Det här är HTML-versionen av Bakom fälda rullgardiner. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Under arbete...

FÖRSTA KAPITLET.

Hon hade stora blå ögon och ljusa lockar, som ringlade sig likt en gloria kring det lilla täcka ansiktet. Hon hade nyss fylt tio år och i de stora ögonen såg man redan striden stå mellan barndomens omedvetna oskuld och den spirande intelligensens forskande uttryck.

Hon hade slagit sig ned i förmakssoffan bredvid kandidat Höglund, som nyss kommit på besök. Bredvid honom var hennes älsklingsplats, ty hon tyckte så »förfärligt mycket» om den snälle, snälle kandidaten. Han var en studerande »medicinare» samt en skämtsam kurre för rästen. Hon hade slagit sig ned med ett skalkaktigt leende i mungiporna och en flammande rodnad på kinderna, strukit med sin lilla hand öfver hans arm och sagt så bevekande: »Snälle lille kandidaten, tala om någonting roligt för mig!»

Han var inte svår att öfvertala, han tog, som han brukade göra, hennes näpna hufvud mellan händerna, såg henne i ögonen med ett skämtsamt plirande och svarade: »Det skall jag visst göra, om Olga vill lofva mig att sitta mycket stilla och höra på, och om jag får en kyss . . . bara en liten, liten kyss, när jag slutat.»»Fy då, att kandidaten alltid skall ha betalt», sade hon och slet sig ur hans händer, men hur det var, så tog han en kyss af henne redan innan han börjat. Hennes mamma hade visserligen sagt, att hon nu var så gammal, att det inte passade att låta sig kyssas af herrarna, ty det var bara mycket små barn, som det passade för, men kandidat Höglund kände hon så väl, att därvidlag gjorde det då bestämdt ingenting. Och det låg äfven någonting i blodet hos henne, som kom hennes ögon att vidga sig, när hon kände den lätta beröringen af hans välformade läppar och kittlande mustachstrån. Det ligger ju någonting i blodet hos somliga -- -- --

Nu satt hon där med strålande blickar och halföppen mun och lyssnade till hans roliga studenthistorier. Han berättade med en kläm och en sådan intressant färgläggning, just afpassad för hennes ålder, att hon gång på gång kastade sig baklänges mot soffryggen, utbristande i stormande gapskratt.

Han hade präktiga typer att bjuda på ur studentlifvet, lefnadsglada fästprissar, sorglösa öfverliggare, hänsynslösa upptågsmakare -- hon kände redan, efter de många gånger de suttit tillsammans så här, han berättande och hon lyssnande, till studentlifvet som om hon själf deltagit i detsamma, och dessa studenttyper fotograferade sig så skarpt på den lilla flickans hjärna, att hon om nätterna låg och drömde om dem. Hon hade drömt ibland, att hon var med dem i en lång ringdans omkring en stor punschbål, att de dansade på ett ben och slogo kullerbyttor, och hon gjorde likadant -- -- »det var riktigt kusligt, men skojigt», sade hon när hon vaknade.

»Mins Olga den där »byxbaronen», som jag berättade om för några dagar sedan, vi kallade honom så . . .?»

»Den där, hvars ena byxben alltid var en fot längre än det andra?»

»Just han -- -- om honom har jag en präktig historia, jag har den af ett åsyna vittne . . .»

Medan nu herr kandidaten serverar sin historia, viljavi en smula närmare presentera vår hjältinna, hvars skiftande lefnadsöden kommo att innebära sådana djup af mänskliga passioner och mänskliga känslor, och hvilken vi nu först sammanträffat med som en liten ljuslocklig, skrattande älfva på tio år.

Hon var dotter till en grosshandlare vid namn Löfborg, hvilken för ett tiotal år sedan bosatt sig som handelsagent i småstaden L . . ., hvaräst vi nu befinna oss.

Han hade kommit dit nästan som en äfventyrare, utan förmögenhet och utan några försänkningar.

Men han hade tur. Några månader efter sin ankomst till staden, lyckades han af en ren händelse bli introducerad hos en af ortens förnämsta affärsmän, hvilken bland annat var bekant därför att han egde en ovanligt vacker, giftasvuxen dotter, som haft så godt som stadens alla »läjon» till friare, men alltid lika energiskt bortvisat hvar och en af dem.

Den nykomne främlingen, hvilken i sin fattigdom dock uppträdde med yttre elegans, lyckades slå an på den sköna grosshandlardottern alldeles med det samma. Inom ett år voro de gifta, fadrens betänkligheter att öfverlämna sin dotter i dylika okända händer betydde intet, och ett år därefter hade mågen fått ärfva både sin svärfars förmögenhet och hans utmärkta affär.

Den nye chefen för det gamla affärshuset lade nu sitt eget namn till den gamla firman och kallade den för Abelsson & Löfborg. Men det var icke endast firmans namn, han förändrade, det var äfven firmans affärer, som under den nya regimen undergingo betydliga förändringar. Och detta icke till det bättre.

Det lätta sätt, på hvilket han åstadkommit sin förmögenhet, steg den nybakade herr grosshandlaren åt hufvudet. Han utvecklade i privatlifvet ett luxiöst lefnadssätt, som i den lilla provinsstaden stod alldeles utan motstycke. Det kostade stora summor, men det gaf inte stora bekymmer så länge man endast hade den dödes hopskrapade kapital att gnaga på.Men, som sagdt, det värsta var, att de förut så utmärkt väl skötta handelsaffärerna nu började att kännetecknas af slarf, försumlighet och oordning. Omsättningen minskades för hvarje år, vinstprocenten likaledes, och då goda traditioner och gammal kredit icke ensamma kunna uppehålla ett handelsföretag, så såg innehafvaren af firman Abelsson & Löfborg sig snart tvungen att laborera med inteckningar, låneväxlar och affärer af det trassligaste slag.

Ännu höll han dock staten uppe. Hans våning bestod ännu af åtta rum, och det nobla möblemanget fans kvar, om också andra personer ägde det. Ännu höll han storartade bjudningar då och då, utvecklande inför sin på sista tiden en smula ombytta umgängeskrets ett rafflande öfverflöd i rätter och drycker. Men ute i staden var det en offentlig hemlighet att grosshandlar Löfborg lekte på underminerad mark och att man när som hälst kunde vänta en fruktansvärd krasch -- ty man trodde icke utan skäl, att han hade left så, att när han föll, föll han djupt.

Förhållandet mellan man och hustru hade varit lika oegentligt och löst som mellan grosshandlaren och affären. Det kunde inte vara annorlunda, han hade gift sig för pängarnas skull, hon af en lättfärdig nyck, tjusad af hans bleklagda ansikte och glada sällskapston. Och för närvarande hade det utvecklats till en absolut likgiltighet från hans sida och bokstafligen till hat från hennes. Hon hatade honom för att han förstört hennes förmögenhet och sköflat hennes framtid, hon betraktade honom som en inkräktare, som en lycksökare. Hon visste att han, som af naturen egde starka lidelser, höll dyrbara älskarinnor, medtagna från någon Stockholms-resa, och hvilkas närvaro i den lilla oskyldiga småstaden väckt den största skandal. Hon hatade honom för allt detta, och hon skulle velat rymma sin väg, om hon icke ägt två barn, två de allra sötaste små flickor, för hvilkas skull hon måste stanna, så länge det undergräfda hemmet ännu höll samman i några fogar.Hon älskade dessa bägge sina barn -- frukten af de första årens ogrumlade kärlekslycka -- lika starkt, lika mycket som det grämde henne, att hon ej kunde inför dem dölja sitt förakt för deras far. Hon kunde icke dölja det för sina barn, om hon också gentemot den yttre världen, i det närmaste åtminstone, förmådde undanhålla den skam hon kände öfver att tillhöra en man, som släpat hennes faders högt aktade affärsnamn i smutsen.

Hennes förhållande till de bägge flickorna kännetecknades af samma olikhet som de båda voro olika till sin natur. Den äldsta, Olga, ägde ett stolt, häftigt och egensinnigt temperament. Hon var fadrens gunstling och ägde många af hans karaktersdrag, stark i sina känslouttryck, lätt till sinnet och flyktig i sina böjelser. Hon var mest lagd för skämt och glam, hon koketterade inför fadrens herrbekantskaper innan hon lärt tala riktigt rent och kunde rasa som ett litet vilddjur under stoj och upptåg, då hon riktigt spelades upp.

Inför henne ägde den sorg, som modren visade i hemmet öfver fadrens handlingssätt och uppförande, icke stor betydelse. Hon förstod icke modren, hon kände ingen dragningskraft att sluta sig till sin mor, hon kände endast glädje och förtjusning, när fadren under gyckel och smekningar sysselsatte sig med henne.

Den yngre systern, Elsa, var nu sex år. Hon var tystlåten och vek, och det var just inte någon som sysselsatte sig med henne mer än modren. Men det var denna lilla flicka med sitt barnsliga sinne och sina spröda känslor, som modern tagit till sin förtrogna. De gräto och ledo tillsammans, den lilla utan att egäntligen veta hvarför hon grät, men hon älskade sin moder, och då hon hörde denna utösa sig i anklagelser mot fadren, fattade hon en instinktmessig motvilja för sin far. Denna motvilja öfverflyttades också med det samma på syster Olga, som hon tydligen såg var fadrens favorit. Mellan de båda systrarna alstrades således tidigt ett kallt och främmande förhållande. Och hvad som på det sättet lägges grunden till ibarndomslifvet och barnasinnet, det dör icke bort så länge lifvet varar.

I ett sådant hem och under sådana omständigheter var det, som hjältinnan i denna skildring tillbringade sina första år. Det var ett hem, som icke förädlade de medfödda anlagen eller dämpade naturellens dåliga böjelser, det var i stället ett hem, där en mängd af omständigheter bidrog att framkalla och tillspetsa de sämre karaktersegenskaperna.

Kandidat Höglund, som hade sina föräldrar boende i staden och hvilken vistades hemma under sina studieferier, utgjorde en af familjens närmaste umgängesvänner. Det var en person, som inte mycket brydde sig om skvallret i staden och som därför ogeneradt umgicks lite hvar som hälst, där det fans punsch och glada ansikten. Han var god vän både med herrn och frun och flickorna. Han spelade kort med grosshandlarn, konverserade salongsprat med frun och berättade studenthistorier för lilla Olga. Det sista gjorde han, egendomligt nog, allra hälst. Men kandidaten var en rigtig finsmakare i fråga om tycken, och därför tyckte han bäst om friska och vackra barnansikten, där ännu icke frisertänger, läppsmink och pudervippor hjälpt upp de naturliga behagen.

Olga var hans synnerliga favorit. Han beundrade den intelligens, som redan vid så unga år röjde sig i hennes omdömen och iakttagelseförmåga, han dyrkade lite smått hennes stora, blå ögon och näpna anlete, kring hvilket det ljusa hårets lockar böljade sig. Ock det må sägas till hans skam, att det var icke alltid den milda broderskyssen, som han tryckte på barnets läppar och panna, det låg ofta något af liebhaberns njutningslystnad däri.

Våra medicinska kandidater äro ju också beryktade för sina lättfärdiga vanor och sin brutala kurtis. Det ser ut som om deras vetenskapliga studier, karfvandet i människokött o. d., i hög grad skulle befrämja människonaturens lidelsefullhet och djuriska njutningsbegär -- --

Vi återgå till samspråket i förmakssoffan.

Kandidaten slutade just nu berättelsen om studentoriginalet, som begagnade ett för kort byxben och ett för långt.

Det var en ganska kuriös berättelse om »byx-baronen», som han benämdes. Han hade midt på torget i Upsala fallit på knä för en vacker dotter till en Upsala-professor, hvilken han händelsevis mötte på promenad. Flickan, som var af skojfriskt temperament och som kände till hans något rubbade hjärna, hade smålett, klappat honom på axeln och sagt med ett komiskt allvar: »jag dubbar er till min riddare, herr baron!»

Men detta skulle hon aldrig ha gjort, ty från den stunden förföljde den stackars kärlekskranke byx-baronen henne oafbrutet med sina blickar, bugningar, utrop och dylikt, hvarhälst han mötte henne. Han skickade henne kärleksbref, blommor och poem och blef så efterhängsen, att polisen till sist måste inskrida och skrämma honom.

Kandidaten fylde upp historien med en sådan massa smådrag och komiska poenger, att Olga upprepade gånger klappade i händerna och kastade sig bakåt, skrattande så att tårarne stodo henne i ögonen.

»Kors, en så'n rolig en!» utropade hon.

»Men vänta», inföll kandidaten, »jag har en annan småtreflig paschasa om den där karlen . . .»

»Men den får kandidaten inte någon kyss för», skämtade Olga och sprang upp och satte sig i andra ändan på soffan.

Kandidaten tog på sig en sträng min och skyndade efter henne för att hålla henne fast . . .

Då small ett skott.

Det kom från faderns arbetsrum, hvilket var skildt genom salen från det rum, där de båda personerna befunno sig. Dörren till salen stod öppen. Ljudet från skottet skar som en blixt genom luften.

Kandidaten och Olga sutto ett ögonblick som förstenade.

»Hvad var det?» frågade hon i hviskande ton. Helahennes kropp skakade af rädsla och ögonen stirrade rakt ut som om hon sett ett spöke.

Kandidaten reste på sig.

»Det kom från pappas rum», fortsatte hon hastigt, då hon icke fick något svar.

»Sitt stilla, Olga, jag skall se efter.»

Med några steg var han genom salen och tog i dörren till grosshandlarns privata arbetsrum. Dörren var låst.

»Är det någon där?»

Han lade örat till dörren. Han fick intet svar, där var tyst som i grafven. Utan att besinna sig lade han axeln till dörren och sprängde upp den . . .

På golfvet nedanför skrifbordet låg grosshandlarn med blodigt hufvud, högra handen grep krampaktigt om revolvern.

Olga hade smugit sig på tå efter kandidaten. Innan denne kunnat hindra henne, hade hon sett allt. Med ett hjärtskärande skri kastade hon sig ned öfver fadrens kropp, och när kandidaten skulle resa upp henne, var hon afsvimnad.

Allt detta hade försiggått lika fort som det är här beskrifvit. I dylika ögonblick ske alla våra handlingar med en reflektionslös brådska.

När kandidaten vände sig om och såg ut i salen, märkte han att skottet hörts långt. Familjens båda pigor stodo i dörren med förskrämda ansikten, handfallna och öfverraskade. Frun och Elsa voro utgångna.

»Gå genast efter en läkare, grosshandlarn har skjutit sig» sade kandidaten, »men skynda er.»

En af pigorna sprang stortjutande sin väg.

»Tag Olga här och bär henne härifrån, badda tinningarna med vatten», befallde kandidaten den andra.

Själf tog han den skjutne inunder armarna och bar honom till soffan. Han fick tag i ett par handdukar och band dem om pannan för att hämma blodflödet. Han kände på hjärtat, det hade redan stannat, grosshandlarn hade fått en ögonblicklig död, kulan hade träffat hjärnan.Det af blodet nedstänkta ansiktet hade en hemsk prägel. Anletsdragen voro förvridna af själskval, det syntes att det kostat stora plågor att rikta det mördande vapnet mot tinningens brosk.

Grosshandlarn hade kommit hem för en timma sedan och läst in sig på sitt rum. Man trodde honom vara sysselsatt med arbete för affären.

Han hade öfvertänkt sin ställning. Hans ekonomi var ruinerad, hans hemlif en daglig strid, hans njutningslystnad mätt och förslappad -- hvad skulle han längre lefva för?

Men han var rädd för döden, han var feg, och det var de sista minuternas djefvulska kval, som tryckt stämpeln på det hvita ansiktet, kring hvilket blodet forsade.

Sådan hade Olga sett honom, det var det sista minnet hon hade af sin far, hvilken trots allt var den ende, hon omfattade med någon kärlek.

Det satt kvar, detta minne, i hela hennes lif, och i stunder af de vildaste utsväfningar och den djupaste förnedring kunde det hända, att hon såg detta dödsbleka ansikte med de vanstälda dragen som en vålnad grina sig till mötes, erinrande henne om döden och domen öfver lifvet, framträdande som en ödets hämnande domare öfver det förgångnas och det närvarandes synder, och då kände hon en fruktansvärd rysning genomfara kropp och själ.

Men när hon vaknade till lif efter afsvimningen vid fadrens lik hade det kommit ett nytt drag i hennes karaktär, en hårdhet, ett förakt, ett elakt behof efter att plåga andra emedan hon sjelf blef plågad, hvilket förut icke funnits där. Barnasinnet hade fått en ny spricka, själslifvet en ny fläck. Revolverkulan träffade icke blott fadrens tinning, den efterlämnade äfven ett märke i den tioåriga Olgas själ.

ANDRA KAPITLET.

Efter grosshandlarens själfmord, hvilket naturligtvis gjorde ett ofantligt uppseende i staden, började för familjen ett nytt lif, ett lif med fattigdom och umbäranden, åtminstone jämfördt med hvad det varit förut.

Till en början var det icke så farligt, ty fru Löfborg ägde många vänner och väninnor från sin ungdoms och sin storhets dagar, men det går ju inte att hur länge som hälst lefva på goda vänners välvilja. Grosshandlarfrun hade aldrig fått vänja sig vid arbete, och nu stod hon där med två tomma händer, ty efter mannen hade det blifvit en storartad konkurs med många 100:tals tusen kronor i skulder och så godt som inga tillgångar -- den modernaste konkurstaten.

Hon hade naturligtvis ej fått behålla mer än det allra nödvändigaste, ingenting att pantsätta, ingenting att sälja och skaffa pängar för.

Och när den efterlefvande hustrun såg hur han förfarit med sina egna, hennes och sin familjs intressen, fattade hon efter hans död ett ännu djupare förakt för honom än medan han lefde. Hon plånade ut i de fragmentaf det forna hemmet, som hon nu fått till ansvar att sköta, hvarje spår af honom, brände, upp hans porträtt och förjagade hvarje hågkomst. Han var en röfvare, ansåg hon, och hon skulle behandla honom som sådan.

Så var det ej med Olga. I hennes minnesvärld framstod den lättsinnige och lastbare fadren i förklaradt ljus. Hon saknade hans leende och hans pigga skämt. Hon begrät honom under den största smärta, kanske mera som en vän och lekkamrat än som en far, men därför icke mindre djupt. Hon kunde icke mycket inse hans fel, hon hade endast minne af hans ljusare sidor.

Bland kvarlåtenskapen i de skåp, som voro placerade i grosshandlarns arbetsrum och där han tycktes gjort rent hus på många hyllor innan han lämnade detta jordiska, fans äfven en liten aflång ask, klädd med mörkröd sammet och hårdt omvirad med några sidenband i samma färg, på hvilkens lock var fäst en lapp med följande inskrift: »Till Olga, att ovilkorligen icke öppnas af henne förrän hon fylt tjugo år, från far.»

Frun hade funnit denna ask, af ungefär ett vanligt brefkuverts längd och bredd, då hon i sällskap med kandidat Höglund en gång ordnat en del papper i skåpen strax efter dödsfallet.

Då hon läste lappens innehåll gjorde hon en föraktfull grimas och ville slita upp locket med detsamma, men kandidaten, som äfven kastat ögonen på utanskriften, häjdade henne och sade allvarligt: »Inte så, fru Löfborg, asken är ju icke er!»

»Nå, det gör väl detsamma, jag skall väl ta hand om det, som tillhör mina barn.»

»Men Ni har icke rättighet att bryta mot den befallning, som står skrifven där.»

»Jag vill se hvad den innehåller, det är min rättighet, hvarför skall man göra sig dum med ett dylikt hemlighetsmakeri».

»Det är intet hemlighetsmakeri», svarade kandidaten och lade med en bestämd åtbörd sin hand på asken, »det

är en död människas önskan och en sådan är helig, då Ni ingen skada har af att uppfylla den.»

Kandidat Höglund hade visat sig som en god människa sedan han bevittnat den sorgliga tilldragelsen, han hade varit fru Löfborg till stor hjälp och tröst. Hon ville därför icke visa sig låg i hans ögon.

»Nå, då får kandidaten ta hand om asken och lämna den till Olga när Ni finner det lägligt. Jag känner mig icke hågad därför», sade hon kort och lämnade honom den.

»Jag skall förvara den så länge».

Han tog den med sig hem, då han gick. Han läste ned den i en byrålåda, i det han tänkte, att det icke brådskade med att öfverlämna den åt Olga.

Hvad innehöll denna ask? Den frågan gjorde han sig, men hur han tänkte i olika riktningar, fick han icke något mera sannolikt svar på sin fråga. Måhända endast ett helt enkelt »minne» från fadren. Men hvarför fick den inte öppnas förr än Olga fylde tjugu år? Något mera än ett vanligt »souvenir» var det utan tvifvel.

Han visste, att grosshandlaren innan han kom till staden fört ett lif, som han aldrig med ett ord hänsyftat på och som för alla var okändt. Måhända inneslöt det någon mystik, på hvilken askens innehåll kastade ett slags ljus. Han förstod att Olga var den enda varelse, till hvilken den döde skulle öfverlämnat någonting dylikt, men hon var ju nu endast ett barn...

Kandidaten fortfor emellertid att besöka familjen. Och hvad han i umgänget hos den samma först och främst lade märke till, var den bitterhet, det drag af beräknande elakhet, som bemängt Olgas sinne efter fadrens död. Den skarpsynte och icke så litet världserfarne kandidaten genomskådade att den unga flickan skilde sig mycket från andra flickor vid hennes ålder. Det hade alltid legat någonting i hennes ögon, som icke tillhörde det barnsliga, men nu såg han att detta växte för hvarje dag som hon blef äldre.

»Den tösens lefnadsflod kommer icke att flyta lika lugnt och regelrätt som de flesta andras», brukade han ofta säga till sig själf. Och inför sig själf måste han äfven medgifva, att han på sätt och vis var liksom litet kär i flickan, om man öfver hufvud kan vara detta i en barnunge, som nyss fylt tio år. Men han längtade efter henne som man längtar efter ett föremål för sin kärlek, och han njöt af hennes åsyn så som man njuter af dens åsyn, i hvilken man förälskat sig.

Den blaserade medicine kandidaten gick i sådana besynnerliga fantasier, att han ibland kunde skratta åt sig själf. Han räknade ut, hur länge det skulle dröja tills att hon blef giftasvuxen, han undrade öfver, hur det skulle kännas att på det sättet gå och år efter år vänta på en kvinnas utveckling i kroppsligt och andligt hänseende, för att sedan, när hon blef en smula mogen, göra henne till sin. Ja, sannerligen hade inte den lilla snärtan med sitt ljusa, burriga hår gjort den sällskapsvane kandidat Höglund alldeles bortkollrad.

Men det var icke heller utan, att han var liksom rädd för detta elaka i hennes karakter, som han särskildt på sista tiden kommit så väl underfund med. Hon kommer att bli vacker, spirituell och talangfull, det hade han då klart för sig, men kommer hon icke också att bli en intrigant, kokett och nyckfull kvinna? Det höll han också för troligt.

Och därför kom han ofta på den idén att han skulle vilja vid så unga år som möjligt taga hand om henne, utvälja uppfostringsmetod och umgänge samt utöfva inflytande på henne. Då kanske han skulle kunna dana henne till något precis hvad han önskade. Han var förmögen, han fick så mycket pängar han ville af sina föräldrar. Fru Löfborg var deremot fattig. Hvad hindrade att han framstälde förslaget om att »öfvertaga» Olga, hennes uppehåll och uppfostran?

Han skulle nog framställa saken så, att hon blef öfvertygad om, att han hade fullkomligt rena och ärligaafsikter med flickan. Hon skulle inte få tro att han ville ha uppsikt öfver henne -- han hade nog hört talas om dylika smutsiga uträkningar -- för att han skulle vara säker på, att hon var fläckfri och oskärad, när han en gång i raffinerad njutningslystnad behagade sträcka ut handen efter hennes ungdoms oskuld. Åhnej, en dotterdotter till grosshandlar Abelsson var icke skapad för något dylikt; han ville öfvertyga hennes mor om, att det var hans bestämda afsikt att uppfostra henne för ett giftermål med honom själf, när tiden en gång var inne. Det kunde låta barnsligt, när han framstälde det, men det kunde nu inte hjälpas, han kände att han måste.

Men hur skulle Olga själf upptaga ett dylikt förslag? Det hade han ingen aning om, men han bygde framgången på det kyliga förhållande, som faktiskt existerade mellan henne och modren. Och nog skulle Olga med sina anlag för äfventyrlighet, med sitt medfödda begär efter omväxling finna sig förtjust i att komma från hemmet, småstaden och allt detta gamla, som påminde henne om fadren och hans öde.

När han en gång befann sig på ett af sina vanliga besök och då frun och han händelsevis voro ensamma, emedan flickorna gått ut, beslöt han sig för att kasta fram frågan.

»Jag ville tala med fru Högborg om en viktig sak. Det rör Olga», började han.

»Har kandidaten öppnat asken?» inföll hon tvärt och äfven en smula spefullt.

»Nej, visst inte, hur kan Ni förmoda något sådant. Det är någonting som jag själf funderat ut.»

»Hvad kan det vara?»

»Hör nu, fru Löfborg, skulle Ni bli mycket förvånad, om Olga allaredan hade en friare?»

»Ja sannerligen blefve jag inte det», kastade hon fram med ett kort skratt.

»Men icke desto mindre har hon det.»

Hon svarade med att ånyo dra på mun.

»Hon har det, och en allvarlig sådan», fortsatte kandidaten med eftertryck.

»Kandidaten behagar visst drifva med mig.»

»Inte ett dugg, det försäkrar jag. Förhållandet kan förefalla löjligt, men det är ändock faktiskt.»

»Jaså. Och kandidaten har åtagit sig att blifva böneman. Men Ni vet ju, att lagen förbjuder folk att gifta sig vid elfva års ålder. Ha, ha, ha.»

Hon brast ut i ett riktigt gapskratt. Aldrig hade hon sett den belefvade kandidat Höglund i en så komisk situation.

»Min fru, jag är icke någon böneman.»

»Jaså, friaren själf, det är . . .»

». . . det är just jag», afbröt kandidaten henne, i det han ansträngde sig till det yttersta för att hålla sig allvarsam. »Det är inte frågan om att arrangera giftermål hvarken i år eller till nästa år, det förstår Ni nog, det gäller endast att bygga opp en framtidsplan.»

»Ni ville alltså bara förlofva er med Olga, men är hon inte väl ung till det också», tyckte frun ironiskt och brast ut i ett nytt skratt.

»Här skall ni i få ord få höra, hvad det är frågan om. Jag har gått här och blifvit förtrollad i er dotter, det kan jag ju öppet bekänna. Det har vuxit fram hos mig till en fix idé, hvars makt är absolut obetvinglig, att jag skall gifta mig med henne, när hon blir så gammal att det går för sig. Det är inte något skämt. Jag känner mig själf så väl, att jag vet, att det inte är någon tillfällig nyck . . . det är någonting som jag bestämdt vill, som jag är intresserad af, som hos mig blifvit någonting af religiös tro . . .»

»Nå, men hvarför behåller Ni det inte tills vidare för er själf; Ni kan väl inte begära, att Olga skall ge er något löfte vid sin ålder . . .»

»Nej, så dum är jag naturligtvis inte, men jag begär af er, att Ni skall öfverlämna henne i mina händer, att jag skall få ombestyra och bekosta hennes uppfostran; med ett ord,att jag skall få blifva en värklig far så länge tills jag kan fråga henne, om hon vill bli min hustru.»

»Och därför har kandidaten nu riskerat att göra den löjliga förklaringen, att Ni är förälskad i en barnunge?»

»Ja. Men så löjlig är den väl inte, nog kunna väl äfven barn uppväcka ett visst tycke hos äldre personer af motsatt kön. Det förefaller mig som om dylik oskyldig samförståelse mellan ett barn och en äldre person icke är vare sig så komisk eller så onaturlig.»

»Men Ni riskerar ju ändock att Olga, när hon blir giftasvuxen, aldrig kommer att besvara Er böjelse, ifall nu denna skulle existera, som Ni förmodar.»

»Den risken löper jag, och skulle så inträffa, så får jag stå mitt kast. Men jag är värkligen i det fallet en smula sangvinisk.»

»Nå inte mig emot. Kandidaten vill alltså upptaga Olga till sin -- -- dotter.»

»Ja, det vill jag, och jag har redogjort för mina motiv i grund och botten. Detta af två orsaker. För det första därför att jag inte ville komma som en välgörare och anspela på den ställning, i hvilken ni genom en annans förvållande råkat. För det andra därför att ni ej skall tro, att jag ville begagna mig af Olgas ungdom för att sätta henne i en situation, som för mig underlättade realiserandet af några usla planer, när Olga vuxit upp. Därför har jag kommit som friare, därför har jag framstält saken i dess värkliga form. Förstår Ni mig, fru Löfborg...?»

Han räckte henne handen. Hon fattade den varmt.

»Vi skola tala vidare om saken. Jag inser nog, att jag står i en ställning, som gjorde det till en lycka för mig att slippa alla de utgifter, som äro förenade med en flickas uppfostran. Men jag har ju äfven andra plikter som mor. Olga och jag ha visserligen aldrig kommit öfverens, vi ha varit främmande för hvarandra så långt jag mins tillbaka, men hon är ju ändå min dotter och jag känner mitt ansvar för henne betydligt tyngre än för Elsa.»

»Ni menar att Ni är mera orolig för hennes öde än för hennes systers.»

»Har jag då inte skäl därtill?»

»Det har Ni, Olga har någonting i sin natur, som inte bådar godt för framtiden, men jag tror äfven att hon har goda sidor, som kunna framkallas och blifva de starkaste.»

Han ville icke visa ringaktning för modern genom att säga henne, att det just var därför han ville föra Olga under bättre förhållanden än de hemmet kunde erbjuda henne.

»Får jag tala med Olga om den saken eller vill Ni göra det själf?» frågade kandidaten.

»Ämnar Ni då genast realisera er plan?»

»Om Olga icke visar motvilja därför, så när fru Löfborg det tillåter.»

»Nå, då får kandidaten först resonnera med Olga. Ni kan säga henne att vi talat om saken, så skall jag sedan förklara för henne hvad jag tänker.»

Några dagar därefter satt kandidat Höglund åter fram på kvällsidan i ett af de bägge rum, som härskapet Löfborgs disponerade för närvarande. Sedan de gemensamt druckit en kopp kaffe, kom frun ihåg, att hon hade någonting att uträtta ute i staden. När hon framkastade det, framstälde Elsa genast en begäran att få följa med. Olga däremot spetsade på, såsom någonting mera roligt, att få sitta ensam med kandidaten och prata.

Det var nu bortåt fyra månader sedan grosshandlarn skjutit sig. Kandidat Höglund hade på grund af privata affärer nödgats flera månader längre än vanligt uppskjuta sin afresa till universitetet. Men han hade bestämt sig för att fara dit om några dagar.

När Olga och han blefvo ensamma, ansåg han därför tiden vara inne och tillfället gynsamt att kasta fram den fråga, om hvilken frun och han förut resonnerat.

»Hör nu Olga», började han, »jag har någonting mycket viktigt och mycket allvarligt att tala med Olga om.»Han kallade henne ej för »du», ty hon hade aldrig sagt »farbror», utan nämde honom alltid med hans titel.

»Jaså, hvad då?»

Den lilla elfva-åringen tog på sig en mycket »snusförnuftig» min, som hon ibland kunde göra, och hon såg då mycket lillgammal ut, enligt hvad kandidaten tyckte. Men den minen passade just nu.

»Tycker inte Olga, att det skulle vara roligt att få resa bort härifrån staden, resa till en annan plats . . .?»

Han visste inte riktigt, hur han skulle säga, för att inte komma fram med det för häftigt.

»Skall jag fara ensam?»

Det var den fråga, som först uppstod i hennes hjärna.

»Ja, ensam!»

»Skall inte Elsa följa med, och inte mamma . . .?»

»Nej!»

»Inte kandidaten heller.»

»Hvarför skulle just jag följa med?»

»Eftersom det är kandidaten som frågar.»

»Jag skulle bara komma och hälsa på Olga ibland.»

»Hvart skulle jag då fara?»

»Till Stockholm, till hufvudstaden.»

»Och inte mamma skulle följa med?»

»Det har jag ju sagt att hon inte skall.»

»Men får jag fara för henne?»

»Hon har lofvat mig det.»

»Är det kandidaten, som vill att jag skall resa dit?»

»Ja!»

»Hvarför det då?»

»Emedan jag där känner en snäll gammal fru, som skulle ta hand om Olga och lära Olga mycket som hon inte kan få lära här hemma!»

»Blir det roligt också att vara där?»

»Naturligtvis, i en så stor stad, tänk hvad där är mycket att se mot här hemma.»

»Skall mamma betala för mig där?»

Den frågan var kandidaten inte beredd på. Han drogpå svaret. Han ville inte precis säga, att det var han, som styrde om allt. Han kringgick ett direkt svar:

»Ja visst, och skulle hon inte kunna det fullständigt, så skall jag hjälpa henne. Det blir för rästen mycket billigt. Jag känner den gamla frun så väl.»

»Hvarför vill kandidaten det så gärna?»

»Hm . . . jag vill att Olga skall så tidigt som möjligt få se lite mer af lifvet än Olga kan få här hemma. Jag var ju en god vän till far . . .»

Vid det ordet steg tårarna henne i ögonen, kandidaten hade berört hennes vekaste hjärtesträng. Han steg upp, tog hennes lilla fina ansikte mellan sina händer, såg henne i ögonen och sade i glad ton för att jaga bort hennes ledsnad:

»Nå, går Olga in därpå utan någon motvilja?»

»Ja, om kandidaten och mamma vill det . . .»

Han gaf akt på att hon nämde honom först. Det kom liksom något varmt öfver hjärtat. Han höll värkligen mycket af henne. Och hon var söt, där hon stod med de stora, talande ögonen fulla af tårar, och det ljusa hårets vackra lockar i oregelbunden yppighet kring panna och kinder.

Han böjde sig ned och kysste hennes panna. Han vågade inte beröra hennes läppar. Han var lika blyg som om han stått och friat till en tjugoåring. Man han tyckte att det fans något i detta ansikte, som gjorde att man glömde hennes ålder.

»Och Olga skall inte sakna mamma . . . eller Elsa . . . eller hemmet . . .?»

Det var nog en oförsiktig fråga. Men han ville pröfva henne.

Hon såg på honom och hennes ögon vidgades ännu mera. Han såg den där elaka glimten i dem, när hon skakade på hufvudet och sade:

»Det tror jag inte.»

När frun sedan kom hem, hade kandidaten och hon ånyo ett längre samtal. Och så blef det bestämdt, attOlga skulle inackorderas i Stockholm, hos en gammal, högst respektabel fru, vid namn Rosenberg, hvilken kandidat Höglund kände sedan lång tid tillbaka och som ägde ett väl ansedt, förstklassigt pensionat för unga flickor.

Kandidaten visste att denna fru, hvilken ägde en lång erfarenhet som uppfostrarinna, skulle bättre än någon annan kunna leda Olga i god riktning, och han var besluten att erbjuda henne riklig betalning för att hon skulle egna den unga flickan sin speciella omvårdnad.

Några dagar därefter reste kandidaten till Upsala. På genomresan i Stockholm besökte han fru Rosenberg, ombestyrde inackorderingen och fick hennes bestämda löfte i den riktning han önskade.

När detta var gjordt kände den unge medicinaren sig riktigt tillfredsstäld. Han, som hittills lefvat ett fjärilslif för stundens glada nöjen, hade fått en lifsuppgift: att bevaka en ung flickas uppfostran, en flicka, som om en sju eller åtta år, när han fått en bra plats som läkare, skulle bli en skön och intelligent kvinna, hvilken han skulle betrakta som sin tillkämpade egendom.

Men om . . . det kom vissa om och men i vägen, Åh, hvarför skulle hon inte lära att tycka om honom. Han såg bra ut, var rik, hade ett godt hjärta, åhnej, det tviflet var då öfverflödigt. Så resonnerade han.

Om en månad var Olga i Stockholm. Fru Rosenberg mötte henne vid tåget och egnade henne den största välvilja från första ögonblicket.

På den elfvaåriga Olga gjorde hufvudstaden ett öfverväldigande intryck, så långt hennes barnakänslor kunde uppfatta ombytet. Hon kom till en annan värld. Hon såg höga, väldiga stenhus, stora torg med statyer, butiker med fönsterrutor af fabelaktiga dimensioner, kollossala gaslyktor med många lågor och mycket annat i den stilen. Hon såg en tät ström af människor och åkdon på gatorna, hon hörde ett surr, ett klockpingel från spårvagnar och omnibussar, hon kände fläkten af ett brusande, gripande lif, som hennes unga fantasi inte på långt när anat i den lilla»Nu är det min vals», säger han. (Sid 31).småstaden, men hvilket från första stunden grep henne med sina polyparmar och sög sig fast i den af naturen rikt begåfvade och lättrörda flickans själ.

»Nu är jag i Stockholm och jag är alldeles yr i hufvudet ...» Så började Olga det bref, hon omedelbart efter ankomsten med sin barnsliga, oöfvade stil skref till kandidaten.

Skulle denna underrättelse ha gjort honom lika stor glädje, om han vetat, hvad hon där skulle komma att genomgå?

Du »sköna synderska» vid Mälarstrand, lika vacker som du är utanpå lika mycket af synd och skam döljer du därinnanför skalet. Hur många kvinnor ha icke dina gator, krogar och bordeller slukat, hur många offer för lättsinnet, vinningslystnaden och skefva samhällsförhållanden? I de mörka nätterna, när »Mälardrottningen» ligger ljuf och fager som en sofvande jungfru, då rasa lidelserna, då klinga pokalerna, då flyter guldet, då säljas mänskosjälar och mänskokroppar, då spelas det scener af den vidrigaste beskaffenhet i eleganta salonger och usla hålor -- bakom fälda rullgardiner.

TREDJE KAPITLET

Hotellets fästsal strålade i bländande belysning. Mellan väggarnas jättestora speglar skimrade flaggor och blommor i tusende nyanser, här och där var uppsatt en artistiskt målad tafla, som i humoristiska drag egnade sin hyllning åt lifsglädjen och skämtet, och på det bonade ekgolfvet rörde sig en stor skara af herrar och damer, klädda i brokiga, mångfärgade, lysande dräkter.

Det var maskerad.

Smårummen på båda sidor om den stora fästsalen voro förvandlade till små vinterträdgårdar. Mellan grenarna på de väldiga krukväxterna och de doftande granarna voro placerade kulörta lyktor i mörka färger, som gåfvo en dunkel, stämningsfull belysning. Mjuka, mörkröda sammetsstolar och divaner lockade till hvila efter dansens ansträngningar, och de små marmorborden jämte de snabbt och diskret framilande kyparne gåfvo en erinran om det behof efter svalkande och stimulerande drycker, som värmen och dansen måste framkalla. De många smårummen voro icke blott egnade åt Venus utan äfven åt Backus.

Och man dyrkade bägge.De unga damerna, de flesta klädda i lätta fantasidräkter, med kjolar till knäna och djupt urringade lif, lutade sig bakåt mot de fjädrande ryggstöden, brösten häfde sig våldsamt efter den stormande dansen och blickarna glänste af lystnad efter kurtis och champanj genom de smidiga ansiktsmaskernas ögonhål.

De unga kavaljererna, klädda i färgmättade karaktersdräkter eller i frack, med svarta masker för ansiktena, slogo sig ned bredvid, tätt intill sin dam. De hviskade fagert smicker och spruddlande skämt i damernas öron. De ropade på kyparn och bestälde in rusande drycker. Glasen höjdes, fuktiga ögon möttes, kropparna trycktes mot hvarandra, man skålade, skrattade, skämtade, rasade . . .

Det var maskeradlif, den ystra glädjens, den djärfva kurtisens lif, glänsande som en såpbubbla, men också lika tom som den.

I den stora salen var glädjen mera högljudd. Det kom ett sorl från dessa hundratals maskerade menniskor, hvilket var sammansatt af tusentals olika toner och hvilket steg som en rök af oartikulerade ljudvågor mot taket.

Och hvilket panorama af lustiga figurer, som rörde sig på golfvet! Negrer, turkar, indianer, engelsmän i rutiga kostymer och grå cylinderhattar, bonddrängar, dalmasar, grilljannar, gardister och en mängd andra typer och karakterer i ett oredigt virrvarr, blandade med blomsterflickor, haremsdamer, englar i tyllkjolar och silfvervingar, mjölksurror, kökspigor, dalkullor och en massa andra kvinliga karakterer. Bruna, blå, svarta och ljusa ögon skalkades och sköto blixtar bakom ansiktsmaskernas ogenomträngliga sköldar. Kvickheterna och de giftiga anspelningarna gnistrade som raketer, rörelserna voro på samma gång lätta och djärfva -- det var maskeradlif, den ogenerade fröjdens, ögonblickets fria kärleks- och dryckesfäst.

Men det var farliga timmar för unga sinnen. Pängar förstördes, dåliga bekantskaper stiftades och man söp in en frivol lefnadsglädje, som kunde fläcka karakteren ochinympa sjukdom på själslifvet. Glädjen har oftast äfven en frånsida.

Bland maskeradgästerna måste vi särskildt lägga märke till en liten »dam», hvars veka, slankiga gestalt och ungdomligt outvecklade former alltför väl skvallrade om, att hon ännu icke passerat gränsen för barnaåldern. Men om vi gjorde en närmare bekantskap med henne, skulle vi finna i sätt och stämma någonting brådmoget, som föga harmonierade med kroppsbygnadens barnsliga karakter.

Bland hundratalen af maskeradbesökande syntes hon naturligtvis inte mycket och kunde icke genom dräktens originalitet eller elegans väcka något uppseende, men på de personer, som hon inom trängre kretsar träffade tillsammans med, gjorde hon ett egendomligt intryck. Det var omöjligt att göra klart för sig hvad hon var. Gestalten gaf intryck af en skolflicka, som stulit sig från hemmet och utan föräldrarnes samtycke bevistade maskeraden, men det fria sätt, på hvilket hon uppträdde, och den slagfärdiga ledighet, med hvilken hon växlade repliker, tycktes tillkännagifva, att hon tillbringat sin tid någon annorstädes än i barnkammaren under en pedantiskt sedlig guvernants uppsikt. Det låg, som sagdt, hos henne en sådan besynnerlig blandning af barnets naivitet och den studerade sällskapsmänniskans kalla reflektionsförmåga, att åtskilliga unga herrar, som hon dansat med, betraktade henne med den allra största nyfikenhet. Dansa kunde hon, och det ganska väl, men däri låg ingenting märkvärdigt, ty nu för tiden skickas ju »bättre» familjers barn till dansskolan innan de lärt sig att läsa rent.

Af dessa herrar var det dock en, med hvilken hon stod på mer förtrolig fot och hvilken tycktes väl känna henne. Så var också förhållandet, ty dessa bägge hade just gjort sällskap till maskeraden. Han var hennes ordinarie kavaljer.

Denne unge man var klädd till en modern s. k. grilljanne, sekelslutets stora snobbtyp. Det mest uppseendeväckande af hans kostymering var en eldröd långhalsduk

och en väldig knölpåk, som han med ett humoristiskt påhitt bar i en snodd öfver axeln och därför icke behöfde lägga ifrån sig, då han skulle svänga sig i dansens ringar. Det förorsakade litet obehag, men det var högst originelt och gjorde mycken lycka.

Hans unga följeslagerska hade en enkel, smakfull dräkt, hufvudsakligast hållen i skärt. Samma färg bar äfven hennes ansiktsmask.

Men man såg icke mycket på hennes dräkt, det var några naturliga behag, som framträdde med oemotståndlig makt. Hvad man först och främst lade märke till, då man betraktade henne, var det rika, praktfulla håret, öfver hvars ljusa lockar tycktes vara strödt ett skimmer af guldglans, och de stora, talande ögonen, i hvilkas djupblåa färgton låg någonting utomordentligt skönt och tjusande. Det var det blonda håret och de stora ögonen, som dominerade intrycket. När man såg detta, väntade man sig där bakom masken ett ansikte af ovanlig skönhet.

Det var därför icke blott förvåning öfver sitt brådmoget djärfva sätt hon väckte hos de personer, som hon mera intimt stötte samman med under maskeradens sällskapslif; det intryck, man omedelbart därefter erfor vid betraktande af henne, var beundran öfver hårets och ögonens skönhetsmakt.

Just nu spelas upp en vals, en lekande melodi af Strauss. Tonerna komma mjuka, smekande, de elektrisera, gifva lif åt hvarje närv och muskel.

Den unge kavaljeren i grilljanne-kostym skyndar fram till den lilla damen i skärt, bjuder henne armen med en förtrolig bugning, och drager henne fram genom en hop af åskådare, som ännu icke hunnit ordna sig till dansen.

»Nu är det min vals», säger han.

»Ja, du, till alla de öfriga danserna är jag uppbjuden», säger hon med en liten knyck på nacken, som skall bevisa att hon inte är beroende af honom för att få dansa.

»Gratulerar!»

Och så bockar han sig ironiskt.

»Är du nöjd?» frågar han vidare.

»Julius, det är rysligt roligt . . . gudomligt!»

Hon gör en gest, som visar hur förtjust hon är.

»Du uppför dig ju, som om du vore född på en maskerad.»

Det var han, som kom med den anmärkningen.

»Ha, ha, ha . . . tycker du att jag är en så'n dufunge annars då?»

»Nej, men jag trodde du skulle vara rädd för att språka vid herrarna.»

»Rädd . . . Bah!»

Hon lade ett visst förakt i rösten.

»Du är riktigt söt i den där kostymen», hviskade han henne i örat, »du får lof att ge mig en kyss sedan.»

»Kom inte med sådana där dumheter nu, du har ju lofvat att vara min skyddspatron i kväll», svarade hon.

»Är du inte ängslig?»

»Hvad skall hon göra mig?»

»Skvallra om det.»

»Hon vet ju inte hvar jag varit.»

»Men det måste du allt klämma fram med.»

»Aldrig!»

Det blixtrade till i hennes ögon, en blixt af trotsig beslutsamhet.

Och så tog han den lilla späda »damen» om lifvet och valsade ut.

Hvem var hon?

Läsaren har måhända redan känt igen hennes ljusa lockar och blåa ögon. Det var Olga Löfborg.

Hon var nu fjorton år, öfver tre år ha förflutit sedan hon kom till Stockholm. Dessa tre år hade hon tillbringat i fru Rosenbergs pensionat.

En karakteristik af hennes utveckling under dessa år ligger endast i den händelse, att vi återfinna henne midt i natten på en maskerad. Vi kunna vara säkra på, att det icke var med fru Rosenbergs medgifvande, som hon uppehöll sig här. Nej, hon hade gått dit utan tillåtelse. Honhade inte ens försökt att få en sådan, ty hon visste att den stränga frun aldrig skulle låta en fjorton års gammal flicka bevista en dylik tillställning, synnerligast som hon inte kunde få något äldre, respektabelt sällskap.

Men Olga hade beslutat sig för att gå dit, kosta hvad det ville, och hon hade också satt sitt beslut i värkställighet. Hon visste, att hon därhemma i pensionatet skulle förorsaka den största oro öfver sitt plötsliga försvinnande. Men det ryckte hon på axlarna åt. Hon kunde inte motstå frestelsen att få vara med på något, som hon aldrig förr skådat och som hon tyckte skulle bli någonting alldeles utomordentligt i nöjesväg.

Den hjälp, hon behöfde för att realisera sin plan, hade hon fått af den unge man, som nu var hennes kavaljer i valsen.

Äfven han var ännu nästan ett barn, dock tre år äldre än hon. Han hette Julius Wilmer och var son till en mycket förmögen landtbrukare i Stockholms-trakten. Han var en välväxt och vacker gymnasist i ett hufvudstadens högre läroverk och var bland sina kamrater känd för att ha särskild »tur hos flickorna.»

Olga och han hade sammanträffat för ett år sedan. De hade genast känt sig dragna till hvarandra, kommit tillsammans allt oftare, och på sista tiden kunde man hvarenda kväll se dem promenera tillhopa utåt Djurgården eller Skeppsholmen.

Det hade naturligtvis kommit till pensionsförestånderskans öron, hvem Olga brukade uppvaktas af, när hon fick lof att gå ut ett slag om aftnarna; och den gamla frun, som gjorde allt hvad som stod i hennes makt för att öfvervaka och beskydda Olgas ungdom för det, som kunde skada henne, fastän hon tydligt såg, åt hvilket håll den unga flickans sinne allt mer började luta, hade icke fått några särskildt dåliga upplysningar om den unge gymnasisten, hvarför hon heller icke kunde förneka Olga hans sällskap.

Det var Julius Wilmer, till hvilken Olga en gång

under en aftonpromenad framstält, att hon föresatt sig att besöka en offentlig maskerad, som hon sett annonserad i tidningarna.

»Är du tokig, det får du bestämdt aldrig lof till, du är för ung,» hade han svarat.

Men då hade hon knipit på sin lilla mun och frågat honom, om han ville hjälpa henne, ja eller nej, och sa' han nej, så kunde han göra sig räkning på, att han aldrig mer finge träffa henne.

Ja, han var nu på gymnasistmanér alldeles förtvifladt »kär» i henne, och hvad skulle han då svara annat än »ja». Men såsom varande litet äldre än hon, så förstod han mycket väl, hvilken risk de löpte. Visserligen var han inte rädd utaf sig, men han tyckte det gick för långt, om Olga skulle vara borta halfva natten, utan att tala om hvar hon varit. Det skulle nog komma fram till sist. Han hade eget rum och kunde därför vara borta en kväll så länge han ville, men det skulle komma i dagen, att Olga haft honom i sällskap.

Hans invändningar tjenade emellertid till ingenting. Olga sade bara »att han var feg», men då lofvade han att visa henne att det hade han då aldrig varit, det var mest för hennes skull, som han drog det i betänkande.

Emellertid hade Olga så småningom förmått afhandla saken så, att han till sist kände sig lika lifvad som hon af det »lilla äfventyret». Han erbjöd sig att skaffa henne en passande kostym, »i hvilken hon inte skulle se alltför ungdomlig ut», och att bjuda henne på åkning, när de skulle fara hem.

De gjorde sedan gemensamt upp alla detaljer. Wilmer skulle hyra ett rum i samma hotell, där maskeraden försiggick. Där kunde hon få kläda om sig både före och efter balen. Vagnen skulle de låta köra till närmaste hörn, sedan skulle Olga gå till fots och slå på hos portvakten, ifall porten var låst. När hon kom opp till fru Rosenberg, skulle hon duka opp en historia om att hon blifvit sjuk, när hon varit hos någon väninna, eller

att hon blifvit bjuden på en åktur utåt landet eller dylikt. Hon förstod nog, att man inte skulle tro henne, men det gjorde detsamma, bara hon hade någonting att säga.

»Ser du Julius», hade hon sagt, »jag struntar i hvad den där gamla frun tycker, hon får betalt för hvad jag kostar henne och se'n har hon inte med mig att göra.»

När tiden var inne, hade allt gått efter önskan och beräkning. Kl. sju hade hon gått hemifrån, utan att något närmare redogöra för hvart hon skulle gå. På Norrbro hade hon råkat Wilmer och de hade först tagit sig en halftimmas promenad. Hon hade då, när de kommo lite undan från de mera trafikerade gatorna, af tacksamhet mot honom visat honom en förtrolighet, som kom den svärmande unge mannen att bli riktigt yr i mössan. Han skulle kunna gä i döden för henne, om hon begärde det, tänkte han för sig själf.

Det brukar vara en älskogskrank, varmblodig ung mans vanliga tanke, som vi veta. Men sannt är också, att icke många i flickåldern stående kvinnor hafva ägt denna i själfva naturen liggande förmåga att »slå an», att berusa, som Olga Löfborg ägde. Det var den dubbelhet i naturellen, hvilken vi förut redogjort för, som värkade likt en trolldomsmakt på den, som hon skänkte sin ynnest. Och under dessa tre år, som hon tillbringat i hufvudstaden, hade en tillsats af behagsjukt koketteri, hvilket alltid följer en vacker kvinnas utveckling i spåren, i hög grad tillspetsat och skarpslipat hennes tjusningsförmåga. Den man, hon utvalde, måste bli hennes slaf. Hennes välde öfver könet var redan moget, fastän hon ännu stod i utvecklingskedet.

Kl. nio hade de trädt in i maskeradrummen, han i grill-jannekostym, hon i skär fantasidräkt.

Det var, som sagdt första gången som Olga befann sig på en dylik glädjefest. Och hon rycktes med i den berusande fröjden både till kropp och själ. Hon tyckte att hon lefde i en annan värld. På en gång kände hon alla hittills obestämda önskningar efter ett lif i glans och fäst

och glädje få form och realitet. Hon kände, om ock förståndet ännu ej var nog skarpt att gå till botten af saken, huru denna ystra, sinnliga fjärilslek, som maskeraden bjöd på, virade sina fina silkestrådar om hennes känsla och fantasi. Hon sög in den varma, parfymmättade luften med ett hittills okändt välbehag, och hennes hjärta klappade våldsamt af en glödande sinnesrörelse. Hemmet, modrens seriöst förmanande bref, kandidat Höglunds faderliga vänlighet, pensionatets nyktra enformighet, fru Rosenbergs moderliga stränghet -- allt glömde hon under dessa timmar, det sjönk ned för henne som om jorden uppslukat det förutvarande; hon hade tagit det första, hänförande steget på det sinnliga nöjets rosenväg, utan att känna ett enda stygn af dess hvassa törnen.

Hon hade lofvat Julius att endast läppja ett litet, litet grand på glaset, ifall hon skulle bli bjuden på vin eller dylikt af de herrar, som dansade med henne. Men detta löfte glömdes, när hon, för första gången i sitt lif, förde ett glas champanj till läpparna. Redan efter första polkan hade hennes tillfällige kavaljer, en herre i munkkåpa, bjudit henne på den förföriska drycken. Hon tog en djup klunk och hon tyckte att det gick som en eldstråle genom ådrorna. Och de stora ögonen fingo en feberhet glans, hon kände huru hon törstade efter mer, mer . . .

Wilmer, som egde den diciplinerade skolpojkens ängslan för efterräkningar och som sett maskeradglädje på nära håll förut, började känna det riktigt kusligt, när han efter några timmar såg huru champanjen i förening med luften slog Olga åt hufvudet. Kl. ett hade de öfverenskommit att lämna tillställningen och till den tiden hade Wilmer bestält en hyrvagn. Han ville visa sig riktigt gentil, och han hade ständigt godt om pängar. Han var starkt betänkt på att försöka få Olga hem före den tiden, om det var möjligt, hvilket han dock tviflade på, ty han såg, med hvilken njutningslysten vildhet, hon deltog i det muntra lifvet. Han hade dansat en français och en vals med henne, till alla de öfriga danserna hade hon haftandra kavaljerer. Hon hade, som vi hört henne själf skryta med inför Wilmer, icke behöft sitta öfver en enda gång. Man kunde tvärtom säga, att hon, trots kroppens barnsliga hållning, varit så godt som eftersökt, och när de uppvaktande dansörerna hörde med hvilken oväntad spirituell skarpsinnighet den lilla ljuslockiga älfvan kunde lägga sina ord, så egnade de henne sin hyllning och sin närgångna kurtis alldeles som om hon varit en stor fullvuxen dam.

Och det tyckte Olga inte illa om, i synnerhet inte sedan hon hunnit att dricka ur ett par glas champanj. En elegant herre i frack med svarta blixtrande ögon, hvilka riktigt hållit på att förhäxa henne, hade till och med vågat sig att upprepade gånger kyssa henne pä en af hennes obetäckta öfverarmar. Hon hade inte skrattat däråt, tvärtom, hon hade känt en besynnerlig ängslan, när det skedde, men hon satt alldeles orörlig och lät honom hållas, hon tyckte att hans ögon höllo henne fången.

Mellan danserna hade Wilmer flera gånger närmat sig henne och hviskat några förmanande ord, hvilka hon till sist bara hånlett åt.

»Drick icke mer champanj, Olga», hade han sagt, »du förstår, att det går tokigt, när du kommer hem.»

»Åh, hör du Julius, var inte tråkig», hade hon svarat och nupit honom i hakan.

Klockan var nu ett. Om en timma skulle balen afblåsas, men nu hade Wilmer föresatt sig att Olga inte skulle få stanna här en minut längre. Det var han, som gjort det möjligt för henne att komma hit, och han skulle nog ställas till ansvar för det skedda. Men skulle han våga föra henne hem i det tillstånd, hon nu befann sig?

Han träffade henne i ett af smårummen. Hon satt vårdslöst tillbakalutad mot en af de sammetsklädda stolarnas mjuka ryggstöd. Hon skrattade högljudt åt kvickheterna, som hennes kavaljer, för ögonblicket en herre i mörkgrön domino, serverade. Wilmer såg på henne. Han började känna samvetskval öfver att han fört henne hit. De blonda lockarne voro i en brutal oordning, ögonen

dimmiga, dräkten nedsolkad -- en rusig demimonds utseende, och dock bara ett barn.

Så fort hon fick syn på Julius, ropade hon åt honom:

»Är det mig, du går och söker?»

»Ja», svarade han kort, och vändande sig åt hennes sällskap tillade han: »Jag ber om ursäkt, men jag har något att säga åt eder dam».

När hon steg upp, tog han med halft våld hennes arm och lade den i sin. Hon stod osäkert.

»Vi måste resa hem, Olga!»

»Nej, vi stanna till slut.»

»Du måste hålla vår öfverenskommelse.»

»Hvilken då?»

»Att gå härifrån kl. ett.»

»Vill du det ovilkorligen?»

»Ja, jag går annars ensam.»

»Nå, då får jag väl lof att följa med.»

»Men du får förlåta mig, jag måste säga dig, att du kan inte gå hem sådan, som du ser ut.»

Hon drog bort handen med ett häftigt ryck.

»Ser ut . . . Tror du jag är drucken?

»Inte drucken . . . men . . . »

»Jag skall ju kläda om mig på hotellet.»

»Gör som du vill, jag råder dig att inte gå hem i natt.»

»Hvart skall jag då säga att jag varit.»

»Hos några bekanta flickor, jag skall försöka att vidtala några, som erkänna . . . flickorna Lundboms t. ex. . . .»

Det var den familj, där Wilmer och Olga blifvit presenterade.

»Se'n skulle de gå och se hemlighetsfulla ut för det . . . nej tack!»

»Nå, säg sanningen rent ut och bed om förlåtelse.»

Olga teg. På en sådan utväg trodde hon inte.

»Det är omöjligt», sade hon, »jag måste försöka att komma i säng innan de få se mig.»

Champanjen började nu att värka starkare. Hon tyckteatt hela rummet snurrade rundt, och benen hotade att ge vika. Något dylikt hade hon inte känt förut. Wilmer såg hur hon bleknade, när hon häftigt fattade honom i armen för att inte ramla omkull.

»Julius», hviskade hon matt, »du får följa mig upp på hotellrummet, jag ligger där i natt och så får det gå hur det vill i morgon.»

De gingo sakta mot dörren, arm i arm.

Strax intill dörren stod en ensam frackklädd herre och lutade sig mot en stol, medan han blaseradt betraktade de förbidragande maskerna. Han var utan mask. Han hade kommit till balen mycket sent, endast för omkring en timma sedan.

För att komma ut måste Wilmer och Olga gå förbi där han stod. De kastade en flyktig blick på honom. Wilmer kände honom ej, men Olga kände ögonblickligen igen honom. Det var kandidat Höglund.

Nu höll hon på att förlora medvetandet, det svartnade för hennes ögon, honom hade hon då minst af alla väntat att träffa här.

»Julius, jag tror jag faller omkull . . . håll i mig säkert», sade hon sakta och lutade hufvudet mot hans axel.

»För Guds skull, Olga ställ inte till skandal, sök att hålla dig uppe tills vi komma ut», svarade han strängt. Han trodde att det bara var champanjen, som gjorde henne sjuk.

»Jag skall försöka.»

Hon kastade hufvudet bakåt med en energisk rörelse och lyckades komma ut i korridoren med stadiga steg.

Kandidaten betraktade henne så som han fixerade alla de andra.

»Besynnerligt» mumlade han för sig själf, »hvad den lilla ljusröda damen liknar Olga.»

Att det värkligen kunde vara hon, ditåt egnade han inte en tanke, det låg för honom ej inom möjlighetens område, han visste ju hur väl fru Rosenberg bevakade henne.

»Olga» . . . och någonting varmt och ljust sväfvadeförbi hans själ. För hvarje år som gått hade han blifvit allt kärare i den lilla varelsen, som han tagit under sina vingars skugga.

När han såg paret försvinna genom dörren, tyckte han också att han kände igen Olgas sätt att föra sig, men han slog genast bort en sådan dum föreställning. Den var då alldeles för löjlig.

Skulle hon utan tillåtelse vågat någonting dylikt ? Helt simpelt rymt från pensionen? Omöjligt, hon var ju bara ett barn, och så dålig var hon väl inte.

Fastän han var lika säker på att han misstagit sig som att han nu lefde, kunde han dock icke motstå frestelsen att gå ut och se på det unga paret en gång till.

När han kom ut i korridoren voro de båda försvunna. Han gick in igen, småskrattande åt sin löjliga misstanke.

Kandidat Höglund hade kommit från Upsala med sista aftontåget på ett kort besök i hufvudstaden. Han hade tagit in på hotellet där maskeraden försiggick. Det hade roat honom att sätta på sig en frackkostym och ta det rörliga lifvet i hotellets fästsalar i betraktande några timmar.

När Olga och hennes följeslagare kommit i korridoren, återfick Olga sin lugna eftertanke. Sinnesrörelsen vid det oväntade mötet med kandidaten hade i ett ögonblick gjort henne »nykter», så att säga. Hon förstod att hon måste så fort sig göra lät komma undan, ty det var ju mycket troligt att han ej känt igen henne under masken. Hon sprang uppför trapporna till hotellets andra våning, där hon hade sitt rum, så fort, att Wilmer hade svårt att följa henne.

»Jag stannar här i natt och så får det gå bäst det kan i morgon,» sade hon tankspridt och kastade sig, alldeles uttröttad, i maskeradkostymen ofvanpå den bäddade sängen, »jag orkar inte ta ett steg mera.»

»Jag skall säga åt städerskan att hon väcker dig tidigt i morgon bittida. Det är ditt eget fel, om du får mer

obehag än hvad som behöfs, nu hade du kunnat vara hemma.»

Han böjde sig ned för att ge henne en kyss.

»Nej, det får du inte, när du talar så där.»

»Olga . . . du är så vacker i kväll.»

Han tryckte hårdt sina läppar mot hennes. Hon gjorde intet motstånd.

»Godnatt!»

Han gick, låste dörren och lämnade nyckeln till städerskan.

Inom tre minuter sedan han gått, låg Olga djupt inslumrad i maskeradkostymen ofvanpå sängen.

FJÄRDE KAPITLET.

»Fröken . . . fröken!»

Olga slog upp ögonen. Yrvaken for hon med handen öfver ansiktet; hon såg att hotellets uppasserska stod lutad öfver henne. Det var denna, som ropat.

»Klockan är åtta. Herrn sa' att jag skulle väcka fröken vid den tiden.»

»Jaså, tack, . . . ja, det var bra . . .»

Olga märkte nu att hon låg öfver täcket, iklädd maskeradkostymen. När hon tänkte på att uppasserskan sett henne sådan, rodnade hon starkt.

Städerskan märkte emellertid hennes förlägenhet och skyndade sig som en van och taktfull hotelluppasserska ut ur rummet.

Olga sprang med ett hopp ur sängen. När hon blef stående midt på golfvet, hade hon framför sig en väldig spegel, hvars glas återgaf hela hennes gestalt från topp till tå. Hon såg sin kostym i belysning af morgondagern, som inträngde genom de ljusblå rullgardinerna. Det var icke detsamma som i det elektriska ljuset i går kväll. Maskeradkostymer tarfva stark och artificiell belysning,om de skola taga sig någonting ut. Hon såg skrynklorna och slankigheten i dräkten, hvilken i går kväll varit så slät ock fraiche, hon såg sitt ansikte slappt och blekt. I det samma tänkte hon på den uppgörelse, den förklaring, hon måste lämna på pensionatet. Hon började frysa, hela hennes kropp skakade och kallsvetten trängde fram på pannan. På samma gång lade sig en vemodig oro öfver sinnet.

Hon kastade sig ned på täcket igen, borrade ansiktet i örngåttet och började snyfta. Nu först tänkte hon på hur illa hon gjort, som stulit sig till maskeraden i går; nu kom reaktionen, när hon såg sig i spegeln stå där ensam och olustig i det dystra hotellrummet. Nu kände hon en outsäglig längtan efter deltagande och värma. Hon började att gråta allt starkare och drog täcket om sig till skydd för den kyla, som isade omkring henne. Inom en liten stund sveko krafterna henne, och hon inslumrade åter djupt.

Hon hade sofvit i två timmar, då hon väcktes af en stark knackning på dörren. Det gick en rysning genom hennes kropp. Hvem var det? Hon sade icke ett ord, hon visste icke hvad hon skulle göra, det gick rundt i hufvudet.

Dörren öppnades och en herre med mörka mustacher inträdde. Olga såg på honom med stora undrande ögon, som om hon ej riktigt kände igen honom, som om hon icke var säker på, om hon drömde eller var vaken. Och dock var det en gammal nära bekant. Det var kandidat Höglund.

Denne kom direkt från fru Rosenbergs pensionat, dit han gått tidigt på morgonen för att hälsa på. När han där hörde, att Olga icke varit hemma på hela natten och därigenom gjort frun alldeles öfver sig af förskräckelse vid tanken på att någon olycka kunde inträffat -- hon hade redan telefonerat till polisen om Olgas försvinnande -- så insåg han genast hur det hängde ihop. Det var naturligtvis Olga, som han sett på maskeraden i går kväll.

Han lugnade frun med några ord, att han trodde sig Veta hur saken hängde ihop och att hon inte skulle vara ängslig, han skulle nog ställa allt till rätta. Därpå gick han, lämnade fru Rosenberg i den största förvåning. »Hur kunde kandidaten, som kom till Stockholm i går qväll, ha reda på, hvar Olga höll hus?»

När han kom till hotellet, fick han genast genom samtal med några af kyparna och städerskan reda på, hvad han ville veta. Han beskref den unga damens utseende och den kostym, hon begagnat på maskeraden, hvarigenom han strax fick kännedom om, att hon legat på hotellet öfver natten. När han inträdde i rummet, såg han Olga ligga framstupa i sängen, iklädd den skära maskeraddräkten, som han så väl mindes sedan i går afton. Hon hade, som sagdt, vaknat vid hans knackning.

»Hvad gör du här?»

De hade på sista tiden börjat kalla hvarandra för »du».

Olga svarade inte ett ord. Hon bara såg förvånad på honom med sina stora ögon, hvilka efter nattvaket voro litet rödkantade.

Hvad kom han ifrån? Hur visste han att hon var här? Hade han känt igen henne i går?

»Hur kan det komma sig, att du bär dig åt på det här sättet?» frågade han.

Han gick framåt sängen. Då han kom intill den och fäste blicken med en forskande skärpa på hennes ansikte, lade hon sin nakna arm öfver ögonen för att slippa möta hans blick. Men hon teg fortfarande.

»Du vet väl, att ingen förnekar dig att deltaga i lämpliga nöjen. Men det passar sig väl inte, att du går bort om nätterna, utan att underrätta någon med ett ord därom.»

Hvad försiggick i detta ögonblick inom Olga? Var hon skamsen, förkrossad, ångrande? Något, men icke så mycket, som man af hennes uppförande skulle kunna förmoda. Det var egentligen icke fruktan och skammen, som lamslogo hennes tunga, utan fastmera det outvecklade barnasinnets oförmåga att kunna finna sig i en svår

situation och kunna handla med en följdriktig tankegång. Men på samma gång började naturellens spotska stolthet att jäsa på botten, då hon såg sig på detta sätt stäld till ansvar för sin handling.

Kandidaten insåg att hon ej kunnat göra detta utan sällskap och hjälp. Han ville därför genom en fråga locka fram namnet på hennes »medbrottsling». Helt säkert den där unga »grilljannen», som han sett i hennes sällskap i går afton.

»Jag förvånar mig öfver att du kunnat hitta på sådana här snygga saker själf», sade han i lugn ton.

Nu kunde hon icke tiga längre.

»Jag har icke varit ensam», svarade hon tvärt och entonigt.

»Såå, hvad är det då för en drummel, som lockat dig ut på det här intressanta äfventyret», fortsatte han litet hånfullt.

Nu sprang hon upp och stälde sig framför honom på golfvet. Julius Wilmer höll hon af, hon tålte icke att han kallades för »drummel», hon hade också nästan tvingat honom att hjälpa sig, det var heller inte hans fel att hon drack champanjen.

»Det är ingen drummel», kastade hon fram, under det ögonen blixtrade.

»Säg mig då hans namn».

Hennes instinkt sade henne att hon inte borde göra det, men hon var icke nog besinningsfull att lyda denna instinkt. Hon ville visa, att hon sagt sanning, då hon försäkrade, att hon inte varit ensam. För rästen skulle hon nog veta att taga honom i försvar.

»Julius Wilmer!»

»Jaså, en ung elegant, en mycket fin karl helt säkert», sade han ironiskt.

»Det är ingen karl, det är en gymnasist.»

»Han må vara hvad han vill, men han hade ingen rättighet att lura dig dit.»

»Han har inte lurat mig, han har bara hjälpt mig. Jag har bedt honom om det.»

Nu hade hon ändtligen fått en viss säkerhet.

»Hvad är det, som drifvit dig därtill? Har du så tråkigt hos fru Rosenberg.»

»Det vet du väl, att man ingenting roligt har där.»

»Men du är ju bara ett barn ännu. Du kan väl vänta tills det kommer din tid.»

»Ett barn . . .» upprepade hon. Nu fick hon en anknytningspunkt för försvaret af sitt handlingssätt. »Nå, om jag är ett barn, så kan du väl ursäkta mig. Ett barn förstår ju icke så väl hvad som passar sig.»

Hade hon sagt »förlåta» i stället för »ursäkta», så hade han troligtvis blifvit försonande stämd mot henne, men nu uppfattade han hennes yttrande blott som en advokatyr.

»Vi få talas vidare vid sedan», sade han kallt, »nu skall jag gå ned i schveitzeriet och dricka en kopp kaffe medan du kläder på dig andra kläder. Jag förvånar mig öfver att du inte tog af dig den där utstyrseln i går kväll . . .»

Det var de bittraste ord, han kunde komma med i detta ögonblick. Olga förstod alltför väl hvad han menade.

»Det är skamligt af dig att tala på det sättet. Du såg ju mig i går kväll. Såg jag drucken ut?»

Hon erinrade sig hur väl hon uppfört sig när hon gick förbi honom och hon misstänkte att han lagt märke till henne, fastän han icke sagt det.

»Drucken . . . är du galen . . . du vill väl inte att jag skall misstänka något dylikt. Det fattades bara det. En fjorton års pensionsflicka supa sig drucken på en maskerad. Hvad vill du man skall tro om dig? Men jag förvånar mig öfver att du deltagit i nöjet till den grad, att du var så förslappad, att du inte klädde utaf dig.»

Kandidaten såg på henne, där hon stod i den lätta dräkten. Hon hade under samtalet fått färg på kindernaHon började frysa, hela hennes kropp skakade. (sid. 43.)och glans i ögonen. Han skulle velat springa fram, slå armarna om hennes hals och betäcka det lilla söta ansiktet med kyssar. Men man måste visa sig sträng, riktigt sträng. Han måste förekomma att sådana här spektakel upprepade sig.

»Om en stund kommer jag och hämtar dig», sade han barskt och slängde dörren hårdt igen.

Kandidat Oskar Höglund gick därpå ned i schweitzeriet och satte sig vid en kopp kaffe att fundera öfver det, som nu helt uppfylde hans tankar.

Hvad kom åt flickungen? Var det nu som det där skulle vakna, hvilket han fruktat för så länge? Började naturen redan taga ut sin rätt? Hvad hade drifvit henne att göra på detta sätt? I hvad förhållande stodo den där Wilmer och hon till hvarandra?

Det var tusen frågor, som trängde sig på honom, medan han lät kaffekoppens innehåll stå orördt och kallna.

Han lät hastigt tanken flykta några år tillbaka i tiden. Han tänkte på faderns själfmord och huru han genom sin närvaro vid det samma erhållit en vink af ödet att ställa sig vid den faderlösas sida. Han tänkte på, huru han sedan dag från dag gått och fattat ett obetvingligt tycke för den lilla tösen, och huru han kommit till modren och friat innan hon ännu fyllt elfva år. Då flög ett leende öfver kandidatens drag.

Hur hade Olga uppfört sig under de tre år, som hon tillbringat i hufvudstaden? Han måste medgifva att hon skött sig exemplariskt. Han hade ofta besökt henne och haft tillfälle iakttaga henne. Hon hade med lätthet tillegnat sig de kunskaper och den allmänbildning, som pensionatet bjudit på. Hon hade blifvit ganska hemmastadd i de moderna språken, spelade piano alldeles utmärkt och kunde uttrycka sig väl och korrekt på sitt modersmål.

Mot hennes moraliska uppförande hade han egentligen heller ingen anmärkning att komma med. Visserligen hade hon vid någon konflikt, som ibland uppstod mellan henne och hennes uppfostrarinnor, kunnat visa sig mycket

häftig, men det hade snart gått öfver, och han hade icke hört annat än godt om henne af fru Rosenberg. Hans studier och andra saker hade under dessa år strängt tagit hans uppmärksamhet i anspråk, men i hans hjärta bodde dock Olga fortfarande som härskarinna. Hans beslut att en gång göra henne till sin hustru, om hon ginge in därpå, hade icke rubbats. Tvärtom, det var nu bestämdare än någonsin.

»Om hon ginge in därpå? Han upprepade det för sig själf. Ja, sannerligen, han kunde göra det klart för sig, hvad hon tänkte om honom. Och inte kunde han fråga henne det rent ut ännu, det var omöjligt. Hon var alltid vänlig mot honom, ja, riktigt hjärtlig, det hade han sett många gånger, men det kunde ju vara af en slags påtvingad tacksamhet, som inte alls hade med kärlek att göra, ty hon visste ju, att han, åtminstone till största delen, bekostade hennes vistelse i Stockholm. Men att han hade makt öfver henne och att han långt ifrån var henne obehaglig, det hade han då klart för sig.

I sitt hem hade hon varit tvänne gånger på kortare besök. Det hade icke gått många dagar förrän hon med tårar i ögonen bedt kandidaten, som varit hemma samtidigt, att få resa till Stockholm igen. För modren, som lefde på inackorderingar, och systern hade hon varit alldeles främmande, för dem syntes hon icke äga ett spår af sympati, och kandidaten såg orsaken till detta i hennes veka hågkomst af fadren, hvars minne ännu smutskastades af den oförsonliga modren.

Hvad som emellertid mäst gladde kandidat Höglund, det var, att hennes skaplynne blifvit mildare, hennes sinne mjukare och att de där anlagen för flyktighet och lättfärdighet, som han tyckt sig förmärka hos henne innan hon kom till Stockholm, icke märkbart vuxit utan i stället något försvunnit -- -- -- och så kom nu denna händelse och krossade alla hans förhoppningar i den vägen med ett enda slag. Att tillsammans med en gymnasist stjäla sig till en maskerad och utan vidare vara borta hela

natten, att deltaga i nöjet till den grad, att man, när det är slut, kastar sig påklädd på sängen och somnar som en drucken människa, det gör då sannerligen inte hvem som hälst vid så unga år, hvilken icke äger någonting särskildt i blodet.

Och när han för sig själf resonnerade på detta sätt, öfverfölls han af sorg öfver det öde, som väntade henne, mäst därför att hon var så vacker. Ty vacker var hon, vackrare blef hon för hvarje dag, och för vackra flickor är världen farlig.

Efter en halftimma knackade han ånyo på hos Olga.

»Stig in», hörde han hennes röst. Den lät litet grumlig, det hördes att hon gråtit, medan hon klädt om sig. Äfven de fuktiga ögonen förrådde detta.

Nästan utan att yttra ett enda ord till hvarandra gingo de till pensionatet.

Fru Rosenberg gjorde stora ögon, när kandidaten kom med Olga, men på grund af en vink från honom framstälde hon inga förebråelser eller frågor. Hon uttryckte endast sin glädje öfver att Olga kommit tillbaka.

Kandidat Höglund hade emellertid under sin vistelse i Stockholm mycket att göra med den händelse, som han så oförmodadt kommit att få bevittna. Han hade långa enskilda samtal både med Olga och med fru Rosenberg.

Hos Olga sökte han utforska bevekelsegrunderna, men han fick icke några klara svar af henne, och hon tycktes inte själf förstå, hvarför hon varit så djärf. Men den sista tanke, som behärskade honom, då han skildes från henne och for till Upsala, var den: »Det dröjer inte länge, förrän hon gör om det igen.» Och då var det inte utan att den blasserade medicine kandidaten kände en tår i ögat. Han älskade henne värkligen uppriktigt och varmt.

Med fru Rosenberg hade han äfven samtalat. Hon lofvade att hålla skarp uppsikt öfver Olga och skrifva till honom, så fort hon uppförde sig något opassande. Olga blef också förbjuden att vidare umgås med sin kavaljer på balen.

***Strax därpå började Olga med konfirmationsläsningen. Fru Rosenberg tog däraf anledning att ständigt och jämt förbehålla henne, hur viktigt det var att just under detta år iakttaga konvenansens och det korrekta uppförandets alla former.

På Olga värkade till sist detta eviga kältande alldeles outhärdligt. Herre Gud, tyckte hon, den där maskeradhistorien var väl inte så himmelsskriande farlig och den behöfde väl inte ihågkommas så länge. Till en början svarade hon ingenting, men det dröjde icke så länge förrän hon begynte ge svar på tal, så att fru Rosenberg häpnade.

Hon tyckte att lifvet i pensionen blifvit förfärligt tråkigt och funderade åt alla möjliga håll, hur hon skulle kunna komma därifrån. Hon visste nog om, att det var kandidat Höglund, som var den som först och främst bestämde öfver henne, därför att han bekostade hennes därvaro, men hon var väl nu inte längre något barn, och hon tänkte visst inte att gå och ha tråkigt hur länge som hälst. Hon skulle tala allvar med kandidaten, så fort hon träffade honom.

Förbudet att träffa Wilmer hade hon inte respekterat det minsta. Det smickrade henne enormt att se, huru förtjust den unge, stilige och bortskämde gymnasisten var i henne, och hon ville inte för något pris i världen uraktlåta att träffa honom.

Wilmer var en riktig flickjägare, som var ganska försigkommen i den frivola kurtisens alla mysterier. Han hade från första stund lagt märke till Olgas smak för flirtation och älskoglek; och då härtill kom att den vackra flickan var -- som den ungdomlige don Juanen en gång i en kamratkrets skrytsamt uttryckt sig -- hitintills hans »läckraste byte», så var det själfklart att han skulle använda hela sin förmåga till att uppehålla bekantskapen dem emellan.

Historien om Olgas maskeradbesök, där Olga gått så långt att Wilmer först dragit sig för att gå med, hade fått stanna dem emellan. Olga hade tagit hans bestämda löfteatt han icke skulle tala om det för någon. Men efter den stunden hade det inträdt ett ytterst förtroligt förhållande. De träffades i utkanterna af hufvudstaden och drogo sedan långt utåt landsbygden. När Olga sent om kvällarna kom hem, måste hon för att förklara sin bortvaro duka upp den ena osanna historien efter den andra för fru Rosenberg, hvilken, som nämdt, särskildt detta år fordrade så mycket.

Det föddes brännande begär hos Olga under det år, då hon hade sina hemliga kärleksmöten med den sjuttonårige gymnasisten. Det var en ny värld, hon inträdde i, en värld, mot hvilken hon för första gången blickat, då hennes kavaljer med de mörka blixtrande ögonen under den oförgätliga maskeradkvällen kysst hennes nakna arm med sina heta läppar. Hon var då oskyldig, det var bara fantasien som drömt, hågen som dallrat, men sedan Wilmer och hon blifvit mycket goda vänner, hade sinnligheten fått en ny slafvinna. De kysstes icke längre som barn, de smektes icke på lek.

En kväll, när mörkret föll på och de spatserat på några skogsvägar utåt Hagaparken, hade Wilmer plötsligen fattat henne med ett järnhårdt tag om lifvet och kastat henne nästan handlöst mot marken.

Hon hade blifvit så förlägen, att hon icke kommit sig för att säga ett ord, utan bara sett på honom med en förvånad min. Men då han föll på knä bredvid henne och ville hålla henne kvar, hade hon blifvit förfärligt rädd för honom. Han var blek och ögonen glödde. Hon tyckte att han såg så hemsk ut, han såg ut som om han ville slå henne. Hon ryckte sig lös från honom, reste sig häftigt och började att springa. Men i ett ögonblick var han i fatt henne, slog armarna om halsen, böjde hufvudet bakåt och gaf henne en lång kyss.

»Usch, hvad du skrämde mig», hade hon sagt, »du skall inte göra så där.»

»Bah, förstår du inte att jag skämtade», hade han svarat och skrattat högljudt.

Och så hade de tagit hvarandra i hand och vandrat mot staden under glam och skratt.

Hon längtade efter dess möten. Hon kände med sig själf, att hon inte var allvarligt kär i Wilmer, det hade hon för rästen aldrig sagt honom, men det var ett behof af erotik och svärmeri, som hon fick tillfredsställa.

FEMTE KAPITLET

Det var en eftermiddag vid femtiden.

I det lilla rum, som hon ensam disponerade i fru Rosenbergs pensionat, satt den snart sextonåriga Olga bekvämt tillbakalutad i en liten förmakssoffa, som stod vid ena väggen, och studerade girigt en roman.

Det var en fransysk roman, som långt ifrån var fri från en del slipprigheter, men hvars spännande innehåll helt ryckte sin läsarinna med.

Olga var en passionerad romanläserska. Och i synnerhet dessa mindre djupsinninga skildringar, hvilka betraktade kärleken som en lek och hvilka doftade af den franska salongskurtisens starka parfym, slukade hon med begärlighet. Fru Rosenberg hade visserligen sökt utöfva censur öfver hennes lektyr, men det var ingen konst för Olga att skaffa sig hvilka böcker, hon önskade, och att studera dem vid lämpliga tillfällen, då hon fick vara ensam.

Den »fröken Olga», hvilken nu sitter med den ena armen slingrad om nacken och med det ena benet lättjefullt kastadt öfver det andra, är en ung flicka, som just nu står på öfvergångsstadiet att blifva kvinna.På det senaste året hade hon både i andligt och kroppsligt hänseende utvecklats förvånansvärdt. Det hade kommit någonting själfsäkert öfver henne i högre grad än någonsin. Det låg någonting slugt och viljestarkt i blicken, som förtäljde om en inre medvetenhet om hennes persons intagande företräden och afsikten att också begagna dessa i kampen för tillvaron.

Till det yttre hade hon under dessa månader vunnit ofantligt. Gestalten hade afrundadts, den barnsliga skepnadens kantigheter hade gått bort och formernas symetriska linier förenat sig, smält samman till någonting helgjutet af sällsynt skönhet. Det låg en tjusande harmoni öfver hela hennes utseende. Det var ingenting som stötte, ingenting oskönt, som bröt af mot det hela och som blicken hakade sig fast vid. Hon värkade icke som en pudrad modedocka, som på promenaden likt en meteor i förbifarten bländar vår blick, men ej tål närmare granskning. Hennes skönhet ägde någonting af marmorstatyns fasthet och gedigna glans. Det ljusa hårets lockar hade lagt sig något, yfvigheten hade dämpats, men den koketta skicklighet hvarmed hon nu lärt sig att lägga upp det, framhäfde dess säregna guldfärg bättre än någonsin. De stora ögonen dominerade fortfarande intrycket af hennes person, det låg någonting af den klarblå himlens gripande dunkel i dem.

Hon var en skönhet af första rang . . .

Det ringde på tamburklockan. Hon hörde pigan gå genom tamburen och öppna.

Om några ögonblick knackade någon på dörren till hennes rum. Hon slängde undan boken på en stol och kastade en hastig blick i spegeln, i det hon reste på sig.

»Stig in!»

»Goddag, Olga!»

Det var kandidat Höglund.

»Är du i Stockholm?»

»Som du ser.»»Det var riktigt roligt», sade hon med oförstäld glädje och räckte honom handen.

Han såg på henne med en lång blick. Det låg älskarens förtjusning däri.

»Hvad hon är vacker, hvad hon utvecklar sig till sin fördel», tänkte han för sig själf.

Han slog sig ogeneradt ned bredvid henne och började att resonnera om ditt och datt. Han hade rest till Stockholm af en nyck. Det hade kommit på honom, sade han. Att han längtade efter henne, det sade han visserligen icke, men det var dock rätta orsaken.

Han frågade henne, om hon ville gå med på teatern. Naturligtvis ville hon det, hennes hjärta klappade, bara hon tänkte på teatern. Då det blef frågan om, hvilken teater de skulle besöka, föreslog han Operan, där det gafs »Lohengrin».

»Nej, vet du, det göra vi inte», tyckte hon, »de här operorna äro alltid så högtidliga och gudsnådliga. Jag föreslår att vi i stället . . .»

». . . går på Vasateatern och ser 'Tiggarstudenten', inte sannt?» inföll han skämtsamt.

»Ja, det menade jag värkligen». Hon sökte att med ett skratt dölja en liten förlägenhet, som hon ej kunde tillbakahålla vid hans förmåga att spå rätt. »Men 'Tiggarstudenten' är väl ingenting farligt», fortsatte hon med oskyldig min.

»Har jag sagt det? Du ser bara, att jag känner din smak.»

»På Operan tycker jag man sitter och somnar -- -- -- ja, det vill säga bara ibland -- jag tycker musiken låter så invecklad, det är som man lade en hel hop toner i en gryta och så tog en visp och rörde om dem allihopa på en gång.»

»Ha, ha, du är då alldeles för sträng mot våra stora mästare.»

»Det vill säga, nog finns det mycket vackra saker i de här stora operorna, men man skall vara så fasligtmusikalisk för att begripa det fina. Nej, tacka vill jag i operetterna. Där, ser du Oskar», hon steg upp, reste sig på tåspetsarna och gjorde några lifliga piruetter, medan hon gnolade en bekant operettmelodi, »där kan man ta på melodierna, man tycker, att man vill gå och hoppa med, det är så det spritter i benen. -- Tycker du inte likadant?» -- sade hon hastigt och vände sig mot honom, då hon såg, att han satt och fundersamt betraktade henne.

»Jo, naturligtvis -- -- -- fastän inte i så hög grad», svarade han litet farbrorsmessigt.

Han köpte två biljetter på första parkett. Olga hade naturligtvis tagit på sig sin bästa klädning. Den stötte i gulbrunt och klädde henne utmärkt väl. Särdeles passade den alldeles öfverdådigt till hennes hår. Hon hade ofta lagt märke till det, och det var därför med en viss stolthet hon uppträdde, när hon fick taga på sig den.

När de på vägen till teatern gingo förbi en blomsterhandel, hade han frågat henne, om hon ville ha en ros. Hon hade valt ut en gul. Hon gick med den i hand tills hon kom på teatern. Framför spegeln i antichambern satte hon den på ett utmanande sätt i håret.

Då kandidaten märkte det, hviskade han till henne bedjande: »Olga, sätt inte den där bjärta rosen i håret, det klär dig inte.»

Hon låtsade inte förstå honom, utan steg in i salongen utan att ha flyttat rosen.

Det flög en skugga öfver kandidatens ansikte.

»Det klär dig inte», hade han sagt. Men han måste inom sig själf medgifva, att han ljugit medvetet. Det klädde henne alldeles utomordentligt. Den gula rosen flöt samman med det guldgula håret och gaf därigenom en färgvärkan af yppersta slag. Men kandidaten var rädd för de vanliga teatersnobbarna bland operett-teaterns publik. Han tyckte att det låg för raffineradt koketteri i att plasera rosen så djärft, han ville ej att hon skulle väcka något uppseende. Det var en slags svartsjuka, som började uppstå hos honom.

Olga njöt ofantligt af den glada operetten. Hufvudrollen spelades af en aktör, som var begåfvad med en klangfull tenorbaryton och ett äkta operett-temperament. Det låg eld i hvarje rörelse, det sprakade gnistor i hvarje ton. Härtill kom att han ägde ett markeradt teateransikte och mörka, spelande ögon.

Det var första gången Olga såg honom. Hon hade nog hört talas om honom, men de ytterst få gånger, hon varit på denna teater, hade han ej uppträdt i någon roll.

För hvarje akt, för hvarje scen, där han uppträdde, sjönk Olga ned allt mer inför hans fötter, svärmande och beundrande. Hon kunde inte komma ifrån den tanken, att han just i denna pjes framstod som det manliga ideal, hon drömt om. Hon njöt af att höra hans röst, att se hans ansikte, att följa med hans rörelser. Det var en mängd omständigheter, som här samvärkade att fånga hennes sinne.

Men så kom en tanke, som slog henne genom sin nykterhet: det är på scen, han ser sådan ut -- hvem vet, hur han tar sig ut utanför rampljuset, när sminken tvättats bort och den klädsamma operettdräkten utbytts mot vanliga kläder.

Det var inte utan, att han sjönk en smula i hennes ynnest, då den där prosaiska tanken trängde sig på henne. Men hennes svärmeri för den glade sångaren hade dock varit tillräcklig att alldeles förflytta hennes fantasi till romantikens luftiga rike. Hon svarade fåordigt och tankspridt på alla frågor, som kandidaten stälde till henne. Ja, han tyckte, att hon var så oberättigadt främmande för honom, att han inte var långt ifrån att blifva grundligt förargad.

Olga, hon såg icke specielt honom. För henne var han i detta ögonblick en snäll och treflig menniska, som hon var bekant med och som varit hennes välgörare, men ingenting annat. Hon såg de vackra, ljusa damtoaletterna omkring sig, och hon kände en stark åtrå efter att i elegans och smak en gång få öfverglänsa dem alla. Hon sågde nobla modeläjonen och de i välsittande uniformer uppsträckta löjtnantssnobbarna, hvilkas kikare till kandidatens harm alltför ofta riktades mot den unga, ovanligt vackra damen med den gula rosen i det guldgula håret, och hon kände en besynnerlig längtan efter att en gång få se alla dessa eleganta gentlemän liggande i dyrkan för hennes fötter, tiggande om de ynnestbevis, hon behagade dela ut . . .

Och ju längre hon dvaldes i den varma teateratmosfären, ju längre hon betraktade den bildsköne operetthjältens lifliga gester och tjusades af hans klingande tenor, ju mer fördjupade sig hennes tankekraft i dessa romantiska framtidsplaner. Det var liksom hon tyckte att operettmusikens sprittande, lekande toner var bröllopsmarschen vid hennes förmälning med det värkliga lifvet, det blodfulla, njutningsrika, frihetsmättade lifvet.

Kandidat Höglund hade gifvit akt på henne under hela aftonen. Det var med riktig smärta, han såg, hur litet hon intresserade sig för honom och med hvilken förtjusning hon söp in operettens och teatersalongens nöjesluft, hvilket för honom bara var glitter och ytlighet. Han hade sett för mycket af lifvet för att kunna förstå, hur det där kunde äga en sådan trollmakt. Han besvärade sig icke med att undersöka Olgas karaktär och sinnesstämning. Han tyckte att det var bevis på barnslighet.

»Du blef visst kär i den där tenoren?» sade han litet hånfullt, när de voro på hemvägen.

»Är du svartsjuk då?» frågade hon, med helt och hållit skämtsam anstrykning i tonen.

Det var första gången, som han hört henne -- ens på skämt -- antyda något sådant angående deras förhållande till hvarandra. Han visste knappt, hvad han skulle svara. Icke ville han allvarligt besvara ett skämt om en dylik sak, och inte ville han heller med ett liknande skämt gifva henne den föreställningen, att »svartsjukan» icke låg inom möjlighetens område.

»Ja, kanhända det», svarade han likgiltigt.De gingo alldeles tysta bredvid hvarandra. I Olgas hjärna arbetade ännu återklangen från aftonens romantiska fantasier med högtryck. Kandidaten gick och funderade på, om icke tidpunkten nu vore inne för honom att gifva Olga en förklaring. Han kände, att han icke kunde släppa henne så lätt, och att det snart skulle vara för sent.

När han låst upp porten åt henne och fattat hennes hand för att säga godnatt, tryckte han den med ovanlig värma.

»Jag kommer igen i morgon för att resonnera litet allvarligt med dig, Olga. Du är tillräckligt kvinna för att ha förstått, att du är mer för mig än en väninna. Jag kommer för att höra, hvad du tänker om mig. Godnatt! Sof godt! Vi träffas i morgon.»

Han yttrade detta mycket hastigt, men Olga hörde huru orden vibrerade af undertryckt rörelse. Men ett olämpligare ögonblick för dessa ord hade han näppeligen kunnat välja. Det var operettsångaren, som i kväll var Olgas hjälte. Kandidat Höglund, han var bara en vanlig människa, som totalt fördunklades af den andres imponerande gestalt.

Men på samma gång uppväckte hans ord någonting känsligt och varmt inom Olga. Hon förstod, att han menade allvar och att han ville göra henne lycklig. Hon visste, att han var en god människa och att hon hade honom att tacka för allt, hvad hon fått lära. Dock, hon kunde väl inte gifva bort sig nu, just nu, när hon kände i blodet dessa starka pulsslag af trängtan efter lifsglädje och frihet. Nej, nej, hon kunde inte.

Hon såg på honom, strök med handsken öfver hans kind och sade i nästan öm ton:

»Icke i morgon, Oskar, en annan gång!»

Därpå sprang hon in i förstugan utan att afvakta hans svar, låste igen porten och hastade uppför trapporna till sitt rum.

Kandidaten stod där utanför en lång stund och stirrade mot den låsta porten, som om den vridits i lås bakomhans kärlek och lycka. Hennes smekning kände han ännu på sin kind och hennes sista ord återljödo ännu i hans öron.

Skulle hon aldrig komma att älska honom, hade barnet vuxit ifrån honom? Han hade handlat oförståndigt, han hade varit för stark idealist.

Han sökte att le ett resigneradt leende och gick nedåt storstadsgatan mot hotellet, där han bodde, sakta hvisslande en vemodig melodi.

En högrest kvinna med svällande former, klädd i en stor hatt och elegant spetskappa, mötte honom. Ögonen spelade fräckt åt alla håll och han såg, att hon var litet berusad, ty hon gick osäkert. När hon kom midtför honom, slog hon honom rätt öfver benen med sitt parasoll och sade i rå ton:

»Mjukis, lilla putte, ska' vi gå hem och ha roligt?»

Det kväljde honom, när han hörde denna fråga uttalas af denna kvinna och med detta tonfall; han drog sig undan som för ett orent djur.

Han betraktade henne. Hennes byst hade utan tvifvel en gång varit vacker och smidig, nu var den uppsväld af starka drycker. Hennes ansikte hade helt säkert en gång varit skönt, nu var det anfrätt af last och synd.

Skulle han få se Olga sådan om några år? Det var en dum tanke, men han kunde inte hindra att den kom fram. Och han skakades af en rysning, när han tänkte på den lilla varelsen, som var så söt och så fin. Men hvad skäl hade han egentligen att inbilla sig något sådant? Nu var han enfaldig, tyckte han.

»Nå, hvad vill du, har du inga pängar i kväll, hva'?»

Hon gjorde en svängning med parasollen och log ett rått, hånfullt skratt.

Han svarade ingenting. Han gick med vämjelse därifrån.

Redan följande dag återvände han till Upsala, utan att ha tagit farväl af Olga.

***Några dagar därefter gjorde Olga en upptäckt, som satte i gång tusen djärfva planer i hennes hufvud. Hon kom nämligen af en ren slump att upptäcka att barytonen från Wasateatern bodde på samma gata som hon. Det starka intryck, han gjort från scenen, hade icke på långt när ännu förbleknat, och hon hade brunnit af nyfikenhet att få se, hur han tog sig ut i privatlifvets hvardagsförhållanden.

En eftermiddag, när hon skulle gå hem och kom midtför ett hus, beläget på samma gata och ett tjugutal steg från pensionen, såg hon en ytterst elegant herre gå in i portgången på huset. Hon kände, att han, i likhet med hvad herrarna bruka göra med vackra flickor, närgånget fixerade henne, och då hon ett ögonblick återgäldade hans blick, slog henne i sekunden den tanken: »Hvem är han? Jag har sett honom förut!»

Hon behöfde icke fundera länge. Hon var genast på det klara med, hvart hon sett dessa ögon och denna profil. Det var sångaren i 'Tiggarstudenten'.

Hon kände, att hon rodnade starkt. Och hon vände sig hastigt om, för att han inte skulle märka hennes rodnad.

Olgas intryck af honom utanför teatern minskade icke hennes öfverspända svärmeri för honom. Han hade sett lika bra ut på gatan som på scen och han hade fört sig med samma öfverlägsna elegans.

Hela eftermiddagen gick hon som i en dimma. Hon såg bara dessa mörka, skarpa ögon och denna smidiga växt framför sig, hvart hon gick. Hon måste ta reda på, om han bodde där, och hon måste söka att åter få se honom. Hon kände en obetvinglig åtrå därefter.

Hon gick ut flera gånger på eftermiddagen och stälde oafbrutet sina steg mot huset, där hon sett honom gå in, i hopp om att träffa honom ånyo.

Då detta icke lyckades, fattade hon det beslutet att gå upp i våningarna och se efter, om hans visitkort fans på dörren i någon af dessa. Hans namn kom honväl i håg från affischen. Med klappande hjärta, som om hon skulle gå dit upp och stjäla någonting, smög hon sig uppför trapporna. Utan att möta någon, som skulle sett hennes förlägenhet, kom hon upp i första våningen. Hon gjorde hastigt en öfverblick på dörrarna. Där fans icke det visitkort, hon sökte.

Hon betänkte sig ett ögonblick, innan hon gick vidare. Men hon ville se hans namn, hon ville tillfredsställa sitt starka begär efter att få någon underrättelse om honom. Hon gick med snabba steg äfven uppför nästa trappa.

På den första dörr, hon fäste blicken, fans en blankslipad silfverplåt, å hvilken i sirliga svarta bokstäfver lästes namnet: »Edvard Brun» -- det var hans namn.

I ett par minuter stod hon och bara stirrade på den glänsande plåtens svarta inskrift. »Edvard Brun» -- dessa ord, namnet på en tenorbaryton från en operett-teater, inneslöt för henne alla de brännande behof, hon kände efter ett lif i fröjd och sinnesrus, efter sång och kyssar och smekningar och svärmeri och äfventyr. I detta ögonblick var hon inte sig själf mäktig. Det var den unga, barnsligt veka bachantinnan från maskeraden i gymnasistens sällskap, som blifvit en kvinna med starka passioner och mogna önskningar; det var teaterkvällens öfverspända fantasier, som togo fast form i hennes hjärna och slogo ut likt flammande lågor kring hennes själ.

»Edvard Brun, Edvard Brun» -- det ringde i hennes öron, icke därför att själfva namnet innebar något ovanligt eller något särskildt vackert, utan därför att det utgjorde i denna stund brännpunkten af hennes inre lifs starkaste dragningar och begär.

Just som hon skulle gå mot trappan, för att stiga ned igen, öppnades tamburdörren. Hon vände ryggen mot den. Hon tordes icke vända sig om. Hvem var det?

Innan hon hunnit öfvertänka hvad hon skulle svara, ifall hon blef tilltalad, hörde hon en mjuk, böjlig stämma säga alldeles inpå henne:

»Hvem söker Ni, min lilla fröken?»

Hon lutade armen svagt mot hans axel. (sid. 77).Hon vände sig mot den frågande. En enda blick var nog att öfvertyga henne, att det var Brun själf, som kommit ut. Hvad skulle hon svara? Det var då också, tyckte hon, inte så vackert att tilltala henne på detta sätt.

»Jag söker ingen», svarade hon en smula buttert.

»Inte det, det var kuriöst», sade han med ett tonfall, som kunde tydas på olika sätt.

Nu stodo de midtför hvarandra. Brun, som naturligtvis var en riktig amatör på vackra kvinnor, slukade henne med ögonen. Ett vackrare anlete hade han knappast sett. Olga slog nu upp sina stora blå ögon och såg honom rakt i ansiktet. Hon skulle då visa honom att hon inte var något barn, fastän hon kanske såg barnslig ut.

Men den blick, hon gaf honom, måtte omedvetet ha kommit att innehålla något mer än hon åsyftade, ty han trängde sig alldeles inpå henne, fattade henne plötsligt öfver handleden och sade i en till hälften utmanande och till hälften segerviss ton:

»Ni sökte mig! Bekänn det! Jag ser det på er!»

Det var icke första gången som den bortskämde och fruntimmersvane aktören så här apropå träffat tillsamman med någon af sina passioneradt beundrande åskådarinnor från teatersalongen. Hans instinkt bedrog honom inte.

Olga blef förfärligt förlägen. Hon blef röd som en pion, och hon tyckte, att hon ville sjunka genom golfvet.

Men Brun hade genast fattat situationen. Han insåg att han här hade en pikant bekantskap att göra, och han ville sannerligen inte låta tillfället gå sig ur händerna.

Då Olga ingenting svarade, såg han på henne med ett intagande leende och sade med en röst, som lät betydligt behagligare än förut:

»Har Ni lust att följa med in och se hur jag bor? Jag skall sjunga en sång för er, om Ni önskar.»

Olga stod tyst. Hon ville icke svara nej, hon fick hjärtklappning, när hon tänkte på hur roligt det skulle blifva. Men kunde hon säga ja?Hennes tystnad var dock lika med ett indirekt medgifvande. Han förstod det.

»Seså kom, jag skall icke göra er något illa, det försäkrar jag», sade han helt hastigt och tog henne ogeneradt under armen, »vill Ni?»

»Ja», hviskade hon sakta, och en half minut därefter slogs dörren igen efter henne. Hon hade gifvit sig på nåd och onåd.

SJETTE KAPITLET.

»Nu skall Ni för det första taga af er kappan och för det andra säga, hvad Ni heter.»

Han hjälpte henne artigt af med kappan, och när hon sagt sitt namn, sade han med förtjust min:

»Det var ju ett utmärkt vackert namn. Olga Löfborg», upprepade han, »vet Ni, det klingar riktigt ståtligt.»

Olga tyckte nog att hennes namn inte var mycket att fästa sig vid, men hans smicker förfelade heller icke helt och hållet sin värkan på henne.

»Jag är ungkarl, som Ni förstår, men därför skall Ni inte vara förskräckt för mig», sade han leende, i det han slog upp dörren till salen och med en världsmannalik gest bad henne stiga på, »jag är visst inte någon mänskoätare.»

Han skrattade så att de regelbundna, krithvita tänderna lyste.

Olga smittades af hans munterhet. Hennes blyghet började ge vika för en behagfull känsla af lycka öfver att kunna få stå i något slags vänskapligt förhållande till den eftersökte, berömde sångaren. Hon kände riktigt en viss stolthet, hon tyckte att det var den första triumf, honvunnit. Låt vara att slumpen kommit henne till hjälp, men -- så tänkte hon för sig själf -- om hon varit ful och otreflig, så hade han bestämdt icke gjort sig besvär att förmå henne att stanna. När hon tänkte på hvarför han kanske gjort det, så kände hon hur kinderna blefvo röda och heta; men hon ville ha någon omväxling, hon ville ha litet extra roligt, och hon skulle inte vara nog dum att dra sig tillbaka, när hon hade någon utsikt därtill.

Brun hade en ytterst komfortabelt inredd våning. Salen, dit Olga blifvit införd, var möblerad med en gedigen prakt. Tapeter, mattor, gardiner, möbler, allt var hållet i en mörkblå stil och sammanbands af en artistiskt ren harmoni. På Olga värkade det som en uppenbarelse, hon fann sig nästan förvirrad. Det var första gången hon såg en dylik, verkligt nobel salong.

Brun tryckte henne med mildt våld ned i en af de mörkblå länstolarne och slog sig vördnadsfullt ned bredvid.

»Tycker Ni inte att det är lustigt, att två människor, som se hvarandra för första gången -- nå, mig har Ni väl sett förut, förstås», instack han med aktörers vanliga lilla egenkärlek, »... att två för hvarandra okända människor efter en liten stund sitta så här förtroligt och språka vid hvarandra?»

Han såg skarpt på henne med sina svarta ögon.

»Ni tycker allt, att jag burit mig riktigt okvinligt åt, inte sannt?» frågade hon till svar.

»Okvinligt -- nej bestämdt inte. Inte behöfver man vara någon blyg gås för att man är kvinna.»

»För rästen var det Ni, som nästan tvingade mig att gå in till er.»

»Man kan inte tvinga ett fruntimmer till någonting, som hon inte själf vill.»

»Ni tror alltså, att jag gärna ville?» frågade Olga med en blandning mellan ironi och skälmskhet.

»Jag smickrar mig med det. Vi aktörer äro ju alltid en smula egenkära, som Ni vet.»

Olga beslöt inom sig själf att från första stund lägga bort all skrymtande sipphet. Blef det någon bekantskap dem emellan, så skulle hon visa, att hon väl visste, hvad hon gjorde. När hon nu återfått sin fullt normala sinnesstämning, svarade hon utan betänkande:

»Nåja, jag kan ju bekänna, att jag gärna ville råka er.»

Han lade armen med en hastig rörelse på kanten af hennes stol och utbrast eldigt:

»Ni är charmant. Ni har något i ert sätt, som värkar ovanligt bedårande.»

»Och hvad kan det vara?»

»Det kan jag icke säga genast. Men jag skall förklara det, innan vi skiljas.»

»Behöfver Ni så lång tid att studera mig?»

»Jag, som studerat så många andra kvinnor förut så lätt -- är det så Ni ville säga?»

»Ja, ungefär så.»

»Ni tror alltså, att jag är en riktig kvinnojägare. Är det inte möjligt, att Ni kan misstaga er däruti?»

»Jag tror inte att Ni behöfver jaga kvinnorna, jag tror att de komma själfmant?»

»Som Ni --» sade han lite elakt.

»Ja, som jag», svarade hon.

»Och därför är Ni svartsjuk?» frågade han med ett leende, som hon tyckte var försmädligt.

»Svartsjuk . . . hvad tänker Ni på . . . inte har jag sagt att jag är kär i er?»

Hon skulle visa honom, att han inte kunde säga hvad som hälst till henne, hvilket han kanske brukade göra till de andra.

»Det tror jag heller inte, men jag tror, att Ni intresserar er litet för mig.»

»Det kan Ni ha rätt i, ty annars sutte jag inte här.»

»Nå då skall jag göra er en fråga: hvarför intresserar jag er? Är det som sångare eller som människa?»

»Hvilka samvetsfrågor! Jag trodde annars, att Ni var så stor sångare, att man inte kunde göra en sådan indelning.»Nu var han slagen. Hon hade undvikit fällan.

»Ni har ett godt förstånd, märker jag. Jag gömmer min nyfikenhet till en annan gång.»

»Vill Ni då ovilkorligen veta, hvarför Ni träffade på mig i er farstu?»

»Nej, jag vill inte veta någonting. Jag vill endast, att Ni skall lofva mig att komma tillbaka. Vill Ni ge mig det löftet?»

»Det beror på hur Ni håller ert löfte mot mig.»

»Hvilket löfte?»

»Ni lofvade att sjunga.»

»Det skall jag visst, det. Men jag kan säga er i förtroende, att det är inte ofta, som jag låter förmå mig att sjunga för någon så här privatim.»

»Så mycket större ära för mig.»

»Jag tackar för komplimangen!»

Han steg upp och började spatsera omkring på den mjuka brysselmattan. Olga satt tyst och lutade hufvudet mot sin arm, som hvilade på stolkarmen.

När han kom midtför henne, lade han plötsligen handen på hennes hufvud, strök sakta öfver hennes hår och sade i öm ton:

»Ni har det vackraste hår, jag sett.»

Hon ryckte till och blef blossande röd.

»Nej, så där får Ni inte göra», sade hon, »jag sitter bara och väntar på, att Ni skall börja sjunga.»

»Ja, det var sant!»

Han satte sig vid pianot. Det var en elegant, svartpolerad flygel, som stod midt på golfvet i den stora salen.

Olga satt med ryggen mot den samma. När hon af artighetsskäl ville vända sig om, sade han:

»Nej, sitt stilla som Ni sitter. Det är endast på teatern, som jag vill att folk skall se på mig, då jag sjunger».

Det var en aria, han sjöng. En aria, som i trollska, smekande toner besjöng den ideella, smäktande kärleken. Olga tyckte inte riktigt om orden, men melodien och röstensvemodiga färgklang grepo henne så djupt, att hon hade tårar i ögonen, då han slutat.

»Tack», sade hon, nästan litet högtidligt, steg upp och räckte honom handen. »Nu måste jag gå.»

Han bockade sig och gjorde en sådan där stor gest, som hon flera gånger sett honom göra på teatern, i det han sade:

»Det är ju sant, jag har alldeles glömt att fråga er, hvar Ni bor. Ni är kanske hemma här i huset?»

»Nej, några hus härifrån.»

»Nå, då får Ni inte långt att gå!»

»När då?»

»När Ni kommer hit nästa gång.»

»Och jag är välkommen?»

»Jag försäkrar, att jag skall längta efter er.»

»Och hvad skola vi göra?»

»Vi skola prata en stund, och så skall jag sjunga en stump och så . . .»

». . . skall jag gå.»

»Vill Ni komma i morgon kl. fem, så skall jag vara hemma?»

»Men kommer jag inte precis klockan fem, så behöfver ni inte vänta på mig.»

»Jo visst kommer Ni . . .»

Han räckte henne hatten och hjälpte henne på med kappan.

Just som han stod färdig att lägga handen på låset för att öppna dörren åt henne, fattade han henne häftigt om lifvet och sade med en passionerad röst:

»Ni måste ge mig en kyss. Jag släpper er intet förr.»

»Herr Brun . . . jag ber er . . . låt mig gå . . .»

»Ni får inte säga nej . . . jag vill inte skiljas på detta sätt ifrån er . . . Ni . . . som är så vacker . . .»

Han tryckte henne hårdt intill sig. Hon gjorde intet motstånd. Han kysste henne upprepade gånger på kinden, på pannan, på munnen.

»Låt mig gå», hviskade hon bönfallande.»I morgon klockan fem. Farväl», sade han med beslöjad röst och sköt henne ut genom dörren.

Hon sprang nedför trapporna. Hon var rädd för att någon skulle få se henne.

Hennes hjärta klappade, så det höll på att sprängas. Fastän hon kände, att hon icke burit sig rätt åt, genomströmmades dock hela hennes varelse af en outsäglig lycka. Hans kyssar brunno ännu i hennes ansikte. Hon tyckte det var en öfvernaturlig njutning. Hon såg ännu hans svarta ögon, som lyste af passionen, och hans bleka ansikte. Hon älskade honom,

Hon hade lofvat att träffa Wilmer på aftonen, men hon gick ej till mötesplatsen. Hon förstod, att han nu icke var den samme för henne som förut. Det var Edvard Brun, hon ville träffa, han och ingen annan.

Hon föregaf att hon var dålig och brydde sig därför icke om att gå och äta kvällsmat i pensionatets gemensamma matsal. Hon låg på soffan och stirrade planlöst i luften under flera timmar, tills hon somnade af själströtthet. Hon somnade med leendet på läpparna. Det sista, hon tyckte sig höra, var en återklang af hans vackra röst i den smäktande kärleksarian.

***

Tio minuter öfver fem tryckte Olga på den elektriska klockan i Edvard Bruns våning.

Han öppnade själf dörren. Hon såg på hans ansikte, att hon var väntad med otålighet.

»Tack för att Ni kom», sade han och tryckte hennes hand.

»Jag borde inte ha kommit», sade hon litet surmulet.

»Hvarför det -- Ni kände på er, att jag längtade efter er.»

»Men . . .»

Hon afbröt sig hastigt. Hon hade tänkt att görahonom en förebråelse för hans beteende, när de skildes i går, men hon kom sig icke för det.

Utan att han bad henne därom, tog hon af sig kappa och hatt, Han stälde sig i salsdörren och bad henne med en artig bugning att stiga på.

På ett litet bord framför soffan stod en butälj vin, jämte konfekt.

»Ni tillåter väl att jag bjuder på ett glas vin?» frågade han.

»Jag vet inte . . .»

»Seså -- -- nu skall ni vara ogenerad -- -- jag har sannerligen tagit fram det bästa, jag äger, och jag skulle bli mycket ledsen, om Ni försmådde det.»

Under det han sade detta, hade han redan slagit opp två glas. Den klara röda vätskan lyste så behagligt i de små slipade glasen.

»Skål!» Han höjde sitt glas.

Olga fattade det andra och klingade med honom. Därefter slog hon sig ned i ena ändan af den eleganta soffan. Liksom af en händelse slog han sig ned i den andra.

I dag blef samspråket lifligare. Båda voro ytterst disponerade. Olga tyckte, att Brun var den angenämaste sällskapsmänniska i världen. Han serverade små skvallerhistorier ute från staden, han berättade pikanta kulissinteriörer från teatrarna.

Hon var också själf vid ett briljant lynne. Hennes frågor voro träffsäkra, hennes infall lediga, och hon utvecklade i samtalet en afrundad humor, som slog själfve Brun, salongsresonnören par preference, med förvåning.

En timme flög förbi, utan att de hade en aning därom. Olga hade redan druckit ur det andra glaset vin, och Brun gaf akt på, huru hennes kinder purprades och ögonen strålade. Han hade flyttat sig allt närmare henne och han hade lagt armen om hennes nacke, utan att hon gjort ett försök att hindra det.

Han föreslog, att de skulle lägga bort titlarna. Det var hon också genast med om.»Om du vill, skall jag hjälpa dig in vid teatern. Jag är säker om att du skall komma att göra lycka där.»

Hon skrattade hjärtligt åt det förslaget.

»Så du pratar», sade hon. »Jag har inte en aning om, hur man skall utföra en roll.»

»Det kommer af sig själf, när man har anlag i blodet».

»Och det tror du, jag har?»

»Jag är säker på det.»

»Men hvad tror du fru Rosenberg och min mor skulle säga?»

Hon hade vid ett tillfälle under resonnemanget liksom i förbigående kastat fram, att hon uppfostrades i ett pensionat och att hennes föräldrahem icke var i Stockholm. Att hennes vistelse därstädes bekostades af en medicine kandidat, som varit god vän med hennes far, talade hon däremot icke om.

»Asch, deras motstånd kunde du alltid öfvervinna, när du fick något intyg på, att du kunde användas», svarade han.

Hon såg frånvarande framför sig. Skulle teatern erbjuda henne något lif, som kunde tillfredsställa henne?

»Ett glas vin till dricker du, inte sant?» frågade han, i det han höjde den i ett dyrbart silfverställ stående butäljen.

»Nej tack, nu vill jag inte ha mer», svarade hon hastigt och steg upp.

Han reste sig äfven, tog henne under armen och sade:

»Nu måste jag visa dig hur jag bor; det har jag alldeles glömt bort, vet jag.»

Arm i arm spatserade de genom hans våning, som bestod af fem rum, alla lika praktfullt och artistiskt stilfullt inredda.

Åh, hvilken oerhörd njutning Olga tyckte det var, att gå på dessa tjocka, mjuka mattor, och huru den smekte hennes öga och hennes lyxbegär, denna dyrbara, nobla prakt, som kännetecknade den uppburne artistens hem.När de kommo in i salen igen, slog han sig ned vid pianot, utan att hon bad honom därom.

»Ställ dig bredvid mig, skall jag sjunga det vackraste jag har», sade han.

Hon stälde sig intill honom och lutade armen svagt mot hans axel. Hon fann ingenting märkvärdigt i att hon gjorde det. Det var som om de känt hvarandra under många år. Hon tyckte att det var »himlen», som fört dem samman. Först nu tyckte hon att hon lefde. Nu kände hon sig så där värkligt lycklig, som hon så ofta önskat. Hon skulle velat stanna i denna parfymerade luft, bland dessa eleganta möbler, på dessa svällande mattor, vid hans sida, hörande honom sjunga och tala, i hela sitt lif, om det varit möjligt.

Hans hvita juvelprydda fingrar gledo som ormar öfver tangenterna. Hvilka perlband af toner de framkallade!

Han sjöng den ena kärleksmättade sången efter den andra. Det var hela kaskader af välljud, han lockade fram ur sin strupe.

Hon stod där andäktigt lyssnande. Hon kände hela sin själ upplösas af tacksamhet öfver den sällhet, han beredt henne.

När han slutat, följde hon endast en ögonblicklig impuls, då hon lutade sig ned och tryckte en lång, brännande kyss på hans läppar.

Deras ögon möttes. I hennes låg det sextonåringens svärmeri, det brådmogna barnets tacksamhet för att han, den firade och vackre sångaren, behagade skänka henne så mycken vänskap och lycka. I hans brann den råa lidelsen, begäret efter ungdom och raffinerad kurtis.

»Olga -- -- jag älskar dig mer än allt på jorden . . .»

Han utbrast i denna fras med den mäst fulländade teatraliska uppriktighet i världen. Hon trodde honom, hon förstod icke ännu, hvad som låg i hans ögon.

Han slingrade armen om hennes lif och förde henne till soffan.

Hon förstod nu, att han hade henne i sitt våld.Hennes kvinliga instinkt sökte att göra motstånd -- -- -- men hela hennes kropp var som förlamad under intrycket af hans svarta, kärleksdruckna ögon.

»Nej -- -- nej -- --»

Det var allt, hvad hon sade. Det steg som en sky för hennes ögon. Hon knep ihop ögonen som om hon velat hindra hvarje stråle af ljus att intränga genom dem.

Hon kände hans heta andedräkt på sitt ansikte, hon kände hans armar våldsamt gripa om hennes kropp.

Hon tyckte att hon älskade honom förfärligt, men också att hon hatade honom lika mycket. Hon visste inte hvilketdera.

Hon visste inte hvar hon var, hon förlorade all förnimmelse af tingen omkring sig, hon kände endast närvernas extas och blodets sjudande värma.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Den firade operettsångaren hade fäst en ny skön kvinnoskalp vid sin gördel.

SJUNDE KAPITLET.

På natten efter den dagen sof Olga icke en blund.

Hon hade kommit hem vid niotiden, föregifvit illamående och genast gått till sängs. Hon hade låtit lampan stå och brinna hela natten, och hon hade bara legat och stirrat med sina stora ögon mot det hvita taket.

Hon såg där som ett rörligt skuggspel allehanda skepnader dansa förbi. Hon såg sin faders bleka ansikte med det röda hålet i tinningen, hon såg sin moder och sin systers kalla, likgiltiga drag, hon såg kandidat Höglund med sin varma, älskogsfylda blick och fru Rosenberg med sin stränga uppsyn -- men hon tillhörde icke dem nu mera, hon hade skilt sig från dem för alltid, hon hade sålt sin kropp och sin själ till en annan, åt en främmande, i hvars våning hon endast varit tvänne gånger.

Sålt? . . . Nej, hon hade frivilligt gifvit sig. Han hade nog öfverrumplat henne på sätt och vis, han hade tagit henne, innan hon riktigt visste hvad han ämnade, innan bekantskapen det ringaste motiverat ett sådant närmande. Men hon kände så väl med sig, att det ändå snart skulle gått på det sättet, och hvad gjorde det då, när det skedde.Ah, hvad hon tyckte att hon älskade honom! Hvilken öfverjordisk njutning var det inte bara att ligga och tänka på honom. Hvad han var vacker och elegant! Hvad han sjöng och spelade väl! Hur firad och eftersökt var han inte!

Och hon var hans . . . riktigt hans. Hon hade gifvit honom allt, hvad hon ägt och ägde. Sina känslor, sin skönhet, sin oskuld . . .

Nu ville hon börja att lefva. Nu skulle hon släcka sin törst. Dag efter dag skulle hon gå dit upp till honom några timmar. Det hade hon lofvat bestämdt. Och det skulle bli ett härligt lif under glam och sång och kärleksrus.

Hon skulle visa honom, hvilka skatter af lefnadsglädje och lifslust, hon gömde på, blott någon ville draga fram dem. Han hade väckt dem. Han hade kysst den sofvande prinsessan Törnros, och hon hade vaknat med ögonen lysande af kärlekstrånad och hågen längtande efter vällust -- -- --

I dessa riktningar gingo hennes tankar, om också icke hon förmådde ge dem den bestämda formen.

När hon kom till frukostbordet på morgonen var hon blek som lärft i ansiktet, och ögonen hade blåa ringar af nattvaket och tankearbetet.

Fru Rosenberg, som alltid själf ledde måltiderna, omgifven af de unga flickor, som voro lämnade i hennes vård, såg med bekymmersam min på Olgas ansikte och sade:

»Snälla Olga, du får lof att besöka doktorn, du ser ju ut, som du hade lungsot eller bleksot.»

»Åh det går nog öfver, bara hon blir gift», skämtade under de andras munterhet en af flickorna, som var särdeles gladlynt.

Olga märkte, att hon blef eldröd i ansiktet vid skämtet, och hon kände fru Rosenbergs ögon hvila skarpt på sig. Hon önskade att hon aldrig gått till bordet i dag.

»Jag har sofvit så dåligt i natt», sade hon häftigt och såg oafbrutet ned på tallriken, utan att våga lyfta blicken.Han fattade henne med ett kraftigt tag i armen. (Sid. 87).Fru Rosenberg skakade tankfullt på hufvudet. Det stod aldrig rätt till med Olga, hon drifver något bakom min rygg, tänkte hon. Hon beslöt sig för att hårdt ansätta henne vid lämpligt tillfälle.

Hon skref också samma dag ett långt bref till kandidat Höglund, hvari hon framstälde, att det var bäst att han så snart som möjligt tog Olga ifrån henne, ty hon såg tydligt, att hon icke hade någon respekt eller något inflytande på henne nu längre.

Kandidaten svarade genast och bad henne att låta allt förblifva vid det gamla ännu några månader, emedan han nu måste tänka på att afsluta sina studier, så skulle han sedan komma till Stockholm och söka ordna allt till det bästa.

Det löfte, som Olga gifvit skådespelaren att besöka honom ofta, höll hon punktligt. Nästan hvarje eftermiddag smög hon sig upp till honom. De dagar, då han icke spelade, stannade hon långt fram på kvällen, men ibland kunde han endast egna henne några minuter.

Han intog emellertid Olga allt mera för hvarje sammanträffande. En mera hängifven älskarinna hade han aldrig ägt. Hon hakade sig fast vid honom med en ömhet och en beundran som icke kände några gränser.

Det måste äfven medgifvas, att Brun, fastän äfventyret med en förförd flicka och en passionerad älskarinna för honom var ganska hvardagligt, dock hade fäst sig vid Olga mera än han brukade göra vid någon. Oafsedt hennes ungdom, hvilken alltid var ett behagligt plus, måste han medgifva att en mera gedigen och fulländad skönhet än Olgas hade han icke träffat på. Härtill kom också, ja nästan först och främst, att hennes intelligens var af ovanligt skarpsinnigt slag.

Brun smickrade sig med att vara en mycket stor kvinnokännare. Och han påstod sig ha gjort den bestämda erfarenheten, att alla vackra fruntimmer voro mer eller mindre dumma och inskränkta. Han påstod att hosen värkligt vacker kvinna utvecklades alltid kroppen på själens bekostnad.

Men i umgänget med Olga hade han gjort en annan erfarenhet. Han måste medgifva att han träffat på ett angenämt undantag. Trots sin ungdom egde hon en snabbhet i uppfattningen och en skärpa i omdömet, som slagit honom med förvåning, och gjort, att äfven han från sin sida omfattade henne med en sympati, hvars uppriktighet just inte hörde till hans ordinarie vanor.

Dessa veckor, som följde, blefvo en feberbrännande, hetsande tid för Olga. Hon måste utveckla en vaksamhet och en uppfinningsförmåga, hvilka nästan öfverstego hennes krafter. I hemlighet och osedd af dem, som kände henne, måste hon smyga sig upp till honom, och däruppe måste hon midt under den stojande glädjen och den jublande kärleksyran ständigt tänka på, att hon hade spejande ögon hemma i pensionatet, hvilka snart skulle ha märkt, om hennes ansikte förrådt några utsväfningar eller hennes kläder visat någon oordning.

Men det lefdes ändå ett lustigt lif uppe hos operettsångaren. Ibland satt han vid pianot och sjöng med sin vackra röst, medan hon stod lutad öfver honom med armarna på hans skuldror och kysste hans mörka ögon eller strök med sina mjuka, hvita händer öfver hans hår. Ibland sprungo de i yrande fart genom de eleganta rummen och lekte och skalkades som tvänne barn. Ibland kunde det hända att en lidelsefull åtrå fick makt med dem, och då brukade de midt på eftermiddagen rulla ned de mörka, ogenomskinliga gardinerna i sängkammaren, tända de röda amplarna, som spredo ett dämpadt, idylliskt ljus, och lägga sig afklädda under några timmar i den praktfulla eksängen med det mörkröda sidentäcket.

Det var ett lustigt, sjudande lif.

***En afton vid niotiden, just som Olga kom ut från porten efter ett par timmars vistelse hos Brun stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med Julius Wilmer. Denne hade i år tagit studentexamen och var iklädd den hvita mössan.

Olga sökte att se ogenerad ut som möjligt.

»Hvad står du här för», frågade hon i munter ton, »är du på väg till mig?»

»Nej, jag stod här och väntade, att du skulle komma ned.»

Han sade det med en röst, som riktigt hväste utaf elakhet.

»Väntade du på mig? Hur visste du att jag var därinne?» frågade Olga lugnt.

»Tror du inte att jag har reda på dina älskare?»

»Älskare?? . . .»

Hon gaf honom en lågande blick.

». . . Är du galen?» fortsatte hon.

»Jag har bara ögonen med mig, ser du.»

»Hvad har du med mig att göra?»

»Och det säger du efter allt hvad vi haft tillsammans, du och jag?» sade han med tonvikt på hvarje ord.

»Du åtminstone har väl inte varit min älskare», svarade hon hånfullt.

»Nej, men jag skall bli det!»

»Yrar du -- -- eller i hvilken ton talar du?»

Hon höjde rösten i vredesmod så starkt, att förbigående vände sig om och begapade dem nyfiket.

»Kom, låt oss gå nedåt, man observerar oss», sade han dämpadt.

»Nej», svarade hon med en spotsk knyck på hufvudet, »jag skall gå hem.»

»Vill du icke bevilja mig ett samtal?»

»Nej!»

»Nå, då svär jag att du inte skall komma upp till den där sångaren mera.»

»Den saken lär inte du afgöra -- -- jaså, du har spionerat på mig?»»Ja, det har jag. Det har varit min rättighet. Du visste om, att jag älskade dig uppriktigt. Men du går och kastar dig i armarna på en annan, innan du ens afskedat mig.»

»Älskat . . . bah . . . du är väl arg för att du inte lyckades den där gången, du slog omkull mig i skogen.»

Han rodnade som en flicka. Han förstod, att hon nu inte var god att tas med, hon var inte ett barn längre.

»Du måtte ha hunnit långt i förståndet på sista tiden».

»Låtom oss inte byta ord, utan något gagn. Säg mig rent ut, Julius», sade hon i något mildare ton, i det hon följde honom nedåt gatan, »hvad vill du mig?»

»Olga», sade han, »jag håller af dig outsägligt och jag tillåter inte, vid Gud, att en annan snappar bort dig inför mina ögon.»

»Har jag någonsin gett dig tillåtelse att älska mig?» frågade hon, till hälften skämtsamt,

»Du har väl inte varit blind -- -- mins du maskeradkvällen . . .?»

»Vi voro två kamrater, ingenting annat», afbröt hon honom.

»Men vi kysstes som två älskande», hånade han henne.

»Du är ju en pojke ännu», gaf hon honom tillbaka, »du är för ung att tänka på giftermål.»

Hon skrattade.

»Men du är inte för ung för den där . . .»

»Hvilken den där . . .?»

»Aktören, som du kom ifrån.»

»Hur vet du det?»

»Det har jag ju sagt dig, jag har 'spionerat' på dig. Jag har följt efter dig flera kvällar, jag har sett genom hvilken dörr du gått in, men du har naturligtvis varit alldeles för lycklig för att se mig.»

»Nå, om jag vore lycklig, så hade jag väl rättighet därtill hoppas jag.»

»Men jag tycker, att du borde hålla dig för god attbjuda ut dig åt en så'n där don Juan. Hela verlden vet, att han har till specialitet att förföra unga flickor. Akta dig -- --»

Nu tyckte Olga, att det gick för långt. Han förtalade honom som hon älskade. Han ville gifva henne råd, hur hon skulle uppföra sig. Hon började riktigt skaka af ilska öfver detta förhör. Hon skulle sjunga rent ut, så att Wilmer inte trodde att han hade att göra med någon enfaldig gås.

»Hör du, Julius», sade hon med behärskadt lugn, »jag skall säga dig en sak. Du kommer för sent. Jag är redan hans älskarinna, hans värkliga älskarinna . . .»

De sista orden hade hon slungat fram med cynisk hänsynslöshet.

Wilmer blef blek som ett lik i ansigtet.

»Du ljuger!» sade han.

»Tro hvad du vill, nu har du fått min syndabekännelse.» Hon hade köld nog att kunna dra på munnen åt det sista ordet. »Jag hoppas att vi inte råkas mera.»

Hon vände sig hastigt om för att gå sin väg. Han fattade henne med ett kraftigt tag i armen.

»Jag svär på», sade han med glödande ögon, »att jag skall hindra dig från att träffa aktören.»

»På hvad sätt?»

»Jag skall rapportera ditt handlingssätt för vederbörande, och du skall bli tvungen att lämna Stockholm.»

»Men om jag nekar?»

»Så skall jag omtala att jag sett dig smyga opp till honom.»

»Nå, hvad fordrar du af mig?»

»Jag har större rättighet än han.»

»Du vill alltså, att jag skall smyga mig den ena kvällen till honom och den andra till dig.»

»Du må framställa det hur du vill. Jag vill inte afstå från dig. Jag måste träffa dig ibland och du måste tillhöra mig likaväl som den där andre. Jag älskar digsom en vansinnig, och jag kan göra hvad som hälst, om du vänder mig ryggen.»

Hon gjorde en föraktfull rörelse med hufvudet.

»Nej», sade hon, »jag är inte någon, som man köper upp från gatan. Jag har ingen lust att springa från den ena till den andre.»

»Nå, afbryt bekantskapen med aktören!»

Hon såg på honom med en blick, som innebar ungefär det: stackars dumma barn!

»Aldrig!» svarade hon.

»Då skall jag hämnas, var säker på det!»

»Var så god! Adjö!»

Hon ämnade gå öfver till andra trottoaren för att komma ifrån honom. Men han stälde sig framför henne.

»Du ser så söt och oskyldig ut som ett litet lam, men du är elak och lättsinnig som en ond ande.»

Det var en njutning för honom att få kasta ut något dylikt, han hade ett fullständigt behof af att vara brutal mot henne. Innan han kom sig för att fortsätta, hade hon emellertid med hastiga steg lämnat honom.

Wilmer såg efter henne. Hvilken växt och hvilken gång hon hade. Smidig och graciös i hvarje linie. Åh, det låg någonting öfver hela hennes varelse, som värkade svindlande af längtan efter att få äga henne.

Den unge studenten lade händerna på ryggen och började att feberaktigt promenera gata efter gata. Hufvudet värkte och hjärtat bultade af sinnesrörelsen.

Hvad planer hade han haft med Olga? Hade han tänkt att fria till henne och förlofva sig? Som en sista utväg, men icke som något annat. Under de år de känt hvarandra, hade han lärt känna henne tillräckligt för att redan nu förstå, att pensionsflickan från maskeraden skulle bli en lika dålig hustru som hon skulle bli en förtjusande »ungdomsbekantskap.»

Han ville under några år svärma för henne, han ville ha hennes kyssar och hennes smekningar, han ville bli den förste, åt hvilken hon skulle hängifva sig, åt hvilken

hon skulle offra sina raffinerade behag och sin vackra kropp -- det var allt hvad han ville.

Men det var detta, som nu var kullkastadt och förstördt. Och det var det som grämde honom till dödskval. Han befann sig i en situation, som om han haft en förmögenhet af guld i sin hand och plötsligt tappat den i sjön och sett den sjunka hopplöst till hafsbotten.

Han hade varit så säker på att ingen kunde eller skulle närma sig Olga, innan han vunnit sina syftemål. De hade ju så mycket gemensamt, så många möten och så många äfventyr. Det fans ingen, som ännu på många år skulle kunna täfla med honom om hennes ynnest och hennes förtroende. Det var han som ägde trumfen på hand. Det var han, som gjorde hvad han behagade.

Att Olga inte var förälskad öfver öronen i honom, det hade han nog märkt. Men det skref han på hennes barndom och på hennes oförmåga att ge uttryck åt värklig kärlek. Men att hon till sist skulle möta honom helt och hållet, när han begärde det, det hade han varit alldeles öfvertygad om.

Emellertid, när hon för några månader sedan i ett nu började visa sig kallsinnig mot honom, utan något egentligt skäl uraktlåta att infinna sig på de öfverenskomna mötesplatserna samt tankspridt och frånvarande deltaga i deras samtal, hvilka förut varit så lifliga, började han fatta misstankar att inte allt stod rätt till och att hon bar på en hemlighet för honom. Han hade flera gånger frågat henne, hvad som kom åt henne, men endast fått undvikande, ja nästan snäsiga svar.

När han sammanstötte med henne utanför Bruns portgång, hade han icke träffat henne under tre veckor. Denna tid hade han emellertid begagnat att osedd spionera på henne. Han kände i luften att hon underhöll förbindelse med någon, men han skulle ha reda på hvem, det hade han föresatt sig.

Då han en gång smugit sig efter henne, hade han sett henne gå in i en dörr, å hvilkens namnplåt stod »Edvard

Brun» -- den bekante sångaren från Stockholms operetteater. Att Olga stod på förtrolig fot med denne, hade han därigenom förstått, men att det gått så långt, som hon nyss i hettan med -- som han tydligt hört -- full uppriktighet bekänt, det hade han icke kunnat ana. Och hur hon gjort hans bekantskap, kunde han heller icke få någon anknytningspunkt till.

Han skälfde af svartsjuka och hämdbegär. Han skulle visa att han icke var någon pojke, som en sådan där lättsinnig slyna kunde behandla som en leksak, hvilken kunde kastas bort vid första lämpliga tillfälle. Han mumlade någonting ditåt för sig själf, under det han med sin öfverväldigande sinnesyra vandrade gata upp och gata ned i hufvudstadens glindrande aftonbelysning -- -- --

När Olga hade skilts från Wilmer gick hon direkt hem.

På henne hade Wilmers uppträdande och hot ej gjort synnerligen starkt intryck, åtminstone icke uppväckt någon fruktan. Hvad hade hon egentligen för skyldighet mot honom? Han var arg för att en annan slagit honom ur brädet, innan han kunnat tillfredsställa sina yttersta önskningar mot henne, det förstod hon nog -- -- hur simpelt, hur lågt, tyckte hon.

Han ville tvinga sig till att bli hennes »älskare», som han uttryckt sig . . . när han icke fick bli den förste, så ville han bli den andre, oafsedt hvad känslor hon omfattade honom med . . . hur rått, hur fräckt, tyckte hon inte det var. Och han hade under inflytande af sin passion sagt henne det rent ut i ansiktet, alldeles som om hon varit en vanlig nattslinka från gatan.

Hon knöt händerna och ögonen gnistrade af vrede, när hon i tankarne genomgick, hvad han sagt.

Jo, sådana voro nog männen! När till och med en studentspoling som Julius kunde komma fram med dylikt inför en ung kvinna, som var honom jämnbördig i intelligens och belefvenhet, hur skulle då dessa uppföra sig, som voro åldrade i kvinnorof och laster? Men hon skullevisa de män, som kommo i hennes väg, att hon icke, hon måtte blifva hvad som hälst, skulle låta sig behandlas med denna hänsynslösa brutalitet.

Det var dylika tankar, som samtalet med Wilmer väckt hos henne. I Edvard Brun hade hon sett den elegante, smidige salongskurtisören, i Julius Wilmer hade hon nu fått se den pockande, fordrande passionsslafven. Hennes erfarenhets cirkel hade vidgats ett steg.

NIONDE KAPITLET.

Hur skulle han sätta sitt beslut i värkställighet? Hur skulle han bära sig åt på bästa sätt att hindra Olga från att besöka »komedianten»? Dessa frågor uppstäldes oafbrutet för Wilmer under de kommande dagarna.

Han beslöt sig dock först för att ännu en gång hos Olga göra ett försök till försoning.

På grund däraf afskickade han, fyra dagar efter samtalet på gatan, följande bref till henne:

»Du mins hvad jag sade för några dagar sedan. Du bemötte mig då hånfullt, men jag skall glömma det, om du beviljar mig ett möte, där vi vänskapligt kunna talas vid. Jag bönfaller dig, att icke säga nej, och jag varnar dig också därför. Min adress känner du.

Julius.»

När Olga fick detta bref, ref hon det i bitar.

»Han tror, att han skall tvinga sig till min medgörlighet, men deri misstager han sig. Jag åstundar inte vidare hans bekantskap», mumlade hon för sig själf.

Hon skickade icke en rad till svar.Wilmer såg därför tydligt, att hon helt och hållet ämnade trotsa honom och icke det minsta fästa sig vid, hvarken hvad de förut haft gemensamt eller hvad han kände om henne.

Då mognade hans beslut. Han skulle hämnas.

Han hade fullt klart för sig i hvad förhållande, som Olga stod till kandidat Höglund, och han bestämde sig för att skrifva till honom.

Han skref ett ganska långt bref, hvari han tämligen detaljeradt redogjorde för hvad han visste om Olgas ställning till operettsångaren, huru hon nästan hvarje dag brukade gå upp till honom och stanna där åtskilliga timmar, huru man från gatan kunde se -- hans af svartsjuka sporrade iakttagelseförmåga hade räknat ut det mycket riktigt -- att rullgardinerna fäldes ned och ampeln tändes i sängkammaren innan det ens blifvit skymning därute, jämte flera anspelningar på det intima förhållande, som otvifvelaktigt rådde mellan den unga flickan och hennes förförare.

Skulle han sätta ut sitt namn? Han var icke mycket lifvad för det, ty på det stora hela föreföll det ju som spioneri, om också det kunde tolkas som en »varning». Om han visade henne brefvet och hon förstod, hvem som skrifvit det, skulle han förefalla henne feg, ifall han skref det anonymt. Nåja, hon fick tänka om honom hvad hon ville, hon var ändå nu förlorad för honom. Han undertecknade brefvet endast med »En intresserad åskådare».

Kandidat Höglund hade just slutat sin morgontoalett i sin präktigt inredda ungkarlsdubblett, då han bekom posten, bland hvilket Wilmers bref befann sig. Han såg på utanskriften, stilen där var honom icke bekant. Han sprättade upp kuvertet likgiltigt.

När han slutat att läsa skrifvelsen, var han mycket blek. Han såg att handen, som höll brefvet, darrade som under en nervskakning.

Han satte sig på en stol och stirrade tankfullt mot golfvet.

Hvad betydde detta bref? Innehöll det en allvarligsanning eller ett dåligt skämt? Hvem hade skrifvit det? Hvarför vågade icke brefskrifvaren stå för hvad han skrifvit? Hvem kunde det vara, som hade spionerat på Olga under en längre tid och som kände den ställning han intog till henne, efter som brefvet just skickats till honom?

Efter åtskilligt funderande föll hans tanke på Wilmer, Olgas kavaljer på maskeraden. Var det denne, månn' tro, som blifvit förargad öfver att Olga »svikit» honom, och nu ville hämnas genom utkolporterandet af en förskräcklig sanning eller en brutal lögn?

Skulle han kasta brefvet på elden och icke vidare tänka på dess innehåll eller skulle han resa till Stockholm och själf taga reda på hur saken förhöll sig? Han kände sig värkligen mest lifvad för det senare, ty brefvets form var sådan, att det ej föreföll som en fintligt affattad dikt.

Redan med sista tåget samma dag begaf han sig till hufvudstaden.

Under resan i järnvägskupén lämnade hans tanke icke ett ögonblick den person, för hvars skull han nu, som så många gånger förut, for till hufvudstaden. I dag kände han inom sig själf, nästan mer än tillförne, hur varmt han var fästad vid Olga. Och hon, barnet som ännu inte fylt sjutton år, skulle vara förförd af en operettsångare? Hon, hvars uppfostran han bekostat, hvars ungdom han öfvervakat; hon, som han afsvimmad burit från faderns lik och som han från de tidigaste år lärt sig att betrakta som sin tillhörighet, hon skulle ha blifvit älskarinna åt en fruntimmersjagande komediant?

Det var omöjligt. Brefvet ljög. Det var bara skrifvet af en illasinnad person, som ville samvetslöst väcka misstankar och ställa till bråk för att hämnas någon oförrätt, som Olga begått mot honom.

Natten tillbringade han på hotellet.

Nu var det på två olika sätt han kunde gå till väga. Af brefvet hade han fått reda på, att Brun -- han förstod mycket väl att det icke var någon annan än denne vidt

bekante aktör, som brefvet åsyftade -- bodde i närheten af pensionatet. Hans adress fans naturligtvis i hufvudstadens adresskalender och han hade därför icke svårt att få reda på den. Nu kunde han antingen gå direkt till Olga, visa henne brefvet, utan vidare rycka öfverrumplande fram med en bestämd fråga och genom det sätt, på hvilket hon besvarade den, sluta sig till rätta sammanhanget. Eller också kunde han vid den tid, som brefvet uppgaf såsom den vanliga för Olgas besök, invänta henne utanför porten till skådespelarens bostad och -- om anklagelsen var befogad -- gripa henne på bar gärning.

Han ville hälst göra det förstnämda, han ansåg nog detta mest värdigt, men det låg också en stark lockelse uti att öfverraska henne vid uppgången till hennes älskare, ifall hon skulle varit nog låg och föraktlig att låta fånga sig i en kurtisörs garn endast några veckor efter det han, hennes uppriktige vän och välgörare, för första gången gjort någon antydan om att han älskade henne.

Blodet steg upp mot ansiktet och hjärtat klappade våldsamt när han tänkte på denna möjlighet. Vid Gud, hon skulle icke slippa undan så lätt. Hon trodde kanske att han var ett stort får som man kunde behandla hur som hälst. Men vänta bara! Han skulle nog veta att ställa dem till ansvar, både hon den lättsinniga, och hennes förförare . . .

Åh nu var han dum, tyckte han, som gick och föresatte sig dylikt, långt innan han visste det minsta i hvad mån hon var skyldig. Han beslöt sig emellertid att icke gå ned och framställa någon direkt fråga. Han ville begagna det andra sättet. Han kunde inte motstå frestelsen.

Han visade sig alltså icke i pensionatet på hela dagen, hvarför man där var absolut okunnig om hans närvaro i Stockholm.

När han ätit middag vid fyratiden å »du Nord», stälde han sina steg mot gatan, där Olgas och Bruns bostäder voro belägna.Han gjorde den lyckliga upptäckten, att midtför skådespelarens port låg på nedra botten ett ganska snyggt kafé med fönster åt gatan. Han kunde alltså gå dit, dricka en kopp kaffe och iakttaga gatan utanför. Det var ju en utmärkt slump, att han slapp bli stående i någon portgång eller dylikt, men, tänkte han, i Stockholm fins det då också kaféer i hvartannat hus.

Han hade setat där vid fönstret och läppjat ur kaffekoppen bortåt en kvarts timma, utan att känna igen en enda af de många, som passerade förbi med storstadsmänskornas vanliga skarpa, irriterade gång, då han såg en ung flicka, iklädd en modern, klädsam slängkappa med mjuka spänstiga steg komma gående på motsatta trottoaren.

Han kände, att blodet kokade och brände af harm och oro, tinningarna bultade och hans ögon blickade så skarpt som om de ville spränga sönder rutan och med sin blixt träffa den unga kvinnans sköna ansikte därutanför.

Det var Olga. Han hade ögonblickligen känt igen henne.

När hon kom till porten, stannade hon några sekunder och såg sig hastigt om. Därpå tryckte hon på knappen, hvars elektriska ledning gick till portvaktsrummet, och inom en half minut hade porten slagits i lås bakom henne.

Det var förfärliga kval, som kandidaten led under dessa ögonblick. Det omöjliga var alltså sant. Brefvet hade icke ljugit. Det var, utan tvifvel, en försmådd tillbedjare, Wilmer eller någon annan som skrifvit det. Och här satt nu en annan af samma slag och såg på huru hon frivilligt gick upp och kastade sig i armarna på en tredje -- en, som troligen bedref förförandet af unga flickor som ett angenämt yrke.

Det var vilda, rasande tankar, som jagade genom kandidat Höglunds hjärna. Var det på detta sätt, som hon lönade all den vänskap och godhet, hvarmed han under flera år hade omfattat henne. Att hon inte kunde skänka honom sin kärlek, nåja, sådant där bestämmer man ju inte själf, men att hon ville smyga sig hemligt, som engatnymf, till en person, hvars kärlek hon vid ringaste eftertanke borde inse ej var värdefullare än ett smycke af talmiguld, att hon så pliktförgätet och lättsinnigt föll i famnen på den förste bäste, som ägde någon större förmåga att tjusa hennes sinne för njutning och glitter, det kunde då reta honom till döds, och det var omöjligt att förlåta.

Hvad skulle han göra? Skulle han föraktligt lämna henne åt fördärfvet, afbryta all förbindelse med henne och låtsa som om hon inte mera funnes till? Eller skulle han gå efter henne, ställa henne till räkenskap och tvinga henne att välja mellan sin älskare och sitt förflutna?

Ledd af en oreflekterad instinkt lät han blicken glida öfver det stora stenhusets fasad, genom hvars port föremålet för hans kärlek nyss försvunnit.

Denna instinkt bedrog honom inte. I ett af fönstren två trappor upp såg han ett blekt kvinnoansikte närma sig rutan och se ned åt gatuhvimlet. Han kände igen Olgas profil. Det såg ut som hon velat gifva en afskedshälsning åt lifvet därute, innan hon egnade sig åt lifvet därinne.

Bakom henne såg han hastigt en skugga röra sig. Det var naturligtvis skådespelaren. Han inbillade sig se, huru denne lade armen om hennes lif och drog henne inåt rummet. Hon var hans. Själf satt han här som en afskedad beundrare, medan han däruppe, som var en främling, en yrkeskurtisör, en röfvare, ägde allt. Han knöt händerna i raseri öfver ödets grymma lek.

Hans blick hvilade fortfarande på fönstren två trappor upp. Det dröjde icke länge, förrän han såg ett par eleganta rullgardiner plötsligt flyga ned. Aha! Brefvet ljög inte i en enda detalj. Brefskrifvaren hade väl reda på förhållandena.

Nu var det lika omöjligt för kandidat Höglund att hålla sig lugn och afvaktande som för jorden att hålla sig stilla. Han måste gå dit upp till hvad pris som hälst. Han ville tränga sig dit som en fader och en beskyddare, han ville rycka henne ur läjonets kula och kasta skymfande ord i den samvetslöse förförarens ansikte.

Han betalde kaffet och gick ut på gatan. Han behöfde den friska luften. Han kände en besynnerlig tyngd på bröstet, och hela kroppen öfverförs af en brännande närvsvettning.

Han gick till porten och tryckte på knappen. Porten öppnades, samtidigt med att portvakterskan stack ut hufvudet genom en lucka.

»Bor aktören Brun här?» frågade han så likgiltigt, han förmådde.

»Jaha, två trappor upp!»

Han gick vidare.

När han kom opp i förstugan, stannade han ett ögonblick, liksom för att hämta andan.

Han var inte rädd, åhnej, visst inte. Han visste nog hvad han gjorde, och han hade tillräcklig sinnesstyrka att handla korrekt. Han hade ju också rätten på sin sida, och han skulle nog i sitt uppträdande veta att begagna sig af denna rätt.

Men han insåg tydligt, att han ändock var den svagare parten. Olga älskade naturligtvis med sin varmblodiga natur den ståtlige skådespelaren ända till vansinne, då de redan hunnit blifva så intima, och Brun skulle naturligtvis tillbakavisa hans attack med ett cyniskt, öfverlägset och föraktligt leende. Han var den svagaste. Men det oaktadt ville han tränga sig på. Han ville störa dem i deras älskogsyra och visa, att äfven han ägde delaktighet i denna kärlekssaga.

Han lade fingret på ringledningen och tryckte häftigt till. En skarp, hård ringning skar genom hela våningen.

Ögonblicket därpå stack ett äldre fruntimmer, Bruns hushållerska, ut ansiktet genom en mindre dörr, som låg bredvid de stora dubbeldörrarna, och hvilken ledde till köket.

»Herr Brun är icke hemma», upplyste hon, innan ännu kandidat Höglund hunnit komma på det klara med, hur han skulle börja.

»Nu ljuger Ni. Jag har sett från gatan att det är ljuständt i hans våning», nästan röt kandidaten och grep med ett kraftigt tag i dörrkanten, beredd att med våld tvinga sig in, om det skulle behöfvas.

Den förskräckta hushållerskan, som tydligen var väl instruerad att icke till något pris släppa in någon, när operettsångaren hade diskreta fruntimmersbesök, stälde sig beslutsamt i dörröppningen och mätte den påträngande med en blick, som innebar frågan, om hon hade att göra med en galning eller en klok.

Då kandidaten inte gjorde min af att släppa sitt tag i dörren, sade hon i en bestämd, förtrytsam ton:

»Min herre, herr Brun är sjuk och ligger till sängs, han kan icke taga emot någon, hvem det vara må . . .»

Men det var som att gjuta olja på den vredens och svartsjukans eld, som nu lågade i kandidat Höglunds själ. Han slet upp dörren på vid gafvel, sköt hushållerskan med våldsam kraft tillbaka in i köket och skrek med en röst, som genom motståndet förlorat all sans:

»Undan, människa, jag skall fram, om också tio käringar stälde sig i vägen. Vet Ni hvad Ni är, säg? Ni är en fördömd kopplerska, som håller vakt, medan er snygge herre ligger inne med unga flickor, som han förfört.»

Han tycktes nästan vilja slå henne i ansiktet, om hon hindrat honom längre, den gode kandidaten, hvilkens hederskänsla och rättskänsla fått en sådan hård stöt, och som icke hade ord nog grofva för sin harm.

Den arma hushållerskan gaf upp ett skrik och retirerade baklänges, med en dödlig förskräckelse målad i sitt ansikte.

Kandidaten hörde något buller från rummen därinnanför. Han betänkte sig icke länge förrän han ryckte upp en dörr och störtade in. Han hade icke klart för sig, hvad han skulle ta sig till eller hvad han skulle säga, när han stötte på dem, han sökte. Men han hade nu hunnit så långt, att han icke gärna hvarken kunde eller ville gå tillbaka, och han skulle visa, hvad han kunde göra, när han träffade ut för låga människor.Han passerade först igenom en tambur, hvilken skilde köket från de öfriga rummen och i hvars svaga belysning han upptäckte Olgas hatt och kappa på en af klädhängarna. Han behöfde alltså icke vara rädd för att ha gjort sig besvär i onödan.

Genom en dörr, som stod öppen, kom han därpå in i ett halfmörkt mindre rum. Han såg sig omkring. Där fans intet ljus tändt, men han märkte ändock dess nobla inredning. Aha, det var en herre, som bestod sig med dyrbara möblemanger. Jojo, han hade smak, han höll sig med präktiga älskarinnor också. Kandidatens ansikte förvred sig i ilska.

Som en galning rusade han vidare. I halfskymningen träffade han på en dörr. Han ryckte opp den. Ett rödt ampelsken slog honom i ögonen. Han såg en syn, som tycktes honom stanna hans hjärtas slag, en syn, som värkade på honom ungefär som om någon ränt ett glödgadt järn genom hufvudskålen in i hans hjärna.

I en liten soffa, klädd med rödt tyg och hvars sits och ryggstöd riktigt svälde af mjukhet, satt skådespelaren, halfklädd. Med den ena armen höjde han ett fyldt champanjeglas, den andra höll han omkring Olga, som satt i hans knä. Äfven hon saknade de yttre klädesplaggen. Armarna och halsen voro bara. Klädningen låg kastad på en stol bredvid. Hennes hand hade fattat om ett fyldt glas, som stod på bordet.

Men den för honom så vidriga synen varade endast en sekund. Fortare än tanken hade de bägge vid hans inrusande sprungit upp. Olga gaf till ett hemskt skrik. Skådespelaren blef likblek af förvåning och vrede.

De stodo nu på hvar sin sida om bordet, där champanjebutäljen tronade. Olga stirrade framför sig med glanslös blick, som om hon sett något onaturligt. Brun såg sig omkring. Det föreföll som om han sökte något vapen eller dylikt att angripa eller försvara sig med. Framför dem stod kandidaten, med ådrorna uppsvälda vid tinningarna, ögonen sprutande eld och händerna knutna.De stodo så i en hel minut, en minut, som föreföll dem alla evighetslång.

Trots sin själskakning och sin förtrytelse hade emellertid kandidaten nu återfått det herravälde öfver sig själf, som han föresatt sig nere på gatan att äga. Han visste hvad han gjorde och han skulle visa, att han var vuxen ställningen.

Det var dock icke han, som framstälde den första frågan. Det var Brun, som blef färdig med denna.

»Hvad är Ni för en, som tränger in på detta sätt?» frågade han och gick ett par steg framåt. Han syntes vara beredd att låta orden åtföljas af handgripligheter.

Kandidaten mätte sin motståndare med en föraktlig blick och sade med fullt behärskadt uttryck:

»Fråga er älskarinna!»

Brun vände sig mot Olga.

»Känner du honom?»

»Ja . . .»

Hon hviskade fram detta ord i en bönfallande ton, under det att hennes vackra ögon förskrämdt irrade kring rummet, liksom sökte de någon utväg att komma undan den förfarliga situationen.

»Hvem är han då?» frågade Brun vidare.

Kandidaten stälde sig midt framför honom och såg honom rakt i ögonen.

»Jag skall säga er, hvem jag är. Jag har under fyra års tid varit en far för henne, som står där halfnaken. Jag har bekostat hennes uppfostran i Stockholm och gjort allt för att under dessa år uppfostra henne till en god kvinna. Jag har sökt att bereda henne all den glädje, som det varit mig möjligt. Jag har under dessa fyra år sett henne utvecklas både till kropp och själ, jag har sett att hennes kropp blef allt skönare, och jag har en lång tid gått och inbillat mig, att äfven hennes själ blef . . . detsamma . . . Men jag vet nu att jag bedragit mig . . . och . . .»

Kandidaten drog ett djupt andetag. Det tycktes vara svårt för honom att säga de följande orden.». . . jag har sett denna flicka växa upp i den förhoppning att hon en gång skulle tillhöra mig... Icke som mätress . . .»

Hans ögon glänste af hat, då han uttalade detta ord.

». . . utan som hustru. Jag sade henne det för icke många dagar sedan. Jag ville icke tvinga mig till hennes kärlek, men jag fordrade åtminstone hennes högaktning . . . Och så finner jag henne i en snuskig orgie midt på eftermiddagen, tillsammans med en . . .»

Han sökte en sekund efter rätta ordet.

». . . en samvetslös kvinnoröfvare.»

Hans manligt och af en ädel indignation genomandade ord hade icke undgått att göra värkan. Olga hade sjunkit ned på en stol, betäckt ansiktet med händerna och börjat våldsamt snyfta.

Brun rätade på sig med hela den halft teatraliska värdighet, han var mäktig äfven i privatlifvet.

»Min herre», sade han, »jag känner er icke och har icke med er att skaffa. Men ett är dock säkert, denna dam står, åtminstone för ögonblicket, i lika nära förhållande till mig som till er. Det är i denna stund min skyldighet och min rättighet att beskydda henne . . . äfven för någon, som vill göra anspråk på att vara hennes far . . .»

Kandidaten förstod den hånande mening, Brun inlade i detta ord.

»Jag ber er därför», fortsatte skådespelaren, »att Ni går er väg och ställer henne till räkenskap, om Ni anser er ha rätt därtill, vid ett mera passande tillfälle. Skulle Ni stanna här längre, så kan det möjligen urarta till obehagligheter för oss alla tre. Jag känner icke det sätt, på hvilket Ni kommit in, men jag vet, att Ni kommit som en mycket objuden gäst, och därför får Ni finna er, att jag visar er på dörren.»

Kandidaten rörde sig icke ur fläcken.

»Ni skall inte tro», sade han, »att Ni befinner er på teatern, där tragiken är slut bara ridån gått ned. Åhnej, man gör icke upp scenerna lika lätt i det värkligalifvet som på tiljan. Kom ihåg det . . . Ni . . . yrkesförförare.»

»Om Ni inte ögonblickligen vill aflägsna er, så kastar jag ut er eller skickar bud på polis. Ni har kanske inte tänkt på att dessa rum äro mina, och att det därför är jag, som har makten här. Mitt tålamod är, ta' mig f--n, slut, och jag råder er att försvinna.»

Det syntes, att det icke behöfdes lång ordväxling, förrän de båda männen skulle drabba samman i ett ordentlig slagsmål.

Kandidaten förstod det, och han afgjorde inom sig själf, att det icke borde gå så långt. Det skulle bara förorsaka honom obehag, och han skulle ingenting vinna därmed. Han ville dämpa de upprörda känslorna och handla kallt.

»Jag skall gå», sade han, »men det är min bestämda rättighet att fordra, att hon där», han visade med en likgiltig rörelse på Olga, »gör mig sällskap. Jag går ut i rummet bredvid, medan . . . härskapet kläder på sig . . .»

»Det må hon själf afgöra», afbröt Brun honom. »Vill du följa med den där herrn, eller vill du stanna hos mig?» fortfor han, vändande sig till Olga.

Hvad skulle hon svara? Det var två män, som kämpade om henne. Den ene ägde hennes tacksamhet och vänskap, den andre hennes kärlek.

Hon såg bönfallande på kandidaten och sade med dämpad röst:

»Gå, Oskar! Du behöfver väl inte vara oresonlig. Vi kunna ju träffas på ett annat ställe.»

»Du vill alltså, att jag skall gå?» frågade han och såg med en mörk blick på henne.

Hon teg. Han förstod hennes önskan. Han fick afsked utan vidare. Hon behöll den andre. Nåväl, han skulle inte vara efterhängsen, hans vredes glöd hade slocknat.

Utan att säga ett ord mera, utan att egna dem den minsta uppmärksamhet, gick han ut samma väg, hankommit in. Men de bägge, som stodo kvar, de kunde icke underlåta att lägga märke till, huru en förfärlig smärta speglade sig i ansiktet, då kandidat Höglund lämnade rummet. Det var ett intryck af den djupaste förtviflan och det bittraste vemod, som han hade gifvit i det ögonblick, då han skildes från dem, och med trötta steg aflägsnade sig från den plats, där han bevittnat sin utkorades skam.

NIONDE KAPITLET. (2)

När kandidaten gått, blef det djup förstämning i Bruns sängkammare, där glädjen och passionen nyss firat en stormande fäst.

Hans oväntade uppträdande hade gjort ett starkare intryck på Olga än hon ville medgifva inför Brun. Denne sökte slå bort det hela med muntert skämt, och äfven Olga bjöd till att skyla öfver med ett själfsvåldigt leende, men inom henne arbetade oron och undran.

Brun fattade henne plötsligt om lifvet, kysste henne på kinderna och frågade ironiskt:

»Hvad grät du för, min lilla unge?»

»Ja, det är ditt fel, att sådant här skulle hända. Det hade då kunnat vara onödigt. Nog hade du bort ställa om, så att dörrarna varit ordentligt låsta.»

Det låg en hög grad af ärligt menadt missnöje i hennes ord. Brun förstod det.

»Jag skall, vid Gud, hålla räkenskap med fru Qvist.»

Denna var hans hushållerska, en enka, som tjenat hos honom så länge han bott i Stockholm, som kände till alla hans extravaganser och kärleksäfventyr och medplikttrogen, systematisk noggrannhet vakade öfver att han fick sköta dem i lugn. Denna gång hade emellertid hennes vaksamhet ej räckt till.

När Brun kom ut i köket, satt fru Qvist på en stol och stirrade framför sig med samma stela förskräckelse i ansiktet, som bemäktigat sig henne nyss, då kandidaten stötte undan henne.

»Hör nu, fru Qvist . . . hvad betyder det här? Hade jag icke sagt, att jag ville vara ostörd . . .»

»Snälla, goda herr Brun», hon reste på sig, »det var, vid allt hvad heligt är, inte mitt fel. Han ringde, och jag öppnade köksdörren och sa' att herr Brun var utgången, men han påstod, att han sett ljus i rummen från gatan, och innan jag hunnit att blinka, hade han skuffat undan mig och sprungit in i rummen. Det var en lycka, att han inte slog mig till på köpet. Det såg då ut ett tag, som han inte skulle nöja sig med mindre. Snälla herr Brun, hvad var det för en? Han var väl inte riktigt klok?»

»Nej inte för tillfället åtminstone, antager jag. Det gör emellertid detsamma, om han var klok eller galen. Men så mycket fru Qvist vet det, att en annan gång släpps ingen in, om han också kommer direkt från dårhuset.»

»Ja, det vet ju herr Brun, att . . .»

»Jag vet ingenting, men sådant här får då, ta mig t-n, inte hända en gång till. Kom i håg det, fru Qvist.»

Han slängde igen dörren så att det dånade i väggarna. Fru Qvist slog med händerna och skakade på hufvudet. »Hvem kunde det vara?» mumlade hon för sig själf upprepade gånger.

När Brun kom in i sängkammaren igen, var Olga redan klädd. Hon var förfärligt blek och hon skakade, som om hon frusit.

»Hvad skall jag ta mig till, jag kan inte gärna gå hem till pensionatet. Det är han, som betalar för mig där», sade hon, och såg på Brun med en tröstlös uppsyn.

»Seså, mitt lilla barn», han satte sig och trycktehenne ned i sitt knä, »se nu inte så förtviflad ut! Vi skola nog försöka reda oss ur den här svårigheten.»

»Jag kan inte stanna på pensionatet. Fru Rosenberg skulle aldrig ta emot pängar från något annat håll än det hon varit van vid. Hon har för rästen tydligt sagt, att jag kan flytta när som hälst. Hon tycker, förstås, att jag blifvit för stor dam den sista tiden. Hon vill kommendera mig som om jag vore en skolflicka. Men jag far inte hem . . . nej, aldrig . . . jag skulle dö af sorg i den lilla småstadshålan... Jag kunde då inte ha en aning om, att något sådant här skulle hända . . . jag blir ju riktigt kastad ut på gatan . . .»

Stora tårar började trilla ned för hennes kinder, och hon såg alldeles hjälplös ut.

»Hör du, Olga, blif nu inte melankolisk för så små bekymmer», tröstade henne Brun, i det han kysste bort tårarna från hennes kinder, »jag har ett förslag att göra dig.»

Hon såg upp. Ögonen vidgades af nyfikenhet.

»Det skall bli intressant att höra», sade hon gladt och log midt i bedröfvelsen.

»Vi skola fara ifrån Stockholm.»

»Vi . . . du och jag . . .? Inte kan du komma från teatern?»

»Om några dagar kommer det opp en ny pjes på spellistan, i hvilken jag icke har någon roll. Jag hade tänkt att hvila mig en månad. Det passar ju alldeles utmärkt. Vi göra en tripp utrikes under min permission . . . en bröllopstripp», tillade han med en halft skämtsam, halft cynisk anspelning på deras intima bekantskap.

Vid hans sista ord rodnade Olga starkt.

»Fy», sade hon, »du får inte vara elak mot mig. Det är du, som har förledt mig, din stygging!»

Hon gaf honom ett lätt slag på kinden. Men fastän hon på det sättet sökte spela stött öfver hans skämt, kunde hon dock icke dölja den strålande glädje, hon kände öfver möjligheten att hans förslag kunde realiseras.»Och hvart skulle vi fara?» frågade hon plötsligt, då han endast satt och skrattade åt henne.

»Till Köpenhamn till exempel!»

»Må ske, det går jag in på.»

Hon slog armen om hans hals och blickade honom rakt i ögonen.

»Menar du allvar?» frågade hon.

»Jag svär på . . .»

»Nå, då far jag utan att säga ett ord. Och vilja de ha reda på mig, så få de skicka polis efter mig.»

Hon slog till med ett trotsigt, klingande skratt.

»Du är en liten dämon! . . .» sade han med passionerad röst.

». . . som håller af dig mer än allt annat på jorden», fortsatte hon med ett kärleksvarmt ögonkast.

Sedan de ytterligare, båda på fullt allvar, med det bästa humör afhandlat en massa detaljer, som stodo i samband med resan, måste Olga aflägsna sig för att inte genom sin frånvaro väcka uppseende på pensionatet.

Hade kandidat Höglund besökt fru Rosenberg eller vidtagit några andra åtgärder beträffande henne, sedan han lämnat dem? Den frågan gjorde Olga sig oafbrutet, innan hon kom hem.

Hon trodde sig emellertid säkert finna, att hvarken fru Rosenberg eller någon annan fått underrättelse ens därom att kandidaten var i staden. Att han på något sätt meddelat sig med frun, angående hvad som inträffat på eftermiddagen, det trodde hon bestämdt icke. Hvarken hans natur eller ämnets art lämpade sig för ett sådan förtroligt meddelande dem emellan.

Kvällen och natten förflöto som vanligt för Olga. Hon låg och läste långt in på småtimmarna, och när hon ändtligen, efter att länge legat och vridit sig i tankar, somnade, tyckte hon i drömmen, att hon tillsammans med Brun befann sig i en järnvägskupé och att genom kupéfönstren vid tågets svindlande fart den ena härliga taflan efter den andra upprullades. Hon såg ett oafbrutetpanorama af höga berg och silfverglittrande floder, mörka skogar och leende trädgårdar, väldiga städer och pittoreska bondbyar, allt i behaglig omväxling och af ett slag och en färgvärkan, som hon hitintills ej skådat. Och hon drömde, att hon lutade sitt hufvud mot Bruns axel, att han böjde sig ned och kysste hennes hår, att han visade på allt det härliga och sade: »Se, hvad världen är stor och skön! . . .»

Det var en solbelyst, skimrande dröm, som denna natt fångat hennes själ.

När hon vaknade och återfann sig i det enformiga pensionatets trånga sofkammare, började hon snyfta af rörelse, under intrycket af den saknad, som drömmen framkallat.

Men när hon tänkte på, att hon snart skulle träffa Brun, sprang hon upp med en förfärlig fart och började att kläda sig med febril hastighet.

***

Från den stund, då kandidat Höglund med så tunga steg aflägsnat sig från skådespelarens våning, hade han varit totalt försvunnen för Olga. Han hade icke ånyo uppenbarat sig ett ögonblick, hvarken för att ställa henne till räkenskap för hennes uppförande eller för att säga henne farväl. Hon hade icke en aning om, hur pass hårdt slaget träffat honom eller hur han tänkte behandla henne under den närmaste framtiden.

Emellertid underhöll hon för hvarje dag en liflig och ytterst irriterad förbindelse med Brun.

De voro fullt på det klara med, hur de skulle ställa det med affärden från Stockholm, och Olga var fast besluten att trotsa alla hinder för att få företaga den förtjusande färden på tu man hand med sin älskade.

Hon fick så mycket pängar, hon ville ha, af Brun. Hon köpte sig en liten elegant kappsäck, som hon smugglade upp i sitt rum, och i hvilken hon lade ned, hvad hon ägdeaf toalettartiklar och nipper. Åtskilligt kläder och dylikt, endast det allra nödvändigaste, hade hon lyckats praktisera öfver till Brun genom att taga med sig litet då och då i paketform, då hon gick ut om dagarna.

Brun hade nu börjat sin tillfälliga permission. Sista uppträdandet på teatern hade varit en glänsande triumf för den framstående sångaren. Publiken kände till, att han ej kom att uppträda i den nya pjesen och att han därför skulle hvila sig under en tid, på grund hvaraf den genom ett väldigt blomsterrägn och tjogtals inropningar sagt honom farväl och »auf wiedersehen».

På grund af denna storartade afskedshyllning befann Brun sig i det allra utmärktaste lynne och uppförde sig på ett sådant utsökt och artigt sätt mot Olga, att hennes kärlek och förtjusning växte för hvarje dag. Hon såg icke af hela världen något annat än honom. Hon skulle varit beredd till hvad som hälst, om hon icke dagligen fått njuta af hans umgänge.

Brun själf väntade sig mycket nöje af resan utrikes i Olgas sällskap. Han kände nu hennes lefnadsförhållanden i grund och botten, och att hela hennes kommande lif kunde beröras af denna »flykt» med honom, det insåg han nu, men han ryckte på axlarna åt dylika skrupler -- det hade egentligen alltid varit hans svaga sida att tänka på sin egen glädje i främsta rummet. Olga skulle utan tvifvel blifva en angenäm reskamrat och det låg en viss pikant prägel öfver hennes sällskap, i det att hennes resa nästan liknade en rymning. Det var den sida, han tog det ifrån. Och det var för honom nog.

En afton vid sextiden, bortåt åtta dagar efter händelsen hos Brun, tog Olga den lilla kappsäcken, som hon hela tiden haft stående i en mörk vrå i garderoben, för att begifva sig till Brun.

Det var i dag afresan var bestämd. Södra snälltåget, med hvilket de skulle fara, gick vid åttatiden.

Olga hade ända sedan klockan fem tänkt att aflägsna sig, men det syntes vara nästan omöjligt att denna eftermiddag

komma obemärkt genom den långa korridoren, innanför hvilken hennes rum låg. För att icke visa kappsäcken och för att icke genom sin starka närvositet förråda sina förehafvanden, måste hon passa på, då korridoren var alldeles fri. Men än var den full af folk, pensionsflickorna och deras kvinliga bekanta, än stodo dörrarna öppna till rummen, från hvilka nyfikna kvinnoögon späjade. Minst tjugo gånger hade Olga varit och gläntat i sin dörr för att se om ej tillfället var gynsamt, men alltid var det någon, som hon upptäckte som ett hinder.

Till sist förlorade hon tålamodet. Hon kunde inte vänta längre. Hon visste, att Brun hade allt i ordning, och att han gick därhemma och oroligt väntade hennes ankomst. Hon tog på sig kappan och hatten ute i tamburen -- flera stycken flickor sprungo ut och in -- gick därpå in i sitt rum och slog en tidning om kappsäcken. Med till det yttre ogenerade steg gick hon längs korridoren mot utgången. Ack, om hon väl voro ute i farstun. Hjärtat bultade och hufvudet värkte. Hon trodde, att om någon tilltalade henne med en anspelning, som hon kunde taga för närgången, skulle hon knappast kunna stå på benen, så upprörd var hon.

Hon kastade en blick öfver sitt lilla rum. Det var ändå många minnen fästa vid det samma! Det var här hon tillbringat största delen af den tid, som för henne inneburit öfvergången från barn till kvinna, den tid, då hon genom att införas i storstadshvimlets sugande strömfåra känt så många nya önskningar och så många starka dragningar bryta fram i sin själ. Det var dessa trånga väggar med sina urblekta tapeter, anspråkslösa taflor och nötta möbler, som hon under så många nätters feberbrännande tankearbete legat och stirrat på, tills hon somnat af trötthet, invaggad i en fantastisk dröm om kärlek, njutning, framgång och äfventyr.

Och hon skulle kanske, ja helt säkert, aldrig mera återse detta lilla rum. Hon hade brutit med honom, som fört henne hit. Hon skulle om några timmar begå en

handling, ett offer åt den, hon älskade, och åt sin äfventyrslystnad, hvilken skulle inför hela hennes bekantkrets kolportera ut, att hon var en skådespelares älskarinna, att hon var »en fallen kvinna.»

Hon hade beslutat sig för att genast skrifva till fru Rosenberg, hvart hon farit och i hvems sällskap. Det skulle nog därför snart blifva kändt, men hon ville inte förorsaka någon på ovisshet grundad oro hos dem, som hon stått nära i så många år. Hon skulle bekänna, att hon visste hvad hon gjorde, att hela den öfriga världen icke existerade för henne, när hon fick följa honom, som hon älskade med hela styrkan af sin varmblodiga natur...

Det var dylika tankar, som genomkorsade hennes hjärna, då hon stod färdig att för alltid lämna det lilla pensionsrummet.

Men bort nu med allt vemod och all sentimentalitet! Hon skulle stå på gatan, innan hon var sin egen! Hon skulle kunna genom en slump bli hindrad i sista minuten.

Hon tog det i tidningspapperet insvepta reskollyt och skyndade fram i korridoren mot farstudörren. Så fort två unga flickor genom den till deras rum ledande halföppna dörren sett henne gå förbi, kommo de genast utspringande.

»Hvad har du där, Olga?» skrek ögonblickligen den ena, då hon märkte paketet, som Olga höll i handen.

»Åh, bara ett klädningslif, som jag skall gå till sömmerskan med. Det får lof att ändras», svarade hon och gjorde en förfärlig ansträngning att se ogenerad ut.

Till råga på olyckan kom just i det samma fru Rosenberg ut i korridoren ifrån köket.

»Hvad skall Olga gå?» frågade hon med sin allvarliga, beskyddande röst.

Nu stod Olga inte ut längre. Hon kände, att hon skulle blotta sitt upprörda sinnestillstånd, om hon inlät sig i något resonnemang, med försök att ljuga. Hon måste rymma fältet, det måtte se aldrig så tokigt ut.

»Nu gör jag min bröllopstripp -- -- adjö med dig... stackare!» (Sid. 117)Hon svarade inte ett ord. Hon vände sig helt om med en hastig rörelse, tog några snabba steg mot dörren och gled ut.

Fru Rosenberg och flickorna stodo där med långa ansikten och gapade efter henne.

»Hvad kom åt henne? Hon bar sig åt som om hon inte haft sitt förstånd i behåll», sade fru Rosenberg. Flickorna gingo in till sig och satte sig att resonnera om Olgas besynnerliga uppförande.

När Olga kom ut i korridoren, efter att med fart slagit tamburdörren i lås, drog hon en suck af lättnad. Som en afskjuten pil flög hon ned för trapporna. När hon kom på gatan vände hon sig om, som om hon trott, att hon varit förföljd. Men hon såg ingen komma. Hon var fri!

Några minuter därefter stod hon hos Brun. Denne hade sina kappsäckar packade och allting klart för afresan. Han mottog Olga med glädjestrålande blickar.

»Nå, hur kom du lös?» frågade han skämtsamt.

»Jag sprang ifrån dem», svarade hon muntert, »det gick som en dans.»

Strax efter sju kom en droska och hämtade dem. Bruns hushållerska bar ned och stufvade in resbagaget.

»Adjö, herr Brun, adjö, fröken! Lycka till roligt», sade hon och neg ödmjukt, då vagnen satte sig i rörelse.

Hon hade icke den minsta ironi i tonen, men Olga kunde ändock icke låta bli att rodna.

Brun köpte biljetter till andra klass. De lyckades komma öfver en kupé, där de fingo vara ensamma.

Olga stod med armarna på det nedfälda kupéfönstret och såg ut öfver den packade och afskedspratande mängden på perrongen. Bakom henne, med armen öfver hennes axel, stod Brun och hviskade skämtsamma anmärkningar i hennes öra.

Det var olika känslor, som behärskade Olga i dessa ögonblick. Det fanns hos henne både det tunga vemodet och den brusande lifsglädjen. Det var vemodigt att, om också endast på en kort tid, lämna allt detta, som bunditen fast i så många år, under dessa uppväxtår, då intrycken blifva så starka och sinnet är så mjukt; det var obeskrifligt gladt att få komma ut några steg i den stora, fria världen, där allting var så nytt och där lifvets pulsar slogo så starka slag.

Några minuter innan tåget skulle gå, inkom på perrongen en ung man, klädd i studentmössa. Det var Wilmer, hvilken skulle följa ned en resande studiekamrat.

Olga, som lät sina blickar oafbrutet fara öfver folkhopen, lade genast märke till den hvita mössan. Ögonblicket därefter såg hon, hvem som bar den.

»Jaså, han springer fortfarande efter mig som en spion», tänkte hon för sig själf. Fastän hon denna gång gjorde Wilmer alldeles orätt, låg det ju dock nära till hands att antaga, att han »snokat» reda på hennes affärd och för den skull kommit ned till stationen.

För att slippa bli observerad, ämnade hon just draga sig inåt kupén, då Wilmers blick föll på henne. Utan att hon ämnat det, möttes deras blickar.

Då stannade hon kvar, där hon stod. När han nu ändå lagt märke till henne, så hade hon intet skäl att draga sig undan. Tvärtom, det var bra att hon fick ett tillfälle att visa honom sitt förakt.

Olga hade genom egna reflektioner kommit fullt på det klara med, att det var Wilmer, som på ett eller annat sätt ledt kandidat Höglund på de spår, som slutade med dennes egendomliga anfall på Bruns våning. Hon skulle nu försöka visa honom hur lumpet, hon tyckte, han burit sig åt. Det var ju alldeles ypperligt -- sådan var hennes nästa tanke -- att hon nu kunde få hämnas ett grand, genom att visa honom sin afresa från Stockholm, genom att visa honom, att hon hade en »älskare», som kunde bjuda på en gentil -- bröllopsresa.

Hon beslöt sig för att tilltala Wilmer rakt på sak och en smula hånande, ifall han kom närmare. Det gjorde ingenting om Brun, som ej hade en aning om honom, hörde på. Hon skulle nog förklara det sedan.

Så fort Wilmer observerat Olga och sett Brun smilande där bakom i kupéfönstret, hade han genast klart för sig, hur det hängde ihop. Han hade sett i tidningarna, att skådespelaren ej för närvarande uppträdde på sin teater, han skulle antagligen begagna sin ledighet för att göra en sådan där lustfärd, som på konstnärsspråk kallas för »studieresa», och så hade han erbjudit Olga -- sin unga vackra mätress -- att följa med. Jojo, han hade råd och håg för sådana små extravaganser, den där aktören!

Men huru hade Olga kunnat komma från pensionatet? Troligtvis rymt, utan att säga ett ord. Han trodde henne om det. Han kände till hennes varmblodiga beslutsamhet och äfventyrslystnad.

När han såg henne stå där i den klädsamma resdräkten, med ansträngningens och närvositetens rodnad i sitt täcka ansikte, brusade hans sinnliga längtan efter henne het som en lavaström genom hans bröst, han knöt händerna krampaktigt i öfverrocksfickorna och mumlade för sig själf:

»Vänta bara, hon kommer väl tillbaka. Vi skola väl en gång försöka, hvem som är den starkaste, hon eller jag.»

Han kände med sig själf, att han borde gått åt andra hållet, men det var omöjligt för honom att förneka sig nöjet att slå ett slag i närheten af där hon stod. Han strök midt utför henne. Han hälsade inte på henne. Åhnej, hon var inte värd hans artighet! Han endast fixerade henne med ironisk skärpa.

Hon såg på hans min, hvad han tänkte. Hon böjde sig öfver fönsterkarmen, lutade hufvudet så långt ned, hon kunde, och sade halfhögt i en hånfull ton:

»Du hade ingenting för att du skvallrade. Nu gör jag min bröllopstripp -- -- -- adjö med dig . . . stackare!»

Hon sade detta med en sådan satanisk elakhet och cynism, att Wilmer ryckte till. Han kände nästan en rysning genomfara sig. Det var en erinran om den blifvandedemimonden, lättsinnets fräcka drottning, som han såg i hennes öga och hörde å hennes tonfall.

Han vände henne ryggen och gick in bland folket.

En gäll hvissling skar genom luften. Det var stationsinspektorens pipa. Lokomotivet svarade, och tåget satte sig i gång.

»Hvem var det, du talade vid?» frågade Brun, som endast till hälften uppfattat orden. »Han hälsade ju inte ens på dig.»

Det låg nästan en skymt af svartsjuka i skådespelarens ord.

»Åh, det var en studentspoling, som jag kände. Vi blefvo litet okontanta för en tid sedan... men, hör du, du ser på mig som om du trodde att det var någon... någon . . . rival. Jag försäkrar, vi ha aldrig haft något tillsammans . . . han har, vid Gud, inte kysst mina händer en gång . . .»

Hon narrades helt ogeneradt, inte ett uns af bryddhet öfver osanningen märktes hos henne. Hon såg så uppriktig ut, att Brun trodde henne fullkomligt. Han tog henne i sitt knä och frågade henne, om hon inte kände sig lycklig öfver att få följa honom ut i världen.

Hon slog armarna om hans hals och gaf honom en passionerad kyss. Det var hennes svar.

Och snälltåget ilade allt fortare fram i aftonmörkret.

***

Olga kom naturligtvis inte hem på natten.

Fru Rosenberg var nog mycket ledsen och orolig, men tog saken betydligt lugnare än då det hände förra gången. För det första var Olga äldre, och ägde alltså större bestämmanderätt öfver sina handlingar, för det andra hade Olga under de sista månaderna under sin vistelse hemma i pensionatet iakttagit ett sådant både trotsigt och oroligt uppförande, att fru Rosenberg när som hälst väntade en katastrof af det ena eller andra slaget.När fru Rosenberg på morgonen kom in i Olgas rum och där såg, huru en del saker voro försvunna, och förstod att Olga tagit dessa med sig, då hon gick på kvällen, så insåg den gamla frun allt för väl, att Olga nu på allvar försvunnit och att hon varit ett af pensionatets sorgebarn.

Men hvart hade hon begifvit sig, det var frågan?

Ett lokalbref, som fru Rosenberg strax därpå bekom och som Olga lagt i breflådan nere vid järnvägsstationen, lämnade ett fullt tydligt svar på hennes undran.

Det lydde:

»Bästa fru Rosenberg!

När Ni får detta bref, har jag för många timmar sedan farit från Stockholm. Jag är bjuden på en lustfärd till Köpenhamn af en bekant. Då jag till hvad pris som hälst ville resa med, och då jag fruktade att fru Rosenberg skulle göra svårigheter, så begaf jag mig i väg utan att säga farväl. Jag säger det emellertid nu. Tack för all godhet och all vänlighet! Det dröjer måhända länge tills vi träffas igen. Döm icke mitt handlingssätt för hårdt.

Vänligast

Olga Löfborg.»

Fru Rosenberg läste igenom brefvet två gånger. Jaså, till Köpenhamn!

»En bekant», stod det. Den stränga fru Rosenberg blef riktigt ond. Var det fasoner af en flickslyna, som ännu inte fylt sjutton år! Hon borde haft en risbastu, det borde hon, mumlade fru Rosenberg. För henne, som från den allra tidigaste barndomen uppfostrats i pedantisk tukt, för henne, som aldrig känt någon otillåten passion koka i blodet och som i så många tiotal år dvalts i det lugna pensionatet, där hon haft en alldeles särskild tur att få stillsamma och dygdiga »inackorderingar» från högst respektabla familjer, för henne var det obegripligt, att en ung flicka med uppfostran kunde bära sig åt på det viset.Hon knackade i bordet med knogarna riktigt i vredesmod. Hon var på det högsta uppbrakt, den goda frun, öfver att något dylikt skandalöst skulle hittats på af en utaf dem, som hon haft under sitt beskydd.

»En bekant», stod det. Naturligtvis någon, som stod i otillbörligt förhållande till henne, barnet. Åh, hvad vissa människor äro födda med förfärliga anlag. Rymma till Köpenhamn med en älskare! Nåja, hon tvådde sina händer. Somliga äro omöjliga att förbättra.

Fru Rosenberg satte sig genast ned och skref ett långt bref till Olgas mor i staden A . . .

Åtta dagar därefter fick hon ett rätt försmädligt svar från modern, hvari denna uppgaf sig hvarken ha tid eller lust att söka få reda på sin förrymda dotter och sade fru Rosenberg rent ut, att hade hon icke sett nogare efter henne och uppfostrat henne bättre än att hon kunde fara bort på detta dåliga sätt, så vore det allt fru Rosenbergs plikt först och främst att hämta tillbaka flickan. För rästen, skref hon vidare, hade Olga och hon aldrig sympatiserat, hon hade ständigt tänkt, att det skulle gå olyckligt för henne till sist. Olga hade sin fars anlag för den onda -- det var det djupa hatet mot mannen, hvilkens favorit Olga varit, som lyste fram i denna kallsinnighet för dotterns olyckliga öde -- och rymde hon inte sin väg den ena gången, så gjorde hon det väl den andra. Fru Rosenberg kunde dessutom skrifva till kandidat Höglund. Han var ju den rätte, som borde intressera sig för Olgas väl, såvida han -- tillade hon försiktigtvis -- nu inte såg, att Olga inte alls förtjenade hans högaktning och därför drog sig helt och hållet tillbaka. Då finge Olga reda sig bäst hon kunde, ty hon kunde inte hjälpa henne, hon hade nu mera än nog af sin egen fattigdom.

När fru Rosenberg fick detta bref skakade hon på hufvudet, i tanken att det icke var en rätt mor. Hon kunde icke att bedöma det i belysning af den gamla kärlekslösheten, som ständigt varit rådande mellan dem bägge, ochsom vidgats, sedan Olga i Stockholm alldeles vuxit ifrån sitt barndomslif.

Att skrifva till kandidat Höglund, det hade nog fru Rosenberg tänkt på, men hon drog sig för det i det längsta, ty hon fann det högst oangenämt att repetera förhållandet för honom. Nu hade hon emellertid ingen annan råd, och sedan hon i flera dagar tänkt på saken och Olga icke låtit höra af sig, nödgades hon skrifva till Upsala.

Hon talade om allt hvad hon visste, fritog sig själf från ansvaret, ty hon kunde naturligtvis inte hindra henne att gå ut, när hon ville, och uppmanade dem att vidtaga anordningar för att fortast möjligt tvinga Olga att lämna Köpenhamn och sitt sällskap. Själf ville hon på inga vilkor taga emot henne mera, men det betydde ju ingenting. Bäst vore det att skaffa henne en plats, där hon fick arbeta strängt och fick litet ledigt, t. ex. i butik eller på kontor. Hon skulle gärna hos sina många bekanta familjer höra efter om någon stod till buds. Men själf ville hon, som sagt, icke ha en flicka af Olgas temperament i sin pension. Hon ångrade på, att hon någonsin tagit emot henne. Hon hade varit van att se ett annat uppförande af sina elever. Olgas rymning till Köpenhamn skulle nog så småningom komma ut och hvem hon haft i sällskap likaså -- det skulle sannerligen blifva en fläck på pensionen. Och sattes icke Olga i hårdt arbete nu genast, så visste ingen, hvad det skulle blifva af henne. Arbete är det enda, som kan rädda en ung flicka, som tagit det första felsteget, från undergång. Allra bäst vore det att hon togs helt och hållet från Stockholm. Där är det farligt för unga flickor, som ha dåligt blod. Men det gälde att handla raskt, om det skulle bli något resultat.

Så skref den goda fru Rosenberg i sitt bref.

TIONDE KAPITLET.

I Köpenhamn . . .

Hvilka dagar upplefde hon icke där!

De hade tagit in på ett första klassens hotell. Brun sparade icke på slantarna. Han strödde dem omkring sig, blott de kunde förskaffa honom nöje och omväxling.

Olga gick i ett ständigt sinnesrus. Stockholm var hon van vid, Köpenhamn bringade henne tusen nya känslor. Hon fick följa med Brun öfverallt. Han uppförde sig mot henne, som om de varit nygifta. På teatern, på varietéen, i konsertsalongerna, på museerna, allestädes gjorde de sällskap.

De åto på de förnämsta restauranter, drucko flera sorters viner till hvarenda middag och champanj till hvarenda supé.

De gingo knappt ut en enda gång i staden, då han inte köpte henne något att pryda sig med. En guldbrosch, en vacker ring, en extravagant hatt, ett modernt entouscas och en mängd andra småsaker. När han gick ut ensam någon gång, hade han alltid med sig en yppig ros eller en liten blomsterbukett hem till henne. Hansparade ingenting för att bereda henne glädje och öfverraskning.

Olga å sin sida återgäldade all denna frikostighet med ett uppförande, som i älskvärdhet och uppmärksamhet icke lämnade något öfrigt att önska. Hon slöt sig till sin älskare med en sådan ödmjuk ömhet som den lille i sidentäcke utstyrde knähunden sluter sig till sin husbonde. Hon egnade Brun sin tillgifvenhet med en hänförelse, som passionen och tacksamheten hjälptes åt att drifva till sin högsta värmegrad.

De lefde som tvänne turturdufvor. Här i den stora staden fans det ingen och intet, som störde dem. Här voro de befriade från nyfikna blickar och från tisslande tungor, här kunde de njuta af lifvet som de behagade och uppträda i dagsljuset som tvänne lyckliga älskande.

I fjorton dagar hade detta nöjesrus, denna kärleksyra varat. Dagarna hade flugit som minuter, hela lifvet låg i rosenskimmer. Vistelsen utrikes hade de bestämt till en månad. Bruns ledighet från teatern räckte icke längre.

En dag, när de sutto vid middagsbordet i hotellets stora matsal, framkastade Brun plötsligen ett yttrande om att han äfven tänkt fara till Paris.

Han sade det helt likgiltigt, alldeles som om det varit en naturlig sak.

Olga såg på honom med en min, i hvilken låg icke så ringa förvåning.

»Jaså», sade hon kallt, »det har du icke talat om förut.»

»Det var min första plan. Jag tänkte emellertid en tid på att uppgifva den, men . . .»

»Hvarför tänkte du uppgifva den?» frågade hon afbrytande.

»För din skull», sade han med ett ömt tonfall och lade förtroligt sin hand öfver hennes.

»Tänker du att lämna mig kvar här då?»

Hon framstälde frågan skarpare än hon ämnat. Brun läste nästan en viss förskräckelse i hennes ansikte ochhan började känna sig högst besvärad. Det var det första hårda ord, hon yttrat, sedan de kommit till Köpenhamn. Han förstod att det nu kom några svåra ögonblick.

Han ämnade värkligen fara till Paris ensam. Detta af flera orsaker. Köpenhamn var för honom, som förut rest Europa rundt, nästan så godt som en småstad. Där kände han sig inte bunden af Olgas närvaro, där hade det tvärtom varit ett obeskrifligt nöje för honom att vara två i sällskap. Äfven han hade ryckts med till hela sin varelse i denna soliga, nöjesrika kärleksfäst, som vistelsen i den danska hufvudstaden hittills utgjort. Annorlunda var det i Paris. Där hade han sedan föregående besök en mängd både kvinliga och manliga bekantskaper, hvilka skulle helt och hållet lägga beslag på hans tid och hans person under de dagar, hans permission tillät honom att vistas därstädes. Där skulle Olga ovilkorligen bli ett »påhäng», där kunde han inte spela »gift», där måste han vara ensam och fri.

Han hade under första delen af Köpenhamnsvistelsen varit fast besluten att helt och hållet inställa resan till Paris, därför hade han heller icke nämt någonting om den till Olga. Men hur det var, så trängde sig längtan efter den stora intressanta världsstaden allt starkare på honom. Hur förtjusande treflig vistelsen i Köpenhamn än varit, så blef den dock för den bortskämde goddagspilten och kvinnokurtisören till sist en liten smula enformig. Och då kände han med sig, att han icke kunde inhibera Paris.

Härtill kom också, att de left för öfverdådigt i Köpenhamn. Hans sätt att kasta ut pängar hade tagit för starkt på reskassan. Skådespelaren hade nog godt om mynt, men hans tillgångar voro icke obegränsade, och fastän hans inkomster voro ovanligt stora, lefde han dock, som de flesta riddare af tiljan, helt och hållet för dagen. Han insåg naturligtvis, att det skulle kosta ungefär dubbelt i Paris, om de voro två, och därför stannade han till sist vid det beslutet, att han skulle öfvertala Olga att resa tillbaka till Stockholm.

Hvart skulle hon där taga vägen? Ja, det var en fråga. Han skulle ge henne medel att hyra sig ett rum och lefva för sig själf, tills han komme hem igen. Och sedan visste han nog hvad han ämnade. Hur han funderat på saken, ansåg han detta vara den enda utvägen.

Fastän han nog förstod, att Olga skulle bli ytterst bedröfvad, kanske också litet onådig, öfver att behöfva skiljas från honom, så hyste han dock så stark tro på hennes hängifvenhet och så stor tilltro till sin makt öfver henne, att han icke ett ögonblick drog i tvifvelsmål, det hon skulle göra några svårigheter med att gå in på hans förslag.

Fastän han nu märkte, att hon upptagit hans ord mycket illa, ansåg han dock tillfället gynsamt att fullständigt kasta fram sin plan.

»Lilla du», sade han, halft leende, »du skall icke bli så förskräckt. Vi kunna inte resa bägge till Paris... det blir icke något nöje för dig . . . jag har en massa allvarliga saker . . . teatersaker . . . att ombestyra där . . . Jag stannar ju endast några dagar och reser så till Stockholm igen. Jag hade tänkt att du skulle resa hem direkt härifrån . . . jag kommer snart efter. Jag skall naturligtvis sätta dig i tillfälle att inte behöfva stå i beroende af någon. Du kan hyra dig ett rum, hvart du behagar, och lefva 'gräsänka' någon tid tills vi råkas igen».

Olga hade dragit undan sin hand. Hon såg allvarligt och stelt på skådespelaren, under det han talade.

»Du ämnar således att låta mig fara ensam till Stockholm?» frågade hon.

»Jag ser ingen annan utväg.»

»Det tycker jag sannerligen är skamligt utaf dig. Du vet ju, att det inte finnes en människa, som bryr sig om mig.»

»Men du kan väl ta dig fram på egen hand, tills jag kommer tillbaka?»

»Nej, jag far aldrig till Stockholm, jag stannar här.»

»Det tycker jag inte är klokt resonneradt utaf dig. Hvad kan du väl ha för nöje af att gå här alldeles solo!»Nu började så småningom förtrytsamheten vakna hos Olga. Det var en tanke, som med blixtens hastighet genomkorsade hennes hjärna. Den satte hela hennes blod i svallning. Det var svartsjukans mörka tanke, kvinnans starkaste drift.

Hon teg en lång stund. Hon trummade med gaffeln mot tallriken.

»Hvad tänker du på?» frågade han häftigt. »Du ser riktigt elak ut!»

»Jag tänker på, att du har väl bekantskaper i Paris, som du hälst vill undvika att visa mig. Nåja, vill du ha omväxling, så kan jag också skaffa mig sådan. Här i Köpenhamn behöfver man nog inte gå och söka länge efter en rik och vacker vän.»

Hon lade en äkta kvinligt försmädlig ton i orden.

»Du tänker icke på hvad du säger! Skall du låta vår angenäma vistelse här sluta på detta sätt?»

»Jag? . . . Det är ju du, som framkallat det här!»

»Jag lägger fram saken helt lugnt, och du fattar genast humör.»

»Kan jag annat? Det förefaller mig som om du tänkte behandla mig som en vanlig . . .»

Hon utsade inte ordet, men han förstod hvad hon menade.

»Du öfverdrifver», svarade han, »vid lugnare eftertanke skall du förstå, att du gör mig orätt . . . Jag har sannerligen icke förtjenat sådana ord af dig.»

»Men det är ju därför, att du vill lämna mig ensam, som jag blef häftig.»

»Min Olga, seså», han lutade sig framåt och blickade henne bevekande i ögonen, »var nu förståndig. Vi råkas ju snart åter.»

Hon svarade ingenting. Hon fick endast ett smärtsamt drag i mungiporna. Det såg ut som hon måste tillbakahålla en snyftning. Hennes ögon blefvo fuktiga.

»Min lilla ros», sade han med passionerad ömhet. Det var hans vackraste smeknamn. Han kunde också sägadet med en nästan musikalisk klang. »Du måste besinna att vår skilsmessa blir af kort varaktighet.»

»Men kan jag icke stanna här, så kan du på genomresan komma och hämta mig?»

Brun hade väntat sig detta inkast af henne. Men det ingick icke i hans önskningar, ty han förmodade med stort skäl, att om Olga stannade i Köpenhamn, så skulle hon af enformigheten att vara ensam lockas i något sällskap, som kunde bjuda på allt för närgångna beundrare.

Han kände Köpenhamn. Här härskade kontinentens djärfva kvinnodyrkan, här lefdes den värkliga storstadens raffinerade venuslif. Han ville hälst ha henne tillbaka till Stockholm, där visserligen frestelserna kunde vara lika starka, men där hon själf tvingades att hålla sig tillbakadragen, därför att hon syntes bättre och därför att hon hade lättare att bli igenkänd.

Han började därför använda hela sin öfvertalningsförmåga att förmå henne ge efter.

»Du får lof att medgifva, att jag är litet förståndigare än du och att jag inser hvad som är bäst», sade han bland annat, »du kan få bo hemma hos mig, om du vill, men jag tycker det ligger för nära pensionatet. Det blir trefligare för dig att hyra ett rum någon annorstädes.»

»Ja naturligtvis», svarade hon utan betänkande, »icke vill jag bo midt för näsan på fru Rosenberg och alla hennes nyfikna flickor.»

Hon började så småningom att ge med sig. Han advocerade med hela den vältalighet, han var mäktig, och han lyckade till sist att öfvertyga henne om, att det var utaf rent praktiska skäl och utan någon sådan afsikt, som hon tillskrifvit det, som han for ensam till Paris.

När de stego upp från middagsbordet, där ett par tömda vinbutäljer -- med etiketter, som utvisade hotellets allra bästa varor -- vittnade om middagens beskaffenhet, hade Olga återvunnit sitt goda humör.

»När reser du då, du . . . elake komediant?» . . .frågade hon muntert. Hon brukade på skämt kalla honom så, som hon hört Wilmer håna.

»Om ett par dagar, men till dess skola vi roa oss tappert», sade han och tog henne med en glad gest under armen.

De gingo upp i sin dubblett och klädde om sig. Därefter bar det ut i den stora staden på jakt efter glädje och glans. De kommo icke hem förrän vid tre-tiden på morgonen.

Det var första gången, som Olga varit starkt berusad. Han fick nästan bära henne uppför trapporna. Hon hade druckit och glammat med en bachantisk vildhet. Han hade till sist blifvit rädd för att hon skulle ställa till något spektakel.

Så fort han vaknade på dagen, skickade han efter en praktfull bukett af mörkröda rosor, hvilka han stälde bredvid Olgas hufvudgärd.

***

Tre dagar därefter befann sig Olga i den svenska hufvudstaden. Brun hade rest till Paris.

När nattåget stannade vid perrongen å Stockholms centralstation tidigt på morgonen, hade Olga redan suttit vaken vid kupéfönstret under flera timmar. Hon var onaturligt blek och hade breda svartblå ringar kring ögonen. Det var resans strapatser, det mindre välkomna afskedet från älskaren och de sista dagarnas vilda utsväfningar, som satt denna lastens och trötthetens prägel på hennes ansikte.

Hon hade varit försänkt i djupa tankar under dessa timmar, medan hon hörde hjulens entoniga rassel mot stålskenorna. Hvart skulle hon taga vägen, när hon kom till Stockholm? Skådespelaren hade vid afskedet lämnat henne en hundralapp. Det räckte nog tills han kom tillbaka, men hon kunde icke köpa sig osynlig för dessa pängar. Och hon skulle hälst velat vara osynlig. Hon ville icke underkastas något förhör, icke aflägga någon räkenskap,Den förgylda lastens dagliga trupprevy. (Sid. 135.) (Vy från Hamngatan i Stockholm.)icke afgifva några löften. Men skulle man icke tvinga henne därtill, om man upptäckte henne? Hvilka »man»? Fru Rosenberg, kandidaten eller hennes mor? Ja, hvad visste hon! Men att det fans någon, som sökte henne, det tyckte hon sig känna i luften.

Hon kastade sitt bagage åt ett stadsbud, som ledsagade henne till en åkaredroska med uppfäld sufflett. Hon smög sig instinktmessigt med förtviflad hastighet in i droskan, som om hon varit en tjuf, som var rädd för upptäckt.

»Hvart skall jag köra?» frågade kusken.

»Till ett trefligt hotell. Hvilket Ni vill», utbrast hon otåligt.

Han körde till ett s. k. privathotell vid ***gatan. Det låg närmast. När man, som de större städernas polisbeskyddade åkarekuskar, får lika mycket betaldt för en långtur på en halftimma som för en tur på ett par minuter, så kör man naturligtvis inte längre än man behöfver.

»Äro vi redan framme?» frågade Olga.

»Jaha, fröken, här är ett mycket snyggt hotell», svarade den särskildt välvillige kusken, »si, min hustru har en kusin, som är gift med portieren här på hotellet. Så jag känner till det se'n gammalt. Jag kan tryggt rekommendera det.»

Det var inte utan att den gemytlige kusken såg en smula skälmsk ut. Olga började nästan tro, att han hade någon bimening.

»Snyggt, säger Ni», inföll hon, »hvad menar Ni med det . . .? Det är väl inte ett 'sådant där'?»

Hon menade ett 'sådant där', där gästerna komma två och två, men oftast gå en och en, och som hälst hyres ut pr -- timma. I Stockholm finnes bortåt ett tjugotal sådana, hvardera ägande omkring tio à femton rum, hvilkas existens så godt som uteslutande uppehålles af folk, som några minuter förut gjort bekantskap på trottoaren. Och de ligga icke i utkanterna, utan midt vid de stora stråkvägarna bland affärskontoren och härskapshusen.Kusken uppfattade genast meningen. Han slog med bägge händerna och drog till med ett bredt grin.

»Inte . . . visst inte . . .» försäkrade han, »det är ett riktigt fint och ordentligt hotell.»

I det samma kom portieren. Han tog Olgas kappsäck utan vidare och bad henne följa sig, så skulle han visa vägen.

Olga fick ett litet trefligt rum för en och femtio pr dygn. Hon var riktigt belåten med att hon ändtligen kommit inom fyra väggar. Hon låste dörren och kastade sig på soffan. Inom några minuter hade hon insomnat.

Hon drömde, att hon var med Brun i -- Paris, att de lefde ett lustigt lif . . .

När hon vaknade, feberhet och med värkande hufvud efter den tunga sömnen och den lifliga drömmen, hörde hon en förtrolig knackning på dörren.

Hon ryckte till. Hvem kunde det vara? Hon gick yrvaken bort till dörren och låste upp.

Bah, det var ju bara den välsignade portieren, som inte kunde låta en vara i fred åtminstone första dagen.

Jaså, han ville ha hennes namn i hotellets dagbok. Polisförordningen bestämmer ju det.

Skulle hon skrifva sitt värkliga namn? Hon ville inte gärna det. Men hon vågade inte skrifva ett falskt. Det kunde bli upptäckt till sist och förorsaka henne obehag. Hon skref »Olga Löfborg» . . . Men vidare? Hon skulle också skrifva, hvart hon var hemma . . . »Köpenhamn» ritade hon dit i en handvändning. Hon narrades inte så värst mycket. Hon kom ju direkt från den staden. Och inte kunde hon gärna skrifva, att hon var hemma i Stockholm, då hon bodde på hotell.

Vaktmästarn tog igen boken och lät sina påflugna ögon glida öfver namnet . . . »Köpenhamn», jaså . . . Han gaf Olga ett snedt ögonkast, som sade ungefär: du är nog en liten »så'n där» . . .

Olga märkte, att hon rodnade. Men hon blef arg på samma gång. Den där skulle hon nog lära att ha respekt för henne, om hon kom att bo kvar här.Hon hade legat påklädd på soffan och sofvit så länge att det redan började skymma. Hon kände sig förfärligt hungrig och som hon förstod, att det icke fans någon servering på hotellet, så måste hon besluta sig för att gå ut i staden.

Hon klädde sig i sin bästa klädning, tog på sig så många af de köpenhamnska grannlåterna och moderna toalettartiklarna, som passade ihop på en gång, och parfymerade sig starkt. Det var ett behof hos henne att styra ut sig så extravagant som möjligt, att uppträda så flott som möjligt. Efter sin vistelse i Köpenhamn, fastän den varit kort, hade hennes säkerhet betydligt vunnit och hennes kvinliga fåfänga stegrats i hög grad.

Och hvad det föreföll angenämt för henne att åter vara på dessa gator, som hon kände så väl till och på hvilkas asfalt- eller stentrottoarer hon trampat så många steg. I Köpenhamn hade hon haft förfärligt roligt, men hon hade alltid känt sig som en vilsen fogel bland de främmande mänskotyperna och det främmande språket. I Stockholm var hon åter i sitt rätta element. Hvad hon andades in denna luft med välbehag! Hvad hon tyckte att den var vacker, denna stad, i höstaftonens konstgjorda ljushaf, som strömmade ut från lyktor och butikfönster. Hur hemtrefligt tyckte hon inte att allt var här mot i det främmande, kalla Köpenhamn. Det var starka känslor af tillfredsställelse och hemkärlek, som fingo makt med henne.

Hon gick på ett aflägset liggande kafé och åt sin kvällsmat. Det var ett andra klassens kafé -- första klassens ligger alltid i de centrala delarna och dit vågade hon sig inte nu den första kvällen.

Maten var inte vidare läcker, tämligen sekunda varor och litet torr. Hon hade nu i fjorton dagar ätit öfverdådiga fästmåltider på Köpenhamns förnämsta restauranter. Det var skilnad!

Hon begärde en »tesupé». Man kom fram med té, som bara var ljumt, och några assietter med kallskuret, hvilket tydligen varit framme på brickan ett par gångerförut. Till en början var det riktigt motbjudande för Olga att inmundiga det minsta. Det var som att kastas från rikedomens öfverflöd till fattigdomens försakelse! Men hon var duktigt hungrig, och snart började hon kunna svälja både det halfvarma teet och de torkade köttskifvorna.

Sedan hon på detta anspråkslösa sätt superat i det aflägset liggande kaféet, gick hon ut för att se sig omkring i det kära, kära Stockholm.

Hon gick genom Kungsträdgården. I det erotiska dunklet under de gulnade trädkronorna hade redan nattsvärmeriet och kvinnoköpandet börjat. Unga snobbar med vräkiga låter, medelålders herrar med försiktigt uppträdande, ja till och med gamla gubbar med pucklig rygg och förtorkade ansiktsdrag voro på jakt. De kryssade med långsamma steg öfver gångarna, stannade och sågo sig omkring med blaserade blickar, men så fort en kjol skönjdes, blef det fart i benen och glans i blicken.

Det var dock icke endast demimonder, som voro ute så här dags. Ibland kom en tjänstepiga med en korg på armen. Hon hade inte brådtom, det låg ett själfsäkert uttryck i hennes ansikte, medvetandet af att hon på grund af sin klädsel och sin korg ej skulle bli tagen för en »sådan där». Det kunde dock hända, att hon fick sig en knuff eller en närgången nick af en leende don Juan, men hon blängde till ett argt ögonkast och gick sin väg utan att det minsta öka farten. Korgen skyddade henne.

Så kom det en butikfröken eller en kontorsfröken, som var på väg hem från sitt dagsarbete. Hon bar försiktigtvis i en snodd om pekfingret ett litet paket i hvitt papper, som lyste lång väg. Det skulle visa, att hon kom från sin plats eller varit ute i något ärende, och att hon var en hederlig kvinna, som inte önskade något sällskap. Hon trippade framåt med hastiga steg. Men kvinnojägarna respektera oftast inte det lilla paketet, som afsiktligt bäres på ett sådant i ögonen fallande sätt. De känna till, att det ofta är en falsk skylt, som bäres af de half-allmänna »flickorna» för att lura de af dem så fruktade s. k.

byråpoliserna, hvilka ständigt äro på spår efter nya kandidater för lastens polisrullor. Paketet skyddar därför vår butikfröken ganska illa. En herre träder midt i vägen för henne och lyfter artigt, men en smula öfverlägset på hatten. Hon säger inte ett ord, utan gör bara en hastig tvärvändning för att undkomma honom. Men den artige herrn låter sig icke afskräcka af att bli afvisad en gång. Han förföljer henne oupphörligt och hon får göra många tvärvändningar, innan hon kommer undan.

Olga gick längs Hamngatan, gatan med den branta backen, alla stockholmshästars förskräckelse. Denna mycket starkt trafikerade och en af de allra centralaste af hufvudstadens gator har på senare åren varit en af de stora expositionsplatserna för Stockholms mera eleganta prostitution. Här har man, sommarkvällar såväl som vinterkvällar, kunnat se långa rader af offentliga kvinnor i sakta mak promenera fram och tillbaka, bekikade af den mängd af herrgrupper, som samlas från de närbelägna guldkrogarna och promenadplatserna. Här gå de stackars kvinnorna, en och en eller två och två, sträckande på kroppen som gardeslöjtnanter och svängande med stjerten som påfåglar. Här gå de och bjuda till salu sina kroppsliga behag, som de höljt i ett skal af det mest extravaganta och moderna slaget. Klädningarna glänsa af siden, kinderna af smink och puder, öronsnibbarna af similidiamanter. De dofta starkt af parfym och lyfta högt på kjolarna, antingen vädret är fult eller vackert, för att reta begären med sina pärlstickade underkjolar och svarta strumpor. Här är den förgylda lastens dagliga trupprevy.

Olga blef tilltalad flera gånger. Hon väckte ett riktigt uppseende på grund af sitt vackra ansikte och eleganta figurer. På de unga snobbarna, hvilka hufvudsakligast föreföllo att höra till folkklassen bakom boddisken, tycktes hon imponera så att de flögo rundt omkring som yra höns. För hvarje tilltal gjorde hon endast en föraktlig grimas och vände bort ansiktet. Men de varmblodiga

gatläjonen blefvo till sist så påflugna, att hon ansåg det vara bäst att gå därifrån.

När hon kom in på en bakgata, var hon glad öfver att hon inte mött någon bekant. Hon hade dragits in på den stora stråkvägen, utan att hon ämnat det. Tvärtom hade hon föresatt sig att hålla sig undan, men det var så lockande... När hon sett dessa utstyrda kvinnor med sina cyniska leenden och fräcka ögonkast, hade det gått en rysning genom henne. Och dock var hon ju själf en »fallen kvinna», en hetär, som redan låtit lidelsens eld slå ut i flammor under nattliga fäster bakom fälda rullgardiner -- -- --

Men hon tillhörde endast en. Och en, som hon älskade med hela sin själ. Hon hade icke sålt sig hvarken för guld eller annat simpelt. Hon hade gifvit sig för att tillfredsställa sin starka åtrå efter lifvets fullhet, hon hade öfverlämnat sig af oförmåga att stå emot sin älskares brinnande ögon . . .

Stackars Olga! Hon kände inte lifvet ännu. Hon förstod icke, att måhända de flesta af dessa en gång tänkt det samma som hon. Hon förstod ej, att den idylliska kärlekssynd, som hon gjort sig skyldig till, för de flesta af dessa lastbara kvinnor varit den kedja, som bundits oupplösligt om deras fötter och sedan steg för steg dragit ned dem i dyn, hur de än stretat emot. Hon förstod icke heller att dylika kärlekssagor äro af mycket kort varaktighet, och att de oftast taga ett slut, där man tillgriper passionen och utsväfningen för att döfva hatets och förtviflans tärande kval.

Hon var så okunnig ännu, den vackra lilla Olga, fastän hon redan hade fallit och fallit djupt!

När hon på kvällen kom hem till hotellet, låg det på nattduksbordet ett telegram från Paris. Hon bröt det med af glädje och längtan darrande händer.

Det lydde:

»Allt väl. Paris är Paris, samma evigt glada stad,men jag saknar dig. Kommer snart hem. Dröm om mig.Din Edvard.»

Hon kysste telegrammet gång på gång, innan hon med tårfylda ögon somnade i den stora hotellsängen.

ELFTE KAPITLET.

När kandidat Höglund kom ned på gatan, efter sitt besök hos skådespelaren, var han icke samma människa som för några dagar tillbaka. Den syn, han sett däruppe, och det afsked, han fått af henne, som han var fästad vid med sin själs finaste trådar och som han sett dekolleterad i en aktörs sängkammare, hade gifvit honom en stöt, som rubbat hela hans inre människa.

I tre dagar dref han omkring på hufvudstadens gator, behärskad af en andlig slöhet, som uppslukade hvarje förnuftig tanke och hvarje spänstig viljeyttring. Han bara gick och gick, utan mål, utan mening.

Det var ett förfärligt slag. Det hade, från vissa synpunkter, kommit så öfverraskande, så oförmodadt. Var hon denna lilla älskliga varelse, som han kysst och talat om studenthistorier för i föräldrahemmet och som han så många, många stunder drömt om skulle bli hans egen sköna ljusalf, i hvars famn han en gång kunde få hvila ut efter dagarnas ansträngande arbete med tråkiga och sjuka patienter?

Hon hade aldrig sagt eller visat, att hon älskadehonom, det borde således icke kommit som en öfverraskning, men han hade dock hoppats, och hoppats så starkt. Han kände, att hon skulle bli hans enda och hans värkliga kärlek. Och nu var allt förbi, förbi . . .

Ödet hade så velat. Men det var ett grymt öde, ett öde, som han förbannade!

Han gick och gick. Gata upp och gata ned, tre hela dagar från morgon till kväll. När han kom till hotellet på kvällarna, var han så uttröttad, att han sjönk ihop som en trasa. Men sofva kunde han ändå inte.

Han dref omkring på gatorna, emedan det var en lindring för honom. Storstadsgatans mänskohvimmel och sorl äro den underbaraste lindring för själsjuka och förtviflade.

Under dessa tre långa dagar smög sig ett nytt element in i hans hjärna och sinne. Det var den förtidiga onaturliga ålderdomens element. Dessa tre dagar hade sett honom åldras som under tre år.

Han hade aldrig trott, att hon låg så nära hans själ, som han fann under dessa dagar, då han lik en döfstum och en blind tog sina meningslösa och ändlösa promenader på storstadsgatorna från tull till tull.

Han hade sökt och sökt att finna en ljuspunkt i framtidsperspektivet, för att haka sin sorgfylda blick fast vid. Men han hade inte funnit någon. Olga hade så småningom under dessa år, som han gått och fröjdat sig öfver hennes underbara utveckling, blifvit hans lefnadsstjärna och hans lifspoesi. Att på ett sådant brutalt sätt bli tagen ur sina förhoppningar, det hade varit för mycket för kandidaten. Han hade utan förskoning blifvit brakt ur sitt normala läge. Hans andliga lifskraft hade runnit ut i sanden, som om personligheten plötsligt fått en bred spricka.

På fjärde dagen reste han tillbaka till Upsala. Äfven där syntes det vara omöjligt för honom att återhämta sig från det mördande slaget. Han fortsatte dag efter dag med sitt vemodiga, färglösa grubbel och behärskades fortfarande af samma tärande, förlamande slöhet.Kandidaten hade farit ifrån universitetsstaden som en elegant och lefnadsfrisk, om ock på senare tiden litet mera allvarlig medicinare; han återkom dit såsom ett besynnerligt, människoskyggt original.

Det gifves plötsliga sorger, hvilka kunna på några dagar, ja, ibland på några timmar förändra en människas hela lifsåskådning, krympa samman hennes andliga varelse och rikta fantasien mot helt och hållet nya föremål. De äga en kraft, dessa sorger, så stark, att de under några korta stunder kunna rubba några hjärnceller och därigenom i högre eller mindre grad fördunkla individens förstånd och med outplånlig styrka trycka fast några fixa idéer i hans föreställning. Fixa idéer, som i vissa andliga riktningar föda abnormitet och själsförvirring.

Kandidat Höglund hade drabbats af en sådan sorg. Och den kom äfven i det mest -- hvad skola vi säga -- dramatiska ögonblicket. Den kom just då han stod färdig att afsluta sina studier och som utexaminerad läkare gå ut i lifvet som sin egen man -- då målet för årslånga mödor och ansträngande själsarbete ändtligen var vunnet. Därför slog den honom också hårdare än hvad den kanske annars skulle ha gjort.

Studiekamraterna i Upsala kunde icke på några vilkor känna igen honom, när han kom tillbaka. Hvad hade händt? Ja, de kunde icke få honom att med ett ord antyda därom själf. Den förut så frispråkige kamraten hade blifvit outgrundligt tystlåten och sluten.

Och hvilket besynnerligt uppförande. Han afbröt alla studier, han ville icke höra talas om att taga någon slutlig examen. Till och med hans lärare, professorerna, hade varit och sökt att tala förstånd och ingifva honom energi, men de hade alldeles misslyckats.

Han hade bara betraktat dem med melankoliska blickar och de hade måst gå sin väg utan att kunna få honom att inlåta sig i något resonnemang.

Han började vanvårda sitt yttre, han, som förr varit så nobel och korrekt. Han gick med oborstade skodonoch dammiga rockkragar, och under sitt myckna gående sågs han ständigt bära i handen en gammal urblekt, blågrön, entouscas, som han förut ställt i skräpvrån, men på grund af något besynnerligt påhitt nu letat fram.

Hans enda sysselsättning bestod i promenader, som brukade räcka många timmar i sänder. Han gick och såg sig omkring med frånvarande blickar. Ingenting kunde tilldraga sig hans uppmärksamhet, ingenting väcka hans nyfikenhet, allt syntes för honom enahanda.

Innan fjorton dagar förflutit, hade hans underbara historia cirkulerat Upsala rundt flera gånger, och hans personlighet inristats bland de upsaliensiska originalen. Snart kände hvarje gatpojke till den spatserande kandidaten med det blågröna paraplyet, och folktungan gaf honom öknamnet; »tokige doktorn».

Hvad den värkliga orsaken var, som på detta sätt under några veckor kunnat så helt och hållet omskapa en människa, visste ingen med säkerhet, åtminstone kände man icke till några fullt trovärdiga detaljer, men att det var olycklig kärlek med i spelet, det höll man då för säkert.

Hvad kunde det egentligen vara annat! Sådana där förändringar ske icke för hvad som hälst, det måste vara någon väldig makt, som värkar! Och hvad är mäktigare än obesvarad kärlek och därmed ramlade förhoppningar! Folket anade nog, hur det hängde ihop.

När kamratkretsen såg hur kandidat Höglund utan moderation och återgång fullföljde sin fixa idé att helt och hållet övergifva studierna, när den såg, huru han allt mer i sitt uppträdande och sin gestalt närmade sig den abnorma karrikatyrens område, förstod den, att hans hjärna fått en rubbning och att han var omöjlig föra på rätt stråt igen. Den drog sig därför alldeles tillbaka och betraktade snart den underliga figuren, hvilken nyss uppträdt som en munter vän och korrekt gentleman, med samma nyfikna smålöje som den öfriga delen af stadens befolkning -- -- --

En middag när kandidaten hemkom från sin vanliga långa promenad fans det ett bref i hans breflåda. Han bröt det säfligt och långsamt. Han hade aldrig någon brådska nu för tiden.

Det var fru Rosenbergs bref. Det innehöll underrättelsen om Olgas flykt.

När han läste det, förändrades icke en min i hans ansikte. Det fans icke längre något känslospel i hans själ. Den hade under några veckors dystert, lefnadstrött grubbel torkat samman, där fans icke plats hvarken för glädje eller sorg.

Då brefvet var läst, lät han det halka ned på golfvet. Han tycktes icke ha nog kraft kvar att hålla det fast.

Det fick ligga där det föll. Han besvärade sig icke med att taga upp det. Han började gå rundt rummet med stora, häftiga steg. Men icke en muskel rördes i hans ansikte. Och ögonens uttryck var lika stelt och kallt.

Hade han förstått brefvets innehåll? Hade han förstått dess sammanhang med hans stora sorg? Ja, han var icke mera »tokig» än att han kunde fatta hvarje bokstaf, men det var just i den järnhårda stoltheten att icke med en känsla i det inre eller med en min eller blick i det yttre ens inför sig själf förråda, att han tagit något intryck af detta liksom af allt annat, som utgjorde den starkaste sidan af hans abnormitet.

När han gått några slag kring rummet, stannade han framför en liten ask, omvirad med ett rödt sidenband. Det stod på dess lock: »Till Olga, att ovilkorligen icke öppnas förrän hon fylt tjugo år, från far.»

Det var den ask, som han tagit i förvar från fru Löfborg, Olgas mor, efter hennes mans själfmord.

Han sköt på den med ett finger och snurrade den rundt några gånger, under det att blicken lika färglöst som vanligt hvilade på den. Det var någonting som han efter sin plötsliga hjärnsjukdom ofta brukade företaga sig, detta meningslösande petande på den lilla asken, som barden kvinnans namn, hvilken för alltid tycktes ha förstört hans lif och krossat hans viljekraft.

När han stått så där en stund, hördes en svag knackning på dörren. Långsamt vände han sig om och gick och öppnade utan att säga ett ord.

Det var hans städerska, en hjärtlig gammal gumma, hvilken bland studenterna gick under namnet Maja-Lisa, men som annars hette fru Maria Elisabeth Torn, och hvilken var den enda, som icke öfvergifvit »tokige doktorn». Förr hade han alltid kallat henne för fru Torn, men nu sade han endast hennes smeknamn.

»Hvad vill Ni, Maja-Lisa?» frågade han barskt och entonigt.

Hon hade nu vant sig vid hans lustiga sätt. Åh, hvad hon tyckte det var förfärligt konstigt och besynnerligt. Kandidat Höglund litet »vriden»! Han som varit en sådan fin och schangtil herre. »Men så går det», hade gumman sagt till en af hans kamrater, som hon också städade åt, »när kärleken kommer . . . Jaha si, herrn! Säg aldrig annat än att det varit kärlek. Det är ett otäckstyg, som aldrig borde finnas till. Det gör folk både elaka och tokiga . . . Visst är det någon flickslyna, som bedragit honom . . . det kan herrn vara säker på . . .»

Hon hade fint väderkorn, den gamla fru Torn.

När kandidaten tilltalat henne, neg hon djupt och ödmjukt -- ty hon hade sett att det gjorde en smula effekt på honom -- och sade i en moderligt öm ton: »Jag ville bara fråga om kandidaten önskade, att jag skulle hämta middagen nu?»

Kandidaten svarade inte genast. Han gick ett slag kring rummet. När han kom midt för henne igen, utbrast han i nästan skrikande ton: »Nej!» och stängde dörren midt för näsan på henne. Han ville hälst vara ensam.

Hon blef inte förvånad. Han hade gjort så många gånger förut. Nu mera fick man inte rätta sig på honom. Hon gick tyst sin väg, utan att vara envis.

När kandidaten blifvit allena, tog han upp brefvet, ladedet på sitt skrifbord, vid hvilket han icke suttit sedan hemkomsten från det ödesdigra besöket i hufvudstaden. Han mumlade någonting mellan tänderna. Och en mycket skarp betraktare skulle ha varseblifvit en glimt i ögat, en glimt af hat och förakt.

». . . Den förbannade aktören . . .»

Det var något ditåt, han mumlade. Han hade icke glömt det förgångna. Han kunde icke hindra att det ibland, någon enda gång, åstadkom en skiftning i hans själslif. Och då var det alltid den där fasansfulla scenen han såg, då hon satt halfnaken i Bruns knä med det fylda champanjeglaset i hand.

». . . den dj-en, han knep henne . . .»

Det var något ditåt han fortsatte.

Därpå gick han ut i tamburen, kastade slarfvigt på sig öfverrock och hatt, tog den gamla urblekta grönblå paraplyen under armen och spatserade ut på gatorna.

»Ser du, där går den "tokige doktorn"», hviskade två arbetare till hvarandra. Han var känd i staden. Hans historia hade gått ut i snabb fart; som dylika alltid gå i de mindre städerna.

När Olga var i Köpenhamn, väntade hon ofta, att en vacker dag få se kandidat Höglund komma efter henne på gatan, fatta henne i armen och med sin lugna, välbekanta stämma be henne följa med till Stockholm. Hon tänkte nämligen, att han var den ende som på uppdrag af hennes mor och af egen drift skulle kunna söka upp henne på den plats, hon uppgifvit i sitt bref till fru Rosenberg.

Men Olga hade icke behöft vara ängslig. Kandidat Höglund hade aldrig ämnat sig till Köpenhamn. Han skref icke ett ord till hennes mor, sedan han fått underrättelsen från fru Rosenberg; han hade aldrig ett ögonblick tänkt på göra ett nytt försök att rycka henne ur skådespelarens händer; han hade nu sett hvarje gnista af lefnadshopp försvinna och gick omkring på Upsala gator som ett bekikadt original.Svärmeriet och kvinnoköpandet hade redan börjat. (Sid. 134.) (Vy från Kungsträdgården i Stockholm.)Det skulle dröja ganska länge innan Olga fick värkligt reda på, hvilka stora förändringar de få minuterna uppe hos hennes älskare åstadkommit med honom, som fört henne till Stockholm och velat göra henne till sin brud.

***

Olga bodde ännu på hotellet. Hon hade bott där i fjorton dagar och det enda hon hört från Brun hade varit tvänne kortfattade telegram.

Hvarför kom han icke snart hem? Hon längtade efter honom så starkt, att dagarna snart började blifva outhärdliga. Han hade ej underrättat henne om sin adress i Paris och hon kunde därför ej skrifva till honom. Men hon skulle gärna ha velat det, för att säga honom, med hvilken gränslös längtan hon emotsåg deras sammanträffande ånyo.

Hon hade under dessa fjorton dagar icke uppleft ett enda äfventyr af det slag, som hon förut så bestämdt väntat sig.

Hon hade mött några f. d. kamrater från pensionatet. De hade stött hvarandra i sidorna och hviskat till hvarandra, då de fått syn på henne, det hade hon sett, men hon hade trankilt vändt ansiktet åt andra hållet och gått förbi dem utan att göra en min af att vilja resonnera med dem. Att de sedan underrättat fru Rosenberg, om att hon nu återkommit till Stockholm, det antog hon för alldeles naturligt.

Men hvarför hörde hon icke af någon? Icke var Stockholm så stor, att de icke kunde få reda på henne, om de ansträngde sig därefter. Hvarför kom icke fru Rosenberg och ville draga henne in i den lilla kammaren igen? Hvarför kom icke kandidat Höglund och ville föra henne hem till modren, sedan hon störtat alla hans välmenande planer?

Hon var glad öfver att icke något af detta inträffade, men hön förstod icke hvarför.Fröken Olga kunde vara lugn. Det var ingen, som sökte henne. Hon hade flytt från dem alla och hon hade fått sin önskan uppfyld. Hon hade lämnats ensam vind för våg. Fru Rosenberg hade andra unga flickor, om ock mindre varmblodiga så dock icke fullt säkra att lita på, att skydda och bevara, kandidaten hade trädt på sidan om arenan och hennes mor hade kärlekslöst dömt henne som förlorad.

Hon stod utan skydd; det blef hennes olycka.

Tiden började blifva till ytterlighet långsam. Hvad skulle hon taga sig till, utan både kavaljer och kvinligt sällskap. Att söka skaffa sig några kvinliga bekanta, det var svårt, när hon bodde ensam på hotell. Hvem skulle hon söka upp? Och att skaffa sig några manliga, därpå hade hon under dessa dagar icke ett ögonblicks tanke. Därtill var hon ännu för mycket barn och därtill älskade hon Brun alldeles för passioneradt.

Wilmer hade hon sett efter, när hon gått ut i staden; hon skulle ingenting haft emot att råka honom och gifva honom flera ord för hans hänsynslösa skvallersjuka. Men hon hade ännu icke fått syn på honom.

Hon ansträngde sig så godt hon kunde att döda tiden. Hon tog långa promenader alldeles ensam utåt Djurgården. Hon blef ofta tilltalad af herrar, som önskade göra henne sällskap, men hon afvisade dem med så skarpa, träffande ord, att de ofta blefvo helt förlägna. Hon lånte böcker på ett lånbibliotek och hade på begäran fått ett piano upplyftadt på sitt rum, vid hvilket hon kunde fördrifva långa stunder. Och hon spelade hälst glada, lifliga valser med smekande, glittrande toner.

Men hvarför kommer då icke Brun! Och hvarför skrifver han åtminstone inte? Inte en rad! Hon började blifva riktigt ond på honom. Det var då inte snällt af honom att göra på detta sätt. I tre veckor hade hon nu väntat på honom. Oafsedt att hennes ekonomiska tillgångar började betänkligt smälta ihop, så kunde han väl förstå, hur hon saknade honom efter allt det stormande, glädjefyldakärlekslif, de lefvat tillsamman. Och det var en annan sak, en alldeles särskild sak, som hon längtade efter honom för. Hon kände behof efter att slingra armarna om hans hals och förläget hviska honom något i örat, något nytt och stort. Hon ville se hans svarta strålande blick, då hon meddelade honom den gemensamma hemligheten -- en hemlighet lika mäktigt glädjebringande som den kunde blifva smärtsam och besvärlig. Hon förstod det. Men hon tänkte icke särskildt på detta sista. Hon ville endast ha tillbaka honom, som hon älskade och som skulle få del af hennes nyhet.

Hon skulle bli mor! Hon kände ett nytt lifsfrö spira fram i sin unga, veka kropp. Det var någonting förut okändt, någonting mäktigt och ljuft. Hon tyckte att hon i andligt afseende växte för hvarje dag under medvetandet af att hon skulle ge lif och kraft åt en annan varelse. Hon kände ett ansvar och ett lifsmål, som hitintills varit henne okända.

Och nu gick hon här dag efter dag och väntade på att den oföddes fader skulle komma hem från det stora, nöjesjagande Paris, där han kanske i en stormande fästglädje glömde bort sin unga älskarinna, modren, däruppe i den svenska hufvudstaden -- -- -- kanske i en annan kvinnas armar, i en raffinerad pariserkoketts famn -- -- åh, det var en plågsam, kväfvande tanke -- -- men hon kunde ej hindra, att den kom fram i bland.

Icke hade han gifvit henne något löfte! Hvad hade hon att fordra! Hur kunde hon äga makt att äfven på så långt afstånd binda honom! Hvad hade hon för rättighet att vara svartsjuk? Men hon var det ändå, ty kvinnans svartsjuka bryr sig aldrig om motiv eller logik. Den är en oregelbunden känslosak och ingen på händelsernas sammanhang grundad förnuftsfråga.

Olga hade nu vistats på hotellet så länge, att hon började blifva ordentligt hemmastadd. Hon inlät sig någon gång i längre resonnemang med städerskan, och portieren gjorde en visserligen mycket artig men något välmycket förtrolig hälsning, när hon passerade förbi portvaktsrummet.

Olga hade åtskilliga misstankar mot hotellet, misstankar, som slutligen blefvo så grundade, att hon beslöt sig för att vid lämpligt tillfälle flytta. Hon misstänkte, att hotellet var »snyggt» i en annan bemärkelse än hvad den välvillige åkarkusken sökt att gifva ordet. Hon hörde porten öppnas och stängas upprepade gånger om nätterna ända fram åt morgnarna, tissel i korridorerna och skrammel med glas och butäljer i de närgränsande rummen. När hon så ett par morgnar mötte utanför sin dörr halffulla kvinnor med den offentliga lastbarhetens skylt i ansikte och klädsel, så förstod hon, att hon råkat in i ett näste, där hon minst af allt önskade att vara.

Emellertid gick tiden, dag efter dag, utan att hon kom sig för att flytta. Hon hade sina saker uppackade och det var så gränslöst besvärligt att packa ned och upp dem igen. Städerskan var en sådan vänlig och snäll människa, som plikttroget skötte uppassningen och villigt uppfylde Olgas alla önskningar, att hon riktigt fästat sig vid henne och förvånat sig öfver, att ett så hyggligt fruntimmer ville tjäna på ett så dåligt hotell. Men oafsedt detta nämda, så var det ingenting att anmärka. Rummet var propert, varmt och icke värst dyrt. Allt detta hade gjordt att någon flyttning ej blifvit af.

När Olga lefvat detta ensamma, glädjefattiga hotellif bortåt en månad, utan att Brun efter det sista korta telegrammet, som hon fått för en tre veckor sedan, låtit med en rad höra af sig, började hon blifva både ledsen och ond. Hvad tänkte han på? Hade någon olycka händt honom? Hvad var orsaken?

Till sist bestämde hon sig för att höra efter om han kommit hem, hvilket hon dragit sig för i det längsta. Men det var omöjligt, det kunde han inte gjort, ty det första han skulle göra, då han kom till Stockholm, var väl att skynda till henne, som hade det så enformigt och som längtade efter honom så gränslöst.

Han skulle få veta hennes adress, så fort han kom hem. De hade öfverenskommit, att hon skulle gå upp och lägga den i breflådan på hans farstudörr, och det hade hon gjort en kväll. Hon hade känt en stark lockelse att gå in och hälsa på fru Qvist, men hon hade dragit sig för det; hon ville inte visa, att hon fått fara hem ensam, det kändes kränkande. Emellertid måste hon nu besluta sig för att gå dit eller på teatern. Att han inte uppträdde, det hade hon nog sett på affischen, men det hindrade ju inte, att han ändå vore återkommen.

Dock kunde han inte vara det! Men hvad skulle hon göra för att stilla sin oro, hon kunde ju gå och fråga, äfven om hon fick nej till svar.

Om hon bara hade kunnat skrifva till honom. Ett långt och glödande bref om sin sinnesstämning och sin väntan. Men hon kände inte hans adress. Hon visste, att han hade en panisk förskräckelse för brefskrifning, och i sina telegram hade han icke meddelat henne den. För rästen hade han sagt i Köpenhamn, att de icke skulle skrifva till hvarandra något, så blef det roligare att råkas sedan. Hade han varit fullkomligt uppriktig, då han sade detta?

En middag vid två-tiden ringde hon i Bruns våning, där nu fru Qvist ensam residerade.

Ögonblicket efter att klockan gifvit signal, stack frun ut ansiktet genom köksdörren, som hon alltid brukade göra.

Till fruns oerhörda förvåning stod Olga Löfborg i farstun. Hon slog ihop händerna af öfverraskning och utbrast med en djup nigning:

»Hvad ser jag! Är det fröken! Och herr Brun är inte hemkommen ännu . . .»

Olga gick fram till henne, nickade förtroligt som åt en gammal vän och räckte henne handen.

»Jag stiger på», sade hon med närvös otålighet och gick hastigt in i köket, dragande dörren i lås efter sig.

Hon kastade sig ned på en stol, fixerade den gamla,inte så litet illmariga frun så skarpt hon kunde och frågade rakt på sak:

»Har inte herr Brun kommit hem?»

Fru Qvist återgäldade med en blick, som innehöll åtskilligt och hvilken på det högsta misshagade Olga.

»Nej visst inte», sade hon, »och jag som trodde att fröken kände den saken bättre än jag.»

Olga insåg, att hon inte kunde gå förbi en förklaring, om den också blef aldrig så kort.

»Vi skildes åt i Köpenhamn för någon vecka tillbaka», svarade hon entonigt, »herr Brun reste till Paris och jag till Stockholm . . . Har han inte skrifvit hem till fru Qvist någon gång från Paris?»

»Inte en rad. Jo, det skall fröken tro, att han skrifver bref! Det vore väl det sista, han gjorde. Han är rent omöjlig att få till något sådant.»

»Ja, jag kan förstå det.»

Hon lät undfalla sig orden snabbare än hon tänkte. Det lät som en anklagelse, och hon ångrade dem, så fort de voro uttalade.

»Har han inte skrifvit till fröken heller?» frågade fru Qvist. »Det måtte väl inte ha händt honom något . . . sorgligt . . .» fortsatte hon med ängslig uppsyn.

»Vi skola väl hoppas det bästa», svarade Olga kallt. Hon kände sig icke alls tillfredstäld med att ha på detta sätt gjort hushållerskan till sin förtrogna. Men hon hade åtminstone fått veta, att han inte var i Stockholm.

»Nå, härskapet hade trefligt i Köpenhamn?»

Fru Qvist framkastade frågan liksom för att komma öfver till ett annat ämne.

»Jo, där har man ju alltid roligt», svarade Olga med ett tvunget leende.

»Jaså, fröken har varit där förut» -- fru Qvist drog mycket riktigt den slutsatsen af Olgas ord.

»Nehej då, men jag kan föreställa mig det . . . i en så stor stad, där det alltid är så mycket resande . . .»

»Ja visst, ja . . .» inföll fru Qvist.Olga reste sig emellertid för att gå. Det här samtalet intresserade henne inte det minsta. Det hade kommit öfver henne en förfärlig ängslan, sedan hon fått kännedom om, att Brun ej hade kommit tillbaka. Det var tusen växlande, stickande tankar, som korsade hvarandra i hennes hjärna. Hur kom det sig, att han stannat mer än dubbelt längre i Paris än de öfverenskommit? Var det en nyck utaf honom? Låg han sjuk? Hade han gjort någon dårande bekantskap, som fängslade honom kvar i kärleksbojor? Ah, hvad det var plågsamt att gå på detta sättet i en tärande ovisshet. Det var då orätt af honom att behandla henne på detta sätt. Hon kände att tårarna ville tränga sig fram, när hon öfvertänkte förhållandet.

Hon tog hastigt afsked af hans hushållerska och gick tankfull ned för trapporna. Hon kastade en blick åt det håll, där pensionatet låg. Då kom det plötsligt för henne en humoristisk tanke midt i bedröfvelsen. Om hon skulle gå upp till fru Rosenberg och helt ogeneradt hälsa på! Hon såg redan i andanom den stränga, forskande blick, som den goda frun skulle fästa på henne; hon såg den afvisande, sedligt kränkta min, som hon skulle taga på sig. Men Olga skulle stå där ogenerad och låtsa som om hon inte förstod, låtsa som om det varit hennes fullkomliga rättighet att resa hvart hon ville. Och så skulle alla pensionens flickor komma ut i korridoren och göra stora ögon och gapa med sina kyska munnar . . .

Olga, skådespelarens fallna älskarinna, log ett elakt, sataniskt leende, när hon tänkte på denna situation.

Hon satte den emellertid inte i scen. Hon skulle nog inte ha mod, när det kom till kritan.

I stället beslöt hon sig för att gå till teatern, för att där söka få någon vidare underrättelse om Brun, om än af aldrig så obetydligt slag, blott det förde hennes tankar mot någon antaglig slutledning.

Hvem skulle hon vända sig till där? Ja, det hade hon ingen aning om. Om hon framstälde någon fråga om sångaren, skulle man utan tvifvel taga henne för enaf hans älskarinnor. På vinst och förlust gick hon åt teaterhuset till.

Hon stod därutanför en kort stund och såg sig omkring. Hon hade klart för sig, att hon måste gå in, om hon skulle få veta något, men till hvem hon skulle framställa sin fråga, det hade hon ingen aning om.

Just som hon skulle inträda i teaterfarstun, mötte hon i dörren två personer, som samtalade med hvarandra och hvilkas utseende förrådde att de tillhörde samma yrkesklass som Brun. Det var naturligtvis ett par af hans kamrater.

Som en blixt slog henne den tanken: skall jag fråga dem? Skulle hon våga det? Hjärtat slog af rädsla och blodet rusade åt hufvudet. Skulle de svara henne gycklande och hånande? . . . Hon tyckte att det nästan svartnade för ögonen vid tanken på något dylikt.

I det samma hörde hon den ene af dem nämna Bruns namn. En glädjevåg rusade genom ådrorna. Slumpen kom henne till hjälp. Hon spände uppmärksamheten till det yttersta.

»Jag har hört sägas, att han träffat vackra Lissy . . . hon skall ha våning i Paris . . .»

»Ja, då kommer han inte hem så brådt . . .»

Och så hörde hon dem skratta ett menande, cyniskt skratt . . .

Hon sträckte ut armen mot väggen för att inte falla omkull. Hon kände hur benen gåfvo vika.

». . . Vackra Lissy . . .»

Det var alltså hon, som höll honom kvar! Hon hade aldrig hört det namnet förr, men hon förstod, hvad det var för en.

Hon stirrade stelt framför sig. Hon såg den slitas i trasor, hela hennes varma, leende kärleksdröm. Han for från den ena till den andra lika lätt som man byter om vistelseort på en turistresa. I Köpenhamn var det hon, i Paris var det vackra Lissy . . .Hennes händer knötos krampaktigt, munnen förvred sig i smärta och hat.

Det var ett förfärligt slag! Drömde hon eller var hon vaken? Här stod hon ensam och värnlös, medan han kärleksdrucken omslingrades af en annans armar. Här stod hon med hans kärleksfrukt under sitt hjärta, medan en annan kvinna fick hans kyssar och hans smekningar.

Var världen sådan? Var det på detta sätt kvinnorna vanligen behandlades?

Skälfvande som ett asplöf af sorg och vrede vandrade hon mot hotellet.

TOLFTE KAPITLET.

När Olga kom hem, kastade hon sig framstupa på den bäddade sängen och utbrast i en blödande förtviflans hemska gråt. Hon grät, så att kroppen skakade. Hon utfor i snyftningar som om hjärtat ville brista.

Nej, inte som det »ville» brista -- det hade brustit.

Aldrig har väl två ord blifvit uttalade, som sargat en mänskosjäl djupare och blodigare än de, hvilka den ene aktören uttalat i Vasateaterns förstuga -- »vackra Lissy». De trängde ned som en skarpslipad dolk, de skuro och skuro, tills icke en hel bit fans kvar af en sjuttonårig kvinnas varma, älskande hjärta.

När hon legat där länge, länge och snyftat, tills ögonens tårekällor tycktes utsinade, kommo de mörka reflektionernas tungfotade härskaror uppmarscherande framför själens blickar.

Det var tusende tankar, som jagade förbi. Hvad hon kände att hon föraktade honom, som hon nyss älskat öfver allt i värden. Hvilken usling, hvilken niding var han icke! Hade han ingen heder, intet samvete. Hon hade kommit till honom ödmjukt och tillbedjande som enslafvinna, hon hade gifvit honom hvarje närv, hvarje muskel, hvarje blodsdroppe i sin varelse. Han hade dragit henne, skickligt och systematiskt, allt närmare sig med kurtis, smicker, löften och smeknamn. Och när han så fylt sin egen njutningsbägare till brädden genom att mottaga den glödande tillgifvenhet, som hon var mäktig att skänka, for han ifrån henne, enkelt och lätt som man byter om en rätt på middagsbordet, för att i en annan kvinnas armar under någon flyktig paus i den nya kärleksduetten leende erinra sig den lilla älskogssjuka tokan, som han några månader begagnade som leksak.

Ah, hvad hon hatade honom gränslöst! Hon skulle velat strypa honom, om hon haft honom i sina händer. Men han kunde ju handla, som han behagade! Hvad skulle hon göra honom. Han skulle bara le ett ironiskt leende, när han kom tillbaka, och framställa det som en infam osanning.

Åh nej, det var ingen osanning. Hon såg nog tydligen hur det hängde ihop. Hvarför hade han inte skrifvit, hvarför hade han inte kommit hem när han lofvat. För honom var hon en simpel sköka, ingenting annat. Så behandlar man icke en kvinna, som man aktar eller älskar.

Hon skar tänderna och ögonen lyste af hämndbegär.

En sköka -- -- -- ja, det var hon äfven i världens ögon. Det gick inte att dölja. Hennes skam skulle synas allt tydligare för hvarje dag. Var det en skam att alstra ett lif af sitt eget lif? Ja, under de omständigheter, som hon gjort det.

Men hvad skulle hon ha brytt sig om världens dom, blott att han, barnets fader, stått vid hennes sida; blott hon fått älska och blifvit älskad tillbaka.

Men nu stod hon här ensam -- -- -- ensam. Hon hade inte en enda, hon kunde meddela sig med eller söka tröst utaf. Hon hade valt sitt öde och hon skulle aldrig i världen kunna vända tillbaka som en förkrossad Magdalena.

Nej, aldrig!

Hon skulle kämpa sig fram på egen hand. Hon skulle visa, hvad hon var mäktig, då man dödat hennes bättre känslor och krossat hennes hjärta. Hon var medveten om, hvad hon ägde som kvinna. Hon var inte okunnig om, att hon kunde bli en bra betald handelsvara på glädjens och lättsinnets stora marknadsplats. Hon skulle nog ställa om, så hon kunde få både äta sig mätt och kläda sig i siden och juveler, om hon önskade. Hon hade valt, och hon skulle icke vända tillbaka som en ångerfull synderska. Åhnej, hon skulle tömma pokalerna, medan hon ägde lifskraft och skönhet kvar! Hon var inte något barn längre. Hon var en kränkt kvinna och hon skulle handla som sådan.

Han skulle få se henne annorlunda, då han kom tillbaka. Han hade naturligtvis väntat att finna henne längtande och kärleksfull, när han behagade återkomma. Om han dröjde en månad längre än han lofvat, hvad betydde det. Om han begagnade tillfället att skaffa sig omväxling i sina kärleksäfventyr, hvad hade hon med det att göra. Så tänkte han, men hon hade en annan mening. Och den skulle hon veta att följa. Hon skulle skratta honom i ansiktet, då han kom tillbaka. »Hur mår vackra Lissy?» skulle hon fråga honom. »Jag undrar, om hennes sängkammare är lika stilig som min», skulle hon säga. Hon skulle visa honom, att det fans kvinnor, hvilkas stolthet kunde vara lika oböjlig som deras kärlek varit stark.

Ja, hon skulle begagna sitt köns herravälde för att skaffa sig guld och makt. Det var hennes oåterkalleliga beslut. Hon skulle leka med männen så som en af dem lekt med henne. Hon skulle skaffa sig jubel och klang, och låta männerna betala. Hon skulle plocka dem på guld så som en af dem plockat henne på tro och lycka -- -- --

Det var sådana tankar, som rasade i hennes själ. Hon såg ut som någonting mellan hämndens furie och passionernas drottning, där hon låg framstupa i sängen med bleka kinder och lysande ögonglober, medan de hvita knutna händerna närvöst trummade på örngottet.Hon hade slutat opp att gråta. Hon kände inom sig förmågan att handla kallt och beräknande.

Hon förstod, att hon icke öfverdref, fastän hennes vredes stormvind rört upp hennes tankegång till ett brusande haf. Hvad hade hon egentligen annat att göra än det hon nyss tänkt på. Det var omöjligt för henne att återgå till dem, från hvilka hon flyktat. Lika omöjligt var det också att börja arbeta för att förtjäna brödet åt sig och den, som om några månader skulle födas. Skulle hon sätta sig och sy tills fingrarna svedo af nålstygn och bröstet värkte af framåtlutandet, sy sig dödstrött för ett par kronor om dagen. Eller skulle hon sätta sig på ett kontor, där enformigheten och tystnaden skulle pina ut hvarje spår af lefnadsglädje; eller måhända ge pianolektioner för dumma, elaka barnungar . . . Nej tack, hon skulle under alla förhållanden icke få råd att köpa så mycket som en flaska präktig parfym öfver det allra nödvändigaste.

Och hon ville lefva stort och flott! Hon hade smakat på lyxens och njutningens gyllene champanj, och hon ville inte ögonblicket efter börja att dricka nödens och arbetets magra vatten.

Hvad hade hon då att göra annat än att gå ut på gatan och säga till den noblaste och elegantaste karl, hon mötte: »Önskar Ni köpa en vacker flicka, min herre? Jag är till salu, men jag vill ha bra betalt. Jag kan icke ge er min kärlek, men jag kan ge er rusande kyssar och famntag. Det är en berömd sångare, som lärt mig det. Hvart bor Ni? Får jag lof att taga er arm? Vill Ni ge mig tjugo kronor för en natt, så står jag till er disposition -- -- --»

Hon tänkte något ditåt och hon log ett ironiskt mefisto-leende. Naturen och ödet hade hjälpts åt att föra henne till lastens afgrund. Hon skulle störta sig däri. Hon hade intet annat val.

Hon låg där framstupa, medan de förtviflade, trotsande tankarnas härskaror stormade fram genom hennesbrännande hjärna. Till sist somnade hon i den andliga trötthetens och öfverretningens tunga sömn.

När städerskan på morgonen kom in för att hämta hennes skodon, låg hon ännu och sof med hufvudet nedborradt i örngottskudden.

»Är fröken sjuk?» frågade uppasserskan deltagande.

»Ja, det är inte utan det», svarade Olga och steg hastigt upp.

Hon gick och såg sig i spegeln. Ögonhålorna ägde en djupblå färg och kinderna buro smutsstrimmor efter tårarna. Men hon såg, att hon var vacker ändå. Hon betraktade sin smidiga, formsköna gestalt med själfbelåten blick. Sin skönhet ägde hon kvar. Den hade han icke kunnat taga, om han också tagit allt det andra...

Han . . . hennes ögon blixtrade. Hon kände fortfarande, hur hon föraktade honom. Han skulle återfinna henne sådan, som han kanske minst väntade.

När städerskan gått, gick hon och låste dörren, klädde raskt utaf sig och bäddade ned sig i sängen för att kunna återhämta krafterna och återfå det friska utseendet.

***

Olga låg oafbrutet till sängs hela den dagen och följande natten.

På morgonen därpå, så fort hon blef klädd, skickade hon ett stadsbud upp till Brun och lät hälsa från en af hans kamrater på teatern och fråga, om han var hemkommen ännu. Stadsbudet återkom med den underrättelsen från fru Qvist, som han träffat, att hr Brun inte det minsta låtit höra af sig.

Olga log ett bittert leende. Hon hade nog starka bojor, den där vackra Lissy.

»Usling!» mumlade hon inom tänderna.

Femtiöringen till stadsbudet hade varit hennes sista tillgång. Hon var skyldig för en vecka på hotellet och nu stod hon utan ett öre på fickan. Hvad skulle hongöra? Till en början ville hon pantsätta åtskilligt af de presenter, hon fått af Brun. Han hade varit frikostig i Köpenhamn, den där kvinnojägaren. Men man köper sig inte fri för tocket där krams. Hon ville göra sig af med alltsammans.

Hon samlade ihop åtskilligt i en ask och beslöt sig för att själf gå till »stampen» för att tilltvinga sig så högt lån som möjligt. Hon uppsökte en pantinrättning på en aflägsen bakgata. Den hölls af en sådan där »jude», som tar fem öre på kronan i ränta i -- månaden. 30 kronor var det högsta hon kunde få. Jaså, inte mera, det var ju inte fjärdedelen af värdet; pantlånarna äro mycket försiktiga. Nåja, det fick gå, hon hade ju mera kvar, när de här pängarna togo slut. För rästen skulle hon ju när som hälst kunna stampa fram guldslantarna ur marken. Hon hade ju sin kropp, frisk och stark och välbehållen. Den skulle nog få köpare. Ingen fara alltså. Här skulle bli ett muntert lif!

Hon skramlade med pantlånarns pängar i fickan och kastade hufvudet bakåt med en min af lidelse och mänskoförakt.

På kvällen beslöt hon sig för att gå i Berns.

Det var försmädligt att hon icke hade något sällskap. Hälst skulle hon velat haft något kvinligt på guldkrogen, men det fans inte att taga på hyllan så där i en handvändning. Nåja, en manlig bekantskap vore väl inte omöjligt att skaffa sig hastigt och lustigt, och det måtte gärna ske. Hon skulle nog uppföra sig så, att man insåg, att man icke hade att göra med någon simpel, obildad glädjeflicka, som tillbringat åratal i en af kopplerskevåningarnas smuts.

Hon köpte sig ett par ljusa, eleganta handskar i den mest moderna färgen och pudrade ansiktet, men svagt.

Vid åttatiden styrde hon sina steg mot trakten utanför Berns salong, den stora backikyrkan, från hvars väldiga salar det trängde ända ut i parken karakteristiska

ljud från gästernas sorl, glasens skrammel och fiolernas melodier.

Hon gick sakta, alldeles som hon ville ge en vink om, att hon inte hade någonting emot att få ett passande sällskap.

Det dröjde icke länge förr än hon hörde hastiga steg bakom sig. Hon kände, fastän hon inte såg det, att det var någon som granskade henne med nyfikna blickar.

Som den där granskningen inte behagade henne, vände hon sig tvärt om. Vändningen hade varit så häftig, att hon höll på att stöta ihop med den, som gick bakom. Hon stod midt framför en medelålders herre med ljusbrunt, ytterst väl vårdadt helskägg. Han var klädd i hög hatt och föreföll utomordentligt distinguerad ända ut i fingerspetsarna.

Olga kände inom sig en värklig glädje öfver att ha blifvit observerad af en så utvald mansperson och önskade lifligt, att han ville tilltala henne.

När hon så där hastigt vände sig om och den noble herrn fick syn på, hvilket charmant ansikte kvinnan hade, som han följt efter och därför endast sett på ryggen, blossade det till en passionens låga i hans ögon; det syntes att han förstod att värdera finhet och skönhet till sitt rätta pris.

Han flyttade sig inte en tum, han stod midt framför henne. Äfven hon stannade och såg på honom med ett friskt, skälmskt leende i blicken.

»God afton!» sade han artigt och lyfte en smula på sin eleganta 'storm'.

»God afton», svarade hon i samma ton.

»Ni ser så ensam och öfvergifven ut», fortsatte han.

»Ensam måhända, men inte öfvergifven». Hon visade sina vackra tänder, då hon beledsagade orden med ett lätt skratt.

»Kanske Ni tillåter, att vi slå våra vägar tillhopa?» frågade han.

»Det beror på, det.»

»Hvad beror det på?»

»Hvart Ni ämnar er. Jag funderar på att gå in till Berns».

»Ert bestämda beslut?»

»Mitt absolut bestämda!»

Han tycktes fundera en sekund, som om han drog sig för att gå dit i hennes sällskap. Men så kort, att Olga knappt märkte det.

»Jag böjer mig för er önskan», sade han raskt och bjöd henne armen med en belefvad bugning. »Får jag lof?»

Hon trädde behändigt sin arm under hans, och de fortsatte med långsamma steg. Hon kände, huru han skälfde af åtrå, när sidan af hennes unga, slanka kropp snuddade mot hans. Det roade henne att väcka hans manliga passion. Hon tryckte sin armbåge hårdt mot hans höft. Hon fick en allt starkare medvetenhet om makten af sitt kön öfver den stora flocken af lättsinniga kurtisörer.

Där inne i den gyllene krogsalongen spredo de hundratals små elektriska ljusen ett bländande sken öfver den pokulerande publiken. Där var fyldt af rök och punschångor, men varmt och gladt. Olga kände det som en ofantlig njutning att få slå sig ned här bland den skämtande, stojande skaran. Hon hade gått som en enstöring så länge, att det var ett rent behof för hennes natur att åter träda in bland de på nöjenas breda allfarsväg jagande mänskoskarorna.

De lyckades komma öfver en soffa invid en af de kollossala speglarna, som återgaf den motsatta väggens guldglitter och salens brokiga mänskohvimmel. Olga kastade en hastig blick i densamma, innan hon satte sig med ryggen emot den. Hon såg, att hennes ansikte strålade af spänning och lefnadsglädje. I detta ögonblick hade hon glömt sina sorger. Det var icke en sådan där hjärtevarm, innerlig lifsfröjd, som under de första veckorna hos Brun, hon nu kände, men det var ändå som att födas till ett slags nytt lif, när hon sög in några kraftiga andedrag af bachisalongens ljus och glam.De sågo, att de blefvo observerade. Rundt omkring betraktades de några minuter med en nästan närgången nyfikenhet. Vid närmare påseende befans också den omgifvande publiken vara åtskilligt blandad. Där syntes många bord, som voro upptagna af arbetare med halfrena löskragar, medelklassfruntimmer med simpla drag och kryddkrämarsnobbar med rödblå händer.

»Skola vi gå upp på läktarn?» frågade herrn, i det han såg sig med en något öfverlägsen blick omkring.

»Nej, här sitta vi bra», sade Olga och slog sig ogeneradt ned i soffan. Det var en slags nyck af henne att trotsa sin fine kavaljer, då hon såg, att han fann sig obehagligt berörd af omgifningens beskaffenhet.

»Hvad vill Ni dricka?» frågade han vårdslöst.

»Punsch», svarade hon med samma tonfall.

Han rekvirerade en half punsch och två flaskor apollinaris.

»Det var länge se'n jag drack punsch», föll Olga in.

»Hvad har Ni då druckit?»

»Ingenting . . . på sista tiden.»

»Har Ni suttit inspärrad i kloster då någon tid?» skämtade han med någon anstrykning af spefullhet.

»Nästan.»

»Då begår jag ju ett riktigt hälgerån, om jag drar er därifrån», sade han ironiskt.

»Ni kan trösta er med, att jag följer frivilligt», svarade Olga och mötte oförfäradt hans blick, som på samma gång förtjust och öfverlägset betraktade hennes ansikte.

Nu stämde musiken upp. Det var varietéens sminkade, trikåklädda gudinna, som förde spiran i aftonens underhållning. På tribunen framträdde en tjugofem års dam, som med pudrets, sminkens och tuschens hjälp gjort förtviflade ansträngningar för att kunna ge intrycket af en tjugo- eller adertonåring. Den gula sidenkjolen med gröna påläggningar i kilform slutade ungefär där benen började, men den ägde en fortsättning af silfverfransar, hvilka fortsatte åtskilliga tum längre. Barmen, brösten, som vorosynliga till omkring hälften, skuldrorna samt den djupt dekolleterade, något kantiga ryggen voro bländande hvita. Timslånga ingnidningar af salfvor samt pudringar hade åstadkommit undervärk på det af naturen något knottriga skinnet. Öfver det mycket hårdt tillsnörade lifvet var spändt ett brandgult sidenlif, som var öfversålladt med slipade glasbitar. De ganska välformade benen buro svarta trikåer och på hufvudet hade hon en hattkomplex, som var öfver en half meter lång och bred, sammansatt af hvitt tyll och en mängd stora gula plymer.

När hon sparkade ut med benen, delade sig kjolens silfverfransar och den svarta, hårdt spända trikåen framträdde däremellan, hvilket från de varietébesökande grilljannarnas synpunkt gjorde ypperlig effekt. Hon sparkade också ovanligt ofta och högt. Bensparkningarna ha ju varit varietésångerskornas stora trumf. Hela varietékulten hvilade på mer eller mindre graciösa benrörelser.

Hon hade ingen röst, endast ett gällt pipande. Men hon pep med en utsökt konst och fermité. Det lät nästan som en slags dämpad sopran. Hon uttalade orden, isynnerhet de frivola, med en skärpa, så att de kunde uppfattas i hvarje vrå af den ofantliga salongen.

Vid ungefär hvar tredje ton nickade hon kraftigt, så att hakan nästan slog mot bröstet, och då vajade den stora hattens plymer på ett uppseendeväckande sätt. Hon förde sig i sin helhet icke så illa, endast armarnas och händernas enformiga kastande värkade en smula pinsamt och tröttande.

Det var öfver en månad sedan Olga varit på Köpenhamns varietéer. Aftonens tribunglädje grep därför henne med en utomordentlig kraft. Hon skrattade hjärtligt åt varietéslagdängans sökta kvickheter och hon följde med största uppmärksamhet de svarta trikåbenens ormlika sparkningar.

Punschglaset tömde hon med ett riktigt begär. Hon förde det gång på gång till läpparna och svälde stora klunkar, alldeles som man dricker vatten. Den noble

herrn såg på henne med ett visst småleende och fylde det tömda glaset oafbrutet på ett artigt och förekommande sätt.

Samtalet dem emellan syntes ej vilja komma i gång med någon fart. Herrn hade ansträngt sig den ena gången efter den andra för att med någon skämtsam anmärkning bryta stelheten och få ett uppslag till resonnemang, men Olga hade mött det med en märkbar köld och likgiltighet. Hade hon icke varit så vacker, så hade hennes kavaljer troligen känt sig åtskilligt kränkt öfver hennes uppförande och sökt att vid första lämpliga tillfälle lämna henne. Men nu såg hon alldeles för bra ut för att han skulle göra något dylikt.

Han var emellertid så mycket mänskokännare, att han slutligen insåg att hennes fåordighet mot honom ej kom sig af någon ringaktning för hans person eller bristande sällskapstalang. Han gaf akt på henne. Han såg, huru hon ibland högljudt gapskrattade åt varietévisans slipprigheter, men huru däremellan lade sig ett mänskoföraktande svårmod i ögonen och minen. »Hon måtte ha nyligen haft någon sorg», tänkte han . . . »Men jag skall trösta henne, om hon vill», fortsatte han tänkande, »hon har värkligen ett charmant utseende». Och ett lättsinnigt löje krusade hans läppar.

Olga märkte nog, huru hennes sällskap satt och på ett allt för studerande sätt betraktade henne. Hon insåg äfven att hennes likgiltiga sätt värkade störande. Men det brydde hon sig inte det minsta om. Punschen gaf henne glömska, varietésången förströelse och herrn där skulle ge henne några sedlar -- det var de tre saker, hon behöfde; och ingenting annat. För öfrigt var det henne likgiltigt, hvad han tyckte om henne. Männen skulle hädanefter vara till för hennes skull och icke hon för männens. Var han inte nöjd med henne, à la bonheur, han kunde gå sin väg, hon skulle säga farväl med fulländad världsvana, utan det minsta krus eller kryp, hans plats skulle snart bli upptagen af en annan. Men hon hadevisst ingenting emot, att han satt kvar. Han såg ju städad och intressant ut och föreföll att ha godt om pängar.

Den vajande plymhatten och de sparkande benen i svart trikå hade efterträdts af andra tribundockor. Två franska duettister, hon i hvit sidenklädning och han i röd frack och svarta sidenbyxor, hade guppat med bakdelarna mot hvarandra under det att de sjöngo sina lätta franska chansonetter, en tysk clown med hvitmåladt ansikte och gredelin nästipp musicerat på dricksglas, mungiga och handklavér, och en dansk soubrett med en genomskinlig klädning af silfverskir och köttfärgade trikåer sjungit glada visor på sitt modersmål, hvilket språk tyckes särskildt vara gjordt för att begagnas i varietésånger.

Den första punschbutäljen stod där nu tömd på bordet. Olga hade druckit minst tre fjerdedelar utaf den. Den distinguerade herrn såg tydligt att hennes ögon hade blifvit något dimmiga och skrattet onaturligt chargeradt. Hennes fåordiga dysterhet hade också börjat ge vika. Hon gjorde skämtsamma inlägg om tribunens »artister» och svarade ögonblickligt och lifligt, så fort han stälde någon fråga till henne. Hon var i rusets första stadium, och då han inte kände hennes tämperament, vågade han icke erbjuda henne mera dryckjom, äfven om det var hans plikt som frikostig kavaljer.

Olga såg att punschen var slut och satt inom sig själf och undrade, om det inte skulle tagas in mera. Nej, det hördes icke af. Hon smakade då och då något litet på det, som hon hade kvar i glaset, men han satt fullkomligt ogenerad och såg på, huru hon drack apollinarisvatten. Var han snål? Det var inte möjligt. En halfva punsch kostar en och tjugofem, och det var ju en spottstyfver. Aha, han var kanske rädd för att hon skulle bli drucken och ställa till någon liten skandal. Javisst! Hvilken försiktighet! Lilla oskuld, tänkte hon, du är allt bra rädd om ditt anseende så här offentligt. Tänk om din unga dryckessyster skulle bli pirum och börja på att hojta . . . och hela publiken skulle vända sig om och titta på henne ochpå dig . . . hur plågsamt det skulle kännas . . . Men när vi komma på tu man hand, då är du nog inte så mån om anständigheten... då skulle du nog ingenting ha emot, att jag drack mig full, så att jag kunde släppa lös alla passionens och utsväfningens tyglar . . . då skulle du vilja se mig med omtöcknad hjärna kräla som ett djur i sinnlighetens och råhetens pöl . . . jojo, jag känner till sådana där gentlemannanaturer . . .

Hon satt och retade upp sig under inflytelse af den inmundigade punschen, när hon såg tomma butäljen stå där som ett bevis på hans offentliga försiktighet. Hon befann sig nu också i ett sådant stadium i sitt lif, att hon var retad och förargad på allt hvad män kallas. Det fans en man, en gentleman gudbevars, som hade gjort henne så illa, att hon fått förakt för alla hans gelikar.

. . . Sådana äro de flesta af männen, tänkte hon vidare. De begära af oss glädjeflickor -- hon var icke en sådan ännu, men hon skulle ju bli det . . . jojomen! -- att vi skola uppföra oss som dygdemönster och genomsedliga familjeflickor, när vi vid något trängande tillfälle tvinga dem att visa sig tillsammans med oss; men annars, i ensamheten, i glädjehusens tillbommade kamrar, där locka de oss att rasa fram som vilddjur mot lastens och begärens yttersta mål . . .

Hon hade nog hört talas om det, hon kände nog till det och kunde nog förstå det. Men hon skulle ta sig för att gyckla med de där nobla vanorna en smula.

Hon såg småskrattande, riktigt retfullt, först på den tömda punschbutäljen och sedan på sitt sällskap.

»Hvad skrattar Ni åt?» frågade denne, synbarligen mycket stött.

»Åt att butäljen är tom . . . hi . . . hi . . .», svarade Olga helt gemytligt, utan att förlora ett grand af den skämtsamma stämning, som efterträdt den förut melankoliska.

»Är det så roligt?»

»Ja, jag tycker det är lustigt, att Ni inte bjuder på mer. Ser Ni inte, att jag suttit och druckit vatten i enhalftimma . . . hva? . . . Är Ni rädd för att ta in mer?... Tror Ni, att jag skall bli full . . . hva’ . . .?»

Hon lade bägge armbågarna på bordet, lutade hufvudet tungt mot händerna och skrattade som en hånande bachantinna. De närmast sittande började nu att sluka dem med nyfikna blickar.

Den elegante herrn fann sig på det högsta generad. Han klingade häftigt på kyparn och reste sig med rynkade ögonbryn.

»Ni uppför er opassande», sade han lågt, men dock så att Olga tydligt hörde det, »märker Ni inte att man observerar oss».

»Asch, man skall väl inte va' så förskräckligt noga.»

Hon hastade hufvudet bakåt med en försmädlig knyck.

När han betalt kyparn, lutade han sig öfver henne och hviskade litet mera vänligt:

»Kom, så gå vi -- här är ju intet nöje att sitta kvar.»

»Nej tack, min herre, jag går när jag själf vill.»

Hon vände honom ryggen med en föraktlig min.

Han hade således ingen annan utväg än att gå, ty Olgas uppförande väckte allt starkare uppmärksamhet.

Olga satt ensam kvar. Hon funderade nästan på att på egen hand rekvirera punsch, men hon hade dock så mycket besinning kvar att hon icke gjorde det.

När hon nu icke hade något sällskap längre, började hon att närmare betrakta salen och dess gäster. Midt framför sig hade hon en läktare. Det var icke den s. k. diplomatläktaren, dit det är en särskild entré på femtio öre och som på sätt och vis är förbehållen åt gardesofficerare och annat dylikt »bättre folk». Nej, det var den motsatta, öfver hvars barrier man oftast kan se en rad af kvinnohufvuden, hvilkas svajiga hattar, spelande ögon och lifliga minspel tillkännagifva att de tillhöra officerskåren i lasternas lätta garde. De välja en plats, där de både själfva blifva observerade som ock kunna ha en öfverblick på herrpubliken där nedanför. De sitta där med entydlig medvetenhet om, att de blifva skarpt bekikade; de kokettera och täfla i obunden liflighet. De byta ögonkast, svaga nickningar och frivola leenden med bekanta manliga »vänner» där inunder. Och när någon från deras nattliga orgier välkänd bekanting uppenbarar sig på gången mellan borden, stöta de hvarandra i sidan, kasta blickarna fräckt på en gång mot den intresserande punkten och utbyta menande blickar, innehållande hågkomster från sentima äfventyr af mer eller mindre uppsluppen karaktär.

Olga betraktade dem länge. Hon kände ett nyckfullt behof af att gå upp till dem, slå sig ned vid ett bord midt ibland dem, beställa fram en flaska rafflande absint och säga åt dem: »Goddag, små flickor, kom, skola vi dricka eld i blodet! Jag är också en sådan där lättsinnig kvinna. Hvem har förfört er? Det har väl aldrig varit någon vacker skådespelare . . .» Hon kände en trotsande lust efter att få exponera sig så där inför allas blickar och genom utseende och sätt slunga omkring sig utmanande krigsförklaringar mot det stela, det pryda och det ytligt anständiga.

Hon satt kvar vid bordet till sista tonen af den sista chansonettens applåderade dacaponummer förklingat, och största delen af publiken kring de små annonsbetäckta glasborden aflägsnat sig, gnolande på den för dagen populäraste varietémelodien, som den nyss hört föredragas från tribunen.

När hon kom utanför salongen, kände hon plötsligt en arm trädas i sin och en manlig röst hviska i hennes öra: »Jag har stått här utanför och väntat på er. Fy, hvad Ni var elak nyss . . .»

Hon drog häftigt undan armen och vände sig mot den talande. Det var hennes kavaljer vid punschflaskan.

»Hvad vill Ni?» utbrast hon förargad.

»Seså, Ni skall icke vara så het. Låt oss gå ett slag i parken.»

»Nej tack, jag skall gå hem och lägga mig.»

»Tillåter Ni inte att jag följer er hem?»»Nej!»

»Till porten åtminstone?»

»Jag går hälst själf. Jag behöfver ingen beskyddare.»

Hon tyckte som så, att skämdes han för henne därinne, så skulle hon också visa att hon inte behöfde honom härute. Och för rästen var det inte alls sagdt, att hon sålde sig i kväll. Hon skulle inte göra det, förrän hon var nödtvungen, och hon hade ännu ett par tior af pantlånarns pängar i fickan. Hon ville ha sällskap i varietésalen, det var hela orsaken, hvarför hon slagit sig i sällskap med honom.

Hon begynte gå därifrån utan att bevärdiga honom med en blick eller en afskedshälsning.

Den noble herrn följde emellertid efter på några stegs afstånd. Olga trodde att han stannade kvar utanför Berns.

På vägen hem tilltalades hon ofta. Men hon gick framåt rak i ryggen och med spänstiga steg utan att skänka ett ord eller en blick åt någon.

När hon kom till hotellet, tryckte hon på nattklockans knapp. Ögonblicket därefter stannade en herre tätt intill henne. Hon blickade skarpt och förnärmadt upp. Det var den samme som förut. Han ville icke släppa det vackra bytet.

»Ni måste tillåta mig att följa med. Hvarför skall Ni vara så där nyckfull!»

»Vet skäms!»

»Jag betalar er hvad som hälst.»

Hon såg, huru hans ögon lyste af sinnlighetens råaste begär.

Först blef Olga vredgad, men nästa sekund märkte hon, att hon tagit intryck af hans erbjudande. Hon hörde fraset af femtilappar och klangen af guldslantar. Hon behöfde ju sådant där.

Nej, inte i kväll. Hon var inte disponerad. Hon skulle inte kunna gå och lägga sig med en främmande. Det föreföll henne ännu allt för motbjudande.

I det samma kom portieren och öppnade. Hon slankhastigt in genom porten utan att besvara den sista repliken. Den efterhängsne fick gärna stå där med lång näsa.

När hon kom upp på hotellrummet, föreföll det henne kallt och tomt. Hon önskade värkligen att hon haft sällskap. Det var en hel del stygga, naggande tankar, som plågade henne. Hon hade behöft någon att resonnera med.

Hon hade just börjat att taga af sig klädningen, då hon hörde en försiktig knackning på dörren.

Hon ryckte till. Hvem kunde det vara, som understod sig. Det var då oförskämdt i högsta grad.

»Hvem är det?» frågade hon i förnärmad ton.

En mun lades intill dörrspringan och hviskade inställsamt:

»Här ett angeläget bref till fröken.»

Det var portierens röst.

»Jag väntar inga bref så här dags», svarade Olga, utan att gå och öppna.

»Jag kan ju sticka in det, om fröken gläntar en liten smula på dörren.»

Hon började nu blifva nyfiken . . . Det var väl aldrig från Brun . . .? Den drummeln till portier, som inte kunde säga hvarifrån han fått det. Men hon ville inte stå och underhandla med honom.

Hon låste upp dörren och öppnade på den så mycket, att brefvet kunde stickas in. Hon gaf akt på, att hon inte hörde portierens steg. Han stod alltså vid dörren och lyssnade. Sådan kanalje! Hon skulle i morgon dag flytta från det här nästet.

Hon såg på brefvet. Utanskriften var skrifven med blyerts. Det var visst inte Bruns stil. Åhnej, hur kunde hon få en dylik tanke. Den uslingen var hos Lissy!

Hon kände harmens vilda kraft sjuda i sitt inre.

Hon ref häftigt upp brefvet. Det första, hon träffade på, var några sedlar. En, två, tre . . . tiokronor. Hon stod som fallen från skyarna och stirrade på pappersmynten. Inuti låg ett visitkort. Hon läste namnet: Gustaf von Reiers.Öfver det stod en krona. Alltså en grefve eller baron. Under namnet stod »vänd».

På andra sidan läste hon: »Hvarför flyr Ni på detta sätt ifrån mig? Inte ser jag så farlig ut. Vill Ni tillåta mig att komma upp, så svär jag, att Ni skall blifva rikt belönad för er vänlighet. Var förståndig och säg inte nej.

G. v. R.»

Jaså, det var den samme! Nu fick hon slutligen veta hans namn.

Hon stod med visitkortet och sedlarna i hand en lång stund utan att röra sig ur fläcken. Det var stridiga känslor, som sleto i hennes själ.

Hon hade ingen lust i kväll. Det föreföll henne i denna stund så simpelt och lågt och rått att famnas af en främmande person, för hvilken hon endast hade den sympati, som han köpt sig till med några tiokronosedlar. Hon var bestämdt för litet full. Nästa gång skulle hon dricka ett par flaskor champanj, tänkte hon.

Men det måste ju ske en gång! Och här hade hon nu en rik och värkligt fin karl. Portieren var naturligtvis vidtalad och betalad. Det skulle gå som en dans att släppa in honom. Han skulle stanna några timmar och sedan skulle han gå. Och hon skulle vara en femtio eller sextio kronor rikare.

Må ske! Det var kanske inte alla dagar, det erbjöds en så pass fin bekantskap. Hon hade naturligtvis slagit an på honom grundligt, då han kunde vara så envis. Hvarför kunde hon inte lägga band på sig och uppoffra några timmar. Hon skulle väl inte blifva så mycket orenare för det. Bah, inga sedlighetsgriller, inga ledsamheter! Hon var ju redan en fallen kvinna.

Hon kastade sedlarna och visitkortet nonchalant på bordet. Med ett beslutsamt uttryck i ansiktet gick hon sedan och öppnade häftigt dörren. Mycket riktigt, där stod portieren.

Hon småskrattade hånfullt, då hon sade:

»Ni har allt fått bra betaldt for den här missionen, inte sant?»

Portieren försökte att taga på sig en oskyldig min och gjorde en djup bugning.

»Min fröken . . .!»

»Säg den där herrn, att han kan stiga på om en kvart, men inte förr», afbröt hon, »jag lämnar dörren olåst.»

Utan att invänta svar gick hon in och slängde dörren igen. Hon hörde portieren skynda bort i korridoren.

Hon slet af sig kläderna med feberaktig brådska, blåste ut ljuset och kastade sig i sängen, närvöst uppfångande hvarje ljud, som nådde in i rummet.

Om några minuter öppnades dörren och i skenet från korridorens nattlampa såg hon den noble herrn med det mörkbruna helskägget.

Det klack till inom henne. Hon kände hjärtat slå af en besynnerlig ängslan. Hon knep ihop ögonlocken.

»God afton!» hörde hon honom säga.

»Ni får icke tända ljus!» framkastade hon tvärt.

»Som Ni behagar.»

De växlade inte ett ord vidare. Hon hörde hans brådskande afklädningsrörelser, medan hon låg med sina vidöppna ögon och stirrade ängsligt ut i hotellrummets djupa mörker.

Det var som om hon väntade att en dörr plötsligt skulle öppnas och Edvard Brun i strålande belysning skulle inträda, jaga bort den andre med sin välbekanta dramatiska gest och strålande af återseendets glädje sluta henne i sina armar.

Men nej, det öppnades ingen dörr vidare. Hon hörde endast den andres starka andedrag några fot ifrån sig.

TRETTONDE KAPITLET.

När städerskan på morgonen kom in för att hämta Olgas skor till borstning, såg hon tiokronosedlarna ligga vårdslöst kastade på bordet. Hon såg på dem med en besynnerlig blick och det kom ett drag af smärta i hennes ansikte. Hon var nog van vid hvarjehanda; hon hade under den tid, hon varit på »hotellet», sett så mycken uselhet, att hon var känslolös för dylikt. Men hon hade fäst sig vid Olga och det gjorde därför ett starkare intryck än annars att se så tydliga bevis på att äfven hennes kvinlighet kunde köpas som en handelsvara. Det var nästan en öfverraskning för henne, fastän hon nog förut, åtminstone till en början, dragit sina slutsatser. Hon hade alltid tyckt sig förmärka någonting fritt och »viftigt» i Olgas sätt och klädsel, som gärna förde tanken på intrycket af vissa damer. Men Olga hade under sin vistelse på hotellet uppfört sig så städadt och respektingifvande, att hotellstäderskan började tro, att dylika misstankar voro helt och hållet orättvisa.

Men dessa närvöst hopkramade sedlar, som lågo oordnadt kastade på fönsterbordets urblekta duk, talade ettannat språk . . . Hon visste nog redan om, hvad som skett i fröken Löfborgs rum i natt, men dessa sedlar stucko henne i ögonen som nålsuddar. Det var nästan första gången, hon kände samvetskval öfver att hon passade upp på detta hotell, som lefde på last och synd.

Hon visste om, hvad som skett. På aftonen hade hon haft ledigt, men vid sjutiden på morgonen, just som hon kom ut från sitt rum, hade hon sett den sömnige portieren öppna åt en elegant klädd herre i mörkbrunt helskägg.

»Han har varit hos lilla oskulden i nummer åtta», hade vaktmästaren sagt med ett bredt grin.

Nummer åtta -- Olgas rum . . . var det möjligt? Hennes första misstankar hade alltså bekräftat sig. Skenet bedrog då aldrig. Så synd om henne, som var så ung och vacker! tänkte hon.

Städerskan såg på Olga. Hon låg djupt inslumrad. Den högra armen var slingrad om nacken. Det vackra ljusa håret låg i en vild oordning kring pannan och skuldrorna. De fina ögonlocken, som betäckte hennes stora ögon, voro som huggna i marmor. Öfver munnen fans ett drag af vemod och lefnadströtthet.

Uppasserskan gick tyst för att icke väcka henne. Hon måtte gärna sofva, stackars liten! Kanske var sömnen med sin omedvetenhet en lindring och en tröst. Det visste ingen, hvarför hon låg där så blek efter en natt i skam. Världen dömer så hårdt, men ofta så falskt. Det kunde vara tusen starka orsaker, som tvingat henne att taga mot besöket, fastän det stridt mot hennes egen natur och vilja. Kanske hon föraktat och hatat den fine herrn, som lämnat henne i den tidiga morgontimman, men hon hade behöft hans pängar för att skaffa sig mat och hans sällskap för att skaffa sig tillfällig glömska af en stor sorg . . . Det var någonting i denna riktning, som den förståndiga, välvilliga hotellstäderskan tänkte, när hon flyttade blicken från den sofvande Olgas hvita ansikte till de hopkramade sedelmynten. Hon hade sett mycket afDen stora bachikyrkan. (Sid 161.) (Berns salong i Stockholm.)världen och äfven af den »värld», som under passionens tryck leker sitt tomma kärlekslif bakom fälda rullgardiner.

När hon åter kom in framåt middagstiden, stod Olga framför spegeln och lade upp sitt hår.

Hon visste knappt, hvad hon skulle säga. Det kunde så lätt blifva någonting, som kunde låta förebrående eller hånande. Och det ville hon visst inte. Hon såg att Olga var förlägen.

»Det är vackert väder i dag, fröken».

Det var det enda, hon kunde få fram.

»Jaså», svarade Olga alldeles likgiltigt. Städerskan såg, att hon ville säga någonting, som hon sökte göra makt på sig för att säga ut. Hon ville inte gå, hon ville höra hvad det var; kanske kunde hon vara till hjälp på något sätt, hon kände värkligen stor sympati för den unga flickan.

En minut var det alldeles tyst i rummet, Därpå vände sig Olga häftigt om och gick fram och stälde sig framför henne.

»Ni vet om, att det varit någon hos mig i natt.»

Orden framkastades med en ton, som om Olga bedit henne om förlåtelse och öfverseende.

»Det sker ju ofta här på hotellet, som kanske fröken vet», svarade hon vänligt.

»Ja, jag vet det. Jag visste inte om det, när jag flyttade hit. Jag var dum . . .»

Olga gjorde en kort paus.

»Ja, det vill säga, det var inte just hotellets fel. Det hade nog gått så för mig ändå . . .»

Återigen ett uppehåll. Städerskan svarade inte ett ord.

». . . Ni tror allt, att jag är en riktigt föraktlig varelse, inte sant?»

»Nej, visst inte. Sådant händer ju så lätt . . .»

»Ja, det händer lätt . . . Ser Ni, jag har blifvit skamligt bedragen, och jag står nu utan någon människa, som bryr sig om mig . . . Ni skall inte tro för illa om mig, lofva mig det . . .»Olga räckte henne handen. Båda hade stora tårar i ögonen.

»Jag tycker det är en sådan synd om fröken. Kan fröken inte få någon plats?»

De där prosaiska orden väckte Olga ur sin tillfälliga rörelse.

»Ja, jag skall försöka . . . tack för ert deltagande.»

Olga gick åter till spegeln, och städerskan lämnad rummet med sitt ansikte prägladt af det djupaste allvar och medkänsla.

***

Fjorton dagar därefter residerade Olga som värdinna i en liten smånätt privatvåning på tre rum två trappor upp vid Regeringsgatan.

Det var grefve von Reiers, som hyrt och inredt den åt henne.

Redan vid andra sammanträffandet, då de superat tillsammans på hotell Rydberg, hade han föreslagit att hon skulle flytta in i egna rum. Och hon hade med förtjusning ingått därpå, då hon intet högre önskade än att få komma från det otrefliga hotellet, med hvilket så många dystra minnen voro förknippade. Det var där hon väntat så länge och lidit så djupt.

Hon hade själf fått välja inredning och möblemang.

»Du behöfver icke spara det minsta», hade han sagt, »tag det du tycker om. Hufvudsaken är att du kommer att ha det trefligt och smakfullt.»

Och hon hade tagit honom på orden. Hänsynslöst och ogeneradt hade hon gripit efter det finaste och dyrbaraste, hon fått tag i. Nu skulle hon riktigt släcka sin törst efter lyx och bekvämlighet. Hon hade gifvit bort sig utan kärlek, utan någon pretention på lycka eller idyll, därför skulle han också få betala, och därför skulle hon också låta guld, elegans och vällefnad uppväga hvad som fattades af känsla och sympati.Den stormrike grefven var absolut förhäxad i den unga vackra flickan. Han hade beslutit att kosta på henne hvad som hälst, blott han kunde bli förvissad om att helt och odeladt få rå om henne.

Den lilla våningen, bestående af Olgas tre rum samt en kammare för tjänsteflickan, var ett mönster af praktfull yppighet. Mjuka, svällande mattor öfver alla golfven, och rikt draperade, tjocka gardiner kring alla fönstren. Salen var hållen i gult, förmaket i blått och budoaren i mörkrödt. Det var en utmanande, pretentiös och i ögonen fallande lyx, men dock så gedigen och smakfullt arrangerad, att den icke värkade tröttande eller trasgrann.

Öfver väggar och möbler var strödt en riktig flod af prydnadsföremål och dekorationssaker. Stora makartbuketter, japanska solfjädrar, konstgjorda vinrankor, statyetter, porträttställ, marmorurnor, toalettaskar med mera dylikt.

De läckert målade oljetaflor, som bildade medelpunkterna i all denna dekorationslyx, hade Olga själft valt ut på en konstutställning. De voro inte värst stora, men de voro slående bevis på väljarinnans konstnärligt raffinerade smakriktning. Hon hade valt ut dem, som ägde de mäst realistiska motiven, de djärfvaste pänseldragen och de originellaste färgerna. I salen fans bland andra en tafla, som förestälde en skeppsbrand och där den tjocka svarta röken betäckte tre fjerdedelar af ytan. Den var ditklatschad med sådan kraft, att man riktigt tyckte det luktade rök i rummet, då man fick syn på taflan. Hon var synbarligen icke målad för hafvets, skeppets eller eldflammornas skuld, utan för att värka originelt genom de framvältrande, tjocksvarta rökmassorna. Olga hade tyckt, att det låg någonting dystert storartadt och hemskt imponerande uti den.

I förmaket fans det en annan, som förestälde en äkta parisisk kokett med upplyftad sidenklädning, samt fräck min och stickande ögon bakom ett ypperligt måladt ansiktsflor. »Där ha vi vackra Lissy, den skall jag ta hem», sade Olgaför sig själf, när hon fick syn på den, med ett cyniskt skratt.

Sängkammarens målning tecknade en halft naken kvinna, som kastat sig i en lättsinnigt vårdslös ställning midt på golfmattan för att leka en yster lek med några små utomordentligt söta kattungar, som tassade på hennes hvita kropp. Fastän motivet ingalunda kunde från vanlig synpunkt få namn af anständigt, var dock den så väl målad, att den blef en klingande hymn till den liniesköna kvinnokroppens ära. »Du har ju en utomordentlig smak», hade grefven sagt, då han fick se den på sin plats öfver sängen. »Kanske det», hade Olga svarat, i det hon tagit på sig en humoristiskt tillgjord min af oskuld och omedvetenhet.

Denna praktvåning i miniatyr för den rike grefve von Reiers' mätress hade Olga med grefvens sedelbundtar på åtta dagar som med ett trollslag väckt fram. Hon hade visat ett intresse för hvarje detalj, som närmade sig det, med hvilket en ung hustru inreder boet åt sig och sin älskade. Hon hade nedlagt ett intensivt arbete, som om hon tänkte att för hela sitt lif bli värdinna i den lilla hemtrefliga, komfortabla tillflyktsorten.

Hvilka erfarenheter hade hon då gjort under de fjorton dagar, som hennes bekantskap med grefven varat? Hon hade i honom funnit en tillbedjare af annan beskaffenhet än Brun. Den sistnämde hade nog varit generös och älskvärd, men det hade under hela deras samvaro legat något öfverlägset och fordrande i hans person och uppförande. Han hade ständigt låtit henne genom ett visst sätt veta, att det var hon, som kommit till honom, och icke han till henne. Mellan grefven och Olga var det ett omvändt förhållande. Här var det han, hvilken kom som den ödmjukt tiggande, och hon, som delade ut så små eller stora smulor af sina behags och sin skönhets rikedomar, som det föll henne in. Grefven hade från första ögonblicket blifvit hennes slaf, som artigt böjde sig för hennes nycker och öfversåg med hennes humörs skiftningar.

Olga hade utan förbarmande begagnat sig af sitt öfvertag och i största utsträckning ockrat på grefvens välvilja och sin egen tjusningskraft. Hon hade begärt och begärt. Och han hade beviljat med ett älskvärdt småleende. Han hade erbjudit henne två rum, hon hade önskat tre. Han hade gifvit henne en ring med äkta pärlor, hon hade bedt om att få en med juveler. Och inom några dagar ägde hon både de tre rummen och juvelringen.

Hon hade icke skrymtat det minsta. Hon hade lofvat att vara honom trogen, att låta honom behålla henne för sig själf. Han hade gifvit henne antydningar om att i den punkten fordrade han allt och var beredd till allt, om hon skulle handla »ohederligt». Hon hade därför nästan svurit på, att i den vägen hade han intet att frukta. Men det var det hela. För rästen hade hon sagt rent ut, att det var det ekonomiska behofvet och åtrån efter ett luxiöst lif, hvilket dref henne att bli hans mätress. Hon älskade honom inte, hon kunde aldrig få någon glödande sympati för honom, något af hennes själ kunde han aldrig få.

Men han var så förtrollad af hennes stora blå ögon och fina profil, att han var beredd att krypa som en hund för hennes fötter, endast hon helt vänskapligt, utan någon större ömhet, strök sin hand öfver hans kind, när hon hade någon ny önskan att framställa.

Och icke endast ögonen och profilen. Det låg någonting i hela hennes väsen, någonting i naturen, som likt aromatiska vällukter stigit den finsmakande kvinnobeundraren åt hufvudet.

Hon hade till och med sagt rent ut, att hon var i grossessens första stadier, och föreställt honom, att hon om någon tid skulle bli tvungen att ligga sjuk åtskilliga veckor och att hon skulle få ett barn, till hvilken en annan var fader, att bära ansvar för. Hvem denne andre var, hade hon dock aldrig med ett ord antydt. Och han hade icke med en min visat någon nyfikenhet eller intresse att få veta det.Men det hade icke afskräckt honom det minsta. På det förflutna hade han icke rättighet att vara svartsjuk och hade ju insett från första ögonblicket, att hon icke mötte honom med okunnighetens oskuld i sina vackra ögon. Den där första kvällen i Berns salong, då han »upptäckt» henne och då första gnistan tändes till hans flammande låga, hade han tvärtom trott henne vara betydligt mera sedligt förfallen än han sedan funnit. Det var ju en tillfällig sinnesstämning, som då kommit henne att uppträda med den offentliga hetärens råhet och frivolitet.

Han hade till och med i de starkaste och hjärtligaste ordalag lofvat att skaffa henne all den vård, hon behöfde under barnsängens sjukdomstid, och han hade äfven lofvat att bekosta inackoderingen af hennes barn i någon främmande familj, som hon själf fick välja. En begäran att själf få uppfostra barnet, att hysa den förstes, skådespelarens, barn i det hem, som den andre, grefven, bekostat åt henne, det hade hon icke med ett ord velat framställa. Hon förstod nog, huru outsägligt hon skulle komma att älska sitt barn och hon förstod, huru hon skulle komma att längta efter att ständigt få ha det i sin närhet, men hon insåg, att det var att gå alldeles för långt i sina pretentioner. Och för rästen, ifall hennes intima bekantskap med grefven Reiers skulle räcka en lång följd af år, hvilket hon nu i början både hyste förhoppning om och önskade, så skulle ju hennes hem, trots all dess elegans och prakt, blifva en oren, en dålig kvinnas hem. Och i ett sådant ville hon ej att hennes barn skulle dväljas ens under de första åren af sin tillvaro.

I den punkten hade alltså hennes moderskänsla fått vika för hennes klokhet i öfverensstämmelse med grefvens naturliga fordran.

Hon hade äfven fått tillåtelse att välja de dyrbaraste tyger och att låta sy sina klädningar i det förnämsta etablissementet. Med ledning af sin egen raffinerade smak hade hon således fått en visserligen ej så stor men präktig uppsättning af modernt och vräkigt syddadräkter, i hvilka hennes smidiga figur framstod med hela kraften af sina tjusande behag.

När Olga nu var i besittning af allt detta, när hon på detta sätt fått alla sina nuvarande behof fylda och alla sina önskningar tillfredstälda, när hon nu stod under skyddet af en rik och ansedd tillbedjare, som hon var säker på att kunna hålla kvar i sina kärleks- och skönhetsbojor så länge hon själf önskade, då beslöt hon sig för att anstränga sig till det yttersta för att glömma det förgångnas både bittra och lustiga sidor och med medveten säkerhet njuta af den nya ställningens sötma.

Hon log ett nästan triumferande löje, när hon tänkte tillbaka på de sista veckornas resultat. Hur hade det icke gått i en handvändning att vid sinnlighetens och älskogslekens altare viga sig med en person, hvars namn hon för en månad tillbaka icke ens hade hört! Hur hastigt hade alla hennes materiella bekymmer för den närmasta framtiden blifvit lösta på ett sådant öfverraskande och glänsande sätt! Hon behöfde icke gå ut och bjuda ut sig på gatorna, med skrämd blick undvikande de jagande polismännens spår! Hon behöfde icke för att få bröd, kväll efter kväll kasta sig i armarna på utsväfvande karlar, som skulle behandla henne rått och hänsynslöst, som en kvinna utan namn och utan hem! Hon hade bara en enda, som dyrkade henne med en passionerad böjelse! Hon hade fått ett hem, som var inbjudande och varmt! Hon hade sin frihet och själfständighet, begränsade blott af den trohet, hon var skyldig att visa honom, hvars tillfälliga egendom hon var, och hvilken trohet hon icke alls kände någon frestelse att bryta.

Och allt detta hade hon vunnit genom sin kvinliga skönhets seger! Hur hade det gått med henne, om hon blifvit förförd och varit ful och otymplig. Hon hade måst kasta barnet på fattigvården och själf gifva sig ut att släpa fram ett eländigt piglif eller sälja sig för en spottstyfver på något af Österlånggatans snuskiga sjömanshotell. Det kom för henne ett dylikt infall, och då var hon

nog hädisk och kallt reflekterande att sända en tacksamhetens tanke mot försynen, som varit nog huld att skänka henne dessa ögon, detta hår, denna mun och denna figur, hvilka hon så ofta med den behagsjuka kvinnans koketteri under kärleksdagarna hos Brun betraktat i den lilla dåliga byråspegeln i det Rosenbergska pensionatets kasernrum.

Men hvarför hade ej dessa kroppsliga företräden kunnat förskaffa henne en ställning som hustru vid en mans sida, som hon inför hela världen i tukt och ärbarhet fått älska med sin själs hela tillgifvenhet? Det hade nog gått så, om hon väntat några år. Hon skulle ha fått friare och kunnat älska någon af dem. Men hon hade icke kunnat vänta. Hjärtats muskler hade klappat, hjärnans fibrer och blodets pulsar hade brunnit, och drifven af våldsamt begär efter något okändt, något stort och ljuft hade hon i ett obevakadt ögonblick fallit, och så hade länk vid länk i ödets starka kedja smidits samman.

Nu var det tvifvelaktigt, att någonsin skulle för henne bäddas den äkta sängens hälgade hvilobädd. Bah, hon fick väl trösta sig däröfver. Hon var bestämdt inte gjord för äktenskapets lugna, stillastående samlif. Det syntes henne som en seglats i stiltje. Vår Herre hade bestämdt ämnat henne till hvad hon var. Hon passade utan tvifvel bättre att gå från den ene till den andre än att för hela lifvet länkas fast som laglig älskarinna vid en tyrannisk husbonde i ett hvardagligt enahanda. Hon var mera passande för ett omväxlande, yrande lif, där man lefde för stundens glädje och där hon kunde begagna sin kvinliga skönhetsmakt till ständigt nya, triumfbringande segrar öfver hjärtan och sinnen...

Hon gjorde ibland dylika reflektioner, hädiskt, trotsande. Och då lyste de stora ögonen med en demonisk glans.

Det var måhända ett sätt att dämpa samvetskvalen,

hvilkas dystra susning i ensamma stunder uppfångades af hennes själs öra.

***

Det är en eftermiddag vid sjutiden.

Olga hade nu bebott sin lägenhet i omkring åtta dagar, sedan den blifvit ordentlig färdig.

Gardinerna äro nedrullade. I salen stå tre lampor brinnande, hvilkas mörka skärmar gifva en behaglig dämpning åt det starka ljuset; förmaket upplyses endast af fyra kulörta stearinljus i en näpen liten takkrona, och från sängkammaren kastas genom den på glänt öppnade dörren en strimma af det färgade ampelljusets matta skimmer.

I salen framför kakelugnen, i hvilkens eldstad glimma rasterna af en utbrunnen brasa, sitter den unga värdinnan, lätjefullt tillbakalutad i en bekväm gungstol med hufvudet bakåtböjdt mot den lilla fjäderdynan och ögonen med ett drömmande uttryck riktade mot taket.

Hennes smärta gestalt är svept i en peignoar af mörkgrönt ylle och de små fötterna instuckna i ett par plyschtofflor af samma färg. Hårets knutar äro upplösta, det yfviga svallet af ljusa lockar endast sammanhållet af ett provisoriskt tillknutet sidenband -- äfven det i mörkgrön kulör, ett bevis på bärarinnans instinktmessiga förstånd att låta hvarje detalj värka till det helas förmån.

Hon sitter och väntar på att den elektriska ringledningen skall med sitt irriterande ljud väcka henne upp ur hennes reflektioner. Hon hade på förmiddagen bekommit en biljätt från grefven, hvari han underrättade henne om, att de skulle tillbringa aftonen tillsammans däruppe hos henne. Hon hade nyss kommit hem från en promenad, och hon hade vid hemkomsten skyndat sig att aflägga den stela promenaddräkten samt klädt sig i den mörkgröna, lätta morgonrocken, hvilken hon visste passade henne så förträffligt och hvilken han tyckte så mycket om.

Hon sitter där och stöter spetsen af den ena toffelnmot mattan så att gungstolen gör ett par svaga gungningar, hvarefter den står stilla en lång stund. Så sätter hon den åter i en svag rörelse och så låter hon den åter stå stilla. Allt under det att tankarna flyga vida omkring.

Hon tänker dock mest på honom, grefven, hvilken hon väntar skall komma hvilket ögonblick som hälst. Hon tänker på, hur förälskad han är i henne, hur han nästan vore färdig att gifta sig med henne, om hon på allvar begärde det. Han, mannen med börd och rikedomar, gifta sig med henne, mätressen utan någon annan förmögenhet än den hon köper sig till på bekostnad af sin dygd och sitt sociala anseende! Nåja, värre messalliangser har man sett! Men han kunde vara lugn, hon skulle icke begära det, hon skulle vara nöjd äfven om hon icke fick hans namn och hans samhällsställning.

Hon sitter äfven och reflekterar öfver andra personer och förhållanden. Från modren och kandidat Höglund hade hon icke hört ett ord. Hur befann sig den sistnämde? Hon var starkt betänkt att skrifva till sin mor och helt öppet redogöra för sina nuvarande lefnadsomständigheter. Denna skulle icke komma och hämta henne, därpå var hon säker. Hvad skulle hon göra af sin dotter, då hon själf hade sjunkit ned i allt torftigare omständigheter? Det enda, hon skulle göra, då hon fick höra det af fadren bortskämda och favoritiserade barnets öde, var väl att skicka det sin förbannelse och att göra någon reflektion om, att det bråddes på sin far. Jag låter helt enkelt därför bli att skrifva något, tänkte Olga.

Hon låter äfven minnet af Brun passera förbi. Hon hade sett i tidningarna förberedande notisreklamer om att det fjorton dagar därefter skulle uppföras en pjes, hvari sångaren skulle uppträda. Till den tiden måste han alltså vara tillbaka i Stockholm. Det gjorde henne för rästen det samma. Han var död för henne. Det enda, hon önskade, var att en gång riktigt ordentligt få säga honom sanningen. Riktigt ordentligt med harmens stormande kraft få slunga ut, hur lågt han handlat, då han lämnat henne öfvergifven

och vind för våg, efter att hafva bringat till mognad icke blott hennes kärlek till honom utan äfven hennes lidelsefulla men på samma barnsligt famlande tro pä lifvets lycka och härlighet.

Den elektriska klockan ringer. Hon hör tjänsteflickan gå och öppna.

Några ögonblick därefter slår någon två svaga, förtroliga knackningar på salsdörren.

Hon stiger hastigt upp för att gå och öppna. Innan hon hunnit till dörren, har den emellertid redan öppnats och den väntade, grefven, inträdt med en på samma gång vördnadsfull som intim bugning.

Hans ögon stråla af förtjusning, då han ser henne iklädd den mörkgröna peignoaren, hvilken framhäfde hennes kropps ungdomligt spänstiga linier så utomordentligt väl.

Han slår armen om hennes lif, och trycker en lätt kyss på den röda lilla munnen. Det är på intet sätt motbjudande för henne att känna trycket af hans läppar, men det är omöjligt för henne att återgälda det med någon värma. Han var för henne en fin och hygglig karl, men ingenting annat.

»Du mår bra i dag», säger han, i det han lägger handen på hennes hår, tvingar hennes hufvud i en svagt bakåtböjd ställning och låter sin blick med älskarens hänförelse hvila på hennes ansikte, hvilkets kinder af elden från kakelugnen färgats med en klädsam rodnad.

»Alldeles förträffligt», svarade hon med ett intagande småleende.

Därpå gör hon sig med mildt våld fri från honom och drager fram en af länstolarna till kakelugnen. Sedan hon flyttat gungstolen något åt sidan, slår hon sig ned i den med en vällustig rörelse.

»Sätt dig här, du ser ju riktigt frusen ut», säger hon med ett gladt och skämtsamt tonfall, i det hon gör en gest åt länstolen. »Eller kanske du hellre vill sitta i gungstolen. Då flyttar jag mig så gärna!»

Hon gör en knappt märkbar antydan att vilja stiga upp.

»Nej, nej, sitt stilla. Här sitter jag lika bra», svarar han och kastar sig ned i länstolen, intagande en bekväm ställning.

Så sitta de en lång stund alldeles tysta, njutande af hvilan och rummets värma, slöande till genom insupandet af rummets starkt parfymerade luft, stirrande med drömmande blickar i eldstadens kol, under hvilkets svarta yta det glimmar af rödt.

Det är som en familjeidyll, full af trefnad och frid. Ingen människa, som icke kände dem, skulle gissat annat än att det var ett äkta par, hvilka båda voro flegmatiskt temperament, som satt sig för att halfsofvande njuta hvila under smältandet af en nyss intagen stark middag.

Och detta är samma Olga, hvilken nyss satt sitt eget lefnadsförhållande, som hon målade ut med drastiska färger af lefnadslust och fästglädje, i absolut motsats till familjelifvets dygdiga, enformiga fridfullhet.

Så kan lifvets ironiska öde gyckla med människorna!

Men . . . hon anade nog något annat, när hon formade sin tanke. Hon anade, att dessa rum helt säkert skulle få bevittna scener af växlande karaktär. Hennes liberale herre skulle väl inte alltid vilja sitta så här i maklig tystnad framför falnade kol . . .

»Jag har en sak att föreslå dig!»

Det var grefven, som afbröt tystnaden med dessa ord.

Olga ryckte till, som om hon plötsligt blifvit väckt ur en god sömn. Hon lyfte hufvudet, och i det hon vände sig mot honom, lät hon endast undfalla sig ett utrop:

»Jaså!»

Men det lät inte likgiltigt, utan tämligen intresseradt och nyfiket.

»Jag har tänkt att vi skulle ställa till en liten invigningsfäst, när vi nu ändtligen fått din lilla våning alldeles färdig. Hvad säger du om det?»

Han lutade sig mot henne, lade handen med en ömåtbörd på hennes knä och såg upp i hennes ögon, då han väntade på svar.

»Du och jag?»

Hon uttalade orden med en nästan högtidlig tonvikt och med en skärpa, som skar genom luften. Det förstodo båda, hur mycket det låg i denna lilla fråga, med hvilken hon besvarade den andra frågan, som hon nyss framstält.

»Du och jag?» hade hon frågat. Bara du och jag? menade hon. Hvad skulle det bli för glädjefäst? Två personer, mellan hvilka icke ens fans ömsesidig kärlek? De måtte hemskaffa hur mycket fin mat, hur många fina viner, hur många butäljer porlande champanj som hälst, så skulle det ju bli trist att bara vara två.

De måste samla flera. Men hvilka? Det var den fråga, som brände i hennes själ och på hennes läppar.

Grefven hade visserligen vid det första sammanträffandet behandlat henne lite påfluget, som om hon varit en vanlig slinka, men han hade snart kommit till insikt om, att han misstagit sig. Hon hade visat honom, att hon både hade intelligens och fått uppfostran. Hon hade genom sitt uppträdande bevisat, att hon icke alls ägde någon andlig frändskap med dessa sinnlighetens prästinnor, som besiktigas under bevakning af poliskonstaplar. Hon hade lärt honom att respektera och akta hennes person och åsikter, fastän hon var en fallen kvinna. Men hvad hon var, det var hon, och hon kunde heller icke inrangeras i de samhälleligt hederliga kvinnornas klass.

Hvilka personer ville han bjuda upp till henne? Hvilka herrar, hvilka damer? Inte kunde han taga hit några salongsdamer ur de aktade familjer, bland hvilka han umgicks, och hon höll sig för god för att umgås med några tvetydiga damer af måhända betydligt sämre moralitet än hon själf.

Hvilka personer hade han tänkt sig? Åh, hvad hon var nyfiken att få veta det. Nu skulle hon få bekanta, som han ansåg passa för sin älskarinna. Nu skulle hon ändtligen införas i en annan umgängeskrets än

pensionatets sippa, naiva flickslynor. Men hurudan var denna krets, med hvilken hon hoppades att ofta sammanträffa under de dagar, som nu kommo, beskaffad?

'Du och jag?' De förstodo båda, hur innehållsrik och menande den var, denna korta fråga.

Han svarade inte genast. Han drog undan sin hand från hennes knä, lutade sig åter bakåt mot länstolens ryggstöd, tog långsamt en cigarett ur bröstfickan, tände den och blåste ut ett rökmoln.

»Naturligtvis måste vi ha sällskap!»

Det var allt, hvad han sade.

»Hvarför behöfde du dröja så länge med att svara?» frågade Olga i butter ton.

Han svarade med ett kort men hjärtligt skratt.

»Jag tyckte att svaret var alldeles öfverflödigt», svarade han.

»Nå, hvilka tänker du anmoda komma hit?»

Hon sökte framställa frågan så likgiltigt och behärskadt som möjligt, men det hördes dock, att det jäste en brinnande nyfikenhet därunder.

»Det var just det, vi skulle tala om!»

»Jag har inga på förslag», inföll Olga ögonblickligt.

»Jag har nog åtskilliga att föreslå, men jag vill, att du skall godkänna dem», sade han, allvarligt och artigt.

»Den här frågan måste du afgöra själf. Vi ha ju inga gemensamma bekanta.»

»Nå, då skall jag ge beskrifning på några, så får du försöka att afgifva ett omdöme.»

Han steg upp, i det han sade detta, och började att spatsera rundt kring rummet, blossande på cigarretten.

»Jag börjar då med herrarna. Där finnas åtskilliga bland mina bekanta, som äro lifvade för en liten dylik . . . familjefäst. Till exempel löjtnant Burre, en förträfflig bassångare, en ständigt leende ung man, som sprider en smula solsken omkring sig, hvarhälst han uppträder. Vidare kommer jag att tänka på en notarie Askberg, af god familj, ytterst belefvad, till och med lite väl mycket korrektGreven och Olga framför brasan. (Sid. 190.) -- du vet, det kan ibland drifvas till en löjlig öfverdrift -- men en hygglig och präktig pojke. Och sedan . . . tja . . . doktor Malborg, en läkare på modet, alla närvsjuka kvinnors förtjusning, en adonis med svarta mustascher . . . och . . . baron Vahlenstjerna, en aflägsen släkting till mig, en fästprisse och kurtisör, som gärna blir litet närgången, men som är kvick och spirituell . . . Hvad säger du om mina namn . . .?»

Han stannade bakom ryggen på gungstolen, fattade hennes hufvud med sina båda händer, böjde det bakåt och tryckte en lång kyss på hennes hvita panna.

»Och du tror att alla de där herrarne vilja komma hit, om du bjuder dem?» frågade hon.

»Det är jag säker på!»

»Tag dem då allesamman -- det blir ju inte för många.»

Nu inträdde åter en kort paus. Man närmade sig det ömtåliga ämnet.

»Och damerna?» frågade Olga entonigt. Hon ville göra slut på den pinsamma tystnaden.»Du kan naturligtvis inte vara ensam bland en klunga herrar!»

»Naturligtvis inte . . . men inte kan jag skaffa kvinliga gäster . . .»

»Nog kan jag det; man du förstår kanske att damerna inte kunna bli af precis samma . . . kvalité . . . som herrarna . . .»

Det var bara det, hon ville ha fram.

Nu kunde hon le ett resigneradt leende. Hon var smickrad af de omvägar, han gjort. Hon hade nästan måst tvinga fram den där upplysningen, och det tillfredstälde henne ofantligt, att han därigenom visade, det han respekterade henne, fastän hon inte var något dygdemönster.

»Det förstår jag mycket väl», svarade hon, »men du kan väl alltid taga någon hänsyn . . .»

»Naturligtvis . . .», afbröt han henne på ett brådskande sätt.

»Vill du inte nämna några namn?» frågade hon med en ton, i hvilken hon fåfängt försökte att dölja den gäckande anstrykningen.

»Men du får ursäkta, att jag inte kan kalla dem vid annat än deras förnamn!»

»Jaså, det är sådana . . .»

»Det är ganska hyggliga damer för rästen, en fröken Beata, som står i cigarrbutik på ***gatan, en fröken Anna, som är uppasserska på schweitzeri, en fröken Juliette, som är modist, och så vidare . . . Ja, inte vill jag påstå, att någon af dem är någon ängel med hvita vingar, men jag ansvarar för att ingen skall uppföra sig det minsta oanständigt . . . ingen utaf dem saknar lefnadsvett åtminstone . . .»

»Låt dem komma!»

»Du förstår ju, att vi endast be dem som en följd af nödvändigheten . . . en fäst utan damer, hur skulle den taga sig ut . . . vill du inte vidare ha med dem att göra, så blir det din ensak . . .»

»Du är så hänsynsfull, att du gör mig nästan förlägen . . .»»Dessutom kommer jag att tänka på en till, en, som jag känner sedan lång tid tillbaka, en kvinna, hvars rykte jag inte vill påstå är det allra bästa, men som har ett briljant framträdande och de utmärktaste sällskapstalanger -- -- särskildt spelar hon piano som en gudinna -- -- det är just därför jag skulle vilja hålla på henne -- -- hon har nyligen kommit hem från en längre vistelse utrikes -- -- hon heter Lissy -- --»

Det var som han stuckit en lång, skarp nål i bröstet på Olga. Hon kände, huru hjärtats muskelslag stannade, liksom tillsnörade af en osynlig tråd, och händerna skälfde af närvirritation, så att hon måste gripa fast med dem i gungstolens karmar.

Jaså, Lissy var återkommen efter sin vistelse utrikes! Aha, nu begrep hon, hvarför han dröjt så länge -- -- de hade öfverenskommit att göra sällskap upp till Sverge. Nu fick hon bevis på, hvarför han inte skrifvit -- -- han ville vara fri från henne, när han kom tillbaka, alldeles fri, för att kunna fylla sina skyldigheter mot Lissy. Åh, hvilken lumpenhet att kasta bort henne på detta sätt! Hon hade inte Lissys glänsande sällskapstalanger, inte Lissys världsvana. Hon kunde vara bra några månader, men af Lissys sällskap kunde man njuta under åratal. Och dock borde han insett hur illa han gjorde, när han genom sitt handlingssätt så dödligt sårade det unga hjärta, som skänkt honom sin vaknande kvinlighets varmaste och intensivaste känsloglöd.

Jaså, Lissy var återkommen! Tänk hvad de haft roligt tillsammans, Brun och hon, då han i humoristiska, raljerande ordalag -- som han kunde så bra -- berättat om den där vackra stockholmsflickan, som kom upp till honom och bjudit ut sig, och som fallit i hans armar redan vid andra besöket och som han skickat hem från Köpenhamn och som nu satt uppe i Stockholm och med klappande hjärta väntade på sin otrogne älskare . . . jo! . . . hon kunde nog föreställa sig, hur roligt de haft åt hvarje liten detalj-- -- hon kände, hur blodet kokade i ådrorna, som om det ville spränga dem.

Han hade alltså återkommit i sällskap med Lissy. Och nu fördes detta till henne af den andre, den, som köpt henne för lyx och guld! Han hade icke en aning om hvad som rörde sig i hennes hjärna, då han uttalade det sista kvinnonamnet.

Han gick lugnt och rökade sin cigarett, väntade på hennes svar. Det dröjde en minut, under det dessa tankar med blixtens hastighet jagade genom själen, och kroppen skälfde under intrycket af sinnesrörelsen.

Och nu låg det i hennes hand att afgöra om »vackra Lissy» och hon skulle sammanträffa -- den ena som gäst och den andra som värdinna.

Hvilken omätligt stark frestelse hon kände att få se den sköna damen! Men skulle hon kunna behärska sig? Skulle hon kunna uppträda artigt i sin roll som värdinna mot denna kvinna, som ryckt hennes älskare ifrån henne? Hon skulle försöka. Nyfikenheten var i detta ögonblick starkare än oviljan.

Hon ville dock icke bestämma sig genast.

»Lissy -- --», upprepade hon, »jag har bestämdt hört talas om henne förut. Kalla de henne inte för 'vackra Lissy'?»

»Jo, mycket riktigt -- --»

»Och hon kommer senast från Paris?»

»Jag tror det . . . Men hur känner du den saken?»

»Genom en ren slump. Jag kom händelsevis att lyssna till ett samtal en gång -- --»

Hon sade det så lugnt, som om det inte rörde henne det minsta. Hon förstod redan konsten att förställa sig.

»Känner du henne väl?» fortsatte hon, i det hon gaf honom en blick, som innehöll mycket, men mest vanlig kvinlig nyfikenhet.

»Helt flyktigt, det försäkrar jag», svarade han i en ton, som föreföll alldeles ärlig. »Dock tillräcklig för att hon skulle mottaga en inbjudning från mig. Hon villgärna vara med om små fäster -- --. Men det värsta är, att om vi bedja henne komma med, så måste vi också bjuda en herre, med hvilken jag hört sägas, att hon underhåller en förbindelse för närvarande. Hon lär väl inte vilja komma annars -- --»

»Hvem kan det vara?» frågade Olga, mycket sakta, och oskyldigt som ett barn, under det att hjärtat klappade som om det ville spränga bröstkorgen.

»Det är den här sångaren Brun vid Vasateatern, som du väl hört omtalas -- --»

Om grefven gifvit akt på henne i detta ögonblick, skulle han ha sett, att hon blef krithvit i ansiktet.

»Ja, jag tror det», svarade hon lugnt; hon fick dock icke fram orden högre, än att det lät som en hviskning.

»Men den vill jag inte, att du skall bjuda hit. Jag har antipati för alla skådespelare.»

»Jaså!» sade han litet gäckande. Han drog åtskilliga reflektioner ur hennes yttrande, men han var naturligtvis nog gentleman att icke uttala dem.

»Du godkänner alltså alla utom honom?» frågade han. »Jag skall då försöka att få Lissy upp ensam.»

Det var just så, hon ville ha det.

»Ja, jag öfverlämnar den saken åt dig, och jag skall försöka att vara så treflig värdinna som möjligt.»

»Det tviflar jag inte på -- -- du skall få se att vi kunna få riktigt angenämt.»

»Men du önskar väl inte ofta ställa till sådana där små fäster?»

Det satt ännu kvar för mycket af den svärmiska kärleken och den bedragnas sorg i hennes själ för att hon skulle ha smak för kurtisens stora bachifäster.

»Lilla du», svarade han ömt, »det får du afgöra. Vill du att vi skola vara för oss själfva, så inte skall jag göra dina rum till en gästgifvargård, det kan du vara säker på -- --»

»Du är alltid så snäll», svarade hon uppriktigt, »jag kan inte vara nog tacksam.»

Hon räckte honom sina båda smala, bländhvita händer och han betäckte dem med den förtjuste älskarens kyssar.

FJORTONDE KAPITLET.

I dag skulle våningens invigningsfäst gå af stapeln.

Om några timmar skulle gästerna komma.

Olga hade stigit upp klockan sju på morgonen. Hon hade gått i feber hela dagen. Det var ju första gången hon skulle vara värdinna. Och herrarna åtminstone voro ju fint och belefvadt folk. Hon måste visa att hon kunde föra sig med takt och säkerhet, äfven om hon möttes af sådana där förtroliga blickar, med hvilka en fallen kvinna alltid mötes af en herre, som aldrig så litet »varit med».

Grefven hade bestält en kokerska, som kom tidigt på morgonen, samt en vaktmästare, som kom vid middagstiden. Hon hade alltså tre tjenare till sitt förfogande.

Till en början var hon lite smått förlägen. Hon såg både på kokerskan och betjenten, att de icke behandlade henne som »fru». Det fans ett visst något i deras min och sätt, som retade henne och gjorde henne tafatt. Men framåt kvällen, allt eftersom de blefvo litet mera »bekanta», återvann hon fullkomligt sin respektabla plats som våningens härskarinna.Till en början skulle det drickas punsch och spelas kort. Först vid tolftiden skulle det ätas supé.

De tre rummen sågo riktigt inbjudande ut, med den fulländade belysningens varma, glada skimmer öfver den präktiga inredningen. Dryckesborden och spelborden hade vaktmästarn och hon ordnat på ett praktiskt och hemtrefligt sätt.

Hon väntade åtta gäster. Fyra herrar och fyra damer. Just de samma som grefven uppräknat. Han hade naturligtvis gjort upp de där namnen i förväg, fastän han, för att inte i någon riktning såra Olga, kommit fram med dem apropå.

Det var dock endast en enda, på hvilken Olga tänkte med någon spänning. Det var Lissy. Hon hade lofvat att komma ensam, hade grefven upplyst Olga om. Hon fick ju ändock en kavaljer bland de fyra herrarna.

Grefven kom tidigt, innan någon af gästerna anländt. Han berömde i entusiastiska ordalag Olgas arrangemanger. Han tyckte att allting var så utmärkt ordnadt.

»Jag borde gifta mig med dig!» sade han i ett anfall af glad uppsluppenhet.

Olga kände att hon rodnade starkt. Att bli grefvinna, hvilka fantasier! Hon log inom sig själf.

»Det törs du nog inte», svarade hon muntert.

Den förste, som kom, var grefvens släkting von Vahlenstjerna. Han slukade Olga med blickarna.

»Du har en förb--d tur! Det är den vackraste kvinna, jag sett», hviskade han till grefven, när Olga hälsat på honom och i något ärende gått ut i köket.

Och det måste medgifvas, att Olga i afton framstod till sin fördel mera än någonsin. Hon hade klädt sig i en ljusgrå klädning med svart pärlgarnityr, någonting på samma gång diskret och elegant. Hon hade valt den därför att den gick så högt kring halsen, och hon ville visa de där damerna af halfvärld, som skulle blifva hennes gäster i kväll, att hon höll på sin värdighet, fastän hon på det hela inte var bättre än de. Det mjuka sidenglänsandetyget smög sig med en utomordentlig smidighet kring bröst och midja och bildade djupa, präktiga veck i den långa kjolen, som ägde ett litet näpet släp.

Hennes stora ögon strålade som om deras närver varit ledningen for en elektrisk ström, och ansiktet hade en svagt ljusröd nyans, närvositetens kännetecken, som klädde det förträffligt. I dag gaf hon intrycket af behagens drottning, som skulle kunna upptaga skönhetstäflan med hvilken kvinna som hälst.

Ingen af de inbjudne hade sett henne förut. Hon hade hufvudsakligast hållit sig hemma dessa dagar, sedan hon fick sina rum färdiga. Man kände nog sedan gammalt att grefve von Reiers inte kastade sina blickar på hvad som hälst, men att han lyckats skaffa sig någonting så ungdomligt strålande och bedårande skönt, det hade man icke anat. Man blef värkligen öfverraskad. Det var icke blott figurens linier och ansiktets finhet, som slog dem, det var äfven den naturliga, fulländade grace, med hvilken hon uppträdde.

Nu voro de komna alla utom Lissy. Och det var just henne, Olga väntade ifrigast på. »Hon skall låtsa att vara förnäm, gudbevars», mumlade hon för sig själf.

Det hördes plötsligen en kort, ytterligt skarp ringning på den elektriska ringklockan -- en modernt närvös och hysterisk kvinnas ringning. Det gick en fläkt af spänd väntan öfver kretsen af de förut ankomne, som spridt sig i rummen och höllo på att småprata. Det syntes att den kvinna, som kom, ansågs för något mera än de, som redan kommit.

Dörren från tamburen öppnades af vaktmästaren. Fröken Lissy inträdde. Grefven gick henne till mötes och hälsade henne välkommen med en djup bugning.

»Fröken Lissy Bång -- fröken Löfborg . . . vår värdinna», presenterade han.

De båda kvinnorna räckte hvarandra händerna. Bägges voro lena som sammet. De trycktes så lätt, att de knappast kände den ömsesidiga beröringen.Olga betraktade den kvinna, som stod framför henne.

Till de yttre voro de fullkomliga motsatser. Den ena var ljus med den nordiska skönhetstypen, den andre mörklagd, som om hon vore född under Italiens glödande sol. Olga lät sin blick glida öfver den svarthåriga damens gestalt. Hon var klädd efter sista modets yttersta konsekvenser. Klädningen hade godt om de finaste spetsar och i broschen och klockkedjan lyste några äkta juveler med sin trollska regnbågsglans.

»Välkommen!» måste Olga tvinga fram. Men det lät knappast hörbart.

Den andra såg på Olga med en utmanande skarp blick. Det låg någonting däri, som när gentlemannaryttarn med kännarblick betraktar en formskön kapplöpningshäst. En charmant liten flicka! ville hon säga. Olga fann sig ytterst obehagligt berörd af den där blicken.

Nu voro alla komna, som väntades.

Stämningen tog upp sig för hvarje minut.

Ännu hade man icke slagit sig ned vid spelborden. Man konverserade, medan man drack punsch och åt utländsk frukt.

Medelpunkten i sällskapet utgjordes af Lissy Bång. Olga fick snart en aning om hennes förmåga att kunna snärja männen. Hon hade aldrig sett en kvinna kokettera med en sådan minutiös beräkning. Hvarje rörelse med de små händerna eller fötterna, hvarje böjning på den hvita halsen, hvarje vändning på den smärta ormkroppen syntes tydligen med full afsikt och efter ett noggrannt studium afpassad för att söka framhäfva någon af det kvinligt behagfulla och retande. Men det gjordes med en sådan utomordentlig vana och ledighet, att det beräknade var ytterst svårt att genomskåda.

Olga såg det dock, fastän hon sammanträffade med henne för första gången. Hon såg det med den intelligenta och svartsjuka kvinnans genomträngande skarpblick.

Denna Lissy, som doftade af den finaste parfym, kunde omöjligen liknas vid något annat än en välluktandespindel. Den, som kände och gaf akt på henne, tyckte sig riktigt se det fina, silkesglänsande nätet af spindeltråd omkring henne. Det var i det, som männen fastnade likt flugor.

Och en sådan skulle Brun råka ut för i Paris! Det kunde man då kalla för ett öde, som var grymt.

Hennes närmare lefnadsförhållanden hade just ingen sig bekanta. Hennes namn var kändt i vida kretsar inom den svenska hufvudstaden, men af hennes växlande, stormiga öden kände man endast fragment.

Hon hade i flere år hållits af en högtstående diplomat, än hade hon gjort utländska resor med skådespelare och rika grosshandlare, än hade hon dykt upp som konsertspelerska, än hade hon varit egarinna till ett stort stenhus vid ***gatan och än hade hon befunnit sig i missär, så att hon måst pantsätta sina juveler.

När Brun kom till Paris, fick han höra af en stockholmare, som han sammanträffade med, att vackra Lissy slagit sig ned några månader i den stora staden och residerade i en praktfull våning vid en af de förnämsta boulevarderna.

På grund af gammal bekantskap -- Brun hade en längre tid i Stockholm utgjort hennes favoritiserade älskare -- sökte han upp henne, mottogs med uppsluppen hjärtlighet och -- fastnade åter i spindelväfven.

När han hörde att hon ämnade fara hem till Stockholm, och då hon syntes benägen för att ånyo under obestämd tid skänka honom sin rusande, bindande ynnest ansåg han det lämpligast att alldeles afbryta sin förbindelse med Olga. Han uraktlät därför att skrifva till denna och redan efter några glada parisiska fästdagar hade minnet af den lilla förförda stockholmsflickan alldeles bortdunstat hos den ytlige och flyktige kvinnojägaren.

Som sagdt, det var Lissy Bång som utgjorde medelpunkten. Hon hade slagit sig ned i soffan, med det ena benet på det andra intagande en bakåtlutad, bekväm ställning. Hon var den enda af damerna, som ännu tändt sin

cigarett. Hon spetsade munnen och blåste ut den blå röken i fina, buktande ringlar.

Hon konverserade med en vårdslös liflighet, som var alldeles oefterhärmlig. För henne voro de öfriga damerna endast obetydliga nollor. Hon visade dem icke sitt förakt, men hon gaf dem indirekt en kännedom om sin öfverlägsenhet på ett dräpande fint sätt.

Det var för grefvens skull, hon kommit hit. För rästen var det hennes stora nöje att ibland få bevista sådana här små »familje»-tillställningar i hennes manliga bekantas privata glädjevåningar. Det var nästan ett studium för henne.

De öfriga damerna utgjorde visst icke några i sitt uppträdande simpla och i sin konversation bortkomna kurtisaner af lägre klasser. Det syntes att grefve Reiers kunde välja ut sitt umgänge, både det manliga och det kvinliga, med smak.

Fröken Beata -- herrarna kallade dem alltid vid deras förnamn med frökentiteln tillagd -- var en blond skönhet, som skulle varit riktigt vacker, om hon icke ägt en något för stor mun. Men det syntes om denna mun hade specielt blifvit skapad för att visa hennes hvitglänsande tänder. Hon var känd för att under flera år varit nära bekant med notarie Askberg, hvilken också med sin ceremoniella belefvenhet ständigt höll sig artigt uppvaktande i den ljusa cigarrfrökens närhet.

Fröken Anna, en liten knubbig brunett, hade visserligen intill de sista dagarna haft plats på schweizeri, men för närvarande var hon alldeles fri. Hon hade en uppöfvad vana att skicka ut skalkaktigt leende blickar; hon var i allmänhet mycket fåordig, skrattade sällan, men talade och log med sina grönsvarta kattögons ologiska barnalöje.

Hvad modisten, fröken Juliette, beträffar, så var det mest utmärkande draget i hennes framträdande det originella sätt, på hvilket hennes strupe sjöng sina skrattoner. Hon gjorde alltid furore med sitt högljudda, bullrande skratt, hvilket oaktadt dess fortissimo aldrig var

obehagligt att höra. Det lät som när man rullar glaskulor i en tvärräfflad metallränna, för rästen hade hon en reslig, något magerlagd gestalt och porslinshvita händer, där ådrorna lyste blåa under huden.

Sällskapets samtliga medlemmar hade snart gjort sig alldeles hemmastadda. Stämningens friska glädtighet var i ständigt stigande.

Fröken Lissy berättade på sitt djärft spirituella sätt några pikanta erfarenheter och äfventyr från sin utländska resa. Olga gaf akt på, huru hon icke alls vårdade sig om att dölja några detaljer, som kunde ställa henne själf i någon frivol belysning, utan framkastade dem på ett nonchalant oförväget sätt.

Baron Vahlenstjerna accompanjerade henne med sin fria umgängeston i att locka fram just det tvetydiga i detaljerna, doktor Malborg vred sina svarta adonismustascher med den moderna vetenskapsmannens tankfulla öfverlägsenhet, löjtnant Burre satt och log med sitt hela ansikte och fröken Anna med sina ögon. Notarie Askberg böjde sig öfver fröken Beata och nästan strök sin kind mot hennes lingula lockar, och fröken Juliette skrattade oafbrutet med sina glaskulor.

Grefve Reiers var i ständig rörelse. Han gick från den ena till den andra, ur det ena rummet till det andra, uppmanade dem att fylla sina glas och tända sina cigarretter, öfverförtjust öfver den framgång han haft inför sällskapet med att förevisa sina nya, charmanta »väninna». Så fort Olga hunnit vänja sig vid de främmande och sätta sig in i deras umgängesnivå, fylde hon sina värdinneplikter på ett ytterst korrekt och själfsäkert sätt.

Vid tiotiden satte man sig till spelborden. Dörren till förmaket stängdes för att betjenten skulle få börja dukningen -- matbordet skulle dukas där -- och dörren till tamburen öppnades för att man skulle få ut röken.

De satte sig fyra och fyra vid tvänne bord, som stodo i hvar sin ända af salen.

Vid placeringen uppstod åtskilliga små slitningar, om

hvilka som skulle spela tillsammans. Det jämkades emellertid snart ihop.

Vid det ena bordet sutto baron Vahlenstjerna, fröken Lissy, notarien och fröken Beata. Vid det andra doktorn, fröken Juliette, grefven och löjtnant Burre.

Fröken Anna förklarade bestämdt att hon aldrig spelade kort och Olga sade sig hälst vilja slippa. Hon skulle åtaga sig att fylla på punschglasen.

Grefven hade nu äfven låtit sätta fram ett par flaskor konjak, hvilkas originalflaskor förrådde dess utsökta kvalité. Fröken Lissy, som blifvit torr i halsen af cigarröken och den söta punschen, hälde genast en spets i sitt vichyglas och tömde det i några drag.

Kortspelet dämpade resonnemanget en smula. Man spelade icke värst högt, men högst intresseradt.

När betjenten öppnade förmaksdörrarna vid tolftiden och tillkännagaf, att bordet var serveradt, hade grefven och baron Vahlenstjerna förlorat ett tiotal kronor hvar, men de öfriga fått vinst. Lissy räknade efter och förklarade med en skämtsam from uppsyn, att hon vunnit omkring sju kronor, hvilka hon i morgon skulle skänka till de fattiga.

Man drog sig nu till förmaket, hvilkets dukade hufvudbord upplystes af ljusen i tvänne ståtliga silfverkandelabrar, som grefven tillfälligtvis låtit hitföra från sitt eget hem. På spelborden i salen lades bländhvita damastdukar. Till följd af det begränsade utrymmet måste man ha stående bord.

Vid matbordet sköt samspråket och skämtet framåt igen med ny fart. Man njöt af de utsöktaste delikata rätter och en hel uppsättning med första klassens viner, tillfredsställande hvars och ens olika smak. Champanjeglasen lämnades dock orörda ännu. De bilda alltid den gemensamma afslutningen, den lekamliga och andliga njutningens höjdpunkt.

Vinbutäljernas färgskiftande vätskor började snart att göra sin värkan. De piskade hjärnorna, ryckte i närverna

och lössläpte tungorna. Den lefnadslustiga banalitet, som hitintills endast vid något flyktigt tillfälle stuckit fram en sekund i samkvämet, började nu att framträda med starkare fart.

Baronen hade gifvit fröken Anna en kyss på kinden, notarie Askberg hade glömt sina belefvade fasoner och tagit fröken Beata i knäet, och fröken Lissy hade med smörgåsen i hand härmat en af Paris berömda chansonettsångerskor och gjort några vågade cancansteg, så att den svarta silkesstrumpan synts till knäet och fröken Juliette legat baklänges af skratt medan hennes glaskulor rullat.

Olgas kinder glödde af fäststämning och hennes ögon brunno af vild lefnadsglädje. Hon kastade fram ekivåka kvickheter och skuffade löjtnant Burre skämtsamt i ryggen, så att han slog ut hela vinglaset öfver skjortvecket.

Det började blifva »fläkt» i det lilla sällskapet.

Grefven var öfverdådigt munter och uppspelt, men mäst förälskad i värdinnans vackra, upphettade ansikte. Han höll sig oafbrutet i hennes närhet, hviskade gång på gång de mäst passionerade komplimanger i hennes öra och frågade de andra i smyg, om han inte hade en afundsvärd ställning som Olgas beskyddare.

Den glada supén började nu lida mot sitt slut, klockan var nära tu och vaktmästaren hade fylt de kupiga champanjeglasen.

Baron Vahlenstjerna, som inbillade sig själf, att han var född till vältalare, hade fattat ett glas och sprungit upp på en stol för att säga några klingande fraser till den charmanta värdinnans ära.

»Mina herrar . . . förlåt . . . mina damer och herrar . . .»

Han kom inte längre förrän än han afbröts af en surrande ringning på dörrklockan i tamburen.

Hela sällskapet ryckte till som om det träffats af en elektrisk stöt. Sorlet tystnade ögonblickligen och baronen hoppade ned från stolen.

»Hvem f--n kan det vara!?» sade grefven häftigt.

». . . Så här dags . . .?» inföll Olga argt.»Det spökar . . .», sade fröken Juliette och försökte skratta.

Fröken Lissy fann sig fortast. Hon knäppte till med fingrarna, under det att hennes uppsyn klarnade.

»Det är Brun . . .», sade hon hastigt.

»Skådespelarn . . . inte har han sluppit in så här dags. Porten är låst», sade grefven.

»Jag sade just till honom detsamma -- --. men han svor på, att han skulle få portvakten vaken -- -- han erbjöd sig att komma och hämta mig -- -- jag har visst glömt att omtala det -- --»

»Ja, det har Ni värkligen», svarade grefven förargad.

Hans och de öfriges blickar hade emellertid riktats på Olga, hvilken under dessa sekunder undergått en förvandling, som om hon berörts af en osynlig hand. När Lissy nämde namnet Brun, hade hon blifvit likblek, och hon hade fattat i en stol för att icke falla omkull. Det var tusende känslor och tankar som detta ord ögonblickligt samlat i en enda bränpunkt i hennes själs innersta. Champanjeglaset, som hon höll i hand, föll ned på golfvet och gick sönder.

»Hvad fattas dig?» frågade grefven, hvilken nu genast såg Olgas hemlighet om sin förre älskare afslöjad.

Hon stirrade på honom med en blick som från en vansinnig.

Lissy mönstrade henne med ett genomträngande ögonkast. Äfven hon anade med sin kvinliga instinkt, hur det hängde samman.

Vaktmästarn hade emellertid, medan detta skedde inne i supérummet, gått och öppnat.

Det var Brun, som stod därutanför. Det var han, som hade ringt.

Han kom direkt från ett supgille och var ganska betydligt drucken. Han hade väckt upp portvaktarn, gifvit denne en tvåkrona och sluppit in. Lissy, med hvilken han sammanträffat på eftermiddagen, hade talat om adressen på grefve von Reiers' nya älskarinna, dit hon var»Usling!» (Sid. 211.)bjuden -- namnet visste hvarken hon eller han -- och han hade lofvat att komma och hämta henne.

I det druckna tillstånd, i hvilket han befann sig, trängde han, sedan han fört undan vaktmästaren under några ord att han var bekant med grefven, sig in och steg på utan att taga af sig ytterkläderna. Han gick rakt fram i korridoren till den öppna salsdörren, och då han fann salen tom, gick han vidare.

När han kom midt i dörren mellan salen och förmaket och såg de dukade, fästligt upplysta borden och de fylda glasen, fattades han af fästglädje, svängde den höga hatten, som han bar i hand, och ropade muntert:

»Go' morgon, mitt härskap!»

Allas blickar flyttades mot honom. Ingen svarade honom ett ord.

Ögonblicket därefter fick han syn på Olga.

Han blef lika blek som hon och ryggade tillbaka som för ett spöke.

Olga tog ett steg mot honom, sträckte sin ena arm framåt, som om hon haft en knif i den och velat stöta till.

»Usling!»

Det var det enda ord, hon hväste fram, under det att hennes ögon lågade som eldflammor och barmen våldsamt häfdes under hennes flåsande andedrag.

Grefven gick fram emellan dem.

»Gå, min herre!» sade han åt Brun, icke som en utvisning men som en artig befallning.

Denne vände sig om och gick, utan att säga ett ord, tillbaka samma väg, han kommit.

Hvad skulle han säga? Han kände lust att blifva brutal och säga: vet hut! Men på samma gång var det också som om han ville falla på knä framför henne och ödmjukt tigga om förlåtelse. Han kunde icke göra bägge delarna, därför gick han, utan att någon enda af de närvarande gjorde en min af att hindra honom. Han stannade dock i portgången för att invänta Lissy, hvilken han förmodade ej skulle dröja länge. Hans ankomst ock de därmed

förknippade omständigheterna hade naturligtvis i ett nu afbrutit den pågående fästen.

När han försvunnit, sjönk Olga ned på en stol. Hela sällskapet stod handfallet. Grefven lutade sig öfver henne och bad henne vänligt att försöka vara lugn.

Hon såg upp mot sina gäster och sade med en svag, tillkämpadt lugn röst:

»Varen goda ursäkta mig . . . men det gifves tillfällen, då man glömmer sig själf . . . den där . . .»

Hon såg med en hastig blick mot dörren, genom hvilken Brun inkommit och genom hvilken han försvunnit.

». . . den där . . .»

Hon upprepade orden en gång till, men hon fick icke fram något mera.

Hon reste sig.

»Förlåt mig, men jag måste lägga mig . . . jag är för öfverretad . . . välkomna igen en annan gång . . .»

Hon hade menat ärligt med de sista orden, men hon kunde inte hindra, att de läto ironiska.

När hon slutat, gick hon, utan att se sig omkring, hastigt in i sängkammaren och slängde igen dörren.

Grefven skyndade efter henne.

Seende på hvarandra med menande blickar och samtalande i dämpad ton, gick hela sällskapet ut i korridoren för att få på sig ytterplaggen och ge sig af. Vaktmästarn stod i ett hörn och såg ut som fallen från skyarna. Lissy knyckte spotskt på nacken och mumlade någonting spydigt om sentimentala oskulder.

När grefven kom ut igen, hade alla fått ytterplaggen på sig.

»Ja, det var ett snöpligt slut, men jag är utan skuld», sade han.

»Hur står det till med henne?» frågade fröken Juliette deltagande.

»Åhjo, det blir nog bra i morgon», svarade grefven.

Tjänsteflickan följde dem ned med lampan.

I portgången stod Brun.»Jo du är just en fin fågel, ställa till sådana här tragedier», utbrast Lissy.

»F--n kunde inte ana, att det var hon, som var värdinna», sade han.

»Stackars flicka!» inföll fröken Juliette.

I det samma körde en droska förbi. Det var en af »nattschäktarna», som köra i smyg utan nummer.

Brun anropade den. Lissy och han satte sig upp.

De öfriga gingo hem till fots.

FEMTONDE KAPITLET.

Tjänsteflickan hade knappt hunnit göra eld i kakelugnen i budoaren, i hvilkens ståtliga eksäng Olga låg och sof, förrän tamburklockan lät höra en kort, diskret surr.

Hon lämnade brasan och gick och öppnade.

Det var fröken Juliette.

Hon ville ovilkorligen tala med Olga. På tjänsteflickans upplysning, att Olga ännu icke vaknat, svarade hon, att hennes ärende var mycket angeläget och att hon skulle gå in i salen och vänta.

»Grefven är väl inte här?» frågade hon hviskande.

Tjänsteflickan släppte in henne, fastän motvilligt, och gick att afsluta tändandet af eldbrasan.

Fröken Juliette satte sig på en stol i salen och såg sig omkring. Där var ännu ingenting iordningsstäldt efter gårdagens fästlighet. På spelborden lågo de hvita dukarna och på dukarna stodo tallrikarna, med maträster och stelnade såser, och vinglasen, med lämnade vinskvättar.

Det syntes att man i går kväll plötsligt gått till sängs utan att det minsta ge sig tid eller bry sig om att ränsavåningen från det virrvarr och den vandalisering, som alltid följer dylika fästligheter i spåren.

Så fort gästerna aflägsnat sig, hade Olga afskedat vaktmästarn och kokerskan samt tillsagt sin tjänsteflicka att iordningställa bädden.

Äfven grefven hade genast gått sin väg, då han såg på Olga, hur innerligt hon önskade att få bli ensam. Och inom några minuter hade Olga varit försänkt i en tung sömn efter aftonens stora sinnesskakning.

Klockan var redan nio på morgonen, och ännu hade hon inte vaknat en enda gång.

Tjänsteflickan ville inte att den främmande skulle sitta där inne och spionera, hvarför hon ansåg det rådligast ett väcka Olga.

Hon gick intill sängen.

»Fröken!» ropade hon sakta.

Olga slog yrvaken upp ögonen.

»Det är någon, som sitter och väntar i salen och vill tala med fröken!»

»Tala vid mig? Hvem är det?» frågade Olga öfverraskad och en smula förargad.

»Det är ett af fruntimmerna, som voro här i går», svarade flickan med ett visst ringaktande tonfall, som om hon trodde att det där sällskapet icke ägde någon vidare sympati hos Olga.

Är det Lissy? Det var den fråga, som Olga först gjorde inom sig själf. Hvad i Herrens namn kunde hon vilja?

»Är det den svarta?» frågade hon häftigt. Hon fann i hastigheten ingen annan definition.

»Nej», svarade tjänsteflickan i samma stil, »det är den långa och magra . . . Hon, som skrattade . . .»

Olga kunde inte låta bli att dra på mun åt flickans förklaring. Aha, det var Juliette. Hvad ärende kunde hon ha, då hon kom igen så snart och så här tidigt?

»Gå och säg henne, att jag skall stiga upp nu, och att jag kommer genast», befalde Olga.Tjänsteflickan återkom genast med en förfrågan från fröken Juliette, om hon inte kunde få stiga på i sängkammarn, så kunde Olga ligga, hur länge hon ville.

Olga funderade ett ögonblick. Ja, inte var hon just hågad för att stiga upp. Hon tyckte det var riktigt behagligt att ligga och dra sig. Det var då förstås ett påfluget förslag. De hade ju inte känt hvarandra längre än sedan i går. Men det fick hon ju finna sig i. Hon tillhörde en klass af kvinnor, mellan hvilka bekantskaper stiftas hastigt och lustigt. Här går det inte till så afmätt och ceremoniöst som ibland fint och dygdigt folk.

»Bed henne stiga hit in», sade hon åt flickan.

Inom några ögonblick öppnades dörren från förmaket och fröken Juliette inträdde.

Olga såg henne nu för första gången i ytterplaggen. Hon hade en liten sammetsbarett, med en stor, högt i vädret stående plym, på det starkt krusade håret. Olga förvånade sig öfver att hon redan hunnit göra stor toalett på morgonkvisten. Men hon var förfärligt blek och hålögd. Hon har nog inte sofvit en blund i natt, reflekterade Olga. I handen höll hon ett parasoll med dyrbart elfenbenskaft.

Fröken Juliette tog några stora steg direkt fram till sängen. Olga reste sig och räckte fram handen. Fröken Juliette tryckte den varmt och kraftigt.

»Förlåt, förlåt . . . hur står det till? . . . Efter gårdagens olyckliga händelse? . . . Tack så mycket för i går . . . fröken Löfborg måtte ha sofvit riktigt godt . . . ser ju riktigt frisk och kry ut . . . ursäkta, att jag stiger på så här närgånget . . . och så här tidigt . . . det är ju riktigt, som jag vore en poliskonstapel . . .»

Och så lät fröken Juliette några af sina glaskulor rulla i strupen.

»Poliskonstapel», sade hon. Olga rodnade. Hon förstod, att Juliette menade, att hon trängt sig på så häftigt -- men hon kom att tänka på, att hon hört, att sedlighetspolisen brukade tränga in till »flickorna» så här ommorgnarna. Det var därför hon blef röd. Skulle också hon en gång bli jagad?

»För all del», svarade Olga, »det var ju roligt att få ett besök. Jag brukar alltid ligga till elfva om morgnarna.»

»Ja, det kan inte jag. Jag har min affär att sköta», sade fröken Juliette med en högst respektabel uppsyn, i det hon satte sig på en stol vid fönstret.

»Ja, det är sant, Ni har ju er affär», upprepade Olga litet försmädligt. Ni lär inte vara bättre än jag för det, tänkte hon.

»Jag är just på väg till den, och jag kunde inte på något sätt motstå frestelsen att gå upp till fröken och höra, hur det stod till. Jag tyckte att det var förfärligt tråkigt, att vårt lilla angenäma kalas skulle få en så otreflig afslutning.»

Olga förstod, att det var till en fjerdedel af kvinligt deltagande och till tre fjerdedelar af kvinlig nyfikenhet som hon kommit upp. Men hon skulle inte kunna locka mycket ur henne.

»Ja, det är alltid så», svarade Olga i resigneradt likgiltig ton, »ledsamheterna komma alltid, när man minst väntar dem.»

»Den här Brun, han är då ökänd för sina ohederliga kärleksäfventyr» -- fröken Juliette kastade fram upplysningen med en röst, som om hon själf varit rent förvånad öfver att hon vågade gifva den.

Olga svarade ingenting. Hon slöt endast med ett ogillande uttryck till ögonlocken, där hon låg med hufvudet mot det hvita, spetskantade örngottet.

Fröken Juliette måste alltså säga någonting mer, för att det inte skulle uppstå någon obehaglig paus.

»Det är nog fler än fröken Löfborg, som han handlat skurkaktigt emot.»

Olga slog upp ögonen och såg på henne med en egendomligt genomträngande blick.

Hvad ville hon egentligen? Var hon också en af hans

offer? Och hade hon kommit för att på grund af likheten i deras öde söka Olgas förtroende och vänskap -- --?

Nåja, hon behöfde värkligen några kvinliga vänner. Men hon kände henne inte tillräckligt ännu för att kunna bedömma, om hon kunde ingå på något sådant förhållande.

Om hon utan några krumbukter skulle gå rakt på sak? Må ske!

»Har fröken Jul . . . ursäkta, har jag inte glömt bort...»

Hon hade bara hört »fröken Juliette» i går.

. . . »Svensson . . .»

»Har fröken Svensson också gjort sådana erfarenheter?»

Det lät, som om hon frågat, hurudant vädret var i dag. Det var omöjligt för henne att få fram något djupare intresse i sin fråga.

Fröken Juliette reste på sig och kramade hårdt om parasollskaftet.

»Jag skulle velat säga till honom det samma som Ni i går. Jag har kommit för att tacka eder. Jag tyckte, Ni var alldeles utmärkt.»

Det lät ungefär som när man berömmer en aktris för att hon spelat sin roll väl. Olga hade svårt att hålla sig för skratt.

»Kunna vi inte lämna det här ämnet till en annan gång. Jag är värkligen inte hågad . . .» svarade Olga besväradt.

»Ni får ursäkta, fröken Löfborg, men jag hade ett rent behof af att gå upp och meddela mig med er. Jag tyckte det fans alldeles någonting gemensamt i våra öden . . .»

Det blef en några sekunders paus. Olga lade sina båda armar under nacken och stirrade tankfullt mot taket. Det var som i ett ögonblick en rad af figurer blifvit tecknade på dess hvita yta.Det var en skara glädjeflickor, som voro utstyrda med sammetsbaretter och höllo hvarandra i händerna. Och främst såg hon fröken Juliette, svängande sin eleganta parasoll.

Hvilka fantasier! Hon måste flytta ögonen från det hvita taket. Hon började ju se spöken på ljusa dagen.

»Jag skall icke uppehålla er längre», inföll fröken Juliette och räckte fram sin hand.

Olga fattade den hjärtligt.

»Ni är mycket välkommen, om Ni vill hälsa på mig ibland.»

»Tack, fröken Löfborg, jag skall komma tillbaka.»

Fröken Juliette gick sin väg, och Olga lade sin hvita arm öfver ögonen för att ånyo kunna insomna. Men det ville inte lyckas. Hon såg bara de där viftande fjädrarna på sammetsbaretterna, den ena vid den andra och alldeles likadana.

***

På förhållandet mellan Olga och grefven invärkade sammanträffandet mellan Brun och Olga ej det minsta.

Grefven hade fått veta, hvem som var far till barnet. Det var det hela. Skådespelaren eller någon annan -- det kunde ju vara likgiltigt. Hvad hade han att förebrå denne för? Brun hade lämnat Olga, då han blef trött på henne. Alldeles som han själf kom att göra en gång. Det var ju den vanliga vägen, när man engagerade älskarinnor.

Det var visserligen den förste älskaren, som borde sköta om barnet, som skulle komma, men det blef Olgas ensak. Han hade lofvat att ge henne, hvad hon önskade till alla sina utgifter, och det löftet tänkte han hålla, oafsedt hvad hon använde pängarna till. Ville hon bekosta barnets vård och uppfostran, utan att kräfva något af fadren, så måtte hon gärna det.

Det enda, han kunde få med Brun att göra, var, ifallhan sporde, att denne ute bland sina herrbekantskaper skulle på något sätt skryta öfver och skrodera om, att det var han, som förfört grefve von Reiers' nuvarande mäträss. Ifall han fick känna stänket af något sådant, skulle han nog skaffa sig medel att tukta den öfvermodige kurtisören, men han förmodade att skådespelaren var så pass, om inte finkänslig så åtminstone erfaren i kärleksaffärer, att något dylikt ej skulle inträffa.

När grefven dagen efteråt besökte Olga, hade hon på ett så trovärdigt sätt sagt honom, att det var harmen öfver Bruns beteende och icke någon efterklang af hennes kärleksdyrkan, som åstadkommit hennes sinnesrörelse vid det oförberedda sammanträffandet, att han trodde henne fullkomligt och försäkrade, att han icke hyste några svartsjuka griller.

Inom sig själf kände Olga en icke så liten tillfredställelse öfver det skedda. Hon hade, utan att söka tillfället, fått visa Brun, medan hon ännu ägde intrycket färskt af deras samvaro, glansen af sin nya lilla härlighet, och hon hade i fleras närvaro fått slunga honom i ansiktet ett ord, som till fullo kännetecknade hans handlingssätt.

Det var två resultat, öfver hvilka hon kände en glädje, besläktad med den, som segerherren känner efter ett slag, som han vunnit.

Efter detta var han för henne en fullkomligt likgiltig person. Det intryck, han hade gifvit, då han så där slokade af utan att säga ett ord, hade åtminstone på henne värkat som feghet och ömklighet. Glorian hade fallit bort ifrån hans panna, han var för henne icke längre idealet af den manliga skönheten och den manliga passionen, han var rätt och slätt en vanlig fjärilskurtisör.

När han inträdde, halfrusig och påflugen, i förmaket, där Olga i stundens fästglädje varit icke blott värdinna, utan äfven härskarinna, med sin skönhets och sin ungdoms makt, hade den trollring brutits, med hvilken han fängslat hennes känslor och fantasi både under hennes

kärlek och hennes hat. Han hade flyttats ned till nivån af andra »karlar», han hade blifvit en hvardagsfigur.

Under dessa minuter, när Olga och han stått midt emot hvarandra, under det att den nyss så brusande fästglädjen plötsligt klippts af som den klingande tonen när en violsträng brister, hade hjältekappan fallit från hans axlar och endast personens trivialitet och hans handlingars simpelhet tecknat sig för hennes öga mot bakgrunden af hennes nuvarande ställnings glans.

Från detta ögonblick hade Olga blifvit fullkomligt frigjord från inflytandet af det oskrymtade, barnsligt lefnadsyra svärmeri, som tvingade henne att med förbundna ögon och svällande hjärta kasta sig i armarna på honom, som genom slumpens tillskyndelse stälts främst bland dem alla inför hennes sökande blick.

Och på det sättet hade hon blifvit fri.

Men denna frihet kostade henne också de sista rästerna af den själens oskuld och drömmande naivitet, som trots allt ändock funnits kvar under det utsväfningarnas och lidernas raseri, som piskat henne framåt från den dag, då hon i Bruns förstuga fångades af hans svarta ögon och eleganta roflystnad.

Hetären var fri. Okunnighetens bojor hade fallit till marken och medvetenhetens kalla kraft kunde spänna musklerna i kampen för tillvarons yttersta mål.

Och därmed både förlorade och vann hennes andliga människa. Men förlusten var dock större än vinsten.

Denna barnafromma hängifvenhet åt kärlekens, låt vara den sinliga kärlekens, gudsbeläte hade hitintills legat och glänst som en ädelsten i hennes handlingars orenlighet. Men nu fans den där icke längre och därmed hade gått förlorat det försonande draget i den befläckade älskarinnans lif.

Hon hade trädt in i ett nytt skede af sin kvinlighets och sin mänskliga historias utveckling.

Hon hade längtat, älskat, njutit, lidit och hatat. Det var det förgångnas stora konturer.

Hon skulle fortfarande komma att längta, älska, njuta, lida och hata. Men hon skulle göra det på ett annat sätt och med andra motiv.

Hon var under dessa närmaste dagar ungefär i samma sinnesstämning som omedelbart efter fadrens själfmord. Dock med den skilnaden, att »det hårda draget» var mångdubbelt starkare än då.

***

Den närmaste tiden förflöt för Olga på ett öfvervägande angenämt sätt. För hvarje vecka snyggade hon allt mera opp den lilla våningen, och på grund däraf blef hon äfven allt mera fästad vid detta »hem».

Grefvens beundran för henne bibehöll sig fortfarande vid samma värmegrad. Nu kunde hon också använda större medel att hålla den kvar, nu, då minnet af den andra så totalt förbleknat.

Den där första fästaftonen hade efterlämnat djupa spår hos Olga. Den utgjorde icke blott vändpunkten i hennes förhållande till Brun, hon hade äfven mottagit ett utomordentligt starkt inflytande af vackra Lissys uppträdande. Denna listiga, beräknande kokett hade lämnat kvar några trådar af sitt spindelnät, och med dem till hjälp sökte nu Olga att spinna ihop ett nät omkring sin egen kropp. Hon hade genom den svarthåriga kurtisanen fått en erfarenhet som ledning för, hur man fångar männen, och hon ville begagna denna erfarenhet för att betrygga sin egen ställning och vinna sina egna triumfer. Då hon i sin natur ägde en god medhjälpare att ernå det resultat, hon önskade, så gjorde hon snart förvånansvärda framsteg i koketteriets färggnistrande konst.

Naturligtvis var det först och främst grefven, som bländades af detta behagets fyrverkeri. Han var ju för närvarande hennes enda intima umgänge. Och hon fick en makt öfver honom, som icke kände några gränser. Han var färdig att begå hvilken dumhet som hälst för hennesskull. Men hon ämnade visst inte begära några stora offer. Därtill voro hennes känslor för honom fortfarande alltför ytliga.

Det gick icke en dag, då hon icke hade besök af sin älskare. Han kom oftast framåt sextiden på aftnarna. Och då brukade de spela något sällskapsspel och äta supé tillsammans uppe hos Olga.

Dock hände det icke så sällan, att de gjorde sällskap ut till restaurationer och nöjestämpel. Nu mera drog sig grefven icke det minsta för att visa sig ute i hennes sällskap, hvilket han nog hade gjort -- fastän nästan omärkligt -- under den första tiden af deras bekantskap. De brukade äta middag på Grand Hotell, Rydberg och Operakällaren, och man såg dem ofta om kvällarna i Berns eller på någon af Djurgårdens varietéer. De sutto då nästan utan undantag för sig själfva vid ett litet bord. Någon gång kunde det hända att några gemensamma bekanta herrar, såsom löjtnant Burre och baron Vahlenstjerna, då de händelsevis upptäcktes, med Olgas tillåtelse inbjödos af grefven att slå sig ned vid deras bord.

En sådan inbjudan besvarades heller aldrig nekande, ty de uppehöllo sig i Olgas närhet med samma njutning som hundarne om sommarn ligga och gassa sig i solskenet. Hon hade redan spunnit några trådar färdiga i spindelnätet. Och hennes välde öfver männen behöfde icke förstärkas allt för mycket med behagsjukans konstgrepp. Den låg redan i den sällsynta fägring, som försynen skänkt henne, och hvilken ännu bibehållit samma förtrollande karaktär, trots det att hafvandeskapets utveckling började att så småningom trycka sin vanställande prägel på hennes ansikte.

Olgas önskan, att »fästerna» i hennes rum ej skulle bli för mångtaliga, hade af grefven noga respekterats, men Olga hade själf på senare tiden ändrat mening i den frågan. Hon hade fått smak för de små gemytliga fästligheterna och hon hade icke varit den siste att hjälpa till, då det gälde att gifva dem den bachantiska uppsluppenhetens

stämning. Hade icke den spirande sjukdomen lagt hinder i vägen, hade Olga troligen till sist drifvit det så långt, att grefven satt sig däremot.

Gästerna på dessa tillställningar voro i allmänhet de samma som på den första, utom Lissy, hvilken ej låtit höra af sig. Olga hade emellertid sport, att hon installerat sig i Stockholm på ett sätt, som tycktes tillkännagifva att hon ämnade stanna där en längre tid.

»Lycka till!» tänkte Olga, »men till mig lär hon inte komma mera. Och inte tror jag hällre, jag tog emot henne, om hon kom.»

Brun hade hon mött flera gånger. Så fort hon fick se honom, vände hon ansiktet tvärt åt motsatt håll. Hon ville icke ens bevärdiga honom med en blick eller en hälsning. Hon hade dock sett vid något tillfälle, att han blef förlägen, då han mötte henne. Hon hade sneglat på sned och sett att han spände sina svarta ögon med ett nästan ödmjukt, bedjande uttryck på hennes ansikte.

Hvad kunde det betyda? Ja, det intressade henne inte det minsta.

Wilmer hade hon också mött några gånger, särskildt en gång i Kungsträdgården på kvällen, då hon, iklädd en ljusblå plyschkappa med elegant, svart pälsgarnering, var i sällskap med grefven och höll denne förtroligt under armen.

Den unge studenten hade blifvit blossande röd i ansiktet och betraktat henne som man ser på ett underdjur, men icke hälsat.

Olga förstod väl anledningen till hans gapande uppsyn. Han hade icke hört något af henne sedan hon stod i järnvägskupén. Då var hon i sällskap med operettsångaren -- nu kom hon och höll en annan nobel herre under armen.

Jojo! så där kan det gå ibland.

Hon hade gifvit honom helt obemärkt en liten hånande nick. Han hade märkt den och hans ögon hade sprutat eld. Det var ilska öfver hennes hån och begär efter att få äga henne, som låg i hans blick.

Han hade stått där på ett ställe som fastnaglad och låtit blicken följa henne.

När han såg den smidigt tjusande figuren, höljd i den eleganta kappan, hvilken hon uppbar med ett oefterhärmligt behag under sin mjuka, elastiska gång, och han tänkte på att han ändock var den förste, som fört henne ut i det stora lifvet, den förste, som kysst henne och som öppnat för henne förlåten till det dunkla, som hennes lidelsefulla natur åtrått, då kände han en lust efter att våldsamt gå och skuffa undan den andre, ställa sig bredvid henne och säga: »du skall ej bry dig om de andra, om de också kläda dig i siden, ty det är mig, du tillhör; jag är ung och lifskraftig, men de andra äro utlefvade libertiner, det är med mig, du skall kunna lefva . . .»

Olga lade märke till, att han följde efter henne; och när hon i sällskap med grefven gick upp i huset, där hon bodde, såg hon honom stå på trottoaren midt öfver gatan och sända henne en bedjande lång blick.

»Stackars gosse!» sade hon för sig själf, i det hon log.

Det var inte utan att hon kände litet medömkan med honom.

SEXTONDE KAPITLET.

En morgon fick Olga ett litet bref i visitkortsformat, hvilkets utanskrift var skrifven med en stil, som ögonblickligen framtvingade den högsta öfverraskning och den största förvåning i hennes ansikte.

Stilen var Bruns.

Hon slet upp kuvertet, på samma gång likgiltigt och brådskande. Brefskrifvaren var henne likgiltig, men hon kände en brinnande nyfikenhet att få veta, hvad som dref honom att skrifva. Hon tyckte att det bevisade en så pass oförskämd djärfhet, att hon knappt hade tilltrott honom densamma.

Skrifvelsen var affattad på papper med en ljusröd färgton och doftade starkt af hans favoritparfym.

Det var ju en riktig kärleksbiljett.

Olga gjorde en föraktlig grimas. Hvilken påflugen sälle, tänkte hon.

Brefvet var af följande lydelse:

»Olga!

Du har rättighet att förakta mig. Du har rättighet att sparka mig, som man sparkar en otrogen hund. Duhar rättighet att vara så ond på mig som en kvinna kan vara på en man. Men du kan väl ändå tillåta mig att säga, att jag ångrar mig. Jag ångrar mig djupt och uppriktigt. Det var ödet, som senast förde mig till dig, så att du fick ett tillfälle att döma mig. Och du dömde mig rätt. Jag har varit en usling mot dig. Men om du älskat mig, så skall du också respektera, att jag på mina knän ber dig om förlåtelse. -- När du stod där med armen utsträckt, under det ditt bröst häfdes och dina ögon flammade, då kände jag hvilken blind stackare jag varit som i ett obevakadt ögonblick kunnat öfvergifva en kvinna sådan som du, på samma gång jag insåg, hur ohederligt, hur lumpet, jag handlat mot dig. Kan du förlåta mig? Vill du åter skänka mig din fulla och hela kärlek så som du gjorde den där gången, då jag fångade den lilla fågeln i min förstuga. Jag skall öfvergifva hela världen för dig. Jag begär af dig, att du skall låta mig träda i grefve von Reiers' ställe. Du älskar honom inte, det vet jag, han har köpt dig med sitt guld och sin lyx. Jag svär, att du ingenting i den vägen skall förlora på bytet. Du skall få hvarje önskan, hvarje nyck tillfredstäld, om jag också skall gå och stjäla pänningar för din skull. Men du skall få något mer, hvilket du aldrig kan få i grefvens armar. Du skall få ett utbyte af känslor. En sådan kärlek, som jag nu förstår, att du hyste för mig, går inte bort i ett ögonblick. Och i dess namn bönfaller jag om, att du icke visar bort mig. Du får förakta mig, du får spotta mig i ansiktet, om du vill, jag är icke värd något bättre, men du får icke lämna mig åt tystnadens likgiltighet. Om du kände mig, skulle du icke döma mig så strängt, soln du kanhända gör. Jag är en känslomänniska, en flyktig natur. Det ligger i blodet, jag rår icke för det. Och jag blef öfverrumplad i Paris. Jag visste inte, hvad jag gjorde. Pariserluften steg mig åt hufvudet. Och hon förbländade mig med sitt satans koketteri, den där kvinnan, i hvars garn jag fastnade. Men nu förstår jag, hvad jag förlorat. Jag älskar dig så, som jag aldrig älskat någon kvinna af alla dessa,

med hvilka jag haft förbindelse. Jag erkänner det, de ha varit många. Men det har oftast inte varit mitt fel. De ha kommit och utbjudit sig. Jag tog dig för en af de vanliga. Och jag har behandlat dig som en sådan. Men du inser nog att detta bref bevisar, att du nu för mig är något mer. Från den där kvällen, då jag så oförmodadt sammanstötte med dig, har det vuxit fram någonting stort och rent i min själ. Jag älskar, älskar dig. Du måste lyssna på mig. Skrif till mig eller bevilja mig ett möte. Jag är, vid Gud, beredd till hvad som hälst, om du icke uppfyller min önskan.

Edvard.»

De fyra sidorna på det lilla skära brefpapperet voro fullskrifna med tät stil. Det var en glödande kärleksförklaring, som klingade sann och omedelbar. Hur Olga än sökte att behärska sig, och att ställa sig kallt hånande mot hvarje tanke i Bruns bekännelse, så kunde hon dock icke hindra, att händerna skälfde, då hon slutat, af en känslornas frossbrytning.

Hans ord hade varit väl beräknade. Till och med i den ställning, hon nu stod gent emot honom, hade hon erfarit ett starkt intryck af dem.

Men detta varade endast en sekund. Ögonblicket därpå hade hvarje känslosjuk samhörighet mellan henne själf och brefvets innehåll absolut försvunnit. Det var endast en liten fläkt af det förgångna, som dragit förbi, snabbare än en blinkning. Omedelbart därpå var hennes själ fyld af en hänsynslös vrede och ett obarmhertigt begär att få tortera och plåga den, hvilken på detta sätt, efter sina föregående handlingar, djärfts att komma åter med undanflykter och önskningar.

Hon kramade häftigt ihop brefvet. Hon gjorde det med förtrytelsens styrka, så att det hopskrynklades till en liten boll. Hon lät den falla ned på brysselmattan och sparkade till den med spetsen af sin eleganta sammetstoffel, så att den for tvärs öfver golfvet. Och medan hon

på det sättet visade sitt förakt för ett dödt ting, fans det en glimt af tillfredsstäldt hat i hennes öga.

Ah, hvad hon nu tyckte att han bar sig ynkligt och löjligt åt. Komma tillbaka ödmjukt krypande på alla fyra som en hund, som gjort något illa och fått stryk.

Men på samma gång innerst hysande denna aldrig förminskade själf tillit och egenkärlek, som ständigt karaktäriserat honom.

Han trodde naturligtvis att hon stod färdig att taga emot honom med klappande hjärta och öppna armar, bara han gaf en liten signal om sin återkomst. Hon gaf till ett riktigt flatskratt. Hvad de äro löjliga, de här uppblåsta kurtisörerna . . .!

Jaså, Edvard Brun hade åter låtit höra af sig! Det kom värkligen för henne som en absolut oväntad händelse. Men hon förstod nu, hvad han menat med den där långa, tiggande blicken, som hon lagt märke till, när hon en gång mötte honom på gatan. Han behöfde ånyo omväxling, den kurtisante munsjören, och därför ville han undantränga grefven. Hon förstod nog, hur pikant och lockande det skulle vara. Att utan vidare besvär uttränga grefve von Reiers, den rike och belefvade eleganten . . . jo, det skulle vara någonting att skryta med. Hon förstod, att hon i sin nuvarande ställning hade värkat mer retande på Brun än någonsin.

Men nu hade han verkligen bränt sina kol förgäfves . . . Hon kände endast vrede öfver hans beteende . . . Det var då en fräckhet utan like att skrifva dylika kärleksförklaringar till någon, som man nyss så skamligt bedragit... Hon stampade otåligt med foten mot golfvet och sparkade än en gång till den lilla hopskrynklade papperskulan, så att den for högt i vädret . . . Jo, hon kände värkligen lust att -- som han skref -- spotta honom i ansiktet. Kom han en gång till och besvärade henne med sina slingrande förklaringar, så skulle hon sannerligen bokstafligen göra det.

Hon började att spatsera fram och tillbaka i rummet, medan hon funderade på något raffineradt sätt att besvarahans nya, oblyga planer med henne. Hon ville begagna hvarje omständighet, nu och fortfarande -- så ofta deras vägar skulle stöta samman -- att hämnas.

Då kom det plötsligt för henne, att hon skulle lämna grefve Reiers brefvet. Och ju mer hon tänkte därpå, ju präktigare föreföll denna tanke henne. Det vore ett ypperligt sätt att taga hämnd. Hon skulle tussa de bägge männen ihop. Hon skulle låta dem stångas som tvänne elgtjurar och så skulle hon sitta på afstånd och småskratta.

Det skulle, vid Gud, bli ett riktigt finfint nöje . . .

Hon tog upp det hopkramade papperet, slätade ut det och kastade det på bordet.

När grefven ett par timmar därefter kom opp till henne, pekade hon med en nonchalant gest på det fullskrifna, skära pappersarket och sade i spefull ton:

»Jag har fått ett kärleksbref från den store sångaren Brun . . .»

»Jaså!»

»Du kan ju läsa det, om det roar dig.»

Han tog brefvet från bordet och läste flyktigt igenom det.

Till en början drog han på munnen. Men när han slutat det, var han mycket allvarlig.

»Hvilken fräck kanalje!» sade han.

»Tycker du?» inföll Olga med ett leende.

»Nå hvad skall du svara honom?» frågade grefven.

»Hvad anser du?» skämtade hon.

»Säg honom, att du med blödande hjärta måste afstå från uppfyllandet af hans charmanta anbud», fortsatte han skämtet.

»Skulle inte du vilja vara god och återlämna brefvet till honom ifrån mig -- --?» frågade hon i allvarlig ton.

Han såg på henne. Han förstod med sin, genom umgänget med så många intriganta och beräknande kvinnor, skärpta instinkt, att hon hade för afsikt att föra de båda männen tillsammans som uppretade rivaler. Hvadegentliga anledningen kunde vara till hennes uträkning härutinnan, förstod han ej. Han var icke mycket villig att på det sättet låna sig till värktyg åt henne. Men han insåg tydligt, att det skulle se ut som feghet, som om han fruktade för skådespelarn, om han sade nej.

»Gärna, om du så önskar», svarade han artigt, alldeles som det varit en lätt och behaglig sak för honom.

Hon förstod hans spel. Hon förstod hur gärna han ville slippa ifrån det där uppdraget, men hur hans manliga stolthet tvingade honom att mottaga det och se förnöjd ut. Hon måste lägga makt på sig för att inte utbrista i ett gapskratt, så muntert tyckte hon det vara.

Åh, hvad hon kände en sugande lust efter att på detta sätt kunna leka med herrarna, leka med dem som den roflystna katten leker med de fångade råttorna, leka med som hon tyckte att Lissy gjorde -- -- Lissy, ja -- -- hon skulle bli hennes förebild -- -- ack, hvad hon önskade att hon haft hennes spindelnät omkring sig -- --

»Tack!» svarade hon på grefvens löfte, böjde sig ned och gaf honom en passionerad kyss. Hon lade märke till, huru hans ögon lyste af njutning, när hennes mjuka läppar sögo sig fast vid hans. Hon hade honom fullständigt i sitt våld.

***

Var innehållet i det bref, som Brun sändt Olga, en enda medveten, skinande lögn, endast dikterad af en sinnlighetens nyck att locka den unga skönheten tillbaka i sina armar? Eller låg det någon sanning i den fladdrande kurtisörens påstående, att han gripits af en lidelse för Olga, som var starkare och djupare än någon annan, som förut behärskadt honom?

Hvad skulle Olga ha tänkt och hur skulle hon hafva handlat, om hon varit medveten om, att det låg en allvarlig och uppriktig sanning i detta hans påstående?

»Komedianten» hade fastnat så som aldrig tillförne.Under hela den tid, han varit skild från Olga, hade hvarje ledig stund utfylts af umgänget med Lissy. I Paris hade han förgätit Olga, där hade hon varit glömd, där hade namnet af henne, oaktadt det ännu var så nytt, ej ägt kraft att tränga sig fram i Lissys parfymerade rum eller vid det romantiska skenet från hennes kulörta amplar. Men från det ögonblick som skådespelaren återvände till Stockholms mera enformiga förhållanden, hade Olgas bild med obetvinglig styrka trängt sig fram i förgrunden. Han såg den korta men så minnesrika samvaron med henne i förklaradt ljus och det började att upplåga inom honom en lidelsefull och värklig kärlek till det vackra, intelligenta barnet.

När han så den där aftonen plötsligt stått ansikte mot ansikte med henne och hon hade förefallit honom så öfverjordiskt skön i sin flammande vrede och med sin stolta hållning, hade han beslutat sig för att använda hela sin makt och hvarje tänkbart medel för att återvinna henne.

Han var fullt medveten om, hur dödligt förälskad han var i henne -- det var någonting gripande mäktigt i denna kärlek, som han aldrig förut känt. Han kände inom sig, hur enastående stark och ljuf denna nya känsla var, som nu band honom vid henne, som han nyss kastat bort.

De hade bytt roller.

Underliga, nyckfulla öde, hur kastar du människorna som lekbollar hit och dit på dina väldiga böljeryggar! Underliga, nyckfulla kärlek, hur du jagar själarna som vilda djur från den ena stämningen till den andra, hur du skiftar ställningarna och omblandar färgerna.

Ja, de hade bytt roller.

Först var det hon, som kommit till honom, törstande efter lycka och njutning och då hade han tagit emot henne som man mottager en dyrbar present, hvilken kan förskaffa en fröjd och ögonfägnad så länge den har nyhetens behag -- nu var det hon, som stälde sig kall, afvisande och hånande, tagande hämnd på sin kränkta kvinlighets lidanden.Lifvets och känslornas växlande skickelse!

Trodde Brun själf på framgången af sina nya planer?

Han var öfvertygad om att Olga ej kunde motstå honom. Han skickade af sitt bref med ett tillfredstäldt småleende på läpparna. Det var hans första bomb mot den nya fästningen, som han skulle eröfra.

Nu skulle han se effekten af den, innan han företog några vidare mått och steg. Han skulle våga allt för att vinna det mål, som nu starkare än något föregående af liknande natur lagt beslag på honom.

Hur långt ämnade han då gå, ifall han skulle möta motstånd och kallsinnighet?

Han reflekterar öfver detta, där han sitter i sitt arbetsrum, iklädd en elegant nattrock af ljusgrått ylle med silfverstickning, och låter blicken följa de djupblå ringlarna från sin äkta havannacigarr.

Han framkallar hennes bild i fantasien. Han ser henne så tydligt framför sig som om hon stod där lifslefvande.

Det var besynnerligt, tycker han, att han kunnat öfvergifva en varelse, så ung, så finmejslad, så läcker i sin oskuldsyra passion... hvar hade han haft sina ögon, då han kunde glömma henne för den utstuderade och utlefvade koketten Lissy Bång...

Men han hade vunnit henne för lätt, det var skälet . . . det är just motståndet, som retar och drager och binder . . .

Och om hon nu vände honom ryggen, om hon betalade igen hans flyktighet med köld och förakt -- -- då visste han icke hvad han gjorde längre -- -- då skulle det där lockande motståndet komma och stegra den sårade fåfängans raseri med hans lidelses vilda brand -- -- och hvad han då var mäktig till, det visste han icke själf -- -- han skulle gifta sig med henne, om hon fordrade det -- ja han skulle kunna begå ett brott, om hon tvingade honom därtill -- --

Han låter åtskilliga bilder från deras samlif passera förbi. Han mins den där gången, då hon satt afklädd i hans knä och drack champanj, och då den där främmandekarlspersonen trängde in som en tjuf. Det var en lustig, romantisk situation, tyckte han för sig själf. Det hade just varit någonting i stil med hvad han önskade. Sådana små äfventyr, de voro just i hans smak.

Hur hade han kunnat kasta bort den hängifna lilla varelsen. Ju mer han nu tänkte på det, ju mera förvånansvärdt tyckte han, att han handlat, och ju dummare tyckte han, att han varit.

Han försöker att tänka på andra kvinnor; kvinnor som han beundrat, fångat och älskat. Han försöker att ställa upp dem bredvid Olgas bild för att se, om inte någon af dessa i detta ögonblick skulle kunna värka lika tjusande på hans fantasi.

Omöjligt! De förefalla honom alla så inskränkta, fadda och råa, medan Olga höjer sig öfver dem alla med det kvinliga behagets gloria kring pannan. Hur bedårande hade hon icke varit i sin ömhet, hur imponerande skön i sin vrede . . .

Han satt här och jagade upp sin fantasi i en slags idealisk riktning. Han, den kallt beräknande kvinnojägaren, hade ju på några veckor blifvit förvandlad till en svärmare, en riktig månskenssvärmare.

Han var mest förvånad öfver det själf, men han hade nog förut varit medveten om, att den tidpunkten någon gång skulle inträffa, då han blef ordentligt fast för en individ ur detta kvinnosläkte, som han hittills lekt med så brutalt och hårdhändt . . .

Han blef väckt ur sina drömmar af en ringning, af hvilken några dämpade ljud trängde genom dörrarna in i rummet.

Det stod någon därute i farstun, som ville in. Det bekymrade honom dock föga; det var ju fru Qvist, som fick sköta om dörrarna.

Det var en half minuts uppehåll. Därpå hördes ånyo en ringning, längre och skarpare än den förra.

Han rynkade pannan. Det irriterade honom att höra dörrklockans ringningar, när han satt i sådana här behagligareflektioner. Det kunde inte falla honom in att gå och öppna. Det var väl en tiggare eller försäljare, det där slags folket ha aldrig någon försyn för husfreden. Eller kanske en kamrat från teatern -- -- nåja, det måtte vara hvem som hälst, de fingo vara goda och vänta till fru Qvist kom tillbaka. Han tänkte visst inte göra sig det omaket att gå och öppna tamburdörren som en betjent.

Då ljöd plötsligt en tredje ringning, ännu längre och skarpare.

Han ryckte till i vredesmod.

»Hvad i h--e kan det vara för en envis idiot», mumlade han häftigt.

Klirrrrrr . . . det var den fjärde ringningen.

Han sprang upp ur gungstolen, slängde upp dörrarna och rusade ut i tamburen med en uppsyn som om han voro beredd att slå den i ansiktet, som stod där utanför och tryckte på knappen.

Han drog upp patentlåset och sparkade till dörren, så att den flög upp med en väldig fart.

Det var en underlig figur, som stod därutanför, det var en riktig teaterfigur, en sådan där fördetting, som luktar en smula af mänskoföraktande original och som brukar uppträda i luggslitna, urblekta kläder och bereda de öfre raderna ett ogement nöje med sin i ögonen fallande ruskighet.

Skådespelarn trodde genast att det var en allmosesupplikant -- kanhända någon gammal skolkamrat eller aktör, som kommit på dekadans och ville söka hjälp. Brun var icke känd för att vara någon snålvarg, när det gälde att hjälpa gamla bekanta, men nu var han förargad och därför icke alls hågad att ta emot någon med vänlighet.

»Hvad f--n vill Ni -- -- skäms Ni inte för att stå på det här sättet och väsnas -- -- gå er väg», sade han i brutal ton och grep i handtaget för att draga dörren i lås.

Men den andre lät inte afvisa sig på detta sätt. Han stack ett gammalt urblekt grönblå paraply, som han bar ihanden, fram mellan dörrarna och hindrade alltså skådespelaren att stänga dem.

Men han sade icke ett enda ord.

När Brun märkte att han hindrades att låsa dörren, blef han först på det högsta uppbrakt, så uppbrakt, att han var nära att begå en våldshandling mot den ruskiga besökanden för att bli honom kvitt. Men sekunden efter kom en tanke, som tvingade honom till ett ögonblicks nyfiket begrundande. Denna tanke var: »Hvar har jag sett det där ansiktet förut?»

Nyss hade han betraktat den ihärdige ringaren så vårdslöst, att han knappt hade sett, hurudan han såg ut i ansiktet. Men när han nu, tvingad af det mellanstuckna paraplyet, ånyo öppnade dörren och kastade blicken på personen framför sig, så insåg han klart och tydligt att det ej var första gången, han såg dessa drag. Men att de förändrats under tiden, det hade också klart för sig. Det var icke samma uttryck, det var endast samma yttre linier.

»Hvad vill Ni? . . . Hvem är Ni?» sade han med en röst, som lät något välvilligare än nyss.

Den mystiska figuren såg på Brun med en underlig blick och gaf till ett kort, skärande skratt. Det lät nästan som skrattet från en vansinnig.

»Känner du inte igen mig?» sade han med ett visst elakt, ironiskt tonfall.

Nu gick det ett ljus upp för aktören. Det var ju den där, som trängt sig in i sängkammaren den där händelserika eftermiddagen; det var den där, som Olga kallat för »Oskar» . . . aha, nu hade han det klart för sig, men hvad i Herrans namn, tänkte Brun, har det gått åt honom sedan dess. Då såg han ju fin och distinguerad ut, som en Bruns jämlike, som en vredgad gentleman; men nu stod han framför honom som en afkomling, en uteliggare, i fläckiga, oordnade kläder, bucklig hatt och till det yttersta ovårdadt skägg och hår. Då uttryckte han sig väl och korrekt och hade till en viss grad imponerat med sitt,visserligen påflugna men af en nobel och bestämd hållning uppburna uppträdande; nu sade han »du» och skrattade hest och pinsamt som en galning.

»Han var naturligtvis galen -- -- han hade tydligen af någon orsak blifvit rubbad till förståndet», reflekterade Brun för sig själf, »och måste behandlas som sådan -- -- -- men hur skall jag bära mig åt för att få honom att gå.»

Det syntes tydligen på hela hans sätt och uppträdande, att han inte ämnade släppa Brun så lätt och att han äfven hade något specielt ärende.

»Säg mig, hvad Ni vill! Jag har icke tid att stå här», sade skådespelarn i en mycket allvarlig och bestämd ton. Han förstod, att det hvarken var lämpligt att taga honom från den löjliga eller från den hotfulla sidan.

Kandidat Höglund -- ty det var han -- trängde sig med hastig rörelse in i tamburen.

Skådespelaren stod där handfallen. Det var omöjligt för honom att i ett ögonblick få klart för sig hvad karlen ville och hur han skulle behandla honom. Det var ju obehagligt att kasta ut honom, och icke heller var det vidare behagligt att släppa in en galning och blifva ensam med honom i hela våningen.

Han måste försöka att på något sätt föra ut honom igen.

Han tog honom i armen.

»Hvart skall Ni ta vägen? Här finnes ingen, som Ni söker», framkastade han. Han sade det utan någon speciell mening, blott för att ha någonting att säga.

»Jo, hon är här», svarade kandidaten, med stark tonvikt på 'hon'.

Nu förstod skådespelarn, hvad han ville. Liksom förra gången sökte han Olga. I sin virrighet hade han gått och fått för sig, att hon fortfarande befann sig där som han sista gången funnit henne.

»Här fins ingen mer än jag. Nu får Ni vara god och gå er väg.»

I det han sade detta försökte han med ett raskt tag skuffa kandidaten genom dörren ut i tamburen.

Men denne satte sig till ett bestämdt motstånd.

»Du ljuger», skrek han och lyfte paraplyet hotfullt emot skådespelarn.

Den sistnämde började finna situationen allt mera kuslig. Han hade telefonen i sängkammaren och han funderade ett ögonblick, om han skulle kunna med något knep få den andre bort så länge, att han kunde hinna telefonera efter en poliskonstapel. Det ansåg han vara det enda sättet att få bort den sinnessjuke stackarn, hvilken han alldeles glömt sedan de sist råkades, men som nu gjorde sig åter påmind på ett sådant obehagligt sätt.

Han höll fortfarande sin hand i galningens arm. Han sköt honom hårdt mot den öppna dörren. Men kandidaten hade tagit motspjärn och kunde inte rubbas en tum.

»Hon fins här inte», sade Brun skarpt och långsamt.

»Låt mig se efter då!» svarade kandidaten i utmanande ton och såg på Brun med ett misstroget ögonkast.

Skådespelarn fick nu en idé. Han skulle med ett slag göra sig fri från den besynnerliga människan, hvilken annars utan tvifvel komme att ofta göra hemgång hos honom på det här sättet.

Han skulle låta honom genomsöka alla rummen och då han icke fann någon, omtala Olgas nuvarande adress. På det sättet skulle den sinnessvage ställa sina steg åt ett annat håll, när han sökte efter Olga, och på det sättet skulle han också genom sin tillskyndelse i någon mån kunna störa den idylliska friden i det lilla utsmyckade näste, som grefve von Reiers inrättat åt sin vackra lekfågel.

Det var ingen dum tanke! tänkte han. Det var den svartsjukes roflystna begär efter att, om också aldrig så litet, bereda något obehag åt föremålet för sin kärlek och den af henne gynnade älskaren,

Han släppte sitt tag i kandidatens arm.»Var så god!» sade han artigt och öppnade dörren inåt rummet.

Med ett par långa steg gick kandidaten in. Utan att bevärdiga skådespelaren, som följde efter honom hack i häl, en blick eller ett ord, fortsatte han, bärande det gamla grönblå paraplyet i hand liksom krigaren bär sitt svärd vid ett anfall, med långsamma afmätta steg genom rummen. I hvarje särskildt rum såg han sig med granskande blickar omkring, liksom han väntat att upptäcka någon undanskymd vrå eller något gömsle, där hon, som han sökte, skulle kunna dölja sig.

När han kom till det innersta rummet, sängkammaren, och äfven där låtit sina blickar irra förgäfves omkring, vände han om med en hastig rörelse och gick tillbaka samma väg, han kommit, fortfarande följd af skådespelaren.

Denne hade just på läpparna det där meddelandet om Olgas adress, som han ämnat göra, då han afbröts på ett helt annat än välkommet sätt. Kandidaten fattade honom nämligen med ett våldsamt tag i bröstet och hväste, medan ögonen upplystes af vansinnets hemska, obehärskade vredesutbrott:

»Hvar har du henne, kvinnotjuf?»

Anfallet kom så oförberedt, att han ej hann besluta sig för att göra motstånd. Han kände sig som förlamad under den galnes rasande nappatag och ilskna ögonkast.

Innan han förmådde göra motstånd, hade kandidaten kastat omkull honom på golfvet.

Nu återfick han eftertanken, nu insåg han tillräckligt klart, hvilken fara han löpte. Det var ett ytterst obehagligt ögonblick.

Skådespelarn blef likblek af skrämsel. Han försökte med ett kraftigt slag att slå undan den andras händer, men det lyckades honom icke, de höllo fast som järnklor i den eleganta nattrocken. Han försökte att kasta sig opp på knä, men detta lyckades lika litet. Kandidaten trycktehonom med en fruktansvärd kraft mot golfvet. Hvad tänkte denne taga sig till? Hur långt ämnade han utkräfva sin hämnd?

Brun insåg, att han endast hade två saker att välja på -- antingen att skrika högt på hjälp eller också att försöka blidka den tokiges hämndbegär med några lämpliga ord. Han valde det senare, ty han förmodade med rätta, att hans motståndare skulle bli ännu vildare, ifall han lät höra några nödrop.

»Om Ni släpper mig, skall jag säga er, hvar hon är», sade skådespelarn med inställsam, ödmjuk röst.

»Hon är hos dig, du gömmer henne för mig», svarade kandidaten med af vrede förstäld röst.

»Nej, hon har öfvergifvit mig, jag svär det. Hon bor . . .»

Och han nämde adressen.

Kandidaten såg på honom med en blick full af misstro.

»Om jag ljuger, kan Ni komma hit och utkräfva hämnd . . . Hon är älskarinna till en grefve . . .!»

Den galne släppte nu sitt tag, och i samma sekund var skådespelarn på fötter igen. Nu visste han, hvad han hade att vänta, nu skulle han icke kunna öfverrumplas.

Men han behöfde icke vara rädd vidare. Hans ord hade gjort värkan. De hade tydligen uttalats i en ton, som med sin dramatiskt tillspetsade uppriktighet trängt till botten af den sinnesrubbades dunkla medvetande.

När kandidaten således kände öfvertygelse om, att Olga icke längre stod att träffa på den plats, där han nu befann sig, tycktes han förlora allt intresse för både skådespelarn och hans våning.

Han kastade en skygg blick på den, som han nyss öfverfallit, trädde sin paraply, som han tagit upp från golfvet, under armen och gick mot utgången, under det han hördes mumla några osammanhängande meningar.

Brun stod alldeles stilla och endast betraktade den beklagansvärde, utan att säga ett ord vidare.Det var en underlig figur. (Sid 235)När han hörde tamburdörren slås igen, gick han dit ut och såg efter, att den var ordentligt låst.

Därpå gick han in i sitt arbetsrum, tände åter sin cigarr och satte sig i gungstolen, fortsättande sina funderingar, som nyss på ett sådant hemskt och oväntadt sätt afbrutits.

»Det var, min själ, också en gengångare -- -- nu går han nog till grefven -- -- lycka till! -- --», sade han för sig själf, under det att hans tunna läppar krusades af ett visst skadegladt leende.

SJUTTONDE KAPITLET.

Kandidat Höglund -- eller »tokige doktorn», som han i sin nya skepnad benämdes af den upsaliensiska folkhumorn -- hade nu för omkring fjorton dagar sedan flyttat sina bopålar från universitetsstaden till hufvudstaden. Under den tid, som gått sedan vi sist träffade honom i Upsala, hade han allt mer sjunkit ned i den förståndsrubbning, som likt ett åskslag drabbade honom, när han upptäckte Olgas skamfulla förbindelse med aktören Brun. Af den forne elegante och lefnadsglade »medicinaren» återfans det snart ingenting, hvarken till det yttre eller inre. Till och med hans namn började glömmas bort. Han framlefde ett färglöst, andetomt och glädjefattigt lif. Ingenting kunde uppväcka hans intresse och ingen var det heller, som tog notis om honom. Det var som han plötsligt flyttats utanför mänskligheten.

Han gick sin väg stilla och lugnt framåt, ofredande ingen och ej heller af någon ofredad. Hans förståndsrubbning var af det dystra, mänskoskygga slaget. Därför var den också alldeles ofarlig, och därför lämnades han helt och hållet åt sig själf. Hans ärfda förmögenhet kom docknaturligtvis under förmyndare, och det var några gamla bekanta i Upsala, som togo hand om hans tillgångar och utbetalade, hvad han månatligen behöfde.

Efter det han dag efter dag under flera månader endast sysselsatt sig med att taga sina långa, enformiga promenader på Upsala gator och i dess omgifningar, ständigt visande sig med ett i hög grad missvårdadt yttre och med den gamla grönblå paraplyen under armen, föll det honom en dag plötsligen in, att han skulle flytta till Stockholm. Det kom på honom en oemotståndlig, brinnande längtan att återse den stad, dit han så många gånger under de senaste åren med varm håg och klappande hjärta rest för att helsa på henne, som han utvalt till sin brud, då hon ej var mer än åtta år -- till den stora stad, som fångat henne i sin strömhvirfvel och höll på att draga ned henne i djupet.

Han reste dit. I fjorton dagar lefde han samma trista, lugna lif som i Upsala.

En dag kom han emellertid händelsevis att gå förbi porten i det hus, där Brun bodde. Äfven i sitt sinnesrubbade tillstånd, erinrade han sig mycket väl, när han senast hade sett detta hus och denna port. Han lydde en lika stark som i hans galenskap följdriktig impuls, då han steg dit upp och ringde på i skådespelarns våning.

Det var Olga, han sökte. Brun var i hans fantasi den store djefvulen, som förstört hans lifs lycka, kvinnoröfvaren, som för sitt nöjes skull snärjde de kvinnor, som kommo i hans väg. Och i hans föreställning måste Olga fortfarande finnas däruppe -- hvar skulle hon annars vara? Dit in ville han gå och än en gång försöka rycka henne ur den ledes klor.

Han träffade icke Olga, endast Brun. Och hur sammanträffandet aflöpte, ha vi sett af det föregående -- --

Hur det kommit att gå, ifall icke hans idé att söka Olga hos hennes förförare kommit så plötsligt och af en händelse, är svårt att säga. Då hade han troligtvis i sin

ilska tagit något vapen med sig och utkräft en svårare hämnd än hvad nu blef fallet.

Det var en för Brun lycklig tanke, att han beslöt sig för att afslöja Olgas nya ställning. Nu skulle han nog få vara i fred, »Tokige doktorn» hade fått sina blickar riktade mot ett annat håll. Nu hade manien att få fatt i Olga ätit fast sig i hans abnorma hjärna, nu skulle nog både hon och hennes greflige vän få höra af den förskjutne älskaren, som blifvit sinnesrubbad af olycklig kärlek.

***

En dag strax därpå bekom Brun ett brefkonvolut, som gjorde honom allt annat än angenämt stämd.

Det innehöll två bref. Ett med skärt papper -- det var, han såg det ögonblickligen, hans eget; det, som han sändt Olga, och hvilket han nu fick tillbaka.

Det andra var hvitt och ägde en greflig krona i vänstra hörnet. Det innehöll endast dessa rader:

»Fröken Löfborg har bedt mig, anhålla hos er, att Ni hädanefter behagade använda edra parfymerade kärleksbiljetter till mera lönande företag än att besvära henne med dylika.

Gustaf von Reiers.»

Grefven hade fullgjort sitt uppdrag. Han hade återgifvit den glödande kärleksförklaringen till dess författare. Visserligen icke personligen, som Olga sökt att locka honom till, men dock på ett sätt, som han hoppades skulle göra lika stor effekt.

Med likbleka kinder, dämoniskt lysande ögon och af vrede skälfvande händer satt operettsångaren en lång stund och stirrade på den grefliga skrifvelsen.

Riktigt i feberspänning hade han nu ett par dagar gått och väntat på underrättelse från Olga. Han hade i sin egenkärlek inbillat sig, att hon gick i själskval, att hon så gärna ville återkomma till honom, men att henneskvinliga stolthet att börja med uppstälde vissa hinder. Han blef till sist så säker på, att han skulle vinna spelet -- och i allra värsta fall väntade han att få ett långt bref, visserligen nekande, men dock fullt af varma bekännelser, motarbetad rörelse och en återklang af gamla, ljufva minnen. Han hade väntat att få se ett »nej», som kunde tolkas som ett »ja» -- och hvilket han med några små nya ansträngningar snart kunde öfvervinna. Och så kom hans eget bref tillbaka, åtföljdt af dessa hånande rader från hennes förnäme älskare.

Detta var alltså hennes svar!

Han kastade brefvet med en föraktlig rörelse på bordet och började gå fram och tillbaka med närvösa steg.

Hvilken kvinna var det, som han tanklöst och lättsinnigt skjutit ifrån sig! Det var icke en af det vanliga slaget, en af dessa, hvilka älska som barn, och som en vacker och djärf karl kan behandla, hur det honom lyster; och sådana hade de varit alla, som han hittills råkat, alla utom en -- Lissy Bång. Det var därför han glömt alla andra, när han råkat inom kretsen af hennes trollring.

Här hade han nu träffat på en annan af samma slag som Lissy; en af dessa, som icke kunna älska en man mer än en gång, men som förvandlas från kvinnor till furier, när denna deras enda och första stora passion af den ena eller andra orsaken faller i spillror.

Olga hade älskat honom, hänsynslöst, blindt, stormande passioneradt. I minnets belysning såg han nu, huru den unga flickan, drifven af en obetvinglig naturkraft, hängt sig fast vid honom, hennes manliga ideal, för att få tillfredsställa sina känslors brännande törst.

Men han hade behandlat henne som en af alla de andra -- och hon hade blifvit en Lissy. Hennes stora kärlekspassion var slut, han hade släckt den. Och lika stark som hon varit i älskogspassionen, lika stark var hon nu i sitt hat och sin hämndlystnad.

Hon var en redan en Lissy! Men en, som skulle öfverglänsa sin förebild, det insåg han tydligt. Hon var

mycket skönare, hennes ansiktsform var bra mycket mera bedårande, hennes kropps linier långt smidigare och mera tjusande, hon skulle kunna gå långt, om hon ville vandra samma väg som den ryktbara kurtisanen Lissy Bång.

Och denna kvinna, som han en gång så helt och hållet haft i sina händer och med oslitliga band kunnat binda vid sin sida, hade han nu kastat bort. Hela denna rikedom af ungdom, skönhet, känsla och passion hade han förlorat. Det kunde gräma honom till döds.

Nu var det för sent. Hon hade blifvit furie. Kärleken var för henne endast beräkning, listigt köpslageri. Men hatet, hämnden, föraktet för det manliga könet, det var hennes lifsmusik!

Låg icke beviset framför honom på bordet. Vittnade inte hennes sätt att besvara hans skrifvelse tillräckligt, att hans reflektioner voro riktiga. Hvilken annan kvinna skulle hafva tagit denna raffinerade hämnd! Det fans icke en kvinna på tusen, det var hans bestämda öfvertygelse, som icke skulle ha mjuknat opp inför de tankar, han så bedjande och känslofullt lagt fram i sitt bref, om denna kvinna för endast några månader sedan till följd af det uppriktigaste tycke varit hans älskarinna.

Han hade icke haft den aflägsnaste tanke på, att det skulle gifvas någon möjlighet, det hon kunde besluta sig för att öfverlämna hans bref i sin nye tillbedjares händer. Han såg i andanom, huru hennes lilla vackra mun krusats af ett listigt och hånfullt leende, då hon öfverräckt det fullskrifna papperet till grefven med en skämtsam anmärkning. Och han såg hur den noble älskaren mottagit det spefullt och öfverlägset, och huru han med en viss triumferande skadeglädje lofvat att öfversända det i sitt namn till den stackars olycklige, kärlekskranke brefskrifvaren . . .

Det är jag det, tänkte Brun.

»Jag går här allt bra stukad och löjlig», mumlade han halfhögt.

Hon hade tagit revansche, den vackra lilla satungen!

Men vänta . . . han hade dock en trumf på hand, hanhade den tokige kandidaten, hvilken kommit upp och velat strypa honom, men hvilken han skickat på ett annat spår.

Medan skådespelarn nu gick fram och tillbaka och sökte få en afledare för den närvositet och det kokande raseri, som grefvens bref uppväckt hos honom, mognade en plan alltmera i hans tankegång. Han såg ännu endast några lösa, osammanhängande konturer af den, men han skulle nog ha fintlighet och uppfinningsförmåga att genomföra den så långt och konsekvent, han ansåg behöfligt.

Nu voro de fiender -- han och hon. Han skulle möta förakt med förakt, hämnd med hämnd!

Han hade icke annat val, fastän han kände, hur gränslöst han älskade henne, hur han skulle velat bringa henne hvilket offer som hälst, om hon mottagit den hand, han räckt till försoning.

Men nu hade han fullt tydligt genomskådat hennes förändring, nu var hon icke densamma som förr, nu skulle hon aldrig gå in på att ånyo tillhöra honom, hvarken som älskarinna eller som hustru, nu kunde det icke bli annat än kamp dem emellan.

Och i denna strid mellan honom å den ena sidan samt Olga och grefven å den andra hade han nu anknytningspunkt för en anfallsplan.

Han skulle begagna den virrige med paraplyn som sitt verktyg. Han skulle försöka få fatt på honom och bearbeta honom. Han skulle hetsa honom på dem som man hetsar jagthunden på ett byte. Han skulle visa, att han kunde hindra dem en smula från att njuta af sin lyxförgylda kärlek och af sin njutningsrika tillfredställelse att ha kunnat skämta med en bortvisad älskares kärleksförklaringar . . .

Det inträdde ett visst sinneslugn, när han hade denna tanke klar för sig. Nu gälde det att handla kallt och beräknande. Edvard Brun var inte den, som lät kväsa sig af en kvinna, vore hon också en af det mindre vanliga slaget.Bakom den firade skådespelarens yttre elegans och världsvana, fans det i hans väsen en grofhuggen brutalitet, hvilken han nog oftast förmådde dölja, men hvilken ibland tvingade sig fram. Den var dels medfödd och dels framkallad af den själfmedvetenhet, som framgångarna både på scenens och kurtisens område alstrat. De utaf hans älskarinnor, som han varit tillsammans med en längre tid, hade ofta fått se, huru denna brutalitet förvandlat honom till en människa utan den minsta takt, grannlagenhet eller hänsyn. Den hade brutit sig fram i sinnliga utsväfningar af det råaste och skamlösaste slag såväl som i blodtörstigt förföljande af den, som icke böjt sig för hans härskarvilja. Olga hade, under den tid de varit tillsammans, icke en enda gång fått se något utbrott hos honom af denna vilddjursnatur, men om hon i detta ögonblick kunnat se det infernaliska drag, som låg öfver hans mun, och den lågande förtrytelse, som lyste ur hans ögon, skulle hon genomfarits af en hemsk rysning. Hvad var denna man mäktig till, då hans oerhörda fåfänga och egenkära stolthet blifvit sårad i sitt allra innersta . . .?

Stackars Olga!

Hon hade således icke mindre än tre olika personer, som jagade sig och som lade ut planer att störta den jämförelse lugna och lyckliga ställning, som hon för närvarande åtnjöt under den förmögne grefvens beskydd. Wilmer höll på att tänka sig tokig, hur han skulle kunna komma upp till henne, den sinnessjuke kandidat Höglund slog sina lovar kring huset, där hon bodde, och den hänsynslöse operettsångaren hade svurit, att hon skulle få ångra det sätt, hvarpå hon behandlat hans bref.

Hon njöt lugnt af sin präktiga tillvaro -- endast kännande en liten ängslan öfver den kris, hon för hvarje dag närmade sig -- och hade egentligen icke en tanke på, att några personer därute i den stora jäktande staden sysselsatte sig så ifrigt med henne och hennes förhållande till grefve von Reiers . . .

***En afton vid åttatiden stannade en elegant landå framför trappuppgången till Olgas bostad. I den samma sutto grefven och Olga. De hade tagit en promenad i vagn utåt Djurgården i det vackra kvällsvädret. Grefven brukade nästan hvarje dag ställa sitt ekipage med ett par eldiga grå hästar till Olgas förfogande. Ibland åkte han själf med och ibland for hans vackra älskarinna ensam.

Grefven gjorde visst ingen hemlighet af sin förbindelse; hela den societet, där han umgicks, talade därom.

Han kände nästan en liten triumf att visa Olga för världen. När hon satt vid hans sida i den sidenklädda vagnen, iklädd de klädsammaste och modernaste klädningar och bärande hattar af dyrbaraste och finaste slag, såg hon med sitt bleka ansikte, sina stora ögon och sitt präktiga hår ut som en dam med det allra »ädlaste» och »blåaste» blod i sina ådror. Herrarnas blickar följde henne med den mest odelade beundran och kvinnorna hviskade nyfiket sinsemellan, hvad det kunde vara för en förnäm dam, som for förbi -- --

När vagnen stannat, hoppade grefven först ur och räckte Olga sin hand för att stödja henne vid urstigningen.

Just som hon satte foten på marken, trädde en torftigt klädd person med ett i hög grad ruskigt yttre fram till henne. När vagnen åkte fram, hade han stått i kvällsdunklet lutad mot husväggen.

Efter ha mönstrat Olga med en skarp blick ur sina stickande ögon, tog han hastigt ett par steg framåt och fattade henne med brutalt grepp i armen.

Öfverfallet kom så oväntadt, att Olga kände det ungefär som om blixten slagit ned för hennes fötter. Hon gaf till ett högt utrop af rädsla och förvåning och sökte häftigt rycka sig loss, men de seniga fingrarna släppte ej sitt tag.

»Det är en galning . . . hjälp mig!»

Grefven hade redan fattat karlen i kragen. Med ett kraftigt ryck hade han sökt att draga undan honom, men den öfverfallande höll Olga så fast, att äfven hon följde med.»Finns ingen polis här?» frågade grefven.

En liten folksamling, som med nyfikna blickar skådade på det besynnerliga uppträdet, hade redan samlat sig omkring dem.

Emellertid hade äfven kusken hoppat ned från kuskbocken och med hans tillhjälp hade man lyckats skilja Olga och den mystiske personen åt.

I samma ögonblick han släppte taget i hennes arm hade han ropat med en hes, skärande stämma:

»Känner du inte igen mig . . . sköka!»

Det hördes rundt omkring. I de närståendes ögon lästes en oerhörd spänning. Hvem var hon? Hvem var han? Var han en galning? Kände han henne?

Olga blef röd som blod i ansiktet. Det hesa tilltalet lät som ett domarerop från molnen. Det var sant, hon var en sköka i all den prakt och nobless, i hvilken hon nu visade sig.

Fastän rösten var så ful och oigenkänlig hörde hon dock uti den en återklang af gamla minnen. Hon hade hört denna röst förr så många, många gånger -- -- Men nej, det var omöjligt -- -- Hon måste ha hört fel -- -- Hvem var han, denne okände i sina sluskiga kläder, hvars skrofliga stämma erinrade henne om någon, som hon en gång varit nära förenad med i vänskap och förtroende.

När hon såg dessa nyfiket späjande åskådare omkring sig, greps hon af en förfärlig förlägenhet, och hon måste göra den oerhördaste makt på sig för att inte ögonblickligen springa upp för trappan och försvinna. Men hon måste ha reda på, om det kunde ligga någon sanning i den besynnerliga tanke, som hon känt uppstiga inom sig.

Hon fattade grefven i armen, liksom för att begära hjälp och skydd, och steg alldeles inpå denne man, hvilken hon nyss ansträngt sig till det yttersta för att undslippa.

»Hvad tänker du göra -- -- känner du honom?» hviskade grefven och såg på henne med en forskande blick, -- -- »för Guds skull gå upp, det här uppträdet väcker ju skandal -- --»»Genast», svarade Olga i en lugn och bestämd ton, »men jag måste se, hvem det är.»

Den okände manspersonen hade emellertid, då han såg folket samlas omkring sig och märkte att hans handlingssätt väckte allt större uppseende, synbarligen blifvit betänkt på att så obemärkt som möjligt draga sig tillbaka. Hans nyss visade raseri hade plötsligt efterträdts af en förvirrad skamsenhet. Han stod redan färdig att smyga sig in mellan de omkringstående, då han såg att Olga med ett af det allvarligaste intresse prägladt ansikte gick honom inpå lifvet.

Då reste han på sig och såg på henne med en blick -- -- en egendomlig, innehållsrik blick -- -- en blick, som på samma gång innehöll kärlek och hat, både förakt och förlåtelse -- -- en blick, som på samma gång kom från en klok och en galning.

Olga ryggade tillbaka för detta ögonkast, hvilket med hela sin kollossala styrka träffade henne i hennes själs innersta, som om någon höjt en dolkklinga mot hennes bröst.

Hon kände ögonblickligen igen denne, som stod framför henne. Kandidat Höglund -- -- klädd som en tiggare -- -- smutsig och ruskig -- -- med den sinnesrubbades uttryck i ansikte och ögon.

Hvad hade händt honom, sedan de sist råkades? Hvarför såg han ut på detta sätt? Hvarför hade han blifvit tokig? Var det af sorg öfver henne? Hvarför hade han inte kommit förr? Hvad ville han henne nu?

Det var tusende frågor, som snabbare än tanken under ett par sekunder jagade igenom hennes hjärna.

Och i samma ögonblick trängde sig också något annat på henne -- -- veka minnen från det förflutna. Det var denne ruskige figur, som hon från sin tidigaste barndom varit tillsammans med som en den bäste kamrat och vän; det var han, som berättat anekdoter och sagor för henne i föräldrahemmet; det var han, som fört henne till

Stockholm och kostat på henne flera års uppehåll i pensionatet.

Det var all denna förvåning och all denna veka erinran af det förflutna, som hans ansikte och hans blick framkallade hos henne. Allt detta samlade sig på en enda punkt -- -- hon tyckte att det var som om hjärtroten berörts af ett glödgadt järn -- -- i denna stund var hon icke den glada, utsväfvande mätressen, icke den stolta, koketta kurtisanen, hon var en svag kvinna, som föll för de starka känslornas sinnesskakning.

»Oskar, är det du?!» utropade hon förfärad och tryckte båda händerna mot bröstet, innanför hvilket tankarnas glödjärn brände -- --

Det svartnade för hennes ögon, benen gåfvo vika, hon föll ihop som en trasa -- --

Grefven mottog henne afsvimnad i sina armar. Han befalde kusken att hjälpa sig och de båda buro henne så fort de kunde uppför trapporna till hennes rum.

»Tokige doktorn» hade icke sagt ett ord. Han stirrade framför sig på ett oroligt, sökande sätt. Så fort han såg Olga bäras in i huset, slank han in i folkhopen, som nu började växa med oerhörd fart, och trängde sig fram, slukad af nyfikna ögon; snart var han försvunnen från skådeplatsen.

En polis hade nu kommit tillstädes och frågat, hvad som stod på. Några af de först ditkomna hade då med många utsmyckningar och diverse pikanta antydningar upplyst honom om hvad som passerat. Då nu emellertid dramats offentliga del var slut och ridån hade gått ned på den scen, konstapeln hade att öfvervaka: gatan, så hade han ingenting annat att göra än att uppmana folkhopen att skingra sig. Han gjorde också detta med en viktig min och med det resultat, att snart endast några professionella gatdrifvare stodo vid husväggen och med sensationslystna anleten kikade uppåt fönstren.

Kusken hade också kommit ned, satt sig på

kuskbocken, gifvit de ystra fålarna en klatsch och låtit den eleganta landån rulla därifrån.

Det hvilade en viss mystisk min i hans skägglösa ansikte. Han hade varit med om mycket under den tid, han suttit på kuskbocken; han hade varit med om många intressanta händelser, under de år han kört för sin greflige husbonde, men maken till äfventyr hade han icke upplefvat, tyckte han.

***

När grefve von Reiers dagen därpå vid frukostbordet i sitt ungkarlshem skulle flyktigt, som han brukade, genomögna dagens tidningar, fann han i en af hufvudstadens mest lästa en liten artikel strax efter stockholmsnotis-afdelningen, som drog hans uppmärksamhet till sig. Den hade försetts med en särskildt pikant titel. Artikeln hade följande utseende:

Ett drama på Regeringsgatan.

Utanför ett hus å nämda gata tilldrog sig i går afton en särdeles dramatisk händelse, som redan hunnit åtskilligt tala om sig på våra kaféer och i mera väl underrättade sällskapskretsar.

Vid sjutiden stannade ett elegant ekipage utanför husets port. På vagnens sidenklädda dynor sutto grefve *** och fröken ***. Han tillhör vår hufvudstads högsta societet. Hon tillhör den klass af unga och sköna kvinnor, som kredensa glädjebägarna åt våra rikaste eleganter.

Den vackra fröken, klädd i dyrbar dräkt efter sista modet, hade knappt satt sin lilla välformade fot på vagnens trappsteg, för att stiga ur, förr än en tarfligt klädd mansperson springer fram och fattar henne i armen, kallande henne för »sköka».

Genom grefvens och kuskens förenade ansträngningar lyckades man snart frigöra henne från det obehagliga öfverfallet, men -- just då började den mest spännande delen af dramat. Den unga, strålande damen igenkänner den ruskige vagabonden, hans framträdande hade sannolikt väckt något minne hos henne, hon blir blossande röd och svimmar af, under det hon ger till ett utrop »är det du?» eller något dylikt.Den afsvimmade kvinnan bars upp i huset af sin noble kavaljer och hans kusk, och den ruskige vagabonden, hvilken gaf intryck af att vara något sinnesrubbad, försvann i folkhopen, som naturligtvis genast samlat sig.

Det är också icke alltid man bjuds på en liten gatscen af så utomordentligt pikant och sensationell karaktär.

Af hänsyn till att händelsen ju hufvudsakligast faller inom privatlifvets fridlysta område, äfven om den utspelades på en öppen gata, vilja vi ej utsmycka vårt referat med några längre detaljer eller romantiska reflektioner, hvilket annars kunde vara rätt intressant, utan inskränka oss att berätta dessa nakna och korta fakta.

Grefven kunde icke underlåta att genomläsa artikeln två gånger.

Till en början drog han på mun åt den. Den var ju en riktig »leckerbissen» för den nyhets- och sensationshungriga tidningspubliken. Men ögonblicket därpå kände han det obehagligt att på detta sätt få figurera. Hans namn var visserligen icke antydt med en bokstaf, men det skulle nog komma ut, och då skulle han ju kunna bli föremål för uppmärksamhet och gyckel.

Nåja, det kunde inte hjälpas. Det som har skett, kan inte ändras, tänkte han. Men nog var det försmädligt, att det skulle komma in i tidningarna.

»De förb--de tidningsmurflarna», mumlade han, »de skola då också fiska opp allting.»

Han tände sin ljusa förmiddagscigarr och började att spatsera efter den lilla splendina frukosten.

Han tänkte på det, som hade skett igår. Han hade skickat sin betjent för att höra efter, huru Olga mådde, och han gick just och väntade på, att denne skulle återkomma med underrättelser. Han hade inte velat gå dit själf för att inte störa henne.

När han lämnade henne i går afton, hade hon legat blek och matt på sängen och bedt med ögonen att få blifva ensam med sina tankar och sin smärta.

Ja, att hon kände en djup och uppriktig smärta det, hade han tydligt sett.

Han hade icke velat fråga henne om någonting i detHan fattade henne med ett brutalt grepp i armen. (Sid. 251)tillstånd, i hvilket hon befunnit sig. Och för rästen gjorde det honom ju det samma, hvem han var, denna mystiska människa, som förmått att skrämma upp henne till sådan grad.

Men skulle han vara uppriktig, så måste han medgifva, att han hyste ett starkt begär efter att få veta, hvad det egentligen var för en och på hvad sätt Olga och han sammanträffat förr i världen. Icke för att han var svartsjuk, ty en dylik passagerare kunde ju aldrig uppträda som rival -- det var endast en den mest intresserade nyfikenhet.

Det var en besynnerlig kvinna, tänkte han, hans sköna älskarinna. Så ung och redan så många romantiska minnen och händelser från det förflutna -- --

Betjänten återkom och underrättade grefven om, att tjänsteflickan sagt honom, att fröken låg svårt sjuk i feber.

Orolig befalde grefven fram sin vagn och reste direkt till det där huset vid Regeringsgatan, utanför hvilket hans ståtliga ekipage så ofta brukade stanna.

ADERTONDE KAPITLET.

Olga låg till sängs i flera dagar. Hon hade svår hufvudvärk och feber. Grefven hade skickat dit en af hufvudstadens skickligaste läkare. Själf gick han upp till henne för hvarje dag och satt under flera timmar vid sjuksängen, matande henne med konfekt och jollrande med henne, som om hon varit ett litet barn.

Hon tog också emot hans artighet och ynnestbevis med en bortskämd barnunges själfviska pretentioner. Hon riktigt tyranniserade honom med sina önskningar, nycker och påhitt. Men han var ständigt lika vänlig och lika tillmötesgående.

Han var också allt fortfarande lika förälskad i henne. Han såg så strålande glad ut, när hon gaf honom det minsta bevis på någon sympati eller något själfvilligt närmande. Det kunde hända ibland, när hon låg i sängen och grefven satt vid hennes sida, att det föll henne in att helt omotiveradt stryka med sin hvita, sammetsmjuka hand öfver hans. Och då fick hon en värklig förnimmelse af huru hela hans väsende genombäfvades af en sinnenas fröjd öfver att hon frivilligt gaf honom något af denkärlighet, som han köpt sig till med den prakt och bekvämlighet, af hvilken hon var omgifven.

Under dessa sjukdomsdagar, då hon hvarje natt fick ligga ensam i den monumentala eksängen, som bildade medelpunkten i den grefliga älskarinnans våning, var deras samlif lika idylliskt och rörande som mellan tvänne blyga förlofvade. Från grefvens sida var det omedelbart och uppriktigt, men från Olgas sida var denna skära ömhet endast spel och falskhet.

Den sinnesskakning, hon erfarit på trottoaren vid sammanträffandet med kandidat Höglund, hade hufvudsakligast haft en rent fysisk inverkan på henne. Åtminstone hade den icke åstadkommit någon förändring på den sida af hennes sinnelag, som ägde släktskap med det kvinligt dämoniska. Hon kände fortfarande inom sig den växa och växa, denna rofgiriga lust att med tillhjälp af sina behag och med det raffinerade lättsinnets alla medel skaffa sig herravälde öfver männen och ett stegradt glädjelif.

Under den sista veckan, innan hon blef liggande i någon slags lindrig närvfeber, hade hon tydligt märkt, att hon var trött på sin älskare. Hon hade börjat längta efter ombyte. Men hon måste hålla ut till barnet var födt. Hon visste, att hon skulle få lugn och skydd i sin nuvarande bostad. Det var därför hon stannade kvar och icke därför, att hon kände sig det minsta tillfredstäld.

Men som en ersättning för denna bristande tillfredsställelse ville hon mätta sin kvinliga fåfänga med grefvens smicker, artigheter och presenter. Det var af denna orsak, som hon koketterade inför honom med sina ömma smekningar och sin jungfruliga älskvärdhet. Och hon kunde göra det med en sådan utsökt konst, att till och med den stora Lissy skulle ha erkänt hennes färdighet. Men det var alltsammans idel förställning.

Hon log inom sig själf öfver alla de dyrbara bevis på grefvens beundran för henne, som hon kunde locka fram. Och hon njöt af dem. Det var egentligen hennes enda förströelse medan hon låg stilla.

Hvarje dag skickade han upp en stor bukett med rosor, än gula, än hvita, än mörkröda. Hennes sängkammare liknade nästan en firad primadonnas mottagningsrum, så fyld blef den med torkade rosbuketter. Han sjöng små visstumpar, accompanjerande sig själf på hennes piano, och läste upp långa poem för att fördrifva tiden åt henne.

Hon låg där och log så sött och smekte honom med varma blickar ur de härliga mörkblå ögonen. Hon band honom vid sin person, hon tvingade honom att tillbedja sig som en gudinna.

Men under allt detta låg hon och spann på sådana tanketrådar i sin hjärna, att om den förälskade grefve von Reiers kunnat få kännedom om dem, skulle han ha velat piska blodig hennes vackra kropp och sparka henne nedför trapporna som om hon varit en näsvis tiggerska.

Det var just det där behofvet af omväxling, som fört hennes tankar på Wilmer, denne »studentspoling», som hon uttryckt sig, hvilken hon hitintills, under de sista månadernas växelrika lif, knappt egnat en hågkomst, då han icke trängt sig i närheten af henne.

Men nu hade hon fått en fix idé, att hon ville träffa honom och vara tillsammans med honom. Hon visste inte hur det kom sig, men hon riktigt längtade efter honom.

Det var många begär, som knöto sig samman. För det första var han ung och eldig, så som aldrig någon kan vara som gått öfver trettitalet, tyckte hon. Och nu ville hon hafva ungdom. Nobless, champanj, lyx, smicker, elegans, vällefnad -- allt det här hade hon fått, det var ju hvardagligt för henne. Hon önskade visst behålla det kvar, men det var inte nog. Hon trängtade efter något friskt och ungt; något mänskligt, som doftade af vår; något som ryckte henne inpå lifvet med ungdomens naiva tapperhet och blinda mod. Hon kände icke någon annan än Julius Wilmer, som var yngre än de andra, och därför kom hennes fantasi att leka sig fast vid honom.

Härtill kom också det utslag af hennes fåfänga, att hon ville visa honom, hur bra hon hade det stält. Honville skryta litet med sin präktiga ställning, skapad med makten af hennes kvinliga skönhet, inför någon, som sett henne innan hon blef, hvad hon nu var. Någon blyghet fans icke hos henne öfver hennes nuvarande lif, den känslan hade blekts ut.

Och därtill kom också ett tredje. Detta kunde hon nog icke i sina reflektioner gifva en fast, bestämd tankeform åt, men det fans ändock på botten af hennes nuvarande själsstämning. Hon kände behof af något hemligt, något mystiskt i sitt en smula enformiga lif. Och denna ingrediens i sin tillvaro skulle hon få genom att skaffa sig en hemlig älskare vid sidan af den »officielle». Hur många pikanta, närvspännande moment skulle det inte kunna ge uppslag till att umgås med någon, som man måste gömma ibland och släppa in och släppa ut i smyg . . . Hon gjorde icke sådana direkta reflektioner, men det låg ändock någonting dylikt i sväfvande form på djupet.

Det var på en förbindelse med Wilmer, hennes kamrat från maskeraden, som hon låg och tänkte, medan hon till det yttre intresserad lyssnade till grefvens sång och deklamation. Det var dylika sinnliga, cyniska tankar, som kom hennes kinder att purpra sig af de lättfärdigaste önskningar, medan hennes läppar och ögon logo ett oskuldsfullt, intagande leende. Hon kunde spela komedi.

Hon visste att det inte skulle bli så svårt att ge Wilmer en vink om, att hon tog emot. Han spionerade nog på henne, den unge fyren. Hon skulle säkert få ett passande tillfälle, då hon blef frisk och kom upp -- -- --

Grefven hade åtskilliga gånger frågat henne om äfventyret på gatan. Hon hade sagt sanningen rent ut. Och grefven hade uttryckt ett artigt beklagande af det olyckliga öde, som drabbat hennes vän från barndomen, på samma gång han försökt lägga till ett skämtsamt salongssmicker, om att kandidaten naturligtvis blifvit tokig af olycklig kärlek, och att han nog inte blef den ende, som Olga kom att göra olycklig med sin skönhet och tjusningskraft.Det på samma gång hemska och veka intryck, som Olga erfarit vid igenkännandet af den omskapade kandidat Höglund, hade icke suttit länge kvar. Om också det lagt henne på sjukbädden, hade det dock icke förändrat hennes lifsåskådnings och själsstämnings sista facer. Hon resignerade kallt. Inte hade hon kunnat hjälpa, att han tagit det så hårdt; herre gud, det var han själf, som -- hon hade insett det sedan -- byggt sina planer med henne från första stund. Men han hade väl ingenting haft att fordra. Inte kunde hon förändra sina känslor och skänka bort sitt lif i betalning för några års föda och husrum i Stockholm. Han fick stå sitt kast, hon tvådde sina händer. Men det var då dumt att låta det gå så djupt till sinnes. Aldrig hade hon kunnat ana förut, att den i hennes föräldrahem så lefnadsfriske kandidaten var en sådan där blödig natur . . .

Hon önskade bara af hela sin själ, att han ville hålla sig undan, så att hon slapp att möta honom igen. Inte för att han mera skulle skrämma henne som sist, men det vore ju ändock obehagligt.

***

Den unge Wilmer, hvilken både på grund af sin faders vilja och af egen håg bestämt sig för att blifva landtbrukare och i sinom tid öfvertaga fadrens stora egendom i närheten af hufvudstaden, gick för närvarande i Stockholm och slog dank.

Han hade förmått utvärka, att han skulle få ha ledigt ett år, då han lyckats taga en god studentexamen, hvarefter han skulle företaga en längre utrikes resa, innan han började att genomgå landtbruksinstitutet.

Han skulle egentligen bo hemma, men den planen förmådde han så småningom göra om intet. Han hade sitt rum kvar från studietiden och den mesta tiden tillbrakte han i Stockholm.

Det säger sig själft, att det lif, han under dennaledighetsperiod kom att föra, ej var vidare exemplariskt och nyttigt för honom. Att gå som nybakad student, med lefnadslust och ungdomsmod i hvarje blodsdroppe, och själf få helt och hållet bestämma öfver sin tid, utan någon regelbunden sysselsättning eller några öfvervakande ögon, måste ovilkorligen leda till många frestelser och många skadliga tidsfördrif. Synnerligast då den unge studenten var af den njutningslystna och varmblodiga natur som Julius Wilmer.

Det var ett temligen vildt lif, han förde, den unge mannen. Hans »tur hos flickorna» hade naturligtvis ännu mera ökats sedan han fått sin hvita mössa, hvilken jemte krigareuniformen är något, som det kvinliga könet är svagast för; och så godt som hela sin tid tillbringade han på varietéer, guldkrogar, schweitzerier och bordeller. Hans kärleksäfventyr voro legio. Han kurtiserade med storartad framgång butiksfröknar, syflickor och till och med tjänstepigor. Han hade riktigt satt sig för att »lefva om» under detta år, då han kände frihetens ljufva sötma efter de många skolårens tvång, och han gjorde det med besked.

Hur länge hans kropp skulle stå ut med det lif, han förde, var en fråga, som icke mycket sysselsatte honom, men så mycket ifrigare funderade han på, huru han skulle kunna skaffa sig pängar till alla sina nöjen och förströelser.

Af fadren erhöll han månatligen ett visst belopp, något öfver hundra kronor, men detta räckte naturligtvis icke långt nu mera, när han endast på en supé en afton, tillsammans med några »glada» gossar och »glada» flickor, kunde förstöra en trettio kronor och mera.

Till en början hade han öfvat det systemet att gå till fadrens många förmögna bekanta i hufvudstaden och hos dem helt ogeneradt begära ett litet handlån på några dagar. »Han väntade pängar hemifrån, men de hade blifvit fördröjda af någon orsak, som han inte kunde förstå.» Till en början tyckte han att det var retfullt, men snart

blef han van vid det. På det sättet hade han i småposter af ett tiotal olika personer lånat upp en femhundra kronor, hvilka han naturligtvis för närvarande icke såg någon utsikt att kunna återbetala den minsta bråkdel utaf. Dessa källor voro ju därför snart utsinade, ty ett försök att hos samme person få låna för andra gången, utan att hafva återbetalt det förut erhållna, skulle naturligtvis misslyckas, äfven om han skulle göra ett fräckt försök.

Han måste därför se sig om efter andra utvägar. Han hade också redan pantsatt åtskilliga af sina tillhörigheter. Hans klocka och en del af hans kläder hade redan vandrat till »stampen».

Till fadren vågade han ej skrifva efter någon tillökning i månads-»reket». Denne hade icke en aning om sonens utsväfvande lefnadssätt, men om han präjades på mera pängar, skulle han kanske draga misstankar och på ett afgörande sätt hemkalla sonen.

Men Julius Wilmer kunde icke resa från Stockholm. Han var bunden fast vid dess intensivaste nöjeslif med händer och fötter. Han kunde icke lämna sina unga fästkamrater eller sina förälskade »väninnor».

Han kunde icke lämna Stockholm med mindre än han skulle med till hälften våld blifva körd därifrån.

Och till detta fans det äfven något annat än det nämda, söm bidrog. Någonting, som höll honom kvar mer än allt det andra tillsammans.

Det dvaldes i detta sköna men farliga Stockholm en ung kvinna, som under dessa sista månader, då han endast kunnat följa henne med tanken på afstånd, då han endast vid ett par särskilda tillfällen kunnat uppfånga en skymt af henne, ändock sysselsatte hans tankar mer än någon annan, ändock väckt hos honom en brinnande, oemotståndlig längtan.

Det var hon, som han vid fjorton års ålder som pensionssnärta fört in i maskeradens glittrande stoj och flirtation; det var hon, som mött honom med förakt, när han upptäckt hennes hemliga älskog; det var hon, som han

sett i järnvägskupén tillsammans med operettsångaren och i Kungsträdgården tillsammans med den, han sedermera fått veta hette grefve von Reiers; det var den sköna och lättsinniga Olga Löfborg.

Han hade följt henne och på det sättet fått veta, hvar hon residerade. Och efter den stunden drogos hans vägar oafbrutet mot det hus, i hvilket han sett henne försvinna. Han hade vid ett par tillfällen gått upp i huset. I andra våningen hade han funnit hennes visitkort på en dörr.

I hvilken eländig ställning han befann sig, tyckte han. Att stå så nära henne och dock icke våga ringa på.

Det var omöjligt, han vågade sig icke på det. Hur skulle han uppföra sig? Hvad skulle han säga? Hvad skulle han svara henne, om hon med denna dämoniskt retfulla ton, som han visste, att hon ibland kunde få fram, frågade honom, hvad han ville?

Han hade nog sett vid det där mötet att hon fortfarande föraktade honom för att han af sin svartsjuka låtit förleda sig att »skvallra» på henne. Han ångrade icke det, men han tyckte det var förargligt, då hon därför så helt och hållet vände honom ryggen.

Det var en erbarmlig situation, tyckte han! Han hade ju ändå större rättighet än någon annan, ty han hade känt henne för lång tid tillbaka, och nu stod han här i hennes farstu och skämdes som en utsparkad hund, utan att töras ge ett ljud ifrån sig.

Han kände efter i sin västficka. Där låg en hopskrynklad femma. Det var allt hvad han ägde, och det skulle dröja i fjorton dagar innan han fick några pängar hemifrån.

Och så med dessa lefnadslustiga begär i kroppen!

Han måste gå och dränka harmen öfver att han inte kunde komma in till denna kvinna, som var skönare än alla de andra och som han borde ha närmare till än alla de andra. Han måste söka upp någon af sina många kvinliga bekantskaper. De voro visserligen mycket tillmötesgående mot honom, men de kostade ändå pengar.

Fem usla kronor! Ett hotellrum och två halfvor punsch -- och så voro de slut. Sedan måste han i morgon ut på vigg igen.

Det var ett futtigt lif, han lefde! Det såg ut, som om han antingen måste fara hem och slå sig ned midt på bondlandet, åtskilliga mil från Stockholm, på en landtegendom, där det var trist och tyst som i en graf, eller att gå och dränka sig i Norrström. Hvilket utaf det var likgiltigt, det kunde vara ungefär det samma.

O Gud, hvad det retade honom, att denna dörr framför honom var stängd. Han skulle velat spränga upp den med dynamit. Han måste in, för att åtminstone få se, huru hon vräkte sig i all denna lyx och bekvämlighet, som hennes rike älskare kostat på henne.

Men hvad skulle han kunna bjuda henne, ifall han lyckades träffa henne. Hon var naturligtvis bortskämd, hon ville vältra sig i öfverflöd. Hon hade haft präktiga tillbedjare. Och han skulle inte kunna bjuda henne på en ordentlig fästsupé en gång, en sådan där, som kostar tjugofem kronor kuvertet, med första klassens champanj -- -- -- det var bäst att han gick sin väg med sin sista tillskrynklade femma i västfickan -- -- här hade han inte att göra -- --

Hvad skulle han ha tänkt och gjort, om han vetat att därinne låg föremålet för hans tankar sjuk i sin stora eksäng och lade ut planer på, huru hon lämpligast skulle kunna underrätta honom om, att han var välkommen -- --?

***

En afton vid niotiden, några dagar sedan Olga blifvit frisk och stigit upp från sjukbädden, stod en ung man i studentmössa utanför hennes tamburdörr och ringde på.

Det var Wilmer.

Han hade på morgonen fått en biljätt, som försatt honom i ett sådant tillstånd, att han en lång stund måste fundera på, antingen han var sofvande eller vaken.Den var undertecknad »Olga» -- han kände så väl igen hennes stil -- och innehöll en vänlig förfrågan, om han inte ville titta upp ett slag och se, hur hon hade det nu för tiden. Under namnet hade hon skrifvit dit sin fullständiga adress, alldeles som om hon inte kom ihåg att han hade stått på motsatta trottoaren och sett på, när grefven och hon gingo upp.

Det var Juliette, som tagit reda på att Wilmer fortfarande bodde på samma ställe som under sin studietid. Olga och modisten hade på sista tiden blifvit mycket goda vänner. Hon brukade ofta komma upp och dricka kaffe och sitta och prata. Hon var den enda, för hvilken Olga fattat något egentligt intresse och med hvilken hon kände sig hågad att öfva något vidare umgänge.

Olga hade vid ett tillfälle under det hon låg sjuk och Juliette kommit på besök helt flyktigt framkastat, att hon skulle önska träffa en person med det och det namnet. Juliette hade genast erbjudit sig att stå till tjänst med att efterhöra enligt den gamla adress, som Olga uppgaf, och då fått veta, att Wilmer fortfarande bodde kvar.

Olga hade vid denna upplysning nästan fått färg på kinderna af glädje.

Och så ville det så lyckligt till, att grefven strax efteråt kom och meddelade henne, att han måste en af dagarne resa nedåt södra Sverige i familjeangelägenheter. En kusin till honom hade dött i Malmö och han hade åtskilliga intressen att bevaka i sterbhuset.

Hon hade tagit på sig en mycken sorgsen min. Men inom sig kände hon en jublande tillfredsställelse öfver sin tur. Nu skulle hon få vara fri och ovaktad några dagar.

»Snälla du», hade hon sagt och lagt armarna smekande om hans hals, »du stannar väl icke länge borta?»

Han hade kysst henne tröstande och lofvat att köpa en öfverraskande present åt henne i Köpenhamn, som han också ämnade besöka.

»Men hör du, Gustaf, du bryr dig väl inte omflickorna i Köpenhamn. -- -- Det är farligt att släppa dig så långt», hade hon sagt med en skälmsk blick, halft på skämt och halft på allvar, som det tycktes.

»Hur kan du tro något sådant! Inte har du några skäl att vara svartsjuk», hade han sagt i munter ton.

»Men när du blir ensam då?» -- --, hade han tillagt och tagit hennes ansikte mellan sina händer och sett henne i ögonen.

Och hon hade sett på honom igen så oskyldigt och förtroendeingifvande, att han blifvit helt förvissad om, att hon var ärlig mot honom.

Så fort han gått, hade hon skrifvit en liten biljätt till Wilmer, bestämt dagen och timman, när han fick komma, och skickat tjänsteflickan till posten med den. Mot denna hade hon under den sista tiden varit så vänlig och liberal, att hon trodde sig fullkomligt kunna lita på hennes tystlåtenhet om hvad hon företog sig i grefvens frånvaro -- --

Nu stod Wilmer därutanför i farstun och väntade att blifva insläppt, medan tinningarna bultade och blodet brann i hans ådror af spänning öfver hvad hon kunde vilja honom.

Tjänsteflickan kom och öppnade.

Han såg på hennes min, att han var väntad.

»Är fröken hemma?» frågade han med låg och skälfvande röst.

»Var så god och stig på -- fröken är i salen», svarade flickan gladt och neg artigt, medan hon kastade en forskande blick på den unge, ståtlige studenten.

Han kastade af sig öfverrocken.

Flickan gick före och visade vägen. När hon öppnade dörren till salen, strömmade ett starkt ljussken ut i tamburen.

Det elegant inredda rummet var upplyst på ett briljant sätt. Alla ljusen i takkronan voro tända och tre stycken starkt lysande lampor kastade ett präktigt sken genom sina stora, kulörta skärmar.

Olga hade på ett listigt sätt beräknat att

ögonblickligen blända honom med den största effekt af ljus, trefnad och komfort, hon kunde framskaffa.

Midt i detta starka, färgade ljushaf, som lät rummets brokiga, men artistiskt ordnade lyx framträda i sin högsta glans, stod Olga själf, sträckande händerna mot honom och uttalade ett halfhögt välkommen.

Det flög förbi hans tanke en erinran om sagorna ur »Tusen och en natt». En så härlig företeelse tyckte han, att hon var, så skön föreföll hon honom och så praktfull tyckte han, att den var, denna strålande ram, som omslöt henne.

Hon stod där som en gudinna. Hon hade afsiktligt klädt sig i sin elegantaste kostym, en gulbrun sammetsklädning -- den där favoritfärgen, som klädde henne så väl. Hon var en smula dekolleterad och på den bländhvita halsen fans icke en oskön linie. I håret hade hon två gula rosor af den finaste form och färg.

Det guldskimrande hårets lockar värkade som en madonnagloria och de stora ögonen skimrade af lifslust och triumf.

Han bländades . . .

Han vågade knappt stiga på, men på samma gång kände han en svindlande lust att springa in och sluta henne i sina armar och jublande ropa: »Du är min! Detta har du gjort för min skull! Du har aldrig älskat någon annan än mig -- --»

Han stod stilla en minut i dörröppningen.

»Stig på! -- --», sade hon med ett skälmskt leende.

Han sprang fram några steg på den mjuka mattan, som svälde under hans fötter, kastade sig ned på knä framför henne, omslöt hennes kropp med sina armar och lade hufvudet mot det mjuka sammetstyget.

Han visste icke hvad han gjorde -- --

Hon reste honom upp med ett mildt våld och kysste honom som en syster på kinden.

Då slog han armen om hennes hals och kysste henne våldsamt upprepade gånger.Hon stod stilla och lät honom hållas.

»Tack för sist», sade hon. »Hur mår du nuförtiden?» frågade hon sedan.

»Du stygga, elaka -- --!» svarade han och hotade henne med fingret.

»Seså, nu glömma vi det som har varit», sade hon gladt, »hur tycker du jag har det?»

»Du bor ju som en prinsessa.»

Han såg sig omkring, beundrande.

»Vet du om, hvem som bekostat det här?» frågade hon i obesvärad ton.

»En grefve -- -- --»

Hon kunde inte hindra att hon rodnade.

»Ja, så går det, ser du.»

Nu skrattade hon högljudt.

»Det är annat än när du var på pensionen», sade han.

»Jag har haft muntert sedan dess, må du tro.»

Han såg en glimt af hetärens råa fröjd i hennes ansikte, när hon sade detta.

»Men mig sprang du ifrån» . . . framkastade han ånyo förebrående.

»Ja, ser du, jag tyckte du var en sådan pojke . . .»

»Men nu tycker du, jag är man?», sade han humoristiskt och sträckte på sig.

»Nu är du sådan jag vill ha dig?», sade hon och prässade sina läppar mot hans.

»När kör du bort mig?» frågade han och såg på henne med en blick, hvars glöd nästan förskräckte henne.

»Det får vi tala om sedan. -- -- Du kan vara lugn, så länge jag låter dig stanna -- -- kom nu, skall du få se mina andra rum.»

Hon steg upp och tog honom under armen.

Nu först märkte han att hon var i grossess. Han blef röd i synen som en förlägen skolpojke. Men hon låtsade icke märka det.

När de kommo in i sängkammarn, föll hon plötsligt in:

»Mins du den där natten, jag låg på hotellet?»Han kastade sig på knä. (Sid. 271.)Och så skrattade de hjärtligt åt det gamla minnet.

»Om jag hade råd, skulle jag ge dig en sådan här våning», sade han.

»Nu är du dum», svarade hon med den där cynismen, som kom åt henne ibland, »du kan få mig för mycket billigare.»

Och så skrattade hon som en dämon.

»Hvad du har förändrats, se'n jag sist såg dig», sade han och grep henne hårdt om lifvet.

»Nej vänta», hviskade hon, »nu skola vi äta först.»

»Och grefven?» frågade han ängsligt.

»Han har rest till Skåne.»

Därpå ringde hon på flickan att bära in téet.

NITTONDE KAPITLET.

Så hade då Wilmer ändtligen nått sitt mål.

Och han hade nått det i långt högre grad än han någonsin kunnat ana. Han förstod icke hvarifrån den kommit, denna flammande lidelse, som Olga uppenbarligen hyste för honom. Han hade icke begärt annat än att hon skulle kasta åt honom några små smulor, och hon tycktes gifva honom allt.

Hade hon under dessa år gått och i all hemlighetsfullhet gömt på sina känslor? Hade det värkligen varit ett maskeradt spel, detta förakt, hon visat honom. Hade hon kunnat vara så hungrig på det guld och det höga lefnadssätt, som hennes båda utvalda tillbedjare slösat på henne, att hon för dettas skull dödat hvarje atom af sitt innersta, värkliga tycke -- för att det sedan en gång plötsligen skulle gripa henne med hela sin intensiva kraft.

Så reflekterade han och frågade sig själf.

Men han måste slutligen besvara dessa frågor nekande. Ju längre han nu umgicks med henne, ju mera fick han klart för sig, att hennes sinnliga hänförelse ej ägde något sammanhang med slagen från hennes hjärta, detta hjärta,hvilkets veka känslor allaredan tycktes vara förbrända på hennes ödes offerbål.

Han förstod, att hon begagnade honom som en nätt liten leksak, som man för någon tid favoriserar till det yttersta, men en vacker dag kastar bort utom någon saknad. Han förstod, att hon lockat honom till sig blott af ett nyckfullt begär efter att kunna med ett hemligt och ömt kärleksäfventyr reta upp sina närver, som höllo på att förslappas i det något cirklade umgänget med hennes förnäme beskyddare.

Men hvad gjorde det honom. Han behandlade henne som om hon varit dödligt förälskad i honom. Han uppträdde fordrande och djärft. Han tvingade henne att våga det yttersta för att ge honom bevis på dessa varma känslor, som hon ville inbilla honom att hon ägde. Han lät ständigt förstå, att för honom var grefven en obetydlig bisak, hvars plånbok hon obehindradt kunde få länsa, men som hon för rästen skulle försöka att hålla på afstånd så mycket det var möjligt.

Och hon fann sig med en nästan naiv förtjusning i detta hans sätt att gå tillväga. Det var just så, hon hade önskat det. Hon hade behöft detta nya uppslag i sin tillvaro för att icke i ett trist ögonblick rymma ifrån alltsammans.

Hvilka dagar af spänning och uppfinningsförmåga blef det icke, när grefven kom hem från sin Skåne-resa! Det gälde att icke låta honom få den minsta aning om, hvad som tilldrog sig hos Olga, när han var frånvarande; ty hon insåg, att han skulle bli vild af svartsjuka, om han i minsta grad anade, att han ej fick ensam rå om henne, henne, som han måhända kostat på mer än någon af sina föregående.

Hennes möten med Wilmer måste ske midt på dagen. Dock hände det nu oftare än förr att grefven var borta under kvällarna och nätterna. Hon måste anstränga sig till det yttersta för att med alla möjliga knep locka ur honom en uppgift om, när han ej var att vänta, men

obesväradt och ointresseradt, så att han ingenting misstänkte.

Oftast brukade Wilmer komma till henne om morgnarna vid tiotiden, när grefven lämnat henne för att taga sin vanliga morgonridt. Hon låg kvar och inväntade honom. Han lade sig på platsen bredvid henne, där det ännu var varmt efter den förre. Och så kunde de ligga i långa stunder och skratta och gyckla öfver honom, som de bedrogo och hvilken nyss hade legat på hennes mjällhvita arm. Hon talade om, huru ömt hon bedt honom stanna kvar, fastän hon hållit på att bli utom sig af otålighet öfver hans påhängsenhet att ligga där så länge.

Den, som under denna tid utgjorde hennes trogna lifvakt, var tjänsteflickan, i hvilken hon funnit en särdeles vaksam och förståndig hjälparinna. Wilmer och hon hade öfverenskommit om ett tecken utanpå tamburdörren, en liten fyrkantig hvit lapp, som placerades på en obemärkt plats. Fans lappen där, var grefven gången, och Wilmer kunde ogeneradt ringa på; syntes icke lappen till, fick han vänta så länge. Det var pigan, som samvetsgrant skötte signaleringen.

I sin otålighet brukade han ofta få gå förgäfves. Det hände ibland om morgnarna, att lappen inte fans där förrän fjärde eller femte gången, som han var uppe i farstun. När han då ändtligen slapp in, kunde han visa en i hög grad misslynt min och till hälften småträta på Olga för att hon inte kunde ställa om, att han ej behöfde gå och vänta hela förmiddagarna. Och hon bad honom så ödmjukt om förlåtelse, sade någonting om »den där odräglige karlen, som envisades att ligga kvar om morgnarna -- det kunde väl vara nog, att hon fick ha honom hela nätterna» och sökte med de ömmaste smekningar få bort hans misslynthet.

Ett par gånger hade han mött grefven, när denne gick ner, i trappan. Han kunde ju vara säker på, att den afskedade älskaren icke kände den väntade, men han hade

inte kunnat hjälpa, att han rodnat starkt. Han hade sjukt samvete.

Wilmer var värkligt svartsjuk på sin förmögne rival. Han hatade honom därför att det var han, som gaf Olga detta, hvilket han önskade att hon skulle ha honom själf att tacka för. Han ville haft honom fullständigt bort, om detta icke varit alldeles omöjligt. Men stötte de samman som medvetna motståndare någon gång, då skulle han kunna mörda honom i sitt raseri.

Ty han dyrkade Olga nu lika mycket som förr, ja kanske ännu mera. Hon var hans absoluta, ljusomstrålade ideal af all kvinlig skönhet och af alla kvinliga passioners dårande behag. Han hade öfvergifvit alla de andra. Deras ansikten hade fördunklats inför Olgas fina, bleka profil, deras koketteri förbleknat inför hennes raffinerade älskogsspel. Hon ägde hans tanke hvarje minut, hon hade eröfrat hela hans väsen. Om nätterna låg han ensam hemma hos sig och drömde om henne, om dagarna firade han kärleksfäster i hennes våning.

De hade förutsett alla eventualiteter.

Det fans emellan köket och tamburen en stor garderob, där Olga förvarade det viktigaste af sina toaletter. Där hade de på golfvet lagt filtar och kuddar. Det var öfverenskommet att Wilmer skulle taga sin tillflykt dit, ifall de skulle blifva öfverraskade af grefven eller någon annan, som de fruktade. En gång hade han också fått ligga där inne i öfver två timmar. Det var en gång då grefven alldeles oförberedt kommit upp ett slag på middagen.

Juliette hade Olga vigt in i hemligheten. Hon hade bara skrattat med glaskulorna och sagt några rättvisans ord, om hur bra hon tyckte det var, »när vi kunde lura männerna, de, som eljes alltid bruka lura oss.» Hon brann af otålighet att blifva presenterad för den unge studenten. Olga hade lofvat att ställa om så de sammanträffade ibland.

Detta hade också flera gånger skett. När Olga och Wilmer ätit frukost vid ett-tiden -- hon bjöd honom nästan

regelbundet på frukost -- brukade Juliette komma upp. Hon hade en särskild lång ringning, så att de innevarande icke behöfde blifva ängsliga för hvem det var. Olga tog fram vin och så kunde de sitta i timtal och språka och skämta.

På Wilmer hade hans förbindelse med Olga i en viss riktning ej haft något dåligt inflytande. Han hade nästan fullständigt dragit sig ifrån sitt förra utelif. Olga upptog så hela hans själslif, att han icke behöfde någon annan eller något annat. Hans ekonomi hade därför börjat att repareras en smula. Han behöfde aldrig kosta på Olga någonting, hon hade sagt det bestämdt, ty hon förstod, att han var i trångmål. Här var det hon, som gaf, fullständigt och frivilligt. Hon hade till och med erbjudit sig att låna honom en mindre summa en gång. Han hade bestämdt nekat att taga emot den, men hon hade i öfversvallande välvilja tvingat honom därtill. Först hade han tyckt, att det var försmädligt, men när han nästa gång behöfde mynt, gick han länge och funderade på, om icke han skulle kunna be henne, att hon hjälpte honom en gång till.

***

Det var med en oerhörd tillfredsställelse, som Brun hade läst den uppseendeväckande tidningsartikeln »Ett drama på Regeringsgatan». Det riktigt sjöd af glädje inom honom, och hans läppar drogo sig till ett triumferande leende. Det var just på den vägen, han skulle hämnas den smälek, de tillfogat honom, dessa bägge. Det gick till och med bättre än han beräknat.

När han samma dag kom på teatern, hade man allmänt talat om den sensationella händelsen och undrat om den värkligen var sann eller blott en tidningsanka.

»Jag har hört det berättas af en, som åsåg uppträdet», hade han svarat med en öfvertygande min.

Han visste ju så väl, att det måste ha tillgått just pådet sättet, så att en dylik liten osanning kunde han nog utan några samvetsskruppler göra sig skyldig till.

»Har du?» hade man frågat och skockat sig omkring honom för att få höra några detaljer, som inte stod i tidningen. Och han hade småskrattande diktat upp en hel del småsaker ur sin fantasi.

»Sa' han 'sköka' åt henne?»

»Jojomen, det hade hörts långt på gatan, han hade skrikit riktigt hårdt», hade han svarat.

»Nå vet du, hvilka det var?» hade man frågat vidare.

»Naturligtvis», hade han svarat med en öfverlägsen min öfver att han var så väl underrättad, »det var en grefve von Reiers och hans vackra älskarinna . . .»

Det var just det, han ville ha ut. De skulle sättas på det smygande skvallrets och skandalens skampåle. Det skulle bli hans väl beräknade hämnd.

Och han lyckades därmed. Namnen flögo snart öfver hufvudstaden och öfverallt gjordes de till föremål för gyckel och spydigheter.

Det var Brun, som hade haft trådarna i sin hand.

Han hade betalt en detektivpolis för att denne skulle taga reda på, hvart den tokige kandidaten höll hus. Detektiven hade också lyckats att få reda på hans adress. Han hade hyrt sig ett litet enskildt möbleradt rum långt ute på Söder.

En dag hade skådespelarn tagit en droska och rest ut till honom. Han hade haft nog tur att träffa honom hemma.

Till en början hade kandidaten visat sig absolut afvisande. Han hade bara gått och mumlat argsinnigt för sig själf och alltför tydligt visat, att han inte ville inlåta sig i några som hälst resonnemanger.

Men skådespelarn hade förstått att taga honom från den lämpliga sidan. Han hade utan att låta sig störa oafbrutet pratat hit och dit, tills han slutligen fann några ord, som ryckte den tokiges uppmärksamhet till sig. Detgälde, att man borde söka rädda Olga från hennes förnedrade ställning.

»En utaf oss borde taga och gifta sig med henne», hade han sagt i en mycket allvarlig ton.

Och då hade kandidaten sett på honom med en genomborrande blick.

När han så fick hans uppmärksamhet, hade han hetsat upp honom allt vidare.

»Gå till henne», hade han sagt, »ställ er nedanför trappan och passa på henne en gång, när hon skall gå ut eller in. Spring fram . . . grip henne i armen och skrik henne i örat, så hon hör det: 'Mig måste du följa med, ty det är jag, som vill dig väl’ . . . eller något dylikt. Gör det», hade han sagt med ett allvarligt deltagande tonfall och med hela den dramatiska klang, hans röst var mäktig, och som droppvis drypit sig in som smält vax i dårens föreställning, »och Ni skall fylla en stor och vacker mission . . .»

Den andre hade inte svarat ett ord. Han hade endast stått och betraktat den talande en lång, lång stund. Och han tycktes ha fattat ett energiskt beslut, som med lugn styrka återspeglade sig i hans annars så oroliga ögon.

När Brun kommit ned på gatan, hade hela hans ansikte strålat af en djefvulsk skadeglädje. Han var nöjd med sig själf. Hans dramatiska uppträdande hade till och med betvingat en dåre. Han hade vunnit en slags scenisk triumf af främsta slag. Det var kanske den duktigaste roll han spelat någon gång. Han var öfvertygad om att han vunnit sitt mål. Den sluskige tokern skulle antasta Olga -- -- han var säker därpå. Han hade gett honom en impuls, som skulle tvinga sig fram till handling.

Vi ha också sett, att hans förmodan var riktig. Hetsad af Bruns besök, hade den stackars kandidaten bevakat gatan omkring Olgas hus i flera dagar, och när hon en dag kom åkande i sitt fina sällskap, hade han ryckt fram och angripit henne -- -- --Brun hade endast räknat ut, som i det föregående är sagdt, att genom sin plan ställa till en privat skandal och störa Olgas »lugnt -- han hade icke kunnat förmoda eller vågat hoppas, att det skulle komma i tidningarna.

Men när det gjort detta, när en smart notisjägare af en slump varit i närheten och genast burit fram det till en känd notistidning, då hade hans seger blifvit långt fullständigare, och då fick han ögonblickligen fast i den tanken att låta tungornas giftiga makt föra den intressanta händelsen vidare. Och hufvudsakligast från hans teaters kulisser flög därför grefve von Reiers' och Olgas namn ut till kaféerna, promenaderna och sladdrets mångtaliga sällskapskretsar.

Olga hade icke mycket ondt af det, hon vistades nästan ständigt inne, men Juliette bar fram till henne underrättelsen om, huru man sysselsatte sig ute i staden med hvad som skett utanför hennes bostad.

Hon ryckte på axlarna åt det.

»Låt dem skvallra», sade hon, »det rör inte mig.»

Och strax därpå kom hennes nya förbindelse med Wilmer och undanträngde med sina pikanta sidor alla andra tankar.

Obehagligare berörd utaf det var grefven. Han hörde hviskningarna rundt omkring sig och förstod, hur skvallret ansträngde sig för att göra honom -- den till samhällsställningen mest framskjutne -- till hjälte i en skandalhistoria, hvars dyningar skulle kunna gå öfver hans namn och familj. Förargligheten af att på det sättet blifva offentligen omtalad var det också, som hufvudsakligast bidragit till att han gjort sin sydliga resa, fastän han inför Olga framstält en biomständighet som den egentliga och enda orsaken. Han hoppades att dämpa pratet, om han försvann under någon tid.

Aldrig ett ögonblick drog han någon misstanke, att den vridne kandidaten hade någon pådrifvare i sitt oförsynta, skandalösa uppträdande mot Olga. Han var öfvertygad om, att denne handlat af fullkomligt eget initiativför att efter sin rubbade hjärnas plan taga hämnd på den kvinna, som genom sitt handlingssätt gifvit nådestöten åt hans förstånd och lifsglädje. Han kände ju till hans historia, Olga hade redogjort för den.

Han drog emellertid den slutsatsen, att den obehaglige karlen ej skulle nöja sig med det skedda utan återkomma vid lämpligt tillfälle. Han hade frågat Olga, hvad hon trodde därom och äfven hon hade haft samma mening. Men hon hade ryst vid tanken på att åter blifva angripen af denna trashank, som en gång varit hennes bäste vän.

Grefven hade emellertid fattat beslutet, att vid sin hemkomst underrätta polismakten -- han var personligen bekant med polisens ledande män -- om så pass många detaljer af saken, som voro nödvändiga, samt ombedja, att de på Regeringsgatan vid Olgas hus patrullerande konstaplarna fingo ha ett vaksamt öga på trakten och söka på lämpligt sätt och i god tid undanskaffa den där vagabonden -- han beskref hans utseende, det hade inbränt sig äfven i grefvens minne -- ifall han händelsevis skulle uppenbara sig ännu en gång. Grefve von Reiers hade med sin förmögenhet tillräcklig pondus för att en dylik begäran skulle till fullo respekteras.

Till Olga nämde han ingenting om detta, han var så hänsynsfull, att han ej ville underrätta henne om, att han stälde hennes barndomsvän under en polisuppsikt, hvilken utan tvifvel skulle leda dithän, om han ännu en gång lät höra af sig som sist, att han blef inspärrad på ett hospital eller en försörjningsinrättning. Men när han kom hem från sin resa satte han tanken i värkställighet och bemöttes också med en bifallande aktning, hvarefter han ansåg sig ha tämligen väl skyddat Olga för ett nytt öfverfall.

***

Poliskonstaplarna, som patrullerade på Regeringsgatan måtte emellertid haft en tämligen svag vilja att upptäcka »tokige doktorn» med paraplyet, ty åtta dagar hadeicke förflutit förrän han infann sig på sin vanliga plats utanför Olgas port.

Han stod där icke länge, men det gick dock ingen dag därefter, då han icke strök förbi och kikade uppåt fönstren.

Hvad ville han?

Han ville ånyo träffa henne, han ville ånyo säga henne, hvad hon var för en, och fordra att hon skulle följa med honom bort från detta skökonäste, där hon dvaldes.

Vi sågo, att han vid slutet af den händelse, som tidningen benämde »dramat på Regeringsgatan», fattades af en förlamande reaktion efter sitt nyss förut så vilda framryckande. När folkhopen samlats och han sett Olgas vanmakt, hade han plötsligt fått en känsla af feghet och rädsla, som han omöjligen kunde motstå, och därför sökt att obemärkt komma undan. I en veckas tid hade denna skygga feghet varat, men sedan hade han repat mod. Han hade återtagit sina vanliga promenader och åter börjat rufva öfver Olga och hennes förhållanden.

När han en dag kom hem och öppnade dörren, föll ett visitkort ned på golfvet, hvilket suttit instuckit i dörrspringan.

Han kastade en blick på det med en sorglös likgiltighet. Då han läst första raden fattades han emellertid af en viss nyfikenhet.

Det var skådespelarns visitkort. På dess baksida stod följande, skrifvet med blyerts:

»Glöm inte, att Ni till hvad pris som hälst måste rycka den unga kvinnan ur den samvetslöse grefvens klor! Glöm inte er plikt! Ni har en mission att fylla! Ansträng er till det yttersta. Ni var ej hemma, då jag sökte er, men vi träffas en annan gång.»

På det sättet gycklade den sluge aktören med den sinnesrubbade kandidaten.

Men den sistnämde tog det ej som gyckel. Det var ett starkt värkande gift, som dröps i hans själ. Det satte hans sinnes vågor i svallning, det göt olja på den

hämndens och förtrytelsens eld, som ånyo började flamma upp inom honom. Det eggade och sporrade honom att ånyo söka få träffa henne, att få slunga några dömande ord i ansiktet på henne och som en skräckinjagande vålnad träda emellan henne och hennes köpare.

En sådan värkan hade också Brun beräknat. Han skulle nog veta att fullfölja sina hämndplaner. Den tokige hade just kommit lagom för att blifva hans värktyg.

Som sagdt, kandidaten började ånyo uppehålla sig i närheten af Olgas bostad.

Men det tycktes vara omöjligt för honom att få syn på henne. Icke en enda gång hade han sett henne gå ut eller in, fastän flera dagar förflutit.

Då beslöt han sig en förmiddag att uppsöka den syndiga fågeln med de vackra fjädrarna i dess eget bo. Hans vanliga skygghet hade hitintills hindrat honom härifrån, han hade haft en betvingande rädsla för att lämna gatans fria område, men hans längtan efter att få träffa Olga blef till sist så helt dominerande, att det undanträngde alla andra känslor och själsstämningar.

Med smygande steg och lurande blickar gick han uppför trappan från gatan. Han kastade en misstrogen blick tillbaka, alldeles som om han väntat, att någon skulle komma och våldsamt draga honom dit ut igen.

Därpå började han ånyo stiga framåt. Han såg ut som en tjuf, som var på språng efter byte.

När han kom upp i första våningen gick han från dörr till dörr. Där fans icke det namn, han sökte.

I det samma kom en af hyresgästerna och gick nedför trappan. Kandidaten kröp hastigt in i ett hörn. Han tycktes vilja dölja sig. Den andre betraktade honom med misstänksamma blickar.

Så fort han blef ensam igen, smög han sig uppåt. I andra våningen såg han på ett visitkort: Olga Löfborg. Det stod där i guldbokstäfver på ett blankt litet kort.

Det var alltså här, den greflige röfvaren höll henne fången.

Den likgiltighet för yttre ting, som annars vanligtvis gaf det slöa uttrycket åt hans ansikte, var i ett ögonblick försvunnet. Hvarje muskel i hans ansikte förvreds i otämdt raseri. »Ni har en mission att fylla! Ansträng er till det yttersta» -- det var skådespelarns ord, de ringde i hans öron som stormklockors ljud och piskade hans hjärna.

Utan att ett ögonblick besinna sig lade han tummen till den elektriska knappen och tryckte till med en fart och en styrka, som om han ville spränga ringledningen -- --

Wilmer hade kommit för en timma sedan. Olga hade då redan varit uppstigen och gått omkring och ordnat i rummen, iklädd sin eleganta morgonrock.

De hade genast slagit sig ned vid frukostbordet, som stod iordningdukadt, väntande på Olgas unge gratiskurtisör.

»Har han varit hos dig i natt?» hade Wilmer frågat.

»Ja, naturligtvis! Han tråkar ut mig med sin efterhängsamhet», hade Olga svarat med en gäspning.

Wilmer satte just skeden med obesvärad glupskhet i en läcker skinkomelett, som Olga räckte honom, då den förfärliga ringningen ljöd som ett åskslag genom våningen. Olga blef så förskräckt, att hon släppte fatet, som föll pladask på duken, och Wilmer flög upp från stolen, tagande ett par steg mot köket, där den räddande garderoben var belägen.

»Hvem f--n kan det vara», sade han argt och missnöjdt öfver att bli afbruten i sin behagliga sysselsättning, »det är väl aldrig grefven, som behagar skrämma folk på det här sättet.»

Olga hade blifvit mycket blek. Hon svarade ingenting, hon funderade några ögonblick. Hon sökte att finna någon utgångspunkt för ett antagande, hvem det kunde vara, som på detta lika ovanliga som ogrannlaga sätt signalerade sin ankomst.

Som en ingifvelse såg hon kandidatens skräckinjagande drag framför sig i fantasien. Det var naturligtvisgalningen, som ånyo trängde sig på henne. Hvilken annan kunde det vara, som uppträdde på detta brutala sätt.

»Var stilla, jag anar hvem det är... det är inte grefven», kastade hon hastigt fram åt Wilmer och skyndade ut i köket för att förbjuda tjänsteflickan att gå och öppna.

Men hon kom för sent. Hon hörde redan tamburdörren öppnas och ögonblicket därefter hörde hon ett störande oväsen ute i tamburen. Det var pigan, som ville hindra den sluskige mannen att stiga på, hvilket denne under orediga ord, lågande blickar och häftiga åtbörder fordrade att få göra.

Olga stod i val och kval, huruvida hon skulle gå ut eller ej. Hon kunde inte låta oväsendet, som blifvit allt högljuddare, fortfara, men hon drog sig oerhördt för att ånyo stöta samman med den besynnerlige mannen.

»Jag skall in . . . jag skall tala med den lastfulla varelsen», hörde hon en hes, genomträngande röst.

Hon kände en rysning genomfara sig. Var det himlen själf, som straffande sände denne olycklige man?

Hon började att frysa, så att tänderna skallrade.

»Hvad är Ni för en galning . . . skäms Ni inte . . . gå genast er väg, annars skall Ni få med polisen att göra . . .» hörde hon tjänsteflickan ropa.

Det lät som om de brottats därute. Hon kunde omöjligen låta det få fortfara.

Wilmer kom efter henne. Han såg pä henne med en frågande blick som om han begärt en befallning från henne, antingen han skulle gömma sig eller gå ut och hjälpa till i korridoren.

Olga förstod hans tysta fråga.

»Var du stilla», sade hon, »jag går ut själf. Jag anar hvem det är, som ställer till det här spektaklet.»

Hon öppnade dörren. Det var en syn, hon såg, som under andra förhållanden skulle värkat utomordentligt komisk, men som nu för henne tedde sig allt annat än roande.

Den manhaftiga tjänsteflickan hade fattat kandidateni kragen och sköt honom af alla krafter bakåt. Fastän han ej var klok, tycktes han dock anse det under sin värdighet att på något sätt gå anfallsvis till väga mot sin kjortelbeklädda motståndarinna. Han inskränkte sig till att endast parera hennes anfall.

Utanför dörren hade hon emellertid ej fått honom. Han hade fattat ett riktigt krampaktigt tag i dörrposten, och där han stod, var han omöjlig att rubba.

När pigan hörde dörren gå, vände hon hufvudet mot densamma. Då hon såg, att det var Olga, som kom ut, släppte hon genast sitt handfasta grepp i kragen och skrek med gäll stämma, pustande af ansträngningen:

»Det är en karl, som är tokig . . . Han säger, att han skall in och slå fröken . . .»

Olga ryckte till. Slå henne? Var det på det sättet, som den stackars kandidaten ville hämnas på henne? Var han så hätsk i sin förnuftslösa vrede, att han med våldshandlingar ville gå henne inpå lifvet?

Hon tog ett steg framåt.

Hon sade inte ett ord, hon stod stilla och endast betraktade honom skarpt. Det såg ut, som om hon velat betvinga hans våldsamhet med skärpan från de stora ögonen, liksom djurtämjerskan tvingar tigern till lydnad med styrkan af sin blick. Hon var så blek som om hvarje blodsdroppe flytt från hennes ansikte.

Äfven kandidaten hade tagit ett par steg mot henne, men när han mötte hennes blick stannade han -- som ett tämdt vilddjur.

Så stodo de en lång stund midt emot hvarandra, seende hvarandra i ögonen.

Tjänstepigan hade dragit sig bakom Olga och betraktade den för henne oförklarliga situationen med en gränslös förvåning.

Olga insåg, att hon måste säga någonting. Med hvad?

Och skulle hon, som förr, säga du åt denna trasiga gestalt med sitt rufsiga skägg och sina smutsiga anletsdrag?»Gå!»

Det var allt, hvad hon förmådde framstamma. Hennes blick blef bedjande, då hon uttalade detta enda ord, och det låg också mera en bön än en befallning i hennes ton.

Men på kandidaten värkade det som ett piskslag. Det bröt i sekunden den förlamning, som Olgas ögon försatt honom uti, och dref åter den hämndgiriga och hatfulla vilddjursnaturen fram i hans viljekraft.

Han lyfte sitt gamla paraply, som han alltjämt hållit i handen, högt i luften och kastade det med våldsam fart framför hennes fötter.

»Nej, du onda kvinna, jag går inte härifrån . . . förrän du följer med», skrek han, under det att ögonen glödde af raseri.

När paraplyet med en stark smäll slog mot golfvet, hade Olga blifvit förfärligt rädd och gifvit till ett högt rop af skrämsel. Vid hans hotfulla ord stegrades hennes rädsla ännu mera, och hon kände hela sitt mod och sin behärskning totalt försvinna.

Hon vände sig hastigt om, stötte undan pigan och flyktade inåt rummen som en af jägaren förföljd fågel.

Stora tårar fylde hennes ögon, hon kunde icke hindra, att de tvingade sig fram mot hennes vilja. Hon skulle kunna ha varit stark inför hvilken annan person och i hvilken annan ställning som hälst, men när hon såg denne rasande man med sitt simpla yttre och erinrade sig i barndomsminnenas romantiska belysning hvad han förut varit och hvad de varit för hvarandra, så öfvergaf sinnesnärvaron henne och hon kände en vemodig, kväfvande känsla gripa som en hand af järn omkring hjärtat.

När kandidaten såg, att hon äfven denna gång blef rädd för honom och när han hörde henne där inifrån uppgifva några starka snyftningar, tycktes det utöfva samma inflytande på honom som när rofdjuret luktar blod. Han blef icke blödig och feg som nere på gatan, då han såg en mängd nyfikna blickar omkring sig. Han började kännaen hänsynslös åtrå efter att trampa ned i stoftet denna kvinna, som snyftade därinne. Han började känna ett roflystet, vildt begär efter att få se henne bada i tårar och kvidande bedja honom, den förorättade hämnaren, om förskoning.

Han rusade in efter henne med gnisslande tänder och fradga mellan de bleka läpparna.

Den förskrämda tjänsteflickan sökte att fatta honom i armen.

»Hvad tänker Ni göra, människa?» ropade hon.

Men han slängde handlöst undan henne med en styrka, som vreden nu stegrat till en omänsklig grad, och stod snart intill Olga med knutna händer, färdig att slå till.

Olga såg på honom med en blick, som var stel af förskräckelse. Hon vände hufvudet än åt det ena hållet och än åt det andra liksom för att upptäcka någon tillflyktsort ur sin gräsliga klämma.

I det samma visade sig Wilmer i dörren. Han hade förut hållit sig undan i en vrå och endast varit en tyst åskådare till uppträdet. Men när han såg den af honom okände, rasande mannen färdig att låta sina knutna händer falla ned på den kvinna, hvilken nu var hans hängifna älskarinna, dref honom både hans heder och hans känsla att söka beskydda henne.

När Olga fick syn på honom, föreföll det, som om hon i sin starka sinnesrörelse för några ögonblick glömt bort, att han fans hos henne, men att hon nu tog det som en skickelse af försynen och kände en varm glädje öfver, att han kom som en räddare.

»Julius . . . hjälp mig . . .»

Det lät som ett nödrop från en, som håller på att drunkna.

Den unge mannen kände sitt hjärta vibrera af glädje och manlig stolthet, när han hörde den vackra flickan med ögonen våta af tårar och med darrande röst anropa honom om hjälp.

Innan kandidaten ens hann att vända sig mot sin nyemotståndare, hade Wilmer sprungit fram och slagit sina armar om kandidatens. Han beräknade att på det sättet binda hans motståndskraft och draga honom bakåt från Olgas granskap.

Men den unge studenten hade i sin hjältemodiga ifver troligen icke beräknat, att han hade att göra med en dåre, som i sitt vilda raseri utvecklade en långt större styrka än en vanlig människa.

Med ett enda ryck hade kandidaten befriat sig från den anfallande och vändt sig med ansiktet mot denne.

I den blick, med hvilken han mätte Wilmer, låg i första ögonblicket mera förvåning än vrede. Den stridslystne studenten kunde därför icke genast få en uppfattning af sinnesbeskaffenheten hos den, som han angripit. Han förstod icke, att det var en man, som i sin virrighet, i sin lifsförtviflan och i sitt till en förfärande grad uppdrifna raseri mera liknade ett blodtörstigt vilddjur än en människa.

Och på grund af denna sin okunnighet samt för att visa Olga, att han ägde mod, gick han ännu en gång kandidaten in på lifvet och sökte ånyo fatta honom i armarna för att vräka ut honom.

Olga hade lagt båda händerna på en stolskarm och inväntade med skälfvande oro, hur den ojämna striden skulle utfalla. Hon tänkte ett ögonblick att ropa på pigan att gå efter polis, men hon insåg att det blef en förfärlig skandal.

När kandidaten betraktat Wilmer några sekunder, hväste han, medan ansiktet förvreds af ett sataniskt löje:

»Kommer du från sängkammarn . . . hva’ . . . hur många har hon . . .?»

Då han märkte att Wilmer ånyo anföll honom, syntes han anfäktas af ett ännu vildare lynne än förut.

Han var hemsk att skåda. Den hvita fradgan rann från mungiporna, ögonen tycktes vilja kasta sig ut från sina hålor och kroppen buktade sig som på tigern, när han är färdig att taga språnget.Olga såg att hans smala, smutsiga fingrar trefvade i en af byxfickorna.

Hon genombäfvades af en ryslig aning; hon kände, hur kallsvetten trängde sig ut i porerna. Hon ville rusa fram, men benen nekade att göra tjänst . . .

Kandidaten hade dragit fram en stor slidknif. De seniga fingrarna omslöto skaftet som ormar. Bladet glänste som om det varit nyslipadt.

Wilmer tog några steg bakåt. Han hade blifvit gulblek i ansiktet som ett lik och ögonen betraktade knifbladet med ett uttryck, hvars fasa trotsar hvarje beskrifning.

»Han mördar mig!» stammade han, »Olga . . . rädda . . .»

Olga tog ett par steg och kastade sig framstupa för att omfatta den galnes ben.

Men hon kom för sent.

Förd af den »tokige doktorns» af vreden styrda arm hade ett långt stycke af knifbladet redan begraft sig i Wilmers bröst.

Med ett fasansfullt skri hade han sjunkit ned på den dyrbara mattan, å hvilken blodet rann från han kläder.

Pigan, som blifvit halft från vettet af förskräckelse, hade emellertid instinktmessigt sprungit ut i förstugan och slagit alarm. »Hjälp, hjälp . . . de mörda . . .» hade hon skrikit med full hals.

Både nedifrån och uppifrån de olika våningarna strömmade folk till med nyfikna och förskrämda ansikten.

Några af de besinningsfullaste karlarna rusade in, dit den vettskrämda tjänstflickan pekade. De sågo en syn, som de aldrig glömde.

I det eleganta rummet hade ett förfärligt drama utspelats. Det sågo de.

Iklädd en dyrbar morgonrock och med utslaget hår låg en ung kvinna framstupa på mattan. Ett par fot från henne låg en sprättigt klädd ung man, likblek och med kläderna genomdränkta af blod, dragande tunga, korta andedrag. Midt emellan dem stod en ruskigt kläddmansperson med en blodig slidknif i handen. Hans ansikte var pregladt af det retade vansinnets hemska vrede och i ögonen lästes en egendomlig tillfredsställelse öfver en medvetet utförd bragd -- --

Hetsad af skådespelarns listiga ord hade »tokige doktorn» ändtligen fått släcka sin glödande hämnd i blod.

Men den träffade den jämförelsevis oskyldigaste.

Knifven var ämnad åt Olga -- skökan -- eller åt grefven -- kvinnoröfvaren --, men ödet ville, att dess klinga skulle träffa den unge studenten, som hon lockat till sig och som den vansinnige mördaren sett för första gången.

Det var från detta offer, som nu vred sig i dödskampen, som kandidat Höglund en gång mottagit brefvet, hvilket förde honom in i aktören Bruns sängkammare.

Det hade händt mycket sedan dess -- -- --

TJUGONDE KAPITLET.

Den uppskakande händelse, som utspelats en förmiddag vid tolftiden i den sköna mätressens våning, stod redan utförligt omtalad samma dag i hufvudstadens aftontidningar.

Alla namn voro uppgifna enligt polisrapporten. Där stod, att mördaren var häktad och att han tydligen var mindre vetande. Där stod namnet på den dam, som disponerade våningen, och att hon icke hade något bestämdt yrke, men att hon dock ej var något hos polisen antecknadt fruntimmer. Där stod, att den mördade var en ung student, son till en godsegare i Stockholmstrakten, och att han aflidit en kort stund efter läkarens ankomst, oaktadt de största ansträngningar gjorts för att rädda honom.

Grefve von Reiers åt denna dag sin middag ute i staden. Tillsammans med sin kusin, den spirituelle baron Vahlenstjerna, en af gästerna, som vi minnas, vid Olgas första bjudning, hade han beslutat sig för att spisa å Grand Hotell, där det för dagen var taffelmusik.

De båda distinguerade herrarne slogo sig ned vid ettaf fönstren. En af kyparna kom och öfverräckte med en djup bugning matsedeln.

Efter att en längre stund ha studerat de olika maträtterna -- Vahlenstjerna var en riktig gourmet -- gåfvo de kyparen hvar sin order och stego sedan upp för att taga bränvinsbordets variationer i skärskådande.

Just som de gingo tillbaka för att åter slå sig ned på sina platser vid fönstret, hörde de en för dem okänd herre yttra till en dam, som var i hans sällskap:

»Det var en hemsk ogärning . . .»

»Ja, nu skola de få någonting att prata om», inföll damen.

»Hvad t--n var det, som de talade om; har du hört någonting, som skett?» frågade baron Vahlenstjerna, i det han gjorde ett snitt i fågelsteken, som kyparn framsatt, för att känna, om den var acceptabel. Han åt aldrig soppor, för sådana hade han i allmänhet en panisk förskräckelse.

»Nej, sannerligen jag det hört. Jag förmodar, att det är en liten skandalhistoria igen», svarade grefven med ett ironiskt skratt.

Baron Vahlenstjerna förstod, att han syftade på den där tidningshistorien om honom själf, och inföll skrattande:

»Måtte de bara den här gången ha satt ut namnen, så att det blir riktigt njutbart.»

Snart hade de glömt bort hela saken och fördjupade sig med intresseradt välbehag i kökets läckerheter, endast då och då bytande några lätta repliker.

»Nå, din lilla charmanta 'grefvinna', hon mår förträffligt, hoppas jag?» frågade baronen med pikant tonfall.

En svag skiftning i rödt for öfver grefvens ansikte -- han tänkte på Olgas hafvandeskap, i hvilket han själf icke hade någon del, och hvilket han sökt hemlighålla för sina manliga vänner genom att på sista tiden alldeles uraktlåta att invitera dem till henne. Hans rodnad var dock så flyktig, att baronen ej märkte den.

»Förträffligt», svarade han i likgiltig ton.När de slutat måltiden, gingo de in i kaféet för att dricka kaffe.

»Skaffa mig en aftontidning», bad grefven serveringsfröken och klappade henne förtroligt på handen.

Han fick genast det begärda.

Nonschalant vecklade han upp det stora tidningsbladet för att genom en öfverskådande blick taga reda på, ifall där fans något af så pass stort intresse, att det kunde vara värdt taga del utaf.

Nästan ögonblickligen föllo hans ögon på en artikel, inskjuten på en framträdande plats, som i feta stilar bar följande öfverskrift:

Ett uppseendeväckande mord i hufvudstaden.

-- -- --

»Aha», afbröt han läsningen, i det han vände sig mot baronen, »där ha vi ju, hvad vi sökte.»

»Hvad handlar det om?» frågade baronen.

»Jag skall se efter . . . rubriken är åtminstone rafflande», svarade grefven nästan litet muntert och fäste ånyo blicken på tidningsartikeln.

Han hade icke läst många rader, förrän han undergick en förvandling så plötslig och stark, att hela hans varelse berördes därutaf.

»Hvad går åt dig?» frågade baronen och betraktade honom med den mest oerhörda förvåning.

Han hade blifvit blåsprängd i ansiktet, munnen fick ett drag, som uttryckte någonting mellan den största sorg och den största vrede, och händerna skälfde, så att tidningspapperet fladdrade som om det berörts af vindkastningar.

»Det är inte möjligt -- -- det måste vara en dikt», hviskade han fram med förvriden stämma, under det han lät tidningen falla till golfvet och stirrade framför sig med frånvarande blick.

»Hvad är det, hvad har händt?» frågade baronen och ryckte tidningen till sig.Han läste några rader. Det var beskrifningen på mordet i vackra Olgas eleganta sal. Hvarje namn stod utsatt, gatans namn och husets nummer likaså. Intet misstag kunde föreligga. Någonting dylikt vågade man väl inte slunga ut, utan att man hade fakta.

»Jag måste dit», sade grefven och reste sig häftigt.

Baron Vahlenstjerna gick fram och tog honom under armen.

»För Guds skull, behärska dig -- -- sök att vara lugn», sade han med bestämd röst.

»På det stora hela berör ju den besynnerliga händelsen dig ganska litet», tillade han.

Grefven svarade icke ett ord. Det syntes på uttrycket i hans ögon, att han ansträngde sig för att få någon förklaringsgrund för den för honom så gåtfulla tilldragelsen, hvilken midt på dagen timat i de rum, som voro hans egna och hvilka han upplåtit åt en varelse, för hvilken han hyste en passionerad böjelse och som han hade trott för närvarande icke lefde för något annat än att behaga honom, hennes frikostige älskare.

Han kände två personer i dramat, kvinnan och mördaren -- ty han förstod, hvem den senare var. Men den mördade, studenten, hvad var det för en . . .? Hur hade han kommit med? Hvad hade han hos Olga att göra? Han var naturligtvis en, med hvilken hon bedragit honom. Hvilken eländig kvinna, hon som varit så fager och smeksam! Hur hade galningen kommit in? Hvarför hade han ränt knifven i sitt offer? . . . Det var tusen frågor, som blixtsnabbt korsade hvarandra i hans tankegång.

»Betala, hvad vi äro skyldiga», sade han kort åt baronen och gick ut i tamburen med ett till det yttre tillkämpadt lugn.

»Hvad tänker du göra?» tillfrågades han af baronen, när denne hunnit ut.

»Gå dit, naturligtvis».

»Jag råder dig, att hålla dig borta. Du har ingen del i hvad som skett. Det är en liten favoriseradmatfriare, som fått knäppen af någon gammal vän till flickan, hvilken sluppit loss ur dårhuset -- det är hela historien, och jag tycker du borde hålla dig från den intressanta romanen. Af den tösen kan du ju ändå inte skaffa dig något nöje vidare. De bura troligen in henne med», sade baronen med cynisk rättframhet.

Den öfverlägsna tonen stötte grefven för pannan i den upprörda sinnesstämning, i hvilken han nu befann sig.

»Jag har inte bedt om något råd», sade han förargad.

»Som du vill då . . .»

Men då baron Vahlenstjerna, som hade namn om sig att gärna vilja vara satirisk, märkte, att grefven tog så illa upp hans kamratliga och välmenta råd, kunde han inte uraktlåta att kasta fram en liten spetsighet.

»Du är väl aldrig förälskad i flickan, min bäste bror», sade han i försmädlig ton.

Men nu rörde han vid en ömtålig punkt. Grefven hade tusen gånger måst medgifva inför sig själf, att hans förälskelse i Olga i grund och botten var af en djupare och ädlare art än den man vanligtvis brukar hysa för mer eller mindre bra betalda glädjeflickor; han hade måst medgifva, att hans kärlek för henne varade längre än blott under nätternas okyska omfamningar -- men detta ansåg han att ingen hade med att göra, och han skulle icke velat medgifva det inför någon annan, äfven sin bäste vän. Då han därför icke ville besvara baronens inkast jakande och därjemte var för stolt och i detta ögonblick uppfyld af för varma och oroliga känslor för Olgas person att svara nekande, så kunde han naturligtvis ej få uttryck för något annat än en stark förtrytelse öfver baronens närgångna och i en alltför rå ton framkastade fråga.

»Det rör dig inte», svarade han barskt och vände ryggen åt den andre.

»Jag tror du blir arg -- nå, jag skall inte besvära dig med några råd, lycka till att rädda din älskade», svarade denne och lämnade grefven med raska steg, närvöst svängande sin snobbiga promenadkäpp.»De s--ns kvinnorna», mumlade han halfhögt för sig själf, när han kom ett stycke bort, »de kunna då till sist förvrida knoppen på hvem som hälst -- --»

Han gick några slag i Kungsträdgården och öfverallt hvart han kom och händelsevis uppfångade några ord af samtalen mellan de promenerande, kunde han förstå att samtalet rörde sig om de nyss utkomna aftontidningarnas berättelser om det fasansfulla mordet två trappor upp vid Regeringsgatan.

***

När grefven ändtligen blifvit kvitt från sitt sällskap, hvars cyniska resonnemang i dessa ögonblick värkade ytterst plågsamt på honom, vinkade han på en förbifarande åkaredroska och lät denna köra i flygande fart till huset, där Olga bodde.

Som vanligt vid dylika tillfällen fann han gatan utanför belamrad med en hel del nyfiket folk, som några poliskonstaplar med de största ansträngningar sökte förmå att inte stå kvar på ett ställe och hindra trafiken.

Tidningsartiklarna hade utpekat huset, och det hade ju därför med ryktets tillhjälp på några timmar blifvit en märkvärdighet.

Han såg folkskockningen på afstånd och för att inte väcka uppseende, lät han droskan stanna ett par hus därifrån, hvarefter han med den största ifver trängde sig fram till fots mellan människorna.

Han lyckades tämligen obemärkt komma in i farstun. Därinne var en konstapel placerad för att hindra ifall någon af sin nyfikenhet skulle drifvas att vilja komma ända upp till skådeplatsen för mordet.

»Bor Ni här?» frågade konstapeln och stälde sig i hans väg.

»Ja», svarade han lugnt och gick vidare.

I hans hjärna stod det stilla. Han visste inte hvad han skulle göra. Det hade kommit så öfverraskande.I dag på morgonen hade han gått därifrån och då hade allt varit som det brukade. Olga hade varit vid strålande humör, och han hade tagit ett par brännande afskedskyssar från hennes röda läppar. Han hade gått därifrån med en vällustig förtjusning i sina ådror och med funderingar öfver, hvad han härnäst skulle hitta på for att öfverraska henne med någon briljant gåfva eller något extra nöje.

På några timmar hade allt blifvit förändradt. På den präktiga golfmattan däruppe i salen -- han hade ju sett i tidningen, att det var där, som det hade skett -- fans nu en stor blodfläck, hvilken lyste som en förbannelsens sigill på våningens luxiösa prakt. Och i detta ögonblick visste han af, att hon bedragit honom, att hon tagit upp en annan några minuter sedan den förste -- han som betalde allt och som varit färdig till hvilken dårskap som hälst för hennes skull -- gått ut.

Hans beslut var redan fattadt. Hon måtte ha hvad del i ogärningen som hälst, hon måtte bli häktad eller icke, så skulle han taga den radikalaste hämnd, han kunde. Han måtte hålla af henne hur mycket som hälst, så var det då absolut omöjligt, att han kunde tåla det, att hon varit falsk, när hon gifvit de mest skrymtaktiga bevis på trohet, och då han låtit henne lefva ett lif som en drottning.

Det var han, som kontrakterat våningen, det var han, som ägde de kvitterade räkningarna på de nobla möblerna och de mjuka mattorna; ingen kunde bestrida hans rättighet att handla med detta som han ville. Och det skulle blifva hans hänsynslösa, oåterkalleliga hämnd att ögonblickligen frånröfva henne, hvad hon njutit af under dessa månader; kasta ut henne på gatan, som hon gick och stod, och låta henne hamna i prostitutionens armar, det var, hvad han skulle göra i harmen öfver, att hon så skamligt idkat kärlekshandel med en annan bakom hans rygg.

Det var till detta beslut som grefve von Reiers kommit under färden mellan Grand Hotell och huset vidRegeringsgatan. Han tänkte icke något vidare på mordet -- det var blott i själfva det första ögonblicket, som detta slagit honom; han tänkte hufvudsakligast på det, som han insåg hade gått före katastrofen.

Han ringde icke på tamburklockan, han knackade blott häftigt på köksdörren . . . Han ville gå den vägen för att öfverraska henne, ifall hon möjligen tänkte att fly undan för honom.

Så fort han knackat, stack tjänsteflickan ut sitt förskrämda ansikte. Ögonen voro rödkantade, det syntes att hon gråtit.

»Är fröken hemma?» frågade han kort.

»Hon är därinne . . . åh, herr grefve, detta var förfärligt . . . jag går min väg när som hälst», utbrast pigan, medan tårarna trillade ned för kinderna.

»Gå er väg på ögonblicket, om Ni vill -- men tag ingenting med er, det råder jag er till, ty då skickar jag polisen på er», svarade han barskt.

»Hvad säger grefven . . . ta någonting . . .?» frågade hon förskräckt.

»Hvad är det för folk, Ni släppt in under min frånvaro, säg?»

»Snälla grefven, han trängde sig på, jag höll emot allt hvad jag orkade . . . han var galen . . .»

»Den ene ja, men den andre då -- han, som blef mördad . . .»

Flickan blef röd i syn.

»Studenten . . . ja, det kan jag inte hjälpa, det var fröken, som befalde . . .»

»Hur länge har han gått hit?» frågade grefven i sträng ton, under det att svartsjukans och vredens eld lyste i ögonen.

»Ja . . . det har han gjort i många veckor . . .»

»Hvilka eländiga slynor!» mumlade han.

Nu inrangerade han Olga i sällskap med tjänsteflickan, nu var hans älskarinna icke längre hans härskarinna, nu var hon bara en simpel glädjeflicka, som skulle stå till svars för sin otrohet.»Är hon ensam?» frågade han vidare.

»Ja nu . . . polisen har varit och förhört henne . . . hon har blifvit förbjuden att gå ut», upplyste flickan hviskande.

Han gick vidare.

Redan i sängkammarn träffade han på Olga. Hon låg påklädd på ryggen i sängen och stirrade med vidöppna ögon mot taket. Det låg nästan något hemskt i hennes blick och hon var ofantligt blek.

Grefven gick fram till sängen och stälde sig att se på henne. Det syntes att han ansträngde sig hårdt för att få fram ett uttryck af förakt i sin min.

När Olga sett honom inträda, hade hon ryckt häftigt till. Men genast därpå hade hon sjunkit tillbaka, likgiltig och slö, liksom hon varit trött på alltsammans och längtat därifrån.

Det var tyst i sängkammarn en minut -- en lång, pinsam minut.

Det blef Olga, som först bröt tystnaden.

»Hvad vill du?» frågade hon helt ogeneradt.

»Den frågan är allt bra fräck», svarade han.

»Hur så?»

Hon kastade fram orden helt oskyldigt, det tycktes nästan ligga ett drag af löje öfver hennes läppar.

Han kunde icke längre tillbakahålla sitt raseri öfver hennes beteende. Han fattade med bägge händerna i hennes axlar och såg henne i ögonen med flammande blickar.

»Jag borde ge dig en örfil», hväste han med hes röst.

Med en retad tigrinnas vighet skakade hon af sig hans händer och kastade sig upp ur sängen.

»Tänk på, hvad Ni gör, min herre», sade hon och gaf honom ett ögonkast så fullt af vrede och förakt att han ryggade tillbaka som om han stått framför ett såradt vilddjur.

»Är Ni en grefve, så visa också att Ni har något vett,» skrek hon fram med en stämma, som hennes förtrytelse gaf en klang af den mest infernaliska råhet.

»Jag tycker, att Ni borde se annorlunda ut, efter hvadsom försiggått här i dag», sade grefven. Med en jätteansträngning försökte han att tillkämpa sig ett visst lugn.

»Nå, det är väl inte ert blåa blod, som runnit», hånade hon honom med en föraktlig grimas.

Han knöt händerna, så att naglarna skuro in i skinnet.

»Det hade Ni kanske hellre sett», svarade han.

»Åh, Ni hade väl sprungit er väg», fortsatte hon sitt hån, i det hon gjorde en axelryckning.

»Och på detta sätt uppträder Ni efter allt hvad jag gjort för er -- -- jag skall skicka min betjent hit och låta kasta er nedför trapporna, eländiga -- --»

Han nämde det brutalaste och otäckaste ord, han fick tag i.

»Jo Ni är allt en fin en -- fy f--n!» svarade hon, med en bred tonvikt på svordomen och spottade åt honom.

Han tog ett steg bakåt, han kände en rysning genomfara sig. Det var första gången han hört henne svärja. Han kände icke längre igen henne. Han förstod att hela hennes föregående uppförande mot honom varit spel, bakom hvilket detta förakt och detta hån legat och grott, som nu brutit fram, sedan han kände att hon bedragit honom...

Han stötte med klacken till en butälj, som stod intill sängen och hvilken han ej gifvit akt pä. Den föll omkull, en mörkbrun vätska rann utåt mattan och han kände en stark lukt af konjak.

Han fixerade henne.

Nu såg han, att hon var drucken. Hon hade tillgripit berusningen som ett medel att fördrifva dagens förfärliga sinnesskakning.

Hans harmfulla vrede hade hitintills hindrat honom från att se, i hvilket tillstånd, hon befann sig. Hon kunde inte stå stilla. Kroppen slank fram och tillbaka. När hon skulle gå för att fatta i sängkarmen, tog hon starkt raglande steg.

Han hade nog ett par gånger sett henne rörd af starka drycker, men icke värre än att hon varit fullt stadig på benen. Han hade till och med förvånat sig öfver att hon

Hvad vill du? (Sid. 303)tålt så mycket. Hon hade i fästliga ögonblick kunnat dricka tappert, utan att det märkts på annat än blickens glans och tungans snabbhet. Hon måtte ha hunnit att dricka kopiöst, eftersom det hade tagit henne så hårdt, reflekterade han.

När han gjorde denna upptäckt, såg han ett visst försonande drag i hennes råa sätt. Han fann det dessutom dumt och obehagligt att söka resonnera med en drucken kvinna.

»Gå och lägg dig -- -- det är det bästa, du kan göra», sade han och gick mot dörren.

»Du tycker jag är full, hva' -- --?»

Hon började stappla på målet. Det märktes tydligt, att alkoholen värkade för hvarje minut.

Han svarade ingenting. Han hade aldrig sett henne sådan förut. Han började nästan känna ett slags samvetskval öfver att han kommit hit och kört henne upp ur sängen.

Han stod och betraktade henne. Han tyckte att hon var beklagansvärd. Men något medlidande kunde han icke hysa för henne, då hon haft älskog bakom hans rygg och under så många veckor ljugit honom full med vackra blickar och falska försäkringar. Han ville emellertid lämna henne i fred några dagar, åtminstone tills hon sofvit det bastanta ruset af sig.

»Godnatt!» sade han kallt, i det han öppnade köksdörren för att gå samma väg, han kommit.

»Har du inte lust att ligga kvar, min lille gris -- --?»

Hon lät de hånfulla orden åtföljas af ett högljudt, skärande skratt.

»Vet hut -- --», svarade han och slängde igen dörren. Han kunde inte tiga inför hennes oförskämdhet, äfven om hon var drucken.

»En så'n dj--a janne, tvi!» skrek hon efter honom. Han hörde, att hon sprang fram till dörren och sparkade till den och att hon upprepade gånger spottade på sitt otäcka sätt efter honom.

Han kände en vämjelse, som nästan gjorde honom

sjuk, och han tyckte att det var en befrielse att komma därifrån.

»Se efter, att hon så fort som möjligt kommer i sängen», sade han åt tjänsteflickan, som fortfarande höll på att lipa.

»Jag törs inte stanna här i natt -- -- fröken är ju som hon vore tokig», sade flickan.

»Hon är ju full, hon somnar snart. Seså, lugna er nu.»

Grefven räckte henne en sedel och gick sin väg.

När han kom hem, fann han på sitt skrifbord en kallelse att infinna sig i polisdomstolen. Äfven han skulle få lämna upplysningar. -- --

Så fort grefven gått, kastade sig Olga framstupa i sängen. Inom ett par minuter sof hon den berusades tunga sömn.

TJUGOFÖRSTA KAPITLET.

När Olga dagen därpå vaknade fram på förmiddagen, hade hon fullt klart för sig hvad som händt under hennes sista sammanträffande med grefve von Reiers. Hon erinrade sig att han kommit dit arg och hotande, och att hon under inflytande af sitt upprörda sinnestillstånd och den inmundigade konjaken varit brutal mot honom och jagat honom på dörren med sina oförskämdheter.

Hon förstod att hon icke länge till kunde stanna i dessa af honom betalda rum, att hon måste bort härifrån, så fort polisen tillät.

Men hvart -- --? Det var just frågan.

Och så med detta ofödda barn under sitt hjärta. Hvilken ställning!

Ända sedan den förfärliga händelsen i går hade hon kändt en svidande värk i underlifvet. Troligen hade sinnesrörelsen gifvit en knäck åt lifsfröets utveckling inom henne. Det skulle också vara det bästa, tänkte hon. Hon skulle hälst vilja i framtiden blifva fri från alla modersplikter.

Rysande till af en skräckfull erinran af detdödsdrama, som utspelats inför hennes blickar, stapplade hon in i salen.

Det första, som mötte hennes blick var blodfläcken på brysselmattan strax nedanför divansbordet. Det i går så röda blodet hade stelnat och bildade en brunsvart kaka -- --

Usch, hvad det var otäckt, ingen hade brytt sig om att tvätta bort det.

Hon kunde inte betrakta det mer än ett par sekunder. Hon vände sig hastigt bort, men hvart hon såg, lyste det rödt och brunsvart, som flytande och stelnadt blod. Hon skulle inte längre velat stanna i dessa rum, om en konung inredt dem åt henne. Hon måste bort härifrån för att bli kvitt dessa gräsliga hågkomster.

Julius Wilmer död! Hon kunde knappt tro det.

Hon hade visserligen aldrig känt sig något förälskad i honom, men det hade ändock varit den ende, vid hvilken hon på senare tiden varit något fästad. Och hon hade värkligen uppleft några härliga stunder med den granne och lefnadslustige studenten under de sista veckorna. Det hade hvilat en frisk och klingande stämning öfver deras samvaro. Den hade varit en slags passionernas kraftmätning mellan två varmblodiga, sinnliga varelser. Det hade ingått både i hennes beräkning och i hennes behof att gifva honom en så raffinerad fullhet som möjligt af sin kvinlighets skönhet och behag. Han hade blifvit för henne icke blott en riktig god vän utan äfven en intressant och nästan oumbärlig förströelse.

I går så här dags hade han kommit till henne, glad och munter, lefnadsfrisk och kärlekshungrig. I dag låg han som ett lik -- --

Hon kom så väl i håg, hur polisen frågat henne, hvem det var och hvar han bodde. Hon hade nämnt hans adress, medan tårarna af sorg och ängslan strömmat ned för hennes kinder. Hon hade sett, hur de burit bort honom.

Man hade naturligtvis skickat bud på hans föräldrar,

och i detta ögonblick kanske de stodo, förtviflade af sorg, invid hans kallnade kropp.

Hvem skulle de anklaga för hans död? Kanske henne i främsta rummet, när alltsammans uppdagats för dem. Huh, det var hemskt! Men det vore då orättvist. Hvad hade hon för skuld egentligen. Om hon ändå vore ifrån alltsammans. Det var det enda, hon önskade -- --

Hon gick ut i köket. Tjänsteflickan låg ännu och sof. Hon hade lagt sig påklädd på sofflocket. Ansiktet bar långa smutsränder efter alla tårarna, hon gråtit i sin uppskrämda bedröfvelse. Hon drog starka, snörflande andedrag.

Olga fick ropa flera gånger på henne, innan hon vaknade. Då Olga befalde henne att sätta på kaffet, lydde hon mekaniskt. Hon rörde sig som om hon gått i drömmen. Olga kunde inte hålla sig för att draga på mun åt hennes förskrämda uttryck.

När Olga kom in i sängkammarn igen, föllo hennes blickar händelsevis på en liten elegant solfjäder, som låg kastad på det lilla bordet framför toalettspegeln. Hon hade fått den på sin namnsdag. Det var en riktigt dyrbar liten tingest. Utanpå var präntadt i svarta bokstäfver: »Minne från Juliette.»

Som sagdt, af en ren händelse hakade hennes blickar sig fast vid solfjädern och dess präntning. Juliette... det ordet kom värkligen som en förlösande räddning. Om hon skulle försöka att få komma till henne?

Det var den enda, som hon i detta ögonblick kunde tänka på att få komma till. Juliette och hon hade blifvit intima vänner, och den i grund och botten särdeles godhjärtade flickan hade mycket fäst sig vid sin unga väninna, det visste Olga. Hon hade visserligen nu mera helt och hållet lämnat sin modistaffär och lefde uteslutande på tillfälliga herrförbindelser. Men hon hade två rum och om hon också fick ett besök då och då, så behöfde väl Olga inte rodna för det. Hon skulle ju bara stanna där ett par dagar, tills hon fick rangera för sig.

Hade Olga icke befunnit sig i sitt kritiska tillstånd, hade hon utan tvifvel, af trots och förtviflan, för att slippa stå i tacksamhetsskuld till någon, gått direkt till något kändt bordellhus och bjudit ut sig. Men hon insåg, att ingen skulle ha tagit emot henne, som hon nu såg ut.

Hon skref på baksidan af ett visitkort följande:

»Snälla Juliette!

Du vet nog om, hvad här skett för rysliga saker. Här kan jag naturligtvis inte bo längre. Jag vill fråga dig, om jag inte åtminstone ett par dagar finge bo hos dig. Jag skall nog sedan göra rätt för mig. Neka mig inte, du skall inte alls finna dig besvärad af mig. Jag vet, vid gud, inte ett dugg, hvart jag skall taga vägen. Lämna flickan svar.Olga.»

Hon skickade pigan genast med biljätten till Juliette. Om en stund återkom denna med det svaret, att Olga när som hälst kunde få flytta in i det ena rummet.

Olga kände en riktig jublande fröjd öfver att hon snart skulle få komma härifrån. Redan i eftermiddag skulle hon flytta, och när den ilskne grefven nästa gång kom dit för att gräla på henne, så skulle han finna sin vackra lilla fågel bortflugen.

Men sina nipper och värdesaker skulle hon då taga med sig. Hon började redan plocka ihop åtskilligt sådant där, då hon stördes af en ringning. Hon skälfde till. Hennes aning bedrog henne inte. Det var poliskommissarien, som kom för att hålla ett nytt förhör med henne.

***

Olga blef icke häktad som delaktig i mordet på studeranden Julius Wilmer. Polisförhören ådagalade, att hon icke haft någon som hälst delaktighet i själfva gärningen. Hon kunde dock beräkna att bli uppkallad som vittne under rättegången, som stundade.

Men att hon icke blef häktad som försvarslös, det hadehon uteslutande grefve von Reiers' inflytande att tacka för. Polismyndigheterna hade annars ämnat det, men grefven hade, Olga alldeles ovetande, lagt sig ut för henne och på sätt och vis tagit henne i försvar.

Han hade alltså icke fullföljt sin till en början så skarpt uppflammande hämndlusta, han var i själ och hjärta en för hygglig karl till det. Han hade vid närmare eftertanke tyckt det vara synd om henne och beslutat att göra henne hvad godt han kunde i hennes nuvarande brydsamma ställning.

Emellertid hade han ännu icke återsett henne sedan den ödesdigra dagens eftermiddag, då hon i sitt rusiga tillstånd burit sig åt så groft mot honom. När han vid middagstiden följande dag kom till våningen, hade hon redan flytt sin väg. Hon hade medtagit sina nipper och toalettartiklar, en del linnesaker och ett par af sina snyggaste klädningar; för rästen hade hon lämnat allt kvar.

»Här står ju allt i ordning att mottaga en ny värdinna . . . Nå, jag får väl försöka att fiska opp någon liten skönhet», sade grefven med ett melankoliskt tonfall, då han gick genom de nu så tomma och kalla rummen, i hvilka han så många gånger firat små trefliga glädjefäster.

Han hade frågat tjänsteflickan, hvart Olga tagit vägen.

»Hon förbjöd mig att nämna det, men jag kan ju säga grefven, att hon flyttat till den där långa fröken, som skrattar så besynnerligt», svarade flickan med en viss förtrolighet.

Han förstod att det var Juliette, hon åsyftade. Han beslöt inom sig själf att uppsöka henne vid lämpligt tillfälle litet längre fram.

Det första, han gjorde, var att låta bortskaffa den blodiga mattan. Och i och med detsamma återfingo rummen sitt vanliga utseende -- det var endast den vackra värdinnan, som fattades.

Grefven satte sig, som sagdt, i förbindelse med polisen och lyckades utvärka, att inte några som hälståtgärder vidtogos mot Olga. Han var värkligen fortfarande, oaktadt allt, djupt fästad vid henne och han kände sig ytterst sorgligt stämd öfver att det nu var slut emellan dem. Hon hade bedragit honom och det hade gränslöst retat honom i första ögonblicket, men när han förståndigt öfvertänkte saken, så förstod han så väl att det ej var någonting att förarga sig öfver. Hon hade ju på sätt och vis tvingats att visa sig falsk mot honom, han hade stält för stora fordringar på henne, han borde förstått, att hennes heta blod hindrade henne att i längden nöja sig med en. Han borde varit mindre noga -- -- men det är nu en gång så, att männen äro stränga i sina pretentioner, medan de själfva vilja ha tygellös frihet.

Slut dem emellan?

Ja, det insåg han, att det var. Hon skulle aldrig gå in på att komma tillbaka. Därtill var hon för stolt. Och för rästen önskade han det icke själf. Han var inte van att begagna några »allmänna», och han skulle hädanefter, äfven om hon skulle återkomma aldrig så ångerfull och trohetsförsäkrande, ändock ständigt behärskas af den tanken, att det var han, som köpte hennes kärlek, medan det var ett par andra okända, som fingo den gratis och uppriktigare.

Det var också en annan reflektion, som han gjort, en på samma gång obehaglig som glad reflektion. Hur hade det gått, ifall det hade varit han, som varit inne hos henne, då galningen trängde sig in? Då hade det sannolikt varit hans »blåa blod» -- som hon hånfullt sagdt -- som fått stelna på den mjuka mattan. Det var ju tur, att han redan gått.

Men den arme studenten, som så hastigt fick sluta sitt unga lif! Han fick sedan veta, att föräldrarna blifvit alldeles utom sig af sorg öfver det sorgliga ödet med sonen, på hvilken de byggt stora förhoppningar. Han fick veta att modren hållit på att förlora förståndet i förtviflan och att fadren varit uppe i Olgas gamla bostad för att ställa henne till ansvar för att hon snärjt hans son i sina snaror

och lockat honom till ett ställe, där hans lif blifvit taget.

Och om mördaren berättade tidningarna, att han i ransakningshäktet försjunkit i ett tillstånd, som liknade en lefvande död. Han satt endast och stirrade framför sig med en slö, intetsägande blick. Han var frånvarande för allt, absolut likgiltig för hela världen. Han kunde synbarligen icke uppfatta en enda af de frågor, som stäldes till honom, och det var alldeles fruktlöst att få honom tala ett förnuftigt ord. Öfver hela hans tankevärld tycktes ha bredit sig en ogenomtränglig slöja af lifssorg och omedvetenhet, hvarje lifsyttring i hans själ hade domnat af.

Han hade med ett enda vulkaniskt utbrott släckt den harm och det hat, som legat därinnanför och grott under en lång tid. Nu var kraften uttömd och glöden slocknad.

Han satt där på cellens hårda träbänk, timma efter timma gungande hufvudet och öfverkroppen fram och tillbaka, då och då utkastande några osammanhängande ord på ett halft sjungande oartikuleradt sätt.

Man förstod ju tydligt att rättegången mot honom endast blef en proformasak. Domen kunde icke lyda annorlunda än: lifslång inspärrning på dårhus.

***

Operettsångaren Brun uppträdde dagligen å sin teater i en af sina bästa glansroller. Här var han den uppträdande, som förnöjde åskådarna, men i ett annat skådespel, ett drama, som utspelats, icke på de tiljor, som föreställa världen, utan som äro världen, där var det han, som var en intresserad åskådare af andra, som spelade.

Han hade i tidningarna, han som alla de andra, följt med hvad som tilldragit sig i huset vid Regeringsgatan; han hade gjort det med en rysning, i hvilken låg både förskräckelse och njutning.

Förskräckelse -- ty så långt hade han inte tänkt atthan skulle gå, denne omänsklige spårhund, som han af hämndlystnad hetsat i hälarna på sin forna älskarinna och hennes greflige vän.

Njutning -- ty hans brutala, hänsynslösa natur kände tillfredsställelse öfver att tänka sig, huru fullständigt den vansinniges knifstygn utan tvifvel hade trasat sönder fästglädjen och kärlekslifvet däruppe i den lilla eleganta våningen, där föremålet för hans tankar och hans starka lidelse dvaldes.

Samma dag, det skedde, hade han blifvit så upprörd och närvos, att han blifvit fullständigt indisponerad för att uppträda. På grund af hans oeftergifliga sjukanmälan hade spektaklet därför måst inställas en och en half timma, innan det skulle börja.

Hvem var offret? Den frågan hade han uppstält för sig. Och han hade genast dragit samma slutsats som baron Vahlenstjerna och alla de andra: en af Olgas gratisälskare, som händelsevis kommit i den vansinniges väg, när han gjorde sin attack, en af dessa, som hon gifvit lof att kurtisera sig i dagsljuset, medan rullgardinerna voro uppe, eftersom grefve von Reiers ville rå om henne i det dunkla ampelskenet -- när rullgardinerna voro fälda.

Men offret hade ju varit oskyldigt, den dräpte studenten hade stått utanför skådespelets egentliga del, han hade bara varit statist. Nåja, samvetskval, det var inte aktören Bruns svaga sida. Och han reflekterade heller inte mycket, hur han lyckats, blott att det skett någonting, något hemskt och rafflande.

Hans egenkärlek kände sig i viss mån smickrad öfver att det ändå var han, som stått bakom kulissen och gifvit order. Det var en bland de intressantaste saker, han varit med om. Men för hin, tänkte han, den stackars dåren lär väl inte skvallra ur skolan och dra mig in i rättegången . . .

Aktören kunde vara lugn. »Tokige doktorns» tunga var låst för alla vittnesmål, han skulle i sina slutnagrubbleri icke förråda någon, hans minne ägde icke några fotografier från det förflutna . . .

Brun förstod mycket väl, att en brytning mellan grefven och Olga måste inträffa efter den skandallösa händelsen.

»Nu kanske man kan försöka att få tala med den strama lilla fröken», sade han en gång för sig själf.

TJUGOANDRA KAPITLET.

Med poliskommissariens tillåtelse flyttade Olga till Juliette.

Denna mottog henne med öfversvallande vänlighet. Hon föll henne om halsen och kysste henne flera gånger.

»Snälla Olga, oh då, oh då, hvilken ryslig olycka att bli utsatt för dylikt», sade hon, under att hon riktigt började att snyfta.

Olga blef också rörd och fick ögonen fulla af tårar.

Juliette förde henne in i det inre rummet. Där var ganska snyggt möbleradt. Ingen vidare dyrbar elegans, men en viss properhet.

»Olga är så rysligt välkommen, här är inte så fint, som där Olga kommer ifrån, men . . .»

De hade af en ren händelse under sitt umgänge kommit att bli mycket ceremoniella mot hvarandra. De sade inte 'du' en gång.

»Jag borde inte besvärat Juliette», svarade Olga, »det är riktigt skamligt att komma och tränga sig på så här, men jag hade ingen annan utväg. Därborta kunde jagomöjligen stanna en minut längre och jag hade ingen människa att gå till. Jag kommer som en fattiglapp, men jag har ju litet att sälja . . .»

»Åh, söta Olga, säg inte så, jag tyckte det var så roligt att kunna göra en tjänst -- -- vi skola nog slå oss fram», sade Juliette muntert.

Olga blef en smula förlägen. Hon kom att tänka på Juliettes yrke -- -- åhjo, de skulle nog slå sig fram.

»Låt oss komma öfverens att säga du åt hvarandra», sade hon häftigt. Hon kände ett behof af att ställa sig jämbördig med sin vänliga värdinna. Jämbördig -- --? Ja, hon hade ju inte älskat männerna i klump som Juliette -- -- inte ännu, men hon kände med sig att hon i och med denna flyttning till en prostituerad tagit första steget på det sluttande planets glatta yta -- -- nåja, låt gå -- --

»Åh, så gärna», svarade Juliette. Och de togo hvarandra hjärtligt i famn.

Det kändes för Olga som om hon genom denna omfamning invigt sig åt lasten, den stora, breda lasten, där man dansar i smuts till knäna, där man snurrar i ett ständigt rus kring Venus' flammande kärleksbål -- -- hon log inom sig själf, hvilka dumma sentimentala tankar, hon borde varit med tillräckligt för att inte bli naiv -- --

»Har du träffat honom sedan?» inföll Juliette.

Med 'honom' menade hon naturligtvis grefven.

Olga gjorde en föraktlig grimas.

»Han kom och skulle träta på mig, ser du, men jag blef arg och körde ut honom», svarade hon.

Det blef en kort paus.

»Jag var nästan lite full -- -- jag hade druckit ur en half liter konjak -- -- du förstår, jag måste ha någonting att trösta mig med», tillade hon och ryckte skeptiskt på axlarna.

Juliette skrattade till på sitt originella sätt.

»Då var du vid vildt lynne», sade hon.

»Jo, det kan du lita på», svarade Olga och skrattade med.»Du kan bli arg, när du vill. Jag mins den där kvällen, när Brun kom; gud, hvad du var stilig den gången.»

Juliette såg på henne en beundrande blick.

»Den uslingen!» utbrast Olga.

»Kan du tänka dig, han hänger efter mig igen, men jag tål honom inte. Han har varit uppe här ett par gånger och ringt på, men jag slår igen dörren, så fort jag får se, att det är han», sade Juliette med en viss förtrolighet.

»Det gör du rätt i, han kan gärna hålla sig till Lissy, den där gamla opptorkade koketten», svarade Olga hånande.

De började nu ordna för att installera Olga i sitt nya hem.

»Du skall bo här i det inre rummet, så får du vara ostörd», sade Juliette.

Där stod en järnsäng. Den var ganska stilig, bred och rymlig, försedd med messingsknappar och bäddad med präktiga spetslakan.

»Vi skola flytta ut järnsängen i yttre rummet sedan», upplyste Juliette, »du skall få den turkiska divanen, som står därute. Jag kan inte ligga i den, den är för kort.»

»Jag kommer och ställer till så mycket besvär», måste Olga kasta fram.

»Du skall inte tala om den saken vidare . . . vi skola ordna möblerna sedan på bästa sätt . . . du skall få se att vi kunna få riktigt trefligt tillsammans . . .»

»Bara jag inte vore på det här viset», afbröt Olga melankoliskt.

»Hur länge tror du det dröjer?» frågade Juliette.

»Åh det dröjer inte länge . . . det blir nog missfall . . . jag känner en sådan värk . . .»

»Din stackare», sade Juliette med uppriktigt deltagande, »du har haft sådana sinnesrörelser . . .»

»Ja det vore en guds lycka, om det inte blef vid lif», sade Olga.

»Nå, men om det lefver, skall du inte gå till honomoch fordra hjälp? -- Det tycker jag inte vore för mycket, att han fick punga ut med några hundralappar . . .»

»Till Brun -- -- till den där -- -- nej aldrig! Förr få både barnet och jag svälta ihjäl.»

»Ja, det är ju din ensak, men inte skulle jag låta honom slippa ifrån så lindrigt . . .»

Juliette afbröt sig själf och gjorde en kort paus. Det föreföll liksom hon ämnade säga någonting, som hon dock hade åtskilligt svårt att komma fram med.

Olga förstod nästan hvad hon menade. Det var dock en sak, som Juliette aldrig förr gjort den minsta antydning om.

»Ser du Olga», sade hon, nästan blygt, »jag skall tala om för dig en sak . . . jag har också fått ett barn en gång . . . en gosse . . . han heter Bruno . . . han är sex år gammal . . .»

»Nej men, Juliette, att du aldrig talat om det förut för mig», sade Olga och såg ett litet grand förargad ut. Olga och Juliette. (Sid. 327.) »Ja, jag vet inte, hur det kommer sig, men jag tigerhälst med den saken -- -- särskildt nu sedan jag blef inskrifven hos polisen», tillade hon rent ut.

Olga kunde inte hindra att hon ryste till, då Juliette nämde 'polisen'.

Det fins inga, som ha en sådan panisk förskräckelse för det ordet som tjufvar och glädjeflickor.

»Men så roligt det skall bli att få se honom! Du tar honom väl hit ibland?» frågade Olga intresserad.

»Mycket sällan», svarade Juliette», men jag går ofta till honom.»

»Hvar har du honom?»

»Jag har inackorderat honom hos en snickarefamilj på Kungsholmen. Jag får betala 18 kr. i månaden och dessutom hålla honom med kläder -- -- det är just inte så liten åderlåtning på kassan, som du förstår . . .»

»Men du håller väl rysligt mycket af honom?»

»Det kan du väl tänka . . . det är en sådan söt och rar liten gosse -- -- men nog hade jag varit lyckligare, om han aldrig kommit. Du förstår, man vet inte hvad som kan hända en. Tänk om någon olycka skulle komma och man ingenting kunde förtjäna, och han lämnades utan det minsta huld och skydd, det skulle allt vara förskräckligt att veta . . .»

»Nå, men fadren?» frågade Olga. Hon ansåg sig ha rättighet att framställa en sådan fråga, då Juliette och hon nu skulle få så mycket gemensamt.

»Det är ett riktigt kärleksbarn, lilla du», svarade Juliette skämtsamt, »fadren var bara ett fattigt bodbiträde -- men en grann gosse -- -- jag höll af honom, må du tro -- -- vi voro inte tillsammans mer än ett par tre gånger -- -- det var i en liten kammare innanför boden -- -- men naturligtvis skulle det gå illa -- -- det går alltid så, när man håller af någon -- -- han reste till Amerika fjorton dagar efter jag varit hos honom första gången -- -- det var se'n jag började -- -- det går lätt, bara man varit med en gång -- -- han lofvade, han skulle skrifva och skicka mig respängar, men jag har aldrig fått en radeller ett öre -- -- jag har fått veta, hvar han fins -- -- han skall ha det riktigt bra och vara gift med en amerikanska -- -- jag har skrifvit till honom minst tio bref och bedt honom hjälpa mig -- -- ja det vill säga de första åren, då jag inte förstod att skaffa mig någon inkomst, som förslog -- --»

Det var hela hennes kärlekssaga i ett koncentreradt sammanhang. Hon hade berättat den i korta, afbrutna meningar. Olga satt tyst och lyssnade med den största uppmärksamhet. De hade umgåtts så länge, men hon hade aldrig hört Juliette antyda dessa ungdomsminnen med ett ord. De hade mest sysselsatt sig med små skvallerhistorier utifrån demimonden och snobbvärlden och talat om toaletter och dylikt.

Nu hade f. d. modisten öppnat sitt hjärta för henne. Äfven hon var öfvergifven och bedragen! Den första tanke, som föll Olga in, var en harmsen tanke öfver männens obeständighet, på hvilken hon ständigt fick nya bevis.

»De äro allt likadana uslingar allihop», mumlade hon halfhögt för sig själf.

»Hvilka?» frågade Juliette och såg förvånad upp. Hon fattade inte meningen ögonblickligt.

»Männerna -- --»

»Jo det kan du vara säker på -- -- karlarna, de äro alla utaf samma skrot och korn -- -- släta och krypande tills de få sin vilja fram -- -- men sedan behandla de oss som vi voro sämre än djur.»

»Vet du, Juliette, rent ut sagdt, så fins det en känsla hos mig, som är starkare än något annat -- --»

»Hvad menar du?»

»Jag menar, att allt hvad jag har kvar af det, jag hitintills upplefvat, har samlat sig i en enda punkt. Och det är hat mot dessa karlar, som vilja behandla oss som leksaker och icke som människor -- -- vet du, jag har riktigt afsky för dem. Det är liksom det skulle vara den största lycka, som kunde hända mig, om jag finge göra en af dem riktigt illa -- --»

Hon uttalade orden med en kraft som om hon stått på scenen och kastat fram replikerna i en kärlekstragedi. Hennes kinder buro en högröd färg och pupillerna vidgades af vrede.

Juliette, som allt ifrån första stunden af ren instinkt känt den starkaste sympati för Olga, betraktade hennes utseende med en förtjusning, som liknade den manlige älskarens.

Det var gamla tankar inom henne själf, som Olga lagt fram, tankar, som legat där och grott ända sedan det stora bedrägeriet från Bruns sida, men hvilka genom andra förhållanden ständigt fått ny näring.

»Jag har aldrig träffat på en karl, som jag inte grundligt föraktat», instämde Juliette.

»Men tycker du inte, att det är svårt -- --»

Hon talade med halfva meningar, men Juliette förstod henne.

»Du menar att ge sig åt dem -- --»

»Ja -- -- åt så där många -- --»

»Asch, när man varit allmän några veckor, så har man inga känslor vidare....»

Hon ryckte på axlarna och Olga såg att det kom liksom en mörk, svart sky af mänskoförakt och hjärtesorg öfver den prostituerades anlete. Men den mörka skyn efterträddes ögonblickligen utaf ett uttryck af obunden sinnlighet och en viss fräckhet.

»Man tar det som affär», fortsatte hon, »man står bara i butik, ser du Olga; man portionerar ut sig själf åt den, som vill betala kontant -- -- det går lika lätt som att väga ut kaffe och socker i en hökarebutik -- -- man har ingen själ i kroppen vidare, man är bara kropp -- -- men kroppen får man lof att hålla ren och fin -- -- man tar emot dem artigt och småleende som en bodbetjänt -- -- och så få de hvad de skola ha -- -- och så får de gå sin väg -- -- och så följer man dem till dörren och tackar för affären -- -- och tio minuter därefter kommer man inte ihåg, om han var tjugo eller sextio år -- -- ochså kommer det en ny -- -- och så expedieras han -- -- och så går det som en dans -- -- och när man fått nog med slantar, så tar man sig några glas starkt -- -- och så somnar man som en vedhuggare, som arbetat sig trött -- --»

Hon försökte att forma läpparna till ett ystert leende, men Olga hörde att en snyftande gråt stod henne i halsen och hon såg att hennes ögon öfverdrogos af ett fuktigt vemod, medan hon stötvis kastade fram de råa, hänsynslösa tankarna.

Olga hade ju själf en gång tänkt ungefär på samma vis, för sig själf resonnerat lika kallt och affärsmässigt om den kvinliga kärlekshandeln, men hon visste inte hur det kom sig, att hon tyckte att det liksom isade genom ådrorna, när hon hörde Juliette tala på detta sätt. Hon var ju själf ingen oskyldig dufunge; tvärtom, hon hade sannerligen dansat med tappert och fullt medvetet sålt sina lemmar på utsväfningens marknadsplats, men det klack ändock till inom henne någonting motbjudande, när hon hörde Juliettes resonnemang.

Och på samma gång kände hon uppstiga inom sig ett varmt intresse för denna väninna, till hvars besuddlade hem slumpen fört henne. Aldrig förr hade hon sett Juliette från denna sida. Hemma hos Olga hade hon varit annorlunda. Där hade hon skrattat och skämtat och slamsat, ytligt och muntert, hon som 'alla de andra'. Men nu hade Olga plötsligt fått kasta en blick af hvad som låg på djupet därinne hos henne. Där låg smärta och allvar -- där låg vemod och resigneradt själfförakt.

Olga kände medömkan med henne. I detta ögonblick skulle hon velat taga Juliette under armen och säga med ett beslutsamt mod: »Kom, gå vi bort från detta lif och bryta oss en bättre bana . . .»

Men hvart skulle de gå -- --?

Åhnej, nu fick hon inte underblåsa någon hjärtnupenhet. Nu behöfde de sannerligen förtjänster bättre än någonsin.»Du är sannerligen riktigt lustig, Juliette», sade hon.

»Du tycker allt, att jag är dum också, som resonnerar så där -- -- du tycker jag är alldeles för fräck, inte sannt?»

»Så där resonnera vi nog allihop ibland», svarade Olga hjärtligt och otvunget.

»Vi», upprepade Juliette, »inte är du en sådan där som jag.»

»Nu hånar du mig -- -- om man användes af två eller tio, det kan komma på ett ut.»

»Nej visst inte, det är stor skilnad, det blir inte det samma -- -- du har ännu lite kvinna i dig -- -- jag -- -- jag är -- --»

Hon sökte efter det rätta ordet.

»-- -- jag är bara en hynda», kastade hon ut med ett hväsande tonfall, i det hon vände bort hufvudet.

»Du öfverdrifver, Juliette», sade Olga.

»Nå, låt oss inte fortsätta om det här ämnet -- -- det är sannerligen intet nöje. Men en sak skall jag säga dig och det är, att så länge du ligger sjuk därinne, så tar jag inte emot en enda karl-slok . . .»

»Men hur skall du då bära dig åt, inte vill jag hindra dig -- -- då går jag hellre till barnbördshuset.»

»Nu ber jag dig, att du stannar hos mig. Jag skulle bli förfärligt ledsen annars. Det går nog bra ändå, skall du få se -- -- det fins ju hotell.»

»Men så otrefligt för dig.»

»Visst inte! Låt mig nu sköta om den saken, som jag vill. Låt oss inte tala mera härom. Jag är riktigt glad öfver att du tänkte på mig, när du ingen annan utväg hade. Jag skall bli en riktig mor för dig, skall du få se», tillade hon med ett leende, i det hon klappade Olga på kinden.

Olga såg beundrande på henne. Midt i sitt glädjelösa lif, vanärad inför världen, behandlad som en handelsvara af männerna, natt efter natt besmittad af sitt osedliga yrke, ägde hon ändå ett hjärta så varmt, att det strålade somsolsken ur hennes ögon, när hon talade om att få hjälpa en i svår belägenhet stäld medsyster.

Det var kanske icke många af hennes dygdiga medsystrar i lifvet, som skulle visat samma kärlek och uppoffring för en behöfvande väninna, tänkte Olga för sig själf och gjorde äfven en oppositionell reflektion öfver, huru man inte alltid skulle tro, att kärnan var rutten, därför att skalet bar förtappelsens kännetecken, så som världen i allmänhet dömde . . .

»Du är så snäll, så jag vet inte, hur jag skall kunna vedergälla dig», svarade Olga af uppriktigaste hjärta.

»Nu skall du plocka upp dina saker, medan jag sätter på kaffe. Här har jag tömt några byrålådor för din räkning», sade Juliette och försvann i det lilla köket, hvilket låg bredvid inre rummet och utgjordes af en skrubb utan fönster.

Snart var kaffet kokt och både satte sig ned i allt sköns lugn för att njuta af den varma drycken.

»Vill du ha likör?» frågade Juliette i dämpad ton och myste en smula pikant, »jag har ett par flaskor af prima sort på lager.»

»Nej tack, skall du ha», svarade Olga, »jag är inte disponerad för alkohol i dag.»

Hon menade allvarligt, hvad hon sade. Hon hade fått en sådan filosofiskt grubblande och högtidlig stämning öfver sig på grund af sin inblick i Juliettes själslif.

»Nå då dricka vi väl kaffe utan skeppargrädde... som två ordentliga familjeflickor», sade Juliette med ett försök att slå an ett muntrare ackord.

Men det ville inte gärna lyckas -- -- de kände båda med sig att de knutit ett förbund -- -- att deras öden skulle i någon mån bli gemensamma -- -- att de för någon tid skulle komma att vandra hand i hand på lastens allfarsväg -- --

***Vid tiotiden på kvällen klädde Juliette på sig i full stass och gick ut, lämnade Olga ensam i sina bägge rum.

Hon hade sagt, att hon stämt möte med en bekant herre utanför Jakobs kyrka, och att hon sedan skulle gå med honom hem. Olga hade visserligen hållit god min, då hon icke kunnat förmå henne att stanna hemma, men inom sig själf hade Olga mycket väl känt, att Juliette icke skulle träffa någon bestämd, utan att hon gick ut på vinst och förlust.

Olga förstod också, att hon måste det, ty man kan inte gärna hoppa öfver någon natt, när man har mat och hyra och toaletter och allt möjligt att tänka på.

Stackars Juliette! tänkte Olga, då denna gått. Hon kände riktigt en systerlig ömhet för henne.

Så fort Olga blifvit ensam, hade hon kastat sig på sängen uttröttad och sömnig. Juliette hade förberedt henne på, att porten brukade stå öppen hela nätterna och att hon nog skulle få höra knackningar på yttre dörren. Men hon skulle inte låtsa om någonting, så gingo nog de knackande snart sin väg. Juliette hade naturligtvis, som alla de andra, åtskilliga ordinarie kunder, som kände hennes adress.

Mycket riktigt -- två olika gånger hörde Olga knackningar, innan hon somnade.

Det var ganska intressant att höra den skilda karaktären vid de bägge olika knackningarna. Med sin skarpa iakttagelseförmåga reflekterade Olga genast öfver detta.

Det första knackandet ägde rum vid halfelfva tiden. Det började mycket försiktigt och diskret, endast ett par stycken lätta slag. Därpå var det tyst en half minut och så kommo åter ett par slag, något starkare, men äfven de ytterst försiktiga. Därefter slutade det alldeles.

Det är antingen någon blyg nybörjare eller också någon ulf i fårakläder, som vill undvika hvarje grand af uppmärksamhet, någon, som icke vågar uppehålla sig länge vid dörren, tänkte Olga, i det hon ej kunde tillbakahålla ett visst löje.Det andra knackandet kom en hel timme senare. Det kom häftigt och hårdt, upprepade gånger, med endast några sekunders uppehåll. Då och då omväxlades med en ruskning i låshandtaget. Till sist slogs det starka bultningar med knutna handen, så att det gaf eko i hela huset. Olga låg stilla, hon vågade inte gå ut i tamburen och svara, ty då förstod hon, att den påflugne passageraren skulle bli ännu otåligare, om han fick höra en kvinnoröst. Till sist hörde hon en sparkning på dörren och ett aflägset ljud af en svordom, och sedan blef det tyst. Det var någon van flick-kund, som kom rusig ifrån källaren eller varietéen, tänkte hon, önskande att något dylikt ej måtte vidare upprepas under natten. Sådana där hysa ingen försyn, det hade hon nog hört talas om. De kunna göra hvad som hälst, när de icke få sin vilja fram.

Under den tid, som förflutit mellan dessa bägge uppträden utanför tamburdörren, hade Olga legat och funderat öfver mycket. Hon hade svårt att somna i den nya bostaden och hon kunde icke hindra att tankarna strömmade på, den ena efter den andra, knytande sig i ett regelbundet sammanhang.

Hon hade sagt till Juliette, att hon hatade männen, att denna känsla var den ende behållningen af hennes förflutna lif.

Hvad hade hon då gjort för erfarenheter, som berättigade henne till ett sådant påstående?

Hurudana hade de män varit, med hvilka hon sammanträffat och hvilka på något sätt ingripit i hennes lifs saga?

Hvad hade de egentligen tagit för hänsyn till henne, till hennes skaplynne och hennes känslor? De hade alla varit fullblodiga egoister, som endast tänkt på egna beräkningar och egna njutningar. Därför ansåg hon sig också ha grund för att i själ och hjärta förakta hela deras kön. Därför skulle det också bli en slags tillfredsställelse för henne att obarmhertigt locka den ene efter den andre till sig för att låta dem få smaka detgycklande koketteriets piska och låta dem krypa som slafvar i dyrkan af hennes skönhets sinnliga majestät.

Kandidaten . . . dåren . . . t. ex. Hade hon inte funnit, att han från första början räknat ut att genom sin frikostighet så godt som tvinga henne att kasta sig i armarna på honom, när han gaf en vink. Inte hade han tagit någon vidare hänsyn till hennes egen mening och hennes eget tycke. Och när hon vände sig bort från honom, när hon måste det, emedan hon icke såg sig i stånd att tillbringa ett lif vid hans sida, hur hade det icke gripit honom så hårdt, att han blifvit rubbad till förståndet. Hvad bevisade det? Jo, att han, utan att det minsta känna hvad hon tänkte och tyckte, ändock hyst så stark öfvertygelse om, att han skulle genomföra sin vilja, att han blifvit kollrig, när det gått emot. Var det inte egenkärlek och högfärd? Jo, sådana äro de, skapelsens herrar. Det är de, som anse sig ensamma böra afgöra de stackars kvinnornas öden. Men hvad hade de egentligen för rättighet därtill? Hon hade inte varit och skulle aldrig bli en sådan där kvinna, att hon böjde sig för dylika kraf . . .

Så resonnerade hon, där hon låg i Juliettes breda järnsäng.

Och skådespelarn sedan! Hon hade kommit till honom med barnets naiva okunnighet. Men hennes friska blod hade brunnit af obestämda önskningar och hennes unga själ hade längtat efter äfventyr och kärleksklang. Hur hade han uppfört sig. Då förstod hon det inte, men nu kunde hon draga slöjan från hans handlingssätt. Redan vid första sammanträffandet hade han brutalt och oförsynt börjat med sina dårande attacker, och redan vid andra mötet hade han med studerad, lekande våldsamhet röfvat hennes dygd. Han kunde det, ty hon hade varit mjuk som vax i hans händer. Men om hon kunde ursäkta sig själf för att hon fallit så lätt, så fans det dock ingen ursäkt för honom, den gamle blaserade libertinen. Men hvad hade han brytt sig om henne eller om de andra kvinnorna, som han gjort olyckliga, bah, de voro baraleksaker i hans hvita, lena händer. Och hans obeständighet, hans falskhet och hans otrohet -- -- hon ville inte tänka därpå, det var så samvetslöst, att hon icke fick tankar nog hårda för att döma det. Sådana voro de, herrarna, don Juanerna. Men de ansågo naturligtvis, att det var deras rättighet. Hvad vore kvinnorna gjorda till annat än att skaffa dem lustigheter och omväxling!

Hon knöt händerna, lyfte upp dem och lät dem falla tungt på Juliettes röda ylletäcke. Hon nästan inbillade sig, att hon slog Brun i ansiktet . . .

Hon reflekterade vidare öfver sitt förhållande till grefven. Hade hon icke sagt nej och nej och nej den första kvällen. Men han hade bara ogeneradt och segervisst trängt på. Jo, de voro allt något uppblåsta, dessa förmögna kurtisörer, när de träffade på en stackars fattig skönhet. Hur hade han inte sedan kommit till henne efter mordet, grön i ansiktet af ilska öfver upptäckten, att hon roat sig litet med en yngre och trefligare! Liksom han trodde att man för litet guld kunde köpa sig hvad som hälst af en kvinna, både kropp och själ, både ungdom och lefnadslust. Om han hade råd att ha ett dussin andra och gå till henne direkt från beblandelsen med en annan, inte skulle hon han ansetts haft det minsta skäl att fästa sig vid det, men om hon skaffade sig en smula förströelse på dagen efter en långtråkig natt, det var naturligtvis himmelskriande . . .

Och Julius Wilmer, den stackarn! Honom ville hon inte döma så hårdt, han hade ju fått lida för sina synder och han hade varit så ung, men han hade ändock, när hon öfvertänkte det, äfven han varit en representant för männens öfvermod mot kvinnorna: Hon erinrade sig hans uppförande under pensionstiden. Hur hade han inte inbillat sig, att han och ingen annan hade hennes dygds öde i sina händer och hade han icke, oaktadt sin ungdom, ryckt henne på lifvet med djurets råa passion i sina later. Hon mindes hans uppträdande utanför skådespelarns port, då han spionerat på henne. Obildadt och brutalt hadehan burit sig åt, då han såg, att hon var förlorad för hans njutningslystna uträkningar, och dock hade hon aldrig gifvit honom ett löfte eller en tillåtelse. Till och med sista gången de råkat samman hade han spelat den oemotståndlige eröfraren och velat att hon skulle vara den ödmjuka slafvinnan. Det hade roat henne att uppfylla hans åstundan, att spela komedi med honom, men det visade ändock, att han var så lik alla de alla -- -- ja, sådana erfarenheter hade hon gjort. Och därför tyckte hon inte det var så underligt, att hon föraktade och hatade männerna -- --

Det var sådana tankar, som höllo henne länge vaken, där hon låg emellan Juliettes mjuka, fina spetslakan.

TJUGOTREDJE KAPITLET.

Juliette kom icke hem nästa dag förrän vid tolftiden på middagen.

Olga brann af nyfikenhet att få veta, hvar hon tillbringat natten, men hon kom sig icke för att fråga det rent ut.

»Har du sofvit godt?» frågade Juliette.

»Utmärkt -- -- jag tror, att jag sofvit tio timmar i sträck», svarade Olga.

»Nå, var det någon och knackade på?»

»Jag hörde litet buller vid elfvatiden, men de gingo snart.»

»De bruka vara envisa som tjurar ibland», sade Juliette föraktligt.

Olga svarade ingenting. Juliette tydde hennes tystnad i en viss riktning.

»Ja, ser du», inföll hon häftigt, »det är inte så lätt att endast vara bekant med hyggligt folk. Man kan minsann inte välja så strängt, om man skall ha regelbundna förtjänster -- -- ja, jag säger rent ut -- -- det händer ofta att de, som bråka mest, också betala bäst, och då får man ju finna sig i det.»»Har du haft trefligt i natt?» frågade Olga afbrytande? Hon kunde inte motstå sin nyfikenhet.

Juliette såg på henne och skrattade.

»Du är allt bra nyfiken», sade hon.

Olga låtsade att blifva stött, så där litet godmodigt.

»Jag tycker det är så bedröfligt, att jag skall jaga ut dig från dina egna rum», svarade hon.

»Jag har druckit champis i natt, må du tro.»

Tonen skulle låta triumferande, men Olga kände dock, att den var litet krystad.

»Har du legat privat?» fortsatte Olga med sina frågor.

»Hvarför vill du då ovilkorligen veta det?»

»Det gör väl ingenting, om du talar om det för mig», tyckte Olga.

»Nej, bevars -- -- jag har varit hos Burre -- --»

»Löjtnanten?»

»Ja!»

»Umgås du med honom ännu?»

»Vi äro mycket goda vänner, må du tro. Vi träffas bestämdt en gång i veckan.»

»Hade Ni öfverenskommit i går kväll då?»

Olga kände en riktigt brinnande lust att utfråga Juliette. Denna lefde ju ett helt annat lif än hvad Olga hitintills behöft. Men ett lif, som troligen äfven hon snart måste taga till. Det var därutaf, som hennes nyfikenhet kom.

»Nej, inte precis, men jag gick helt simpelt upp till honom och knackade på.»

»Vågade du det?»

»Hvarför inte -- -- man får inte genera sig, må du tro.»

»Hvar bor han?»

»Vid Normalmstorg, tre trappor upp.»

»Och han bad dig stanna kvar?»

»Han ville gå med mig hem -- -- han tycker att man är mer ogenerad här.»

»Nå, hvad sade du då?»»Jag sade honom rent ut, att du hade flyttat till mig, och att ingen vidare får träda öfver min tröskel.»

»Hvad svarade han på det då?»

»Han blef allt något nyfiken att få se dig -- -- jag kan tala om för dig, att du blifvit en riktig märkvärdig personlighet. Han påstod, att hvarenda herre talar om dig, och att de äro rent galna efter att få veta, hur du ser ut.»

Olga gjorde en spefull rörelse med mun.

»Han berättade en hel del saker. Han hade hört, att en tidning skulle sätta in ditt porträtt.»

»Hvad ha de fått det ifrån?»

»Det snappa de alltid opp.»

»Nå, då sätta de väl grefvens bredvid», gycklade Olga.

Juliette lät höra sitt bullrande skratt. Hon tyckte att anmärkningen var riktigt väl funnen.

»Nu slog du hufvudet på spiken», utropade hon.

»Hvad menar du?»

»Jo, Burre talade om, att de ha gifvit dig ett öknamn -- -- ja, det vill säga ett smeknamn -- -- och ett väldigt stiligt för rästen.»

»Ett smeknamn -- -- ?» upprepade Olga förvånad och frågande.

»Kan du gissa det?»

Juliette såg riktigt mystisk ut.

»Nej, sannerligen --»

»Vackra grefvinnan -- --»

Olga kastade sig baklänges på en stol och skrattade det värsta hon kunde.

»Det skall du få se, att du kommer att få heta det så länge du lefver -- -- sådana där namn försvinna inte så lätt», sade Juliette.

»Har du inte något?» frågade Olga.

»Jo, det kan du slå dig i backen på -- -- mig kallar man för 'skrattmänniskan' -- -- det är då inte hälften så vackert som ditt.»

»Ha de sådana där namn allihop?»»Du menar 'flickorna'?»

»Ja!»

»De flesta.»

»Tala om några, som du vet!»

»Jag känner en, som de kalla för 'judinnan' -- -- hon är lika svensk som jag, men hon har svart hår -- -- en, som får heta 'pärlhönan' -- -- hvarför det vet jag inte -- -- en, som höll på att drunkna härom året, kalla de för 'sjöjungfrun' -- -- ja, sedan finnes många andra namn -- -- 'turkinnan', 'norskan', 'brandseglet' -- hon har visst varit förlofvad med en brandsoldat -- -- 'svalan', 'gladan', -- -- det är omöjligt att komma i håg alla».

Olga hade hört på uppmärksamt. Till en början hade hon skrattat och tyckt, att det var öfverdådigt roligt, men plötsligt fingo allvarliga tankar makt med henne. Hon tänkte på att soldaterna också bruka få en slags vedernamn, när de inskrifvas under fanorna -- -- sedan voro de knappt människor mera -- -- endast viljelösa värktyg i befälhafvarens hand -- -- var det inte symboliskt att det namn, med hvilket de rört sig som själfständiga medborgare ute i samhället, skulle utplånas och soldatnamnet sättas på dem, som en slags stämpel, klassificera dem, skilja dem från de andra klasserna -- --

De namn, som Juliette nyss räknat upp, de voro ju också soldatmärken -- namn på soldater i osedlighetens stora armé -- -- de klassificerade också sina bärarinnor -- -- inskrefvo dem under prostitutionens svarta fana -- -- skiljde dem från andra menniskor -- -- plånade ut deras borgerliga namn, som de ärft efter sin far och sin mor -- -- satte förtappelsens kännemärke på deras panna -- --

Och nu hade också hon fått ett sådant namn, ett soldatnamn, -- som inrangerade henne bland de »allmänna» -- --

Det var något ditåt hon tänkte, under det blickarna från hennes vackra ögon hvilade vemodigt och tankfullt å den enkla godtköpsmattan på golfvet framför henne.

»Vackra grefvinnan» -- -- det lät ju riktigt ståtligtHon ställde sig emellan Olga och den andre. (Sid. 346).-- -- och så romantiskt sedan -- -- jaså, hon hade redan fått ett smeknamn -- --

»Hvad grubblar du på? Du ser ju ut som du tänkte gå direkt och hänga dig», inföll Juliette.

Olga ryckte till. Hänga sig? Nej, det hade hon värkligen inte tänkt på, det var hon inte mogen för ännu. Därtill var nog grefvinnan för vacker -- -- ännu -- --

Hon försökte att draga munnen till ett löje.

»Det kom öfver mig en sådan egendomlig känsla, när du räknade upp alla de där namnen», sade hon.

»Blef du dyster, när du tänkte på, hvilket lif de föra?» frågade Juliette.

»Ja, något ditåt.»

»Men de ha det fästligt, medan de äro unga och glada.»

»Medan de äro unga kanske, men sedan -- -- uh då -- --»

Hon skakade till af en rysning.

»Det värsta är, att man blir gammal så fort,» sade Juliette.

»Ja, det är vår förbannelse», sade Olga.

»Dessa förfärliga skrynklor i ansiktet -- -- de komma som spetälskan och fräta sönder oss -- de börja som en liten prick -- -- ett litet stygn -- -- och så bli de längre och längre -- -- och bredare och bredare -- -- och så kommer den ena efter den andra -- -- och så flyta de ihop -- -- och bli ett nät öfver hela ansiktet -- -- och hur man sminkar och pudrar sig, så synas de ändå -- -- hvilka förskräckliga kval man lider, när man ger akt på, hur de breda ut sig och äta in sig, utan att man kan göra ett grand för att hindra dem -- --»

»Du talar som en professor,» anmärkte Olga.

»Det fins ingenting, som jag är så rädd för, som att bli gammal. Jag brukar sitta långa stunder dag efter dag och betrakta mig i spegeln för att upptäcka en ny skrynkla. Jag vet precis, hur många jag har och hvar de sitta -- -- Och när jag får syn på någon, som jag inte sett förut, så

är det som om jag finge se en lefvande mask komma och krypa i ansiktet på mig -- --»

»Det har jag aldrig tänkt på att se efter.»

»Du -- -- nej, det tror jag nog -- -- du har inte fått några ännu, du har ditt barnansikte kvar -- -- men vänta skall du få se, de komma nog -- --»

Med en humoristisk rörelse sprang Olga till spegeln. Det var en stor präktig spegel, den dyrbaraste möbel, som Juliette hade. Glaset var tjockt, klart och slipadt. Ramen var bred, i svart och guld. Det syntes, att hon tyckte om att spegla sig.

Olga stälde och betraktade sig högtidligt i spegeln. Hon skrattade muntert och hon bemödade sig synbarligen mycket starkt att ge Juliette den uppfattningen, att hon bara gjorde det af gyckel.

Men hur det var, så hade Juliettes filosofiska ord satt hennes lifliga fantasi i häftig rörelse. Hon hade inte stått många sekunder, förrän hon fattades af en slags hallucination. Hon tyckte att hennes ansikte förvandlades och förvandlades allt mer och mer under några ögonblick. Till sist föreföll det henne som om alltsammans, panna, kinder, haka, hals, allt sammans, hvarje fläck på huden, var betäckt af veck och skrynklor, långa, breda, djupa -- -- hon såg sig gammal och torr och gul -- hon stirrade i spegelglaset med stela, vidöppna ögon, som om hon sett ett spöke -- -- det såg ut som om hon plötsligt blifvit vansinnig af skrämsel -- --

Juliette betraktade henne med förvånade blickar. Hon hade dock en dunkel aning om, hvilka besynnerliga tankar hennes ord väckt fram i den lättrörda, intelligenta Olgas själ.

»Hvad kommer åt dig -- -- ser du någon syn i spegeln -- -- Olga, gå därifrån, nu är du dum -- -- du skall inte bry dig om några inbillningar.»

Hon talade hårdt och häftigt; som om det gält att väcka en sofvande.

Hennes ord bröto också förtrollningen. Olga kom snart

till sig själf. Hon såg ett ungt, vackert, fint och spänstigt ansikte i spegeln, en smula gulblekt, men friskt och bedårande -- -- hon såg det ansikte, med hvilket hon skulle fånga, tjusa och plåga -- --

Hon sprang fram till Juliette, kastade sig, behärskad af ett vemodigt känslosvall, på knä bredvid sin väninna och lade hufvudet med en sådan där rörelse i hennes knä, som om hon varit ett skrämdt barn och sökt skydd i modersskötet. Hennes ögon fyldes, hur hon sökte att motarbeta sinnesrörelsen, af tårar, och hon kände en tryckande känsla i bröstet.

»Juliette», utbrast hon med en snyftning, »jag vill inte bli gammal . . .»

»Olga, min lilla Olga,» sade Juliette i en beskyddande och öm moderston,» inte får du anfäktas af några enfaldiga fantasier -- -- du skall inte fästa dig så mycket vid, hvad jag säger -- --»

Olga reste på sig. Nu hade hela den sjuka inbillningen flytt sin kos. Nu riktigt skämdes hon både inför sig själf och Juliette öfver sitt barnsliga beteende.

»Jag vet inte hvad som kom öfver mig, jag bar mig alldeles för tokigt åt -- --»

Hon lät orden följas af ett chargeradt skratt.

»Jag förstod dig nog, var inte rädd för det,» sade Juliette, »jag gjorde orätt, som kom in på det där ämnet. Jag borde ha tänkt på hur rysligt känslig du var, efter allt hvad som händt de sista dagarna -- --»

»Har du något vin hemma?» afbröt Olga henne.

Frågan lät backanaliskt uppsluppen.

»Är du törstig?» frågade Juliette och skrattade ohäjdadt åt det cyniska sätt, på hvilket Olga afklippt situationen nyss.

»Ja, inte skola vi sitta som tvänne nunnor och himla oss», tyckte Olga och snurrade rundt några slag, som om hon hon velat skaka af sig allt hvad hon tänkt på förut.

»Det dröjer länge tills vi bli gamla -- --» fortsatte honoch skakade sitt lilla hufvud på ett ystert sätt, så att det vackra ljusa håret stod yfvigt som en lejonman kring panna och skuldror.

»Jag har en flaska portvin», sade Juliette, i det hon redan var på väg att hämta det.

»Tag fram den -- -- så skola vi supa», ropade Olga gladt och skämtsamt.

Medan Juliette var ute i köket och hämtade in flaskan och ett par glas, stod Olga framför hennes stora spegel och pudrade in sitt skinn, så att det blef bländande hvitt . . .

***

En morgon några dagar efteråt fick Olga ett besök, som icke borde kommit oväntadt, men som dock förstörde hennes lugna sinnesstämning flera dagar efteråt.

I de båda rummen var nu allt ordnadt för Olgas vistelse. Järnsängen var flyttad till det yttre rummet och Olga hade fått den turkiska divanen att ligga i.

Juliette hade legat hemma i natt. Hon hade varit ute några timmar på kvällen förut, men kommit hem vid halfelfva-tiden och legat i lugn och stillhet.

Ja, det vill säga, icke i fullkomlig stillhet. Ty vid tolftiden hade det varit några gaskiga herrar ute i farstun och bankat på dörren.

Juliette, som redan lagt sig, hade måst gå ut till farstudörren i blotta linnet och be dem dra så långt vägen räckte. De hade varit näsvisa och kastat oförskämda glosor genom dörren, men till sist hade de gått, och de båda »flickorna» hade somnat i hvar sitt rum.

Morgonen var mycket vacker. Vädret var strålande, solen sken in genom rutorna och väckte dem bägge med sin tindrande, ljusa morgonhälsning.

Det hade varit omöjligt för dem att ligga framåt förmiddagen, som de annars brukade. Juliette måste upp och lyfta på rullgardinen. Därpå gick hon in i andrarummet. Olga var också redan vaken. Och de kommo öfverens att stiga upp och koka kaffe.

»Jag skall hämta en åkare sedan», sade Juliette, »och så skola vi ta en morgonpromenad i vagn utåt Djurgården. Är du med om det, Olga?»

Hennes ansikte sken vid tanken på, hur roligt det skulle bli att åka ut i den friska, härliga luften.

»Det blir så dyrt», svarade Olga missmodigt, »du vet hur jag har det, och jag tycker det är så orätt, att du skall ha så mycket utgifter för min skull.»

Olga tänkte på, huru de få slantar, hon fört med sig, nu voro nästan alldeles slut, och huru hon kom att ta Juliettes vänlighet i anspråk under den tid, som förestod.

»Du får inte säga så där», svarade Juliette och fick en riktigt uppbrakt min, »vi ha kommit öfverens att dela ljuft och ledt . . . Vill du? Ser du jag har sedlar!»

Hon hade tagit fram sin portmonnä. Hon fattade ett par sedlar, som hon tagit upp ur den, i hörnen och fladdrade med dem fram och tillbaka, under det hon lät höra ett skallande skratt.

Det låg på Olgas tunga några frågor, hvem hon fått dem af, och när hon fått dem, och om hon fått alltsammans på en gång -- hon kände en stark nyfikenhet efter att få höra sådant där. Men hon höll inne med frågorna. De talade fortfarande om dylika saker med en viss försiktighet.

Juliette hade emellertid haft en af sina bästa dagar i går. Hon hade haft en präktig kvällsrecett. Hon hade råkat samman med en uppspelt och välfödd profryttare, som utan prut betalt femton kronor för ett par tre timmar på ett hotell vid Norra Smedjegatan.

»Nåja, om du så ovilkorligen vill», svarade Olga, »så kan du vara säker på, att jag skall finna det förtjusande.»

De fingo alltså brådtom att stiga upp och göra sig i ordning. De kastade på sig sina morgonrockar. Olga hade fört med sig sin från grefvens våning. Juliette satte påkaffe och Olga stod framför spegeln och gjorde stor toalett, innan hon tog på sig klädningen.

Just som hon slutat med frisyren, hörde hon den spruckna dörrklockan klämta till ett par slag. Hon hörde Juliette, som stod ute i köket, gå genom den lilla tapetdörren, som från köks-skrubben ledde direkt till tamburen, och öppna. Hon hörde en grof karlröst, och hon hörde Juliette svara i en på samma gång skrämd som förargad ton.

Hvem kunde det vara? Hon anade det till hälften.

Innan hon hann tänka vidare, hörde hon låset på dörren i det rum, i hvilket hon befann sig, vridas om af en grof hand. Hon såg sig rundt omkring med en förskrämd blick, liksom hon sökt någon dörr att springa in igenom och gömma sig.

Men det var för rästen för sent. I samma ögonblick öppnades dörren häftigt och på vid gafvel. En karl, med ett robust helskägg och en grof promenadkäpp i handen, tog ett steg i in rummet och slängde vårdslöst igen dörren efter sig.

Först kände sig Olga förskräckligt rädd, på samma gång som en smula förlägen öfver att behöfva uppträda i morgonrock inför en alldeles okänd mansperson.

Men dessa känslor efterträddes ögonblickligen af harmfull vrede öfver karlens oborstade beteende att inte ens nedlåta sig till en knackning, innan han steg in i rummet. Hennes gamla medfödda stolthet uppflammade, och hon mätte den inkomne med en spotsk och föraktlig blick.

Nu inkom äfven Juliette från det andra rummet, genom hvilket hon tagit vägen, sedan hon ej vågat eller kunnat hindra att den ovälkomne gästen stigit på. Han hade frågat, om hon icke hade en ung flicka inneboende här, och då hon icke vågat neka, måste hon finna sig i att öppna sina dörrar för den respektingifvande personen.

Den civilklädde polisen -- ty det var en sådan, en s. k. byråpolis, en af dessa, som ha till sin speciella

uppgift att »upptäcka» och öfvervaka den offentliga lastens prästinnor -- hade inträdt med en halft leende, halft förtrolig uppsyn, en sådan där, som sade ungefär: blif inte rädd, min rara lilla oskuld, vi skola nog så småningom blifva goda vänner; men när han märkte att han inte hade att göra med en förskrämd fogel, liksom icke heller med en i råhet och okunnighet uppvuxen arbetarflicka, utan en ovanligt vacker ung dam med belefvadt utseende och ur hvilkens ögon lyste stolthet och förakt, så häpnade han till i första ögonblicket, men tog sedan på sig en mycket viktig, befallande min.

Men ögonen förblefvo lika, på samma gång stickande och lurande. Det syntes, att han icke hade ett yrke, som tillhörde de själfslyftande eller förädlande.

»Heter Ni Olga Löfborg?» frågade han i torr och sträng poliston.

»Ja?!» svarade Olga kort. Det lät som en utmaning, som ett: hvad har Ni med det att göra?

»Ni skall infinna er till besiktning», fortsatte han.

»Jaså!»

»Hvart och när, det känner Ni väl, tänker jag, hva'? He . . . he . . .!» flinade han rått och försmädligt.

»Hvad menar Ni?» frågade Olga. Hon måste tala, fastän hon hälst skulle velat bemöta honom med tystnadens förakt. Men harmen arbetade inom henne så hårdt, att hon måste afleda känslotrycket med några ord.

»Åh, Ni behöfver väl inte spela okunnig. Ni har väl någon liten dygdig väninna, som allaredan satt er in i de där förhållandena, förmodar jag, inte sant?» frågade han.

Orden skulle låta gycklande, men doften från den närgångna anspelningen, som låg i meningen, slog ut ifrån dem som en stank.

Olga stod och bara gapade på honom. Hon tyckte, att hans oförskämdhet inför en person, som han såg för första gången och därtill en värnlös kvinna, gick öfver alla gränser.

Hvad skulle hon svara? Skulle hon tiga? Hon vändeblicken åt Juliette. Denna, som egde den offentliga glädjeflickans respekt för dessa sina plågoandar, blinkade åt henne, menande att hon gjorde bäst i att tiga. Hon stod ändå vapenlös inför denna robuste herre med sin påflugna blick och sin bastanta käpp.

Men Olga kunde icke tiga. Det var omöjligt. Hela hennes varelse, liksom också hennes skaplynne, uppsatte sig däremot. Hon var icke van ännu. Hon hade hitintills bemötts annorlunda.

»Vet skäms . . .» kastade hon fram. Orden kommo som ett skarpt hväsande.

Den myndige herrn ryckte till som om han blifvit stucken af en orm.

»Hvad säger Ni», utbrast han med hög röst. »Är Ni näsvis, så skall Ni få följa med till vaktkontoret med detsamma.»

Han tog ett par steg fram mot henne.

Olga blef blek som ett lik. De knutna händerna darrade som asplöf. Hon skulle ge honom en örfil, men hon hade nog sinnesnärvaro att inse, att hon stod utan skydd och försvar inför denne ogrannlage representant för en tyrannisk samhällsordning. Var hon då allaredan så låg, så usel, att hon behöfde ödmjukt böja sig inför en sådan brutal passagerare? Hon kände huru tårarna ville bryta fram.

Juliette gick emellertid emellan och räddade Olga att förifra sig vidare. Hon stälde sig emellan Olga, som vändt sig åt fönstret, och den andre. Hon kände honom och visste, att han inte var att leka med.

»Seså, Carlsson», sade hon lugnt och allvarligt, »ser Ni då inte, att hon är sjuk . . .»

Han lät blicken skämtsamt glida öfver Olgas gestalt.

»Ja visst ja . . .», sade han, »nå, men hon kan vara höflig för det. Nå upplys henne om adressen -- -- om måndag -- -- men håll er inte undan -- --»

Utan att säga adjö, vände han sig tvärt om och gick samma väg han kommit in.Olga stod orörlig som en bildstod med stel blick och knutna händer ända tills han försvunnit. Då kastade hon armarna om halsen på Juliette och brast ut i krampaktiga snyftningar.

»Tro de inte, att också vi äro människor», stammade hon fram mellan tårarna.

»Stackars Olga -- -- du blir väl van vid det», sade Juliette och strök med handen öfver hennes ljusa vackra hår . . .

Af den trefliga utfärden blef ingenting den dagen.

====================
Slut på första delen.
====================

FÖRSTA KAPITLET.

En vacker och solmättad sommardag.

Klockorna i hufvudstadens många kyrktorn ha nyss slagit tio. Slagen ha klingat ut öfver de många taken och de många gatorna, ut i den ljumma luften, som, värmd af solstrålarne, snart skulle ligga kväfvande tung öfver de svettiga hästarna och de myllrande mänskorna.

Den förmögna klassens fruar och barn finnas icke i Stockholm, de ha begifvit sig ut till Mälarstränderna eller saltsjöns skärgård för att leka landtfolk några månader. Men inne i den stora staden, på dess brännheta gator och i dess kvafva butiker, värkstäder och bostadsrum dväljas fortfarande arbetarklassens slafvar och slafvinnor.

Just nu — vid tiotiden på förmiddagen — öppnades dörren till en liten cigarrbutik vid ***gatan.

Dörren öppnades inifrån.

Ett tämligen ungt fruntimmer, med en reslig, något magerlagd gestalt, syntes på trappsteget, som ledde från gatan. Hon är klädd i en ljusblå kläddning, sydd med sjömansjacka, som på kragen öfver axlarna är garnerad med mörkblå, breda band. Kring lifvet har hon ett mörkrödtsidenbälte, sammanhållet af ett smakfullt mässingsspänne. Hennes klädsel var något uppseendeväckande. Den var just icke trasgrann och den klädde henne heller icke illa — tvärtom, den tog sig riktig stilig ut i det glittrande solskenet, som låg öfver trottoaren och cigarrbutiksfönstret — men det syntes dock litet för väl, att den var gjord att stå bakom en disk med. Den var en smula dekorativt prålig.

Cigarrbutiksfröken — ty hon var naturligtvis en sådan — såg ganska sömnig och omorgnad ut. Ögonen buro spår af nattvak, och frisyren var synbarligen ordnad i största hast, ty de bruna lockarna voro åtskilligt stripiga och nedhängande.

I högra handen höll hon en liten sopborste. Händerna voro smala, fina och genomskinligt hvita.

När hon kommit ned på gatan, såg hon sig först omkring med en hastig blick. Ett par unga, välklädda herrar gingo i det samma förbi. När de sågo henne, förstodo de att hon kom från cigarrbutiken, och att den icke öppnades förr än så här dags. De drogo däraf en slutledning.

»God morgon, lilla fröken, så tidigt uppe», sade den ena i en viss skämtsam ton. De skrattade båda lifligt och gjorde menande nickningar.

Cigarrfröken i det röda sidenskärpet drog också på mun, men låtsade, att hon icke hörde tilltalet. Hon böjde sig ned och började att sopa dammet från trappsteget med några snabba rörelser.

Därpå kastade hon ånyo en blick omkring, hoppade hastigt in i butiken och slängde dörren igen efter sig.

Hvem var hon?

Vi få lof att presentera henne.

Det var Juliette, en gammal bekant — —

Öfver ett år har förflutit sedan Olga flyttade in i det ena af Juliettes bägge rum.

De voro nu egarinnor till en liten näpen cigarrbutik vid central gata.

För Olga voro nu sviterna af hennes ungdoms första äfventyr lyckligt öfverstökade.

I Juliettes inre rum hade hon födt sitt och skådespelarens barn. Det var icke dödfödt, men det dog ett par dagar efter födseln. Hon hade alltså sluppit att få bekymmer för dess uppfostran och uppehälle.

Barnsängen hade medfört en ganska lång sjukdomskris. I hela åtta dagar hade hon sväfvat mellan lif och död. Men hennes ungdom hade segrat, och efter att en månad legat till sängs, steg hon upp lika frisk och skön som förut. .

Under denna månad hade Olga fått se sådana oegennyttiga och uppoffrande bevis på Juliettes varma hjärta, att hon fattade en den starkaste och tacksammaste sympati för sin väninna. De bägge förenades med ett vänskapsband, som för hvarje dag blef oslitligare.

Men det hade dock varit svårt med den gemensamma ekonomien under denna sjukdomstid. Juliette måste stanna hemma hela dygnet för att passa upp och sköta Olga. Och för rästen hade intresset för den unga barnsängskvinnans öde gjort Juliettes sinne så vekt och hennes närver så känsliga, att hon under den tid, då Olgas ställning förde en fläkt från familjelifvets förhållanden med sig, fann det motbjudande ända till vämjelse att gå ut på gatorna för att attrackeras af påflugna sprättar och famnas af halfrusiga karlar.

Lycka var emellertid, att båda två hade åtskilliga värdefulla tillhörigheter, om de också icke hade några kontanter. Och nu fans det ingen annan utväg än att låta det man bäst kunde undvara, resa till pantbanken. Olgas klocka och guldnipper, Juliettes vackra spegel och mera dylikt vandrade in i pantlånarens dammiga förvaringsrum. Men de skulle nog lösa igen det, tänkte de.

Hvad emellertid icke Juliette slapp ifrån, oaktadt hon höll sig hemma och isolerad från allt, det var läkarebesiktningen, under bevakning af polisen. Sedan man en

gång kommit så långt, så går det inte under några förhållanden att slingra sig undan.

Olga hann emellertid inte dit, innan hon lades på sjukbädden. Juliette hade skaffat intyg på, att hon icke kunde lämna sin bostad. Och därvid fick det ju bero så länge, men de visste båda två, att deras hem lika uppmärksamt bevakades, som om de varit tvänne brottslingar. Och de visste, att Olga såsom frisk icke kunde taga ett steg utanför dörren, förrän Carlsson eller någon annan af liknande skrot och korn skulle komma dit, tränga sig in, om de också stodo halfnakna, och i myndig ton, beledsagadt af ett närgånget hånleende, befalla dem att infinna sig på det klockslag, då de »allmänna» bruka »gå till sta'n» — som de själfva för korthetens skull benämna det. Besiktningsbyrån ligger nämligen i staden inom broarna.

Rättegången hade nu också slutat för länge sedan. Den vansinnige mördaren hade inspärrats på dårhus för lifstiden, och den en gång så uppseendeväckande händelsen hade flutit ned i glömskans breda strömfåra. Olga hade fått aflägga vittnesmål både från sjuksängen inför poliskommissarien och efter sitt tillfrisknande inför domstolen. Hon hade också gått fri från alla rättsliga följder af sin indirekta delaktighet i blodfläcken på den mjuka mattan i »vackra grefvinnans» eleganta våning.

»Vackra grefvinnan» — — — ja, så kallades hon ännu.

Nu lefde hon, tillsammans med Juliette, den prostituerades rosendoftande, törnbeströdda glädjelif.

Nu var hon van vid besiktningen, detta otäcka, kränkande synande, som de lagligt osedliga kvinnorna måste underkasta sig. Nu var det hvardagligt. Men hon mindes i början, den första gången till exempel. Åh, hon hade velat sjunka ned genom marken under denna förfärliga ceremoni ...

Hon mindes, huru de betraktat henne, de andra, som funnos i väntrummet, och hvilka voro gamla och vana. De märkte ögonblickligen, att hon var en nykommen, och

de hade sett på henne med fräcka och nyfikna, men också triumferande och skadeglada blickar.

Dessa stackars kvinnor! Hur lyckliga äro de inte, när de upptäcka ett nytt offer! Och hvarför det? Jo medlemmarna af denna kvinliga »ämbetsklass» i samhället äga i allmänhet ett infernaliskt hat mot alla, som de benämna »smyg», d. v. s. sådana, som smyga omkring i skymundan och ännu icke gripits af byråpolisens järnklor. De äro benägna för att riktigt jaga efter sådana för att få dem fast, d. v. s. fjättrade af den långa officiella kedjan, som ligger om deras egen fot. De äro afsvurna fiender till kvinnor af detta slag, hvarhälst de möta dem. Och kunna de leda polisen på något spår, så kan man vara säker på, att det också sker.

Det synes ligga en tröst för dem i att se så många som möjligt öka den klass, de tillhöra. De tyckas föreställa sig att de utöfva en Gudi behaglig och mot samhället och principen mycket rättvis handling, då de förfölja och framdraga dessa half-allmänna medsystrar i lasten, på samma gång de naturligtvis genom sitt yrke i allmänhet sorgfälligt fått alla bättre, öfverseende och mänskovänliga känslor dödade.

Man kan ofta på Stockholms gator få se utslag af detta råa, hänsynslösa hat. Det händer, att när en prostituerad möter en dylik, om hvars förhållande hon på ett eller annat sätt fått vetskap, eller endast misstänker, men hvilken hon för rästen hvarken känner eller har med att göra, att hon öfverhopar denna med skymford och handgripligheter. Och man hör tydligt af de råa tillmälena, hvad saken gäller. Det är den dömdas omänskliga vrede mot den, som ännu kunnat undandraga sig domen.

Af de gamla hade Olga blifvit betraktad med ovanligt stor uppmärksamhet, ty äfven på dessa kvinnor värkar kroppslig skönhet och ögats intelligens med sin trolldomsmakt. Men det hade legat någonting så djefvulskt skadeglatt i deras blickar, då de af hennes uppförande sågo, att hon var där första gången, att ögonkasten skuro

som knifsblad. Hvad Olga hade tyckt, att det var förfärligt! Först nu insåg hon, hvilken klass, hon skulle komma att tillhöra. Det var en klass af kvinnor, af hvilka mängden icke ega en tillstymmelse af behärskning eller grannlagenhetens nobless.

Men det var inte värsta! Det, som hände därinne, inför manliga personer, som hon aldrig förr sett, hade varit mycket värre. Hon hade varit röd som en pion i ansiktet, och för ögonen hade det dansat rundt, alltsammans, salen, borden, soffan, stolarna, doktorerna...

När hon kom hem, hade hon sjunkit ihop som en trasa på golfvet af skam och vrede och sinnesrörelse. Hon hade legat där en timma i konvulsiviska snyftningar.

Juliette hade användt alla medel att trösta henne, hvilket syntes nästan omöjligt.

»Lilla du», hade hon sagt, »inte tog jag det så förfärligt hårdt.»

Olga svarade ingenting. Hon kände, huru det kröp som ohyra på kroppen efter den yrkesmessiga behandlingen. Hon ägde en annan natur än de flesta. Denna finkänsliga natur hade ännu icke alla utsväfningar och orgier förmått döda.

Men så småningom hade hon lagt makt på sig och blifvit van. Redan tredje eller fjerde gången hade hon kunnat hålla ögonen öppna och gifvit polisen, som stod vakt vid dörren, en halft trotsig, halft skämtsam afskedsnick, som han naturligtvis lät alldeles likgiltigt passera förbi ...

Det var Olga, som kommit på den idén, att de skulle hyra en cigarrbutik. Juliette hade genast gått in på förslaget.

Det finnes ett medel — säkerligen det enda — för kvinnor i deras ställning att kunna få utöfva en »regelbunden» och »borgerlig» sysselsättning samt att skaffa sig ett visst »socialt anseende». Det är att få stå i en cigarrbutik. Alla andra slags affärsgrenar äro naturligtvis

absolut stängda för de bränmärkta utöfvarinnorna af den fria kärleken. Står man därtill i det lyckliga förhållande att man kan hyra en egen butik och skaffa sig ett litet eget lager — bestående af ett hundratal tomma och ett tiotal fylda cigarrlådor — så ger det gifvetvis ännu mera pondus åt den »sociala ställningen». De allmänna flickorna äro, såvida ej dryckenskap och ett allt för utsväfvande lif helt och hållet förslappat dem, ganska angelägna om att få stå bakom en cigarrdisk; isynnerhet de unga och vackra, som där få tillfälle att mera exklusivt än på gatan exponera sina behag och sina toaletter.

Cigarrbutiker af detta slag — som äro omöjliga i en småstad, men i hufvudstaden tyckas anses så oskyldiga, att de på grund af sina stora hyror locka värdarna att inrätta dylika i nybygda, moderna hus vid centrala gator — äro naturligtvis icke annat än maskerade bordeller, antingen unga fröken själf hyr butiken eller hon står i tjänst hos någon »fru», som hyrt den samma. Innanför själfva boden finnas då ett eller ett par rum, där herrarna tagas emot och vinbutäljerna valsa. I Stockholm finnes med säkerhet minst ett tjugotal sådana. Och på en del bruka hyrorna af innehafvarinnan betalas — pr dag.

Olga hade äfven fallit för denna frestelse, sedan hon, som inrangerad i rullorna, tillbrakt några månader vägg i vägg med Juliette. Dessa månader hade utmärkts af ett visst återhållsamt lugn. De stiftade icke flera bekantskaper än hvad de nätt och jämt behöfde, för att kunna betala hyran och lefva anständigt. Alla inkomster och utgifter delades systerligt, kassan var gemensam. Och de höllo strängt på, att det skulle vara tyst och stilla hemma hos dem. Det hade kommit en egendomlig familjär stämning öfver deras samlif.

Men Olga, hetsig i blodet och ombytlig som vanligt, började snart finna det regelmessiga lifvet litet enformigt. Det var då, som hon kom på den idén att genom cigarrbutiken skaffa åt sig och Juliette både omväxling och »anseende» på en gång.

Efter några veckors sökande hade de slutligen funnit en cigarrbutik, som var ledig till uthyrning och behagade dem. Hyran var visserligen oerhördt dyr — att tänka sig att man med endast tobaks-kommers skulle betala den var löjligt, själfva hyrespriset inbjöd och tvingade till biförtjänster — men lokalens beskaffenhet var sådan, att den lämpade sig utmärkt bra för affärer af olika slag.

Butiken var mycket liten, men inredningen var ovanligt snygg, hållen i svart och gult. Rundt kring den breda fönsterhyllan fans en blankskurad mässingstråd, som uppbar en röd jalousi af så tjockt tyg, att det utstängde alla nyfikna blickar, äfven då ljus var tändt i boden. De lådor, som stodo på disken, innehöllo ett tjugotal olika cigarrsorter, men lådorna på fondväggens hylla, hvilka stodo uppradade kant vid kant i zigzag-fason, voro samtliga endast innehållslösa dekorationer. På andra väggen, midtför den lilla disken, stod en soffa med plats för högst två personer. Den var klädd med mörkt tyg och åtskilligt nött. Framför den fans ett litet åttakantigt bord med pressad plysch på skifvan, å hvilken stodo ett par cigarrkoppar af porslin. Emellan bordet och disken var så trångt, att två personer knappt kunde tränga sig förbi hvarandra, men det kunde inte hjälpas, möblemanget medförde en viss trefnad, som man inte kunde undvara, då man blifvit van därvid. Vid sidan af soffan hängde längs väggen en gummislang med en tändapparat. Där bredvid fans en spegel på en half meters längd och med förgyld ram. Den var lämplig att se sig i, när man tände cigarren. En kamin, liten som en leksak, och en stol kompletterade inredningen.

I butiken funnos två dörrar — en, som ledde utåt gatan, och en, som ledde inåt. Båda voro glasdörrar. Öfver rutan i gatdörren hängde en stor skylt med ett kollossalt kvinnohufvud, som blåste ut en rökpelare genom ena mungipan, och bredvid hvilket stod i guldbokstäfver »Duke of Durham is best». Rutan på den andra dörren var å inre sidan täckt med en tjock gardin af grönt ylle.

Framför den hängde ett draperi, som betäckte öfver halfva dörren. Rummet därinnanför låg högre än boden, och ett par tre trappsteg ledde upp.

Sådan var den yttre affärsprägel, som Olgas nuvarande residens ägde — — —

När Juliette sopat trappstegen åt gatan, började hon att behandla butiksgolfvet på samma sätt. Utrymmet var icke stort, och sopandet gick i en handvändning. Men det var tjockt af dam på golfvet och snart började det ryka omkring så svårt, att hon såg sig nödsakad öppna dörren på vid gafvel. Hon gjorde det icke gärna, ty då skulle naturligtvis hvarenda glop, som gick förbi, kasta nyfikna blickar dit in. Det var nog kändt, att det var två glada flickor, som innehade butiken.

När dammolnet försvunnit, begynte hon torka dammet från hyllorna och möblerna. Hon stängde åter igen dörren och började att sjunga en munter varietévisa. Juliette hade en liten näpen röst och behandlade den inte illa.

När dammandet var slut, gick hon till spegeln. Hårslingorna hade under arbetet bredt ut sig ännu mera omkring ansiktet och befunno sig i en högst miserabel oordning.

»Gud, hvad jag ser ut», sade hon halfhögt för sig själf, »tänk, om någon skulle komma.»

Det var emellertid ganska sällsynt, att de fingo några kunder så här dags på förmiddagen — åtminstone inga, som de satte värde på.

För säkerhetens skull låste hon emellertid igen dörren med nyckeln, som satt i innanför, och sprang med några lätta steg uppför trappan in i det inre rummet.

Detta rum var ganska stort och präktigt, minst dubbelt så stort som boden; och det var just därför, som de blifvit så belåtna med lägenheten, ty när man inte hade mer än ett rum för två, så behöfde man minsann utrymme.

»Är du tokig, Olga, ligger du och sofver ännu! Villdu skynda dig opp, din odåga!» ropade Juliette med en skämtsam glädtighet, då hon såg, att Olga ännu låg hopkrupen under täcket med slutna ögon.

Olga hoppade till, som om hon blifvit skrämd, och såg upp med yrvakna blickar.

»Jag har redan sopat och dammat därute», fortsatte Juliette.

Hon hade nämligen stigit upp utan att väcka Olga, som hon sett ligga djupt inslumrad. Juliette var fortfarande den beskyddande modren och Olga det en smula bortklemade barnet. Detta på grund både af Juliettes uppriktigt hjärtliga sinnelag som ock af det förhållande, att Olga, som den yngsta och odisputabelt vackraste, var de mest inkomstbringande affärernas hufvudperson, och omvårdnaden om hennes välbefinnande i första rummet således var någonting som utan all slags beräkning från den äldre väninnans sida föll af sig själft.

Olga sträckte på sig, olustig och omorgnad.

»Lilla du», sade hon vänligt, »du är då alltid så duktig.»

Orden efterföljdes af en gäspning.

»Har du satt på kaffet?» tillade hon genast.

»Jo, det kan du slå dig i backen på», svarade Juliette.

»Får jag ligga i tio minuter till», sade Olga med skämtsamt bönfallande ton.

»Lat-Stina...»

I det Juliette sade detta, gick hon ut i det anspråkslösa köket, och Olga gjorde en väldig gäspning, vände sig mot väggen och inslumrade ljuft.

Medan nu den ena cigarrfröken kokar kaffe och den andra tager sig en morgonslummer, vilja vi ta äfven det stora rummet i något närmare betraktande.

Där fans två liggplatser, en vid hvardera långväggen. Den ena utgjordes af Juliettes turkiska divan, som Olga fortfarande begagnade, och den andra af en ny järnsäng, som man utbytt i stället för den förra, hvilken inkräktademed sin bredd för mycket på utrymmet. Golfvet var betäckt med en helmatta i mörkblå och mörkbruna mönster. Juliettes stora spegel hade de löst tillbaka. Den satt midt på väggen öfver Olgas divan. Det var litet olämpligt med dagern, när Juliette skulle söka efter nya skrynklor i sitt en smula kantiga ansikte, men det kunde inte hjälpas, ty man kunde inte sätta den mellan ett par fönster, då det inte fans mer än ett sådant. Detta vette åt gården, hvilken -- i likhet med de flesta moderna storstadsgårdar -- hade utseendet af en djup brunn. Fönstret var mycket stort, tre vanliga rutor i bredd, men det hjälpte inte, ty de höga gårdsmurarna släppte icke fram solen eller ljuset på annat än ett ytterst sparsamt sätt, och därför härskade ständigt i rummet en i viss mening stämningsfull men kall och liflös halfdager. Olga, som alltid varit van vid ljusa, glada rum åt gatan, fann det till en början obehagligt, men vänjde sig snart därvid och trifdes bra i den ständiga skymningen.

Framför det breda fönstret, som hade hvita, snygga gardiner, stod ett rundt bord, betäckt af en ljusgrå vaxduk. Det var Juliettes praktiska sparsamhet, som lagt på vaxduken. Olga hade till en början bestämdt velat ha en tjock ylleduk, någonting i den där stilen, som hon varit van vid i grefvens våning, ty hon tyckte att vaxduken värkade så simpelt, men Juliette, som köpt hem den, hade låtit den ligga och så blef det inte af att byta om. Den var emellertid mycket bekväm. Hur den spildes ned under måltiderna eller af vinbutäljerna, så gick det ändå i en hastig vändning att med en våt trasa få den snygg och ren igen på dess blanka yta.

Någon soffa fans inte, men två mjuka emmastolar med mörkbrun öfverklädnad hade fått undanskjutna platser i två hörn. På väggarna hängde ett par oljetryckstaflor med förgylda ramar, visserligen inte af sämsta slag, men dock tämligen enkla. Öfver Olgas sängplats fans, fastsatt med knappnålar, en urklippstafla ur en illustrerad tidning föreställande en i badet stigande, helt naken kvinna, somstod med ena foten i vattnet och hvars ljusa hår föll i böljande yppighet på rygg och skuldror. Det var det enda i rummet, som i någon mån erinrade om rummets andliga karaktär. Olga hade själf satt upp, den med ett yttrande om att »något piffigt måste de väl ha på väggarna». Juliette hade emellertid den bestämda meningen, att det var rått och simpelt att — som det brukades — uppsätta nakna och vågade bilder på väggarna, alldeles som det vore nödvändigt att på det sättet inspirera den manliga driften hos sina gäster. De, som behöfde eller åstundade något dylikt, kunde gärna hålla sig borta, menade hon. Icke hade hon precis någonting emot Olgas lilla tidningsurklipp, men hon ville inte gå in på dylika arrangemanger i någon utsträckning. Olga hade annars, under trycket af den sinliga fantasi, som var henne medfödd, i början velat inreda rummet till ett riktigt Venus-tämpel, med obetäckta kvinnobilder i terracotta, godtköpsfotografier af nakna marmorbilder med mera dylikt. Men då hon dels icke ville göra Juliette emot, och då hon rönte invärkan af hennes åsikter, nöjde hon sig med att såsom surogat uppsätta en del färgadt gräs, torkade blad, mackartbuketter och dylikt på väggarna.

Mellan de båda väninnorna rådde i allmänhet en viss arbetsfördelning, hvilken icke uttryckligen uppgjorts dem emellan, men hvilken så småningom på helt naturligt sätt utvecklats af sig själf. Det var således Juliette, som hade de husliga bestyren om hand, som fick städa, koka mat, sy och laga. Dock behöfde hon icke befatta sig med några gröfre sysslor såsom att diska och skura. Det gjorde en gammal gumma, hvilken för sex kronor i månaden hjälpte till med hvarjehanda under ett par timmar dagligen.

Denne gamla gumma, som gick under benämningen »Näs-Mari» — emedan hon hade ett stort ärr midt på näsbenet —, var en mycket välkänd hjälpmänniska bland »flickorna». Hon passade upp på en hel del, som hade egna hushåll, och var utomordentligt hemmastadd i allting,icke blott i gröfre sysslor, utan äfven i de »finkänsligaste» angelägenheter, om det skulle påfordras. Hon till och med lånte bort en femtio eller hundra kronor åt någon liten »ordentlig» fröken, som befann sig i tillfällig förlägenhet, mot god ränta förstås. Ja, det påstods äfven, att det funnos åtskilliga af fröknarnas kunder, herrarna, som fått låna rätt styfva slantar någon gång. Af dem tog hon alltid en bevittnad revers, hvilket aldrig förekom vid lån till flickorna. Hon hade själf varit »flicka» i unga dar, vacker och stolt, påstods det, som bara tog emot grefvar, bankirer och andra femtio kronors-kunder, men så en natt hade hon under en stormande glädjefest varit med om ett vildt uppträde, där hon fått näsbenet krossadt af en champanjebutälj. Sedan dess hade hennes utseende varit förstördt och hon hade på några veckor sjunkit ned till en femte klassens sjömansflicka. På gamla dagar hade hon emellertid genom sina nuvarande förbindelser tagit opp sig i ekonomiskt afseende och egde en stor vänkrets och stor respekt bland hufvudstadens demimond.

Som sagdt, Juliette stod i spetsen för det husliga. På Olgas lott hade däremot kommit att hufvudsakligast sköta om butiksaffärerna. Det hade varit någonting nytt för Olga att få stå bakom en disk och betjena kunder, och hon hade omfattat sysselsättningen med stort intresse. En piggare, näpnare och vackrare butikfröken skulle man också få leta efter. Hon förstod utomordentligt väl konsten att kläda sig, det låg en medfödd distinguerad hållning i hennes rörelser, och hon kunde ge kvicka och dräpande svar, om det kom någon påflugen grilljanne, som försökte att snobba med några öfverlägsna närgångheter.

Den lilla cigarrbutiken var också ytterst lifligt frekventerad, i synnerhet på kvällarna, I allmänhet brukade de hålla den öppen till framåt ett, men det hände ganska ofta att den stängdes redan vid tio- och elfva tiden, ifall några mera inflytelserika af dessa favoriserade kunder, som fingo beträda rummet därinnanför, önskade det.

Ja, det fans sådana, och icke endast två eller tre utanganska många, men det var därför icke någon allmän landsväg genom butiken in i sängkammaren. »Vackra grefvinnan» stod mycket högt i ropet, både på grund af sitt utseende och sina allmänt kända öden, inom den nöjesjagande herrpubliken, men Olga och Juliette hade bestämdt kommit öfverens att välja sina bekantskaper med stor urskiljning och att på inga vilkor tåla, att några större sällskaper samlades hos dem.

Det hände nog ibland, men ytterst sällan, att de togo emot några intima besök midt på dagarna. Det var en liten utvald krets af unga ämbetsmän i värken och bättre kontorister, som kommo dit, två eller tre i sänder. De sutto först en halftimma i butiksoffan och rökte, stannade sedan några timmar efter det butiken stängts, drucko några flaskor vin, sjöngo ett par duetter med Juliette — eller Olga, om hon var disponerad, — och gingo sedan sin väg hyggligt och anständigt.

Någon enda gång kunde det nog hända, att alkoholen, om en ansenlig kvantitet inmundigades, värkade dithän, att gasken och ungdomsyran sköt öfver den vanliga gränsen. Då sjöngs det sånger af den slipprigaste beskaffenhet med skrålande refränger, då dansades det françaiser med cancanpiruetter tvärs öfver rummet mellan divanen och järnsängen, då kunde till och med den återhållsamma och förståndiga Juliette rasa som en backantinna med glödande ögon och utslaget hår. Men Olga var det likväl, som äfven vid sådana tillfällen bildade den elektriska medelpunkten, som med cyniska uttryck och tygellös uppsluppenhet satte de andras blod och hjärnor i rörelse. Det hände ibland, men sällan.

Af sina beundrare voro de båda flickorna då och då utbjudna på guldkrogarna och varietéerna. De gingo aldrig ut, om de inte bjödos båda på en gång. Det var då som det skickades bud på Näs-Mari, och hon fick sköta butiken. Det var inte första gången hon vikarierade för små cigarrfröknar, och hon hade lådetiketterna och priserna på sina fem fingrar.För inkomstens skull var det heller ingen risk att båda försvunno någon gång från sin affär. Ty man såg ju icke utifrån, hvem det var, som satt bakom disken. Och herrarna, som gingo in för att öfva litet flirtation, måste naturligsvis göra sig ärende med att köpa ett par cigarrer, äfven om lådorna framtogos af gamla Näs-Mari's knotiga fingrar. Att en och annan krona eller en och annan cigarr utom den öfverenskomna betalningen försvunno i Näs-Mari's rymliga fickor, det fick man ju riskera för nöjet att få komma ut och se sig omkring i det glittrande nöjeslifvet. Och de voro så vänskapligt förenade, att de icke funno någon trefnad däri, om de ej fingo vara tillsammans — — —

Liksom det hände i dag, så hände det ofta, att Juliette kom in och bjöd Olga kaffe på sängen. Och Olga lät sig uppassas, som det skulle så vara.

Därpå stälde sig Juliette i butiken, efter att ha krusat luggen, medan Olga klädde på sig och slängde i sig litet mat. När hon vid tolftiden kom ut för att ta Juliettes plats på stolen bakom disken i besittning, låg det en viss grad af öfverlägsenhet i hennes ansikte. Men den var omedveten och icke beräknad.

I butiken befunno sig tre stycken unge män. En utaf dem hade kastat sig baklänges i soffan och intagit en mycket vräkig ställning. De båda andra hängde med hela öfre delen af kroppen öfver disken. Alla tre hade tända cigarrer och bolmade så att luften i den lilla boden redan var tjock af tobaksrök.

De hade i minst tio minuter låtit sin en smula banala kvickhets pilar hagla öfver Juliette, som började bli trött på dem och genom en viss snäfhet tydligen visade, att de kunde få gå sin väg när som hälst. När Olga kom ut, blef Juliette glad att slippa ifrån och få öfverlämna åt den förstnämda att byta ord med de egenkära spolingarna.

Så fort Olga syntes i dörren bakom draperiet, morgonkry och nyfriserad, ryckte det till i kropparna på dem och glimtade det till i deras ögon. Hon trädde ned förtrappan som en gudinna, hvilken bar skönhetens allsmäktiga spira i sin hand.

Det var just henne, de unga männen väntat på. »Vackra grefvinnan» var Stockholms skönaste cigarrflicka, och det var henne, som de ordinarie kunderna alltid sökte. De unge männen, som voro väl kända i butiken, bugade sig djupt, med försök att få fram såväl litet distinguerad ironi som en viss förtrolighet i sin artiga bugning. De sex ögonen hängde med sinnlig förtjusning vid det lilla fina ansiktet, kring hvars röda läppar lekte icke så litet hån, när dess egarinna med en hastig blick från sina stora ögon mönstrade sällskapet.

Juliette skyndade in i rummet, utan att säga ett ord. Det var liksom hon känt på sig, att hon nu var öfverflödig, att hon med sin blonda väninna icke kunde upptaga täflan om de unga kurtisörernas ynnest.

Olga bestormades emellertid med frågor, hur hon mådde, om hon sofvit godt och allt möjligt. Hon svarade kort och godt, och började att ordna några lådor på disken, utan att vidare egna de pratsjuka ynglingarna någon uppmärksamhet. Det var ingen af dem, som det minsta intresserade henne, och med ingen utaf dem hade hon stått på intim fot.

Ändtligen gingo de. En utaf dem frågade, liksom i förbigående, just då han stod färdig att gå, om han inte kunde få komma tillbaka litet senare, ensam.

»Det har Ni ju frågat förut några gånger», inföll Olga och visade sina hvita tänder i ett gyckelfullt leende. Hon kände nog igen honom.

Den unge mannen blef litet smått förlägen öfver det oväntade svaret.

»Nå, men hvarför ger Ni mig aldrig något löfte?» sade han.

»Nej, jag känner mig inte hågad», svarade Olga, likgiltigt och afvisande.

De andra voro redan på gatan. Han tog hastigt ettsteg in, lutade sig öfver disken fram emot Olga och hviskade i en lidelsefull ton:

»Så elak ni är... jag älskar er ända till galenskap ...»

Olga kände honom till utseendet, han hade på senare tiden brukat komma in ibland och köpa en cigarr. Hon hade hört honom, halft på skämt, göra åtskilliga förslag om att få följa med in i mottagningsrummet innanför butiken, men alltid svarat raljerande och nekande. Hon tillhörde nu den sortens praktiska flickor, som inte bry sig om sådana där snobbande ungtuppar, hvilka slå om kring sig med breda kvickheter och vräkiga later, men hälst vilja vara gratisälskare för sina tomma plånböckers skull. Olga hade därför icke skänkt hans förslag den minsta uppmärksamhet.

Men i detta ögonblick gjorde han ett annat intryck på henne. Hon såg, hvad hon inte lagt märke till förut, att hans ansiktsdrag voro regelbundna och sympatiska, att hans små svarta mustascher voro pikant välformade, och att hans ögon, som borrade sig in i hennes medan han talade, egde ett intressant djup. Han slog an på henne så starkt, att hon kände hjärtklappning,

»Hvad vill Ni då?» frågade hon.

Hon uttalade orden lågt, men de läto ändock uppmuntrande.

»Jag vill komma hit i kväll, när Ni stänger», svarade han bönfallande och ödmjukt.

»Kom — —»

Deras ögon möttes en sekund. I deras blickar låg någonting mer än öfverenskommelse om ett kontant betaldt kärleksmöte, de förstodo bägge att de funnit någon gemensamhet i deras natur, som väckt ömsesidig sympati.

»Tack!»

I det han sade detta, vände han sig om, sprang ut genom dörren och försvann på gatan.

»Hvad dröjde du kvar för? Gaf hon med sig?» frågade de andra i en fräckt hånande ton.

»Åhnej, visst inte», svarade han.Men om de varit mänskokännare, skulle de ha märkt, att han förrådde sin lögn genom den af segervisshet mättade skälfning, som låg i hans röst — —

När Olga blifvit ensam, satt hon länge och stirrade på en punkt, funderade öfver den besynnerliga känsla, som fått makt med henne så plötsligt.

Var det kärlek? Den brukade ju komma så där oförberedt och hastigt.

Hade hon blifvit värkligt kär för första gången i sitt lif? Ty det hade hon icke varit i skådespelaren, fastän hon sträckt vapen efter några timmars samvaro. Där var det något helt annat — — där var det äfventyrslusta och njutningslystnad och sinnliga själsstämningar.

Kär i en person, hvars namn hon inte ens visste ännu?

Åhnej, det var en nyck, en fantasi bara, tänkte hon, om några timmar har jag glömt honom.

Men hon gick hela dagen som i ett sällhetsrus, och hon tyckte att alla andra, som inkommo i boden, föreföllo så förskräckligt tölpiga och tråkiga.

Och hvarje förfrågan, om hon var upptagen på aftonen, besvarade hon med ett »ja» i en ton så kort och tvär, att hon tydligen lät förstå, att det inte var lönt att fråga en gång till.

*

ANDRA KAPITLET.

D</ben unge mannens namn var Georg Frank.

Hans fader var grosshandlare och ägde en af hufvudstadens mest storartade importaffärer i kaffe och sydfrukter. Han var tjugo år gammal, hade genomgått sex klasser i elementarlärovärk, men visat en afgjord fallenhet för spekulationsaffärer och därför af fadren under de senaste åren uppfostrats specielt för praktiska värf.

Han hade nyss hemkommit från en årslång vistelse hos en af fadrens affärsvänner i London och hade för närvarande regelbunden sysselsättning på fadrens kontor.

Georg Frank hade svurit inom sig själf att »vackra grefvinnan» skulle bli hans älskarinna, fastän hon i början bemött honom, liksom alla hans jämnåriga kamrater men en tillbakavisande kallsinnighet.

Nu hade han hållit sin ed. Under en veckas tid hade han varit hos henne hvarenda natt, och hon hade för hans skull låst sin dörr för alla de andra. Det gick ett sensationelt rykte bland alla hennes beundrare, af hvilka, många rasade af harm öfver att så där i en plötsligomkastning bli beröfvade alla sina förmåner, och detta rykte löd: »vackra grefvinnan» har blifvit kär!

Det var ett rofdjurs kärlek, som Olga visade grosshandlar Franks tjugoårige son. Det fans intet svärmeri, ingen sentimentalitet, ingen mystik i denna kärlek. Nu hade hon ändtligen spunnit sitt spindelnät färdigt, och hon hade en fluga däri. Hon hade sina fina, starka, silkesglänsande trådar om hans händer, hans fötter, hans hjärna och hans själ. Hon var den hungriga, lystna spindeln, och han var den stackars arma flugan, ur hvilkens personlighet hon naggade bit efter bit för att tillfredsställa sin hänsynslösa, exentriska åtrå.

En morgon, när Georg hade gått och hon fallit i en närvös, orolig sömn, hade hon haft en besynnerlig dröm. När hon vaknade igen, hade hon skrattat ohäjdadt åt densamma.

Hon hade drömt, att hon icke längre var kvinna, utan att hon var man. Hon hade drömt, att hon var skådespelare och hade svarta ögon, en lång, smidig kropp och eleganta kläder. Och hon hade tyckt, att Georg Frank var en ung flicka, som kom och knackade på glasdörren emellan cigarrbutiken och sängkammaren, en flicka med ljust hår och blåa ögon. Och han hade inte hunnit inom dörren förrän hon kastat armarna våldsamt om hans hals och tryckt en glödande kyss på hans läppar. Hon hade tyckt, att hennes andedräkt var giftig, och att han, som drömmens gyckelbild gjort till kvinna, sjönk döende till golfvet ...

Det var någonting dylikt, hon hade drömt. När hon vaknade, slog hon till ett stormande skratt. Men hon badade i svett, som om maran ridit henne. Förstod hon att denna barocka dröm var en reminiscens af någonting dunkelt, som rört sig under dessa dagar på djupet af hennes själ?

Hon behandlade sitt offer ungefär som hon behandlat grefven vid vissa tillfällen, fastän med långt mera raffinerad grymhet. Hon älskade honom värkligen, den ungekontoristen med de små svarta mustascherna, ja, det gjorde hon — — hon omfattade honom med en slags kärlek — — men det föreföll henne som om hon just på grund häraf fann den stora njutningen i att tyrannisera och plåga honom.

Hon ägde en beundransvärd uppfinningsförmåga att kunna få fatt på alla möjliga stickord och försmädligheter. När han kom tidigt, gjorde hon sig lustig däröfver, och när han kom sent, frågade hon honom i den retfullaste ton, om han smugit sig hemifrån utan mammas lof. Hon kunde låsa dörren och låta honom stå i boden och vänta i halftimmevis, och midt i natten körde hon upp honom för att än i köket än ute i boden hämta allt möjligt, som hon fann på att vilja ha. Lydde han henne inte ögonblickligen, brusade hon upp, hånande honom, spottade åt honom och sökte göra allvar af att kläda på sig och gå ut på gatan. Hon dukade upp långa historier för att reta honom till svartsjuka. Hon berättade, att hon left om och druckit champanj och tröttat ut sig, medan han varit borta. Hon omtalade, hvilka lysande anbud, hon haft att bli engagerad af framstående och nobla herrar. Och hon förstod att inlägga en lika sanningsenlig och öfvertygande tonvikt som skärande retsamhet i allt, hvad hon sade. Hon tog på sig en sådan trovärdig min, att han nästan fullständigt, oaktadt han visst inte var enfaldig, lät dupera sig. Och ju större smärta det syntes skapa hos honom, ju otåligare hon kunde göra honom med sina många påhitt, ju mera njöt hon.

Hennes pretentioner på materiella ersättningar från hans sida stodo äfven i harmoni med hennes öfriga uppträdande. Dagligen begärde hon pängar utaf honom. Och ville han inte ge henne, så kunde han gärna vara borta, sade hon. Hon sade det i föraktlig ton, fastän hon inom sig kände, att det skulle beredt henne en omåttlig grad af smärta, om han icke kommit tillbaka.

Hon var icke nöjd med fem- och tiokronor, hon talade om, hur mycket hon brukade få af andra, och en natt,när hon var upprymd ända till raseri af vin och bornerad fästglädje, förde hon en femtikrona, som hon nyss fått af honom, till stearinljusets låga, under det hon gaf till ett jublande satyrskratt öfver sin roliga idé att se sedlar brinna. Juliette, som äfven var närvarande, sprang fram för att rädda sedeln, men hon kom för sent, den var redan förtärd. Georg blef blek och kände kallsvett på ryggen, för honom var så pass stora sedlar inga leksaker. Men Olga slog sina nakna, mjuka armar om hans hals och bad honom skrattande om förlåtelse, och inom några minuter hade hela intrycket af det dyrbara och samvetslösa skämtet dunstat bort som en rök i fästglädjen. Men det var dock ett skäl för henne att nästa gång, han kom igen, begära en sedel af minst samma valör.

Hur kunde den unge mannen finna sig i ett sådant behandlingssätt? Det var bokstafligt sant, hvad han sagt till Olga öfver butikens disk — han var kär i henne ända till galenskap. Och det var naturligtvis orsaken. En passionerad lidelse är som hundens trohet. Om hunden får aldrig så mycket stryk, så försvagas därför icke hans tillgifvenhet för den grymme husbonden.

Denna kärleksgalenskap, om vi så få uttrycka oss, hade snarare tilltagit än aftagit, sedan han börjat sitt intima umgänge med den vackra cigarrflickan. Han hade funnit, att hon icke blott var en strålande skönhet, utan att hon äfven ägde det andliga tjusandets alla vapen till sitt förfogande, att hon egde bildning och intelligens, att hon hade brinnande blod i ådrorna och att hon kunde kokettera med en enastående smidighet. Allt det där hade oerhördt slagit an på honom och varit de silkestrådar, med hvilka han surrades fast i hennes spindelnät, hon måtte behandla honom hur som hälst.

För Juliette kom denna Olgas uppflammande kärleksförbindelse med Georg Frank både som en öfverraskning och ett slag. Det kom som en öfverraskning, ty under det år, de varit tillsammans, hade Olga med den mest affärsmässiga konsekvens uraktlåtit att favorisera någon afsina uppvaktande besökare. Och nog hade Juliette funnit vid många tillfällen, att Olga var nyckfull och åtskilligt blodtörstig, men att hon till den grad kunde låta sin tigrinnenatur bryta fram som i förhållandet till kontoristen, det hade hon aldrig anat.

Den kom som ett slag. Ty nu var det jämförelsevis »lugna» och »regelbundna» lif, som de båda fört tillsammans, alldeles rubbadt, Nu fick Juliette ensam sköta både hushållet och butiken, såvida hon inte ville att Näs-Mari skulle stå där, men det kunde ju inte gå för sig i längden. Af Olga hade hon absolut ingen nytta i den vägen. Hon tillbringade nu natt efter natt i de ohyggligaste orgier och dryckenskap, och hela dagarna låg hon och sof i lätja och bakrus. Hon betalade visserligen, nonchalant och frikostigt, sin andel i hyra och mathållning, men med cigarrhandeln ville hon inte befatta sig, och det gjorde att butiken endast var öppen några timmar om dagen. Det förargade Juliette gräsligt, ty det låg för hennes natur och det hade varit hennes idé, att den affären skulle skötas »ordentligt».

Hon kom sig emellertid icke för att vara något sträng mot Olga eller att med några stridigheter söka föra henne in i de gamla spåren och få henne att bryta med sin privilegerade älskare. Detta af flera orsaker. Dels satt hennes gamla svaghet för Olgas person fortfarande kvar hos henne, dels ville hon inte vara orsaken till någon fullständig brytning dem emellan och dels var hon säker på, att den ystra leken snart skulle gå öfver.

Hon lät sin väninna därför hållas och fann sig med ogenerad resignation i att intaga en tillbakaskjuten ställning. Ty det gjorde hon faktiskt. Olga behandlade henne på ett sätt som aldrig tillförne. Hon förbisåg henne, glömde bort att hon fans till, fordrade att hon skulle gå bort om nätterna för att Olga och hennes gäst skulle få vara ensamma — hvilket aldrig förr behöft ifrågakomma — och behandlade henne på mångahanda sätt som om hon varit en underordnad.Det var ett nytt lif, som en plötslig stämning hos »vackra grefvinnan» kastat dem in uti. Men var det endast en plötslig stämning — —?

Åhnej, det fans också en egendomligt flammande kärlekslåga däruti. Olga älskade den unge mannen så som hon aldrig älskat någon förut, fastän hon fann ett nöje i att plåga honom, som katten plågar råttan eller spindeln plågar flugan.

*

En dag vid sjutiden på aftonen stod Juliette bakom disken. Olga, som ätit middag på sängen och först för några timmar sedan stigit upp, hade gått ut för att promenera i sällskap med Georg Frank. Hon väntade inte hem dem förrän sent, ty de hade sagt, att de skulle gå till Kristallsalongen i Tivoli och dricka punsch. Butiken hade först öppnats klockan sex på eftermiddagen.

Då stiger plötsligen en elegant herre in från gatan. Han hade en lång, stilig figur och ett slätrakadt, distingueradt ansikte. Han var iklädd i en ljusgrå sommarkostym med modern, ytterst välsittande lifrock och handskar i samma färgton. På hufvudet hade han en flätad halmhatt af finaste kvalité och som satt en smula vårdslöst på nacken. Af hela utseendet sågs det, att han var en skådespelare, och en sådan af högsta rang.

Det var Edvard Brun. Ledigt och ogeneradt steg han på, lyfte något lite på den lätta hufvudbonaden och gjorde en svängning med sin med guldkrycka försedda promenadkäpp.

»Det var ganska längesedan, jag besökte damerna», sade han och fixerade Juliette på sitt djärfva sätt.

Juliette, som fortfarande hyste antipati för honom, hvilken dock efter de sista månadernas händelser, då han för de bägge kvinnorna varit en bortglömd figur, åtskilligt modererats, gjorde en nickning på hufvudet, men blef ointresseradt sittande kvar, där hon satt.

Brun kände mycket väl till de båda flickornas senareöden. Nu under sommaren hade han ju ledighet från teatern, men under den förflutna vintern hade han varit inne i cigarrbutiken och handlat flera gånger. Han hade då tydligt låtit förstå, att Olga fortfarande mycket intensivt lekte i hans håg, men Olga hade lika intensivt vändt honom ryggen och föraktligt tillbakavisat honom, då han sökt att återknyta ett förhållande. Äfven Juliette hade följt Olgas exempel. Han hade nu ånyo gjort en färd till utlandet och befann sig för närvarande på genomresa i Stockholm. Rästen af sommaren hade han tänkt att tillbringa vid någon fashionabel badort.

Han lät sig icke alls förbluffa af Juliettes kallsinnighet.

Med en belefvadt artig ton bad han att få köpa några cigarrer.

»Hur dyra?» frågade Juliette likgiltigt.

»De bästa, Ni har», svarade han leende, men något litet högdraget.

Juliette satte fram en låda.

Han tog en cigarr mellan fingrarna och luktade på den med kännaremin.

»Och den kostar ...?»

»Tjugofem öre!»

Han tog upp en krona ur västfickan och kastade den på disken.

»Lägg in tre i en påse», sade han, medan han tände den han själf tagit upp.

Därpå satte han sig i soffan, lade det ena benet öfver det andra, aftog hatten och lade den på det lilla bordet. Juliette såg tydligen, att han hade något specielt ärende. Hon satte sig ned på stolen igen med en min, som tydligen sade, att hon inte alls var intresserad för ett samtal med den vräkige, öfverlägsne aktören. Men direkt köra ut honom kunde hon ju inte heller göra, butiken var en offentlig plats, där man måste vara artig mot alla.

»Jag kommer från utlandet», började Brun.

»Såå.»»Det var emellertid egentligen inte det, jag ville säga.»

»Inte.»

Skådespelarn fann sig retad af de enstafviga svaren.

»Ni är vid dåligt humör?» sade han otåligt.

»Kanske.»

Han kände sig till ytterlighet närvös öfver hennes besynnerliga svar. Herre gud, han hade burit sig litet dumt åt mot henne för några år tillbaka. Det var väl inte så farligt. Det behöfde hon väl inte komma ihåg i evighet.

»Är Ni så förbittrad på mig fortfarande, att ni inte kan ge mig ett höfligt svar?» frågade han.

»Höfligt ...? Har jag varit ohöflig mot er?» svarade hon häftigt.

»Inte precis ohöflig, men någonting ditåt.»

»Nå, det här är intet samtalsrum.»

»Ni menar, att jag skall gå min väg?»

Hon svarade ingenting.

»Jag har denna gången ett särskildt ärende till er», fortsatte Brun efter en kort paus, då han inte fick ett ord till svar.

»Till mig?» frågade Juliette entonigt.

Han log inom sig själf. Han hade redan väckt hennes nyfikenhet. Jojo, kvinnorna voro sig lika. Han kände dem, han.

»Både till er och fröken Olga», svarade Brun.

Han inbillade sig se på hennes ögon, att hennes nyfikenhet steg.

»Hm!»

Någonting vidare fick han inte fram af henne.

»På resan hade jag sällskap med en herre -- -- en mycket respektabel herre -- -- som har lite grand med engagerandet af varieté-artister att göra -- -- han frågade mig, om jag inte kände några flickor, som -- -- ja ni förstår -- -- jag kom genast att tänka på er bägge -- -- ni ha ju sångröst båda två -- --»Han gjorde ett par lätta hostningar, som om han sökt efter lämpliga ord.

»-- -- figur och utseende -- -- allt hvad som behöfs -- -- jag är öfvertygad om, att ni skulle komma att göra mycken lycka.»

De sista orden hade han uttalat mycket ifrigt och öfvertygadt.

»Och Ni åtog er att vidtala oss -- -- Hur hög provision har Ni betingat er?»

Hon kunde inte låta bli annat än att håna honom. Hon förstod inte hvad motiv han hade att på detta sätt komma som en varietéagent.

Men Brun hade föresatt sig att inte låta rubba sitt goda humör.

»Jag skall inte fästa mig vid edra elakheter», sade han, »jag vet, att jag uteslutande åtagit mig detta uppdrag af intresse för edra personer, och vill Ni inte bry er om, hvad jag säger, så blir det ju er ensak.»

Hvad var då egentliga orsaken till att Brun, den stolte och förnäme teatersångaren, åtagit sig ett dylikt kommissionärskap? Var det hela endast drift med de bägge flickorna eller låg det något allvar i hans uttalande.

Förhållandet var det, att han värkligen på vägen hem hade i järnvägskupén träffat en intressent i en af hufvudstadens större varieté-etablissement, en person, med hvilken han sedan lång tid tillbaka varit bekant och umgåtts i åtskilliga stockholmska sällskapskretsar. Under samtalets gång hade de kommit in på frågan om varieté-»artister». Ifrågavarande person hade då beklagat sig öfver den brist det var på goda dylika -- »antingen», som han uttryckt sig, »sågo de ut som apor och hade litet röst eller också sågo de bra ut, men ägde inte förmåga till något annat än att föra oljud som kajor.»

Därpå hade han skämtsamt framkastat, om inte Brun, »som var känd som stor fruntimmerskarl, hade några kvinliga bekantskaper, som hade både litet utseende och röst?» Han skulle i så fall vara tacksam för enanvisning, ty han var särskildt intresserad af att engagera svenska sångerskor. Man hade fått alldeles nog af dessa tyska och franska, af hvilkas pipande den stora publiken inte begrep ett halft ord.

Brun hade inte behöft fundera många ögonblick, förrän han erinrat sig de båda cigarrfröknarna Olga och Juliette, hvilka han kände »väl» båda två. I utseendet fattades ju ingenting -- den ena var till och med en första klassens skönhet -- och han hade sig bekant, att båda förfogade öfver ett par små näpna röster -- visserligen helt och hållet oskolade, men med »skolan» var det ju inte så betydelsefullt å varietétribunen.

Denna erinran hade han äfven sammankopplat med en annan tanke. Han gjorde nämligen den förmodan, att de båda unga damerna helt säkert skulle bli mycket lifvade för att uppträda och äfven smickrade af det samma, om de erbjödos ett bra betaldt engagemang å någon större varietésalong. Om alltså det blef han, som kom i tillfälle att göra dem ett sådant förslag, så skulle detta för honom vara ett medel att närma sig dem. Hans nyväckta passion för Olga hade visserligen under det år, som gått, förströtts af tusende andra intryck och känslor, men den väcktes regelbundet till nytt lif hvarje gång han kom att få se den retande, vackra kvinnan. Den förkrosselse, han räknat ut skulle åstadkommas genom den värklighetens tragedi, som han smickrat sig med att ha satt i scen, hade hos Olga icke infunnit sig. Hon hade, som vi förut nämdt, föraktligt afböjt allt närmande från sin djärfve förförares sida.

Nu erbjöd honom slumpen ett nytt tillfälle att komma henne in på lifvet. Han skulle gå försiktigt till väga. Han skulle på ett fint sätt lägga ut sina krokar. Han var säker på att lyckas.

Han visste, att varietétribunens glada, granna lif var oemotståndligt lockande för alla »flickor», som trodde sig äga litet utseende och sångförmåga. Vid denna tidpunkt stod den svenska hufvudstadens varietélif i sitt högsta flor.Att få bestiga nöjestämplets glatta gyckelbräder ansågs, ju för alla unga medlemmar af den kvinnoklass, som lefde ett sådant lif, att de utan någon blygsel kunde exponera sina trikåklädda ben och pudrade bröst i backisalongens starka belysning inför hundratals råa, slukande blickar, för den högsta glädje och den största triumf.

Det var någonting, som stod både öfver cigarrbutiken och att bli hållen som enskild.

Det var icke möjligt annat, så reflekterade han, än att två så fantasirika och bedårande glädjenymfer som Olga och Juliette skulle ha smittats af denna längtan, och han skulle vara mannen att genom förespeglingar få dem att öfvervinna sina betänkligheter.

Han skulle försöka att genom inflytandet af förbindelser, som han ägde åt vissa håll, befria dem från all delaktighet med polisens kontroll, ty såsom »artister» fingo de ju en ställning, som i en viss mån skilde dem från den öfriga hopen.

Vore det inte möjligt, så kunde ju ingen hjälpa det. Det fick väl gå ändå. Det brännes ju inte in något märke på skuldrorna som man gjorde på tjufvar under Medeltiden.

Men för sin egen del hoppades han mycket af att genom en sådan hjälp att föra dem »framåt» komma i nära beröring och ny gunst hos dem. Man får väl inte vara så stark och så ihärdig i sina antipatier, när man på det stora hela inte står på säkrare och själfständigare mark än två prostituerade göra.

Allt det där hade hastigt flugit förbi honom, under det att han höll på att resonnera med den bekanta herrn i järnvägskupén.

»Jag har värkligen två flickor på förslag -- -- två små sötnosar -- -- isynnerhet den ena är »first class» -- -- skön som en gudinna -- -- präktig figur och förtjusande ansikte -- -- och inte oäfven röst -- -- liten men klingande -- -- de skulle bli charmanta duettister -- -- de bo ihop för närvarande -- -- de hacigarrbutik -- -- jag har haft några små förbindelser med dem -- -- förr i tiden -- --»

Skådespelarn log ett menande löje, i det han en smula egenkärt, öfver sina utmärkta »förbindelser» förstås, lät blicken följa den blåa röken från sin kostbara cigarr.

Den andre hade spetsat öronen. Han förstod att när den bortskämde kvinnojägaren berömde ett par kvinnor, så voro de inte af vanlig kvalité... Och så hade det blifvit en öfverenskommelse dem emellan, att Brun vid första lämpliga tillfälle skulle söka bearbeta dem. Vore de icke hågade genast, så kunde man ju vänta så länge och sedan göra förnyade erbjudanden.

Häraf kom det sig att aktören Brun slog sig ned i den lilla cigarrbutikens nötta soffa för att tala med Juliette om att gå in vid varietéen.

*

TREDJE KAPITLET.

Då Juliette icke svarade honom något på hans sista replik, fortsatte han:

»Jag har trott mig göra er en tjänst med mitt förslag. Ni ha ju röster båda två, som äro särdeles passande för varietén, och ingenting annat fattas heller -- -- jag är säker på, att ni skulle komma att få en ypperlig framtid där -- --»

»Och kläda ut sig halfnaken och springa och slå med benen inför en hop rusiga snobbar -- -- -- nej tack.»

Han blef helt förvånad öfver hennes svar. Hon uttryckte sig ju, som om hon varit en moralpredikant. Han hade ju lärt att känna henne från en helt annan sida. Han visste inte om, att Juliette genom den ställning, hon gent emot Olga intagit under sista tiden, fått vissa anlag för återhållsamhet och moraliserande i kroppen. Det såg ut genom hennes svar, som om hon inte kände samma frestelse för varietétriumferna som största delen af hennes medsystrar. Men, tänkte han, hon visar sig afvogt sinnad nu, bara för att hon är förargad på mig.»Har Ni blifvit religiös på sista tiden, fröken Juliette?» inföll han, med en smula spe.

»Nej, inte mer än Ni!» svarade hon i samma ton.

»Jo, jag trodde det, jag, eftersom Ni uttrycker er med så skarp kritik öfver så oskyldiga nöjen som varieté-lifvet»

»Jo, det är allt oskyldigt -- -- de äro riktiga... ja, jag vill inte säga, hvad jag tänker, alla, som äro vid varietéer -- -- de äro mycket sämre än vi -- -- jag har hört sägas att många af dem bruka vara så fulla, då de uppträda, att de knappt kunna stå på benen -- --»

Aha, det var där, som skon klämde. Hon var afundsjuk på dem. Det var därför, hon utöste sitt klander. Nu fick han en utgångspunkt för sitt resonnemang.

»Men», sade Brun, »det är väl deras eget fel. Själfva, om jag så får uttrycka mig, artistskapet behöfver ju inte ovilkorligen föra dit. I utlandet till exempel finnas ju varietéartister af fullt lika hög rang som skådespelerskor, och sådana som lefva ett hyggligt och anständigt lif.»

»Det tror jag knappast går», svarade Juliette. »För unga flickor är det med varietéen som med cigarrbutiken, den har så stora frestelser. Innan man vet ordet af, så är man nere med foten i ett hål.»

Det var märkvärdigt, tyckte han, hvad hon uttryckte sig filosofiskt och moraliskt nu för tiden. Hvad hade kunnat åstadkomma denna förändring med den förut så uppspelta f. d. modisten?

»Nåja, jag vill inte inlåta mig i några sedlighetsdiskussioner. Men enligt hvad jag anser, så är det ett muntert, intressant och behagligt lif -- -- ifall man har förutsättningar för att lyckas -- -- man blir hyllad och firad -- -- publikens hyllningar, fröken Juliette, de ha Ni inte känt någon gång -- -- men, utan att Ni behöfver uppfatta det som skryt, så kan jag säga er, att något mer gudomligt, något mera raffineradt gripande fins inte -- -- jag har känt det, jag -- --»

Hans läppar krusades af ett egenkärt småleende. Aktören Brun och Juliette. (Sid 34)»-- -- dessa smattrande applådsalfvor från hundrade händer, -- -- dessa bravorop från hundrade munnar -- -- när man kommer in och bugar sig, och det går liksom en stöt genom publiken -- -- en slags dånande, brakande jordbäfning -- -- hela hopen är bara en enda stor jätte, med hundratals ögon, som äro riktade mot en enda punkt, hundratals armar och ben, som man tycker sig själf med en liten böjning på kroppen sätta i rörelse -- -- det är en enastående njutning -- -- ett glas champanj för själen -- --»

Han afbröt hastigt sig själf, han fruktade, att han gjorde sig löjlig. Men han brukade alltid bli vältalig, när han på något sätt berörde sina sceniska framgångar.

»Men varietésalongens publik -- --?» inföll Juliette.

Trots sin motvilja för Brun, hade han dock yttrat sig i en så pass allvarlig och känslodjup ton, att hon ej kom sig för att bele hans utgjutelser.

Hennes fråga påminte skådespelarn om, att hans ord äfven hade en annan afsikt, den nämligen att genom att locka henne med tjusningen från publikens applåder intressera henne för varietéartistens framgångar.

»Nå, men», svarade han, »Ni vill väl inte påstå att hela publiken brukar vara så full, att den inte vet hvad den gör. Något värde ligger väl i applåderna...»

»... och stampningarna», fortsatte Juliette afbrytande.

»Ni är alldeles för svår i dag.»

»Tycker Ni?»

»Men en sak vill jag emellertid säga, innan jag går. Ifall Ni och eder väninna litet längre fram skulle bli lifvade för det där yrket, som vi nu talat om, så kan Ni räkna på att genom mina rekommendationer få bra platser... och...»

Han steg upp, i det han dröjde med fortsättningen

»Och...?» frågade Juliette med ett leende, som kunde tydas i mer än en riktning.

»... och jag kan äfven för gammal vänskaps skullåtaga mig att sjunga in några lämpliga bitar med er, om Ni så skulle önska.»

Juliette blef så häpen öfver hans erbjudande att hon icke kom sig för att svara någonting. Hon förstod nu att målet för hans åtgörande i den här saken varit att bryta deras, specielt Olgas, motstånd och att skapa ett tillfälle, där han åter kunde få dem i sina händer. Hon kände sig nästan uppfyld af beundran öfver den fintliga planen.

»Tack...!» svarade hon efter en kort paus. I svaret låg icke så litet hån.

»Tänk på saken -- -- jag är alldeles säker på, att ni komma att bli mig värkligt tacksamma, om ni acceptera mitt förslag -- -- adjö!»

Han gjorde en lätt bugning, formade läpparna till ett älskvärdt leende, satte på sig hatten, öppnade dörren och gick ut.

När han kommit ned på trottoaren, vände han om, öppnade dörren på glänt och stack in hufvudet.

»Så tråkigt, att jag inte äfven kunde få träffa fröken Olga -- -- hälsa henne så hjärtligt», sade han i uppsluppen ton.

Juliette tyckte att det var lika lustigt som det var fräckt. Hon lät höra ett skratt, så att det föreföll som om alla glaskulorna i hennes strupe kommit i rörelse.

Skådespelarn accompanjerade henne med ett skratt i samma tonart, om också icke af samma karaktär, slängde igen dörren och gick nedåt gatan, svängande sin promenadkäpp.

Hans slätrakade ansikte upplystes af en segerviss min, som innehöll öfvertygelsen, att han skulle lyckas i sin uträkning, oaktadt det tillfälliga motstånd han rönt, och hvilket han nog hade väntat att börja med. De skulle inte vara af kött och blod, de flickor, som inte nappade på en krok med en så doftande fläskbit till bete.

* * *När Olga kom hem, öfverraskade Juliette henne med underrättelsen om Bruns förslag.

»Här har varit en gammal bekant och sökt dig», sade hon.

»Grefven?» frågade Olga häftigt.

Denne hade hon icke träffat en enda gång efter mötet i våningen samma dag som mordet. Hon hade endast sett honom på afstånd ett par gånger. Han hade alltså måhända knappt reda på hvar hon fans för närvarande, men det oaktadt gick hon och bar på en slags känsla utaf, att han en vacker dag skulle infinna sig hos henne. Icke för att hon brydde sig om hvilket, men hon anade det.

»Åhnej», svarade Juliette litet spetsigt, »det var inte en baron en gång.»

»Skådespelarn, kan jag tro», gissade Olga.

»Jo, mycket riktigt -- -- han hälsade specielt till dig.»

Olga gjorde en föraktlig min med sin lilla mun. Den där herrn kunde gärna hålla sig härifrån, menade hon.

»Och kan du tänka dig, hvad han hade för ärende», fortsatte Juliette.

»Ärende?»

»Han erbjöd oss från en af sina bekanta herrar, att vi kunde få gå in vid varietéen, om vi ville -- --»

»Åh, du är tokig -- -- du skämtar -- --»

»Visst inte!»

Olga, som stod framför butikens lilla spegel och höll på att taga af sig hatten, vände sig om och stirrade på Juliette med en högst förbluffad min.

»Hur hade han kommit på den idén?»

»Den där herrn hade bedt honom rekommendera några passande unga flickor, och då hade han kommit att tänka på oss...»

»På oss båda...?»

»Ja!»

»Vi skulle kanske sjunga duetter?»

Den humoristiskt roliga ton, i hvilken Olga sadedetta, kommo de båda flickorna att utbrista i ett gapskratt.

»Och han erbjöd sig lära oss att sjunga», sade Juliette, under det hon skrattade, så att hon knappt kunde få fram orden.

Olga måste sätta sig på soffan och riktigt ordentligt skratta ut, innan hon kunde säga, hvad hon tänkte.

»Han vill alltså bli vår sånglärare?» kastade hon fram.

»Ja, det sade han fullt allvarligt.»

»Och hvad ville han ha för det?» frågade Olga med en cynisk anstrykning i sitt skämt. Det åtföljdes af en hånfullt skärande skrattsalva.

»Ja, man begriper honom nog. Han gör minsann ingenting för intet, den där egoisten», menade Juliette.

»I min säng kommer han då inte, det kan han ge sig god dag på», sade Olga med den där råa rättframheten, som särskildt trängde sig fram hos henne vid tillfällen, då hon blef berusad eller förargad.

I det samma kom Georg Frank, som Olga haft i sällskap men skilts från utanför dörren, in i butiken.

Olga flög emot honom med kinderna röda och ögonhinnorna våta efter det starka skrattet. Den unge mannen tryckte med förälskade ögon en flyktig kyss på det fagra ansiktet.

»Georg», ropade Olga, »Brun... aktören... har varit här och frågat, om vi inte ville komma in vid varietéen... Kan du förstå, hur han kommit på den idén... »

Olga hade visserligen aldrig talat om operettsångaren, men det var inom ungkarlsvärlden en offentlig hemlighet, som äfven kommit till unge Franks öron, att det var den firade skådespelarn, som förfört Olga.

»Han vill väl betala gamla synder, genom att skaffa dig en förmånlig anställning», svarade han, med ett försök att vara ironiskt kvick.

Olga såg förvånad på honom med sina stora ögon.

»Jaså, du vet det...», sade hon med ett allvar, som illa harmonierade med stämningen nyss.»Det vet hela sta'n, lilla du», inföll Juliette.

»Såå... Hvad svarade du honom?» vände hon sig mot Juliette.

»Jag skrattade honom midt i syn», svarade denna.

»Skall han stanna i Stockholm i sommar?» frågade Olga.

»Det talade han inte om... men du kan vara säker på, att han kommer nog tillbaka och gör ännu ett försök.»

»Och han trodde, att våra röster skulle duga för varietéen?»

»Det påstod han bestämdt.»

»Nå, kanske det inte vore så illa!»

Olga såg tankfullt framför sig. Hennes lifliga och lättrörda sinne hade redan börjat röna invärkan af förslaget -- det nya framtidsperspektivet... stiliga, gnistrande toaletter... storartade hyllningar... präktiga buketter... smattrande applåder... det skulle ju utan tvifvel blifva ett annat lif än bakom en butiksdisk... ett gladt och intressant lif.

Brun misstog sig nog icke, när han inom sig själf reflekterade öfver, att förslaget troligen skulle få ett annat mottagande af Olga än hvad det fick af Juliette. De ägde olika tämperament.

»Du ser sannerligen ut, som om du redan funderade på saken», sade Juliette.

»Hvad säger du själf då?» frågade Olga.

»Jag tror inte jag passar för något dylikt -- -- och kan man inte göra lycka, då gör man bäst i att hålla sig därifrån.»

»Ni är kanske för mager...», vågade sig Frank att infalla. Han ville alltid försöka sig på att vara pikant.

Olga fann infallet mycket roligt och skrattade hjärtligt.

»Hvad tror du om mig då -- --?» frågade hon och sträckte fram foten, så att smalbenet syntes under klädningen.

»Gå in med er!» skrek Juliette, som sett att ett parherrar från trottoaren ämnade sig in i butiken, »det kommer folk.»

Olga skyndade hastigt, följd af den unge mannen, uppför trappstegen in i rummet. Hon var inte hågad för byta ord med några kunder. Hon hade fått någonting nytt att fantisera öfver.

Inne i bostadsrummet började hon genast att lefva vilde. Och hon tvingade Georg Frank att lyda hvarje nyck. Hon behandlade honom, som om han varit en hund, hvilken är uppfostrad att i allt följa sin herres vink.

Hon fann på att ställa till något riktigt »skojigt». Hon ville -- leka varieté. Hon tyckte bara att det var synd, att Juliette var upptagen af kunder, så att hon inte kunde få litet större »publik».

Hon hade druckit mycket punsch på eftermiddagen, ögonen voro nästan litet dimmiga...

Hon förmådde den förälskade kontoristen att flytta fram bordet och sätta sig vid detsamma med en halfva vin, som hon var efter i köket. Han skulle utgöra varieté-publiken.

Själf kastade hon af sig nästan så mycket kläder, hon hade, utom en kort underkjol, som knappt räckte till knäna. Den var mycket vackert utstyrd i brokiga färger -- hon var särdeles svag för eleganta underkjolar -- och imiterade ypperligt en chansonetts primitiva men i ögonen fallande benbetäckning. Bröstet höljdes endast af en ljusröd undertröja i åtspänd trikå. Sedan hon kompletterat sin utstyrsel med några barocka försök att få fram det karaktäriska i en varietésångerskas dräkt -- såsom den stora hatten, den vajande turnyren med mera fin de siècle -- bygde hon dekorationerna till en liten scen af diverse möbler, tände alla ljus och lampor, placerade dem rundt omkring sig och började sedan uppträda som varietédiva.

Den unge Frank var till att börja med icke särdeles lifvad för det tokiga gycklet, men efter hand smittades han af Olgas yra munterhet samt tjusades af den smidiga grace, hon utvecklade, och började därför med mycketintresserad och naturtrogen min sätta sig in i sin »roll».

Olga spatserade emellertid fram och tillbaka mellan stolraderna, sparkade med de af den svarta långstrumpans trikå omslutna benen högt i luften, koketterade tillgjordt med ögonen, knyckte på nacken och sökte på alla möjliga sätt härma rörelserna hos den vanliga sortens varietédamer.

Hon sjöng den ena muntra, idiotiska varietéslagdängan efter den andra på sin improviserade scen. Hennes vindrickande åskådare applåderade frenetiskt, och hon kom fram gång på gång och bockade sig under de öfverdrifvet graciösaste vridningar på kroppen.

De hade emellertid inte hållit på länge, förrän Juliette kom upprusande och ryckte upp dörren och frågade, hvad det här röfvarlifvet betydde. Hon hade inte velat öppna dörren så länge hon haft kunder, men hon höll också på att aldrig blifva af med dessa, ty de ville prompt stå och lyssna, och de hade hållit på att skratta sig fördärfvade åt Olgas sång.

Olga sprang storskrattande emot Juliette, och det var nära att hon rusat ut i butiken i sin lätta, fantastiska kostym.

Juliette lyckades emellertid hålla henne tillbaka, men att få henne tyst och stilla, det var inte tänkbart ännu på flera timmar -- -- -- Hon tycktes ha fått varietébaciller i ådrorna. Det såg ut som om den listige skådespelarn redan vunnit sitt mål.

*

FJÄRDE KAPITLET.

Det är natt...

På nedra botten i grosshandlar Franks nybygda hus låg kontoret. Det bestod af tre rum. Det innersta var grosshandlarns eget arbets- och mottagningsrum. I de bägge öfriga hade de manliga och kvinliga kontoristerna sin plats.

En trappa upp låg den betydande affärsmannens privatvåning, bestående af ett tiotal förstklassigt inredda rum. Hans äldsta son -- Georg -- hade, på grund af den särskilda sympati, hvarmed fadren omfattade den kvicktänkte och förhoppningsfulle unge mannen, fått en egen dubblett med en egen liten tambur, som hade särskild ingång från farstun. Där lefde han på sina fritimmar ett eget, själfständigt lif. Det var på grund däraf han kunde tillbringa sina nätter borta i cigarrbutiken, utan att det något vidare väckte familjens uppmärksamhet. Pigorna, som städade, kände visserligen till det, men dels mutade han dem med frikostiga drickspängar och dels hyste de alltför mycket det underordnade kvinliga könets beundran för den liflige och stilige grosshandlarsonen för att de skulle skvallra på honom.Ett sådant skvaller skulle för rästen icke upptagits väl. Grosshandlarn hade själf varit en glad lax i unga år och han begärde visst inte, att hans, i sina lefnadsfriskaste ungdomsår stående son skulle vara något fastande hälgon. Pigorna visste det och aktade sig nog därför att tala om, att herr Georg under de sista fjorton dygnen inte kommit hem förrän vid sju- och åttatiden om morgnarna -- och han måst dricka åtskilliga glas konjak hvarenda morgon för att på ett konstgjordt sätt i någon mån pigga opp den förslappade fysiken.

Fadren såväl som de öfriga hade nog märkt, att han på sista tiden blifvit ovanligt blek och om dagarna förefallit i hög grad olustig och trött, men det hade dock icke varit värre än att han kunnat sköta sina dagliga sysslor som förste kontorist på kontoret, och som han på grund af sin vistelse utomlands i sitt sätt fått något visst öfverlägset, som imponerade på den af låg börd härstammande familjen, så gick han så godt som alldeles fri från förfrågningar och anspelningar -- --

Det är natt. Klockan har nyss slagit ett.

1 de tre kontorsrummen på nedra botten, där allt arbete slutade i går afton klockan sex och dit ingen skulle inträda förrän vaktmästarns hustru vid åttatiden på morgonen kom och städade, härskar en liflös, dyster tystnad. Framför fönstren äro de höga, gröna jalousierna fördragna och hindra sommarnattens ljus att intränga genom de stora glasrutorna.

Tystnaden afbrytes dock plötsligt af att en nyckel införes i säkerhetslåset på yttre dörren. Nyckelns införande, låsens omvridande och dörrens öppnande, allt försiggick med den omsorgsfullaste försiktighet. Därpå föres dörren lika sakta igen och på det första kontorsrummets vaxduksmatta står en tjugoårs yngling.

Hvem var det, och hvad ville han i denna sena nattimma på en plats, som uteslutande var hälgadt åt dagens affärsarbete?

Den objudne, smygande gästen ser sig omkring, i dethan lyssnar med spändt öra. Allt är tyst, endast det knappast märkbara ljud, som hans filttofflor åstadkomma mot golfmattan, kan uppfångas.

Han stirrar skarpt framför sig. Blicken tränger genom den öppna dörren till nästa rum, igenom rummet och bränner sig fast vid den ljusgrå dörren till det inre arbetskontoret. Denna dörr är stängd, låst, men det är just genom den, som han måste in.

Han går fram till kassörens plats. En nyckel på nyckelknippan, som han tager upp ur fickan, passar till pulpetklaffens lås. När han lyft upp klaffen, tager han därur en nyckel, med hvilken han låser upp den inre dörren. Han tyckes väl känna till, att denna nyckel alltid brukar omhändertagas af den gamle kassören -- grosshandlarns trotjenare, hvilken kommit i hans tjänst för bortåt trettio år sedan -- och af denne läggas på en undangömd plats i pulpeten.

När han öppnar dörren, lägger han nyckeln tillbaka på samma plats och låser igen pulpeten. Så tänder han, efter att ha stängt igen dörren, ett ljus, ty här äro fönstren betäckta af luckor.

Därpå går han fram till det präktiga skrifbordet, för en stor, grof sax, som han medtagit från de yttre rummen, in i en springa och börjar att bända på en af dörrarna, som betäcker skrifbordets sidolådor. Då det inte lyckas honom att få upp den, går han efter en eldgaffel, letar fram en hoftång, med flera kraftiga värktyg, och ser till sist sina ansträngningar krönta med framgång.

Lådorna äro olåsta. I en af dem -- det är den första, som han drager ut, ty han känner till förhållandena -- ligger en del brefkuvert, både öppnade och oöppnade. Han sliter upp dem alla med närvös häftighet. I en del finnas endast bref, i somliga postremissväxlar och diskonto-växlar, men han kastar alla dylika otåligt åt sidan. Det är kontanter, han vill åt. I ett kuvert träffar han på två större sedlar, som han hopskrynklade stoppar ned i bröstfickan på sin moderna kavaj, i åtskilliga andrakuvert träffar han på en del smärre, hvilka få följa samma väg.

När han genomsökt hela lådan och bringat hela dess innehåll i den fullständigaste oordning, reser han på kroppen och drar ett djupt andetag, alldeles som om han sökte befrielse från någonting, som tyngde bröstet.

Hans ansikte är så blekt, att det vid det matta ljuset nästan får en grönaktig skiftning, ögonen bränna och stirra som på en febersjuk och händerna börja skälfva som vid frossbrytning.

Han funderar ett ögonblick. Men snart har han fattat sitt beslut och öfvervägt sin plan.

Han bryter äfven på samma sätt upp den andra skrifbordsdörren och drager fram alla lådorna. Därefter gräfver han med fingrarna i deras pappersbundtar och åstadkommer samma oreda som i den första. Han sliter upp kuvert och rifver sönder papper, hvaraf bitar falla på golfvet. Med en hastig blick konstaterar han, att det förefaller, som om skrifbordets hela innehåll brådskande genomsökts. Därpå hänger han saxen på sin plats och ställer eldgaffeln tillbaka.

Ännu en gång griper han i bröstfickan... sedlarne finnas där...

Han släcker ljuset... låter dörrarna stå olåsta ock smyger sig uppför trappan lika ljudlöst, som han gått ned för den samma.

Han låser upp en dörr, på hvilken finnes ett visitkort med namnet »Georg Frank». Inkommen i det inre rummet, i hvilket en lampa brinner, tager han sedlarna ur fickan, slätar ut dem en smula med darrande fingrar och låser ned dem i en lönlåda i den i rummet stående chiffoniern. Därpå rifver han af sig kläderna med frånvarande, närvösa rörelser och kastar sig med stärkskjortan i den bäddade, hittills orörda sängen.

Det hettar i huden, som om hvarje por befunno sig i brand, och hufvudet värker, som om det vore färdigtatt sprängas sönder, men inom några minuter har han sjunkit i en tung sömn...

* * *

När vaktmästarhustrun tidigt på morgonen kom för att städa grosshandlar Franks båda yttre kontorsrum -- det inre öppnades och städades icke förrän kassören, som hade nyckeln, infann sig -- fann hon dörren, till sin stora förvåning, stående olåst.

Hon gick in och gjorde då vidare den upptäckten, att äfven dörren till grosshandlarns eget rum stod öppen.

I tanken att det var grosshandlar Frank, som af någon viktig affärsanledning infunnit sig så enastående tidigt på morgonen, förde hon upp dörren och stack in hufvudet för att hälsa godmorgon. Hon var emellertid nära att få dåndimpen, då hon vid dagsljuset, som inströmmade genom dörröppningen, såg att rummet var tomt, men att lådorna i grosshandlarns skrifbord voro uppdragna och att sönderrifna pappersbitar voro kastade på golfvet.

»Jessus», skrek hon, »här har bestämdt varit inbrottsstöld i natt.»

Hon sprang fram, tog hasparna ifrån luckorna och kastade upp dessa på vid gafvel. Det inströmmande dagsljuset belyste den brutala oreda, i hvilken lådornas papper befunno sig. Det var således inte tu tal om, att här skett någonting otillåtet och tjufaktigt i natt.

Hon kastade en instinktmessigt en blick på det stora, väggfasta kassaskåpet -- det syntes alldeles orördt. »De måtte ha blifvit afbrutna», tänkte hon.

Därpå rusade hon ut och uppför trappan för att slå allarm. Hon bankade på köksdörren som om elden varit lös. De förskräckta pigorna, som sprungo för att öppna, möttes i dörren af den uppskrämda vaktmästarfrun, som ropade med andan i halsen;

»Det har varit tjufvar på kontoret!»Inom några ögonblick var hela våningens befolkning i en vild rörelse. Pigorna underrättade frun, och frun sprang till grosshandlarn. Denne blef naturligtvis ytterst irriterad, flög upp ur sängen, kastade på sig nattrocken och rusade ned för att se, hvad som händt.

Äfven till Georgs lägenhet nådde åtskilliga ljud från oväsendet. Han hörde, halfvaken, ordet »tjufvar» genom väggen. Han reste på sig -- -- det föreföll honom som om han såg poliskonstaplar i dörröppningen -- -- kallsvetten rann nedför ryggen -- -- »låt bli mig, det var för hennes skull», hväste han fram -- -- han tog sig med handen öfver pannan -- -- ah, det var ju bara inbillning -- -- nattens äfventyr rullades upp för hans öga -- -- men när han blef fullt vaken, kände han tillfredsställelse öfver att det där med polisen inte kunde vara sant -- -- »det gäller bara att vara lugn, hvad t—n, jag har ju inte tagit annat än hvad som hörde mig till, jag skall ju ändå ärfva det», tänkte han.

Han kände sig tillfredstäld och säker. Ingen hade sett honom, ingen skulle kunna upptäcka, hvem som tagit sedlarna, och han var i dag betydligt rikare än i går -- --

Han atbröts i sina reflektioner af starka knackningar på dörren, i hvilken han låtit nyckeln sitta i innanför. Han gick och öppnade. Det var en af hans yngre bröder, som i brådstörtade ordalag berättade, hvad som händt.

»Pappa sprang ned i nattrocken», sade han.

Georg kastade på sig de viktigaste klädespersedlarna och sprang ned på kontoret. En uppmärksam betraktare skulle ha märkt, att han hade hektiska fläckar på sina bleka kinder och att blicken var misstroget irrande fram och tillbaka, men på det stora hela märktes ingenting ovanligt i hans uppträdande.

När han kom ned på kontoret, befunno sig där redan en poliskommissarie och en konstapel, som fadren ögonblickligen eftertelefonerat från vaktkontoret.

Såväl grosshandlarn som poliserna funno stölden en smula egendomlig. Man upptecknade emellertid allaenskildheter, och städerskan underkastades ett noggrant förhör öfver, hurudan hon funnit ställningen i första ögonblicket.

Man konstaterade, att, endast skrifbordet var genomsökt och att de där förvarade sedlarna voro borta.

»Kan grosshandlarn säga så här på stående fot, huru mycket pängar, som försvunnit?», frågade kommissarien.

»På öret kan jag icke uppgifva det, förrän jag får räkna efter», svarade grosshandlarn. »Där funnos en del rekommenderade bref, som ankommo sent i går och som ännu icke voro öppnade. Men med säkerhet är det närmare fem hundra kronor.»

»Hur kommer det sig, att grosshandlarn icke ha alla pängar förvarade i kassaskåpet?»

»Ja, det är en vana att lägga åtskilligt, som inte införts eller som skall användas för något särskildt ändamål i skrifbordslådan -- -- ibland äfven en slump, en händelse -- -- jag har ju dörren låst och luckor för fönstren...»

»Känner hela kontorspersonalen till denna grosshandlarns vana?»

»Det är mer än jag bestämdt vet -- -- inte har jag precis gjort någon hemlighet däraf -- -- det har ju aldrig varit några jämförelsevis stora summor -- --»

»Hade grosshandlarn i natt något mer i lådan än hvad Ni vanligtvis brukar ha?»

»Nej, icke något särskildt mer -- -- ibland var det något mer, ibland mindre -- -- ibland ingenting alls.»

Kommissarien fortsatte med förhöret Det är alltid nödvändigt att utforska åtskilliga viktiga detaljer i så omedelbart sammanhang med själfva upptäckten som möjligt.

Georg hade icke sagt ett enda ord under hela tiden.

Det var han, som var inbrottstjufven -- -- inför detta faktum, som endast han själf kände till, reste sig nu själfbevarelse-driften med hela sin kraft. Och detta gjorde, att han fick styrka att visa en van och förhärdad Han sliter upp kuvert och rifver sönder papper. (Sid. 49).brottslings hela kallblodighet och fräckhet. Ingen tänkte naturligtvis på att en sekund egna någon tanke åt, att den bestulnes eget barn, den aktade och förmögne grosshandlar Franks egen son, kunde ha någon som hälst delaktighet i det skedda. Han hade räknat rätt -- icke den minsta bråkdel af misstanke riktades åt det rätta hållet.

Emellertid gingo poliserna, när alla olika detaljer voro minituöst granskade, sin väg, de hoprafsade och tillskrynklade papperna ordnades af fadern, med Georgs hjälp, och kontorsarbetet började i reglementerad tid.

Den unge mannen satt på sin vanliga plats vid en särskild pulpet. Han skref sina stereotypa affärsbref och gjorde sina invecklade sifferkalkyler med vanlig raskhet och talang.

Men det kunde hända ibland, när örat uppfångade något ovanligt och plötsligt kommande ljud, att närverna genomskakades af en besynnerlig, omotiverad bäfvan -- -- och då såg han en mängd små svarta prickar för ögonen, och det var omöjligt för handen att hålla pennan fast.

Men denna obehagliga känsla efterträddes understundom äfven af en annan, en mycket olik -- -- en känsla af lycksalighet, en rysning af tillfredställelse -- -- det var då han kom att tänka på henne, för hvars skull han stulit, henne, den sköna, nyckfulla sirenen, som med sitt glimrande koketteri bundit honom i silkestrådar och med sina omåttliga pretentioner gjort honom förtviflad.

* * *

De polisförhör med kontorspersonalen och andra undersökningar, som ägt rum under dagens lopp, hade icke ledt till något resultat. Någon slags misstanke kunde icke riktas på någon särskild. Det blef till sist både grosshandlarns och polisens mening, att en yrkestjuf förrättat inbrottet, dyrkat upp dörrarna och af en helt naturligberäkning genomsnokat skrifpulpeten, då kassaskåpet ansetts oåtkomligt.

Georg hade nu så småningom blifvit allt lugnare och säkrare. Hvad som var gjort, var gjort, och det gälde endast att inte förråda sig.

Ifall en upptäckt skulle skett, så förstod han nog att han helt säkert skulle gå fri från rättsliga följder, ty fadren skulle naturligtvis göra allt för att förhindra en dylik offentlig skandal inom familjen. Men han förstod också att ett hastigt och skymfligt bortjagande från hemmet och Stockholm skulle bli följden, och han skulle kunna vara färdig att skjuta sig, om han tvingades att blifva skild från Olga -- --

Vid tiotiden gick han till henne.

Hon satt bakom disken. Hela den lilla butiken var fyld med herrar, som rökte, skämtade och skrattade. Han såg sällskapet genom en öppen fläck på dörrens glasruta. Han gick fram och tillbaka på trottoaren flera gånger, i förhoppning att de skulle gå sin väg. Han var rädd, att det var några bekanta, som kände hans förhållande till bodfröken och skulle utsätta honom för spydigheter. Han var för närvös för att tåla dylika. Han skulle kunna utmana en på duell, som förargade honom.

Ändtligen gingo de, hela högen på en gång. Han rusade in i butiken med fuktiga ögon och feberbrännande kinder.

»Nå?» frågade hon, så fort de hälsat på hvarandra. Frågan lät rå och affärsmessig.

Hans stolthet uppreste sig. På det sättet behöfde hon väl inte behandla honom. Hon gick för långt.

»Hvad menar du?» frågade han och tog på sig en halft förvånad, halft förorättad min.

»Äh -- --»

Hon fick en uppsyn, som sade ungefär: gör dig inte till, du begriper nog, hvad jag menar!

Han förde handen ned i bröstfickan och kastade två, hopvikta hundrakronosedlar på disken.Han hade växlat en af de stora sedlarna.

Hon såg på dem med en förtjust blick, men lät dem ligga kvar.

»Du kastar dem åt mig, som jag vore en hund», sade hon i förargad ton.

»Tag dem, Olga -- -- var inte elak», sade han ömt.

Jaså, han var kuschad! Nå, då gaf hon med sig.

»Tack», sade hon och stoppade ned dem, »men det är ju dubbelt så mycket, som du lofvade.»

Han lade armarna på diskens cigarrlådor, böjde sig fram mot henne och sade med smäktande röst:

»Jag vill ge dig mitt blod, om du begärde... dämon!»

Hon skrattade så hjärtligt åt hans uttryck, att tårarna kommo i hennes stora ögon.

»Så romantiskt du talar, min gosse lilla», sade hon och strök med sin sammetslena hand öfver hans kind. Hon hade en min, troligen liknande den som Delia hade, när hon smekte Simson.

Beröringen af hennes hand satte hans blod i svallning. Hela hans väsende genombäfvades af tacksamhet för hennes vänliga beteende.

»Fick du dem af gubben till sist?» frågade hon skälmskt.

Med 'gubben' menade hon fadren-grosshandlarn. Georg hade i går, då hon begärt hundra kronor af honom i och för en extra toalettutgift, sagt, att han icke vågade begära mera af fadren på en tid, han hade redan pungslagit honom duktigt.

»Det gör dig ju det samma, hvart jag fått dem ifrån», sade han entonigt,

»Du har väl aldrig stulit dem!?» gycklade hon med ett muntert skratt.

»Så du pratar -- --»

Han drog på mun. Genom att med den yttersta ansträngning öfverflytta tanken på andra saker, lyckades han förhindra, att han rodnade.»Juliette håller på att duka», inföll Olga. »Vi ha köpt hem gåslefverpastej -- -- det är ju din favoriträtt.»

»Så snällt», svarade han och såg öfverlycklig ut.

Därpå kommo ett par kunder. Han slog sig ned i soffan och rökte, medan Olga expedierade.

Vid elfvatiden kom det en bekant herre till Juliette. Det var öfverenskommet att alla fyra skulle äta supé tillsammans hos flickorna. Butiken stängdes därför redan vid halftolf-tiden.

Supén blef lyckad och öfverdådigt munter. Det blef icke mycket mat -- utrymmet i köket tillät inga vidare utsväfningar i matväg -- men det, som fans, var läckert. Sex buteljer champanj hade det funnits på lager, och innan man slutade, blefvo de tömda till sista droppen.

Alla fyra voro ytterst disponerade. Skämtet spruddlade. Man hann med både att sjunga, dansa och spela kort.

Vid femtiden på morgonen gick sällskapet till sängs.

Dagen därpå öppnades butiken icke förrän klockan tre på eftermiddagen.

*

FEMTE KAPITLET.

En afton vid sjutiden, omkring tre veckor därefter, stod Georg Frank i portgången till ett trevåningshus vid Götgatan på Söder.

I omkring en kvarts timme hade han gått fram och tillbaka utanför huset utan att komma sig för att gå in.

Nu hade han ändtligen hunnit så långt som till portgången.

Men äfven där syntes han tvehågsen, om han skulle gå längre.

Det föreföll som om två olika makter stredo inom honom. Och det var äfven så, en god och en ond.

Det fins ej en mänsklig varelse, som icke fått bevittna en kamp mellan dessa båda makter inom sin egen själ. Och hvilken makt, som segrar, kan ofta bero på en alldeles tillfällig impuls eller stämning, på en slump.

En liten händelse, oberäknad och oväntad, kan spela in, och den ena makten segrar! Denna händelse kommer ej, och den andra makten hembär segern.

Georg Frank hade troligen denna afton gått hem till Norr igen med den tillfredställelsen, att hans bättremänniska vunnit en, om också endast tillfällig, seger, ifall icke en helt obetydlig händelse, som hans synsinne fick bevittna, i ett ögonblick vändt om hela hans tankegång och med en rasande kraft piskat fram begär och önskningar, som han stod färdig att tillbakatränga.

Just som han skulle vända tillbaka, lämna det hus, i hvilket han ej egt mod att gå in, och taga de första stegen ditåt, hvarifrån han kommit, hade ett elegant ekipage stannat utanför huset, som låg bredvid. Han hade stått alldeles intill och fixerat åkdonet, med sin livréklädde kusk och betjänt. Den senare hade sprungit ned från kuskbocken och öppnat vagnsdörren. Ur droskan hade framträdt en ung, strålande vacker dam. En doft af fin parfym hade slagit emot honom. Den unga damen hade varit klädd i ljus, elegant dräkt, som fraiche och yppig omgifvit henne som en sky, de mörka ögonen med sitt blåsvarta tusch hade blixtrat af lefnadslust genom det tunna floret och i det mörka hårets yfviga lockar hade suttit en svällande röd törnros. Hon hade hastigt skyndat sig in i huset, liksom om hon ej velat synas, betjänten hade följt henne, droskan hade kört sin väg och den unge mannen hade stått kvar och stirrat på den punkt, där den sköna synen försvunnit.

Han visste ej det minsta hvem hon var, om hon var en grefvinna eller en grefves mätress, han hade aldrig sett henne förr och helt säkert skulle han aldrig mera få återse henne -- men det var dock denna eleganta kvinna, eller låtom oss säga, denna händelse, som korsat och nedbrutit hans goda beslut att gå därifrån.

Denna okända dam hade med sin skönhet, sin elegans och sin brådska fört med sig en fläkt af njutning, lefnadsglädje och hemlighetsfullhet, som satt hans blod i svallning och tändt ett gnistrande fyrverkeri af passionerade önskningar i hans fantasi. Och för trycket af tjusningen häraf hade han måst vika. Han hade under en half minut förts från det nyktra, förståndiga omdömet, som låtit hans bättre människa tala, till den sinliganjutningslystnadens afgrund, i hvilken man störtar sig med förbundna ögon och förstummadt förnuft.

Han ägde -- det var ungefär så han tänkte -- till sitt förfogande en kvinna, som var lika skön, till sin natur lika fin och berusande som den, hvilken nyss som en drömsyn flugit förbi hans blick; en kvinna, i hvilken han var förälskad. Det var för hennes skull han gått dit, där han nu stod. Han visste, att om han ej uträttade sitt ärende, skulle hon utan tvifvel glida ur hans händer, och han skulle stå där som en eländig, långnäst stackare.

Nej -- -- nej -- -- nej -- -- han måste skaffa pängar, och med dessa binda henne allt fortfarande invid sig -- -- han måste skaffa sig glädje, champanj och kärlek -- -- med allt det öfriga måtte det gå som det ville -- -- han fick icke denna ljusklädda, okända dam från sina ögon -- -- han måste -- --

Han började gå upp för trappan. I tredje våningen bodde den, han sökte.

Det var icke någon modern byggnad; trappuppgången var smal och obekväm, väggarna voro mörka och smutsiga. Han tyckte, att luften var så kvaf och oren här, att han hade svårt för att andas.

När han gått upp för två trappor, stannade han framför en dörr. På en messingsplåt stod: »J. P. Persson, värd.» Det var alltså han, som rådde om huset. Utanför hängde ett simpelt snöre, som skulle föreställa klocksträng.

Han fattade i knuten på snöret, och så stod han stilla en stund. Men nu var det inte längre någon tvekan, om han handlade rätt eller icke, nu var det endast blyghet och oro för, hur det skulle gå.

Han drog i snöret, helt sakta. Men han hörde, huru. den på en fjäder sittande messingsklockan åstadkom ett enärverande oljud.

En piga med simpelt yttre och en närgången blick kom och öppnade.

Han lyfte artigt, nästan ödmjukt, på hatten.»Ursäkta, är herr Persson hemma?» frågade han.

Pigan lät ögonen stryka längs hans gestalt på ett öfverlägset sätt.

»Hvad är det om?» frågade hon otåligt.

»Jag ville tala vid herr Persson själf.»

Det var visserligen inte svar på tal, men det var det enda, han fick fatt uti i en hast.

»Jaså! Var så god och dröj.»

Hon vände tvärt om och gick inåt rummen, utan att be honom stiga på. Han stod med hatten på hufvudet i den öppna dörren. Då föll det honom in, att det kunde komma någon i trappan, som fick se honom. Han drog igen dörren och väntade oroligt på, att pigan skulle komma tillbaka.

Det dröjde minst en minut. Hon kom ut med en mycket viktig min och öppnade en annan dörr, som låg rätt fram, på vid gafvel.

»Herrn kan följa med mig», sade hon. Tonfallet var något vänligare än nyss.

Han följde efter henne med hatten i hand.

Sedan han gått genom en stor sal, som gaf intryck af en med gamla auktions-möbler möblerad tambur, kom han in i ett litet rum, där möblemanget var i ett oskönt virrvarr hopplockadt i en sådan mängd, att man knappt tycktes kunna vända sig för att inte stöta emot en stol eller ett skåp. Det syntes emellertid, att det tjänade till arbetsrum åt någon.

När Georg Frank steg innanför dörren, reste sig en medelålders karl från en stoppad länstol med trasigt och fläckigt tyg, som stod framför ett svartmåladt skrifbord vid rummets enda fönster.

Denne person föreföll att vara mellan fyrtio och fyrtiofem år. Han hade ett slätrakadt, långsträckt ansikte med grof hud, som alltigenom stötte i rödt. Det ljusbruna håret var benadt i midten och slätstruket åt sidorna. De grå ögonen voro små och stickande, och ansiktet bar ettuttryck af stark själfkänsla. Hans figur var långsträckt, men framåtböjd.

»Vill herrn tala vid mig?» frågade han, efter att med en nickning besvarat Georgs bugning. Han föreföll att ha mycket brådtom.

»Mitt namn är Frank -- --»

Georg märkte, att pigan ännu stod i en dörr och betraktade honom. Han vände sig hastigt ditåt med en besvärad min -- -- då slängde hon kraftigt igen dörren.

»Jaså», svarade den slätrakade.

»Är det herr Persson, jag har den äran att tala med?» frågade Georg, som nu ansikte mot ansikte med den ryktbare procentaren -- ty det var en sådan -- kände sig äga mera kurage än han hoppats.

»Ja», svarade den andre kort. Det lät äfven som en fråga.

»Jag har en växel, jag ville belåna...»

Det blef en paus. Persson svarade icke genast. Han vände sig först mot fönstret och såg med en viss fundersamhet på husväggen midt emot. Därpå vände han sig åt Georg med ett skarpt, granskande ögonkast.

»Jaså... ja ... jag har just inga pängar inne för tillfället...»

Man spårade ett slags välvilligt beklagande i orden.

»Den är inte stor... tre hundra kronor...»

»Jaså .. . jaha ... ja... det går nog inte...»

Därpå blef det åter en paus, under hvilken procentaren växelvis vred ansiktet mellan fönstret och Georg.

»Hvad är herrn?» frågade han plötsligt.

»Jag sitter på min fars kontor... grosshandlar Frank...»

Georg uttalade de sista orden med något höjd stämma. Förmodligen tänkte han att de skulle imponera, men Persson såg fortfarande lika öfverlägset likgiltig ut.

Georg Frank hade nu tagit fram växeln ur sin bröstficka och höll den i hand. Han märkte på papperet, att handen darrade. Det var en förfärlig, kväfvande ängslan,att han inte skulle få några pangar, som bemäktigat sig honom.

Procentaren gjorde icke en min af att vilja se växeln.

»Den är här», sade Georg lågt och räckte fram det långsmala papperet.

Den andre tog emot växeln, synbarligen alldeles oberörd af hvad den innehöll, lade den på skrifbordet och satte sig i länstolen. Georg blef fortfarande stående.

»Hur kommer det sig, att herrn vill låna pängar? Får herrn inte, hvad han behöfver, af pappa?»

Den frågan, framstäld i en närgånget beskyddande ton, hade Georg icke beräknat. Han blef litet smått förlägen.

Han såg emellertid att procentarens ögon nu började nyfiket och girigt betrakta namnen på växeln. Detta ingaf honom hopp och gjorde honom säkrare i sitt uppträdande.

»Jag har naturligtvis lön -- -- och en god sådan -- -- det förstår nog herr Persson -- -- men ändå så kommer man ju i knipa -- --»

»Jo, jo -- -- jag förstår -- -- de där ungherrarna nu för tiden, de lefva allt om åtskilligt -- -- det är inte små summor, som gå åt -- -- jag känner till det, jag -- --»

Han såg på Georg med ett på samma gång skrytsamt som skämtsamt leende.

»Var god och sitt ner», återtog han genast allvarsammare, »så skall jag se på namnen -- --»

Georg satte sig på yttersta kanten af stolen.

»Georg Frank», läste den andre, »det är herrns namn, det?»

»Ja -- --»

»Och så står här vidare -- -- K. L. Werenqvist -- -- hvem är det? -- -- jaså, titeln står under -- -- grosshandlare, ***gatan 25 -- -- ja, jag har inte äran att känna den herrn -- --»

På det uttalandet hade Georg Frank varit beredd.Han var därför genast färdig med ett utförligt svar, som han förut öfvertänkt.

»Det är en god vän till mig -- -- ja, det vill säga han är en tio år äldre -- -- men han har umgåtts mycket i vår familj -- -- han brukar hjälpa mig ibland -- -- men han vill inte att jag skall gå i banken med växlen -- -- för tillfället hade han inte att låta mig få några kontanter -- -- han ligger i stora affärer -- --»

Redogörelsen hade icke kommit så sammanhängande och korrekt, som Georg afsett, men han befann sig ju också i ett sådant närvöst tillstånd.

Det blef ånyo en kort paus, under hvilken procentaren mycket eftertänksamt riktade ögonen genom den fläckiga rutan ut på husväggen.

»Vill herrn ha pängarna i dag?» frågade han plötsligt.

Georg ryckte till vid ordet »pängarna». Han tyckte att orden i procentarens mun fingo en dämonisk klang.

»Ja -- -- det ville jag ha», svarade han med låg, nästan bedjande stämma.

»Det kan nog inte gå för sig», sade den andre i kallt affärsmessig ton.

»Jaså -- --»

Det lät som en dödsdömds undergifvenhet.

Antingen nu detta bevekte den försiktige affärsmannen eller han kom på någon annan idé, alltnog, han såg vänligt på Frank och sade:

»Ja, det vill säga, femtio kronor kan ju herrn få med detsamma -- -- och så kan Ni komma opp i öfvermorgon och hämta två hundra -- -- om Ni vill gå in därpå -- --»

Georg Frank reste på sig och gjorde en belefvad bugning.

»Med största tacksamhet -- --», svarade han.

»Nå, vi äro då öfverens -- --»

Tonen var fortfarande lika affärsmessigt kall.

Persson framtog ur en af det simpla skrifbordetslådor en femtikrona och öfverräckte den likgiltigt till sin kund, som ånyo bugade sig djupt.

»Jag skall naturligtvis inte underrätta herr Werenqvist, att jag har hans växel, förrän på förfallodagen», sade procentaren med en min så knipslug, att Georg nästan ryste, »men jag brukar alltid höra mig för en smula, när jag får med nya personer att göra -- --»

Och Georg såg på honom med ett instämmande uttryck i ansiktet. Den vanan var ju mycket förklarlig.

»Växeln var utskrifven på tre månader?»

»Ja -- --»

»Jag hoppas herr Frank nu inlöser den ordentligt -- --»

»Herr Persson kan vara öfvertygad -- --»

»Se, herr Frank, i händelse af slarf härutinnan, så är jag absolut obeveklig -- -- jag säger det, så Ni skall känna till det -- --»

Georg förstod. Han kände nog till den beryktade procentarens vanor. Han var obeveklig mot sina offer.

De båda männen fattade hvarandra i händerna och gjorde på ömse sidor en artig afskedshälsning. Procentaren följde den unge mannen ut i tamburen och stängde dörren efter honom. Georg bugade sig upprepade gånger.

Procentaren hade alltså mottagit växeln. Det hvälfde den ena glädjevågen efter den andra genom ådrorna på Georg Frank. Han skulle få pängar! Femtio kronor i dag och två hundra i öfvermorgon; Femtio kronor behöll den där slätrakade »bankiren» däruppe för sitt tillmötesgående. Nåja, han skulle väl ha något för risken också.

Risken -- --? Bah, den var tämligen liten. Den i dylika affärer vane affärsmannen kände nog till den förmögne grosshandlar Frank, fastän han spelat komedi med att ställa sig okunnig. Han förstod nog, att denne inte skulle låta sin tjugoårige, elegante son komma på Långholmen för förfalskningsbrott.

Ty dit kunde han sätta honom, ifall inte växeln af sonen -- eller af fadren -- inlöstes på bestämd dag.Procentaren hade mycket väl förstått, att den unge herr Frank själf skrifvit dit namnet Werenqvist -- äfven den grosshandlarn var bekant för honom.

Kapitalisten Persson opererade icke med annat än falska växlar -- det fins ett litet skrå i de stora städerna, som har det till sin specialité. Till honom kommo unga tjänstemän, officerare och kontorister, söner af förnäma, förmögna och ansedda familjer, och presenterade en liten växel på några hundra kronor, när de behöfde pängar. På deras växlar funnos naturligtvis alltid minst två namn, deras eget och ett till.

Det var på detta sista namn, som växelns solidité hängde. Det var i allmänhet ett namn på någon förmögen affärsman eller hög tjänsteman, till hviken den lånesökandes familj stod i något släktskapligt eller vänskapligt förhållande. Namnet var utan undantag falskt. Men Persson visste, att det var lika säkert som om det varit äkta, ja kanske säkrare. Ty han hade den noble brottslingen och hans familjs heder fullkomligt i sina klor. Inlöstes eller omsattes ej växeln på bestämd dag, lämnade han den till protest, förfalskningen blef upptäckt och ett aktadt namn skandaliserat genom en ung mans lättsinnighet. Det var naturligtvis utomordentligt sällsynt, att detta hände, och därför voro de falska växlarna så säkra.

Att procentaren tog god ränta, därpå var man ju beredd. Ty hvad betalade man inte för att få pängar! Hvem tänkte på ränta, när man hade tom plånbok!

De unga herrarna voro, som helt naturligt och vanligt är, mycket sangviniska när de lånte. »Det blir väl alltid någon utväg om några månader, när den förfaller». Men det gick nog inte alltid så lätt som man hoppats att skaffa pängar vid den tiden. Och då gälde det att få en ny växel, med ett nytt »namn», belånad. Och gick det inte hos den ene procentaren, så gick det väl hos den andre. På det sättet förskrefvo sig de unga, förhoppningsfulla samhällspelarne åt snikna och samvetslösa pänningejudar. Det är en så vanlig företeelse ur Stockholms »sedelif» -- -- --Nu hade Georg Frank tagit de första stegen på den glatta banan. Nu var han både tjuf och förfalskare. Och allt detta för en kvinnas skull, för att skaffa pänningar till en vacker cigarrflickas omättliga begär efter champanj, nipper och toaletter.

Det är, har man påstått, just för kvinnornas skull som männen begå sina största dumheter och sina största -- brott.

*

SJÄTTE KAPITLET.

Det är en dag på sensommarn, omkring två månader efter skådespelar Bruns påhälsning hos Juliette i cigarrbutiken.

Klockan är två på middagen. Brun hade för en halftimma sedan kommit hem från en repetition på teatern.

Det hade synts på hans blick, att han väntat någon, ja, en människokännare skulle till och med kunnat iakttaga, att han väntat på en kvinna. Ty i en sådan väntan ligger något särskildt.

Han hade slagit sig ned vid sin mörka flygel och börjat slå an några fantasiackorder för att förkorta ensamheten och väntan.

Ändtligen hade hon kommit. Det var en ung kvinna mellan nitton och tjugo år, blond och skön. Det var Olga Löfborg.

Så stod hon då åter på den plats, där hon för omkring tre år sedan hade döfvats af hans mjuka toner och svarta ögon, döfvats till den grad, att hon med en slags hänförelse öfverlämnat sig åt den för henne så godt som okände aktören och förgätit allt i hela världen utom honom.Och denne, som hon älskat så högt, hade hon sedan hatat lika starkt, hatat så, att hon inte kunnat tänka på honom, ännu mindre se honom, utan att vrede och förakt genomdallrat hela hennes väsen.

Men nu trädde hon in som en efterlängtad och välkommen gäst i samma rum, där hon under inflytandet af obestämda begär och yttre tjusningar prisgifvit sin dygd och tagit det första felsteget.

Växlande, nyckfulla öde!

Det hade händt mycket, mycket sedan dess. Hon hade sett mycket af lifvet, gjort många erfarenheter, och slitits af många känslor. Hon hade genomgått mycket -- -- och hon hade äfven sjunkit djupt sedan dess.

Liksom för tre år sedan sitter nu Brun vid pianot och låter sina hvita, böjliga fingrar glida öfver tangenterna. Liksom då står Olga bredvid och följer med ögonen hans spel.

Men det är icke samma Olga, barnet, hvars blick varit klar och ren, om den också varit djärf och spotsk, och hvars önskningar utan beräkning eller bitterhet famnat det, som framstod såsom lifvets högsta njutningar.

Den Olga, som nu står bredvid pianot med ett nothäfte i hand, har varit »allmän» under ett års tid, och det lif, hon som sådan fört, har också satt prägel på ansikte och gestalt.

Hennes blick har en tillsats af fräckhet, af sinnlig utmaning, öfver läpparna hvilar ett drag, om också svagt, af cynism och råhet, och hennes frisyr är något för mycket yfvig. Figurens linier domineras af det hårdt tillsnörade lifvet och de fasta, spända höfterna, och i hennes uppträdande finnes någonting ogeneradt, som går utanför gränsen af det kvinliga.

Hon är Bruns lärjunge. Han hade åtagit sig att gifva henne sånglektioner. Hon går till honom vid middagstiden tre dagar i veckan.

Den frestelse, han lagt ut som en fågelsnara för henne, hade varit för stark. Att få bestiga varietétribunen ochatt få lära sig sjunga för en så framstående sångare som Brun -- allt annat hade fått vika för denna hägring af ett nytt, ett härligt lif.

Men sant är också, att det hade icke kostat så litet själföfvervinnelse, detta steg. Hon hade tydligt insett, att det var en stor förödmjukelse för henne, bara att inträda öfver hans tröskel, och ännu mera att ställa sig i beroende af honom, ty han skulle naturligtvis inte gifva sånglektioner åt en chansonettsångerska för betalning, utan som en vänskapstjänst.

Juliette hade afrådt henne bestämdt, då Olga på allvar satt i fråga att mottaga Bruns erbjudande. Juliette hade till och med blifvit riktigt ond och i starka ordalag förklarat, att henne skulle han då aldrig få i sina garn igen.

Olga hade därför en lång tid dragits mellan olika känslor. Å ena sidan hölls hon tillbaka af sin stolthet, då hon öfvertänkte Bruns uppförande mot henne, å andra sidan drogs hon af sin fåfänga, då hon tänkte på den oerhörda nytta hennes röst skulle hafva af en skicklig lärare -- och någon annan sådan än Brun skulle nog icke stå henne, den prostituerade, till buds, äfven för pängar -- samt den kraftiga hjälp, hon vid sökandet af engagemang skulle få af den ryktbare skådespelaren med sina många bekantskaper och sitt förslagna framträdande.

Hvad skulle Brun begära af henne? Den frågan hade hon många gånger gjort sig själf. Att han skulle fordra, att hon blef hans älskarinna, det höll hon för alldeles gifvet. Skulle hon kunna gå in därpå? Hon kunde inför sig själf icke lämna något svar härå. Först då hon stod ansikte mot ansikte med hans direkta förslag i den vägen, skulle hon afgöra, om det var henne möjligt eller ej.

Något efter en månads bortvaro hade Brun återkommit till hufvudstaden, och redan första dagen efter sin återkomst hade han åter visat sig i den lilla cigarrbutiken.

Han hade då träffat både Olga och Juliette på en gång.Leendet hade lekt på hans läppar, då han gjort en nästan ödmjuk bugning för de båda cigarrinnehafverskorna.

Efter ett par fraser om väderleken, hade han vårdslöst kastat sig ned i soffhörnet.

»Nå?»

De förstodo båda, hvad han menade. Han behöfde inte yttra mer än detta enda ord.

Och så hade det utspunnit sig ett lifligt resonnemang, hvari Brun hade utvecklat sin smidiga talkonsts alla finesser. Juliette hade behandlat honom med hån och förakt. Olga hade varit jämförelsevis fåordig och äfven yttrat sig afböjande, men han hade genast märkt att bakom de kalla orden låg ett brinnande begär efter att få realisera hans erbjudande.

Så hade han återkommit om några dagar och haft den beräknade turen att träffa Olga ensam. Och då hade de bestämt dagen, när hon skulle infinna sig hos honom.

Deras musikaliska samarbete hade hitintills förflutit mycket korrekt. Det var sjunde lektionen, hon tog hos honom, och hon kunde icke klaga öfver den minsta närgångenhet från hans sida.

Hon började att bli helt förvånad däröfver. Hon brukade komma vid två-tiden, fru Qvist öppnade åt henne -- den gamla hushållerskan hade hållit på att falla i backen af pur häpenhet, när Olga, som så plötsligt försvann från Bruns umgänge, kommit första gången -- skådespelarn hade tagit emot henne med utsökt artighet, kallat henne för »Ni» och börjat resonnera om visor och melodier. Därpå hade de omväxlande sjungit och resonnerat.

Samtalet hade nog under de senaste besöken tagit opp sig och blifvit betydligt lifligare och förtroligare än i början, men öfver gränsen till det frivola hade det icke gått. Och dock var han en rutinerad kurtisör och hon -- -- en kvinna af den klass, till hvilken en man icke brukar säga ett ord utan att ge det en anstrykning af oanständighet.Och det var också den luft, hvilken hon inandats under det sista året, som gjorde, att denna hans afvägda artighet redan började förefalla henne trist och tryckande.

Var det dit, han ville drifva det, var det detta han beräknat -- --?

Hon hade, som sagdt, varit van vid något helt annorlunda. Och därför började hon nu inse, hur grundligt hon misstagit sig, då hon ett ögonblick tänkt på att kunna visa honom, att hon kunde mottaga hans undervisning såsom -- som Georg Frank uttryckt sig -- en betalning för gamla synder och utan att vedergälla den med prisgifvandet af sin könsliga frihet.

Hon hade grundligt misstagit sig... Den slöja af kvinlighet, stolthet och konstlad dygd, i hvilken hon hoppats kunna drapera sig, kunde hon icke uppbära. Det lif hon fört hade ätit in sig i kroppen, och det gick icke att i skådespelarns våning -- allra minst då hon kände till hvilka syften och egenskaper, som värden hade -- ikläda sig dygdighetens prestige, då hon kanske nyss därhemma i rummet innanför cigarrbutiken besuddlat sin tunga och sitt väsen med de fräckaste ord och de oblygaste rörelser.

Och detta spel, som de drefvo med hvarandra, började så småningom att förefalla dem båda ytterst löjligt. Ibland när hon slutat att sjunga en glad varietévisa, och hon stod kvar invid honom, där han satt på pianostolen och hvilade händerna orörliga på tangenterna, kunde det hända att de båda kände en brinnande lust att utbrista i ett stormande gapskratt öfver sina försök att spela dygdiga -- --

Och på det sättet hade det kommit sig, att hon stod inför honom, hennes förförare, som hon hatat ända till raseri, som en kvinna, hvilken glömt alla känslor och plikter mot det förflutna och med den hungrande och halfrusiga gatslinkans lättsinniga medgörlighet var färdig att hvilken stund som hälst falla i armarna på den man, som hon föromkring två år sedan knappt velat bevärdiga med en blick.

-- -- --

I dag var det den sjunde lektionen.

Hon hade öfvat opp sin röst betydligt. Brun ägde en beundransvärd skicklighet att lära henne prässa fram de små möjligheter, som funnos i hennes strupe. Den lilla stämman klingade riktigt nätt och treflig.

Hon hade redan lärt in flera glada sånger. Brun hade visat ett stort intresse för hennes gryende »artistskap». Han hade lyckats förskaffa henne en hel repertoar af nya bitar, hvilka aldrig sjungits från en svensk varietéscen. Han hade dels själf öfversatt åtskilliga »präktiga» saker från franskan och dels hos sina många litterära bekanta skaffat särdeles pikanta originalstycken.

I melodien och det musikaliska uttrycket hade hon, med sin intelligens, mycket snart satt sig in. Olga var till naturen musikaliskt anlagd, och hon hade äfven i fru Rosenbergs pension fått genomgå ganska grundliga studier i noter och tonbildning. Brun behöfde icke egna mycken tid på hennes kunskapsförökande i sådana saker. Hans uppgift gick hufvudsakligast ut på att sätta »färg» på hennes lilla stämma och göra den lämplig för presentation i en större salong.

Och han hade, som vi förut anmärkt, en mycket tacksam elev. Olga ägde en beundransvärd förmåga att kunna uppfatta och tillgodogöra sig de afslöjanden af just den dramatiska sångkonstens mysterier, som den vane operettsångaren värkligen ansträngde sig att på ett lefvande och grundligt sätt framställa för henne. Hon ägde förmåga att ögonblickligen uppfatta själfva »andemeningen» i visan och att i framsjungandet få ut en naturligt gjord »spets», som lät ordens sammanhang och valör komma till sin fulla rätt. Det uppdagades, med ett ord sagdt, under lektionerna hos Brun, att Olga ägde stora anlag just för den sångkonst, som varietétribunen kräfde, för så vidt det är meningen, att det skall ligga någon konst däri.Brun märkte det genast -- han hade för rästen med den kännedom han haft om hennes skaplynne och karaktär trott det redan innan första lektionen -- och Olga började äfven själf så småningom få en medveten föreställning om sina anlag och sin förmåga.

»Ni kommer att gå mycket långt, om Ni vill sköta er», hade Brun sagt en gång.

»Sköta mig -- --?»

Olga såg på honom med en forskande blick.

»Jag menar -- -- om Ni vill lägga ner arbete på utbildningen af er röst och inöfvandet af edra sånger -- --»

»Naturligtvis vill jag det», hade Olga svarat mycket allvarligt.

-- -- --

I dag är det sjunde lektionen.

Klockan är nu snart fyra. Hon har alltså varit bortåt två timmar hos Brun.

Just nu slutar hon repeteringen af det sista numret, som hon skulle sjunga i dag.

Det var hennes älsklingssång, den som slagit an på henne allra mest och hvilken hon redan kunde sjunga med en utomordentlig fart och ett oefterhärmligt behag.

Det var en fransk vis-melodi, en af den glada världsstadens allra nyaste, hvilken från första ögonblicket, slungad fram från någon parisisk varietéscen af en populär vissångerska, fångat hvarje öra och hvarje närv och nu börjat sitt trumftåg öfver världen, för att om några månader eller kanske några veckor spelas i hvarje musiksalong, gnolas i hvarje skämtsamt sällskapskotteri och hvisslas i hvarje gathörn.

Det var en af de där melodierna, som breda ut sig själfva och som inte kunna dö förrän de äro utslitna. De likna Columbii ägg. När man hör dem första gången, så förefalla de så enkla, att man förvånar sig öfver, att man inte funnit på dem själf. Och dock kanske det är svårare att finna på en dylik genomenkel och lekande folkmelodi än att skrifva ihop en hel opera.Man vet icke hvarifrån den kommer. Aldrig ha den något världsberömdt namn som dekoration. Men man behöfver inte, om man också är mycket obetydligt musikalisk, höra den mer än en gång för att man skall ha den kvar i minnet. Och när man väl fått den dit, så känner man en obetvinglig lust att gå och tralla på den hvarje minut. Det är en riktig trolldomssång, hvars tjusning man ej kan undgå.

Men den är en meteor, en sommarfjäril. Knappt har den med sina glänsande, brokiga vingar fladdrat genom världen, genom kojorna och palatsen, förrän den förefaller gammal och enformig. Och med ett skeptiskt leende kastar man den bort.

Men strax därefter kommer en ny -- --

När Olga hade sjungit refrängen, kastade hon sig ned i en emmastol, medan Brun höll på att briljera med några fantastiska slutackorder.

Då han upphört att spela, vände han sig hastigt mot henne, i det han vred på pianostolen.

Till hälften medvetet och till hälften omedvetet hade Olga intagit en mycket fri och koketterande ställning. Vänstra armen låg under nacken, hufvudet var starkt bakåtböjdt, så att den näpna lilla hakan sköt i vädret och hela den hvita, finmäjslade halsen syntes. Det ganska yppiga bröstets linier voro spända i höjden och under kjolen framlyste ett stycke af de skära silkesstrumporna. Högra armen, i hvilkens hand nothäftet ännu hvilade, hängde löst öfver stolkarmen ned mot golfvet och blicken var med ett obestämdt, drömmande uttryck riktad mot taket.

Brun betraktade henne. Som hon nu halflåg i emmastolen, smidig och ungdomlig, men på samma gång mogen och fast, föreföll det honom, att han aldrig sett en kvinna så fager och tjusande förut, och han, den annars så stolte och förmätne kurtisören, kände sig beredd att krypa som en mask inför gudinnans fötter, om det skulle påfordras. Han skulle vara beredd att låta henne trampa på sig endast för att känna beröringen af dessa små fötter,instuckna i ett par dockskor af blankskinn. Hela hans förra häftiga låga för henne -- den som slagit ut efter skilsmessan -- kände han uppflamma med ny styrka och sinnlighetens åtrå rasade som vilddjurets lystnad efter blod i hans själ.

De sutto där båda i dessa ställningar en lång stund.

»Hvad Ni är vacker!» sade han plötsligt och betraktade henne ännu skarpare.

Hon låtsade rycka till och flyttade blicken från taket till Brun, i det hon vred en smula på hufvudet.

»Har Ni inte sett det förut?» frågade hon kort och visade sina vackra tänder i ett svagt skratt.

»Aldrig så väl som i dag», svarade han.

»Såå...»

Därpå blef det åter en kort paus, under hvilken deras blickar korsades.

»Kunna vi icke säga du till hvarandra, som i forna dagar?» frågade han med dämpad röst.

En skugga flög öfver Olgas ansikte, men flyktig och lätt så att den knappt förmärktes.

»Det var då...», svarade hon.

»Vill du förlåta mig?»

Endast ett leende blef hennes svar.

Det föll henne in, att denna »scen» i vissa afseenden liknade en föregående -- en, som varit ödesdiger och tryckt sin prägel på hennes lif.

»Du har inte en aning om, hur starkt och uppriktigt jag längtat efter, att vi skulle bli försonade», fortsatte han.

»Du bar dig illa åt -- --»

Nu sade hon också 'du'.

»Jag vet det, men jag har ångrat mig...»

Då hon ingenting svarade, lutade han kroppen framåt.

»Säg mig, Olga, har du inte också önskat, att vi skulle försona oss?»

Det låg en passioneradt uttryck i hans fråga.

»Kanske...»Det var en egendomlig ton, som hon sade detta i. Det var omöjligt att höra, om hon menade hvad hon sade eller icke. Hon var medveten om, att hon ljög. Hon hade aldrig önskat någon försoning, därtill hade hon hatat honom för häftigt. Men hon tyckte det var synd om honom i detta ögonblick, ty hon såg hur han led. Och hon kände nu ingen obenägenhet för att öfverlämna sig åt honom, hon hade ånyo vant sig vid hans personliga umgänge.

Den nyckfylla tankegången förde emellertid i detta ögonblick fram en hågkomst af Georg Frank.

Hvad skulle han säga, om han fick veta att hon gifvit vika. Han visste, att hon gick på sånglektioner hos Brun, men hon hade både i nyktert och onyktert tillstånd afgifvit heliga eder på att hon icke tillåtit honom några friheter. Och den unge mannen hade varit nog naiv att tro henne. Gaf hon med sig för Bruns önskningar, skulle hon emellertid snart förråda sig. Och hon ville inte ha en brytning med Georg. Hon höll riktigt mycket af honom, mer än någon annan. Hon visste, att hans svartsjuka var oerhörd, särskildt mot Brun. Hon skulle emellertid försöka hålla det doldt för honom...

Hon satt och affärsmessigt öfvertänkte förhållandena, medan hon fortfarande förblef i den där retande och koketta ställning, som hon intagit. Hon såg Bruns svarta ögon hvila på sig, brinnande.

Brun reste på sig. Med händerna på ryggen gick han bort och stälde sig vid fönstret.

»Det är då inte mycket artigt af dig att vända ryggen åt mig», sade Olga i förargad ton.

Innan hon hann säga ett ord vidare, hade Brun plötsligt vändt sig om, sprungit fram till henne och kastat sig ned på knä å golfvets mjuka matta, med armarna omslingrande hennes smärta kropp, nästan krampaktigt.

Till en början blef hon nästan litet förlägen, hon var inte van vid dylika passionerade utbrott nu för tiden, kärlekshandeln hade ju i allmänhet brukat gå till meraaffärsmessigt. Hon tyckte därför att hans anfall och hans omfamning bringade henne en riktig njutning, och hon föll för frestelsen att återgälda hans ömhet -- --

Hon böjde ned hans ansikte, hvilket han höll vändt upp mot henne, och tryckte en lång kyss på hans läppar -- --

Det var precis likadant, hon hade gjort en gång förut, en gång för ett par år tillbaka -- --

Och det blef för henne en slags förförelse för andra gången -- -- i samma rum och i samma armar -- -- och dock var hon så annorlunda nu än då -- --

Efteråt, när hon i minnet genomgick händelsen, kunde hon skratta riktigt hjärtligt åt likheten. Hvad det händer mycket, som man inte kan ana, tänkte hon.

-- -- --

Från Brun brukade Olga alltid gå direkte hem. Juliette var van vid detta och vid att Olga omedelbart efter hemkomsten berättade en del små detaljer från sitt besök, hvad hon sjungit, hvad Brun sagt och mera i den stilen.

Den dag, då det ofvan beskrifna hände, dröjde Olga två timmar öfver den vanliga tiden. Det hade aldrig händt förut och det föll Juliette in, att det kunde ha någon speciell orsak.

Hennes förmodan bekräftades, då Olga ändtligen kom. Juliette såg, att Olga var till ytterlighet närvös och irriterad, och att äfven det låg ett uttryck af tankfullt vemod öfver hennes ögon. Dessutom var frisyren i oordning, och hon hade en stark lukt af vin.

»Han har lyckats nu», tänkte Juliette.

Det var omöjligt för henne att hålla tillbaka sina tankar.

»Hvad har du gjort, ditt hår har ju blifvit alldeles förstördt?» frågade hon med ett mycket allvarligt tonfall.

Olga blef blossande röd i ansiktet.

»Jag skall gå in och kamma om mig», svarade hon.»Nu är det bäst, att du afskedar Georg», inföll Juliette.

»Åh -- -- hvarför det?» svarade hon med en axelryckning.

»Han blir naturligtvis rasande, när han får veta det.»

»Bah -- -- han har antagligen trott det hela tiden förut», sade Olga.

»Nej, det har han inte, det är min bestämda öfvertygelse, han har trott på dig i stället», svarade Juliette, »du vet, att han skulle tåla hvem som hälst utom skådespelaren.»

»Inte behöfver han få veta det nu heller -- --».

Olga gjorde ånyo en axelryckning.

»Sådant där, det kommer nog fram», sade Juliette.

»Nå, då kan ingen hjälpa det -- -- han får gå, om han inte är nöjd -- --», inföll Olga kallt.

»Men det är synd om honom -- --» invände Juliette.

»Nå du kan ju öfverta honom -- -- jag skall föreslå honom det -- --»

Olga skrattade själf åt sitt grofva skämt, men på hennes väninna värkade det mera pinsamt än skämtsamt.

Juliette hade mer än väl och vid upprepade tillfällen lagt märke till de utomordentligt starka känslor, som Olga hyste för Georg Frank, om ock hennes behandling af honom var både exentrisk och tyrannisk. Hon blef därför förvånad öfver, att hon nu satte så litet värde på honom, sedan hon gifvit sig i operettsångarens våld. Juliette ägde själf visst inte något egentligt dufvosinne, men hon häpnade öfver Olgas gränslösa ombytlighet och förakt för allt annat utom sina egna nycker.

Men hon vågade icke säga det rent ut, ty då hade troligtvis Olga gått sin väg från cigarrbutiken med det samma, i en sådan upprörd närvexstas, som hon befann sig.

Hon kunde dock icke låta bli att säga ett skarpt ord om Brun.

»Den där aktören, det är allt en riktig orm», sade hon elakt.»Men en rasande söt orm», svarade Olga med ett leende, som innehöll det simplaste lättsinne.

Därpå gick hon in i det inre rummet för att frisera sig tills Georg Frank anlände.

Hon gick inte stadigt. Hon hade druckit för mycket af skådespelarns vin.

*

SJUNDE KAPITLET.

Det var lördagsafton. Oktoberstormen piskade strömmens vågor till skum, ryckte och slet i skärgårdsbåtarnas förtöjningar och anstälde en riktig häxdans med de gula löfven i »Torgets» alléer. Ett intensivt duggrägn genomblötte obarmhärtigt öfverplagg och paraplyer. I en småstad skulle i slikt hundväder ingen, utan i yttersta nödfall, stuckit näsan utomhus, men på storstadens jäktande, brusande lif förmådde ej de lössläppta elementerna lägga dämpning. Möjligen påskyndade droskhästarna en smula den tröga lunken, kanske blefvo fotgångarnas steg mera närvöst brådskande än eljes, men det var också allt.

Föröfrigt var det inte långt till värme och ljus, och till rusande lifslustig atmosfer, ifall höstvädret stämde hågen i svart. De stora friluftsrestauranterna med brusande orkestrar och larmande gäster hade visserligen skaffat undan lagerträden och flyttat in borden. Men innanför väl ombonade väggar gjorde Auerlamporna och det blåhvita elektriska ljuset natten till dag, eggande dansmusik tonade och punschen flöt i strömmar.Det glada, ständigt på jakt efter nöjen varande Stockholm lät sig minsann inte nedstämmas af lite höstrusk. Kontrasten mellan ovädret ute och nöjestämplens ljus och fästglädje gaf snarare en viss tillsats af pikanteri åt det uppgjorda kvällsprogrammet. Man hade under sommarens lopp vid skogssanatorier och hafsbad rekreerat sig efter föregående säsongens strapatser. Närver och mage voro ånyo i god kondition. Nu skulle det lefvas på ny räkning.

Två herrar kommo just ut från hotell Rydberg. Deras elegant skurna vinterpaletåer förskrefvo sig tydligen från en första klassens firma och hvarje detalj i deras dräkter, från halsdukens diskreta mönster till de omsorgsfullt chausserade fötterna förrådde den borne gentlemannens smak -- vidt skild från uppkomlingens godtköpselegans.

Vi igenkänna strax i de båda herrarne grefve von Reiers och hans oskiljaktige följeslagare från föregående Stockholmssejourer, baron von Wahlenstjerna.

Grefven hade för ett par dagar sedan återkommit till hufvudstaden, som han lämnat kort efter det ruskiga morddramat. Föregående vinter hade han tillbringat vid Rivieran och under sommaren hade han lefvat en rik landtjunkares angenäma lif på fädernegodset i södra Skåne.

Han var ännu alltjämt en ståtlig man och fulländad kavaljer. Det friska landtlifvet med långa ridturer och jaktstrapatser hade åt kinder och hals gifvit en manlig, brun färg, som klädde honom förträffligt. Men i håret vid tinningarna och i det lika omsorgsfullt som förr vårdade helskägget syntes ett och annat grått stänk, som skvallrade om att lifvets middagshöjd redan passerats.

De båda herrarna styrde sina steg i riktning mot Kungsträdgården med denna något dröjande gång, som kännetecknade att de intet bestämdt mål hade för sin vandring. De hade nyss tillsammans intagit en liten fin middag på tu man hand. Vid kaffet och likörerna hade de råkat in i ett häftigt meningsutbyte om sommarens kapplöpningar vid Malmö, där grefven tagit ett par af deförnämsta prisen och samtalet fortsattes ännu sedan de kommit ut på gatan.

Rägnet och stormen tycktes dock en smula afkyla deras inträsse för den högre sporten.

»Ja, hvart ska vi egentligen ta vägen?» frågade Vahlensstjerna, då de kommit midt för Allmänna tidningskontoret.

»Naturligtvis hålla vi tillsammans i kväll. Hvad säger du om ett litet parti uppe på 'Sällskapet'?»

»Nej tack!» utbrast grefven med en lätt grimas. »Jag fick nog af Monte Carlo i fjol vintras. För öfrigt är jag inte hågad för någon ansträngning just nu. Hvad säger du om teatern?»

»Bara skåpmat!» menade baronen med en gest mot affischerna i tidningskontorets fönster.

»'Tillfälligheter', 'En räddande engel'», läste grefven med ett litet ironiskt löje. Det är alldeles som jag varit borta i åtta dar i stället för ett par år. De goda Stockholmarna bli då sannerligen inte allt för bortskämda med nyheter.

»Ja, Thalia är allt en smula på dekis», skrattade baronen. »Det är åt hennes halfsyster, 'La Varietea', som det glada Stockholm för tillfället offrar.»

»Dålig smak!» brummade grefven.

»Var inte så sträng!» log baronen. »Du kommer naturligtvis hit med hufvudet fullt af minnen från Folies Bérgere och Eldorado. Inte ha vi någon Yvette Guilbert att bjuda på, men jag kan försäkra dig att Stockholmsvarietéen ryckt upp sig ganska betydligt på senare tiden. Sveasalen t. ex. är fullt storstadsmessig. Hvad säger du om en titt dit? Där lär förrästen komma att uppträda en liten debutant i kväll, som, efter hvad jag hörde Brun -- aktören du vet -- försäkra, är riktigt gefundenes fressen.»

»Brun... umgås du med den karlen?» afbröt grefven med en något förvånad blick på sin följeslagare.

»Nå, umgås är då kanske precis inte rätta ordet, men vi stöta tillsammans ibland vid tillfällen, då man inte Den vackra sångerskan började sin kuplett. (Sid. 92.) -- Interiör från Sveasalen. --precis kan sätta sig på sina höga hästar. Vi gjorde bekantskap i Marstrand i somras, och på en badort råder, som du vet, litet fria umgängesformer. Karlen för sig förrästen som han vore född adelsman. Du må tro han spelade en viss roll nere i Marstrandssocieteten!»

»Hm!» svarade grefven, som icke tycktes hågad att vidare afhandla Bruns förtjänster. »Ja, låt gå för Sveasalen då, efter du håller på den! Det står oss ju alltid fritt att retirera, om där blir för trist.»

De bägge herrarne togo ut stegen genom den nu på senhöstkvällen ödsliga västra alléen, gingo förbi Blanchs' kafé, hvarifrån några takter af en eldig mazurka trängde ut i mörkret och stodo snart framför det höga järngaller, som skiljer 'La Varieteas' därvarande förnämsta stamhåll från Hamngatans asfalt.

En väldig båglampa kastade sitt starka ljus öfver gatans, trots rägn och storm, alltjämt kompakta folkström och öfver de jättelika affischerna i alla rägnbågens färger, där kraftkonstnärer med enorma muskler lyfte tunga järnkulor och jonglörer och trapetzgymnaster intogo halsbrytande ställningar.

Grefven och hans följeslagare skyndade uppför de breda stentrapporna till afsatsen, där en sedesam »Svea», hvilande på ett beskedligt cementlejon, symboliserade den »fosterländska» konst, som innanför utöfvades af franska dansöser och tyska soubretter. Genom ett par glasdörrar kom man vidare till ett rymligt kapprum och en välförsedd cigarrkiosk, där baronen, förtänksam som alltid, fylde sitt rysslädersfodral med egyptiska cigarretter. Härifrån ledde breda marmortrappor upp till den praktfulla salongen.

Äfven på den vid glans och praktvane gör denna Stockholms elegantaste gullkrog vid första anblicken ett bländande intryck och för den oerfarne och okritiske måste den förefalla som ett sannskyldigt fépalats. De smäckra mohriska pelarna, de tandade hästskobågarna, de gyllene arabeskerna mot en varm brunröd bakgrund och detelektriska ljuset, som från tak och väggar strömmar fram ur konstrikt anbrakta mångfärgade rosetter -- allt detta bildar sammantaget ett tjusande helt. Lägg härtill sprittande, yster musik och sorlet från en redan i fäststämning försatt, till största delen ungdomlig publik, och man fattar att denna eggande atmosfär af lössläppt yra och hetsande sinnesrus lätt rycker med den, som en gång vågat sig inom dess trollkrets.

Grefven och hans vän voro emellertid allt för vana vid gullkrogsprakt för att låta sig imponeras. Salongen tycktes nästan fullsatt, men med en lätt gest kallade baronen till sig en vaktmästare med smidig rygg, som snart skaffat de båda herrarne en utmärkt plats i närheten af scenen, hvarifrån man mycket väl kunde iakttaga såväl salongen som de uppträdande utan att själf blifva synnerligen uppmärksammad. En omtänksam Stockholmskypare »viker» alltid på förhand de bästa platserna och sällan begår hans drickspänningsinstinkt några misstag.

»Whisky... Uam War, om det fins, och kolsyradt vatten!» bestälde baronen, i det han bekvämt satte sig tillrätta i sin fåtölj och lät den lorgnettväpnade blicken spana ut öfver salongens publik.

»Som du ser», anmärkte han, vänd till grefven, »har jag inte öfverdrifvit, när jag sade att varietéen tagit lofven af teatern. Den betraktas nu inte längre som blott och bart ett ungkarlsnöje. Det vackra könet är, som du finner, rätt talrikt representeradt... inte bara af vissa damer, utan af anständiga familjeflickor och unga fruar. I medelklassfamiljerna ha Sigge Wulfs kupletter och en viss herr Bondesons drängstuguvisor börjat uttränga Grieg och Sjögren från pianohyllan... Om Mozart och Beethowen skola vi inte tala...»

»Men det där är ju en dekadans, som...»

»Seså!» skrattade baronen och luktade med kännaremin på den framsatta whiskyn, »låt oss bara inte börja på att moralisera! Det blir alltför trist... Aha, där ha vi bekanta!»Grefven följde riktningen af baronens ögonkast och upptäckte i närheten af scenen men på motsatta sidan af salongen ett bord, där sångaren Brun, löjtnant Burre och notarien Askegren samt ännu ett par unga eleganter bildade en högst animerad grupp.

»Låtsa inte om att du märkt dem!» hviskade grefven. »Jag är inte hågad för större sällskap just nu. Apropos... hur kan den där aktören ha blifvit så intim med Burre och Askegren?»

»Ja, hin vet! Det är en satans karl. Han tränger sig in hvar han vill.»

Baronen såg litet generad ut. Han hade själf varit ganska förtrolig med Brun på senare tiden.

De bägge herrarne blandade hvar sin grogg och klingade.

»Ja, skål gamle vän!» yttrade baronen. »Och välkommen åter till det glada Stockholm! Har du haft otur i spel... jag tyckte du sa' något om Monte Carlo... så är det ett tecken på att du har att vänta så mycket större tur i kärlek.»

»Låt de gamla historierna vara!» afbröt grefven och ett skarpt veck lade sig mellan de aristokratiska ögonbrynen. »Jag är i det närmaste led vid allt sådant där. Jag börjar bli gammal, min bror, och det är på tid för mig att tänka på annat än flickor och vin.»

»Bah, du är ju alltjämt en grann karl!» log baronen. »Alltid hinner du sörja för ättens fortplantande. Nog kan du roa dig ännu några år.»

Grefven svarade ej. I hans blick låg ett visst vemod, som utvisade att hans tankar dvaldes annorstädes än i det sorlande, lifsglada hvimlet rundt omkring.

Nu spelade musiken upp. Det var en modern slagdänga, nyligen importerad från Wien. En högblond, temligen passerad skönhet med de öfvermogna formerna inpressade i en ljusblå med silfversnören prydd husarjacka och trånga trikåer började marschera fram och tillbakapå tribunen med martialiska steg och klämde i med en sopran, skarp som en ånghvissla:

»Der Schöpfungs meisterstück ist der Husar. Er geht von nichts zurück. Gelacht Gefahr...» En husar är skapelsens mästerverk. Han ryggar ej tillbaka för något och skrattar åt faran.

»Kors, hvilken gratie de tyskorna ha!» skämtade baronen och applåderade ironiskt, under det ett kotteri nybakade underlöjtnanter strax bredvid stormtjöt af förtjusning.

Den frodiga tyskan kråmade sig som en påfågel, slösade med feta leenden och slängkyssar åt alla håll och marscherade slutligen ut för att efterträdas af ett par landsmän, som gjorde musik på eldgafflar och stöfvelknektar De efterföljdes i sin ordning af en mörkhyad, icke längre ung fransyska i toalett i svart och gult, som sjöng sina för de flesta obegripliga visor med en viss chic och gjorde sina cancansprång med nästan akrobatmessig virtuositet.

Grefven såg på alltsammans med en svagt uttråkad min och bemödade sig fåfängt att kväfva ett par gäspningar.

»Du ser inte värst road ut, min bror!» anmärkte baronen. »Ja, det här är ju också det gamla vanliga. Men vi få beväpna oss med tålamod och hoppas att debutanten ger oss ersättning.»

»Någon liten skrikdocka utan spår till röst eller plastik, som låtit narra sig från köksspisen eller symaskinen!» förmodade grefven.

»Tusan heller! Brun påstod hon skulle vara riktig artist och dessutom strålande vacker. Hvar ha vi programmet!... Ah... här ha vi förmodligen den sköna... 'Ninni Stern, svensk kostymsoubrett'.»

»Namnet låter då just inte svenskt.»»Nej, det är naturligtvis ett artistnamn. Det brukas så. Ett namn, som klingar litet ovanligt, imponerar i hög grad på de grönare habituéerna... Ninni Stern... det låter ju riktigt som en smekning.»

Ytterligare ett par nummer gingo förbi utan att af grefven eller han följeslagare bevärdigas med vidare uppmärksamhet. Det var en trupp gymnaster, som säkert och skickligt utförde sina riktigt halsbrytande konststycken och en virtuos på zittra. Men dylikt var ju blott fyllnadsnummer, som på sin höjd applåderades af läktarnas mera naiva publik. Flertalet af de unga eleganterna nere i salongen rörde inte en hand, annat än då en sångerska uppträdde.

Ändtligen... orkestern intonerar en lekande melodi, där tonerna så att säga fladdra och jaga hvarandra likt yra fjärilar. Ridån delar sig och genom salongen går ett dämpadt sorl af öfverraskning och beundran.

»För fan! Det är ju en riktig Venus», hviskades vid borden rundt omkring.

Förtjusningen var denna gång fullt berättigad. Den på en gång finlemmade och yppiga gestalten kom värkligen åskådaren att tänka på en marmorgudinna, som för en kväll stigit ned från sin piedestal för att i varietétribunens rampljus dåra människobarnen. En raffineradt enkel men dyrbar dräkt af svarta spetsar lät barmens och skuldrornas mjella hvithet och de beundransvärdt modellerade armarne framträda så mycket tydligare. Det lilla, fint formade hufvudet med sin tunga blonda hårknut bars stolt som en hertiginna och ett litet diskret leende visade en rad pärlhvita tänder. Det fans hos denna förtrollande uppenbarelse ingenting af debutantens blyghet och osäkerhet, lika litet som af dussinartistens tillgjorda ledighet. Hon kände sin makt och var medveten om det intryck hon gjorde. Det såg man vid första ögonkastet.

Innan hon ännu hade öppnat munnen till en ton, bröt en smattrande applådsalva lös. Brun och hans kotteri hade gifvit signalen och fått hela salongen med sig. Enblekröd »Gloire de Dijan» flög genom luften och föll rakt framför debutantens fötter. Med en graciös böjning uppfångade hon rosen och fäste den vid sin barm.

Hyllningen kom från Brun. Aktören visste, hur dylika saker skulle sättas i scen. Publiken var vunnen, innan hans vackra lärjunge -- ty Ninni Stern var verkligen ingen annan än Olga Löfborg -- ens hunnit sjunga en ton.

Ändtligen tystnade bifallet. Den vackra sångerskan tackar med en liten nådig nick och ett förtjusande leende och börjar sin kuplett.

Det var en fransk varietévisa på modet, som Brun bearbetat för hennes räkning... en smula skabrös men lekande och lustig, och »Ninni» föredrog den mästerligt. Det var ingenting af de plumpa understrykningar, hvarmed somliga sångerskor försöka knipa publiken, endast diskreta antydningar men så mycket mer värkningsfulla, då de åtföljdes af blickar, hvilka så att säga insvepte åskådaren i ett moln af rusande vällust.

»Vid gud! Hon är så söt att man skulle vilja äta upp henne!» utbrast baronen, som hela tiden slukat den härliga gestalten med sin lystna kännareblick... »Men hvad går åt dig, min bror?!»

»Olga!» mumlade grefven. Han var blek och stora svettperlor trängde fram på hans panna.

»Olga?» upprepade baronen och såg ett ögonblick ut som ett frågetecken. Så gick ett ljus upp för honom.

»Ja, ta mig tusan, är det inte en högst frappant likhet!» instämde han. »Men du misstar dig bestämdt, min ärade bror. Din lilla 'grefvinna' var visserligen söt, men den här är förtrollande, riktigt sataniskt vacker.»

»Det är i alla fall hon», vidhöll grefven. »En man misstar sig inte på en kvinna, som han famnat så ofta... Med din tillåtelse bryta vi upp nu.»

»Med din tillåtelse sitta vi kvar!» hviskade baronen och lade sin hand på vännens knä. »Om den lilla häxan verkligen är Olga, skulle ditt aflägsnande just nu under pågående nummer väcka uppseende och ge anledning tillallehanda prat. Det vore just att göra den stora publiken uppmärksam på den nu i det närmaste bortglömda historien. För rästen -- jag supponerar fortfarande att Ninni är identisk med Olga -- bör det ju bereda dig en viss tillfredsställelse att finna, det hon inte kommit under isen, utan hållit sig uppe. Det var i alla fall du som gaf diamanten den första afslipningen. Den lilla har, på min ära, gjort dig heder.»

Grefven fann ingenting att svara härpå, utan sjönk med en trött åtbörd tillbaka i fåtöljen. Baronens anmärkningar voro ju så förståndiga som hälst. Egentligen hade han ingenting att förebrå sig beträffande Olga. Det var en blomma, visserligen frisk och doftande men redan plockad af en annan, som han tagit upp från vägkanten. Han hade omgifvit henne med lyx och komfort. Hon hade fått alla sina önskningar tillfredsstälda och han skulle äfven på bästa sätt ha sörjt för hennes framtid, om hon inte själf förorsakat brytningen... Kort sagdt, han hade handlat som en man af värld. Men i alla fall väckte de gamla minnena hos honom ett visst intryck af leda och äckel. Den 45-årige vivören erfor på nytt en känsla, som under de senare åren allt oftare smugit sig öfver honom -- känslan af tomhet i det lysande, nöjesjäktande lif han förde. Han var trött, oändtligt trött vid alltsammans...

»Ninni» hade sjungit sin visa till slut och blifvit frenetiskt applåderad. En ny kuplett mottogs med örondöfvande jubel och en frackklädd vaktmästare uppenbarade sig på scenen med en jättebukett af de härligaste rosor. Men i detsamma började ett helt blomsterrägn från Bruns kotteri. Sångerskan uppfångade leende de doftande hyllningsbevisen, men affärdade efter en flyktig blick på ett i buketten instucket visitkort vaktmästaren med en afvisande gest.

»Man skålar med oss därborta», upplyste baronen. Det var Brun och hans kotteri, som upptäckt de båda vännerna och hälsade dem med höjda glas. Baronen nickade kordialt och grefven förde också sitt glas till läpparna med en afmätt bugning.I detsamma uppstod en rörelse längre bort i salongen. Nyfikna hufvuden sträcktes fram från alla håll och frågor korsade hvarandra.

Ett par unga män höllo under armarna en tredje, som de sökte få med sig ut. Det var en lång smärt yngling med ännu gosslikt mjuka drag och läpparna skuggade af ett mörkt fjun. Från de stora mörka ögonen störtade tårarna häjdlöst som på ett misshandladt barn och med af snyftningar kväfd röst mumlade han oupphörligt:

»Låt mig vara!... Det är slut! Jag vill dö...»

»Hvad är det?» frågade grefven.

»Bah, en spoling som fått litet mer än han tål!» svarade baronen likgiltigt.

Grefven hade emellertid uppfångat en skymt af det ungdomliga, tårsköljda ansiktet, som, han visste ej rätt hvarför, på honom gjorde ett egendomligt ängslande intryck.

Grefvens uppmärksamhet drogs emellertid snart åt annat håll. Brun hade rest sig och nalkats de båda vännerna. Han var, som vanligt, ytterst elegant klädd, och från de hvita smidiga fingrarna blixtrade ett par dyrbara ringar.

»God afton, Wahlenstjerna!» hälsade han en smula vårdlöst. »Vi ha kommit öfverens att ha en liten fäst för vår nya diva. Våning och supé äro redan bestälda. Du blir väl med?»

»Hm! Jag vet inte...», mumlade baronen litet förläget. »Jo, det vill säga om...»

»Var god och presentera mig!» afbröt Brun och såg på grefven med en artig men fullkomligt likgiltig blick, sådan som man egnar en helt och hållet obekant.

Baronen kunde icke neka.

»Få vi inte den äran att se herr grefven med på vår lilla tillställning?» frågade Brun i den lätta världsmannaton, som han så väl behärskade. »Det skulle vara oss ett sant nöje... och sannolikt ett inte mindre nöje för lilla fröken... Stern.»»Tack, men det går värkligen inte för sig... jag är upptagen», förklarade grefven artigt men kyligt.

»Bli med för tusan!» hviskade baronen. »Hvem vet? Du kanske ännu har chanser! Den lilla är sannerligen värd åtskilliga uppoffringar...»

»Jag skall inte hindra dig att försöka din lycka!» afbröt grefven, »men jag går nu... Går du upp?... Godt! Godnatt Wahlenstjerna!»

»Tjurhufvud!» brummade baronen. »Min själ, tror jag inte min käre von Reiers börjar bli en smula gubbig. Men det är i alla händelser intet skäl för mig att ha tråkigt. Den vackra Ninni är väl värd mer än en supé. Allons!...»

Efter dessa förnuftiga reflektioner slöt sig baronen till det upprymda kotteriet, som hälsade honom med högt lyftade pokaler. Kvällen lofvade att bli glad.

*

ÅTTONDE KAPITLET.

Det rörliga lifvet på gator och torg hade ändtligen upphört. Endast på hufvudstadens stora pulsådror i närheten af Gustaf Adolfs torg och Kungsträdgården syntes en och annan flock af försenade nattsvärmare. Stormen hade tilltagit fram på natten och tjöt och dånade, som ville den i ett slag tillintetgöra alla dessa värk af människohand, som trotsande ställt sig i den väldiges väg. Från den bläcksvarta himlen öste rägnet fortfarande ner.

På den smala strandremsa, som löper mellan Riddarholmskanalen och järnvägen, syntes en manlig skepnad röra sig fram och tillbaka än med feberaktigt hastiga, än med långsamt dröjande steg. På sommaren, då de kraftiga lönnarna spegla sina stora kronor i kanalens vatten, är här en angenäm promenadplats. Nu däremot var här dystert och öde. De aflöfvade träden sträckte sina nakna grenar mot den mörka hösthimmelen, liksom varslande om olycka och död.

Utan tvifvel måste den man, som valt en så kuslig uppehållsort denna tid på dygnet i stället för den bekväma bädden i ett prydligt och väl ombonadt rum, befinna sigi en sinnesstämning, som harmonierade med den dystra höstnatten. En gaslyktas flämtande låga kastar ett oroligt irrande sken öfver ett ungt men dödsblekt ansikte med förvridna drag och hemskt stirrande ögon.

Vi hafva för ett par timmar sedan sett detta ansikte på en plats, där fästglädjen larmade och bägarklang ackompanjerades af sprittande musik. Detta ansikte tillhör samme unge man, som nyss förorsakade ett pinsamt uppträdde i Sveasalen och som af ett par vänner i -- som det antogs af åskådarne -- redlöst berusadt tillstånd fördes bort från Sveasalen.

Det bleka, härjade ansiktet är Georg Franks.

Det var icke enbart de inmundigade stimulerande dryckerna, som nyss i varietépalatset kommit hans närver att ge efter och låtit honom bete sig som ett hjälplöst barn inför alla dessa hjärtlöst nyfikna eller kallt likgiltige människor. Han hade under de senaste veckorna lefvat som i en oafbruten feberdröm. För den älskade, dämoniska kvinnans nycker hade han krupit som slafven för sin herres piska, alltjämt på jakt efter nya utvägar att tillfredsställa hennes stegrade anspråk, alltjämt dränkande tankarna på morgondagen i ständigt ökade kvantiteter af whisky och konjak. Sådant kan i längden bryta starkare krafter än en tjugoettårig ynglings.

Olgas lektioner för Brun och hennes tillämnade debut som varietédiva hade, som förut blifvit sagdt, icke i längden kunnat döljas för Georg. Att börja med hade denne omfattat tanken på Olgas uppträdande som varietésångerska med en viss entusiasm. Trots det groft sinnliga i Franks och Olgas förbindelse, trots det Olga med hänsynslös cynism visat honom sina sämsta sidor, fans dock hos den unge älskogsslafven en fläkt af den idealitet, som sträfvar att höja det älskade föremålet, att omgifva det med en poetisk nimbus.

Varietéen var vid denna tid på högsta modet i hufvudstaden. Att från cigarrbutikens disk klifva upp på varietétribunen var otvifvelaktigt en »social upphöjelse».Varietésångerskan på modet var inte längre en paria, hvilken de som njutit hennes gunst gingo förbi på den offentliga promenaden utan en blick af igenkännande. För henne lyftes alla hattar lika artigt som för den firade skådespelerskan eller damen af värld.

Måhända gjorde också en viss egenkärlek sitt till, att Georg med välbehag tänkte sig Olga som en firad varietéartist. Han hade visserligen ej direkt skrutit med sin eröfring, men i alla fall var hans förbindelse med Olga ju allmänt känd för hans umgängesvänner. Man hade under sommarens lopp dagligen sett dem tillsammans på olika nöjeslokaler. Att i den galanta världen bli utpekad som gynnad beundrare åt en »artist» -- låt vara endast från varietétribunen -- var vid denna tid det högsta, hvartill en ung vivörs äregirighet förmådde sträcka sig. Och Frank var i det afseendet inte olik hufvudstadens öfriga »gyllene jannar». Det är endast dem mognade mannen, som med svartsjuk ängslighet bevakar den skatt han funnit och hälst döljer den för världens blickar.

Hvad som emellertid snart kom Georg att betrakta den stundande förändringen af Olgas framtid med mindre förtjusning än i början, var hennes förhållande till Brun. Då han första gången vågade häntyda härpå, hade Olga skrattande ryckt honom i mustaschfjunen, kallat honom en stor tok och försäkrat att Bruns inträsse för henne var »uteslutande konstnärligt». Hon tänkte visst inte öfverge »sin egen lille gris» för den inbilske aktören, men han var den bäste lärare hon kunde få. För rästen brydde hon sig inte om honom mer än så ...

Och hon knäppte med fingrarne och gjorde ett par vågade cancansprång. Frank var lugnad för den gången och trodde henne i det längsta, men misstankarna kommo igen. Frank hade själf varit för mycket med för att tilltro en ungkarl, allra hälst en med aktörens don Juansrykte, några oegennyttiga bevekelsegrunder.

Han visste ju bäst själf att Olga ingalunda var något hälgon. Hvarför skulle hon vara mera otillgänglig motden ståtlige, firade aktören än mot hvilken annan som hälst. Han var icke säker på att under de gångna månaderna, trots sina pänninguppoffringar, ha ägt henne ensam, men dessa okända hade icke vållat honom någon egentlig plåga. Han förstod, att hon oftast sammanblandat lögn och sanning i sina historier om olika förbindelser och att hon diktat för att reta honom. Han hade därför så mycket han kunnat undvikit att vidröra det kapitlet.

Här var återigen fråga om en bestämd person, ett namn omgifvet med en romantisk nimbus. Var det möjligt att han, Georg, ej skulle förefalla obetydlig och tarflig jämförd med den berömde sångaren? Svartsjukans klo trängde allt djupare in i hans sjuka hjärta.

Då han ånyo vågade vidröra det ömtåliga ämnet, blef Olga grof, och hon kunde, som vi sett, stundom vara det utan den minsta hänsyn. Ville han inte tro henne så... där var dörren! Hon var trött nu på det där kältandet Han skulle inte inbilla sig, att hon var beroende af de fattiga småsummor, han då och då kom stickande med. Hon hade långt mera lysande anbud ... behöfde bara peka för att hvilken dag hon ville få både våning och ekipage.

Inför dylika utbrott förlorade Georg hvarje spår af manlighet och själfkänsla. Snyftade som ett barn tiggde han sirenen om förlåtelse. Han skulle aldrig klandra henne mer ... han skulle vara hennes hund . .. hennes slaf... allt hvad hon ville, blott hon brydde sig en smula om honom, tillät honom att vistas i hennes närhet.

Och så följde försoning med champanj och kyssar -- -- och Georg var fastare kedjad vid den vackra hjärtlösa kvinnan än någonsin förut -- -- --

Hennes anspråk på hans kassa hade under de sista veckorna stegrats på ett sätt, som höll på att göra den stackars ynglingen tokig. Att neka kunde ej komma i fråga. Häntydde Georg någon gång på omöjligheten att anskaffa den begärda summan, fick han till svar ett cyniskt:»Smäll i 'gubben' en historia eller gå din väg, om du tycker bättre om det!»

Och Georg hade skaffat pängar. En procentare n:o 2 hade diskonterat en ny växel på 500 kronor -- naturligtvis ett papper af samma kaliber som det föregående. Af samtliga sina umgängesvänner hade han tagit handlån från hundra kronor till en femma. Flere af dem hade på sista tiden börjat ansätta honom på skarpen för att få sina pängar tillbaka; en hade till och med hotat att vända sig direkt till hans far.

Han visste att han ej kunde skaffa medel att balancera sina skulder, han kände att en katastrof närmade sig men sökte energiskt döfva hvarje tanke på den uppgörelsens stund, som måste komma.

Men i kväll hade allt störtat samman. Hans första växel hade just i dag förfallit till inbetalning. Hela dagen hade han gått i den dödligaste ångest för att procentaren skulle göra sig påmind på kontoret. Vid middagstiden hade han under förevändning af uträttningar i tullen aflägsnat sig.

Sin middag hade han intagit ensam på »Du Nord» och efteråt kastat i sig det ena glaset rafflande chartreuse efter det andra till kaffet. Spriten hade lifvat upp kuraget. Olga skulle debutera. Hon måste ha blommor och supé, kosta hvad det ville. Han gick för första gången i sitt lif till en pantlånare med sitt dyrbara guldur, som inbringade honom en summa af sjuttiofem kronor. Han hade stulit från sin far och kastat sig i armarna på procentare innan han gick till pantbanken, och detta af flera orsaker. Man han tvingades dit ändå till sist...

Summan var för liten till en första klassens orgie, men vid en titt in på kaffekonserten hos Blanchs' stötte han på ett par bekanta, af hvilka den ene -- en förmögen bryggareson -- erbjöd sig att stå till tjänst med en femtia med vilkor att han fick vara med på supén.

Man beseglade öfverenskommelsen med ett par flaskor punsch och stämningen var rätt hög, då sällskapet vidåtta-tiden på aftonen bröt upp för att begifva sig till varietélokalen på andra sidan gatan.

Frank hade dock dessförrinnan i en närbelägen blomsterhandel bestält den präktigaste bukett, som kunde åstadkommas. I buketten var instucket Georgs kort med invit till supé. En befrackad tjänsteande erhöll i uppdrag att i rätta ögonblicket frambära hyllningen.

Sedan de unge männen skaffat sig ett bord fortsattes fästandet. Punschen utbyttes mot whisky och de unge männen tömde den starka, rökdoftande drycken med synbart välbehag. Vännerna gycklade godmodigt med Frank och kallade honom en lyckans gullgosse, och själf sökte han med en forserad munterhet »hålla ångan uppe.» Han var rädd för att nödgas tänka på hvad som varit och hvad som stundade. Det var endast ögonblickets uppblåsta fröjdstämning, han öfverlämnade sig åt med vildt raseri.

En af Franks kamrater gjorde honom efter en stund uppmärksam på det eleganta kotteri, hvari Brun spelade en dominerande roll. Hufvudstadens unga lefvemän känna nästan alltid hvarandra till utseendet, äfven om de tillhöra olika sociala kretsar.

Upptäckten af Brun och hans sällskap värkade genast som en dämpare på den stackars Georgs konstlade fästglädje. Naturligtvis var det för Olgas skull aktören kommit hit med sina fina vänner. Med dessa värkliga eleganter kunde ej Frank och hans sällskap tänka på att upptaga täflan...

Han sökte dock ännu hålla kuraget uppe så godt han förmådde. Vännerna hade redan hunnit till det stadium af gasken, att de ingenting märkte ...

Ändtligen, efter en stund af pinsam väntan -- som för Georg föreföll som en evighet -- kom den efterlängtade. Himmel, hvad hon var vacker! Georg skulle i detta ögonblick kunnat sälja sin själ för ett enda småleende af henne.

Men -- -- i samma ögonblick som hon framträdde, strålande och segerviss, kände han att hon var för alltidförlorad för honom. Denna blonda förtrollerska, som likt en magnet sög männens blickar till sig, skulle framkalla ett formligt krig bland hufvudstadens rouéer. Pänningar och juveler, luxuösa rum, öfverdådiga fäster... allt skulle hon kunna betinga sig. Hon kunde sätta priset så högt hon ville. Kontoristen betydde ej något vid sidan af dem, som från detta ögonblick skulle täfla om hennes ynnestbevis.

Och hans mörkaste farhågor blefvo allt för snart besannade. Brun och hans vänner voro där tydligen för att ange tonen, för att göra debutantens triumf fullständig.

Och Olga visste det.

Det var dem, hennes småleende gälde. Det var deras blommor, hon uppfångade med graciös skalkaktighet, under det hon med en likgiltig, ringaktande blick skickade bort Georgs bukett...

Det var mer än han förmådde uthärda. Den konstlade manhaftigheten gaf vika och det veka, gossaktiga i hans karaktär tog ut sin rätt. Alla människor måtte gärna peka finger och skratta åt honom! Hvad brydde han sig om det! Olga var i alla fall förlorad. För den firade »Ninni Stern», som från och med i afton skulle vara en första rangens stjärna på galanteriets himmel, var han ingenting. Nu kunde gärna alltihop störta samman.

Kamraterna hade visserligen observerat manövern med buketten och tyckt att det var kitsligt -- icke så mycket af medkänsla för Frank, utan emedan de gjort sig räkning på en glad kväll tillsammans med den vackra varietésångerskan. En dylik supé skulle ha gjort dem till hjältar i deras respektive fästkotterier för lång tid framåt. Nu var den förhoppningen omintetgjord, och Frank hade dessutom burit sig åt som en riktig barnunge.

Emellertid var det ju deras skyldighet att ta hand om kräket. I största hast fingo de honom med sig ut, ropade an en droska och knuffade honom in i den, med några föga uppmuntrande afskedsord, och vände sedan tillbaka för att skölja ned förtreten med en bägare.Frank var dock mindre drucken än kamraterna antagit. Den kyliga nattluften brakte någon reda i hans hjärna. Han ville icke hem för något pris i världen. Han lät droskan stanna vid Skeppsbron, betalade kusken och började mekaniskt vandra framåt.

Utan att han visste hur det gått till hade han kommit in på en ölkneipe, där ett kotteri upprymda skeppare högljudt ordade om frakter och till omväxling stucko emellan med någon mustig historia. Som i en dröm lyssnade Frank till det muntra glammet. Han märkte knappast att kyparen satte fram en skummande seidel. Alla möjliga förvirrade tankar och intryck snurrade i en hvirflande häxdans omkring i hans sjuka hjärna; minnen från pojkåren, barnsligheter och oskyldiga upptåg döko plötsligt upp och försvunno, men alltjämt återkom grundmotivet i hans smärtas stora symfoni: Olga förlorad och han själf en föraktlig tjuf och för falskare ...

Ibland inbillade han sig nästan att alltsammans var en elak nattmara och att han skulle vakna i sin säng och finna de hemska spökbilderna förjagade af morgonsolen ...

Han spratt till vid det att uppassaren lätt vidrörde hans arm.

»Herrn får lof att gå nu; här skall stängas!»

Georg kastade ett silfvermynt på bordet och gick mot dörren. Kyparen såg förvånad på den dystra gästen, som suttit där en hel timma och bara stirrat framför sig utan att röra sitt öl.

Georg märkte blicken och ryste.

»Kanske är historien om växeln redan ute», tänkte han. »Måhända har det stått något i aftontidningarna ...»

Det var blott det sjuka samvetet, som plågade honom.

Ånyo stod han på gatan i storm och rägn. Hvart skulle han ta vägen? Han tänkte icke ett ögonblick på att gå hem. Hans upphetsade inbillning visade honom redan en poliskonstapel vaktande vid porten för att gripa och föra honom i fängelse. Hade han lugnt kunnat öfvertänka sin ställning, skulle han ha insett, att den slugeprocentaren själf hade inträsse af att undvika skandal. Nu föregycklade honom medvetandet om hans brottslighet allehanda hemska skräckbilder.

Icke ens tanken att genom en flykt rädda sig undan alla efterräkningar föll honom in. Förlusten af Olga hade hos honom dödat ungdomens starka själfbevarelseinstinkt Tanken på straff och vanära ingaf honom visserligen en känsla af vedervilja, men förmådde icke rycka upp hans energi till beslutsamt motstånd.

Han gick planlöst och dref utmed kajerna. Det mörka, af storm och rägn upprörda vattnet utöfvade ett magnetiskt inflytande på hans sjuka sinne, för hvilket han, att börja med, ej själf gjorde sig redo. Småningom togo dock de obestämda föreställningarna fastare form.

Dö... somna bort från alltsammans! Hvarför icke? Det var kanske, när allt kom omkring, den bästa lösningen.

Ett språng ut i det kalla vattnet, så var det gjordt!

Familjen skulle taga det hårdt, förstås, men säkert förlåta den döde, under det den skulle förakta och afsky den lefvande.

Och Olga...? Kanske skulle de vackra, grymma ögonen tåras, när hon fick veta, att han gifvit sig själf döden, då han ej längre fick äga henne. Ja, det blef bäst så ...

Här nere vid kanalen syntes ingen människa till... här var rätta stället

Georg slöt ögonen, tog sats och störtade på hufvudet...

Då han kände vattnets iskyla genomströmma sina lemmar vaknade för ett ögonblick begäret att lefva. Han gjorde ett svagt försök att simma mot kajen men armarna voro som förlamade. Med ett kväfdt ångestskri sjönk han i djupet.

*

NIONDE KAPITLET.

Då grefve von Reiers lämnade varietéen, kände han alls ingen lust att begifva sig hem till den eleganta ungkarlsbostad, han låtit inreda åt sig i en af de moderna palatsbygnaderna vid Strandvägen.

Han hade behof af rörelse och frisk luft ofvanpå spritångorna och kvalmet.

Utan något bestämdt mål promenerade han öfver Kungsträdgården, Gustaf Adolfs torg och Norrbro och fortsatte vidare genom den trånga, slingrande Vesterlånggatan.

Från de skumma gränderna dök då och då en ruskig figur upp och gnälde fram en osammanhängande bön om pänningar till mat eller nattherberge. Mekaniskt förde grefven den behandskade handen till fickan och lät ett silfvermynt falla i den framsträckta, smutsiga näfven.

Han var så försjunken i tankar, att han lika litet lade märke till de ödmjukt frammumlade tacksägelserna som de lurande rofdjursblickar, hvarmed orden ofta beledsagades -- blickar i hvilka tydligt kunde läsas: 'den som bara vågade'. Men den högreste, bredaxlade herremannen sågut att kunna försvara sig, och dessutom blänkte polisens pickelhufva borta vid gaslyktan.

Grefven stannade först då han befann sig på Södermalmstorg. Han kände sig hungrig, men erfor en egendomlig känsla af motvilja för de eleganta lokaler, där han och hans vänner eljes plägade supera. Han fortsatte uppåt Götgatan och gick in på en liten restaurant, som mest plägar besökas af småhandlande, handtvärksmästare och deras gelikar.

Grefven slog sig ner vid ett bord och rekvirerade en biffstek och en flaska pilsner. Han intog sin enkla aftonmåltid med god smak och erfor ett nöje af att sitta på denna anspråkslösa lokal, som ungefär kunde förliknas vid det nöje en skolkande skolpojke erfar af att slippa läxor och tvång. Hos grefven, liksom hos flertalet s. k. världsmän, hade det konventionella utträngt de naturliga böjelserna. Den enda gudomlighet, man dyrkar inom de »tongifvande» kretsarna, heter comme il faut, »det passande», och grefven hade hemburit denne stränge härskare sina offer lika underdånigt som de flesta i hans samhällsställning. På senare tiden hade han då och då förmärkt en svag lust att göra opposition mot tyrannen, som kräfde det bästa af hans lif och kom honom att öda sin mannakraft och sin förmögenhet på -- i bästa fall -- bagateller. Aldrig hade han emellertid känt denna lust så stark som i kväll. För en vanlig dödlig kan det ju synas helt naturligt att tillfredsställa hunger och törst på första bästa ställe, som ligger i ens väg, då magen gör sig påmind. För en »lefveman» som grefven var det en nästan revolutionär handling att supera annorstädes än framför en lyxrestaurants glänsande väggspeglar.

Efter slutad måltid gick grefven in på det lilla kaféet, som med sina nötta skinnsoffor och gammaldags stolar bar en gemytlig, nästan hemtreflig prägel. Han fick sin kopp kaffe, tände en cigarr och började med ett visst intresse ta gästerna i skärskådande.

De tycktes alla känna hvarandra, dessa bredryggadekarlar med röda, jovialiska ansikten, duktiga näfvar och en smula bullrande, högröstade stämmor. I de kretsar, grefven tillhörde, betraktades sådana människor med ett visst medlidsamt förakt, men hur det nu var, så erfor von Reiers denna kväll en känsla af afgjord underlägsenhet inför dessa män, som föga visste om och för rästen gjorde en konst i den eleganta världens vanor och fördomar. Dessa grofhuggare till karlar hade hela dagen arbetat och sträfvat i värkstaden eller bakom disken för sig och de sina och kunde nu med det goda samvetets lugn taga sig en pratstund vid en tuting eller en kopp kaffe. Det var deras belöning efter en väl använd dag. De hade allesammans en plats att fylla, voro gagnande samhällsmedlemmar, under det grefven och hans eleganta ungkarlsvänner blott voro utstyrda, onyttiga parasiter.

Så långt hade grefven hunnit i sina för den af kastfördomar bundne ädlingen rätt ovana och nya tankar, då hans uppmärksamhet vändes på en af gästerna, som högljudt och ogeneradt yttrade:

»Nej, adjö på er gubbar! Nu får jag knalla mig hem, annars blir gumman orolig. Egentligen hade jag förtjänt att få en ordentlig sparlakansläxa för jag varit ute så pass länge.»

Grefven erfor ingen lust att skratta åt de naiva orden. Denne tarflige, robuste karl hade dock något som den elegante, bortskämde ädlingen afundades honom -- ett värkligt hem. Det var måhända litet och lågt i tak och hade troligen simpla och klumpiga möbler, men hvad betydde det! Denne man väntades i alla fall af en kvinna, som var hans utan svek och beräkning. Sannolikt skulle ett par mjuka barnaarmar slingra sig om hans hals och små röda läppar jollra fadersnamnet. Han var rik, denne simple handtvärkare, ty man är rik i samma mån man är lycklig.

Hvad hade hindrat honom själf att framlefva ett harmoniskt lif vid sidan af en skön och älskvärd maka, att äga vackra och begåfvade barn, att sprida lycka ochtrefnad i vida kretsar? För honom, den rike och ståtlige adelsmannen, hade ju alla lifvets möjligheter legat öppna. Hvarför hade han då ej fångat den lycka, som t. o. m. står handtvärkaren och arbetaren till buds. Hvarför hade han left ett onyttigt, innehållslöst fjärilslif, som slutligen resulterat i leda och äckel vid de fala kvinnorna och de fradgande pokalerna?

Var det värkligen för sent att bryta med det gamla och börja en ny tillvaro? Hade han ännu rätt att begära något af lifvet, då han på ett dåraktigt sätt ödt bort den bästa delen af detsamma? Han kände att han stod inför en vändpunkt i sin tillvaro.

De stormande tankarna kräfde luft och rörelse. Han betalade sin förtäring och lämnade schweizeriet. I stället för att taga en droska och fara raka vägen hem, följde han Kornhamstorgs och Mälaretorgets kajer. Det gjorde honom godt att trotsa storm och rägn -- det harmonierade med den kamp, som nu pågick mellan hans bättre och sämre jag.

Grefven hade hunnit fram till Riddarholmsbron, då ett tungt plaskande ljud i kanalens mörka vatten väckte hans uppmärksamhet; i nästa ögonblick hördes ett halfkväfdt rop på hjälp. Grefven tillhörde en släkt, hvars flesta medlemmar varit soldater. Personligt mod och rådighet i farans ögonblick voro honom medfödda. Nödropet hade knappast förklingat, förrän han hade befriat sig från den tunga vinteröfverrocken och i ett par språng störtat utför trapporna. I det osäkra skenet af en gaslykta såg han ett mörkt hufvud dyka upp för ett ögonblick, och i samma sekund hade han med ett djärft språng störtat sig i det svarta, iskalla vattnet.

Hade djupets makter för alltid kvarhållit såväl den modige räddaren som föremålet för hans uppoffring? Kanalens vatten brusade mellan sina bräddar så mörkt och hemlighetsfullt, som om det för beständigt velat begrafva historien om detta nattliga uppträde...

Dock -- därborta synes ändtligen en mörk massa..Ett par kraftiga armar dela vågorna och en hand griper fast i stenskoningens glatta hällar.

En sömnig poliskonstapel hade plötsligt blifvit ryckt ur sina surmulna betraktelser öfver det dåliga vädret vid att se en välklädd herre springa utför trapporna och störta sig i kanalen. Han hann just lagom fram för att hjälpa upp grefven och den nästan medvetslösa gestalt denne höll i sina armar.

»Hur har det gått till? Gjorde han det med flit?» frågade ordningens väktare och famlade efter sin anteckningsbok.

»Hjälp mig att föra honom härifrån!» afbröt grefven i kort kommandoton, som imponerade på konstapeln. Den skarpsynte polismannen märkte snart att den man, han hjälpt upp ur kanalen, synbarligen hade vana att utdela befallningar.

Grefven och konstapeln buro med förenade ansträngningar den räddade uppför trapporna. Grefven ryckte till af öfverraskning, då han igenkände det ungdomliga bleka ansikte, han ett par timmar förut iakttagit vid uppträdet på Sveasalen.

Frank hade icke helt och hållet förlorat medvetandet, men hans krafter voro alldeles medtagna och öfver hans sinnen hade bredt sig liksom en slöja, hvilken gjorde att han ej klart uppfattade hvad som försiggick.

Åsynen af polisuniformen väckte hos honom någon dunkel föreställning om fängelse och straff, och han gjorde ett svagt försök att lösrycka sin högra arm, som stöddes af konstapeln, men det var blott en ögonblicklig ansträngning, som efterträddes af fullständig likgiltighet.

»Det blir väl bäst att föra honom till vaktkontoret, det är alldeles i närheten», menade polismannen. »Kanske jag skall signalera efter en kamrat, som hjälper till?»

»Tack, jag håller nog ut!»

Vandringen till vaktkontoret tog ej lång tid. Dit anländ tillsåg grefven genast att Frank afkläddes och insveptes i en torr filt och en poliskappa.Härefter anhöll han om ett samtal med tjänstgörande kommissarien. Denne hade redan blifvit väckt och fått kännedom om förloppet vid räddningen samt mottog grefven med särdeles älskvärd min.

»Det var ett vackert nattarbete, herr grefve! Jag får värkligen gratulera, men skulle inte herr grefven nu tänka litet på sin hälsa. Kanske jag kunde få stå till tjänst med lite torrt...?»

»Tack!» afbröt grefven. »Jag har varit militär i yngre dar, är inte alldeles förvekligad än. Men eftersom jag har det nöjet att vara känd af kommissarien, så underlättar det min anhållan. Vår unge patient därute är tydligen alldeles för svag att nu underkastas ett förhör och polisvaktkontoret är inte rätta stället, där han kan erhålla den vård han tarfvar. Tillåter ni att jag för honom hem till mig? Efter hvad jag tror mig veta är den unge mannen af god familj och det är ju onödigt att det görs något nummer af den här historien.»

»Ja visst», genmälde kommissarien artigt. »Förmodligen har den unge herrn kommit från någon glad tillställning och inte varit så alldeles stadig på benen. Sådant där händer ju ofta. Jag vet för rästen redan hvem han är. En konstapel har känt igen honom. Han är son till den rike grosshandlar Frank. Han har på sista tiden left en smula högt och har ofta varit synlig på varietéer och restauranter i sällskap med glada fruntimmer. Ja, se inte så förvånad ut, herr grefve. Vi polismän måste ha ögonen en smula på vissa unga s. k. fästprissar, i händelse något skulle inträffa... grefven förstår!»

»Fullkomligt! Men jag hoppas liksom kommissarien att det inskränker sig till en vanlig olyckshändelse. I alla fall ansvarar jag för den unge mannen för den händelse vidare förklaringar skulle vara af nöden. Men nu tror jag hyrvagnen är här, som jag bad öfverkonstapeln eftertelefonera för min räkning... Kanske ni tillåter en konstapel följa med, i händelse jag behöfver hjälp att få min skyddsling upp för trapporna?»»Hjärtans gärna!»

De båda herrarna utbytte några artiga afskedsord, under det ett par konstaplar placerade den väl ombonade Georg i den täckta hyrvagnen. Grefven tog sedan plats tillika med den konstapel, som biträdt vid räddningen, och det bar af genom de folktomma gatorna i skarpt traf.

Efter få minuters lopp var man framme. Med konstapelns tillhjälp blef Frank uppburen och lagd på en soffa i grefvens eleganta rökrum, hvarefter polismannen afskedades med en frikostig dusör, som kom honom att önska många nattliga äfventyr af samma slag.

»Ge denna herre torra underkläder och en nattrock och hjälp honom att kläda om sig! Sedan serverar du te så fort som möjligt!» befalde grefven sin betjent, som med stramt militärisk hållning afvaktade husbondens order.

Betjenten mottog befallningen utan att af nyfikenhet röra så mycket som en muskel i sitt sträfva soldatansikte. Han hade varit i grefvens tjänst sedan denne var ung löjtnant och hade nog varit med om egendomligare nattliga äfventyr än detta. Om husbonden bedt honom gå och hämta sjustjärnorna, skulle han utan att blinka ha gjort honnör och brummat fram sitt vanliga: »Som herr grefven befaller!»

*

TIONDE KAPITLET.

När grefven efter några minuters frånvaro återkom, iklädd en prydlig morgondräkt af hvit flanell med blå sidenuppslag, fann han sin unge gäst ombonad på bästa sätt. Georgs kinder hade redan fått en smula färg, hvilket; bevisade att hans unga kropp var på väg att öfvervinna följderna af kallbadet. I hans ögon lästes en yrvaken förundran; tydligen arbetade hans ännu omtöcknade sinnen på att reda intrycken utan att lyckas.

»Seså min unge vän!» yttrade grefve Reiers i vänlig ton. »Nu skall ni hvila er och vara lugn. Ni befinner er i goda händer och har ingenting att frukta. Vi få strax té, och om ni sedan känner er tillräckligt stark, skola vi prata.»

Georg svarade ingenting, men på hans blick märktes att hjärnan arbetade och att intrycken allt mer klarnade.

Téet kom snart och grefven förmådde sin unga gäst, hvilken så plötsligt och oväntadt fått inträda i hans rum, att svälja en stor kopp af den aromatiska drycken med tillsats af ett glas äkta Jamaikarom.Den starka, hetsande drycken utöfvade den beräknade värkan. Kinderna färgades allt lifligare och blicken fick ett uttryck af vakenhet och intelligens, men på samma gång låg det också uti den någonting af skygghet.

Grefven iakttog med inträsse förändringen.

»Ni känner er bättre nu, herr Frank, kan jag se», började han i sin mest älskvärda ton.

Georg såg förvånad upp. Var han känd af denne okände herre, som satt framför honom.

»Om ni ingenting har däremot, skulle jag gärna vilja veta, hur ni råkade ut för olyckan att falla i vattnet.»

Georg mönstrade med sökande, misstrogna blickar det eleganta rummet och sin ståtlige värd.

»Jag är således inte häktad?» framstötte han.

»Tycker ni här ser ut som i ett fängelse?» smålog grefven. »Hur kan ni för rästen komma på en så befängd idé, min käre herr Frank. Sök nu samla edra tankar och påminna er hvad som händt.«

»Jag mins att en poliskonstapel ledde mig och att jag sedan såg flera polisuniformer», mumlade Georg med en orolig blick på grefven.

»Vi förde er till vaktkontoret för att ni skulle bli af med edra våta kläder och få hvila er, det är allt», genmälde grefven. »Polisen vill er visst inte något ondt. Det är bara sjukliga fantasier.»

»Det säger ni bara för att få mig att bekänna», mumlade Georg med en ton och en blick, som om han talat i yra. »Ni vet lika bra som jag, hvad det är fråga om. Hvad behöfver jag då prata för! Jag blir väl dömd i alla fall.»

Därefter vände Georg sig häftigt mot väggen med minen hos ett bortskämdt, surmulet barn.

»Hör på, unge man!» tog grefven till orda och hans välvilliga ton fick också en tillsats af bjudande stränghet. »Ni befinner er hos en person, som sett åtskilligt af lifvet och som har lätt att förstå ungdomens felsteg. Jag vill er väl och jag har möjligen också förmåga att hjälpaer. Men då måste ni lägga bort det där sättet och anförtro er fullt och obetingadt åt mig.»

Den manliga, värdiga tonen förfelade ej att göra sitt intryck på Frank. Det märktes på ryckningarna i hans ögonlock och de barnsligt veka läpparna, att han var nära att brista i gråt.

»Så ja», fortsatte grefven i uppmuntrande hjärtlig ton, »ni behöfver inte blygas för att visa er naturlig. Var uppriktig och haf förtroende för mig!»

Och nu började den stackars förvillade ynglingen, först oredigt och osammanhängande, men med mera lif och åskådlighet ju längre berättelsen framskred, att tälja sin dystra historia om lättsinne och njutningslystnad. Efter en halftimmas förlopp kände grefven fullständigt hans förhållande till Olga, den sköna sirenens utprässningar, Georgs inbrott i faderns skrifbord och hans affärer med procentarna. Då Georg till sist skildrade denna sista aftons bittra erfarenheter, strömmade tårarna i heta floder ur hans ögon.

När Georg första gången nämde Olgas namn i sin berättelse hade grefven ryckt till och blifvit något blek, hvilket Georg -- för hvilken grefvens namn ännu var obekant -- ej i sitt upprörda tillstånd märkte.

»Ni har varit en lekboll för en samvetslös och lättsinnig kvinna, som kanske på er velat hämnas hvad andra brutit mot henne», yttrade grefven, då Georg slutat sin långa, sorgliga bikt. »Men andra unga män ha gjort lika sorgliga erfarenheter som ni och ändå repat sig och blifvit duktiga karlar. Själfmordet är en dålig utväg. Det är genom att lefva och göra nytta, ni skall försona edra felsteg.»

»Hvad värde har lifvet för mig numera!» snyftade Georg.

Grefven log den pröfvade mannens melankoliska leende.

»Det där är barnsligheter!» tröstade han. »Om ett eller annat år har ni påträffat någon god och älskvärdflicka, som är er värdig. Ju förr ni kan glömma den där kvinnan, dess bättre för er. Och, tro mig, det lyckas snart under strängt arbete och i en annan omgifning.»

»Men min framtid är ju förstörd... min far skall jaga bort mig, då han får veta att...»

»Ni måste bort från Stockholm», förklarade grefven i ytterst bestämd ton. »Äfven om er far klarerade edra affärer och gåfve er sin förlåtelse, skulle ni ej taga varning af hvad som skett utan ånyo närma er denna Olga och fastna i hennes garn... ja, gör inga invändningar! Jag känner till det där! Nej, ni måste ut i världen och pröfva edra vingar, lära er lita på er själf och försörja er med eget arbete. När ni sedan återvänder till er far såsom en själfständig, oberoende man, skall den här fatala historien för länge sedan vara glömd och han skall ta emot er med öppna armar.»

»Ni har rätt», genmälde Frank efter att tyst och med nedslagna ögon ha åhört grefvens planer. »Men hvart skall jag ta vägen?... Mina tillgångar äro ...»

»Låt mig sörja för den saken!» afbröt grefven. »Ni har fått god uppfostran, förmodar jag. Hvad kan ni uträtta?»

»Jag har varit kontorist hos min far och har lärt handel på ett kontor i London.»

»Det är ju utmärkt! Ni skall resa till Amerika, om ni vill följa mitt råd. Jag skall sörja för att ni erhåller biljätt och nödig utrustning. Där ute skall ni säkert slå er igenom. Sedan ni väl är borta skall jag tala med er far och söka få edra affärer ordnade.»

»Ni är alltför god», hviskade Georg rörd. »Jag har inte förtjent det... Men säg, hur kan ni vilja göra allt detta för mig... en obekant?»

»Jag inträsserar mig förmer», svarade grefven godmodigt. »Jag hade ju den turen att rädda er från att drunkna och man bör ju inte göra en sak till hälften. Det är mig kärt att en gång kunna göra en medmänniska en värklig tjänst.»»Gör med mig som ni finner för godt!» utbrast Georg och räckte sin beskyddare förtroendefullt handen. »Men jag får väl åtminstone veta min ädelmodige räddares namn?»

»Grefve Reiers.»

Georg ryckte hastigt till sig handen och hans blick fick ett stickande, nästan hatfullt uttryck.

»Grefve von Reiers!» utbrast han. »Aha, nu börjar jag förstår hvarför ni vill ha mig bort. Ni tror jag skall gå er i vägen. Jag vet nog, att ni tidigare stått i förhållande till Olga. Man har ännu inte glömt dramat vid Regeringsgatan. Ni har ju gett 'vackra grefvinnan' hennes namn...»

Öfver grefvens ansikte flög en mörk skugga och han gjorde en närvös rörelse med handen.

»Kom mig inte att ångra den vänlighet, jag visat er!» utbrast han på samma gång mildt och strängt. »Den ringaste eftertanke borde kunna säga er, att jag endast behöfde lämna er åt ert öde för att ni skulle vara fullkomligt oskadliggjord, ifall jag hyste sådana planer, som ni inbillar er.»

»Förlåt mig!» utbrast Frank, som genast insåg att grefvens anmärkning var riktig. »Jag bar mig dumt och otacksamt åt. Denna kvinna har gjort mig vansinnig...»

»Det är redan glömdt, min unge vän! Men hör nu på mitt förslag. Ni hvilar er här ett par timmar och försöker sofva. I morgon bittida väckes ni af min betjänt, som förser er med hvad ni behöfver till er toalett, följer er till centralstationen och skaffar er biljätt till Malmö. Där mötes ni af min förvaltare, som följer er till Köpenhamn och ombesörjer biljätt och hvad ni kan behöfva för resan. Han skall också få i uppdrag att lämna er en liten anvisning, på hvilken ni efter framkomsten till Newyork kan lyfta hvad som är nödvändigt för ert uppehälle under första tiden. Det är ingen allmosa. När ni engång kommit på fötter, är jag säker om att få igen mitt lilla utlägg med ränta. God natt nu, herr Frank, och lycka till!» Han hann just lagom fram för att hjälpa upp grefven. (Sid. 109).Grefven räckte sin gäst handen, som den varmblodige ynglingen förde till sina läppar i ett utbrott af passionerad tacksamhet.

»Seså, seså, inga barnsligheter!»

»Gud skall löna er!» hviskade Georg.

»Låt se att ni blir en bra karl och jag är tillräckligt belönad!»

Grefven lämnade hastigt rummet. Frank försökte samla det för honom så händelserika dygnets tilldragelser till en totalbild.

Men inom kort slöto sig hans ögonlock. Naturen tog ut sin rätt. Af det småleende, som lekte på hans läppar, framgick att de senaste timmarnas skräckbilder voro fjärran från hans drömmar och att fantasien redan var sysselsatt med att bygga nya luftslott på de grusade illusionernas ruiner.

*

ELFTE KAPITLET.

Framför ett af de stora i krokanstil uppförda husen på öfre Östermalm stannade en vinterafton vid elfva-tiden en täcksläda, hvaris eleganta yttre snarare lät förmoda att ägaren var en rik privatman än en hyrkusk. Den i brunt livré med bred silfvergalon kring mössan klädde kusken skyndade hastigt ner från sin bock och öppnade dörren.

En dam, klädd i en fotsid med mjukt pälsvärk kantad kappa, hoppade med ett elastiskt språng, tydande på ungdom och styrka, ner på trottoaren.

»Får jag hjälpa fröken med porten? frågade kusken och gjorde en galant honör.

Damen räckte honom nyckeln och skyndade sedan genom den öppnade porten och uppför de mörka trapporna med en snabbhet och säkerhet, som tydde på, att hon var hemma på stället.

Hunnen tre trappor upp stannade hon och ringde. En nätt klädd tjänstflicka med ett kokett litet dockansikte och klippska bruna ögon öppnade och lyste med en lampa ut i mörkret.»Åh, är det fröken!»

Damen steg in i den varma, upplysta tamburen och lät sig af tjänstflickan befrias från kappa och ytterkänger.

»Har här varit något bud från baronen?»

»Ja, ett stadsbud lämnade ett bref vid niotiden. Det ligger på frökens toalettbord.»

»Det är bra. Sätt fram litet mat och ett glas vin i sängkammaren... jag har inte ätit än. Lägg så fram en supéklädning... låt mig se... jag tror vi ta den sjögröna, du vet...»

»Skall fröken fara bort igen?»

»Nej, men jag gissar vi få besök.»

Fröken Ninni Stern, den firade varietéartisten, hade under detta samtal passerat en större salong, monterad i varmt rödbrunt och inträdde nu i sängkammaren -- en förtjusande idyll i roccoco, där hvitt och guld bildade hufvudfärgerna.

Där hon nu sitter vårdslöst tillbakalutad i en mjuk kåsös, läsande sitt bref, kunna vi i lugn och ro studera henne.

Det fans numera hos denna stolta, nästan drottninglika skönhet ingenting, som påminde om den offentliga kurtisanen, hvilkens gunst är fal för den mästbjudande.

»Ninni Stern» var nog i själ och hjärta samma passionerade, njutningslystna varelse som den forna Olga. Men hennes medfödda intelligens hade kommit henne till hjälp i hennes nya ställning. Hon hade på kort tid tillägnat sig en takt och säkerhet, som förvånade till och med de af hennes beundrare, som tillhörde gräddan af societeten.

»Hon är, på min ära, en riktig grande dame... man skulle ta henne för en furstinna snarare än en varietésångerska!» försäkrade en gång vid en glad tillställning en ung attaché, som kom direkt från Paris och således borde vara en auktoritet.

Hennes framgång hade varit lika hastig som glänsande. Den forna cigarrfröken hade från och med sittförsta framträdande på varietéscenen vunnit ett slag, som i ett ögonblick ryckte henne upp till helt andra lefnadsförhållanden, ryckte henne till en höjd, där hennes fot förut aldrig trampat.

I varietésalongen, där hon gjort sin debut, hade hon genast blifvit engagerad för en aflöning, som öfversteg hennes djärfvaste förväntningar, men hon förstod, att man till hvad pris som hälst ville ha henne kvar. Hon skulle bli den strålande stjärna, som skulle sprida glans öfver aftonens föreställningar och med en magnetisk kraft fylla den stora salen med pokulerande gäster kväll efter kväll.

Och hon blef det.

Man hade inte missräknat sig, då man efter den hänförelse, hon väckt den första kvällen, beräknat, att man här stod inför en mindre vanlig uppenbarelse af kvinlig skönhet och kvinliga behag. Och den skarpsinnighet, hvarmed Olga själf ögonblickligen uppfattade sin seger, gaf åt hennes framträdande en hållning och en säkerhet, som naturligtvis i hög grad bidrogo att låta den naturliga tjusningskraften komma till sin fulla rätt.

Det något slankiga, en smula gatflickaktiga manér, hon tillegnat sig under det muntra samlifvet med Juliette, hade hon lagt bort med lika stor lätthet, som hon aflade en begagnad klädning. Sådant passade att tjusa kontorister och halfherrar med. Hennes nuvarande position kräfde, att hon äfven utom scenen bibehöll den charme, som kväll efter kväll brakte ögon att tindra och kommo applåderna att smattra. Äfven på promenaden, på teatern, under champanjefästernas yra ville hon vara Ninni Stern, den firade, den eftersträfvansvärda.

Kompaniskapet med Juliette hade upplösts omedelbart efter hennes debut. Skilsmässan hade försiggått i all vänlighet... Juliette hade varit nog taktfull att taga första steget.

»Det här duger inte längre för dig, min söta vän», sade hon plötsligt, då de båda väninnorna dagen efter Olgas debut hade en förtrolig pratstund. »Du tillhör enannan värld från och med i går ... grefvar och baroner komma att rifva ögonen ur hvarandra för din skull, min unge ... Ja, du förstår att jag inte vill köra dig på porten ... det blir ledsamt för mig, det här. Men du har väl själf tänkt på, att du inte kan vara Ninni på varietéen och Olga här!»

»Ja visst!» medgaf Olga, glad att Juliette gått henne till mötes. Brun hade nämligen redan talat om nödvändigheten att byta om bostad.

»Men vi behöfva väl inte skiljas för det. Stäng den här »lådan», så hyra vi en treflig dublett tillsammans. Nu kommer jag att förtjena tillräckligt för oss bägge.»

»Nej, det går inte för sig», menade Juliette och skakade en smula melankoliskt på hufvudet. »Jag är för okänd ... skulle bara bli dig en black om foten. Vi skulle tröttna på hvarandra till sist. Nej, det är bäst vi skiljas som vänner. Jag skall bli riktigt stadig, ska' du få se. Och när jag lagt ihop lite pängar, slår jag mig ner i någon landsortshåla, där ingen känner mig, köper en modeaffär och skrifver in mig i missionsföreningen och federationen, lägger mig till med glasögon och knähund och dör en vacker dag som den mäst ärbara gamla mamsell...»

De båda flickorna skrattade åt detta framtidsprojekt, men Juliettes skratt klingade en smula bittert.

Emellertid hyrde sig Ninni -- som vi en tid vilja kalla Olga för -- följande dag en möblerad dublett. Brun var hennes bankir tillsvidare.

Han var henne också nyttig på andra sätt.

»Du för lof att visa dig ute, min tös!» förklarade han, då Olga några dagar efter sitt första uppträdande hemma hos Brun studerat in en ny visa. »Vi, scenens och tribunens folk, måste låta tala om oss till hvad pris som hälst. Men du måste ha ett passande förkläde. Lyckligtvis känner jag en, som jag tror skall bli utmärkt.»

'Förklädet' som Brun åsyftade, var en gammal aktris, Clara Storm, numera utan engagemang och lefvande itorftiga omständigheter, men i sin krafts dagar en talangfull skådespelerska, särdeles i det komiska facket. Gumman Storm var svag för god mat och tyckte om att ta sig ett glas. Brun lyckades lätt nog öfvertala henne att blifva den vackra Ninnis sällskap på promenader och vid besök på restauranter och kaféer. Den gamla besatt ett outtömligt förråd af befängda teaterhistorier, och var kvick och slagfärdig som få, ehuru hennes kvickhet stundom pepprades af en god dosis cynism, som ofta är fallet med gamla aktriser. Ninni och hon kommo godt öfverens och den förra inhämtade under umgänget med den rutinerade skådespelerskan mycket, som hon sedan tillgodogjorde sig vid sitt uppträdande.

»Lilla Ninni har ju 'skola' som om hon tillhört teatern i all sin tid», menade förståsigpåare, som förargat sig åt hennes medtäflarinnors slängiga och tölpiga rörelser.

Brun visade sig aldrig ute på tu man hand med henne, lika litet som han i herrsällskap skröt med sitt förhållande till den vackra sångerskan. Man kände till att hon varit hans elev och drog naturligtvis deraf sina slutsatser, men något positivt visste ingen, och Brun hade, då han ville, ett sätt som förbjöd alla närgångna antydningar. I sällskap med andra herrar bemötte han henne med denna kamratlika förtrolighet, som brukas artister emellan, men som ej behöfver häntyda på något ömmare förhållande.

»Jag vill inte hindra dig att göra din lycka!» sade han henne rent ut. »Hvad vi äro för hvarandra behöfva vi ju inte skrifva den dumma publiken på näsan. Jag är inte tillräckligt rik att ge dig den infattning, du förtjenar, men jag är tillräckligt intelligent att inte bli svartsjuk, om du kan narra någon annan att göra det. Du har börjat bra och du kommer att gå långt."

Den ombytlige aktören hade vunnit sitt mål -- han hade fört Olga in vid varietéen, sett henne lyckas nästan öfver förväntan, gjort henne ånyo till sin älskarinna. Nu tycktes han redan vara mätt och vände sina blickar åt annat håll.

Olga förstod det och nu var hon naturligtvis för stoltför att med ett ord hålla honom kvar. De behöfde icke längre hvarandra -- --

Ninni hade räknat rätt, då hon utbytte den lilla butikfrökens ogenerade fasoner mot världsdamens stolta öfverlägsenhet. De kavaljerer, som inbillat sig kunna fånga den nya varietèdivan med en liten champanjsupè som lockbete, funno sig snart grundligt snoppade. Ninni spelade visst inte något trumpet dygdemönster. Hon drack herrarnes champanj, förde en gnistrande kvick konversation och hennes blickar och leenden gjorde litet hvar yr i hufvudet, emedan hvar och en inbillade sig vara den mest gynnade. Men hon förstod på ett beundransvärdt sätt att hålla sina beundrare vid marginalen. Ingen kunde skryta af någon särskild ynnest.

Men detta var naturligtvis som att gjuta olja på elden. Ninni blef på modet mer än någonsin. Hennes kurs steg på galanteriets börs. Det blef snart klart att hennes ägande kräfde en förmögenhet.

Baron Wahlenstjerna blef slutligen den, som betalade priset. Hans plötsliga nyck för den vackra varietésångerskan stegrades snart till verklig passion. En god dosis fåfänga var också med i spelet. På den tiden Ninni var grefve von Reiers' älskarinna, hade hon i baronens ögon varit en helt vanlig flicka, rätt söt visserligen men ej särskildt eftersträfvansvärd. Nu deremot, då alla hufvudstadens vivörer knappast talade om något annat än henne, var det något helt annat. Det låg i baronens sträfvan efter den kallsinniga sångerskans gunst något närbeslägtadt med sportmannens ifver att ega en kapplöpningshäst, som tagit första priset.

Ninni mottog baronens hyllning med synbar välvilja och kanske utmärkte honom en liten nyans framför den öfriga skaran af, tillbedjare. Men hon tillät honom lika litet som någon annan att öfverskrida gränserna för den aktningsfulla förtrolighet, hvarmed hon önskade se sig bemött. Och hon sade honom helt öppet skälet.

»Jag vill inte försöka att spela hälgon för er, minbaron. Ni skulle i alla fall ha svårt att tänka er mig som en botfärdig Magdalena», yttrade hon med sitt mäst förtrollande leende. »Jag tillstår uppriktigt att ni behagar mig. Ni är en fulländad kavaljer och alltid intressant och underhållande. Men vi äro ju förståndiga menniskor båda två. Gåfve jag efter för edra böner, vore det snart en offentlig hemlighet, och Ninni Stern vore inte längre densamma som förut. Sådana äro männen. Endast det är begärligt, som synes oupphinnerligt. Kunde ni berömma er af något mera än min vänskap, skulle ert intresse snart svalna».

Förgäfves upprepade baronen sina löften och försäkringar. Ninni blef alls inte ond, men afvärjde hvarje ny attack med lekfullt koketteri.

Baronen var egentligen en kall natur, en gourmet, som midt i sitt nöjesjägtande lif iakttog en viss återhållsam försigtighet och sällan lät sig ryckas med af något. Men hans passion för Ninni var starkare än hans klokhet. Då han insåg att en uppoffring måste göras, beslöt han sig för att göra den.

Han var icke rik efter hans stånds uppfattning om hvad som bör kallas förmögenhet. Han hade en årsränta, som tillät honom att lefva "ståndsmässigt" d. v. s. bebo en bekväm ungkarlsvåning på tre rum, äta på Rydberg, beställa sina kläder hos de förnämsta skräddarefirmorna o. s. v., men som egentligen ej medgaf några extravaganser.

Emellertid lät han nu alla betänkligheter fara. Han hade dessutom nyligen alldeles opåräknadt ärft några tusen efter en gammal tant och dessa ansåg han sig kunna offra på att vinna den motspänstiga.

Ninni var ej den, som lät narra sig vid köpet. Det fick baronen snart erfara. Endast den lilla men med öfvermättad lyx utrustade våning, som baronen fick möblera åt henne, slukade betydligt mer än arfvet efter tanten. Ninni ådagalade i valet af möbler och konstsaker samma raffinerade smak, som en gång lika mycket förvånat grefve von Reiers som det nu slog baron Wahlenstjerna medhäpnad. Att den smaken fick ett naturligt samband med deras plånböcker, tänkte naturligtvis ingen utaf dem på under deras passioners första yra.

Och toaletter, smycken och det eleganta hyrkuskekipage, som dagligen disponerades af Ninni till promenader på förmiddagarna och färden till och från varietéen, betingade minsann inte småsummor, för att nu icke tala om andra utgifter.

Baronen betalade i alla fall utan att knota. Hvad han än tänkte, visade han aldrig en surmulen min. Det anstår inte en grand signeur att visa sig knusslig, och det bräddade hans njutning att se den strålande diamanten infattad i klart skinande guld.

Dessutom var han belåten med handeln. Ninni var värkligen en förtjusande älskarinna, en kvinna som han kunde briljera med inför sina vänner. Hennes lilla våning var esomoftast samlingsplatsen för en liten utvald klick ur Stockholms eleganta ungkarlsvärld. Ninni var den mäst älskvärda och behagfulla värdinna man kunde önska sig och hur uppsluppet det än gick till vid dessa samkväm, slog dock tonen aldrig öfver till yttre råhet.

Då Ninni ändtligen samtyckte till att låta baronen blifva hennes erkände beskyddare, hade inga löften om trohet o. d. växlats. Baronen var allt för stor skeptiker för att fordra något dylikt af en kvinna, om hvars föregående han visste så pass mycket. Men han ville, som grefven och alla de andra att hans äganderätt skulle respekteras, så länge han betalade. Och han hade också låtit Ninni förstå det.

Hon beflitade sig också att hålla denna del af öfverenskommelsen. Hvad hon än kunde förehafva bakom baronens rygg, förstod hon åtminstone att bevara skenet. Ingen af bonvivanterna på modet kunde berömma sig af att ha blifvit utmärkt framför den andre.

-- -- --

Ninni hade i hast genomögnat biljetten.

»Skönt!» mumlade hon och log ett litet spotskt leende.»Ni komma att bli plockade, mina herrar, men gärna för mig».

Tjänstflickan visade sig nu med en bricka, med en kall kyckling, diverse assietter kallskuret och en flaska Bordeaux af finaste märke. Ninni tömde hastigt ett stort glas vin och började knapra på en kycklingvinge.

»Ställ i ordning spelborden i salongen!» befalde hon flickan, »och tänd ljusen i kronan. Hur är det ... ha vi champanj hemma?»

»Ja då, fröken, ett helt dussin.»

»Skönt! Sätt tre flaskor på is att börja med och tag in konjak och seltsers ... Baronen kommer hit och har några herrar med sig och de äro förmodligen törstiga.»

»Ja ha! ... Ska jag inte hjälpa fröken först?»

»Nej, lägg bara fram hvad som behöfs och skynda dig att ställa i ordning!»

En kvart senare ringde det på tamburklockan, och i samma ögonblick trädde Ninni in i den nu starkt upplysta salongen. Det hafsgröna sidenet förhöjde hennes skuldrors och armars bländande hvithet. Ett par diamanter glänste som daggdroppar i det blonda håret. Hon var bländade vacker, och det triumferande småleende, som krusade hennes läppar, visade att hon kände sin makt.

*

TOLFTE KAPITLET.

Det var bazar på Börsen. Ett af stora världens s. k. välgörenhetssällskap stod i spetsen för tillställningen. Det uppgifna ändamålet var åstadkommande af en grundplåt till ett hem för ålderstigna och orkeslösa tjenarinnor, det värkliga att bereda fröknar och fruar af societeten tillfälle att exponera eleganta toaletter och roa sig.

Nedre börssalen var förvandlad till en elegant bazargata där dekorationsmålarens pänsel och trädgårdsmästarens konst gjort allt för att åstadkomma illusion. Mellan grupper af högstammiga dracaenor, bredbladig ficus och blommande azaleor reste sig kiosker i de mäst fantastiska stilar, där grefvinnorna X., Y. och Z. serverade chocolad sålde konfekt och dekorerade de uppvaktande kavaljerna med violbuketter - à tio kronor stycket.

Bazarens förnämsta dragningskraft var emellertid ett pittoreskt zigenarläger. I retande ställningar lågo fantastiskt utstyrda skönheter grupperade på brokiga mattor. En och annan lade ut korten för en besökandes räkning, under det den lilla rosenmunnen pladdrade de mäst otroliga saker om rikedom och lycka eller andra stundandeöden. Somliga knäppte med kastanjetter och rörde de små danslystna fötterna i valstakt.

En ståtlig uppenbarelse var zigenarhöfdingen, en lång smidig gestalt i röd guldstickad sammetsdräkt, med brun hy och brännande mörka ögon. Då och då grep han den i ett blått sidenband öfver bröstet hängande mandolinen och sjöng med klingande och smäktande tenor än en vild dryckesvisa, än en svärmande ballad.

Vid dessa tillfällen blef det nästan tomt kring de vackra grefvinnornas stånd och alla skockade sig omkring för att lyssna till sångaren.

Zigenarhöfdingen var ingen annan än Brun. Det var ingalunda den första af societetens fäster, vid hvilken han medvärkade. Man såg det på den nonchalans, hvarmed han lät sig beundras af de unga damerna med förnäma namn. Det hade blifvit på modet att ha honom med, och en bazar eller blomstermarknad, eller hvad de nu allt kallas, dessa stora världens lyxexpositioner, ansågs ej fullt lyckad, om ej Brun var en af magneterna.

Skådespelaren lät sig ingalunda behandlas som något lejdt muntrationsråd. Han begagnade sig med kall beräkning af sina framgångar för att vinna en fast position inom societeten. Hans medvärkan måste betalas med inbjudningar till baler och middagar.

Frampå aftonen blef det lifligt, ända till trängsel. Då infunno sig löjtnanterna, yngre diplomater och »män i värken» och snart var kurtisen eller »flirten», som det nu heter på den fina världens slangspråk, i full gång.

Baron Wahlenstjerna närmade sig en grupp unga eleganter. Han var i aftontoalett. Hans blick uttryckte ett liknöjdt, trött förakt för det hela, och han gjorde sig ingen möda att undertrycka en gäspning.

Löjtnant Burre, som fått syn på baronen, kom honom till mötes.

»Du ser inte ut att roa dig särdeles.»

»Nej, här är trist af bara fan!» förklarade baronen och snodde sina svarta mustascher. »Hvad säger du omatt smita ifrån dansen efteråt. Vi kunde få ett litet parti hos Ninni. Jag har redan skrifvit ett par rader och förberedt henne.»

»Ja, det var ett bra påhitt», menade löjtnanten. »Alla sådana här tillställningar äro hvarandra lika som två bär. Hvilka har du tänkt att få med?»

»Du först och främst. Vidare kammarherre Lejonskiöld och bröderna von Storck ... ryttmästar Gyllensporre vore kanske också hågad ...»

»Jag skall stöta på honom... Blir det inga fler?»

»Jo, Brun förstås!»

»Hör du, är det nödvändigt att ta aktören med?»

»Ja, ser du, Storckarne vilja nödvändigt höra Ninni sjunga och det fins ju ingen som kan ackompanjera henne.»

»Nå, det kan så vara... Men vi få väl ha oss en bit mat först?

»Ja, vi träffas på Rydberg.»

En stund senare sutto »de sammansvurna» i Rydbergs eleganta matsal vid en animerad supé. Vid half tolftiden förde två hyrkuskslädar det fäststämda sällskapet upp till Ninnis bostad på Östermalm -- --

Ninni mottog de sena gästerna med samma behagfulla säkerhet, som om hon varit värdinna i en af stora världens salonger. Inom ett par minuter var en uppsluppen konversation i gång. Ninni strödde leende ögonkast och kvicka repliker åt alla håll, så att ingen kände sig försummad eller tillbakasatt.

Alla herrarne kände Ninni förut utom bröderna von Storck, ett par blonda skånska jättar, som kommit upp till hufvudstaden för att roa sig under några veckor. Herrarne von Storck voro ofantligt rika, men om båda gälde omdömet, att ingendera varit med när krutet fanns upp. Det hindrade dock ingalunda att de voro ifrigt eftersökta, såväl af mammor med giftasvuxna döttrar som af glada fästprissar. En späckad plånbok är alltid ett godt rekommendationsbref.De båda skåningarna blefvo betydligt imponerade af Ninni och anförtrodde genast sällskapet, att »maken till kvinna hade de, min lif, inte pauträffat hvarken i Köpenhamn eller Paris.»

»Herrarne få röka», medgaf Ninni nådigt och föregick själf med godt exempel genom att tända en rysk cigarrett.

Snart låg öfver salongen ett lätt moln af doftande cigarrök. Herrarne blandade sig whisky- eller konjaksgroggar under det Ninni endast läppjade på ett glas champanj.

Hon iakttog numera vid dylika fäster en viss återhållsamhet i fråga om dryckjom. Endast med klar hjärna kunde hon behärska männen. Hon brukade emellertid att ta skadan igen tillsammans med Brun eller gumman Storm, för hvilka hon ej behöfde hysa några konsidorationer.

På begäran af herrarna von Storck sjöng Ninni ett par af sina populäraste kupletter. Brun skötte ackompanjemanget mästerligt. Till slut sjöngo han och Ninni en duett ur en fransk operett, som just vid detta laget gjorde sitt triumftåg öfver Europas scener.

Alla voro förtjusta och öfverhopade den vackra sångerskan med komplimanger.

»Hon sjunger, min lif, som en näktergaul!» försäkrade den ena skåningen med känsla och öfvertygelse.

»Hon borde, ta mig sablarna in vid operan», menade brodern.

»Tusan till kvinna!» hviskade löjtnant Burre till ryttmästar Gyllensporre. »Jag mins när hon gjorde les honneurs på en liten fäst, som Reiers hade för ett par år se'n. .. Hon var söt redan då, men nu har larfven utvecklats till fjäril.»

»Apropos Reiers... är det sant, att han blifvit läsare?»

»Man påstår det! Faktum är att han alldeles dragit sig tillbaka från våra glada kretsar. Jag har hört något om att han skrifvit en broschyr i jordarbetarefrågan eller hvad det nu kallas och att han funderar på att anlägga en åkerbrukskoloni nere i Skåne. Något konstigt är det med honom.» »Förloradt!» replikerade Brun. (Sid 137.).»Bah, han spekulerar naturligtvis på att bli riksdagsman!» log ryttmästaren. »Och för att komma därhän i våra dagar måste man slå sig på filantropi eller nykterhet eller något i den stilen.»

»Mina herrar!» hördes baronens stämma. »Vår vackra värdinna tillåter oss att spela ett litet parti. Till bords!»

Herrarne blandade sig nya groggar. Ett par oöppnade lekar brötos och spelet begynte.

Man började med poker, ett amerikanskt spel, som på senare åren kommit på modet. Men herrarne von Storck hade svårt att fatta spelreglerna och dabbade sig gång på gång, så att det blef ingen vidare »fläkt».

Föga bättre gick det, när man försökte med Vingt-nu och écarté.

»Låt oss få en ärlig »knack» eller »polsk bank» eller något som man begriper!» utbrast till sist den ena skåningen förargad och slängde sina kort.

»Ett litet glas champanj först, mina herrar!» inbjöd baronen och lät med konstförfaren hand ett par korkar springa i taket.

Man läskade sig med den iskylda, förrädiska drycken. Baronen såg till att ingen skolkade.

Det var icke enbart af artighet han uppfylde sina plikter som värd så omsorgsfullt. Han måste till hvarje pris »få ångan upp», så att spelpassionen väcktes och insatserna blefvo stora. Han befann sig för tillfället i en fördömd pänningknipa. Det kostbara lif, han fört, under de senaste månaderna, hade medtagit större delar af hans disponibla medel. Han hade försökt med en växel, som han fått Burre och en annan yngre officer att skrifva på, men bankerna togo den icke. Baronens på senare tiden utvecklade slöseri var redan kändt i finanskretsar. Att bryta med Ninni eller eljes inskränka sig kunde icke bli tal om. Följaktligen var en större spelvinst hans enda utsigt att reda sig ur den tillfälliga förlägenheten. Han hade försökt det medlet förr och för det mesta med framgång.Man slog sig på nytt ner vid spelbordet. Ingen hade märkt att Ninni och Brun utbytt ett par blixtsnabba hviskningar.

»Polsk bank» är, som bekant, ett rent hasardspel och tillgår på så sätt att den, som håller banken, sätter ut en summa efter behag och till hvar och en af de i spelet deltagande utdelar tre kort. De spelande få nu i tur och ordning på sina kort våga antingen en del af det utsatta beloppet eller hela summan. Bankören slår sedan upp öfversta kortet i leken. Är detta af högre valör eller annan färg än spelarens, vinner banken, i annat fall spelaren. Gifningen sker vanligen i tre omgångar, såvida ej banken spränges dessförinnan. Efter de tre gifningarna hemtages vinsten och den, som förut setat i förhand, blir bankör o. s. v.

Detta spel anses visserligen inte så »fint» som de moderna franska hasardspelen men har samma förmåga som de att sätta pängar i omlopp, och något annat begärde ej baronen.

Genom lottdragning bestämdes att baronen skulle börja hålla bank. Med en effekterad likgiltighet tog han en femtiokronosedel ur plånboken och lade den framför sig samt började dela ut korten.

Lyckan var honom bevågen. De båda skåningarna begärde bank på ganska dåliga kort och förlorade. Brun tog visserligen in femtio kronor och Burre tjugufem, men baronen hade den turen att »ta hem banken» med 800 kronors ren vinst.

Nu hade det ändtligen kommit »fläkt» i spelet. Samtligas ögon, kanske med undantag af de flegmatiska skåningarnas, hade fått en stickande glans och fingrarna omslöto närvöst de lycko- eller förlustbringande korten. Samme män som måhända skulle ha grälat med sin skräddare om en femma och ansett tjugofem öre vara för mycket åt en tiggare handterade nu sedlar på hundra och tusen kronors valör med samma nonchalans som om de varit simpla kopparslantar.Ninni deltog ej i spelet. Han sörjde för att herrarnas glas ständigt voro fylda och flyttade sig än till den ene än till den andre »för att bringa dem tur», som hon med ett inställsamt leende uttryckte sig.

Det började lida frampå småtimmarna. Ninni hade låtit hämta upp mera champanj från källaren. Spelet fortgick alltjämt med växande vildhet.

Det var egentligen baronen och Brun, som lyckan varit bevågen. Skåningarna hade förlorat ansenligt och äfven de öfriga hade blifvit i mer eller mindre grad plockade.

Banken hade kommit till Brun. Med en likgiltig åtbörd kastade denne två hundrakronosedlar på bordet.

»Brun afsluter partiet», föreslog ryttmästaren, som förlorat och var en smula trött åt det hela. »Vår vackra värdinna behöfver sofva.»

Ryttmästarens förslag godkändes och spelet blef nu mera spännande än någonsin. För den som förlorat gälde det nu att begagna sig af sista tillfället att skaffa sig revanch.

»Bank!»

Det var kammarherren, som fått goda kort i tre färger. Ninni stod småleende bakom hans stol och hälde champanj i hans glas.

Fjärde färg kom upp.

Med en resignerad åtbörd öppnade kammarherren sin plånbok och tog fram två nya hundrakronosedlar.

»Hundra kronor!»

Det var ryttmästaren, som frestade sin lycka. Äfven nu slogs fjärde färg upp.

»Fan anamma!» utbrast det hetlefrade martissonen och kastade sin sista sedel på bordet.

»Nu klinga vi för god tur!» utbrast Ninni och närmade sig med en kattlik mjuk rörelse den yngste af herrarne von Storck.

»Bank!» utbrast denne med ett bredt leende.

»Förloradt!» replikerade Brun och slog upp en kung. Skåningen hade haft knektar i tre färger.»Harren tar väl en anvisning pau Skaunebanken... jag har, min lif, inga smaupengar pau mig?» utlät sig den förlorande utan att ändra en min.

Brun bugade sig förbindligt.

När baronens tur kom hade banken vuxit till två tusen kronor.

Baronen hade själf tagit in något mer än denna summa. Han hade föresatt sig att vara försiktig, men åsynen af sedelhögen framför Brun kom betänkligheterna att fara. Det afgörande ordet uttalades.

»Är det verkligen ditt allvar?» frågade Brun en smula satiriskt.

»Jag skämtar aldrig i spel», svarade baronen högdraget. »Spela ut!»

Allas ögon hängde vid kortet. Detta var dock det djärfvaste, man varit med om, icke blott i kväll utan på ganska länge.

Baronen hade tre tior i olika färg. Brun slog upp en knekt.

Utan att säga ett ord grep baronen efter sin plånbok. Han var likblek och svetten pärlade på hans panna. Andra och tredje gifningarna försiggingo utan vidare intresse. De fleste voro renrakade. Ånyo var turen hos baronen. Ninni stod liksom förra gången, bakom hans stol.

»Bank!»... Det kom hest och ansträngdt. Baronens ögon glödde af onaturlig spänning.

»Jag får fästa din uppmärksamhet på att banken nu uppgår till öfver 4,000 kronor!» anmärkte Brun, och baronen trodde sig i hans röst läsa ett lätt hån.

»Du menar att jag inte har summan på mig», framstötte baronen. »Jag förmodar du låter mig spela på hedersord.»

»Sluta hällre! Du kan ju få revanch en annan gång.»

Med en ursinnig blick slet baronen ett blad ur sin anteckningsbok och skref ett par rader:

»Får jag be Gyllensporre och Burre bevittna min namnteckning... Godt! Här är en förbindelse på 4,000, attbetalas i morgon, för den händelse jag förlorar. Spela nu ut!»

Brun dröjde ett ögonblick. Så ryckte han på axlarna och slog ut ett kort... Det var fjärde färg.

»Låtom oss bryta upp, mina herrar!» uppmanade baronen, med en våldsam ansträngning bekämpande sin upphetsning.

Det hade kommit en viss förstämning öfver sällskapet ... En spelförlust på några tusen plägar vanligen icke göras någon vidare affär af i dessa kretsar. Men man började ana, att för baronen natten varit ödesdiger.

Efter några artiga afskedsord till den vackra värdinnan aflägsnade man sig.

Brun var den, som sist tryckte hennes hand.

»Glöm inte aftalet... hälften hvar. Jag har nog hållit räkning!» hviskade hon blixtsnabbt.

»Var lugn!» hviskade skådespelaren tillbaka och log ett mefistoleende. »Du har varit en duktig kompanjon.»

*

TRETTONDE KAPITLET.

Den unga vackra älskarinnan och den passionerade älskaren -- eller med andra ord »Ninni Stern» och skådespelar Brun -- hade således icke fullständigt skilts åt utan endast förändrat ställning till hvarandra De befattade sig icke längre med ömma och rosendoftande kärleksförhållanden utan hade blifvit ett par goda kompanjoner i de mest praktiska spelaffärer.

Båda behöfde litet extra inkomster och hvad som först för dem varit en ren slump -- att vinna några hundratal kronor genom en kvälls manövrering med de små blanka lapparna -- blef sedan en fullt beräknad inkomstkälla.

Tanken på att bedrifva affärer i den riktningen hade väckts af Ninni. Baronen hade nekat henne femhundra kronor, som hon begärde för att inköpa en pendyl, som fallit henne i smaken vid en urmakares fönster. Det var första gången, han sagt ett bestämdt nej på hennes fordringar, och hon hade blossat upp af vrede. Hon hade genast velat fara ifrån alltsammans, och baronen hade måst i dessa ögonblick låta sin vanliga värdighet gå till yttersta djupet af förnedring, för att hon ej skulle sätta sinhotelse i värket. Det var lika omöjligt för honom att för ögonblicket ge henne dessa pänningar -- utom alla andra mera nödvändiga utgifter, han hade för hennes skull -- som tanken på skilsmessa syntes honom fruktansvärd. Och därför måste han tillgripa det enda medel, hvarigenom han ansåg att hon kunde besegras: att tigga och be henne. Han visste, att om han vid ett sådant tillfälle satt stolthet mot stolthet, skulle hon sparkat upp dörrarna och gått sin väg utan att bevärdiga honom med en afskedsblick. Han visste, att hon hade alla trumf på hand, och att hon endast behöfde sträcka ut sin runda arm för att kunna gripa en plånbok, som var betydligt innehållsrikare än hans egen, äfven om den inte bar en friherrlig krona -- -- men kanske äfven det -- -- Ninni Stern kunde fordra både börd och guld af sina älskare -- -- men han kunde inte skiljas från henne ännu, det var omöjligt.

Och han förödmjukade sig till det yttersta. Han bad henne, med minen af en slaf, som tiggde om förskoning från prygel, att hon skulle ursäkta honom, han hade haft så många andra utgifter i dagarna. Och när hon gaf honom ett spotskt svar, fick han tårar i ögonen och gjorde de heligaste löften att dylikt ej skulle hända mera, blott hon denna gång ville öfverse -- --

Hon tyckte, att han just nu ägde en alldeles påfallande likhet med Georg Frank, och hon kunde inte tillbakahålla ett triumferande leende öfver denna likhet -- -- den kallt beräknande önskan att tyrannisera männen, som under den sista tiden ingått som en del af hennes natur, var starkare än hvarje annan känsla hos henne.

Och att tänka sig, att denne annars så afmätte, bördsstolte och blaseradt likgiltige baron Vahlenstjerna på detta sätt bad om förlåtelse för sin fattigdom inför en flickslyna på tjugotvå år,det bringade henne en omåttlig njutning -- -- en njutning som blef dubbelt stark därför att den var så medvetet beräknad.

Nå, hon hade icke gått sin väg, men detta första uppträde med baronen, föranledt af ekonomiska skäl, hadeindirekt varit orsaken till hennes kompaniskap med Brun i spelaffärerna.

När Brun hade kommit på sitt vanliga vänskapliga besök påföljande dags eftermiddag hade hon kastat fram i icke så litet otåliga och föraktliga ordalag baronens beteende -- -- att vilja neka henne usla femhundra kronor, som hon skulle ha till en så nyttig och prydlig sak som en pendyl, det var då skandalöst -- -- Brun hade väl inte händelsevis att låna henne: -- -- Nej, skådespelarn var också i pänningeknipa för ögonblicket -- --

Under det samtal om pänningeaffärer, som därpå följde, kom Olga -- med tanken fästad på ett större spelparti, som nyligen egt rum i hennes våning -- att framkasta detta yttrande:

»Det var synd, att du förlorade häromdagen.»

Brun hade nämligen vid det tillfället gjort en större förlust.

Skådespelarn ryckte på axlarna vid Olgas reflektion.

»Nåja -- -- man vinner väl en annan gång», svarade han i likgiltig ton.

Det flög då en djäfvulsk tanke genom hjärnan i Ninnis lilla vackra hufvud -- -- men en tanke, som var allt för lockande för att hon skulle utan vidare kunna bortkasta den.

I första sekunden rodnade hon inför sig själf. Brun märkte det och betraktade henne förvånad. Hvad gick åt henne? En svag aning om hvad som föranledt hennes plötsliga sinnesrörelse vidrörde honom dock.

Det blef en paus. Det syntes som om den ene väntade på den andre.

I Olgas tankegång grodde emellertid den mystiska idén ni allt djupare. Och dess realiserande framstod för henne allt naturligare, ja till och med allt advokatoriskt oskyldigare ju längre hon arbetade med den. På mindre än en minut var hon färdig.

»Hvarför skulle man inte kunna vinna alla gånger?»Det var hennes svarsreplik på Bruns sista yttrande. Hon kastade fram den på ett oefterhärmligt spetsigt sätt.

Aktören med sin snabba uppfattning förstod ögonblickligen hela räckvidden af hennes fråga. Och han kunde icke uraktlåta att betrakta henne med lika mycken förvåning som beundran. Hon var i sanning en underbar kvinna, denna Olga eller Ninni, som satt framför honom med ett på samma gång djärft och mystiskt leende öfver sin lilla välformade mun. Hvad var hon född med för ett märkvärdigt extrakt i blodet? Hon tycktes icke rygga tillbaka för någonting. Och för hvarje ny situation, hon kom uti, och för hvarje ny synd, hon kastade sig i, skedde det med en blandning af naivitet och säkerhet, af oskuld och djärfhet, som värkade rent af förhäxande på dem, som befunno sig innanför gränsen af hennes trollring.

»Hur skall det gå till?» svarade Brun med ett barnsligt frågande uttryck i ansiktet. Han ville försöka spela komedi för att få henne att säga rent ut, hvad hon menade. Det föreföll honom som ett slags experiment. Men han bedrog sig, om han trodde, att hon skulle fastna i den fällan.

»Hvad du är dum!»

Det var allt hvad hon sade, och det låg ett spår af förakt i hennes stämma.

Skådespelaren tyckte att hon var så raffineradt söt i detta ögonblick. Han kände en stark önskan att springa upp, slå armarna hårdt kring hennes hals och trycka en älskares kyss på hennes läppar -- -- men det var egendomligt -- -- han skulle icke komma sig för därtill för allt i världen. Den ömhetstråd, som funnits emellan dem så starkt knuten, hade absolut förbränts. Han var hennes vän och i viss mån hennes beskyddare, men ingenting mera. Och han kände inom sig att hon aldrig skulle blifva något annat. Men att stå i någon vänskaplig förbindelse med denna sluga och vackra kvinna, därefter erfor han en obetvinglig lust. Sina älskarinnor skulle han emellertid söka på annat håll.Från det ögonblick, då han nästan rent ut rådt henne att skaffa sig bekantskap med någon annan, hade hon - och det med ömsesidig förståelse - iakttagit ett mycket reserveradt uppträdande. Han besökte henne ganska ofta och var obligatoriskt närvarande vid alla större mottagningar, aftonbjudningar och spelpartier i hennes våning, men han hade inte vidare gjort det minsta försök att få beträda hennes boudoar. Det föreföll honom också som om baronen hitintills varit den ende utvalde, sedan Ninni Sterns rykte som varietésångerska flugit öfver hufvudstaden.

Nu inbjöd hon honom så direkt som möjligt till ett nytt kompaniskap. Det var icke fråga om en last, det gälde ett brott. De skulle icke kyssas och smekas, de skulle inlåta sig på tvetydiga spelaffärer.

Det var värkligen första gången han stått inför ett dylikt förslag, han kände sig därför nästan skamsen. Han hade sölat sig i utsväfningar af hvarjehanda slag, äfven de mäst stinkande, han hade förfört oskyldiga varelser och behandlat sina mätresser så samvetslöst som en man kunnat göra, men däri hade han ju icke sett någon direkt brottslighet, allt det där räknades ju i allmänhet till kategorien 'nöjen' och de förförda hade ju från vissa synpunkter haft lika stor skuld som han. Men att spela falskt för att förtjena pängar - - det var ju alldeles själfklart någonting ärelöst - - hade någon annan än Ninni föreslagit det, skulle han ha bemött ett dylikt förslag med en örfil, men när det kom från denna förtrollande sirén, till hvilken han, antingen på det ena eller andra sättet, kände sig fastnaglad genom den hypnotiska tjusningskraften i hennes väsen, så erfor han en obetvinglig dragning att deltaga i någonting hemlighetsfullt, om än aldrig så lågt och brottsligt, tillsammans med fresterskan.

Och härtill kom naturligtvis hägringen att göra en ekonomisk vinst - en hägring, som aldrig under något tillfälle i lifvet förlorar sin oerhörda lockelse inför någon ej allt för idealistiskt bygd mänskosjäl.

Allt detta gjorde, att han från första ögonblicket var vunnen för den plan, som Ninni Stern på sitt ogenerade sätt kastat fram.

'Du är dum', hade hon svarat honom.

Han gick intill henne, såg henne rakt i ögonen, i dessa stora blåa ögon, i hvilkas mångskimrande uttryck hennes personlighets alla sidor tycktes ha koncentrerat sig, och sade med en röst, som nästan föreföll bäfvande:

»Jag förstår dig - - du begagnar tillfället, medan du sköter champanjen - -»

»Ja visst, tror du inte det skall gå bra?»

Hon hade nog sinnesnärvaro att låta höra ett skratt. Det klingade som skrattet från en skadeglad satyr.

»Vi dela förtjänsten - -», fortsatte skådespelaren, som nu började känna sig situationen vuxen.

»Naturligtvis - -», svarade hon i samma affärsmessiga ton.

»Du skall få din pendyl», afbröt Brun henne med ett segervisst leende.

»Tack!» sade hon med ett skämtsamt hån.

När de skildes åt, tryckte de hårdt hvarandras händer, men det var icke den kärleksskälfvande lidelsens kraft, som låg däri, det var två kamraters handtryckning — —

Det spelparti, vi förut skildrat, var det tredje i ordningen efter detta samtal.

* * *

»Har du sett Ninni Stern?...»

»Har du hört Ninni Sterns nya kuplett? ...»

»Har du sett Ninni Sterns sista kostym?...»

»Undras om man kan få någon plats att höra Ninni Stern?...»

»Har du hört, att prinsarna varit och sett på Ninni Stern?...»»Det påstås, att Ninni Stern ibland uppträder utan trikåer?...»

Ninni Stern... Ninni Stern... det var det namn, som under den vinter, som nu var inne, inom hufvudstadens alla ungkarlskretsar, från söndagspublikens handtvärksynglingar upp till börds- och börsaristokratiens elegantaste världsmän, utgjorde det pikantaste och intressantaste samtalsämnet.

Och icke blott i rama ungkarlskretsar. »Hela Stockholm» talade om henne. Det var ovanligt godt om damer, när hon uppträdde, och äfven dessa glömde den vanliga afundsjukan gentemot firade medlemmar af sitt eget kön för att med oskrymtad förtjusning lyssna till hennes öfverlägset framförda kupletter.

För dessa sina framgångar hade Ninni utan tvifvel mycket att tacka den sångundervisning, hon erhållit af Brun. Utan den skulle hon nog kunnat genom sitt utseende och sitt sätt skapa sig ett rykte ibland sådana där varielésnobbar, hvars hela lifsvärld begränsades af ett par köttfärgade trikåer och några halfva »Cederlunds», men ingalunda blifvit betraktad som konstnärinna inom sin genre äfven långt utanför dessa fadda kretsar. Men det blef hon.

Denna undervisning fortsattes regelbundet under någon tid äfven sedan hon börjat uppträda, och då med ett ännu större intresse från Bruns sida. Äfven han fick inspiration af hennes framgångar och han försummade flera gånger sina egna roller för att med glödande nit och outtröttligt arbete egna sig åt sin vackra elevs musikaliska och dramatiska uppfostran.

När hon gaf efter för baron Vahlenstjernas ifriga böner och offrade sin frihet för att med ett slag öka sina inkomster till nästan furstliga dimensioner - så länge baronens kassa räckte —, upphörde visserligen de regelbundet återkommande lektionstimmarna af sig själfva, men Brun stod dock fortfarande vid hennes sida såsom det fint musikaliskt bildade smakråd, hvilkets omdöme i fråga omvalet af sånger och stilen för framställningen alltid gaf det till hennes fördel afgörande utslaget. Och denna ställning bibehöll han äfven sedan han ingått som hennes kompanjon vid spelbordet.

Lika ryktbar som den blonda sångerskan på varietétribunen Ninni Stern blef inom det nöjesjagande hufvudstadslifvet, lika bekant inom vissa kretsar blef snart varietédivans lilla eleganta »spelhelvete» vid ***gatan å Östermalm.

Under de första veckorna, som Brun och Olga opererade tillsammans, hade spelpartierna en viss prägel af familjärt sällskapslif. Man sjöng och spelade på piano omväxlande med kortdansen och rasslet af sedlarna. Det spelades högst en tre à fyra gånger i veckan och summorna sprungo i allmänhet icke upp till några större eller ruinerande belopp, om man var aldrig så litet »tät». Man brukade komma vid tolftiden, när Ninni hunnit att intaga en lätt supé efter sitt uppträdande på aftonen, och skildes med få undantag åt klockan fyra eller senast fem på morgnarna.

Och under denna första period var det inte någon synnerligen svår konst att blifva introducerad därstädes. Det var tillräckligt att man var presenterad för någon, som varit där förut, att man hade ett vårdadt yttre och en tämligen späckad plånbok. Det var en sällskapscirkel man infördes uti och det vidtogs icke från någons sida de minsta försiktighetsmått att hålla sammanträdena kring fröken Ninnis glatta mahognybord fördolda för nyfikna eller profana blickar. Alltsammans betraktades som ett sällskapligt nöje och det var endast glimtvis, som spelpassionen nådde till en höjd, jämförlig med eller öfverstigande den, som gjort sig gällande den aftonen, då de skånska bröderna von Storck voro med och fingo skrifva ut anvisningar på »Skaunebanken».

Ett annat förhållande blef det sedermera, när någon tid förflutit och spelraseriet stegrats. Fröken Ninnis salong blef ett Monte Carlo i miniatyr. Där spelades omförmögenheter, där utkämpades om nätterna en kamp på lif och död mellan människor med bleka ansikten, på hvilkas pannor kallsvetten glänste som daggdroppar i det starka lampskenet.

Kretsen af spelare utvidgades visserligen så småningom, men det iakttogs stora försiktighetsmått för hvarje nytt offer, som trädde öfver tröskeln. Både värdinnan och gästerna började få dåliga samveten. De voro rädda för att ryktet om deras delaktighet i en spelklubb med svindlande hasarder skulle komma ut och skada deras renommé.

Det blef därför förenadt med en viss svårighet att komma in. Det måste vara flera rekommendationer från de gamla kunderna och hvarje nytt namn, som anmäldes, mottogs i början alltid med afvisanden och misstro. Men var man envis, så gick det nog slutligen.

Och envisa voro de allra flesta. Därför saknades aldrig någonsin öfverflöd af deltagare. Ja, i allmänhet betraktades det som en ära, som en stolthet att lyckas skaffa sig inträde i denna spelklubb, som hölls af den vackra och berömda varietésångerskan och hvilken besöktes af söner ur Stockholms allra bästa familjer.

Det gick knappt en natt, då icke kortlapparnas orgier, pressade till sin högsta höjd af eggande stimulentia, firades hos Ninni Stern. Det låg en hänsynslös vildhet öfver denna nattliga dans med guldet. Det var som om värdinnans skaplynne hade smittat kretsen af spelare, det var som om Olgas och Ninnis lidelsefulla ande bemängt luften med hetsande stoff.

Och trots den hemlighetsfullhet, hvarmed man, som sagdt, under sista tiden sökte fördölja den mondaina spelhålans tillvaro, och trots den försiktighet, som man ådagalade i valet af gäster, smög sig dock ryktet om hasardspelet hos varietédivan så småningom tum för tum ut öfver Stockholm. I de för passionens sämsta utsväfningar stämda herrsällskapen inandades man detta rykte som opiumpipans giftiga rök, man lyssnade med begärlighet och sög nyfiket upp hvarje liten pikant detalj, man kändeen brinnande åtrå efter att få vara med, att få höra guldslantarnas klirrande rassel och kortens karaktäristiska smällar mot bordsytan - det låg en underbar makt att röra fantasien i detta rykte.

Och det bidrog att ytterligare förstärka den ryktbarhetens trollska, bländande gloria, som hennes, genom makten af personlighetens behag, ögonblickligen vunna seger på gyckeltribunen skapat kring Ninnis blonda lockar.

*

FJORTONDE KAPITLET.

Hvad var då den omedelbara och egentliga orsaken till att Ninni Sterns salong blifvit ett hem för hasardspelets svarta djäfvul och ett hem, där han tygellöst härskade? Och hvad var orsaken till att de till en början ganska oskyldiga spelpartierna under en jämförelsevis kort tid urartat till en vild jakt efter spelvinsternas växlande lycka?

Eller kanske vi hellre borde fråga: hvad var orsaken till att Ninni Stern begagnat de möjligheter, hon ägde, för att till denna svindlande höjd uppjaga det spelraseri, som i hennes salong härskade natt efter natt - bakom fälda rullgardiner?

Svaret på dessa frågor kan blott blifva ett enda, och i detta ligger också hela sanningen.

Den vackra sångerskan hade blifvit fången i en ny last — hon var ett offer för girigheten.

Efter hennes kompaniskap med Brun hade hos henne väckts fram en törst, som med vanlig hastighet satte hennes lättrörda lifsfunktioner i värksamhet och som ju mer den tillfredstäldes ju mer stegrades — törsten efter guld.Under hela den förflutna delen af hennes lif hade pängarna för henne endast varit leksaker. Hon hade behöft mycket af dem och en jämförelsevis stor guldflod hade också runnit genom hennes fingrar. Men hon hade uti dem endast sett ett medel att uppfylla sina önskningar och att skapa sina nöjen. Hon hade aldrig i minsta mån älskat pänningen i och för sig själf, aldrig älskat själfva ägandet af densamma. Hon hade aldrig anstält den minsta bråkdel af beräkningar eller sifferkalkyler öfver sina inkomster och utgifter. Hon hade absolut lefvat för dagen och strött ut de pänningesummor, hon inhöstat, med en till lättsinne gränsande sorglöshet.

Men annorlunda hade det blifvit sedan hennes tankar förts in på möjligheten att genom bedrägeri och falskspelning leda spelets pänningeflod in i Bruns och hennes kassaskrin.

Åh, hvilka rofgiriga egenskaper, som framträdde från detta ögonblick i hennes personlighet! Hvad hon njöt af att se, huru medlemmar af detta manliga släkte, som hon i sin helhet med allt starkare instinkter hatade och föraktade, utplundrades inför hennes ögon! De kommo dit för att vinna, deras ögon glänste vid hoppet att lyckans gudinna skulle vara dem bevågen, men de gingo därifrån med askgråa ansikten och rödsprängda ögon, fylda af otålighet och harm öfver sin otur. De gingo därifrån, frammumlande en svordom och ett löfte att aldrig komma tillbaka... men det dröjde icke många dagar förrän de voro där igen ... hasardspelet bar en förunderlig lockelse ...

Den roll, som Olga åtagit sig att spela — och det var sannerligen hufvudrollen i den snygga affären — fylde hon med en beundransvärd smak och smidighet.

Hon var Hebe, som kredensade bägarna, och en älskvärdare värdinna kunde icke gärna tänkas. Det var en mask af älsklighet och förbindlighet, ja till och med af hjärtlighet, som hon anlagt för att förblinda de af spelbegärets dämon besatte gästerna. Men medan hon, klädd i de elegantaste dräkter, gnistrande af juveler, doftande afparfym, med glänsande ögon och förbindliga leenden gick från den ene till den andre, fyllande deras glas och växlande en spetsig replik, förstod hon att låta ögonen glida öfver korten och att genom ett helt litet system af blixtsnabba tecken, rörelser och blickar ge Brun, kompanjonen, några upplysande vinkar, som gjorde honom till spelets herre och förde guld- och sedelhögarna åt hans plats vid bordet.

Nu hade hon blifvit en farlig person, en giftig spindel i ett stort nät, ett sådant där tropiskt odjur med färglysande kropp och långa, gripande ledarmar.

Och under det att allt detta hände hos henne själf där hemma om nätterna, firade hon fortfarande om aftnarna borta i den stora gullkrogen allt större och större triumfer.

Det var, vid Gud, ett rastlöst arbete, hon förde. Det var icke den sorglösa och lata kurtisanens bekväma dagar, hon hade. Hon tillhörde icke detta slag af vackra mätresser, som låtit lättfärdigheten bortjaga hvarje spår af intelligens och fantasi och som tillbringa hela sin tid, utom några timmar om dygnet af orgier, i vällustig lojhet och hvilkas tankevärksambet endast för ett ögonblick kan sättas i gång af en äcklig smickrares fras eller af förargelse öfver någon ouppfyld önskan att erhålla en ny toalett. Hon, som nu kallade sig Ninni Stern, tillhörde icke dessa, som likt bortsmekta och välfödda kattor med ett rödt silkesband om halsen ligga och lätjefullt sträcka sina lemmar på en mjuk kudde.

Ninni hade en annan hjärna och ett annat tämperament. Hennes tankevärksamhet var lika febril som hennes dagliga lif. Det var icke många timmar om dygnet hon tillbringade i hvila mellan de fina lakanen i sin präktiga sängkammare, ja, det hände ofta att hon icke fick tid att lägga sig alls. Och när hon kastade sig i sängen, var det för att ögonblickligen, uttröttad och förslappad, falla i en tung sömn några timmar. Sängkammaren var icke längre medelpunkten i hennes våning - denna utgjordes af salongen, där spelborden stodo. Det var den, sombehärskade våningen; det var den, som utgjorde »hemmets» hjärna, hvarifrån lifvet utgick; det var där värdinnan trifdes.

Ninni Sterns lif var dagligen en hetsande kamp - en kamp för äran, för ryktet vid aftonens varietéföreställningar, en kamp för guldet vid nätternas spelpartier. Och dessa bägge mål uppfylde så helt hennes hjärna, att allt annat för ögonblicket försvunnit. Nöjen, ett högt lefnadssätt, blommor, njutningar af hvarjehanda slag, hvilket förut utgjort någonting så högst betydelsefullt för henne, hade hon icke tid att tänka på och hade nu för henne förlorat all vikt. Hon lefde icke längre för stundens fjärilsnöjen och utsväfningar, det föreföll mycket starkt som om hon satt sig i sinnet att ernå något framtidsmål - att för det första kämpa sig till ett namn som sångerska, ett värkligt namn, och för det andra, att till hvad pris som hälst skaffa sig en större förmögenhet.

Skulle hon någonsin vinna dessa mål, hvilka hon syntes ha uppstält för sig - - -?

Hennes förhållande till baronen hade naturligtvis äfvenledes så småningom undergått vissa förändringar. Hon var fortfarande hans mätress, både i ryktet och i värkligheten, men det var endast en tidsfråga, när bandet dem emellan af den ena eller andra orsaken skulle brista.

Baron Vahlenstjerna fick sämre affärer för hvarje dag som gick, och det var högst påtagligt, att hans ställning snart skulle vara så undergräfd, att han inte kunde tillfredställa de minsta af Ninnis anspråk. Dessa anspråk satte hon heller icke ned annat än af den mest tvingande nödvändighet. För hvarje gång, som han på ett så gentlemannamässigt sätt som möjligt sökte nedpruta hennes rakt fram uttalade fordringar, kom det till scener och skarpa stridigheter dem emellan. Ninni bad honom i de föraktligaste uttryck och ofta med begagnande af de simplaste öknamn - när hon blef ond eller drucken framträdde alltid en viss råhet, som hon annars förstod så väl att allt fortfarande dölja - att han skulle gå sin väg, men hankröp] för henne och grät och bad och tiggde, tills hon slutligen gaf efter och lät honom stanna.

Men han fick åtnöja sig med att hon kastade åt honom några smulor af tid, när det föll henne in; han fick åtnöja sig med, att han famnade en kvinna, som i värkligheten inte tillhörde honom med en enda fiber, en kvinna, hvars drömmar och begär rörde sig om något helt annat än en utsväfvande baron med dålig ekonomi.

På samma gång som Vahlenstjerna således - efter att ha vräkt en god del af det guld, han kunde åstadkomma, öfver henne, för att hon en gång skulle ge vika för hans fåfänga önskningar att få kalla den firade »artisten» för »sin älskarinna» - på grund af hennes nya lifsriktning af henne behandlades med en till förakt gränsande likgiltighet, så var dock denna »lifsriktning» på samma gång den egentliga orsaken, hvarför han icke fick afsked helt och hållet. Ty det var just på grund af sitt jäktande, som hon inte hade ett ögonblicks tid eller lust att öfvertänka de lysande anbud, hon fick från andra håll. Kärleksaffärerna utgjorde en fullständig bisak, och hon lät Vahlenstjerna stanna blott för att hon skulle ha någon.

Ja, som sagdt, baron Vahlenstjernas ekonomiska tillgångar voro absolut förstörda. Från det ögonblick han steg öfver tröskeln till Ninni Stern hade det burit utför med svindlande fart. Först skulle han lefva själf, uppehålla den gamla stat, han varit van vid, och sedan skulle vackra Ninni ha sin regelbundna »aflöning». Till en början häfde han på henne sedelbundtar, och om också han sedan tvingades hålla tillbaka, så gingo dock hans utgifter för hennes räkning månatligen till en försvarlig höjd.

Men allt detta var dock icke det värsta. Bland de lidelsefulla spelarna i Ninni Sterns ryktbara spelhåla var baronen en af de främsta hjältarna. Som bränvinsdrinkaren längtar till bolagskrogen, så längtade baron Vahlenstjerna till spelborden. Han var en fullständig slaf under sitt spelbegär. Ju mer han förlorade, ju starkare drogos banden åt, som, bundo honom vid hasardspelets snurrandelyckohjul. Han tvingades att spela för att försöka återvinna åtminstone en del af hvad han förlorat.

Men han förföljdes af en genomgående och aldrig upphörande otur. Kunde han vinna igen en småsumma vid något tillfälle, så såg det ut som om dämonen Spel endast ville reta hans aptit, ty ögonblicket därefter var han ännu sämre däran än någonsin.

Den var alltså denna väg, som det hufvudsakliga af hans ekonomiska resurser runnit bort. Hvart hade det hamnat? En mycket stor del hade kommit i Bruns och Olgas rymliga fickor, men äfven andra hade varit med och delat rofvet. Ty själfklart är, att inte Brun var den ende, som drog åt sig pänningehögarna. Dels vågade han naturligtvis icke gå så långt, för att icke ådraga sig misstankar, och dels kunde det hända, att missförstånd gjorde sig gällande i de båda kompanjonernas mystiska telegrafering och att deras knep ej alltid förmådde leda slumpens strömfåra.

Det fans ju därför åtskilliga andra, som gingo från den lilla våningen på öfre Östermalm åtskilligt rikare än de kommit. De voro icke många, men det fans dock sådana, som vunnit betydliga summor.

Spelraseriets bägge hufvudpersoner voro emellertid Brun och Vahlenstjerna. De voro de båda poler, som representerade lyckovindens bägge riktningar - den ene vann för det allra mesta och den andre förlorade vid de flesta tillfällena.

Och midt emellan dem stod den sköna Ninni Stern, värdinnan. Hon ledde dem båda med sina rosenband, en på hvardera sidan, den ene med lättfärdighetens och den andre med guldtörstens.

Hon hade dem i sitt våld och, fullt medvetet eller icke, begagnade hon dem som marionetter. Den ene kunde icke fly från hennes närhet, därför lät han plocka sig inpå benen, den andre hade hon ledt i en förrädisk snara och nu kunde han icke undvara henne.

Men bägge gjorde de höga insatser under inflytandeaf de makter, som hon skapat för deras räkning. Den ene stod vid ruinens brant, och kunde han inte i ett slag återvinna större delen, af hvad han förlorat, skulle han snart stå som en tiggare. Den andre riskerade att en vacker dag blifva afslöjad, och inträffade det ögonblicket, skulle han måhända kunna undgå ett juridiskt straff, ty äfven de bedragne och plockade skulle utan tvifvel draga sig för att inför polisen afslöja spelhelvetets hemligheter, men följden skulle blifva att han komme att bannlysas från alla de kretsar, i hvilka han nu umgicks, och att han efter den dagen knappt kunde visa sig offentligen i hufvudstaden af fruktan att träffa på någon, som öppet pekade finger åt honom. En falskspelares rykte är lika obehagligt som en skarprättares.

*

Grefven och baronen. (Sid. 162).

FEMTONDE KAPITLET.

»Du vill alltså icke hjälpa mig?»

Det var baron von Vahlenstjerna, som yttrade dessa ord till den person, som satt framför honom. Denne var grefve von Reiers.

Grefven svarade ingenting i första ögonblicket. Han steg upp på ett otåligt sätt och började att spatsera i rummet med häftiga steg.

»Jag ser värkligen ingen idé uti att uppfylla din önskan. Du vet, att det icke är brist på välvilja från min sida -- men hvad skulle du egentligen ha för nytta af några tusen kronor. Om några dagar skulle de vara slut, och så vore du i samma fördömelse.»

»Men du hör ju, hvad jag säger, att min förlägenhet endast är tillfällig -- --»

»Det tror jag inte på», afbröt grefven i bestämd ton.

»Du yttrar dig på ett sätt, som inte anstår en ädling», svarade baronen med ett uttryck, i hvilket han ansträngde sig att inlägga en hög grad af förtrytelse öfver den kränkning, han ansåg sig ha blifvit föremål för.

»Jag säger hvad jag tänker -- -- du kan ju ha rätt,att det i våra kretsar ej brukar vara vanligt att tala uppriktigt, men då finner jag mig i att utgöra ett undantag.»

»Det tycks vara sanning, hvad man påstår - - att du blifvit läsare», sade baronen med ett visst förakt.

Grefven drog på munnen.

»Jag har inte blifvit någonting, och allra minst det, som du säger», svarade han, »jag har endast på sista tiden lärt mig att se lifvet från litet allvarligare synpunkter än förut.»

»Gratulerar», inföll baronen ironiskt, »men att neka hjälpa en gammal vän lär väl inte kunna betraktas som ett utslag af några bättre grundsatser.»

»Du har hört mina motiv - - jag anser icke, att du blir värkligt hjälpt, om jag skrifver på en växel, eller något dylikt.»

»Du är svartsjuk på mig - - det är hela saken - -»

Baronen inlade en bitande skärpa i sina ord.

»Svartsjuk - -?»

Grefven såg upp och betraktade den andre med en blick, som innehöll den djupaste öfverraskning, men han kunde dock icke hindra att hans ansikte öfverfors af blekhet.

Baronen såg ut att icke vilja taga någon hänsyn till den värkan hans ord gjort. Han föreföll viss om att det vapen, han nu af en slags hämndlystnad begagnade, ägde en skarp egg. Han skulle håna, för att möjligen på den vägen vinna sitt syftemål.

»Det är omöjligt att jag kan uppleta något annat motiv för din vägran», sade han lugnt, »än att du behärskas af svartsjuka öfver mitt förhållande till Ninni Stern. Hon hette en gång Olga Löfborg, och du kan väl inte förneka, att du på den tiden ådagalade ett intresse för henne, som var af det slag, att det icke kunde plånas ut i en handvändning.»

Grefven hade nu hämtat sig fullständigt frånsinnesrörelsen, blekheten hade försvunnit och blott ett filosofiskt småleende fans på hans läppar.

»Det var icke länge sedan en ung man framstälde samma anklagelse mot mig, en yngling, som jag nyss förut räddat från att drunka - - från att begå själfmord — —»

»Såå — —jag är alltså den andre, som drar en sådan förmodan — — det skulle vara intressant att få veta, hvem den förste var» - - framkastade baronen i ett tonfall, som om han tviflade på grefvens ord.

»Det var den yngling, som nästan afsvimmad måste bäras ut från Sveasalen den afton, då Ninni Stern uppträdde första gången - - du mins kanske det där uppträdet, som väckte ett visst uppseende - - vi sutto ju i en loge tillsammans - -», sade grefven med ett allvarligt eftertryck.

»Jag mins mycket väl - - och du drog upp honom ur sjön, sedan vi skilts åt - -?»

»Han tycktes fast besluten att förkorta sitt lif, därför att hon tillbakavisat hans bukett - - genom en ren händelse lyckades jag rädda det.»

»Och hur kom ni att tala om Ninni?» frågade baronen nyfiket.

»Han trodde, den kärlekskranke unge mannen, att jag ville skaffa honom ur vägen för den där kvinnans skull, då jag föreslog honom att resa bort — —»

»Jaså, intresserade du dig så mycket för honom, att du framstälde dylika förslag — — nåja, då var ju hans misstanke befogad - -»

»Den var lika litet befogad som din. Jag ville aflägsna honom från Stockholm för hans egen skull - - denna Ninni Stern eller Olga Löfborg eller hvad hon kallar sig för existerar icke vidare för mig - - och därmed skall jag en gång för alla be dig att inte vidare komma in på det kapitlet - -»

Det låg en bestämd önskan i grefvens ord.

Men baronen var nu i det humöret, att han ville spjärna mot.»Är det så ömtåligt», sade han en smula spydigt, »så skall jag visst undvika det.»

Grefven förstod hans mening. Han ryckte till som han varit färdig att fatta någonting för att slunga i ansiktet på den utmanande, men han behärskade sig ögonblickligen och fortsatte blott att promenera öfver den prydliga golfmattan.

Baronen hade emellertid brännt sina skepp - då grefven nekade honom hjälp, så visste han inte hvart han skulle taga vägen - - det föreföll honom som om han inte hade att välja på något annat än att stjäla - men på hvad sätt? - eller att göra som den där okände ynglingen, också en af Ninnis vänner - - hoppa i sjön - -

Han tyckte därför att han kunde säga ungefär jämt hvad han ville, utan att fästa sig vid denne omöjlige, läsaremässige von Reiers' önskningar.

»Jag vill göra dig ett förslag», började han i cynisk ton, »jag skall afsäga mig alla anspråk på Ninni och på det varmaste rekommendera dig som min efterträdare, om du ...»

Han hann icke längre förrän grefven vände sig om, tog ett par häftiga steg och stälde sig rätt framför honom med ögonen gnistrande af harm.

»Tig! - - annars, vid gudarna, låter jag min betjent kasta ut dig - - du måtte kunna förstå att man inte ostraffadt uppträder på det sättet, som du gör — —»

Baronen reste sig. Han var likblek i ansiktet. Han hade låtit förtviflan öfver sin ekonomiska ruin förleda sig till att gå för långt i sitt hån, han förstod det. Men grefvens icke mindre brutala svar kom hans blod att koka — —

Han bar på en hemlighet för denne man, hvars gäst han var och hvilken nyss nekat att uppfylla hans begäran om ett lån på en åtta å tio tusen kronor. Han skulle använda en del af dessa pänningar till att inlösa en växel, hvilken förföll i morgon och på hvilken stod grefve von Reiers namn. Det var icke hos någon procentare han,belånat den, det var i en stockholmsbank, och han måste inlösa den, innan han kunde komma med en liknande. Den var på femtusen kronor - en bagatell på det stora hela, men mycket nog för en ruinerad stackare.

Denna växel hade hans värd, hvilken nyss hotat att kasta honom på dörren, icke en aning om. Baronen hade själf skrifvit dit sin släktings namn och genom en lika djärf som invecklad prodecur lyckats förhindra att bankens avis hade nått innehafvaren af det förfalskade namnet.

När von Reiers nekade honom pängar, förstod han att hans handlingssätt förr eller senare skulle bli uppdagadt. Och då föll honom in, att han redan nu kunde afslöja hela saken för den det gälde, så fick han se hvad värkan det kunde ha. Men det var svårt att komma sig för med det. Det är ju alltid svårt att på ett spotskt sätt bekänna en medveten brottslighet äfven om man befinner sig i en aldrig så erbarmlig situation ... Dock, ju mer han retade upp Reiers med sina fräcka ord, ju hänsynslösare kände han sig blifva själf och ju mera mod fick han...

Vid grefvens vredesutbrott reste han sig. Han ansåg det under sin värdighet att i det yttre visa något af den sinnesrörelse, som hvälfde inom honom. Men rösten skalf utaf den.

Han hade varit i många svåra situationer, men denna var väl ändock den värsta. Han skulle förödmjuka sig med en bekännelse om ett lågt brott inför en person, som hotat honom med utkastning ned för trapporna. Han skulle stå där som en riktig stackare och lägga sitt öde i den andres nådiga händer ... jo, så skulle det se ut, äfven om han lade den mest ogenerade och satiriskt kalla ton i sina ord ...

»Jag skulle använda pängarna att inlösa en af dina egna växlar», sade han.

Grefven hajade till, som om han plötsligen sett ett spöke uppstiga ur jorden. Han förstod innebörden af Vahlenstjernas afrundade fras. Så långt hade det alltså gått med detta Ninnis nya offer ...Han vände sig om med ett tankfullt uttryck i ögonen.

»Du ljuger... det är inte möjligt», sade han.

»Den förfaller i morgon», fortsatte baronen i samma tonart som förut, och hvilken retade grefven till det allra yttersta.

»Då får du själf bära ansvaret Jag betalar den icke.»

Grefven yttrade detta med en understrykning och ett allvar, som ej föreföllo konstlade.

Baronen lät höra ett kort hånskratt.

»Tack», sade han, »jag kan nog förstå det... men jag lär inte betala den, jag heller ... De komma under alla förhållanden först till dig...»

I de båda männens samtal uppstod nu en paus. Baronen hade tydligen sagt allt, hvad han velat, och grefven öfverlade, hvad han skulle säga. Uppehållet blef dock icke af långvarig beskaffenhet. Förhållandet mellan de båda samtalande var sådant, att en tystnad var odräglig.

Grefven kom snart till ett slutligt afgörande af den ställning, han borde intaga, och han beslöt att utan alla omsvep kasta fram sin tanke. Han skulle betala - - betala alltsammans, hur stor växeln än var - - men på ett vilkor - - ett vilkor, som dikterades lika mycket af en önskan att få en smula bestraffa den andres handlingssätt som att försöka väcka honom till besinning och rädda honom undan den största faran. - -

»Jag tror icke att du kan skaffa pängar, om icke jag går in på att lösa den falska växeln ...» började han vänligt men eftertryckligt.

Han lade afsiktlig tonvikt på de sista orden, han ville låta den obehagliga klangen utaf dem komma fram till förfalskarens öron.

»Och jag skall gå in därpå», fortsatte han, »under den förutsättning, att du ger mig ditt hedersord på att uppfylla ett vilkor, som jag måste framställa ...»

»Mitt hedersord — —» afbröt baronen honom ironiskt »du skämtar - -»

»Jag kan inte tänka mig, att du skulle bryta ettsådant, äfven om du begagnat ohederliga medel att skaffa mynt - i sådana ögonblick vet man ju inte, hvad man gör, det är en gammal känd sak.»

Den rättframma välvilja, som låg i grefvens ord, kunde inte underlåta att slå an på baronen och framkalla åtskilliga bättre känslor, hvilka dock snart flydde för nyfikenheten att få veta, hvad grefvens vilkor innehöllo.

I strid med hvad han kände ryckte han emellertid på axlarna och frågade vårdslöst:

»Och hvad är det du fordrar?»

»Att du aldrig skall sätta din fot mera innanför Ninni Sterns tröskel», svarade grefven med kraftig betoning.

Baronen insåg nu, att det varit själfklart, att det var någonting dylikt, som grefven skulle komma med. Hvad som retade honom mest i detta ögonblick var att på detta sätt blifva satt under förmyndare. Han hade kommit till grefven icke som en nådesökande brottsling utan som den ene gentlemannen begär den andres hjälp i brydsamma stunder. Att han i hettan tvingats att bekänna färg - det var sin sak, men ingalunda behöfde han därför behandlas som en barnunge och afgifva löften om förbättring och dylikt. 'Aldrig mer besöka Ninni' — — åhja, det skulle väl vara möjligt att genomföra — — fastän nog han hade skäl att tvifla på sin karaktärsstyrka härutinnan - - han var ju ännu hennes älskare och hon var ju den sötaste kvinna på jorden - - om hon också kostade orimligt med pängar - - och så spelpartierna i hennes våning - - denna svindlande, förledande jakt efter lyckan - - och i denna lilla förtjusande våning, som var inredd med hans egna pängar och där han trifdes så utomordentligt väl - - men allt det där skulle han kanske kunna öfvervinna - -

Det fans en sak, som var bra mycket värre och som han ej kunde finna sig uti, hur usel han annars var och i hur ömklig situation, han befann sig - - det var att behöfva afgifva högtidliga löften öfver sina kommande handlingar - - att i vissa afseenden förlora sin

personliga frihet - - allt hans medfödda och inneboende högmod, all hans vräkigt aristokratiska fåfänga uppreste sig däremot - - nej, aldrig kom han att i minsta mån underkasta sig detta — — det måtte gå hur som hälst - - hällre jagade han en kula genom hufvudet - -

Det var för sådana känslor och tankar, som han nu var ett rof, och det jäste innanför hos honom så att hans ansikte småningom blifvit färgadt i svartblått af oppositionslusta mot ett sådant behandlingssätt och förbittring däröfver.

Men han fick en idé - - han skulle försöka att icke visa sin ilska - - han skulle bemöta det lika faderliga som oförskämda förslaget med kall ironi - - anknyta det till samma sak, med hvilken han nyss stuckit sin värd in i hjärtroten.

»Hvad du ömmar för att lilla Ninni skall få vara ofredad», sade han med ett det allra försmädligaste smil.

Grefven trodde knappt sina öron. Detta var då att drifva fräckheten alldeles för långt. Han var villig att betala ut flera tusen kronor för en person, som redan förut stod i stor ekonomisk förbindelse till honom. Och han ville göra detta på ett vilkor, af hvilket denne person hade själf den största nyttan. Och då bemöttes han med en ny insinuation ...

Och hvilken insinuation! Att han gjorde allt detta blott af svartsjuka, af slug beräkning för att aflägsna en rival från den kvinna, hvilken han alltså på det intensivaste åtrådde, fastän omständigheterna på sista tiden hindrat honom ...

Grefven hade den största möda att åtminstone tillnärmelsevis kunna behärska sig.

»Du beter dig som den sämsta skurk», hväste han fram med dämpad röst.

»Tack», svarade baronen med samma bitande ironi som förut, »du är sannerligen allt för höflig.»

Han närmade sig dörren.

Grefven hade slagit sig ned i en gungstol ochbegynt att hvissla för att ej behöfva komma i frestelse att säga något.

»Du skall slippa att få något kraf - - jag hoppas du ursäktar att jag lånade ditt namn — — men mitt dugde ju inte. Växeln skall emellertid inlösas, trots det att jag ej mottager ditt vänliga erbjudande.»

Efter att ha sagt detta, öppnade baronen häftigt dörren och gick ut i tamburen utan att säga ett ord mera.

Grefven hörde honom taga på sig öfverrocken och betjenten öppna åt honom. Han satt orörlig kvar i gungstolen och fortfor att dämpadt hvissla den ena melodien efter den andra. Det föreföll dock af ögonens uttryck, som om han drogs mellan tvänne meningar inom sig själf. Hvad skulle Vahlenstjerna taga sig till? Skulle detta att han lämnades utan hjälp föra honom allt vidare på brottets och vingleriets bana eller skulle motgången uppväcka hans energi och tvinga honom att börja ett annat lif?

Nå, hur som hälst, von Reiers ansåg sig icke kunna lyda den röst, som bjöd honom att med några försonande ord kalla den bortgående tillbaka och söka bringa honom på bättre tankar - - om han gjorde det, hvem garanterade för, att icke Vahlenstjerna skulle bemöta honom lika spotskt och lågsinnadt som förut - -

Grefvens tämperament var nog för närvarande sådant, att det var motbjudande för honom, att på detta sätt skiljas från en, som dock en lång tid varit hans vän, fastän han syntes på ett »skamlöst sätt ha missbrukat denna vänskap, men att underkasta sig en ny kränkning af det slag, som han nyss blifvit utsatt för, det ville han icke.

Han satt lugnt kvar därinne, under det han hörde, att tamburdörren stängdes efter den andre.

*

SEXTONDE KAPITLET.

Det beslut, som baronen fattat i det ögonblick, då han aflägsnade sig från sin vän grefven med den utsago, att växeln skulle trots allt inlösas, på läpparna, var att medelst fabricerande af en ny växel skaffa sig pängar att inlösa den förste med. Äfven den nya växeln måste bli falsk, men det kunde icke hjälpas, han måste söka hålla jämvikten på det sättet.

Han såg icke någon annan utväg, då det gälde en så pass stor summa som fem tusen kronor. Hade det rört sig om något mindre, skulle han väl kunnat finna någon annan räddning, fastän han redan tillräckligt anlitat hela raden af sina umgängesvänner. Men nu var det inte lönt att försöka.

När han kommit ned på gatan, var hans tankevärksamhet spänd till det allra yttersta. Han måste göra ihop en plan, som gick ihop. Han gick gata efter gata i starka funderingar. Hvilket namn skulle han begagna? Till hvilken bank skulle han vända sig? Hur skulle han bära sig åt för att dölja sitt förfaringssätt?

Om han skulle gå upp till Ninni ett slag - -? Omhan skulle tala om för henne rent ut, hur han hade det ställt och se, hur hon tog upp det. Men det var ju att göra sig i högsta grad ömklig i hennes ögon. Åhja, men han skulle tala om det i en sorglös och raljerande stil. Och han skulle till hälften skämtsamt fråga henne, om hon inte kunde göra någon utväg för honom. Han skulle riktigt ordentligt blotta sin ställning för den sköna sirenen, som sugit på hans kassa, och gyckla både med sin ställning och med henne. Tog hon det för hårdt, så skulle han säga att han skämtade. Då skulle han ögonblickligen sopa bort det.

Men annars skulle det värkligen blifva intressant att få se hur hon tog upp saken. Låt gå! Det var en originell idé.

Klockan var bortåt sju på eftermiddagen. Ännu skulle det dröja öfver en timme innan hon for till varietéen. Hon brukade aldrig uppträda förrän närmare tio.

Han styrde sina steg direkt till det välkända huset på Östermalm. Han ringde en lång, stark ringning. Det låg till och med i ringningen något oförskräckt och indiskret - det vill säga något besläktadt med det sätt, på hvilket han nu ämnade uppträda gentemot sin älskarinna.

Men han borde haft några glas konjak i sig först, tänkte han. Det hade nog ännu mer piggat opp hans glada humör. Dock, det var försent nu. Han skulle emellertid, det första han gjorde, ha Ninni att bjuda på vin.

»Är fröken Stern hemma?»

Till och med en så vanlig fråga lät nu i hans mun så uppsluppen, att tjänsteflickan tittade förvånad på honom. Hon trodde han var drucken.

»Fröken är i sängkammaren och byter om klädning», svarade hon med en nigning. Baronen tog flickan under hakan, kastade öfverrocken och hatten i armarna på henne och steg utan vidare ceremonier direkt ini sängkammaren.

Där stod fröken Ninni med barmen endast täckt af underplaggen och speglade sig framför den väldiga slipade spegeln, som återgaf hennes fina gestalt från topp till tå.Hon var klädd i en elegant morgonrock. Det långa guldgula håret flöt upplöst längs ryggen i svallande, obundna vågor och ansiktet bar den friska skärhet, som en kraftig tvagning efterlämnar på en känslig hud.

Baronen stannade förtjust vid den vackra synen. Han kände nästan hjärtklappning af sinnlig tillfredsställelse, trots det att hans hjärna nu var så fyld med den pinande pänningeknipans prosaiska omsorger.

Ninni vände häftigt på hufvudet åt det håll, hvarifrån hon hörde dörren öppnas. Hon såg inte ut att bli synnerligen glad, när hon upptäckte hvem det var, som kom så där utan vidare. Tvärtom, hennes koketta spegelmin fick ögonblickligen en tillsats af högdragenhet.

»Är det du, som kommer som en tjuf», sade hon en smula buttert - - »nå», fortsatte hon vänligare, »du kommer som om du vore kallad.»

»Hur så?»

Han gick fram till henne och tryckte en lätt kyss på hennes hals. Hon lät honom hållas, synbarligen dock mycket likgiltig för hvad han gjorde.

»Jo, jag behöfde femtio kronor just nu - - Du har väl åtminstone så mycket på dig.»

Hon yttrade det i en så obesvärad och lätt ton som om det gällt en femtiöring. Hon fortsatte med sin toalett framför spegeln.

På samma gång hennes ord gaf ett uppslag, det vill säga direkt införde samtalet på det ämne baronen åsyftade, och han därför hade anledning att känna sig belåten så väckte dock hennes så nonchalant framkastade fråga en erinran om allt hvad hon bedt om förut, och i denna stund, anfäktad som han var af den oerhördaste ängslan hur allt skulle kunna ordnas, kändes honom därför denna tanke ytterst obehaglig. Och det där försmädligt satiriska humöret, som obetvingligen trängt sig på vid samtalet hos grefven, fick äfven nu makt med honom.

Han satte sig ned på en stol strax invid henne och började, helt omotiveradt, gapskratta med full hals.Ninni vände sig förvånad mot honom. Hon kände sig sannerligen djupt sårad af hans beteende. Och därtill kom, att hon alltid strax innan hon skulle fara till varietéen var gränslöst närvös, hvilket naturligtvis förstärkte hennes otålighet. Hur skulle en sammandrabbning mellan dessa bägge i denna stund sluta?

»Hvad i jessu namn skrattar du åt?» frågade Ninni häftigt och så argt att uttrycket höll på att öfvergå råhet.

»Åt att du behöfver femtio kronor ... ha ha ...»

»Är du drucken, så kan du gå din väg», afbröt hon honom.

»Drucken... nej visst inte ... jag är vid gud alldeles' nykter ... för nykter, kanske ... men jag tyckte ändå att det här var åtskilligt lustigt.»

»Lustigt?»

»Ja, ser du, jag har själf inte ett öre.»

»Det tycker jag du borde gråta åt i stället», svarade hon hånfullt.

»Men hvad värre är», fortsatte han i den där raljerande tonen, »polisen slår efter mig.»

Han ljög för att göra det mera effektivt.

Hon ryckte till som om hon blifvit stucken af en nål. Det var naturligtvis skämt, men omöjligt var det ju inte - - det kunde ju ha något samband med hans dåliga affärer, hvilka hon nu nog fått lära att känna till. Men ordet polisen väckte alltid något ytterst pinsamt hos henne — — hon hade svåra synder på sitt samvete - -

»Då borde du inte springa hit och gömma dig», fortsatte Ninni i samma ton som baronen.

»Hvarför inte?»

»Emedan jag utlämnar dig obarmhertig.»

»Det tror jag inte.»

»Hå hå, hvarför tviflar du på det?»

»Så mycket som jag gett dig se'n vi blefvo bekanta - -»

»Åh, det lär väl inte vara några rikedomar. Menångrar du på det, kan du när som hälst ta det tillbaka. Var så god!»

»Pängar, som du förstört, lär jag inte kunna få igen - - »

»Hör du, du är oförskämd - - du kan gå när som hälst — —»

»Men jag skall väl framföra mitt egentliga ärende innan jag går - - jag behöfver värkligen en liten summa — — en fem tusen kronor ungefär - - du kunde väl inte låna mig dem?»

På ett dylikt skämt ansåg Ninni att hon inte behöfde svara ett ord. Hon vände honom ryggen med ett djupt förakt.

»Jag skämtar inte», fortsatte baronen — —, »jag behöfver dem att inlösa en falsk växel med, annars kryper jag i kurran.»

Han satt med spänd uppmärksamhet och väntade på, hvad värkan denna förklaring skulle ha på henne. Han såg att hon ansträngde sig till det yttersta för att visa, att hon uppfattade det hela som ett föga kvickt skämt, men han såg också, att blodet steg uppåt kinderna på henne.

»Du kan förskona mig från dina påhitt», sade hon skarpt.

»Jag försäkrar, det är inte något påhitt, det är fullkomligt sant, i morgon förfaller den.»

»Hvad har jag med det att göra - - jag tycker du borde skämmas för att komma och försöka göra mig indisponerad strax innan jag skall uppträda.»

»Indisponerad - - jag har hjälpt dig så många gånger, så jag tycker gärna, du kunde hjälpa mig för en gång.»

Nu blef hon arg.

»Hjälpt ...? Vet hut...!» slungade hon fram med blixtrande ögon.

Han reste på sig, äfven han uppbrakt.

»Du bär dig åt som en gatslinka - -» »Drummel!» utropade hon föraktligt. (Sid. 176).»Som man ropar i skogen, får man svar», svarade hon och ryckte på axlarna.

»Har du kanske inte fått långt mer än vi från början öfverenskommo ...»

»Hvad har jag med det att göra! Det är ju din ensak.»

»Men du har ockrat på vårt förhållande allt för mycket. »

Det var en njutning för honom att i detta ögonblick få säga henne det.

Hon svarade ingenting, men han såg, att hon skummade af raseri.

»Jag är, vid alla gudar ruinerad - - »

»Då måtte du inte haft mycket att ta' på», hånade hon honom, »mig har du väl inte gifvit några summor.»

»Åh inte så litet heller - - och du betänker icke, hvad jag förlorat vid dina spelbord - -»

»Hvad har jag med det att skaffa! Det har väl icke jag haft någon nytta af - -»

»Hvem vet!»

Hon blef blossande röd i ansiktet. Den till hälften blottade barmen häfde sig i våldsamma andetag. Hennes fingrar krökte och slingrade sig närvöst, som om de varit små hvita ormar.

»Säg ut hvad du menar!» skrek hon häftigt.

Han funderade ett ögonblick. Skulle han drifva det längre eller skulle han slå bort det i skämt? Men hennes högljudda språk förargade honom.

»Det går ett rykte, att munsjör Brun icke behåller de där summorna, som han drager in, helt och hållet för egen räkning», sade han spetsigt.

Ifrån att ha varit mörkröd i ansiktet blef hon nu plötsligen alldeles hvit. Hon kastade blicken rundt omkring som om hon sökte att finna ett sätt att visa sitt vredesutbrott. Genom en egendomlig impuls grep hon en dyrbar porslinsvas, som stod på en hörnhylla några alnar från spegeln. Innan baronen hunnit att få klart för sig,hvad hon ämnade, kastade hon den med våldsam kraft på golfvet framför honom - - krasch!... den gick i småbitar, hvilka flögo kring hans fötter.

»Drummel!» utropade hon föraktligt.

Baronen förstod nu att han i hettan sagt för mycket, långt mer än han ämnat, i synnerhet när han var nykter. Han ångrade på sina sista ord, men hon hade drifvit fram dem genom sin brutalitet.

Han sparkade till porslinsskärfvorna, som knastrade under hans fötter och sade lugnt:

»Jag har endast återgifvit ett rykte. Det kan ju vara bra för dig att få känna, hur de prata. Jag tror inte på det, det kan du vara öfvertygad om.»

Men Olga hade han alldeles brakt ur besinningen.

Hon hade inte haft den minsta aning om att dylikt rykte cirkulerat och när det nu slutligen nådde hennes öron, värkade det som ett starkt hammarslag på hennes hjärna. Hon kände sig förvirrad, öfverrumplad, bortkommen. Och dessa känslor, som hon erfor, sökte hon dölja genom ett häftigt vredesutbrott.

Jaså — — man sade värkligen, att hon stod i maskopi med skådespelarn. Hon hade aldrig satt sig in möjligheten af ett dylikt ryktes uppkomst. Hon hade gått där i sin morfinistiska framtidsdröm om ära och rikedom, utan att låta den störas ett ögonblick af någon förmodan att en misstanke på hennes egennyttiga delaktighet i spelaffärerna skulle kunna uppstå. Hon var så säker på sig själf, på sin egen smidighet och skarpsinniga uppfattning. Hitintills hade hon icke vid något tillfälle märkt att hennes tanketelegrafering till Brun i ringaste mån blifvit uppmärksammad. Hon hade gått och invaggat sig i den föreställningen, att detta aldrig skulle komma att ske.

Hvad hon varit rädd för var att själfva spelets hasardmässiga karaktär och summornas storlek skulle komma ut, det hade ängslat henne ibland och väckt tanken på efterräkningar. Men att hon upplät sina rum för att få något med af guldcirkulationen - den beräkningen hade honvelat stå högt öfver. Hon hade gått och inbillat sig att hon endast skulle framstå som den lika artiga som firade värdinnan, utan att besinna, att det skulle, när spelen vora slutade, gå ut från hennes våning personer, som blifvit plockade inpå bara benen och som därför voro uppfylda af ilska och förtviflan, hvilket de frestades att gifva luft genom fula anspelningar åt både det ena och andra hållet.

Hon hade alltså rätt uti att hon själf och Brun, varit nog skickliga att hitintills ej genom en faute förråda sin hemlighet, men detta smygande rykte hade ändock uppstått, och man hade redan börjat slita varietéprimadonnans »goda namn» i trasor, utan att hon själf hade den aflägsnaste aning därom.

Men nu hade det nått hennes öron. Baronen hade i ett obevakadt ögonblick låtit undslippa sig orden och de hade värkat med hela sin hemska makt på Ninnis lättrörda och med högsta grad af närvositet behäftade sinne.

Baronens sista ord hade icke lugnat henne.

Hon var ännu lika upprörd, lika blek.

»Hvem vågar föra kring dylika nedrigheter», utbrast hon med ett raseri, som nästan kväfde rösten.

»Det låter på dig, som om du trodde mig vara upphofsmannen», sade baronen förtörnad.

»Ja, det är väl inte omöjligt», svarade hon häftigt. Hon var så vred, att hon egentligen inte tänkte på, hvad hon sade.

»Det är bäst du går och lägger dig, du har ju feber», sade baronen med en slags medömkan.

»Ja, det skall jag göra, men inte i ditt sällskap.»

Hon vände honom föraktligt ryggen.

»Jag förstår, vid gudarna, inte, hvarför du skall göra mig till föremål för din vrede. Jag har ju endast omtalat för dig ett rykte, i hvars uppkomst jag inte har det minsta del. Du borde tvärtom vara mig tacksam för att jag gifvit dig underrättelse om det.»

Men Ninni, som trodde sig ha genomskådat sinälskare och trott sig finna en half misstanke i hans ord, hade svaret genast till hands.

»Du tror väl icke jag lade märke till i hvad sammanhang och med hvilken ton du gaf mig den där ... underrättelsen.»

Baronen kunde icke neka till att han valt ett dåligt tillfälle och lagt in ett retsamt uttryck och dock hade han icke alls ämnat insinuera. Men hur kunna öfvertyga henne om det i denna stund, då hon var så uppbrakt, synnerligast som han värkligen ägde en liten misstanke på djupet ...

»Du har missförstått mig - -jag skämtade bara - - och om jag sade det på något oklokt sätt, så kom det sig af, att jag själf var upprörd förut ...»

Ninni svarade ingenting. Hon försökte att fortsätta med sin toalett framför spegeln, men det syntes tydligt att krisen ingalunda var öfver.

»Jag menade allvar, när jag frågade, om du ville hjälpa mig - - jag är i en förb-dt plågsam situation», fortsatte Vahlenstjerna.

Ninni kunde icke låta bli att skratta. Och hon betraktade med välbehag, hur hennes hvita tänder lyste i spegeln.

»Det är för löjligt», upprepade hon, »att du skall komma till mig och jämra dig.»

»Du förstår väl, att jag först försökt alla andra utvägar - -»

»Jag beklagar på det högsta, men med den bästa vilja i världen kan jag icke göra någonting åt saken..

Hon fortsatte skratta ännu högljuddare.

Detta skratt, det skar baronen in i själen. Hon såg ju så tydligt, att han talat sanning. Och hon kunde väl låta bli att hånskratta åt honom. Var hon då värkligen en så simpel varelse - - simplare än hvilken bordellflicka som hälst - - mera egoistisk och samvetslös än någon sådan - - slutade hon ej opp, så kände han värkligen lust att riktigt ordentligt säga henne, hvad hon varför en, äfven om det skulle åstadkomma en fullständig brytning.

Han tog sig friheten att helt familjärt slå sig ned på en stol och börja att betrakta henne, där hon vred sig i löje framför spegelglaset, fastän han tydligt såg, att hon hälst önskade han skulle gå sin väg.

»Var det något annat du ville?» frågade hon på ett otåligt, impertinent sätt.

Jaså, hon körde af honom, körde bort honom från så godt som hans egen våning. Nu kunde han icke längre hindra utbrottet af sin harm.

»Slyna!»

Han riktigt röt fram ordet så rått och föraktligt han förmådde.

Det var som om en orm hade stungit henne. Ansiktsmusklerna förvredos af ilska. Hon sprang fram till honom och måttade en örfil mot hans kind. Han parerade dock slaget med armen.

Hon tog några steg bakåt.

»Gå er väg!» hväste hon.

Men baronen var nu fyld af ett fullständigt raseri. Han sprang fram till henne, fattade henne i armarna och höll henne kvar som i ett skrufstäd.

»Om det vore rätt, skulle jag strypa dig», sade han, under det att ögonen sprutade eld.

Nu började Ninni återfå sin sinnesnärvaro.

»Om Ni inte ögonblickligen släpper mig, ropar jag på Jenny och låter henne slå allarm», sade hon kallblodigt.

Jenny var namnet på tjänsteflickan.

Ninnis återhämtande värkade äfven dämpande på baronens hetta. Han släppte taget i hennes armar men stod fortfarande kvar alldeles intill henne.

»Vill Ni nu gå er väg?» frågade hon.

»Jag går, när det behagar mig.»

»Det skall jag visa er.»

Hon lade fingret på knappen till den elektriskaringledningen, som ledde till köket, och tryckte till som om elden varit lös.

Jenny kom inspringande med ett både förvånadt och förskrämdt uttryck i ansiktet.

»Gå ned på gatan efter den första poliskonstapel, du träffar, och säg honom, att jag blifvit öfverfallen i mina egna rum», befalde Ninni.

Tjänsteflickan stod tveksam om hvad meningen egentligen var. Hon såg än på Ninni och än på baronen, liksom hon begärde en förklaring eller dylikt innan hon utförde befallningen.

»Er matmor är öfverretad - - hon menar ingenting med hvad hon säger», sade baronen och gjorde ett tecken åt flickan, som innebar att hon kunde gå sin väg, utan att vidtaga några åtgärder.

»Lugna er, jag skall genast aflägsna mig», sade han åt Ninni.

»Och jag hoppas att vidare blifva förskonad från edra besök», inföll denna i afsiktligt hög ton, så att tjänsteflickan, som just nu stängde dörren efter sig, skulle höra det.

»Menar du det värkligen - - nog kunna vi komma öfverens om, att felet inte uteslutande var mitt - -»

»Vi resonnera inte vidare — —» afbröt Ninni honom, till det yttersta närvös vid tanken på, att hon skulle blifva indisponerad för uppträdandet i afton. »Ni kan söka upp billigare älskarinnor - - öfver min tröskel kommer Ni, vid alla hälgon, inte mera — —»

»Det skall Ni blifva varse - -»

»Ni vill tvinga in er här?»

»Det är min rättighet.»

»Jaså — — vi få se — — fy tusan!»

Det var demimondens ilska, som stack fram. Baronens ansåg det nu vara bäst att aflägsna sig för att förhindra ett nytt utbrott hos henne.

»Au revoir», sade han kort och hastigt.

Hon svarade honom ej.Men då han sedan befann sig i tamburen, gläntade hon på dörren och skrek så att det hördes genom rummet, som låg emellan:

»Kom inte hit mera!»

Han ansåg det vara bäst att låta henne behålla sista repliken.

»Fäst er inte vid frökens humör, det går nog snart öfver», hviskade han till tjänsteflickan och tryckte en tvåkrona i handen på henne.

Han stod högt i Jennys gunst, ty han hade aldrig knusslat med drickspängar. Hon neg därför och bad honom vara välkommen.

Hade Ninni hört det, hade hon troligtvis blifvit bortkörd med detsamma.

— —

Hela timman innan hon skulle uppträda höll Ninni på att stimulera sig med alkohol. Vredesutbrottet hade efterlämnat en reaktion af förslappning. Hon hade varit starkt betänkt på att alldeles inställa uppträdandet och skicka bud att hon var sjuk. Det skulle i så fall varit första gången ...

Men genom att inmundiga några glas af finaste konjak och sluka en half flaska champanj lyckades hon få en smula kurage. Men hennes gång på tribunen var osäker och hennes uppträdande fick en prägel af gemytlig vårdslöshet, som framträdde något afvikande från det vanliga.

»I kväll har Ninni visst druckit för mycket champis», förmodade man vid ett bord, där en krets af hennes stambeundrare tagit plats.

»Ta mig tusan, är inte lilla Ninni pirum i afton», sade man vid ett annat.

Men hon sjöng sina kupletter med samma oefterhärmliga behag och när hon hoppade ut, kastande hufvudet bakåt och slungande en kokett afskedsblick

öfver salongen, dånade bifallsåskorna lika starka som vanligt.

— — —

Vid ett litet bord långt nere i salen satt en ensam herre med stora mustascher och monocel. På bordet stod en flaska vatten och en butälj absint.

Det låg ett lefnadstrött, likgiltigt uttryck öfver hans ansikte. Men den vackra sångerskan slukade han med blickarna. Det var baron von Vahlenstjerna.

»Satunge!» mumlade han för sig själf, när hon försvann i kulissen.

*

SJUTTONDE KAPITLET.

Några dagar därefter - -

Baronen hade inlöst den växel å fem tusen kronor, hvarå grefve von Reiers' falska namn förekom. Hvarifrån hade han erhållit pänningar? I en annan hank hade han lyckats placera ett nytt papper på stort "belopp. Det namn, som gifvit papperet värde, var emellertid af samma tvifvelaktiga beskaffenhet som hufvudnamnet på den inlösta. Dock, pänningar hade han fått, och det var hufvudsaken.

Men midt i triumfen öfver att ha lyckats klarera saken, d. v. s. uppskjuta den på några månader, kom som ett fruktansvärdt, allt annat dödande slag underrättelsen om, att baronens sista namnförfalskning blifvit upptäckt af banken ett par dagar sedan beloppet utbetalts.

Ett fruktansvärdt slag, som i ett ögonblick krossade allt, allt...

Det namn, som baronen begagnat sig af, tillhörde en viss grosshandlare K***, hvilken vid ett tillfälle förut stått Vahlenstjerna till hjälp, men på sista tiden afbrutit all förbindelse med honom. När den pänningebehöfvandebaronen presenterade växeln i banken, insåg han allt för tydligt, hvilken risk han löpte och huru stora svårigheter det skulle blifva att äfven härvidlag förekomma en upptäckt. Men han måste sätta allt på ett kort, han hade ingen annan utväg, och han gjorde upp den på samma gång djärfvaste som sinnrikaste plan för att förhindra ett afslöjande.

Men hägringen att kunna skaffa mynt förledde honom att se saken för ljust. I hans plan hade optismismen spelat in för mycket för att han skulle kunna genomföra den efter beräkning.

Han hade nyss mottagit ett bref, som ett stadsbud lämnat åt hans betjent. Det var ifrån den nämde grosshandlaren och innehöll dessa rader:

»Polisen vet att du förfalskat mitt namn å den växel, du inlemnat i ***banken. Jag vill underrätta dig därom för att du skall kunna begifva dig bort. Jag kan ej rädda dig, äfven om jag ville.»

När baronen läst detta bref, föreföll det honom som om golfvet gaf vika under hans fötter.

Hans första tanke var att fly.

Fly, fly!.. sjöng det inom honom.

Men så kände han plötsligt den tanken uppstiga inom sig, att det stod några poliskonstaplar och vaktade på honom därnedanför, att de stodo där för att gripa honom så fort han tog ett steg utanför porten...

Denna föreställning fick en sådan makt med honom, att han kände benen förslappas som om benpiporna afslagits.

I en kvarts timma irrade han omkring från det ena rummet till det andra. Han gick som en fredlös, som en vansinnig. Han var ett offer för fruktan och förvirring. Tusende tankar och planer korsade hans hjärna, men han kom sig ej för att försöka realisera en enda af dem. Han slängde kroppen hit och dit, som om han anfäktats af kroppsliga plågor. Han liknade någon, som går på glansis vid brädden af en öppen vak.Hvarje ögonblick väntade han att få höra tamburklockan ringa. Han skulle kunna höra på tryckningen att det var polisfingrar. De borde snart vara här för att häkta honom.

Fly, fly...! hviskade det ånyo inom honom. Men hvart skulle han ge sig af? Han ägde inte en reskassa, som förslog för en längre flykt. Och det skulle inte dröja länge, förrän han var i polisens våld. Om han haft en tjugotusen kronor på fickan, skulle han beslutat sig för ett ögonblickligt försvinnande, men nu - .- Han var inte mannen att genom arbete slå sig fram i ett främmande land. Troligt var det också att han blef fångad på vägen. Det var ju inte en gång af hundra, då det ej gick på det sättet.

Nej, det var omöjligt för honom att framtvinga ett uns af den viljekraft, som behöfs för att rädda sig genom en energisk flykt.

Men inte kunde han blindt öfverlämna sig åt polisen.

Ransakningshäkte ... offentlig ransakning ... skam, nesa, fängelse. .. det var omöjligt att underkasta sig dylikt, lika omöjligt som att lefva utan blod i ådrorna.

Men hvad skulle han då taga sig till — — han tyckte sig se allt klarare, huru det blott fans en enda utväg - - några sekunder af kval kanske — — men sedan skulle allt, allt vara förbi.

Det var besynnerligt att denna tanke ej alls förskräckte honom - - det föreföll honom ju nästan som en njutning, en triumf öfver motgångarna att tänka den — — och dock hade han, som alla andra, älskat lifvet så högt, icke lifvets allvar och dess arbete, men dess fröjder, dess njutningar och dess förgylda laster - - hur förfärligt hade han icke många gånger tänkt sig att det skulle vara att dö - - att lämna alltsammans af detta glittrande, sjudande, onyttiga men tjusande - -

Kan värkligen en människa genom en enda händelse, som inträffar, om den också är aldrig så fruktansvärd,under några korta ögonblick förlora all lifslust, all kärlek till lifvet och dess solsken - - ?

För baron Vahlenstjerna kom tanken gå själfmord icke blott som en befrielse från hans lifs förfärligaste situation, den kom också åkande i fyrspann med ståtlig mundering, om vi så få uttrycka oss - - den tilltalade hans fåfänga, hans bördsstolthet. Han tyckte att det skulle bli en »ärofull» afslutning på ett intensivt lefvadt lif, om han ägde mod att sätta en revolverkula i pannan.

Därinne i hans skrifbord hade han en revolver liggande, en präktig, grofpipig revolver. Han hade köpt den en gång för många år sedan, då han sysselsatt sig med målskjutning. Nu hade den legat där länge, utan att han ens tänkt på den. Den var laddad, han visste det - -

Han gick i sitt skrifrum och lade fram den. Då han tog uti den, kände han en frossbrytning, men efter en kort stund kunde han betrakta den alldeles som man betraktar en gammal kär vän.

Han började emellertid känna ett oemotståndligt behof efter någonting stimulerande, någonting lifvande.

Sedan han kastat ett papper öfver revolvern tryckte han på ringledningen, som ledde till betjentens rum. Denne infann sig en half minut därefter.

»John», sade baronen med en uppsluppenhet, som klingade som en dödsdömdes skämt strax innan han bestiger schavotten, »skaffa mig några flaskor vin. Ser du, jag vet egentligen icke hvilken sort, jag vill ha, och därför får du taga en flaska af alla sorterna.»

Betjenten betraktade sin herre och husbonde med nyfikna blickar. Han märkte allt för väl att inte allt var, som det skulle vara. Baronens ansikte var gulblekt och hans blick hade en onaturlig glans.

Medan betjenten var borta satt baronen och fingrade på revolvern. Han hann emellertid att väl dölja den innan John återkom. Denne hade händerna fulla af flaskor.

»Sätt dem därinne på ett bord», sade baronen och nickade åt den stora salongen. Det föll honom in att han

ville fira sin lilla solo-orgie, utan tvifvel den sista af det slaget, i ett stort rum där han hade sitt praktfullaste möblemang - - ett möblemang, som icke längre var hans, utan hvilket han måst ge i pant för en skuld. Men nu ett ögonblick var det åtminstone hans och han ville sitta därinne.

När betjenten fullgjort befallningen, kastade baronen fram helt apropå:

»Har det icke varit någon och sökt mig?»

»Nehej, - - väntar baron någon?»

»Ja, möjligen - -»

Han såg på John och försökte le, men det låg någonting så hemskt däri att betjenten ryste, utan att veta hvarför.

»Kommer det någon och frågar efter mig, så säg, att jag inte är hemma.»

»Jaha - -»

»Låt mig nu vara ensam en stund - - >

Betjenten gick med dröjande steg. Sådan hade han aldrig sett sin husbonde förr. Hvad betydde det egentligen?

Så fort baronen blifvit ensam började han tömma de uppkorkade vinbutäljerna. Han följde ett lika plötsligt som raffineradt infall, då han lade revolvern bredvid flaskorna, så att hans ögon hvarje ögonblick kunde falla på den - vinflaskor, den stormande lifsglädjens representanter - - revolvern, en representant för den svarta döden.

Sedan gick han och låste hvarje dörr, som ledde till rummet, där han befann sig, samt lät nycklarna sitta i.

När han företagit dessa dramatiska säkerhetsåtgärder, slog han sig ned i den bekväma länstolen invid bordet och började dricka ut det ena glaset efter det andra. Han visste egentligen inte hvarför han drack, det skedde rent mekaniskt. Det var åtminstone ett ögonblicks lindring från kvalen, så länge han kände de alkoholstarka dryckerna rinna ned för strupen.Han tömde det ena glaset efter det andra. Tankarna började allt mer att stå stilla. Han försjönk i ett slags dåsande omedvetenhetstillstånd. Hvad som skulle ske, hvad slut som den situation, i hvilken han nu befann sig, skulle taga, det reflekterade han ej det minsta öfver. Han visste egentligen ingenting annat än att han drack starka, präktiga viner, som gaf en behaglig domning åt hjärnan och värmde det blod, som nyss börjat kallna under intrycket af en förfärlig fruktans dystra reflektioner.

Då och då föll blicken på revolvern. Han tog helt nonchalant den i hand, spände hanen och lät den försiktigt falla ned igen. Det såg ut som om han velat träna sig, vänja sig vid en intim beröring, för att han sedan ej skulle tveka, när det gälde på allvar — -

Närmare en timma förflöt på detta sätt - - han skulle just föra ett stort glas champanj till läpparna, då tamburklockan ringde — —

Baronen kastade hufvudet bakåt med en rörelse, som uttryckte både undran och trotsig beslutsamhet, händerna började att skälfva, så att han måste sätta ifrån sig glaset, och ansiktets blekhet stegrades till en nyans i askgrått.

Hvem var det? Han lyssnade med öronen så spända, att han kunnat uppfånga en knappnåls fallande mot golfmattan. Han kände, hur hjärtat dunkade i bröstkorgen.

Han hörde genom dörrarna då och då några enstaka, aflägsna ljud af ett samtal. Det var betjenten, som resonnerade med den eller de besökande. Hvilka kunde det vara?

Han hörde en dörr, som från tamburen ledde till rummet intill det, i hvilket han befann sig, öppnas - - och nu hörde han orden, som uttalades, fullständigt tydligt.

»Vi gå icke förrän vi genomsökt våningen fullständigt — — det är både vår plikt och vår rättighet», hörde han en alldeles främmande röst säga.

Det var alltså den fruktade - - polisen - - det kunde ej vara någon annan. Kulan hade träffat tinningen. (Sid. 192).»Herr baron gick nyss ut, det går ju an att komma tillbaka i morgon», hörde han betjenten säga.

Han tyckte det var dumt sagt - - komma igen i morgon - - det kunde han väl begripa, att de inte gingo förrän de snokat igenom hvarje vrå - - han väntade hvilket ögonblick som hälst, att de skulle taga i dörren och finna den låst, med en nyckel sittande innanför.

Högra handens fingrar lågo lätt på revolverkolfven. Venstra handen hade han utan att tänka därpå knutit omkring en champanjeflaska. I denna ställning inväntande han ett ryck på dörren.

En kraftig hand lades på dörrhandtaget — — den vred om låset och drog i dörren - - den var låst - -

»För fan!» sade samma röst, som han hört förut.

»Hvarför är dörren låst?» frågade den vidare i barsk ton.

Han hörde betjenten mumla någonting.

»Öppna dörren!»

Befallningen uttalades med en stämma, som fordrade att ögonblickligen blifva åtlydd.

»Jag har ingen nyckel, den sitter ju i innanför», svarade betjenten tydligt, men med ett skrämdt och undergifvet tonfall.

»Då spränga vi dörren», fortsatte polisrösten.

Baronen knäppte upp hanen - - ett svagt ljud af knäppningen trängde ut i andra rummet - - de tre männen, som stodo där, betjenten och de båda detektiverna, sågo på hvarandra - - de båda sistnämda tycktes fundera ett ögonblick, liksom om de voro tveksamma, om de skulle sätta hotelsen i verket - - de förstodo att det tilldrog sig någonting därinnanför, som kunde sluta med en ödesdiger katastrof - - men de hade ingenting annat att välja på — —

De hade fått befallning att häkta honom, som naturligtvis fans där inne, och ville han inte ge sig nu, så skulle han heller icke göra det senare — — de måste fullfölja sitt beslut.Baronen hörde, huru en hand grep ånyo ett kraftigt tag i låshandtaget och huru ett par axlar trycktes mot de eleganta dubbeldörrarna - -

Han höjde revolvern — —

Han såg förfärlig ut, ansiktet var hvitt som kritat ögonen stodo vidöppna och blickade ut i rummet med ett förfärande uttryck, hans kropp vred sig i stolen som en mask, när man trampar på den - -

Han skulle aldrig öfverlämna sig lefvande i polisernas händer, det var den orubbliga idé, som outplånligt bränt sig in i hjärnan - - icke en sekund ägde han en känsla af något annat - -

Och i själfva det ögonblicket, då han förstod att det gälde, upplystes hans ansikte af en liten glimt af tillfredsställelse - - det var liksom ett återsken af den nyss tänkta tanken, att han gjorde någonting modigt och ärofullt - - det spred ett visst skimmer öfver dragen och förmildrade dess vansinnigt förtviflade uttryck — —

Högra pekfingret hvilade på hanen - - med venstra handen hade han instinktmessigt gripit om revolverpipan, som var lyftad i jämnhöjd med tinningen - - han kunde icke hålla revolvern uppe med en hand — — allt hade skett på några sekunder - -

Dörren sviktade för det kraftiga trycket af polismännens skuldror - - ett ögonblick till och den har gifvit vika - - i samma stund det skedde, small ett skott - -

De inrusande sågo hur baron Vahlenstjernas kropp genomskakades af en ryckning, hvarefter armarna foro ned och blefvo slappt hängande längs stolens sidor — — från ett gapande hål på tinningen rann blod - - revolvern hade varit af grof kaliber - - kulan hade träffat tinningen och döden inträdt ögonblickligen -- -

Lefvande kom baronen ej i polisens händer - -han hade »räddat» sitt »namn» — — på bordet framför honom stodo vinbutäljerna- - ett par af dem voro tömda - - utan dem vet ingen, hur det hade gått.

Ty alkoholen är den makt, som kan i mänskobröst för några ögonblick skapa det falska mod, som gör den böjlige stark och den fege dödsföraktande.

*

ADERTONDE KAPITLET.

I natt var det spelklubb som vanligt hos Ninni Stern. Det var omkring ett tiotal spelare, som samlats, bland dem Brun. Spelet blef lika lifligt, som det nu för tiden brukade, och värdinnan var fortfarande lika älskvärd och strålande.

Hon hade nu, efter några aftnars triumfer på varietéscenen, lyckats, åtminstone för stunden, fullständigt förjaga de pinsamma intryck, som baronens ord hade gjort på henne. Hon hade advocerat det dithän, att baronen själf funnit på oförskämdheten för att retas med henne. Det där ryktet fans icke - - hvem skulle våga sätta i gång något dylikt utan ett enda faktiskt skäl - - icke skulle någon vara så dum och inbilla sig, att hon behöfde skaffa sig extra inkomster - - nog torde man inse att hon var tillräckligt framstående för att åtnjuta en lön, på hvilken hon kunde existera - -

Hon hade undrat mycket på, huruvida baronen skulle infinna sig vidare. Hon var nästan öfvertygad om att han skulle göra det, han var sannerligen inte blyg utaf sig. Nå, inte skulle hon vara nog taktlös att precis visabort honom i de andra gästernas närvaro, men hon skulle dock uppföra sig mot honom så, att han tydligt insåg, hur litet han betydde för henne hädanefter. Och gjorde han min af att vilja stanna efter de öfriga, så skulle han vid gud få lära att känna, hvem han stungit hade — —

För hvarje ringning tänkte hon; det är han! Hon hade aldrig sysselsatt sina tankar med honom så mycket som i afton, men inte skedde det på grund af någon välvillig stämning.

»Kommer inte baronen hit i afton heller?» frågade Brun henne sakta vid ett tillfälle.

»Vet inte — — jag antager det», svarade hon kort

Brun såg förvånad på henne. Hade hon brutit med honom? Hvem skulle bli hans efterträdare? Det var då omöjligt att gissa på någon bestämd, ty hon var lika förtjusande mot alla.

Vid tu-tiden kom en herre vid namn Billberg. Han var prokurist i en större exportfirma och hade alltid särdeles godt om pängar. Vahlenstjerna hade på sista tiden varit åtskilligt intim med honom och, efter hvad det påstods, pungslagit honom ganska betydligt.

Han hade knappt hunnit innanför dörren till spelsalen för än han, efter att ha sett sig omkring, gaf till ett högt utrop:

»Det måtte vara sannt!»

Ninni bleknade - - hvilket, hvilket? Gälde det henne. Hon skyndade fram mot den kommande.

De spelande höllo upp ett ögonblick och riktade samstämmigt sina blickar mot prokuristen...

»Säg ut, för fan, hvad du menar!» ropade Brun.

»Har inte baron Vahlenstjerna varit här i afton?»

»Nej ...»

Det var Ninni, som svarade. Det gick en kall rysning längs ryggen på henne. Hvad var det man berättade? Hade han gjort sig något illa?

»Det var någon, som påstod, att han skjutit sig - -»

Det blef några ögonblicks tystnad - - ungefär ensådan där tystnad, om hvilken man säger »att det går en ängel genom rummet» - - och det gjorde så -- men det var dödens ängel, som gick genom spelrummet i varietésångerskan våning- -

Brun reste sig.

»Det kan inte vara sant», sade han.

Spelet upphörde af sig själft. En plågsam, obehaglig förstämning började allt mer lägga sig öfver sällskapet, alldeles som om en isig höstdimma trängt in genom dörren ifrån det jäktande, växlande storstadslifvet därutanför.

»Vi kunna ju telefonera till polisen och höra efter», inföll en af gästerna.

»Ja, gör det!» uppmanade Ninni ifrigt.

Det kvinligt veka var ej fullständigt dödadt under rofdjursnaturen. Hennes ansikte bar den yttersta färg af blekhet och man hörde på röstens darrning hvilken sinnesrörelse som brusade innanför.

Det var emellertid ej utan, att baronens själfmord, oafsedt den kvinliga blödigheten, började att slå an på henne åtskilligt. Hon tyckte det var riktigt duktigt gjort af honom, det här. Sannerligen hon hade trott honom äga ett dylikt mod — —

Hvad han skjutit sig för - - eller för hvem..? Det låg ju så nära till hands att antaga, att han g]ort det för hennes skull ... åh, hvilken oerhörd tillfredställelse att tänka sig, att en man skjutit sig för hennes skull ... det var en känsla, som hon inte känt förut ... men den värkade som en stark morfininsprutning ... det bringade en raffinerad njutning, detta medvetande ... hon växte några tum i sina egna ögon ... hon kastade instinktivt en blick i spegeln ... hon hade själf aldrig tyckt, att hon var så vacker som i detta ögonblick.

Och att tänka sig att det just var baronen, som skulle bli denne ... kanske inte den ende, men åtminstone den förste ... det var nog många, som skrutit åtskilligt i den vägen ... som orerat vidt och bredt om sina själfmordsplaner inför henne, när de icke fingo sina önskningaruppfylda ... men det hade sedan visat sig, att alltsammans bara var tomt sladder ...

Hon hade vid åtskilliga tillfällen så godt som önskat, att någon skulle göra sig något illa för hennes skull... åtminstone ett försök till själfmord...

Hon brann af nyfikenhet att få veta några detaljer om denna intressanta händelse.

Hade han efterlämnat några bref, i hvilka hon var nämd? Hur hade det gått till? Hvar hade det skett?

Genom telefoneringen till polisen fick man bekräftelse på ryktet.

»Det är sant ... han har skjutit sig i eftermiddag», kom den, som telefonerat, in och rapporterade med dof stämma.

Allas ögon riktades mot Olga. Det var hennes älskare, som dödat sig - hon borde väl känna orsaken, hvarför han fattat det olycksdigra beslutet; hon borde kunna ge den besked, som allas nyfikenhet åstundade.

Man var äfven ytterst intresserad af att se, hur hon skulle upptaga ryktets bekräftelse.

»Hvad var det där för sätt!» sade hon med en lätt axelryckning och med minen af ett öfver en liten motgång förargadt barn.»

Hennes första sinnesrörelse hade redan fullständigt gett vika, hon försökte dölja den ofrivilliga glädje, hon kände och hvilken hon för skam skull icke kunde låta bryta ut, genom att uppträda förargad öfver baronens handlingssätt. Man såg dock allt för tydligt, att underrättelsen hvarken bringade henne smärta eller saknad. Och inte blef sällskapet värst förvånadt däröfver, det var ju allmänt bekant, att hon gett sig i armarna på baronen blott för att öka sina inkomster - och att hon också på ett grundligt sätt hjälpt till att ruinera honom.

»Hvad f-n kunde orsaken ha varit?» inföll Brun, som just icke generade sig för ömtåliga ämnen.

Naturligtvis för att jag gett honom afsked, tänkte

Ninni ögonblickligen svara, men hon häjdade sig, innan orden voro uttalade.

»Ja, jag vet inte!» sade hon helt ointresseradt.

»Dom påstår, att han haft alldeles förbaskadt dåliga affärer på sista tiden», replikerade en af gästerna.

»Den som berättade saken för mig påstod sig ha hört att han skulle ha förfalskat en större växel ... och att det, just i dag blifvit upptäckt» ... framkastade prokuristen.

»Åh fan!» utropade Brun med en sidoblick på Ninni. »Var det en så prosaisk anledning ... stackars karl.»

Ninni förstod Bruns satir, hvilken han aldrig brydde sig om att hålla tillbaka.

Denna utsago, äfven om den icke kunde tillmätas någon bestämd giltighet, kom dock som en skopa kallt vatten öfver henne. Var det för en växels skull, han skjutit sig ...! De där pänningebekymmerna, som han våndat sig för vid sitt sista besök, hade alltså varit värkliga... hans prat om polisen måtte äfven ha haft någon grund ... men hon hade svårt att slita sig från tanken, att haft dock lålit fruktan för, att för alltid blifva bortvisad från henne, ingå som det starkaste motivet... och så till råga på allt kom den där spyflugan Brun och hånade den skjutne för att indirekt komma åt henne ...

»Anledningen lär egentligen ingen annan känna än han själf», sade hon med närvös otålighet.

»Naturligtvis inte», skyndade Brun sig att tillägga.

Han var i allmänhet så ängsligt rädd för att någon fnurra på tråden skulle uppstå mellan Ninni och honom.

Efter att en stund diskuterat den sensationella händelsen återgick man visserligen till spelet - hasardspelarens ifver kan ju ingenting på jorden återhålla - men någon liflighet blef det icke, och man slutade ovanligt tidigt.

Baronen hade ju ändock varit den förnämste stamkunden i spelhålan och någon liten hänsyn fick man väl taga till hans olyckliga öde.Brun, hvars närvösa fantasi genom den oafbrutna spelkampens spänning var ytterst upphetsad, hade oaktadt sin medfödda kallblodighet ej med lugn kunnat mottaga underrättelsen om baronens själfmord. Ninni, som gaf akt på honom, såg att han var ovanligt blek hela aftonen.

Skådespelarn kunde ej köra bort tanken, att det ändock var han, som vid spelbordet intagit största delen af de summor, som baronen förlorat. Själfmördarens skugga förföljde honom på ett ytterst obehagligt sätt. Han tyckte sig liksom i en vision se den olycklige mannen med hålet efter en kula i tinningen sitta på en stol vid bordet och med feberglänsande ögon söka infånga pänningehögarna ...

Det var Brun, som otåligt yrkade på att spelet skulle sluta tidigare än vanligt ... han måste i sällskap med några vackra kvinnor försöka att drifva bort sina obehagliga fantasier.

»Är du ledsen?» frågade han Ninni ironiskt, när han tog afsked. Cynismen måste ändå sticka fram ibland.

Ninni vände honom ryggen utan att svara. Hoppet om att det förnämligast var för hennes skull, som baronen tagit lifvet af sig, ingaf henne ännu en smula högtidliga känslor, hvilka gjorde henne indisponerad för skämt.

Hon gick in i sängkammaren och slängde dörren igen efter sig, innan hon ens brytt sig om att taga godnatt af alla spelgästerna.

Hon ref af sig kläderna i en förfärlig brådska - - hon kände ett behof af att krypa ned under täcket och gömma sig - -

Den plötsliga underrättelsen om baronens själfmord började nu, sedan hon blifvit ensam, att värka i högsta grad obehagligt. Det upprörde hennes fantasi till det yttersta och letade fram hvarenda vek känsla, som ännu hvilade på botten af hennes befläckade själ — —

Hon knep ihop ögonlocken - - hon tyckte att honsåg blodfläckar öfverallt - - hvar hade han skjutit sig på kroppen - - i tinningen eller i bröstet - - ?

Och det dök upp med oemotståndlig makt några händelser från hennes förflutna lif — — blodfläcken på mattan i den våning, som grefve Reiers inredt åt henne - - Julius Wilmers blod - - öfverallt på den mörka sängkammarmattan tyckte hon, att det var blodstänk — —

Men starkast af allt trängde sig dock på henne minnet af fadren - - det var länge, mycket länge sedan hon egnat honom en tanke - - men så tydligt hon såg honom i kväll - - där han legat utsträckt på golfvet nedanför sitt skrifbord - - och hon hade sett blodet rinna från tinningen, och hon hade kastat sig öfver den liflösa kroppen — — det var som det hade skett igår, hur tydligt hon såg hvarje liten detalj — —

Hon började att frysa — — nattlampan brann ännu och svepte rummet i en blek halfdager - - öfverallt mellan möblerna såg hon figurer röra sig så fort hon slog upp ögonen - - det var som om hon varit drucken, och dock hade hon tillsammantaget icke druckit ur ett helt glas champanj på hela kvällen - -

Det var förfärligt att ligga ensam, och i den stora, breda sängen - - hon måste skaffa sig något sällskap - -

Om hon skulle ropa på tjänstflickan - - om hon skulle bedja henne komma och lägga sig bredvid på det stora tomrummet i sängen - - hon skulle knappt gå in därpå — — den dygdiga flickan - hon var väl dygdig, hennes utsväfvande matmor hade då åtminstone aldrig märkt något annat? - skulle säkert draga sig för att ligga där - -

Att ligga bredvid ett fruntimmer - - det var då ett oskyldigt påhitt - - Ninni drog på munnen midt i sin bedröfvelse - - ja, det var visst det enda sättet att få något sällskap - - och ensam kunde hon icke ligga längre, det var omöjligt — —

Hon måste åtminstone ha ljus!Hon ringde på klockan till köket.

Jenny kom inspringande barfota och i lintyget, endast med en underkjol kastad öfver benen. Hon trodde att fröken blifvit häftigt sjuk, eftersom hon ringde så hårdt. Hennes uppsyn förrådde den största oro.

Det var en befrielse för Ninni när tjänsteflickan trädde inom dörren, så att hon åtminstone fick se ett mänskligt ansikte. Det var riktigt njutningsrikt att våga slå opp ögonen ordentligt.

»Tänd ett par lampor och bär in dem hit!» befalde Ninni.

»Så här dags...?» tog sig tjänsteflickan friheten att infalla.

»Gör som jag säger!» afbröt Ninni argt.

Snart strålade sängkammaren i stark belysning.

Utan att ens fråga, om hon skulle uträtta någonting mer, gick Jenny ut i köket igen och försvann.

Och lika godt kunde det vara, tyckte Ninni. Hon ville ej ha henne till sällskap. Hon hade fått riktigt afsmak för henne, när hon sett henne gå i sin skrynkliga underkjol, sitt rufsiga hår och med sin sömniga min ...

Men något sällskap måste hon ha - - nu när det blifvit ljust och gladt, såg hon icke längre några skuggfigurer smyga sig bland möblerna - - men hvarje behof af att sofva hade fullständigt flytt sin kos, liksom hvarje spår af trötthet - - hon måste ha någon att tala med - - hälst ville hon höra en manlig stämma - - det var länge sedan, hon känt sig så disponerad för att vara glad, att skämta och skratta och smekas — — värkligt disponerad, utan ansträngning och utan några biafsikter - -

Och så, att vid ett sådant sällsynt tillfälle stå utan det sällskap, hon så gärna önskade - - hon måste då riktigt grundligt gapskratta — — hon, en f. d. prostituerad, en berömd varietédam, en kurtisan af första ordningen, hvars gunst alla möjliga rika och eleganta snobbar slogos om, en ung vacker flicka med de friaste grundsatser i sedlighetsfrågan - - en sådan behöfva ansträngasig för att uppfinna något sätt att skaffa en s. k. karl - - - det är då för lustiga situationer, man kan komma i understundom - -

Ninni måste skratta - - hon skrattade så att hela den fina lilla kroppen skakade - - och detta skratt, det kom då som en den behagligaste reaktion på de dystra grubblerierna.

Ja - - här kunde hon då inte bli liggande ensam -- -

Om hon skulle våga sig ned på gatan - - ? Östermalms gator äro nu inte några allmänna stråkvägar och stå därför ganska folktomma om nätterna. Men alltid skulle hon träffa på någon - - en löjtnant eller en kontorist - - kanske bara en snyggt klädd arbetare - - nåja, det gjorde detsamma - - hon ville ju egentligen bara prata och skämta en smula, promenera några gator i hans sällskap och sedan gå hem och lägga sig igen. Hon skulle nog somna betydligt lättare, när hon fått motionera sig litet i den kyliga nattluften.

Hon sprang upp ur sängen och började att kasta på sig kläderna - - de voro visserligen litet för eleganta att vandra på gatorna med om nätterna, men det kunde ingen hjälpa.

Om hon skulle bli igenkänd - - ? Antagligen. Hela Stockholm kände väl Ninni Stern.

Om hon skulle bli utsatt för några obehagligheter — —?

Om någon poliskonstapel skulle infånga henne - - eller hon skulle bli utsatt för närgångheter af någon drucken - - ? Nåja, Ninni Stern hade väl nog lefnadsvett och nog skinn på näsan att kunna slå sig igenom äfven den krångligaste situation.

Hon klädde sig visserligen mycket hastigt, men nedlade ändock en viss omsorg på sin toalett - - hon brände luggen, tuschade ögonbrynen och pudrade sig en smula.

Hon brydde sig icke om att säga ett ord åt tjänsteflickan. Hon smög sig ut genom dörrarna tyst ochförsiktigt som en tjuf. Hon släckte ingen af lamporna - - det visste ingen, om hon inte kunde ha sällskap med sig - - det berodde på omständigheterna — — och då kunde det vara roligt att imponera - -

Snart stod hon på trottoaren. Det fans icke snö på gatorna, men senvinterns höstliknande mörker låg öfver dem.

Klockan kunde vara omkring tre på morgonen. I gathörnen brann en ensam lykta med sitt gula sken. Gatan tedde sig ödslig och folktom, men hon såg några skuggor skymta och hörde steg från olika håll.

Hon stod ännu kvar utanför huset, där hon bodde. Hon kunde icke draga sig till minnes, att hon någonsin förut befunnit sig ensam på en gata vid denna tid på dygnet. På senare tiden hade hon åkt i droska och under den period, då hon var allmän, hade hon aldrig behöft gå ut om nätterna för att skaffa sig förtjänst. Hon hade varit tillräckligt vacker för att kunderna skulle komma ändå.

Hon stod i val och kval, åt hvilket håll hon skulle gå. Hon ville gå ditåt, där hon kunde träffa på folk.

Med långsamma steg började hon att spatsera framåt. Utan att ha mött en enda lefvande själ, befann hon sig efter en tio minuters promenad på Karlavägens trottoar, där hon blef stående i ett hörn, nyfiket späjande åt alla håll.

Så hörde hon plötsligt ljudet af steg alldeles bakom sig. Hon kände riktig hjärtklappning. Hvem kunde det vara? Hon vände sig häftigt om.

Det var en arbetsklädd person. Kanten af en blå blus stack upp kring halsen ofvanför den grofva vinteröfverrockens slitna sammetskrage. På hufvudet hade han en låg svart hatt, hvars utseende tydligt tillkännagaf att den tillhörde värkstads- eller fabriksdräkten.

Ninni uppfattade naturligtvis genast mannens egenskap af kroppsarbetare. I första ögonblicket ämnade hon utan betänkande gå åt sidan och vända, honom ryggenmen den hastiga blick, som hon egnade honom, föll äfven på hans ansikte...

Det var en riktigt vacker gosse. Han kunde vara omkring tjugotvå år. Han hade små mörkbruna, välformade mustacher, ett lockigt hår, som stod långt utanför hatten, och intelligenta mörkblå ögon. Han var en nordisk typ med käcka, regelbundna drag.

Hans utseende, som hon tydligt observerade i halfdunklet, slog an på Ninni så starkt, att hon helt och hållet glömde det motbjudande, som den blåa blusen och de fläckiga kläderna naturligtvis måste ingifva den eleganta, parfymerade och i lyxlefnad bortskämda varietésångerskan.

Hon stod alldeles stilla, midt framför honom, och riktade under ett småleende blicken från sina stora, vackra ögon rakt på hans ansikte.

Den unge arbetaren blef synbarligen helt förvirrad. Han hade sett hennes figur afteckna sig på afstånd och gått emot henne i tanke att hon var en vanlig »så'n där».

Men den skepnad, i hvilken hon framstod för honom, gjorde på honom samma intryck som om hon sett en fédrottning uppstiga ur marken uti nattdunklet. Hennes smärta, fina kropp var höljd i en dräkt, som skarpt vittnade om en dyrbar, gedigen elegans och en raffineradt utbildad smak. Och under den nobla, präktiga skinnhatten fans ett ansikte, som med sin hvita hud och sin formsköna drag tycktes honom vara det härligaste, det skönaste, han någonsin skådat - -

Och så dessa beundransvärda ögon, hvilkas på samma gång skälmska som heta blickar svepte honom i en bengalisk eldsky ... Den unge mannen blef förvirrad, bländad ... Han stod som fastnaglad vid marken, blodet steg i varma vågor mot hufvudet och han såg med en dyrkansfull, ödmjuk blick på detta lilla söta ansikte, hvilkets ögon magnetiserade hela hans själ ...

Ninni märkte tydligt, hvilket oerhördt starkt intryck,hon gjorde på honom. Hon såg hur han andligen knäföll inför henne, tillbedjande henne som katoliken tillbeder madonnan, och hon fick därutaf ännu större intresse för honom. Denna naiva, oskrymtade beundran från en kroppsarbetets son tilltalade henne ofantligt. Han hade naturligtvis haft sina små kärleksäfventyr med kvinnor ur sin klass, men han liknade icke de fjärilsfladdrande kurtisörer ur rikedomens och bildningens värld, som hon hitintills skänkt sin gunst. Han skulle säkert hvarken äga deras smidiga sätt eller korrekta ton, liksom ej heller deras blasserade smak, men i stället uppträda med något öppet, något otympligt och en smula grofhugget, som hon tyckte i detta ögonblick skulle vara henne ofantligt angenämt. Hon kände sig åtskilligt trött på alla dessa belefvade och gentila »gentlemän», bland hvilka hon hitintills umgåtts, och det skulle värka som en frisk luftström in i ett kvaft rum, om hon fick upplefva ett litet kärleksäfventyr med en man af ett annat slag. Naturligtvis ett mycket kort äfventyr ...

Härtill kom, att den unge mannen såg ovanligt bra och treflig ut samt att hon just nu behöfde någonting värkligt nytt att tänka på för att förjaga det obehagliga intrycket af baronens själfmord ...

Hvarför skulle hon inte gripa tillfället i flykten? På ett sätt, som sannerligen icke saknade en viss prägel af romantik, hade hon sammanträffat med denne blusklädde unge man, och det skulle varit idiotiskt att icke försöka på, hvad nöje hon kunde hafva af en dylik bekantskap.

»Hvart skall Ni gå?» frågade hon.

Det var den mest profana fråga, hon kunde ta fram för att åtminstone få ett samtal i gång. Åh, hvad hon var nyfiken att få höra, hurudan röst han hade och hur han skulle svara henne - -

Den unge mannen hörde hennes fråga. Och makten af hennes stämma stegrade den trolldom, hon utöfvade på honom.Hvad han tyckte, att hennes, fina, musikaliska röst smekte hans öra - - Hvem var hon, denna underliga ljufva kvinna, som mött honom midt på gatan å en tid på dygnet, då endast slarfklädda gatnymfer af fjärde eller femte klass bruka stryka längs väggarna och tillropa karlarna fula ord med skrofliga röster.

Men att hon tilltalade honom först! Det väckte hans förvåning, och en misstanke på något, som han ej trott förut.

Hjärtat stod honom i halsgropen, då han skulle svara, så upprörd var han af varma känslor och sinnlig berusning.

»Jag skall gå hem - - och Ni?»

Hans röst var inte ful. Det låg någonting medfödt intelligent uti den. Och den ägde en viss djärf säkerhet, trots hans sinnesstämning.

Från Ninnis, den förfinade kurtisanen, synpunkt ägde hans röst en nyans af råhet, medtagen från fabriken eller värkstadens atmosfär, men det var ju någonting dylikt hon önskade - - hon hade visst inte väntat att han skulle vara någon förklädd prins.

Som svar på den fråga, han inlagt i sista delen af sitt svar, kunde hon icke återhålla ett hjärtligt skratt.

»Jag? — —»

Hur skulle hon fortsätta?

»Jag skall också gå och hem lägga mig», tillade hon hastigt.

Därpå följde ett nytt klingande skratt. Hon tyckte att deras frågor och svar voro så utomordentligt enfaldiga.

Den unge mannen hade icke blifvit så litet förlägen vid hennes upprepade skrattutbrott. Hvad skrattade hon åt egentligen? Såg han dum ut? Jaså, hon gjorde, den eleganta »flickan» - ty det var naturligtvis en sådan! -- narr af honom, den simple arbetaren. Nå, då skulle han visa att han icke var någon tafatt bonddräng! Och dettabeslut ryckte honom till en stor del ur den förtrollning, åt hvilken han först hemfallit.

»Nå, då går jag med er — —», sade han brutalt framfusigt och bjöd till att lägga armen om lifvet på henne - - sin fläckiga öfverrocksärm kring hennes eleganta, mörkröda, pälsbrämade supékappa - -

Olga stod stilla.

Hon hade ingen lust att draga sig undan. Hon kände en lätt tryckning om lifvet af hans arm. Om han skulle försöka att ge henne en kyss också, midt på gatan? Hon väntade sig just någonting dylikt — — Med en instinktiv viljerörelse riktade hon ögonen mot hans mustascher - - de voro riktigt snygga.

»Gör Ni det — —? Hvem har gett er lof därtill?» frågade hon helt skämtsamt.

Den unge blusmannen blef åter helt förbryllad. Han hade väntat, att den eleganta damen skulle göra ett energiskt motstånd, när han gick henne så nära inpå lifvet, att hon såg hans klädsel — — men i stället visade hon honom en allt längre och längre gående förtrolighet.

»Ni ...?» svarade han henne och mötte djärft den frågande blick, hon gaf honom.

»Hur mycket betalar Ni?» frågade hon med en allvarligt spelad min.

Hon ville drifva litet med honom. Men han fann sig bättre än hon väntat.

»Vill Ni ha betalning då?» svarade han, »jag tror det knappt.»

»Hur så? Har Ni träffat några andra damer ute så här dags?»

»Nå, det kan väl hända! Det finns, min själ — —?»

»Hvad vill Ni säga?» afbröt hon honom spetsigt.

»Ja, ingenting», återtog han, en smula rodnande. Han förstod, att han uttryckt sig dumt.

»Om Ni så vill, kan Ni få följa med mig hem och dricka ett glas vin, men några andra favörer lofvar jag inte.»»Ah, har man kommit så långt, så ...»

»Ni är då inte vidare tacksam!»

»Det är rasande, hvad Ni är söt!»

Det låg värkligen en oförstäld beundran i hans ord.

»Har Ni först märkt det nu, sedan jag lofvat bjuda på vin?»

»Ni tycks gärna vilja skoja med mig — —»

»Tycker Ni?>

»Ja, det ser så ut!»

»Något roligt skall man väl göra sig här i jämmerdalen!»

»Det har Ni tusan så rätt i», sade han muntert, »kom nu, så gå vi hem till er!»

»Har Ni mycket brådtom?» frågade hon ironiskt.

»Vid den här tiden bör man väl inte stå på gatorna - -»

»Hvad heter Ni?» frågade hon plötsligt, i det hon började gå tillbaka samma väg, hon nyss passerat. Han gick också med, hållande sig ett par steg från hennes sida.

»Hvarför vill Ni veta det?» gaf han till svar.

»Det roar mig - -»

»Säger Ni mig också, hvad Ni heter?»

»Jag? - - Jag heter Ninni Stern.»

Han vände sig åt henne och betraktade hela hennes gestalt med en forskande blick. Ninni Stern kände han nog till - - han hade till och med ett par söndagskvällar varit och hört henne sjunga - - besynnerligt att han inte känt igen henne - - man blir också så olika på varietétribunen mot i lifvet annars- - men var hon värkligen så vacker äfven utom scenen? - - Han borde väl kommit att tänka på henne.

»Mig har Ni väl hört talas om?» fortsatte Ninni med ett visst skälmskt tonfall, då han ingenting sade.

»Ja - - naturligtvis - -»

»Och Ni är väl inte rädd för mig - - »

»Rädd? - - Hur kan Ni tänka något dylikt - - »

I det samma mötte de en poliskonstapel, somspatserade på trottoaren, i långsam takt dragande benen efter sig. Konstapeln stannade och fixerade de båda personerna med en intensitet som om han funderade på att sluka dem lefvande.

Stockholms patrullerande poliskonstaplar ha i allmänhet en sällsynt förmåga att på ett närgånget sätt kunna fixera folk, som går förbi dem på gatan. Denna nyfikenhet var emellertid i detta ögonblick mera förklarlig och naturlig, ty för det första var det ju på en för promenader olämplig tid på dygnet och för det andra var det ju mycket egendomligt att se en så elegant dam och en arbetsklädd person spatsera tillsammans i förtroligt samtal.

»Om Ni varit ensam, hade poliskonstapeln nog lagt vantarna på er», sade Ninnis kavaljer.

»Tror Ni det?» svarade hon.

»Polisen tar ju flickorna så här sent» - -

Det var nära att Ninni blifvit ond och i den högsta uppbrusning vändt honom ryggen. Men så erinrade hon sig genast, att hon icke fick begära för mycken artighet utaf honom. Dels var han ju icke salongsbildad och dels såg det ju egendomligt ut, att hon kommit så där och rent ut utbjudit sitt sällskap.

»Men, hör Ni, jag är ingen 'flicka'» - - sade hon i gemytlig ton.

»Men Ni frågade ju, om jag betalar bra», fann han sig genast med.

Det var sannt. Han slog henne med hennes egna ord.

»Det skämtade jag», svarade hon trovärdigt.

Hon tänkte att han skulle visa glädje öfver det, men det syntes han ej göra.

»Såå - -», svarade han endast, utan någon öfverraskning.

De hade nu hunnit till hennes port. Hon sprang utan vidare upp för trappan och låste opp den tunga ekdörren. Hon var fast besluten att låta honom följa med. Han behagade henne genom sitt utseende och sitt sätt, och hon skulle nog fördraga hans arbetskläder.Han stod därnere på gatan och hon stod uppe på trappan vid porten.

»Går Ni med?» frågade hon.

»Naturligtvis - - såvida jag får», svarade han.

»Jag har ju sagt det hela tiden», inföll hon otåligt.

»Men nog kan Ni få bättre sällskap, om Ni vill», sade han, »jag tviflar på, att Ni menar allvar.»

En glimt af otålighet syntes i hennes ögon. Men hon öfvervann det.

»Bättre ... men inte trefligare ...»

Hon lutade sig framåt, sträckte handen fram emot honom och lät sina präktiga ögon spela, så att de tindrade i mörkret.

»Seså ... kom nu... och schåpa er inte», fortsatte hon.

I ett enda språng var han uppe på trappan bredvid henne ...

När de kommo in i salen, stodo spelborden ännu kvar, midt på golfvet utan någon ordning. Kortlapparna lågo på borden huller om buller. På ett bord bredvid med en tjock elegant duk stodo flera tömda vinbuteljer...

Ninnis gäst såg sig förvånad omkring.

»Här har varit ett litet spelparti i natt», sade varietésångerskan.

När hon öppnade dörren till sängkammaren slog det starka ljuset emot dem. Den unge arbetaren, som egentligen aldrig varit inne i så eleganta rum som dessa, ryggade bländad tillbaka.

På Ninni gjorde hans lika öfverraskade som intresserade uppträdande ett egendomligt djupt intryck. Hon firade en liten triumf, och icke så liten. Det var en af de mäst opåtänkta njutningar hon fick erfara uti att visa sin lyx och sin prakt för en folkets son, som kom från arbetarklassens enkla bostäder.

Han hade naturligtvis tagit af sig öfverrocken i tamburen. Tröjan därunder var betydligt snyggare, den var påtagligen en sådan, som ej varit med under arbetet.Hans skor, som trampade på de eleganta mattorna, voro dock stora och grofva.

Hurudana underkläder har han och är hans kropp snygg - -? Det var en tanke, som oupphörligt förföljde Ninni. Så fort hon kunde, utan att han allt för mycket märkte det, fäste hon blicken skarpt på hans hals och händer - - de voro värkligen rena - - och händerna öfverraskande hvita, om också litet grofhudade.

»Stig på!» ropade hon, när hon såg, att han drog sig att gå in i sängkammaren.

Han gick dit in. Han såg den stora sängen och den stora spegeln och de stora lamporna och de frivola taflorna och all den raffinerade lyxen och prakten, och hvarje atom i hans sinnen kom i våldsam revolution, och han visste ej hvad han gjorde.

Men han tyckte det var så kvaft därinne ... han drog ett djupt andetag, liksom han hade svårt för att andas och sökte efter frisk luft ...

»Suckade Ni?» frågade Ninni, som iakttog honom med stigande tillfredställelse.

Han vände blicken mot henne.

Hvad hon var skön i denna starka belysning och i denna praktfulla omgifning, till och med skönare än han funnit henne på gatan!

Med ett grepp, som nog blef något otympligt, men som ägde en roflysten vildhet kastade han sina armar om hennes hals och kysste henne upprepade gånger på ansiktet, hvart det träffade.

Hon lät honom hållas. Hon återgäldade ej hans lidelsefulla utbrott, hon lät armarna hänga slaka längs sidorna och återgäldade ej hans kyssar. Men hon tillät honom att göra med sig som han behagade och visade sig ej det minsta afvisande. Hennes triumf blef fullständig ... hon såg, huru hela hans själ upplöste sig i ett rökoffer till hennes ära ... han dyrkade henne som ett högre väsen ... det var så hon ville ha det.

— — —På förmiddagen knackade städerskan på dörren till sängkammaren, som hon brukade.

»Stig på!» ropade Olga, som vaknat för en stund sedan.

»Nej - -» hörde pigan en karlröst säga. Den lät som om dess innehafvare varit blyg.

Detta gjorde naturligtvis att Jenny steg på ännu raskare. Rösten kände hon inte igen. Den tillhörde icke någon af de mera bemärkte spelgästerna. Hon blef ytterst nyfiken.

Då hon kom innanför dörren såg hon ett karlansikte hastigt försvinna under täcket, som drogs upp af ett par händer, hvilka icke voro Ninnis. På en stol såg hon en del karlkläder ligga vårdslöst kastade och bland dem - skulle hon tro sina ögon? - en blå och fläckig arbetsblus.

»Jag har sällskap», sade Ninni skrattande, »skynda dig och sätt på kaffe!»

»Det är redan färdigt, fröken!»

»Nå det är bra, då kan du gå efter ett par koppar!»

— — —

Vid middagstiden gick han.

När han skildes vid Ninni, såg han tydligt, att hon helt och hållet förändrat sätt mot honom. När han fått på sig sina simpla kläder, såg han, att hon nästan kände förskräckelse för honom. Han hade också själf så svårt att finna sig, att han bara önskade komma därifrån.

Nattens mystiska stämning hade flytt sin kos, hon var den eleganta världsdamen och han den tafatte kroppsarbetaren, mellan hvilka ett stort svalg var befäst.

Hon följde honom till dörren och tog afsked afmätt och kallt, nästan med en smula förakt.

Han bugade sig så artigt han kunde och stammade några osammanhängande tacksamhetsord.

Hon bad honom icke komma tillbaka — — hon kände icke den minsta lust att vidare träffa honom - - när han gick, var han fullt medveten om, att det var både »Går ni med?» frågade han. (Sid. 210)första och sista gången han genom en outgrundlig slump stigit innanför den ryktbara Ninni Sterns tröskel.

»Skulle den där möjligen komma tillbaka någon gång och fråga efter mig, så säg att jag inte är hemma», sade Ninni åt tjänsteflickan, när hon blifvit ensam.

»Hur kan fröken taga emot dylikt folk!» svarade Jenny och gjorde en föraktlig grimas.

»Ja låt oss inte tala därom vidare, och kom ihåg, att det här stannar oss emellan», befalde Ninni strängt.

»Naturligtvis, fröken - -»

Ninni återsåg honom aldrig mera. Hon hade tillfredstält en nyck, det var alltihop. Han var både för fattig och för simpel för att hon vid nyktrare eftertanke skulle kunna skänka honom aldrig så litet af sin ynnest. Hans sätt och personlighet föreföllo henne sedan långt klumpigare och simplare än de gjort under de timmar, hon gifvit sig åt honom. Några dagar därefter hade hon redan glömt hans namn, fastän han upprepade gånger sagt det åt henne.

Det var någon i Ninni Sterns omgifning, som hade lagt märke till att en ung person ur arbetsklassen ibland om kvällarna och förnätterna strök förbi huset, där Ninni bodde. Han gick upprepade gånger fram och tillbaka och såg uppåt fönstren. Det var nästan ett smärtsamt uttryck, som legat öfver hans ansikte.

När det inrapporterats för Ninni, hade hon vårdslöst ryckt på axlarna och sagt:

»Jo, man har sina beundrare.»

Om Ninni kommit i håg hans ansikte, skulle hon också lagt märke till, att en person, som den ena kvällen efter den andra uppsökte ett bord långt framme vid estraden och oafbrutet stirrade henne i ansiktet, då hon uppträdde, var samme unge man, som hon en gång uppsnappat på gatan och hvilken tillbrakt ett halft dygn i hennes budouar - -Men den efterhängsne beundraren var död för henne — —

Som ett besök i en fédrottnings trollslott framstod för honom i minnets belysning de ögonblick då han varit »konung för en - natt».

*

NITTONDE KAPITLET.

Baronens död invärkade icke det minsta på Ninnis förhållanden, således ej heller på hasardspelen i hennes rum. Dessa fortsattes lika regelbundet och lika intensivt.

Till dess hon beslöt sig för att sätta någon annan i baronens ställe, fick hon betala sin hyra själf, det var alltsammans. Och det kunde hon godt stå ut med, ty hennes del i spelinkomsterna hade varit särdeles storartad på sista tiden.

Det luxiösa möblemang, som baronen bekostat åt henne, kunde ingen taga ifrån henne. Hon hade nog haft i friskt minne hur snöpligt hon blifvit bortkörd från grefvens våning och därför hade hon varit förståndig att tillförsäkra sig själf om den fullständiga eganderätten.

Hon hade i allt varit mycket beräknande under det sista året.

— — —

I natt är det »fullt hus» hos Ninni. Man hade flyttat två bord intill hvarandra och hvarje linie af bordskanterna är disponerad af ifriga spelare.I ena ändan har Brun sin plats. Han sitter där lugn och säker, med en segerherres själfmedvetna uttryck i ansiktet. Hans svarta ögon glänsa af iakttagelse och vinningslystnad. Hans bud äro bestämda och säkra och på hans händer, som så vant handtera de små hala kortlapparna, märkes icke den minsta darrning, antingen han drager åt sig en sedelhög - hvilket är det vanligaste - eller han skjuter ifrån sig en dylik.

Ninni är vid briljant humör i afton. Hennes konversation flyter lättare och behagligare än någonsin, hennes ögonkast värka som elektriska stötar, och hon för sig med en hållning som om hon vore en prinsessa i kretsen af sin uppvaktning. I afton är hon så nöjd och belåten, i afton hade spelet gått intensivare än vanligt och i afton hade det förstående meddelandet mellan henne och Brun gått ledigare och säkrare än någonsin.

Men är Brun lugn och ogenerad, så kan man icke säga detta om de öfriga spelarna. De ha nästan alla smittats af ett till vanvett gränsande spelraseri. Svettpärlorna glänsa på deras pannor, fingrarna skälfva af närvösa rörelser och ögonen suga sig fast vid kortens brokiga färger.

Prokuristen Billberg - han, som först kommit med underrättelsen om Vahlenstjernas själfmord - var också med i natt. Det var en medelålders man med ett mindre tilltalande utseende. Hans ansikte var slätrakadt samt groft och pussigt. Hans uppträdande ingaf ingen sympati. Han var beryktad för sin fåfänga och för sin grofkornighet. Hans svaghet att vilja umgås med »fint» folk hade kostat honom vackra slantar, och han hade haft många »vänner», hvilka i likhet med baronen ekonomiskt ockrat på den nedlåtande vänskap, de skänkte honom. Det låg någonting uppblåst öfver hela hans välfödda gestalt, och han hade till specialitet att söka göra sig kvick med tvetydiga anekdoter.

Han brukade alltid uppträda med en viss bornerad gemytlighet och detta äfven vid spelbordet. Om han än förlorade aldrig så mycket - och det gjorde han oftast medbesked - så låg dock alltid ett robust löje öfver hans pussiga anlete och han kunde berätta en mustig demimondhistoria ögonblicket efter att han förlorat några hundra kronor på ett misslyckadt bud.

Alla lade märke till att prokuristen i afton var allvarligare än någonsin förut. Man hade icke hört ett enda bullrande, egenkärt skratt och man hade icke i Ninnis närvaro fått mysa vid en enda ekivåk historia.

Den, som gifvit närmare akt på honom, skalle ha funnit, att den tjocke prokuristen hela kvällen satt och kisade med sina små grå ögon, alldeles som om han velat undersöka eller gifva akt på någonting. Och man skulle äfven funnit, att hans ögon ibland fingo ett stickande och lömskt uttryck, som om han bakifrån lurat på något rof.

Ninni hade icke förrän möjligen under den sista halftimman egnat honom någon vidare uppmärksamhet. Han var en af de personer, som ingaf henne en instinktiv afsky genom sitt utseende och sitt ovårdade sätt. Hon hade aldrig visat honom det, ty han var en af hennes bästa gäster, men hon måste lägga starkt band på sig för att kunna vara lika älskvärd och intagande mot honom, som hon var mot alla de andra.

Men, som sagdt, sedan spelpartiet fortgått i omkring fyra timmar - mellan fyra och en half och fem timmar var den ordinarie »sessionstiden» - hade Olga börjat känna på sig, att det var någon, som egnade henne en slags uppmärksamhet, som föreföll litet närgången. Och hennes iakttagelse hade riktat hennes blickar mot Billberg ... Ja visst, hon misstog sig inte ... han satt värkligen och följde henne med blickar, som kommo henne att rysa.

Åh, hon visste nog, hvad det låg i dessa roflystna tigerblickar, men inte hade hon förut anat att det fans någonting så starkt och vildt inom honom, som dessa ögonkast tycktes tillkännage.

Han ville bli hennes älskare - - han som alla de andra. Han hade gjort henne de mäst lysande förslag,han hade tiggt och bedt, han hade gycklat fram sina önskningar. Hon hade inte precis afvisat honom, ty då var hon rädd, att han skulle alldeles försvinna, men hon hade förmått att så smidigt vrida sig undan honom, att han inte ens fått kyssa hennes hand med sina köttiga, plumpa läppar.

Ty hon afskydde honom. Hon kände avesion bara för att taga honom i hand — — och att bli hans älskarinna, nej inte för något pris i världen - -

Det hade händt, att hon, när han suttit vid skrifbordet, betraktat honom i smyg och att hon lekt med sig själf genom att göra åtskilliga realistiska reflektioner. Hon tänkte sig, hur han skulle taga sig ut i nattdräkt, denne uppsvälde, klumpige och rödfnasige herre - - usch, det blefve också en sängkamrat - - hon ville knappt taga i honom med tång — — det var då den siste, hon öfverlämnade sig åt - - förr skulle hon taga den där långe och magre gardeskapten, som brukade sitta midt emot vid spelbordet - - och hvilken hade en kropp som en humlestång, en kroknäsa som en papegojenäbb och hvilken ständigt visade sina smala gula framtänder ända upp till roten - - prokuristen var, med ett ord, enligt hennes mening den otrefligaste af hela sällskapet.

Han satt och betraktade henne på ett sätt, som till sist gjorde henne närvös och orolig och som hotade att hindra det »arbete», som hon och Brun utförde tillsammans.

Hvad ville han egentligen, den där dumsnuten! Det föll henne in, att han kanske misstänkte något och betraktade henne med ett slags spionblickar. Men den tanken slog hon genast bort. Han var sannerligen alldeles för enfaldig för att genomskåda något. Ingen annan hade gjort det, och han var då den minst kompetente. Så med det var det ingen fara!

Om han inte snart lät bli att betrakta henne på det där efterhängsna sättet, så beslöt hon sig för att öppet visa honom sitt förakt - - han måtte komma igen eller ej.Hon fortsatte ogeneradt med sina plikter som värdinna. Med afsikt uraktlät hon att i minsta mån egna någon uppmärksamhet åt prokuristen. Och när hon någon gång mötte hans blick eller växlade några ord med honom, så skedde det tydligen på ett så förargligt och missnöjdt sätt, att han borde begripa det, om han inte vore en trästock.

Billberg började emellertid att »sitta öfver» vid gifningarna gång på gång. Han föregaf hufvudvärk och trötthet. Han steg upp den ena gången efter den andra och gick ett slag rundt golfvet — — »han mådde illa i kväll af att sitta stilla så länge», som han sade.

Ninni gaf nu skarpt akt på honom. Hon började blifva fullt medveten om, att hans uppförande gälde något specielt mål - - att han koncentrerade sin uppmärksamhet kring någon bestämd tanke - - men hvilken?

När han steg upp från spelet och promenerade på golfvet, började han i Ninnis ögon allt mer antaga skepnaden af en lömsk tiger, som lurade på rof ...

Och hvad han lurade på, var värdinnan själf, det kunde inte vara tu tal därom.

De andra gästerna voro så upptagna af spelet, att prokuristens uppförande ej skänktes någon vidare uppmärksamhet, och allra minst var det någon, som gaf akt på? att han sysselsatte sig specielt med värdinnan. För Bruns skarpsinne hade det visserligen framstått som påfallande, att han steg upp från bordet vid tillfällen, då Ninni befann sig på vissa afstånd från de spelande, men Billberg var i skådespelarens ögon en allt för obetydlig människa för att han skulle göra några iakttagelser beträffande honom.

Just nu fick han ett af sina anfall af förlorad spellust. Med en gäspning - hvilken han nog sökte göra naturlig, men som ändå för en skarp iakttagare skolat förefalla konstlad ... prokuristen var visst inte sömnig ... tvärtom - steg han upp från spelbordet, under det han sade:»Nej, det går inte för mig att sitta stilla i kväll — — jag måste upp och röra på mig litet.»

Ninni, hvars krafter också börjat ge vika, hade måst öfvergifva Brun och äfven förflytta sig ur spelkretsen. Det var naturligtvis vid sådana tillfällen, då han lämnades att reda sig på egen hand, som möjligheterna att förlora framträdde. Men det kunde nu inte hjälpas, Ninni kunde inte hålla ut med sitt ansträngande medarbetande hur länge som hälst. Han var emellertid då ytterst försiktig och hade äfven en god tur, fastän nog kunde det hända, att han ibland förlorade ganska vackra summor.

När Billberg kommit lös från spelet, närmade han sig så småningom Ninni. Hon satt i gungstolen, på det längsta afstånd från spelborden, som kunde åstadkommas i rummet.

Prokuristen gick inte raka vägen fram till henne. Han gick i åtskilliga cirklar och kom till sist, liksom af en händelse, att slå sig ned i en stol strax bredvid.

Ninni hade följt honom med ögonen. Hon märkte så tydligt, hvad han hade i kikaren, fastän hon gjorde sig till och inte ville direkt visa det.

Hon var ett ögonblick betänkt på att stiga upp och gå därifrån, då han närmade sig henne, men så föll det henne in, att det kunde vara intressant nog att slutligen få veta, hvad han ville. Därför satt hon kvar.

Hon intog en mycket nonchalant ställning. Högra armbågen hvilade på gungstolskarmen och mot den högra handens innersida lutade hon hufvudet mycket tungt. Hennes uppsyn förrådde en hög grad af trötthet och öfveransträngning.

När Billberg satt sig på stolen i sned riktning bakom henne, hörde hon först inte ett ljud ifrån honom. Han endast pustade litet i värmen, och det var inte underligt, med sin feta kropp i den hetsiga rumsvärmen. Men för rästen åstadkom han inte ett ljud.

»Aha», tänkte hon, »han vill passa på ett riktigtlämpligt tillfälle. Det måtte alltså vara någonting mycket viktigt ...»

Ett par minuter förflöto, under hvilka hon endast hörde hans pustande. Ingen utaf dem hade förändrat ställning. Vid spelbordet fortgick spelet med oförminskad ifver.

Nu kände hon hans tunga andedräkt alldeles inpå sig. Hvad kunde han vilja för någonting? Det riktigt ryste i henne att behöfva ha honom så där nära.

»Fröken Ninni...»

Han sade det i mycket dämpad ton. Men hans skrofliga röst saknade böjlighet, så att när han skulle tala lågt, blef det nästan i en slags pipande falsett.

Ninni satt alldeles oberörd och orörlig vid hans tilltal. Hon vände icke på hufvudet det allra minsta. Det såg ut som om hon väntade ett omsägande.

»Fröken Ninni...»

Hon tog hufvudet från handen och vände det till hälften åt den sida, där han satt. Hon märkte då att hans grofformade ansikte befann sig alldeles inpå henne. Hon måste med ansträngning bekämpa den starka ovilja, som hon hyste för honom, och hvilken i dag af någon oförklarlig orsak var starkare än någonsin.

»Hvad vill Ni?» frågade hon i vårdslös ton.

»Mins Ni ett samtal, som vi en gång hade med hvarandra - Ni och jag?»

»Kanske det!»

»Ni mins det helt säkert mycket väl», fortsatte han i samma hviskande tonart. »Ni mins, att jag föreslog er någonting - -»

»Men Ni mins väl också lika väl, herr Billberg, att jag sade så godt som nej till alla edra förslag.»

Äfven Ninni talade starkt beslöjadt, men som hon ägde andra stämresurser än prokuristen, så voro hennes ord betydligt mera utmäjslade och lättare att uppfatta.

»Jojo ... Ni var hård som sten ...»

Ninni nickade småleende.

Äfven prokuristen försökte att visa ett humoristisktansikte, men om Ninni vårdat sig om att skarpt betrakta honom, skulle hon ha sett att det låg både ilska och bitterhet bakom hans löjemask.

»Nu återkommer jag emellertid till samma förslag», sade han.

Den skärpa, han sökte lägga i orden, gjorde dem till ett enda hväsande.

Ninni började tänka på någon utväg att komma ifrån honom, ty det här resonnemanget behagade henne icke det minsta.

Billberg måtte genom någon rörelse hos henne märkt hennes afsikt, ty han lutade sig så långt framåt, att hans hufvud nästan hindrade henne från att stiga upp.

»Ni bär er då värkligen icke mycket belefvadt åt, min herre!» sade Ninni förtörnad.

»Hör på, hvad jag har att säga er!» fortsatte han, utan att förändra ställning. »Jag är beredd att betala hvad pris som hälst, om Ni visar mig litet tillmötesgående - - jag råder er att göra det, ty Ni skall annars få ångra det.»

»Hvad menar Ni - - Ni är grof!» utropade Ninni så högt, att hade icke i detsamma ett ovanligt spännande drag gjorts vid spelbordet, hvilket fullkomligt hypnotiserade de spelande, så hade de troligen vändt sig allesamman emot henne.

Prokuristen märkte att han måste uttrycka sig rakt på sak för att inte det gynsamma, tillfället skulle gå honom ur händerna.

»Vill Ni uppfylla min önskan - ja eller nej?» frågade han häftigt.

»Aldrig - se så, nu kan det vara slut!» svarade Ninni med en bestämdhet, som inte kunde missförstås.

Hon ville gå därifrån, men prokuristen fattade henne plötsligt om handleden och höll den fast som ett skrufstäd med sina tjocka fingrar.

»Hvad gör Ni?» utbrast Ninni.

»Hör nu lugnt, hvad jag har att säga er», sadehennes obehaglige kavaljer med ett så allvarligt tonfall att det imponerade på Ninni till och med i ett ögonblick som detta.

»Bland spelgästerna därborta sitter en detektiv — — det är den herrn med de ljusbruna mustascherna - - han kom hit för några dagar sedan - - på min rekommendation, som Ni kanske mins — — nå, han är betald af mig, ty märk det, min vackra fröken, jag har gifvit akt på hur Ni uppträder, och jag känner er hemlighet...» Ninni hade under det prokuristen talade blifvit allt blekare - - hon förstod hvarthän han ville komma — — denne otreflige herre, som vid ett ytligt påseende föreföll så enfaldig, hade alltså haft ett skarpare öga än alla de andra - - hon var förlorad, prisgifven åt denne usling, som - hon förstod det - förberedt saken och nu ville tvinga henne ...

Med en häftig rörelse slog hon undan hans hand och reste på sig... Han sprang upp och stälde sig behärskadt framför henne, med ryggen vänd åt spelarna, hvilka ej ännu märkt något.

Ninni var i detta ögonblick lika skön som hemsk att skåda. Öfver munnen låg ett drag af den plågsammaste oro, ansiktshuden var hvit och klar som det hvitaste porslin, på pannan hade samlat sig ett par stora svettdroppar, bröstet häfde sig så häftigt och våldsamt som hafsvågor i storm, hela kroppen genomskakades af närvösa ryckningar och ögonen sköto blixtrar så skarpa att de tycktes äga förmåga att antända. Den tjocke prokuristen betraktade henne med blickar, i hvilka låg den mest slafviska beundran, men det fans också där någonting skarpt och lurande ... Han hade ännu ej talat till slut ...

Då Ninni icke svarade ett ord, fortsatte han:

»Om Ni fortfar att säga nej, så ställer jag ögonblickligen till skandal. Detektiven företager ingenting annat än på order af mig.. . han har fått bra betalt. .. men han har liksom jag några aftnar observerat er ... både Ni och er kompanjon kunna häktas ... Besluta er snart!»Prokuristen hade lyckats förträffligt. Han hade den sköna brottslingen fullständigt i sitt våld... Hon såg absolut tillintetgjord ut... Hon hade hitintills ej kommit på tanken att neka... Den öfverfallande parten hade uppträdt så energiskt och segervisst.

»Ni vill försöka att skrämma mig, Ni uppträder som en bandit», utropade hon och blickade honom föraktligt i ögonen.

»Det ar ert eget fel - Ni har drifvit mig därtill», svarade han lugnt.

»Låt mig åtminstone få en dags betänketid», sade hon på ett i hög grad bönfallande sätt.

»Betänketid ...» svarade hennes plågoande leende, »hvad skall det tjäna till ... den saken kan Ni väl afgöra nu ...»

Detta illmariga leende på prokuristens fula mun gjorde emellertid, att ett oemotståndligt vredesutbrott bröt den rädsla, i hvilken prokuristens hot försatt henne. Nu väcktes hos henne tanken på att neka, att högt förklara allt för en samvetslös dikt, om prokuristen skulle sätta sitt hot i verkställighet - - hvad skulle han taga bevis, det ville hon just se? - - åhnej, så lätt skrämde man inte Ninni Stern - - att hon och Brun växlat några blickar och annat dylikt, det hade de väl haft rättighet till — — och hvem kunde påstå, att det haft något samband med spelet - - de hade åtnjutit hennes gästfrihet - - skulle de våga utan några faktiska bevis uppträda som hennes åklagare?

Hon, Ninni, skulle bli älskarinna till denne fule Billberg, som hon inte alls kunde med - - Han betalade bra, hade han sagt - - men nu var hon tillräckligt rik för att inte fästa sig vid dylikt - - en grobian till karl söka tvinga henne - - åhnej så usel, så förfallen hade väl inte Ninni Stern blifvit ännu, att hon behöfde underkasta sig något dylikt - -

Med rösten skälfvande af trotsighet och vrede ropade hon till de spelande:»Mina herrar! - - Jag ber om ert beskydd mot denne person...»

Hon pekade föraktligt på Billberg.

»... Fastän jag bestämdt afvisat honom, förföljer han mig med sina närgångna förslag.»

Hon sade det med en rörelse på sitt ljuslockiga hufvud som om hon varit en kränkt dygdedrottning...

*

TJUGONDE KAPITLET.

Spelet afbröts ögonblickligen.

Hela sällskapet vände sig på stolarna och riktade sina förvånade blickar mot de båda borta vid gungstolen.

Brun sprang upp och stälde sig bredvid Ninni. Han kände en omedelbar instinkt om, att det var hans plikt att »beskydda» henne, om hon blef utsatt för några obehagligheter.

Prokuristen var värkligen förfärlig att skåda. Hans stora ansikte var uppsväldt och rödt af sinnesrörelse, ögonen rullade i sina hålor och han fäktade med knutna händer framför sig, alldeles som om han velat säga någonting men ej kunde få luft i lungorna.

Han sprang fram till ett af spelborden, slog den högra handen i det samma och skrek med den gräsligaste falsettröst:

»Akta er, mina herrar, man spelar falskt... här fins folk, som lura er ... jag kan bevisa det... Fråga värdinnan!»

Brun bleknade... aha, det var frågan om den saken... skulle det nu ändtligen komma fram...!Herrn med de ljusbruna mustascherna - som af Billberg utpekats som detektiv - reste nu på sig med en viss värdighet.

»Jag kan också intyga det...», sade han.

Prokuristen hade kommit med en lögn, då han för Ninni uppgaf, att mannen var en detektiv. Han var endast en vanlig handelsbokhållare, som af Billberg försetts med pängar för att han skulle komma denne till hjälp, när det behöfdes. Billberg hade invigt honom i sin plan samt meddelat honom sina misstankar, och han kunde nog betraktas som en privat detektiv, fastän han inte ägde någon polisbricka.

Hela sällskapet satt som om det fallit direkt från skyarna. På hvarenda ansikte, som nyss af speglat spelets spännande växlingar, var målad den största bestörtning.

Så fort prokuristens Sammansvurne framkastat sitt påstående, sprang Ninni likt en retad tigrinna fram till honom, såg honom i ansiktet med sina stora ögon och skrek med upprörd stämma:

»Ni ljuger!... Ni är betald af den där ...»

Han vred hufvudet åt Billberg.

Brun gick fram för att lugna henne. Skådespelarn förstod att här var det endast kallblodighet, som kunde rädda dem från skandal.

»Var lugn!» sade han till henne, »du har blifvit förtalad af ett par skurkar, som vilja hämnas för någonting, som jag inte känner, men det återstår dem att bevisa sina oförskämda beskyllningar.»

Brun hade gärna velat spela alldeles passiv, hvilket han ansåg varit det säkraste, då ännu ingen anklagelse riktats specielt mot honom, men han förstod också att det icke gick an för honom att lämna Olga alldeles ensam.. . dels för hennes skull, hon var ju så uppbragt att hon inte visste, hvad hon gjorde... och dels för gästernas, hvilka alltid betraktat honom som ett slags vice värd i spelsalen.

Billberg hade nu tämligen återfått sitt sinneslugn. Nu hade han kastat fram den tändande gnistan och måste se till att kunna fullfölja sina påståenden. Saken hade redan blifvit för skandallös för att kunna nedtystas. Och han kände heller ingen lust därtill.

»Jag påstår», sade han med förvånansvärdt lugn, »att denne herre»... här vände han sig mot Brun... »och värdinnan på stället medelst tecken meddelat sig med hvarandra ...jag har märkt det vid upprepade tillfällen ... herrarna ha sett huru den vackra damen brukar hålla sig bakom våra ryggar... vi ha blifvit bestulna ... jag kan taga på min ed, att jag talar sanning... och vi äro två, som gjort observationer...»

Dessa mycket trovärdigt framsagda ord hade en oerhörd verkan. De af nattens ansträngningar och förluster utpinade spelarna voro naturligtvis mycket lättrörda, och en dylik beskyllning var som att kasta en tändsticka i en krutdurk.

De visste alla, att om de också ibland vunnit åtskilligt, så hade de dock på det hela förlorat vackra summor. Och de hade sett aktören Brun kväll efter kväll skrapa åt sig den ena sedelhögen efter den andra. Det behöfdes därför endast ett aldrig så litet sannolikt påstående om bedrägeri för att de genast skulle misstänka och vara öfvertygade om något dylikt.

En oerhörd villervalla uppstod. Man sprang om hvarandra, skrek och fäktade med armarna, ropade att man borde kalla på polis och häkta det snygga paret, fordrade att ögonblickligen återfå sina pängar och allt möjligt dylikt.

Dessa sju à åtta personer, som genom Billbergs anklagelse blifvit brakta i fullständigt raseri, voro allesamman sådana, som kände ett rent behof af att uti ett dylikt uppträde ge luft åt all den förbittring, de kände öfver sin felande speltur - men ej blott däråt, äfven för de inre själfanklagelser, som de ej kunde tillbakavisa, var det en tillfredsställelse att få visa sig riktigt brutalt ilskna.Ovädret for naturligtvis ut öfver Bruns och Ninnis hufvuden. Det höjdes knutna näfvar framför aktörens nobla ansikte och det såg ut som om både han och Ninni till sist skulle bli föremål för kroppslig misshandling.

Deras lycka var emellertid, att båda två och icke minst Ninni - såväl hade ett temperament som haft sådana lifserfarenheter, att de voro tämligen vuxna äfven den obehagligaste situation.

»Jag beteknar detta påstående som den fräckaste osanning», dundrade Brun med hög röst, under det hans blickar, skarpa som dolkar, genomborrade prokuristen.

»Jag vet, hvad jag säger ... vi äro två som sett det. .. och jag är beredd att stå för det inför domstolen», svarade Billberg.

»Hvilken listig kanalje!...»

»Man kan tro henne om sådant, hon har ju varit allmän...!»

»Hon borde komma på Långholmen...!»

»Vi skola undersöka hennes våning få vi se hvad hon gömt tjufgodset...!»

»De ville naturligtvis plundra oss som de plundrade baron Vahlenstjerna ...!»

»Men nu ha de, min själ, spelat ut sin roll..!»

Dylika uttryck haglade från alla sidor. Personerna rörde sig om hvarandra, det blef ett skrikande, ett gestikulerande, en förvirring, som liknade ett slags gatupplopp af berusade personer. Och de handlande voro också berusade. De hade konsumerat oerhörda kvantiteter af den champanj och andra stimulerande drycker, som inköptes af den gemensamma klubbkassan. De hade druckit ur glas efter glas, hvilka fylts af Ninnis små hvita, juvelprydda fingrar, och när den hetsiga vreden förenade sig med alkoholen måste dessa människor ge fritt lopp åt alla onda reflektioner, som kunde uppstiga inom dem.

»Skäms Ni icke att bära er åt på detta sätt inför en kvinna!» skrek Ninni midt i det allmänna bråket.En liten spenslig, hetlefrad herre i pincenez sparkade med ena benet föraktligt åt henne.

»Ni... Ni är ingen kvinna - - Ni är en ...»

Och han drog till med det grofvaste uttryck han kunde välja.

»Uslingar!» hväste Ninni, blek af raseri.

Innan någon kunde hindra det, sprang Brun, hvars heta blod nu var brakt till kokpunkten, fram och gaf den lille spenslige herrn en örfil så han ramlade öfver ända, i fallet dragande med sig ett litet bord med åtskilliga butäljer och glas.

Nu rusade de öfriga spelgästerna på Brun för att hämnas. Ninni gaf till ett skrik, ett sådant där fasansfullt skrik, som endast en rädd och retad kvinna kan uppgifva... det hotade att blifva ett vildt slagsmål,

Prokuristen insåg emellertid att det gick för långt. Det var han, som varit den första och egentliga upphofsmannen till spektaklet, och han måste se till att det ej fick gå för vidt utom skandalens gränser.

Han rusade emellan Brun och de anfallande.

»Låtom oss tänka litet på hvad vi göra. Den här saken kan nog afgöras bättre vid ett annat tillfälle», sade han.

Till en början ville man icke höra på honom, slag utdelades från ömse sidor och Ninni ropade med en omänskligt förskrämd stämma ut åt Jenny att hon skulle springa på gatan efter polis - en befallning, som den lika uppskrämda tjänsteflickan dock ej vågade åtlyda.

Emellertid lyckades Billberg snart återkalla någon liten besinning inom sällskapet. Man slutade åtminstone upp med handgripligheter, men fortsatte dock att munhuggas i samma grofva tonart som förut.

Nu var det aktören, som ensam fick kämpa å den ena sidan. Ninni hade gått in i sängkammaren. Dörrarna stodo visserligen öppna mellan rummen, så hon kunde höra allt hvad som försiggick, men hon fick dock åtminstone vara i fred.Hon satt vid det lilla fönsterbordet och lutade hufvudet mot den på den dyrbara spetsduken hvilande armen. Hon var hvit i ansiktet och de blåa ögonen voro fylda af tårar ... De hade kommit sedan hon satt sig i sängkammaren ... därute hade icke en tår fallit...

Hvad grät hon för...? Det visste hon troligtvis inte själf.

Icke var det enbart ånger öfver de synder, som nu tycktes hämma sig; icke var det enbart vrede mot dessa, hvilka uppträdde som förryckta därute i spelsalen; icke var det enbart smärta öfver det skandallösa rykte, som nu skulle breda ut sig om henne - - det var nog både ånger, vrede och smärta ...

Men tårarna voro dock ett behof, en lindring...

* * *

De upphetsade och stimulerade spelgästerna kunde emellertid icke i evigheter uppehålla sig hos Ninni.

Om en stund hade de allesammans troppat af

De hade gått under hånande tillmälen mot Brun, ifrigt samtalande sins emellan och mumlande hotelser att ställa vederbörande till ett strängare ansvar än hvad de gjort i natt...

När Brun blifvit ensam, slog han sig ned på en stol, sträckte ut kroppen i en halfliggande ställning och gäspade. Grälet hade varit så enformigt på slutet att han blifvit alldeles orimligt sömnig.

Nu visade sig Ninni åter i dörren.

När han fick se henne, knäppte han med fingrarna och gaf till ett hånskratt. Ninnis min förrådde dock ingenting, som om hon ville instämma. Det låg ännu något kvar af tårarnes vemod öfver hennes ansikte.

»Jag tycker det här är ingenting att skratta åt», sade hon.

»Nej, det skall gud veta - men inte kan man heller ge sig till och hänga sig i närmaste kakelugnsspjäll.»»Hvad tror du att de komma att göra?» frågade Ninni ängsligt.

»Ingenting - - var du lugn - - sådana där affärer gör man icke upp vid domstolarna - - därvidlag vågar ingen sig på att bli offentlig anklagare - - därmed skulle han förråda sig själf - - de tillhöra de små privata skandalerna — —»

Och så visade operettsångaren ånyo ett mefistoleende.

Hans tvärsäkra ord voro för Ninni mycket angenäma att höra. Hon hade värkligen fruktat det värsta, när hon såg de vilda minerna hos de nyss gångna, hon hade tänkt sig att de voro beredda till hvad som hälst. Bruns ord voro därför en värklig tröst för henne.

»Men hur går det med vår spelklubb?» frågade hon.

»Ja, ser du, den få vi allt inställa några veckor», svarade han.

»Tror du inte att man nu går och sprider ut alla möjliga sattyg om oss ute i sta'n?» frågade hon vidare.

»Naturligtvis bjuder man till, men det blir att bara hålla sig ogenerad. Man kan ju aldrig framlägga några bevis.»

»Men man kan skada både dig och mig. De skulle kunna göra det omöjligt för oss att uppträda offentligt.»

»Bah, du öfverdrifver», sade Brun, »den här saken är snart glömd - - men, apropos, hvad kom det åt den här f-de skurken Billberg? Han var slugare än jag anat - -»

»Han ville naturligtvis att jag skulle bli hans älskarinna - - han hotade mig, att annars - -»

»Nå, kunde du inte ha blifvit det - - du skulle kunnat aftvinga honom en tysthetsed - - och så gett honom t-n - - det blir ett otäckt minus i våra inkomster att inställa klubben - - och det var ju du, som framlade planen- — — du hade bort uppoffra dig — —»

»Jag kunde inte — — det var omöjligt — — han ingaf mig riktig vedervilja - - och för rästen trodde jag aldrig, att han skulle sätta sin hotelse i värket - -»»Nå, vi få väl söka att finna oss ändå - - ja, det vill säga, du har ju alltid någon utväg, men för mig blir det värre - - »

»Hvad menar du?» frågade Ninni häftigt.

»Det förstår du väl - - jag menar naturligtvis att du kan alltid få någon rik och liberal beskyddare - - men jag har inte annat än mina inkomster från teatern. Ni kvinnor äro då värkligen lyckliga i det fallet - - om ni ha något utseende i synnerhet - - ni behöfva inte anstränga edra hjärnor med många ekonomiska planer - - för er fins det alltid en utväg, som inbringar guld - - jag skulle önska att vara kvinna — —jag skulle sannerligen tillbringa ett sorgfritt lif — —»

Ninni hade icke skrattat under det skådespelaren gjorde sina cyniska reflektioner. Hon hade suttit och tankfullt blickat framför sig på golfvet. Hon kände värkligen lust att opponera sig mot hans besynnerliga afundsjuka på kvinnosläktet.

»Men du besinnar inte», sade hon, »att vi endast äro bra betalda leksaker och ingenting annat - - vi äro inte människor i våra köpares ögon; när vi förlora våra behag, så finnes det ingen barmhertighet för oss - -»

»Om jag vore som ni skulle jag spara för ålderdomen - - men hur många glada kvinnor göra det - -?»

»Glada kvinnor - - det var också ett uttryck - - nåja, jag skall medgifva, att vi inte ha anlag för sparsamhet, men hvilkas fel är det? Det är ju männerna, som döda alla goda tankar hos oss - - de betala oss för vår 'glädje' skall bli så uppskrufvad och fördärflig som möjligt - - om vi skulle vara förståndiga och tänka på framtiden, så skulle vi blifva så beskaffade att vi misslyckades som »glada kvinnor» - - jag begagnar ditt uttryck - -»

»Det var tusan, hvad du kan tala förstånd, när du vill — — du har ju redan börjat bli en gammal moralisk nucka - -»

»Ja, vet du, jag funderar skarpt på att vara friåtminstone några år och försöka lefva på mina inkomster som sångerska - - vara kvinna några år - - och inte en lekdocka åt er - - ni äro så samvetslösa - —»

»Ha, ha, du skall misslyckas, mitt barn - - du kan inte gå som sedlig mamsell - - tro mig, jag känner dig för väl - -»

Hans sista ord väckte ett minne i Ninnis själ - - det gamla minnet, huru hon behandlats af honom för några år sedan, när hon i själen var mycket, mycket yngre än nu. Det retade henne, att han egde nog djärfhet att indirekt påminna henne härom nu, då han borde förstå, att hon var så vekligt stämd.

»Du har naturligtvis den uppfattningen, att när jag kom till dig första gången och då du drog mig in i din våning lika lätt som du föst in en hemlös hund, som krafsatt på dörren, så kom jag till dig som den lättsinnigaste gatflicka, med barmen fyld af alla möjliga köttsliga begär och önskningar - - Du resonnerade naturligtvis så här: hon har blifvit blixtrande kär i mig på teatern, hon vet att jag inte kan gifta mig med henne och nu kommer hon hit för att jag skall förföra henne, hon kommer att göra litet motstånd, nå det är vanligt spel, därför hon vet, att jag har en så god vana att besegra dylikt — — och inom några dagar, så har jag en ny älskarinna, en som liknar alla de andra, kanske litet yngre och... litet vackrare än de öfriga... men annars så lika dem. .. svartsjuk, efterhängsen, fordrande, kokett, behagsjuk, hysterisk ... men så svag och lättledd, så förlåtande och öfverseende, när det behagar mig att spela ångerfull, och så lätt tröstad, när jag blir trött på henne och drar mig tillbaka...»

Brun hade afhört hennes långa harang med ett försmädligt småleende på läpparna... han hade en förfärlig motvilja för att gräla med fruntimmer och han brukade alltid försvinna, så snart det gälde sådant, men det låg dock något i Ninnis ord och stämma, som grep honom på ett mindre När han fick se henne, gaf han till ett hånskratt. (Sid. 233).vanligt sätt. I det yttre ville han dock ej medgifva detta och därför satt han och småskrattade försmädligt.

»Nå, misstog jag mig på dig?» frågade han.

»Ja det gjorde du - du skulle behandlat mig annorlunda, så hade jag också blifvit en annan kvinna. Det var orätt af dig att begagna dig af min svaghet för dig... jag kom icke till dig för att jag ville ha en älskare... det fans icke ett enda begär af det slaget hos mig...»

»Nå, hvarför kom du då?»

»Emedan jag trodde, att du var en representant för någonting stort och fritt...»

Brun gjorde en axelryckning ...

»Ja, ser du, jag var nog naiv på den tiden att tro, att det fans någonting dylikt.. . jag var så gränslöst trött på lifvet bland pensionsflickorna... jag var så brådmogen ... jag ville komma till något finare och något friare ... jag visste ej hvad det var jag längtade efter, men att det var något bättre än hvad jag upplefvat ditintills, det visste jag - - - - när jag hörde dig sjunga på teatern, så började jag dyrka dig som en gud - - - - och när jag trotsade all min blyghet och uppsökte dig, så trodde jag att jag hos dig skulle finna allt det skönaste och ädlaste, jag drömt om...»

»Och så fann du bara en helt simpel fastän litet rutinerad förförare...»

»Ja - - det tycktes så - - - du såg inte eller brydde dig icke det minsta om att lära känna min karaktär och min sinnesstämning i grund och botten...»

»Jag tog dig endast för en liten kärleksträngtande slinka - - är det så du menar?»

»Ja, ungefär så - - du ville förskaffa dig några månaders nöje - - och någon annan skyldighet kände du inte - -»

Brun började tro, att han yrade. Hvarför dessa anklagelser! Han mindes väl, att han funnit henne som en alldeles ovanligt pigg och intelligent tös, men ej något vidare ... bah, det var ju löjligt... det var feberfantasier,som hon kom med för att försvara sitt sjuka samvete... och ingenting annat, det kunde han svära på.

»Du misstager absolut», sade han, »du tycks ha gått och fabricerat en fix idé, som inte har någon grund i värkligheten ... Man skulle kunna tro, att du vore drucken ... Du skall väl inte låta händelsen nyss invärka så starkt på dina närver, så du gör dig löjlig...»

»Det är skamligt af dig att säga så...»

»Men, herre gud, du vill väl inte, att jag skall tro dig, då jag mins så klart, att du inte med ett ord häntydde på något dylikt förut... och då ingen förståndig menniska, som känner det sätt, på hvilket vi blefvo bekanta, skall kunna medgifva, att du har rätt - - Jag skall inrymma, att du själf tror på hvad du säger - - men du har blifvit sentimentalt stämd i kväll - - och du vill söka inför dig själf advocera bort åtskilliga af dina små synder... det är hela historien... tro mig, i morgon skrattar du själf åt dina fraser...»

Ninni svarade ingenting. Hon ville protestera, men hon kom sig ej för därmed, ty hon började känna sig medveten om, att Brun skulle få rätt. Det hade blifvit en inbillning hos henne, att hon själf inte hade någon skuld i sitt lifs öde, och denna advokatyr hade hon omfattat med med en sådan försonande antusiasm, att den lilla gnista af sanning, som funnits däruti, blåsts upp till en stor eld. Kvällens sinnesrörelse, framkallande äckel och ånger öfver hvad som skett, hade satt dessa fantasiens vingar i rörelse starkare än någonsin och hon hade trädt fram för skådespelaren som en förledd engel med rättvisans och vedergällningens bart huggande svärd i sin hand. ..

Operettsångaren var emellertid för klok för att falla till hennes fötter. Utbrottet hade fullständigt misslyckats.

Ninni satte händerna för ansiktet och började att gråta.

»Jag har då heller ingen människa, som förstår mig», sade hon.

»Seså», sade Brun i förargad ton, »nu skall du ickebära dig åt som en vanlig glädjeflicka, du borde vara för intelligent att få några sådana där anfall af ånger och tårar... nu ha vi, min själ, andra saker att tänka på. Nu måste vi bereda oss på att energiskt och systematiskt söka att bekämpa de onda tungorna. Det varar väl inte så länge, men både du och jag har ju ett artistrykte att försvara ...»

Ninni hämtade sig snart. Bruns sista ord gåfvo hennes tankar en annan riktning.

»Tror du, att de gå så långt, att de vilja hindra oss att uppträda?» frågade hon ängsligt.

»Nog försöka de, men en annan sak blir det, om de lyckas ...»

De sutto där och rådslogo i flera timmar. Icke den ringaste fläkt af kurtis förekom emellan dem, men när Brun slutligen gick, kände de, att de aldrig varit så nära förenade som i detta ögonblick. De hotades af en gemensam olycka - och det finnes i lifvet ingenting som så håller två människor samman.

*

TJUGOFÖRSTA KAPITLET.

Den vackra varietésångerskans spelhåla hade fått dödsstöten. Det var icke lönt att tänka på att åter upprätta den.

Det blef naturligtvis intet offentligt åtal. Nog var det många som ville se yxan gå, men, här som vid andra dylika tillfällen, var det ingen, som ville hålla i skaftet.

Men att söka förhindra ryktets och skvallrets tusenhöfdade, etterdrypande drakes triumffärd öfver de bägge offrens kroppar var omöjligt. Och de ledo ju heller intet annat än hvad deras gärningar förtjente.

Det var icke få spelare, som vandrat den dyrt betalda vägen genom Ninni Sterns spelsal. En och annan hade nog hållit ut hela tiden, den existerat, men många hade kommit och gått och efterträdts af andra. Det fans därför ute i hufvudstadens skilda delar en icke liten trupp af pungslagna personer, till hvilka spreds den olycksdigra nattens stora skandal och hvilka sedan gjorde allt för att föra den vidare, dels på grund af hämdlystnad och dels af skvallersjuka.

Det var en länge dold förbittring, som nu ändtligenbröt ut hos dessa personer, tillhörande skilda samhällsklasser och boende i olika delar af Stockholm. Det var reaktionen, som kom, och hvilken alltid kommer där det onda har framgång.

De båda, som saken gälde, hade till att börja med icke en aning om, hvad som växte i det tysta, växte med förtviflad hastighet. På promenader, på teatrar, på guldkrogar, schweitzerier och källare - öfver allt där det pratades och skallrades - gingo ryktet och skandalen. De förstorades, de utsmyckades, de skärptes och spetsades.

Sedan nu den slumrande björnen blifvit väckt, var det väl icke en spelare, om han också icke vistats där mer än ett par nätter och sedan, åtskilligt åderlåten, haft nog styrka att gå därifrån, som icke satte sina minnen och erfarenheter däruppe i samband med skandalens kärna - bedrägeriet från Ninnis och Bruns sida. Jo, nu förstodo de och förklarade mycket, som de förut inte förstått eller tänkt på. Nu erinrade de sig, huru den falska skönheten - värdinnan - smugit sig bakom ryggarna på dem och huru illistigt och smidigt hon gått till väga. Nu erinrade de sig, huru Brun och hon bytt mystiska blickar och huru hon förstått att göra tecken åt sin medbrottsling. Hela det knipsluga bedrägerisystemet framstod nu så klart och tydligt för dem, och de förvånade sig endast öfver, att de ej förut genomskådat det. Men de måste medgifva, att en stor orsak härtill legat i den beundran de hyst för Ninnis skönhet och talang och det älskvärda sätt, på hvilket hon förstått att uppträda. De måste medgifva, att detta i hög grad förblindat deras iakttagelseförmåga och försvagat deras kritik.

Hvad som särskildt ryktet förstorade, var naturligtvis storleken af de summor, som rullat fram under nätternas spelorgier. Det var en yttring af hatet och hämden att öfverdrifva beräkningarna af Ninnis och Bruns spelvinster. Därigenom gjorde de tydligen skandalen saftigare och bedragarnas ansvar större.

Det talades om hundra tusental, ja, om millioner; dettalades om massor af ruinerade; rörande, hårresande historier om sådana, som fått gå från hus och hem, som tvingats att stjäla penningar från offentliga kassor, när de genom nya besök skulle återvinna hvad de förlorat, och själfmordsförsök, om utbrott af vansinne hos förlorande spelare och allt det värsta och mörkaste, som hämdlystnaden och sensationshungern kunde hitta på. Och detta icke blott muntligen man och man emellan; äfven i de mera frispråkiga och skandalsökande boulevardtidningarnas kåserier hade förekommit halfsjungna antydningar och pikanta interiörer - visserligen utan namn, men dock så tydliga, att de väl förstodos af de aldrig så litet invigda.

Polisen fick anonyma bref och den gjorde äfven små undersökningar, men vidtog inga egentliga åtgärder. Det fans naturligtvis ingen, som ville medgifva, att han varit med, när det värkligen skulle göras polisförhör af saken, och då man omöjligen kunde få någon klarhet i, hur det egentligen hängde ihop - nu sedan spelklubben var stängd - och då intet enda faktiskt bevis förelåg, kunde man icke gärna på öfverdrifna, lösa rykten och skandalhistorier bygga upp tillräckliga skäl för det offentliga framdragandet. Det är ju så mycket dylikt, som sker i en stor stad och som aldrig, aldrig kommer fram i offentlighetens ljus...

Det glunkades också om att höga vederbörande fått påstötning från åtskilliga inflytelserika personer, att icke göra skandalen större än den redan var, och måhända fans det äfven grund för dessa påståenden - -

* * *

I hvilken sinnesstämning befunno sig de båda olyckliga, som hudflängdes och söndertuggades?

Som sagdt, till en början hade de icke en aning om det oväder, som drog sig tillhopa öfver deras hufvuden, men det dröjde icke länge förrän de fingo höra skandalrägnets smattrande och bullret af förtalets åska. Och devoro båda nog skarpsinniga att snart komma till klarhet om, att den hetsiga opinionens dom skulle falla tungt öfver deras personer.

Från Ninni Sterns våning hade allt sällskapslif flytt som genom ett trollslag. Det var som om man ritat ett svart kors på dörren och skrifvit där ofvanför: »träden icke in öfver denna tröskel, ty dessa rum äro besmittade!» Det var endast gumman Storm, som var Ninni trogen - eller måhända rättare Ninnis goda konjak. Den pladdrande gamla tanten kom regelbundet för hvarje dag och drack en kaffegök. Fastän hennes sätt långt ifrån behagade varietésångerskan, var det dock en omväxling och ett tidsfördrif, när hon kom på besök.

Hon språkade vidt och bredt, gumman Storm. Hon hade nog reda på, både hur vildt det spelats och hvad det tagit för ändalykt. Hon hade nog hört det giftiga pratet ute i staden, men både hon eller Ninni undveko sorgfälligt att vrida samtalet det minsta grand åt det ömtåliga hållet.

Ninni uppträdde fortfarande. Hon fick ännu samma applåder och bravorop. Hon var fortfarande skönhetens och behagets strålande stjärna på varietétribunen ...

Men hon märkte ändock själf, att det låg någonting i luften därute i den stora salongen. Någonting svart och hemskt, som växte och växte - och som kanske till sist skulle kastas i ansiktet på henne. Åtminstone trodde hon det själf.

Hon var emellertid glad, att det nu inte var många dagar kvar på säsongen, och hon hoppades att fienderna ej skulle få det färdigt till dess att varietéen stängdes för vintern.

Hvad var det då hon fruktade? Jo, helt simpelt en uthvissling. Brun hade spårat upp det och meddelat det åt henne. Hon hade alltså fått kännedom att man förberedde någonting, som för henne som artist och kvinna skulle blifva fruktansvärdt.

Hennes f. d. spelgäster, dessa afsvurna fiender, hvilkas sedelhögar hon ännu gömde på i ett litet järnskrin

hemma i sin våning, emedan hon af försiktighetsskäl ej vågat sätta dem på banken, förberedde ett skandalöst uppträde vid något af den firade varietésångerskans uppträdanden.

Hon hade inte sedan den förfärliga natten satt foten en enda gång på tiljan för öppen ridå, utan att hon med den gräsligaste oro sett ut öfver den stora salongens packade mänskoskara för att upptäcka något af dessa ansikten, som hon kände så väl från de många speltimmarna där borta i Östermalms-våningen. Hon förstod nog, att de betydde icke mycket för sig själfva, men en halfdrucken varietépublik är utan tvifvel mera lättledd än en vanlig teaterpublik. Det kunde måhända endast behöfvas ett uppslag, ett träffande ord - och applåderna och bravoropen skulle bytas i hvisslingar och speord.

Brun, den vane teaterhjälten och den skarpsinnige mänskokännaren, hade antydt något dylikt, och hon hade tyckt att det låg en viss sanning i hans ord, och de hade bränt sig fast i hennes själ. Själf hade han sjukrappo-tterat sig och instält alla uppträdanden. Hade han icke hyst en viss misskund med Ninni, som han inte ville lämna ensam, hade han troligtvis rest utrikes för längesedan. Till nästa säsong borde det väl vara glömdt.

Och det kom också en gång, det fruktade - - kom lika säkert som värkan kommer på orsaken, som domen kommer på brottet.

Fastän Ninni hyste fruktan för de lurade spelarnas försök att skandalisera henne, så var det dock icke möjligt, att hvarken Brun eller någon annan makt på jorden skulle förmått henne att inställa något uppträdande, genom föregifvande af sjukdom eller dylikt. Häri framträdde hennes medfödda och på senare tiden så underblåsta egensinnighet. Nej, ingen skulle finna Ninni Stern feg. Hon skulle bjuda de onda tungorna spetsen genom att stå på sin plats, så länge salongens portar stodo öppna...

— — —Det är kvällen innan etablissementets portar skola stängas.

Första afdelningen lider mot sitt slut. Det näst sista numret - hufvudnumret - skall just nu gå af stapeln. På affischen står det med fet stil inom ram:

7. Ninni Stern. Sveriges förnämsta chansonettsångerska.

Iklädd en originell och förtjusande mörkgrön dräkt, kantad med girlanger af näckrosor, träder hon in på scenen under det att musiken låter höra det sprittande förspelet till hennes första sång.

Öfver hennes fagra ansikte hvilar, som sig bör, ett ntagande småleende, då hon träder så långt fram till rampen, hon kan komma, och med en svag men oefterhärmligt graciös bugning hälsar publiken ...

Som vanligt höras applåder. Ninni Stern har icke uppträdt en enda gång, utan alt hon fått en välkomsthälsning af publiken så fort hon visat sig.

Salen var inte alldeles fyld, det var långt på våren, men publiken var dock mycket talrik.

Musiken håller upp ett par sekunder.

Sångerskan skall intonera och musiken stämma in ögonblicket efter...

Hon har inte sjungit tjugo toner förrän en skarp, gäll hvissling skär genom den stora salongen...

Tydligen gjordes den med en hvisselpipa. Den hördes komma från ett af hörnen borta vid salens motsatta ända. Allas ansikten vändas ditåt.

Vid ett litet bord, på hvilket samlingen af flaskor tillkännager att pokuleringen varit flitig, sitta fyra herrar, elegant klädda och synbarligen litet upprymda. En af dem är den tjocke rödbrusige prokuristen Billberg. Det var från det bordet hvisslingen kom.

Publiken såg att sångerskan blifvit blek som ett lik — — hon kände själf att hela kroppen genomfors af frossskakningar.Så fort hvisslingen hörts, skreks det »tyst!.. .tyst!» från olika håll. Detta påminde henne om att hon äfven hade vänner i salongen, och hon fortsatte att sjunga, låtsande om ingenting ...

Men en svag darrning förmärktes på rösten, och i det uppsluppna leendet, som sången kräfde, kom en tillsats af förskräckelse och fruktan ...

Efter en minut hördes en ny hvissling, ännu gällare och skarpare än den förra - -

Den kom från ett annat håll - - publiken var alltså uppblandad med hennes fiender.

Äfven nu åtföljdes den skarpa hvisslingen af en motdemonstration i handklappningar och bravorop.

Det blef några ögonblicks strid mellan Ninnis fiender och hennes vänner. Från flera bord hördes hyssningar, stampningar och hvisselljud, medan den öfvervägande delen af publiken ropade bravo och applåderade. Striden blef allt skarpare, och det hotade att antaga karaktären af ett riktigt tumult.

Ninni försökte att fortsätta med sången, hon försökte att vara ogenerad, men intetdera ville lyckas henne. Oväsendet dränkte helt och hållet hennes kupletter och hon slets mellan sinnesrörelser af vrede och skrämsel, som kommo det att svartna för ögonen och hjärtat att hopsnöras.

Hon stannade plötsligt ... midt uppe i en kuplett...

Musiken spelade några takter, men så tvärstannade äfven den ...

När de bullrande ute i salongen märkte att både sångerskan och musiken slutat, fingo de ögonen mera öppna för det ovärdiga i sitt eget uppträdande, och det blef en kort paus, under hvilken det var fullkomligt tyst i hela salen.

Bråket hade naturligtvis ej framträdt i det minsta handgemäng eller dylikt, det hade endast varit en kamp mellan olika opinionsyttringar med händer och munnar.

Ninni stod stilla som en bildstod och stirrade utöfver den nu lugna publiken med sina stora ögon ... hon bara stirrade och stirrade... inte en rörelse, inte ett minspel... det såg ut som om hon plötsligt blifvit förstenad . .. eller sinnesrubbad...

Hade hon blifvit det? Hade hon tyckt, att skammen var för stark, och hade den känslans skarpa egg gjort ett förståndsdödande snitt i hennes hjärnsubstans? Hade hon midt ur glädjens och triumfens ljusa, strålande värld blifvit ryckt in i vansinnets dystra natt?

Det var icke långt därifrån, hon var öfverretad och förstörd, hon var så känslig och mottaglig för intryck, och hon hade gått och rufvat och väntat på händelsen så länge, att hennes fantasi betydligt öfverdref dess omfattning och karaktär ...

Det gick en hviskning genom publiken:

»Hvad går åt Ninni - - ?»

Pausen räckte bortåt en fjerdedels minut.

Kapellmästarn, för hvilken uppträdet liksom för de flesta andra föreföll ytterst obehagligt - ingen af de oinvigde tänkte egentligen på de fula ryktena om sångerskan, äfven om de uppfattat några stänk af dem ute i staden - gaf ett tecken åt sångerskan på scen att begynna igen och höjde taktpinnen ...

»Speltjuf!» hördes en arg, ilsken stämma. Det fruktansvärda ordet genljöd öfver hela salen.

Det var en brandfackla, som utkastades. Det efterföljdes af en hvissling... af två.... af tre ... af en hel konsert af hvisseltoner, som bröto sig mot hvarandra från alla håll och åstadkommo ett gräsligt oljud...

Nu var det slut med Ninnis motståndskraft, hon stod där vapenlös mot denna brutala hord af hvisslande demonstranter ...

Hela publiken såg att hon vacklade ...

»Hon svimmar...... låt ridån gå ned!» ropade kapellmästarn, så högt han förmådde,

I nästa ögonblick hade Ninni fallit ned på knä ochsekunden efteråt lag hon raklång på scenen ... med slutna ögon ... afsvimmad ...

Man såg ett par vaktmästare skynda in från kullissen - och ridåns bägge hälfter gingo ihop, slutande sig öfver scenens hjältinna och hennes tragiska öde ...

Hela publiken hade emellertid rest sig upp från borden. Några motvägande applåder eller bifallsrop hade ej förmärkta. Den del af publiken, som åstadkom dem, hade sista gången blifvit så öfverraskad af hvisslingens styrka, att den ej hunnit komma sig för med motdemonstrationer, förrän det redan ansågs för sent och ridåhalfvorna gått tillsammans.

Men nu började ett ifrigt diskuterande man och man emellan. Synbarligen var skandaluppträdet väl förberedt, ty Ninnis angripare och bespottare voro jämförelsevis talrika. Många voro emellertid äfven de, som ansågo tillställningen på det högsta ovärdig, simpel och klandervärd. Publiken delade sig i två hälfter, tagande parti för och emot varietésångerskan. Det blef ett förfärligt oväsen. Man skrek, gestikulerade, debatterade...

»Det känner hvarje människa i Stockholm, att hon hållit spelhåla...»

»Men det har väl inte med hennes uppträdande här att göra...»

»Man hade upptäckt att hon gett tecken åt en kompanjon ...»

»De ha hållit på hela vintern... en hel mängd ha blifvit ruinerade af dem ...»

»Men vi ha kommit hit för att höra henne sjunga... vi ha inte någonting att göra, med hvad hon för rästen företager sig ...»

»Jo, hon skulle ha en minnesbeta, det var rätt åt henne...»

»Det är för rästen inte bevisadt... hon kan bara ha blifvit utsatt för skvaller...»

»Jo bevars, de som varit med känna nog till saken ...»Har Ni varit med... nå, hvad hade ni där att göra...»

»De ha stulit flera hundra kronor ifrån mig ... men vi skola, min själ, låta dem betala det ...»

»Det lär inte gå för henne att uppträda vidare...»

»Vi skola nog ställa till flera sådana här små skandaler ...

Dylika uttryck haglade om hvarandra. Det var en obeskriflig villervalla. Man hörde de klingande ljuden af glas, som föllo i golfvet och krossades. Flera stycken personer aflägsnade sig under lifliga protester mot att på detta sätt blifvit så godt som utkörda. Kyparna sprungo omkring som yra höns. De sökte tala lugn och förstånd, men funno intet gehör bland de upphetsade gullkrogsgästerna.

Kapellmästaren insåg att han och kapellet voro de enda, som i någon mån kunde rädda situationen. Han ropade en order åt musikanterna på båda sidor, och publikens högljudda samspråk afbröts plötsligen af en marsch från orkestern. Kapellmästarn gaf upprepade tecken åt musikanterna att klämma till. Och det gjorde de. Det blef en marsch, spelad med en kraft, en kläm och en fart af alldeles enastående art.

Musiken värkade som olja på det upprörda vattnet. Gästerna börja sätta sig ned kring borden och fylla sina glas. Efter den första förtretligheten öfver att föreställningen blifvit afbruten, började man nu betrakta saken från mera skämtsamma sidor. Man diskuterade, halft humoristiskt, halft allvarligt, men öfverallt med betydligt dämpad hetta, aftonens obehagliga företeelse, och det började åter blifva ordning bland borden och stolarna. Ett par uniformerade poliskonstaplar, som i början af bråket eftertelefonerats, men ej anländt förrän nu, kommo in och stälde sig innanför dörrarna. De kastade skarpa blickar öfverallt i salongen och syntes beredda att gripa in så fort en tillstymmelse till oreda eller buller ånyo skulle uppstå. Det syntes emellertid att de fått order eller för egen delbeslutat, att ej göra någon sak af det redan skedda, för så vidt det ej upprepades. Bråkmakarna hade varit för många ...

Kapellet blåste sin marsch, och när den slutats, hade salongen i det närmaste återtagit sitt gamla lugna utseende. En ringning hördes ... tecken till att ett nytt uppträdande skulle försiggå ...

Musiken stämde ögonblickligen i ... det var ingen af Ninnis visor, det var den där mellankoliska melodien, som en trapezkonstnärinna med ramsvart, löst hängande hår brukade använda ... man kunde väl tro det, scendirektören var väl inte så enfaldig att han lät Ninni träda in igen ... för rästen visste man inte, hvad som blifvit af henne. Hennes svimming och hennes fall hade måhända varit så svåra, att de kommo att åtföljas af långvarigt men.

Trapezkonstnärinnan kom in och gjorde sin komplimang, klef på ett hvitt rep upp i trapezen och började göra sina konster.

Hon applåderades och efterträddes af ett nytt nummer ... och så gick man igenom hela programmet, utan att något ovanligt hände. Men af Ninnis uppträdade i sista afdelningen blef naturligtvis ingenting ... hon var försvunnen ...

Hur befann sig då den uthvisslade och dödligt kränkta varietésångerskan?

Sedan hon fallit afsvimmad ned, utbars hon af två vaktmästare. Hon lades på en bänk och man lyckades genom behandling med vatten snart återväcka henne till medvetande. Det syntes emellertid allt för tydligt att hon var på det yttersta bruten och sjuk både till kropp och själ. Hon framstönade en begäran om att få resa hem, så fort ske kunde. Man telefonerade efter en hyrvagn, och insvept i sin kappa och några filtar bars hon ut en bakväg i vagnen och kördes hem i sin trikåkostym, den hafsgröna med näckrosorna. Ett par af hennes manliga artistkamrater följde henne hem och bar henne upp för trapporna. Publiken delade sig i två hälfter. (Sid. 250).Blossande af feber hvilade hon snart, sedan Jenny med yttersta ansträngning klädt utaf henne, på sin stora sängs mjuka bolster och försjönk i en orolig sömn. Jenny, som ej hade klart för sig hvad som händt, men som såg hur sjuk hon var och därför satt vakande vid hennes sida, hörde henne i sömnen gång på gång ge till häftiga skrik, liksom om hon jämrat sig af smärta öfver att någon slagit henne.

*

TJUGOANDRA KAPITLET.

Endast några veckor efter händelsen i varietésalen stod Ninni Sterns eleganta våning fullständigt öde och tom.

Där fans icke en möbel, icke en mattstump, icke en bit af gardin. Visitkortet var borttaget från dörren och i fönstret fans ett anslag »Att hyra».

Ninni hade rest bort.

Efter sinnesskakningen vid skandalen hade hon legat till sängs ett par dagar, men hon hade hastigt förmått att återhämta sig och då hade hennes första beslut blifvit att lämna Stockholm — kanske för alltid.

Hon sålde möblemanget till en möbelkrämare för slumppris, endast för att i en handvändning blifva af med det, hon realiserade allt hvad hon kunde af sina kläder och toalettartiklar och behöll endast det nödvändigaste, som hon skulle kunna behöfva på en resa.

Hon drefs framåt af två böjelser. Dels ville hon komma från den stad, som sett hennes förnedring, hennes synder, hennes triumfer och hennes uthvissling. Hon trodde att hvarje människa skulle börja att peka finger finger åt henne där. I tidningarna hade dagen efteråtförekommit ganska vidlyftiga notiser om uppträdet och det hade utgjort det mäst gouterads samtalsämnet i hela staden under flera dagar. Polisförhör hade äfven hållits, till hvilka dock ej Ninni blifvit inkallad, alldenstund man endast fäst sig vid de rent yttre sidorna af bråket.

Ett par personer hade äfven blifvit pliktfälda. Dessa tillhörde spelarna, som hvisslat och hyssjat. Men ingen utaf dem hade nämnt ett ord om den egentliga orsaken, hvarför de på sitt bullersamma sätt angripit varietédivan — så stor var deras motvilja för att bli beträdda med att ha bevistat hennes på sista tiden så illa beryktade spelhåla.

Men, som nämdt, det var äfven en orsak till, som bevekte Ninni att resa bort. Oafsedt det att hon så fort som möjligt ville försvinna från den svenska hufvudstaden, hade det hos henne uppstått en stark längtan efter att få komma ut i världen, att få se sig omkring, att få upplefva äfventyr på utländsk botten, bland människor med ett annat folkkynne än det lilla svenska landets. Hon hade fått reslust och den måste hon tillfredställa. Ut, måste hon! Icke till de närmaste länderna, utan så långt bort som hälst, till andra världsdelar, om det gälde; men åtminstone till de stora kulturländerna i Europa, där man lefde under andra förhållanden och ägde andra resurser än i hennes obetydliga fosterland.

Och pängar ägde hon! Att resa utan stora reskassor det förstod hon icke skulle blifva något nöje, men i det afseendet hade hon det rangerat. Det kapital, hon samlat under spelklubbarna, belöpte sig till öfver ett tiotal tusen kronor och därtill kom det, som hon lyckades skrapa ihop genom att sälja sina möbler.

Värst var det med språken. Hon kunde dock några allmänna fraser både på franska, tyska och engelska. Och visade det sig nödvändigt, kunde hon ju lätt anskaffa ett språkkunnigt ressällskap — kvinligt eller manligt, det — kunde för henne komma på ett ut. Det hade hon sannerligen också råd till.Ibland hade hon tänkt på att fråga Brun, som talade utländska språk lika bra som sitt modersmål, om han ville följa med henne, men den tanken öfvergaf hon snart. Hon skulle endast blifva bunden därigenom. Hans närvaro skulle ständigt utgöra en påminnelse om hennes gamla lif och minnet af detsamma ville hon söka helt och hållet skjuta bort i glömskan.

Och så en vacker dag, knappt tre veckor sedan den aldrig glömda hämndkvällen i varietésalongen, reste hon bort.

Vid perrongen var endast gumman Storm nere och tog afsked af henne. När hon gick upp i kupén tryckte hon ett kuvert i den gamla skådespelerskans hand. Det innehöll några hundrakronosedlar - ett tack för hennes »trohet» under de olyckliga dagarna.

Ja, hon kunde resa med glädje i bröstet, den unga damen, hon kunde resa med brusande känslor af spänning och segerhopp. Det väntade henne säkert både nöje, omväxling och triumfer därute i den stora världen, dit hon styrde färden, fri såsom örnen, som klyfver luften högt däruppe med sina starka vingslag.

Hon kan vänta sådant... ty hon är ännu skönhetens och behagens strålande, segrande drottning. Hvarhälst hon visade sig skola männerna ligga för hennes fötter, och hon äger intelligens nog att kunna uppskatta och tillgodogöra sig allt det bästa och skönaste af njutningar och förströelser, som ödets växlingar och de stora folkens kultur kunde erbjuda henne...

Hon är klädd i en smakfull resdräkt af något fint mörkgrönt tyg. Det lilla stolta hufvudets ljusa lockar uppbär kokett en sammetsbarett af alldeles samma färg som klädningen och öfver axeln hänger den prydligaste lilla resväska. I baretten sitta några fjädrar, som i hög grad förhöja charmen och elegansen af det hela.

Hon tar gumman Storm i famn, innan hon springer upp, ledigt och behagligt, på platformen i en första klassens vagn. Hon ville resa fint och vara för sig själf ...Folket på perrongen riktar oafbrutet sina blickar mot den vackra och eleganta damen, som reser i första klass. Många känner igen henne och det hviskas man och man emellan: »Det är Ninni Stern...» »Jo, så'na där ha råd att vräka sig ...» »Gud, hvad hon är vacker» ...

Tåget ger signal - - - Ninni tar upp en liten gul silkesnäsduk och viftar ifrigt. Gumman Storm har också sin näsduk i handen och viftar och viftar -- - ja, se, till och med en tår syns trilla ned för den lättrörda gamla damens skrynkliga kind - - Hon är nog inte riktigt nykter - - Ninni och hon hade druckit en afskedsskål i champanj strax innan de gingo ned till stationen. ..

Ett par snobbar, som händelsevis äro nere och hvilka känt igen Ninni, nickar åt henne med ett frivolt leende, när tåget glider förbi dem ...

Ninni viftar så länge hon ser gumman Storm...

Därpå går hon in i kupén och kastar sig på den mjuka soffan. Hon satt där stilla som en bildstod i flera timmar och såg tankfullt framåt med sina bedårande ögon ... hon tänkte och drömde ...

Och nattsnälltåget gick i svindlande fart framåt på de glatta stålskenorna ...

* * *

I tre år var hon borta från sitt fädernesland — — —

I Sveriges hufvudstad hade hon varit en meteor, som kommit, lyst, segrat, besegrats och försvunnit.

Hennes rykte var naturligtvis, som alla andras, af dagsländenatur. Några månader sedan hon låtit höra sig på tribunen för sista gången, hade man i allmänhet så godt som glömt, att hon funnits till.

Men då och då dök det upp en flyktig, sväfvande underrättelse om en svensk dam, tillhörande det lätta gardet, som för sin skönhet och sin extravagans lät tala om sig nere i någon af kontinentens städer och badorter. Af beskrifningar förstodo de, som egnade någon uppmärksamhetåt historien, att det icke kunde vara någon annan än Ninni Stern, hvilken de visste begifvit sig ut i världen för några år tillbaka.

Särskildt hade resande från Paris åtskilligt att berätta om den vackra svenskan. Många öfverdrefvo nog för att göra berättelsen mera pikant, men i mycket låg tvifvelsutan sanning.

Det berättades, att hon hyrde våningar på tio rum vid världstadens förnämsta boulevarder och att hon hade uppträdt på kapplöpningsfältet en Derby-dag med fyra snöhvita fullblod framför den sidenklädda landån och med två galonerade betjenter stående bakom sig.

De, som berättade det, ville svära på, att det var sannt - -

Det sades att hon varit mätress än åt högättade diplomater än åt stenrika bankirer och att hon till och med ett halft år hållits af en äkta prins af huset Orleans.

Man berättade förstås så mycket, fastän kanske inte allt var sannt.

Ett faktum var emellertid att under dessa tre år en ung svensk dam med ljust hår och blåa ögon väckt ett stort uppseende inom Paris' galanta värld - ett uppseende, förenad med beundran, som betydligt öfversteg hvad andra dylika damer af svensk nationalitet, som gjort sig kända därstädes, en Lissy Bång och andra, förmått att väcka. Och denna unga svenska dam var Ninni Stern Hon hade förvärfvat sig smeknamnet »Gula rosen».

Hon var känd för att tala mycket dålig franska, men för att ega en medfödd intelligens och en djärfhet i sitt sätt, som tilläto henne att öfvervinna alla hinder, när det gällde att göra lycka och tillkämpa sig herravälde öfver de kosmopolitiska kretsar, i hvilka hon uppträdde.

Ett faktum var att hon haft en svindlande glansperiod i staden vid Seine - - men icke blott där - - hon hade varit i Berlin, i Petersburg, i Schweitz, i Nizza - - öfverallt korta perioder — – men mäst i Paris.Hon hade kommit med öfver tio tusen francs på fickan till Frankrikes hufvudstad. Hon hade ej behöft gå ut på gatan för att ögonblickligen byta sin kropp i pängar - - hon hade kunnat lefva i prakt en tid på egna medel, hon hade kunnat uppträda som en resande utländska, med stränga sedliga principer.

Men på detta sätt förflöt endast en mycket kort tid, under hvilken hon ifrigt studerade franska språket, som hon dock aldrig hann till någon vidare färdighet uti. Hon slarfvade med tillegnandet däraf för mycket.

Genom en ren slump blef hon en dag å en af Paris' promenadplats bekant med två danska kvinnor, hvilka uppehållit sig i Frankrike några år. De voro lefnadsfriska unga damer af samma tämperament som hon själf och af tämligen tvifvelaktig karaktär. Snart blef hon också genom dem införd i sällskaper, där lösen hette: Njut!

Det dröjde icke länge förrän hon var midt inne i hvirflarna. Det var en ny, rusande nöjesvärld, hon kastades uti, och den grep hela hennes väsen. Hon rasade i utsväfningar som endast en kvinna kan rasa och hon tömde den parisiska lastens nöjesbägare i botten - -

Det var hennes lifs stora glansperiod, men dock var den så lika, dag efter dag, månad efter månad. Baler i tvetydiga sällskaper med halfnakna damer, supéer i enrum, kurtis i teaterlogerna, nattorgier i hennes våningar, en ständig omväxling af dyrbara toaletter - - och så när hon fick en tillfällig leda för alltsammans, så gaf hon sig på en resa till en annan storstad - - men snart var hon åter i Paris - -

— — —

Något öfver tre år sedan hon rest från Sverige, gick ett rykte i Stockholm att en ung svenska af ovanlig skönhet vid en resa genom London gjort ett tillfälligt besök i en af frälsningsarmens lokaler och där blifvit »frälst» samt ingått i armén. Damen i fråga skulle synbarligen ha varit en fallen kvinna, men hon hade uppträdt vid besöket i en

fabelaktigt elegant dräkt. Frälsningsarmén hade sedan efter hennes »frälsning» utbasunerat, att hon var en svenska, som kom från ett lif i last och utsväfningar i Paris. En notis därom hade äfven inkommit i arméns svenska tidning och på det sättet hade ryktet börjat cirkulera.

Man gissade hit och dit, hvem det kunde vara - men det var icke många, som kommo att tänka på Ninni Stern — — — hon var glömd.

Var det hon - -?

* * *

En vinterdag i december samma år uppklistrades på en del knutar och plank i Stockholm jättestora affischer af skrikande rödt papper, å hvilka stod följande:

Eld och Blod!

Frälsningsarmén

håller

Stort halleluja-frälsningsmöte

i templet i dag lördag.

Den svenska kapten Olga Löf borg,

som blifvit frälst i London, kommer att närvara.

Härligt vittnesbörd!

Entré 25 öre. Mycken musik!

*

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Mötet skulle börja klockan åtta.

Ännu fattades hon en kvart. Men det oaktadt var den ganska rymliga salen nästan fyld till sista plats.

Utanför ingången stod emellertid ännu en lång kö af människor, som stampade i den smutsiga snön för att hålla sig varma i aftonens vinterkyla. Otåligt sågo de väntande personerna, hur sakta den långa köen smälte ihop, och det hördes upprepade tillrop från dem, som kommo efter, att man skulle skynda på där framme i teten. Men de båda af kölden rödnästa frälsningsofficerarna, som posterade vid dörren, syntes obekymrade om det långsamma framåtskridandet. De tycktes betrakta den väldiga flod af tjugufemöringar, som oafbrutet strömmade in, med ett sådant välbehag, att de glömde både kölden och de väntandes otålighet. Två poliskonstaplar gingo med säfliga steg på hvar sin sida om den långa mänskoraden, ordnande och då och då utdelande en knuff, åt någon, som ej höll sig på sin plats.

Ju närmare det led mot det utsatta klockslaget, justarkare blef tillströmningen. Från alla håll kom folk och inrangerade sig i köens leder.

»Här kommer då inte alla in - det måste snart vara fullt hus därinne», utlät sig en af de församlade kvinnorna, en ung flicka med blekt ansikte. Hon hade arméns rödpärmade sångbok i handen och tycktes alltså känna till, hur stort utrymme det fans i salen.

»Jag har knappast sett så mycket folk nå'n gång på armén», inföll en gammal gumma, som stod bredvid och huttrade, insvept i en gammal trasig schal.

»Ja, di går nog mest af nyfikenhet», svarade den bleka flickan och såg med ett ogillande ögonkast omkring sig, liksom hon ville säga, att hon själf gick dit af en allvarlig önskan att få höra Guds ord.

Den himlande minen förargade gumman, hvilken ej tillhörde de väckta.

»Ja, om man går dit af nyfikenhet eller af egen rättfärdighet - det kan komma på ett ut», sade hon i skarp ton och såg på den unga botfärderskan med ett visst öfverlägset hån.

Den tillstukade svarade ingenting. Hon tillhörde inte den fanatiskt disputerande delen af armén, hon tillhörde de undergifvet lidande martyrerna.

De omkringstående drogo på mun åt gummans replik, men hon, som bar sångboken, låtsade ej, att hon märkte det. Hon knep ihop läpparna, sträckte på halsen och stirrade längtansfullt mot ingången för att se, om inte den slingrande ormen af människor hade förkortats något, så att det snart blef hennes tur att komma in.

I samma ögonblick syntes en högt stående frälsningsofficer komma utspringande från förstugan och tränga sig väg genom hopen, som stod packad på trappan. Han gick direkt till en af konstaplarna och växlade några ord med denne. Därpå sprang han upp på öfversta trappsteget och vinkade utåt folkhopen, som om han ville säga någonting. Man knuffade hvarandra i sidorna och ropade tst!... tst!...»Mina vänner», skrek officeren så högt han förmådde, »det är fullt hus därinne ... det är inte lönt att stå och vänta... det fins inte annat än några reserverade platser kvar ...»

»Hur mycket tar ni för dem?» ropade en röst, som hade en anstrykning af gamin.

»De kosta femtio öre», svarade officeren lugnt, hvarefter han försvann inåt förstugan.

Den unga bleka flickan hade hört, hvad officeren sade. Skulle hon inte få komma in, fastän hon stått och frusit så länge? Hon blef ännu blekare, då hon berördes af denna smärtsamma tanke. Hon hade ju ingen uniform, fastän hon var frälst, hon kunde ej komma in bakvägen.

Hon tänkte på ljuset och värmen, sången och glädjen, den nya kaptenen och allt det sköna och ljufva, som hon gick miste om, därför att hon icke infunnit sig i tillräckligt god tid ... Hon fick ett par stora tårar i sina svärmiska ögon.

Då gaf henne den där elaka gumman en knuff i ryggen och sade skadegladt:

»Nu komma vi icke in någon utaf oss!»

Det var mer än hon kunde tåla. Hon sprang ut ur ledet och fram till trappan, satte sin smala axel som en sprängkil emellan de trängande människorna och kom fram till biljättluckan.

»En reserverad plats!» ropade hon brådskande, nästan andlös af ansträngningen, och kastade två tjugufemöringar på hyllan i luckan. Det var så mycket hon hade i portmonnän ...

Därpå rusade hon in i salen Den bleka ansiktsfärgen hade efterträdts af en stark feberrodnad, framkallad af triumfen öfver att få komma in, medan så många stodo där utanför, - - det vill säga, icke någon syndig skadeglädje, utan en känsla af lycksalighet och tacksamhet mot Gud, som hjälpt henne, när hon knuffade sig fram.

Nu fingo emellertid poliskonstaplarna ett bestyr att förmå mängden att skingra sig. Det hjälpte icke, attofficeren upplyst om, att huset var utsåldt, man ville promt stanna kvar för att få höra litet af härligheten, om man också icke fick skåda den. Och man visste nog, att man icke väntade förgäfves, ty det öronbedöfvande skrål och oväsen, som snart skulle bryta fram, skulle tränga ut genom dörrspringorna och fönstren; och så mycket ville man åtminstone deltaga, att man fick höra de första skrällarna.

»Det fins ju inga platser, det är bäst att ni går härifrån», gingo poliskonstaplarna och upprepade från den ena till den andra.

»Vi borde väl ha något betalt för att vi stått här och frusit - hon kunde åtminstone komma ut och visa sig, den där vackra fågeln, som skall gala i kväll», inföll en medelålders man, klädd som en handtverkaregesäll, när konstapeln gick förbi.

»Det blir, min själ, en guldhöna för frälsningsbyket», fortsatte en annan.

»Det är min sann icke många år sedan hon uppträdde som varietésångerska».

»Ja, frälsningsarmen och varietéen, det kan då komma på ett ut, det är ungefär samma fröjd ...»

»Det dröjer väl icke länge förrän frälsningsflickorna börja att uppträda i trikåer ...»

Dylika uttryck, hvari harmen öfver att man blifvit utstängd framträdde hos den oväckta delen af de församlade, haglade.

Då ljöd plötsligt några starka trumhvirflar därinnefrån, och ögonblicket efter hörde man de raska tonerna af en frälsningssång.

Föreställningen hade börjat ...

* * *

Om vi blicka omkring oss i den ganska stora salen skola vi finna att en till och med på frälsningsarmen, hvilken ständigt har förmågan att bjuda påöfverraskningar och sensationer, ovanlig spänning och nyfikenhet gjorde sig gällande bland publiken;

Denna publik bestod af män och kvinnor från hufvudstadens alla samhällsklasser. Det ganska höga inträdespriset hade visserligen utestängt en del af de allra fattigaste gästerna, som annars brukade infinna sig, men där funnos dock många ansikten, som skvallrade om den lägre folkklassens armod och släp. Där nere i salen sutto väckta och oväckta, guds barn och djefvulens barn, om hvarandra, tätt packade. Där funnos sömmerskor med bleka ansikten och håliga ögon, bokhållare från speceridisken i smutsiga löskragar och eleganta långhalsdukar, fabriksflickor med stripiga luggar och trasgranna vinterhattar, pigor med röda kinder, familjeflickor med gudsnådliga miner, glädjeflickor med färgade läppar och fräcka ögonkast, gardister, lärpojkar och allt möjligt slags folk.

På de främre bänkarna - de »reserverade», där det kostade femtio öre - hade en del öfverklass placerat sig. Där funnos åtskilliga fina ansikten i eleganta toaletter, som buro rikedomens och noblessens hela prägel. På de närmaste 25-öres-bänkarna hörde man att det talades franska därframme - där måste alltså vara fasligt fint folk. Äfven doftade det af prima parfym - man hade naturligtvis parfymerat sig ordentligt, då man för en afton skulle sitta inom skotthåll för de vulgära dofterna från populasen.

Ett par värkliga löjtnantsuniformer upptäcktes äfven på främsta bänken. Deras innehafvare tycktes dock icke tillhöra de frälsta, ty de sutto oafbrutet och spetsvredo sina mustascher, under det att ett litet spefullt leende lekte på läpparna och ögonen ihärdigt sökte efter vackra flickansikten.

På de bägge läktarna och på tribunen hade frälsningsfolket tagit plats. Å de förstnämda fanns det en stor samling af gemena, naturligtvis öfvervägande tillhörande spinnsidan.

Om man skärskådade de uniformerade personernasansikten något närmare skulle man kunna upptäcka tre olika karaktärsklasser: de glädjestrålande, de svärmiska och de fånigt tillbedjande. Af den förstnämda klassen fans det måhända största antalet, ty frälsningsarméns religion är ju först och främst jubel och klang och lajtiata. De glädjestrålande hade lifliga ögon, närvösa muskler och ett af triumferande leenden ständigt skinande anlete. De svärmiska hade blek hy, blåringade och djupa ögon och i hvarje deras rörelse låg en slags förklarad tillfredsställelse. De fånigt tillbedjande hade intetsägande ansikten, halföppen mun och tölpiga gester, men kännetecknades för öfrigt en bornerad skrytsamhet i miner och sätt.

På den med amfiteatraliskt ordnade bänkrader försedda tribunen rätt fram, sutto officerare, kadetter, de utvalda sångarna samt musikanterna, med ansiktena vända mot publiken nere i salen. Barrieren var höljd af ett eldrödt skynke och bildade i midten en utskjutning, i hvars vinklar ett par röda och blå frälsningsfanor voro placerade på ganska långa, mörkröda stänger. På fondväggen lyste »eld och blods»-vapnet, och tjugutalet musikanter hade bjärtröda skjortor med hvita bröstsnodder. På grund däraf sågo de naturligtvis mycket viktiga och förnäma ut.

På plattformens bänkrader dominerade för öfrigt den blodröda färgen. Den fans i trikåtröjorna på kvinnorna och i ylleskjortorna på männen. Och den värkade - som beräknadt var - mycket pittoreskt dekorerande.

För öfrigt var salen icke något vidare festligt dekorerad. Den svenska kaptenen, som kom direkt från London och hvilken i afton skulle göra gästroll i den svenska hufvudstaden, var visserligen en mycket intressant och folkdragande personlighet, men stod dock icke ännu tillräckligt högt i graderna för att man från arméns sida skulle göra någon vidare affär af henne. Ty man söker ju i allmänhet inom frälsningshären att med järnhand uppehålla diciplinens demokrati gent emot underordnade, hvilka föregåenden dessa än haft innan de stälde sig under blodets fana.Innan mötet tog sin början, togs det upp en sång här och där i salen af någon, som blef först färdig och som måste ge luft åt sina öfversvallande känslor. De ackompanjerades äfven af några svaga handklappningar.

Några minuter före mötets begynnelse, midt under en sång, inträdde genom en liten osynlig sidodörr strax vid sidan af tribunen, en fyra à fem stycken officerare. De voro aftonens ledare. Främst uppför den smala trappan till plattformen gick en manlig »adjutant» med helskägg och ett på samma gång slugt och robust utseende. Efter honom kom aftonens hufvudperson, »kapten» Löfborg. Det gick en vågrörelse genom publiken. Sången blef svagare och halsarna sträcktes nyfiket fram. De kommande intogo lugnt sina platser på en rad stolar, som stodo främst, och sången sjöngs till slut.

Aftonens gäst var klädd i en ovanligt smakfull frälsningsdräkt med mörka, dämpade färger. Öfver axeln hade hon ett hvitt bandolär - det var det, genom hvilket man beslutit utmärka henne framför de öfriga den första kvällen.

»Så förskräckligt vacker hon är», hviskade en kvinlig frälsningssoldat, en af de »fånigt tillbedjande», på läktarn till sin granne så fort hon blef synlig i platformens tämligen starka ljussken.

Och ungefär samma tanke gick genom hela publiken rundt omkring, framhviskad eller endast tänkt.

Det var samma gripande beundran, som en afton för åtskilliga år sedan genomsusat varietésalongen, när Ninni Stern för första gången visade sig i rampljuset på glädjens tiljor ... det var samma beundran för kroppens fina linier och ansiktets tjusande drag ...

Ty skönhetens makt är lika stark, hvarhälst den uppträder ... det må ske inför guldkrogens spritstimulerade dryckesbröder eller inför de religiösa orgiernas himlaängtande frälsningsfolk... en skön kvinna är lifvets drottning och världens besegrare ...

*

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.

Frälsningsmötet fortgick i den vanliga stilen.

Fanatiska böner med knäppta händer, uppräckta armar och närvösa krampvridningar...

Korta predikningar med svängande armar och lifliga promenader längs den röda barrieren ...

Veka, dämpade, melodiska väckelsesånger med ödmjuka knäfall, under det att hufvudet böjes bakåt och ögonlocken slutas ...

Brusande, dånande stridssånger med trumhvirflar, trumpetsmatter och applådsalfvor ...

Och ständigt samma enformiga, förmätna tema: vi äro frälsta, vi äro heliga, vi äro lyckliga, vi äro saliga - men ni, syndare, äro förlorade, förtappade, olyckliga...

Mötet hade fortgått bortåt en halftimma. Hon med det hvita bandoläret öfver axeln hade ännu icke sagt ett ord, icke ensam sjungit en ton - och då var det just på henne, man väntade, hela publiken väntade.

Hon hade deltagit i bönerna och i de gemensamma sångerna. Hon hade legat på knä med knäppta händer och hon hade stämt in, då de andra sjöngo ...»Kapten Löfborg!»

Det var »adjutanten», mötets ledare, som yttrade dessa ord i kort kommandoton.

Hon, hvilkens namn uppropats, reste på sig. Det skedde raskt, men med en värdighet, som skarpt stack af mot de andras groft otympliga rörelser.

Hon gick fram till barrieren... det blef så tyst, så tyst, att man nästan kunde höra fläkten af en insekts vinge ... hela publiken befann sig i en andlös spänning ... hvarje öga i salen riktades mot den smärta gestalten där framme på plattformen, hvilken nu skulle »vittna» med tal och sång.

Många bland publiken kände väl igen henne sedan hennes uppträdande på varietéen, fastän det var åtskilliga år sedan dess. De båda uniformerade löjtnanterna på främsta bänken hade tillhört kretsen af hennes varmaste beundrare - - och det var endast egendomligt, att inte flera af den mängd snobbar, som utgjort hennes dagliga och entusiastiska dyrkare, hade infunnit sig. Men det hade ju fordrats en viss grad af själföfvervinnelse för dessa att beträda frälsningstämplet med sin vulgära religionsutöfning. Frälsningsarmén är gjord för den stora hopen ...

Ryktet hade föregått »kapten» Olga, sedan nyheten om hennes uppträdande i Sverige en gång kommit. De dagliga politiska tidningarna hade af den alltid påpassliga och affärsmessiga frälsningsstyrelsen erhållit en liten anvisning att Olga Löfborg var »Ninni Sterns» värkliga namn, hvarför några små »blänkare» i notisform influtit - och när man bara en gång kommit att tala om Ninni Stern, så framträdde snart i minnet med full och oemotståndlig styrka hela glansen af hennes tjusande personlighet och enastående talang som varietésångerska. Af denna orsak var det också, som hennes första uppträdande samlat en så stor publik, att bortåt ett halft tusental personer nödgades vända tillbaka i brist på plats. Och häraf var det också som de första bänkraderna voro fyldamed damer och herrar från såväl den förmögna medelklassen som den värkliga s. k. societeten...

Man såg tydligen att det kostade henne en icke ringa ansträngning att stiga fram offentligen iklädd frälsningsarméns uniform i den stad, där hon upplefvat så mycket och där särskildt det sista årets rika händelser gjort hennes namn kändt till och med af gatpojkarna.

Hennes fina ansiktshy hade öfverfarits af en dödlig blekhet, då hon reste sig från stolen och man såg tydligen huru de små hvita händerna genomskakades af en häftig darrning.

Skulle hon äga mod att aflägga sitt vittnesmål...? Frälsningsledarna som sutto omkring och bakom henne, betraktade hennes sinnesrörelse med ängsliga blickar. Skulle hon icke äga det värkliga modet, när det gälde något?

Hon stod stilla och skådade ut i den af mänskoansikten packade salen. I hvarje ansikte såg hon två ögon, som nyfiket och sensationshungrigt sögo sig fast vid henne. Hon stod där en rätt lång stund och bara stirrade, utan att kunna säga ett ord - åh, hvad hon var lik sig själf den gången, då hvisslingen hörts i varietésalongen och hon liksom nu stått stilla och endast stirrat med sina stora, vackra ögon ...

Tystnaden började att blifva pinsam...

»Jesus!» hördes en skarp och sträf stämma utropa. Det ljöd öfver hela salen. Det var adjutantens röst. Man hörde att ordet framkastades på ett sätt, som skulle göra det till en bön, men det kom omedvetet att få tonen af en befallning.

»J-e-s-u-s...!» ljöd som ett eko frälsningsfolkets hviskning rundt i salen.

Det förlösande ordet var gifvet...

Detta ord, det har hypnotisk kraft. Och särskildt tyckes frälsningsarmens tränade medlemmar ha en eminent förmåga att uttala det världshärskande ordet, den kristna religionens förnämsta, på ett sätt, att det värkar som enfanfar eller som ett knifstygn. Det uttalas med ett slags breda vokaler samt med mjuka, smekande ss-ljud... Jesus...

Olga ryckte till. Det tycktes henne som om detta ord ägt förmåga att sända en ny, frisk kraft i hennes ådror och närver. Blekheten försvann från kinderna, hvilka i stället färgades af inspirationens rodnad, och hon kastade sitt fina lilla hufvud bakåt med en beslutsam rörelse. Hon fattade guitarren, som stod bredvid henne mot barrieren, lyfte upp den mot sin barm och slog an några stolta, klingande ackorder. De läto som segertoner från hennes själ, hvilken förmått öfvervinna sin svaghet inför den stora lystna åskådarehopen. Och för hvarje åhörare, som förmådde fatta en själsstämning, ljödo de också som segertoner...

»Halleluja!» ropade adjutanten med sin sträfva röst.

»Hal-le-lu-ja!» ljöd soldaternas eftersägelse ånyo... som ett eko, men starkare än förut, triumferande. ..

När det blifvit tyst började kapten Olga att sjunga.. .

»Jag har lämnat allt för Jesus, verldens fröjd må andra ta', all' dess nöjen jag förglömmer, när jag minnes Golgata ...

De första stroferna kommo spröda, svaga, osäkra, darrande, som om de varit fågelungar, som icke ännu lärt sig att flyga. Men snart var hon inne i stämningen. Ljudet af hennes vackra röst gaf henne själf så småningom styrka och säkerhet. Tonerna kommo allt kraftigare och klarare, orden uttalades allt tydligare och själfullare..

»Om än alla här mig lämna och jag världens smälek får, jag har en, som står mig bi, då jag vid pärleporten står.

Snart vår lefnads afton skymmer och dess sista klockslag slår, då jag fri från allt bekymmer genom pärleporten går.Och när hon sjöng de andra och tredje verserna på den smäktande sången, hvars både ord och melodi ägde något af öfversinlig himlalängtan uti sig, hade hon återfått sin fulla säkerhet och var fullkomligt inne i sin roll.

Hon lade uti orden en öfverväldigande känsla och en varm och innerlig tro. Hon uttalade dem icke endast med tungan och läpparna, hon lade sitt hjärta, hela sin själ uti dem. De blefvo icke döda, ihåliga fraser, hvilka rabblades opp som en inlärd läxa af en förledd hjärna, de gåfvo illussion och blefvo öfvertygande, de brunno som eldgnistor, de värkade tändande och elektriserande, med inspirationens hela styrka ...

Och hennes röst hade blifvit klarare och renare sedan det år hon uppträdt på varietéen. Den klingade nu så friskt och härligt, utan ett missljud, utan en öfveransträngd ton ... som ljuden från en silfverklocka ...

Hennes fingrar, hvita som alabaster, lekte med guitarrens strängar, kroppen egde en hållning som en drottning, och ju längre hon sjöng, ju mera tycktes hennes bildsköna ansikte upplysas af en förklaringens strålglans ...

När hon sjungit sången och hon till sist lät höra några bortdöende knäppningar på guitarrens strängar, fans det många hundratals ögon i den fylda salen, hvilka voro täckta af tårar och tåreskimmer.

I en half minut härskade dödstystnad bland den stora församlade folkhopen, därpå hördes här och hvar en dämpad snyftning ... ordens känslokraft och tonernas skönhet hade gripit ned i hjärtroten på äfven de hårdaste, och på de veka och troende hade det värkat som en gudoms stämma ...

Det var så olika mot hvad man var van vid att höra från arméns plattform, så fritt och rent mot allt det simpla, plumpa och falska, som så ofta hördes.

Hon hade liksom i varietésalongen tagit sin publik med storm. Den låg för hennes fötter, behärskad aftjuskraften i hennes väsen och den nyligen skedda omvändelsens nya jungfrudom ...

När hon slutat sjunga, satte hon ifrån sig guitarren, utan att lämna sin plats vid barrieren. Det syntes, att hon gjorde sig redo att låta sången efterföljas af ett s. k. vittnesmål.

Inte ett ljud förnams från frälsningsfolket eller den öfriga delen af publiken. Intrycket och effekten af hennes sång hade varit så starka, att hvarken »adjutanten» eller någon bland hans följe kommit sig för, att på det vanliga sättet interfoliera henne med hvarjehanda utrop af mer eller mindre känslosam natur. Hon hade fått sjunga ensam och ostörd. Äfven de mest fanatiska kände med sig, att det varit ett profanerande att öfverrösta hennes fina sångkonst med rasslet från en kör af oskolade och vulgära röster ...

»Jag ville tala om för mina vänner i Stockholm, att jag nu är frälst och lycklig. ..»

Så började hon.

Orden kommo att börja med så bäfvande, så blyga och osäkra ... Hon hade haft mod att göra sin bekännelse i smekande, svärmiska toner vid guitarrens accompanjemang - - skulle hon också ega mod att bekänna sin frälsning och sin lycka "i ett predikotal, hvilket nog var svårare...?

Hvarje öga hängde vid hennes läppar.

Var detta samma Olga, samma Ninni, som tillbrakt sina ungdoms kanske bästa år i last och synd; samma kvinna, som varit hållen af än den ena och än den andra, som varit inskrifven i polisens rullor som offentlig »flicka», som hållit spelhelvete, där falskspelning bedrifvits, och som blifvit uthvisslad på varietétribunen? Var det den sorglösa, fräcka, utsväfvande och lidelsefulla kurtisanen, hvilken stod här blyg, darrande, full af den älskligaste oskuld och den barnsligaste tro. Var det spel, en ovanligt intelligent kvinnas skådespelaretalang, framkallad af äresjuka, tillfredsställande en raffinerad nyck efteromväxling, som gjorde sig gällande? Var det hån och drift med gud och religionen och armén och publiken och alltsammans? Eller hade värkligen denna psykiska makt öfver alla makter, som benämnes religion, den öfversinliga dyrkan af ett gudomligt, allsmäktigt och syndfritt, väsende, tron på »blodet» och dess rättfärdiggörande kraft, förmått under några veckor så helt och hållet omskapa en mänsklig varelse?

I det yttre hade Olga Löfborg - hon hade nu återtagit sitt värkliga namn - både förändrats och icke förändrats under de tre år, som hon varit på främmande mark.

Hennes kropp hade blifvit något fylligare, bröstet hade svällt ut och höfternas rundning blifvit kraftigare, men figurens smidiga linier och fulländande proportioner hade icke lidit det ringaste men däraf.

I hennes ansikte hade tydligen de rasande utsväfningarna efterlämnat spår, det kunde icke förnekas, om de också icke kunde upptäckas af en betraktare, som ej var allt för skarpsynt i kväll vid ljusskenet, då kinderna också glödde af den inre inspirationens eld. Hon såg icke sjuklig och förstörd ut, tvärtom, hon hade fått litet hull, hon hade lefvat godt och flott, men ögonringarna hade svartnat starkt och kinderna hade blifvit något pussiga. Vid dagsljus skulle man äfven kunnat upptäcka, att den förr så bländhvita ansiktshyn chanserat en smula, blifvit gul och att skrynklornas härjningståg redan bebådats genom några nålrispor kring mungiporna. Men hon skulle otvifvelaktigt långt längre kunnat bibehålla sin barndoms friska skönhet, om de tre utländska årens yrande lif icke sugit på blodets och närvernas lifsmust.

Men ingen af de i frälsningslokalen närvarande, hvilka sett henne förut, skulle dock kunna påstå, att hon förlorat något i sin skönhet, betraktad som helhet. Hon hade haft för mycket att taga på, för mycket att offra, för att några år, om också aldrig så utsväfvande, skulle kunna sköfla dessa fina och gedigna behag. Och i afton, på Snart vår lefnads afton skymmer och dess sista klockslag slår,

(Sid. 282.)frälsningstribunen, hade hon, som sagdt, framstått lika bedårande och bländande som någonsin förut. Som ett naturens söndagsbarn hade hon vunnit en ny seger i frälsningsdrägt ...

Och dock vanstäldes hennes ansikte af denna osmakliga hufvudbonad, som armén i ett anfall af glömska af de medel till propagandans bedrifvande, som den vanligtvis brukar använda, lagt som ett syndakors på sina koketta kjortelbataljoners hufvuden. Denna skönhetsmördande hufvudskopa kan vanställa äfven det skönaste ansikte och hos en korporation, som i så hög grad binder sina, anhängare vid sig genom att ockra på den mänskliga svagheten för grannlåtsuniformer, står den officiella kvinliga hufvudbeklädnaden som ett oerhördt stort misstag. Man har naturligtvis velat ha något originellt och uppseendeväckande, och uppfinningsförmågan har påtagligen ej räckt till för att kunna kombinera detta med något estetiskt tillfredsställande.

Men äfven i den klumpigaste klädedrägt, som en kvinna nödgas pålägga sig, kan naturligtvis den kvinliga instinkten inlägga en personlig makt, som i någon mån dämpar klumpigheten. Och härvidlag var det intressant att gifva akt på, hur f. d. varietédamen och demimonden, beräknadt eller rent instinktivt, genom några små speciella anordningar förmått dämpa klädedrägtens vanprydande sidor och låta en personlig skönhetssmak framträda. Bara t. ex. i det hvita bandolärets drapering och i hennes sätt att uppbära det samma, såg man en smakens aristokrati, som värkade som en solglimt på skönhetssinnet. Och genom dylika drag höjde hon sig så högt öfver pluralitetén, att hon rent af kom att värka som en gudasänd uppenbarelse. Och en mänskokännare skulle kunna ögonblickligen uppstält ett framtidsperspektiv öfver den roll, hon skulle komma att spela, om hon med samma hänförelse fullföljde sin uppgift på frälsningsbanan ...

Under cirka tio minuters tid flöt en trosvarm, inspirerad syndabekännelse fram öfver hennes små rödaläppar - icke röda af smink utan af pulserande varmt blod.

Hon gick icke in i några detaljer af sitt förflutna lif, hon tecknade inga händelser och angaf inga platser, men hon gaf dock en lika påtaglig som slående bild af sin historia. Åhörare märkte så väl, att det låg verklighet där bakom, att det låg personlig erfarenhet.

Hon talade om, huru synden lockar och drager, huru det ligger nedlagdt i mänskonaturen så många frö till det onda, huru svag och lättledd människan är, så länge hon inte hämtar kraft från Gud. Hon målade också syndens tomhet och syndens plåga. Hur otillfredsställande är det icke att söka sin glädje i denna världens falska, farliga nöjen. Hur man jagar, finnes det dock alltid kvar en brännande törst efter mera, mera! Och till sist måste ändock samvetskvalens och ångrens dag komma!

Och därpå talade hon om blodet från Golgata kors. Hon hade sett det strömma emot sig som en röd flod. Ängslad och otillfredsstäld, sökande efter något bättre än hvad hon hittills upplefvat, hade hon stigit ned uti floden. Hon hade tvagit sin kropp och sin själ i den. Och hon hade stigit upp lycklig och saliggjord. Hon hade fått en annan syn på lifvet, fått krafter att med den Högstes hjälp motarbeta alla dåliga böjelser och känt en oemotståndlig längtan efter att få lefva ett rent lif och att få hjälp till att föra andra syndare till samma renande och lifgifvande frälsarblod.

Och därför stode hon nu här. Hon ville, på grund af sin egen erfarenhet varna alla, som sorglöst och lättsinnigt dansade fram på de världsliga nöjenas breda väg ... Hon ville tala om sin egen lycka och bjuda hvar och en, som ännu ägde syndens fjättrar om sina lemmar, att söka befrielse från dem, genom att vid korset mottaga förlåtelse och frälsning ...

Det var ju icke något nytt, hon kom med. Det var den gamla, gamla visan, som upprepats många tusende gånger inom dessa väggar, upprabblats i skrikig falsett afgummor med skrynkliga drag och spetsig haka, i smäktande tonfall af unga, lefnadsfriska flickor med runda kinder och lysande ögon, upprepats af robusta karlar med grofva och skrofliga röster och af ynglingar med svärmiska drag och veka stämmor ...

Men sällan, om någonsin, hade väl en dylik bekännelse eller ett dylikt vittnesbörd framsagt på ett så naturligt intelligent sätt och i så vinnande ordalag som nu. Utan att utfara i några osmakliga öfverdrifter, hade »kapten» Olga förmått att öfvertyga hvarje åhörare att bakom hennes ord lågo en sargad men läkt själs uppriktighet och en brinnande hänförelse för hennes nya lifsåskådning och mission.

Det hade i hennes korta predikan funnits en blandning af orubblig fasthet och rörande älsklig naivitet, hvilket kom luften att dallra af vemod och skapade en stämning, som gjorde själarna mjuka som vax.

Man hade åhört henne under andäktig tystnad och med stigande intresse, och när hon slutat, var det nog många, som tyckte att det ljusa håret kring hennes panna, hvilket ännu bibehållit sin guldglans, förvandlats till en englagloria af ljus ...

När hon satte sig, voro hennes ögon fuktiga af tårar. Hon lutade sig framåt och begrafde ansiktet i händerna, liksom; hon plötsligt fått ett anfall af kvinlig blygsamhet öfver sin djärfhet att uppträda offentligen eller som om hon ville afsluta akten med en tyst bön till Honom, som hon bekänt ...

När hon slutat, sprang »adjutanten» upp från sin plats, gaf ett tecken åt frälsningsfolket och ögonblicket därefter låg minst tredjedelen af salens befolkning på knä. De kände på sig, hvad som passade efter det gripande talet — — — ingen larmande musik, inga bullrande väckelseord — — —

Sakta, svagt, som om ljudet kommit långt därifrån dämpadt som en susning, började hela skaran, som låg påknä, att i kör sjunga de sista stroferna i den sång, med hvilken sångerskan börjat:

Snart vår lefnads afton skymmer och dess sista klockslag slår, då jag fri från allt bekymmer genom perleporten går - - -

Kinder purprades, ögon strålade, tårar runno, knäppta händer sträcktes mot höjden, brösten flämtade af känslosvall hos alla dessa knäböjande, medan hon, som syntes, framkallat den djupa rörelsen, fortfarande satt där framåtböjd med det heta, tårsköljda ansiktet i de mjuka, hvita händerna - - -

— — —

Ändtligen var mötets sista programpunkt kommen. Den var också dess förnämsta: frälsandet. Nu skulle de botfärdige, de rörda bland den så metodiskt preparerade massan letas upp och dragas fram, med ordens och känslornas makt, piskas fram, om det behöfdes. Vid fotpallen nedanför platformens röda skynke skulle syndarena gråta förkrosselsens tårar och offentligen exponera sig som botfärdiga kristna.

Det hade blifvit brus och lif i den kvafva frälsningslokalen. Det låg ångkraft i luften.

De främsta bänkarnas fina publik hade i det allra närmaste fullständigt afdunstat - äfven de båda gardeslöjtnanterna, efter att de med några eldiga blickar sökt att tillvinna sig den förtjusande frälsningskaptenens uppmärksamhet. Men publikens djupa led voro fortfarande kvar och det var bland dem, man hufvudsakligast sökte rekryter för den korsmärkta fanan.

Midt på platformen hade aftonens båda hufvudpersoner, den ledande »adjutanten» och »kapten» Olga, tagit plats. De anförde det hela. Adjutanten var eld och lågor. Han gaf tecken åt musikanterna, han ropade ned åt salen, han vinkade åt soldaterna. Han sprang fram och tillbaka, fäktade med armarna och utstötte religiösa krigstermer. Hans vackra kamrat hade visserligen ettbetydligt lugnare och värdigare uppträdande, men äfven hon hade smittats af den allmänna lifligheten och den febrila hänförelsen. Hon vände sig oafbrutet än åt det ena hållet och än åt det andra, gestikulerade betydligt ifrigare än förut och sjöng med i körsångerna så starkt, att hennes rena stämma klingade högt öfver de andras.

De utstyrda musikkanterna blåste den ena sången efter den andra. Det var ett oafbrutet sjungande och spelande, utan pauser. Knappt var den ena melodien slut förrän en annan uppstämdes, valda på en slump; men inte ett ögonblicks uppehåll i den hetsande stämningen, det var hufvudsaken. Och man kunde taga om en kort melodi, som gjorde effekt, tjugo och trettio gånger. Ju längre man höll på med den, ju mer skar den in i sinnena, för hvarje omtagning bankade den våldsammare på syndarnas öronhinnor...

Och under all denna störtflod af musik och sång från platformen, försiggick där nere i salen en rasande hetsjagt efter mänskosjälar. Där gingo rödklädda frälsningskrigare af alla stånd och grader omkring i bänkarna och sögo sig fast vid åhörarna med sina lika enformiga som efterhängsna frågor. »Är ni frälst?»

»Tillhör ni Herren?»

»Är ni lycklig?»

På somliga ställen fingo de ett undergifvet »ja» till svar, på andra ett barskt: »det rör er inte!» Somliga tego alldeles, under det att de visade ett ironiskt småleende, andra kastade sig in i långa, häftiga dispyter.

Och den uniformerade agitationsskaran fann sig i alla förhållanden. Möttes de af hånleende, så lade de handen med en inställsam, vänlighet på offrets axel och stucko sina snärjande frågor i hans öron, tills han blef tvungen att ge dem ett svar. Och träffade de en disputerande motståndare, så voro de inte sena att hugga in med långrandiga repliker.

Och lika glada, och lika sötsliskigt vänliga, om delyckades eller ej, lämnade de städse hvarje person med ett: »Gud välsigne er!» på läpparna...

I dag blef det ett alldeles ovanligt godt fiskafänge. Och det måste man ju ha väntat, efter den utmärkta hjälp, som erhållits af den nye kapten. Isynnerhet var det kvinnor, som infångades. Och ju större lyckan var, ju ifrigare, ju outtröttligare och envisare blefvo de stridande. I dag skulle djefvulen lida ett stort nederlag!

De hade kommit på de kvinliga soldaternas lott att tilltala de kvinliga åhörarna. Och så fort de märkt att en enda åhörarinna, som hade feberhet kind eller vått öga, hvilka kunde beräknas stå i något sammanhang med en inre rörelse, kastade sig en tre, fyra officerare eller soldater på henne som blodhundar. De borrade sina blickar i hennes ögon, de lade sina händer på hennes axlar och hviskade brännande frälsningsord i hennes öron.

Och när hon var tillräckligt preparerad, och man märkte att hon började mjukna och ge efter, bars hon till hälften fram af ett par frälsningstöser och påskjuten af ett par andra ...

På det sättet tvingade man syndare in i himlen...

Och när tåget kom fram till pallen, satte »adjutanten» en hvisselpipa till mun... en gäll, skärande hvissling... sången upphörde ögonblickligen, på en fjärdedels minut, och efterträddes af en dånande applådsalfva, under det att rundt omkring hördes jublande halleluja-rop och hundratals röda och hvita näsdukar började att fladdra kring salen ...

Så bärgade man själarna...

Och vid botpallen hade den fångade själen ännu en het kamp att genomgå, en kamp under tårar, själskval, böner, syndabekännelse och ångestrop...

Snart var hela den långa bönpall en full af bedjande och gråtande, mest kvinnor, här och där en ung man instucken. Somliga gjorde ganska snart ifrån sig och stego upp igen och satte sig på en bänk, förgråtna men skinande af lycka och tro.Den tomma platsen upptogs snart af en annan... det blef en ovanlig god fångst i kväll1...

Och däruppe bakom det röda skynket stod aftonens sköna hjältinna, en ny Magdalena, f. d. synderskan, glädjeflickan och falskspelerskan, och kände sin själ brinna af religiös hänförelse, af kärlek och nitälskan, då hon såg den långa raden af botfärdiga krypa ned på pallen inför sina fötter ...

— — —

Bland salens hundratal, hvilka afhört aftonens föreställning, fans det en åhörarinna, hvilken med större uppmärksamhet, större deltagande och större förvåning än någon af alla de öfriga följt med »kapten» Löfborgs uppträdande.

Denna åhörarinna var klädd på ett sätt, som tydligen visade, hvad klass, hon tillhörde i samhället. Två unga slynglar, som sutto bredvid henne, hade också lika tydligt visat sig förstå detta. De hade försökt att få byta fräcka och tvetydiga blickar med henne, sett på hvarandra gång på gång och småskrattat samt till och med tagit sig friheten att peta henne i sidan och nicka åt henne. De tyckte sig ha rättighet därtill, ty det syntes allt för väl att hon var en soldat i de prostituerade kvinnornas armé.

Hon tillhörde synbarligen hvarken första eller andra klassen af dessa. Hon såg en smula förfallen ut, litet afsigkommen, ej blott moraliskt, utan äfven till det yttre, beträffande hållning och klädedrägt.

Hon hade en svajig hatt med en mångfald af plymer och band, och en pråligt utstyrd vinterkappa, men bägge delarna voro alltför slitna och skamfilade för att de skulle innebära någon värklig elegans. De hade varit eleganta en gång, men nu värkade de trasgranna.

Hennes ansikte var blekt och glåmigt, hyn var fnasig och förstörd, läpparna stela af smink, ögonen skarpt tuschade men rödsprängda; blicken var cynisk och utmanande och öfver munnen låg ett vulgärt drag. Hon gaf intryck af en glädjeflicka, som stod färdig, att när somhälst sjunka ned i de lägsta graderna. Det syntes blott behöfvas några månader af lättsinne och dryckenskap till, för att hon skulle sjunka ned i den tjocka dyn på botten.

Hennes figur var lång och magerlagd och hon syntes vara åtskilligt till åren.

Hon hade kommit mycket tidigt och fått en god plats i midten af salen. Om man gifvit akt på henne, skulle man funnit, att hon nästan oafbrutet, utan återvändo, suttit och betraktat, nästan stirrat på kapten Olga. Hon hade slukat henne med ögonen.

Till en början hade hon varit temligen oberörd af frälsningsmötets förhandlingar och hon hade till och med egnat dem ett par hånleenden. Men efter kapten Olgas uppträdande hade uttrycket i hennes ansikte förändrats. Under själfva vittnesbördet hade hon fått anstränga sig till det yttersta för att hindra tårarna att tränga fram. Och under hela mötet hade hon, som nämdt, nitat blickarna fast vid den unga kaptenens fagra ansikte.

Man behöfde sannerligen icke vara människokännare för att förstå att det var något alldeles särskildt, något rent personligt intresse, som låg i de lika energiska som öfverraskade blickar, som hon sände dit upp till platformens hufvudperson, hon med det hvita bandoläret. Hon tycktes liksom vilja draga hennes blickar till sig, men hon kunde naturligtvis icke begära att hon skulle bli observerad där nere bland högen af alla ansikten.

När denna sjungit sin sång och gjort sin enkla, men gripande bekännelse, hade den förfallna glädjeflickan undergått en plötslig och genomgående förvandling. Det föreföll henne själf, som om någonting med järnklor gripit tag om hennes förtorkade hjärta och kramade och slet. Hon kände en ångest tränga sig fram därinnanför bröstet, starkare än hvad hon någonsin känt och som bokstafligen hotade att kväfva henne. Trots alla de samvetskval öfver ett förfeladt lif, hon så ofta burit på, hade hon dock aldrig känt sig så usel och eländig som i detta ögonblick. Hon kände en andlig smärta så stark, att den gick uppfrån bröstet till hjärnan och nästan framkallade hallucinationer. Och hon tyckte att hennes trasgranna paltor föllo sönder i trasor och lämnade kroppen obetäckt, och att denna syndiga, besmittade kropp var täckt med otäcka sår och härjad af sjukdomar, att den föll sönder som hos en spetälsk ... hon höll på att skrika till af skrämsel och smärta ... hon ryckte till som om hon vaknat från en dröm och hon måste sitta en lång stund och rikta tankarna mot andra föremål för att hon skulle komma ifrån den obehagliga inbillningen ...

Och den vek snart bort. Ju längre hon betraktade det strålande, lyckliga ansiktet däruppe, ju närmare tyckte hon, att en annan stämning, en annan inbillning ryckte emot henne.

Det var så bekant för henne, detta ansikte, och när hon såg det upplysas af en sådan innerlig fröjd, så väcktes hos henne ett outsläckligt behof att komma i åtnjutande af samma fröjd, af samma ljusa, strålande glädje.

Hon hade sett detta ansikte förr så många gånger och uppriktigt gladts åt dess fina och rena drag. Hon hade en tid lefvat tillsammans med det i sin förnedring - - dock hade hon då icke varit så förnedrad som nu - - det var tre å fyra långa år, sedan dess - - och under denna tid hade hon själf sjunkit allt djupare i last och synd - -

Och när den egentliga frälsningsakten började, hade hon setat med ett ödmjukt och förkrossadt uttryckt i ansiktet, med tårfylda ögon och knäppta händer.

På grund däraf var det alldeles själffallet, att hon skulle vara en af de första, mot hvilken arméns stridskvinnor skulle rikta sina giriga blickar. Klädseln förrådde hennes smutsiga yrke, hennes tårar talade om hennes rörelse - det fans således starka anledningar att rädda henne och att frälsa henne.

En ung flicka i uniform tilltalade henne.

Hon svarade ej ett ord, men tårarna flödade allt ymningare.Den unga uniformerade flickan lade sina ord särdeles väl, det var en af arméns bästa förmågor. Hon talade med sympatisk stämma och i ej allt för närgångna ordalag om den upprättelse åt en syndfull och efter en bättre lycka sökande varelse, som anammandet af frälsningen i Jesus innebär.

Och dessa tröstande, hoppgifvande ord, de blefvo värkligen ett gudomligt vårregn för den befläckade själen och det kvalda sinnet.

»Vill Ni komma fram till vår botpall och bedja om edra synders förlåtelse, vill Ni söka att finna den frid, som öfvergår all jordisk lycka ...?» frågade den unga frälsningsflickan.

Synderskan dröjde ett ögonblick med sitt svar... det kom öfver henne som öfver de flesta, en viss förskräckelse för att gå fram och knäböja inför alla dessa nyfikna blickar ... men hon öfvervann snart sin feghet ... salen och hela dess publik försvann för hennes blickar och hon såg endast det af frälsningsglädje strålande kvinnoansiktet där framme på platformen, hon kände endast sin längtan efter att få blifva lika frälst och lycklig ...

»Ja...» hviskade hon knappt hörbart.

Frälsningsflickan fattade systerligt sina armar om hennes axlar och förde henne med mildt våld framåt. En annan kvinlig officer kom beskyddande och åtföljde henne å andra sidan.

Hennes motstånd hade i början varit segt och samtalet med henne hade därför dragit långt ut på tiden. Flera rader af frälsta själar hade redan legat därframme och det fanns knappt en plats att få.

Hon gick med nedböjdt hufvud, hon stapplade nästan framåt, uppfyld af själsrörelse.

»Ser du, där ha de fått ett — — —, utlät sig grofkornigt en ung glop, som de gingo förbi, och stötte sin kamrat i sidan med ett menande löje.

När hon kom fram till platformen, lyfte hon på hufvudet och riktade blicken mot henne, som stod där vid»adjutantens» sida. Hon vek för frestelsen att få betrakta detta bekanta ansiktet på närmare håll än förut. Skulle hon blifva igenkänd - -?

Ja, då inträffade någonting hvilket blef aftonens mest spännande tilldragelse och säkert aldrig förglömdes af dem, som åsågo det ...

Med ett högt utrop skyndade kapten Olga ned för trappan, som ledde till platformen ... äfven hon glömde allt och alla omkring för den sinnesrörelse, hon erfor vid att här på detta ställe och under denna afton sammanträffa med den kvinna, som hon lefvat tillsammans med under sina synders mörka tid, den ende värkliga väninna, som hon egentligen någonsin egt ...

»Juliette!»

Med detta namn, ropadt högt, inneslutande en hälft af sorg - hon såg hennes förfallna tillstånd - och en hälft af svindlande glädje öfver återseendet, kastade hon sina armar, nästan våldsamt, utan besinning, omkring den botfärdigas hals, och båda sjönko ned sida vid sida till botpallen, omslingrade af hvarandras armar och blandande sina heta tårar.

Händelsen hade inneslutit en sådan hjärtegripande karaktär, att till och med den annars i öfverdrifna känsloyttringar så blaserade »adjutanten» höll på att förlora sin själsnärvaro. Instinktmessigt sträckte han emellertid sina armar öfver de båda, hvilkas hufvuden och armar han såg under sig, och utbrast med en stämma, som tydligen skälfde af rörelse:

»Halleluja! Halleluja! Tack käre Gud! Halleluja?»

Och nu kunde den frälsta skaran ej hålla tillbaka den storm af religiös lidelse, som börjat växa fram vid bevittnandet af denna scen, då den vackra gästen från London igenkänt och omfamnat den botfärdiga synderskan, hvilkens hela personlighet tillkännagaf, att hon var en mycket lastfull kvinna.

Rundt omkring gruppen, som bildades af de bådaknäböjande, uppväxte nu en jubelorkan, som skakade husets grundvalar och tycktes vilja lyfta taket. Många hundratals händer framkallade ett oerhördt applådsmatter, andra hundratal satte ett böljande haf af näsdukar i rörelse och öfver ett halft tusental munnar tjöto i de mest växlande tonarter fram en öronbedöfvande konsert af glädje- och tacksägelserop ...

Orkanen räckte i flera minuter. Den tycktes aldrig vilja taga slut. Den lät som om man ville storma helvetets portar. Man omfamnade hvarandra öfverallt i bänkarna och gräto i hvarandras armar, man steg upp på bänkarna och hoppade jämfota i takt, man sträckte armarna i krampaktiga rörelser mot taket, som om man väntade att få se den Korsfäste slå ett hål på detsamma och nedstiga ...

Om det fans någon bland publiken som aldrig förut bevittnat ett arméns mera exalterade möten, skulle denna kunna trott, att han kommit in bland en hop galningar och förskräckt rymt därifrån, men för den, som känner till hvad dessa sekelslutets religionsutöfvare kunna tillåta sig i exstasens mest brusande ögonblick, var det precis inte något oväntadt, då man besinnade, huru aftonens händelser steg för steg förberedt och framdrifvit denna stämning ...

Snart hördes emellertid den gälla hvisslingen.

Den signalerade nu icke någon ny frälsning, den var en signal till hela den bullrande skaran. »Adjutanten» vinkade med handen och inom några ögonblick hade hvartenda ljud så småningom döttbort.

»Låtom oss bedja tyst! Låtom oss falla på knä!» kommenderade den ledande.

Effekten af hans befallning var beundransvärd: Inom en half minut låg hela skaran bedjande på knä och det förra oväsendet efterträddes af en andäktig tystnad; i hvilken endast de fanatiska Jesus-ljuden möttes och genomskuro hvarandra från alla håll af salen...Det var först vid midnatt, som mötet afslöts och som ledarne genom att bryta upp tvingade den sista gruppen af frälsningsfolk att aflägsna sig från lokalen.

*

TJUGOFEMTE KAPITLET.

Ryktet hade talat sannt. Det var vid ett tillfälligt besök i London som den firade demimonden från Paris, hon som var känd i vida kretsar under namnet »Gula rosen» blifvit delaktig af den inre omskapelse, som klädt henne i frälsningsarmens lika effektsökande som bespottade uniform.

Hon hade för tillfället hållits af en ung sprätt, en af Paris' förnämsta boulevardläjon, som var son till en stormrik parisisk bankir med världsrykte. Hon hade haft en elegant våning på åtta rum vid en af de centralaste boulevarderna och präktiga bländhvita hästar på stallet.

Af en nyck hade hon beslutit sig för att resa till Englands hufvudstad på några veckor. Hennes älskare hade begärt att få följa henne och de reste åstad.

En afton, då de redan varit i London omkring en vecka, hade de händelsevis kommit att gå förbi frälsningsarméns största lokal i London. Där hade ljudit musik och sång. Hon hade föreslagit med ett ironiskt löje att de skulle gå in och titta på. Hon hade en riktig mani efter att bekika allt, som kom i hennes väg. Är det Ni? frågade hon sakta. (Sid. 310.)De hade fästat tillsammans grundligt under dagens lopp och hon var nästan en smula drucken, när hon inträdde i frälsningslokalen.

I början hade hon suttit och hånlett åt alltsammans, ja ett par gånger skrattat högt, så att publiken hade vändt sig om mot henne. Och hon hade ej blott på grund af sitt opassande uppträdande väckt uppmärksamhet, äfven hennes ytterst extravaganta och eleganta drägt i djärft parisisk snitt hade framträdt skarpt mot den andra publiken och gjort stort uppseende.

Hennes hånleende hade emellertid snart bytts i andaktsfull uppmärksamhet och uppmärksamheten hade bytts i ödmjuk förkrosselse.

Det var dock icke någon särskild predikan eller särskildt vittnesbörd, som gripit henne, ty fastän hon äfven en tid ifrigt kastat sig på engelskan och fastän hon vissa tider varit älskarinna åt i Paris sig uppehållande engelsmän, så var hon dock icke så hemmastadd i språket, att hon kunde förstå mer än hvart annat eller hvart tredje ord, när det talades.

Nej, det var någonting helt annat, som gripit henne. Det var ruelsen öfver det lif hon förde och tomheten i hennes tillvaro, hvilka likt svarta spöken länge följt henne i spåren och nu af en ren tillfällighet, en slump begagnat ett lämpligt ögonblick, då den utsväfvande kurtisanen befann sig under intrycket af en religiös hänförelses mäktiga stämning, för att gripa henne med sina långa, seniga fingrar.

Hon hade förmått att behärska sig denna första gång och hon hade lämnat lokalen utan en tår och med upprätt hufvud, men hon hade kändt så tydligt huru djupt därinne i hennes själ suttit kvar en törntagg, hon hade känt huru den värkt och huru den plågat henne.

Det var den taggen, som sved vid den minsta rörelse hon gjorde, hvilken hon ej kunde blifva kvitt, förrän hon kastat sig för korsets fot och erhållit sina synders förlåtelse.Hon bröt med sin älskare. Och han for tillbaka till Paris och talade om en historia som man hade alldeles oerhördt roligt åt på åtskilliga klubbar: »Gula Rosen» har blifvit religiös.

Gång på gång besökte hon sedan samma lokal. Och snart låg hon en afton gråtande vid syndapallen. Hon skaffade sig tillfälle att få tala vid åtskilliga af ledarne för den kår, vid hvilken hon gjort sitt betydelsefulla besök, och erbjöd sig att inträda vid armén, därtill drifven af den varmaste åstundan efter att genom ett arbete för Jesus få godtgöra en del af de svåra synder, som tyngde hennes själ.

Frälsningsofficerarna förstodo genast, hvilken ypperlig akvision hon skulle blifva, särskildt om hon skickades till Sverige, hvilket lands språk hon behärskade. Hon mottogs med öppna armar, uppträdde och sjöng vid några möten och gjorde kolossal lycka med sin skönhet och sin vackra röst.

Omkring en månad därefter öfversändes hon till det svenska »högkvarteret» med en särdeles varm rekommendation, och redan andra kvällen, som hon befann sig på svensk mark, uppträdde hon vid ett möte, det möte, som förut har skildrats — —

* * *

Det, man väntade, slog in.

Hon blef en magnet för armén. Oafsedt hennes personliga egenskaper gjorde naturligtvis den romantik, som omgaf hennes öde, sitt till för att utbasunera hennes rykte öfver staden och draga skaror af åskådare till de möten, där hon uppträdde.

En ypperligare agitator kunde armén heller icke önska sig. Hon förenade personligt vinnande egenskaper med ett charmant utseende, en ypperlig sångröst med konsten att uttrycka sig väl och slående. Och hon var nog värdig i sittuppträdande för att behaga de bildade klasserna och nog varm i känslan för att slå an på de djupa leden.

Det blef icke blott en folkvandring kväll efter kväll till Templet, det blef också en väckelse, som mycket liknade de kända andliga febrar, hvilka som bekant bruka följa vissa stora konstnärer och konstnärinnor i spåren. Ett sådant inhöstande af själar i frälsningsladan hade man knappast förut bevittnat på en gång. Man såg människor af alla samhällsklasser böja knä vid platformen, och man undrade allmänt, hur länge detta kunde fortfara.

Den unga »kapten» Olga uppfattades naturligtvis mycket olika. De ledande frälsningsofficerarna trodde nog på hennes uppriktighet, men inte hade de stort hopp om, att hon länge skulle fortfara med sin ifver. De måste ju vid närmare umgänge med henne känna i luften det nyckfulla i hennes natur. Däremot började hon så småningom af arméns djupa led, åt hvilka hennes uppträdande beredt så många njutningsfulla och stämningsrika stunder, att betraktas som ett helgon, som en ny Jean d'Arc, hvilken med frälsningsarmens fana i sin hand skulle eröfra Stockholm, Sverige, ja, världen!

De förståndiga af ledarna fruktade naturligtvis, att denna dyrkan skulle blifva mycket ohälsosam; dels låg det icke i arméns diciplinära inträsse, att någon nykomling skulle på det sättet ställa öfriga i skuggan, och dels väntade de med skäl att en skadlig reaktion skulle inträffa, om »febern» drefs för långt. De sökte därför att hålla åtskilligt tillbaka i reklamen för och användningen af den vackra kaptenen, utan att dock vidare lyckas begränsa hennes värksamhet. Och de försonade sig nog också snart med den, då de räknade öfver alla de inträdesafgifter, hon förskaffat och tog i betraktande det präktiga sätt, på hvilket hon kunde bedja om kollekter.

Från den stora ofrälsta publikens synpunkt var hufvudsakligast Olga en vacker Magdalena, helt rätt och slätt, en synderska, som af samvetskval drifvits att sig omvända och bättra, och som af helt naturliga orsaker hamnat justi den famn, som i allmänhet brukade mottaga de stora synderskorna - i frälsningsarmens.

Nog var det många - och bland dem hennes spelgäster från Östermalms-våningen, hvilka nog ännu hade henne i friskt minne, om också historien var tämligen bortglömd - som ansågo henne som en slags bedragerska, en äfventyrerska, som af en eller annan beräkning beslutit att för någon tid tjusa publiken från frälsningstribunen, men hvilkens skrymteri endera dagen skulle taga en snöplig ändalykt.

Hvad var då värkliga förhållandet och i hvilken sinnesstämning befann sig »kapten» Olga?

Hon var - och vi ha antydt det redan förut - ingen skrymterska. Hon hade drifvits att släcka den andliga törst, som världens nöjen endast gjorde mera brännande, utan att kunna släcka den, vid religionsdyrkans källa, och hon hade i begynnelsen med sann ödmjukhet mottagit den höga mission, som hon trott sig finna i arbetet för syndares räddning.

Men hon var dock endast människa och på grund af att hennes känslostämningar oftast voro starkare än hennes energi, hur kraftig hon än vid vissa tillfällen kunde göra denna, så var hon också ett tämligen svagt käril. Därför kunde hon heller icke länge bibehålla sin ödmjukhet. När hon såg huru skarorna, som trängdes i lokalen, dyrkade henne, smög sig stoltheten, själf öfverskattningen allt närmare. Högfärden kom och med den åtskilliga andra tankar, som varit obsolut främmande för hennes omvändelses första stadium. De började att undergräfva den ödmjukhetens trosgrund, på hvilken hon hittills hvilat och som gjort henne så värkligt stor. De kommo, dessa tankar, som smittosamma mikrober från den värld, som hon en gång lämnade, och förde fantasien in på vägar, som borde varit den främmande.

Hon tålte icke medgången, det var orsaken till, att hon föll en gång - -

Hade hon i början haft mindre framgång, blifvitmindre dyrkad, skulle hon otvifvelaktigt under en betydligt längre följd af år funnit sin själs fulla mättnad i det frälsningsvärf, hon börjat på ett sådant lysande sätt. Men nu blåstes hon upp af öfvertro på sin egen präktighet och därför började hon snart tröttna på allt sammans och finna det hvardagligt.

Då var det som den gamla medfödda äfventyrslusten trängde allt det andra i bakgrunden och lät henne blifva ett lätt offer för nya känslor.

Och det var också någonting annat, som den medvetna framgång, hvilken hon blef delaktig af, värkade inom henne. Den väckte lusten att visa sin oemotståndlighet, icke blott gent emot den stora massan, hvars opersonliga, abstrakta ynnest började förefalla henne enformig, utan gent mot en viss individ af denna massa. Det var egentligen icke någon slags vanlig kärleksträngtan, som fick makt med henne, nej, det var något helt annat. Hon började känna ett behof efter att få se ett personligt uttryck för den hyllning, som man kväll efter kväll gaf henne i andaktsfulla miner, botfärdiga knäfall och känslofulla tårar. Hon koncentrerade sina tankar på den fixa idén, att hon ville se någon viss person ur den stora mångpersonliga åhörarehopen stiga fram och bringa henne sitt ödmjuka hyllningsoffer, slafviskt och glödande. Hvem skulle denne okände vara - - ja, det fick bero alldeles på en slump, det visste hon länge icke - -

Det var dylika makter, som arbetade inom henne. Hon kände huru de växte och växte, utan att kunna ge den något namn. Men de skapade åtrå och törst, och hotade att successivt nedrifva all det osjälfviska och ovärldsliga svärmeri för öfverjordiska plikter, som besjälat henne de första månaderna.

Domen öfver det hållningslösa uppförande, som hon kom att visa, skulle naturligtvis blifva den, att hon var en låg och fördärfvad själ, som i ett anfall af samvetskval låtit frälsa sig i armén, men genast, utan betänkande, utanmotståndskraft, gifvit vika för den första bästa sinnliga frestelse, som kom i hennes väg.

Den domen kunde nog till en del vara riktig, men den var det icke fullständigt, ty det var icke enbart det sämsta i hennes natur, som utgjorde drifkraften. Det var medgången, dyrkandet från publikens sida, som förstörde hennes fromhet; och den var från början bygd på en mycket idealistisk, om ock öfverspändt bizarr grund, denna väntan att få se någon särskild individ komma med sin tillbedjan.

— — —

En afton, ungefär en kvarts timma innan mötet skulle börja, satt kapten Olga och drack té i det lilla rum i frälsningsarmens byggnad, hvilket hon ensam disponerade.

Hon ägde en min, liknande en berömd och bortskämd primadonnas, strax innan teater-föreställningen skall börja. Hon såg närvös och orolig ut, främmande för det, hon hade för händer.

En värkligt stor konstnärinna har i allmänhet »rampfeber» strax innan hon skall fram på scen hvarje gång hon uppträder, om hon ock är aldrig så gammal och van i sin konst. Det utgör de fina närvernas och den för framgången känsliga intelligensens kännetecken.

Så ock med Olga. Hon var icke längre det ödmjuka, opersonliga frälsningsredskapet i Guds och arméns hand, hon hade så småningom utvecklats till en frälsningsvärksamheten medvetna konstnärinna. Hon var den rödklädde tribunens primadonna och hon ägde en sådans alla egenskaper.

Det är omkring tre månader sedan hon i Stockholm uppträdde för första gången. I hennes ansikte har den utveckling, som vi i föregående sökt att angifva, efterlämnat åtskilliga spår. Blicken är skarp och tankfull och uttrycket innebär, någonting trött och blaseradt, som förrådde själslifvets öfveransträngning.

Hon skulle just sätta koppen ifrån sig, då hon sprätt till vid en knackning på dörren, en på samma gång lättoch hård knackning, en sådan där, som både vill höras samt undgå uppmärksamhet.

Knackningens karaktär slog henne. Hon visste ej själf hvarför.

Satte hon den möjligen i något sammanhang med de tankar, som lekt för henne under tédrickningen? Hade hon tänkt syndiga tankar af det slag, som på sista tiden anfäktat henne, och väntade hon att få se någon förförisk mefistofigur inträda för att smila henne bort från det möte, som om några minuter skulle börja och där hon skulle uppträda som evangelii budbärarinna till förtappade mänskosjälar ...?

Sekunden efteråt tänkte hon: det är väl något kvinligt bud från »komendören» - och hon väntade att få se något obehagligt, glåmigt kvinnoansikte med gudsnådlig min stickas in genom dörren, när den öppnades...

»Stig in!» ropade hon, tämligen vårdslöst.

Dörren öppnades. Behärskad af den sista tanken och enerverad af att blifva störd just nu, brydde hon sig inte ens om att vända hufvudet så att hon såg hvem det var.

»God afton, kapten Löfborg!»

Det var en vacker, välklingande stämma, en ung mans intelligenta röst.

Hon såg häftigt upp. Blicken träffade ett bleklagdt ansikte med manliga, regelbundna drag, mörkt, något lockigt hår och små svarta mustascher.

Olga kunde icke förhindra att hon blef blossande röd. Det där ansiktet kom värkligen som något sammanhängande med hennes fantasier. Det var just ett sådant ansikte hon tänkt att den man skulle äga, som skulle kunna locka henne till något felsteg, då hennes ombytliga sinne påtvingade henne behofvet af omväxling i det begränsade lif, som hon nu lefde.

Ansiktsdragen voro henne dock icke absolut främmande. De tillhörde en af stabsmusikkanterna. Han var också nu iklädd sin granna drägt med de hvita snodderna, ty han skulle vara med och spela i afton. Hon hadealdrig växlat ett ord med honom, hon visste inte hvad han hette, men hon hade dock vid åtskilliga tillfällen flyktigt lagt märke till honom, då han suttit ofvanför henne på estraden.

Han hade värkligen ett mycket idealiskt Don Juansansikte, hvilket just nu gjorde ett ofantligt starkt intryck på henne. Det var den Onde, som skickade honom ögonblicket före hon skulle ut och vittna i frälsningssalen...

Den unge mannen - han kunde vara bortåt tjugofem år - såg hennes förlägenhet och det smög sig en djärf, förmäten tanke i hans själ... en syndig tanke, som illa passade den uniform, han bar; men han var dock icke mer än en människa ... och hon var så skön ...

De sågo på hvarandra en half minut, utan att säga ett ord. De stodo synbarligen och skämdes, ty de hade läst hvarandras tankar och samvetet sade dem, att det var synd och sinnlighet, som kommo deras hjärtan att klappa och brösten att flämta af häftiga andetag ...

»Majoren är sjuk — — han har bedt mig underrätta kapten Löfborg om, att han inte kan accompanjera i afton - - han har bedt mig göra det i stället - -»

»Tack — —»

De sågo in i ögonen på hvarandra ännu några sekunder — — en blick där hvarje spår af gudomlig kärlek och helighet fått vika för köttslig trånad - -

Man hörde någon närma sig. Han slängde igen dörren och gick.

Olga hörde hans steg dö bort i korridoren. Han gick med kraftiga, manliga steg. Det var som om han med de samma trampat i smulor allt hvad hon under dessa tre månader byggt upp ... Han tog med sig hennes själs nyväckta oskuld.

Hon kände inom sig, att hon gjort något orätt. Hon förstod så väl att hon genom detta sammanträffande belastat sig med skuld, och hon kände sig olycklig, befläckad i sin själs innersta. Men hon genomfors också af en rusande lycka. Hon erfor liksom en befrielse. Det varsom om hon sönderslitit en kedja, som bundit henne fast vid ett kors, för hvilket hon ej var skapad.

Hon slets mellan dessa båda stämningar, och båda bringade henne kval och plåga. Det var som om hon balanserat på en smal spång och skulle ramla i afgrunden åt hvilket håll, som hon föll.

Hon sprang upp och sköt häftigt regeln för dörren för att få vara ostörd. Ofverväldigad af känslor sjönk hon ned på knä vid en stol och började att snyfta, så att kroppen skakade. Det var ett oemotståndligt behof hos henne att få gråta ut ordentligt. Hon visste, att mötet skulle börja om några minuter, men det kunde inte hjälpas. Hon tillhörde icke längre ensamt armén med kropp och själ, hon hade återgifvit sig åt sig själf, i och med det samma, som hon gifvit sig åt någon bestämd, åt honom, hvars steg nyss dött bort i korridoren ...

Hon hade ju sett så väl, att han tydligt förstått, hvad som försiggick inom henne. Hon hade bokstafligen inbjudit honom med sina blickar. Han skulle nog komma tillbaka, tjusad af hennes skönhet, och fordra mer. Han var nog frälsningssoldat, kanske en uppriktig sådan, men han var också människa, full af ungdom och lefnadslust, liksom hon. Och när han kom, skulle hon icke kunna neka honom något. Hon skulle bli ett offer för det blod, som åter börjat brinna i hennes ådror.

Det föll henne in en tanke — — hon kunde ju gifta sig med honom, och de kunde båda stanna vid armén och hjälpas åt att frälsa själar — — de skulle ju blifva ett ståtligt par, som skulle draga fulla hus - -

Midt under det hon låg på knä och i tårar, började hon att skratta åt denna vackra tanke, som på ett så nyktert sätt skulle kunnat lösa svårigheterna - - hon skrattade, ty hon förstod, att den aldrig skulle komma att realiseras - -

Älskade hon honom - -? Nej, det gjorde hon icke, det stod klart för henne, det måste hon medgifva - -det var icke frågan om någon hjärtats förälskelse, han hade endast kommit i ett lämpligt ögonblick och haft ett romantiskt utseende — — och därför hade det skett som det skedde - - kanske skulle hon kunna öfvervinna frestelsen - - om hon icke känt sig så syndig, skulle hon velat bedja Gud om kraft därtill, men nu ägde hon icke förmåga till något annat än att gråta öfver de kval, som de slitande stämningarna uppväckte hos henne.

— —

Hon kom på mötet först en kvart efter sedan det börjat. Det var fullt hus som vanligt, och de flesta hade kommit dit för hennes skull.

De, som sutto närmast henne, sågo att ögonen voro rödkantade af gråt. Många af dem blefvo så rörda öfver att se dessa förödmjukelsens tecken i det vackra ansiktet, att de drogo djupa suckar. De gjorde naturligtvis den reflektionen, att hon legat på knä och bedt till Jesus om styrka att kunna frälsa många syndare vid mötet i afton - -

I mötets program ingick äfven, att »kapten Löfborg» skulle sjunga några solosånger, med piano-ackompanjemang. Detta brukade ske ganska ofta och tillhörde de mest gouterade nummer, som någonsin presterats i frälsningstemplet.

Midt på platformen stod ett elegant svart pianino. Det hade satts dit omkring en månad efter det att Olga gjorde entré. Det var det instrument, som behagade henne mest, och hon sjöng vid tonerna från det samma bättre än annars.

Ackompanjemanget hade hitintills skötts af en »major» vid armén, hvilken varit musiklärare innan han blef frälsningsofficer och spelade alldeles charmant. Denne hade nu blifvit sjuk och hindrad att närvara vid aftonens möte. Han hade därför ombedt den unge musikkanten - som spelade esskornett i kåren och hvars namn var Oskar Landbo - att intaga hans plats vid pianot. Det var detta, om hvilket han ville underrätta kapten Olga, då han påvägen till mötet knackat på hennes dörr och mött glansen från hennes ögon. Den unge mannen var - som alla de andra - en stor beundrare af kårens vackraste kvinliga officer och det skänkte honom naturligtvis en stor tillfredsställelse att genom detta uppdrag kunna komma i närmare beröring med henne. Han hade stått i armén omkring tre år och ansågs vara en hängifven kämpe. Han hade med uppriktigt hjärta egnat sig åt arbetet, efter att ha i sin ungdoms första år lefvat ett stormande lif i sus och dus och förstört en ärfd förmögenhet.

Han hade med det största hjältemod under dessa tre år i arméns tjänst - han ansågs nu vara dess skickligaste musikant och så godt som oumbärlig inom »stabsmusikkåren» - kämpat emot världens förförelser och frestelser. Han hade kämpat seggerrikt och vunnit lugn i sin själ.

Men i det ögonblick, han stått öga mot öga på tu man hand med denna strålande skönhet, som han sett förläget rodna, då han tilltalade henne, hade det gjutits några droppar gift i hans ådror. Han ropade i sitt inre om förlåtelse för att han glömt sig själf och sin plikt, och på ett syndigt sätt mött den förföriska blicken från de blåa ögonen, han sökte med de mest förtviflade ansträngningar att bortjaga hvarje minne af det flyktiga sammanträffandets intensiva och lockande karaktär, men det ville inte lyckas honom, giftet spred sig och hotade att undergräfva hela den tankegång, hvarpå han under de sista åren bygt sin sällhetsvärld ...

När Olga kom in på mötet, riktade han nästan omedvetet sina blickar på hennes ansikte. Han satt icke långt ifrån henne. Han såg, att hon ej förmått fullständigt utplåna märken efter tårar. Hon hade alltså gråtit, sedan han lämnat henne. Men hvarför hade hon gråtit? Hon hade ju gifvit honom blickar ungefär som en nymf på gatan. Var hon en skrymterska, en dämon, en djefvul i engladrägt, denna sköna kvinna, som den Lede själf i afton kastat i hans väg ...?

När ungefär hälften af mötet hade passerat, skullekapten Olgas solonummer gå af stapeln. När den unge musikanten satte sig vid pianot, darrade hans händer så starkt, att han knappt såg sig i stånd att spela. Med en oerhörd viljeansträngning lyckades han behärska sig, och hans spel hade aldrig varit så känsligt och fint som i afton ...

Olga stod några steg ifrån honom. Till en början var hon vänd åt publiken, men det dröjde icke länge förrän hon vände sina blickar mot ackompanjetörens ansikte. Han kände sig liksom hypnotiserad af hennes ögons kraft och han måste låta sina blickar möta hennes...

Gång på gång sågo de hvarandra i ögonen, under det pianoackorderna smögo sig som pärlband kring hennes smäktande, härliga soprantoner ...

»Det var f-n, hvad de äro fräcka, de hålla ju på att öppet kurtisera hvarandra, medan de sjunga frälsningssånger», sade en ofrälst bokhållare, som satt på främsta bänken, till sin granne.

*

TJUGOSJETTE KAPITLET.

Under flera dagar därefter växlade de inte ett ord. Men de möttes ofta, i korridoren, under mötena, på gatan. Och vid hvarje sammanträffande talade deras blickar sitt lättförstådda, trånande språk.

Det var en mycket idealistisk kurtis, som de sysselsatte sig med. Men de insågo båda allt för väl att det växte en vulkan af känslor och önskningar inom dem, och att de voro beredda till allt, så fort slumpen, eller någon af dem själfva kastade fram en tändande gnista.

Under dessa jäsande dagar var det Olga, som utan tvifvel undergått den största förändringen. Hennes gamla natur hade ånyo genomsyrat hela hennes väsende och hon hade fullständigt blifvit, hvad hon icke varit förut: en skrymterska, en bedragerska i frälsnings dräkt. Hon visste det själf och hon var nog samvetsgrann att plågas därutaf. Hon längtade endast efter den stunden, då hon fick afkasta masken och visa sig sådan hon nu var.

Hon fortsatte att uppträda på arméns möten. Hon sjöng och talade och bad som förut, och hon var fortfarande lika älsklig och söt, men ingen som gaf akt därpå,kunde undgå att märka, att den där ursprungliga hjärtevärmen, som gripit så starkt i början, nu var försvunnen. Många gånger gjorde hon ett högst oangenämt intryck, då hon försökte att frambringa en konstlad entusiasm. För den stora ytliga hopen kunde hon visserligen vara och var samma troshjältinna och härliga företeelse, men de mera skarpsynte och iakttagande började allt mer att uppfatta henne som en aktris i halleluja-kostym.

Hvad gick hon då och väntade på? Hvarför gick hon där som en skrymterska med otillfredsstälda önskningars flamma i sin själ, hvilken det kostade henne ganska stora ansträngningar att dölja? Hvarför rymde hon icke genast ifrån allt det, som hon så fullständigt tröttnat på, och gick de vägar, som syntes henne som de enda möjliga?

Orsaken låg själffallet uti behofvet att få något sällskap. Hon behöfde detta för att affallet skulle blifva nog effektivt att tillfredställa hennes starka, blossande tämperament. Och hon var ännu icke säker på, att den unge musikanten, hvilkens gudaktighet haft betydligt längre tid att slå djupa rötter än hennes, var beredd att lyda en vink af henne, då det gälde att i en slags kärleksyra fly tillsammans som tvänne fallna änglar. Han besvarade visserligen hennes heta blickar och hon märkte ju så tydligt, hur upprörd han var i sitt inre, men hon anade, att han skulle tveka i det afgörande ögonblicket, och då skulle hon lida ett nederlag, som hon ovilkorligen ville undvika. Därför spelade hon komedi.

— — —

En afton, när mötet var slut och hon hade skrymtat i sin frälsningsifver så oerhördt, att hon själf blifvit rädd af fruktan för att himlen skulle sända henne ett ögonblickligt straff, en blixtstråle, som skulle döda henne på stället, kom hon af en ren händelse att dröja kvar i salen bland de allra sista.

Största delen af publiken hade gått sin väg, det var endast några af aftonens frälsta, som ännu sutto kvar påbänkarna, gråtande och mottagande förmaningsord af några soldater.

Vaktmästaren hade redan börjat släcka gaslågorna och det härskade halfmörker i salen. Den skrymtande »kapten» Olga hade ända i det sista legat på knä bredvid en räddad synderska och i innerlig gemensamhet bedt om hennes själs förlossning. Med tårar i ögonen hade hon sagt farväl till sin nyväckta syster och stält sina steg mot utgången för att gå till hvila.

För att komma till sitt rum måste hon gå öfver en gård hvilken endast upplystes af ljuset som trängde genom rullgardinerna å några åt den samme vettande fönster. Det var därför så mörkt, att man nätt och jämt kunde känna igen ett ansikte.

Snö låg på marken och det var kallt i luften. När Olga kom ut i det fria drog hon ett djupt andetag. Den kalla tämperaturen erbjöd henne en frisk svalka efter den flera timmar långa vistelsen i den kvafva samlingssalen. Hennes ansikte var upphettadt efter den intensiva själakampen under mötet.

Just som hon skulle taga det första steget på den trappa, som befann sig på motsatt sida hvarifrån hon kommit och hvilken ledde upp till den våning, där hennes rum var beläget, hörde hon ett besynnerligt ljud. Till en början blef hon förskräckt och tänkte skynda upp det fortaste hon kunde, men sedan han gjort den reflektionen, att hon vid minsta fara kunde genom ett högt rop tillkalla hjälp, dref hennes nyfikenhet henne att taga reda på, hvad det var.

Hon tog ett par försiktiga steg åt det håll, hvarifrån ljudet hörts. I en smyg strax bakom en trapputbygnad, såg hon konturerna af en människa af manligt kön. Han stod lutad mot väggen. Utan tvifvel grät han, ty hon urskilde nu att de besynnerliga ljuden härrörde sig från snyftningar.

Hon stod stilla, villrådig antingen hon skulle gå upp eller gå närmare. Hvem var det, som sökte ensamheten

på detta sätt för att få gråta? Han hade icke märkt henne ännu.

Ögonblicket därpå gjorde hon en upptäckt, som försatte henne i den oerhördaste spänning. Den mörka figuren därborta liknade honom, den unge musikanten, hvilken nu hvarje minut sysselsatte hennes tankar.

Var det han, eller var det endast en synvilla, framkallad af att hennes fantasi kretsade kring honom? Nu skulle hon ej kunnat gå därifrån för något pris, så länge hon inte öfvertygat sig om huruvida hon sett rätt eller ej.

Hon gick närmare den dunkla, skepnaden borta i den skumma smygvrån. Hon gick så nära, att han måste höra hennes steg.

Han vände sig häftigt om. Hennes uppfattning hade ej bedragit henne. Det var han.

Stod han här och grät? Hvarför — —?

Hon gick honom ännu närmare, utan att säga ett ord.

Han var mycket blek och ögonen voro förgråtna.

Hon gjorde ögonblickligen den reflektionen, att det var själskval, som framkallade hans smärta och att det var hon, som utgjorde medelpunkten i dessa kval.

Hon stod nu endast ett steg från honom. Han betraktade henne med vidöppna ögon, alldeles som om hon varit en uppenbarelse från höjden.

»Är det Ni?» frågade hon sakta.

De hade aldrig växlat ett ord sedan den där betydelsefulla aftonen, annat än några intetsägande fraser vid pianot i frälsningslokalen, och dock tyckte hon det var, som om de varit intimt bekanta under åratal.

Hennes fråga lät, som ett dämpadt glädjeutbrott. Det låg någonting af »Nu har jag er ändtligen!» i den samma. Det var en underlig tonvikt, som hon förmådde att lägga i detta Ni. Hon kunde nyansera sin röst som ingen annan. 'Det är just er, som jag väntade på', ville hon säga.

Han dröjde något med svaret.

»Hvad vill Ni mig?» utbrast han slutligen.Han sade det nästan ängsligt. Det lät på honom som om han betraktade henne som en dämon, som kom för att plåga honom, men hvilken det ändock för honom var omöjligt att undfly - och som en sådan kom hon också i denna stund, som en sådan uppfattade han henne.

»Hvad står Ni här och gråter för?» frågade hon vidare utan att besvara hans fråga.

Hennes fråga hade två sidor. Och han måste ovilkorligen fatta den, ty ordens tonfall sköto fram dem. Den både stack och smekte. Den stack, ty den innehöll ett gäckeri öfver hans svaghet, och den smekte, ty den vittnade om önskan att deltaga i hans sorg.

»Om Ni visste, hur olycklig Ni gjort mig», sade han.

»Stackars liten!» skalkades hon med honom.

»Ni tillhör inte Gud! Ni har bedragit både honom och armén», kastade han fram med en anklagande skärpa.

»Bedragit», upprepade hon under det att ett leende lekte på läpparna, »hur kan Ni bevisa det, hvad har jag gjort er för illa!»

»Ni är en lika ond kvinna som Ni är skön», sade han i salfvelsefull ton.

»Det var en vacker fras», gycklade hon, »har Ni lärt er den på armén?»

»Hvarför har Ni sett på mig på detta sätt? Jag skall säga er rent ut, att Ni förgiftat min själ.»

»Ni begagnar så starka uttryck - - tål Ni inte att se på, hva'!»

Hon gjorde en lätt och vig rörelse, så att hon kom alldeles intill honom. De vände ansiktena emot hvarandra, så att deras andedräkt blandades. Olga egde den medvetna säkerheten, hon visste hvad hon ville, men den vackre musikanten darrade som asplöf under striden mellan hans samvete och den koketterande kvinnans oemotståndliga skönhet.

Olga förstod denna strid inom honom, Och den gaf, oafsedt hennes egna inträssen att få honom till bundsförvandt, henne ännu starkare lust visa sig som den starkaste.Därför beslöt hon, att i detta ögonblick skulle hon vinna honom fullständigt, göra honom med kärlekens och skönhetens makt till sin hängifne slaf, som utan betänkande lydde hennes önskningar. Hon var ju så öfvertygad om, att hon kunde det, det var ju icke första gången, hon försökte.

»Känner Ni er så hemskt olycklig, därför att jag inbjudit er till bekantskap?» frågade hon med en mästerligt spelad oskuld, då han ingenting svarade.

»Ja, det gör jag», nästan stönade han fram, »Ni har förhäxat mig med edra ögon, jag förstår, att Ni trängt ut det, som förut fylde min själ ... jag tänker inte på annat än er ... jag ser er för mina ögon, hvart jag går... jag drömmer om er hvarje sekund ...»

»Då är Ni ju förälskad i mig, vet jag», sade hon skämtsamt och skrattade, så att de hvita tänderna lyste i halfmörkret.

»... Och det är det, som gör mig förtviflad», fortsatte han, »det har brunnit som eld i mitt hufvud under flera dagar. Jag hade gått ut här en stund för att få svalka ... Ni hörde nog att jag började snyfta... och jag vet inte om det var Gud eller djefvulen, som sände er till mig i detta ögonblick ...

Hon förstod, att han led, att det inom hans själ utkämpades en fruktansvärd strid mellan dyningarna från en öfverspänd, mänskoförnekande gudsdyrkan och svagheten för den sinnliga kärleken. Men hon skulle behålla segern!

Hon lutade hufvudet ännu närmare honom och sade med ett öfverlägset förföriskt tonfall:

»Nå hvarför kunna vi inte älska hvarandra ...?

»Därför att Ni inte är en sådan kvinna, som jag vill göra till min hustru ... jag säger er det rent ut...», utbrast han häftigt.

»Det har Ni rätt i», sade hon lugnt och allvarligt, »det går jag aldrig in på ... er hustru blir jag aldrig ...»

Nu syntes han ha vunnit någon säkerhet, så att han resonnerade mindre lidelsefullt.»Nå, hvad vill Ni då med edra konster...?» frågade han, med ett försök att spela modig.

»Konster», upprepade hon, »så oartig Ni är!»

Hon beslöt, att ej blifva förargad, hvad han kom att säga.

I det samma kom en manlig »soldat» från ena trappan. Soldaten passerade öfver gården till den andra trappan. Liksom af en instinktmessig öfverenskommelse drogo båda sig inåt hörnet för att icke synas.

De lyckades också i mörkret blifva osedda, men denna slumpens rörelse hade fört dem tillsamman. Musikanten kunde icke underlåta att med sin kropp snudda vid hennes. Och den hjärtlösa förförerskan begagnade detta tillfälle att, liksom hon blef förskrämd, trycka sig med hela sin varelse mot honom. Beröringen af hennes mjuka, varma kropp värkade som en elektrisk ström af sinnlighet på hans själ. Det utslängde tanken på allt annat i världen utom den kvinna, hvars kroppsvärme han kände genomtränga kläderna och rusa in lik heta gaser i hans blod.

Dock så stor var hans blyghet, så manligt oskyldig hade några års samvetsgrann afhållsamhet gjort honom, att han icke förmådde framtvinga en djärf rörelse, som i högre grad skulle tillfredsställa hans begär. Han ville klappa hennes kind, han ville stryka hennes hår - - åh, han kände behof efter så många ömma utbrott. Men det var omöjligt, han kände sig som en ung flicka, som för första gången afhör en kärleksförklaring...

När Olga begrep, att det icke skulle blifva någonting af, måste hon alltså själf taga det första steget. Med en kattlik rörelse, lika mjuk som den var blixtsnabb, kastade hon armarna om hans hals och tryckte sina läppar mot hans ...

Under en tystnad, som nästan föreföll högtidlig, kysstes de gång på gång...

Nu, men först nu, märkte Olga, att nattens vinterkylahade angripit henne. Hon började nästan skälfva af köld.

»Jag fryser ... jag måste gå in», sade hon vekt.

»Ni skall icke förkyla er», stammade han.

»Vill du göra mig sällskap, då jag lämnar armén - - ?» frågade hon rakt på sak.

»Jag följer dig, hvart du vill», svarade han med brinnande ifver.

Och plötsligt tycktes han återfå sitt manliga mod. Det såg ut som om hennes frosskakningar kommit honom att känna en plikt att hålla henne varm genom kyssar och smekningar. Han fattade hennes hufvud mellan sina båda händer och kysste henne våldsamt öfverallt, hvarhälst det träffade, på kinderna, på halsen, på håret ...

Hon kunde icke låta bli att skratta åt hans något komiska attack.

»Da gör mig riktigt illa», sade hon och sköt honom sakta åt sidan.

»Jag älskar dig ... jag älskar dig», upprepade han med lidelsefull värma.

»I morgon rymma vi tillsammans», sade hon i så beslutsam ton, som om det redan vore afgjordt.

»Hvart?» frågade han.

»Till ett hotell att börja med», svarade hon med torrolig viktighet. »Sedan få vi se, hvart vi ställa våra vägar.»

»När råkas vi?» frågade han vidare, undergifvet som om han endast väntade hennes befallningar.

Hon nämde ett klockslag och en plats några gator från hufvudkvarteret.

»Hur skola vi komma upp osedda?» frågade han ängsligt. Disciplinen hängde i honom ännu.

»Asch, hvad gör det nu!» sade hon hånfullt.

Hon kysste honom ännu en gång och flög sedan hastigt uppför trappan. Hon sprang så häftigt att kjolarna flögo upp och han såg i dunklet konturerna af hennes benHan blef blossande röd i ansiktet och det klack till inom honom.

Han stod kvar ännu en minut, stilla som en bildstod och stirrade efter den försvunna. Därpå smög han sig uppför trappan.

*

TJUGOSJUNDE KAPITLET.

Det var stor uppståndelse, hela »högkvarteret» befann sig i rörelse. Underrättelsen hade gått från mun till mun och väckte förstämning och undran i hela bygnaden, både hos de höga och de låga.

Kapten Olga Löfborg var försvunnen, hon hade formligen rymt tillsammans med musikanten Oskar Landbo och man visste för närvarande ej alls, hvar de befuno sig.

Man hade bygt så stora förhoppningar på henne. Hon hade kommit som en frisk vind och fört nytt lif i själarna, hon hade kommit som en solstråle och värmt så många hjärtan - och så plötsligt är hon en vacker dag försvunnen på ett mystiskt och tvetydigt sätt.

Man undrade, om det var möjligt, om det var sannt. Hon hade ju in i det allra sista visat sig så nitälskande, så eldande och troende. Hade Djefvulen så förmått besegra henne i en ögonblicklig öfverrumpling eller hade hon hela tiden i en hemsk komedi drifvit gäck med Gud. Man visste icke hvad man skulle tro.

Men hvad endast hufvudkvarterets främste män hade reda på, det var, att man på bordet i hennes rum, någratimmar innan mötet skulle börja på aftonen, funnit ett kort med följande innehåll:

»Jag ber eder alla om förlåtelse. Jag kom icke till er som en skrymterska, jag trodde mig ha funnit lyckan, men jag fann snart, att det var en bedräglig villa. Och nu åter till det gamla lifvet, till glädje och nöjen!

Olga Löfborg.»

Man ansåg det af flera skäl ej vara lämpligt att offentliggöra denna skrifvelse, hvilken tillvaratogs af kommendören och gömdes i dennes privata brefsamling.

»Det är ett nödrop från en olycklig själ!» hade kommendören utropat vid genomläsandet af skrifvelsen.

På aftonen var det som alltid fullt hus. Stolen å den välkända plats, där kapten Löfborg, framträdande framför alla de andra genom ansiktets skönhet och nobless, brukade sitta, var tom. Man väntade och väntade att få se henne inträda, och när adjutanten uppträdde med den förklaringen, att hon var förhindrad i kväll så gick det ett mörkt moln af besvikelse öfver allas ansikten.

Och så väntade man ständigt förgäfves, hon var och förblef borta från frälsningstribunen — —

Men äfven till den stora publiken kom snart ut det värkliga förhållandet - att hon rymt tillsammans med en musikant, den mörka esskornettisten.

Man ansåg det naturligtvis allmänt för en mycket pikant historia - -

* * *

De hade tagit in vid ett hotell å Norra Smedjegatan.

Till en början kändes det konstigt för Olga att åter kläda sig i de »civila» drägter, som under nära ett halft år hängt obrukade som gammalt skräp. Hon var emellertid glad att hon icke gjort sig af med dem.

Hon fick dock skumma af dem en smula extravagant elegans, ty dels voro de gjorda för andra förhållanden ändem, som hon nu lefde under, och dels var hon nödsakad att ha lite tid på sig för att kunna uppbära dem, om de skulle varit i den ursprungliga stilen. Hon hade legat ifrån sig en smula i den riktningen.

Hennes följeslagare, som hade förmögna föräldrar, hade lyckats förskaffa sig åtskilligt med mynt hemifrån. Det var detta, som utgjorde deras resurser de första åtta dagarna.

Utan att på något sätt vara förälskad i honom, hade dock Olga fattat ett synnerligen starkt behag för den unge mannen. Han visade sig, när han kommit ur det något sliskiga och stereotypa frälsningsmanéret, äga ett fint sätt och ett distingueradt uppträdande.

De lefde under dessa åtta dagar helt och hållet för hvarandra. De bevisade hvarandra en uppmärksamhet och en ömhet som om de varit två nygifta, hvilka efter en årslång förlofning ändtligen helt fått hvarandra.

Det lif, som de lefde under denne första lyckliga vecka, liknade ett uppvaknande från en lång och tung sömn. Denna känsla måtte komma från de goda eller de onda makterna, men för deras mänskliga natur blef de bägge ungas heta, eldiga samlif något så nytt, att det kändes som om de båda på en gång kommit ut ur ett fängelse. Det tycktes dem som om de återvunnit den frihet, utan hvilken lifvet blir fyldt af liklukt och benrangelsfysionomier. Deras känslor, deras smekningar, deras omfamningar blefvo vingar, som höjde dem upp i luften, där rosenmoln simma för den friska brisen, upp från den kväfva svartmullsjord, på hvilken de tyckte sig afkastat sina kedjor. Så grepo dem nyheten och intensiteten i deras fria hängifvelse åt hvarandra, i deras återvändande till lifvets solsken och lifsglädje - -

Men huru korta äro icke alla illusioner - - och ju starkare, ju kortare - -

För Olga var måhända dessa dagar de lyckligaste, hon upplefvat och kom att upplefva. Det var en sorglös, njutningsrik tillvaro utan någon så stark befläckelse, attden skapade några samvetsagg; en trotsig välkomsthälsning till de mänskliga drifter, som hon under månader sökt att förneka; och på samma gång en idyll...

Sådana voro deras illusioner - -

Armén hade naturligtvis spårat upp deras vistelseort och sände en af sina bäste officerare för att ställa dem till ansvar samt försöka få dem till att återvända.

En eftermiddag, när Olga höll på att spela en yrande polska på ett piano, som de fått inflyttat i sitt rum, och hennes kamrat halflåg bekvämt i en länstol och njöt lika mycket af de klingande tonerna som af åsynen af spelerskans mjuka fingerdans på tangenterna, hördes en knackning på dörren.

Olga kände en rysning öfver ryggraden. Knackningen föreföll henne så hemsk. Hon tyckte den lät som om en benrangelskota slagit på träytan. Hon anade, att det var något blekt, heligt ansikte, som skulle visa sig, en hälsning från fängelset, som hon lämnat...

»Hvem kan det vara?» sade hennes älskare.

»Vi få väl se», svarade Olga mystiskt, men ogeneradt lugnt.

»Stig på!» fortsatte hon med högre röst.

Mycket riktigt... en af arméns manliga öfverstar inträder. Han slukar den syndiga situationen med ett glupskt ögonkast och försöker att anlägga en min, som på samma gång är mild och sträng.

Både Olga och hennes sällskap reste sig genast, då den främmande inträdde; icke af vördnad utan som en försvarsställning. Olga bibehöll sitt fulla lugn, men den manliga rymlingen kunde ej låta bli att rodna.

»Hvad tänker ni på, som handlat på detta sätt», utbrister »officeren».

Ett hånfullt leende leker öfver Olgas mun, då hon svarar:

»Jag antager, att två personer mer eller mindre ej betyda något för armén».

»Det är mycket riktigt, men jag har kommit för eregen skull — förstå ni icke, hvilken förfärlig synd Ni begått...?»

»Ville Ni, att jag skulle skrymtat, då jag icke längre trodde?»

»Nej, det ville vi icke, men om jag frågade er på ert samvete, ifall ni en gång varit ärlig, hvad skulle ni då svara?»

»Jag skulle svara ja, ty det vore en sanning.»

»Nå då är det också möjligt att genom bön och ånger återfå sin tro.»

»Nej, det åstundar jag icke, jag är lyckligare nu än då jag var frälst.»

»Det är endast en inbilling, som skall ha dunstat bort om några veckor, kanske om några dagar.»

»Hur vet ni det?»

»Det är en gammal erfarenhet, som besannat sig tusende gånger. Det gifves på jorden blott en värklig och bestående glädje... och det är att äga frid i Jesus...»

»När jag åter börjar känna mig olycklig, skall jag komma tillbaka, utan att ni behöfva be mig därom.»

»Kom genast! Bekänn edra synder och Gud skall aftvätta dem, om de också voro blodröda ...»

»Nej -- --»

Hon kastar sig spotskt ned på pianostolen och slår an några muntra, jublande ackorder.

»Öfversten» bleknar öfver en sådan oerhörd förstockelse, hvilken tycks kommit så plötsligt.

»Nå, men hvad säger Ni, Oskar Landbo?»

Den unge mannen ägde på långt när icke Olgas mod. Han känner sig ett ögonblick slagen och förkrossad inför sin f. d. befälhafvares på samma gång bistra och deltagande blickar. Han vet icke hvad han skall svara.

Olga märker, hur han sviktar inför detta oväntade anfall från frälsningshären. Hon börjar nästan ångra på, att hon utan vidare släppt in öfversten, Men det hade passat henne att visa sig alldeles orädd, medveten om hvad hon gjort.Hennes medbrottsling får icke fram ett ljud under inflytandet af den besökandes ransakande ögon. Men hon skall visa, att hon kan trotsa. Hon börjar spela allt vildare, hon slår på tangenterna så att de äro färdiga att gå sönder, hon låter fingrarna flyga så att tonernas intensiva drillar sätta hela rummets luftmassa i en dallrande musikalisk rörelse. Den besökandes röst kan icke höras under detta väldiga svall af toner. Hon syntes gripen af musikaliskt raseri.

Öfversten hade nu vändt sig på nytt mot den unge mannen. Han såg att denne började svikta och gick segerviss fram till honom samt fattade med ett kraftigt grepp hans hand samt nästan skrek för att öfverrösta pianolarmet:

»Seså, kom nu, Ni skall aldrig finna någon tillfredställelse i synden!» sade han och ville draga honom med sig.

Trotset hos Olga steg allt högre, hon skulle visa, att det var hon, som var den starkaste. Hon var för stolt för att med ord söka hålla den unge mannen kvar, det var med musiken, som hon kämpade...

Hon slog nu allt starkare toner, allt vildare melodier. Det var ett haf af tonvågor, hon framkallade. Luften i rummet skalf af den starka musiken. Det var en revy af de mest glittrande, mest rafflande melodier, den lifligaste dansmusik, som hon gaf och flätade samman till ett tonernas fräsande fyrverkeri.

Och där stod den fallne frälsningsmusikanten och kämpade en våldsam strid med sig själf. Han kände huru den andre drog och ville ha honom med sig, Olgas musik öfverröstade dem, så de kunde icke växla några ord. Han hörde och uppfattade hvad som låg inneslutet i dessa musikaliska stormvågor, som brusade omkring dem. Det var lifsglädjen, nöjet och äfventyrslustan, som öronhinnornos vibration förde till hans hjärna, det var kärleken till denna sköna kvinna, som nu representerade världens och köttets religion.Han såg på henne, där hon satt, röd af ansträngningen och med ögonen lysande af stridslust och spänning. Då kände han det afgörande domslutet inom sig, han kunde icke försaka henne, hon hade för hvarje dag, som de varit samman, för hvarje natt, som han slutit henne i sina armar, blifvit oumbärligare för honom... tanken på heder och ära, på himmel och helvete, på tid och evighet flög sin kos och han såg blott den trotsiga spelerskan som sin lyckas drottning...

»Släpp mig», halft röt han åt frälsningsöfversten och ryckte häftigt sin hand ur hans...

Och likt jubelfanfarer ljödo de yrande ackorderna, som Olga oafbrutet framkallade från pianot... hon hade segrat... segrat utan att säga ett ord... utan att framlägga en bön eller ett enda skäl... segrat med det personlighetens lif, som hon förmått inlägga i sitt uttrycksfulla potpouri af melodier...

De båda männen stodo en stund och mötte hvarandra med blickarna. Den främmande insåg att han förlorat, att han var den svagare, och att han var öfverflödig; den enda rapport, han kunde framlägga öfver sin mission, var: förlorade, sålda åt djefvulen! Och den återfallne syndaren väntade endast på det ögonblick, då den andre skulle aflägsna sig, för att han skulle få falla Olga om halsen och i glödande kyssar mottaga belöningen för sin »trohet» ...

Frälsningsöfversten sträckte salvelsefullt sina armar mot de bägge, som trotsat honom och utbrast så högt, han förmådde, nästan skrikande:

»Gud välsigne er!»

Olga höll fortfarande på att spela, och som ett svar på öfverstens tillrop slog hon till en ännu mera dånande trumning på tangenterna... hon ville icke låta honom få ett ord med vidare... han mumlade någonting, men hvarje ord drunknade i musiken... han skakade då endast beklagande på hufvudet och gick sin väg, utan att göra någon slags afskedshälsning...

Han hade knappt stängt dörren efter sig, förrän Olgautbröt i ett lika hånande som triumferande gapskratt... det var ju bland det roligaste hon varit med om, att ha drifvit en frälsningsmänniska på dörren med musik...

Oskar föll på knä bredvid henne, där hon satt på stolen, och omfattade hennes lif med sina armar. Han sade, att han älskade henne så starkt och varmt som en människa kan älska och att han icke ville lefva för någonting annat i hela världen än henne.

Hon lyssnade leende till hans ord och det var liksom om en glimt af den där gamla rofdjurslustan att plåga och pina männen ville bryta fram i ögat... Tänkte hon kanske på, att den unge mannens svärmeri ej skulle hindra henne att falla offer för någon lockande frestelse till omväxling, som kunde tränga sig på därute i den nöjesjagande värld, hvilken hon under denna första vecka till stor del försakat för det pikanta nöjet att få tillbringa en smektid i ett hotellrum?

På aftonen gingo de tillsammans på varieté.

Den rymde frälsningsmusikanten drack oerhördt. Det såg ut som om han ville döfva någonting, som fans inom honom.

De togo en droska hem och Olga satt betydligt drucken, hela vägen och smågnolade på frälsningssånger. Bredvid henne halflåg hennes kamrat, tämligen redlös efter den, inmundigade spirituosan.

Ett par detektiva »byrå-poliser» lade märke till Olgas ansikte.

»Det var min själ, Ninni Stern, hon som uppträdde i Sveasalen för några år sedan», sade den ene.

»Åh, du är dum, hon har ju blifvit frälsningssoldat», sade den andre.

»Ja, jag vet det, men jag kan svära på, att det var hon, som var drucken. Hennes ansikte kan man, ta mig f-n, känna igen ibland tusen. Hon har naturligtvis återfallit i synden.»

Och så läto de höra ett rått, hånfullt skratt.»Nå, då få vi väl ta den lilla fågeln under våra vingars skugga», inföll den andre polisen.

»Om jag inte misstager mig har hon varit inskrifven förut.»

»Jag tror det - - hon är en riktig guldhöna - - första klass - - alla karlar bli galna i henne - -»

De började att följa efter vagnen för att få se hvar den stannade. Det lyckades dem också att uppsnappa detta och de öfverenskommo att fortast möjligt göra den lilla skönheten ett besök. Låge hon ute med karlar igen, så skulle hon minsann också komma under kontroll.

*

TJUGOÅTTONDE KAPITLET

Det är dagen därefter.

I hotellrummet går Oskar Landbo fram och tillbaka, oroligt väntande. En hektisk rodnad finnes på hans ansikte, och ögonen förråda att en stark otålighet brinner inom honom.

Han väntar på Olga.

Hon hade stigit upp på morgonen ganska tidigt, medan han, hennes sängkamrat, ännu låg och sof, tung i hufvudet efter ruset kvällen förut.

Vid nio-tiden hade han slagit opp ögonen och fått se henne stå färdigklädd, äfven i ytterkläderna.

»Hvad t-n nu?» hade f. d. frälsningsmusikanten frågat. »Tänker du rymma ifrån mig, medan jag sofver?»

Han skulle försöka att skämta, men det låg nog åtskillig ängslan där bakom, ty hennes förhållande såg misstänkt ut.

»Du är dum — — ligg du och sof, jag kommer snart tillbaka.»

Det hade varit det hela, som hon svarat.

»Hvart skall du gå?» hade han frågat vidare.

»Asch, behöfver jag redogöra för hvarje stegjag tar!» hade hon utbrustit ytterst otåligt.

Orden hade stuckit honom som en synål - de voro de första af det slaget, som han hört från hennes mun - men han hade varit för sömnig för att göra några vidlyftiga reflektioner däröfver.

»Kom snart tillbaka!» hade han sagt i nästan bedjande ton.

Hon hade gått utan att säga ett ord, möjligen något förlägen, och han hade somnat igen, i feberheta drömmar seende hennes gestalt sväfva förbi som en drottning, som en gudinna.

Han hade icke vaknat förrän vid middagstiden och då hade han varit ensam i rummet!

Han hade stigit upp och klädt sig, han hade rekvirerat upp porter och smörgåsar, han hade läst tidningar och rökt slut på den ena cigarren efter den andra - men ingen Olga hade kommit.

Han hade, förföljd af de obehagligaste aningar, timma efter timma gått och väntat på, att dörren skulle öppnas och han skulle få se det vackra, kära ansiktet, strålande af lefnadslust och törstande efter hans kyssar...

Klockan är nu åtta på aftonen, men ingen Olga har hörts af. En dödlig ängslan afspeglar sig i den fallne soldatens ansikte, där han står vid fönstret och späjar nedåt gatan, som svagt belyses af ett par gaslyktor.

Norra Smedjegatan äger en rad af hoteller, som under hvilken tid som hälst på dygnet mottager gäster, hvilka slippa att - inskrifva sina namn i hotellboken, och hvilka gjort öfverenskommelse några minuter förut på trottoaren.

Oskar Landbo såg därför genom fönstret en hel del misstänkta fruntimmer glida förbi i sakta mak. De gingo fram och tillbaka och späjade åt gatans mynningar för att upptäcka ankomsten af någon manlig individ, åt hvilken de kunde utbjuda sig:

Men fåfängt sökte han att bland alla dessa upptäcka sin förlederskas på samma gång ståtliga och smidiga figur. För hvarje skuggbild som uppenbarade sig vid gränsen af hans synkrets tänkte han: det är hon, det är hon! Ochhan kände hjärtat slå af stormande glädje. Men när kvinnan kom närmare, såg han genast, att han misstagit sig. Åh, hvad han tyckte att de sågo tölpiga och vulgära ut, alla dessa gestalter mot hennes!

Snart kunde han icke stå ut med att stanna inne och vänta på henne. Han måste ut för att söka upp henne på vägar och stigar.

Hvar höll hon hus? Hvad tänkte hon på, som på detta samvetslösa sätt lät honom vara ensam, då hon visste, att han längtade efter henne med hela sin själ, då hon visste, att hon var den enda, som kunde bortjaga den ruelsens naggande oro, som förföljt honom ända sedan han återfallet i lasten och synden. Hvad var hennes afsikt? Det var inte möjligt, att hon allaredan tröttnat på honom och i andra armar sökte tillfredställa sina nyväckta begär.

Han kastade frånvarande på sig sina ytterplagg och gick ut i staden. Han kände sig alldeles säker på, att slumpen skulle vara honom behjälplig att händelsevis stöta på henne.

I flera långa, långa timmar ströfvade han omkring, öfver allt späjande med på samma gång oroliga och hoppfulla blickar. Han gick hela Drottninggatan i ända, både upp och ned, han gick rundt Gustaf Adolfs torg, längs hela Regeringsgatan, gång på gång genom Kungträdsgården och längs Hamngatan - han hade liksom en aning om, att han skulle råka på henne i de centrala och folkrika trakterna. Men äfven till mera aflägsna platser stälde han sina steg. Hela Humlegården genomsnokade han med en spårhunds ifver, men det tyckte han sjelf var vansinnigt, ty där fanns naturligtvis inte en människa. Det är naturligtvis först när träden begynna att löfvas och sofforna utflyttas som gardisterna och pigorna börja att reda sina kärleksidyller i Humlegårdens skuggiga vrår.

Vid tolftiden befann han sig på den med en lätt isskorpa betäckta asfalten utanför Berzelii park. Från Berns' salong, som nyss stängts, troppade då och då ett fästligt lag af herrar, med hattarna på nacken ochhögljudt gormande. Oftast formerade de bekantskap med några af damerna, som spatserade utanför, men flera af dem hade redan från nöjesetablissementet sällskap med kvinnor, hvilka den forne frälsningssoldaten såg tillhöra den offentliga lastens här.

Han stod i stråkvägen från guldkrogen en lång stund. Han hade en slags profetisk förnimmelse att här, just här skulle han träffa på henne, som han sökte. Han kände sina fötter liksom fastnaglade, och han beslöt sig för att stå kvar här ända tills han var säker på, att den gyllene salongen tömt ut de sista af sina halfrusiga nattgäster.

Det var kallt att stå stilla så här, och hur hetsig han kände sig inombords förmådde ej detta att stå emot den starka kylan utanför, synnerligast som han icke förtärt mer än ett par smörgåsar och ett glas porter på hela dagen.

Just som han började anse det fullständigt lönlöst att stanna längre såg han tre gestalter komma på gången.

Det var en kvinna och två män. De båda sistnämda gingo på hvar sin sida om kvinnan och höllo henne under armen. Alla tre voro synbarligen ganska starkt berusade. De skrattade och skämtade och väsnades. Deras gång var också oregelbunden, och när en vinglade åt någon sida, följde de båda andra med.

Kvinnans skratt var högljuddare än de två männens. Det ljöd som en backantinnas, och det interfolierades med utrop, som buro den otyglade frispråkighetens prägel.

»Det är hon!»

Det uttrycket undföll Oskar Landbo genast, då han på afstånd varseblef de tre, som förtroligt kommo arm i arm.

Och ju närmare de kommo, ju tydligare såg han, att kvinnan i midten var den han väntade.

Olga hade synbarligen lössläppt alla sina anlag för utöfvandet af det lefnadslustiga och fria lif, som hon i afskedsbrefvet till frälsningsarmen sagt sig vilja söka, när hon aflade sin befläckade frälsningsdräkt.Hon såg riktigt vild ut, där hon till hälften dansande och till hälften raglande spatserade fram mellan de bägge druckna herrarna, hvilka voro elegant klädda i höga hattar och förstklassiga öfverplagg.

Han inväntade dem tills de kommit midt framför honom. Han skulle icke vika ett steg åt sidan. Han skulle visa henne, att hon var hans tillhörighet, så länge de icke skilts åt genom en gemensam öfverenskommelse.

Hvilken nedrig kvinna! Hvilket samvetslöst odjur var det inte, som han följt med ut i världens rusande nöjen ifrån arméns bedjande och försakande värld! Hon hade gått ifrån honom utan att säga ett afskedsord, sorglöst som om hon haft att göra med en alldeles främmande person, men alldeles tydligt från första stund i den fulla afsikten att söka annat sällskap ... Men, gud i himmelen, hvad han älskade henne i detta ögonblick. Han hade icke anat att hans kärlek varit så stark, ty han hade varit så säker på att hon ej skulle svika honom på mycket länge. Han hade tänkt att de båda rymlingarna skulle känna sig å båda sidor så starkt förenade af ödet, att afskedets stund låg långt bort i fjärran ... och när en man är säker på en kvinna, så är han icke på långt när så fullt medveten om sin kärlek till henne som när han står färdig att förlora henne.

Nu stod han i ett sådant ögonblick - - och då trängde hela den brännande lidelse för den vackra Olga, som tändts och allt starkare utvecklats i hans själ, fram med en våldsam kraft.

Olga hade ej varseblifvit honom ännu. Hon tänkte endast på sina glada kavaljerer. Han var redan glömd, hon hade icke nog intresse för honom att varseblifva honom på afstånd. Nå, han skulle väl träda fram och presentera sig - - -

Just som det halfdubbla paret kom midt framför honom, smög han sig bakom det, liksom en tiger, som ej törs möta en öfverlägsen fiende framifrån. Han grep ettbrutalt tag i Olgas löst sittande kappa, rakt i ryggstycket, hvilkets tyg han kramade ihop i sin hand.

Olga kände angreppet, men förstod i första ögonblicket icke dess mening eller hvarifrån det kom. Hon blef förfärligt skrämd af att känna greppet af en hand i ryggen och hon gaf till ett högt skrik.

Hon vände sig häftigt om... men handen höll fast i tyget... krasch, det lät som om kappan rifvits sönder ...

Hon varseblef sin kamrat f. d. frälsningsmusikanten. Jaså, han hade spårat upp henne. Han kom ju alldeles som den vansinnige kandidaten gjort för några år tillbaka ... Då hade hon varit tillsammans med en grefve ...

Likheten emellan den »tokige doktorns» och den förskjutne frälsningsmusikantens uppträdande slog henne starkt. Hon blef riktigt blek vid tanken, som inneslöt jämförelsen mellan de båda händelserna. Den ena var ju som en parodi på den andra ... Hur kunde det komma sig, att man alltid anföll henne på detta sätt, på gatan och med handgripligheter... Det var ju frukter af hennes handlingssätt ... och samvetet stälde fram en anklagelse.

Men blott ett ögonblick. Omedelbart därefter hade hon glömt sin tankegång och behärskades endast af harmen och vreden öfver det simpla öfverfallet.

»Släpp mig, hvad har Ni med mig att göra!» ropade hon så afvisande och främmande som om hon aldrig känt den man, som stod framför henne med sorgen och föraktet blandade i sina brinnande ögon.

Frälsningsmusikanten svarade inte ett ord, han endast såg på henne, han stirrade och stirrade henne i ansiktet. Han tycktes icke tro sina ögon, han tycktes icke kunna öfvertyga sig själf, att hon burit sig så lumpet, så samvetslöst åt mot honom.

Nu rusade hennes kavaljerer fram, druckna, öfvermodiga och ilskna. Den ena tog honom med ett våldsamt tag i kragen och den andra gaf honom ett hårdt slag i ansiktet.

»Åh, låt bli att slå honom!» hördes Olga säga i en viss medömkans ton.

Oskar Landbo hörde det, och det var mer än han kunde tåla. Jaså hon värdigas be för honom, ungefär som man ber för en hund, som agas af en sträng husbonde.

Med flåsande andedrägt och blixtrande ögon kastade han sig öfver den, som tilldelat honom slaget.

Det blef ett fullständigt slagsmål. Olgas båda kavaljerer höllo ihop. F. d. frälsningsmusikanten var vig och förargad och redde sig tappert.

Och Olga stod på ett litet afstånd och skrattade. Hon var hvarken rädd eller skamsen. Tvärtom, hon hade ogement muntert åt det lilla slagsmålet, som arrangerats för hennes skull.

Men den tillströmmade folkhopen började emellertid snart att blifva för stor. Det var svart med folk rundtomkring och man väntade hvarje ögonblick att polis skulle anlända. Både Olga och de tre slagskämparna började finna det obehagligt att bli utsatta för så stor uppmärksamhet.

»Ge f-n i honom ... kom så gå vi!» ropade Olga cyniskt åt sitt förra sällskap.

Äfven Oskar Landbo hörde hennes ord. Han trodde icke sina öron. Hvilken djefvul var icke denna kvinna! Hon var drucken och därför något ursäktlig, javäl, men att hon kunde det oaktadt blifva till den grad infernaliskt dålig, det hade han inte trott.

Hennes sista föraktliga ord hade emellertid fullständigt lagt sordin på hans mod och hans krafter.

Han kastade några af de fulaste glåpord, han kunde finna på, åt sina bägge motståndare och drog sig sedan inåt folkhopen. Men han hade under kalabaliken fått sina kläder sönderrifna och hans ansikte var blodigt.

Sällskapet från guldkrogen slog sig återigen tillsammans och drog sig bort, naturligtvis följdt af stor uppmärksamhet.

När nu ett par pickelhufvade konstaplar med snabbfart ankommo till krigsskådeplatsen funnos där endast de kvarvarande fragmenten af folksamlingen, hvilka äfven snart upplöste sig.

»Var det inte Ninni Stern?» frågades det allmänt ibland de intresserade åskådarne.

»Hon var ju lika vacker som fordom», tyckte en.

»Men hon var full», sade en annan.

»Hörde ni, att hon sa' f-n?» inföll en tredje.

*

TJUGONIONDE KAPITLET.

När Oskar Landbo lämnade uppträdet i Berzelii park, kände han sig sig så olycklig som en människa gärna kan göra. Det bultade som af en ånghammare i hans hjärna och han kände en kvalfull tomhet i bröstet. Den afskyvärda scen, i hvilken han nyss deltagit, stod framför honom som hämndens svarta spöke.

»Gud straffade honom för hans affall!» Den tanken brände sig in med eldskrift i hans själ. Hela den religigiösa barnatro, som han uppriktigt sökt att behålla under en följd af år i arméns tjänst, men hvilken han sedan försökt att rifva ur sitt bröst under inflytandet af en skön kvinnas dämoniska frestelser, framstälde sig nu för honom i förklarad dager. Han tyckte att den stod, denna tro, som en hvitklädd förklarad gestalt vid randen af en hög klippa, och nedanför, i afgrunden, låg han själf, förkrossad, förintad, öfvergifven, slagen, ensam ...

Han blickade dit upp mot den strålande, rena gestalten, men han kunde icke komma dit igen, han ägde icke någon kraft kvar till en själföfvervinnelse af det slaget, han var förlorad, han hade syndat för hårdt...Han ångrade då, att han någonsin lämnat den fridfulla hamnen, där han känt sig så glad och tillfredstäld, men han hade inte vetat, hvad han gjort, han hade kunnat stiga rakt ned i det brinnande helvetet för denna fagra, retande kvinnas skull...

Han kände vämjelse vid synden och lasten. I hennes sällskap hade han fört de fradgande bägarna till sina läppar med en slags hypnotisk, viljelös hänförelse, men nu tyckte han att all denna världsliga fröjd var så äcklig, så klibbig och motbjudande ...

Nu längtade han åter till den angtusiastiska sången, den jublande musiken och de heta, njutningsrika själabaden inom arméns väggar.

Han längtade dit. Fjällen hade fallit från hans ögon. Han hade i slagsmålet med de rusiga gullkrogshjältarna och i det usla uppträdandet från Olgas sida tyckt sig få se den fula, dammiga, fläckiga afvigsidan af världsglädjen, hvilken på rätsidan kan förefalla så grann och skinande.

En kvinna hade förledt honom till det uslaste han gjort i hela sitt lif, men en kvinnas samvetslösa otrohet hade också öppnat hans ögon för dåligheten i den värld, i hvilken han kastat sig.

Hvad skulle han nu taga sig till egentligen?

Han befann sig i mörkret vid Nybrohamnen, han hade dragit sig ditåt, då han undkom folksamlingen.

Han kände ingen lust att gå tillbaka till hotellet. Han kunde ändå inte somna. Han skulle endast bli påmind om de sista dagarnas svindlande glädjeyra, och fastän han vämjdes vid den, så satt nog ändå som ett öppet sår och värkte tanken på hvad han förlorat i henne, den sköna och förrädiska kvinnan. Hennes bild var det omöjligt att förjaga, om han också i sin fantasi tyckte, att det hvita skinnet i hennes ansikte var betäckt med fläckar, de andliga koppornas kännemärke.

Han satte sig på en trappa vid en af Strandvägens ståtliga stenpalatser och började med en näsduk torka afsig blodet i ansiktet. Det var inte stora sår, han fått, endast några nagelklös, men det ryste ändock i honom, när han såg att näsduken blifvit rödfläckig efter torkningen.

Han, som så ofta å frälsningsarmens platform vittnat om "blodet", om det blod, som runnit ned i sanden på Golgata kulle, han hade nu fått gjuta sitt eget blod... Men hvarför? I strid med några druckna från gullkrogen, i strid om en kvinna, som sjelf var drucken och från hvilkens läppar flödat eder och fula ord ...

Det var hemskt att tänka på ...

När han suttit där en stund, såg han en poliskonstapel, hvilkens pickelhufva glänste till vid en gaslykta, närma sig trappan där han satt. Han var rädd att bli tagen för en »uteliggare» och steg därför hastigt upp och började gå nedåt Berzelii park igen.

Han fortsatte öfver Norrmalmstorg och förbi Kungsträdgården. Klockan kunde nu vara omkring half två. Gatorna voro temligen folktomma. En kjortel syntes dock här och där vifta i gathörnen.

När han kom till hörnet, där Hamngatan skär öfver Regeringsgatan - en af de viktigaste trafikpunkterna i hufvudstaden - hörde han ett stycke nedåt sistnämda gatan mot Gustaf Adolfs torg ett starkt oväsen. Synbarligen föreföll det något uppträde. Han hörde starka skrik, hvilka påtagligt härledde sig från en kvinlig varelse. Det var icke mycket folk samladt ännu, men det strömmade till mer och mer, trots den sena timman.

Nyfiken skyndade han ditåt för att se, hvad som var på färde. Han var riktigt glad för att få någonting att rikta sina dystra tankar åt, någonting att förströ sig med.

Han trängde sig så långt fram han kunde.

Javisst, det var en kvinna, som skrek. Hon skrek i ilska. Två poliskonstaplar befunno sig alldeles intill henne. De höllo synbarligen i henne. De ville draga henne med sig, men hon gjorde motstånd. Och för hvarje steg som de fingo henne fram, brutalt, hårdhändt, gaf hon till ett skrik.

Han förstod icke hvarför detta ljud från kvinnan redan på afstånd gjort ett starkt intryck på honom. Och dock hade uti detsamma icke legat det minsta personligt. Det var framkalladt med en af vreden förstäld röst, i hvilken icke låg ett uns af personlig karaktär. Men det oaktadt hade det stuckit honom på ett obehagligt sätt.

Han behöfde emellertid icke länge befinna sig i ovisshet om hvem kvinnan var. Framkommen tillräckligt långt, öfvertygade honom en enda blick att kvinnan ej var obekant för honom.

Det var Olga, som poliserna sleto i.

Det var hemskt att se för hvem som hälst, och gång på gång förmärktes en rysning af indignation och vämjelse gå igenom den omgifvande publiken.

På Oskar Landbo gjorde den hemska synen ett obeskrifligt, ett förfärligt intryck. Hela hans blod kom i svallning af tusende känslor, som korsade hvarandra, och han kände en svindel i hufvudet inför den frågan: hvad skulle han göra?

Den frågan var fruktansvärdt svår att besvara för honom. Han föraktade ju henne, hon hade burit sig så lumpet åt mot honom under inflytandet af ruset och sitt nyckfulla sinne, att han hade rätt att önska henne allt ondt på jorden, men å andra sidan kände han värkligen en ofantligt stor medömkan med henne; han kände sina känslor för henne flamma i vilda lågor och det syntes honom vara en låghet att lämna henne utan skydd, då han älskade henne. Hvart hade hennes kavata kavaljerer tagit vägen? Jo, tänkte han, de voro nog djärfva, när de stodo två mot en, men när det gälde att försvara henne med någon värklig fara, mot öfvermakten, då hade naturligtvis de spanska herrarna flytt sin kos. Men han skulle icke handla på samma sätt, han skulle löna ondt med godt och därigenom försona en del af sitt brott mot Gud. Och om hon återfann honom i ett sådant ögonblick som detta, då skulle hon väl lära sig att förstå, hvem han var och hvad han kände för henne ...Det var dylika tankar, som i ett yrande virrvar jagade igenom hans hjärna. Hvilken utaf dem, som var starkast, de första eller de sista, det var nu svårt att afgöra, men de strömmande alla på honom som ett fruktansvärdt vågsvall, och de gjorde honom känslolös för alla kloka reflektioner och alla tankar på följderna af det, han ämnade sig till...

Hvad ämnade han då göra?

Jo, det föresväfvade honom, att han borde springa fram och slita henne ifrån dessa brutala sällar, ställa sig vid hennes sida och rikta deras angrepp mot sig i stället för mot henne ...

Han insåg, eller rättare, hade icke tid att reflektera öfver det barnsliga, det lönlösa i sin handling, han kunde ej taga invärkan därutaf; att dela hennes skam, hennes öde, det var det enda, han åstundade.

Med samma dödsförakt, som den värkligt älskande, han må kunna simma eller ej, kastar sig i vattnet för att rädda sin kärleks föremål, som håller på att drunkna, kastade han sig in i den lilla folkhopen, hvilken emellertid för hvarje stund tätnade allt mer.

Han knuffade undan den ena efter den andra med en herkulisk styrka... Man förstod att han ville fram, att han kände kvinnan, och man vek undan så godt man förmådde, väntande någonting extra pikant och rafflande ...

Snart stod han framme vid dramats hufvudpersoner - - rasande som ett vilddjur slog han till den ena poliskonstapelns hand, så att den släppte taget i Olgas arm, och ropade med en af vrede förstäld röst:

»Skäms Ni inte att behandla en kvinna på detta sätt!»

Poliskonstapeln hade tydligen icke väntat ett dylikt angrepp, ty han blef synbarligen mycket förbluffad öfver detta intrång i sina rättigheter, då åskådarna förut förhållit sig så passiva till uppträdet.

»Hvad är Ni för en?» röt han slutligen till i rå öfversittareton.

»Jag är en vän till detta fruntimmer och jag ämnartaga hennes försvar mot detta behandlingssätt», svarade Oskar Landbo i en ton så allvarlig, att det imponerade, om inte på konstapeln, så på de närmast stående åskådarna. Han väckte synbarligen deras sympati genom värmen och manligheten i sitt svar.

Olga såg naturligtvis genast, hvem det var, som plötsligt ur denna känslolösa, rått skrattande åskådarehop rusat till hennes hjälp, och fastän hon var mycket starkt berusad, blef hon af öfverraskningen och sinnesrörelsen i ett ögonblick nästan nykter. Det var ju den, som hon för några timmar sedan burit sig så skamligt åt emot, för att visa, att hon ville bryta med honom...

»Oskar, är det du!?»

Hon kunde icke tillbakahålla detta utrop. Det lät också så uppriktigt, att man tydligt förstod, att det var en intim bekantskap mellan hetären och hennes djärfve riddare.

»Den här saken rör er inte - vi ha tagit det här a-t för att hon fört oljud - gå er väg annars skall Ni få göra henne sällskap», fortsatte konstapeln, röd i ansiktet af ilska.

Men Olgas vänliga, nästan entusiastiska ord hade gjutit ny kraft i frälsningsmusikantens bröst - - nu fruktade han icke den onde själf, om denne skulle uppenbara sig i en poliskonstapels gestalt...

Han grep med den ena armen Olga om lifvet och försökte med den andra att ytterligare stöta undan konstapeln.

»Släpp henne!» ropade han med blixtrande ögon.

Men nu var konstapelns tålamod slut. Han gaf en vink åt den andre att ensam taga hand om kvinnan och som en slaghök rusade han på Oskar Landbo och slog sina händer i hans kläder och i hans kropp.

»Nu åker du också med, min gubbe lilla!» sade han i en viss hånfullt triumferande ton.

Det märktes tydligt att flera af de omkringstående voro benägna för att taga de båda polisoffrens parti. Ettpar unge män, med utseendet af någon slags kontorister, drogo flere gånger i konstaplarna bakifrån, under afsikt att göra det möjligt för de gripna att komma undan, men det lyckades ej, poliserna höllo dem fast med en energisk styrka.

Den omgifvande hopen började emellertid i sin helhet att lägga i dagen stark sympati för de båda svagare och opposition gentemot polisen. Starka rop i denna riktning mullrade som en åska genom folklederna.

Oskar Landbo märkte äfven hvaråt opinionen lutade, och han såg sig omkring med en blick, som vädjade till de omkringvarandes deltagande känslor.

Han vädjade icke förgäfves. Från olika håll ryckte man fram till undsättning. Det var en blandning af individer från skilda samhällsklasser, som såg ett lämpligt tillfälle att i handling visa sin gamla antipati mot polisen, på samma gång som det säregna i Olgas och hennes väns uppträdande var egnadt att lifligt slå an på de lättrörde.

Där funnos snobbigt klädda individer i långa, modernt skurna öfverrockar och glänsande cylinderhattar, där fans arbetsfolk i blusar och slitna kavajer, där fans en skock äkta, halfvuxna »ligapojkar» - detta infernaliska yngel, som finnes öfverallt och vid hvilken tid på dygnet som hälst, särskildt där det är fråga om att »klå polisen» - och där funnos äfven några stycken på klädsen lätt igenkända bordellfröknar ... allesamman började de, lifvade af samma tanke, att rycka an mot de båda konstaplarna, hojtande, tjutande, skrikande, svärande, hånande, skrattande ... det blef ett förfärligt virrvarr och ett gräsligt oljud.. . man såg fönster öppnas rundtomkring, oaktadt den sena nattimman, och hvarje ögonblick levererade några nya individer, som ökade hopen... gatan blef alldeles svart af människor ...

Konstaplarna märkte genast, hvilken fara de löpte - - om inte precis att blifva slagna, hvilket dock kunde lätt hända, så åtminstone att bli fråntagna sitt byte i denallmänna villervallan, och det vore de icke mycket lifvade för att gå in på.

Den ene gjorde en menande blick till den andre och ögonblickligen sattes polispipan till mun och ett genomträngande hvisselljud skar genom luften ... ett till, längre än det första ... usch, det lät riktigt hemskt i natten...

Men signalerna gjorde värkan. Inom några minuter syntes poliskonstaplar komma springande från alla fyra väderstrecken.

De kastade sig naturligtvis in i folkhopen med våldsam kraft.

»Skingra er!» skreko de och sökte att få massan splittrad.

Men det var lättare sagdt än gjordt. Det uppstod ett förfärligt tumult. Slag utdelades å ömse sidor, kläder sönderrifvos, kvinnorna skreko, mustiga repliker växlades mellan polisen och de civile. Det höll på att taga formen af ett ordentligt upplopp, med små dimensioner.

Sedan emellertid bortåt ett tiotal poliskonstaplar kommit tillstädes, ditlockade af signalerna och skränet, blef polismakten snart fullständigt herre på täppan.

Inom några minuter var folkhopen tvingad att dela sig åt olika håll och polisen drog framåt med sin skörd. Denna bestod, förutom de båda hufvudpersonerna: Olga och hennes afskedade älskare, af två andra manliga personer, hvilka vid angreppet i början varit de första. Åtskilliga personer hade dessutom tvingats att låta anteckna sina namn.

Den ursprungliga lilla kortégen, eskorterad af en hel del af de nykomna konstaplarna, befann sig alltså på väg till polisstation. En konstapel hade gripit Oskar Landbo under hvardera armen, och de höllo fast så säkert, att han i hvarje ögonblick var färdig att uppgifva jämmerrop. Men han behärskade sig dock, mest för Olgas skull, och gick framåt med stolta och fasta steg. Strax efter honom kom hans falska älskarinna, äfven hon förd af två konstaplar, ty ruset hade slutligen tagit öfverhand, och benen ville knappt bära henne. Hon hade äfven råkat in i ett lustigt »Släpp henne!» ropade han med blixtrande ögon. (Sid. 338).lynne och hon gick framåt och trallade. Men öfver Oskar Landbos läppar kom icke ett ljud. Öfver hans ansikte hvilade i stället en mörk slöja af harm och förbittring.

De fördes båda till polisvaktkontoret. Båda fingo stanna där öfver natten, Olga för att hon var drucken och f. d. frälsningsmusikanten för att hans uppgift, om att han icke hade någon annan bostad än på ett hotell, lät misstänkt.

*

TRETTIONDE KAPITLET.

Så hade då Olga åter sjunkit ned i dyn.

Efter det uppseendeväckande uppträdet under natten på Regeringsgatan hade hon fyllt måttet. Det hade haft två följder. En andlig och en lekamlig, så att säga. Den förstnämda bestod i att hon icke längre hade någon skam, icke någon hänsyn till sin person och sitt uppträdande; den sistnämde bestod däri, att hon åter blef inskrifven i sedlighetspolisens annaler och kom under dess speciella uppsyn. När man återfaller i synden, faller man ju alltid djupare än första gången. Det är ett gammalt kändt faktum.

Så ock med Olga Löfborg.

Det hade icke gått åtta dagar efter att hon blifvit huggen å gatan af en patrullerande polis, af den befogade anledningen att hon i starkt rus strukit längs husväggarna och skrikit varietérefränger, följd af några »glada laxar», som haft utomordentligt roligt åt henne, förrän hon var inlogerad på en offentlig bordell.

Det var första gången. Under sin förra förnedringsperiod hade hon icke hunnit så långt. Hon hade nogvarit prostituerad, men hon hade icke stått under någon flick-mammas uppsikt eller haft sin bostad i någon bordell-kasern. Hon hade varit sin egen husbonde och en själfständig hyresgäst, och däri låg alltid något sken af anständighet och anseende.

Men så hade hon icke nu kunnat arrangera det för sig, och därför måste hon hux flux flytta in i ett möbleradt rum, som stod ledigt och hvilkets urblekta möbler helt säkert begagnats af ett tjugo- eller trettiotal »flickor» före henne.

Det var starka, våldsamma, syndiga drifter, som marterat henne den dagen, då hon gifvit sig ut från sin rymningskamrat i hotellrummet. Det hade plötsligt kommit på henne en outhärdlig, kväljande ledsnad att lefva det idylliska kärlekslifvet tillsammans med en enda, värkligt trånande älskare. Det var icke något för hennes sinne. Det kunde vara rart nog som en flyktig episod, men icke i längden.

Hon hyste dock så pass mycken respekt och aktning för Oskar Landbos hängifna trohet - honom, som hon så dämoniskt lockat i sina garn och till sina planer - att hon icke kunde säga rent ut: »jag har tröttnat på dig och ditt enformiga kärlekssnack, nu går jag för att skaffa mig omväxling!» Därför nästan smög hon sig bort, därför hade hon icke ett ord till slutligt afsked. Men hon gick ifrån honom med den bestämda föresatsen, att kasta sig vildt, häjdlöst, utan sans och måtta, i hvarje nöje, som bredde sina armar mot henne. Hennes njutningsbegär och nöjeslystnad hade gränsat till det vansinniga, det onaturliga. Det var en lång tids afhållsamhet, som kom hela hennes själ att brinna af köttslighetens heta lågor. Det förgångna, som hon upplefvat i Stockholm och Paris, syntes henne i minnets romantiska belysning ligga som en lockande, grönskande oas midt i torrhetens stora öken, och hon ville hängifva sig däråt ensam, fri, lössliten från alla band och förbindelser.

Och hon hade gjort det också. Han, som väntade påhenne, hade stått däruppe i hotellfönstret timma efter timma och sett efter henne nedåt gatan, medan hon ute i den stora stadens brännande slagg-strömmar sökte mätta sin till sinnessjukdam gränsande lystnad.

Den var en egendomlig dag för henne, denna dag, då hon slutat med att hamna i finkan. Hon hade burit sig åt ungefär som den lättsinnige landsortsbon, som kommer till hufvudstaden med späckad plånbok och ådrorna brinnande af orena lustar. Åh, hvad allt detta, fula, usla, som sedan väcker äckel, vämjelse, till en början förefaller honom rosenrödt och poetiskt!

Hon hade redan kl. tio på förmiddagen följt en ungherre, som hon händelsevis träffade på gatan, upp i hans våning. Han hade vändt tillbaka - tjusad af öfverraskningen att träffa på en så vacker flicka, hvilken sändt honom frivola blickar - innan det ännu var städadt i den våning, som han nyss lämnat. Han hade tagit upp punsch och fina viner, och de hade skapat en orgie midt på blanka förmiddagen. Hon hade rasat vildt af en slags förtjusning öfver det behag, som nyheten af det lastbara lifvet framkallade. Hennes kavaljer var synbarligen en rik man och hade stor våning. Hon hade sprungit i rummen fram och tillbaka, hoppat på de nobla soffornas öfverdrag i strumpfötterna och slagit kullerbyttor i den dyrbara järnsängen, som ännu var oordnad efter natten. Han trodde nog, att han fått med sig »en riktig en», en af det »äkta» slaget - icke var det möjligt för honom att förstå, att denna kvinna befann sig i sin första egentliga »utsväfning» efter månader af »fasta» och helighet. Men Olga hade släppt alla tyglar lösa. Hon hade blifvit förvildad af denna »frihet», som hon äflats efter att ernå i ett slag...

När hon vid middagstiden kommit ned på gatan igen, hade hon, en smula ännu djärfvare af den inmundigade spirituosan, tagit sig för att gå mellan Rydberg och Grand samt utanför de samma. Hennes afsikt var att träffa en fransman. Hon längtade oerhördt efter någon från det landet, med hvilken hon kunde tala på hans eget språk.Hon hade också som vanligt tur, när det gälde kurtisörer. Efter att en timmes tid gått fram och tillbaka samt föraktligt afvisat alla försök till bekantskap, som gjordes af stockholmare, kom hon ändtligen att möta en elegant herre, hvars hela utseende förrådde utländingen; och klädernas snitt samt de spetsiga blankläderskorna gjorde det antagligt att han var fransman. Det klack till inom henne af fröjd, och hon beslöt att använda hela sin förförelsekonst att fånga honom.

»Bon jour!»

Hon uttalade det nästan med infödd fransyskas accent. Hon log emot honom så på samma gång förnämt och intimt som hon förmådde, och hon skänkte honom en strålande, kärlig blick ur sina präktiga ögon.

Olga fick ögonblickligen sitt tilltal besvaradt på franska - och hon fann sedan att han värkligen var från Frankrike.

Bekantskapen gjordes ögonblickligen, hon syntes i oerhörd grad ha slagit an på främlingen och hon tillbrakte några ytterst angenäma timmar i hans sällskap.

De åto middag, en riktig fästmiddag, på Rydberg - han bodde på Grand - de voro ute och åkte rundt hela norr och ett stycke utåt landet och de drucko kaffe på diplomatläktaren i Berns.

Han ville att de icke skulle skiljas på flera dagar, men hon hade redan börjat finna honom enformig. Vid tiotiden slank hon ifrån honom.

En kvarts timma därefter uppenbarade hon sig åter i Berns, men nu nere i salongen och i sällskap med några redan halffulla stockholmssnobbar af kontoristtyp.

De tömde under högljudt skratt och uppseendeväckande gormande några punschhalfvor. Det var i deras sällskap, som hon gått genom Berzelii park, då hon stött på Oskar Landbo. Efter slagsmålet hade hon följt med dem upp i deras dublett. Där hade de dansat cancan och left som hedningar.

När hon vid två-tiden ensam kom ned på gatan igen,hade hon naturligtvis efter allt drickandet varit i oerhörd grad full. Det var då hon raglat längs husväggarna och i en fånig lifsglädje gifvit opp indiantjut, med det resultat, att polisen, sin pligt likmätigt, anammade henne...

Så ungefär hade hon tillbrakt sin första dag i sin nya lifsperiod.

– – –

Nu fans hon, som sagdt, på bordell.

Det var sannerligen icke någon »förstklassig» sådan, åtminstone icke till det yttre. Den utgjordes af ett litet, obetydligt och tämligen förfallet trähus, innehållande två våningar.

Där bodde inalles fem »flickor», tre en trappa upp och två på nedra botten, hvarest äfven fans ett slags gästrum, där man drack vin och väntade på turen, ifall alla damerna voro upptagna.

På nedra botten fans också ett stort kök och i det samma residerade värdinnan och en piga.

Värdinnan, »frun» som hon kallades af flickorna (det ligger alltid en sådan undergifvet respektfull klang i det sätt, på hvilket de uttala den titeln), var en oformligt tjock kvinna, uppsväld af öl, porter och en robust vällefnad. Hennes ansikte hade tvifvelsutan en gång i ungdomen - hon kunde vara mellan femtio och femtiofem år - varit mycket vackert, men nu var det rödfnasigt, med pussiga kinder, ett par skäggiga vårtor, tjocka ögonbryn och skvalpande isterhaka. Hon hade en onaturligt utspänd mage och stora dinglande bröst.

Hon hette fru Adamsen - ett danskt namn, som hon fått af sin familj, hvilken härstammade från Danmark men under flera generationer varit bosatt i den svenska hufvudstaden.

Hon var känd och beryktad inom bordellernas glada värld. Hon var en typ för dessa simpla, råa och föraktliga varelser, som benämnes kopplerskor, och hon hade skinn på näsan. Hon kunde sannerligen hålla reda på sina flickor, så att de betalade sin hyra ordentligt och honkunde också taga en full snobb i harkrankorna och kasta honom ut med ett enda tag genom porten, om han bråkade och förde oljud.

Hon var mycket sträng mot flickorna, men desse satte stort värde på henne, därför att hon äfven som en »mor» tog vara på deras intressen gentemot »karlarna».

Man skulle bara se fru Adamsen, om någon flicka med andan i halsen och med kränkt min rusade in i köket och rapporterade, »att det stod en karlslok därute, som inte ville betala hvad han skulle» - och det hände nog äfven beträffande gentlemän, som i det yttre voro högst eleganta. Han kunde icke komma ut genom porten, ty fru Adamsen hade den enda nyckeln, som fans, och hon öfvervakade noggrant de besökandes både in- och utgång.

Jo, vi skulle se fru Adamsen, då hon slog ned på någon stackare, som inte kunde betala något så när hyggligt. Hon kunde minsann ge en lexa, som man sent glömde. Hon kunde vara spetsig, så det skar i skinnet, och hon kunde spruta eld och lågor och skälla ned offret i så saftiga ordalag, att äfven den oförskämdaste stod svarslös och darrade. Det var allt något präktigt för flickorna att ha en sådan hjälpreda.

Men oaktadt det således fordrades att ha en välförsedd börs, då man inträdde i fru Adamsens allmänna harem, så kunde man dock vara säker på, att där alltid fans fullt med folk och att många fingo återvända om kvällarna och nätterna utan att komma in. Och det var af den orsaken att fru Adamsen alltid rekryterade sin jungfrubur med endast utsökta varor. Hon tog långt ifrån hvem som hälst. Hon egde en skarp blick för flickornas sätt och utseende. Hon ville ha ungdom, skönhet, ett pikant utseende och ett gladt, vinnande sätt. Hade hon mottagit någon, som efter ett par dagars vistelse i hennes rum ej visade sig fylla måttet, så blef det afsked ögonblickligt och utan förskoning. Man fick ge sig af till en annan marknad, men hos fru Adamsen skulle det vara »first class».Och så väl hon kände alla det fria kärlekslifvets i hufvudstaden libertiner, rouéer och habituéer! Deras namn, deras samhällsställning, deras ekonomiska resurser, deras familjeförhållanden, ingenting var förborgadt för henne! Och så diskret, så fint, så utomordentligt artigt hon kunde uppträda mot sina mera värderade gäster, när hon ville! »Herr grefven», »herr löjtnanten», »herr grosshandlaren», kunde hon säga med en ton som om hon tillbrakt hela sitt lif i salongernas värld!

En hel del af hennes ordinarie kunder hade oinskränkt kredit - men, förstås, hon var mycket försiktig att icke låta det gå mer än till en viss summa och ville äfven gärna på ett af de nobla herrarnas eleganta visitkort ha ett litet erkännande på skulden. Gud nåde dem, om de sedan sökte undandraga sig hennes fordran! Då hade hon absolut ingen hänsyn att genom hvilken långt gående skandalisering som hälst tvinga dem till fullgörande af sin förbindelse. Det hade händt, att hon spikat upp ett visitkort med friherrlig krona - och å hvilket fans ägarens egenhändiga erkännande af en skuld på en fyratio kronor - på väggen i det stora mottagningsrummet till allmänt beskådande. Det satt där emellertid endast en kväll och så kom pängarna. Men den skandaliserade friherrens namn gick ut i staden, androm till varnagel. Hon förstod att skaffa sig respekt, fru Adamsen!

Hennes intelligens och affärsförmåga kommo äfven till godo på många andra sätt. Så förstod hon att »uppfostra» flickorna som ingen annan, d. v. s. instruera dem, hur de skulle taga emot herrarna. Man kunde vara säker på, att hon hade ett vaksamt öga på de flickor, som inte själfmant förstodo att uppföra sig praktiskt mot sådana gentlemän, som man visste eller kunde förmoda ville lätta på pungen. Gud nåde dem, som inte i det afseende skötte sig väl!

Jo, si, karlarne måste tagas från den rätta sidan. Fråga bara fru Adamsen! När hon släppte in en karl genomdörren till ett enskildt rum, så måste flickan fara upp från sin stol, där hon satt och låtsade i all oskuld ha något handarbete för sig, och med glädjestrålande ansikte fara den inkommande med båda armarna om halsen och utbrista i en mängd ömma smekord. Och en bland de första frågorna skulle naturligtvis vara den: »Du bjuder väl på en flaska champanj ... (eller vin? eller, i nödfall, porter?) min älskling?» Och sedan gälde det att under hela besöket hålla kuraget oppe. Inte ett ögonblick slappas i sin liflighet och sin spänstighet. Dansa som en baccantinnan mellan väggarna med glaset graciöst uppburet mellan fingrarna, sjunga glada visor, skratta, smekas som en liten katta... men framför allt passa på lämpliga tillfällen att få ett löfte om hög betalning eller, ännu bättre, på ett lekande och lustigt sätt knipa åt sig en liten sedel då och då, när herrn blifvit förtjust och upprymd... jo, det var något åt det hållet, som fru Adamsen kunde instruera till på ett sådant briljant sätt. Och mycket mera...

Och denna »uppfostran» genomförde hon med en stränghet, som gjorde vistelsen i hennes bordell rent af till en »kurs» för den beklagansvärda lastens adepter.

Man skulle höra fru Adamsen, när hon grälade på en flicka, som uppfört sig stelt och illa mot en känd och värderad kund. Då kunde ögonen spruta af ilska och orden flöda ur mun som rägnet ur en ränna... och hvilka ord sedan!

I det stora mottagningsrummet, där det midt på golfvet fans ett väldigt rundt bord, betäckt med en ytterst dyrbar duk, hvilken dock utslagna dricksvaror marmorerat med åtskilliga fula fläckar, brukade fru Adamsen själf ofta underhålla sig med gästerna. Voro alla flickorna upptagna på smårummen, så kunde hon sitta där i timtal och språka med några »distinguerade» herrar - naturligtvis vid en flaska vin eller två. Och då kunde hon vara så underhållande, att många fina damer från salongerna kunde missunna henne den spända uppmärksamhet, hon åtnjötaf herrarna. Hon ägde den rikaste fond af pikanta interiörer från sitt förflutna lif, minnen från sin stormiga, utsväfvande ungdom och minnen från sitt nuvarande lif som flick-mamma, hon hade i minnet en gräslig mängd af mer eller mindre djärfva anekdoter, hvilka hon kunde berätta på ett sådant lustigt sätt, att åhörarna kunde kikna af skratt. Och då hände det lätt, att ett par halfvor vin, som hon betalt med en och tjugofem, men fick tre à fyra kronor för, kunde slinka ned på en timma - och det var alltid en liten extra recett för mutter Adamsen.

– – –

Det var i famnen på denna intressanta dam, en äkta typ för en viss sida af Stockholmslifvet, som Olga hamnat så godt som direkt, när hon kom loss från polisen. Hon måste ha sig ett »hem» någonstädes. Och hon fick ett sådant hos fru Adamsen.

Denna tog emot henne från första stund med öppna armar och en sådan vinnande kärvänlighet, att Olga strax kände sig riktigt varm om hjärtat. Hon kunde spela fint, den fru Adamsen, när hon fick korn på någon riktigt liten söt flicka!

Hon märkte naturligtvis genast, hvad Olga gick för, och hon skickade, med sin vanliga egenmäktighet, bums en flicka ur det finaste och bäst belägna rummet, hon hade, för att i stället inlogera den nya odalisken. Fru Adamsen egde naturligtvis nog väderkorn att förstå, att den nykomna skulle bli bordellens primadonna, och därför ville hon göra allt för att få behålla henne. Hon skulle bli en guldhöna.

Olga erinrade sig vid närmare eftertanke, att hon redan på den tiden, då hon befann sig i cigarrbutiken, hade hört omtalas fru Adamsen. Det var emellertid inte hon själf, som väckt tanken att just gå till henne, utan den hade väckts af en utaf hennes tillfälliga herrbekanta, för hvilken hon beklagat sig, att hon icke visste, hvart hon skulle taga vägen.Oskar Landbo hade Olga ej sett till, sedan de skilts åt vid framkomsten till polisstationen. Hvart han tagit vägen, hade hon icke en aning om.

*

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.

Efter tre å fyra dagars vistelse i den öfver hela Stockholm beryktade bordellen kände Olga sig riktigt hemmastadd därstädes.

Hennes rum var värkligen både elegant och snyggt. Hon hade en helmatta på golfvet, en stor järnsäng med ett ylletäcke i ljusröd botten och mörkröda blom-mönster, en stor spegel, där hon kunde betrakta sig från topp till tå, samt en rymlig byrå, där hon kunde förvara sitt linne. Ja, det vill säga, när hon kom dit hade hon just ingenting alls af det slaget. Det lilla, hon ägde, hade hon lämnat kvar på hotellet och hon brydde sig inte om att gå dit och hämta det. Det fingo de ha som ersättning för hyran, hvilken Oskar Landbo nog icke heller kunnat betala.

Men hon hoppades att förtjena, så hon snart kunde fullständigt ekipera sig igen. Hon kom ju till en plats, där det nästan aldrig på dygnet var tomt på gäster och där hon alltså borde förtjena glupska pängar.

Redan första dagen kom hon naturligtvis på tal med fru Adamsen angående hvad hon skulle betala.Frun tog på sig en högst viktig min och sade:

»Ja, som fröken vet...»

(Hon kallade alla nykomna de första båda dagarna för »fröken», sedan kallade hon dem vid namn utan någon slags tillåtelse från deras sida).

»... så är det ett fint ställe det här, det finaste i Stockholm skall jag säga, visserligen inte något stenpalats, men här är folk jämt, och man kan göra sig goda förtjänster ...»

Olga var nyfiken på, hvilket pris alla dessa förklaringar skulle sluta med, fastän det på det stora hela gjorde henne detsamma hvad hon skulle betala.

» ... och under åtta kronor per dag kan jag icke hålla fröken med mat också, men det är fint och ordentligt i det afseendet här» ...

Nåja, nog var det en vacker summa, men Olga hade värkligen väntat att frun skulle hugga till ännu mer, hon hade hört talas om tio och tolf kronor om dagen, och hon visste att här var dyrare än någon annanstädes.

» ... och så ...»

Jaså, det kom fortsättning.

» ... får fröken vara god se till, att dom rekvirerar minst ett par halfvor vin om dagen för frökens räkning ...»

Det var en af fru Adamsens uppfostringsprinciper att genast säga ifrån detta.

Det klack till inom Olga. Jaså, man sade redan vid tröskeln, att hon skulle förmedla åtgången af dryckesvaror. Nåja det kunde ingen hjälpa, det var väl vanan!

Hon gick alltså obetingadt in på fruns vilkor.

Med flickorna blef hon snart bekant. Där fans en lång rad. Den vackraste hette Elin, hvilken hade rummet på öfra botten bredvid Olga. (Det ansågs förnämare att bo en trappa upp än på nedra botten). Hon var ljus liksom Olga, men småväxt och knubbig som ett litet nystan. Hon ägde också smeknamnet »Klotet». Hon hade ett rundt ansikte och en liten mun och fina, vackra tänder. Olgainsåg från första stund, att det var med henne hon skulle komma att få rivalisera om den förnämsta platsen, ifall hon kom att stanna där.

Den andra, som Olga särskildt lade märke till, hette Jenny, men kallades allmänt för »indianskan». Det var också ett betecknande namn. Hon var gulbrun, icke blott i ansiktet utan också på de obetäckta delarna af bröstet och armarne. Hon hade ramsvart hår och var långt ifrån vacker, men påstods göra stor lycka hos herrarna på grund af sin utomordentligt smidiga tunga. Hon gick alltid klädd i svart siden och bar en viss likprägel öfver hela sitt väsen, dock någonting mycket originelt och pikant.

Olgas inträde i fågelburen väckte inte något värst uppseende bland dess förra invånare. De voro ju så vana vid ombytena. Men äfven flickorna måste sins emellan medgifva, att hon var »gräsligt vacker» - och det uppstod från första stund, som det brukar göra i dylika nästen, en till hat gränsande afundsjuka hos dem öfver hvarje företräde, som Olga hade, och öfver hvarje framgång, som hon vann - - -

Det var vid två-tiden en middag, som Olga tog sitt rum i besittning, efter att på förmiddagen ha varit där och »gjort opp» med frun.

Vid fyratiden åts där middag. Det skedde i allmänhet i den stora salen, ty det var just vid den tiden, som det var ledigast från främmande. Det skulle ske gemensamt, men det blef sällan af att mer än högst två åto på en gång. I den vägen måste frun låta flickorna få sin frihet. Det berodde så mycket på, hvilka äfventyr de varit ute för under natten. Somliga stego upp redan klockan tolf på middagen, andra lågo till klockan två, och somliga sofvo ända till fyra och fem. Det var om dagarna, som det gälde att taga igen sig något; om nätterna måste man ha spända närver.

Efter middagen gingo Olga och Jenny - de hade varit fyra vid middagsbordet i dag, men de två andra hade gått åt annat håll - och satte sig att prata inne i Olgas rum.De hade inte suttit där i en halftimma förrän någon kom och knackade på dörren. »Det är pigan», sade Jenny.

»Stig in!» ropade Olga så stolt och barskt, att den andra, som var van vid en smula ödmjukhet äfven inför matmors piga, blef helt förbluffad.

»Frun bad mig hälsa och säga, att det är två herrar, som önska komma upp.»

»Jo, det var t-n så artiga ni blifvit, jag tror ni anmäler dem», sade Jenny hånfullt.

Olga förstod att det inte var vanligt, men att man gjorde första dagen för hennes skull.

Jenny hade emellertid skyndat fram till pigan och nyfiket frågat, hvilka det var som kommo.

»Grosshandlar Lewis och löjtnant Burre!» svarade pigan.

Den förste var obekant för Olga, men när det sista namnet upprepades, rodnade hon starkt. Den kände hon ju väl sedan den där tiden... den första om också icke den största glansperioden.

Jenny såg rodnaden.

»Känner du honom?» frågade hon misstänksamt.

»Ja något», svarade Olga tankspridt. »Bed dem stiga på», befalde hon kort åt pigan. Här bodde hon och här var det hon som befalde.

Några minuter därefter inträdde de båda herrarna.

Löjtnanten kände ögonblickligen igen Olga. Han erinrade sig mycket väl sitt umgänge med henne under tiden hon var prostituerad, och äfven »Ninni Stern» hade varit honom personligen väl bekant.

»Ni här?» frågade han, med tonvikt på sista ordet.

»Tja — — jag kom i går», svarade hon helt gladt och ogeneradt. Men hon var fortfarande mycket röd i ansiktet.

»Hvar har Ni varit på ett par år? Ingen människa har sett till er», fortsatte löjtnanten.

»I Paris och i frälsningsarmén!»

I den här stilen pratade de en stund. Därpå rekvirerades opp vin, och stämningen blef snart mycket uppsluppen.

Olga gick ej till hvila det första dygnet i kopplerskans håla förrän vid fyra-tiden på morgonen.

Dessförinnan hade hon lärt att känna en hel del af platsens stamkunder, både nere i den stora serveringssalen och uppe på sitt rum.

Man måste medgifva att hon väckte formlig sensation. Många kände igen och visste om, både att hon var den en gång så firade Ninni och att hon varit på armén den sista tiden. Det gaf en ytterst pikant fläkt åt hennes uppträdande.

Härtill kom också hennes ovanliga skönhet. Man riktigt slogs om henne. En så liflig täflan om en flicka hade sannerligen aldrig egt rum i fru Adamsens utmärkta etablissement, oaktadt hon under tidernas lopp nog haft både skönheter och jämförelsevis intelligenta damer.

Olga blef primadonnan.

— — —

Den första månaden gick ganska lätt och behagligt för Olga. Det smickrade ofantligt hennes fåfänga att vara tillsammans med en hel liten flock af unga flickor, hvilka hon öfverglänste.

Det hände ibland vid nio eller tiotiden om kvällarna, att hela flocken i sina lätta mottagningsdrägter voro församlade kring runda bordet i midten af sällskapssalen. Det kunde vara en stund af stiltje, då inga manliga gäster voro närvarande.

Men plötsligt ringde det - -

Fru Adamsen hade nämligen för princip att låsa porten redan klockan nio om kvällarna. Skilnaden mellan gården och gatan utgjordes af ett half-förfallet plank, som bildade ett värdigt komplement till den gamla träkåken, hvilken ännu, på grund af att ägaren fick så stor hyra, stod kvar bland de omgifvande moderna stenhusen som ett minne från det Stockholm, som håller på att försvinna.Det är just också i sådana hus som hufvudstadens bordeller hafva sin plats. De äro icke som i de stora städerna på kontinenten inrymda i femvånings stenbygnader i modern stil. Det är rucklena med ett förfallet yttre, hvilkas låga, gammalmodiga rum blifvit temligen elegant inredda i en smula dockrumsstil, som ännu få tjänstgöra och hvilka ansetts värdiga att uppbära den officiella skam, som häftar vid prostitutionen.

I detta plank fans porten, genom hvilka fru Adamsens alla gäster måste passera utifrån gatan. Bredvid denna port hade den omtänksamma frun inrättat en liten lucka, som var försedd med en stark regel innanför. Denna lucka var en utomordentlig inrättning, sedan det blifvit mörkt på gatan. När klockan från porten ringde och bebådade att några gäster stodo utanför på trottoaren, så tog fru Adamsen eller pigan en liten blindlykta, öppnade luckan och lät lyktskenet spola öfver de väntande. Först sedan denna undersökning om gästernas utseende och beskaffenhet utfallit till belåtenhet, öppnades porten och ett vänligt: »Var så god och stig på, det fins ett par flickor, som äro lediga», lät höra sig.

Många af de bästa kunderna hade opponerat sig mot denna närgångna anordning, men det kunde inte hjälpas. Fru Adamsen var obeveklig, när det gälde att hålla »ordning», och hon ville visst inte släppa in hvilka som hälst, hvarken några »tarfliga» eller några allt för druckna personer, i sitt kungarike - - -

Nåväl, det kunde hända att det ringde, medan alla flickorna utan några uppvaktande kavaljerer befunno sig i mottagningsrummet.

När då granskningen utfallit i den riktning, att dörren öppnats och ett större eller mindre sällskap störtat in under skratt och skrål, kunde man gifva akt på, huru så godt som utan undantag Olga alltid tilldrog sig de första och de flesta blickarna. Det var kring henne, som de uppvaktande alltid först samlades och stälde frågor, hur hon mådde, hur hon var i humör, om hon hört densenaste varietévisan och mera i den stilen, som man kunde hitta på.

Ja, hon hade nog hört »den senaste varietévisan». Hon hade icke glömt sina forna framgångar i den vägen och följde nog med. Det fans också ett piano i den stora salen och vid det var det som Olga firade sina förnämsta små sällskapssegrar. Hon hade ju fortfarande en briljant röst och kunde ännu med lika oefterhärmligt behag sjunga allt hvad som föll henne in, operettsånger, folkvisor, varietékupletter och - visor af det tarfligaste och slipprigaste slag. Hon hade gifvit vika för frestelsen, som låg i att tillfredställa de uppsluppna dryckeslagens råa smak, och den forna frälsningskaptenen hade lärt sig sånger med de tvetydigaste vändningar, men hvilka uppväckte störtsjöar af skratt och bifall, då hon bar fram dem med sin rutinerade förmåga.

Med fru Adamsen kom Olga allt fortfarande att stå på god och vänskaplig fot. Den förståndiga frun vårdade naturligtvis den vackra flickan som sin bästa guldhöna. Från Olgas sida mankerade aldrig det öfverenskomna inackorderingspriset - som med sträng ordning af alla skulle betalas hvarje dag - och det var naturligtvis ingen, som kunde sätta i gång så många champanjebuteljer som hon.

Men rivaliteten från de öfriga flickornas sida växte för hvarje dag. Det jäste fram hos dem en hänsynslös afundssjuka öfver all den uppmärksamhet och allt det favoritskap, som Olga blef föremål för från herrarnas sida. Hon hade icke varit där fjorton dagar förrän hon märkte, att man gjorde ihop riktiga komplotter i afsikt att söka skada henne. Det giftigaste förtal cirkulerade och kolpoterades ut om henne med stor samstämmighet. Man hittade på alla möjliga öknamn, det ena spetsigare och brutalare än det andra, och man hviskade i öronen på herrarna, att hon hade de afskyvärdaste sjukdomar, att man fick akta sig för att lämna henne ensam med sina kläder, om det fans plånböcker i dem, och mycket mera i den stilen.

Men det syntes som om Olga segerrikt på grund afsin skönhets och sin talangs makter skulle kunna slå sig igenom allt detta. Herrarna tjuste hon till, så att de skulle sökt hennes gunst, om hon också varit besatt med spetälska eller om hon varit en gammal poliskänd ficktjuf, och rivalerna, flickorna, måste skratta af hjertans lust, när hon sjöng sina vågade visor, om de också varit färdiga att mörda henne af hat.

Det blef emellertid ett lif i sus och dus, i lust och fröjd, i last och lättsinne, från morgon till kväll, från kväll till morgon.

Det var icke blott Olgas tämperament, hennes sinnliga njutningslystnad och hennes åstundan efter att - hur skola vi uttrycka det? - blifva bordellernas drottning, som medvärkade, det fans också i fru Adamsens inrättning, trots all den beryktade »ordningen», en luftström af köttslighet, af lössläppta passioner och vilda lidelser, som drog henne såväl som alla de andra med i lasternas mest djefvulska hvirfveldans.

Beklagansvärda voro i sanning de kvinnor, som fingo dansa med där någon tid. Där smög sig gift i ådrorna och i själen, om det icke funnits där förut. De preparerades mot allt godt och ädelt, så att någon slags räddning för dem var otänkbar. Både den kroppsliga och den andliga musten sögs ur deras lif till sista droppen under några få år - hon hade haft många, som hon med eller mot deras vilja hållit kvar så länge! - och det fans dussintal af unga, vackra flickor som, åtminstone i bildlik bemärkelse, kastats ut genom den half förfallna porten, genomförstörda både till kropp och själ, för att några månader därefter dö på ett sjukhus, kasta sig Norrström eller på något annat sätt försvinna utan att egentligen ha fylt någon annan mission i lifvet än att sölat sig i utsväfningar, vilseledt och plockat lastbara män samt gjort fru Adamsen och den anonyme husvärdens kassor ett par nya tusenlappar rikare - - -

Ja, hvart taga de vägen, hvart komma de slutligen, alladessa, som under en period af sin ungdom göra karrier inom prostitutionens värld. Hvem kan svara på!

Ty de flesta af dem äro dock dagsländor! Det glider som en ström genom två portar. Ut den ena vägen och in den andra. Och hvart leder den strömmen, som rinner ut?

Det är inte värst lång väg mellan de båda portarna. En åtta eller tio år, eller femton på sin högsta höjd, men stundom inte mera än fem och sex.

Man kan ge akt så väl på karrieren. Man behöfser inte göra några invecklade studier. Man kan göra tillräckligt sådana bara å de gator, där man dagligen vandrar, om man har ögonen med sig.

Man kan känna en »nykommen» så väl. Dräkten är ännu litet tarflig, uppträdandet ännu litet förläget, ansiktet litet skyggt, men det hela har ändå denna obestämda prägel, som för ett vant och kritiskt öga förråder, att hon är en »så'n där».

Ger man då akt på den unga kvinnan, skall man i de allra flesta fall kunna steg för steg konstatera, huru dräkten successivt stegrar sig i elegans och extravagans - för så vidt kvinnan har de allra minsta förutsättningar att gå »framåt». För hvarje årstid, som går, ja, för hvarje gång man råkar träffa henne, ser man alltid någon förstärkning i elegansen och någon i ögonen fallande utveckling i extravagansen.

Och så kommer det en dag, då man förstår att hon nått spetsen, att hon kommit så långt hon förmår. Håret är upplagdt med stor och tidsödande konst, hatten har stora fjädrar eller en skog af dyrbara, bjärta blommor, kappan är hypermodern och garnerad med finaste spetsar eller pelsvärk, kjolen är af siden eller sammet och lyftes gärna i höjden för att visa blankläderskon och den pråliga underkjolen.

De kunna hålla sig uppe på denna spets en lång tid, flera år ibland. - - Men så en vacker dag äro de borta, försvunna för alltid - - de ha lyst likt meteorer ochförsvunnit likt dem - - och nya komma i deras ställe — — men hvart taga de vägen, alla de gamla? Hur ofta måste man icke göra sig den frågan.

Fru Adamsen hade haft många utaf dem under sina vingars skugga, då de »stodo på spetsen» - men icke annars, visst icke, fru Adamsen ville ha fint folk.

Hennes bordell var en sådan där ständigt gående, roflysten kvarn, som malde kvinnokroppar och kvinnosjälar, malde sönder dem i småsmulor till sist och kastade ut det förbrukade, som icke längre kunde användas, i rännstenen, där det fick flyta bort...

*

TRETTIOANDRA KAPITLET.

Omkring ett år hade Olga tillbringat i fru Adamsens etablissement.

Det är icke samma Olga, som det var under de fem eller sex första månaderna. Hon är synbart förändrad både till kropp och själ.

Det hade nu kommit in ett stycke i Mars. Ännu hade vårsolen endast glimtvis och svagt visat sitt fagra anlete. Snön låg ännu på hustaken och i sjön började nu vårbrytningen skära de första sprickorna i det tjocka istäcket.

Som vanligt om vårarna gick det en pust af lefnadsglädje och kraft genom människorna endast de på afstånd kände annalkandet af den årstid, som förnyar allt och breder ljus och värme öfver jorden.

Men denna lifsfläkt berörde icke drottningen i fru Adamsens bordell, hon, som återfått sitt forna smeknamn, gräfdt upp ur glömskan af någon, som känt henne sedan lång tid tillbaka: »grefvinnan» - - -

Det hade kastats fram på skämt en kväll af en utaf gästerna.»Hör nu, fröken Olga, jag mins er ända sedan Ni hette 'grefvinnan'», hade han sagt.

Olga hade vändt sig åt honom med en stark förebråelse i sina vackra ögon. Hon hade bäst tyckt om att allt det förflutna hade varit glömdt och begrafvet. Hon hade också till en början förbjudit hvar och en att kalla henne för det, men då de andra flickorna sågo, att det gjorde henne missnöjd, så talade de naturligtvis om det för alla herrarna och så kunde Olga på inga vilkor förhindra att det började att användas. Snart fick hon ej heta annat, och då höll hon till godo med det - men sedan blefvo flickorna rasande öfver att de satt det i gång, ty när det inte förargade henne, så ansågo de det alldeles för präktigt åt henne. Hon hade emellertid burit namnet hela den sista tiden - - -

Ja, när våren nalkades, så syntes den komma med någon annan gåfva åt »grefvinnan» än hvad den kom med till de flesta andra.

Det var ingen hemlighet längre - ända sedan ett par månader hade hvarje iakttagare kunnat konstatera det: fröken Olgas skönhet började försvinna.

Och det fans nog många i huset, som med skadeglädje iakttogo det!

Det var någonting, som kommit och undergräft hennes hälsa, hennes krafter och hennes utseende.

Det var sjukdomen, som kommit.

Det var strax på nyåret, midt under den strängaste vinterkölden, som den lagt sitt första frö. Olga hade i ungdomligt och lastbart öfverdåd utsatt sig för ett par starka förkylningar. Hon hade, åtskilligt berusad och med knappt någonting alls på kroppen, gång på gång brukat springa ut i förstugan, ja, ända ut på gården för att svalka de närver, som utsväfningarna glödgat brännheta, det blod, som alkoholen värmt upp till kokpunkten.

Så hade hon börjat hosta. Fru Adamsen hade ordinerat honung, och när hostan tilltog hade hon äfven gått till läkare och fått medicin.Doktorn hade sagt, att hon gjorde bäst i att vara mycket försiktig hädanefter och sköta sig väl. Men denna skötsamhet hade inte varat mer än första dagen, och så hade hon åter börjat sitt vanliga lif efter det Adamsenska flickreceptet.

Snart började hon blifva så van vid den där hackhostan, att hon inte det minsta fäste sig vid den. Och sedan hon fått i hufvudet, att den skulle fullständigt försvinna bara hon hade tålamod tills vintern gick öfver, så lät hon den inte i minsta mån inverka på sina lefnadsförhållanden.

»Den där elaka hostan, som inte vill gå öfver!» hade fru Adamsen sagt en gång, och Olga hade tydligt hört - åtminstone hade hon bestämdt uppfattat det så - att det legat en slags outtalad bimening i den samvetslösa kopplerskans ord. Olga hade trott sig finna, att den sköna frun menade, att hostan generade hennes små omhuldade herrar, att det störde en smula effekten af bordell-primadonnans uppträdande och att därför hon kunde flytta på ett annat håll så länge hostan varade. Jo, fru Adamsen hon ville hälst ha glansen hos sina flickor utan någon vank!

Men då hade Olga blifvit arg. Det var på grund af ofvanstående uppfattning - måhända var den icke fullt riktig - som Olga beslöt sig för att visa, att hon inte var sämre än förut, och att den där försmädliga hostan, som under långa stunder ej generade henne det minsta, men som ibland kom med sina hårda anfall, ej invärkade på hennes förmåga att kunna taga emot lika många herrar och rekvirera lika många vinbutäljer som förut.

Detta hade till följd, att hennes dagliga lif kännetecknades af ännu våldsammare utsväfningar än förut. Hon hushållade med sin kropp på ett förfärligt sätt. Hon sof nästan aldrig och drack spirituosa dubbelt mera än hon gjort förut. Sin aptit hade hon också förlorat och hon brydde sig aldrig om att skaffa lämplig och specielt närande föda.Det kunde icke gå på annat sätt, än att hennes tillstånd vecka efter vecka försämrades.

Hon insåg det själf, men hvad skulle hon göra! Hon hade inte ett öre i besparingar och hon kunde icke lägga sig i stillhet. Kom hon på ett annat »flick-ställe», så skulle det nog blifva ungefär enahanda.

Och ständigt riktade hon hela sin blick mot det hoppet: det blir bättre när kölden är öfver, när det blir vår!

»Ni har en elak hosta, fröken Olga, ni får lof att söka någon bot för den!» sade ibland en deltagande kavaljer, när Olga fick ett af sina anfall.

»Asch, den går nog bort till sommarn, tror Ni inte det?» svarade hon och hakade blicken fast vid sitt sällskap, som om hon begärt att få något erkännande åt det hopp, som fylde hela hennes själ.

Jo, visst var man alldeles öfvertygad om det. Man kunde naturligtvis af artighetshänsyn icke säga något annat. Och så underblåstes det falska hoppet ytterligare - tills det slutligen en gång kunde blifva för sent att söka bot.

Det var emellertid, som sagdt, icke blott hostan som förvärrades. Den bar också något annat i släptåg. Olga började att blifva mager.

Hon måste tydligt märka det på sina kläder, som blefvo för stora, men hon såg det också i spegeln. Åh, det var förskräckligt! Hon kom att tänka på Juliettes tal om sina skrynklor, när hon märkte att det förr så fina och mjuka ansiket började att blifva kantigt och insjunket. Inte så mycket ännu, åhnej, visst inte, men tillräckligt för att det skulle märkas. Det kom en viss glåmighet öfver det, någonting urvattnadt, som hotade att skafva bort den friska mjukhet, hvilken utgjort dess förnämsta behag.

Det var hostans fel, denna skamliga, djefvulska hosta, som skulle försvinna en gång bara det blef sol och sommar. Men hon kunde falla i långvarig, hysterisk gråt ibland, »grefvinnan», när hon såg, hvad också alla andrasågo, att hon hotade att blifva eländig och ful, hon, som hitintills varit vackrare än alla de andra,

Och en dag så uppfattade hon ljudet af en hviskning som tisslades fram från den ena flickan till den andra. Det kunde icke förhindras att den en gång skulle nå fram till henne, som det gälde.

Det var vid en träta, som hon hade med »Klotet», då den lilla tjocka dämonen, hvilken var hälsan själf, med en satanisk elakhet kastade fram en fras, som slutade med orden:

» ... du, som har lungsot!»

Olga blef blek som ett lik i ansiktet. Jaså, var det detta, som man trodde och som man talade om.

Lungsot!

Om man långsamt borrat ett knifblad i bröstet på henne, skulle det ej ha gjort värre ondt än hvad hon kände vid uttalandet af det ordet. Hon visste nog hvad det betydde: döden.

Lungsot!

Det ligger en klang af grafklockor i detta ord. Det innebär den smygande fiende, som likt en mordängel går med sin giftflaska genom de nordiska länderna och kastar in en droppe, hvarhälst det fins ett öppet fönster eller en oknäppt rock ... och droppen innehåller millioner lif, millioner frätande och dödande mikrober, och de blanda sig i luften uti hemmen, och de smyga sig in i ådrorna uti människokroppen, och de sarga och skära och plåga ... tills döden kommer långsamt men säkert och lägger ett håligt och anfrätt skelett i den svarta kistan ...

Och den är måhända den lömskaste af alla mänsklighetens fiender ... ty midt under det att den regelbundet som ett urverk och utan förskoning undergräfver den mänskliga fysiken, hänger den alltid en liten lampa med blått glas framför sitt förstörelseverk . .. hoppets lampa ... och offren se endast det vackra, blåa skenet och märka inte hvad som försiggår där bakom.

Den är den obarmhertigaste af alla mänsklighetensfiender... ty den mäjar hufvudsakligast ned det unga släktet, de lefnadsfriska, de skrattande, dem, som vilja lefva, dem, »som gudarna älska» ...

Den är den brutalaste af alla mänsklighetens dödsfiender, ty den hämtar oftast sina offer just vid den tidpunkt, när hela naturen vaknar till nytt lif, när träden börja knoppas och himlen blifver blå, om våren - - -

Olga visste icke hvad hon skulle svara på denna infernaliska oförskämdhet, som kastades fram för att håna, att plåga henne.

»Jag ha lungsot ... det är lögn!» utbrast hon på ett sätt, som om hon blifvit dödligt förorättad.

Därpå gick hon ut från serveringsrummet, der hon befann sig, med högburen panna, stolt hållning och spänstiga steg, liksom om hon ville visa, att hon icke i minsta grad kände sig nedböjd hvarken af sin sjukdom eller af anklagelsen.

Men när hon kom upp på sitt rum, så kastade hon sig framstupa i sängen och började att gråta som om alla hjärtats och ögonens tårekällor varit öppna.

Hon grät, för att hon ansåg sig ha blifvit förolämpad, därför att man hånat hennes sjukdom genom att öfverdrifva den ... men hon grät också därför att det bakom hennes förtrytelse låg, hur hon än sökte att slå bort den, en tanke på att det kunde vara sant, hvad man påstod ...

Nej, nej, det var inte sant, det var omöjligt att hennes hälsa, som alltid varit så stark, nu var nedbruten och att hon hade döden i sikte ... hon var var ju ännu ung och stark och lefnadslustig ... hon älskade ju lifvet starkare än någonsin ... Om hon också icke hade mycket att lefva för ...

Hon grät så länge och så hårdt som hon icke gjordt på många år.

Medan ännu tårarne strömmade nedför hennes kinder, hörde hon en knackning på dörren.

Det var hvarken pigan eller fru Adamsen, somknackade, det hörde hon. Det var alltså en herre, som de släppt upp.

Hon slutade ögonblickligt upp med att snyfta, men höll sig alldeles tyst. Hon hvarken ville eller kunde ta emot ett besök i denna stund. Hon skulle låtsa som om hon inte vore hemma, så kanske han gick sin väg ...

Ännu en knackning, litet hårdare än den första.

Hon besvarade den icke med ett ljud.

Där hon låg, framstupa i sängen med båda händerna för ansiktet, hörde hon, huru dörren öppnades och någon inträdde.

»Får man stiga på?» frågade en röst halfhögt.

Rösten var henne främmande, den tillhörde ingen af de vanliga gästerna, som fru Adamsen brukade skicka just upp till henne ... dock föreföll den henne att vara bekant. .. den gjorde ett intryck på henne som om hon fått ett slag i ryggen af något hårdt föremål ... den ljöd som en spökelseartad återklang af den tid, som låg en ganska lång väg bakom henne ...

Hvem kunde det vara?

Hon kastade sig upp ur sängen med en stark fart och spände ogeneradt sina förgråtna ögon i den nykomne.

Så stodo de ett ögonblick midt emot hvarandra, utan att säga ett ord.

Hon hade ögonblickligen känt igen honom, fastän han nog förändrats åtskilligt sedan de sist råkades.

Det var Brun, skådespelaren.

Hon såg på honom med en blick, som endast innehöll den tämligen intetsägande frågan: hvar har du varit de här åren? Det var endast en viss nyfikenhet, som afspeglade sig i hennes ansikte. Hon var blaserad och hade lärt sig, att behärska sina känslor inför andra - - om hon ens hade några andra känslor än nyfikenhetens inför denne gamle »vän», som så plötsligt uppenbarat sig för henne.

Bruns ansiktsuttryck var ungefär detsamma, men de blickar, som han egnade hennes ansikte, hela hennesgestalt buro nyfikenhetens prägel i långt starkare grad än hennes.

»Känner du igen mig, Olga?»

Rösten lät afmätt med en liten anstrykning af vänlighet.

»Ja, bevars», svarade hon kort och kärft.

»Du har gråtit», fortsatte han i artigt beklagande ton.

»Som du ser», svarade hon.

»Det var länge sedan vi råkades.»

»Åhja.»

»Hur har du haft det under tiden.»

»Mycket bra, och du?»

»Jo, tämligen - - men du försvann ju, utan att man visste hvart du tog vägen.»

»Jag har varit i utlandet.»

»Ja, jag har sport det — — och sedan på frälsningsarmén.»

»Nå, du var väl och hörde mig där?»

»En gång - - jag satt långt borta — — du såg mig naturligtvis inte -?»

»Inte flera gånger?»

»Nej, jag fick tyvärr inte tid.»

»Du måste ta emot dina älskarinnor — — du har naturligtvis fortfarande ett dussin sådana?»

»Så du säger — — så många har jag väl inte haft — —»

»Kanske inte på en gång.»

»Skall du blifva elak — —? Jag trodde att vi skulle mötas som gamla goda vänner.»

»Jag är just inte upplagd för vänskap.»

»Du menar här - - hos fru Adamsen — — här är det bara frågan om kärlek - -»

»Kärlek» - hon gjorde en min af det simplaste förakt.

»Hur har du kommit hit egentligen — —? Nog kunde du fått en bättre utkomst — —»

»Som privatälskarinna till någon aktör, menar du — —?»»Du är vid dåligt humör, hör jag - -»

»Kanske det — — men du generar ju mitt hem», svarade hon i raljerande ton. »Fru Adamsen håller ju den finaste bordellen i hela Stockholm.»

»Men den mest beryktade också - -»

»Det gör detsamma - - mitt rykte är söndertrasadt förut, som du vet.»

»Du alluderar på spelklubben?»

»Jo, just — — Nå, hur har det gått med ditt rykte?»

»Allt det här har man glömt - - det var länge sedan dess.»

»Det var naturligtvis jag, som fick bli syndabocken.»

»Åh, var du lugn, ovädret gick allt löst öfver mig också.»

»Är du kvar vid teatern ännu?»

»Nej, jag har stigit i graderna.»

»Stigit — —?»

»Förvånar det dig - - trodde du jag gick omkring som schåare?»

Hon kunde inte låta bli att skratta. Han sade det så lustigt - - med en sådan där ton, som hon skrattat åt så många gånger förr.

»Jag har blifvit direktör för ett sällskap - -» fortsatte han.

» - - som reser i landsorten?» afbröt hon honom.

»Du gissade rätt.»

»Nå, då är du väl vådligt förmögen?»

»Det är dåliga tider för landsortsdirektörer — — men hvarför frågar du det — —? behöfver du pängar?» frågade han muntert.

»Nej tack - - du vet nog om, att här har man kunder - -

»Ja, jag vet - - de finaste i Stockholm - - men du har bestämdt left med för svårt.»

Han sade det i en ytterst allvarlig ton.

»Tycker du?»Hon såg stucken ut - - han vidrörde ett ömtåligt ämne.

»Hur så?» frågade hon vidare, då han inte svarade något.

»Du ser sjuk ut — — du är ju riktigt mager.»

Det kom en blixt i hennes ögon. Men den åtföljdes ögonblickligen af någonting varmt och vekt. Hon hade ju en »gammal vän» framför sig. Och det kom på henne en längtan att få tala om sina sorger och bekymmer för någon annan än dem, som ansågo henne som en »hynda» - - hon kom ihåg Juliettes fula ord en gång - - de hade bitit sig fast i hennes sinne - - hon hade ofta på sista tiden med en dold, men lika skärande smärta tillämpat dem på sig själf. Hon trodde att Brun värderade henne något mer, han måste göra det, ty de hade ju haft så mycket tillsammans.

»Vet du, hvarför jag grät - - ?» frågade hon skarpt och högt, nästan skrikande.

»Nej — — —?»

Åter syntes en blixt i hennes ögon.

»Jo, man hade varit nog oförskämd därnere» - hon gjorde en föraktlig rörelse nedåt golfvet - »att slunga mig i synen, att jag har lungsot — — kan du tänka dig så infernaliskt — — man skulle förstås vara belåten, om man fick mig i grafven - - jag menar flickorna - - de tycka att jag tar bort herrarna för dem - - fru Adamsen, hon vill nog suga på mig så länge hon kan - - men är det inte en oförskämd lögn — — tycker du att jag har lungsot - -? Jag hostar litet, det är det hela - - men man går och förtalar mig öfverallt i det här huset - - det är tacken för man offrar både nätter och dar åt det här nästet - - en smula hosta - - det går nog öfver, när sommaren kommer - - säg, tror du inte det - - tror du inte att jag kan bli alldeles frisk — —?»

Brun hade förvånad sett på henne, medan hon talat. Efter att ha mottagit honom kallt och afvisande, hade hon nu blifvit varm och meddelsam. Han fattade genastorsaken - hon var utan en enda, som försvarade henne mot alla de afundsjuka angrepp, som han förstod att hon måste blifva utsatt för på grund af sin öfverlägsna skönhet. Nu kastade hon sig i famnen på honom med alla sina sorger. Hvad han tyckte, att det var synd om henne! Han måste söka att få henne härifrån! Hon var sjuk, det syntes, och kanske det var sant, hvad man sade om henne - - kanske var det icke sant - - men icke kunde han göra henne ledsen genom att säga annat än det mest tröstfulla och mest hoppgifvande. Han såg, huru hon fäste på honom en blick, som tiggde och bad om att få höra ljusa, hoppfulla ord från hans läppar.

Men hon hade ansträngt sig för mycket genom sitt långa, häftiga tal; en hektisk, onaturlig rodnad glödde på kinderna. Innan han hunnit svara, fick hon en hostattack, en af de våldsammaste hon haft på länge. Hon hostade i flera minuter och fick starka uppkastningar. Hela hennes kropp skakade, och tårarna runno från ögonen. Brun skakade på hufvudet, det där lät farligt. Han kunde icke göra annat än att gå och söka stödja hennes hufvud.

»Stackars lilla Olga!» sade han med en omedelbar ömhet.

Men midt under hostan såg hon på honom, med blicken fyld af tårar, på samma bönfallande sätt som förut.

»Säg, tror du inte jag blir frisk?» hväste hon, när anfallet upphörde ett ögonblick.

»Jo, naturligtvis, när det blir vår och varmt i luften — —»

»Ja just då, när det blir vår — —» ropade hon.

Han tryckte henne ned på sängen.

»Ligg stilla på ryggen, så kanske hostan slutar», sade han. »Jag skall sätta mig på en stol, så kunna vi prata sedan, när du har hämtat dig.»

Hon lutade sig bakåt med slutna ögon och först då såg han rigtigt hur mager hon blifvit. Han beklagade henne djupt i sitt inre.

Han gick och reglade dörren så att ingen skulle störadem. Han var hos henne öfver en timma. Under hela tiden låg hon tillbakalutad i sängen, och han satt på stolen. Han hade icke ens tagit af sig öfverrocken, fastän det var så varmt därinne; det hade han glömt af intresse för henne, De talade om allt möjligt, varmt och vänskapsfullt. Han förstod, hvilken njutning det var för henne att få öppna sitt hjärta för honom, detta nyckfulla besynnerliga hjärta, som blödt så djupt under alla de öden, i hvilka dess egarinnas lidelsefulla natur kastat det. När han gick, kysste han henne och lofvade att snart återkomma.

Han föresatte sig att komma dit och taga henne därifrån, så fort han fick tag i ett snyggt rum åt henne. Han hade inga spekulationer för egen del -- -- han tyckte endast det var synd om henne, därför att hon var sjuk, och därför att han insåg, att man plågade henne hos fru Adamsen.

*

TRETTIOTREDJE KAPITLET.

Olga kom aldrig till det rum, som Brun hyrde för hennes räkning.

När skådespelarn kom till fru Adamsens etablissement några dagar därefter för att förmå »grefvinnan» att följa med därifrån, var hon redan borta.

På hans förfrågan, hvar hon fans, svarade frun i öfverlägsen och förtretad ton — hon var alltid arg på flickorna, sedan de kommit ifrån henne och sökte, att låta sitt förakt spela öfver dem:

»Det känner jag inte -- -- hon gick häromdagen utan att säga adjö en gång -- -- men», tillade hon i mera inställsamt tonfall, »det är ett par af de andra flickorna lediga -- -- var så god och stig på -- --»

»Nej, tack», sade Brun barskt och gick därifrån utan att bevärdiga frun med flera frågor. Men han försjönk i en utomordentlig förvåning öfver, hvar hon kunde vara -- -- det uppstod en misstanke hos honom, att hon möjligen gått och gjort af med sig -- -- åhnej, det var inte möjligt -- -- nåja, det kunde ingen hjälpa, att han icke fick veta hvar hon befann sig -- -- slumpen för henne nog i min väg en gång till, tänkte han.Han misstog sig -- -- han hade sett sin gamla älskarrinna, sin kompanjon i spelhålan, för sista gången -- --

Hvar fans hon då -- -- ?

Dagen efter den hon mottagit besöket af Brun, hade hon vaknat framåt tolf på middagen. Natten hade hon tillbringat som vanligt.

Hon hade känt ett besynnerligt illamående, annorlunda än hvad hon erfarit någonsin förut. Hon hade känt liksom en svår tyngd på bröstet. Det var som om ett järnband hade skrufvats åt allt hårdare. Det nästan kväfde henne, hon hade svårt att andas. Hon hade legat stilla, i hopp om att det skulle gå öfver -- -- hon ville icke kalla på någon, hon hade ju ingen, som hyste ett uns af värkligt medlidande med henne -- --

Efter en kort stund hade hon känt ett behof af att hosta -- -- attacken hade börjat -- -- men det var icke slem hon fått upp, såsom föregående gånger -- -- det var blod.

Hon hade fått munnen full af den röda vätskan den ena gången efter den andra -- -- den kom från lungorna -- -- det var kroppens lifsvatten och must, som hostan kastade upp -- --

Hon blef så rädd, att det blod, som ännu fans kvar i ådrorna, nästan stelnade inom henne -- -- hvad skulle hon taga sig till -- -- hon trodde att hon skulle ögonblickligen dö -- -- hon ville ropa, ge upp höga skrik af förfäran, men hon orkade icke, hon vågade icke, för att icke förvärra hostan -- --

Ännu kom det den ena blodvågen efter den andra upp genom strupen -- -- men slutligen stannade det af och hon sjönk halft medvetslös ned mot kuddarna -- --

När pigan en halftimma därefter kom in i rummet för att ordna något därstädes, såg hon en förfärlig syn. På golfvet fans en liten blodpöl, täcket och lakanet voro höljda af blodfläckar och blodstänk, och midt i de hemska röda dekorationerna låg den arma »grefvinnan», blek som ettlik och med ögon, som man skulle kunna tagit för halft slocknade, om de icke ägt en så stark glans.

»Jössus i himmelen!» skrek pigan och ville skynda ut igen.

»Ställ inte till något bråk, jag är så sjuk», sade Olga med matt stämma.

Trots pigans grofva, simpla natur kände hon sig ändock bevekt af den sjukas önskan och lämnade rummet med smygande steg, under det hon hviskade:

»Men jag måste gå efter frun ... jag skall be henne vara tyst -- --»

När fru Adamsen kom in i rummet, hade hon redan skickat pigan efter en läkare.

»Jag trodde det skulle gå på det här sättet», sade hon åt Olga, icke just så hårdt, men dock tydligt nog för att visa, hur missnöjd hon var med händelsen.

Inom en kort stund anlände läkaren. Han försökte naturligtvis att framställa saken i så ljus dager som möjligt, men både Olga och fru Adamsen voro nog skarpsinniga att läsa i hans min en utsago om sjukdomens farliga vändning.

Fru Adamsen påyrkade naturligtvis, visserligen ej i för häftiga ordalag, men dock mycket tydligt och bestämdt, att den sjuka ögonblicken skulle föras till ett sjukhus -- fru Adamsen hade redan flera nya stiliga flickor anmälda, som kunde efterträda, och »Klotet» gick redan omkring och sjöng i glädje öfver att hon skulle få flytta in i sitt förra stiliga rum igen.

Olga förstod mycket väl, att hon icke kunde stanna här många timmar till, men då föll det henne in en idé, som hon kände en oemotståndlig, alla andra tankar dödande lust att tillfredställa -- --

Hon ville icke komma till ett sjukhus -- -- hon ville icke dö på ett lasarett -- -- om hon nu skulle dö -- -- hon måste försöka komma till någon människa, som hyste barmhärtighet med henne och som ägde något hjärta för henne -- -- och då var det, som hennes efter deltagandeflämtande tanke kom att rikta sig mot namnet Juliette, modisten, som sett henne i hennes glansdagar, den offentliga damen, som hon left tillsammans med i cigarrbutiken, botfärderskan, som hon bedit tillsammans med vid frälsningsarméns syndapall -- --

Hon vände sig med tårar i ögonen till läkaren, en medelålders, distinguerad och vänlig herre, och frågade honom, om han ville skrifva ett bref åt henne. Han gjorde det gärna, och fru Adamsen måste bekväma sig till att skicka pigan till frälsningsarméns högkvarter med brefvet -- --

Hon bad Juliette -- ty hon kände en slags öfvernaturlig förvissning om, att denna fans kvar som soldat i armén -- att få komma till henne om det fans någon möjlighet, och bad läkaren, att han skulle underteckna raderna med: »din dödssjuka väninna Olga».

På armén kände man mycket väl Juliettes adress, hon var nu en af dess trognaste och ifrigaste anhängare, och inom en timma därefter var brefvet i hennes händer.

Och så hände sig att de förbigående fingo se ett tämligen ungt fruntimmer i frälsningsarméns dräkt midt på dagen gå in i en allmänt känd bordell -- --

Den natten låg Olga, på läkarens bestämda befallning, kvar i sitt rum hos fru Adamsen, men dagen därpå kom en täckt droska och hämtade henne. »Flickorna» skulle naturligtvis försöka att se mycket ledsna ut, när Olga staplade ut i droskan, men inom sig voro de nog mycket förtjusta öfver att ha sluppit den farliga rivalen. Fru Adamsen gjorde en grimas, när droskan kört sin väg och sade: »Ja, den där, hon kommer nog inte hit mera!»

Och efter några timmar, när mörkret föll på och karlarna började komma, hade man redan glömt »grefvinnan» i denna de sinnliga passionernas värld.

När gästerna frågade efter henne, så sade man bara: »Hon har flyttat!» och fick till svar: »Åh f—n, hvart då -- --? Det var en rasande vacker flicka.»

-- -- --Ett par dagar efter att Olga lämnat bordellen, steg en medelålders man in genom dess port. Han föreföll att vara mycket gammal, men om man närmare granskade hans ansikte, skulle man finna att den ålderdomliga prägel ej var naturlig, utan måst i förtid blifvit ditsatt af sorg och vidriga öden.

Hans kroppshydda var böjd, hans helskägg något gråsprängdt och ansiktet gult och fåradt. Han var iklädd tarfliga kläder, som sutto illa.

Han frågade efter »Olga Löfborg» med en hes och matt stämma. Hela mannen föreföll att vara en ruin, krossad under omständigheternas väldiga ånghammare.

»Hon bor inte här», svarade fru Adamsen snäft och betraktade den frågandes ömkliga figur med lika förvånade som föraktliga blickar.

Under armen hade mannen ett paket.

»Jag skulle lämna henne det här», sade han. »Vet ni, hvar hon bor?»

»Nej -- --». Därpå slogs igen dörren midt för hans näsa -- -- hon skulle bara vetat, hvad paketet innehöll.

Mannen gick sin väg, med ett ännu mera sorgtyngdt uttryck i sitt ansikte än förut. Hvem var han ...? »Tokige doktorn», f. d. kandidat Höglund, hvilken för några månader sedan utkommit som förbättrad från hospitalet och nu ändtligen lyckats spåra opp Olgas vistelseort. Han ägde någonting, som tillhörde henne och hvilket under alla dessa år ej blifvit rördt eller ihågkommet. Det var asken, som hittats på faderns-själfmördarens hylla och hvilken bar inskriften: »Till Olga, att ovilkorligen icke öppnas af henne förrän hon fyllt tjugo år, från far.»

När »Tokige doktorn» ej fick träffa Olga, hvilket han så säkert beräknat -- hon gled allt fortfarande ur hans händer -- fick han en fix idé: att för alltid göra sig af med asken, som fans i paketen.

Han styrde sina steg direkt till Norrbro, och de promenerande sågo med förvåning huru han kastade ett paket i strömmen, som grep och förde det bort med en Juliette vid Olgas dödsbädd. (Sid 384 )rasande fart. Det såg åtskilligt misstänkt ut, och det var väl, att inte poliskonstapeln såg händelsen, ty då hade nog »tokige doktorn» fått följa med till vaktkontoret.

Hvad innehöll detta paket, som aldrig kom fram i rätta händer?

Det var väl, att det aldrig kom fram -- -- det skulle kunnat förgifta en döende kvinnas sista stunder -- --

Det innehöll ett ungdomsporträtt af fru Adamsen -- -- jämte ett bref från Olgas far, hvari han omtalade en svår ungdomsförbrytelse, ett mord, som han för många, många år sedan begått tillsammans med henne, som fans på porträttet, och hvilken kvinna före och efter det hemska brottet varit hans älskarinna. Han bad Olga, den enda han älskade på jorden, om förlåtelse för sin oupptäckta förbrytelse -- -- han bad henne betrakta den vackra kvinnans drag och för hennes skönhets skull förlåta honom -- -- det var själfmördarens nyck, att på det sättet strax innan dödsögonblicket lätta sitt samvete genom en bekännelse samt söka urskulda sig -- --

Det var denna bekännelse, som Norrström för alltid begraft -- --

Och att det just skulle vara fru Adamsen -- --. På sådant sätt kastas människorna af händelsernas gång -- -- mördarens och själfmördarens dotter på bordell hos den kvinna, som varit hans medbrottsling -- --

Nemesis!

-- -- --

I Juliettes tarfliga men snygga rum ligger Olga i en järnsäng.

Hon har legat där i öfver en månad. Nu har det fullständigt blifvit vår. Snön har smält, hafvets istäcke brutits, luften har blifvit sval och himlen börjat anlägga sin ljusblå sommarpäll.

Allt därute andas kraft och lifsfröjd, allt börjar blifva ljust och gladt.

Några gula solstänk kastas genom det lilla fönstret i Juliettes vindsrum in på sjuksängens täcke. Den sjukabetraktar dem. De hälsa henne från lifvet därute, det yrande, det rusande, men också det farliga och bittra.

Åh, hvad hon är förfärligt sjuk. Doktorn har sagt, att hon har, hvad folk kallar: »galopperande lungsot». Hon skulle dö -- -- dö i vår -- -- hon känner, hon vet det -- -- hon var för klok att nu tro något annat -- --

Hennes ansikte är blekt som på ett lik, ögonen ligga liksom på botten af en mörk håla och hela hennes kropp är mager som ett skelett. Hon kan knappt röra sig, hon säger aldrig ett ord, men då och då kommer den förfärliga hostan, och då händer det, att blodstänk färgar det hvita lakanet.

Juliette har vårdat henne som en mor, som en syster. Hon har vårdat henne med den mest uppoffrande hängifvenhet. Juliette lifnärde sig med sömnad och hon har arbetat som en slafvinna för att Olga skulle få allt hvad hon behöfde.

Ibland sätter den trogna frälsningssoldaten sig vid den sjukas fötter och läser med varm och innerlig stämma ett kapitel ur bibeln. Olga lyssnar med hela sin själ och vid hvarje löfte om förlåtelse och frid glänsa hennes ögon.

En dag, när solen sken in härligare än vanligt och Juliette just höll på att läsa för henne, sträckte Olga ut sin magra hvita hand. Juliette sprang förskräckt fram och fattade den.

»Tack», hviskade den sjuka, knappt hörbart.

Juliette såg ett par ryckningar i kroppen, och när hon lutade sig ned, andades Olga icke.

Men hennes ansikte var så fridfullt. Och på det samma föll en liten stråle af vårsolen.

(Slut.)

*

Illustrationsprof ur Carl XV.

CARL XV — Kvinnornas kung

Roman af ERIK AXELSSON.

heter ett nytt originalarbete, som nu är under utgifning på undertecknads förlag.

Denna roman lofvar att blifva en den mest spännande skildring från denne folkkäre svenske regents lif och skall ovedersägligen blifva äfven den intressantaste framställning från 1860-talets händelserika dagar, med alla de lifvande strömningar, som då väckte nationen ur en dåsighetens slummer, som redan länge förut hade rådt.

I detta arbete kommer tidstroheten att på det noggrannaste göra sig gällande, och på intet vis blir dikten här dominerande på verklighetens bekostnad, hvadan arbetet således äfven blir en trogen kopia af hvad som verkligen egt rum. I romanens form får man här lefva med i det glada och ofta äfventyrsrika sociététslif, som existerade på Carl XV:s tid, lika väl som man får en intressant inblick i Carl XV:s mer direkta uppträdande bland »de djupa leden», bland folket, som i Carl XV helt visst sett sin käraste regent.

Att vi kallat arbetet äfven »Kvinnornas kung», har sitt berättigande deri, att det just blir i »kvinnornas värld», som här berörda händelser komma att spela och hvarpå arbetets hela romantiska byggnad är grundad.

Ett stort antal stiltrogna illustrationer gifva arbetet ett ännu större värde och dess öfriga utstyrsel blir förstklassig, såsom äfven den eleganta pärm som gratis lämnas åt abonnenter.

Romanen utkommer med 30 häften à 25 öre.

E. A. Weijmers' Bokförlag, Stockholm.

* * * * *