna nu på sommarn. Kolmodin stod inte ut å umgås med dom. (Går längre fram på scenen och beskådar äreporten.) Det var

rasande fint, det här! Ja, jag vet vad som stårpå. Vi kommer ju direkt från Filipstad. Kolmo-din har talat om fästmöa . . .

KOLMODIN

(medelhöjd, rätt bred, med peruk, omsorgsfullt klädd).

Det är Borgström, som har talat, förstås.

PATRON TEODOR.

Jaså, Kolmodin var nöjd med bagarmamselln ?

BORGSTRÖM.

Vart vi kom i sta'n i går, å vem vi hälsa’ på, så bara tala’ di om din bror borgmästarn å den fina fru borgmästarinnan, som inte kunde förlika sej med att Mauritz hade gått å förlovat sej med en bagardotter från Lillgata. Det var som två läger i sta’n. Di, som bodde vid Lillgata, höll med Mauritz, å di, som bodde vid Storgata, höll med borgmästarns. A Kolmodin här, han höll förstås med Lillgata.

PATRON TEODOR.

Ä du höll med Storgata?

BORGSTRÖM.

Ja, det var klart, att jag höll med Storgata. Jag sa’ till Kolmodin, att jag känner Mauritz väl, efter alla di gånger, som jag har sett honom hos Fristedt på Bohult, å han passar inte å bli gift med en fattig flicka, sa' jag. Men då svarar mej Kolmodin, att han har hört, att flickan ska vara17

söt å väl uppfostrad. A kommer hon väl bort från bagarboden, så lär det inte märkas någe mjöldamm på’na. A Kolmodin tycker, att det är bra gjort av Mauritz, att han inte frågar efter, att hon är bagardotter, fast han är son till den fina fru borgmästarinnan. A bagarmästar Ehinger är en präktig karl, säjer Kolmodin, å hans hustru var en skönhet på sin tid, å varenda pojke i Filipstad var kär i henne, Fristedt på Bohult bland andra, säjer han. Å det är mer än en, som har ångrat, att han lät övertala sej av föräldrarna å avstod från’na, säjer Kolmodin.

PATRON TEODOR (vänd till Karl Otto).

Hör Karl Otto detta, som förvaltarn säjer? Karl Otto var så stursk nyss. Han ska riktigt höra på detta. (Vänd mot Borgström:) Nå, du?

BORGSTRÖM.

Ja, så visste di förstås allihop, att Mauritz hade hittat på, att han skulle fara hit till dej å visa dej fästmöa, för han menar, att han ska få medhåll av dej, bara du får se henne. Ä det var den bästa utvägen för honom, sa’ di i Filipstad, för om du tar dej an honom, så vet han ju, att föräldrarna ger med sej. Det är ingen, som tror, att di vill stöta sej med en karl, som äger elva hyttor. Men det, som gjorde stadsborna mesta bekymret, det var hur han skulle komma hit med 2. — Dunungen.

-

-fästmöa. Borgmästarinna ville inte bli förkläde, å fru Ehinger ville inte Mauritz ha med sej. »Sex (a mils resa är det ju,» sa’ di, å så långt gick det

väl inte an för ett par nyförlovade å åka ensamma. Å Storgata sa’, att det gick inte an, å Lillgata sa’, att det gick. Å jag höll rned Storgata, å Kolmodin höll med Lillgata. A Storgata sa’, att det där med vägen, det var det minsta. Det värsta var, att du var ogift, att det här huset var ett ungkarlshus. Å jag höll med Storgata, men Kolmodin höll med Lillgata. Han sa’, att han bruka’ hälsa på här på Bohult var dag, å hit kunde vem som helst komma, sa’ han.

KOLMODIN.

Jag ska ändå be å få anmärka . . .

BORGSTRÖM.

Det får du göra en annan gång, Kolmodin. Ja, hur var det nu? Jo, ser du, i morse så gick Kolmodin ut i god tid, som han brukar, å jag låg å sov, förstås. A bäst som han går å spankulerar på Lillgata, så slås porten opp hos bagar-mästar Ehinger, å Kolmodin får se Mauritz å fästmöa, som kör ut på gatan. A Kolmodin säjer, att han aldrig har sett maken till finess. Den första han såg på var Mauritz, som satt där i grå hatt med svängda brätten å med fadermördare så styva, att han knappt kunde vända på huvut, å med ljus väst å spännhalsduk å stor kråsnål. Ahan var mer stram å högtidlig, än Kolmodin nånsin hade sett honom. Han var riktigt så, att han pöste, sa’ Kolmodin, men vacker var han i alla fall, för vacker, det vet vi ju att han är. Men Kolmodin såg inte länge på Mauritz, för bredvid honom satt ett lite, lite kvinnfolk, klädd i skär sidenhatt å stor schal med broderade silke-blommor. Hon höl! i handen ett parasoll, som gick an å ställa på kant, å hon vände inte sina blickar från Mauritz. Föräldrarna stod i porten å vifta’ ät dom med tårar i ögona, å i vartenda fönster hela Lillgata utefter satt det gamla gummor, som la’ av sej glasögona å såg efter’na å undra hur det skulle gå’na. A ett par barn kom å räckte blommor te’na, i varenda port stod det hantverkslärlingar å gesäller, som såg så mörka å bekymrade ut. Di sa’ ingen-

ting, säjer Kolmodin, di stog bara å stirra’. Men hon, som åkte, märkte ingen annan än Mauritz. Så här, säjer Kolmodin, så här satt hon å såg opp till’en. Å Kolmodin blir blixt kär vid första ögonkastet å springer till gästgivaregården å väcker mej å säjer, att vi får lov å skynda oss, så att vi kan komma hit till Bohult före di unga. »Vad ska vi där å göra?» säjer jag. — »Vad ska vi där å göra?» säjer han. — »Vi ska väl varna Fristedt.» -— »För vad ska vi varna’n?» säjer jag. — »Vi får lov å be honom, att han aktar sig för å se på henne, när hon ser på Mauritz, för gör han det, så kommer han å ge dom ett par bruk till bosättning, innandi har kommit ur åkdonet.» — »Jag trodde, att det var det du ville,» sa’ jag. »Du höll ju med Lill-gata?» — »Det gjorde jag, så länge som jag trodde, att det var fråga om en vanlig liten bagarmamsell,» säjer Kolmodin, »men det här är farligt,» säjer han. »Vi får lov å fara hem å stå Fristedt bi,» säjer han, »för annars blir han av med både Bohult å Laxåhyttan.» Å jag har fått lov å köra i halvt sken hela vägen för å komma hit i tid. Men nu har ju Kolmodin fått sin vilja fram, å du är varnad.

KOLMODIN.

Ja se, det var inte precis min mening . . .

PATRON TEODOR.

Det var ju för illa detta, Kolmodin, att hon är så farlig. Det var mer, än jag hade väntat mej av Mauritz.

NYBERG

(frän äreporten).

Nu kommer di, patron! Det är riktigt sant, att di kommer!

BORGSTRÖM.

Ja, då ska vi gå vår väg då, Kolmodin. För nu är han varnad, så nu får han skylla sej själv. Ajö, Fristedt!

KOLMODIN.

Ajö, Fristedt! Ja, bara du nu måtte vara varnad tillräckligt!Kom igen i morron, Kolmodin, å du med, Borgström! Kom igen å hjälp mej, så att inte fästmöa gör kål på mej! Ajö meder! (Han återtar sin plats på trappan. Höga, ivriga hurrarop höras Frida ställer sig också på sin bestämda plats.) Det var värst, vad di hurrar, Karl Otto! Det kan inte vara käppen ensam, som gör det. Kolmodin måtte ha sett rätt. (Han höjer sig på tårna för att se bättre.) Vad i helsike? Detta är rent galet! Det är ju bara en åkkärra, som kommer! YVilhelmsson, di ropar hurra för en pinnskrinda! Inte kan väl den fina brorsonen komma åkande i en enspän-naref Spring å säj till dom, att det är fel, Karl Otto!

W1LHELMSSON (tittar neråt vägen).

Det är inte fel, patron. — Hon är så fin, den lilla flicka, som sitter breve’ herr Mauritz, det kan inte vara nå’n annan än en fästmö.

PATRON TEODOR.

Om di åker i en schäs, då kan di ju inte ha någon med sej! Ni ska få se, att di två kommer resande hit till mej ensamma utan någe fruntimmerssällskap. Nej, män, om jag förstår mej på Mauritz!

(Uppåt vägen rör sig en hel skara folk, som svänger mössorna och ropar hurra. Efter dem komma Mauritz och Anne-Marie, dragna av en liten knubbig, brun häst, åkande i en grön schäs med svarvade pinnar kring karmen. Klädda ifyrtitalsdräkter. Mauritz har ett vackert, regelbundet ansikte med polisonger. Anne-Marie är späd och liten, söt, sjuttonårig. Man märker hur rädd hon har blivit. Hon håller sig krampaktigt fast i kärrstolen. Hon ser inte åt folket, håller bara blickarna fästa på Mauritz. Mauritz lyfter gång på gång på hatten. Häremellan kastar han en förebrående blick på Anne-Marie. Då han ser Wilhelmsson, som står i porten och bugar, hejdar han hästen. Hurraropen avstanna.)

WILHELMSSON (med hög röst).

Brukspatron Fristedt, den hederliga mannen, önskar välkommen, och det göra vi allesamman. Må er förlovning skänka er mycken gamman! Och må Guds välsignelse alltid vara över er! Amen.

NYBERG

(svänger käppen, och det hurras).

BRUKSPATRONEN

(står på trappan, skyggar med handen för ögonen).

Nej, ett sån't sakramentskat troll, som Mauritz har fått tag i!

MAURITZ.

Tack, Wilhelmsson! (Sakta till Anne-Marie:) Men så hälsa då på folket, Anne-Marie! (Återmot Wilhelmsson:) Täck än en gång, Wilhelmsson!

(Kör längre in på teatern.)

PATRON TEODOR.

Sannerligen för Gud, ett riktigt troll!

(Han skyndar nedför trappan, skjuter Karl .Otto, åt sidan och står själv vid fotsteget, då kärran stannar, för att hjälpa ned Anne-Marie.)

1 llen' söt, sj.. H ' 11, braende hlict« slir 1 ponenm ina.) MAURITZ. Go’dag, onkel Teodor! (Ger Anne-Marie en liten knuff med armbågen.) Det här är onkel Teodor, Anne-Marie. PATRON TEODOR (lyfter ned Anne-Marie ur schäsen. Nedkommen på marken, niger Anne-Marie djupt, men patron Teodor tar henne i famn och kysser henne. Härvid sneglar hon åt Mauritz, och patron svär till). mannen, 1 allesamma.-gamman! ;t-T er! Amen. Sakramentskade . . . (Släpper henne hastigt och skyndar mot förstubron.) MAURITZ (lämnar tömmarna till kusken, men vänder sig samtidigt till Anne-Marie). s). Var inte sjåpig! Min onkel har väl rätt att kyssa min fästmö! jr ögonen; som Mamiti PATRON TEODOR (har sprungit upp på förstubron, där Frida står stram och sträv med en blombukett, och lar denna från henne). il Annt-ilir:: Här har du en liten välkomstbukett, Anne-Marie. (Ger henne buketten.) Ja, jag skulle väl ha sagt någe vackert till dej, men jag förstår mej ! elmsson! inte på hur ni unga flickor vill ha det. Jag ätbara en gammal ungkarl, jag, ser du. (Han plockar ned hennes väska och parasoll ur åkdonet.) Jasa, det här är dina tillhörigheter. Ja, vi ska nog få reda på alltsammans, ska du få se. — Karl Otto kan troll! Karl 0»'i: ,anr.ar »' •' snöra av kappsäckarna sedan och komma in med dom! (ICarl Otto kör ut hästen till vänster.)

(Karl Otto kör ut hasten till vänster.)ANNE-MARIE

(ser efter Mauritz, som går och hälsar på folket och skakar hand med de förnämsta med stor nedlåtenhet. Mycket blygt, knappt hörbart):

Tack, patron Teodor!

PATRON TEODOR.

Säjer du patron! Du ska säja onkel, förstår du. Kom nu med häråt! (Då Anne-Marie stannar och ser efter Mauritz, rytande:) Kom med härat!

(Han skjuter undan Frida, som står på trappsteget, stel som en trädocka, och går före Anne-Marie in i huset.)

ANNE-MARIE

(dröjer på tröskeln).

Onkel Teodor, vill inte onkel tillåta, att jag först hälsar på Frida?

PATRON TEODOR (kommer tillbaka ut på trappan).

ANNE-MARIE

(går mot Frida).

Jag förstår, att detta är Frida, som har förestått onkels hus i så många år. Mauritz har talat så tnycke om Frida.

PATRON TEODOR.

Du ska akta dej för Frida i dag. Du väl, att hon inte vill titta åt dej.

serDet vet jag redan, onkel Teodor. Mauritz har sagt mej på vägen, att Frida sätter honom så högt, att hon säkert skulle bli missnöjd, ifall han inte gjorde ett riktigt gott parti. Därför ville jag säja Frida strax från början, att jag är så ledsen, att jag rakt inte är något gott parti.

PATRON TEODOR.

Det var väl, att du är förberedd, för, vet du, Frida har sagt, att hon rakt inte vill laga nå’n mat åt dej, utan vi lär få svälta, så länge som du är här.

ANNE-MARIE.

Frida förstår väl, att jag visst inte tycker själv, att jag är värd en sådan man som Mauritz.

PATRON TEODOR.

Det är inte lönt, att du försöker ställa dej in med Frida. Hon har blivit så högfärdig av å vara i tjänst hos en sä hög herre som jag, så hon kan inte förlika sej med att du har vuxit opp i en bagarbod.

FRIDA

(som förgäves har sökt komma till ordet).

Han är en elaking, det är vad han är! Han vet allt på vem det är jag är ond, och att det inte är på denna lilla gudsängeln. (Skakar varmt hand med Anne-Marie.) Hon ska allt få mat, sålänge som jag har någe å säja här i huset, fastän här finns den, som far så illa fram med guds-gåvorna, att han inte slutar, förrän vi får ga å tigga, bå’e han å jag.

PATRON TEODOR.

Å nu kanske du vill gå opp på rummet ditt? (Då Anne-Marie igen ser efter MauriU.) Ja, vi ska inte äta opp dej, Frida å jag. Han ska få dej igen oskadad.

MAURITZ

(kommer livligt uppspringande på förstubron).

Tillåter onkel, att jag säjer några ord till folket?

PATRON TEODOR.

Tala du till dom, Mauritz! Sen kanske du vill vara så god å ta lite hand om din fästmö, för jag får lov å fara bort en stund. Karl Otto lille, gör i ordning vagnen, för vi ska fara bort, du å jag! (Dundrande:) Strax på stund, hör du, Karl Otto! Du får inte höra på talet!

(Kusken går.)

MAURITZ

(håller tal).

Jag kan inte uttrycka hur rörd jag känner mej över det mottagande, som ni har berett mej å min fästmö.NYBERG (svänger käppen).

Hurra för fästmöa!

(Svaga hurrarop frän folkel.)

PATRON TEODOR.

Ge hit käppen, Nyberg! Det är inga tag i honom. (Svänger käppen.) Hurra för fästmöa!

(Folket hurrar eftertryckligt)

MAURITZ.

När jag förde henne hit till min onkel och välgörare, brukspatron Fristedt. . .

NYBERG.

Hurra för brukspatron!

PATRON TEODOR.

Våga sej inte sta, Nyberg, när han inte har käppen! Gå du vidare, Mauritz! Patron Teodor är ingenting å hurra för.

MAURITZ.'

Då visste jag, att jag här skulle finna trogna och modiga hjärtan, som skulle förstå ett sådant steg. som jag har tagit. Jag skall aldrig glömma ert spontana deltagande, och om motgång eller bekymmer skulle träffa er, så att ni behöver en vän och ett stöd, så tvivla inte, att jag alltid skall vara till hands för att vara denna vän och detta stöd!PATRON TEODOR

(för sig).

Det var mej en baddare!

NYBERG

Hurra för herr Mauritz!

PATRON TEODOR.

Kan han inte hålla sej i skinnet, Nyberg? Ja, ni får ropa hurra för Mauritz så mycke ni vill.

(Starka hurrarop, men brukspatronen svänger inte sin käpp.)

MAURITZ

(lyfter på hatten).

Tack, mina barn!

ANNE-MARIE

(som har stått längst in på förstubron bredvid Frida).

Ack, Frida, vad det passar honom! Jag har aldrig sett Mauritz sådan.

PATRON TEODOR (vänder sig tvärt till henne).

Du menar, att det skulle passa honom å vara brukspatron?

ANNE-MARIE

(rodnar, blir ytterst förlägen).

Ja . . . nej . . . Jag . . . (Skyndar till Mauritz.) Mauritz !Kära då! Jag har ju lovat, att jag inte ska äta opp dej, så du behöver inte springa så där. Ja, nu får ni göra er hemmastadda så länge. Det är så gott, att ni äter kväll, för jag vet inte, när jag kan vara tillbaka. I dag ska ni gå ä lägga er i god tid, så att ni får vila ut efter resan å är friska å färdiga till i morron, för då blir det bal här på Bohult. ('Till folket:) Om ni nu är trötta efter all den här hurrningen, så gå med Nyberg till folkstugan å få er där någe, som kan friska opp struparna! (Till gästerna:) Ja, ajö nu så länge! Säj till Frida, om det är någe ni behöver!

(Ilan går ut till vänster. Folket avlägsnar sig åt samma håll. Strax därpå hör man cn vagn rulla bort.)

ANNE-MARIE

(lägger sina händer på Mauritz’ axel).

Ack, Mauritz, vad detta var vackert! Jag hade aldrig kunnat tro, att du skulle skaffa mej ett sådant mottagande.

MAURITZ.

Det gläder mej, Anne-Marie, att di här beskedliga människorna hade samlat sej för att möta mej. Du får liksom en aning om vad vi Fristedtar är för slags folk. Men, apropos!... Nåja, det ska jag tala med dej om, när vi blir ensamma. Nu får jag lov att hälsa på Frida. Go’dag, Frida! Här har varit så många attskaka hand med, att jag inte liar fått rätt på henne förr. Hur står det till, Frida?

FRIDA.

Det är inte rnycke kvar äv mej nu, herr Mauritz. Men ännu duger jag väl te å springa mellan köket å matbo'n.

MAURITZ.

Vad tror Frida, att onkel Teodor. . . (Vänder sig mot Anne-Marie:) Det är sant! Du ska väl ha reda på var du ska bo, så att du får lägga av dej hatt å schal. Gå först oppför trappan å sedan in i första rummet till vänster! Det är väl på det blå gästrummet hon ska bo, eller hur, Frida?

FRIDA.

Jo, det är nog så. A herr Mauritz ska ligga i flygeln som vanligt. Men jag ska gå mä å visa mamsell Anne-Marie te rätta.

MAURITZ.

Det behövs inte alls, . Frida. Anne-Marie hjälper sej nog själv. (Anne-Marie går in.) Jo, vad tror Frida att onkel tyckte?

FRIDA.

Han skulle väl skämmas å inte tycka om ett så’nt lite hjärteräss! Men säj bara te’na, att hon inte ska vara rädd för’en! För märker han det, så kommer hon inte te å kunna stå ut mä'n, en så’n retsticka, som han är.Tack för rådet, Frida! Och annars är det sej likt här?

FRIDA.

Jo, gunås så visst. Di kommer hit, Jan Gösta Kolmodin å Borgström på Svalhyttan å allt vad di heter, å super ä spelar. Jag förstår inte, att brukspatron har nå’ra pengar kvar å spela bort te dom. Men nu ska jag inte stå här å prata bort tiden, utan laga, att herrskapet får mat, så att ni får gå å lägga er.

ANNE-MARIE

(uppe i ett fönster).

Mauritz, är du ensam? Får jag komma ner nu?

MAURITZ.

Jag väntar dej med den största otålighet, Anne-Marie. Jag har något mycke viktigt att säja dej.

ANNE-MARIE.

Jag kommer strax, Mauritz.

(Under det följande bära Frida och en tjänsteflicka ut mat och duka upp på det redan iordningställda matbordet.)

MAURITZ

(tar emot Anne-Marie med en beskyddande rörelse, då hon kommer ned. Han lägger sin ann om hennes liv och för henne över till teaterns vänstra sida).

Ja, Anne-Marie, nu är vi verkligen komna till detta ställe, där vårt öde skall avgöras. Somdetta kanske är det enda tillfälle, som lämnas oss på länge, att få samtala ostörda, så vill jag inte underlåta att påminna dej härom.

ANNE-MARIE. lh

Vad det var vackert att höra dej hålla tal,

Mauritz!

MAURITZ.

Det var ju inte alls övertänkt. Det var bara för att rädda situationen. Onkel hade naturligtvis väntat, att du skulle säga något till honom om anordningarna, men då du inte kunde förmå dej till något så enkelt, så måste jag gripa in.

Nåja, jag tror, att jag fann de rätta orden, å att ar

onkel var nöjd med mej. Men nu ska vi inte af

tala om detta. Det är något annat, som jag brt

måste på det allvarligaste inskärpa hos dej, Anne- Ai

Marie. af

ANNE-MARIE.

Du kan inte tro hur bra du tog dej ut, Mauritz, när du lyfte på hatten och sa’: »Tack, mina barn!»

MAURITZ.

Jag tror, att du försöker blanda bort korten, Anne-Marie. Förstår du verkligen inte ännu vad den här resan gäller för mej? Du tror kanske ännu, att det är en vanlig lustresa. Sex mils åktur i den goda schäsen med din fästman vid sidan! Det kan ju se ut som en vanlig, riktig lustfärd det, Anne-Marie. A ett präktigt ställeatt fara till, cn rik onkel att gästa, jag undrar inte på, att du betraktar alltsammans som en lek.

ANNE-MARiE

(har vänt blicken mot fonden, där en röd solnedgång upplyser himlen).

Jag sitter bara ä tänker på hur märkvärdig du är, Mauritz. Jag tror ingen annan skulle vara i stånd att sitta å tala förstånd med en sådan solnedgång bakom ryggen.

MAURITZ.

Du menar väl snarare, Anne-Marie, att det är märkvärdigt, att jag kan hålla mina tankar samlade, då jag har dej, min älskade lilla fästmö, bredvid mej. — Det beundrar jag mej själv för, Anne-Marie. A jag tänker också mången gång, att det är en olycka, att du är så söt.

ANNE-MARIE,

Hur så? Hur så, Mauritz?

MAURITZ.

Jo, det är ju anledningen till, att jag har kommit att fästa mej vid dej, å det är ju i alla fall en dumhet. Du vet, att min pappa inte kan försona sej med det, å du skulle just ha hört hur min mamma bråkade, då hon fick veta, att jag ämnade gifta mej med en flicka från Lill-gatan, som inte är rik, som inte har några talanger, utan bara är söt.

3. — Dunungen.ANNE-MARIE

(beundrande).

Det är förskräckligt så mycket du har fått gå igenom för min skull, Mauritz!

MAURITZ.

I mina ögon, Anne-Marie, är naturligtvis en bagarmästares dotter fullt värdig en borgmästares son, men det är inte alla, som har en så fri åskådning. Om jag inte hade min rika onkel, så kunde det ju inte bli något av med mitt giftermål. Jag är ju bara student å har ingenting att gifta mej på, men om vi bara kunde vinna onkel för oss, Anne-Marie!

ANNE-MARIE

(litet uttråkad).

Ja, Mauritz. Vi talade ju-om det på vägen.

MAURITZ.

Om bara onkel vill ta sej an oss, så är vår lycka gjord. Du vet inte hur rik han är, Anne-Marie. Han äger elva masugnar, du, å dessutom bruk å skogar å gårdar å gruvdelar. Men det är det tråkiga med onkel, att det är så svårt att vara honotn till lags. Blir han inte nöjd med min hustru, så kan han testamentera bort alltsammans.

FRIDA

(kommer tram till dem).

Ja, nu är det serverat, om herrskapet be-hagar hålla tc godo! Herr Mauritz får väl överta värdskapet.

MAURITZ.

Tack, hrida! Det ska verkligen bli skönt att fa en bit mat. (Går frain till matbordet med Anne-Marie.) A så gott, som det ska smaka, att äta ute! (Frida bjuder bröd.) Tack, Frida! Men vi kan säkert hjälpa oss själva. Här finns ju allting.

FRIDA.

Men bara herr Mauritz .ser te, att fästmöa får någe i sej? Han glömmer väl inte å låta henne smaka på ostkakan?

MAURITZ.

Frida kan lita på mej. (Vänligt och förtroligt:) Jag ville så gärna tala ett par ord med Anne-Marie, innan onkel kommer tillbaka, Frida.

FRIDA.

Kära då! Jag är ett så’nt nöt. Skulle jag inte ha tänkt på, att han kan villa vara ensam mä fästmöa!

ANNE-MARIE.

Vi vill då rakt inte köra bort Frida.

FRIDA.

Köra bort. . . Nej, hon kör nog inte bort nå’n! Men jag har tillräckligt å ställa mä ändå, ska jag säja, för vi ska ju ha stort kalas i morron.Över huvud taget, Anne-Marie, sä tror jag, att vi kan vara mycket nöjda med vår entrée . . . Känn på den här mjölken, Anne-Marie! Ja, du, den får du inte maken till i sta n. — Men med anledning av ditt lilla utrop på trappan nyss, sa ville jag varna dej för att låta onkel förstå den verkliga anledningen till vårt besök. Jag anser det alls inte för mycke begärt, att han hjälper mej. Jag anser det tvärtom vara till en sann fördel för honom, om han finge en sådan man som jag till sin hjälpreda. (Man hör klangen av koskällor från bakgården, och Anne-Marie lyssnar ofrivilligt.)

Onkel är verkligen så vårdslös . . .

ANNE-MAR1E.

Det är bestämt korna, som kommer in, Mauritz!

(Reser på sig-, mycket intresserad.)

MAURITZ

(oberörd).

Du får se korna en annan kväll, Anne-Marie. Jo, som jag säjer, onkel är så vårdslös. Tänk dej, att han kan stå på torget i Filipstad å kasta ut nävtals med pengar till gatpojkarna! A man har sett honom sitta å spela bort tusentals riks-o daler å sen ta opp di sedlarna, som han hade kvar i plånboken, å tända sin pipa med dom. En sådan man behöver någon i sin närhet, som kan tala förnuft med honom.'»i jag, trée...

K du, a med iyss, sa stå den g anser hjälper ni sa» an man

n av b-irivjlliji'

ner in,

-Marie.

Tänk a kasta A nian ls riks-n hade j dom-

ANNE-MARIE.

Jag tycker, att det är riktigt synd om dej, att du ska ha en sådan onkel, Mauritz.

MAURITZ.

Du kan verkligen inte tro hur han far fram med pengar. Min far har skickat med mej några aktier i Storbrohyttan, som han vill att onkel ska köpa av honom. Pappa är rädd att göra förlust på dom, men onkel frågar ju inte efter någonting, utan han köper dom nog. Vi tycker rent av, att det är bättre, att onkels pengar på detta sätt kommer oss till godo, än att han ska slösa bort dom på andra. Men, Anne-Marie, jag tror inte, att du äter något! Här är gåsbröst, du. Och här är kyckling. Fridas matlagning är beryktad härute på landet.

ANNE-MARIE

(förstrött).

Tack, Mauritzl Men vad kan det vara för en fisk, som dom har satt opp på äreporten r

c.

MAURITZ.

Det är naturligtvis en av onkels smaklösheter. Det ska betyda, att han är en glad lax eller något i den vägen. Men för att återkomma till det jag skulle tala med dej om! Du får lov att visa mycken takt gent emot onkel!

ANNE-MARIE.

Men han kanske förstår i alla fall . . . VarförHitkomna! Så, som onkel och jag står till varandra! Det skulle rent av ta sej ut som en oartighet, om jag inte visade honom min fästmö.

- Onkel är romantiker i grunden, ser du, Anne-Marie. Jag tvivlar inte på att när han ser den ömma tillgivenhet, som förenar oss, den uppoffrande kärlek, som jag känner för dej, så kommer han att bli så gripen, att han en vacker dag-tar våra händer å säjer: »Du, Mauritz, du ska ju i alla fall bli min arvinge! Vad tjänar det då till, att du ligger i Uppsala å läser juridik? Är det inte bättre, att du ägnar dej åt bruksrörelsen strax från början? Vad säjer du om att bli förvaltare på ett av mina bruk?» Eller kanske han skänker mej ett bruk med ens. Det vore ju en sådan småsak för honom.

ANNE-MARIE.

Det vore alldeles för härligt, Mauritz.

MAURITZ.

Jaså, det tycker du verkligen, Anne-Marie? Men dä måste du också göra något för att hjälpa mej.

ANNE-MARIE.

Om jag bara inte vore så rädd för honom!

MAURITZ.

Men det är ju det, som jag har predikat om hela dagen! Det går raki inte an att vara räddtår ti» om en

åstmö,

[-Anne-*r-]

{+Anne- *r+} den

;er dag ska ju det di i: Är i: r bli för-ke lian : ju en

Marie:

hjälpa

onom!

i

tat o

för onkel. Om du ämnar vara rädd, så kommer alltihop att gå på tok.

ANNE-MARIE (i djup förtvivlan).

Jag kommer aldrig att våga säja ett ord till honom.

MAURITZ.

Jag är visserligen rädd, Anne-Marie, att du inte riktigt är i onkels smak. Jag tror nog, att om onkel finge välja, så skulle det vara ett stort, ståtligt fruntimmer med röda kinder å granna ögon. Men du får försöka i alla fall! Dumåste räta opp dej, Anne-Marie, å tala högt å frankt! Framför allt inte vara rädd! Ja, lägg bara märke till hur jag behandlar honom!

ANNE-MARIE.

Men, Mauritz, du kan inte begära, att jag . . .

MAURITZ.

Att du ska ha min självbehärskning, Anne-Marie! Nej, det begär jag visst inte. Men jag tycker mej ha liten rätt att fordra, att du en smula predikar för dej själv, att du tar dej i akt, att du morskar opp dej.

ANNE-MARIE

(gråtande).

Du säjer ju själv, att han inte kan tycka om mej!Vad vill det säja, Anne-Marie? (Slutar upp att äta och lägger sin arm om fästmön.) Tal du inte, att jag talar lite förstånd med dej? (Vänligt som till ett barn:) Jo, det här är just sättet att komma till rätta med onkel Teodor! Var inte dum nu!

(Med övertygelse:) Du vet, att du kan vinna honom, bara du vill.

ANNE-MARIE

(gråtande. Drar sig undan honom).

Jag förstår inte varför du har tagit mej med dej hit! Jag kommer att fördärva alltsammans.

Jag kan inte komma ihåg vad jag får säja, å vad jag inte får säja. A, jag är så förlärligt rädd för onkel, så att jag vill springa å gömma mej, bara han ser på mej! t

MAURITZ.

Anne-Marie, Anne-Marie! Jag kan inte tro mina öron. Ett sådant utbrott! Du behöver ju alls inte tycka om onkel. Bara du bjuder till så mycke, att han inte tycker alltför illa om dej, så åtar jag mig resten.

ANNE-MARIE

(lugnare).

Jag blir bara till olycka för dej, Mauritz.

MAURITZ

(tar fram sin näsduk och torkar bort hennes tårar). ;

Nå, det var snällt! Nu ser du ju glad utigen. At nu lite, barn, sä lugnar du dej ! Du får inte glömma att smaka pä Fridas ostkaka.

ANNE-M ARIE.

Om han bara inte vore så förskräcklig! Det är bra synd, att han inte kan vara sådan som du. (Uppklarnande:) Fast det är kanske väl, att han inte är lik dej.

MAURITZ.

Hur sä, Anne-Marie?

ANNE-MARIE.

Därför att om onkel vore så förständig som du, Mauritz, å det komme två fattiga, unga människor, sådana som du å jag, till honom, så skulle han säkert säja till oss så här: »Gå ni å arbeta var på sitt håll, mina barn, tills ni har skaffat er något att gifta er på!» Inte sant, Mauritz? Det skulle du svara, om du vore i hans ställe.

MAURITZ

(litet stött).

Jag vet inte, men jag tycker mej liksom ha lite rättighet till onkels hjälp . . .

ANNE-MARIE.

Du blir väl inte ledsen på mej, Mauritz?

MAURITZ.

Ledsen för ett skämt! . . . För vem tar du mej? Se här, ge mej nu en kyss! jag är inteANNE-MARIE.

Det finns ingen i hela världen som du, Mauritz!

(I)e kyssa varandra än en gång.) Jag kan göra allt föl

dej!

MAURITZ.

Jag är sådan jag är, Anne-Marie . . . Men du glömmer ostkakan!

ANNE-MARIE.

Jag kan inte äta mer, Mauritz. (Ångrar sig:)

Jo, jag ska äta den. (Just som hon ser upp för att lägga för sig kaka, dras hennes uppmärksamhet ät annat håll.) Vad

är det för stora byggnader, som ligger därnere vid sjön, Mauritz?

MAURITZ.

Det är onkels bruk, Laxåhyttan. Apropos, ,

Anne-Marie! Onkel tycker mycke. om att visa sina gods. Jag är säker på att han i morron kommer att åka ut med oss till något av dem.

Om han då skulle föra oss till Laxåhyttan . . .

ANNE-MARIE

(som har suttit och sett nedåt utsikten i fonden).

Vad det måtte vara vackert där, Mauritz!

MAURITZ.

»Vackert!» Det är för lite sagt. Det är kungligt. Det är inte en vanlig herrgårdsbygg nad, som här på Bohult, utan ett riktigt slott.

Jag förstår inte varför inte onkel själv bor där. >

Nu är det bara min gamla farmor, som huserardär i en flygel. Nå, om nu onkel för dej dit, så försök att bli lite entusiastisk! Stå inte tyst utan att säja ett ord, som då du kom hit för en stund sedan ! (Det hörs vagnsbuller från gårdssidan.) Sa där ja! Nu tror jag, att onkel redan är här.

ANNE-MARIE

(reser sig förskrämd).

Är han redan här! Låt mej dä få gå å lägga mej, Mauritz! Vill du inte säja honom, att jag var för trött efter resan? Jag står inte ut, Mauritz.

MAURITZ.

Anne-Marie, du förvånar mej! Efter allt, vad du har lovat mej . . .

ANNE-MARIE.

Jag är dej alldeles ovärdig, Mauritz, men jag är så trött. Jag kan inte stå ut med att råka honom mer i dag. Jag skulle säja allt det, som jag inte får säja. Jag skulle . . .

(Hon ser onkel Teodor i porten lill vänster från bak-gården och springer sin väg. Mauritz kastar sin servett och jagar efter henne. När han genskjuter henne, så att hon inte kan komina in i huset, springer hon genom äreporten ned i trädgården.)

PATRON TEODOR

(kommer från vänster, ledande vid armen sin mor, bergsrå-

dinnan Fristedt, en gammal dam på minst sjutti år).

Bergsrädinna ursäktar väl, att vi stannar utan-för porten? Frida har befallt, att jag inte fårköra in på gården, då vi äter ute, för det kommer damm opp i maten, säjer hon.

BERGSRÅDINNAN

(mycket bestämt och myndigt uppträdande; kraftiga drag; stark och tydlig, men torr stämma. Hon rör sig med märkbar svårighet, och en begynnande ålderdomssvaghet lägger sordin över hennes uppträdande).

Det är mycket rätt, min son, mycket rätt. Det är roligt höra, att det finns någon, som du rättar dej efter.

PATRON TEODOR.

Nu ska bergsrådinna få se på grannlåt. Di har gjort sej så fina, dessa ungdomarna, för å komma å hälsa på mej, fattig ungkarl, att en kunde tro, att di hade någon särskild mening med det. Men det skulle aldrig falla en så’n karl som Mauritz in, som bergsrådinna vet.

BERGSRÅDINNAN.

Han har goda principer, min sonson Mauritz, mycket goda principer. Han är alltid uppmärksam mot sin gamla farmor.

PATRON TEODOR.

Tacka honom sjutton för det! Bergsrådinna var allt mycke strängare mot di egna sönerna, än hon nu är mot barnbarna. För tjugu år sen var inte bergsrådinna så värst villig å ta emot en svärdotter frän bagargärden.För tjugu år sedan var det helt annorlunda än nu, min son. Då gick det an att styra ä ställa för människor. Men nu vill di styra ä ställa för sej själva. A nu blandar jag mej aldrig mer i någonting. Det har mina barn lärt mej. A det är det bästa för både dom å mej.

FRIDA

(kommer ut pa kökstrappan och ser mycket glad ut, då hon får syn på den främmande).

Men det är ju självaste hennes nåd, bergs-rådinna, som är här! A ingen, som tar emot! Aldrig kunde jag tänka, att vi skulle få så rart främmande så här sent på da n.

BERGSRÅDINNAN.

Det skulle heller aldrig ha kommit i fråga förr i världen, Frida, för då fanns det ordning. Men nu kommer min son Teodor resande mitt i natten, då jag redan har dragit mej tillbaka på mitt rum å till å med börjat lossa lite på peruken, å berättar, att min sonson Mauritz har kommit dragande med en liten bagarmamsell i sällskap. Min son Teodor säjer, att jag måste komma till honom å bli förkläde för den unga personen. A det var ingenting annat för mej att göra än att lyda. — Men nu vill jag genast gå å lägga mej.

FRIDA.röda gästrummet, men får vi inte lov å bjuda på kvällsvard ?

BERGSRÅDI NN AN.

Hon talar så besynnerligt, Frida! Hörde hon inte nyss, att jag sa’, att <jag redan hade börjat lossa på peruken, då min son Teodor kom? Alltså hade jag redan ätit kväll. Tror hon, att ett fruntimmer i min ålder äter kväll mer än en gång?

(Anne-Marie och Mauritz höja elt par glada utrop nere i trädgården. Frida går in köksvägen.)

BERGSRÅDINNAN.

Vem är det, som ropar?

PATRON TEODOR.

Det är bäst, att vi ser efter, eller vad tycker bergsrådinna?

(Han leder henne fram till fonden, så att hon kan se ned i trädgården.)

BERGSRÅDINNAN.

Verkligen alltför sött, min son! — Men den unga personen springer mycket fortare än min sonson. Han hinner inte fatt henne, om han än skulle jaga henne hela natten.

PATRON TEODOR.

Det har bergsrådinna rätt i. Jag får minsann lov å hjälpa honom.

(Han lämnar den gamla och springer ned i trädgården. Strax därefter visar sig Anne-Marie. Hon kommer skrattande

roch upprymd med bilda herrarna förföljande henne. Hon gäckas först ett par gånger med dem, sedan springer hon fram till bergsrådinnan och slår armarna om henne.)

ANNE-MARIE.

Nu är jag i bo! Här far ingen ta mej!

BERGSRÅDINNAN

(angenämt överraskad, lägger sin arm om Anne-Marie).

Mycket rätt, min söta! Verkligen mycket väl funnet!

MAURITZ

(kommer fram och kysser på hand).

Vad ser jag? Min vördade farmor! Min farmor måste förlåta detta obetänksamma uppträdande! ... Vi hade ingen aning . . .

BERGSRÅDINNAN.

Mauritz, för en person i din fästmös ålder kan jag inte finna något opassande i att leka ta fatt. — Men, Teodor, du vet, att jag har sagt, att jag prompt vill gå å lägga mej. Jag vill inte tala vidare med Mauritz i kväll. Jag vill inte förrän i morron ta emot hälsningar från hans föräldrar. — Men denna unga personen kan få hjälpa mej oppför trappan. Jag är säker pä att hon gör det bättre än du, Teodor. Vill min söta låna en gammal gumma sin arm oppför trappan?

ANNE-MARIE

(då hon håller bergsrådinnans arm, vänder sig till patron Teodor):

Onkel Teodor, jag vill också så gärna gå å lägga mej.BERGSRÅDINNAN.

Ser man på! Det är mycket förståndigt, min söta. Kom hon bara med mej! Hon ska visst fä gå å lägga sej.

(Under dessa ord har bergsrådinnan med ansträngning kommit över förstubron, och de försvinna inne i huset.)

PATRON TEODOR.

Det var mej en baddare! Hon har fått makt med själva bergsrådinna! Jo, du, den blir inte god å tas med.

MAUR1TZ.

Det finns ingen, som kan motstå Anne-Marie, onkel. Jag vet verkligen inte mer än en enda människa, som hon inte alldeles kan linda om sina fingrar.

PATRON TEODOR.

Du menar väl inte mej, Mauritz lille? För jag blev kär i henne, så fort som jag fick se henne komma framkörande under äreporten.

MAURITZ.

Jag menar mej själv, onkel.

PATRON TEODOR.

Det var gott för oss andra å få veta det, för då har vi dej å hålla oss till, när hon blir för svår emot oss. Men nu får jag lov å ta reda på hur hon regerar över bergsrådinna. Om honlåter henne lägga sej, eller om hon tvingar henne å sitta och höra på skvallerhistorier ifrån Filipstad.

(Går in.)

ANNE-MARIE

(i fönstret).

Jag skulle fråga om jag verkligen får gå ä lägga mej?

MAURITZ.

Du talar, som om jag vore en riktig tyrann! Jag har för resten ändrat tankar, Anne-Marie. Jag tror, att detta är ett mycke passande tillfälle för mej att få tala förtroligt med onkel och bearbeta honom för mina syften.

ANNE-MARIE.

Tack, Mauritz!

MAURITZ.

Eller sitt oppe ett par ögonblick, Anne-Marie, å hör på, när jag talar med onkel! Det kan vara bra för dej att få lära dej hur han ska behandlas.

PATRON TEODOR (kommer tillbaka).

Nej, det gick ingen nöd på bergsrädinna. (Går fram till matbordet.) Ja, nu undrar jag om ni har gjort slut på all maten. För ni har då väl ätit, i Guds namn?

MAURITZ.

Tack, onkel! Vi har spisat med den allra

bästa aptit. (Medan brukspatronen äter, tar Mauritz en be-

4. — Dunungen.kväm ställning i en stol.) Du har det i alla fall härligt härute på landet, onkel. Vad är det för ett nöje att bo i stad? Det kan helt enkelt inte jämföras. En sådan luft!

PATRON TEODOR.

Det är väl usel luft i Filipstad, kan jag förstå. Två gator å två torg. Det är väl så instängt, att ni inte får en frisk vindpust till er.

(Han äter med frisk aptit under det följande.) Hal" du

gjort nå’n nytta för dej i vinter, Mauritz?

MAURITZ.

Jag vill inte skryta, onkel, men man påstår verkligen däroppe i Uppsala, att jag har ett ovanligt juristhuvud. A då faller det väl av sej själv, att jag har skött mina tentamina.

PATRON TEODOR.

Det har inte varit någe tal om att du skulle bli kuggad, förstår jag?

MAURITZ.

För att bli kuggad, onkel, måste man antingen sakna kunskaper eller mod.

PATRON TEODOR.

Ja, då förstår jag ju, att om du skulle bli kuggad, så skulle det vara av brist pä kunskaper.Tja. Men det är i alla fall tre år igen, innan jag kan ta hovrätten. A som kunglig sekter får jag sedan gå utan lön i flera år. Det är egentligen en fördömt dålig bana. Jag börjar nästan tänka på att kasta om.

PATRON TEODOR.

Skulle du kasta omr!

MAURITZ.

I Uppsala kommer man nog att tycka, att det blir en verklig förlust för ämbetsmannakåren, men jag har nu i alla fall fått en sådan lust att slå mej på något praktiskt. Jag är ju förlovad karl, och det är ju enda sättet för mej att snart kunna gifta mej. Det är ju inte något lockande att behöva gå förlovad en sju, åtta år.

PATRON TF.ODOR.

Det är inte så lätt å komma så långt, att man kan gifta sej på andra banor heller. För å bli brukskarl fick jag gå ett år som kolpojke å ett år som kontorspojke, å se’n satt jag ett par tre år på kontoret som inspektor. Sedan var det ju bergsskolan å gå igenom, å efteråt fick jag vänta både länge å väl, innan jag fick anbud på en förvaltarplats. Så jag vet just inte om du kan bli så mycke fortare färdig på den vägen. Men det är kanske någe annat du har i kikarn ?Vi har talat mycke allvarligt om detta, Anne-Marie å jag. Hon är naturligtvis mycke rörd över min kärlek till henne, som förmår mej att för hennes skull offra mina utsikter på ämbetsmannabanan. Men hon fruktar, att jag gör orätt mot mej själv. Å nu har vi beslutat, att jag skulle fråga dej om råd. Det är naturligtvis din mening allt fortfarande, att man inte kan duga till brukskarl utan att ha börjat från början?

PATRON TEODOR.

ja, jag har ju sagt dej —

MAURITZ.

Förlåt, onkel, att jag avbryter! Du vill påminna mej om att du för länge sedan föreslog mej att välja ditt yrke, men att jag på den tiden inte var hågad. Jag medger, att jag inte kände någon kallelse att släpa på kolkärran under ett helt år. Men det är en annan sak nu. (Reser sig och går fram till patron 'Teodor.) Nu har jag en älskad varelse att arbeta för. (Räcker ut sin hand.) Onkel, du erbjöd mej en gång att få lära yrket på ett av dina bruk. Står du fast vid ditt erbjudande, så har du mej nu. Jag ska börja som kolpojke eller som kontorspojke, som vad du vill.

PATRON TEODOR

(fäller kniv och gaffel, men fattar inte den framsträckta handen).

Det var mej en djäkla flickunge!Vad säjer du om mitt förslag, onkel?

PATRON TEODOR.

Jag sitter bara ä undrar, Mauritz lille, varför du inte lika så gärna vände dej till bagarmästar Ehinger å sa’, att du vill gå i bagarlära.

MAURITZ

(rodnar till av vrede).

Hur menar onkel?

PATRON TEODOR.

Det vore ju en bra bana, det också. A han bleve kanske så rörd, att han läte dej överta bageriet med detsamma.

MAURITZ.

Vad — vad menar onkel — — — —

PATRON TEODOR (dundrande).

Jag menar det, att jag förstår, att du försöker ställa dej in, å att jag förstår, att du är ett lika stort nöt, som du alltid har varit. Här sitter jag å väntar mej, att du ska be mej om hjälp, så att du kan få gifta dej, men i stället kommer du å gör dej till för mej å säjer, att du vill börja som kolpojke. Men det är bara prat å inställsamhet! Du har inte tänkt på det ett ögonblick på allvar. Du vill bara, att det skalåta vackert, för att jag ska bli så förtjust i dej, att jag ger dej ett av mina bruk nu på fläcken,

MAURITZ.

Vad menar onkel? Vad?

PATRON TEODOR (stiger upp från bordet).

Jag är väl inte så dum, du, att jag inte förstår vad meningen är. Men vad menar du med å skrämma opp din fästmö för mej, så att hon springer sin väg, bara jag visar mej? Hon var inte rädd för Frida, å hon var inte rädd för bergs-rådinna, men till mej törs hon inte säja ett ord. Vad har du sagt henne om mej?

MAURITZ.

Men, onkel Teodor! Vad . . .

PATRON TEODOR

(går fram och tillbaka).

Varför kommer du hit ensam med den unga flickan? Tror du inte jag vet, att om din mor var för högfärdig för å följa med, så var du för högfärdig för å ta din svärmor med dej? Du ville inte göra den här resan i sällskap med en hederlig människa, därför att hon var gift med en bagare. A en så’n vill bli kolpojke! En så’n högfärdsblåsa som du!

MAURITZ

(går ett par steg baklänges).

Onkel Teodor . . . vad . . .PATRON TEODOR

(stannar framför honom med ett hotande utseende, tar honom hastigt för bröstet och skakar honom).

Jag kunde ha riktig lust å rotrista dej! Vad är det för en tillställning å åka hela da’n på landsvägen ensam med sin fästmö? Ja, det vet jag väl, att inte du är farlig! Men folks tungor är farliga, å en ger inte den, som en tycker om, till pris åt dom. Det kan du komma ihåg, du! A har du glömt bort, att jag är ungkarl, å att mitt hus är ett ungkarlshus? Hur skulle vi ha burit oss åt, om inte bergsrådinna hade gått in på å

komma hitr (Skakar honom en gång till, varpå han släpper honom. Mauritz håller på att förlora jämvikten, inen hejdas av förstnbron, där han blir sittande.) Ä vad var det för ett åkdon, som du hade letat opp åt dej ? Det fanns väl inte någe mer gammaldags i hela sta’n, kan jag tro. Låta det barnet åka sex mil i en rapphöna! Låta mej, patron Teodor Fristedt, stå å ropa hurra för en pinnskrinda!

MAURITZ.

Vad ska jag...

PATRON TEODOR.

Ja, du kan gärna stå här hela natten å fundera på vad du ska svara mej. Det kan du. Ajö med dej! Kolpojke! Nej, du, den gången hade du räknat ut det för fint.MAURITZ

(reser sig, gör min av att skynda efter, ångrar sig, återtar

sin värdighet, går åt trädgården till). *

ANNE-MARIE

(i fönstret, ser efter honom, mycket ängslig. Kastar en slängkyss åt det håll, där Manritz försvunnit, skakar sin knutna näve hotfullt efter patron Teodor.)

Ridå.ANDRA AKTEN.

Samma scen som i föregående akt. Äreporten ar nedtagen, så att den vackra utsikten bättre kommer till sin rätt. Patron Teodor och bergsrådinnan sitta vid bordet till höger och äta frukost. Båda ha sitt bästa morgonhumör.

PATRON TEODOR.

Det var riktigt roligt å få äta frukost med bergsrådinna en gång till i världen. Jag tycker, att det vore så gott, att bergsrådinna övergåve den där lilla kojan, som hon har gjort i ordning åt sej på Laxåhyttan, ä flyttade hit till mej med samma.

BERGSRÅDINNAN.

Du känner till mina principer, min son. Du vet, att jag aldrig vill bo under samma tak som en svärdotter.

PATRON TEODOR.

Jag vet väl det. Jag vet väl det. Men just därför tycker jag det skulle vara lämpligt för bergsrådinna å slå sej ner hos mej. För ogift är jag då än så länge, å jag har fyllt mina fyrtitvåår, så det ser ju inte ut, som det skulle bli så farligt med svärdottern. — Men kära då! Finns det nå’n mat här på bordet, som bergsrådinna kan äta? Går det bra med den här stekta ålen månntro?

BERGSRÅDINNAN.

Det finns ingenting i världen, som är så skadligt för mej som stekt ål.

PATRON TEODOR.

Men här sitter ju bergsrådinna å äter det ena stycket efter det andra!

BERGSRÅDINNAN.

Jag tar min katarr, Teodor, för en sådan ål. Jag vet vad jag gör, min son.

PATRON TEODOR (gapskrattar).

Bergsrådinna är numro ett i alla fall. Om jag kunde få fatt i ett så'nt fruntimmer som bergsrådinna, så skulle jag tvärt gifta mej. Men det finns inga så’na nu för tiden. (Han tar osten och skälen skiva.) Så att det är bestämt ingen risk för bergsrådinna å flytta hit.

BERGSRÅDINNAN.

Du kommer att gifta dej, Teodor. Du vet, att jag alltid har sagt, att du är av den sortens män, som kommer att gifta sej.PATRON TEODOR.

Ja, det vet jag nog, men hur i Guds namn kan bergsrädinna . . .

BERGSRÅDINNAN.

Jag vet vad jag vet, min son. Den som skär sin ost på ett sådant sätt som du, han behöver en värdinna i sitt hus. Min sonson Mauritz däremot . . .

PATRON TEODOR.

Ja, vad säjer bergsrädinna om Mauritz? Är det inte en fin fästmö, som han har skaffat sej?

BERGSRÅDINNAN.

Den unga personen, som har kommit hit i sällskap med Mauritz, är mycket behaglig. Jag-blev intagen i henne från första stund, och jag-ämnar ge henne tillåtelse att kalla mej för tant. Men den unga personen blir aldrig gift med min sonson Mauritz.

PATRON TEODOR.

Nej, vad säjer bergsrädinna? Men det vore väl i alla fall synd om henne!

BERGSRÅDINNAN.

Min sonson Mauritz blir aldrig gift. Den som kan skära den lösaste gräddost, utan att en enda smula går till spillo, han kommer aldrig att skaffa sej en hustru. Jag har redan skrivit om detta i dag på morgonen till min svärdotter,borgmästarinnan, på det att hon inte måtte göra sej onödiga bekymmer. Jag har sagt henne, att hon kan vara alldeles lugn. Den unga personen kommer att bli gift med en bagarmästare liksom hennes mor. I lon kommer inte att bli gift med min sonson Mauritz.

PATRON TEODOR

(vänder sig hastigt mot sin mor, som om lian ville ge henne ett skarpt svar. Men så höjer han på axlarna och säger godmodigt:)

Borgmästarinna blir nog av med all sin oro, när hon får det brevet.

BERGSRÅDINNAN.

Det kan man aldrig veta, min son. Min svärdotter är inte något begåvat fruntimmer.

PATRON TEODOR.

Nej, det är just det, som gör skillna’n på henne å bergsrådinna. En kan aldrig bli riktigt ond på bergsrådinna bara därför. (T ill Anne-Marie, som i detta ögonblick visar sig i förstudörrn:) Nä, se här har vi dej äntligen! Kom nu hit å få dej en kopp kaffe! Du får ursäkta, att vi har börjat frukosten, men du förstår, att bergsrådinna har varit oppe sen klockan fem, så att hon behövde få sej en bit mat, när klockan gick på tio.

BERGSRÅDINNAN.

Kom hit å sätt sej, min söta! Min son å jag vill ha var sin kyss av henne, men vi väntar,tills hon har slutat sin frukost. A jag råder min vän att inte försumma den här stekta ålen. Om hon det gör, kommer hon att ångra sej, dä hon hinner till min ålder.

PATRON TEODOR

(medan Anne-Marie tar plats vid bordet).

Bergsrådinna får inte glömma å hälsa Anne-Marie från Mauritz!

ANNE-MARIE

(orolig).

Har Mauritz redan ätit?

PATRON TEODOR.

Jag kan knappt tro det, du. Men bergsrådinna, som har varit oppe sen fem, hon påstår, att hon har sett Mauritz ute å färdig å gå pä jakt.

BERGSRÅDINNAN.

Jag anmärkte till min sonson Mauritz, att jag inte kunde förstå vad han skulle jaga för slags djur, sä här mitt på sommaren. Men han måtte ha blivit en mycket ivrig jägare, för han skyndade till skogen utan att ge sej tid att svara mej. Kanske att min söta vet vad slags villebråd . . .

ANNE-MARIE

(vill resa sig från bordet,.

Jag förstår inte . . . Mauritz har inte sagt något.PATRON TEODOR.

Sitt du bara stilla å ät, Anne-Marie! A bli inte så förskräckt för att du inte kan säja bergs-rådinna vad Mauritz har gått på,för en slags jakt! Det ska jag nog hjälpa dej med.

BERGSRÅDINNAN.

Det kan inte vara hare, å det kan inte vara fågel.

ANNE-MARIE.

Jag ville allt helst gå opp till mej, onkel Teodor.

PATRON TEODOR.

Du måtte väl kunna dricka kaffe, utan att Mauritz sitter bredvid dej! Men du får lov å svara bergsrådinna om jakten! Hon nöjer sej inte, förrän hon har fått riktigt besked, hon. Du ska fråga henne om hon har hört historien om Sigrid den fagra å Bengt Lagman. För jag tror säkert, att Mauritz är ute pä samma slags jakt som Bengt Lagman.

BERGSRÅDINNAN.

Den historien kan jag från början till slut. Men jag blir inte klokare för den skull.

PATRON TEODOR.

Men bergsrådinna minns ju, att Bengt Lagman hade gått å gift sej med en fattig tärna, som kallades Sigrid den fagra, utan ä begära tillåtelse av sin bror, Birger Jarl. A att Birger



Jarl samlade sina ryttare å drog till Bengts gård, å att han inte var god, när han kom. (Vänd till Anne-Marie:) Men vet du vad Bengt Lagman då tog sej till?

ANNE-MARIE.

Nej, onkel Teodor.

PATRON TEODOR.

Du kan inte gissa, förstås.

ANNE-MARIE.

Nej, onkel 'Teodor.

PATRON TEODOR.

Han gick på jakt, du. (Med ett illfundigt uttryck:) A den unga Sigrid den fagra lämnade han hemma, för att hon skulle gå emot jarlen å möta stormen. (Deltagande:) Ja, du, det var inte så lätt för henne å gå emot hans farbror, nej, jag menar hans bror, å göra honom god igen.

ANNE-MARIE

„ (börjar att förstå hans mening).

Onkel Teodor!

PATRON TEODOR.

Ja, du ska inte vara orolig för Sigrid den fagra, för hon redde sej gott, hon. A det slutade sä, att Birger Jarl tog sin svägerska i famn å sa’ till henne: »Hade min broder detta ogjort, hade jag gjort det själv.» Ja, tänk du, det sa’lian! »Hade min brorson detta ogjort» — nej, broder menar jag förstås . . .

ANNE-MARIE

(fäller gaffel och kniv, så förskräckt, att hon inte kan finna ord).

PATRON TEODOR

(ofantligt road och okynnig).

, Vad tror bergsrådinna, att brorsonen tänkte, när han kom tillbaka från jakten ä fick höra det där goda jarlaordet: »Hade min brorson . . .» Nej, kors, nu säjer jag orätt igen! . . . Bror var det ju! Tror inte bergsrådinna, att han stannade hemma nästa gång? Det kan allt vara riskabelt å gå på jakt ibland. (Till Anne-Marie:) Men hur står det till med dej? Smakar inte maten dej?

ANNE-MARIE

(röd och dödligt generad, svarar ingenting).

PATRON TEODOR

(allt mer uppspelt).

Hur tror du att Sigrid den fagra kände sej, då hon skulle gå emot busen? Hon måtte inte ha varit rädd av sej, hon! Hon kom inte av sej strax i början . . .

ANNE-MARIE

(brister i gråt, springer upp från bordet och in i huset).

PATRON TEODOR (reser sig).

Vad i all min dar! Vad har jag nu ställttill? Vill inte bergsrådinna gå efter henne ä göra henne god igen?

BERGSRÅDINNAN.

Den unga personen saknar sätt, min son. Men hon är i alla fall intagande. Hon är alldeles ovanligt ung och intagande.

PATRON TEODOR.

Hon har ju inte fått en matbit! Vill inte bergsrådinna gå efter henne å säja henne, att jag ska ge Mauritz ett bruk strax på fläcken, om hon bara vill komma igen å äta frukost!

BERGSRÅDINNAN.

Min son Teodor, en sådan där ung person har så god aptit, att hon äter sin frukost utan några mutor.

PATRON TEODOR.

Men vad tycker bergsrådinna, att jag ska ta mej till med henne då?

BERGSRÅDINNAN.

Du ska försvinna från frukostbordet, Teodor.

PATRON TEODOR (med märkbar motvilja).

Ar det enda sättet?

BERGSRÅDINNAN.

/

Det är det. Du ska försvinna, och även jag ska försvinna. Det är det enda sättet.PATRON TEODOR

(stiger upp och bjuder bergsrådinnun armen).

Ja, det blir väl ingen annan råd då.

(Dc ga.)

FRIDA

(kommer från köket och börjar plocka av bordet). ANNE-MARIE

(visar sig om en liten stund, ser sig försiktigt omkring).

Är Frida ensam?

FRIDA.

Nu ska väl mamsell Anne-Marie äta färdigt! Hon har ju inte druckit ur sin kaffekopp mer än te hälften.

ANNE-MARIE

(skyndar fram till frukostbordet).

Tack, Frida!

(Slår sig ned vid bordet.)

FRIDA.

A sen ska hon väl gå å se sej om i trädgården, tills fästman kommer tillbaka. Om hon går utför trappan här te höger om byggningen, så kommer hon rätt ner i roskvarteret.

ANNE-MARIE

(tveksamt).

Det är nog myclce vackert i trädgården, Frida? FRIDA.

Jo, det ska mamsell Anne-Marie tro. Provins-rosorna har börjat blomma. (Förtroligt:) Hon kan nog träffa på nå’ra mogna jordgubbar, om hon ser efter i jordgubbslandet.

ANNE-MARIE.

Jag bryr mej inte så mycke om trädgården, Frida. (Med livligt intresse:) Vet Frida, att hemma har vi inte mer än en enda ko! Vi har bara en liten, liten lagård. Och något stall har vi inte alls.

FRIDA.

Ja, di har då för uselt ställt för sej, di, som bor i sta’! Här har vi då teminstingen en tretti kor.

ANNE-MAR1E.

Det finns en stor gumse hos slaktar Kin-mans, som brukar springa från gård till gård, men annars ser jag just inte till några får därhemma. Men höns å ankor, det finns det fullt av.

FRIDA.

Höns å ankor, det var just någe å tala om, det! Här har vi både gäss å kalkoner. A ett par fölungar har vi te på köpet. (Anne-Marie reser sig från bordet.) Ja, har hon nu slutat äta, mamsell Anne-Marie, så gå hon före oppåt bakgården, så ska jag komma efter å visa henne alltsammans. Jag ska bara duka bort frukosten, för kammarpigan håller på å städa på gästrummena.

(Anne-Marie går till vänster. Strax sedan hon försvunnit syns patron Teodor komma ut från huset. Han smyger på tå.)FRIDA.

Hon vill se lagårn, den här fästmöa. Hon har inte sett större lagård än för en enda ko, stackersheta! Om patron inte har nåt särskilt för sej, så kunde han väl gä mänal Jag har så bråttom, för jag ska ställa te kalas.

PATRON TEODOR.

Jag vill följa henne, så gärna som jag vill leva, Frida, men jag vet inte om jag törs. Hon kan inte med mej, ser Frida.

FRIDA.

Låt han bara bli å retas med henne, så . . .

PATRON TEODOR.

Jag ska göra ett försök då, men det får gä på Fridas ansvar.

(Han följer Anne-Marie. Går mot vänster, men stannar.)

Frida vet väl inte om gässenä är utsläppta än i dag?

FRIDA.

Jag har sagt te lagårdspiga, att hon inte ska släppa ut dom, för jag var rädd, att di skulle springa efter bergsrådinna och nappa’na i kjolarna.

PATRON TEODOR.

Det var rätt, det, Frida. Det var just detta, som jag ville säga till om.

(Går till vänster.);möa. H„. :n tnda |o

nå [ v:;v

k har.

¡om jag v BIS. i

enne. sa.

det far»;

en stannar., itsläppta 21

t hon i® att di stf } j kjohi»

BERGSRÅDINNAN

(med arbetskorg och glasögon. Slår sig ned i en stol i närheten av matbordet. Frida skyndar efter en pall. Blir sedan stående och ser på bergsrådinnan).

Tack, Frida! Är det något Frida önskar?

FRIDA.

Det är så vackert å se bergsrådinna sitta här med sitt arbete, så jag far lov å stanna å se på henne. Det är inte någe annat, som fattas på det här stället. Vi har allting, utom en fru, som sitter stilla å arbetar å gör det hemtrevligt omkring sej. Jag kan aldrig förstå varför inte bergsrådinna vill flytta hit.

BERGSRÅDINNAN.

Aldrig, Frida! Min son Teodor frågar mej om detsamma, men jag avspisar honom. Varför skulle jag flytta hit, när jag har mitt eget goda hem, där jag får följa mina vanor? Min son Teodor kan ju komma dit å hälsa på mej, så ofta han vill.

FRIDA

(med en betydelsefull ton).

Det skulle nog vara en god gärning, om bergsrådinna komme hit nå’n gång teminstingen.

• just de#1

BERGSRÅDINNAN.

Min vän Frida, var hon säker på att jag vet vad jag gör, då jag inte kommer hit! Min väntorde ha observerat, att min son Teodor har ett mycket dåligt umgänge. Jag vill inte vara värdinna för min son Teodors gäster. Jag vet, att han super sej full å spelar vilt, dä han är i sällskap med sina vänner. Jag vill inte se min son Teodor, då han bär sej illa åt. Jag skulle aldrig ha satt min fot inom hans väggar,om inte min sonson Mauritz hade haft den oförsiktigheten att komma hitresande med en ung person, som han tror att han ska komma att gifta sej med. Jag anser mej stå i tacksamhetsskuld till denna unga persons anhöriga, därför att de vid ett visst tillfälle har visat sej tillmötesgående mot mej. Det är endast och allenast för den skull, som jag är hitkommen.

FRIDA.

Ja, det tror jag då inte så mycke som ett ord åv.

BFRGSRÅDINNAN.

Min kära Frida, vad tillåter hon sej att insinuerar

FRIDA.

Jag menar, att så'nt där kan hennes nåd inbilla patron, som tror alla människor om gott. Men när jag nu vet, att hennes nåd inte har varit här på de sista två årena, så kan ingen få mej ä tro, att hennes nåd lät övertala sej ä komma hit bara för te å gå å vakta pä mamsell Anne-Marie,BERGSRÅDINNAN

(ser upp över glasögonen).

Min kära vän, hon roar mej! Varför tror hon att jag annars skulle vara hitkommen?

FRIDA.

A, det är väl inte så svårt å tänka sej, att bergsrådinna och borgmästarinna därinne i Filip-stad har gjort opp någe för å få ett slut på den här förlovningen. Jag tänker, att bergsrådinna är densamma i dag, som hon var för tjuge år sen, då hon gick å förstörde kärlekslyckan för brukspatron.

BERGSRÅDINNAN.

Jag ska gratulera min son Teodor till att ha i sin tjänst en person med gott omdöme. Jag har alltid satt högt värde på personer med ett gott omdöme. Och därför vill jag nu ställa den frågan till Frida om Frida verkligen tycker, att denna unga personen är ett önskvärt parti för Mauritz?

FRIDA.

Om jag ska säja hennes nåd vad jag tycker, så är det detta, att herr Mauritz inte är värd å knyta hennes skoband. Ä ja säjer som så, att vill hon ha’n, så ska hon också få’n. Ä så pass mycke har jag å säja te om hos patron, så att nog kan jag ställa om, att det inte blir någe mankemang mä den saken.

(Hon ämnar just gå sin väg med en fullastad bricka, då patron Teodor kommer tillbaka gen-om -grinden till vänster och ropar till henne.)fi

PATRON TEODOR

Det gick, som jag sa’, Frida. Hon vill inte veta av mej. Hon går åt ett annat håll, bara hon får syn på mej.

(Från bakgården hörs ett förfärligt kackel av gäss och ängsliga rop av Anne-Marie.)

FRIDA

(vänder om för att sätta ifrån sig brickan).

Nu ska ni få se, att di har släppt ut gässena i alla fall!

PATRON TEODOR

(skyndar in på bakgården och drar igen grinden efter sig. Ropar bakom scenen):

Spring bara in genom grinden här, sä är du räddad! Jag ska nog hålla dom dej från livet så länge!

ANNE-MARIE

(kommer in genom grinden mycket andfådd. Stannar och håller fast i grinden med båda händerna. Ett par gäss sticka in halsarna genom grinden och nafsa efter hennes klänning).

Onkel Teodor, jag är så rädd! Di kommer efter mej hit också, onkel Teodor!

PATRON TEODOR.

Sä! Så! Bort med er, säjer jag!

FRIDA

(atertar sin bricka, säger med största lugn till bergsrådinnan):

Bergsrådinna ska inte vafa rädd! Jag är så säker pa att det är brukspatron själv, som harsläppt ut gässena bara för te ä få retas mä fästmöa.

(Hon går.)

ANNE-MARIE

(står alltjämt förskrämd och håller igen grinden, men då nu patron Teodor visar sig, öppnar hon den och säger med värme):

Tack, onkel Teodor!

PATRON TEODOR.

Hur gick det med dej? Kom di åt å riva sönder klänningen för dej? Jo, di där ä minsann inte goda till å råka ut för. Bergsrådinna är så rädd för dom, så hon brukar säja, att hon inte vill komma hit, så länge som vi har gäss på gården.

ANNE-MARIE

(kastar en blick på sin klänning).

Di har inte gjort mej något alls, onkel Teodor. Det var bra dumt av mej att bli så rädd för dom.

(Hon öppnar grinden för att gå in på bakgården.)

PATRON TEODOR.

Men du tänker väl aldrig våga dej in på bakgården igen?

ANNE-MARIE.

Frida lovade nyss, att hon skulle komma å

gå med mej, onkel.PATRON TEODOR.

Frida har inte tid för kalasets skull. Hon bad, att jag skulle säja dej, att det var bäst, att du gick ner i trädgården, för där kunde du inte råka ut för några farligheter, sa’ hon.

ANNE-MAR1E.

Men det är så mycke däroppe, som det är roligt att se, onkel Teodor. Jag har aldrig sett något ställe, som har varit så väl inrättat. A jag har ännu inte varit i stallet.

BERGSRÅDINNAN.

Min söta, om hon vill gå till stallet, så ska hon be Teodor om sällskap. Annars kanske hon råkar i delo med stallgumsen.

ANNE-MAR1E

(ser mycket bekymrad ut).

Går stallgumsen lös i stallet, onkel Teodor?

PATRON TEODOR.

Det gör den naturligtvis. Men du kan ju gå i trädgården. Det brukar alla unga flickor tycka mest om.

ANNE-MARIE

(fattar plötsligt situationen. Niger litet skämtsamt för patron Teodor och säger skälmskt):

Jag vill inte gå i trädgården, onkel. Menjag vore onkel så tacksam, om onkel ville gå med å visa mej stallet.

(De gå ut tillsammans.)

(Bergsrådinnan följer dem med ögonen, nickar belåten Hera gånger. Under tiden kommer MAURITZ från fonden med ett par unga flickor i sällskap. Han skyndar fram på scenen. De två flickorna dröja i bakgrunden.)

MAURITZ.

• En sådan tur att träffa min nådiga farmor ensam! Jag vill utbe mej farmors råd i den svära belägenhet, vari jag befinner inej. Ja, som farmor nog vet, är onkel Teodor mycke lättstött, å i går kväll förgick han sej mycke svårt. . . Om inte jag hade bibehållit min självbehärskning . . .

BERGSRÅDINNAN (håller upp handen för att avbryta).

Jag vet alltsammans, min vän. Det var mycket välbetänkt av dej att gå på jakt i dag å lämna åt den intagande unga personen att sköta om era affärer. Verkligen mycket välbetänkt.

MAURITZ.

Min farmors ord återger mej en smula hopp och tillförsikt. Har Anne-Marie till sist fattat mod? Min farmor kan inte förstå hur svårt jag har haft att lära henne hur man ska behandla onkel Teodor,Hon behandlar honom utmärkt, Mauritz. Hon gråter å springer sin väg, så fort som min son Teodor säjer ett ord till henne. Du har lagt ditt öde i rätta händer.

MAURITZ.

Jag vet inte om jag förstår min nådiga farmor rätt. Anne-Marie?

BERGSRÅDINNAN.

Anne-Marie förstår sej alldeles förträffligt på att sköta din onkel. A du gör mycket rätt i att hålla dej undan. Du bör hålla dej undan så mycket som möjligt.

MAURITZ.

Det var just om detta jag ville rådfråga farmor, innan jag lämnar bestämt svar till di unga mamsellerna Westling. Vi har träffat samman, då jag vände hem från jakten, ä vi har gått ä talat om hur intréssant det skulle vara att fä ställa till med ett litet sällskapsspektakel, medan jag är kvar här ute pä landet. Vad tror farmor om det:

BERGSRÅDINNAN.

Det är återigen en högst förträfflig idé, Mauritz. Det tar mycken tid med överspelningar till ett sällskapsspektakel. Få det sättet kan dufå anledning att vara borta från Bohult nästan hela dagen.

MAURITZ.

Jag är mycket glad, att jag har min nådiga farmors gillande. Men jag skulle också vilja säja ett par ord till Anne-Marie om detta. Jag skulle vilja förklara för henne . . .

BERGSRÅDiNNAN.

Din onkel å Anne-Marie har just gått för att bese stallet. Du kan träffa henne där.

MAURITZ.

Det är mej verkligen mycke motbjudande att råka onkel just nu. A mamsellerna Westling står dessutom därborta å väntar på mej. Vi har ju så kort tid på oss. Bara åtta dar. Vi borde gå till verket genast. Törs jag be farmor framföra en hälsning till Anne-Marie?

BERGSRÅDINNAN.

I denna sak står jag dej till tjänst med största nöje, min vän.

MAURITZ.

Vill min nådiga farmor söka få min älskade Anne-Marie att förstå, att det är för bådas vårt bästa, som jag handlar, som jag gör, ehuru det är en oerhörd saknad för mej att bli skild från henne nästan hela tiden av vår vistelse här? Men det är alltid bättre än att nödgas genast resahem igen. Be henne att inte alltför mycke sakna mej!

BERGSRÅDINNAN.

Den unga personen är mycket söt och intagande. Jag lovar dej, att hon ska få sällskapa med mej, om hon känner sej ensam.

MAURITZ.

Min nådiga farmor är den klokaste jag känner. Nu är jag alldeles lugn för utfallet av denna resa. Jag följer då genast med över till Westlings. Farväl så länge, farmor!

(Han går ined de unga damerna.)

(Bergsrådinnan vinkar adjö och virkar vidare under många nickningar med huvudet. Rätt snart syns hon bli frånvarande och nickar till litet i halvslummer.)

ANNE-MARIE

(kommer fram på muren till vänster, tränger genom häcken och hoppar ned i bersån).

PATRON TEODOR (följer efter henne).

Men jag har då aldrig sett på värre! Du förstör ju häcken för mej! Vad ska du här å göra.'

ANNE-MARIE

(munter, men ännu litet skygg för patron Teodor).

Jag ville så gärna en gång få sitta i en gunga, onkel Teodor.

(Hon tar plats i gungan.)Ä det är förstås meningen, att jag ska sätta den i gång åt dej! Tycker du, att det är passande göra för en gammal brukspatron?

ANNE-MAR1E.

Onkel är inte alls så gammal, som onkel tror. Det går mycke bra för onkel. (De gunga fram och tillbaka ett par slag, varpå Anne-Marie stannar gungan.)

Ser onkel, vi har en gunga hemma i bagargården i Filipstad. Den är uppsatt i ett stort träd, som står mitt på gården.

PATRON TEODOR.

Jaså, den gamla lönnen! Ja, den måtte jag väl komma ihåg. Den är väl så stor nu, att den skygger över hela gården?

ANNE-MARIE.

Ja, det är just vad den gör, onkel. Den breder ut sej som ett grönt tak mellan de små röda husena därhemma. (Eftertänksamt:) Onkel har kanske varit många gånger i bagargården förr i världen ?

PATRON TEODOR.

Jo, du, det är inte så få gånger, som jag har varit i den gården. Jag har ju vuxit opp i Filipstad, jag såväl som du. Men hur var det nu med lönnen å med gungan?ANNE-MARIE.

Jag tycker sa mycke om, att onkel har varit i våt* gård. Jo, ser onkel, vår gamla gunga är så rutten nu, att ingen vågar nyttja den. Jag har velat försöka den många gånger, men då kommer man å ropar från alla håll: »Nej, Dununge, vad tar du dej till? Kom ner med dej igen, Dununge!» Därför var det så roligt att få pröva den här.

PATRON TEODOR.

Dununge? Vad är det för slag? Är det dej, som di kallar Dunungen?

ANNE-MARIE.

Det är egentligen bara far, som har rätt att kalla mej så, onkel Teodor.

PATRON TEODOR.

Det är väl inte förbjudet för en annan heller?

ANNE-MARIE.

Nej, det är det nog inte, för di kallar mej sä utefter hela Lillgatan, Men jag tycker förstås, att di borde sluta opp nu, sedan jag har blivit stor. Det låter så förfärligt barnsligt. Mauritz kallar mej alltid för Anne-Marie.

PATRON TEODOR.

Det kan jag just tro.Ä det tycker jag sä mycke om, att han gör. Ack, onkel, Mauritz är så förträfflig!

PATRON TEODOR.

Jaså, du tycker det?

ANNE-MARIE.

Alla di andra därhemma skämmer bort mej, utom Mauritz, å det är just därför, som jag sätter så stort värde på honom. Onkel vet inte hur utomordentligt förträfflig Mauritz är.

PATRON TEODOR.

Det måtte jag väl veta, du. Har han inte sagt dej, att det är bestämt, att han ska bli min arvinge?

ANNE-MARIE.

Ack jo! Förlåt mej, onkel Teodor! Jag förstår ju, att det är ett tecken på att onkel vet hur utmärkt han är. Men jag skulle ändå ha önskat, att onkel hade kunnat höra Mauritz i går, när vi var ute å åkte. Han talade förstånd hela tiden!

PATRON TEODOR.

Ja, men du hade väl inte väntat dej någc annat heller, Dununge?

ANNE-MARIE.

Onkel förstår ju, att det hade inte varit så mycke att undra på, om han hade varit lite

6. — Dunungen.annorlunda, när vi två var ensamma ute på vägen, än hemma, där så många människor ser oss. Men det hade inte varit rätt av Mauritz. Mauritz gör aldrig något, som inte är rätt.

(Nyberg kominer gående över gården pil väg mot köket. Då han far syn på bergsrådinnan, gar han fram mot henne.)

PATRON TEODOR (häftigt).

En sä’n tungus! En så’n sakramentskade . . .

(Sätter gungan i mycket stark rörelse.)

ANNE-MARIE

(förskräckt, hejdar gungan).

Onkel Teodors mamma sitter så ensam inne på gården. Ska vi inte gå å hålla henne sällskap?

(Stiger ur gungan och ämnar lämna bersån, men hejdar sig, då hon får syn på Nyberg, som nu står med hatten i hand framför bergsrådinnan.)

NYBERG.

Det är så roligt å se bergsrädinna sitta här pä går’n, så jag får lov å gå fram å hälsa go’morron.

BERGSRÅDINNAN.

Det var mycket vänligt av inspektorn att säja så, mycket vänligt!

NYBERG.

Vi säjer alla här på Bohult, att om barabergsrådinna ville flytta hit, så skulle det bli en helt annan trevnad här på går’n.

BERGSRÅDINNAN.

Jag ska säja inspektorn, att om det är något, som inspektorn är missnöjd med, så ska inspektorn gå direkt till min son Teodor å klaga, för jag vill inte lägga mej i något.

NYBERG.

Ja, se det är just det, som vi säjer. Bergsrådinna är det respekt med, säjer vi. Hon håller med den, som hon ska hålla med, hon. Om hon vore här, så skulle det inte vara ett så’nt helvete te å vara inspektor här på går’n, som det nu är.

BERGSRÅDINNAN.

Nyberg ska tala med min son Teodor. Hör inte Nyberg vad jag säjerf

NYBERG.

Jo, jag hör, bergsrådinna. Men det var inte min mening å klaga på brukspatron. Jag ville bara tala om hur här går te, så att bergsrådinna skulle förstå, att det är nödvändigt, att bergsrådinna flyttar hit. Det var en torpare här, som för ett par veckor sen smög sej opp en natt på sädesloftet . för å stjäla säd. Men det är ett då-ligt golv pä magasinet, så att när han hade fått säcken fylld, brast en planka under honom, å han stöp omkull å bröt benet på sej. Han kunde

inte komma ur fläck, utan på morron hitta’ vi honom inne i magasinet med den fyllda säcken bredvid sej. Å då skulle en väl tycka, att han åtminstone borde ha fått en örfil.

BERGSRÅDINNAN.

Det anser jag verkligen, att Nyberg har rätt i.

NYBERG.

Men det var jag, som fick örfilen, därför att jag inte hade lagat den där plankan i magasins-golvet, utan den, som stal där, skulle bli fördärvad å inte kunna arbeta i veckor. Kan bergs-rädinna förstå, att det behövs nå'n, som kommer hit å håller ordning på ett ställe, där det går så till?

BERGSRÅDINNAN.

Alldeles rätt, Nyberg. Det förstår jag. Ä just därför vill jag inte flytta hit, Nyberg. Inte på några villkor. Jag har det så lugnt å bra därhemma, Nyberg. Adjö, Nyberg!

NYBERG.

Ajö då, bergsrådinna!

(Går.)

ANNE-MARIE

(har hört på samtalet med livligt intresse, vänder sig nu livligt mot onkel Teodor, som har stått och • svängt gungan mycket häftigt. Hon tilltalar honom nu utan fruktan med stor hjärtlighet).

Onkel Teodor, vill inte onkel hålla stilla, såatt jag kan få gunga en stund till, innan vi går vidare? (Efter en liten tvekan:) Det var så vackert, att onkel Teodor inte ville straffa den, som redan var så olycklig.

PATROiN TEODOR (dyster, avvisande).

Jag har inte hört på vad di talade om. (Något vänligare:) Jag trodde inte, att du brydde dej om å se någe mer.

ANNE-MARIE

(sätter sig i gungan).

Något mer! Jag skulle villa gå här hela dagen! Jag kunde aldrig tro, att det skulle finnas något så fullkomligt. Jag försöker komma ihåg alltsammans, bara för att jag ska kunna räkna opp det för mor, när jag kommer hem. Det första, som jag såg, var lagården, å sen var det stallet för arbetshästarna, å stallet för vagnshästarna, selkammare, vagnsskjul, kuskkammare å betjäntrum.

PATRON TEODOR.

A så var det logar å lador ä — — —

ANNE-MARIE.

(räknar på fingrarna).

Nej, onkel förvirrar mej! Sen kom vi till fårhuset å svinhuset å hönshuset å gåshuset nere vid dammen. Sen gick vi till vinkällarn å potatiskällarn å iskällarn. Ä så var det torkvindaför kläder å torkvindar för virke å vedskjul å magasin å verktygsbod å snickarverkstad å brygghus å tvättstuga å bagarstuga .. . (Avbryter sig, gripen av hänförelse:) Varför gifter inte onkel sej. Tänk, så lycklig den skulle bli, som fick bli fru på ett sådant här ställe!

PATRON TEODOR.

Hur skulle det då gå med Mauritz’ arv?

ANNE-MARIE

(generad).

Det var mycke dumt av mej att säga så! Onkel kan naturligtvis inte gifta sej, då inte onkel kan få den, som onkel vill ha.

PATRON TEODOR

(mycket road, låtsar att vara stött).

Du tycker förstås, att jag är så gammal, att ingen mer kan tycka om mej?

ANNE-MARIE

(alldeles förvirrad).

Jag menade inte på det sättet heller, onkel. — Ska vi inte gå ner till bergsrådinna?

PATRON TEODOR.

Strax, du! Men först får du allt lov å tala om hur du menade!ANNE-MARIE

(högt rodnande, har mycket svårt att förklara vad hon menar).

Onkel vet, att Mauritz’ pappa å mamma tycker inte alls om, att Mauritz vill gifta sej med mej. Di förstår visst inte hur svårt det känns, då man inte kan få den, som man tycker om. Di har inte någon riktig aktning för kärleken, di, onkel Teodor.

PATRON TEODOR.

Nej, det kan nog hända, att borgmästarn å borgmästarinna inte har den rätta aktningen för kärleken. Men det tror du, att jag har?

ANNE-MARIE.

Ser onkel,, jag tänkte i natt... Onkel blir väl inte ond på mej?

PATRON TEODOR.

Jag ska allt försöka å ha tålamod med dej.

ANNE-MARIE.

Jo, jag tänkte på att onkel hade låtit resa opp äreport åt oss, fastän onkel visste, att jag-bara var en fattig flicka från Lillgatan.

PATRON TEODOR.

Asch du, det gjorde jag bara för å reta borgmästarinna!ANNE-MARIE

(rodnande, men plötsligt bestämd'.

Jag tror alls inte, att onkel gjorde det för den skull. Jag tror, att onkel reste den, därför att onkel ville ge oss hopp. Onkel visste hur det känns att tycka mycke om någon å vara nästan alldeles säker om att inte kunna få den man tycker om.

PATRON TEODOR.

Du tänkte kanske, att när jag var ung . . .

(Plötsligt allvarlig och häftigt upprörd:) Det var andra seder då, ser du. Om den, som på den tiden bodde vid Storgatan, blev kär i en fattig flicka från Lillgatan, vet du hur det dä gick?

ANNE-MARIE. ^

Nej, onkel.

PATRON TEODOR.

Jo, du, för tjugu år sen, dä nöjde sej inte fruarna vid Storgatan med å bara sitta å jämra sej, som borgmästarinna nu gör. Utan om en fru vid Storgatan hade en son, som var så där en tjugu år, å tyckte om en flicka från Lillgatan, som var sina sjutton, såsom du är nu, då gick den fina frun från Storgatan över till flickans mor vid Lillgatan å sa’ så mycke som så: »Set-ni, min goda madam,» sa’ hon, »min son är för god å göra er dotter till sin hustru, å er dotter ^

är för god å bli någe annat för honom. A där-för skickar jag nu bort min son, ä ni, min go’a madam, ska ta å gifta bort er dotter med en bra karl, så slipper vi bäst ifrån den här historien.s

ANNE-MAR1E,

A det kunde onkel nöja sej med! Onkel, som är så mäktig. . .

PATRON TEODOR.

En tjuguårig pojke, du! Det fanns inte mer vilja i mej på den tiden, än att den gott fick rum i bergsrådinnas pirat. Det är allt längre fram, som jag har blivit så bångstyrig, .som jag är numera.

ANNE-MARIE,

Om onkel är bångstyrig, så är det nog därför, att inte onkel fick den, som onkel borde ha gift sej med. (Hon ser upp till patron Teodor och märker, att hans ansikte har blivit sorgset och dystert.) Jag är så ledsen, onkel, jag borde inte ha talat om detta.

PATRON TEODOR (vänder sig bort).

Ä, det gör ingenting, du — — — Men du har nog rätt i detta, att det inte hade varit nå’n äreport rest åt dej, om inte det där hade varit. (Går fram och tillbaka i bersån. Vad är du för en, som kommer å lockar ur gammalt folk deras hemligheter.'

K™1OO

ANNE-MARIE.

Jag ska aldrig göra så mer, onkel Teodor.

PATRON TEODOR.

Å du, som var så rädd för mej i går, så att du inte tordes se åt mej!

ANNE-MARIE.

Så onkel säjer!

PATRON TEODOR.

Det såg jag väl på dej, du. Du hade hört allt möjligt ont om den där vildbasarn, patron Teodor. A du tyckte visst, att det var detsamma som ä gå mot döden, när du for in på

gården här på Bohult. Men du ville ändå gå

igenom det för Mauritz’ skull. Det var inte rätt

av Mauritz å pina dej med å resa hit.

(Under det sista yttrandet har Karl Otto och Wilhelms-son kommit in på gården med cn massa girlander och lyktor av kulört papper, som de lägga ned på marken borta vid paviljongen. Sedan går Karl Otto fram till bergsrådinnan, artigt frågande:)

KARL OTTO.

Vi har befallning, att vi ska sätta opp di här kransarna omkring paviljongen härborta, men det blir kanske för bullersamt för hennes nåd? Vi ska kanske vänta en stund ?

BERGSRÅDINNAN.

Visst inte, Karl Otto! Jag sitter verkligeninte fastspikad vid stolen. Jag kan flytta mej in i huset.

(Brukspatronen och Anne-Maric ha fortsatt samtalet med lägre röst.)

PATRON TEODOR.

Hör du bara på det, som nu kommer, så ska du få 'se, att jag har rätt, å att du aldrig borde ha kommit hit!

ANNE-MARIE.

Jag tycker inte om att lyssna till vad andra människor talar om, onkel Teodor. Men nu nyss kunde jag rakt inte hjälpa, att jag fick höra hur snäll onkel var.

KARL OTTO.

Vi väntar så gärna, för vi säjer just te varandra, att vi är så glada åt att hennes nåd är hitkommen. Det har fallit en så’n ro över gården, säjer vi. Vi bara önskar, att hennes nåd sutte här hela året om.

BERGSRÅDINNAN.

Jag försakrar Karl Otto, att här råder en alldeles utmärkt ordning. Frida håller huset i det bästa skick.

KARL OTTO.

Det är inte bara det, att möblerna står rätt, å att bordduken är vit å blank, som det kommer an på. Vi allihop, som håller åv brukspatron å vet vad han är för en karl, vi ser vad det är, som fattas.ANNE-MARIE.

Onkel Teodor, jag vill så gärna gå fram å visa mej för dom.

PATRON TEODOR.

Håll dej bara stilla! Dn ska väl försöka å få reda på vad det är för folk, som du har kommit till.

KARL OTTO

(har fortsatt samtalet med lägre röst, men nu säger han fullt hörbart):

. . . å till sist så slog han vad med Borgström å Kolmodin, att han skulle kunna skjuta en kula genom en fönsterruta, utan att det skulle bli mer än ett runt hål i glaset. A här gick han å sköt en hel förmiddag, å den ena rutan sprack för honom efter den andra, å han höll på så länge, så att te sist fanns det inte ett helt fönster kvar i hela huset.

BERGSRÅDINNAN

(otåligt).

Jag förstår inte, att man kommer å berättar mej så många besynnerliga historier om min son Teodor för att förmå mej att flytta hit. Karl Otto förstår väl, att det just är för att slippa att vara med om alla dessa högst besynnerliga historier, som jag finner det bäst för mej att stanna på Laxåhyttan.KARL OTTO.

Jaså, det ar pä det sättet. Ja, vi kommer väl igen då om en stund å sätter opp kransarna.

(Går.)

ANNE-MARIE

,har hallil gungan själv i gång, så myckel hon kunnat, under del föregående).

PATRON TEODOR

Förstår du nu vad jag menar, när jag säjer, att det var orätt av Mauritz å ta dej med sej hit?

ANNE-MARIE.

Förlåt, onkel Teodor, men jag kunde visst inte höra riktigt! Jag gungade så häftigt. — (Paus.) Jag är så ledsen, att onkel inte tycker om, att jag har kommit hit. Men onkel får inte vara ond bara på Mauritz å mej, för mor ville det också.

PATRON TEODOR (förvånad).

Ville mor det också? (Ser prövande på Amie Marie.) Jaså, det är din mor, som har skickat hit dej! Hon trodde inte, att det var farligt för dej å komma hit.

ANNE-MARIE.

Nej, onkel Teodor. Mor ville alls inte höra på dom, som sa’, att det inte var passande för mej att fara hit.PATRON TEODOR (hastigt ljusnande).

Ja, om det står så till, då får jag väl vara nöjd med att du kom hit. A nu ska vi väl gå vidare då!

ANNE-MARIE.

Strax, onkel! Men först skulle jag vilja be onkel om en sak. Se, det är så, att jag aldrig har fått vara med om någonting därhemma. Jag var sjuk, då jag var liten, å sedan blev far å mor så rädda om mej . . . (Med plötslig beslutsamhet:) Vi har en ko därhemma, å jag kan mjölka henne, men jag får inte för mor. Tror onkel . . .

PATRON TEODOR.

Att du kan få mjölka korna här? Det får du fråga Frida om. Henne har jag ingen hand med.

ANNE-MARIE.

Ja, men onkel kunde väl ändå säja till henne, att jag duger till det!

PATRON TEODOR.

Vet du, jag börjar lägga märke till en sak, jag. Du har satt dej i sinnet, att allt, som du inte får göra hemma, det ska du locka mej å ge dej lov till. Jag tror allt, att jag får lov å rådgöra med Mauritz om detta.ANNE-MARIE.

Onkel . . . Mauritz är så förståndig 1

PATRON TEODOR.

Ja, han är ju märkvärdig på alla sätt, du.

ANNE-MARIE.

Mauritz kan aldrig begripa, att man kan villa arbeta, bara därför att det är roligt. Han tycker, att nöjet ska vara för sej å arbetet för sej.

PATRON TEODOR.

Jaså, du menar, att vi inte behöver tala om det här för Mauritz? Men du ser så bekymrad ut. Det är bestämt någe mer, som du har på hjärtat ?

ANNE-MARIE.

Det var så vackert i går på vägen, onkel. Det var så mycke folk ute å räfsade hö. (Ser bedjande på honom.) Det såg ut, som om di skulle ha så roligt.

PATRON TEODOR.

Jaså, du har aldrig fått vara med å räfsa hö, du!

ANNE-MARIE.

Nej, aldrig, onkel.

PATRON TEODOR.

Ja, ser du, det är ju roligt, det kan till å med jag förstå. A du har aldrig fått åka i hölass heller?ANNE-MARIE.

Nej, aldrig, onkel.

PATRON TEODOR.

Ja, det törs jag väl inte läta dej försöka. Om det hade varit på den tiden, då jag själv var med å körde . . .

ANNE-MARIE (ser bedjande på honom;.

Men nu gör inte onkel det mer? Det passar sej kanske inte?

Passar . . PATRON TEODOR. , . A, du, jag har väl gjort saker,

som har passat mej mindre . . . Men då får vi allt be till Gud, att Mauritz går vilse pä jakten, för annars får vi aldrig lov, du.

ANNE-MARIE

(oskyldigt).

Mauritz behöver kanske vila efter jakten, onkel Teodor.

(Två herrar komma i detta ögonblick in på gården.)

Ack, så tråkigt, onkel! Det kommer främ-

mande PATRON TEODOR (ser ned).

Jo, sä minsann! (Viskar till Anne-Mnrie :j Håll dej bara stilla ! Rör dej inte !

m(BORGSTRÖM och KOLMODIN, klädda i ljusa sommardräkter, varma av gången.)

BORGSTRÖM

(går fram (ill bergsrådinnan).

Nej, vad blåser det nu fören vind, när självaste hennes nåd på Laxåhyttan har kommit hit till Bohult? Det är väl för fästmöas skull, kan jag förstå. Se, Kolmodin här, han var så ängslig för att Fristedt skulle vara lämnad ensam med ungherrskapet, så att han gav sej ingen ro, förrän han fick mej med sej hitöver.

KOLMODIN.

Ja, se, jag skulle ju se efter . . .

BORGSTRÖM.

Ja, nu, när bergsrådinna är här, så är det ingen fara, nu får Fristedt hjälp med å hålla sällskap å med annat också.

- BERGSRÅDINNAN.

A, han reder sej bra, vet herrarna. Jag har inte behövt hjälpa honom, nej, inte ett ögonblick.

BORGSTRÖM.

Kan bergsrådinna säja oss var han håller hus nu? Han ville, att vi skulle komma hit å spela käglor i dag. »För jag vill inte sitta å hålla sällskap med ett nyförlovat par hela da’n,» sa’ han. »Utan ni får lov å komma, så att jag kan få smita undan ett tag.»

(Livligt minspel hos de två inne i bersån.)

7. — Dunungen.BEROSRÅDTNNAN.

Min son Teodor måtte ha fått dåligt minne, vet förvaltarn. Han har rest ut för att visa trakten för den unga fästmön. Vi är mycket intagna i den unga personen, som min brorson har kommit hitresande med, både jag och Teodor.

BORGSTRÖM.

Jo, det lär vara en liten rar tös, den där bagardottern från Filipstad. Kolmodin här är rent galen i henne.

BERGSRÅDINNAN.

Det är mycket oartigt av mej att visa av herrarna, men jag fruktar, att det dröjer flera timmar, innan Teodor kommer tillbaka. Det blir kanske för långt för herrarna att vänta.

BORGSTRÖM.

Det gör ingenting, bergsrådinna. Vi är allt så hemmastadda här i huset, ätt vi kan reda oss, fastän husbonden är borta. Vi går väl opp till kägelbanan för det första. Se, det varar nog inte så länge, innan vi har Fristedt här igen. Om det vore Kolmodin, då vore det en annan sak, men Fristedt tröttnar nog snart å hålla sällskap med en sjuttonårs tös. Ajö så länge, bergsrådinna !

(De gå åt fonden.)ANNE-MARIE

(mycket road. Patron Teodor generad).

Jaså, onkel Teodor! Då ska väl onkel nu gå ner å spela käglor.

PATRON TEODOR.

Vill du bara hålla dej tyst, så att di kommer undan! Du såg ju, att bergsrådinna inte ville veta av dom. Det går inte an, att en gammal människa blir beslagen med lögn. Vi ska ju ut å köra hö. Gå du nu bara in å sätt på dej det sämsta du har!

ANNE-MARIE

(reser sig för att stiga ner ur gungan).

Din hand, onkel Teodor!

(De stiga ned ocli komma strax därpå in på gården genom porten till vänster.)

PATRON TEODOR.

Nå, hur har bergsrådinna haft det? BERGSRÅDINNAN.

Alldeles förträffligt, min son. Jag sitter lika ensam här som på Laxåhyttan.

PATRON TEODOR.

Jag får inte tid å sitta å språka med bergsrådinna så mycke, som jag ville, för den här flickungen jagar mej från det ena till det andra. A vet bergsrådinna, att nu ska hon ut å åka ihölass! Det är allt slut med å få göra vad en själv har lust till nu, ska jag säja.

BERGSRÅDINNAN.

Det är mycket bra, Teodor, mycket nyttigt å bra. Men ge mej nu först din arm, så att jag kan komma in till mej! Jag behöver få en liten förmiddagsvila.

PATRON TEODOR

(bjuder bergsrådinnan armen och hjälper in henne. Strax därpå kommer han tillbaka, bärande en liten korthårig hund, den minsta man kan tänka sig).

Titta hit, så ska du få göra bekantskap med Jenny, Anne-Marie! Du har väl aldrig sett ett så litet kryp förr?

ANNE-MARIE

(smeker hunden).

Nej, så söt hon är, onkel Teodor!

PATRON TEODOR.

Du undrar väl på att jag har en så liten hund ?

ANNE-MARIE. Ja, det gör jag nog, onkel.

PATRON TEODOR.

Ja, ser du, det beror på det, att det inte är jag, som har valt Jenny till hund, utan det är hon, som har valt mej till husbonde. När Jennykom hit första gången, låg hon i knät på en fin fru från Stockholm. A hon hade täcke över ryggen å duk om huvudet. (Den lilla hunden morrar till.) Tyst, Jenny! Det är sant, att du hade det. A jag tänkte för mej själv, då jag fick se henne, att det var mej en ynkrygg till hund. Men, ser du, när hundkräket kom ner till marken här, så måtte det ha vaknat nå’ra ungdomsminnen hos henne, eller vad det nu var. Hon krafsade å sparkade å skulle av med täcket. Ä sen började hon härma di stora hundarna här, så att vi sa’ allesamman, att Jenny måtte vara född på landet.

ANNE-MARIE

(börjar bli orolig).

Onkel Teodor, jag . . .

PATRON TEODOR.

Nej, vänta nu, ska du få höra slutet pä historien! Jo, ser du, Jenny hon låg ute på förstubron hela tiden, hon var här, å såg inte alls åt förmakssoffan. Hon jaga’ hönsena, å hon stal kattens mjölk, å hon skällde på tiggare, å hon for mellan benena på hästarna, då här kom främmande. Vi hade vår lust å glädje åt henne. Du kan veta en så’n här liten en, som bara har legat i en korg å burits på arm! Ä så, du, när hennes matmor skulle resa . . .

ANNE-MARIE

(växande oro).

Onkel Teodor . . .PATRON TEODOR.

Bara ett ögonblick, du! Jo, när hennes matmor skulle resa, så ville inte Jenny följa med. Hon stod på trappan å gnällde å hoppade opp på mej, riktigt bad, du, å få bli kvar! Så det var ingen annan råd än å låta henne stanna. V i blev rörda lite var av hundkräket, som var sä litet och ändå ville vara lanthund. Men inte hade jag trott, att jag skulle komma å hålla mej med knähund! Snart får jag kanske hustru också.

ANNE-MARIE

(högt blossande kinder).

Onkel Teodor!

PATRON TEODOR.

Ja, nu har du hört historien. Gå nu ä klä om dej!

ANNE-MARIE

(både ond ocb förlägen).

Onkel Teodor, jag vill inte, att onkel ska tro . . . Jag vill inte åka i hö . . . Jag vill inte mjölka kor . . . Jag . . . nej, jag vill inte! Det var bara ett infall. Jag vill rakt inte.

PATRON TEODOR.

Jaså, står det så till! Du bara pratar, men när det kommer till kritan, så törs du inte.

ANNE-MARIE.

\Tej, jag törs inte, onkel Teodor.Ja, gä då in och sätt dej i soffan hos bergs-rådinna!

ANNE-MARIE.

Onkel Teodor!

PATRON TEODOR.

Gå in med dej, säjer jag dej! A, jag var ett så’nt nöt, jag! Men det är bara samma historia med dej som med Mauritz. Fast du gjorde det bättre, du. Men så kunde du inte hålla ut, när du såg, att jag tog dej på ordena. Gä in med dej, säjer jag dej!

(Han kastar sig ned i en stol med händerna knutna ocn dystert blickande framför sig.)

ANNE-MARIE

(försagd och förskräckt).

Det är inte så! Det är inte alls så, som . . . Ack, onkel! Jag vet inte . . .

PATRON TEODOR

(vänder sig mot henne med en lång, smärtsam blick).

Bry dej inte om mej, du! Jag har sällskap, som väntar mej oppe på kägelbanan. -— Du kan säja till Frida, att hon tar opp dryckesvaror! (Häftigt-.) A, kan du inte gå, så att jag slipper se dej! Jag är ju så van vid detta, att di ska smiska och smila för mej. Jag trodde, att aldrig mer någon skulle vara i stånd å lura mej. Gå dinväg! Det gör ont i mej å se dej. Det gör mer ont med dej än med andra, du.

(Han sitter stilla och stirrar framför sig', medan Anne-Marie stel, liksom i trancc, med händerna på hjärtat långsamt drar sig tillbaka uppåt förstubron.)

Ridå.TREDJE AKTEN.

Gården på Bohult, smyckad med kulörta lyktor och girlander. Den stora trädgårdspaviljongens stora fönster ha rutor i mån'ga färger. Den är upplyst inifrån, så att den strålar som en juvel. Även på utsidan är den upplyst av kulörta lyktor. Ingång genom stora flygeldörrar. Höga, blommande neriumträd i krukor stå runt omkring den smala perrong, som omger paviljongen och likaså på den främre förstubron.

Till höger ett .bord, på vilket finns en stor bål och en mängd glas. Till vänster soffor, stolar och ett par små runda bord av gjutjärn.

Det är sommarnatt mellan tolv och ett. Skymningen varar ännu, men den övergår under akten till morgonrodnad och soluppgång. I början av akten hör man gång på gång rullandet av käglor.*

Då ridån går upp, äro en hel mängd balklädda ungdomar samlade omkring Mauritz, som står på förstubron mellan neriumträden och håller tal. Endast de sista raderna av talet nå publiken. ..

MAURITZ.

Hon är den lampa, som att lysa stilla vid hemmets lugna härd allen’ begärde, ej att sitt sken vid allfarväg förspilla.

Hon är ett gloriesken kring mannens panna, hon rankan är, som utmed eken grönskar.Hon är. . . Hon är .. . Men nu är tid att stanna och bedja alla herrar sig förena i skâl’n för nordens mö, den eldiga och rena.

Kvinnans skål, mina herrar! Och nu hurrar vi på Uppsalavis! Hipp, hipp, hipp! Hurra, hurra, hurra!

(Alla instämma i hurraropen. Efter detta drickes skålen under'livligt deltagande. Man klingar med varandra.)

DE UNGA DAMERNA (omringa Mauritz och ropa till honom):

Så vackert! Så förtjusande verser! Nej, att du kunde sätta ihop något så vackert ! Inte visste vi, att du var poet, Mauritz !

(Han vänder sig från den ena till den andra och klingar. Han är upprymd och belåten och tar sig mycket bra ut. Anne-Marie håller sig litet i skymundan. Sedan Mauritz har druckit med do andra, kommer han fram till henne.)

MAURITZ

(lågt, förtroligt).

Nå, hur tyckte du om mitt tal, Anne-Marie?

ANNE-MARIE

(är under hela akten stilla, liksom åldrad. Hon är nu inte mer barnsligt blyg, utan säger vad hon vill utan att låta sig förvirras).

Det var mycke vackert, Mauritz. Jag skulle ha önskat, att onkel hade hört det.

MAURITZ.

Det skulle minsannjag också. Jag har väntati det längsta, för att han skulle visa sej. Men det gör nog också detsamma. Han är inte vidare poetisk, den gode onkel Teodor. Han sätter knappast värde på något annat än Wilhelmssons skaldeförsök. Men apropos onkel, så har jag aldrig sett honom så besynnerlig som i dag. Det är också ett sätt att ställa sej att spela käglor hela natten, när man har huset fullt av främmande, utan att ens komma å hälsa! Men han vet ju, att han kan lita på mej.

ANNE-MARIE.

Jag har heller aldrig sett dej sådan som i kväll, Mauritz.

MAURITZ.

Det är ändå gott, att du märker, att jag gör mitt bästa, Anne-Marie. Men vad dej beträffar, så förstår jag inte vad det är för en likbjudare-min, som du har satt på dej. Du ser så allvarsam ut, så att ingen törs närma sej dej.

(Medan de forlovade samtala, gå de andra omkring par om par på trädgårdsgångarna i mycket munter stämning.)

ANNE-A1ARIE.

Di är så främmande för mej alla här, Mauritz.

MAURITZ.

Prat! Di skulle komma emot dej med öppna armar för min skull, om du bara vore lite tillgängligare. Det är väl den där välsignade blygheten. Ja, du får naturligtvis vara, som det bästroar dej att vara, men jag trodde, att jag skulle ha fått lite hjälp av dej. Farmor har gått å lagt sej, onkel spelar käglor, du sitter å surar! Det är jag, som måste räcka till för alla. (Under dessa ord har musiken börjat spela inne i paviljongen.) Nej,

mina herrar, nu spelar det opp till fransäs! (Klappar i händerna.) Fransäs, fransäs, mina herrar! (Han bjuder upp en ståtlig och vacker ung flicka.) Mamsell

Westling, får jag den äran?

(Han går in med sin dam under armen, de andra bjuda upp och följa efter. Anne-Marie drar sig undan, medan de ordna sig för dansen. Sedan kommer hon och sätter sig långt framme på scenen på en bänk, som är vänd mot åskådarna.)

MAUR1TZ

(i dörren till paviljongen).

Anne-Marie !

ANNE-MARIE

(reser sig).

Ja, Mauritz.

MAURITZ

(kommer ned på sanden, bärande Jenny).

A, gör mej den tjänsten, Anne-Marie, att hälla reda på Jenny, då du ändå inte dansar! Hon springer framför fotterna på oss. Onkel skulle aldrig förlåta, om det hände henne något.

ANNE-MARIE (tar emot Jenny).

Ja, Mauritz,MAURITZ

(litet skamsen, vänligare än förut).

Du far verkligen låna ut mej till brukspatrons-döttrarna för i kväll, Annc-Marie! Du ser jag slipper dom inte. Vi är barndomsvänner, förstår du. Di är så ovana här på landet att ha en kavaljer, som har varit med ute, som kan både dansa och konversera.

ANNE-MARIE.

Du ska inte tro, Mauritz, att jag önskar, att vår kärlek ska utställas till beskådande.

MAURITZ.

Vad säjer du? Vad är det åt dej? (Från paviljongen ropas: »Mauritz»!) Man ropar på mej. Jag måste in å dansa. Ja, så tar du reda på Jenny då? (flår mot paviljongen, stannar.) Sitt föl" all del inte å var svartsjuk på Elisabet Westling!

(In.)

ANNE-MARIE

(återtar sin plats på soffan. Hon försjunker i ett tillstånd av hänryckning. Känslor, som hon förut har hållit tillbaka, ta makten över henne, då hon har blivit ensam. Hon stryker handen helt frånvarande över huvudet på hunden, medan hon talar för sig själv med en låg, inträngande, än djupt sorgsen, än nära nog jublande röst).

Jenny du, han frågar vad det går åt mej. Han tror, att jag är ledsen för att han inte dansar med mej. Han förstår ingenting. A inte kan jag säja det till honom! Hur har det kommit,Jenny? Kan du säja mej: hur har det kommit? Jag visste om alls ingenting, Jenny, dä det kom. Det kom som daggen till gräset, du. Det kom som färgen till blomman. Det kom omärkligt. Det sa’ inte till på förhand. Men hur det så kom, Jenny, så är det något, som inte får finnas till. A, Jenny, det gör mej så ängslig! Det gör mej olycklig. Det gör, att jag känner mej som en dålig människa. (Starkare:) Jag vill inte mer veta av det! Jag ska rycka bort det, kasta ut det! (Stilla:) Men, s'er du, Jenny, det är ingenting, som jag kan få fatt i. Jag stänger till om det, och in kommer det likafullt. Det finns överallt, du. Det finns inte blod i mina ådror. Det finns bara det. Om jag kunde ta bort allt det, som min kropp annars består av, och lämna kvar det, så skulle det ge ett fullt tydligt avtryck av mej. Ä ändå är det ingenting. (Med cn hjälplös suck:)

Ack, Jenny, hur kom det?

Det kom inte vid frukosten. Ä, visst inte! Då var jag bara blyg och förtvivlad. Det var ju så klokt av Mauritz, att han höll sej undan, men jag blev ändå så skrämd över att vara lämnad ensam med två främmande människor. Nej, det kom alldeles säkert inte vid frukosten. A det kom inte sedan heller, medan vi gick omkring på bakgårdarna. Då blev jag bara så bekant med onkel Teodor, så att jag tyckte, att jag kunde säja allting till honom, alldeles som till mor.

Men sedan, Jenny, då han trodde, att jag bara hade velat ställa mej in med honom! . . .När han säg så bedrövad på mej å visade bort mej . . . Då, när jag märkte, att han också hade ett hjärta, som led av vår hårdhet... Dä,Jenny, då just kom det! Det kom smygande, det kom krypande, det kom rasslande, det kom risslande, det kom som trollena, när di smyger sej fram genom tysta skogen.

(Paus.)

FRIDA.

Jaså, här finner jag mamsell Anne-Marie!

ANNE-MARIE (spritter till).

Jag var inte oppbjuden, Frida, och då tyckte jag, att jag lika så gärna kunde sitta härute.

FRIDA.

Ja, men det är rent galet, detta! Det är ju för henne, som hela balen är tillställd, vet jag! A så sitter hon här ensam å får inte dansa!

ANNE-MARIE.

Det är lika bra, som det är, Frida. Jag har inte någon lust att dansa i kväll. — Har inte onkel Teodor kommit ner till gården ännu, Frida?

FRIDA.

Nej, det har han visst inte. Han bryr sej inte om å komma, fast jag har haft bud på bud eftcr’n. Men nu tänkte jag fråga om jag ficklov å hälsa från mamsell Anne-Marie å säja, att mamsell Anne-Marie ville tala män,

ANNE-MARIE.

Nej, för all del, Frida! Det går inte an. Frida far inte hälsa från mej!

FRIDA.

Varför skulle jag inte få hälsa från mamsell Anne-Marie ?

ANNE-MARIE

(ängslig).

Därför att,.. Nej, det går inte an! (Finner sig och fortsätter lugnare:) Därför, att onkel är ond på mej, Frida.

FRIDA.

Nej, se det ska ingen få mej å tro! Det har inte varit nå’n här på länge, som han har tyckt så bra om som mamsell Anne-Marie.

ANNE-MARIE.

Det är sant, som jag säjer, Frida. Man har sagt, att han inte vill se mej mer.

FRIDA.

Asch, inte får en fråga efter vad han säjer! Han blir ond å god i samma minut. Men om det är så, som mamsell Anne-Marie säjer, så kan det bero på någe annat, men det är bara bra.Vad då, Frida?

FRIDA.

Har aldrig mamsell Anne-Marie hört, att när patron var tjuge år gammal å mamsell Anne-Maries mor var ett par år yngre . . .

ANNE-MARIE (springer upp andlöst).

Vad då?

FRIDA.

Tänk, att inte mamsell Anne-Marie har hört clet! Jo, då var di förlovade, di, liksom mamsell Anne-Marie å herr Mauritz är det nu.

ANNE-MARIE

(häftigt upprörd).

Det är inte sant! Det är bara något skvaller, som Frida har hört.

FRIDA.

Jo, nog är det sant alltid. Men jag ska inte säja nage mer, om inte mamsell Anne-Marie vill hôra’t.

ANNE-MARIE

(nästan färdig att falla i gråt).

Jag förstår nog, att Frida talar sanning, men det är så besynnerligt, detta, kan Frida förstå. (Kämpar med gråten:) Nå, varför fick di inte varandra ?

8. — Dunungen.FRIDA.

Gamla bergsrådinna gjorde slut på’t. — A di har nog glömt alltsammans, bägge två. Patron åtminstone har då varit kär många gånger sen dess. Men när han fick se mamsell Anne-Maric i går, så var det säkert någe minne, som vakna'. Det kanske gör honom ledsen, så att det är därför han säjer te mamsell Anne-Marie, att han inte vill se henne mer. Men det kan inte vara annat än en bra sorg för honom.

I dag på morron tyckte jag, att han såg ut, som en] gör, när en har fått reda på någe dyrbart, som en tror, att en har tappat bort för länge sen.

ANNE-MARIE

(långt borta i sina tankar).

Det var därför han sa’, att det gjorde honom ont, när jag bedrog honom, mer, än när andra gör det! Det var därför, som han visste, att det fanns en stor lönn på gården därhemma!

FRIDA.

Vad säjer mamsell Anne-Marier ANNE-MARIE.

Jag förstår inte detta, Frida. Det var ju just mor, som ville, att vi skulle resa hit.

FRIDA.

Det kan jag så väl förstå. Det var väl frestande att få göra sin dotter så fin som den fina-:Ut pau ge två. f; ga gr, ell An»' 'e, som, att det Marie, t kan ic:

att haj-, la på nig tappat

ur).

t det go: )tn, mer,. som ha arden (fe

arie:



le resa

Det ^' a Ii»

ste fröken å skicka hit henne å visa honom, att sådan såg hennes dotter ut.

ANNE-MARIE.

Vatd menar Frida?

FRIDA.

Vad jag menar? Jag menar, att om patron inte vore dum, så skulle han låta herr Mauritz ä mamsell Anne-Marie gifta sej genast. A sen skulle han varken ge er Laxåhyttan eller någe annat ställe, utan behålla er här på Kohult. På det sättet finge han ett hem själv, å det är det, som han behöver, om det inte ska sluta illa för'en. Jag tänker, att det var detta, som mamsell Anne-Maries mor också ville . . .

ANNE-MARIE

(häftigt).

Det är omöjligt! Hur kan Frida bara tänka ut något så förfärligt. . . (Lugnare:) Det ska Frida aldrig mer tänka på! Frida ville visst be mej om något, dä Frida kom.

FRIDA.

Jo, jag tänkte, att mamsell Anne-Marie kanske kunde ha lite makt över patron för sin mors skull. Därför bad jag, att jag skulle få hälsa . . .

ANNE-MARIE.

Ja visst, det far Frida gärna göra. Jag för-stog inte Frida rätt i början. Jag visste ju inte detta, ser Frida. Men nu, när jag vet det, så kan Frida gärna hälsa från mej. Det finns inte något hinder, Frida.

(I detta ögonblick slås dörrarna upp till paviljongen, och de dansande komina ut.)

ELISABET WESTLING

(förd av Maliritz).

Det var skönt att få komma ut i det fria! Du dansar alldeles för vilt, Mauritz.

FRIDA

(till Anne-Marie).

ja, då ska vi snart få honom hit, ska mamsell Anne-Marie få se.

(Går.)

MAURITZ

(för sin dam fram till bordet och dricker med henne. Detsamma göra de andra paren).

Det går så bra ihop för oss två. Tycker du inte det, du också, Elisabet? Det märks, att vi har dansat med varandra, alltsen vi var små.

ELISABET.

Det är ju mycke sant, Mauritz, att vi är gamla bekanta. Och för den skull anser jag mej ha rätt att säja Mauritz en sak.

MAURITZ.

Vad då, Elisabet?Jo, jag tycker, att Mauritz försummar sin fästmö.

MAURITZ.

Det är Anne-Maries egen önskan, Elisabet. Hon önskar inte, att vår kärlek ska framdragas till beskådande. För resten, så länge som onkel lämnar åt mej att vara värd, är jag, snart sagt, tvungen att sörja för hans gäster. Men apropå värdskap! Vad säjer herrar sångare? Om vi skulle stämma opp en kvartett, medan damerna vilar sej?

ALLA.

Ja, ja, en kvartett! Låt oss få höra en kvartett!

MAURITZ

(till Anne-Maric, medan sångarna ordna sig och ta ton etc).

Tycker du inte ändå, att här är gudomligt, Anne-Marie? Sommarnatt, dans, sång! Har du någonsin varit med om något så härligt å präk-tigt?

ANNE-MARIE.

Nej, å jag har heller aldrig sett dej sådan som i kväll, Mauritz.

(Sångarna stämma upp.)

(Under sista tonerna av sången komma patron Teodor och hans vänner. De äro upprymda och högröstade, men inte orediga. De stå stilla, tills sången upphör. De gå om-PATRON TEODOR.

Nej, se! Jag tror, att di sköter sej bra utan oss härnere vid danspaviljongen! Har ni fatt dansa, flickor?

EN FLICKA

(medan hon hälsar på patron Teodor).

Mauritz har varit en så utmärkt värd, vet patron Teodor.

EN ANNAN.

Ja, alldeles utmärkt.

ELISABET.

Han har hållit tal både för kvinnan och för fäderneslandet å för Bergslagen.

PATRON TEODOR.

Det var det jag kunde tro! Se, Kolmodin, han har längtat hit ner för å få dansa. Men jag har sagt till honom, att han kunde lika gärna spela käglor. Det är ingen av flickorna, som vill se åt dej, sa' jag, när di har fått hit en så’n kavaljer som Mauritz. (Dansmusik från paviljongen.) Men nu ska vi väl i alla fall ha oss en dans, eller vad säjer du, Kolmodin?

(Han bjuder upp Elisabet.)

ELISABET.

Tack så mycke, patron Teodor! Men jag är redan oppbjuden.(Hem tur en kavaljers ann och går in. Med märkbar hast skynda alla unga flickor undan, när patron Teodor närmar sig, eller ock ge de bonom nej.)

PATRON TEODOR.

Jag tror det blir inga över för oss, du Kolmod in.

(Alla ungdomar äro inne i lusthuset, utom Mauritz.)

MAUR1TZ.

Å, inte ska väl onkel . . . inte behöver onkel bli utan dam, om onkel vill dansa! Anne-Marie står ju här, onkel Teodor. Onkel kan väl dansa med Anne-Marie, om det inte finns någon annan.

ANNE-MARIE

(rycker till och lägger handen på hjärtat).

PATRON TEODOR

(höjer på axlarna, bjuder inte upp henne).

A, vi tröstar oss väl ändå härute, Kolmodin å Borgström å jag, fast vi inga flickor har fått.

(Han går bort till bordet, där en jungfru håller på att sätta bort begagnade tallrikar och glas.) kom du ut med konjak å rom! Ordentliga varor, inte så’n här uselhet!

KOLMODIN.

Borgström å jag går in å ser på dom, som dansar. Ska du inte komma med, Fristedt?

PATRON TEODOR.

Gå ni in i dammet å värmen, om ni har lust! Jag blir kvar härute.

(Han går ett slag bortåt trädgården.)MAURITZ

(häftigt och hastigt till Anne-Marie).

Du fördärvar alltihop för mej, Anne-Marie! Ska du se sådan ut, när onkel vill dansa med dej ? Om du kunde veta vad han sa' mej i går om dej! Du måste också göra något, Anne-Marie !

ANNE-MARIE.

Vad vill du att jag ska göra, Mauritz?

MAURITZ.

A, nu är ingenting att göra, nu är spelet fördärvat! Tänk! Allt, vad jag har vunnit i kväll! Men det är förlorat nu.

ANNE-MARIE.

Jag ska gärna be onkel om ursäkt, om det är det du vill, Mauritz. Jag är mycket ledsen, om jag har sårat honom.

MAURITZ.

Det vore naturligtvis det enda rätta, men man kan ju ingenting begära av den, som är så löjligt blyg som du!

(Lämnar henne i mycket retad sinnesstämning och går in i balsalen. Anne-Marie blir stående långt till höger. Man ser, att hon håller på att försjunka i sin egen drömvärld, då hon störes av att Frida kommer med glas och karaffer, som hon ställer på ett bord vid soffan, där Anne-Marie satt nyssANNE-MARIE (utan att närma sig).

Vem ska ha det där, Frida?

FRIDA.

Patron har sagt te, att jag skulle ta ut starka varor, mamsell Anne Marie.

ANNE-MARIE.

Di har ju druckit hela natten däroppe på kägelbanan! Det kunde väl vara nog nu.

FRIDA.

Ja, det är säkert, att det är.

ANNE-MARIE.

Då ska väl inte Frida ta in mer? Om jag-vore som Frida, skulle jag ta bort den där brickan.

FRIDA.

Det tror jag ändå inte, att hon tordes göra, mamsell Anne-Marie, om hon vore i tjänst hos nå'n.

(Sätter brickan och går. Patron Teodor kommer raskt gående. Slår i ett glas och tömmer det till hälften.)

ANNE-MARIE

(med halvkvävd röst utan att röra sig).

Onkel Teodor!

PATRON TEODOR

(vänder sig mot henne med låtsad likgiltighet).

Sa' dn någe?(Da Anne-Marie inte svarar, höjer han på axlarna och börjar åter promenera av och an borta vid paviljongen.)

ANNE-MARIE

(går utan betänkande frain och flyttar bort brickan till stora bordet. Hon sätter sig i soffan, så att när brukspatronen nästa gång kommer tillbaka för all dricka, finner han Anne-Marie framför sig).

PATRON TEODOR.

Vart har mitt glas tagit vägen?

ANNE-MARIE.

Jaså, var det onkels glas! Jag flyttade undan det dit bort. Jag ville sitta här å vänta på onkel.

PATRON TEODOR.

Det var ju sant! Du skicka’ bud efter mej. Var det någe du ville?

ANNE-MARIE.

Ingenting särskilt, onkel. Men jag har inte haft någon att tala med på hela natten.

PATRON TEODOR.

Varför dansar du inte?

ANNE-MARIE.

Det är ingen, som har bjudit opp mej, onkel Teodor.

PATRON TEODOR.

Tusan ock! Här ger jag en bal, för att duska få dansa, å så blir du inte en gång opp-bjiiden! A, jag ska lära dom, jag!

(Skyndar mot paviljongen.)

ANNE-MARIE

(skyndar efter och griper om hans arm).

T.åt vara, onkel! Jag tycker nog om att dansa annars, men i kväll vill jag hellre vara härute.

PATRON TEODOR.

Du vill hellre vara kvar här hos mej än dansa därinne med de ungar

ANNE-MARIE.

Ja, jag vill hellre vara här. (Sätter sig ner.) Vill inte onkel komma hit å sitta här bredvid mej?

PATRON TEODOR

(ser glad ut ett ögonblick, men höjer åter på axlarna).

Ska du nu försöka dina konster igen? (Han sätter sig bredvid henne, men är alldeles förstämd. Säger

hånfullt:) Du tänker jämt på framtiden.

ANNE-MARIE.

Ja, jag tänker på framtiden.

PATRON TEODOR (som förut).

Det var rätt, du kan gärna vara uppriktig.

ANNE-MARIE.

Jag har sett på di unga flickorna här. Jagtänker på att en av dom kommer onkel att gifta sej med.

PATRON TEODOR.

Har du valt ut vilken av dom det ska bli också ?

ANNE-MARIE.

Ja, jag har försökt att se efter vilken av dom som skulle passa för onkel. A så har jag suttit å tänkt efter hur hon skulle bära sej åt, för att onkel skulle tro henne. Jag menar, för att onkel skulle tro, att hon tyckte om onkel. För det är det enda, som är viktigt.

PATRON TEODOR.

Ja, det har du kanske rätt i.

ANNE-MARIE.

Hon skulle aldrig bli blyg. Hon skulle alltid kunna svara för sej. Hon skulle aldrig bli så generad, att hon inte kunde säja ifrån vad hon önskar sej. Onkel förstår sej inte på den, som blir blyg, å onkel tror, att den, som bara ber honom om småsaker, är falsk. Men om hon bara säjer ifrån vad hon vill, oförskräckt å uppriktigt, kommer ni att bli så lyckliga.

PATRON TEODOR

(i plötsligt gott humör).

Se där fick jag mej! Vet du, att du har visst gått i skola hos den där frun å lärt dejå säja ifrån hur du vill ha det! Skål, Dununge 1 Vart var det du flytta’ glaset, sa’ du ?

ANNE-MARIE

(lägger sin hand pa hans arm för att hindra honom att gå efter glaset).

Hon fick aldrig gå några krokvägar. Då hon märkte, att onkel hade druckit tillräckligt, skulle hon helt enkelt sätta bort dryckesvarorna utan att vara rädd. Ingen av onkels tjänare, inte en gång Frida, skulle våga göra det, men hon skulle våga det, därför att då skulle onkel förstå, att hon älskade onkel så högt, att hon inte kunde vara rädd för onkel.

PATRON TEODOR (skälmaktigt).

Men om nu någon, som inte alls är gift med mej, går och sätter bort mitt glas, vad ska jag då tro?

ANNE-MARIE

(med stilla värdighet).

Då ska onkel tro, att det är någon, som sätter ett sådant värde på onkel, att hon inte kan tåla, att han inte står framom alla andra.

PATRON TEODOR.

Men vad har det tagit åt dej, Dununge? (Slår om.) Ja, det blir nog ett riktigt bra äktenskap, det där. Men har du tänkt på hur det går med Mauritz’ arv, om jag gifter mej?126

ANNE-MARIE.

Den frågan har onkel gjort mej en gång förut i dag. Å då svarade jag onkel så dumt. Men sedan har jag tänkt, att det vore den allra största lycka för Mauritz å mej, om onkel gifte sej.

PATRON TEODOR.

Nu kommer du med tomt prat igen.

ANNE-MARIE.

Om onkel bleve lycklig själv, så skulle onkel också vilja se oss lyckliga.

PATRON TEODOR.

Jaså, det var så du menade! (Bittert:) Det är inte underligt, att du vill ha mej gift då.

ANNE-MARIE

(med ctl helt egendomligt uttryck i rösten).

Nej, det är det inte.

PATRON TEODOR.

Du försöker å tala uppriktigt ä rakt pä sak, du också.

ANNE-MARIE.

Jag försöker tala om för onkel Teodor vad jag har tänkt på i natt. Det är så nyttigt att sitta ensam å tänka.

PATRON TEODOR.

Du måtte ha haft roligt, du!

ANNE-MARIE.

Nej, onkel, jag har inte haft roligt förut i natt.

PATRON TEODOR.

Men du förstår väl, att jag behöver bara säja ett ord, så får du dansa så mycke, som skosulorna står ut med?

ANNE-MARIE.

Det hjälper mej inte att dansa, onkel Teodor. Det är inte dansen, som skulle komma mej att känna mej lycklig i natt.

PATRON TEODOR.

Jaså, det är någe annat, som fattas dej?

ANNE-MARIE.

Jag blev så rädd nyss, då Mauritz föreslog onkel att dansa med mej. Onkel förstår, att Mauritz vet inte ännu, att onkel misstror mej å tycker, att jag är falsk å beräknande.

PATRON TEODOR.

Jag kan tro, att du inte har vågat tala om det för honom. Ser du, att jag har rätt i att du är ett riktigt falskt stycke!

ANNE-MARIE

(lika allvarsam som förut).

Han vet inte, att onkel inte vill köra för mej i hölass. A inte heller, att onkel har hållit sej borta hela dagen för att slippa se mej. Jag har128

inte torts tala om det för Mauritz, men det var orätt av mej. Om Mauritz hade vetat om det, så skulle han inte ha bett onkel bjuda opp mej.

PATRON TEODOR

(haller pä aLt bli rörd, men strider emot).

Å, vill du bara låta bli å prata dumheter!

ANNE-MARIE.

Onkel vet, att meningen var, att vi skulle stanna här en vecka. Om onkel kunde . . . Om det vore möjligt för onkel att stå ut med mej så länge . . . Det ser så illa ut för far och mor, förstår onkel. A jag ville så gärna slippa att tala om detta för Mauritz!

PATRON TEODOR

(mycket nära att gråta).

Vill du bara tiga med det där, säjer jag dej 1

ANNE-MARIE

(som förut inte har vågat se på honom, vänder sig mot honom med en blick, i vilken hela hennes kärlek strålar fram. Men nu sitter han framåtlutad, så att deras blickar inte mötas).

Det är en bra vacker natt! Tycker inte onkel Teodor det? Se, nu har vi suttit här så länge, att vi snart får se solen 1

PATRON TEODOR (talar med ansträngning).

Ja, det börjar blåsa lite, tror jag.ANNE-MARIE.

Det är väl ett tecken till att solen snart ska komma. Och se, onkel, så många små dun, som vinden skakar ner från popplarna! Har onkel sett så mjuka ä lätta di ärr Jag tycker sä mycket om di här små dunena. Gör inte onkel det också?

PATRON TEODOR.

Vet du, det är visst första gången i mitt liv, som jag har tänkt på dom.

ANNE-MARIE.

Sådana här små dun, ser onkel, di är bara till för att trampas av tunga fotter å för att drivas hit å dit av vinden. Men är det inte svårt att vara vinden eller skosulan, när det gäller di här små försvarslösa, onkel Teodor?

PATRON TEODOR.

Vad är det du menar, barn?

ANNE-MARIE.

Jag tycker också, att om en gång ett sådant här lite dun skulle börja sjunga en visa, ett sådant här ömkligt lite flygande dun, förstår onkel, så borde man lyssna till det. För det är inte så ofta, som det har mod att sjunga.

PATRON TEODOR.

Jaså, det kan sjunga, det här dunet?

9. — Thvnunye.n.ANNE-MARIE.

Det sjunger så här, onkel: »Det finns ingenting i världen, som är så svagt som jag, men jag vet också, att det inte finns något, som är riktigt starkt. Di, som har fått den stora styrkan, borde besinna, att också di kan brytas. Di borde inte slösa med den, inte tro, att den aldrig kan ta slut.»

PATRON TEODOR

(sitter framåtlutad alltjämt. Med kvävd röst):

Barn då! Barn då!

ANNE-MARIE.

Det är bara det lilla dunet, som sjunger. Onkel får inte ta illa opp.

PATRON TEODOR

Anej, du! Jag tar inte illa opp.

ANNE-MARIE.

Det sjunger om att det måtte vara bra härligt att vara stor å stark å klok. Det är det, som det lilla dunet helst av allt ville vara. A, om det vore så lyckligt, då skulle det ha så förfärligt mycket att göra! Det skulle ställa till rätta, det skulle arbeta. Det skulle tänka på den tiden, då det var litet å ömkligt. Det skulle inte ha råd att förslösa sitt liv på onyttiga ting. Det skulle tänka på att skydda dom, som ännu var svaga och hjälplösa . . .

(Hon tystnar, liksom ängslig att lut sårat honom.)PATRON TEODOR

(gör en rörelse med handen för att lugna henne).

Håll på, du! Du kan hålla på så länge du vill!

ANNE-MARIE

(tala r som till någon långt borta, driven av något mäktigare än hon själv).

Nej, nu är det snart slut, onkel. Det lilla dunet har bara en visa kvar. Det säjer: »Livet

är så kort. Livet är så dyrbart. Livet ska ingen tråna bort ensam. Så länge livet varar, ska man älska och vara lycklig. Man ska inte låta vinden kasta en hit å dit, man ska ha en egen att hålla sig till. Tids nog, tids nog kommer den dagen, då man skakas ner från grenen och förvissnar och förvandlas till ett kringdrivande stoft.»

PATRON TEODOR

(lyfter inte huvudet, men sträcker ut handen och stryker Anne-Maries hår. Så sitta de stilla. Musiken spelar en stilla folk-visemelodi).

MAURITZ

(slår upp dörren till paviljongen. De unga komma uttågande par om par. Den uppgående solen belyser dem med röda strålar. Alla skynda fram till patron Teodor och omringa honom).

Var har vi onkel?

(Då Mauritz’ tillgjorda röst skär sönder stämningen, springa onkel Teodor och Anne-Marie upp. De se på varandra förvirrade, som väckta ur en slummer. Gästerna omringa patron Teodor, och Mauritz håller tal.)i rti——nrnmr———.r=,.-n -

132

MAURITZ.

Vi säjer inte många ord, vänner! Vi ber bara att fa höja ett hurra för vår ärade värd, den kärnfriske, företagsamme mannen, Bergslags kungen, Teodor Fristedt, leve han! Fyrfaldigt leve! I-lipp, hipp, hipp, hipp! Hurra, hurra, hurra, hurra!

PATRON TEODOR

(ännu behärskad av den föregående stämningen).

Tack, Mauritz! Tack, allesammans! Gud give, att jag kunde bli det, som den där spolingen, som ingenting förstår, säjer, att jag redan är!

(Han skakar hand med Mauritz och flera andra.)

MAURITZ

(finner härunder tillfälle att smyga sig fram till Anne-Maric och tillviska henne):

Ser du, det där tog honom! En utmärkt idé av mej, inte sant? Han hade sannerligen tårarna i. ögonen! Du får verkligen lära dej av mej hur du ska få makt med onkel Teodor!

Ridå.

FJÄRDE AKTEN.

Bohult från gårdssidan liksom i första akten. Areporten är uppsatt liksom då, även nu utan lopprydnad. Morgonstund mellan sex och sju, åtta dar efter balnatten.

BERGSRÅDINNAN

(står långt framme i fonden och ser ned i trädgården. Anne-Marie kommer resklädd ut ur byggnaden).

ANNE-MARIE.

Go'morron> tant Gunilla! Tant har väl inte .sett om Mauritz har kommit in från flygeln?

BERGSRÅDINNAN (kysser henne på kinden).

Go’morron, min söta! Mauritz har gått härförbi för längesedan. Han sa’, att vi skulle hjälpa dej att snöra din kappsäck.

(Hon vänder sig åter mot trädgården.)

ANNE-MARIE.

Då liar vi väl gått om varandra. (Ämnar gå,

men hennes nyfikenhet väcker av bergsråd i nnans hållning."

Vad är det tant ser efter?BERGSRÅDINNAN.

Jag står å betraktar min son Teodor, min söta. Han har gått fram och tillbaka på en trädgårdsgång härnere, allt sedan jag kom opp. Jag tror nästan, att han har gått på samma sätt hela natten.

ANNE-MARIE (skyndar fram för att se).

Hela natten! Skulle onkel Teodor ha gått så där hela natten?

BERGSRÅDINNAN.

Min söta, det är, som jag säjer. För var gång jag har vaknat i natt, har jag hört steg utanför huset, och som jag har fruktat, att det kunde vara tjuvar, har jag stigit opp och gått fram till fönstret. Det har inte varit några tjuvar. Det har endast varit min son Teodor, som har gått där, och som går där än.

ANNE-MARIE.

Det har varit mycke varmt i natt, tant Gunilla. Onkel har kanske inte kunnat sova för värme, utan stigit tidigt opp.

BERGSRÅDINNAN

(går framåt scenen med Anne-Marie och sätter sig).

Min söta, när jag säjer, att min son Teodor inte har legat i sin säng i natt, så kan min söta vara säker på att det förhåller sej så.FRIDA

(från kökeL).

Jag skulle tala om, att resfrukosten är serverad. Herr Mauritz är i matsalen å väntar på mamsell Anne-Marie.

BERGSRÅDINNAN.

Kom hit, Frida! Eftersom Frida har kommit ut, så vill jag fråga Frida vad Fridas mening är. (Till Anne-Marie, som dröjer i största spänning:) Ga hon in till Mauritz, min söta! Hon kan ändå inte lösa den här gåtan. (Anne-Marie går.) Nå, vad tror Frida det betyder, att min son Teodor har gått ute i trädgården hela natten?

FRIDA.

Bergsrådinna behöver inte fråga mej. Det vet hon likasåväl som jag.

BERGSRÅDINNAN.

Min sonson Mauritz har varit mycket upptagen av det här sällskapsspektaklet hos brukspatron Westlings, Frida, särdeles mycket upptagen.

FRIDA.

Ja, det har varit överspelningar ständigt och jämt. Det är inte, som om han skulle ha varit på besök här på Bohult. Han har knappt visat sej härhemma, förrän han skulle dit igen.Jag har väntat mej mycket av det där sällskapsspektaklet, Frida. Jag har skrivit till min svärdotter, borgmästarinnan i Filipstad, att vi hade anledning vänta oss nästan vad som helst av det.

FRIDA.

Ja, nog skulle jag ha slagit opp förlovningen hundra gånger, om jag hade varit mamsell Anne-Marie. Men hon är då en tålmodighetens ängel. A så har brukspatron varit så snäll mot henne, så hon har kanske inte saknat herr Mauritz så värst mycke.

BERGSRÅDINNAN.

Min son Teodor har verkligen varit mycket uppmärksam mot henne, Frida. Han har farit omkring med henne till alla sina bruk. Han har kört för henne i hölass. En dag såg jag dom hjälpa Frida att plocka jordgubbar till middagen, och en annan gång tror jag att di roade sej med att baka bröd.

FRIDA.

Ui skulle lära sej å baka tunnbröd. Men det gick bäst för honom. Patron kan allt, vad han vill.

BERGSRÅDINNAN.

Jag har ständigt hört Frida klaga över att min son inte iakttar något passande levnadssätt. Men jag får säja, att jag har varit mycket nöjd med honom under dessa åtta dagarna. Han varinte så from, då lian gick i kolt. Vet Frida varför min son Teodor har varit så exemplarisk?

FRIDA.

Jag säjer, som jag sa' nyss. Hennes nåd skulle inte göra sej te å fråga mej om saker, som hon själv kan svara på likaså bra som jag.

BERGSRÂDINNAN.

Jag vet, att Frida har en god uppfattning, och jag vet vidare, att Frida är mån om att den lilla bagarmamsellen ska bli gift med min sonson Mauritz. Därför ska jag glädja Frida med att tala om, att jag har börjat ett brev till min svärdotter, borgmästarinnan, däri jag säjer henne, att jag har uppgett mitt motstånd mot förlovningen, och tillråder henne att göra detsamma å sin sida.

FRIDA.

Jaså, det har bergsrådinna gjort. Tänk, att bergsrådinna alltid ska vara sej lik! Det är, som hon jämt skulle ställa sej i vägen för att patron Teodor skulle få det bra en gång i världen! (Anne-Marie syns pä förstubron.) Men det hjälper ingenting vad jag säjer te bergsrådinna, så nu går jag in å ställer i ordning matsäcken åt dom, som ska resa.

BERGSRÂDINNAN (Lill Anne-Marie).

Min söta, hon riktigt skrämde mej ! Det är omöjligt, att hon allaredan har slutat sin frukost,

ANNE-MARIE,

Jag har ätit så mycke, som det har varit möjligt för mej, tant Gunilla. Går onkel ännu kvar nere i trädgården, tant Gunilla?

BERGSRÅDINNAN.

Jag antar det. Jag har inte sett honom komma tillbaka åtminstone. Min söta har kanske nu funderat ut varför han inte har kunnat komma till ro på hela natten?

ANNE-MARIE.

Tant Gunilla, är det inte så, att onkel har varit i ett ovanligt gott lynne hela denna veckan? Tror inte tant, att det kan bero på det, att han inte har behövt gå här ensam utan något sällskap?

BERGSRÅDINNAN.

Det är inte alldeles omöjligt, att hon har rätt, min söta.

ANNE-MARIE.

Onkel Teodor är säkert inte lycklig, då han går här så alldeles ensam, tant Gunilla. Han har kanske inte kunnat sova i natt, därför att han tänker på att vi alla ska resa i dag, så att han nu igen inte ska ha någon att tala med.

BERGSRÅDINNAN.

Min vän, vart vill hon komma?



ANNE-MARIE.

9 Tant blir väl inte ond på mej för att jag'

talar rent ut? Men Frida har sagt mej ... A hon känner ju onkel bättre än någon av oss...

BERGSRÅDINNAN.

Frida är en person med gott omdöme, min söta, men hon är i alla fall bara en tjänarinna.

ANNE-MARIE.

Men hon har säkert rätt, när hon säjer, att tant Gunilla borde flytta hit till Bohult.

9 BERGSRÅDINNAN

(lättad).

Jaså, det var detta hon ville säja, min söta! Men det är omöjligt, alldeles omöjligt. Hon kan förstå, att då man i fyrtio år har varit gift med en Fristedt, så behöver man vila sej. A detta är inte något ställe, där man får vila sej. Det skulle förkorta mitt liv, min söta.

ANNE-MARIE (häftigt).

Tant bryr sej inte alls om onkel Teodor! Det gör inte tant alls något, att han går förlorad! En sådan man, tant! Som kan göra så mycken nytta å skapa så mycke vackert!

*Min söta, min söta! Tänk sej för en smula till vem hon talar!

ANNE-MAR1E (än häftigare).

Tant säjer, att det skulle förkorta tants liv att flytta hit, och det kan ju hända. Men tant borde vara glad att få offra ett par år för en sådan son. Vad är tants liv värt i jämförelse med hans?

BERGSRÅDINNAN.

Min söta, vet hon, att hon förolämpar mej ? ANNE-A1ARIE

(böjer sig ned över bergsråd innan, lägger med en smekande rörelse armen om hennes skuldra).

Förlåt mej, tant Gunilla, förlåt mej! Men jag blir sä bedrövad, då jag tänker på att han går ensam i de tomma rummena. Ingen, som väntar på honom, när han är borta, ingen, som tar emot honom, när han kommer hem, ingen som bryr sej om hur han far fram med sej! Ack, tant, flytta hit, så att han får ett hem! Det skulle vara en så stor lycka för honom.

BERGSRÅDINNAN.

Min söta, vet hon, att hon håller på att göraANNE-MARIE

(sjunker, under del hon talar, så småningom ned på knä fram-0 för bergsrådinnan och fattar hennes händer. Mycket innerligt).

Det är så besynnerligt, att ingen tycker sej kunna göra något för honom! Han är alldeles för rik och lycklig. Vi tror alla, att han inte behöver få något av oss. Han ska bara ge å ge. Det måtte vara förfärligt för den, som är så rik å lycklig, att ingen tycker sej ha några plikter mot honom, inte en gång hans egen mor.

BERGSRÅDINNAN

(tar Anne-Maries huvud mellan sina händer. Idon ser skarpt på henne).

Min söta, min söta, vet hon, att hon för-; råder sej ?

ANNE-MARIE

(springer upp, häftigt upprörd).

A, tant Gunilla!

BERGSRÅDINNAN.

Jag måste påminna henne, att hon är förlovad med min sonson Mauritz.

ANNE-MARIE

(stryker med bägge händerna upp sitt hår, rätar ryggen).

Mauritz har ingenting att förebrå mej, tant Gunilla. Han, som har gjort mej till sin fästmö, fastän jag bara är en fattig flicka från en bagarbod, honom ska jag inte svika.Detta är mycket vackert, min söta, mycket vackert. Bara hon kan hålla ord.

ANNE-MAR1E

(ängslig och ångerfull, kastar sig till bergsrådinnans fotter på nytt).

Tant Gunilla, jag vill det inte! Jag förstår inte hur det kom över mej. (Med tårar i rösten.) Jag har kämpat emot hela tiden. Men det är kvar ändå. Jag vet inte hur jag har blivit så dålig.

(Hon gråter och döljer sitt ansikte mot Bergsrådinnans klänning.)

BERGSRÅDINNAN

(smeker hennes hår och säger med verkligt deltagande):

Hon glömmer det nog, bara hon kommer härifrån, min söta.

ANNE-MARIE

(lyfter sitt tårdränkta ansikte).

Nej, tant, det är nu det svåra börjar. Så länge som jag har fått vara kvar här, har det ändå inte gjort mej olycklig. Det har snarare varit något, som har gett mej nytt liv. Men nu, då det är slut, nu har det förvandlat sej till en dödstyngd, till en iskyla. Jag kan knappt lyfta mina händer, jag vet inte hur jag kunde släpa mej utför trappan. A, hur ska jag kunna resa min väg med Mauritz? Hur ska jag kunna höra på Mauritz?Det gör mej verkligen ont om henne, min söta. Men hon mäste behärska sej. Hon får inte låta Mauritz märka något.

ANNE-MARIE.

Mauritz märker ingenting, tant. För honom är jag inte orolig, men för den andre. Tant måste hjälpa mej, så att jag kan komma härifrån, utan att onkel Teodor märker något!

BERGSRÅDINNAN (mycket vänligt).

Hon är en mycket intagande person, min söta, det har jag sagt från första stund. Jag ska hjälpa henne, så gott jag kan. Det är mycket viktigt, att min son Teodor inte märker något.

ANNE-MARIE

(upphör att gråta i sin iver att förklara situationen).

Ja, inte sant? Onkel Teodor, som har varit så god mot mej hela tiden, därför att jag har påmint honom om mor, om hans ungdomskärlek, förstår tant! Han skulle inte villa, att jag fore härifrån med en så stor sorg inom mej. Det skulle göra honom ont, om han finge veta, att jag måste lida det, som han själv led en gång.

MAURITZ

(kommer ut).

Frida frågar efter dej, Anne-Marie!ANNE-MARIE

(resor sig).

Tant lovar att ingenting säja?

BERGSRÅDINNAN

Var hon alldeles lugn, min söta!

(Anne-Marie går.)

MAURITZ.

Kan jag få tala ensam med farmor ett ögonblick? Jag ämnade utbedja mej farmors hjälp med en högst viktig sak.

BERGSRÅDINNAN.

Det kan jag sä väl tänka mej, Mauritz. Men är det inte väl sent nu, så här strax före din avresa ?

MAURITZ.

Farmor tror, att jag ämnar be farmor fälla ett gott ord för mej å Anne-Marie hos onkel Teodor. Men det är inte min mening. Jag har själv gjort ett försök hos honom, men onkel miss-förstog mej på ett sätt, som gör, att jag anser det omöjligt att vidare uppta frågan med honom. I detta avseende måste jag betrakta min resa som förspilld.

BERGSRÅDINNAN.

Du har förlorat hoppet alldeles för tidigt, Mauritz. Teodor kan ändra sej. Det saknas inte alldeles exempel på att Teodor byter om åsikt.MAUR1TZ.

Jag har väntat pä ett omslag nu i över cn veckas tid, men onkel har hela tiden förhållit sej lika avvisande mot mej. Därför har jag inte heller fått be honom om en annan sak, som egentligen bara är en ren obetydlighet. Pappa ålade mej nämligen, dä jag reste, att jag skulle försöka sälja några aktier, som han äger i Storbrohyttan, till onkel Teodor. Han är lite rädd för att di inte kommer att ge någon utdelning på flera år, å onkel . . .

BERGSRÅD1NNAN

(avbryter).

Du får ursäkta, min sonson! Men det strider alldeles mot mina principer att lägga mej i mina barns penningaffärer. Jag blandar mej aldrig i sådant, som jag inte förstår. Däremot vill. . .

FRIDA

(som har kommit ut från köket, har en stund stannat i bakgrunden, närmar sig nu hastigt).

Patron kommer!

BERGSRÅDINNAN (sänker rösten).

Däremot vill jag försöka hjälpa dej med det andra, för det är något, som jag förstår. (Högre:) Gå nu in å fortsätt din frukost, å hjälp sen Anne-Marie att snöra hennes kappsäck, så att ni kan komma i väg!

(Mauritz och Frida ut.)

10. Dunungen.PATRON TEODOR

(går fram li 11 sin mor utan att hälsa god morgon).

Jaså, bergsrådinna är redan oppe!

BERGSRÅDINNAN.

Klockan går på sju, min son.

PATRON TEODOR.

Ja, jag förstår, att bergsrådinna menar, att hon har varit oppe ett par timmar redan. Men den här gången har jag varit ändå tidigare.

BERGSRÅDINNAN.

Visserligen, min son. (Med stark tonvikt:) Jag kan inte erinra mej, att vi har råkats förut i dag.

PATRON TEODOR.

Ja, så brukade bergsrådinna alltid säja förr i världen, när vi pojkar glömde bort å hälsa go-morron. Det var längesedan nu, som jag glömde å kyssa på hand å säja go’morron.

(Gör det, medan lian säger det, men så långsamt, som om han hade svårt att röra sig.)

BERGSRÅDINNAN.

Det är det goda med en god uppfostran, min son, att den inte sviker oss annat än under mycket svåra omständigheter. Då man märker, att den sviker, bör man ta sig i akt, för då är det visserligen nagot pa tok . . . (Patron Teodor står tyst ochsvänger med sin käpp utan att höra på vad hon säger.) Jag önskade tala med dej om den unga personen, som min sonson Mauritz har fört hit. (Patron

Teodor blir plötsligen mycket uppmärksam.) Denna unga

person är mycket intagande, å hon är inte bara intagande, utan hon är full av värde. Hon kommer att göra min sonson mycket lycklig. Jag-ämnar skriva till min svärdotter . . .

PATRON TEODOR (avbryter).

Bergsrådinna spådde ju, att det inte skulle bli någe parti.

BERGSRÅDINNAN.

Jag har ändrat tankar, min son. Det var just detta, som jag ämnade skriva till min svärdotter. Jag ämnar uppmana henne att på allt sätt befordra giftermålet. A nu ämnar jag vända mej till dej med samma anhållan. Du är också intagen i den unga personen, (rör vad på dej ankommer, för att detta parti måtte komma till stånd!

PATRON TEODOR.

Det var vackert gjort, detta, av bergsrådinna. (Med en bittert hånfull ton:) Vet bergsrådinna vad jag, min stackare, har gått ä tänkt på i natt? Jo, jag har inte tänkt på annat hela natten, än hur jag skulle kunna få dom skilda åt.BERGSRÅDINNAN (förskräckt och häpen).

Vad säjer du, Teodor?

PATRON TEODOR (i stark rörelse).

Jag säjer det, att hela natten har jag gått å sagt till mej själv, att aldrig i evighet skulle det få ske, att Mauritz skulle få resa från gården med henne vid sidan, medan jag skulle stå på trappan å önska dom lycklig resa.

BERGSRÅDINNAN

(fäller händerna i skötet och säger svagt):

Hon är ju hans fästmö, Teodor!

PATRON TEODOR

(talar som i feber).

Jag sa' till mej själv, att det inte var någon möjlighet å låta henne resa, sen hon nu under en hel vecka har gått omkring här på gården å fyllt den med kvitter som en sångfågel. Nej, inte nu mer, sen jag har blivit van vid att hon sörjer å tänker för oss alla. Jag kunde inte vara av med henne mer. Hon fick inte resa.

BERGSRÅDINNAN (med återvunnen fattning, skarpt).

Uu är inte ensam om att avgöra den saken.Det tänkte jag nog också på, kan bergs-rådinna tro. Men jag trodde, att det inte skulle vara så svårt å få makt med Mauritz. Jag gjorde opp med mej själv, att jag skulle gå in till honom i flygeln, där han låg, å övertala honom till å slå opp ined henne. »Hör, Mauritz,» skulle jag säja till honom, »om du gifter dej med den här flickan, får du inte vänta dej ett öre av mej. Det är inte därför, att hon är nå’n dålig flicka, tvärtom. Men hon är ingenting för dej. Du ska gifta dej med en praktkvinna som Elisabet Westling. Om du får henne, så kan du vara säker om att du kommer å gå så långt, som du nånsin kan drömma om. Du kommer å bli både landshövding å statsråd. Men överge du den här bagartösen! Visst är hon söt, men hon kommer å bli en black om foten på dej.»

Men vet bergsrådinna, att när jag gick å tänkte ut det där, så börja’ det ropa i natten runt omkring mej: »Du är en usling, du Teodor Fristedtl Du är en usling 1»

Se, det var, som om di hade reda på, di härnere, bå’ blommor å trän, att jag ville övertala Mauritz å släppa henne, för att jag skulle få henne för egen del.

BERGSRÅDI NN AN (upprörd).

För egen del, Teodor! Den flicka, som din brorson älskar! För du vet, att han älskar henneSäj ingenting, bergsrådinna! Säj ingenting! Det behövs inte. Bergsrådinna slipper å blanda sej i saken den här gången. Det finns andra, som hindrar mej. Har bergsrådinna lagt märke till di små dunena, som flyger omkring i luften nu om darna ? Di höll på å föll hela natten. Di la’ sej på min hand, å så börja’ di å sjunga. Vet bergsrådinna vad di sjöng? Jo, det ena sa’: »Ar det därför, att jag har gjort det hemlikt å gott omkring dej nu en hel vecka, som jag ska förlora min fästman å bli olycklig?»

Ä det var ett annat, som sa’: »Varför ska jag inte få den, som jag tycker om? Är det därför, att du vill ha mej för dej själv? Men kan du då vara så viss på att du kan trösta mej? Det är ju inte dej, som jag håller av. Jag vet inte hur det går med mej, om Mauritz överger mej. Kanske att jag dör av sorg. A tänk en så’n skam det blir för mej å komma hem! Det har väl aldrig funnits nå’n fästman, som har blivit så älskad, som jag har älskat Mauritz. Jag ser ju inget fel på honom, hurudan han än är emot mej.»

Så där talte di till mej timme efter timme, ser bergsrådinna. Di föll å föll, ä alla så varna’ di mej för ä ta för hårt på en, som var likaså mjuk å späd som di själva. Å till slut sa’ jag till dom: »Jag kan inte göra något emot henne. Hon är för mjuk å fin. Hon ska få vara i fred för mej.»

(lian börjar gå fram och tillbaka.)Vet bergsrådinna vad som då hände? Uet var mulet i natt, å just som jag sa’ det där, låg molnena så tunga å svarta över trädgården, att det var riktigt mörkt. A i mörkret tyckte jag, att det var någe, som gav sej av bort ur trädgården. Det var, som skulle en hel mängd stora å små vingar ha farit förbi mej. Det var lövena, som flydde från träna, å det var blommorna, som slet sej loss från sina stånd, så att hela trädgården låg där alldeles härjad. Jag trodde en lång stund, att jag gick bland höstnakna trän.

BERGSRÅDINNAN.

Du har feber, Teodor. Du har gått oppe hela natten å blivit förkyld.

PATRON TEODOR

(utan att fråga efter avbrottet).

Men när det blev ljust igen, så såg jag ju, att det inte var någe fel på trädgården. Den stod full av blommor å blad alldeles som förut. Men det var någe annat, som hade blivit härjat i natt, bergsrådinna. Det var någe annat, som hade blivit av med blommor å glädje å lycka, å det var mitt hjärta.

BERGSRÅDINNAN.

Teodor, min son, jag ser att du lider, men du har i alla fall handlat rätt. Den unga personen-ska en gång bli dej tacksam, å din gamla mor är stolt över dej.Säj ingenting! Säj inte ett ord mer! Jag vet ju, att hon älskar honom. Jag har väl lagt märke til! hur hon ser på honom. (Rätar upp sig och stannar framför bergsrådinnan.) Jag är glad, att jag

har kommit över det. Tänk, vad Mauritz skulle ha skrattat åt den gamle onkeln, som ville slå honom ur brädet! — Men nu ska vi inte tala mer om den här saken, bergsrådinna, nej, det ska vi inte. (Går ett slag.) Men var är di nu? Ska di inte fara?

BERGSRÅDINNAN.

Di håller på.å snöra sina kappsäckar.

PATRON TEODOR (börjar åter gå fram och tillbaka).

Vad det var längesen! Vad det var längesen!

BERGSRÅDINNAN.

Vad säjer du?

PATRON TEODOR.

Jag ser på den här äreporten å säjer, att det var så längesen vi sist reste opp den, att det är som ett helt liv skulle ha gått sen dess. (Han går bort åt fonden ocli ropar nedåt trädgården :) Wilhelmsson !

WILHELMSSON.

Ja, patron.Det ska vara en krans överst pä äreporten den här gången. Det ska vara en krans av dun. Det får inte vara löv, det får inte vara blommor. Det ska vara en krans av ängsull och poppel-blommor, Wilhelmsson! Han får klättra opp i träna å ta ner deras dunblommor. Förstår han? Bara fina, vita dun!

WILHELMSSON.

Ja, brukspatron.

PATRON TEODOR (vänder tillbaka till bergsrådinnan).

Bergsrådinna bad för dom nyss. Det var vackert av bergsrådinna. Därför ska bergsrådinna nu få den glädjen å gå in å tala om för dom, att jag ger dom Laxåhyttan. Han får bli förvaltare. Asch nej, det är bäst å göra det riktigt! Säj dom, att jag skänker dom Laxåhyttan ! Säj dom, att jag ger bruden allt, vad hon behöver till sin utstyrsel! Säj dom, att jag gör bröllop åt dom!

BERGSRÅDINNAN.

Jag ska säja dom alltsammans, min son Teodor.

(Går mot trappan, stannar; med ett vackert tonfall:) Jag är

stolt över dej, min son Teodor!

PATRON TEODOR (går till köksdörrn).

Vad tror Frida? Blir di snart färdiga äfara?Bara jag far packa in matsäcken, så tror jag, att di ska vara färdiga.

PATRON TEODOR.

Kan inte Frida få hjälp med den saken, sä att di kan få fara? Var har hon alla sina pigor? Hon får ta folk från åkern, Frida, bara det går fort, bara di kommer i väg!

FRIDA

(mycket vänligt).

Det ska snart bli gjort, patron. Han ska inte behöva vänta på mej.

PATRON TEODOR

(går ett slag över gården).

MAURITZ

(kominer utspringande).

Ack, onkel, vad är det farmor säjer! Ar det sant?

PATRON TEODOR (i sin lätta ton).

Ja, visst är det sant, du. Men det är ett villkor. Eftersom du inte är så värst prövad i praktiska ting, så kommer det inte i fråga, att du får tillträda egendomen, förrän du har fått en hustru vid din sida. (Till Anne-Marie:) Har du ansat din myrten så väl, mamsell Dununge, att den kan lämna dej krona å krans till hösten?Men det är ju bara bättre ä bättre, onkel! (Omfamnar honom.) Jag måste riktigt klappa om dej. Men, Anne-Marie, varför tackar <1li inte onkel? Du måste omfamna onkel Teodor, Anne-Marie! Laxåhyttan, det är det bästa i världen. Seså, Anne-Marie!

ANNE-MARIE

(ser törst liksom bestraffande på Maurits, kommer långsamt närmare, stannar på ett par stegs avstånd och säger):

Onkel gör för mycke för oss,

PATRON TEODOR

(ser på henne länge, höjer på axlarna).

A, du, det är det minsta jag ville göra för dej, (Han går upp mot bakgården.) Hör hit, någon!

KARL OTTO.

VacI befaller patron?

PATRON TEODOR.

Har Karl Otto satt för än? Di kommer ju aldrig i väg.

KARL OTTO.

Jag håller just på å sela på hästen, patron.

PATRON TEODOR (tillbaka till de unga).

Ja, nu ska ni väl tänka på å komma i väg!Om Anne-Maries kappsäck är färdig, så kommer Karl Otto ä hämtar den.

Det återstår oss egentligen ingenting. ANNE-MARIE.

Jag tror, att vi kan börja att säja farväl, Mauritz.

MAURITZ.

Men det är ju sant! Jag hade så när glömt att tala med onkel om pappas aktier.

ANNE-MARIE.

Jag tycker, att det vore bäst, att du läte bli. Det är kanske inte rätt.

Prat, Anne-Marie! Aktierna ger ingenting just nu. Men vem vet om di inte stiger en vacker dag? Och vad gör det onkel förresten? En sån småsak ?

ANNE-MARIE.

Jag ber dej, Mauritz! Gör det inte! Låt mej få råda denna enda gång!

ANNE-MARIE.

Ja, den är färdig, onkel Teodor.

MAURITZ.

MAURITZ.MAURITZ.

Denna enda gång! Som om jag vore en så'n tyrann över dej! Nej, vet du, det kan jag inte. Bara för detta enda ord tycker jag inte, att jag bör ge vika.

ANNE-MARIE.

Fäst dej inte vid ord, Mauritz! Här gäller det något annat än hövlighet å fraser. Jag tycker inte, att det är vackert av dej att vilja narra onkel nu, då han har varit så god mot oss.

MAURITZ.

(ser ängsligt bort till patron Teodor).

Men tyst då, Anne-Marie! Tyst då!

ANNE-MARIE.

Att du inte alls förstår vad det gäller, Mauritz!

MAURITZ.

Jag måste sannerligen tala med onkel nu, Anne-Marie, om inte för annat, så för att visa honom, att här inte är fråga om något bedrägeri. Du bär dej åt sä, att onkel kan tro, att jag å min far är verkliga uslingar. (Går fram Lill brukspatronen, som har stått och slängt med sin käpp utan att synas intressera sig för samtalet.) Jag höll pä att glömma en sak, onkel. Det är di här aktierna i Storbrohyttan, som pappa har skickat med mej. Pappa skulle bli mycke glad, om onkel ville köpa dom. Diger ju ingen utdelning nu, å pappa har lite svårt att vara av med sina pengar.

PATRON TEODOR (tar papperen).

Det är bra, Mauritz. Jag ska genast gå efter pengar.

(Han går.)

ANNE-MARIE.

Att du kan villa, Mauritz!

MAURITZ.

Men, Anne-Marie, onkel har ju varit sä tvär mot mej hela tiden. Jag har inte kunnat tala med honom om aktierna förrän nu, då han är så vänlig. Du vet, att ingenting kan så mjuka opp pappa, som att jag hjälper honom att bli av med de här aktierna.

PATRON TEODOR

(kommer ut med en sedelpacke i handen).

Se här, min gosse, räkna nu om det är rätt!

(Dc sätta sig vid stora bordet till höger lör alt räkna pengarna.)

ANNE-MARIE

(kommer fram till dem).

Onkel Teodor, köp inte di här papperen!

MAURITZ

(mellan sammanbitna tänder).

Tig med dej! Vad har du fått, för dej?Aktierna ger ingen ränta nu. Det har jag sagt onkel, men onkel vet lika väl som jag, att di kommer att ge. Tror du, att onkel låter bedraga sej av en sådan som jag? Onkel lär väl förstå den här saken bättre än någon av oss. Har det någonsin varit min mening att ge ut di här aktierna som goda? Har jag sagt annat, än att för den, som kan vänta, kan detta bli en god affär ?

PATRON TEODOR (räcker Mauritz en packe sedlar).

ANNE-MARIE.

Onkel, di här aktierna är inte värda en skilling å ska aldrig bli det. Det vet vi alla därhemma.

MAURITZ

(reser sig och gär hotfullt mot henne),

Anne-Marie, du gör mej till en skurk!

ANNE-MARIE.

Vad är du annat då?

MAURITZ.

Anne-Marie!!

ANNE-MARIE.

Ja, vad annat är vi, båda två? När vi satte oss i kärran därhemma, vad tänkte vi då? Vad talade vi om på vägen? Om hur vi skulle lurahonom där. »Du ska vara morsk, Anne-Marie,» sa' du. »Och du ska vara slug, Mauritz,» sa’ jag. Vi bara tänkte på att ställa oss in. Mycket ville vi ha, men ingenting ville vi ge igen annat än förställning. Vi ämnade ingenting skänka onkel, varken kärlek eller aktning eller ens tacksamhet. Och varför for du inte ensam, varför skulle jag med? Du ville visa mej för honom, du ville, att jag ... att jag .. .

MAURITZ.

(vred, höjer handen mot Anne-Marie. Fatron Teodor reser sig hastigt och tar emot henne i sin famn).

ANNE-MARIE.

Onkel, han vill slå mej!

MAURITZ.

Förlåt min häftighet, Anne-Marie! Det gjorde mej ont att höra dej tala så rent av enfaldigt i onkels närvaro. Men onkel förstår ju, att du bara är ett barn. Jag medger visst, att ingen än så rättvis harm kan ge en man rätt att slå en kvinna. A jag förläter dej. Seså, nu är vi vänner igen! Kom nu och kyss mej!

PATRON TEODOR

(till Anne-Marie, som klänger sig fast vid honom).

Ska jag låta honom ta dej, Dununge?

MAURITZ.

Hör du mej inte? Förstår du inte, att motmej behöver du inte söka skydd hos någon? (Varmt, med verklig känsla:) Ser dll inte, att jag älskar dej, Anne-Marie?

PATRON TEODOR (med jubel i rösten, låtsas allvarlig).

Jag förvånar mej allt över dej, Mauritz. Kan du förlåta sä lätt, att hon kallar dej en skurk? Du får lov å slå opp med henne genast, Mauritz. Du får allt lov å tänka på din värdighet. Inte kan det gä för sej för en karl å ta emot ovett av ett fruntimmer!

MAURITZ.

Vad menar onkel?

PATRON TEODOR.

Förstår du inte, att du har bara en sak å göra? Du får lov å ge henne tillbaka ringen. (Han tar Anne-Maries huvud mellan sina händer.) A du ska ge honom din, du! För du är inte värd honom.

MAURITZ.

Onkel, detta är inte något tillfälle för skämt. Anne-Marie är min. Hon har gett mej sin tro för tid och evighet. Kom, Anne-Marie!

ANNE-MARIE

(lämnar onkel Teodor för att lölja Mauritz, men förmår inte Hon sjunker gråtande ned på en stol).

11. — Dunungen.PATRON TEODOR.

Far du ensam hem i din pinnskrinda, Mauritz! Den här unga damen är gäst i mitt hus än så länge, å jag ämnar beskydda henne för dina över grepp. (Han böjer sig ned över Anne-Marie, (orkar hennes tårar, smeker henne.)

MAURITZ

(rasande).

A, jag förstår! Det är en sammansvärjning, det här. Jag är bedragen! Detta är en komedi. Man har stulit min fästmö ifrån mej, å nu hånar man mej.

PATRON TEODOR.

Tig med dej!

MAURITZ.

Jag är inte blind längre.

PATRON TEODOR.

Gå din väg!

MAURITZ.

Ni gör narr av mej. Ni låter mej stå å ropa på en, som aldrig ämnar komma.

PATRON TEODOR

(strängt).

Jag börjar allt på å tröttna pä å höra på dej. Jag' ska säja dej en sak. Jag trodde ända till nu, att hon tyckte om dej. Därför gav jag dej Laxåhyttan. Men nu ser jag, att hon integör det. Nu har jag lov å behålla henne för egen räkning.

MAURITZ.

Jag lyckönskar dej till den här handeln, Anne-Marie! Det är inte illa. (Då patron Teodor ser ut att vilja kasta sig över honom, drar han sig tillbaka genom äreporten. Han ropar därvid till Anne-Marie:) Lyck-

sökerska!

PATRON TEODOR.

A, din rackare!

(Vill springa efter.)

ANNE-MARIE

(håller fast patron Teodor).

Låt Mauritz vara, onkel! Mauritz måste alltid behålla sista ordet. Lycksökerska, det är just vad jag är, det.

PATRON TEODOR

(drar henne intill sig).

Nej, du söker inte lycka, du. Du ger, du ger!

(Kysser henne.)

ANNE-MARIE

(sliter sig lös, ställer sig förvånad på två stegs avstånd).

Men onkel, är det mej du tycker om? PATRON TEODOR.

Visst är det dej! Vem annars, barn? Vem annars?

ANNE-MARIE.

Frida säjer, att det var någon du tyckte om,då du var tjugu år gammal, å att det ar för hennes skull . . .

PATRON TEODOR.

För tjugu år sen, du, då visste jag inte vad kärlek var. Det var bara lek, nu är det allvar, du. A, du vet inte hur allvarligt detta är!

ANNE-MARIE

(smyger sig åter intill honom).

Jag är allt mycke glad, att det var jag och ingen annan. Nu är jag din lilla hund. Du kan inte bli av med mej.

PATRON TEODOR

(för henne längst fram på scenen. Ser henne in i ögonen).

Dununge, du har vetat det hela tiden. Försök inte å förneka det!

ANNE-MARIE.

Hade min broder .. . Hade min brorson . . .

PATRON TEODOR.

A du ville ändå fara din väg i dag! En så’n lögnaktig å dum Dununge! Ett sånt elakt å retsamt lite troll! Mauritz är bra lycklig, som slipper dej.

(De stå omfamnade.)

BERGSRAD INNAN och FRIDA från byggnaden. Bergs-radinnan med ett brev i handen, Frida med en matsäckskorg.

BERGSRÅDINNAN (till Frida).

Jag har skrivit till min svärdotter, borgmästa-rinn an . . . (Får se brukspatronen och Anne-Marie.) Men vad är det jag ser? Mitt brev kommer för sent! Det kommer mycket för sent.

FRIDA.

A, Gud ske lov å tack för det, bergsrådinna!

BERGSRÅDINNAN

till Anne-Marie och brukspatronen, som närma sig henne).

Min son Teodor, jag vill inte säja, att jag är nöjd. Men jag har just skrivit till min svärdotter, att den unga personen har tvingat mej att flytta hit för att ta hand om dej, fast det kommer att kosta mej två år av mitt liv. Jag slipper nu att göra detta, som skulle ha förkortat mitt liv, min son Teodor. Det är alltid något att vara glad åt.

PATRON TEODOR.

Bergsrådinna är numro ett i alla fall. Hon vet alltid å finna sej. Det är därför, att hon är ett begåvat fruntimmer.

Ridå.

Albert Bonniers förlag. ——————

SELMA LAGERLÖF OCH BERNT FREDGREN:

STORMYRSTÖSEN.

Folkskådespel i 4 akter.

2 kronor.

Albert Bonniers förlag.
——————

SELMA LAGERLÖF
OCH
BERNT FREDGREN:

STORMYRSTÖSEN.

Folkskådespel i 4 akter.

2 kronor.