Det här är HTML-versionen av Far och son: Ett hems historia. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

Far och son

Ett hems historia

tecknad av

Cecilia Bååth-Holmberg



Fjärde upplagan

Stockholm
Fr. Skoglunds förlag
(Seelig & C:is förlagsfirma)

Stockholm, 1915
A.B. Fahlcrantz' boktryckeri




Förord till den elektroniska utgåvan



Projekt Runebergs elektroniska utgåva av Far och son gjordes i mars 2005. Som förlaga har den fjärde upplagan från 1915 använts. Den första upplagan utkom 1907, liksom den andra. Den tredje utkom 1909. Det finns även en femte upplaga från 1919. Det är inte känt om det föreligger några textuella skillnader mellan de olika upplagorna.



TILL SVENSKA HEM!



MED avsikt har jag kallat detta lilla arbete »ett hems historia» och sänder det som ett bud från en flydd tid till de svenska hem, som hysa kärlek till och förstående av det ädelt mänskliga, var det än uppenbarar sig, om i nutid eller i ett förflutet sekels morgon.

Jag har trott, att denna bild av ett gott och själsfint hems inverkan på ett ungt sinne skulle kunna bli kär och välkommen för alla föräldrar, som önska se sina barn ej blott dugande, men också högsinta. Jag har trott, att en skildring av en far, som är sin unge sons bäste vän och häri finner sin stolthet och lycka, samt av en son, som aldrig sviker denne faders tillit, skulle kunna värma och finna gensvar i nutida fäders och söners hjärtan. Och jag har hoppats, att en framställning av den mäktiga nydaningstid i början av förra århundradet, som av ett krossat och förnedrat Preussen gjorde ett stort och stolt rike, bestämt att längre fram ena det splittrade Tyskland, skulle kunna väcka hänförelse för det ideal, som är lika för alla livsfriska nationer: kärleken till det land, där man är född, till dess ära och frihet, till fädernas språk.

Den hänförelse, som för 100 år sedan kom Tysklands ungdom att frivilligt tåga ut för att kämpa för detta ideal, och som kom särskilt den unge diktaren Theodor Körner att med jubel utbyta sin nyvunna löftesrika konstnärsställning i Wien mot den frivillige soldatens samt att med storslaget mod gå i döden för vad han som skald besjungit -- denna hänförelse borde, så har jag tänkt, kunna väcka genljud även hemma i Sverige.

I och för sig är Theodor Körners liv intet fullbordat livsdrama; det är en stor episod i det tyska folkets historia, ett livsfragment, som endast i hemmets ram får sin utfyllnad. Han själv är en förkroppsligad sinnebild av det föryngrade tyska folket, en symbol av den ande, som genomeldade detta. Det är det, som gör, att en diktare sådan som Robert Hamerling kunnat säga: »ingen stor mans levnad har intresserat mig mera, ingen har så riktat min psykologiska kunskap, som Theodor Körners, den underbare diktarens och hjälteynglingens.»

Måhända har min egen kärlek till det hem, jag här tecknat, till denne far och denne son, blivit så stark just emedan jag haft lyckan att i detta samma hem, uppfyllt som det än i dag är ej blott av döda minnen från den lyckliga tiden för 100 år sedan, utan av samma idealt stora ande, få leva mig in i denna senare, så att de människor, jag sökt skildra, för mig varken varit främmande eller döda, utan tyckts mig personligt närvarande; med livets fulla kraft grepo de min känsla och min tanke, tills jag tyckte mig i dem äga nära och förtrogna vänner, vilkas tankar och själsliv jag skådat och lärt känna, vilkas sorg och glädje jag delat, och som jag fått följa från deras unga lyckas dagar till deras vemodsfulla slut.

Detta hem är numera såsom det berömda Körnermuseet en de tyska minnenas nationalhelgedom. Äran härför tillkommer helt och hållet Hofrath Dr. Emil Peschel i Dresden, som med en utomordentlig sakkännedom och en kärlek, som aldrig skytt någon uppoffring, ägnat hela sitt liv åt skapande av detta storartade sanktuarium.

Själv står jag till honom i mycket stor tacksamhetsskuld. Ej endast därför, att han för mig oförbehållsamt öppnat detta hem och dessa samlingar, som en vanlig besökare endast flyktigt lär känna, men öppnat det så, att det såsom intet annat blivit för mig en levande port till en rik stor tid. Med sin hjärtliga vänskap, men än mer genom sin inspirerande personlighet har han varit en länk mellan den flydda tiden och mig själv.

Må »far och son» gå ut tillsammans och även i Sverige vinna vänner för ett sådant liv i höghet och kärlek, som de själva förverkligat.

Tärna 1907.

Cecilia Bååth-Holmberg.




I. KÖRNER OCH MINNA. DET FÖRSTA HEMMET OCH SCHILLER.

FRÅN Tysklands klassiska tid, Schillers och Goethes, fortlever än i dag vid sidan av deras ett namn, som tillhör en högt ärad och älskad man, Christian Gottfried Körner. Han var aldrig diktare, endast i ringa mån skriftställare, och dock bor i hans namn den stämning och poesi, som vilar över denna ej blott genialt stora, men också livsvarma tid.

Vi svenskar äro vana att — för så vitt vi ens känna honom alls — i honom endast se den mera obetydlige fadern till Tysklands unge skald och hjälte, Theodor Körner, han, som förvisso blivit den tredje i det weimarska diktarförbundet, hade icke den dödande kulan vid Gadebusch träffat honom redan före hans 22:dra år.

För sina landsmän står emellertid »den gamle Körner», som han namnes till skillnad från sin son, »den unge», såsom en idealgestalt av sann och hög manlighet.



Få äro de hem i Europa, som vunnit den odödliga och vackra ryktbarhet, som hans och hans hustrus, den sköna och rikt begåvade fru Minnas. Än i dag vallfärda människor från alla länder, framför allt av tysk nation, konungar och furstar lika väl som enkelt lantfolk, till den väl bevarade bostad, där dessa makar levde den första tiden av sitt gemensamma ljusa och lyckliga liv, där de samlade omkring sig sitt lands främsta karaktärer och snillen, och därifrån en varm våg av godhet, genialitet och skönhet befruktande flödat icke endast ut över det dåtida sällskapslivets torra stelhet utan ända in i våra dagars hemliv.

Christian Gottfried Körner föddes 1756 i Leipzig, där hans far innehade hög prästerlig värdighet. Denne, som icke kunde tänka sig annat, än att hans ende son även skulle bli en ortodox andans man, ledde hans uppfostran med asketisk stränghet och grundlade hos honom den djupa plikttrohet, fasta självbehärskning och självövervinnelse, som utmärkte honom. Men när hans skoltid var slut och han hade gjort sitt inträde vid sin fädernestads universitet, lämnade han teologien för juridiken, samtidigt med att han ivrigt ägnade sig åt humana studier. Nu äntligen fingo också hans i föräldrahemmet nästan undertryckta estetiska anlag luft och näring. Han älskade lidelsefullt skön konst och var själv högst musikalisk; han spelade utmärkt klaver, skrev lyriska visor och komponerade själv till dem av samtiden omtyckta melodier. Han var dessutom ovanligt litterärt



anlagd och blev i Leipzig en i alla kretsar eftersökt ung man, vars fina förmåga att sprida trevnad ytterligare förhöjdes av hans ädla och utsökta deklamationskonst. Men hans pliktarbete gick alltid före varje nöje; han var ännu helt ung, då han först blev doktor i filosofi, sedan i juridik och efter en längre tids studieresor i Europa docent vid universitetet.

I Leipzig fanns vid denna tid en kopparstickare Stock, vars namn gått till eftervärlden. I en vindsvåning fyra trappor upp i bokhandlar Breitkopfs hus vid Neuen Markt bodde sedan en följd av år den flitige konstnären med sina två döttrar. Hans etsningar och raderingar voro mycket berömda; han hade många lärjungar, bland andra också Goethe, som under sin Leipzigtid varit en flitig gäst och vän i huset; de små flickorna Dora och Minna, då sju och fem år, voro den glade studentens utkorade älsklingar; han sysselsatte sig gärna med deras utbildning och bevarade för dem en tillgivenhet, som aldrig svalnade. De växte upp till fagra ungmör; deras konstnärliga anlag vårdades noga av fadern, som inom kort i Dora fick sin bästa hjälp och snart en medtävlarinna; hon utvecklade sig mer och mer till erkänd konstnär, därtill var hon även rikt begåvad i andra riktningar, älskade musik och poesi, var ytterst livlig och glad samt alltid slagfärdig och kvick. I behag och skönhet överträffades hon dock av sin yngre syster, den mindre lysande, mera dämpade och själfulla Minna.



Bland gästerna i gamle Stocks vindsvåning var också den nyblivne studenten Körner, vars estetiska smak här först fick den näring, som den saknat i det tunga föräldrahemmet. Musik, deklamation av diktverk, levande charader, detta 1700-talets omtyckta sällskapsnöje, glada samtal — det hela förfinat och besjälat av Dora och Minna — allt var för Körner vid början av hans universitetstid som en frisk livskälla för en törstande, och hans egen tillbakaträngda älskvärdhet fick utvecklingskraft.

Minnas skönhet och fina kvinnlighet fängslade honom genast, och hon å sin sida besvarade lika varmt hans kärlek. Dessa två unga människor voro som ett par lyckans solbarn: båda lika högsinta i karaktärsanläggning, intellektuellt högt begåvade och varandra jämnbördiga även i yttre skönhet. Ty Körner var en sällsynt ståtlig man, hög och rak, med ädla, regelbundna drag och djupt strålande ögon. Deras gemensamma framtid skulle också under en lång följd av år bli solomfluten.

Men gamle »archidiakonus» Körner var otillgänglig för skönhet och behag. Han ville alls icke ha en »kopparstickarmamsell» till svärdotter. Intet kunde beveka honom.

Bland vännerna i Stockska huset var också den berömde konstnären Anton Graff, sin tids främste tyske porträttmålare. Ett av hans förnämsta verk är den unga Minnas bild, som än i dag pryder väggen i hennes första lyckliga hem.



Aldrig förr hade konstnären haft en så fulländad modell, och när tavlan var fullbordad, yttrade han också, att han aldrig förr målat med sådan hänförelse. Minna själv var stolt och lycklig att få giva denna tavla åt sin trolovade. Han å sin sida blev så gripen vid dess anblick, att han störtade fram för att kyssa den sköna bilden. Han hindrades dock i tid, enär färgen ej ännu hunnit torka, och han lugnade sig också med den trösten, att »han i alla fall hade originalet levande hos sig».

Livligt övertygad om bildens oemotståndliga tjusningskraft sände han den, full av glad förhoppning, till sin far. Men den stränge prästen såg i det sköna flickansiktet endast en farlig frestelse:

»Det är en hednisk bild, en avgudabild, den får ej finnas i mitt hus.»

Vredgad grep han en kniv och skar tavlan ur ramen för att bränna upp den. Men de milda ögonen blickade från duken på honom med ett sådant uttryck, att han, upprörd över sin egen svaghet, ej förmådde tillintetgöra den, utan stack den hoprullad bakom ett gammalt skåp. Här fanns den efter hans död och fick sin plats på det unga hemmets hedersvägg, därifrån det som sagt ännu tjusar besökaren.

Sin faders samtycke till giftermålet fick den unge Körner aldrig. Den tyngd, som därigenom kom att vila över hans och Minnas ungdomsår, blev om ej avlägsnad, så dock lättare genom det nu knutna vänskapsbandet mellan dem och den unge diktaren av »Die Räuber», Schiller, vars



namn då gjorde sin första nationella flykt över det ännu sovande tyska landet.

För Minna, Dora och dennas trolovade, en annan ung leipzigstudent, Hubert, hade Körner under gemensam hänförelse läst och deklamerat detta märkvärdiga drama, så svulstigt och omoget för nutidens öron, så eldande och frigörande för samtidens. Ett tack till diktaren skulle sändas. Dora tecknade med sitt skickliga silverstift allas porträtter, Minna broderade med silke och pärlor en vit sidenväska eller plånbok; Körner komponerade en melodi till »Amalias sång», och det hela sändes anonymt jämte ett varmt och tackfyllt brev till diktaren, som just då befann sig i en av de tyngsta, mest förtvivlade perioderna av sitt liv.

Denna gåva blev uppslaget till ett av de ädlaste vänskapsförhållanden, historien har att uppvisa. Med Schillers tackbrev börjades mellan honom och Körner en brevväxling, som måste fylla varje läsare med beundran, så trofast och hög är den anda, som å båda sidor uttalar sig däri. Vänskapen med Körner blev för Schiller av livsbetydelse; han skulle ha gått under, om ej den rätte vännen i rätt tid kommit honom till hjälp; ett orubbligt förtroende för varandra, en ständigt hos båda växande hänförelse för vad ädelt och skönt livet äger samt ett träget sökande efter sanning gav åt detta vänskapsband en styrka, som varade in i döden.

Moderna nutidsmänniskor skola kanske vara benägna att i dessa brevs uttalanden av ideal



vänskap se utbrott av ungdomlig känslosamhet. Körner och Schiller ha emellertid i handling bevisat den solida halten av denna ideala vänskap.

Det dröjde ej länge, innan Schiller, driven av längtan efter sina nya vänner, begav sig till Leipzig, sedan Körner först betalt hans skulder i Mannheim, där han då vistades. Körner själv hade emellertid såsom konsistorialråd just blivit kallad till Dresden. Men Schiller, Minna och Dora hade många glada stunder gemensamt, ehuru det först blev full harmoni i kretsen, sedan Schiller och Körner även personligen lärt känna varandra. Det långt senare knutna vänskapsbandet mellan Schiller och Goethe blev rikt fruktbärande för mänskligheten; det, som fäste Körner och Schiller vid varandra, var det dock i ännu högre grad, ty utan Körner hade Schiller aldrig utvecklats till vad han blev: en harmoniskt klar, hög och genomtänkt personlighet.

Körner har så ofta anspråkslöst framställt förhållandet mellan dem så, som vore Schiller allena den givande. Sanningen är emellertid, att Körner i rikaste måtto gengäldade sin store vän vad denne bragte honom: sitt hem, sin förmögenhet, allt delade han glad med sin vän; långt efter det den personliga samvaron upphört, vakade Körner, så vitt han kunde, över att Schiller icke skulle oroas av ekonomiska svårigheter, och under två hela år bestred han alla vännens utgifter; denne ovetande övertog han åtskilliga hans skulder, och det var han, som på egen risk



förskotterade de summor, bokförläggarne fordrade som borgen för Schillers första arbeten o. s. v. Alltid gjorde han detta som vore det ett ynnestbevis, vilket skänktes honom själv av lyckans fe: att få undanröja en och annan sten från vännens nog ändå tunga väg.

Först efter den gamle »archidiakonus» död kunde Körner föra sin brud till det egna, välordnade och rika hem, han åt henne inrett i Dresden, just huset vid det forna »Kohlmarkt» i Neustadt, nu Körnerstrasse 7. Med henne följde Dora. De båda systrarna älskade varandra högt och kunde aldrig skiljas.

Nu randades för det unga paret en tid av fröjd och lycka, av glada, ljusa dagar och år. Den besinningsfulle Körner var nästan besinningslös i jublet över att äntligen ha vunnit sin Minna och kanske än mer över den förtjusning, det nyinredda, efter tidens smak så präktiga hemmet väckte hos henne. Endast ett fattades dem alla: vännens närhet.

Denne å sin sida kände sig gripen av djupt tungsinne; hela livet föreföll honom mörkt och öde. Hans längtan efter »sina kära» blev till slut outhärdlig: »jag måste till er», skrev han, »säg mig med ett par rader, käraste Körner, om jag kan och får komma!» Svaret var ett jubelglatt välkommen. Inom några dagar var Schiller i Dresden, i sina vänners hem, som under två hela år också skulle bli hans. När han trädde in genom deras dörr, var det för dem som en ljusgestalt,



vilken liksom höjde hemmets låga tak, tills det blev som en skönt välvd kupol över levande livsideal, medan hemmet åter, det varma, sant religiösa och sant livsglada, gav åt honom en ökad karaktärsklarhet, värmde hans hjärta, förädlade hans väsen och var honom värn och skydd. Här kan man i sanning tala om rika gåvor och gengåvor.

Det var nu på hösten 1785, i vinskördens tid. Dresdens Elbestränder äro alltid sköna, men mest när september kommit skogsåsarna att skimra i färgprakt och druvklasarna på sluttningarna att bli genomskinligt gulgröna. På den högra Elbestranden ligger Loschwitz, nu en härlig villaförstad till Dresden, då en ännu härligare lantlig by. Ovanför en något sank äng, som ännu finnes kvar, ligger en ansenlig tvåvåningsbyggnad ovanför en hög mur med en stor port. Det svartnade tegeltaket är högt och brutet; fönstren äro försedda med gröna luckor, nu, som för hundra år sedan; den höga muren, över vilken vinrankan hänger ner, omgiver en stor trädgård; där inne växa ännu raka popplar och yviga ekar; för 100 år sedan blommade här dessutom rosor och liljor, ögontröst och hjärtansfröjd. Klappar man nu på porten blir man snävt avvisad. För 100 år sedan förde denna port till det gästfriaste hem i Sachsens huvudstad, det unga hem, varifrån skulle utgå den sällskapslivets kultur, som sedan under ett århundrade utmärkte Dresden. Bakom trädgården höjde sig brant ett vinberg; överst på åsen låg



ett litet vinhus; det ligger där än »Schillerpaviljongen», där diktaren skulle komma att skriva sin »Don Carlos».

Detta var Körners lantegendom och sommarbostad. Hit ut begav sig nu hela familjen, medan ännu hösten var solig och varm. Schiller fick ett rum i övra våningen, och härifrån skriver han förtjust till en vän: »i mina älskades krets har jag det som i himlen — — — i våningen under mitt lilla rum hör jag de kära små kvinnorna syssla — — mina varmaste önskningar äro uppfyllda!»

Det var här och i denna krets, som Schiller en annan höst diktade sin berömda sång »Till Glädjen», den, som med Beethovens toner skulle i mer än 100 år mäktigt gripa varje känsligt sinne; vid Körners och Minnas med vinrankslöv smyckade festbord, omgiven av dem och deras gäster, stod Schiller med den skimrande rhenremmaren i sin hand och utbrast ur djupet av sitt tackfyllda bröst:

Wem der grosse Wurf gelungen
Eines Freundes Freund zu sein,
Wer ein holdes Weib errungen,
Mische seinen Jubel ein!


Under många vackra sommardagar sutto Körner, Minna, Dora och Schiller under det gamla yviga kastanjeträdet, som ännu står kvar, ett vördnadsvärt minne från en stor och skön tid. Minna dukade i gräset upp förfriskningar, och Schiller



föredrog för sina vänner en eller annan ny scen ur Don Carlos.

Om vintern bodde de i huset vid Kohlmarkt, där två rum mitt i våningen voro upplåtna åt Schiller. Hela dagen arbetade var och en med sitt, Schiller oftast fördjupad i studier inne i sin väns rika bibliotek. Om aftnarna samlades ofta i den lilla salongen med mahognymöbler en vänkrets av intelligens och bildning. Minna var en förtjusande husfru, Körner en genomfin värd; hade han varit svensk, skulle han ha blivit kallad en »äkta gustavian», så lekande och espritfullt var hans skämt; men på samma gång var han »i allvar mild och glad, mild och allvarlig i glädjen», som det så vackert säges om honom. Husfruns högra hand, den som roade alla och aldrig lät det glada samtalet avstanna, var Dora med sin sprittande kvickhet; hennes dagliga arbete i det stora tavelgalleriet i Zwinger, där hon fått uppslå sin »målarverkstad», gav henne ständigt ämne för lustiga småhistorier.

Och vinter gick och sommar, och det fanns intet moln på denna himmel, utom då Körners och Dora för några veckor reste till Leipzig. Orsaken härtill var emellertid en verklig sorg. I juni 1786 fick fru Minna sin förstfödde son, som dock strax därefter dog. För att uppliva sin hustru förde Körner henne därför under en tid till den gamla fädernestaden.

Då var åter livet för Schiller »en öken»; varken Elbesträndernas skönhet eller den i



»Wallensteins läger» förevigade glada »Gustel i Blasewitz», byn mitt emot Loschwitz tvärs över Elben, kunde trösta honom. Han var utom sig och skrev till »de små kvinnorna»: — — »O, kära älskade barn, hur jag längtar efter er! Tänk ibland på mig! Jag har icke spelat whist, nej, icke haft kort i handen, sedan ni reste — Körner, Minna, Doris, jag längtar efter er!»

Ännu ett år dröjde Schiller kvar i detta hem, där han var älskad som en broder och beundrad som en av Guds utkorade. Under denna tid reste han sin vän Körner ett oförgängligt minnesmärke: markis av Posas ädla företeelse är den höga mannavänskapens idealiserade målsman, är en monumentalbild, framställd för att återgiva den ädla vänskap Körner förverkligat. Det är Körner, som förevigats i denna gestalt, vilken, enligt Heine, »under sin spanska mantel bär det skönaste hjärta, som någonsin älskat och lidit i Tyskland».

Detta är Schillers tack till sin vän. Sommaren 1787 lämnade han »sina kära» för att i Jena och Weimar gå en ännu rikare utveckling till mötes. Men vänskapsbandet skörnade ej med tiden och lossnade ej med avståndet. Det muntliga tankeutbytet ersattes genom breven. Och dessa ha gått till eftervärlden som en rik skatt, vittnande om tvenne män, som under en hel livstid förblivit sin ungdoms ideal och varandra trogna.



II. THEODOR OCH EMMA. LYCKLIGA DAGAR.



MED Schillers avresa uppstod ett stort tomrum i de båda makarnas hjärtan och hem.

Därtill kom bekymret för Dora, vars trolovade visade sig vara en man visserligen med eldig diktarnatur, men rotlös och utan hållpunkt. Körner och Schiller hade redan länge med harm och oro iakttagit hans växande likgiltighet för deras »kära lilla syster». När han nu verkligen blev henne trolös, liksom stelnade hennes inre och gjorde henne oemottaglig för all kärlek och beundran. All sin ömhet ägnade hon hädanefter sina syskon, deras barn och sin konst, som gjorde henne mer och mer berömd; särskilt blev hon som porträttmålarinna så anlitad, att hon icke kunde åtaga sig alla beställningar. Detta hjälpte henne att övervinna eller åtminstone dölja sin smärta och att vara som förut en hemmets glädjebringerska, om ock hennes snabba repliker ibland ställde till litet ofog. Hon blev sin syster Minna



ett säkert stöd, när sorgen omsider fruktansvärt härjade också denna lyckliga familjekrets. En skildring av familjen Körner och deras hem vore ofullständig, om man ej gåve tillbörlig plats även åt henne, den trofasta och starka systern.

Körner blev vid denna tid utnämnd till »appellationsråd», men hans ökade ämbetsplikter kvävde ingalunda hans intresse för estetiska ting, för filosofi och litteratur; han skrev flera tankeskarpa uppsatser och fann i allt detta ersättning för det tryck hans juridiska arbete lade på honom. Han komponerade även flitigt, särskilt och med förkärlek till sin väns dikter, i all synnerhet dem, som tillkommit för att höja glädjen vid Goethes bekanta »onsdagscirklar» i Weimar.

Hans eget hem blev mer och mer samlingspunkten för Dresdens fina värld; sällskapsaftnarna här blevo snart lika berömda som Goethehusets, och om dessa präglades av större snille, så härskade här den fina smaken; sång och musik, djupsinniga och litterära samtal med alltid höviskt skämt stämde till vacker glädje, vilken förhöjdes av tidens och det Körnerska hemmets älsklingsnöje, levande rebus och charader, som fingo sin iscensättning av Doras konstnärsuppfattning.

Bland de husets gäster, som inom kort blevo dess varma och hängivna vänner, var framför allt Preussens »utomordentliga sändebud» i Dresden, greve Gessler, en man, vars fasta tysksinne icke starkt inflytande på hans vän Körners fosterländska tänkesätt och ännu mer på hans sons. Vidare



är att nämna den sköna, ännu unga Charlotta Dorothea, hertiginna av Kurland, vars tyska hjärta endast för en kort tid skulle komma att bedåras av Napoleons kejsarglans för att sedan desto starkare åter vända sig till sitt land och folk, samt hennes syster Eliza van der Recke.

En ännu mer berömd vän i huset blev Mozart, som, under den tid han vistades i Dresden, varje dag infann sig i Körners hus, där den vackra och glada Dora väckte hans beundran. Han brukade alltid komma strax före måltiderna och slog sig då ned vid fru Minnas klaver, varifrån ingen makt på jorden, ej ens all värdfolkets älskvärdhet, kunde locka honom, glömsk av hela yttervärlden, sannolikt också av den beundrade Doras närvaro, spelade han sköna och ljuva melodier, medan den unga konstnärinnan tecknade hans ännu väl bevarade bild.

Även Goethe tillhörde den Körnerska gäst- och vänkretsen; Minna och Dora voro alltid hans kära väninnor, och hans förtroende för Körner var så stort, att han ofta utbad sig dennes omdöme, innan han avslöt eller utgav ett verk. Vidare Wilhelm von Humboldt, den berömde språkforskaren och statsmannen, som även var Goethes och Schillers värme vän; Friedrich Schlegel och talrika andra berömda personer. Bland främlingar, som längre eller kortare tider vistades i det gästfria hemmet, voro de danska diktarne Baggesen och Oehlenschläger.

Den 20 april 1788 sände Körner »Die Botenfrau»,



som till fots bar posten från stad till stad, med ett jubelbrev till Schiller: »i går kl. 12 har det kommit en liten flicka! Hon heter Emma Sophia.»

Lycka och glädje av hans Emma önskar Sehiller honom tillbaka: »din lycka gör min glädje dubbelt stor! Och särskilt att det är en flicka — — gossen kommer nog i sinom tid.»

Tre år därefter, den 23 sept. 1791, kom han också, och den lycklige fadern gav sin glädje uttryck i en hymn, som han både diktade och komponerade.

»Min hjärtliga lyckönskan», skrev Schiller, »till den äntligen anlände upprätthållaren av den Körnerska ätten, som jag giver min bästa välsignelse. Jag gläder mig åt eder glädje och är i detta ögonblick bland eder för att dela den med eder!»

Gossen kallades Karl Theodor efter sina båda faddrar, greve Gessler och hertiginnan av Kurland (Charlotta Dorothea); de första åren kallades han Karl, men på hans gudmors enträgna önskan ändrades det till Theodor, det namn, varunder den lille gossen skulle bli känd såsom en sitt lands nationalhjälte.

Han var ett litet svagt och spensligt barn, som till en början beredde sina föräldrar mycken oro. Deras kärlek och vård segrade dock över den lilla kroppens bräcklighet; gossen fick utvecklas i full frihet, och särskilt var fadern mån om att han skulle få krypa så länge som möjligt; han var två år, innan han gjort något försök att gå, men då voro också de små benen starka nog att



uppbära kroppstyngden, och Schiller fick ett nytt jubelbrev om hur rak den lille var både i ben och rygg.

På samma sätt vårdades de intellektuella krafterna: ingen pådrivning, en lugn, naturenlig utveckling under ständig kärleksfull ledning av karaktärsanlagen. Den ytterst livlige, nervöst häftige gossen fick sålunda växa upp under de mest sunda förhållanden; och så vitt möjligt ute i naturen, dels i den stora, en härlig skog liknande palatsparken, dels på den sköna Elbehöjden i Loschwitz. Ty särskilt så länge barnen voro små, uppehöllo sig Körners så länge som möjligt utåt hösten på sitt vinberg. Deras dotter var till kropp och själ lyckligt utrustad, kraftig och späd på en gång, med själfulla anletsdrag, med föräldrarnas alla konstnärsanlag i rikt arv, därtill blid och öm, osjälvisk och själsstark, så skildras av alla samtida Theodor Körners syster, som med så djup kärlek var fäst vid sin broder, att hans förtidiga död skulle även vålla hennes.

För de lyckliga unga föräldrarna hägrade emellertid nu en ljus och solig framtid. Deras gosse blev allt starkare till hälsan, om också hans häftighet ofta kom till utbrott. Schiller borta i Weimar fick livlig del av utvecklingen: »Karl är en livlig och käck gosse, mycket lidelsefull, ofta ograciös, men aldrig vanartig», skrev Körner. »Karl har många stora anlag, han är därtill välartad och glad.» Det var en stor tilldragelse, när han fick sina första byxor, och givetvis skulle



Schiller genast få del därav: »Min Karl har till ära för sin manlighet för första gången ståtat i byxor. Man hade sagt honom, att till sådana hörde också skägg; när han nu fick plagget, frågade han: men var är skägget?»

Vidare anförtror Körner sin vän, som under tiden också blivit gift och far till sin förstfödde son, hur han känner sig föryngrad, när han betraktar sin gosse: »det är dock en underbar njutning att se omkring sig en sådan liten varelse, som är knuten så nära till en; den, som måste umbära denna njutning, skall aldrig fullt lära känna livets värde.» Han berättar, huru hans förnämsta omsorg är att noga iakttaga och vårda barnets alla goda anlag och att »intet förstöra. Det, som icke växer av sig självt, planterar jag emellertid för närvarande icke dit.»

Han ådagalade från första stund aktning för gossens och sedan än mer för ynglingens individualitet; detta hade en ytterst välgörande inverkan på den unges karaktärsdaning: hans naturliga öppenhet, glättighet och trohjärtenhet fingo fritt utvecklas; redan från sin första barndom såg han i sin far sin bäste vän, vilken han öppet anförtrodde allting, för vars erfarenhet han bar vördnad och tillit. För den unge Körner voro föräldrarnas personligheter, deras exempel, tonen i hemmet och i vänkretsen det yppersta uppfostringsmedel.

Till en början ledde fadern själv sin sons undervisning. Det första aktstycke man har av den



blivande diktaren är ett litet brev till en annan gosse, »meinen Fritz», som inbjudes att hålla lille Theodor sällskap, emedan »meine Swester und meine Eldern ist in geschellsaft», som det heter med den lustiga originalstavningen.

Gossen visade egendomligt nog särskild lust och anlag för matematik, vidare för naturkunskap, synnerligast för geologi. Under sin fars kloka ledning hade han i Loschwitz på vinbergets sluttning lärt sig iakttaga naturens föremål och alla skiftningar, vilket lagt grunden till hans kärlek för just detta studium samt därtill i högsta grad skärpt hans öga och lärt honom att i full bemärkelse »se». Av historia var han likaledes livligt fängslad; för språk visade han mindre begåvning, och det franska nästan avskydde han, sällsamt nog, enär ingen härvidlag påverkade honom. Starkast framträdde dock hans konstnärliga anlag, i all synnerhet de musikaliska; han blev redan som liten skicklig att spela både klaver, fiol, flöjt och zittra, men fann största nöje i lutan, som han alltid förblev trogen. Han sjöng väl och komponerade tidigt täcka melodier — i allt återfinner man hos honom, som sagt, föräldrarnas rika begåvning.

Härtill kom hans lust att dikta, närd av hemmets kärlek och beundran för Schiller och Goethe. Den förres ballader voro de allra första dikter, som sattes i hans hand. Hans far med sin höga fordran på verklig konst var dock icke mycket förtjust över sonens första poetiska försök, dem han aldrig berömde, men icke heller utdömde.



Av den svage lille gossen blev så småningom en högvuxen spänstig pojke med präktig hållning och stärkt av idrott och gymnastik, harmoniskt utvecklad till kropp och själ. Han blev under de två decennier hans liv varade ej blott berömd som diktare, men känd som skicklig fäktare och simmare samt den mest djärve ryttare; ingen häst var för vild för honom.

Han var i sanning ett lyckans skötebarn, infattad i ett rikt och ansett hems trygghet, älskad av alla och givetvis ej så litet bortskämd, utan att detta dock på något sätt berörde själva hjärtegrunden, karaktärsanlagen. Härav kom sig, att han under sitt korta levnadslopp visserligen gjorde sig skyldig till många förflugna pojkstreck, till handlingar, begångna i ungdomligt övermod, men aldrig till något dåligt, rått eller orent. Härav kom sig också hans friska glada mod; inga inre strider, inga tvivel störde honom någonsin, ingen tvekan om begåvning eller uppgift; varje förhållande livet förde med sig, såg han i en stämning, som lade poesi över allting. Också detta var fädernehemmets gåva, och faderns strävanden härvidlag blevo icke förgäves.

Som förut är nämnt, lade Körner stor vikt vid hemmets fester; hemmet skulle för barnen ej vara endast den plats, där de fingo uppfostran, eftersyn, mat och sömn, men den plats framför alla andra i världen, där de möttes av vacker glädje, där de omgåvos av livets poesi. Han, som själv i sin barndom och första ungdom blivit lärd att



betrakta även en oskyldig glädje som synd, som fiende till pliktuppfyllelse och gudsfruktan, han såg i hemmets fester just denna livspoesi. I denna uppfattning stärktes han livligt genom den stämning av behag och skönhet, som Minna och Dora förstodo att lägga över också den enklaste lilla aftonbjudning. För att tidigt väcka familjesinne hos barnen lät han dem deltaga i hemmets sällskapsliv — de förvisades aldrig varken ur huset eller in i barnkammaren, ty detta sällskapsliv var i all sin otvungna glättighet sådant, att barnen därav endast kunde erhålla goda intryck. De fingo till och med ännu som små spela sin lilla roll i de levande rebus, deklamationer, musikaliska föredrag och dramatiska uppträdanden, med vilka särskilt varje minnes- och högtidsdag firades.

I regel var det fadern själv, som diktade alla dessa tillfällighetsstycken, men allt eftersom Theodor blev större, fick även han bidraga till hemmets glädje och nöje. Hans sinne för dramatik fick tidig näring också genom de små stycken av Kotzebue och andra, som han, hans syster och deras fostersyster Julia Kuntz med Doras, ibland också med jämnåriga kamraters hjälp inövade och uppförde. Hans förmåga att improvisera både uppväcktes och upptäcktes tack vare dessa sällskapsaftnar. Det finnes en hel samling charader, logogryfer, rebus, anagram m. m. av Theodor, som tillkommit i och för dem.

Man kan vara viss om, att Körner och Minna kände sig mer än vanligt fyllda av glädje och lycka,



då den i deras hem samlade älskvärda och fina vänkretsen lyssnade till den frimodige gossens fyndiga gåtor och tävlade om att finna deras rätta lösning. Man behöver ej ha stark fantasi för att för sig framtrolla värdens höga gestalt, där han, med det glada, lyckliga uttrycket i det vackra ansiktet, stod lutad mot dörrposten på tröskeln mellan salongen och Minnas lilla rum, detsamma vari hans älskade gosse sett dagen. I salongens långa raka mahognysoffa eller på de små taburetterna sutto vännerna, en festlig krets: herrar i lätt pudrat, uppstruket hår, med snövita, konstmässigt veckade halskrås, blåa rockar med stora uppslag, knäbyxor och skor, samt damer i lätta dräkter, som lämnade hals och armar bara, medan en rikedom av ringlande lockar föllo ned i nacken, och bland dem den vackraste av alla, fru Minna, vars stråleögon voro liksom faderns fästa på gossen i kretsens mitt, där han käck och orädd, men hövisk och försynt, framsade sina små gåtor.

Ofta var det Doras kvicka påhittighet, som först fann lösningen.

Gossen improviserar:

»Mit dem a ist’s reich an Woll’,
Mit dem i ganz sternenvoll,
Mit dem u macht’s Pferde toll — —»


Man gissar förgäves hit och dit, gossen klappar i händerna, förtjust att ha satt far och mor och alla deras vänner på hal is; men Doras klara röst ljuder snabbt:



»Hammel — Himmel — Hummel.»

Kretsen applåderar, Körner i dörren ler glatt, fru Minnas sköna ögon stråla än mer, och gossen framkastar en ny, i samma ögonblick född gåta eller charad med äkta »sachsiskt» rim:

»Die erste düstert,
Die zweite knistert,
Das ganze lullt mit sanftem Schein
Dich in des Schlummers Träume ein — —»


Det är möjligt, att inte tant Dora den gången är så snabbtänkt, utan att gossen själv får säga lösningen: »Nachtlicht».

Säkert är, att den otroliga fyndighet, varmed han fann form och rim, uppövades genom dessa första små improvisationer och mycket tidigt gav honom en lätthet att forma vers, som naturligtvis icke motsvarades av innehållets djup — ett sådant underbarn var han ändock icke. Men kärleken till den konst hans fader vördade och hans faders käraste vän Schiller idkade, växte sig stark genom detta hemmets inflytande.

Genom att på ett osökt sätt så få vara med i de äldres krets bibragtes båda barnen tidigt ett fint och gott yttre skick, som vad Theodor angick välgörande dämpade hans av naturen obesinnade väsen. Han lärde dessutom vad mera var värt: vördnad för allt, som var upphöjt och gudomligt, aktning och respekt för det, som var andra heligt. Det Körnerska hemmet var liksom Körner själv besjälat av en varm religiös anda;



denna var och förblev också för sonen den livsluft som genomträngde honom allt från hans barndom och gav honom det glada och medvetna hjältemodet i döden. Hans far, som aldrig fullt kunde övervinna de mörka intrycken av sitt eget föräldrahems asketiska, av ängslan och räddhåga fyllda religiositet, såg i kärlek och förtroende all uppfostrans huvudgrund och ville att hans son skulle i religionen lära känna icke en dyster tuktomästare och en isig störare av all oskyldig glädje, utan en själsförädlande och själsupplyftande vänlig makt; genom ädlare drivkraft än skräck och fruktan skulle han få impulser till det goda. Om således Theodor Körner kommit att framstå för eftervärlden såsom typen av en sällsynt helgjuten yngling, brinnande av hänförelse för mänsklighetens högsta strävanden, så har han framför allt att härför tacka sitt vänliga föräldrahem.



III.
HEMMETS INVERKAN. THEODORS UTVECKLING OCH FÖRSTA DIKTPROV.

DET är betecknande för tiden och ställningen i Tyskland, att politiken låg så fjärran från de enskilda människorna. På sin höjd intresserade man sig för sin egen lilla stats angelägenheter. Vad som tilldrog sig utanför dennas gränser angick en icke. En hög ämbetsman i Sachsen, t. ex. apellationsrådet Körner, skötte pliktskyldigast alla sina tjänsteärenden. På sin ämbetslokal överlade han med sina kolleger om Sachsens allmänna angelägenheter; utanför denna, i hemmet, i sällskapslivet, härskade, som visat är, uteslutande ideella intressen: musik, poesi, litteratur och vetenskap samt målning — i Dresden hade det berömda galleriet just åter fått en »modern» period.

Någon tysk solidaritetskänsla fanns ännu icke; det tyska folket skulle först smaka ofrihetens, smälekens hela bitterhet, innan det vaknade till insikt om vad ett självständigt fosterland är värt. Och en gång väckt, skulle det få utgjuta sitt



ädlaste blod, innan det kunde återerövra denna sin för spillda självständighet.

Ännu var för en sachsare würtembergaren en främling och Preussen »utlandet» lika väl som Frankrike. Franska revolutionen följde man givetvis med spänning, och dess urartande väckte allmän avsky i alla humant bildade tyska kretsar.

Körner var en sant frisinnad man; hans uppfattning av sin uppfostrarställning gentemot sonen har klart visat detta; men även politiskt sett. Han, som hyste djupaste aktning för »varje spirande livsbrodd i huvud och hjärta», kämpade oförskräckt för pressfrihet och en frisinnad uppfattning i allmänhet inom sitt sachsiska fosterland, och han sörjde över den reaktion mot allt framåtskridande, som den franska revolutionens vildhet framkallade även i tyska riken.

Theodor tog djupt inflytande av sin fars tänkesätt. Den första, ännu omedvetna känslan av hat mot förtryck och tyranni föddes härav. Härtill kom beundran för Schillers stora dramer »Jungfrun av Orleans» och »Wilhelm Tell». Det var nya tankar, frihets- och brödratankar, som av dem väcktes och som fingo sin realitet genom de franska händelsernas snabba utveckling: folkfrihetens undergång genom Napoleons maktbegär. Från Weimar hade nu ljudit ett väckelserop: »vi skola bli ett enat folk av bröder.» Det hade nått ut över alla tyska land, men ännu förmådde icke folkmedvetandet fatta dess innebörd såsom gällande alla och envar.



Napoleons kröning till kejsare väckte dock djup förbittring och skräck i enskilda tyska kretsar; så ock hos Körners. Sachsen var ju visserligen ännu skonat för det oväder Napoleon frambesvurit över Europa. Men Dresden hade dock gripits av den allmänna oron. »Så länge de politiska stormarna och jordbävningarna äro oss avlägsna, skola de icke störa mitt lugn», yttrade Körner, »men nalkas de oss, skall jag veta fatta mitt beslut. Människan är icke bestämd att tungsint grubbla över andras elände, som hon ej kan lindra och ej bär ansvaret för. Envar skall verka och leva i ordets högsta betydelse inom sin sfär.»

Dessa ord visa klart bristen på politiskt solidarisk samkänsla i Tyskland ännu 1804. Man anade i Sachsen ännu icke, huru stort lidande en mycket snar framtid skulle bringa, men en sådan man som Körner var besluten och beredd att om det gällde det högsta, fosterlandet, här närmast Sachsen, sätta in sig själv och sitt liv i kampen för dess bestånd.

Theodor gav uttryck åt sin avsky för Napoleon och allt franskt i ett litet hastigt nedskrivet poem:

Napoleon, pour ta grande bouche
Toute la terre n’est pas sure,
Tu est le premier des Cartouches,
Car tu voles des empires.
»Ne mocquez-vous pas d’un empereur,
Voyez-vous, c’est le heros du temps!»
Ah, mon ami, je suis Allemand,




J’en me mocquerai de tout mon coeur.....
Oui, je trouve le Français charmant
Pour dire aux dames des compliments,
Mais les mots, adressés aux tyrans,
Cela seule exprime l’allemand. —


För övrigt är »tyrannhatet» hos honom vid denna tid mera ett tillfälligt eko av något faderns yttrande. Någon verklig »politisk harm» kunde det naturligtvis icke finnas hos en 13-årig gosse. Han skrev därjämte en hel del andra poem av mera skämtsamt slag: »det fattades honom», som hans far skrev, »icke stoff, enär det friska livet och ungdomens glädje aldrig undertrycktes hos honom genom något tvång och rimmen strömmade till honom av sig själva.»

Fadern ansåg det emellertid klokt och sunt att ej längre låta honom få endast privatundervisning i hemmet. Under ett par år gick därför Theodor i Kreuzskolan i Dresden, densamma, utanför vilken hans staty i brons från franska kanoner blivit rest.

Den första verkligt stora sorgen träffade Körners, då de i maj 1805 fingo den oväntade underrättelsen om Schillers död. Hans sjukdom hade länge oroat dem; långt innan någon anade rätta arten av hans lidande, hade Schiller anförtrott sin vän Körner, att hans dagar voro räknade: »finge jag bara leva 2 år till!» hade han skrivit i sitt sista brev några dar förut. Och Körner kände sig lugn, att ingen ögonblicklig fara hotade. Så mycket svårare blev sorgen.



Utan ett ord till de sina stängde han sig inne i sitt rum; förgråten kom han ut därifrån och började genast syssla med ordnandet av vännens brev och papper, som han sedan med egen ekonomisk risk utgav. Men sorgens skugga vek ej brått från det Körnerska hemmet.

För Theodors själ stod den store skalden som ett ideal, vilket han strävade att likna ej blott som diktare, men som personlighet. Då Schiller som ung, fattig och förtvivlad fann en lycklig hamn i sina vänners hem, fann han hos Körner också den äldre, mera mogne mannens stöd; Körner väckte hos honom först de frihetstankar, som han sedan besjöng, och stärkte hos honom fordran på ett högt och rent personligt liv: »endast en sedligt hög karaktär kan bli en i sanning stor konstnär.»

Nu gav Schiller i diktens form allt detta åter till vännens son. Allt vad Theodor från sin spädaste barndom inhämtat i föräldrahemmet återfann han liksom förklarat i Schillers dikter. Det kan aldrig om Theodor Körner med rätt sägas, att han blott var en efterbildare av Schiller, en efterklangspoet; ty allt, vad han bar inom sig, hade han så att säga inandats från sin första dag, det var alltså hans eget; han var redan före födelsen förutbestämd att tänka och dikta så, som han gjorde, förutbestämd därtill genom föräldrarnas tankar och stämning. Kärleken till Schiller var en naturmakt för honom lika bjudande som kärleken till far och mor och grundad på den andliga gemenskapen dem emellan. Det hindrade icke, att han,



lika väl som Schiller och Körner själva, ej mindre högt älskade och beundrade Goethe, »den Herrlichsten», så mycket mer som denne senare visade den geniale ynglingen varmt intresse.

Ett ej ringa inflytande på Theodor Körner hade Danmarks storskald, Oehlenschläger, som tre månader vistades i Dresden och mest hos Körners. Då han, som ofta skedde, föreläste sina dikter, var husets unge son hans uppmärksammaste åhörare.

Ännu större intryck på denne gjorde ett långvarigt besök av den olycklige och snillrike Heinrich von Kleist, diktaren och officeren, som efter att som krigsfånge ha blivit släpad från Berlin till Frankrike, där han behandlats på det vanliga napoleonska sättet, besjälades av glödande patriotism för det tyska fäderneslandet, ett begrepp, som troligen först genom honom började danas i den unge Körners sinne.

I detta vänliga hem gick för övrigt Heinrich von Kleist sitt olycksöde till mötes. Han förälskade sig i Körners vackra fosterdotter Julia och vann hennes genkärlek. Men när han begärde, att hon skulle lösgöra sig från hem och fosterföräldrar för att i hemlighet följa honom och tillhöra honom — han var ej ekonomiskt i stånd att bereda henne ett hem — då vägrade hon. Han gav henne 3 dagars betänketid, sedan 3 veckor, så 3 månader. När hon trots sin kärlek fortfor att vägra, bröt han med henne. Kort därefter skrev han sitt berömda skådespel »Kätchen von Heilbronn», vari han ville visa henne, hur en kvinna bör älska.



Hela denna episod bragte i Körners hem sorg och förstämning, som ej blev mindre genom diktarens död för egen hand.

Den av alla avhållna unga flickan blev senare lyckligt gift med friherre von Einsiedel, ägare av det stolta slottet Gnadenstein. Med innerlig kärlek förblev hon alltid fäst vid sitt forna hem och sina fostersyskon.

Utom alla dessa stora diktarpersonligheter lärde Theodor genom studier känna Ossian, Shakspeare samt den antikens värld, som hans far och Schiller så högt beundrade. Alla dessa intryck började nu slå rot i hans sinne och förena sig med hans egen förmåga att ej blott iakttaga den yttre naturen utan livets inre företeelser både hos sig själv och andra.

Allt vad han så såg och förnam fordrade ett ögonblickligt uttryck. Hans välde över form och rim var häpnadsväckande stort, men givetvis dock ännu ofullkomligt, liksom livserfarenheten var en om ock ovanligt djupsinnig gosses. Men diktarandan bodde inom honom redan nu, och hans unga själ var på fullt allvar fylld därav. Hans stora anspråkslöshet var bästa beviset för dess äkthet. Han skrev ej vers för att skrytsamt ståta som »diktare»; han gjorde aldrig väsen av sig; tvärtom. Han inskrev visserligen sina »samlade poem» i ett litet häfte, vars sista blad upptagas av de kära rebusen och charaderna; men det var endast hans far, hans förtrogne vän, som fick se och pröva det. Detta häfte gömmes ännu i samma hem,



kanske i samma rum, där det tillkommit; väl bevarat utgör det en av Körnermuseets dyrbara reliker.

En stor del av dess innehåll består av kärleksdikter. När såg man ej gossar i övergångsåren förälska sig i flickor, som redan äro unga damer! Och bland sin syster Emmas väninnor fann Theodor mer än en fager ungmö, som han dyrkade och besjöng.

Hans syster var nu vuxen och sin sköna moders avbild; sådan Minna först syntes för Körner i kopparstickar Stocks vindsvåning, sådan var Emma nu. Hon skildras som smärt och graciös, till anletsdragen lik sin bror, men vad hos honom var kantigt, var hos henne förmildrat till plastisk fullkomlighet; panna och näsa voro av antik skönhet, ögon och hår mörka, munnen ädelt formad, kinderna bleka med endast en aning färg; hennes hållning och väsen präglades av omedveten höghet och renhet. Den bild av henne, som finnes kvar, jävar ej denna beskrivning, och till detta fagra yttre kom den rika konstnärliga begåvning, som också hon ärvt av föräldrarna.

Omkring henne slöt sig, som sagt, en ring av jämnåriga väninnor, och Theodor, ehuru flera år yngre, redan en omtyckt och skicklig dansör, var allas gunstling framför allt för sin ridderlighet. Hans hjärta var emellertid synnerligen eldfängt; så fort ett par vackra ögon och en rosig flickmun vänligt hälsade honom, var han genast fyr och flamma, och hur kort än berusningen varade,



räckte den alltid länge nog att få uttryck i ett poem. Sådana finnas till Augusta, till Therèse, till Henriette, till Ernestine, till Amor, till Cypria o. s. v. Särskilt en gång måste lågan ha brunnit en bra stund, ty ej mindre än 13 poem äro tillägnade den hulda Ernestine! Alla dessa gossdikter äro i formen förvånande felfria och till innehållet absolut platoniska och opersonliga.

Det lilla häftet innehåller även ett flertal poem, som vittna om allvarlig längtan efter det höga mål inom konsten och livet, som Schiller i »Die Künstler» uppställt för sig och varje sann konstnär.

Schiller hade en lång och törnig väg att vandra innan han, luttrad och prövad, kunde stå stark inför det krav han uppställt. Theodor Körner fick allt till skänks; utan kamp eller strid var själens renhet honom medfödd; trots hans eld och glöd voro alla låga tankar eller orena frestelser honom främmande; han behövde visserligen mogna från yngling till man, men detta skedde så, som solen mognar en skön frukt, harmoniskt, i solflöde. Och till sist blev det honom beskärt att med sitt liv bevisa den fasta grunden i detta sitt ideella och etiska krav på livssanning.



IV.

THEODOR SOM GRUVARBETARE. BERGSMANSSTUDENT I FREIBERG. FÖRSTA DIKTBOK.



HAN var nu 17 år, och den tid var kommen, då han skulle bestämma sig för en livsuppgift. Hans far undvek noga att härvid öva tryck på honom. Han insåg, huru nödvändigt det var för en sann livslycka, att en ung man kände verklig böjelse för sitt kall. Han blev emellertid mycket belåten, när sonen självmant valde bergsmansyrket, därtill driven av sitt stora intresse för naturstudier, men också lockad av det hemlighetsfulla, som vilade över arbetet i jordens inre. Denna praktiska verksamhet, menade Körner, skulle för hans son bli en hälsosam motvikt mot de kanske väl stora estetiska anlagen, och det skulle försäkra honom en tryggad framtid i vad land som helst även utanför Sachsen, som nu mer och mer indragits i den stora förhärjande Napoleonska virvelstormen.

Så var då tiden kommen, då den första länken skulle brytas ur den lyckliga familjekretsen. Den



unge studenten skulle utbildas vid den berömda »bergsakademien» i Freiberg några mil från Dresden. Han var nu en ovanligt lång, nästan gänglig, men stark och smidig ung man; ansiktet var fint och smalt, de mörkblå ögonen hade en öppen och klar blick, det mörka håret låg i bucklor omkring pannan. Med stolthet iklädde han sig bergsmansblusen med läderskärp och märket, de två korslagda hackorna, på ärmen.

Hans yttre förhållanden voro omsorgsfullt ordnade av föräldrarna; till bostad och kost anslog fadern 20 thaler i månaden, en ej obetydlig summa för denna tids anspråk; vad som blev över fick han fritt använda utan att avlägga räkenskap; kläder, tvätt m. m. drog modern försorg om hemifrån, utgifter för »böcker och konst» bestred fadern. Oväntade utgifter skulle han genast meddela denne; skulder fick han icke göra; men med öppet förtroende kunde han alltid vända sig till sin far.

»Käre son», skrev denne dagen efter skilsmässan, »från och med i dag är du nu överlämnad åt dig själv. Över denna viktiga förändring i ditt liv har jag icke mycket att säga dig. Jag tycker icke om förmaningar, enär jag anser dem onödiga, när man har skäl till förtroende, och emedan de i motsatt fall tjäna till intet; utan förtroende till dig skulle jag vara mycket olycklig, men jag litar fast på, att du fortfarande skall göra dina föräldrar glädje. Man har berättat mig mycket om de fördärvade sederna i Freiberg och om de fällor, som



utsättas av dåliga kvinnor. Men med hänsyn till dig är jag i detta stycke lugn. Du har alltid känt vämjelse för det gemena, och du skall förvisso icke låta förleda dig av utsvävande sällar, som möjligen vilja locka dig med sig. Med glädje har jag sett, att du har aktning och vördnad för kvinnokönet och är mottaglig för dess rena älsklighet. Detta är ett gott skydd mot den råa sinnlighetens utsvävningar. Lycklig den som en gång kan träda fram inför sin älskade med ren själ och oförsvagad kropp. Du känner nog Bürgers dikt: ’den, som aldrig i vällustens sköte....’ — Din far har aldrig ångrat, att han icke någonsin förnedrade sig till ett djur, utan sparade den högsta sinnliga njutningen till den stund, då den förädlades genom ett innerligt själsförbund. Med vem som helst kan man icke tala om dessa ting. Det gives människor, för övrigt aktningsvärda, men som i denna enda punkt äro fullkomligt förvildade. Att söka omvända dessa vore spilld möda; men man behöver ej heller stå under deras förmynderskap. Det saknas aldrig medel att i enstaka eller särskilda fall undvika deras förslag, utan att man därför behöver anförtro dem sina innersta känslor och tankar — — —»

Detta sällsynt ädla brev, vars original finnes i Körnermuseet, visar huru fullkomligt öppet och med vilken manlig värdighet fadern vädjade till sin sons bästa egenskaper samt huru han litade på honom.

Körner följde nu och allt framgent liksom förut



den principen, att kärlek och förtroende mellan honom och sonen var för denne det bästa stödet, säkrare, mera värt, än om hän med fadersmyndighet uppträdde strängt förmanande eller tillrättavisande. Nu som förut ville han vara och förbli sin son en kärleksfull rådgivare, en förtroendeväckande vän. Visserligen önskar han, att sonen skall arbeta allvarligt och plikttroget, men han vill därför ingalunda förmena honom ungdomens rätt till glädje och sund förströelse. Att denne å sin sida icke blott gömde faderns och vännens ord i sitt hjärta, men även lät dem bli sig ett rättesnöre genom livet, därom vittna hans brev, då han senare från Wien anförtrodde fadern sin förlovning med Antonie Adamberger; det är ett vackert svar på faderns förmaning, då han här yttrar, att han törs träda fram inför sin trolovade och säga: »här är en, som bevarat ett rent hjärta, vilket ännu intet djuriskt rus vanärat.» Mera härom längre fram.

Den unge studenten blev väl mottagen i Freiberg av lärare och förmän såväl som av kamrater, dessa senare både studenter och gruvarbetare. Han tog nu sin sak på fullt allvar. Iklädd den svarta gruvdräkten, med hackan och gruvlampan instuckna i bältet och sin tarvliga dagskost i fickan, steg han med de andra gruvkarlarna varje morgon kl. 4 ned i schakten. Den sedvanliga gruvhälsningen »glück auf», varmed man begav sig ned i nattens rike, blev sedan hans älsklingsuttryck, när han stod inför en allvarets stund; det var med



dessa ord på läpparna han, även då iklädd bergsmansdräkt, i Breslau lät inskriva sig i den Lützowska frikåren eller »dödsskaran», som den kallades.

Outtröttligt arbetade han med sin hacka nere i de mörka gångarna. Hans fantasi fylldes mäktigt av det hemlighetsfulla, varav han här tyckte sig omgiven. I kapp med hans hacka arbetade hans tanke och formade en hel rad dikter ur bergsmanslivet, som förhärliga dettas ett manligt mod krävande faror och mödor. Ännu sedan han blivit kejsarstaden Wiens firade älskling, bevarade han kärleken till sitt första yrke, och mitt i salongslivets glans utbrast han med kraftig övertygelse:

»’s geht doch, bei Gott! nichts über’s Bergmannsleben!
Ein Jeder eilt mit frischem Muth zum Tagewerk.»


Efter ett halvt års dagligt hackande i schakten, greps han dock av längtan efter ombyte, efter mera andlig näring. Han ägnade sig nu lika ivrigt åt studierna, besökte flitigt föreläsningar i kemi och fysik o. s. v., förvandlade sitt rum till ett laboratorium, där han experimenterade tills det såg ut som i ett häxkök, samt gjorde med andra studenter långa geologiska exkursioner inåt Sachsiska Schweiz, från vilka han alltid återvände med rikt byte av mineralier, fossilier m. m. Han hade till slut en sällsynt vacker geologisk samling, som, väl ordnad, sedan förvarades i stora särskilt för ändamålet anskaffade skåp hemma i Dresden, där dessa än i dag kvarstå, ehuru den unge bergsstudentens



kära stenar för länge sedan skingrats. Det är i sanning med vemod man ser de tomma lådorna, vilkas rika innehåll en gång så varmt gladde Körner och Minna som ett bevis på sonens studieallvar.

Längtan till hemmet drev honom ofta tillbaka till Dresden; vanligen tillryggalade han de 4 milen till fots, och fru Minna var vid hans anblick lika stolt över hans av det sunda livet kraftigt utvecklade gestalt som hans far över hans insikter och hans av arbetet valkiga, starka händer.

Efter att med uppsluppen glädje ha deltagit i någon av hemmets förtroliga sällskapsaftnar vandrade han med lika friskt mod den sköna vägen tillbaka till Freiberg, till studierna, men även till det pojkaktigt lustiga kamratlivet.

Som en naturens faddergåva hade han fått förmågan att vinna tillgivenhet, vart han drog fram; han var så öppen, så ärlig, så ridderlig och genomsund i all sin sprittande livlighet, därtill berömd för sin skicklighet i all idrott; hans »dikter» sjöngos redan allmänt som bords- och sällskapsvisor, alla flickor ville dansa med honom, alla hem stodo honom öppna — hur skulle en aderton års yngling kunna undgå att ryckas in i den lilla virvel av nöjen, som en liten tysk bergsstad för 100 år sedan kunde frambringa!

I en dikt från denna tid har han besjungit »das Burschenleben», det glada studentlivet; men hur hejdlöst han redan här i Freiberg kastade sig in i detta, aldrig — så lyda alla samtida och nutida biografers enstämmiga vittnesbörd — aldrig



hängav han sig åt något lågt eller dåligt: aldrig, så intygade efter hans död hans sanningsälskande, då av sorg nästan brutne fader, glömde han för nöjet livets allvar, aldrig sitt studium, aldrig det höga mål, som uppfostran och anlag framställt för honom.

På sitt ädla sätt sökte fadern för övrigt inverka på honom utan att därför kväva hans ungdomsglädje. Själv kände han sig föryngrad, när han såg sin son fylld av livskraft och livslust. Som vän till en vän, med aktning och tillit varnade han honom åter för de frestelser, som möta en ung varmblodig man, och betonade vikten av att aldrig låta ungdomliga glädjeyttringar gå över en god måttas gräns: »jag begär icke av dig någon lillgammal ängslighet, intet pedantiskt vakande över hälsan, men: också för glädjen gives det en rytm!»

Också dessa faderns ord gingo rakt in i sonens hjärta, och han tyglar sin uppsluppna gossevildhet: »ditt brev, älskade fader, har gjort mig oändlig glädje. — — Hela dagen lever jag nu ett liv så prosaiskt som någonsin en ärlig skråbroders. Jag gör min plikt så gott jag kan, hör allt, som finns att höra, och, själv en vardagsmänniska, lever jag bland idel vardagsmänniskor. Men aftnarna äro mina skönaste stunder: då vandrar jag i storm och regn, i åska och solsken ut i det fria, och det gör mig så gott. Och har jag äntligen uppnått min älsklingsplats, så tar jag Goethe ur fickan, svävar uppåt i hans toner och vederkvicker mig i hans



andes harmoni. Hur kärt är det mig icke, att jag först nu fullt förstår att uppskatta honom, den härligaste. Det första intryckets allmakt griper desto starkare mitt begärliga hjärta. — — Först nu förstår jag den eviga sanningen: ingen flit, ingen bildning, ingen form kan skapa den diktande kraften; det är hjärtat, som skapar den, endast hjärtat stämmer dess strängar, men huru fjärran är målet! Oändlig ligger ännu vägen framför mig! — — — Se här mitt levnadssätt: tidigt på morgonen utarbetar jag vanligen bergsmansuppsatser, renskriver mina kollegiekoncept och har särskilt under veckans fyra sista dagar kollegier. Efter middag börja föreläsningarna kl. 3 och räcka till 7. — — Min far! Utsädet är nog dyrbart, men jordmånen är god, och den skall bringa välsignelse.»

Jämte studierna ägnade han sig med allt större allvar åt sin diktning. Alla sina poem sände han till fadern, som alltid varsamt och förstående granskade dem och ibland sände honom ett litet vänligt giv akt: »du tyckes rätt mycket syssla med poesi. Jag har intet däremot; jag önskar endast, att du icke skall använda så mycket av natten därtill. Nu ser du ej följderna därav, men i senare år skulle du likväl kunna ångra det. Upphetta åtminstone icke ditt blod med starka drycker!»

Sonen svarar glättigt, att han redan vant sig vid att behöva litet sömn samt att han »liksom patriarkerna endast lever av mjölk, ty gräshoppor har jag icke kunnat finna».



Naturligtvis skulle den unge Körners heta hjärta råka i flamma mer än en gång under hans bergsmanstid. Han första mera allvarliga kärlek grep honom här. Pastorn vid Nicolaikyrkan, Biedermann, hade en ung dotter, Hannchen, av den rätta tyska gretchentypen, som väckte den unge studentens eldiga beundran. I en serie glödande poem, som otryckta förvaras i Körnermuseet, besjöng han hennes älsklighet och bedyrade han henne sin trohet. Han vann också hennes kärlek; ett år räckte denna barnförlovning; de dansade med varandra, de lekte, de sjöngo; han spelade för henne på sin luta, han skrev dikter i hennes minnesalbum, även förvarat i Körnermuseet, han komponerade sånger till hennes ära, och den 3 april 1810 skrev han till sin »älskade Johanna» ett brev, vari han skildrade sina skiftande känslor, försäkrade att han aldrig skulle upphöra att innerligt högakta och hålla henne kär samt — bröt med henne. Den stackars Hannchen glömde aldrig sin Theodor; hon var då blott 15—16 år, men hon älskade honom alltid lika högt och dog ogift 70 år därefter, natten till den 7 april 1880. — Man får dock ej heller glömma, att den obeständige »fästmannen» blott var 19 år!

Själv begav han sig nu ut på en lång fotvandring till Schlesien och Riesengebirge; nya intryck gåvo honom stoff till många dikter och även ballader i den då moderna Schiller-Goethe-ballad-stilen. Den som från den gamla borgen Kynasts slottsmur blickat ut över det vilda landskapet



med Riesengebirges höjder runt omkring och rakt i djupet nedanför den avgrund, som än i dag bär namnet »helvetet» och som väl kan komma en att rysa och hisna, den skall ovillkorligen känna sig gripen av Theodor Körners dikt; den tillhör också hans mest berömda, och Kynastbergets krön bär en stor minnestavla med hans namn. Nästan lika mycket som av borgen lockas främlingen av detta namn till det mödosamma uppklättrandet. Men diktaren, vars namn är odödligt, var då endast 19 år gammal!

Emellertid greps han under vandringen i Riesengebirges mäktiga, men tunga, dystra natur, så olik Elbedalens glada skönhet, av stark hemlängtan. När han från den kala toppen av »die Schneekoppe» kunde skåda ända bort till sitt fosterlands gräns, utbrast han:

»Sei mir gesegnet
Hier in der Ferne
Liebliche Heimat!
Sei mir gesegnet
Land meiner Träume;
Kreis meiner Lieben
Sei mir gegrüsst!»


Till sin far skrev han: »som vandrande diktare är jag bra nog i mitt esse och det regnar sonetter.»

En del av dessa återfinnes i hans dikter. Under denna resa — och många gånger sedan — vistades han längre tid hos sin gudmor, hertiginnan av Kurland, vars sköna dotter, den unga



hertiginnan Dorothea av Sagan, var hans synnerligt goda vän. Även besökte han sin gudfar, greve Gessler, som i förtvivlan över Preussens vanära lämnat sin politiska och diplomatiska befattning och dragit sig tillbaka till sitt schlesiska slott, det han dock sedan åter övergav för att i Dresden få vara sina vänner Körners närmare.

Theodors intresse upptogs nu en tid bortåt av den stundande stora tilldragelsen: hans första diktbok. Fadern hade, trots sonens ungdom, icke satt sig emot utgivandet; ty den unge diktaren skulle härdas genom att förnimma det stränga klandrets röster; han skulle därigenom bli uppmärksam på fel, som undgått den faderlige vännens blickar, och skulle genomgå provet, huruvida hårda eller till och med orättvisa domar skulle nedslå honom eller sporra honom till ny ansträngning.

Fadern hade själv vänt sig med manuskriptet till förläggaren: — — »min adertonårige sons dikter äro visserligen icke något mästerverk, men att de utvisa en icke vanlig begåvning, det tror jag mig våga säga utan att vara förblindad av faderskärlek.»

För sin egen del gladde han sig mest åt det rena känsloliv, som sonen så osökt lagt i dagen: »som far är jag angelägen, att han skall finna uppmuntran häri, ty just därigenom skall detta känsloliv kunna bevaras under en livets farligaste tid.»

Theodor Körner hade kallat sitt lilla häfte »Knospen» — Knoppar. I inledningsdikten »till



läsaren» talar han om dessa »knoppar, som våren fött»; lika litet som fadern betraktar han sina poem som mästerstycken; han är blyg över dem; han tackar för ledning och råd och kallar dem »endast drömmar om livet»; — — »huru skall väl den blomman bli, som en gång utvecklas ur dessa knoppar?» frågar han själv; »det får framtiden visa — få knopparna leva över sommaren, så kunna de mogna till frukt.»

Denna inledningsdikt verkar gripande smärtsamt, när man tänker på, att denne högsinte, snillrike yngling med denna ljusa, fläckfria gossesjäl inom tre år skulle ha slutat sin korta, lysande livsbana. Det blev honom icke tillstått att uppnå en livets och mognadens sommar.

Dikterna återge för övrigt grunddragen i hans karaktär: han är vek och manlig; eldigt hänförd och med stålkraft i viljan; han är religiöst from och trofast hängiven dem han på allvar älskar; till allt detta kommer en ytterst livlig, men strålande klar och ren fantasi.

I det hela taget blevo »Knopparna» nog så välvilligt mottagna; man såg i dem vad de voro, ett första lovande försök, som berättigade till de allra största förhoppningar.

Synnerligt betecknande för Theodor Körner, ynglingen med den brusande levnadslusten, han som väl kunde flamma och brinna för en fager tärna, men aldrig förnedra sig till osedlig råhet i ord eller vandel, han, som kunde slåss och finna på tusen vilda upptåg, äro de »kristliga sonetter»,



som finnas bland hans »Knoppar». Hans religiositet hade aldrig varit reflekterad, aldrig kämpat med tvivel; men den var en naturlig beståndsdel av honom själv; så ung han var, kände han stark gudsförtröstan och hänförelse för religionen.

Ivrigt planerade han också utgivandet av en »fickbok för kristna», som skulle bestå av dikter och uppsatser över händelser ur bibeln och historien samt prydas med kopparstick: »skulle religionen, för vilken våra fäder kämpade och dogo, icke också kunna hänföra oss, och skulle dessa toner icke kunna tilltala många själar, som ännu leva i hennes renhet? Det gives så många sköna drag av religiös hänförelse från 30-åriga krigets dagar och även förut, vilka alla vänta på sin sångare.»

Denne ville han själv bli. Målaren Fritz Hartmann åtog sig den konstnärliga delen; den bekante bokförläggaren Göschen, som utgivit »Knopparna», ville förlägga även denna bok; Schleiermacher skulle stå som utgivare av det hela. Men planen strandade just på denne senare, som var alltför överhopad med arbete för att kunna gå i land också med detta.

Så mycket större glädje hade däremot både far och son Körner därav, att flera berömda kompositörer redan nu satte musik till Theodors sånger. Själv komponerade han — liksom sin far — flera melodier till dikter av Schiller. Dessa små stycken, som han från Freiberg sände till Dresden, blevo hemmets rika glädjekälla; Körner spelade



dem om aftnarna på Minnas klaver, och hon, Dora och Emma sjöngo dem gemensamt, ackompanjerade av Körners vackra, djupa röst. Alla tyckte de sig då ha en förnimmelse, som om den frånvarande vore med dem i deras krets.

Körners hjärteönskan var nu att åtminstone någon tid få rå om sin gosse hemma. Det började lida mot slutet av hans Freibergsvistande. Vid sitt utträde ur bergsakademin erhöll han höga betyg, ett glänsande vitsord för flit och begåvning samt lämnade både hos lärare och kamrater ett stort tomrum.

Hans lust för det praktiska bergsmansyrket var dock borta. Då han från Freiberg underrättade sin far härom, svarade denne, att om bergsbruket förlorat hans intresse, så ville han för sin del ej uppmana honom att fortsätta. Men framför allt, vad han än må bestämma sig för: »sträva blott alltid efter det högsta — ingen slapphet, inga fladdrande lågor, ingen medelmåtta! Allvar och kärlek, som så väl anstå de tyske, skola också föra dig till ett värdigt mål. Ditt nuvarande beslut ger mig utsikt att få ha dig hos oss ett par år efter dina akademiska studiers slut. Jag tillstår, att det vore mig önskvärt att åtminstone få tillbringa några år som vän tillsammans med min utbildade son.»



V.
TYSKLAND OCH NAPOLEON. SACHSENS STÄLLNING. NAPOLEON I DRESDEN. ORO I HEMMET.



EN ny bestämmelse blev emellertid fattad. Theodor skulle först en kortare tid vistas vid universitetet i Leipzig och sedan avsluta sina studier i Berlin, där trots den napoleonska munkavlen dock en ny tidsanda börjat verka och sprida sig. Och av denna var Körner själv icke oberörd, om han än undvek att öppet tala därom.

Han hade nämligen under de senare åren mycket djupt känt sitt lands och den tyska nationens fruktansvärda förnedring. Sachsens upphöjande till kungarike av Napoleons nåde hade icke förblindat honom.

Efter Preussens nederlag och freden i Tilsit stod Napoleon på höjden av sin makt. För att än vidare befästa denna i Tyskland och försvaga den möjligen ännu under askan glimmande tyska nationalkänslan hade han med upphöjandet till



konungariken lyckliggjort flera länder, Bayern, Sachsen, också Westphalen, vilket senare dock liksom Spanien gjordes till »familjegods» så att säga, enär han till konungar som bekant här utnämnde sina bröder.

I Bayern hade denna upphöjelse hälsats med hänförelse, och Napoleon hade nyårsnatten 1806 under »det tacksamma folkets ändlösa jubel» hållit sitt intåg i Munchen.

I Sachsen hade den gamle regenten och nyutnämnde kungen Friedrich August även slutit sig till Rhenförbundet — Napoleons vasallstab av tyska furstar — och därför belönats med utvidgade landsgränser. Vasallskapet under den franska örnen kändes dock tungt för många patrioter även i Sachsen, ehuru befolkningen i det hela skattade sig lycklig att ha sluppit så lätt undan »upproret» 1805, då Sachsen förenat sig med Preussen för att försöka hämma den nye kejsarens framfart. Sachsen lärde tiga av Preussens öde: sällan har väl en mäktig stat så snabbt störtats ned mot förintelse som Fredrik den stores rike. Napoleon själv måste ha känt det tragiska häri, ty när han som Preussens besegrare med sin stab stod vid Fredrik II:s grav i Potsdams garnisonskyrka, vände han sig efter lång tystnad till sin omgivning och utbrast: »hattarna av, mina herrar — om den mannen levat, hade vi icke nu stått här!»

Det fordom mäktiga Preussen var fullkomligt i hans hand; det var han, som befallde i Berlin; det var hans generaler, som kommenderade på de



preussiska fästningarna. Preussens främste män, alla som ägde fosterlandssinne och mod att uttala detta, voro i landsflykt, och Preussens konung ägde sin krona endast tills vidare och på nåder.

Napoleon härskade över allt och alla. Hans rike sträckte sig från Pyreneiska halvön över hela sydvästra och Mellan-Europa till Oder och genom storhertigdömet Warschau till Weichseln. Hans personliga vilja ledde och ordnade allt, till hans maktbud lystrade Europas folk. Och dock hade han redan nu börjat känna en hemlig oro, ty han visste mycket väl, att den tyska folksjälen icke blivit kvävd, hur hårt han än satte hälen på folkets bröst.

Gång på gång utsträcktes en arm efter annan för att göra motstånd, ehuru ännu så länge förgäves. Österrike, därifrån mången hoppats att räddning och signal till allmän folkresning skulle komma, blev slaget trots den ärorika dagen vid Aspern 1809. Tyrolarnas lilla modiga frihetsflock drevs tillbaka in mellan bergen, och deras ledare, folkhjälten Andreas Hofer, blev skjuten som en grov brottsling.

Här och var dök det ändock upp en och annan friskara, som på egen hand förklarade världshärskaren krig på liv och död. Så Dörnbergs i Kurhessen och Schills i Mecklenburg, och i mängd hade offervilliga män, för vilka fosterlandets ära var mer än liv och egen lycka, slutit sig till dem. Men alla hade de gått under.

Ferdinand Schills öde hör till den tyska

historiens mest tragiska, och en glans av martyr omger honom, som lämnade sin unga brud för att stupa i Stralsund. Hans under åratal som en fransk trofé förvarade, i sprit lagda huvud vittnar om det råa raseri, varmed den napoleonska makten utövades i Tyskland.

Än mer ägnad att väcka hat mot Napoleon var den behandling, som kom de fångna schillska officerarna till del, idel unga män av Tysklands bästa familjer, som alla gripit till vapen endast och allenast för Tysklands ära och frihet. I trots av att full lejd lovats dem, om de, som voro hopplöst instängda i en av Stralsunds kyrkor, frivilligt gåvo sig fångna, släpades de flesta av dessa unga män till Frankrike, där de brännmärkta och i bojor blevo galérslavar; men ännu lever i Tyskland starkt och bittertminnet av »sorgespelet i Wesel», där elva av dessa officerare, de ädlaste och mest högt stående, mot rätt och loven blevo skjutna. Bland dem voro också de båda tappra, ridderliga bröderna, grevarna Karl och Albert von Wedell, 23 och 19 år. Sättet, varpå dessa unga män, som grova brottslingar fastkedjade vid varandra, på Napoleons bud dödades eller rättare mördades, måste än i dag uppröra varje sinne.

Världshärskaren måste dock hava hyst fruktan för alla de små eldslågor, som då och då slogo upp emot honom; möjligen anade han, att de skulle kunna sprida sig till en världsbrand, som skulle komma att uppsluka honom själv. Med grym stränghet bestraffade han envar, som vågade



uppträda mot honom, särskilt när det gällde flygskrifter, för vilka han ådagalade största ovilja. Han motarbetade härvidlag ovetande ofta sig själv, enär för varje våldsdåd hatet mot honom växte; de små eldslågorna kunde ej utsläckas ens med blod.

Lika upprörande som mordet på de elva officerarna verkade mordet på bokhandlaren Palm i Nürnberg, som haft modet att förlägga och utgiva den bekanta flygskriften »Tyskland i dess djupa förnedring» och vari bittra ord uttalades mot »Napoleon den omättlige». Som bekant fängslades Palm av Bernadotte och blev, när han ej ville yppa broschyrförfattarens namn, på ett brutalt sätt skjuten.

Förbittringen häröver väckte till liv åtminstone överallt i de bayerska städerna »franskfientliga föreningar», som gåvo tydliga tecken ifrån sig och icke litet oroade Napoleon. Ja, till och med så tidigt som före katastrofen vid Jena hade studenterna i Marburg bildat ett hemligt förbund till bevarandet av tysk nationalitet och frihet. Det största och mest berömda av dessa sällskap var »Der Tugendbund», utgånget från Königsberg, Kants stad, från män som voro den store filosofens lärjungar och som sågo den högsta »dygd» bestå i arbetet för ett pånyttfött, ett samlat fädernesland. Men också på många andra håll sammanträdde i hemlighet tysksinnade män och rådslogo om fosterlandets räddning, som de insågo endast kunde ske, ifall hela folket ginge en väckelsens tid till mötes.



Napoleons över hela Tyskland utbredda polis- och spionsystem höll emellertid alla sinnen i spänning och ångest. Under förklädnad av vinagenter, dans- och språklärare m. m. voro hans spioner spridda överallt. Och med hopbitna tänder måste nationens bäste män ännu så länge finna sig i de vanärande franska bojorna.

Så var det också i Sachsen. Tiden att tala ut vad man tänkte var icke inne, minst i Sachsens huvudstad, som var en centralhärd för Napoleon och inom kort en garnisonsort för franska trupper. Hur djupt Körner led av Tysklands fall synes därav, att han prisade Schiller lycklig, som sluppit uppleva olycksåren efter 1806. Av hela sin ärliga själ hatade han Napoleon, men han måste behärska varje yttring härav. Under den tid Napoleon var Sachsens egentlige herre, var Dresden söndrat i två partier, som grundligt misstrodde varandra. För hemmets och de sinas skull vakade Körner noga över att inga politiska uttalanden fälldes i hans hus, som då mer än någonsin var samlingspunkten för Dresdens fina värld. Det var så mycket nödvändigare, som hela huset ofta var fullt av inkvarterade franska officerare, ibland ända till 14 och 18 på en gång.

Störst var spänningen vid de tillfällen, då Napoleon själv vistades i Dresden; då fylldes staden av främlingar från alla länder och av alla stånd, gatorna vimlade av folk, alla hus voro upptagna av inkvarteringar och allas tankar samlades kring den »store kejsaren», som till Körners ytterligare



ledsnad till och med bedårade den annars så patriotiska Dora.

Nu som alltid hade hon sin arbetsplats på Dresdengalleriet; hon var berömd också för sina utmärkta kopior och hade även många sådana beställningar.

En dag kom Napoleon dit; han stannade helt nära den plats, där hon satt och målade. »Han är mycket vackrare», skrev hon sedan till en vän, »och behagligare än alla porträtt man har av honom. Jag tänkte mig stränghet i hans drag, en osäker blick och växlande uttryck. Men hur överraskad blev jag icke av hans eldiga, djuptänkande ögon, som ha ett alldeles obeskrivligt uttryck, samt över det stora lugn och den vänlighet, som vilade över hans drag. Han tycktes endast tänka på tavlorna, rörde sig utan tvång och blev varken störd, otålig eller förlägen över människornas påträngande närhet. Det gladde mig oändligt att se honom så. Jag hade så mycket önskat att tänka mig hans storhet förenad med godhet.»

Körners unga dotter däremot var med liv och själ tyska; hon ej blott tänkte alla sin fars tankar, men hon uttalade dem frimodigt: »om ni», skrev hon till samme vän, som fått del av Doras Napoleonssvärmeri, »kallar det politik att taga varmaste del i allt, som rör mitt tyska fädernesland, så är jag mycket politisk. Kärleken till fosterlandet är tyvärr sällsynt, och om man inte rent av skäms för den, så blir den dock av andra



hänsyn undertryckt, vilket jag finner mycket orätt — — Den olycka, som träffat alla våra tyska grannar, smärtar mig lika djupt som om den träffat oss själva, och kunde mina känslor hjälpa dem, så vore de för länge sedan hulpna.»

Detta är just ord och tankar, sådana man vill höra dem av Theodor Körners syster!

Ivrigt och tappert bistod hon också sin moder i alla de svårigheter, som de ovälkomna franska gästerna vållade dem. Genom Dresden tågade oupphörligt väldiga truppmassor, sommaren 1809 t. ex. icke mindre än 67,000 man under två månader. Den värsta hemsökelsen kom från Oudinots kår, och ehuru fru Minna dagligen dukade upp för officerarna många rätter mat och vin »nach Belieben», så sönderslogs dock till tack och avsked allt, som fanns framme av tallrikar, skålar, flaskor och glas! Och ändock förbjöd Körner alltjämt varje yttrande av ovänlighet eller vrede. Han var för egen del till och med tvungen att mottaga inbjudningar till franska ministern och andra Napoleons högt uppsatta män.

I kriget mot Österrike, detta krig, som så många män och kvinnor i alla tyska riken emotsågo som en signal till frälsning, beordrade Napoleon Sachsen att förena sin armé med marskalk Davousts kår; marskalk Bernadotte kom till Dresden för att mönstra de sachsiska trupperna; kort därefter avtågade både fransmän och sachsare; konungen och hela hans kabinett reste sin väg; det nyss befästa Dresden lämnades alldeles försvarslöst och



bevakades endast av stadens egna borgare; även Körner deltog häri. En mängd personer flydde, särskilt de, som visste sig illa sedda av Napoleon, bland dem många av Körners bästa vänner. Ett par av dem gingo i österrikisk tjänst.

Det är helt naturligt, att föräldrarna voro glada över att den varmblodige Theodor ej blev vittne till vad som tilldrog sig omkring dem. Ej med ett ord omnämnde de det i sina brev till honom. Av hela sitt hjärta önskade de, att han icke måtte tändas av den politiska elden. De trodde honom vara i så säkert förvar borta i Freiberg och voro därför nästan belåtna, att han så helt gick upp i studentlivet.

Men också hos honom hade fosterländska känslor låtit sig förnimma. Till Freiberg trängde visserligen högst sparsamma underrättelser; så småningom kommo dock rykten om konungens av Sachsen proklamation till sitt folk, vari han uppmanade det att med förtroende till den gudomliga försynen gripa till vapen mot Österrike och hämnas den orätt, som detta land tillfogat den store kejsaren. Detta gjorde Theodor orolig. Breven hemifrån hade intet sagt härom; han bad därför sin far om besked. Denne berättade då nyheten om Österrikes nederlag och sade varnande:

»Den närvarande tiden kräver mycken besinning och vaksamhet över en själv; en ärlig man skall icke hyckla; han skall veta att tala frimodigt, när plikten så kräver; men i en tidpunkt, då ett oöverlagt yttrande kan medföra oöverskådliga



följder, bör han undvika allt, för vilket han sedan skulle kunna komma att göra sig förebråelser.»

Dresden fortfor emellertid att vara den knutpunkt, dit alla arméerna drogo sig. Efter slaget vid Aspern intågade en österrikisk här i staden, »ytterst fredligt och ordentligt», ehuru Sachsen slutit sig till fienden. Alla hus och hem fyllas åter med inkvarteringar, men man hör denna gång icke talas om sönderslagna tallrikar eller glas. Tvärtom. Körner lovprisar högt den »fientliga» inkvarteringen av 19 man, som han och Minna fått mottaga.

Väl österrikarna äro borta, kommer kung Jerome från Westphalen med 10,000 man och som vanligt omgiven av teatralisk prakt och ståt. Så komma sjuktransporter med sårade, så nya armékårer. Allt är oro och ängslan. Körner och Minna tänka åter: gott, att vår gosse är så bra undan där borta i Freiberg. Själv fann Körner sin tröst i att ordna Schillers samlade verk och efterlämnade skrifter till en hans vän värdig första upplaga, som inleddes med en av honom skriven ypperlig biografi.

Idyllen i hans hemliv var dock förbi. Tidens allvar ryckte honom och hans kära alltmer inpå livet. Den stund var ej mer så avlägsen, då han skulle nödgas träda fram och tala öppet språk.



VI.
FOSTERLÄNDSK VÄCKELSE. THEODOR STUDENT I LEIPZIG. VILT »BURSCHENLEBEN». SLAGSMÅL OCH DUELLER. FLYKT TILL BERLIN. AVSKED FRÅN STUDENTKAMRATERNA.



SÅ var ställningen, när Theodor efter slutad bergsmansexamen kom hem från Freiberg. Innan han begav sig till Leipzig, skulle han följa de sina till Karlsbad. Här var Goethe, här var hertiginnan av Kurland och många andra av deras vänner. Men också här rådde oro och förstämning. Körner kände sig sårad över Goethes kalla likgiltighet för Schillerupplagan; hertiginnan av Kurland hade fått sin sköna dotter gift med greve Talleyrand-Périgord och hade själv blivit en ivrig vän till Napoleon; detta senare smärtade Körner mest och han antydde för sin son det fördömliga i att vara så otysk.

Nästan oförmärkt inträngde faderns tankar i ynglingens själ och kommo honom att bli mera klar på sig själv och sin ställning till tiden. Djupt



upprördes han över Hofers mord och skrev över honom en dikt, »Den frie mannens död», som senare infördes i hans berömda stridssånger »Lyra och svärd». Men varken han eller hans far anade vilken betydelse orden »frihetens väg leder till dödens smärta» blott alltför snart skulle få för honom själv.

En annan av de i »Lyra och svärd» införda dikterna, en av de i Tyskland mest älskade — »Ekarna» — förskriver sig också från denna tid. Theodor Körner såg gärna i dessa mäktiga träd en symbol för Tysklands kraft. Egendomligt nog skulle han, bäddad på eklöv, få sin grav under en av dessa jätteekar, som genom honom och förbunden med hans namn blivit ett av de mest ryktbara träd i Europa.

I ovannämnda dikt uttalar han den allt starkare honom gripande fosterländska hänförelsen i förening med smärtan över Tysklands förnedring:

Deutschlands Volk, du herrlichstes von allen,
Deine Eichen stehn, du bist gefallen.


Theodor Körner kände sig för första gången vara mer än sachsare, vara tysk. Och om än de högstämda känslorna för en tid åter skulle avsvalna, så låg gnistan i hans hjärta och väntade endast en ny frisk fläkt för att låga upp.

Men ännu lekte livet för honom. Till fots, med lutan på ryggen kom han en augustidag till Leipzig och tog in hos »madam Becker i Reichels Garten». Han drogs genast in i det glada och



bullersamma studentlivet, som just vid denna tid var mer än vanligt vilt och upprört.

Studenterna voro delade i två stora partier, som stodo mot varandra i rasande förbittring. Ett par föreningar, »Landsmannschaften», motsvarande »nationerna» i Uppsala, hade nyss och för första gången blivit stiftade. De kallade sig Thuringia och Lusatia och hade satt sig som uppgift att angiva tonen inom ett »äkta studentliv». Deras motsats och motparti bildades av de adliga studenterna, som sedan gammalt utgjort en kår i kåren och varit tongivande inom de »högsta kretsarna», det vill här säga bland professorer och andra universitetslärare.

Körner slöt sig genast med liv och själ till Thuringia; han rycktes fullkomligt med av det stormiga kamratlivet; snart var han medelpunkten i alla vilda uppträden, slagsmål och dueller; som »senior» i Thuringia var han ledare i fälttåget mot de »adlige», med vilka häftiga, även blodiga sammandrabbningar ständigt skedde.

Han uppträdde som en äkta »Bursch», ett ord, som mer än vårt »student» bär prägeln av hänsynslös och ungdomlig lössluppenhet. På huvudet bar han en svart klädesmössa med svart-röd-vita band och dito tofs; i ena handen en tobakspipa med snören och tofsar i samma färger, i andra handen en väldig knölpåk: så gick han alltid arm i arm med någon kamrat och gjorde sig med vassa armbågsstötar fri väg genom gatträngseln;



han var nära sex fot hög, mycket smärt och snabb i alla rörelser, i sin gång som i sitt tal. Hans mörkblå glänsande ögon voro livliga, han var rättfram i sitt väsen, ofta obesinnad, men varm för allt, som var ridderligt, medan han hatade pedanteri och förställning; han var mycket frikostig; för nära vänner stod hans börs alltid öppen och den anlitades också flitigt.

Denna hans vilda, nästan slyngelaktiga tid i Leipzig hade sin stora betydelse för hans utveckling; han lärde i detta »landsmanskap» solidaritetens förpliktelse samt att modigt och öppet stå för sin sak, att sätta in hela sin kraft på den och falla för den, om så det gällde. Må vara, att som sagt mycket omoget och pojkaktigt, även rått och felaktigt, men aldrig dåligt eller skamligt, präglade detta liv; det var dock som en första beredelse till det prov av hans karaktärsfasthet och manlighet, som skulle föra honom till blodsdopet.

Men med allt detta skötte han också sina studier; han gick flitigt på föreläsningar, särskilt i historia och filosofi, om ock många av dessa föreföllo honom torra och själlösa. Han var medlem i två estetiska föreningar och stiftade en diktarklubb, vars mest aktiva medlem var han själv. Dessa senare tre föreningar utgjorde den hälsosamma motvikten mot »Thuringialivet», ty de krävde allvarlig strävan och ett fördjupande i sedliga motiv. Härigenom erhöllo Theodors diktaranlag en utveckling, som beredde hans far,



hans samvetsgranne, omutlige kritiker, stor tillfredsställelse.

Ännu visste denne icke, att hans son var en av »Thuringias» ivrigaste kämpar, och för första gången förteg Theodor sina handlingar för sin far. Ett och annat rykte från Leipzig nådde dock till Dresden och föranlät fadern att på sitt fina, försynta sätt varna sonen samt såsom en hederssak, ej som ett pliktbud, ålägga honom självbehärskning i vandel och högsinthet i tänkesätt. »Jag tror gärna, att mycket är överdrivet av vad man berättar om Leipzigstudenterna — — Jag fasar icke som så många andra för varje yttring av det studentikosa livet, och jag misskänner icke dess poetiska sida. Men det finnes ett platt sus och dus, som endast är en skylt för tomhet och slöhet. Man behöver icke vara en kälkborgare för att icke finna behag däri. Du har idealiserat den burschikosa världen, och jag har intet däremot. Men förbliv blott ditt ideal trogen, sjunk icke ned till din omgivning, utan drag denna upp till dig — —»

Framför allt vakade Körner över, att hans Minna icke skulle oroas av sonens vilda bedrifter.

»Jag är stolt över dig, mitt barn, jag längtar se dig glänsande och färdig — Gud vare med dig, mitt livs käraste skatt!» hade hon nyss skrivit till sin ende son. Hon var ömtålig och svag, hon måste skonas: »din mor vet ej av det», skrev han i betydelsefull ton till sonen.

Men snart kom ett nytt rykte om vilda



knölpåksstrider, och fadern fordrade då klart besked av Theodor, på samma gång han ville frigöra honom från farliga »ordensförpliktelser» genom att genast låta honom fara till Berlin. Theodor redogjorde då för Thuringia, och fadern kände sig något lugnad: »jag tror mera på dig än på allt vad andra på omvägar kunna ha att berätta.»

Måttet rågades dock genom en fruktansvärd sammandrabbning mellan de båda studentpartierna. De värsta deltagarna dömdes till »carcerstraff» i 8 dagar samt någon tids s. k. stadsarrest eller förbud att lämna Leipzig.

Även detta fick fadern veta, först då han som överkonsistorialråd fick sig de rättsliga handlingarna tillsända. Saken grep honom djupt, men han trodde på sin son och fortfor att vädja till hans hederskänsla: »jag förstår väl», skrev han, »att det skall vara dig svårt att skriva till mig om vad som tilldragit sig — — — Dock, intet ord mer om det som varit; låt oss som vänner överlägga om vad som nu är att göra.» Han rådde honom att utstå sina 8 dagars carcerstraff och varnade honom att bryta stadsarresten.

Innan han fick detta brev och innan domen hann gå i verkställighet, hade Theodor inlåtit sig i en ny duell, vari han fick ett svårt hugg över ögat. Därtill hade han gjort en utflykt i omnejden. Detta förvärrade hans sak så, att han kunde befara carcerstraffets skärpande till ett halvt år, ja, till vida mer. Kort därefter blev nämligen en



annan »Thüringare» för likartad förseelse ådömd 8 års fängelsestraff!

Nödtorftigt förbunden och förklädd flydde han därför till Wittenberg. Han var dock djärv nog att därifrån återvända till Leipzig för att vid en konsert få kasta en avskedsblick till en ung dam, den sista i raden av hans Leipzigflammor.

»Ack», ropar han då, »från vilken flicka har jag ej måst skiljas! Tanken därpå kan göra mig tokig!» Efter konsertens slut begav han sig åter på flykt och var efter några dagar i Berlin, vid vars universitet han den 27 mars 1811 lät inskriva sig. Han belönades dock för sitt mod, ty hans »hjärtas dam» sände honom en vackert broderad brevväska. Det var nära, att han huvudstupa ännu en gång återvänt till Leipzig, men faran var för stor. »Den dyra gåvan skall bli mig en helgedom, däri endast det skall förvaras, som är mitt hjärta kärast och närmast.»

Om allt detta blev fadern ävenledes i andra hand underrättad, och det brev han nu sände sonen var, om ock lika kärleksfullt, dock djupt allvarligt: »Du vet, att det blir mig svårt att icke förlåta dig, till och med när jag har orsak att vara missnöjd med dig. — — Du kan icke beskylla mig för, att jag vill göra en pedant eller kälkborgare av dig; men av en yngling på 20 år, som varken saknar förstånd eller själsstyrka, kan man i viktiga saker fordra någon besinning, man kan vänta att han icke som en berusad låter sig medryckas av varje lidelse. Mitt livs lugn beror av



tron på ditt personliga värde och din kärlek till mig. Denna tro har jag ej ens nu förlorat. Jag vet, du är ur stånd att handla oädelt, att det smärtar dig att bedröva mig och att det är din ivriga önskan att göra mig glädje. Detta kan du lätt i den nya livsperiod, som nu börjar i Berlin, och om allt det förflutna skall då mellan oss aldrig mera talas» — —

Han gav honom befallningsbrev till flera högt stående och betydande personer och bad honom särskilt att strax uppsöka hans gode vän, hovrådet Parthey, i vars hus han skulle bli en kär familjemedlem.

Detta underlät dock Theodor och föredrog att bo och leva på egen hand. Fadern, som varit tvungen att underrätta de sina om orsaken till den hastiga färden till Berlin, blev djupt bedrövad och orolig. Detta upprörde hans dotter, och i ett kärleksfullt, men bestämt brev föreställde hon sin broder hans handlingssätt:

»Du har, käraste Theodor, gjort oss mycken sorg — — — Du anar icke, hur outtröttligt vår far varit i verksamhet för din skull; han har ej sparat sig någon obehaglig vandring, ej något brev för att ställa allt till rätta på bästa sätt för dig» — Theodors flykt från Leipzig hade nämligen haft till följd en anmälan till universitetet i Berlin, att han borde förvisas även därifrån, en olycka, som Körner ansträngde sig att avvända — »och du har orsakat våra föräldrar mången sömnlös natt. Vår far är för ädel och finkänslig att ens antyda



sådana saker för dig, men dig, min älskade broder, åligger det nu att med fördubblad uppmärksamhet vedergälla honom all hans godhet och kärlek och uppfylla vår goda moders önskningar — — — Tro icke, min dyre Theodor, att det kan falla mig in att vilja giva dig föreskrifter, men då jag så många dagar sett våra kära, goda föräldrars sorg för dig, måste ju den innerligaste önskan gripa mig, att du nu av all din kraft måtte undvika allt, som kan orsaka dem smärta.»

Detta brev gjorde verkan. Med ens såg Theodor sina föräldrar, dem han älskade och vördade med sin själs hela glödande kraft, gå där hemma i sorg för honom; han tyckte sig se sin ungdomlige far i förtid åldrad med tunga steg gå uppför trappan till sitt rum att där i ensamhet ge luft åt den smärta, som hans ende son vållade honom; faderns nobla tilltro, hans uppoffringar för honom, allt stod för honom och grep honom med våldsam makt.

Han begav sig nu ögonblickligen till familjen Parthey, där han mottogs som en kär vän. Sonen i huset, då en liten gosse, sedan den berömde orientalisten dr Gustav Parthey, har berättat:

»Ett oförgätligt minne är Theodor Körners ankomst till vårt hus 1811. Då han inträdde, ingav han oss barn skräck och fruktan. Den snarare slanka än bredskuldriga gestalten tycktes oss jättehög. Han var alldeles svartklädd; den tätt åtsittande promenadrocken var besatt med snören. Över det ännu icke ärrade såret bar han ett svart



plåster, och för att dölja detta hade han dragit ned en stor lock av sitt präktiga svarta hår, som hängde ned också över hela ögat. Men det dröjde icke länge, innan han, utan att jag riktigt vet hur det gick till, var alla barnens älskling. Han sysselsatte sig icke särskilt med oss; men han var just en sådan rättfram, öppen, älskvärd natur, att var och en måste bli intagen i honom. När vi om aftnarna inne i barnkammaren hörde, att herr Körner var kommen, lämnade vi våra läxor och sprungo in i salen. Med en härlig, klangfull basröst föredrog han sina egna och andras dikter — — Vi rycktes med av hans hänförelse. Ingen större glädje kunde han göra oss, än när han sjöng för oss till lutan. Allmän munterhet och förtjusning väckte den sång han diktat för oss:

»Ein Amboss und ein Mühlenstein,
Die schwammen bei Dresden wohl über den Rhein,
Sie schwammen sanft und leise;
Ein Frosch verschlang sie alle beid’
In den Hundstagen auf dem Eise!»


Med studierna gick det dock dåligt. Han greps av ett konstnärsrus. Schleiermacher och Fichte förbleknade inför Schillers »Jungfrun av Orleans» och »Bruden från Messina», uppförda av Berlins största skådespelare. Hans håg för dramatik fick här en väldig sporre. Vidare drogs han av musiken, som han så högt älskade; han blev en ständig och välkommen gäst i de finaste



musikkretsar, och hans härliga röst gjorde honom bemärkt i »sångakademien».

Men mer än av allt detta greps han åter av ungdomslivet; han inträdde i studentkåren »Guestphalia» och bar åter med stolthet det »svart-grön-vita» bandet. Till dettas ära diktade han tre sånger, som förhärligade vänskap och fosterland, tro och ära, endräkt och tapperhet, högsinne och broderskänsla såsom ungdomsförbundets och den tyska nationens högsta goda.

I nutidens öra kan ju detta låta abstrakt och frasrikt; i Preussen för hundra år sedan voro dessa begrepp levande och tändande; de innefattade all den patriotiska hänförelse, varmed Preussens ädlaste andar förberedde sitt lands återuppståndelse och som funnit ett uttryck i det förut omtalade »Tugendbund», till vilket ungdomen ivrigt slutit sig. Detta hade visserligen 1809 blivit upplöst genom ett dekret av Napoleon, men verkade lika energiskt i tysthet och under namn av »Tyska förbundet». Av detta blev Theodor nu också en medlem, och här möttes han av Fichtes »Tal till den tyska nationen», denna mäktiga maning till kärlek för idéen, till hängivenhet för fosterlandet, för modersmålet, för den sanna medborgardygden; vidare betonandet av nationens, det tyska folkets, höga uppgift att nu som förr gå i spetsen och åter göra en insats i historien samt på en ny sundare grundval: på en genomgripande folkuppfostran, en allmän nationaluppfostrans grundval, vilket bleve ett nationens och

fosterlandets tillfrisknande, så att med rätta skulle kunna sägas: att äga karaktär och vara tysk är liktydigt.

Detta var den heta ström av nyvaknad fosterlandskärlek, som gav näring och ny glans åt de ideal Theodor Körner av sin far och av sin förste mästare, Schiller, lärt att älska, och den senares ord: »ovärdig är den nation, som icke vågar allt för fosterlandet», tyckte han sig höra över allt. Begreppet »fosterland» var för de män, äldre som yngre, vilka satte in sitt liv därför, i sanning icke en beteckning för »chauvinism». En sådan uppfattning skulle i dessa allvarstider brännmärkts som djupt föraktlig, som lågt förräderi.

Att Theodor Körner här i Berlin fick skåda den verkan, Schillers dramer övade på samtiden, stärkte yttermera de mäktiga intrycken. I hans medvetande — lika väl som i den tyska ungdomens för övrigt — blev som en särskild förpliktelse inbränd den tanke, vilken hela dramat Wilhelm Tell uttalar: hur stort ett litet tyskt folk kan bli, när det griper till vapen för frihet, rätt och ära.

Av betydelse för Theodor blev också hans bekantskap med »fader Jahn» eller »der Turnvater», som han alltid benämnes i Tyskland, skaparen av den tyska gymnastiken, den tyske folkväckare, som vanligen ställes vid sidan av Ernst Moritz Arndt och som såg fosterlandets räddning även däri, att ungdomen fick en kraftig fysisk utbildning. Han hade i Berlin samlat skaror av gossar och unga män till »turnövningar» i det fria; i dessa



ingingo även övningar i fäktning, ritt, simning; ett kraftigt livande element utgjordes av de käcka sånger, som samtidigt uppstämdes; Theodor deltog ivrigt i allt detta och blev härav än ytterligare stärkt i sin känsla att vara ej blott en sachsisk, men »en tysk yngling».

Förgäves hade under tiden hans far i Dresden ansträngt sig att förmildra domen från Leipzig och gjort allt för att åter öppna sin son tillträde till ett tyskt universitet. Men förgäves. Han inlämnade då en nådeansökan för honom hos konungen; denna blev honom visserligen beviljad, men det dröjde en rundlig tid, innan svaret kom. Domen hade lytt på relegation, och på grund av samhörigheten mellan universiteten hade den unge Körners »relegationspatent» blivit sänt till Berlin, där det även stadfästes. Detta allt skedde i augusti.

Men redan dessförinnan hade Theodor svårt insjuknat och blivit tvungen att begiva sig hem.

»Jag ser honom tydligt för mig», skriver dr Gustav Parthey, »hur han kom i eleganta ljusa knäbyxor, svart frack och vit hatt till oss i vår stora trädgård i Lehmgasse för att taga farväl. Hans ansikte var blekt, men den manligt sköna gestalten hade icke förlorat sin hållning.»

Den ömma vården i hemmet återställde honom snart, men både hemmet och Dresden föreföllo honom nu för trånga. Han ville ut — ut i den fria naturen. Som vandrande sångare ville han med sin luta genomströva världen, såsom han också säger i sin dikt »Sängers Wanderlied».



I stället måste han tills vidare underkasta sig en kur i Karlsbad. Här återvann han både hälsa och levnadsmod. Snart var han därtill brinnande förälskad i en firad skönhet, Marianne Saaling, och strax var hans diktarhåg även väckt. Utom en mängd smärre saker skrev han här på tre dagar den romantiska operan »Die Bergknappen», vari än en gång hans kärlek till gruvornas hemlighetsfulla liv bryter fram. Musiken komponerades av musikdirektör Helbig i Berlin. Även under sin Leipzigtid hade han skrivit en opera, »Alfred den store», med musik av Schmidt och uppförd på kgl. operan i Berlin. Det är egendomligt att se, huru dåtida musici voro angelägna att erhålla text till musik av denne yngling; till och med Spohr och senare Beethoven kände sig inspirerade av hans diktning.

Den kungliga »benådningen», som skulle tillåta honom att åter studera vid tyskt universitet, hade ännu icke kommit. Efter samråd med sin far hade Theodor därför beslutat begiva sig till Wien. Den förre var mycket nöjd härmed och hoppades för sin son mycket gott särskilt av sin vän Wilhelm von Humboldt, vilken då var preussisk minister därstädes. Med större smärta än någonsin skildes dock fadern denna gång från sin älskling: »Det är tyngre än annars att skiljas från dig», yttrade han, »jag vet ju, att jag icke törs göra anspråk på att äga dig länge hos mig — men man förvänjer sig så lätt — —»

Sina kårkamrater sände Theodor ett



avskedsbrev, som visar, att hans Leipzig- och Berlintid med allt dess ohejdade ungdomsöverdåd ändock burit frukt hos honom.

»Vänner, bröder och landsmän! Ett nyckfullt öde låter mig icke länge vara glad i mina vänners krets. Knappt hade jag i Leipzig börjat känna mig lycklig i broderliga förhållanden, så måste jag bort. Knappt har jag i Berlin lärt känna er, så skiljer mig från er en lång sjukdom, och då jag vill återvända för att förtjäna det förtroende ni visat mig, är porten spärrad och inträde vägras mig. Det återstår mig intet annat än att från fjärran tillropa er mitt broderliga farväl och utbedja mig er fortvarande kärlek. Skönt var det mål, tyska ynglingar, som förenade oss; — — ännu skönare lönen, om vi nå målet: att inom oss fostra gammalt tyskt sinne och troget bevara våra fäders kraft och intet högre erkänna än fosterlandet samt vår ära och frihet. Gives det på alla världens språk ord, som mer kunna komma hjärtat att brinna? — — — Och så farväl! Ödet kan skilja oss, men vi äro dock för evigt förenade i en stor och gemensam strävan och förbli de tre sköna färgernas bröder: bröder i kraft, hopp och frihet!

Eder Theodor Körner.»



VII.
THEODOR I WIEN. FAR OCH SON. THEODOR SOM TEATERDIKTARE. FÖRSTA FRAMGÅNG. BREVVÄXLING MELLAN FAR OCH SON. PREUSSENS FÖRNEDRING 1812.

DET var en helt ny värld, som den unge Körner nu gjorde sitt inträde uti, och från och med hans ankomst till Wien börjas en ny period av hans liv. Det opolerade studentlivet låg bakom honom; han hade i behållning en god grund av faktiska kunskaper, en härdad samt alldeles oförstörd, kärnsund kropp, höga tankar om kamratskapets och vänskapens förpliktelser samt en ej endast brinnande, men fast och djup tro på livets ideala och rena makter.

Genom den vänskap, varmed den i Wiens hovkretsar samt i dess intelligenta värld inflytelserike Humboldt omfattade Körners och Minnas son, blev han från början en gäst i många högt stående familjer. Även i Friedrich Schlegels hus omfattades han med välvilja.



Det glada livet i kejsarstaden, den fina tonen hänförde honom genast. Den första tiden var han varje dag på bjudningar, och varje afton besökte han någon av Wiens många teatrar, av vilka »Hofburg»- eller »Burgteatern» då var en av de mest berömda i Europa. Just då var Schillers »Jungfrun av Orleans» dess förnämsta stycke, som varje spelafton fyllde teatern till sista plats, och Theodor fick här ett nytt andens dop, så att säga. Även de andra teatrarna hade goda krafter; särskilt var detta fallet med den s. k. »Teater an der Wien», medan Kärnthnerteatern var den praktfullaste och bjöd på lysande baletter.

»Jag kan ej beskriva det intryck hela Österrike, detta blomstrande, ännu tyska land gör på mig», skrev han hem, »fem teatrar finnas här, tre utmärkta. Vilken njutning i varje konstart!»

Med livligt intresse besåg han de stora museerna och konstsamlingarna samt gjorde utflykter i omgivningarna. Han företog till och med en flera dagars flodfärd på Donau, som han i brev livligt skildrade för de sina och varunder han gjorde flera färdevisor, som roddarna sjöngo: »och vi hade så innerligen roligt!» En av dessa visor är särskilt uppsluppen och slutar så:

»Der sich dies Lied erdachte,
Das var ein lockrer Student,
Der bleibt ’ne wilde Hummel
Bis an sein selig End'.»


Hans far oroade sig över, att sonen skenbart gagnlöst och utan riktigt allvarligt arbete förspillt



ett helt år av sin bästa ungdomstid. Han uppmanade honom därför enträget att återupptaga sina avbrutna studier. Han begär icke, att Theodor skall avsäga sig all ungdomens sunda och rena glädje, tvärtom:

»Men för ett liv i sann glädje behövs tillfredsställelse med sig själv, och denna kräver absolut en bestämd verksamhet, en strävan till ett värdigt mål — —»

Han framhåller och betonar, att en man måste drivas av kärlek till detta mål, ej av beräkning, ty endast därigenom kan man i verklig mening lyckas:

»Härpå grundar jag min övertygelse om värdet av varje yrke, som förädlas genom kärlek och därigenom skötes med framgång. Jag beklagar den kraftfulle yngling, för vilken ett vidsträckt fält för valet av framtida uppgift öppnade sig, men som icke följde den inre kallelsen utan lät sig vilseledas av mängdens fördomar eller falska röster.»

Med Schillers tunga livskamp i minne bävade han för, att hans son skulle som levnadsyrke välja skaldebanan, på samma gång han ansåg honom äga en stor framtida uppgift just såsom nationell diktare:

»Jag erkänner din diktarkallelse, och vare det fjärran från mig att rubba din tro på den. Att hava makt över sin nations ädlaste andar är en härlig lott, och jag har den tilliten till dig, att du icke skulle missbruka en sådan makt. Din viktigaste sysselsättning vare alltså alltid att icke



försumma något tillfälle till den utbildning, som kräves av en fulländad diktare. Men tryggandet av din existens emot trängande livsbehov får icke bero på inkomsterna av din poetiska verksamhet. Därigenom bleve du en slav under den publik, som du i stället skulle behärska. Medel att bekosta dina studier skola, hoppas jag, icke tryta; men du har ej att vänta så stor förmögenhet, att du en gång skulle kunna leva på den som make och far. Huslig lycka får du ej umbära, enär enligt min erfarenhet intet kan ersätta den. Alltså måste du vid sidan av poesin också tänka på en sysselsättning, som försäkrar dig en bestämd inkomst. Ty tanken att genom ett rikt giftermål skaffa dig en sådan och fördenskull underkasta dig oket av tryckande familjeförhållanden, den är både dig och mig ovärdig — —»

Theodor hade redan blivit klar på sin sak: hans yrke skulle uteslutande bli diktarens, och den form, som närmast låg för honom, var den dramatiska. Men för att värdigt bereda sig till denna uppgift beslöt han att — liksom en gång Schiller — fördjupa sig i historiska och klassiska studier. Det dagliga umgänget med skådespelare och konstnärer, de utmärkta teatrarna, de intelligenta kretsar, i vilka han blev omhuldad och uppburen som en lysande framtidssol, allt stärkte honom häri.

»Nåväl», svarar hans fader, »du har kraft och begåvning, som mana och förplikta dig att icke bli stående på ett lågt trappsteg. Bliv en diktare,



men känn din uppgifts betydelse. Är du bestämd till att påverka flera generationer, att utvidga det storas, det ädlas, det skönas rike, att som en mänsklighetens skyddsande kämpa mot tidsålderns fördärv, då måste du vara rustad, mångsidigt bildad och själv förädlad till den högsta fullkomning.»

Men allvar i studier och arbete begär han av sonen: »allt är förgäves, om du icke har själsstyrka nog att strängt verkställa beslutet om allvarligt arbete. Jag begär alls icke för stora offer av dig; aftnarna må du alltid anslå åt dina nöjen, men förmiddagarna och en del av eftermiddagarna bör du ägna dina studier. Du skall då varje afton känna en helt annan tillfredsställelse och på ett helt annat sätt njuta av nöjet, än om du från tidiga morgonen endast jagar efter förströelser —»

Christian Gottfried hade en gång i en hälsning till sin son på hans födelsedag skrivit:

»Hoffnungsvoll greif ich dies Blatt; ein Vater ist glücklich,
Bleibt ihm ein würdiger Platz unter den Freunden des Sohns.»


Denna hans hjärteönskan blev mer än uppfylld, då denne hans son i svaret på nyssanförda brev yttrade: »min far, du har av din son gjort en vän, och barnslig kärlek har mognat till manligt förtroende.»

Vilket uttryck av djup lycka måste ej vid läsandet av dessa ord hava vilat över Körners ädla ansikte!



Det glada livet i Wien kunde icke kväva Theodors hemkärlek. När julen kom, som han för första gången skulle tillbringa borta, greps han av smärtfylld längtan:

»Mina älskade, jag skall drömma mig in i det blå rummet med den ljusstrålande granen och julkakorna till téet! I tankarna ger jag er alla tusen kyssar och de bästa önskningar på köpet. Skriv med svartkrita mitt namn på min plats och spara ett stycke tékaka åt mig!»

Rörd svarade fadern: »Vad jag har framför tusen andra fäder är glädjen att veta dig i anden mig nära, om du också är än så många mil fjärran från mig. Det vill jag, i den fasta tron, att så alltid skall förbli, livligt tänka mig, när jag julafton icke ser dig ibland oss, och därvid skall jag i tysthet fira en inre fest — —»

Theodor hade redan vid jultiden fullbordat ett par små lustspel i alexandriner, den versform, som hans far en gång förklarat mest lämplig för saker av skämtsamt innehåll: »Bruden» och »Den gröna dominon». De hade genast antagits av Hofburgteatern och uppfördes på nyåret med stor framgång. Kritiken erkände dem vara skickligt behandlade, med flytande kvick dialog, god karakteristik och av dramatisk effekt. Publiken var förtjust och gav högljutt sitt bifall till känna. Författarinropningar voro då ännu icke brukliga; man visste endast två diktare, som denna ära hittills vederfarits, Voltaire och Schiller.

Efter föreställningens slut gick den av det för



honom oväntade resultatet överlycklige författaren ut i vinternatten för att lugna sig med en lång promenad. Till slut inträdde han i ett ännu upplyst kafé, där en del äldre herrar sutto kring ett bord och högljutt diskuterade aftonens teaterföreställning, som några av dem bevistat. Theodor tog, som allmänt bruk är utanför Sverige, med en bugning för sällskapet plats vid samma bord.

»Vem kan egentligen den där Körner vara, som skrivit dessa präktiga lustspel?» sade en av herrarna.

»Jag känner honom», ropade en annan, »när jag häromdagen var i Pratern, utpekade man honom för mig.»

»Hur kan han månne se ut?» tillät sig nu Theodor att inflicka med den mest troskyldigt undrande uppsyn i världen.

»Det är en liten tjock, klotrund herre», var svaret, »man kan alls inte se på honom, att han kan skriva teaterstycken.»

Theodor brast i skratt, men gav sig ej till känna och fick under aftonens lopp om sin person höra åtskilligt annat nytt, som skänkte honom stort nöje.

Strax därefter skrev han på ivrig uppmaning av kompositören Karl Steinacker operatexten »Fiskarflickan», som in i senare tider alltjämt uppförts i Berlin, Breslau, Leipzig och Dresden. Till detta arbete behövde han endast sju timmar. Vidare fullbordade han på nyåret det roliga enaktsskämtet »Nattväktaren», som ger en bild av det



uppsluppna studentlivet i Leipzig, och där han själv är framställd i Ernst Wachtels person. Även detta stycke uppfördes omedelbart och roade högeligen publiken. I brev hem berättar han allt detta samt hur lycklig han är över sin första teaterframgång.

»Det var ingen liten fest för oss», svarar fadern, »att läsa ditt namn på komediprogrammet och veta, att du haft så god framgång. På parnassen är icke alltid vackert väder. Njut av solskenet, så länge det räcker, och förlora icke modet, om himlen mulnar — —»

Med ivrig glädje följde den trofasta kretsen där hemma den käre sonens och broderns alla framgångar.

Ett tungt bekymmer tryckte den dock: de politiska förhållandena, som mer och mer antydde en Preussens resning mot Napoleon. I sina brev till sonen vågade fadern ej yttra sig härom, ty det franska spionsystemet hade infört brevundersökningar. Och i själva verket erforo både far och mor stor lättnad att veta sonen vara långt borta i Wien.

Men här levde en vida större nationell självtillit än i Preussen och Sachsen. Om också Österrike 1809 blivit slaget av Napoleon, så hade dock den väldiga drabbningen vid Aspern rubbat folkets tro på korsikanens oövervinnlighet, och med vördnad och tillit blickade det upp till sin kejsare samt ärkehertig Karl, segraren vid Aspern.

Theodor blev givetvis hänförd av den



folkentusiasm, han här mötte, och i eldiga ordalag skrev han därom till sin far, därtill föranledd av ryktena att Preussen och Ryssland voro färdiga till förbund mot Napoleon. Hans far hade i sitt sista brev åter framkastat frågan om ett val av yrke. Härpå svarar Theodor:

»Varje dag övertygar mig allt mer om, att det egentligen är för poesin, som Gud kastat mig in i världen. En begåvning är icke den enskilda människans egendom, det är nationens, och denna fordrar, att man ockrar med sitt pund — — —. Din fruktan för excesser å min sida är delvis ogrundad. Visserligen skall jag gärna vad stund som helst med mitt blod besegla min tro på en stor sak, därtill har du uppfostrat mig, min far; — — men på studentupptåg är jag mätt, och för dylikt lekverk vill jag ej åter sätta mitt liv på spel. — — Så är min framtidstanke. Den skulle endast kunna ändras genom ett krig med Preussen, då jag — — måste visa min tyska härkomst och fylla min plikt. Man talar så mycket om uppoffring och stannar i ugnsvrån. Jag vet väl, att jag icke skulle kunna fälla utslag i saken, men om alla tänkte så, måste allt gå under. Man skall kanske säga, att jag vore bestämd till något bättre; men det givs intet bättre än att strida eller dö för det, som man erkänner högst av allt i livet. Jag skulle komma att kosta er många sorgsna stunder; men handlingen vore icke god, om den ej kostade ett offer. Att orsaka er oroliga stunder är för mig den mest tryckande känsla.»



Han visste nog, att hans ord skulle slå ned i hemmet som ett olycksbud. Men han kunde ej annorlunda handla, ty sant sade han till sin far: »min vän, min far, därtill har du uppfostrat mig.»

Denne den ädlaste far och vän, som någon son haft, vred sina händer i ångest och smärta, ur stånd att i denna sak meddela sig med de sina, som aningslöst gladde sig åt Theodors lycka i Wien.

Han kämpade en hård kamp med sin själs innersta känslor, som gåvo sonen rätt, och isades av fasa vid tanken på att kunna förlora honom. Han sökte också utan att förråda sin ångest att dämpa hans iver. Händelserna själva kommo honom till hjälp och detta på ett sätt, som vållade honom ny sorg, om också hans för spioneri utsatta höga ämbetsplats i Dresden ännu så länge ålade honom försiktighetens tystnad.

I stället för att ingå förbund med Ryssland tvangs konungen av Preussen den 24 februari 1812 att sluta sig till det hatade Frankrike för att bekämpa det Ryssland, varifrån varje tysk patriot väntade hjälpen.

Detta var säkert en av de beskaste förödmjukelser, som Preussens konung fick svälja; men han, lika stor patriot som någon annan, fast försiktig och rädd att genom förhastande ohjälpligt störta sitt land, visste, att detta ännu ej var redo till strid. Han visste också mycket väl, att Napoleons avsikt i själva verket var att utplåna konungariket Preussen från Europas karta och att



förbundet endast var en frist, att Napoleon endast avvaktade Rysslands kuvande för att verkställa sin plan. Men fristen — ännu en liten tids fred — köptes dyrt.

Preussen skulle ställa 20,000 man av de 42,000, Napoleon tillåtit det att äga, marschfärdiga mot Ryssland; resten skulle fördelas på fästningarna och stå under fransk uppsikt; den franska hären skulle ha rätt att genomtåga alla rikets provinser; Berlin fick icke äga preussisk besättning; Potsdam fick ha en garnison av högst 1,200 man, dessutom skulle alla vapen- och krigsförråd i alla Preussens fästningar utlämnas till fransmännen.

Preussen tycktes fullkomligt avväpnat.

Vilken förtvivlan detta väckte hos de stora preussiska fosterlandsvännerna, är allom bekant. Alla deras ansträngningar att väcka nationalkänslan tycktes förgäves; von Steins statsmannasnille, Scharnhorsts och Gneisenaus fältherreblick, Arndts och Fichtes eldtal — allt tycktes slocknat, fallet dött till marken, betäckt med stoft och aska. Napoleons fot trampade hårdare än någonsin på Tysklands ofria folk.



VIII.
THEODOR I WIENS SALONGER. KEJSARSTADENS ÄLSKLING. VÄLJER DIKTARBANAN. BREVVÄXLING MELLAN FAR OCH SON. NYA TEATERSTYCKEN NY FRAMGÅNG.

THEODOR KÖRNER i Wien måste giva sig till tåls. Stunden, då det stora offret skulle krävas av honom, dröjde än.

Mer och mer uppburen av både publik och kritik, var han, den ännu icke 21-årige ynglingen, snart hela kejsarstadens gunstling; den fina världens mest eftersökta salonger, som nu i fastlagstiden bjödo på »thés dansants» eller andra fester, stodo honom öppna, och i det enskilda familjelivet var han en alltid välkommen gäst. Utom Humboldts på en gång förnäma, intelligenta och glada hem, där han var som en kär son och där hans tillfällighetsdikter och små dramatiska sällskapsstycken spredo glans och glädje, var det särskilt tvenne salonger, som han med förkärlek besökte. I den ena residerade den för sin



begåvning och sin personliga älsklighet högt uppburna författarinnan Karoline Pichler, vars hus var en föreningspunkt särskilt för det litterära Wien. Den andra tillhörde baronessan von Pereira-Arnstein, som innerligt fäste sig vid den unge mannen och blev hans moderliga stöd och vän. De brev han sedan under sitt korta fälttåg med Lützowska frikåren skrev till henne äro fyllda av förtroende och tillgivenhet.

Den förra berättar om hans inträde i hennes hem: det var en regnig förmiddag på våren; ett par unga flickor voro just på besök, då »herr Körner» blev anmäld. De unga flickorna, som ej hade lust att uttråkas av en »lärd», flydde in i nästa rum; men i stället för den förläste pedanten inträdde en hög, smärt, smidig yngling med icke särskilt vackra, men uttrycksfulla drag, livliga mörkblå ögon, alldeles mörkt hår och nästan litet slarvigt klädd. Från första stund uppstod mellan dem en sympati, som genast gjorde dem till vänner trots den stora skillnaden i år. Inom en liten stund var han i full fart att berätta om sitt liv, om sitt älskade Dresdenhem, om sina litterära planer; hans glada skämt och lustiga små historier kom hans värdinna att hjärtligt skratta, och flickorna i nästa rum undrade vad i all världen det var för en lärd herre, som kunde vara så munter. Den »lärde herrn» blev emellertid snart deras »idol», och aldrig mera kunde det vara roligt, festligt eller stämningsfullt, om ej han livade kretsen.



På samma sätt hos baronessan Pereira. I detta fina hem var han nästan en vardagsgäst. De små mera förtroliga »familjcirklarna» utan dans försummade han sällan. Stora baler tyckte han inte om, »danslusten har övergivit mig», berättade han för sin far, och han fann galadräkten i silkesstrumpor mycket besvärlig. Men »hemmaaftnar» voro hans förtjusning. Då sutto damerna med sina fina silke- och pärlbroderier omkring det runda mahognybordet; herrarna sutto emellan dem eller stodo bakom dem, lutade mot ryggstödet av deras stolar; det gjordes musik, deklamerades, förelästes och skämtades glatt och otvunget. Här sammanträffade Theodor åter med den sköna Marianne Saaling, som han dyrkat i Karlsbad. Hans känslor för henne voro dock nu endast en beundrande väns.

Dessa aftnar uppkallade hos honom en ny talang, honom själv hittills okänd: förmågan att berätta. Sin sällsynta, poetiska gåva att improvisera vers hade han flitigt övat vid alla tillfällen och strött omkring sig visor av alla slag, som redan blivit kända och sjöngos runt omkring i tyska städer. Nu upptäckte han, att han med lika stor lätthet improviserade noveller, spökhistorier m. m. Hans livliga och dramatiska berättarkonst och hans sällsynt djupa, metallklara röst ryckte alla med; baronessan Pereiras »spöksoiréer» blevo snart regelbundna och eftersökta.

Flera av sina så tillkomna berättelser nedskrev han själv, »Hans Heilings klippa» med motiv från



Freiberg, »Waldemar», en berättelse från italienska fälttåget 1805, »Harpan», ett bidrag till tron på andar m. fl. Ett par, »Duvorna», »Rosorna», blevo efter hans död ur minnet antecknade av Karoline Pichler.

Under en sådan afton uppstod ett livligt tankeutbyte om det onda i människonaturen. Den »glade» Körner uttalade öppet sina tankar, vilkas mogna och manliga allvar överraskade och grep åhörarna. Nästa dag erhöll han från en av dem, en äldre, högtstående, katolsk andlig, följande vackra hälsning:

»Steig’, junger Aar, dich wird der Aetner tragen,
Den sonnenwarmen Glanz trinkst du mit Lust,
Und wie die Fittiche die Lüfte schlagen,
So schlägt das Herz dir kräftig in der Brust.
Steig’, edler Aar, der Menschheit gute Geister:
Lieb’, Freundschaft, Vaterland, Religion,
Umschweben dich und grüssen bald dich: Meister!
O, sei es stets nach deutscher Art, mein Sohn!
Der Lieb’ entfuhr dies heil’ge Wort, dies reine,
O, deut’ es wohl, wie ich es achtend meine.
Der neue, ältre Freund, wie nennt er dich?
Fort mit dem Namen! — Eines dränget mich:
Gelingen soll dir stets das Ungemeine,
Und dazu segne dich mein Gott: es ist der deine....»


Hur han kunde tillbringa en vecka i fastlagstiden, synes av en hans dagbok:

»I söndags åt jag middag hos Humboldts, gick därpå till sällskapsspektakel hos greve Pallfy, där ärkehertigarna också voro, därifrån till teatern och mina »Nattväktare» samt till sist i



Appollosalen. I måndags var jag i »Römischer Kaiser» och i tisdags på maskerad, där jag hade kungligt roligt. Furst Odescalchi, herr v. Kurländer, en teaterdiktare och jag voro de sista i salen. I onsdags var det en välgörenhetskonsert med tre tablåer efter Raphael, Poussin och Troyer, såsom Goethe beskriver dem i sin »Wahlverwandtschaften». Bilderna gåvo mig en härlig njutning. En ny klaverkonsert av Beethoven gjorde fiasko. När kejsaren inträdde i logen — det var hans födelsedag — emottogs han med applåder. I torsdags var jag hos Schlegels vid en bål punsch; vi voro mycket muntra; jag måste sjunga mycket, och Schlegel var förtjust i pappas komposition till Goethes »Was hör ich draussen».

Djupt högtidligt och allvarligt blev han stämd av ett besök hos bildhuggaren Rauch, som just då höll på med sitt berömda sköna konstverk över drottning Louise, som dog av brustet hjärta över Tysklands smälek. Den sonett han här diktade återfinnes i samlingen »Lyra och svärd» och har dessa Theodor Körner kännetecknande slutstrofer:

»Tief führt der Herr durch Nacht und durch Verderben;
So sollen wir im Kampf das Heil erwerben,
Dass unsre Enkel freie Männer sterben.
Kommt dann der Tag der Freiheit und der Rache:
Dann ruft dein Volk; dann, deutsche Frau, erwache,
Ein guter Engel für die gute Sache!»

Allt vad som händer honom, allt vad han gör och tänker berättar han i breven till hemmet.



Ej underligt, att fadern i denna berusande fastlagstid blev en smula bekymrad och åter ansåg sig böra giva honom en liten påminnelse:

»Nog önskar jag, att du vid sidan av producerandet även studerar, om icke någon levebrödskunskap, så vad som fordras för en diktares utbildning: språk, litteratur, historia. Försök blott att vid tillväxten av dina bekantskaper ändå bli herre över dina förmiddagar. Det gläder mig, att succén av dina stycken öppnat dig tillträde till så många kretsar och att du överallt är gärna sedd. Men vaka över dig själv, att du vid övermåttet av nöje icke slappnar! Mången begåvning har gått under på detta sätt — —»

Theodor visade emellertid, att han arbetade utan slapphet. Hans första större skådespel, i jamber, »Toni» med motiv av Heinrich von Kleists novell »Förlovningen på St. Domingo» skrevs på mindre än en vecka. Det behandlade en episod från den förbittrade striden på nämnda ö mellan negrer och fransmän, som rasade under åratal och slöts 1803 med de förras seger. Dessa tilldragelser voro ännu i friskt minne och bidrogo givetvis till styckets stora framgång.

Medan detta stycke genomgick den i Wien ganska stränga teatercensuren, var han genast i färd med ett nytt drama, »Försoningen», ett tragiskt enaktstycke, som framställer två bröders kärlek till samma kvinna, deras svartsjuka, den älskades ofrivilliga mord genom den ene, som trott sig träffa rivalen-brodern, allt under nattens



skymning i ett avlägset skogvaktarhus, ett uppslag hämtat från den romantiska ödesdramatik, som just då firade sitt efemeriska segertåg över Tysklands teaterscener.

I brev hem berättade han, att hans nya stycke enligt allas omdöme var »das Grässlichste, was man je gewagt hat». Hemma i Dresden protesterade Dora bestämt emot det »gräsliga» motivet. Fadern erkände dock, att även det fasansfulla kan äga berättigande i diktkonsten. »Det ges emellertid vid valet av stoff en gräns, där det vidriga tar överhand och förstör all konstnjutning även för starkare nerver. Denna gräns skall du, som jag hoppas, aldrig överskrida.»

Han berömmer dock stycket, enär han finner språket och dialogen hjärtliga och enkla samt emedan diktaren själv ej framträder, utan personerna äro alldeles fristående:

»Låt blott aldrig förleda dig att söka snillets ryktbarhet i vildhet, formlöshet och fräckhet. Fortfar att besinningsfullt utkasta dina planer, men överlämna dig vid utförandet helt åt din fantasi och din känsla. Lev i ditt stoff utan att tänka på den övriga världen. — — Redan nu är du i hög grad herre över språket samt över versbyggnadens ledighet och välljud. Må ingen koketteriets tanke, ej ens det minsta försök att göra effekt inför någon bestämd publik, vanhelga ditt skapandes stunder. Må konstens höghet och hennes bestämmelse alltid stå för din själ:



Der Menschheit Würde ist in eure Hand gegeben;
Bewahret sie!
Sie sinkt mit Euch, mit Euch wird sie sich heben.»


Det var med full avsikt, som fadern just vid denna tidpunkt framdrog dessa Schillers maningsord till konstens utövare, ord, utsprungna ur den livsåskådning, vartill Körner själv varit den starkaste väckaren. Nu var det hans son, som skulle höja det idealets baner, som sjunkit ur den döde Schillers hand. Hoppet, förvissningen härom fyllde faderns hjärta med fröjd. Han hade också anledning till glädje, ty högsinthet och karaktärsrenhet voro de förhärskande dragen hos hans son. Han måste hava känt sig oändligt lycklig och hoppfull, när han från Wien mottog ett brev från Humboldt, vari denne säger:

»Han har en utpräglad begåvning och som lyckligt är alls ingen fåfänga över sina framgångar. Hans okonstlade, alltid glada väsen för honom säkert och lyckligt samt utan att han själv vet det mellan de två skären: egenkärlek och brist på självtillit. — — — Wien skadar honom icke. Han är och förblir oberörd av de ting, som utgöra en stor stads faror. Hos högst få unga män vid hans ålder har jag funnit ett så rent, ofördärvat sinne — — Det är mig mycket kärt, att han så gärna kommer till oss. Vi älska honom varmt och finna det alltid ledsamt, när han på några dagar ej låtit höra av sig — —»

Den österrikiske diktaren Ignaz Castelli berättar i sina »memoarer», att han tillhörde en



»aftoncirkel», som brukade sammankomma i ett kafé i »Baugässchen» och som bestod av Meyerbeer, Moscheles, Karl Maria von Weber, Theodor Körner och många andra: »Var och en betalade för sig, och vi hade mycket nöjsamma aftnar.» Om den unge Körner yttrar han: »Det finnes få ynglingar, som man strax vid första anblick, vid första ord blir så intagen uti och som man känner sig så sympatisera med som Theodor Körner. Det var en skön yngling, med denna kroppsfriskhet, som genast visar, att utsvävningarnas giftiga andedräkt ännu icke fått makt över denna rena kropp. Han var klok och anspråkslös, förtroendeväckande och själv förtroendefull. Tvetalan och bakslughet voro honom främmande. Han hade en eldsjäl, som klart lågade för rätt och sanning, men på samma gång en så djup känsla, att varje misskänd eller lidande i honom fann en försvarare och — om möjligt — en hjälpare. Han var allvarlig med den allvarlige och munter med den muntre, kort sagt, han blev älskad av hela världen — —»

Det har efter hans död intygats av alla, som stodo honom nära, fader, vänner, kamrater, att trots hans eldfulla lynne och oaktat alla dessa förälskelser, var han med hänsyn till kvinnor den absolut noble, renhjärtade ynglingen. Också kunde han, som förut är omnämnt, när han inom kort gjort sitt hjärtas val för livet, skriva till sin far, att han vågade stiga inför sin brud och säga: Här står en, som bevarat sitt hjärta rent.

Allt lågt väckte hans avsky, i livet som i



litteraturen. »Det är beklämmande att se en människa med begåvning vältra sig i dy», skrev han till sin far, då han en gång läst en dålig roman av den då mycket kände författaren Steigentesch. »Människorna äro dåliga, men det gemena är intet motiv för poesi, och lasten kan aldrig elda till hänförelse.»

En stor uppmuntran kom honom nu till del: flera brev från Goethe till hans far, i vilka han, »den härligaste», högst erkännande uttalar sig om »den käre, unge diktaren» och hans sällsynta, lysande begåvning. Båda de första små lustspelen hade redan med framgång blivit uppförda i Weimar, och även »Försoningen» hade där väckt en »utomordentlig sensation». Goethe föreslog till och med, att den unge diktaren skulle komma till honom i Weimar, när han ville vila ut från livet i det stora Wien. Han hoppades, att Weimarteatern skulle tilltala honom så mycket, att »han på stället ville skriva ett stycke för denna, som då strax skulle uppföras».

»Mina älskade», skrev han glad hem, »på länge har intet gjort mig så mycken fröjd som Goethes brev. Det gör det unga hjärtat så gott, att mästaren så varmt deltager för lärjungen! — —»

En verklig triumf bereddes honom, när »Toni» för första gången uppfördes; i titelrollen spelade Wiens främsta skådespelerska, den unga Antonie Adamberger, som även bidragit till framgången av »Den gröna dominon».

Det var utsålt hus, som vanligt, när Theodor



Körners namn stod på programmet. Bifallet var oerhört och publiken i hänförelse, applåderna ville ej taga slut, och mot allt skick och bruk ropades högljutt Körners namn. Nästa dag regnade det lyckönskningar över honom. Ingen tycktes missunna honom hans lycka. Själv skrev han helt anspråkslöst till sin far:

»Också jag kan bekräfta den satsen, att med ett glatt sinne och friskt mod kommer man överens med en och var. Alla diktare klaga över kabaler; jag har ännu aldrig varit utsatt för sådana, ty jag anställer inga själv, är hövlig och förekommande mot alla, och de flesta tycka visst bra om mig.»

Det mest bekanta och det mest genomarbetade av hans lustspel är »Kusinen från Bremen», som skrevs vid denna tid; det roade synnerligen Goethe, som lät uppföra det i Weimar.

Ivrigt sökte han dock nu efter ett historiskt motiv till ett verkligt stort skådespel. Hans far å sin sida lade undan allt annat för att också ägna sig åt historiska studier, endast och allenast för att sporra och liva sonen samt om möjligt finna dramatiska moment, lämpliga att behandlas för scenen. De rådgjorde med varandra om olika förslag, om Moritz av Sachsen, om Tyrolen med Andreas Hofer m. fl. Till slut underrättade Theodor sin far, att han beslutat skriva om Ungerns Leonidas, greve Zriny, vars historia hade alla förutsättningar för ett storslaget sorgspel. För övrigt nästan klagade han över, att han blev jagad av



teatrarna och ännu mer av kompositörerna, som ville ha operatexter av honom, särskilt var Beethoven mycket enträgen häri.

Men det började lida mot våren: »våren tittar redan överallt över bergen. Mina älskade, hur jag gläder mig åt våren!»

Vilken ny och underbar livets vårglädje, som fyllde hans hjärta, anade föräldrarna ännu icke; ej ens fadern, den förtrognaste vännen, hade fått veta något därom.



IX.
THEODOR OCH »TONI». ANTONIE ADAMBERGER. UNGDOMSLYCKA. BREV TILL FADERN, »DEN BÄSTE VÄNNEN».



DEN 17 januari, den dag, då hans första två små lustspel uppfördes, blev även i annat hänseende en märkesdag i hans liv.

Wiens förnämsta skådespelerska vid denna tid var, som redan är nämnt, den unga och sköna Antonie Adamberger, utgången från en berömd konstnärsfamilj, vars medlemmar i flera led varit skådespelare. Före henne hade hennes moder varit »hela Wiens älskling» på scenen; i hemmet voro många små syskon, och Antonie var endast 14 år, när både far och mor dogo och hon jämte en gammal tant, allmänt för sin stränghet kallad »le vieux dragon» — den gamla draken — fingo draga försorg om alla syskonen. Framstående personer i Wien rådde henne att gå i moderns spår. Under tre år erhöll hon undervisning och ledning av de bästa lärare, och



vid sitt 17:de år gjorde hon sitt inträde vid Burgteatern, den scen, där hennes moder varit så hyllad. Inom ett år hade hon den för denna tid ovanliga lönen av 1,000 gulden och den för en 18-årig flicka ännu ovanligare titeln »kejserlig-kunglig hovskådespelerska»; innan hon fyllt 20 år, hade hon en stor repertoar av första rangs tragiska roller: Emilia Galotti, Desdemona, Beatrice, Klärchen m. fl.

Hennes skönhet var bedårande; gestalten var späd och fin, hår och ögon mörka, fina ögonbryn och en underbart vacker mun. Hennes röst omtalas särskilt för sitt klara välljud. I teaterfoajén i Wien finnes ännu en bild av henne som Emilia Galotti, tjusande i sin skönhet. Till allt detta kom, att hon trots sin fägring och begåvning endast ägde vänner bland sina kamrater, märkligt nog även bland de kvinnliga. Också hon gick alldeles fri från »kabaler»; det fanns ej en aning av förtal, som kunde kasta skugga på hennes ljusa bana; även utanför teatern, i det högre societetslivet var hon firad och uppburen och hade tillträde till Wiens förnämsta salonger.

Det var denna unga flicka, som vann Theodor Körners kärlek. Många år efter hans död, då hon redan länge burit det frejdade namnet fru von Arneth, anförtrodde hon åt sin minnesbok sitt första sammanträffande med honom, något som hon aldrig förmådde omtala, ej ens antyda för någon människa, så stor var under hela livet hennes sorg över hennes ungdoms älskade, och

smärtan därav överväldigade henne ännu på hennes ålderdom.

Det var den 17 januari 1812, och hon skulle efter någon tids sjukdom till generalrepetition i Körners »Den gröna dominon».

»Den klara solen sken så varmt, att jag, glatt blickande in i livet, tackade Gud, för det han tillät mig att åter i långa drag andas den rena friska luften. Anländ till teatern, mottogs jag med glatt jubel, ty man höll verkligen av mig, och ’Toni, välkommen åter, Toni’ ljöd emot mig från alla håll. Alla omringade mig, och den hjärtlighet, varmed de hälsade mig, var verkligen rörande, emedan den var så uppriktig. — — En ung man stod i rummets halvdunkel och betraktade scenen med förvåning. De stora, uttrycksfulla, djupblå ögonen vilade på mig med ett uttryck av största förundran. Han hade hört så mycket om den avund och det agg, som höra hemma i skådespelarnas värld, att denna ohycklade vänskap för mig avtvang honom ett gynnsamt omdöme om både dem och mig. Jag såg på honom med lika djup förundran, och så stodo vi ett ögonblick stumma mitt emot varandra. Det var Theodor Körner. — — — Huru vi sedan mycket ofta träffades, huru han med sitt ädla väsen vann alla de mina, huru, som han senare tillstod för mig, detta ögonblick hade varit avgörande för hans hjärta, huru hans talang utvecklade sig och han skrev ’Toni’ för mig, huru hans varma fosterlandskärlek kom varje annan



känsla att tiga och honom själv att nästa år draga bort för att aldrig mera återkomma — detta är mig alltid lika svårt att berätta ännu efter mer än fyrtio år!»

Det är den aldrig försvagade hängivenheten hos Theodor Körners så högt älskade Toni, som är orsaken till att man vet så litet om deras förlovning och inbördes förhållande. Ty intet öga, varken hennes mans eller hennes söners, fick någonsin skåda hans brev, dem hon jämte en hans hårlock förvarade som en helig skatt. Kort före sin död brände hon det allt.

Denna gång var Theodor Körner ej blott förälskad; hans kärlek var ej längre en gosses flyktiga känsla, utan en mans livsallvar. Hans lycka, då Toni äntligen gav honom sitt ja, var skälvande jubelfylld.

I en mängd dikter besjöng han henne, tacksam för den sinnets förädling han genom henne erfor. Hon och våren blevo för honom ett:

»Es keimen die Blüten, es knospen die Bäume,
Der Frühling bringt seine goldenen Träume — —
— — — — — — — — — — — — — — — — —
Und auch in mir ist’s Frühling geworden,
Es schwelgt die Seele in Blütenaccorden;
Der Sehnsucht Stimme, der Liebe Drang
Klingt Wellengeflüster und Lerchengesang — — —»


Med våren och kärleken kom ny arbetskraft. Nu skulle han göra något, som riktigt dugde, nu skulle han skapa sitt stora fosterländska drama. Kärlekslycka, vårglädje, litterär skaparkraft, allt



fyllde honom med levnadsmod. Han kunde ej längre vara inne i den trånga storstaden, han ville ut i naturen, ut på landet. Fördenskull flyttade han ut till en av Wiens förstäder, Ober-Döbling, där han, som han skrev hem, »inrättade det helt skämtsamt åt sig» med eget hushåll morgon och kväll. Han hade hyrt ett stort hörnrum i huset n:r 75[1] i den dåvarande Herrngasse, med utsikt närmast över en liten trädgård i hyacintprakt samt en kastanjelund; litet längre bort sågs den breda mäktiga Donau med Kahlenberg på bergshöjden samt Stephanskyrkans tornspiror. Dit bort blickade han ofta och gärna, ty där, helt nära bodde Toni:

»Da weiss ich dich, und meine kühnsten Lieder
Entzügeln sich wie ungestümer Strom — —»


Den lilla blomdoftande trädgården erbjöd honom en vänlig arbetsplats i skuggan av kastanjerna; lutan hängde på en trädstam bakom honom; när han behövde vila, knäppte han en melodi på dess strängar. Under de månklara, ljumma nätterna strövade han med lutan på ryggen omkring i den sköna omgivningen, men tidigt varje morgon satt han vid arbetet. Aldrig förr hade han känt sig så full av förhoppning, och känslan av kraft gav honom säkerhet och tillit till hans uppgift.



»Mina älskade, huru olika förra sommaren och den nuvarande hälsa mig! Då var jag sjuk och svag och till på köpet en rå, vild pojke, som slogs i vilda studentlag, och nu är jag så frisk och stark och lycklig och litet polerad av tid och människor», skrev han till de sina.

Sin förlovning ville han nu icke längre hålla hemlig. Hans far skulle veta den, men också tills vidare endast han. För honom, den bäste vännen, hade sonen mera förtroende i denna hjärtesak än för de kvinnliga medlemmarna av sin familj. Han var rädd, att dessa senare icke skulle gilla hans val på grund av hans trolovades yrke. Hans mor blev också ängslig, när hon omsider fick veta därom, och fruktade, att hennes son icke skulle bli lycklig.

De »hemliga brev», som växlades mellan far och son, förmedlades genom en vän till den senare.

I trädgården med de doftande hyacinterna och under de blommande kastanjerna skrev Theodor till sin far, redogjorde först för sin ekonomiska ställning och fortfor sedan:

»Enär det förunnas mig att få tala riktigt öppet, som vän till vän, så kan jag ej neka mig lyckan att göra dig, du, som jag icke endast vördar som min gode fader, men som jag sen min barndom vant mig att betrakta med det hjärtligaste förtroende, bekant med din Theodors lycka, ja lycksalighet. Fader, dyre, dyre vän, jag har funnit det mål, där jag skall kasta ankare; min far, jag älskar. Se, det är min största stolthet, att



jag fritt kan se in i dina ögon och säga: jag älskar, älskar en ängel! Nå, du skall själv se henne, och om hennes anblick icke också griper dig lika starkt som mig — så är det osant, vad mitt barnahjärta drömt om våra besläktade själars överensstämmelse och harmoni! Fader, den visshet jag bär inom mig, att du skall bli lika hänförd av henne som jag, måste vara dig en borgen för min kärlek, mitt val. Jag vågar säga utan att rodna, att utan henne skulle jag säkerligen ha gått under i virveln omkring mig. Du känner mig, mitt varma blod, min oförsvagade kraft, min vilda fantasi. Tänk dig detta våldsamma lynne i denna lustgård av berusande nöjen, och du skall förstå, att endast kärleken till denna ängel har lett mig därhän, att jag käckt törs framträda ur den stora skaran och säga: här är en, som bevarat ett rent hjärta, vilket ännu intet djuriskt rus vanärat. — — Fader, jag älskar, och om du känner mig rätt, så vet du ju, hur jag älskar! Evigt, oändligt! Hon är litet lik mamma, vilken tillfällighet för både din och min skull varmt glatt mig. — — — Min far, jag är för vek, för lycklig, för glödande för att kunna skriva riktigt klart och tydligt till dig. Om jag kunde trycka dig till mitt hjärta, till mitt trogna sonliga bröst, då skulle du fortare och lättare förstå mig. Men du förstår mig ju också så här! Fader, jag är en riktigt, riktigt lycklig människa! Nu först har jag mod att glatt taga itu med om också det torraste, det odrägligaste arbete; ty allt vad jag



gör, vad jag strävar och uthärdar, allt gör jag ju för den härligaste lön, jag kämpar ju för henne. Och när jag en gång efter snart genomkämpade år törs med min älskade vara lycklig hos er, mina kära, och min far och min mor skola föryngras vid sina barns glädje, rikare på ännu en god ljuv dotter — min far, dessa heliga tider äro mina skönaste drömmar — — — min far, tårarna stå mig i ögonen; jag skulle vilja giva en värld, om jag finge omfamna dig i detta heliga ögonblick — — Lev väl, min far, lev väl, du har en lycklig son, och vid Gud, han vill förtjäna att vara det!»

Ett nytt »hemligt» brev till hans fars födelsedag kom strax efter:

»Gode, dyre fader, jag kan omöjligt låta din fest gå förbi utan att skriva till dig ur mitt lyckliga fulla hjärta, och just det, som gör mig så lycklig, törs jag ju icke nämna för de andra. Min far, jag hade med all omsorg och kärlek väl aldrig kunnat uttänka en bättre gåva till dig än den övertygelse jag bär inom mig, att jag känner livets högsta glädje, att jag är fullkomligt lycklig och att det endast fattas mig din välsignande hand, för att jag skulle vara lycksalig. När jag tänker rätt efter, så har jag ju egentligen ännu icke sagt dig, vem den sol är, som länkar mina strävanden in i ett evigt solsystem. Antonie Adamberger heter hon, av naturen rikt begåvad med kroppens skönhet, men oändligt mycket rikare begåvad till hjärta och själ. Nej! du kan icke göra dig en föreställning om detta rena sinne — — Jag skulle



nog kunna giva dig en klar bild av henne, om jag endast kunde sända dig ett av hennes kära, kära brev; men jag kan icke skilja mig från dem. Vilken makt har hon icke över mig! Hon har dragit mig ur de vilda sällskapen, har kvävt min spirande lust till dryckeslag, har manat mig till arbete, bannat mig, när jag var lat, och älskat mig! — — Ack, hur barnsligt hon gläder sig över dig! Om jag vill göra henne riktigt glad, så måste jag berätta för henne om dig; ty mitt hjärta blir mig därvid alltid så fullt, så varmt!»

Tills vidare kunde han endast i dikten föra sin brud till hemnejden och till sina kära. Det är i den verkligt sköna dikten »Dresden»; han talar med hopp om sitt land, som trots stundens smälek åter skall resa sig: ty »Männer giebt’s doch und Herzen giebt’s noch in Sachsen»; han skildrar den sköna Elbedalen, med flodens mäktiga silverkrökar, med stränder, besådda av byar och städer, mellan vilka resa sig bergsjättarna som bastioner och väldiga försvarsverk. Och se — Elben kröker sig åter — »vad ser du skimra så vitt mellan popplarna? Ser du huset med dess gröna luckor? Se, berget är smyckat av vinrankor, lindblommorna dofta emot oss!»

»— — — da reiss' ich ans glühende Herz dich,
Küsse das liebliche Wort dir von den Lippen hinweg!
Sieh! Meinem Vater gehörfs und dir und mir; manche Stunde
Hab’ ich da fröhlich verlebt — —




Aber nun kommen die schönsten! Da soll uns der Frühling begrüssen,
Und in das niedrige Dach wandern die Götter mit ein.
Und wir steigen die Treppen hinauf, durch alle Gemächer
Führ’ ich mein glückliches Weib, zeige dir jeglichen Platz,
Mir aus der Kindheit noch, aus der fröhlichen, wichtig geblieben,
Wo der ’Carlos’ entstand, wo uns der Sänger verliess.»


Och de fortsätta sin båtfärd, de lämna sitt vinberg med alla minnen, framför dem ligger den stolta staden med kyrkan och väldiga broar; båten lägger till vid Brühlska terrassen; diktaren springer upp, tar sin brud i sina armar, bär henne i land och viskar: »välkommen, min brud, här i min hembygds stad!» Glatt ila de genom gatorna till torget:

»— — Siehst du das Haus dort am Eck?
Siehst du die Köpfe dort, die aus dem Fenster sich neigen?
Ja, sie schauen nach uns; siehe dort ist unsre Welt.
Und die Liebe giebt Flügel, wir springen in’s Haus, auf der Treppe.
Holt die jubelnde Schaar ihre Geliebten sich ein.
Erst fällst du an des Vaters Brust, dann umarmt dich die Mutter,
Und ihre segnende Hand liegt auf dem glücklichen Paar.»

Så är drömmen, men verkligheten tyckes honom så långt borta:

»Seligkeit, wo verweilst du? noch zwei, zwei traurige Jahre!




Aber dann sind wir am Ziel! — Wohl, ich ertrag’ es mit Muth.
Wer sich das Göttliche will und das Höchste im Leben erfechten,
Scheue nicht Arbeit und Kampf, wage sich kühn in den Sturm!»


Det är med smärtande vemod man läser de sista raderna: »ännu två långa, långa år av väntan — sen äro vi vid målet, min brud och jag.» Två år! Långt dessförinnan skulle han vila i sin grav fjärran från hemmets kära dal i en okänd, fattig, nordtysk by.

Men han hade egentligen icke längre tid att syssla med lyrik. Nu gällde det att arbeta. I Dresden hade hans far med outtröttlig iver studerat Ungerns historia och forskat efter goda källor i detta ämne. Efter hans anvisning och råd hade sonen gripit sig an med sitt förberedande studium; nu var han färdig att fatta pennan.

»I kära», skriver han hem d. 3 juni, »äntligen är jag i farten med min Zriny. I onsdags började jag att utarbeta det, och redan är jag på andra akten.» Redan den 24:de heter det: »Tidigt i dag har jag fullbordat fjärde akten och tänker att i övermorgon vara färdig med den femte, som jag redan bearbetat i tankarna.» På tre veckor hade han sitt stora skådespel färdigt.




[1] Detta hus är Wiens enda »Körnerhus»; redan på långt håll ser man den ljusgrå marmortavlan med dess lyra och inskriften: »I detta hus bodde och diktade Theodor Körner 1812.» Till Ober-Döbling för nu elektrisk spårväg.



X.
SKÅDESPELET »ZRINY». STORARTAD HYLLNING. THEODOR »KEJSERLIG KUNGLIG HOVTEATERDIKTARE» OCH WIENS ANDLIGA MEDELPUNKT. THEODOR HOS ÄRKEHERTIG KARL.



THEODOR KÖRNER hade i Zriny valt ett ämne, som bättre än de flesta andra lämpade sig just för denna tid. Denne Ungerns nationalhjälte levde vid den tid, då turkarna så våldsamt kastade sig över detta land. År 1566 hade sultan Soliman åter brutit in i landet med en stor här. Hans avsikt var närmast att erövra den av greve Zriny med endast 3,000 man försvarade borgen Szigeth. Länge motstod han turkarnas anfall; men till slut lyckades det dem att sticka slottet i brand, varefter det ånyo stormades. Med sin till blott 600 man hopsmälta skara störtade Zriny mot fienden för att efter en rasande strid gå under. Just som han och hans tappre stupat, flög plötsligt krutkammaren i



luften, antänd av Zrinys gemål, som icke med sin dotter ville falla i turkarnas händer; slottets instörtande murar begrovo en stor mängd av den redan seger jublande fienden. Sådant var motivet.

De två mäktiga känslor, som behärskade den unge diktaren, kärleken till den trolovade och kärleken till fosterlandet, äro också huvuddragen i skådespelet. Han ville i Niclas Zrinys gestalt och i hans tappra män visa »sina landsmän», österrikare, preussare, sachsare, kort sagt alla tysktalande män, vad fosterlandskärlek och tillit till Gud förmå mot en skenbart än så obetvinglig övermakt. I Soliman målade han oförtydbart despoten Napoleon, han, som nästan just då i Dresden till Österrikes ledande statsman Metternich fällde de betecknande orden: »Jag frågar icke djävulen efter en miljon människoliv!» Samtidigt träffar Theodor Körner i Döbling på ett underbart sätt samma ordalydelse, som han lägger i Solimans mun:

»Was? Soll ich warten? Was? Unmöglich wär’s?
Was ist unmöglich, wenn der Grossherr will?
Mir aber gilt der Augenblick, und sollt’ ich
Mit Millionen Leben ihn erkaufen!
Nichts ist zu kostbar für die flücht’'ge Zeit,
Ich habe nie mit Menschen karg gethan — —»


Det var ej så litet djärvt att så livslevande föra fram världshärskaren på Österrikes främsta scen, just som han kallat halva Europa till vapen. Emot despotens mörka bild framställde diktaren



hjälten Zriny i ljus, han, som offrade allt, sig själv och sina kära, för fosterlandet: »Nichts ist zu kostbar für das Vaterland.»

Sina egna personliga känslor har han låtit den unge adjutanten Lorenz Juranowitsch uttala; utan att ana det har han här skildrat sitt eget öde. Därför göra Juranowitschs avskedsord till Helena, hans brud, ett sällsamt skakande intryck; utan tvekan lämnar han henne för att ila i striden.

— — »Mein Herz, mein Leben, mein Gefühl und Denken,
Das, süsse Braut, ist dein und soll es bleiben;
Doch was man Leben nennt, die Spanne Zeit,
Die ich auf dieser Erdenwelt veratme,
Das ist des Vaterlandes Eigentum.
Mein Lieben ist ja ewig, drüben kann ich
Dein sein, Dein ungestört, Dein ganz allein;
Doch dies Gefühl für mein verwandtes Volk
Es endigt sich mit meinem letzten Kampfe.
Was ich ihm also danke, das muss ich
Noch hier in diesem Leben ihm bezahlen
Und will es auch — — — — — — — — — — —»


Obekant med den unge diktarens utveckling och inre liv samt den tidens allvarskänslor skall man nog vara benägen att tala om tomma fraser. Men inför det faktum, att han själv med sitt liv visade verklighetsvärdet av sina ord, förstummas en vanlig och flack konstkritik av detta stycke. Det skall ses i sin tids ram. Då förstår man det samt också hur det kom att bli ett nationalepos, som, ehuru långt ifrån ett konstverk som Schillers Wilhelm



Tell, dock vid sidan av detta ända in i senare tider manat Tysklands folk till samdräkt och enig strid för ett gemensamt fosterland.

Det kom dock att dröja rätt länge, innan Theodor fick sitt drama uppfört. Mellantiden skulle ha blivit olidlig för honom, om ej både hans tankar och hjärta varit uppfyllda med nutidslycka och framtidshopp: Toni och ett väntat sommarbesök av alla hans kära från Dresden.

Jämte sin förtroliga brevväxling med fadern — dennes svar hava icke blivit bevarade, men man kan vara viss, att sonens vädjan som »vän till vän» besvarats i samma anda — hade Theodor sänt sina vanliga små rapporter till alla samtliga. I ett av dessa brev talar han om de »förnäma gästerna i Dresden»: — — »jag är så nyfiken, hur ni skall tycka om vår kejsare!»

Detta åsyftar de storpolitiska händelserna. Trots den glädje sonen beredde honom var det en tung tid för Körner och hans familj. Deras grämelse över fosterlandets förnedring nådde sin höjd, då Napoleon i maj, strax före sitt uppbrott mot Ryssland, beordrade alla tyska furstar till Dresden. Varje tyskt hjärta skälvde vid denna smälek. Men furstarna lydde! Österrikes kejsare — hans dotter hade som en spelets högsta docka blivit Frankrikes kejsarinna — Preussens, Bayerns och Sachsens konungar, storhertigar och furstar, alla ödmjukade sig inför den väldige och hyllade honom som en gud. Praktfulla fester och lysande skådespel avlöste varandra, hela Dresden



var i feber och ingen anade, att detta var de allra sista glansdagarna av Napoleons storhetstid.

Det är givet, att mot denna bakgrund för sin sons skådespel, det Körner fått till genomseende, skulle han djupt gripas av detta. Det var en stor afton i hemmet, när »Zriny» skulle föreläsas. En mängd framstående personer hade infunnit sig, bland andra österrikiska sändebudet furst Esterhazy. Fadern föreläste det själv och var givetvis i stor spänning, hur en så högt ställd politiker skulle uppfatta det. Till sin glädje fann han, att fursten med värme och högsta intresse följde uppläsningen. Sin egen åsikt om stycket uttalade Körner i ett härligt brev till denne son, som han var så stolt över och ställde så högt:

— — »Ditt diktarkall har jag i ’Zriny’ funnit fullt begrundat, och jag vågar inför Gud och mitt samvete svara för att jag icke hindrar din böjelse. Men med dina framgångar växa också mina fordringar. Du arbetar i full ungdomskraft, under mycket gynnsamma förhållanden. Det åligger dig därför att sträva efter det högsta mål. Inom två år måste du tillhöra din nations älsklingsdiktare, ha förvärvat dig kännares aktning och kunna påräkna en säker inkomst. — — Mycket har du undfått och mycket har du att hoppas, därigenom är du pliktig att icke förgäta ditt kalls höghet. På diktkonstens vingar skall den sjunkna nationen höja sig. Det är din uppgift att vårda allt ädelt, stort och heligt, varigenom den mänskliga naturen förhärligas. Jag begär icke, att du vid



dina poetiska arbeten skall föresätta dig ett moraliskt syfte. Lev och verka i den estetiska världen, men aldrig fientlig eller i obändigt övermod mot något, som goda själar hysa vördnad för. Visa dig själv aldrig annorlunda än sådan, som du icke skulle blygas att synas inför din älskade — —»

När litteraturkritiker väga summan av den unge Körners litterära produktion, så får man ofta se och höra: omoget, schillerskt, okonstnärligt o. s. v. Detta är i högsta grad flacka och insiktslösa domar. Ty Theodor Körner fick, som i det föregående är sagt, icke leva så länge, att han kunde mogna till en verklig nationalskald. Han själv ansåg sig vid början av sin bana, och hans far tänkte som han; det är just detta, som ovananförda brev uttalar: »sträva efter att en gång bli en av nationens uppfostrare!» Han fick icke bli det så, som hans far lycklig drömde sig det, men han blev det så mycket mer genom sin död.

Äntligen blev den stora planen verklighet: Körner och Minna, Dora och Emma, alla begåvo sig ut på resa till Wien för att träffa Theodor. Vilket jubel! Han kan knappt tro sin lycka: »om 10 dagar sitta vi tillsammans och kunna trycka varandras händer! I kära, aldrig förr har jag varit så länge skild från er!» Han kan ej ge sig till tåls; han måste fara och möta dem i Prag: »I kunnen icke tänka er, hur glad jag är!»

En hel månad dröjde Körners i Wien. Toni, som varit litet rädd, vann genast deras hjärtan; Minna omfamnade ömt sin sons brud, kysste henne,



lindade kring hennes hals ett dyrbart pärlband och välsignade liksom sin make sin sons ädla och goda val. Alla hem, som Theodor brukade besöka, tävlade nu om att inbjuda hans anhöriga, och aftoncirklarnas behag förhöjdes, då Körner vid klaveret ackompanjerade sina två barn, båda lika ståtliga och sköna. Och Theodor och Emma voro överlyckliga att åter få sjunga tillsammans. Det var den sista gången familjen skulle vara samlad i lugn och ostörd glädje.

När hemresans stund kom, var Theodor djupt sorgsen: »Aldrig förr har jag känt skilsmässan så tung!» Men Toni och hans arbete tröstade honom snart, och på sin födelsedag, den sista han fick uppleva, skrev han:

»Mina älskade! På morgonen av min födelsedag ha tusen kära minnen vaknat i mitt hjärta, och vilka kunde av dem alla väl vara mig ljuvare än de av er, av er kärlek — — Ännu aldrig har den 23 sept. funnit mig så lycklig. Kärlekens krans är lindad omkring mig — — jag trotsar, att någon kan vara lyckligare än jag!» Glad som ett barn berättar han om de presenter han fått: den nya lutan från fadern, kedjan av Tonis hår — »wunderzierlich!» — och han ber sin mor sända honom litet av »hans långa hår, sen han var liten» och som hon så väl förvarat: han ville låta göra ett armband åt Toni därav.

»Med glada framtidsutsikter skola vi fira din dag», skrev hans far, »och tacka Gud för allt vad han givit oss och alltjämt lovar giva oss i dig.



Hoppet att snart återse dig skall göra oss skilsmässan dräglig. Jag trycker dig i tankarna till mitt bröst och ger dig min bästa välsignelse — —»

Hans moders hälsning lydde: »Gud give dig sin rikaste välsignelse, min älskade, dyre son! Med tack till den Allsmäktige ser jag den dag randas, som gav oss dig; förbliv så god, så ädel som du är, och dina lyckliga föräldrar ha intet övrigt att önska. Måtte din födelsedag bliva glad och lycklig. Tänk på, att våra hjärtan äro hos dig och dela varje din glädje — —»

Nästa brev till Dresden berättade om ett nytt skådespel, »Hedwig», i tre akter och med en sluteffekt, som den unge diktaren efter styckets uppförande på scenen själv för sin far betecknade såsom »über alle Msssen grässlich». Det oaktat gjorde stycket avgjord lycka. Så skrev han på tre dagar ett litet omtyckt lustspel »Vaktmästaren», varefter han med iver ägnade sig åt studiet till femaktssorgespelet »Rosamunda». Huvudpersonerna här äro Henrik II av England och hans älskade, den sköna Rosamunda Clifford, vid vilken han under falskt namn lät sig vigas, men som till slut föll offer för drottning Eleonoras hat och hämnd. På 14 dagar var hela dramat färdigt och betecknas allmänt av både dåtida och senare kritiker som ett lysande framsteg, som »ett betydande och fulländat verk av en till högsta mästerskap kallad konstnär». Hans far var även nöjd därmed, men underkastade det dock en genomgående kritik, som av sonen tacksamt mottogs.



Med hösten började åter det glada livet i Wien: »Jag roar mig nu gudomligt, är alltid engagerad en vecka i förväg och så att säga riktigt på modet», underrättar han dem där hemma.

Under tiden fortgick inövandet av »Zriny», vari Toni skulle ha en huvudroll. Den 30 dec. uppfördes det. Hela Wien var i spänning, ty man visste, att det ej endast var ett ungerskt nationaldrama, utan en direkt nutidsmaning till Tysklands vapenföra söner. Många platser voro redan veckor förut beställda. Redan en timme, innan teatern öppnades, trängdes människoskaran trots kölden utanför dess dörrar. Hela salongen var till trängsel fylld; särskilt hade en talrik mängd ungerska magnater i praktfulla pälsar infunnit sig. Skådespelarna, som gripits av det allmänna intresset, gjorde sitt allra bästa. Andlöst följde åskådarna dramats fortskridande; de eldiga ungrarna läto gång på gång hänföra sig till högljutt bifall för öppen ridå, ett bifall, som växte med varje akt, tills efter styckets slut det utbröt i en våldsam bifallsstorm: »Körner, Körner», ljöd det från alla håll och allt otåligare; den unge diktaren stod häpen inför denna inropning, så ovanlig vid denna tid, och måste med våld föras in på scenen; »Körner, Körner» — ljöd det emot honom under bedövande handklappningar, och ungrarna viftade med sina pälsmössor och ropade högre än alla andra sitt »eljen Körner!» Blek gick han fram till rampen och tackade med upprörd röst: »jag känner tydligt inom mig, att jag för denna sköna



hälsning icke har att tacka min egen ännu outvecklade sångmö, nej, endast den sköna ivern hos de ädla konstnärerna samt det eldande minnet av en stor nations stora handling.»

Denna stund stadgade Theodor Körners skalderykte. Länge hade han varit kejsarstadens älskling, nu var han med ens vorden dess andliga medelpunkt — han, ynglingen, nyss fylld 21 år!

Redan innan »Zriny» uppfördes, var han av greve Pallfy erbjuden plats som teaterdiktare vid Teater an der Wien och med mycket hög lön. En sådan anställning var då för tiden den enda, som tillät en diktare att leva av sin konst. Länge fick Schiller kämpa, innan han fick en sådan i Meiningen och med den lilla lönen av 300 thaler! Theodor Körner erhöll två enträgna anbud på en gång, det andra av furst Lobkowitsch, som ville fästa honom vid Hofburgteatern. Ehuru lönen var mindre, var äran större, och utan tvekan antog Theodor det sista anbudet. Mot en lön av 1,500 gulden skulle han årligen lämna teatern två stora stycken och två små; för varje stycke han lämnade därutöver, skulle han få högt arvode. Han ansåg sig med största lätthet äga en inkomst av 3,000 gulden, för denna tid en lysande ekonomi. Aldrig förr hade en så ung diktare vunnit en sådan utmärkelse, och åtskilliga »kolleger» inom den litterära världen kände sig illa berörda härav och fällde den hånfulla anmärkningen, att en »avlönad, ännu skägglös teaterdiktare väl ännu aldrig förekommit i skådespelarkonstens annaler».



Men Theodor Körner var överlycklig; nu kunde han bjuda ett hem åt Toni, sin älskade, hon, som delade både hans arbete och segerns triumf, ty de kvinnliga huvudrollerna voro alltid hennes. Ute i Döbling skulle de bygga sig ett litet bo, skuggat av vinrankor och kransat av blommor. Det var med glad stolthet han skrev till de sina: »Jag har den äran att i min person föreställa er den kejserliga-kungliga hovteaterdiktaren Theodor Körner!» Sedan han redogjort för sina nya förhållanden, fortsätter han:

»Och nu några ord, varför jag ej förr skrev om dessa anbud. Jag känner min far, och han skulle säkert ha avrått mig, emedan han skulle tänkt, att jag drevs av den önskan att ej längre kosta er så mycket penningar. Men min frihet är alls icke såld; jag har fått en ärofull plats, som betydande män redan innehaft, har min säkra tillräckliga inkomst och den sköna utsikten att helt kunna få leva för min konst. De tryckande tiderna fordra stora uppoffringar av er; låt mig äga den känslan att icke göra dem större för er. Jag skall nog komma tillbaka och åter taga er frikostighet i anspråk, när jag inträtt i det husliga livet. Då hoppas jag ni dra försorg om edra barnbarn, såsom ni gjort det för er son!»

Hans faders svar är storslaget:

»Du har nu ett viktigt och ärofullt ämbete och är kallad att genom teatern påverka en emottaglig nation med förträffliga anlag. Jag tilltror dig att sätta ditt mål högre än fåfängans

tillfredsställande genom övergående bifall. Allt heligt och ädelt, som genom poesin kan väckas och vårdas hos människan, är givet i din hand. — — Om på din väg ett tillfälle erbjuder sig att med värme tala för sanning, rätt och människovärde, så skall du icke försumma det. Du skall aldrig nedsjunka till den klass, som genom sofisteri och fräckhet söker vinna ett parti och som gärna vill låta gemenhet gälla för själsstyrka. Vad profeterna voro för gamla testamentet är diktaren för vår tidsålder. — — Så skulle också jag gärna ha verkat; men lycklig jag, om du utför vad jag velat — —»

Han förberedde sin son på motgång och kritik: »Du måste vara beredd på en opposition. Denna hotar dig ej blott från dina mindre lyckliga kolleger och deras vänner, utan också från den talrika klass, som gör anspråk på att vara kännare och betraktar varje konstverk som en fiende, den man skall låta känna sin överlägsenhet. Dessemellan kommer du att få höra månget omdöme, som förtjänar uppmärksamhet — —»

I sin makes brev skrev Minna: »Gud vare med dig i ditt sköna kall! Dig följer din moders välsignelse!»

En annan följd av hans »nationalepos» var, att ärkehertig Karl, som övervarat premiären, sände sin adjutant att hämta honom till audiens. Segraren vid Aspern kände redan den unge diktaren genom hans eldiga sånger just över slaget vid Aspern, som voro på allas läppar och gåvo folkstämningen ny förtröstan; det heter i en av dem:



»Gut und Blut für Volk und Freiheit geben,
Nenn’ die That, die sich der That vergleicht — —»


För Theodor Körner blev samtalet med ärkehertigen av stor betydelse. Denne ledde efter några varma ord om diktarens verksamhet samtalet in på olycksåret 1809, talade om Goethe och Schiller och betonade den sanne diktarens uppgift som nationell väckare:

»Just i en tid som vår får en diktare icke avsöndra sig från sitt folks intressen; han har en skön uppgift: att väcka fosterlandskärlek, att höja det sjunkna modet — —»

»Och», inföll Körner med eldig röst, »att, när ögonblicket är inne, utbyta sin lyra mot svärdet och med sin död besegla sanningen av sina ord!»

All etikett var i ett nu borta; den erfarne mannen och fältherren, diktarynglingen med det upphöjda sinnelaget, båda stodo inför varandra såsom tvenne sitt land och sitt folk älskande män. Den unges glöd ryckte den äldre med sig; gamla minnen vaknade upp inom honom, nya förhoppningar fingo ord och uttryck; mer än en timme varade det livliga samtalet, och när Körner till slut gick, tryckte ärkehertigen varmt hans hand och sade: »det är mig kärt att hava lärt känna en så präktig ung tysk man.»

Detta samtal uppväckte hos Theodor Körner de tankar han hyst för ett år sedan och vilka då så djupt ängslade hans fader. I tysthet var denne förvisso beredd på vad som komma skulle; själv hade han genom fransmännens ogärningar drivits



mer och mer ur sin försiktiga hållning. Men ännu hade han ett om ock svagt hopp, att sonen i sin diktarlycka nere i Wien skulle bli främmande för dagspolitikens stora händelser. Han betänkte icke inverkan av hans nära förhållande till Preussens minister, hans egen värme vän Humboldt.

Denne hade med sin skarpa blick sett detsamma som von Stein, Scharnhorst och Gneisenau: Preussens räddning kunde endast ske genom en inre reorganisation; för ögonblicket var ingen nationell resning i Österrike att påräkna; men mycket kunde också här göras för att bygga en damm mot Napoleons makt. Alla hans bemödanden i Wien avsågo därför att väcka förtroende för Preussen och söka bana väg för ett närmande mellan Ryssland och Österrike med slutmål att åstadkomma ett tremaktsförbund mot Frankrike. Denna tankegång väckte livligt gensvar i Theodor Körners bröst: intet vore större än att offra sitt liv för sitt tyska lands frihet och upprättelse.

I denna sinnesstämning nästan nedkastade han på papperet sitt enaktsskådespel »Joseph Heyderich», genomglödgat av mäktig patriotism. Ingen anade, han själv minst, att det var hans sista teaterdikt. Men för eftervärlden är det som en hans självbekännelse, och när man läser det, tycker man sig ännu kunna förnimma den unga manliga röstens levande tonfall: »O, kunde jag träda fram inför mitt folks alla unga, trogna hjärtan och med mitt flyende livs sista kraft ropa in i deras själar: det är ljuvt att dö för

fosterlandet! — — Detta har lika rätt till alla sina söner! När bonden måste blöda och borgaren uppoffra sina barn — vem törs väl då draga sig undan! Ingen är för god, men väl mången för dålig att lida offerdöden för friheten och nationens ära. Fort till fanorna, om den inre rösten driver eder! Lämna fader och moder, hustru och barn, vän och älskarinna, stöt dem tillbaka, om de vilja hindra er — den första platsen i hjärtat har fosterlandet!»

Inom honom själv blev den inre rösten allt starkare, och han kände, att han måste följa den. Väl visste han, att varken far eller trolovad skulle hindra honom, men han bävade dock för deras smärta. Särskilt led han vid tanken på de älskade i Dresden, på sin ädle fader, sin veka moder — men fosterlandet kallade honom, och han tog sina mått och steg att så småningom bereda de sina på sitt beslut.



XI.
FLYKTEN FRÅN MOSKWA. PREUSSENS PÅNYTTFÖDELSE 1813. PATRIOTER: v. STEIN, SCHARNHORST OCH GNEISENAU. DEN TYSKA UNGDOMENS TÅG TILL FANORNA. DE STORA DAGARNA I BRESLAU. THEODOR KÖRNER I FOLKETS MITT.



NATTEN mellan den 13—14 dec. 1812 for en ensam släde med ilfart genom Dresdens mörka gator. Den stannade utanför det franska ministerhotellet — helt nära intill appellationsrådet Körners d. v. bostad — och en pälsklädd man med mössan djupt ned i pannan steg hastigt ur, försvann i huset för att inom några timmar med nya hästar fortsätta sin snabba hemlighetsfulla färd västerut, till Paris.

Det var världshärskaren, han som i vårdagarna drog ut från Dresden med sin miljonarmé, sedan han satt sin häl på de tyska furstarnas nacke. Han tågade ut i viss tro att krossa det barbariska Ryssland, som han egentligen föraktade. Han



återvände ensam, slagen, av Moskwas eldhav, av stäppernas snöstormar driven till en flykt i fasa, medan dånet från Europas väldigaste eldshärjning och från Beresinas instörtade brygga ännu liksom ekade för hans öron.

Vidare ilade han bort från detta Sachsen, vars 20,000 söner lågo döda på de ryska snöfälten, bort att stampa fram nya ynglingahärar till nya slaktningar — veteranerna lågo stupade på mångfaldiga slagfält.

Bakom honom följde nemesis, hämndens gudinna med nedåtvänd fackla; bakom honom kommo de krälande, linkande, stapplande, de överlevande spillrorna av den stora armén, krymplingar utan armar och ben, döende, som buros ur slädarna, vansinniga, som fyllde luften med sina jämmerrop. Halvnakna, utsvultna, skygga, med förfrusna lemmar, svepta i trasiga mattor, i hästtäcken, i kvinnokläder kommo de, alla dessa olycksgestalter, med vacklande steg, med slocknande blickar, alla vapenslag blandade om varandra, men utan vapen.

Och i alla Tysklands städer och byar strömmade människorna ut ur husen; stumma av förfäran sågo de det förskräckliga tåget skrida fram; hatet mot fransmännen försvann för medlidandet med dessa Napoleons olyckliga offer, och vänliga händer bragte hjälp.

Men ryktet, som flugit i förväg, att den oövervinnlige, Europas gissel, sett sin sol gå ned, det växte till visshet. Och den fasa, som de



framtågande människospillrorna ingivit det tyska folket, byttes i glädjerop. Det länkbundna, kuvade Preussen stod upp, alla tungor löstes, alla händer blevo verksamma; de landsförvista patrioterna skyndade hem; nu var dagen inne, då deras så länge hysta hopp skulle bli verklighet.

Och det Preussen, som nu beredde sig att fullborda det verk, som Rysslands vinterköld börjat, det var ej längre svagt eller splittrat. De tre stora handlingens män, von Stein, Gneisenau och Scharnhorst, hade, änskönt på Napoleons bud drivna ur landet eller försatta ur tjänst, dock icke verkat förgäves.

Visserligen hade Napoleon sedan sju år förberett Preussens förintande; han hade reducerat dess armé, nyss sänt hälften därav till Ryssland, avväpnat hela folket, översvämmat landet med franska trupper och vaksamma spioner; han till och med planlade ett konungens tillfångatagande, som denne nu hastigt undandrog sig genom att oväntat förlägga sitt residens från Potsdam till Breslau, en av de få tyska fästningar och städer, som icke kommenderades av fransmännen.

Men trots allt detta var Preussen på nyåret 1813 som genom ett underverk fullt rustat till strid, tack vare framför allt de tre nyssnämnda stora männen men också de oförskräckta skalder och talare, som hållit folkets nationalmedvetande vaket.

Det var von Stein, riksfursten och demokraten, i vars själ levde ett nytt, frigjort och genomsunt samhälles skapelsetankar, som insett att



skulle nationens väl bli en folksak, då skulle också folket vara fritt, då skulle all den sedliga kraft, som gömdes i folkdjupet, få fria utvecklingsmöjligheter och komma det allmänna till godo. Därför skulle folket höjas, de livegna bönderna frigivas, skolor inrättas och ett kraftigt folkupplysningsarbete sättas i gång.

Det var hans förtjänst, att det edikt kom till stånd, som förklarade, »att efter Martini dag 1810 finnes det i Preussen endast fria människor», som fritt kunde få bruka jorden, idka näringsliv och förkovra sig, envar efter böjelse och förmåga.

Än mer — envar skulle härigenom uppfostras att deltaga i nationens lagstiftning och förvaltning. Detta åter skulle lända till hela landets förkovran och ära, »ty historien lär, huru ojämförligt större antalet av stora fältherrar och statsmän är i ett fritt än i ett despotiskt styrt land». Stein var och ville vara en folkuppfostrare, som allvarligt och ärligt sökte främja sann politisk frihet. På så vis skulle ett starkt nationalmedvetande skapas, som ytterligare skulle stärkas av de eldfulla männen, Arndt, Jahn, Fichte och många andra.

Bevarandet av själva nationen, dess frihet, dess tillvaro, sågo Scharnhorst och Gneisenau i en omdaning av hären, denna stackars svaga spillra, som Napoleon tillåtit Preussen att äga. En sådan omdaning vore så mycket svårare, som den måste ske bakom den fruktades rygg, men dock inför alla hans spioner och gendarmer. Men, menade Scharnhorst, »vi måste så i dunkel hölja våra



verkliga avsikter, att de till och med åtminstone någon tid kunna förbli dolda för denne den mest utlärde av alla bedragare».

Dessa båda män, Scharnhorst och Gneisenau, voro varandra jämbördiga. Scharnhorst, den lidelsefulle, eldige tänkaren, bondsonen från Hämelsee, som blev den preussiska härens egentliga nydanare, fasthöll nog tanken om den stående armén, dess disciplin, dess hederskänsla, men förkastade den döda taktik, som gjorde krigaren till en maskin. För att kunna segra måste den preussiske soldaten åter bli krigare, d. v. s. en personlighet, och detta kunde han endast, om han kände sig som en son av sin nation och om folket i dess helhet bleve krigskraftens stora mäktiga förnyare.

Denna tankens och handlingens man har träffande blivit liknad vid det vilande, men icke sovande lejon, som överst pryder hans berömda gravmonument på invalidkyrkogården i Berlin: tung, mättad av erfarenhet och tankar samt på samma gång redo till språng — så blev denne lågtyske bondson en stor man.

Liksom Scharnhorst var också Gneisenau en »lyckans son», i sin ungdom till hälften en äventyrare, vars »panna tidigt berörts av sångmöns kyss». Allt som fyllde hans själ, allt vad han under sin brusande levnad erfor har han uttalat i ord så sköna, att det vardagliga ljuder ädelt, det veka starkt och det lidelsefulla »kungligt stolt». Liksom Beethoven och Goethe griper han ännu i dag själarna och väcker i dem återklang. Manlighet



och skönhet, säges det, lyste ur alla hans drag, och han rörde sig alltid med osökt furstlig höghet.

Han föddes mitt i stridstumultet, växte upp i fattigdom, gick ut som »lyckoriddare» och blev fältherre för en nationell stat, som han själv var med om att skapa. Liksom Stein var han aristokrat och demokrat på en gång. Han var en exponent av det tyska lynnet under det 18:de århundradet: »religion, bön, kärlek till regenten, till fosterlandet, till dygden, allt detta är ej annat än poesi; det gives ingen hjärtats lyftning utan poetisk stämning», har han yttrat.

Trots sin lojalitet mot sin konung skattade han, liksom Scharnhorst, franska revolutionen högt, därför att den öppnat fria banor för »snillet ur låg härkomst». I så måtto framhöll han det segrande Frankrikes exempel för sin egen stat:

»Vilka oändliga krafter sova ej outvecklade och obegagnade i en nations sköte! Tusen och åter tusen människor äga i sitt bröst en stor genius, vars uppåtsträvande vingar förlamas av hans trånga förhållanden. Under det ett rike går under i smälek och svaghet, kör kanske i en eländig by en Cæsar sin plog i dess fåra, medan en Epaminondas nödtorftigt livnär sig med sina händers arbete.»

Han betraktade med beundran Napoleon som den störste mannen ur ett folks mitt och sin egen läromästare i krig och politik, men han hatade i honom, som vuxit upp på frihetens mark, frihetens förtryckare.



Lika litet för Gneisenau som för hans två själsfränder Stein och Scharnhorst var den egna äran målet, men folkets andliga och politiska lyftning; han var en förkämpe för fri individualitet och fri nationalitet i förening med endräkt mellan folk och furste. Hans livsdröm var, att från det Tyskland, varur religiös frihet utgått, skulle också politisk frihet utgå, och förmedlaren härav skulle bli Preussens dynasti och stat. Detta drömde han ej särskilt som preussare och statsman, men som människa och tysk, ty starkare än hans preussiska var hans tyska känsla.

Planen, som mitt för fransmännens ögon åter skulle sätta Preussen i stridbart skick, var just att dana en stor, väl övad och duglig armé av nationellt kännande män. Först avlägsnades därför alla värvade främlingar. Den här, som med mod och hänförelse skulle kunna kämpa för ett hotat fosterland, måste bestå av detta lands egna söner, ty endast de, som ägde hem och härd att försvara, skulle offra sin sista blodsdroppe. Alla landets kroppsligt friska söner måste därför vara värnpliktiga, och intet stånd, intet yrke finge, som hittills varit fallet, utgöra undantag från denna den heligaste av alla förpliktelser; de rika, de högtstående fingo ej längre söka sig ställföreträdare, tvärtom, den, som njöte av så stora förmåner, skulle vara den förste att värna friheten eller strida för freden.

Vidare skulle full likställighet införas mellan soldaterna, de månde vara av hög eller låg härkomst; härigenom skulle goda element ur de

bildade klasserna bli tongivande och förädla det hela. Fördenskull avskaffades alla vanärande straff; men i stället skulle soldatståndet hållas så i ära, att endast oförvitliga män finge kvarstå däri. Samma plikt och samma rätt skulle gälla för alla; varje soldat skulle genom egen kraft och duglighet kunna stiga till officer; därigenom skulle en det hela uppryckande tävlan uppstå.

Dessa Scharnhorsts tankar omfattades med hänförelse av konung och regering. Genomförandet sattes genast ljudlöst i verket. Och så stor var den allmänna längtan att bli fri från det franska oket, att hela folket med tillfredsställelse såg de nya anordningarna. De unga värnpliktiga infunno sig på alla garnisoners övningsplatser, genomgingo sin utbildningstid, återvände hem till sitt arbete, avlade soldatrock och vapen, men voro beredda att, när nöd stod för dörren, åter skynda till fanorna. De bildade en reserv, men denna benämning fick av fruktan för fransmännens ingripande icke användas. Deras plats i ledet intogs av andra unga män — och så undan för undan.

Ett av de mest storslagna dragen ur denna den tyska folkväckelsens tid är det, att ingen enda förrädare fanns, som för fransmännen yppade vad som försiggick. Oaktat dessa voro utbredda över hela landet, anade de intet av detta skådespels betydelse: de sågo skaror av unga män i bondkläder tåga ut ur städerna och åter tåga in; att dessa senare, precis lika klädda, voro helt andra än de uttågande, och att de påtogo sig



uniformen i de förras ställe — det undgick deras uppmärksamhet. De hånade dessa »Krümper» — stympare — som de värnpliktige kallades, för det de aldrig blevo fullärda, utan ständigt och ständigt måste börja samma övningar på nytt, och kejsar Napoleon föraktade djupt dessa dumma »bondtölpar».

Så hade det rastlöst arbetats i Preussen allt sedan Tilsitfredens tunga dag. Kung och folk hade delat bekymmer och sorg och detta ej minst, då den kvinna, som de alla blickade upp till såsom en landets skyddsängel, dog av den smärta landets olyckor vållade henne. Drottning Louise hade varit som en symbol av Tysklands själ; över henne vilade en glans av hög lyftning, som, förstärkt av hennes rena väsen och ljuva kvinnlighet, blivit som en helgongloria över hennes minne och gjort henne till ett det tyska världsrikets nationella skyddshelgon.

Men än en gång under dessa prövningens år, särskilt vid tiden för Österrikes resning mot Napoleon 1809, hade Preussens patrioter ropat, att tiden för handling vore inne. Konungen, Fredrik Wilhelm III, i grund och botten en fredens man, men lika god tysk fosterlandsvän som någon annan, fruktade dock ett förhastande: intet skulle då hindra Europas herre att förinta det lilla stympade och kuvade Preussen.

Länge och ofta måste han ödmjuka sig i stoftet för sin överherre, men hellre led han detta, även



om han därför skulle misskännas av sina trogna, än han vågade att i otid sätta sitt lands tillvaro på spel. Till och med när lågorna från Moskwa liksom lyste över hela Europa och blevo som en signaleld till allmän resning, tvekade han ännu.

Men då tog den tappre general York saken om hand. Som fältherre för den under Napoleon lydande preussiska hären mot ryssarna gick han över till den s. k. fienden och slöt på egen risk förbund med Ryssland. Till sin konung skrev han: »Jag lägger mitt huvud för E. Maj:ts fötter — — Ödet har talat. Det är förbehållet E. Maj:ts monarki att bli frälsaren och beskyddaren av sitt eget och alla tyska folk. Men tidpunkten måste snabbt begagnas. Nu eller aldrig är ögonblicket inne att återvinna frihet och oberoende — —» Detta var den 30 dec. 1812.

Men Fredrik Wilhelm i Berlin med dess franska garnison stod ännu under Napoleons räckhåll. Ett enda ovarsamt steg, och han vore fransmännens fånge. Inom sig jublade han över Yorks djärva kupp; till det yttre måste han inför den franske kommendanten i hans huvudstad, marskalk Augereau, spela bestört och uppbragt samt skenbart strängt bestraffa York, som ställdes inför krigsrätt och avsattes. Först när konungen i Breslau stod omgiven av sina egna män, kunde han avkasta masken. General York återfick sitt befäl. Den »allmänna värnplikten» förkunnades öppet; landets hittills från tjänst befriade unga man intill 24 år kallades till vapen.



En storm av nationell lyftning brusade med ens över landet. De unga män, som kallelsen först och närmast gällde, tillhörde nästan uteslutande de bildade klasserna, studenter, köpmän, konstnärer o. s. v. Men överallt besvarades konungens upprop, som vore hela folket en kropp och en själ. Scharnhorsts tro på den bildade ungdomens insats visade sig sann: det stora folkkriget fick sin prägel av den idealism, som bodde i denna ungdoms hjärtan. Det var ett heligt krig, till vilket man nu gick, bildade och obildade, höga och låga, led vid led: det helas intresse var allas, och alla voro enade i ett.

Åter ljödo de starka, folkväckande orden över nationen. Ernst Moritz Arndt sände ut sin skrift »Vad betyda landstorm och lantvärn?» som slöt med dessa ord: »Upp, I herrar och ädlingar, I frie och borgare, I lantmän och bönder! Upp, varje tysk man, i vars bröst slår ett tyskt hjärta, som vare sig i förstånd eller näve, i vetenskap eller hantverk lever i levande kraft! Upp alla! Hjälpen, råden, rädden, handlen! Viljen det rätta och det fria! Viljen hellre ärlig död än skändlig träldom! Och Gud, frihetens och rättvisans skydd, skall vara med er!»

Högt ljödo hans väldiga, all ungdom mäktigt gripande ord om fosterlandet: »Det kalla och eländiga snusförnuftets män hava uppstått och talat ur sina hjärtans intighet: fosterland och frihet äro tomma ord utan innehåll, sköna toner, med vilka man bedårar den enfaldige. Där det går



människan väl, där är hennes fädernesland, där hon har minst att fördraga, där är friheten. De som så tala äro som de dumma djuren, de tjäna endast sin buk oeh sina lustar och förnimma intet av den himmelske andens susning — — Men människan skall älska in i döden och aldrig låta sin kärlek vända åter. — Därför, o människa, har du ett fädernesland, ett heligt, ett älskat land, en jord, varefter din själ evigt längtar. — — — Och vore det än kala klippor och öar och bodde än armod och möda där med dig, du måste dock evigt älska detta land. — — Ej heller är friheten en tom dröm eller en ödslig villa, utan i henne lever ditt mod och din stolthet och vissheten, att du stammar från himlen. Friheten är där, varest du törs leva, som det behagar ett tappert hjärta, där du törs leva i dina fäders seder och bruk och efter deras lagar; där du lyckliggöres av det, som lyckliggjorde dina fäders fäder. — — — Detta fosterland och denna frihet äro det heligaste på jorden — — det ädlaste goda, som en god människa äger och önskar äga på jorden. Därför äro de för torra och låga själar en villfarelse och en dårskap för alla, som endast leva för stunden. Men de tappre höja de till himlen och verka under i de enfaldigas hjärtan. Upp därför, redlige tysk! Bed dagligen till Gud, att han må fylla ditt hjärta med kraft och låta din själ låga av mod och tillförsikt — —»

Ännu var den fiende icke nämnd, emot vilken man skulle resa sig, men alla kände dock dess



namn. Hade icke Arndt nyss utropat det: »Och hans namn är Napoleon Bonaparte, ett namn av jämmer, ett namn av ve, ett namn av förbannelserna från änkor och faderlösa! — — »Genom hela folket gick ett dovt brus: till vapen! Hämnd över folkförtryckaren, människoförödaren!

Konungens upprop till ungdomen att beväpna sig var som en eldbrand i det mörker, som vilat över folket och landet. Liksom med ett djupt andetag lättades bördan, som pressat alla bröst: det är folkets krig, det är ungdomens kamp för sitt land och dess ära!

Och ungdomens lärare nedlade boken, stängde hörsalarna och gingo själva med; lärjunge och lärare blevo vapenbröder i samma led.

I sin professorsstol i Breslau stod Henrik Steffens; framför honom sutto ett litet fåtal studenter, tankspritt lyssnande till den vördade lärarens föredrag. Han slöt: »Mina herrar, kl. 11 skall jag hålla ett andra föredrag över konungens upprop till ungdomen och frivillig beväpning. Gör detta mitt beslut allmänt bekant! Om övriga föredrag under denna timme försummas, är likgiltigt. Jag väntar så många, som rummet medgiver.»

När timmen var inne, var rummet överfyllt, i fönster, i dörren, i trappan, i hela gatan trängdes människorna. Med eldord talade denne berömde man i känslan av att i detta nu en ny epok i historien inträdde; hans ord voro som ett eko ur vars och ens själ. Och när efter talets slut den 40-årige professorn i spetsen för 200



studenter — de första av all Tysklands ungdom — anmälde sig till de frivilliga jägarna, utbrast Scharnhorst: »Steffens, jag lyckönskar er! Ni vet ej än vilket verk ni gjort!»

Detta var början till det långa tåg, som från alla Preussens universitetssalar, domstolslokaler och gymnasier — ty även skolynglingar gingo ut i kampen — drog till Breslau; varje dag kom det nya skaror; bredvid de ungas led gingo fäderna, som följde sina söner till striden, och mödrar och systrar tillvinkade dem mod och hopp. De främmande diplomater, som i Breslau omgåvo konungen, funno ej ord för detta skådespel, som trotsade all beskrivning.

I denna stund, har en stor skildrare yttrat, då blomman av den tyska bildningen grep till vapen, gav den tyska idealismen sig själv riddarslaget. Vad var den förut? En andens åker, där världsmedborgare, drömmare och blåstrumpor växte upp utan stat och utan fosterland. Och nu blev den genom pliktens »kategoriska imperativ», genom troheten in i döden förvandlad i sitt innersta. Kants pliktlära och Schillers hjältekynne ledde denna ungdom i kampen och adlade dess strid liksom dess lidande.

Rikt var Preussen på män med hjärta och mod. Men armt på guld och medel. Dock — lika storslaget som nyss ungdomens strömmande till leden voro nationens gåvor av alla slags ägodelar. Allt offrades, som kunde förvandlas till penningar: alla smycken, alla föremål av guld och silver: barnen



tömde sina sparbössor, de fattiga kommo med sitt torftiga bohag, tjänare bragte sina stackars små tillhörigheter.[1] Äkta makar offrade sina vigselringar och fingo andra tillbaka av järn, på vilka stod ingraverat: »guld för järn»; adliga herrar



utbytte sina signetringar mot sådana av järn, som hade deras vapen inristat i en liten träbit. Allt, som skulle föreställa smycken, bordskärl, allt var av järn, och denna tid fick ej för intet det stolta namnet »järntiden». Som ett minne därav stiftade också konungen den ärofullaste av alla tyska ordnar: »järnkorset».

Den 16 mars 1813 förklarade konung Fredrik Wilhelm Napoleon krig efter att ha slutit förbundet med Ryssland; omedelbart därefter kungjorde han sitt stora upprop »till mitt folk». Det besvarades av hela folket med ett enstämmigt glädjerop. Skalderna, som så länge liksom i missmod tegat, trädde nu åter fram för att än mer elda hänförelsen, främst bland dem Arndt. Vem även utanför Tyskland känner ej dessa sånger: »Was ist des Deutschen Vaterland» och sången om fältmarskalk Blücher: »Was blasen die Trompeten? Husaren heraus!» samt främst av alla »järntidens» uppsång: »Der Gott, der Eisen wachsen liess, der wollte keine Knechte». Snart ljöd, ej blott jämte dessa, men över dem och alla andra, en sång, buren genom krigstumultet av en djup, metallklar röst till kraftiga grepp i lyrans strängar:

»Frisch auf, mein Volk! Die Flammenzeichen rauchen,
Die Saat ist reif; Ihr Schnitter, zaudert nicht!
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Es ist kein Krieg, von dem die Kronen wissen;
Es ist ein Kreuzzug, ist ein heil’ger Krieg!
Recht, Sitte, Tugend, Glauben und Gewissen
Hat der Tyrann aus deiner Brust gerissen;
Errette sie mit Deiner Freiheit Sieg!




— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Zerbrich die Pflugschar, lass den Meissel fallen,
Die Leier still, den Webstuhl ruhig stehn!
Verlasse Deine Höfe, Deine Hallen,
Vor dessen Antlizt Deine Fahnen wallen,
Er will sein Volk in Waffenrüstung seh’n — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Der Himmel hilft, die Hölle muss und weichen!
Drauf, wackres Volk! Drauf, ruft die Freiheit, drauf!
Hoch schlägt Dein Herz, hoch wachsen Deine Eichen,
Was kümmern Dich die Hügel Deiner Leichen?
Hoch pflanze Du die Freiheitsfahne auf!

Doch, stehst Du dann, mein Volk, bekränzt vom Glücke,
In Deiner Vorzeit heilgem Siegerglanz:
Vergiss die treuen Toten nicht und schmücke
Auch unsre Urne mit dem Eichenkranz!»


Sångaren, som så plötsligt stod i tyska folkets mitt, med svärdet i sin ena hand och lyran tryckt mot bröstet, var en högrest yngling med ädla drag. Inom kort skulle han vara en nationens unga frihetshärold, dess hjälte och förebild.

Sångaren var Theodor Körner.




[1] Må ej här förgätas ett drag, som visar, att även Tysklands kvinnor kände fosterlandets ära som sin: En pensionerad överstelöjtnant von Schmettau med elva barn och mycket små inkomster hade i sitt armod sänt ett mått hirs, motsvarande sex tunnor, samt 1 thaler för vart och ett av sina barn. Hans hustru och fem döttrar ville dock giva vad de personligen hade att offra; de reste därför till Breslau, där en byrå för frivilliga gåvor upprättats. Här lämnade modern och de fyra äldsta systrarna allt vad de ägde av värdesaker och smycken. Den yngsta, 14 år, stod tyst, skamsen och blossande röd vid dörren; hon ensam hade intet att giva. Plötsligt utbrast hon: »jo, jag har något!» ilade in i ett angränsande rum, lät avklippa sitt långa, rika hår, sålde det genast för 2 thaler och kom strålande tillbaka för att lägga sitt stora offer till de andra bidragen. En djup rörelse hade gripit alla de närvarande. En av dem skyndade ut, tillhandlade sig den silkesmjuka skatten och lät sedan därav göra en mängd då högmoderna prydnadssaker, urkedjor, armband, ringar, halskedjor m. m. Alla dessa i sanning dyrbara smycken såldes och inbragte en summa av nära 150 thaler; så blev den fattiga unga flickans gåva den största någon enskild hade att giva. Ferdinande von Schmettau levde ännu 1871 i Berlin, där hon efter det då nyss slutade fransk-tyska kriget hyllades av folket och hälsades av Tysklands nykrönte kejsare, drottning Louise’s yngste son, han, vilken som ung prins var med i det stora folkkriget 1813, han, som jämte henne själv var en av de få kvarlevande från Preussens pånyttfödelsetid. I Körnermuseet i Dresden har förf. av denna lilla bok med rörelse betraktat några av dessa hårsmycken, som alltid skola förbli dyrbara reliker för varje tysk man och kvinna.

XII.
»ALLT FÖR FOSTERLANDET». THEODORS BREV TILL SIN FAR. AVSKED FRÅN SIN BRUD OCH WIEN. I BRESLAU. I LÜTZOWS KÅR — »DE SVARTA JÄGARNA». HÖG ALLVARSTON. THEODOR STRIDENS FÖRSÅNGARE. DÖDSINVIGNING I ROGAUS KYRKA.



EFTER det livliga samtalet med ärkehertig Karl begav sig Theodor Körner direkt till Humboldt. Här fick han höra de stora nyheterna om Napoleons nederlag, om Yorks beslutsamma brytning med fransmännen och om det hopp detta hade väckt hos nationens bästa män. Hans beslut blev härigenom orubbligt; den dag det på allvar gällde tyska folkets kamp för sitt bestånd skulle han lämna Wien, sin brud, sin strålande framtid, allt, för att fylla plikten mot det stora tyska fosterlandet.

Redan nu började han försiktigt bereda de sina härpå. Hans brev handlade fortfarande om dagens händelser i Wien, om teatern och hans arbete, om



hur Beethoven och Spohr ansatte honom för operatexter o. s. v. Så framkastar han: »Jag är så glad, att ni ha det angenämt och glatt: måtte ni inte om sex veckor säga annorlunda.»

Nästa brev slutar med dessa rader: »Ett stort, för livet avgörande ögonblick nalkas. Våren övertygade att, vad än prövningen gäller, så skolen I icke finna mig eder ovärdig.»

Ej ens dessa ord väckte oro i hemmet, åtminstone låtsade fadern ej därom. Han antog, att de gällde det förestående bröllopet och någon religionskonflikt, enär hans son var protestant och hans brud katolik. Han svarade också från denna utgångspunkt. Men i nästa brev från Wien hette det rent ut: »Mina ord avsågo den stora striden.»

Denna förklaring var om ej alldeles oväntad så dock förskräckande. Körner yppade dock ej saken för Minna, som aningslös skrev till sin son: »När jag vet dig långt borta från allt detta elände och lycklig och glad, så har jag ingen oro.»

Och ändå fanns det tillräcklig anledning till oro. I tron på Napoleons orubbliga segerlycka hade Sachsens konung vägrat sluta sig till de förbundna, trots deras uppmaning till alla Tysklands furstar och trots deras allvarliga hotelse, att den, som avfölle från tyska saken, skulle visa sig »förtjäna tillintetgörelse genom kraften av de rättvisa vapnen». Sachsens folk däremot vacklade mellan kärleken till sin furste, som i 45 år redligt styrt landet, och kärleken till sina tyska bröder. Men harm



och oro togo överhand, när stora rekrytutskrivningar skedde i och för den armé, som under franskt befäl skulle kämpa mot Preussen.

Bland de i rekrytuppropet namngivna var också Theodor Körner. I samma ögonblick han vägrade lyda eller övergick till den s.k. »fienden», skulle i Dresden hans faders, den högt uppsatte ämbetsmannens, hus bli utsatt för Napoleons hämnd. Ty över Dresden befallde fransmännen, närmast Eugen, vicekonungen över Italien, och det var han, som framkallade det stora folkupploppet i Dresden, då han, för att hindra det eventuella framryckandet av Blücher med preussarna, befallde sprängandet av den stora Elbebryggan, Dresdens stolthet.

När mars inbröt, var Theodor färdig att lämna Wien. Först av alla hade hans trolovade fått veta hans beslut, och hon, som älskade honom över allting annat, så högt, att hon ännu efter 40 år kände samma tärande smärta endast vid ljudet av hans namn, hon, som icke vågade återse handskriften i hans brev till henne av fruktan, att den överväldigande sorgen skulle göra henne oduglig för de plikter livet ålagt henne — hon, den högsinnade och tysksinnade unga kvinnan, försökte ej med ett ord att hindra hans resa. Blek och modig höll hon sig upprätt, så länge han ännu var kvar. Avskedet dem emellan var lika svårt för båda; tårar strömmade utför deras kinder, när Toni kring sin älskades hals hängde den henne dyrbara amuletten, ett gammalt guldmynt med ett



ingraverat krucifix; men smärtan måste lidas; ty plikten mot fosterlandet går över allt. I sin dikt »Avsked från Wien» tillropar den bortdragande sin brud ännu ett farväl:

»Noch diesen Kuss! und wenn’s der letzte bliebe: Es giebt ja keinen Tod für unsre Liebe.»

Men hur modig Antonie Adamberger än syntes inför sin trolovade, så sjönk hon ihop efter hans avfärd, och i brev till »hans och min mor» klagar hon ut sin sorg och ängslan.

Dessförinnan hade Körner erhållit detta storslagna brev från sin son:

»Käre fader! Jag skriver denna gång till dig i en angelägenhet, som jag fast förlitar mig på varken skall förvåna eller förskräcka dig. Redan för en liten tid sedan gav jag dig en vink om mitt förehavande, som nu har mognat. — Tyskland står upp; i alla trogna hjärtan väcker den preussiska örnen genom sina djärva vingslag det största hopp om en tysk, åtminstone nordtysk frihet. Min konst suckar efter sitt fädernesland — låt mig vara dess värdige lärjunge! Ja, älskade fader, jag vill bli soldat, vill med glädje bortkasta det här vunna lyckliga och sorgfria livet för att, om ock med mitt blod, tillkämpa mig ett fädernesland. Kalla det icke övermod, lättsinne, vildhet! För två år sedan skulle jag låtit det så nämnas; nu, då jag vet vilken lycka livet kan bjuda mig, nu, då min lyckas alla stjärnor skönt lysa på mig, nu är det vid Gud en värdig känsla, som driver mig,



nu är det den mäktiga övertygelsen, att intet offer är för stort för det högsta mänskliga goda, för ens folks frihet. Kanske säger dig ditt fadershjärta: Theodor är ämnad till något större, på ett annat område skulle han kunna uträtta något viktigare, mera betydande, han är skyldig att inför mänskligheten svara för ett stort pund. Men, min far, min mening är denna: ingen är för god att lida offerdöden för friheten och sin nations ära, men väl är o många för dåliga därtill. Har Gud verkligen inblåst i mig en något mer än vanlig ande, som under din vård lärt att tänka, när och i vad ögonblick skulle jag göra den mera gällande än nu? En stor tid kräver stora hjärtan, och jag känner inom mig kraften att vara en klippa i denna bränning av folk; jag måste ut och sätta ett modigt bröst emot dessa stormböljor. Skall jag i feg hänförelse framveva mitt jubel i mina segrande bröders spår? Skall jag skriva komedier för gyckelteatern, när jag tilltror mig kraft och mod att ha ett ord att säga med på allvarets skådebana? — Jag vet, du skall lida mycken oro, min mor skall gråta! Gud tröste henne, jag kan ej bespara er detta! Jag berömmer mig av att vara lyckans skötebarn, hon skall icke heller nu överge mig. Att jag vågar mitt liv, det betyder icke mycket, men att detta liv är smyckat med alla kärlekens, vänskapens och glädjens blomsterkransar, och att jag ändock vågar det, att jag kastar bort den ljuva känslan, som levde i min övertygelse, att jag icke beredde er oro, icke



ångest — detta är ett offer, som endast törs jämställas med ett sådant pris. Söndag eller måndag reser jag härifrån, sannolikt i vänligt sällskap, kanske skickar mig Humboldt som kurir. I Breslau, som är samlingsplatsen, sluter jag mig till Preussens fria söner, som i härlig hänförelse ha samlats kring sin konungs fanor. — — — Toni har även vid detta tillfälle visat sin stora, ädla själ. Hon gråter visserligen; men med det slutade fälttåget skola hennes tårar avtorkas. Min mor skall förlåta mig sin smärta; den som älskar mig skall icke misskänna mig, och du skall finna mig dig värdig! — —»

Någon dag senare skrev han ett nytt brev, berättade, att furst Lobkowitz fritagit honom från förpliktelsen som teaterdiktare men med löfte att hålla honom platsen öppen, tills han återkom. Han stod nu inför uppbrottet, och en enda gång undslipper honom en klagan: »Skriv och lugna Toni! Särskilt skall mamma giva henne ett gott råd för hennes hälsa — — avskedet från Wien ligger med blytyngd på mitt hjärta! Varför skall just pliktens raka väg så obarmhärtigt nedbryta mången liten blomma, som så gärna blomstrat vid dess kant! — —»

Vad hans far än förut månde ha tänkt och känt, medan han ännu hyste ett ovisst hopp om att hans son skulle bli honom bevarad i det från kriget avlägsna Wien — nu, när saken var avgjord, när ovissheten var förbi, var också han på det klara med sig själv, med sin son och pliktens bud.



»Älskade son», skrev han ögonblickligen. »Tills vidare endast ett par ord. Vi äro fullt ense. För alla dina behov skall vår gamle schlesiske[1]. vän eller den yngre vän,[2] till vilken jag anbefallde dig i Berlin, draga försorg, till dess jag själv omedelbart kan göra det. Giv oss snart underrättelser, antingen på vanlig väg, när du är övertygad, att kommunikationen är klar, eller genom kusinen, i det du endast ger ditt brev utanskriften Patri. Alla hälsa hjärtligt, särskilt mamma! Lev väl och lyckligt!Din trofaste fader.»

Ett utförligare brev, vari uttalas den innerligaste faderskärlek och stolthet över sonen, har gått förlorat. Den senare kvarlämnade det i hovrådet Partheys hus, och dennes familj har i tal och skrift ofta prisat det sällsynt högsinnade förhållandet mellan far och son, som voro varandra så jämbördiga.

Och så farväl, glada Wien! »De första timmarna av min resa», skrev Theodor Körner till sin moderliga vän, baronessan Pereira, »voro mycket dystra och sorgliga. Jag hade all möda att riktigt tydligt förehålla mig nödvändigheten av att lämna Wien och min hela lycka för att icke bli ångerköpt, vilket vid alla manliga beslut är mig det mest motbjudande. — —»

Väl framme i Breslau, brännpunkten för »det heliga kriget», försvann hans sorgsna sinnesstämning, och han greps av den bullersamma iver,



som rådde överallt. Grupper på gatorna, hänförda välkomstrop och kraftiga handslag åt de ännu alltjämt tillströmmande frivilliga, trumvirvlar och kanonrassel överallt, uniformer av alla vapen, de röda ziethenhusarerna bredvid »dödskallarnas» svarta dräkt, sådant var Breslau i dessa dagar. Det var just vid den tid då »gamle Blücher», ung och eldig med sina 70 år på nacken och på alla de ledandes enhälliga förslag vald till den nybildade arméns befälhavare, skulle sätta sina trupper i marsch ned mot Elbe, in i Sachsen. General York anförde den andra armén, som redan stod samlad vid Berlin. Det är ej det minst stora hos Scharnhorst och Gneisenau, att de frivilligt trädde tillbaka för den djärve framstormande Blücher och nöjde sig att stå vid hans sida såsom rådgivande generalkvartermästare. Det var stora dagar för Tysklands ungdom: varje regemente eller bataljon med ungdomen i spetsen blev under fri himmel invigd till kampen med högtidlig bön och välsignelse, medan klockorna ringde i alla Breslaus kyrkor och oöverskådliga människomassor trängdes omkring trupperna för att ledsaga dem ett stycke på väg, tillropa dem lyckönskningar, följa dem med brinnande böner för älskade söners liv.

Bland dessa trupper fanns en särskild kår av frivilliga under major Adolf von Lützows befäl. Redan i januari hade Scharnhorst föreställt konungen vikten av att det bildades en samlingspunkt för sådana frivilliga, som kommo från de



tyska, men med Napoleon förbundna staterna. Ty preussiska armén finge endast upptaga preussare. Härigenom skulle impuls givas till en folkresning i stort, även i de länder, där fransmännen ännu härskade. Denna »kungliga preussiska frikår», vilken alltså icke präglades av de vanliga friskarornas oansvarighet, utan genom fast organisation var knuten till hären, skulle emellertid utrusta sig själv och äga uniform i vad man kallade »färglöst svart» såsom symbol, att alla tyska färger först skulle »återuppvakna».

Dess befälhavare, vars namn har en så sällsamt hög klang för tyska öron, var en tapper krigare på 33 år och med ett ridderligt, manligt yttre. Hans oförskräckta mod hade gjort honom både känd och ärad, redan då han med Schill i Mecklenburg deltog i den tragiska och storslagna kampen mot fransmännen 1809. Han hade visserligen 1810 tagit avsked för att gå i dansk hovtjänst, men när det nu gällde allvar i det älskade hemlandet, skyndade han till Breslau och mottog med glädje uppdraget att bli frikårens befälhavare.

Denna kår, »hämndens kår», som den själv kallade sig, »härens poesi», som den betecknande och högstämt benämndes av det samtida Tyskland, bestod givetvis till stor del av unga bondsöner, hantverkare och gamla soldater från alla tyska riken och ej minst från dem, som tillhörde det franskvänliga Rhenförbundet, men en mycket stor del därav utgjordes också av högtstående ämbetsmän, godsägare, unga präster, läkare,



vetenskapsmän, jurister, konstnärer och författare — man kunde säga, att den lützowska frikåren var en sinnebild av ett enat Tyskland: här stodo sachsare, wurtembergare, badensare, bayrare, kort sagt, representanter från alla tyska länder enade i en och samma tankes tjänst, att försvara tyskt språk, tankeliv och statsliv. Unga diktare som Max von Schenkendorff och Theodor Körner, män som »Vater Jahn», major von Petersdorff, greve von Dohna och många andra stodo broderligt sida vid sida i ledet.

Den lützowska uniformen, som blivit berömd nästan framför alla andra, var som sagt svart och bestod för infanteriet av en liten vapenrock, »litewka», vars svarta uppstående krage, svarta uppslag och axelklaffar voro försedda med en smal röd klädeskant; huvudbetäckningen hade samma form som förut den schillska kårens: en med agraff och nedfallande svart tagelplym prydd schakå; men i kokardens ställe syntes här en dödskalle; därav det ofta använda namnet å lützowarna: dödskallarnas kår. Huvudvapnet var gevär. Jägarna buro en liknande uniform; husarer och ulaner däremot hade svart dolman och officerarna svarta pälsar; till utrustningen hörde vidare en svart patrontaska med den förgyllda örnen, svart bandelier och tjocka svarta handskar. Vapnen voro sabel, två pistoler, delvis karbiner. Ulanerna buro lansar.

Att med en sådan skara draga ut att strida för fosterlandet var riktigt efter Theodor Körners



sinne. Redan vid anblicken av den preussiska gränsörnen vid Neustadt hade han i sin lilla anteckningsbok nedskrivit den första av de berömda stridshymnerna, som utgöra cykeln »Lyra och svärd».[3] Med fröjd hälsade han denna Preussens kungsörn, vars vingar skulle i stark flykt föra fram mot friheten: »Durch! edler Aar! Die Wolke



muss dir weichen!» Själv skulle han snart i sina bröders skara följa den riktning den utpekat:

— — »Bald werd’ ich unter deinen Söhnen stehen,
Bald werd’ ich dich im Kampfe wiedersehen,
Du wirst voran zum Sieg, zur Freiheit wehen!
Was dann auch immer aus dem Sänger werde:
Heil ihm! erkämpft er auch mit seinem Schwerte
Nichts als ein Grab in einer freien Erde! — —»


Dessa rader voro en förutsägelse och kändes i några ögonblick av vemod — ögonblick, som understundom och allt starkare återkommo — av honom själv som en bestämd sådan.

Men väl i Breslau med dess böljande stim och tumult, var snart hans grubbel borta. Officerare och soldater rörde sig i brokig mängd genom galorna, det var liv och lust runt omkring honom. Med snabba steg skyndade han framåt för att söka upp den lützowska värvningsbyrån.

»Jaså, ni vill till lützowarna!» svarade en borgare, som han slutligen frågade, »tillåt mig då att föra er dit. För en lützowsk frivillig har man alltid tid.»

Han förde den högreste främlingen, vars smärta och spänstiga gestalt han med beundran betraktade, genom en mängd smågator och stannade slutligen utanför ett litet tarvligt värdshus »Zum goldenen Scepter».

»Var så god», sade han, »här är det.»

»Huru», utbrast Körner häpen, »skall jag finna major von Lützow i den här ölkrogen?»



»Stig ni lugnt på, unge herre», sade den andre leende; »här är värvningsbyrån, och sällskapet, som ni finner samlat där inne, skall ni nog bli belåten med.»

Körner tackade sin ledsagare och gick in i det lilla låga värdshuset, vars nedrökta skänkrum var fullt av unga män ur alla klasser. En del skrev brev vid borden, andra läste, andra åter undersökte sina vapen, de flesta sutto på de långa träbänkarna och drucko varandra till ur ölkrusen. Plötsligt föll Körners blick med häpnad på en kvinnogestalt, som i denna omgivning syntes honom som en uppenbarelse. Hon var förnämt klädd; en rikedom av blont, yvigt hår omramade hennes fina, unga ansikte med dess stora, glänsande, blå ögon. Hon satt och skrev vid ett bord och talade emellanåt med vacker, mjuk röst till en bredvid henne stående ung man, vars kraftiga figur och ljusa, själfulla drag genast fängslade Körner. Omkring dessa båda trängdes en mängd av de unga krigarna, som med djup vördnad

ställde sina ord till den unga vackra damen.

På sin förvånade fråga erfor Körner, att hon var grevinna von Ahlefeld, major von Lützows unga maka, som av hänförelse för den tyska saken beslutat följa sin make i striden och nu, då han var upptagen av annat arbete, tjänstgjorde som skrivare vid anmälandet av de frivilliga. Den unge mannen bredvid henne var den i Tyskland mycket kände Friedrich Friesen, av sin samtid kallad »en ny Siegfrid, den ingen dödligs klinga



skulle kunna fälla», och som snart skulle bli Thedor Körners hjärtevän.

Denne framträdde till värvningsbordet: »Är ännu en frivillig välkommen, när kärleken till fosterlandet för honom hit, nådig fru?» frågade han med en bugning.

»Envar är välkommen, som vill ägna liv och blod åt den heliga saken», svarade fru von Lützow vänligt, »vill ni därför säga ert namn, så att jag kan införa det i listan?»

»Jag heter Theodor Körner», lydde svaret.

»Theodor Körner — diktaren? Ni är oss alla mer än välkommen!» ljöd det livliga svaret, som under glatt sorl upprepades av de närvarande. Från denna stund och till sin allt för snara död hade han i den unga fru von Lützow en sann väninna, som mer än en gång kom honom till bistånd. För övrigt var hon som en hela kårens skyddsande så att säga; när hon i sin svarta dräkt, blid och blond, skred genom leden, ingav hon de svarta jägarna lika stor beundran som ny tro på seger i striden. Långt efter krigets dagar och sedan lützowarna för länge sedan upphört existera som kår, talade dess kvarlevande medlemmar med rörelse och tacksamhet om hennes självuppoffrande vård av de sjuka och sårade.

Redan första dagen kom hon Theodor Körner till bistånd. Det var honom nämligen omöjligt att i den brådska, som rådde, få någon skräddare att sy sig en uniform — lützowarna måste, som redan är nämnt, helt och hållet ekipera sig själva.



Körner var förtvivlad; kåren var färdigbildad; inom några dagar skulle den avtåga först till Zobten och sedan till Rogau, i vars kyrka den skulle invigas till sitt värv — och han skulle ej kunna vara med! Men fru von Lützow visste råd; visserligen var det mitt i natten, men hon följde honom genast till den hårdnackade mästaren av nålen, bultade upp honom och hans hus och lyckades beveka honom, så att han lovade offra ett par nätters sömn, på det att den unge frivillige i tid skulle få sin uniform.

Med fröjd iklädde han sig denna:

»Låt mig få ge er en liten beskrivning, hur er vän nu ser ut», skrev han till baronessan v. Pereira; »en kort, svart vapenrock med röda kanter, lika färgade pantalonger, en schakå, skor och damasker betäcka kroppen — — — en bössa på ryggen, hirschfångare och pistoler i bältet, kruthorn, fältflaska och dolk på bröstet utgöra beväpningen. En mustasch ger åt tavlan det sista militära penseldraget; ränseln och kappan på ryggen bära vittne om dess bärares omtänksamhet — — — mitt hjärta vänder sig våldsamt i mitt bröst, så fort jag bara ser ett gevär blänka. Gud, vilken härlig och stor tid! Alla gå med fritt stort mod den stora kampen för fosterlandet till mötes; alla vilja vara den förste att få blöda för den goda saken. Det finnes inom hela nationen endast en vilja, en önskan, och det utslitna ’seger eller död’ har fått en ny helig betydelse.»

Under sina många och långa geologiska



exkursioner hade han blivit en stark fotgängare; han inträdde därför vid frikårens infanteri. En hans kamrat har berättat:

»Tidigt på morgonen kallade oss trumpeterna till samling på torget; två jägarkompanier skulle bildas; man ropade: uppställning, mätning! Och se — jag befanns vara litet längre än min granne, flygelmannen. Litet häpen och bestört räckte denne mig vänligt handen med de orden: ’kamrat, låt mig få behålla min plats! Jag har glatt mig så mycket däråt; vi skola hålla gott kamratskap!’ Jag blickade in i hans glada ögon, samtyckte och ställde mig bredvid honom. Vem han var, vad han hette, visste jag ännu icke, lika litet som de övriga i kompaniet, vilka därför läto höra ett litet knotande mummel, enär enligt deras stränga åsikt företräde i kroppslängd tillkom mig. Men mumlet berörde mig icke; jag stod vid mitt ord, och snart erfor jag åt vem jag givit det.»

Det utdelades nämligen i kompanierna tryckta blad i grönt och rött, som till en känd melodi innehöllo den käcka marsch- och jägarsången:

Frisch auf, ihr Jäger, frei und flink!
Die Büchse von der Wand!
Der Muthige bekämpft die Welt!
Frisch auf den Feind! frisch in das Feld
Für’s deutsche Vaterland!

Aus Westen, Norden, Süd und Ost
Treibt uns der Rache Strahl:
Vom Oderflusse, Weser, Main,
Vom Elbestrom und Vater Rhein,
Und aus dem Donauthal.



Doch Brüder sind wir allzusamm;
Und das schwellt unsern Muth.
Uns knüpft der Sprache heilig Band,
Uns knüpft ein Gott, ein Vaterland,
Ein treues deutsches Blut.

Nicht zum Erobern zogen wir
Vom väterlichen Heerd;
Die schändlichste Tyrannenmacht
Bekämpfen wir in freud’ger Schlacht.
Das ist des Blutes werth.

Ihr aber, die uns treu geliebt,
Der Herr sei euer Schild,
Bezahlen wir’s mit unserm Blut;
Denn Freiheit ist das höchste Gut,
Ob’s tausend Leben gilt.

Drum, muntre Jäger, frei und flink,
Wie auch das Liebchen weint!
Gott hilft uns im gerechten Krieg!
Frisch in den Kampf! — Tod oder Sieg!
Frisch, Brüder, auf den Feind!


Inom en liten stund klingade sången från alla leden; särskilt eldigt och med en stark, varm basröst sjöngs den just av den unge flygelmannen, som man nyss mumlat emot, och när namnet på sångens diktare nämndes, riktades så småningom blickarna just på honom: Theodor Körner.

Ifrån denna stund var han de »svarta jägarnas» stolthet och älskling. Omkring honom samlades de vid bivack och under raster; vid sin luta sjöng han för dem de melodier, som han skapade till



sina nydiktade sånger, och hela kretsen stämde i för att sedan under marschen och före slagen elda leden med dessa ord och toner.

Anmärkningsvärt år det, att denna stora strid för nationaliteten utkämpades under så mycken klangfull och hoppfull sång; det var icke vanliga marschvisor, som ljödo, när Blüchers skaror eller Lützows jägare störtade fram mot de franska trupperna; det var sång med högstämd fosterländsk anda, med varm religiös förtröstan. Gamle Blücher själv, som varken förstod diktkonst eller musik, kände dock den rent praktiska betydelsen av denna sång och yttrade en gång under fälttåget på tal härom: »sjung alltid käckt på! Det sätter eld i folket! Och nu måste var och en sjunga som hans hjärta brinner till, den ene med snabeln, den andre med sabeln.»

Det, som brann i allas hjärtan, var en gemensam, allvarsdjup hänförelse, vars grundstämning hette Gud, frihet och fosterland. Den religiösa tonen av varm trosinnerlighet fann väl ingen starkare än Ernst Moritz Arndt, men även Theodor Körner var genomträngd av samma anda, och med dessa två »försångare» erhöllo de tyska härarna något av den prägel, som de haft under den stora kampen för religionsfriheten: bön och gudsförtröstan bildade den starkaste stridsrustningen och gjorde vägen mot döden lätt.

»Wer ist ein Mann? Der beten kann
Und Gott dem Herrn vertraut!»




sjöngo med Arndt soldaterna, led efter led, när de tågade ut i striden, och:

»Vater, du segne mich!
In deine Hand befehl’ ich mein Leben,
Du kannst es nehmen, du hast es gegeben,
Zum Leben, zum Sterben segne mich!
Vater, ich preise dich!» —


med dessa Körners ord på läpparna föllo de sårade, medan nya sjungande skaror störtade fram och slutligen vunno seger.

Blücher hade mer än rätt: sången satte eld i folket, den gav uttryck åt de stora idealen, för vilka det väl var värt att giva sitt liv. Och det var i sanning inga abstrakta ideal eller tomma teorier man besjöng eller stupade för: friheten — det var landets självständighet, det var tysk kultur, tysk religion, tyska seder, språk och lagar; det var tysk konst och tysk åker och skog, kort sagt, det var det tyska livet. Att kämpa härför var värdigt »frie män», som aldrig skulle bli »tyranniets slavar»; men detta betydde: tyska män i ett tyskt land, fritt från främmande intrång; det betydde icke frihet från förpliktelser mot delta land; nej, frihetskämpen var i frihetens namn bunden av det ansvar, som landets ära och bestånd ålade honom:

»Es ist kein Krieg, von dem die Kronen wissen;
Es ist ein Kreuzzug, ’s ist ein heil’ger Krieg!
Recht, Sitte, Tugend, Glauben und Gewissen
Hat der Tyrann aus deiner Brust gerissen;
Errette sie mit deiner Freiheit Sieg!»




Så sjöng Theodor Körner. Och detta var ej en fras. Del uppfattades också som den fasta kärna man hade att hålla sig till, den enande tanken.

Lützows friskara var ju »härens poesi», och ifrån denna utgick också stridens främste diktare. Som sådan vida mer än som hovteaterdiktare i Wien har Theodor Körner vunnit den äkta skaldens lagerkrans — dränkt i hans eget blod, men därför också så mycket mer oförvissnelig och dyrbar för generationer i oöverskådlig tid. Och först såsom stridens sångare har han funnit sig själv; i det han iklädde sig krigarrocken, strök han bort allt svagt glitter, alla fraser, all »efterklang», som präglar hans förra unga diktning, Han har blivit mogen, självständig man. Från fältvakt till fältvakt, från fäktning till fäktning strömmade nya sånger fram och satte »eld i folket».

Das Leben gilt nichts, wo die Freiheit fällt.
Was giebt uns die weite unendliche Welt
Für des Vaterlands heiligen Boden? — — —
Drum heule, du Sturm, drum brause, du Meer,
Drum zittre, du Erdreich, um uns her;
Ihr sollt uns die Seele nicht zügeln!
Die Erde kann neben uns untergehn;
Wir wollen als freie Männer bestehn,
Und den Bund mit dem Blute besiegeln.


Det var sannerligen ingen mera, som »mumlade» över att flygelmannen var för kort i växten!

Med lustigt mod övade sig lützowarna i all slags exercis. Ett glatt brev sände Theodor den 26 mars hem till Dresden: »Mina kära — — jag



är frisk och sund och fröjdar mig åt mitt nya verksamhetsfält. Jag hoppas snart återse er; jag är icke lat och vår major tycks vilja använda mig duktigt. I Guds namn. För att lägga händerna i skötet blev jag icke soldat. — — — Kåren sjunger redan många sånger av mig, och jag kan icke beskriva för er, hur angenäma de förhållanden äro, i vilka jag lever, enär de mest bildade och högst begåvade män från hela Tyskland stå jämte mig i leden. — — Det gäller ett stort verk. Den, som; icke vill lägga sitt sandkorn därtill, skall icke våga glädja sig i sin egen skugga! Gud skydde eder! Lycka till! Övermorgon marschera vi; i morgon invigas vi i kyrkan.»

Ett ännu muntrare brev sände han baronessan Pereira, för vilken han skildrar det dagliga livet före avmarschen. Han berättar om sitt kvarter hos en fattig sadelmakare, vars hela bostad var ett enda litet rum: »Låt mig teckna ett nattstycke. Uppe vid fönstret ligger mäster, bredvid honom på två stolar hans fjärde arvinge. Till dennes bädd stöter fru masters; vid sin sida har hon den femte arvingen i vaggan, som hon ständigt skall hålla i gång. Så kommer den illa stängda dörren; mellan denna och den glödheta kaminen ligger poeten på litet golvhalm, vid hans huvud i det s. k. helvetet den tredje arvingen, bredvid denne i rät vinkel de båda äldsta barnen, n:r 1 och n:r 2 i en stor avbalkning; raden slutas av gesällen, likaledes på litet golvhalm och med fötterna mot det andra fönstret, så att det hela bildar en



snarkande hästsko av sovande. Tidigt på morgonen måste jag först för mitt tyska fosterland och den goda saken smörja mina stövlar, sedan borsta min litewka och utföra andra patriotiska handlingar — så blåses appell och vi begiva oss till huvudkvarteret och höra våra namn uppläsas. Efter denna utsökt intressanta lektyr övas vi i de svåra övningarna höger- och vänsterom. Sen går man till bords. Jag äter vid bästa lynne hirsgrynsvälling hos min sadelmakare. Kl. 2 är det målskjutning, då man till tyska nationens räddning knallar utav en ofantlig massa krut. — — — Detta är nattsidan. Låt mig också framdraga morgonsidan! Tänk er 1,500 unga män, som alla ilat att gripa till vapnen, drivna av en och samma känsla, av hat, av hämnd mot tyrannen och fulla av glödande hänförelse för folkets goda sak, tänk er dem, käckt och fritt njutande av ett lugnt livs sista sorglösa minuter; varannan man måste gå förlorad, det är den allmänna tron. — —»

Denna tro gav ett gripande allvar åt den lützowska kårens »invigning till döden» i Rogaus kyrka nära Zobten.

På aftonen den 27 mars tågade infanteriet, 900 man, ut från Zobten med fältmusik, under kyrkklockornas klang och följda av stadens invånare. Utanför Rogaus kyrka förenade det sig med kårens här uppställda kavalleri, varefter de preussiska krigsartiklarna förelästes. Solen hade just gått ned, och den enkla kyrkan var upplyst. Därinne hade redan samlats nejdens folk från



vitt omkring samt många familjer från Breslau. Framför altaret väntade Rogaus präst, Peters, i full ornat.

Nu intågade de olika infanteriavdelningarna i full beväpning och mönstergill ordning; en kyrkorkester spelade en marsch, som tystnade först när även kavalleriet intagit sina platser. I en halvkrets i koret stodo alla officerarna. Gröna och röda blad med en tryckt »invigningspsalm» av Theodor Körner utdelades, och hela truppen, hela församlingen, uppstämde denna sång samfällt, ledsagade av orgel- och instrumentalmusik; som sjungna av en enda mäktig stämma ljödo orden:

Wir treten hier im Gotteshaus
Mit frommem Muth zusammen,
Uns ruft die Pflicht zum Kampf hinaus
Und alle Herzen flammen.
Denn was uns mahnt zu Sieg und Schlacht
Hat Gott ja selber angefacht.
Dem Herrn allein die Ehre — — —

Er weckt uns jetzt mit Siegeslust
Für die gerechte Sache;
Er rief es selbst in unsre Brust:
Auf, deutsches Volk, erwache!
Und führt uns, wär’s auch durch den Tod,
Zu seiner Freiheit Morgenroth.
Dem Herrn allein die Ehre!


När sången förklingat, talade pastor Peters till de samlade krigarna gripande ord, som slutade med en uppmaning till trohetsed:

»Till er, som här äro församlade, blicka



miljoner ögon, ångestfulla, men dock med förtroende till ert mod och den rättvisa saken. Alla hjärtan äro öppna till bön, alla händer redo att giva: det gäller ju det högsta, fäderneslandets frihet, varförutan varje lycka blott är ett sken, varje välbehag ett tomt glitter, som knappast förgyller slavkedjan. Till er blicka miljoner tyskars ögon, till er, I, den svarta skarans, den heliga hämndens män! Viljen I här i Herrans hus och inför hans altare lova att aldrig, när det gäller, såsom människor förneka er mänsklighet, aldrig som medborgare ert fosterland, som soldater er konung, som kristna er tro? Då uppmanar jag er att uppräcka eder högra hand och högt och enstämmigt med mig instämma: vi svära det!»

I samma ögonblick sträcktes mer än tusen armar i luften och mer än tusen röster ropade: »vi svära det», medan trumvirvlar och trumpetfanfarer ledsagade den högtidliga eden. Omedelbart därpå brusade genom kyrkan reformationens stridspsalm: »Vår gud är oss en väldig borg». Den tystnade, och åter steg prästen fram till altarringen, utsträckte sina händer mot de unga krigarna, som stående fyllde hela kyrkan, knäföll och bad med skälvande röst en brinnande bön för dessa, som nu invigt sig till den stora striden.

Innan kåren tågade ur kyrkan, utbragte den ett skallande vivat för fosterlandet, varvid alla klingor flögo ur skidorna och sträcktes upp, blixtrande i ljusskenet och liksom fyllande hela kyrkans valv med eldslågor.



Under klockringning marscherade kåren därefter med musiken i spetsen tillbaka till Zobten, där den möttes av borgargardet, som med »flygande fanor och klingande spel» dragit den till mötes för att ledsaga den in i den festligt illuminerade staden, medan det ringde i alla kyrkklockor.




[1] Greve Gessler

[2] hovrådet Parthey

[3] Denna av den unge diktarens blod genomdränkta lilla bok tillhör de dyrbaraste minnena i det stora Körnermuseet i Dresden. Den var en gåva av baronessan von Pereira, och intill sin död bar Theodor Körner den i sin bröstficka; den är bunden i rött saffian och innehåller en hel serie korta dagboksanteckningar från fälttåget samt alla dessa med blyerts på hästryggen, vid bivacken, på sjukbädden hastigt nedskrivna dikter, som skulle komma att som nästan intet annat i stridens stund elda hans folk till sitt lands försvar. Detta gäller kanske i synnerhet den sista dikten i boken, »Svärdssången», hans egen dödssång, skriven kort innan han stupade. Det är en sällsam tillfällighet, att blodet ur det dödande såret utan att utplåna skriften starkast genomträngt det blad, varpå han skrivit sin högtidliga krigsbön »Vater, ich rufe dich» och vars sista strof är denna:

»Gott, dir ergeb’ ich mich.
Wenn mich die Donner des Todes begrüssen,
Wenn meine Adern geöffnet fliessen,
Dir, mein Gott, dir ergeb’ ich mich.
Vater, drum ruf ich Dich!



Förf. av denna bok har endast en gång förut känt sig så gripen, som när hon höll denna bok i sin hand; det var, när hon på samma sätt fick taga kännedom om en liknande liten anteckningsbok, bloddränkt även den från ett sår till döds, tillhörig även den en hjälteyngling, som modigt stupade för sin plikt och sitt land: den sjuttonårige Wilhelm von Schwerin, som är Sveriges unge hjälte, om än icke en diktare såsom Theodor Körner.



XIII.
THEODORS UPPROP TILL SACHSARNA. FÖR SISTA GÅNGEN HEMMA. GOETHE OCH ARNDT. »LYRA OCH SVÄRD». ÖVERFALLET VID KITZEN. THEODOR SVÅRT SÅRAD. UNDERBAR RÄDDNING.



LÜTZOWARNAS otålighet att snart få sammandrabba med fienden blev emellertid satt på hårt prov.

Händelserna hade utvecklats långsamt, enär både konung Fredrik Wilhelm och kejsar Alexander i det längsta väntade, att Rhenförbundet skulle upplösas och dess furstar lämna Napoleon för att sluta sig till Tysklands sak. Sachsen, som de säkert räknat på, fortfor, som sagt är, ännu någon tid att vara Napoleons bundsförvant men beslöt sig sedan att följa Österrikes avvaktande »neutralitetspolitik». I Österrike rådde nämligen icke längre ärkehertig Karls vilja som 1809, men väl Metternichs mera sluga beräkning. Under dessa väntans och dröjsmålets veckor hann



Napoleon samla nya stridskrafter, vilka voro ansenliga, änskönt sachsarna omsider skilde sina trupper från fransmännen.

Blüchers armé hade emellertid ryckt in i Sachsen, och själv hade han utfärdat sina tre proklamationer, i vilka han dels manade sitt folk att i sachsarna se bröder och blivande bundsförvanter, dels uppfordrade sachsarna att göra gemensam sak med de förbundna: »Varje vän till tyskt oberoende skola vi betrakta som en broder; den vilseledde svagsinte skola vi med mildhet återföra på den rätta vägen, men det främmande tyranniets ärelösa, usla hantlangare skola vi oeftergivligt förfölja som förrädare mot det gemensamma fäderneslandet.»

Klenmodets ande rådde dock i Sachsen; patrioternas antal var för ringa för att kunna verka i större kretsar, och Blüchers proklamationer klingade ohörda. Den 31 mars hade han intågat i Dresden, och inom kort hade han med sitt rättframma glada krigarväsen vunnit befolkningens tillgivenhet och därmed fått ett starkt grepp i tidsläget.

Men nu gällde det att tända också själva landet och vinna detta för den goda saken. Fördenskull beordrades lützowarna att tåga in i Sachsen. Åt Theodor Körner uppdrogs att genom ett upprop försöka väcka en folkresning. Han skrev därför ett sådant: »Till Sachsens folk», som genast trycktes och spreds överallt:

»Bröder, landsmän», hette det bl. a. häri,



»knutna till eder med ett trefaldigt band, blodets, språkels, förtryckets, komma vi till eder. öppnen för oss edra hjärtan, såsom I öppnat oss edra dörrar; smälekens långa natt har gjort oss till förtrogna, en bättre tids morgonrodnad skall finna oss förbundna. — — I fast tillit till er anslutning till Guds och fosterlandets goda, heliga sak berömma sig många av oss att tillhöra er, att vara födda i eder mitt, att vara uppfostrade till edra seder. — — För detta lands frihet vilja vi strida och, om Gud vill, segra eller dö. Eller skall det främmande tyranniet ännu längre håna edra heliga lagar, edra fäders vördnadsvärda traditioner? — — Tänken på edra fäders stora handlingar! Tiden fordrar, att ur er mitt skola framstråla lysande namn. Edra fäder ha inbetalt denna heliga skuld. Låten icke denna stora tid finna endast små människor! Betrakten eder själva, vad I nu åren: ett uppoffrat folk, sålt åt en enda barbars tygellösa vilja! — — Och kunnen I vänta försköning, kunnen I vänta trohet av dem, som äro födda i ett främmande land, dem, som icke rätt och kärlek, men rovlystnad och djuriska begär fört till eder? — — Har du sett moskoviten, hur han slungade den brinnande facklan i sina palats? Ser du Preussen, din broder och närmaste bundsförvant, hur han rustar sig, hur lantvärn och landstorm, hur alla vapenföra män äro ett i det besvurna beslutet att dö eller bli fria? Och du skulle vilja tveka! — — Skåda vår modiga skara! I Guds hus ha vi svurit att



kämpa för vår, för eder frihet; kyrkans välsignelse och alla trogna och redliga hjärtans böner och välönskningar äro med oss. Sluten er till oss, I, ett duktigt folks duktiga söner! — — Edra bröder i Westphalen vänta oss, Preussens och Rysslands örnar kämpa med oss, och Gud hjälper oss till seger! — — I vår skara är ingen skillnad till börd, stånd eller land. Vi äro inga soldenärer. Friden, lyckan skola skingra oss, liksom hämnden och striden sammanfört oss. När fienden är slagen, när signaleldarna flamma från bergen vid Rhen, och det tyska baneret fladdrar i den franska luften, då hänga vi våra svärd i det befriade fosterlandets ekskogar och draga hem i frid. — — —»

Verkan av detta upprop blev ej så stor, som man hoppats; men redan inom en eller annan dag stodo 500 sachsare med i Lützows kår och Theodor Körners namn erhöll från denna stund sin folkliga klang; han var ej längre hovteaterdiklaren, han var endast och allenast en hela folkets försångare. Aktning och förtroende för honom växte allt mer liksom kamraters och förmäns beundran och kärlek; från alla håll rönte han utmärkelser och hyllning.

Som en sådan kan man också anse den uppmärksamhet, som Napoleon skänkte honom, när han i franska tidningen Moniteur lät förklara »le brigand» Theodor Körner i akt. Hela lützowska kåren kallades av honom »les brigands noirs» och skulle behandlas som stråtrövare.

Den 6 april tågade »de svarta jägarna» in i



Dresden, där de skulle vistas en vecka; Theodor erhöll under denna tid permission för att få vara med de sina. Ännu en gång skulle han få återse detta kära hem. Han var djupt gripen, när han på dess tröskel åter slöts i sin faders famn; denne senare var lugn och behärskad, men hans ögon voro fuktiga, och det ryckte kring hans läppar, när han blickade in i sonens manliga, upprörda ansikte. Minna, Emma och Dora snyftade omkring dem, och det dröjde länge, innan någon förmådde tala, ty mitt i återseendets glädje sammanpressades deras hjärtan av fruktan för vad nästa stund skulle medföra: säker skilsmässa, kanske död åt deras älskling.

Förhållandena i Dresden hade förändrats; i och med Blüchers intåg vågade de sachsiska fosterlandsvännerna att öppet stå för sina tankar; i spetsen för dem alla var appellations- och justitierådet Körner, »den bäste man i staden», som nu äntligen tyckte sig kunna andas ut, och med kraft talade han för sachsarnas anslutning till det preussisk-ryska förbundet. Liksom hans hem varit samlingsplatsen för konstens och litteraturens målsmän, så blev det nu centralhärden för de tysksinnade.

Bland de gäster som just i dessa dagar befunno sig i hans hus, voro Arndt och Goethe, två män, så helt skilda i tankar och hjärtan. För den unge Körner var det just då av betydelse att sammanträffa med den man, som jämte honom själv var den pågående stridens sångare och liksom han



själv fast trodde på seger för den tyska saken. Arndt hade efter den »stora arméns» undergång i Ryssland skyndat hem tillsammans med friherre v. Stein för att vara med, vara nära, vara mitt i händelserna. Goethe befann sig på flykt från dessa, på väg till Karlsbad för att sköta sin hälsa och för att komma bort från krigets högst oangenäma oro.

Theodor Körner hade ingen aning om, vad den store diktaren tänkte om tidsförhållandena; men den man, som så härligt besjungit frihet och fosterlandskärlek, måste ju också ha ett varmt hjärta för denna stora strid! Och därför aktade Theodor icke på sin fars menande blickar, utan riktade under samtalet sina eldiga ord ej blott till Arndt och de sina, utan ock till Goethe. Men hans, »den härligastes», anlete förblev kallt och orörligt, och till slut avbröt han kärvt den unge lützowaren:

»Sådant barnsligt svärmeri! Ja, skaka ni edra kedjor, ni skola ändå aldrig kunna slita dem — den mannen är er för stor!»

Ty Goethe hade ingen känsla för, ingen tro på sitt folks framtid; dess resning väckte intet glatt genljud i hans hjärta. Han hade sett det i dess smälek och ringaktade det därför. Den store diktaren, vars omfattande ande eljest förmådde intränga i livsförhållandenas djup, hade ingen aning om den våldsamma kraft, som låg dold i hans folk. För nationaliteten — ehuru givetvis icke för den internationella kulturen — erhöll han, Fausts och Mahomets universelle diktare, som i



stridens stund studerade kinesiska och ej hade ett det minsta lilla ord för de tyska hjälteskarorna, vida mindre betydelse än den unge sångare, som med genomborrat bröst blev nedsänkt ej i en »furstegrift», men i fri, tysk jord.

Enligt Scharnhorsts plan skulle lützowarna tåga genom norra Thüringen till Harz och i dessa trakter organisera ett av allmän folkresning understött partigängarkrig i franska arméns rygg. Kåren bröt därför upp från Dresden, men det befanns vara omöjligt att komma igenom de franska linjerna — vicekonung Eugen stod med sin armé mellan Magdeburg och Halle — varför Leipzig en liten tid blev de svarta jägarnas kvarter.

Avskedet från hemmet hade varit djupt smärtsamt för Theodor; hans far var som alltid lugn och samlad, men hans mor var nedbruten av sorg och tårar. I Leipzig erhöll han kärleksfulla brev från fadern, däri denne med frikostig omsorg ordnar allt ekonomiskt för honom, »ty det skulle smärta oss alltför mycket, om du skulle försaka någon hjälp eller lättnad, som kunde anskaffas för penningar — — skratta icke åt vår omsorg! Dig skadar den icke och oss lugnar den — — — våra tankar äro alltid hos dig, och åsynen av varje brev från dig är en ljuspunkt i vårt nuvarande liv. — —»

Av breven mellan far och son framgår det också, att brevväxlingen mellan den senare och hans Toni gick genom föräldrarna, som med kärleksfull samvetsgrannhet förmedlade alla bud och hälsningar



mellan de trolovade. Längtan till det »kära, älskade Wien» höll ofta på att överväldiga Theodor; i sådana stunder greps han även av aningen, att han aldrig skulle återse sin älskade; han tänkte sig ofta in i dödsmöjligheten och försökte göra sig förtrogen därmed utan att därför bli modlös eller dyster. Ty han kände, att av hans käcka tillförsikt, av segervissheten i hans sånger och diktning berodde till stor del den anda, som gav hela kåren dess oemotståndliga kraft.

Den nödtvungna vilan i Leipzig var honom ej i smaken, om han också, som han skrev i ett brev, fann glädje av att »i full krigarprakt intåga i den stad, varifrån han för 2 ½ år sedan blev driven i landsflykt». Naturligtvis blev han med värme mottagen av många vänner från sin vilda studenttid.

För övrigt var han i Leipzig ytterst verksam dels i kårens intressen, dels med ordnandet av den diktsamling, »Lyra och svärd», som han hoppades skulle för Tysklands ungdom bli, vad en gång Tyrtæi stridssånger voro för lakedämonierna. Hans hopp slog ej heller fel, ehuru han aldrig själv fick uppleva, höra och se dess förverkligande; han fick ej ens se sitt lilla häfte färdigtryckt. Många av dessa sånger ha med Webers verkningsfulla musik bidragit att mäktigt sporra och hänföra den tyska ungdomen. En av de mest berömda skrevs här i Leipzig.

Kåren valde själv sina officerare, och därför kände Theodor Körner så mycket större glädje



över den löjtnantsutnämning han erhöll den 24 april. Detta bevis på förtroende kom hans bröst att svälla, han måste ut i vårluften, i skogen, han måste klargöra den sång han ett par dagar haft i tankarna:

»Was glänzt dort vom Walde im Sonnenschein?
Hör’s näher und näher brausen,
Es zieht sich herunter in düstern Reih’n
Und gellende Hörner schallen darein
Und erfüllen die Seele mit Grausen.
Und wenn ihr die schwarzen Gesellen fragt —
Das ist Lützows wilde verwegene Jagd.
— — — — — — — — — — — — — — —
Die wilde Jagd und die deutsche Jagd.
Auf Henkersblut und Tyrannen!
Drum, die ihr uns liebt, nicht geweint und geklagt;
Das Land ist ja frei und der Morgen tagt,
Wenn wir’s auch nur sterbend gewannen!
Und von Enkeln Zu Enkeln sei’s nachgesagt:
Das war Lützows wilde verwegene Jagd!»


Det blev ett jubel bland kamraterna, når deras unge löjtnant senare på kvällen plötsligt stod mitt ibland dem med lutan på armen och sjöng för dem denna lützowarnas stolta äredikt; inom kort kunde alla sjunga med, och denna afton har av deltagare förklarats vara en av fälttågets både gladaste och högtidligaste. Den melodi, till vilken man sedan och i våra dagar lärt känna den berömda dikten, fick Theodor Körner aldrig höra. Först efter hans död satte Weber 1814 till den, till svärdsången (på svenska illa översatt: »vad



blixt ur sköldmöns blickar») och till flera andra den härliga musik, som vi ännu i dag så högt beundra. Weber hade då ännu ej komponerat sin »Friskytt»; det var just melodierna till dessa Theodor Körners stridssånger, som först i Tyskland fäste uppmärksamheten vid den då unge tonmästaren.

En av de sista dagarna i april lämnade lützowarna Leipzig för att draga norrut och över Elbe falla fransmännen i ryggen. Samtidigt började preussare och ryssar från Dresden sin frammarsch med 100,000 man mot Napoleon, som med Rhenförbundets hjälp nu ägde en armé av 180,000 man. Theodor Körner var förtvivlad att ej få vara med i den stundande huvuddrabbningen: fosterland, ropade han, du kallade sångaren mitt i hans lyckas unga dagar, och varken sång eller kärlek kunde hålla honom tillbaka; med svidande hjärta slet han sig ur vännernas kära krets och blev din! Och vad ger du honom? Skall jag då dö i prosa? Poesi, giv mig döden på slagfältet, och den skall stråla mot mig som dagen. Ty:

»Was soll er im Gedränge Ohne Schlachten-Morgenroth? Gieb die friedlichen Gesänge, Oder gieb des Krieges Strenge: Gieb mir Lieder oder Tod! Lass mir der Begeistrung Thränen, Lass mir meine Liebes-Nacht, Öder wirf mein freudig Sehnen In die Schlacht!»



Drabbningen utföll emellertid icke väl för den tyska nationen. Napoleon blev segrare vid Gross-Görschen, om ock de föraktade preussiska »stymparnas» dödsmod avlockade honom det utropet: »de kräken ha ändå lärt något!» I samma riktning, om ock i något olika ordalag, yttrade sig greve Nesselrode i sin rapport hem till Wien: »de preussiska trupperna ha höljt sig i ära. De ha åter blivit den store Fredriks preussare!» Tyvärr erhöll Scharnhorst här det sår, av vilket han kort därefter dog i Prag, på väg till Österrike, som han ville vinna till bundsförvant. Preussare och ryssar drogo sig tillbaka till Lausitz, och Napoleon besatte åter Dresden. Sex timmars frist fick nu Sachsens konung: »Med eller mot mig!» Och i förskräckelsen blev han åter kejsarens tjänare.

Nu såg Körner sitt hem och alla sina kära i stor fara. Napoleon hade öppet hotat honom med hämnd, liksom han förklarat hans son i akt. Familjen måste därför fly till Teplitz i Böhmen.

Körner valde denna plats för den av sorg och ängslan nedbrutna Minnas skull. Här mottog han några lugnande ord från sin son: »Mina älskade! Jag hoppas till Gud, att ni ha vetat, att jag ej var med den 2 eller 3,[1] ty onödigtvis skola ni då icke oroa er! Men det smärtar mig djupt att ha gått miste om denna stora dag. I stället sitter jag här vid Elbe och rekognoscerar och finner ingenting, ser över till Westphalen och ser



ingenting, laddar mina pistoler och skjuter ingenting! Just nu kommer jag med mitt kompani, med vilket jag är kommenderad till bevakning av Elbe-stranden, från kyrkan, där vi gått till nattvarden. Predikanten talade som man och tysk kristen. Mitt folk tycktes mycket rört. — — —»

Fadern lät genast sända »den kära Toni» i Wien det lugnande budet och utarbetade sedan den i Leipzig strax därpå tryckta, då mycket uppmärksammade flygskriften: »Tysklands förhoppningar», vari hans tänkesätt klart ådagalades. De ädla ord, som här modigt uttalades om ett enat Tyskland, visa den anda, som rådde i det Körnerska hemmet och vad Theodor också i denna punkt hade att tacka sin far för.

Det är dock icke troligt, att den flygskrifter så fruktande Napoleon härigenom blev mildare stämd mot någon bärare av namnet Körner.

Efter Napoleons inryckande i Dresden trodde emellertid Metternich tiden vara inne att upptaga förhandlingar i Österrikes enskilda intresse. Napoleon skulle få högt betala Österrikes fortsatta neutralitet. Segraren vid Gross-Görschen befann sig just ej i något gynnsamt läge med sin utmattade och oordnade armé — hade preussarna i det stora slaget förlorat 10,000 man, så hade också deras fiende gjort förlust: 12,000 fransmän lågo på valplatsen; han var för sin del ytterst angelägen att nu vinna Österrike för sig, och han hyste intet tvivel att lyckas häri.



Under det dessa förhandlingar pågingo, utkämpades slaget vid Bautzen med samma nästan oavgjorda resultat som nyss vid Gross-Görschen; om de förenade än icke vunno seger, så visade de dock världen, att man numera kunde bjuda fransmännen motstånd. Men Preussen fruktade att övergivas av Ryssland och var dessutom i behov att få sin här förstärkt genom nya uppbåd av lantvärnet. Å alla håll syntes därför ett vapenstillestånd önskvärt. Ett sådant ingicks också från 4 juni till 20 juli; en neutral zon utstakades mellan de båda fientliga härarna, och till den 12 juni skulle å båda sidor trupperna vara tillbakadragna bakom denna gränslinje.

Under tiden hade major v. Lützow fått veta, att han i Timringen kunde påräkna kraftig anslutning av befolkningen. Han beslöt därför att nu försöka sätta Scharnhorsts tanke i verket och i denna del av landet, som ovan sagts, organisera ett ordnat partigängarkrig. Med sitt rytteri av 400 man tänkte han således nu tåga ned till Thüringen. Brinnande av önskan att få vara med, anhöll Theodor Körner att få övergå från infanteriet till rytteriet, vilket genast bifölls, enär han var känd som skicklig och oförvågen ryttare. Major v. Lützow, som för övrigt gärna önskade hava honom i sin närhet, utnämnde honom därjämte till sin adjutant.

»Klein ist die Schaar; doch gross ist das Vertrauen
Auf den gerechten Gott. — —»




Med denna Theodor Körners och de svarta jägarnas sång samt med lustigt mod tågade skaran åstad på sin farliga färd mellan de stora fientliga kårer, som stodo i trakten. Men vart de drogo fram, slöt sig befolkningen till dem; å ömse sidor kände man landsmanskapets band gentemot främlingarna. En mängd thüringare samt till och med hela kompanier av Rhenförbundets trupper gingo med dem; de funno råd, anvisningar, vägledning överallt, och de utförde också mången liten tapper bragd, lade beslag på fransmännens krigsförråd och vapenforor, uppfångade deras viktiga kurirer, avbröto kommunikationerna för fienden, revo broar o.s.v.

Den djärva truppens framfärd väckte också stort uppseende och en rasande förbittring bland fransmännen. Napoleon utfärdade en särskild order, att å »les brigands noirs» skulle statueras ett avskräckande exempel: ingen enda av dem skulle få undkomma med livet.

Okunniga eller obekymrade härom fortsatte lützowarna sitt lilla segertåg. Utan svärdslag avväpnade och tillfångatogo de en trupp av Rhenförbundet på 400 man, av vilka de allra flesta självmant slöto sig till dem och bildade infanteri; därpå ställdes kosan till staden Plauen, som major v. Lützow tänkte taga till utgångspunkt för vidare expeditioner; särskilt hade han planlagt dels ett anfall mot de bayerska trupper, som stodo vid Hof och som man framför allt ville vinna för frihetskampen, dels också en attack mot 2,000



polacker, som genom Böhmen voro på väg till fransmännen. Enär de icke fingo tåga beväpnade genom det neutrala landet, utan måste låta forsla sina vapen på vagnar, ämnade lützowarna passa på, just innan de på gränsen hunno återtaga dessa.

Från bivacken mellan Plauen och Hof skrev Theodor den 8 juni till baronessan von Pereira: »Jag är frisk och sund och har som majorens adjutant varit med om det mest oförvägna tåg man väl kan tänka sig. En liten flock, som vi äro, ha vi mitt genom fienden jagat från Stendal vid Niederelbe hit till Bayreuths gräns. Sedan den 29 maj har jag ej varit av hästen, jag har endast sovit ridande och har med egna händer gjort flera fångar. Trots dessa oerhörda ansträngningar är jag stark och glad och fröjdar mig åt mitt oförvägna liv.»

Lützowarna hade just omringat den lilla staden Hof, tillfångatagit fältvakten och voro i begrepp att börja anfallet, när en parlamentär syntes och underrättade dem om det den 4 juni avslutade vapenstilleståndet. Vad de däremot icke fingo veta, var Napoleons order till hertigen av Padua, d. v. kommendanten i Leipzig, att trots vapenstilleståndet »låta tillräckligt många kolonner tåga ut för att kunna fånga eller nedgöra det svarta rövarbandet». Hertigen av Padua gav utan dröjsmål den würtembergske generalen Norrmann, som med sin armé stod vid Zeitz, order att genast överfalla lützowarna. Till major von Lützow sände han däremot en försäkran om



full trygghet och löfte att låta en sachsisk marschkommissarie säkert ledsaga kåren över Elbe.

Samma förintande verkan, som första underrättelsen om vapenstilleståndet hade i Berlin och för övrigt på alla tysksinnade män, hade den ock på Lützow och hans kår. Emellertid var redan den tid ute, då de enligt fördraget borde befinna sig bakom den neutrala gränslinjen. Det kloka förslaget att hastigt begiva sig in i det närliggande Böhmen förföll inför hela kårens livliga önskan att återförenas med sina kamrater uppe vid Elbe. Vägen dit ledde visserligen tvärs genom det av fienden besatta landet; men major v. Lützow litade på den honom nyss givna försäkran om lejd.

Den 15 juni anträdde alltså kåren sitt återtåg från Plauen. Djup tystnad rådde i alla leden; den annars så hurtigt sjungande skaran red mörk och allvarlig framåt. Man hade en instinktlik känsla av misstro mot den sachsiske kommissarien. Utan att möta hinder ankom emellertid skaran till Zeitz, i vars närhet den bivackerade, medan Lützow sände kommissarien till den i staden varande kommendanten över de würtembergska trupperna med anmälan om kårens marschplaner och dess förväntan om fredligt avtåg.

Kommendanten, överstelöjtnant v. Kechler, lät svara, att kåren kunde lugnt marschera, ingen skulle oroa den. Lützowarna hade dock knappt hunnit avtåga, förrän kommendanten fick order att icke låta major von Lutzow undkomma; med



sin avdelning måste han därför genast bryta upp och förfölja de bortdragande.

Dessa redo lugna framåt. Vägen gick förbi trakten av Gross-Görsehen. Det började lida mot aftonen. Theodor red i spetsen bredvid sin major, och kåren följde i fyra kompanier efter. Längs vägen var fullt av nyss igenkastade gravar över de för fyra veckor sedan här stupade.

Plötsligt sjönk Körners häst med båda frambenen ned i en sådan grav: »Det var en obehaglig känsla», skrev han sedan i ett brev, »och något förstämd följde jag åter majoren. Jag sade till honom, att jag kände på mig, att i dag skulle det gå oss illa. — — Men han skrattade åt mig och bad mig förjaga poesin ur verkliga livet.»

Ännu ett dåligt förebud tycktes det honom dock, när även major von Lützows häst, »den bäste springaren i kåren», kort därefter stupade vid språnget över en annan grav, och hans ryttare endast med möda kunde arbeta sig fram under honom. Det var, som om de döda utsträckte osynliga händer för att rycka dem ned till sig. »För andra gången i dag hade jag samma pinsamma känsla av en nära olycka», yttrade Körner.

I detsamma märkte truppen, som just hunnit till byn Kitzen, att en fientlig kolonn nalkades bakifrån, medan samtidigt väldiga dammoln syntes på vägen från Leipzig, bebådande anryckandet av en större truppstyrka. Till yttermera visso kom en av fienden sänd officer med bud, att det var general Norrmann med würtembergarna, som var i



antågande. Generalen lät dock nu uppmana major von Lützow att ögonblickligen sätta sig och sin kår i snabb marsch, ty det var general Fournier, som hade överbefälet, och om han gåve order därom, vore würtembergarna tvungna att anfalla.

Major von Lützow litade dock fortfarande på den honom förut givna försäkran och förbisåg varningen. När de anryckande würtembergarna nalkades, lät generalen sina trupper såsom ännu en varning draga sina sablar.

Men majoren förstod ej vinken. Han red i stället med sin stab fram till den längst bort bakom marschkolonnen ridande general Fournier och erhöll av denne hans hedersord, att intet ont skulle vederfaras kåren, om den endast lugnt marscherade åt Leipzig.

Marschen fortsattes således; men plötsligt kommo från alla sidor würtembergarna framstormande, skott smällde, sabelhugg veno, striden var i full gång. I egenskap av adjutant sändes Theodor Körner tillbaka bort till Fournier för att erinra om hans nyss givna hedersord, men avsnästes nu med ett: »L’armistice pour tout te monde, excepté pour vous!»

I samma ögonblick och innan han själv hunnit draga sin sabel till försvar, erhöll han tre svåra sabelhugg, som klövo hans schakå och alldeles sönderhackade hans huvud. Han sjönk ned mot halsen av sin häst och endast ett raskt språng av denna räddade honom undan det fjärde dödande hugget. I ett nu hade hästen fört honom över



åkern, in i ett skogssnår, där några hans kamrater redan befunno sig; med deras hjälp försökte han hämma blodflödet från sina sår, då en fientlig trupp störtade fram; utan att förlora sinnesnärvaron ropade han med all sin kraft inåt skogen: »Fjärde skvadronen rycker fram!» Fienden studsade, stannade och drog sig tillbaka. För att rädda kårens krigskassa, den han som adjutant förde med sig, lyckades det den svårt sårade, över vars ansikte blodet alltjämt strömmade, att tack vare sin snabba häst uppnå en skog invid den ganska långt från Kitzen belägna byn Gross-Zschocher.

Men här var det slut med hans kraft Han sjönk från hästen ned på skogsmarken; sårad till döds, ensam och hjälplös, såg han sin sista stund kommen och förlorade medvetandet.

Under tiden hade hans så lömskt överfallna kamrater utkämpat en hård strid; på alla sidor omringade, många nedhuggna, innan de ännu hunnit sätta sig till motvärn, tycktes de alla förlorade, och fransmännen trodde sig redan ha nått sin avsikt: kårens fullkomliga nedgörande. Det inbrytande mörkret räddade dock en del, medan 300 tillfångatogos. Major v. Lützow fick sin häst skjuten; själv undkom han med möda och svårt sårad. Först efter många dagar lyckades det honom och de andra spillrorna av kåren att uppnå Elbe och de där väntande kamraterna.

De fångna fördes först till Leipzig, där de insattes i slottet Pleissenburg. Stadens borgerskap utbad sig tillstånd att förse dem med mat, men i

matkorgarna insmugglades kläder, rakknivar m.m., som kunde underlätta en flykt, samt biljetter med anvisningar till de hus i staden, i vilka de flyende skulle finna en tillflykt. En hel mängd lützoware lyckades på detta sätt att undkomma.

Men Napoleon straffade staden med att förkunna den i belägringstillstånd, och resten av fångarna fördes till Frankrike.

Under vägen gjorde den tyska befolkningen allt vad den kunde för att hjälpa sina landsmän på flykt, endast ett hundratal kommo till Frankrike, där de fingo dela många andra tyska krigsfångars öde att brännmärkta fastkedjas vid galérerna.

I hela Tyskland och — till stor skada för Napoleon själv — ej minst i Rhenförbundets stater var man djupt upprörd över det skurkaktiga anfallet på lützowarna; dessas tapperhet var på allas läppar, och sympatierna för dem voro lika stora som den allmänna sorgen över den stupade och spårlöst försvunne unge hjälten, diktaren Theodor Körner.[2]

Hela den långa sommarnatten hade denne legat



i vanmakt inne i det skyddande skogsdunkel, dit hans raska häst fört honom. Mot morgonen hade han vaknat till liv, matt av blodförlust, svindlande när han försökte röra sig. Men hans inre feberheta trängtan var för stark. Med möda framtog han sin lilla bok, och med svag darrande hand nedskrev han med blyertsen på de bloddränkta bladen den gripande dikt, som börjar så:

Die Wunde brennt, die bleichen Lippen beben,
Ich fühl’s an meines Herzens mattem Schlage,
Ich stehe an den Marken meiner Tage!
Gott, wie Du willst! Dir hab’ ich mich ergeben.


Den nästan oläsliga skriften, de många överstrykningar och parenteser, som annars aldrig finnas i hans ögonblickligen helstöpta dikter, allt vittnar än i dag för den, som med rörelse betraktar den dyrbara, blodiga lilla boken, om det svaghetstillstånd, vari han befann sig.

Som genom ett under blev han dock räddad. Nära den plats, där han sjunkit ned, fanns en bäck med en kvarndamm. Tidigt på morgonen kommo ett par arbetare genom skogen på väg till kvarnen. Förvånade hörde de en häst fnysa och stampa inne i ett snår; när de sågo bättre efter, upptäckte de på marken den medvetslöse officeren. Skyndsamt ilade de till det närliggande godset Gross-Zschocher, vars trädgårdsmästare, Johann Friedrich Häuser, ögonblickligen skyndade den sårade till hjälp, försedd bland annat även med en arbetsdräkt till utbyte mot uniformen.



Sedan han vid kvarndammen tvättat och förbundit de svåra såren, avklädde han den unge officeren uniformen, som väl doldes i skogen; i de medförda kläderna lades den sårade på en bår, betäcktes med kvistar och löv och bars till trädgårdsmästarens boning, där han nedbäddades och fann den ömmaste vård såväl av husets folk som av byläkaren, dr Dietze.

Detta var så mycket modigare, som i händelse av upptäckt strängt straff till liv och egendom hotade var och en, som kom en lützoware till hjälp. Och hertigen av Padua lät från Leipzig noga genomspana trakten för att om möjligt få tag i de få av kåren, som undkommit.

När Theodor efter några dagar kände sig starkare, var hans första omsorg att underrätta föräldrar och trolovad om sin räddning. Detta var dock farligt och måste ske på omvägar. Brevet lydde:

I närheten av Leipzig 18 juni 1813.


Enär Ers Högvälborenhet på grund av varjehanda underrättelser torde vara bekymrad för mitt tillstånd, tager jag mig friheten försäkra, att jag är frisk och ännu min egen herre. Jag ämnar från denna min säkerhetsplats begiva mig till mitt andra fädernesland, och för det första endast till Karlsbad. Jag ber Ers Högvälborenhet härom underrätta min fru i Wien, enär tillfälle därtill torde fattas mig själv. Må alltså inga rykten förskräcka Eder; jag befinner mig hos förträffliga



människor, som komma mig att glömma alla smärtor. Emottag jämte hela Er familj försäkran om min utmärkta högaktning.

Lorenz Juranitsch.


Detta var namnet på en av skådespelet Zrinys unga hjältar; Theodor hoppades, att om brevet fölle i franska händer, skulle censuren dock ej vara nog litterärt bildad att förstå sammanhanget. Brevet kom dock riktigt fram till hans vän Kunze i Leipzig, som skulle förskaffa det vidare.

Denne begav sig till ägaren av godset Gross-Zschocher, en tysk man, vilken dock blev utom sig av förskräckelse och befallde, att den sårade genast skulle avlägsnas från hans gods.

Kunze vände sig då till en berömd läkare, dr Wendler, en vän till familjen Körner, och denne var genast redo att hjälpa. Svårigheten var att få den sårade in i Leipzig, som var besatt av fransmännen och i belägringstillstånd. En i hemligheten invigd, pålitlig fiskare rodde en morgon de båda med fiskedon försedda herrarna utför Elstern; länge rodde de hit och dit, prövande fiskeställena, tills de slutligen lade till vid utvärdshuset Schleussig för att pro forma frukostera. Därifrån togs en promenad in i skogen, Theodor uppsöktes, förkläddes, praktiserades i båten, och denna roddes långsamt och makligt till en äng, som gränsade till ett dr Wendler tillhörigt sommarnöje, i vars trädgård fanns ett



lusthus. Här inne doldes nu Körner och sköttes så väl av den skicklige läkaren, att han snart kunde företaga den nog så farliga resan till Karlsbad.

Försedd med en väldig peruk, som dolde såren, for han i promenadvagn med dr Wendler och två damer en vacker dag ut från Leipzig för att så småningom över Chemnitz uppnå den böhmiska gränsen, där han äntligen var i säkerhet. Efter ytterligare ett par dagar var han i Karlsbad, med öppna armar emottagen av de många högtstående personer, som där vistades och som med spänning och deltagande följt hans öde, bland dem främst hertiginnan av Kurland och hennes syster. Såren hade under resan brutit upp, svår feber stötte till, men under sina båda moderliga vänners och en skicklig läkares vård tillfrisknade han snart åter. Och nu var hans första omsorg att lugna sina kära i hemmet och sin trolovade i Wien.

I Teplitz hade Körners levat ett par tunga månader. Till Dresden varken kunde eller ville de återvända; där härskade Napoleon. »Dresden är som ett lasarett, ett stall, en kloak», skrev Körner, »på alla gator och i husen stå hästar, och orenligheten hopar sig i massor på gatorna. — —» Sedan i början av maj hade intet av sonens brev nått dem; deras ångest växte för varje dag, och Minna sörjde sig sjuk för sin ende son. All glädje, sång och musik hade tystnat i den fordom så lyckliga familjen. Underrättelsen om fransmännens överfall vid Kitzen träffade dem fruktansvärt, och det dröjde ganske länge, innan deras



ångest blev lindrad. »Lorenz Juranitschs» brev nådde dem aldrig. Men det lyckades dock till slut den trogne Kunze att från Leipzig meddela dem deras älsklings räddning och flykt till Karlsbad.

När omsider hans brev därifrån, skrivet den 29 juni, nådde dem — vilken fröjd och lycka! Körner tryckte sin hustru i sina armar, och Emma läste med skälvande röst de kära raderna:

»Mina älskade! Jag är fri och i säkerhet; blev sårad, men ej svårt. Dr Sulzer botar mig, och ädla vänner åtaga sig mig. Kunde jag tåla vid att färdas, så komme jag till er! Men jag är ännu så angripen av resan hit och måste, om också mot min vilja, stanna några dagar. — — Mina stora sår i huvudet hindra mig att berätta utförligt om mitt öde. — — Varen icke oroliga för mig!»

Ett par dagar efter erhöll fadern på sin födelsedag ett nytt brev: »Älskade fader! Min varmaste lyckönskan, dyre vän, på din födelsedag! Gud give, du må fira din nästa högtid i ett fritt fosterland! — — Jag sänder alla vänner en hälsning och dig ett ärligt tyskt handslag med den heliga försäkran, att jag under de gångna dagarnas fruktansvärdaste ögonblick aldrig ens med en tanke varit den goda saken otrogen.»

»Min älskade son», skrev å sin sida fadern, »min första tanke är i dag på dig. En bättre födelsedagsgåva kunde jag aldrig få än att veta dig utom fara och i bästa vård. Jag kan ej nog tacka Gud, som på ett fast underbart sätt räddat dig ur de största faror. Av dig och mig kommer ännu



mycket att fordras, då det beskärts oss så stora välgärningar, och vi skola ärligt göra rätt för oss, så långt våra krafter det medgiva. — —»

Föräldrarnas brinnande längtan att genast resa till honom i Karlsbad kunde dock icke fyllas, »enär mamma är så ytterst svag genom sin sorg för dig». Hoppet om ett snart återseende lyste dock för dem med en styrka, som kom dem att glömma all den gångna tidens bittra smärta, ett hopp, som aldrig skulle komma att gå i fullbordan.




[1] Slaget vid Gross-Görschen.

[2] Då general Norrmann den 18 okt. 1813 utan sin konungs medgivande på torget i Leipzig anhöll hos Gneisenau att med 800 man würtembergare få övergå till de allierade, framträdde general York och ropade, skälvande av vrede:

»General Norrmann är icke värdig att i tyska hjältars led kämpa för frihet och rätt! På honom tynger förbannelsen över att mitt under freden ha överfallit den lützowska kåren och att ha lönnmördat tyska söner!»

General Norrmann dog ensam, vänlös och bortglömd.



XIV.
ÅTER I ELDEN. »SVÄRDSÅNGEN». THEODOR KÖRNERS »BRÖLLOP MED DÖDEN». GRAVEN I WÖBBELIN.



ALLT efter som krafterna ökades, blev hos Theodor längtan starkare att återvända till sin kår, som ännu var i Elbetrakterna. Han hade ej tålamod att ens avvakta sitt fulla tillfrisknande. Redan den 15 juli begav han sig i väg efter att först ha underrättat sina föräldrar härom: »Oroa er icke, om underrättelser komma att utebli. Gud har fört mig så långt, han skall föra mig vidare, och tänk blott på, att jag fyller en helig plikt och att ett äkta tyskt hjärta måste vara berett på allt! — —»

Han kom dock icke längre än till Reichenbach; hans oläkta sår vållade honom stora lidanden, och han hade starkt behov av den omsorgsfulla vård, som även här ägnades den nu så berömde, av alla uppburne och avhållne unge mannen.

Reichenbach var för övrigt i detta nu konungens av Preussen huvudkvarter; här hade för



ögonblicket samlats alla tidens främsta tyska män, och mellan Reichenbach och Prag, där de allierades representanter avvaktade den franske deputeradens ankomst till den beramade »fredskongressen», tvinnades nu de diplomatiska trådarna. Den unge Körner, nästan uppstånden från de döda, omfattades med allmän sympati, och de gamla patrioterna von Stein, Arndt, Gneisenau, Blücher och andra visade honom intresse och välvilja.

Efter 14 dagar kunde han åter fortsätta genom Schlesien till Berlin, där han en vacker dag uppenbarade sig hos sina vänner Partheys. Om detta besök berättar även dr Gustav Parthey i sina förut citerade minnen:

»Körners båda sår i huvudet voro ännu icke läkta; han kunde endast bära en lätt fältmössa. Det tjocka svarta håret, vars rikedom vid hans första besök försatte oss barn i sådan häpnad, var alldeles avklippt; dock kunde han undvara den fatala peruken. En lycka för oss var, att hans korta besök inföll just i skolferierna; vi kunde alltså hela dagen omgiva den käre gästen. — — Om kvällarna satt han hos oss vid familjebordet i förtroligt samspråk eller föreläste han för oss ur sina dikter ’Lyra och svärd’. Hans djupa, välklingande basstämma trängde oss in i hjärtat. — — När det var tal om kriget och dess utgång, höjde Körner vårt mod genom sin glödande tro på fosterlandets slutliga befrielse. Mer än en gång yttrade han, att om det vore honom bestämt att stupa i striden, så önskade han blott, att det



måtte ske i en het, ärorik, avgörande drabbning. Men vi blickade upp till hjälteynglingen med den klippfasta tro, att han skulle bestå i alla faror och välbehållen återvända till oss. Den 9 augusti kom Körner till Blumenstrasse, där hans häst, en präktig skimmel, stod på stall, packade sin kappsäck och tog av mina föräldrar och oss ett kort men hjärtligt avsked. — Han svängde sig upp i sadeln och red nedför den långa gatan. Sorgsna stodo vi och sågo efter honom. Innan han vek om hörnet, drog han fram sin näsduk, vände sig om och vinkade till oss en avskedshälsning. Djupt bedrövade smögo vi oss tillbaka in i huset. — —»

I Ratzeburg något söder om Lübeck sammanträffade Theodor åter med sina lützoware, som mottogo honom med varm och högljudd glädje, hälsade honom med att sjunga hans sånger och hyllade honom såsom kårens stolthet och ära.

Vapenvilan hade å alla håll använts till kraftiga rustningar; Preussens armé hade vuxit till 270,000 man. Under tiden hade Österrike varit den mittpunkt, som man både från fransk och preussisk sida sökt vinna för sig. Metternich hade i Dresden haft sitt bekanta och hetsiga samtal med Napoleon, vilket slutat med dennes envisa påstående: »hända vad som helst, så våga ni dock icke börja krig med mig», samt med Metternichs replik: »Ni är förlorad, Sire, det var min aning, när jag kom; det är min övertygelse, när jag går.»



Fredskongressen i Prag, under vilken alla tyska hjärtan skälvde av ångest för en s. k. »lycklig», fredlig uppgörelse mellan Frankrike och Österrike, blev utan sådant resultat. Napoleons envisa vägran att gå in på Metternichs fordringar hade först framkallat förlängd vapenvila och sedan ett ultimatum från Österrike: hade ej den 10 augusti före kl. 12 på natten ett jakande svar till kongressen i Prag ingått från Napoleon i Dresden, så skulle den 11 augusti kriget förklaras.

Wilhelm von Humboldt var vid denna kongress Preussens sändebud. Med klockorna i hand och under olidlig spänning följde kongressen tidens långsamma skridande. Midnattstimmen nalkades, och ännu var ingen kurir kommen från Dresden. Klockan slog tolvslaget ut; Humboldt reste sig med ett andetag av lättnad; Metternich upplöste kongressen — redan förut hade han förklarat: »Jag betraktar nu Napoleon som en död man.» En timme därefter hade franska sändebudet Österrikes krigsförklaring i sin hand, och Humboldt sände en kurir till Berlin: »Våra önskningar äro uppfyllda; vad vi underhandlat om sedan den 4 januari ha vi ernått: Österrike har förklarat Frankrike krig.»

Men innan detta bud kom fram, hade redan de samma natt tända signaleldarna på höjderna omkring Prag givit sitt tecken långt in i Schlesien; eld efter eld lågade upp längs Riesengebirges toppar, med sitt skarpa sken förkunnande krigets utbrott. Med glädje och jubel ilade budskapet



snabbt över de tyska länderna ända upp mot norden, där den lützowska kåren stod stridsfärdig.

En inbjudning till den mest lysande fest hade icke kunnat mottagas med större hänförelse: »Hurra, hurra, nu kunna vi åter gå på», ljöd det genom leden, och som förr stod Theodor Körner mitt bland stridskamraterna med sin luta vid bröstet och ledde den samfällda sången:

»Schlacht, du brichst an!
Grüsst sie im freudigen Kreise,
Laut nach germanischer Weise.
Brüder, heran!

Noch perlt der Wein;
Eh’ die Posaunen erdröhnen,
Lasst uns das Leben versöhnen.
Bruder, schenkt ein!

Gott Vater hört
Was an des Grabes Thoren
Vaterlands Söhne geschworen.
Brüder, ihr schwört!

Vaterlands Hort,
Woll’n wir’s aus glühenden Ketten
Tot oder siegend erretten —
Handschlag und Wort!

Schlacht ruft: Hinaus!
Horch! die Trompeten werben.
Vorwärts, auf Leben und Sterben!
Brüder, trinkt aus!»

Den lützowska frikåren hade under vapenvilan blivit reorganiserad. Infanteriet bestod av nära



3,000 man jämte ett tyroler- och skyttekompani; rytteriet var 500 man starkt, dessutom ägde kåren sitt eget artilleri och hade från England erhållit fullständig och välbehövlig ny ekipering av uniformer och vapen.

Dess första uppgift, att vara centralpunkten för alla icke-preussiska frivilliga samt att väcka folkresning i de tyska länder, som ännu höllo med Napoleon, var nu på sensommaren överflödig; den ingick därför i den reguljära armén under general von Bülow, vars kår stod under svenske kronprinsens kommando, och beordrades av honom att sluta sig till de rysk-tyska och hanseatiska legioner, som under general von Wallmodens befäl stodo på högra Elbestranden. Dessa trupper skulle nu rycka fram till undsättning av Hamburg, som åter blivit taget av fransmännen under marskalk Davoust. Med en överlägsen och av danska trupper förstärkt armé hotade denne härifrån Nordtyskland.

Nu vid krigets förnyade utbrott var det ej Preussen ensamt med ett opålitligt Ryssland, som kämpade mot Napoleon: det var alla Europas gamla makter — Preussen, Ryssland, England, Österrike och Sverige, som uppträdde gemensamt mot denne imperator, vilken velat böja Europa under sitt ok, men nu endast hade en liten handfull danskar till sin hjälp.

Att hindra den fransk-danska arméns framryckande mot Berlin var den uppgift, som nu närmast förelåg general v. Wallmodens armékår.



Kraftig hjälp härvid väntade man sig just av lützowarna, som också från och med den 17 augusti dagligen voro i elden, alltid lika oförvägna, alltid med samma käcka, glada mod.

Den 23 augusti befann sig kåren i den lilla byn Kirch-Isar, där Theodor skrev till sin vän Parthey i Berlin att om möjligt underrätta hans föräldrar om hans välbefinnande. Detta var hans sista brev. Sin vana från Freiberg och Wien trogen, begav han sig på aftonen ensam ut i skog och mark. Här nedskrev han i skymningen — dessa sidor i hans lilla anteckningsbok äro nästan oläsliga — den berömda stridssång, som blivit kallad hans »svanesång»:

»Du Schwert an meiner Linken,
Was soll dein heit’res Blinken?
Schaust mich so freundlich an,
Hab’ meine Freude d’ran.
Hurra!»


Redan samma afton sjöng han den ute i skogen för några kamrater, som hänförda instämde i slutrefrängen.

Nästa dag, den 25 augusti, erhöll major von Lützow order att med 100 husarer och 100 kosacker anfalla och erövra en fransk-dansk provianttransport. Den lilla truppen begav sig genast åstad. På aftonen gjordes halt vid godset Gottesgaben, dit officerarna inbjödos.

På allas livliga uppmaning satte sig Körner till klaveret och spelade sin nya »svärdsång». I en tät krets stodo kamraterna omkring honom, och



kraftig ljöd sången, vars sista vers han här improviserade:

»Nun lasst das Liebchen singen,
Dass helle Funken springen!
Der Hochzeitsmorgen graut.
Hurra! Die Eisenbraut!
Hurra!»


Det var redan långt lidet på natten, och ingen anade, att den dag, som redan grytt, skulle i sanning bli den unge sångarens stora högtidsdag, bröllopsdagen för honom och hans »järnbrud» — döden.

Vid tretiden på morgonen kom bud, att proviantvagnarna nalkades på vägen mellan Gadebusch och Schwerin. I en blink var truppen klar att sitta upp till sin glada morgonritt, lützowarna i spetsen, kosackerna ett långt stycke efter.

Vid Rosenberg, helt nära en liten granskog, upphunno de vagnarna. Husarerna anföllo genast; fransmännen flydde strax, men stannade inne i skogen, därifrån de började giva eld på angriparna; som kosackerna ännu dröjde, lät major von Lützow blåsa till samling. En av de främsta i anfallet var Theodor Körner, och han stod nu i begrepp att med en liten flock kamrater sätta efter de flyende.

Just i skogsbrynet höll han vid ljudet av signalen in sin häst, vände sig om till en kamrat och ropade: »Hur kan majoren just nu vilja vända om! Allt går ju så bra!» I samma stund kom från skogsgömslena en kula; den genomborrade



halsen på hans häst och inträngde i hans underliv: »Se där fick jag också en — men den var inte farlig», utbrast han, förde handen till högra sidan, böjde sig bakåt och föll av hästen — död.

Det hela gick så hastigt, att ingen ville tro därpå. Den dödes ansikte bar intet spår av smärta eller ångest, tvärtom vilade ännu däröver ett uttryck av jublande segervisshet och stridslust. De djupt uppskakade kamraterna buro honom under fiendens fortfarande eld ur skogen bort till en nära vägen stående björk, där de nedlade honom på den mjuka gräsmattan. Den hastigt tillkallade läkaren kunde endast konstatera döden.

Utom sig av sorg störtade lützowarna in i skogen, ut på fälten, överallt förföljande den flyende fienden, av vilken en stor del tillfångatogs. Därefter lades den tystnade sångaren jämte tre andra stupade — den ene en ung greve von Hardenberg — på en vagn, och med denna i spetsen satte sig sorge- eller segertåget i rörelse för att uppnå huvudkvarteret, den flera mil avlägsna byn Wöbbelin.

Klockan var nio på aftonen; det hade blivit mörkt och augustimånskenet lyste vitt över den lilla byn med de låga, halmtäckta kojorna och den flacka slätten, vars enformighet på något avstånd bröts av två höga, lummiga ekar. I lägret ljöd här och var glam och sång. Helt oväntat hördes vagnsrassel, och på den knaggliga vägen syntes i månskenet ett långt tåg av vagnar, omgivet av ryttare, långsamt nalkas. Det stannade



utanför det yttersta huset i byn. Snart spred sig ett rykte, som i ett nu satte hela lägret i bestört rörelse: löjtnant Körner var stupad; hans döda kropp var inburen just i den yttersta stugan.

Inne i och omkring denna trängdes nu den »svarta skaran», tyst och gripen; ingen sång hördes mer, intet skämt, ingen glädje. På stugans omålade träbord och på en bädd av eklöv och vildblommor låg redan Theodor Körner livlös och utsträckt; på tegelgolvet bredvid honom och även på eklöv lågo hans tre döda kamrater. Hans ögon voro slutna, hans läppar buro ännu det glada leendet, och två av kamraterna, båda konstnärer, avtecknade hans drag, där han vilade som i lycklig sömn med eklövskransen kring sin panna.

Runt omkring honom snyftade hans vänner, och ingen försökte dölja de tårar, som sorgen framtvang. En efter annan inträdde lützowarna, ty var och en ville lägga en blomma, en eklövskvist på hans läger och ännu en gång se honom, som blivit dem alla så kär.[1]

En kista gjordes av bräder, lösbrutna ur en gammal lada; på en bädd av friskt eklöv och



vildblommor, samlade av kamraterna, nedlades den döde och kransades åter med löv och blommor.

Gravplatsen utvaldes under den största av de båda ekarna; under den mindre skulle greve v. Hardenberg vila; för de två andra stupade grävdes gravar mellan dem. Bårarna, på vilka man skulle bära de döda, voro av unga trädstammar, virade med eklövskvistar.

På e. m. den 27 augusti ljödo i lägret dova trumvirvlar, och sorgetåget satte sig i rörelse. Hela den lützowska kåren, general von Wallmoden med hela sin stab och en mängd andra officerare stodo i ring kring den stora eken, som liksom skyddande och välkomnande sträckte ut en väldig gren över den öppna graven.

Theodor Körners egen ståtliga »bön» blev hans gravsång:

»Hör’ uns, Allmächtiger!
Hör’ uns, Allgütiger!
Himmlischer Führer der Schlachten!
Vater, dich preisen wir!
Vater, wir danken dir,
Dass wir zur Freiheit erwachten!
— — — — — — — — — — —
Führ’ uns! — Fall’ unser Los
Auch tief in Grabes Schoss:
Lob doch und Preis deinem Namen!
Reich, Kraft und Herrlichkeit
Sind dein in Ewigkeit!
Führ’ uns, Allmächtiger! — Amen.»


Under denna sång nedsänktes kistan, varefter de tre andra döda begrovos.



Sedan samlades hela kåren åter kring sin och tyskhetens unge »försångare» för att ännu en sista gång med honom som mittpunkt sjunga den sång, varmed han spritt glans över dem alla, men rösterna kvävdes av tårar, och den sörjande kamratkretsen förmådde knappast mer än framviska orden: »Das war Lützows wilde, verwegene Jagd».

En av kamraterna utskar med ett kraftigt snitt ett stort fyrkantigt barkstycke och inristade i ekens stam den fallnes namn och dödsdag. Detta ekens »sår» har för länge sedan grott igen; men den besökande kan än i dag efter hundra år tydligt urskilja märket från denna Tysklands sorgedag.




[1] Om den tillgivenhet hans kamrater ägnade honom vittnar följande, berättat i den biografi hans fader senare skrev som företal till hans samlade dikter: en av dem, för vilken det var svårast att överleva Theodor Körner, var en ung, fint bildad man, von Bärenhorst. Få dagar efter sin väns död stod han på en farlig post under fästningen vid Göhrde. Med orden: »Körner, jag följer dig», störtade han mot fienden och sjönk, träffad av flera kulor, till marken.



XV.
ÅNGEST I HEMMET. DÖDSBUDET. EN SYSTERS KÄRLEK. KÖRNER OCH MINNA LÄMNA DRESDEN. FAMILJEN SAMLAS ÅTER. SLUTORD.



MEDAN detta drama utspelades uppe på den mecklenburgska sandslätten, voro föräldrarna ännu i Teplitz, aningslösa och glada över sonens tillfrisknande i Karlsbad. Genom en inflytelserik vän, ministern greve von Einsiedel, blev det Körner möjligt att utan fara återvända till Dresden. För att riktigt visa sachsarna, att han nu som förr var den mans vän, som Napoleon lyst fågelfri, begav sig greve von Einsiedel på besök till Körner genast efter dennes återkomst, stannade flera timmar hos honom och lät till yttermera visso sin vagn hela tiden hålla utanför hans bostad.

Förhållandena i Dresden voro förfärliga och förvärrades för varje dag. Sjukdomar härjade; dagligen dogo i Dresden mer än 150 personer och på lasaretten varje natt mellan 2-300 fransmän. Hela staden var som en stor grav. Till sitt vinberg kunde Körners ej heller begiva sig; det var sedan



länge obeboeligt för dem genom alla slags soldatinkvarteringar. Värst att bära var dock oron över Theodor; all postgång var upphävd, och under veckor och månader väntade de förgäves brev.

Redan den 3 september hade en Berlintidning innehållit en kort notis om den högt uppburne unge diktarens död. Denna notis rättades några dagar därefter av en annan, som förklarade, att han endast vore sårad. Den 15 september kom emellertid en detaljerad skildring över förloppet och begravningen i Wöbbelin.

Alla dessa olika uppgifter nådde även Dresden och höllo familjen i ångest och hopp om vartannat. Körner själv, liksom hans själsstarka dotter, tordes icke visa sin sorg och fruktan, ty Minnas förtvivlan var så stor, att han bävade för hennes liv. Men i enrum med sig själv dolde han ansiktet i sina händer och klagade med tunga suckar över sin son, sitt livs stolthet, som måhända vore förlorad för honom. Till slut blev ovissheten så förtärande för dem alla, att han lät i Berlins tidningar införa följande upprop:

»Den sårade löjtnant Theodor Körner vid lützowska kåren uppmanas enträget att antingen själv eller genom sina vänner låta i dessa blad införa någon underrättelse, då tills vidare ingen möjlighet är att genom posten få någon sådan.»

Men intet svar nådde de ångestfullt bidande. Den de sökte hade då redan många veckor vilat under den mecklenburgska eken.

Först den 8 november fick Körner genom



hovrådet Parthey i Berlin en fullständig, allt hopp tillintetgörande redogörelse över sonens död. Med hela sin viljestyrka betvang han nu sin egen sorg för att så småningom förbereda hustru och dotter. »Det grep dem häftigt», skrev han till vännen, »men deras smärta fann lindring i tårar — — själv känner jag mig genom den gudomliga nåden underbart stärkt. Min smärta är mild, och hans död har för mig en själslyftande verkan. Som en skyddsande skall jag ära honom och resten av mitt liv göra allt för att vara honom värd, för att också på mitt verksamhetsfält och efter mina krafter gagna den stora sak, för vilken han offrat sig. För oss alla är det en tröst, att hans slut var så smärtfritt.»

Faderns första omsorg var nu dels att offentliggöra sorgebudet, dels att förvärva sig äganderätten till den jord, vari hans son vilade, för att där uppföra ett minnesmärke. Åkern omkring de stora ekarna tillhörde de s. k. hertigliga kammargodsen, men storhertigen av Mecklenburg skänkte genast och i varmt erkännande ordalag platsen åt den stupades fader, »enär Theodor Körner fallit som en sitt lands räddare».

Graven blev nu iståndsatt och inhägnad; ett högt järnmonument restes därpå, prytt med ett eklövskransat svärd och med inskrift enligt faderns önskan och bestämmelse. Vid dess invigning strömmade människor till från när och fjärran, vittnande om den folksorg, som Tyskland kände över denne ynglings död. När i Erfurt



efter krigets slut tvenne minnestavlor avtäcktes i kyrkan till ära för dem, som förvärvat denna tids högsta utmärkelse — järnkorset — stod bland namnen på de stupade, åt vilket det varit i förväg bestämt, även Theodor Körner.

I allt detta låg för hans kvarlevande ett slags smärtfylld tröst.

Först den 28 september nådde dödsbudet Wien, där det i ett nu blev bekant i hela staden och väckte allmän förstämning. Men också här korsade ryktena varandra. Hur Körners Toni erhöll underrättelsen, är icke bekant. Länge hyste hon liksom hans anhöriga i Dresden ett svagt hopp, men i början av november fick också hon visshet; under några dagar erhöll hon »för sjukdom» ledighet från teatern, några kvalfulla dagar under bitter gråt, då hennes enda tröst var att »Theodor, då han dog, bar en bild av mig på sitt bröst, min ring med ett litet hjärta på sitt finger och mitt sista brev i sin ficka». Några få dagar fick hon ägna hans minne. Sedan måste hon åter vara på sin plats på scenens tiljor. Men efter mer än fyrtio år yttrade hon till sina söner, hur det kännes »att med sönderslitet hjärta inför en andlöst lyssnande mängd jubla åt segern över den egna fruktansvärda smärtan och därtill veta, att hela denna mängd ej blott anar, men förstår det djup av kval, som ropar i ens inre. Det var som att av glödande malm smida en sköld emot alla framtida moraliska lidanden.»

Det är redan nämnt, att denna sorg var så djup,



att den aldrig upphörde, knappast mildrades, och fast Antonie Adamberger senare blev en högt ansedd mans hustru oeh moder till framstående söner, förmådde hon aldrig tala om sin ungdoms älskade, enär blotta ljudet av hans namn, blotta anblicken av hans kära handskrift tillintetgjorde det lugn hon mödosamt tillkämpat sig och för de sinas skull ville bevara.

I ett brev till fru Minna 1832 skrev hon: »Trots mitt mycket lyckliga äktenskap, trots min ädle makes utomordentliga karaktär, trots mina älskade barn känner jag djupt, att en viss känsla endast en gång i livet fyller ens hjärta och aldrig mer. Efter aderton år har jag åter för första gången avskrivit en dikt av Theodor och återsåg för första gången hans handstil, och för lång tid var lugnet borta och jag kunde ej finna mig i det dagliga livet. Allt är omsorgsfullt bevarat, även hans första guldblonda hårlock, som jag en gång fick — men jag vågar ej mera se det, om jag med lugn och fattning skall kunna fylla mina plikter i livet.»

Till 50-årsdagen av Theodor Körners död, som med stor högtidlighet firades av tyska folket i Wöbbelin, där representanter från alla håll infunnit sig, främst alla i livet varande lützoware, var en inbjudan sänd till Antonie Adamberger, fru v. Arneth i Wien. Hon vågade ej emottaga denna, dels på grund av sin höga ålder, men mest av fruktan att ej kunna bära smärtan, ty, som hon skrev i sitt avböjande svar, »i sanning, ingen har som jag känt, vad vi förlorade i honom».



Hennes krans var emellertid den, som denna dag bars främst i processionen till den gröna gravkullen. Ett telegram sändes henne härifrån med »hälsning från graven i Wöbbelin»; men adressen: »Till Toni, Theodor Körners brud, Wien», var för ofullständig för 1860-talets telegrambud, och först efter mycket letande gata upp och gata ned, ur hus och i hus, löstes gåtan och hälsningen kom fram till sin bestämmelse, den sista Toni fick från sin ungdoms brudgum. Tidigt på juldagsmorgon 1866 slöt hon sin välsignelserika levnad. — — —

Familjen Körners vänner voro emellertid djupt bekymrade. Den tyst burna, för Minnas skull tillbakaträngda sorgen kom Körner att på några veckor åldras, som om 20 år rullat fram över honom. Dyster tystnad vilade över hemmet, där förödelse av allt slag, även ekonomisk, härjat liksom över hela den sköna Elbestaden Dresden.

»Vi leva», skrev Theodors syster Emma efter det stora krigets slut, »utan hopp och utan glädje den ena dagen som den andra, och endast den övertygelsen kan hålla oss upprätta, att vårt tyska fosterlands frihet, som kostat oss så mycket, blivit tryggad. De nuvarande dagarna äro minst ägnade att mildra vår smärta. Återkomsten av så många lyckliga till hemmet, där deras anhöriga med jubel emottaga dem, uppriver på nytt alla sår; ty till oss återvänder ingen.»

Nästa sommar reste Körners med sin dotter att besöka graven, medan Dora, som liksom Toni ej kunde bära smärtan med lugn, stannade hemma.



»Bed för mig», skrev Emma till en väninna, »att jag vid den älskades grav må behålla kraft nog att stödja mina dyra föräldrar. Jag vet, min smärta kan icke bli djupare där, än vad jag var dag känner den. Men ofta mildras den av den sköna drömmen, att jag ändock skall återse honom här — det är omöjligt, att jag helt har förlorat honom. Där, varest hans stoft vilar, skall varje dröm krossas, och det oföränderliga i vårt öde kallt och strängt framträda för mitt sinne.»

Hennes bön blev hörd. Hon bestod det stora provet, som till och med den i sin självförgätenhet så storslagne fadern var nära att duka under för. Skenbart lugn, sysslade hon åter i hemmet omkring de sina och arbetade ivrigt att fullborda ett porträtt av sin broder. Men sorgen gjorde sitt verk i tysthet; ingen läkare förmådde rädda henne, och innan ett år hunnit gå, läste familjens många vänner ett nytt sorgebud:

»Den 15 denna månad (mars) åtföljdes min hänsovne son Theodor av sin enda syster, Emma Luise, i hennes 27 ålders år. Genom karaktär, begåvning och talanger förljuvade hon de sinas dagar och gladde alla, som kommo i hennes närhet. Hennes hela levnad var en uppenbarelse av älsklighet, ett välljud, som icke stördes av någon misston. De nu helt och hållet barnlösa föräldrarna underkasta sig som kristna, om ock med brustna hjärtan, den gudomliga skickeisen.

Dr Christian Gottfried Körner.»




Enligt sin varma önskan fick Emma Körner sin grav tätt invid sin broders under Wöbbelineken.

Så var det lyckliga hemmet fullkomligt förött Intet band de båda makarna kvar i Dresden. När därför furst von Hardenberg egenhändigt erbjöd det bekanta och högt aktade appelationsrådet Körner anställning i preussisk tjänst i Berlin såsom »statsråd» i ministeriet — en titel, som kort därpå utbyttes till Geheime-Ober-Regierungsrath — med efter den framstående platsen lämpad lön, antog Körner utan tvekan det ärofulla anbudet.

Huru kärt Dresden var honom och Minna, hur påkostande det kändes att för alltid lämna det hem, där de som unga med så rik lycka börjat sitt gemensamma liv, där alla minnen av den alltjämt saknade vännen, Schiller, och av deras barn liksom ännu levde kvar, så erforo de, och även deras syster Dora, en lättnad i ombytet.

Körner kom genast in i ansvarsfulla uppgifter; Hans nya kolleger omfattade honom med vördnad och tillgivenhet. Hans hem blev en samlingsplats, väl ej som fordom i Dresden för den glada världen, men för åtskilliga av Berlins politiskt och litterärt betydande män.

Om det inre livet i det nya hemmet ger Dora ett begrepp i ett brev till en av de gamla vännerna i Dresden: »Körner är en hjälte. Ingen klagan kommer över hans läppar, men ofta överraskar jag honom i hans rum i tårar. Alltid visar han oss ett vänligt ansikte, griper med krampaktig iver varje förströelse — men hans hjärta blöder.



Hur kunde ni, bäste vän, tro, att min syster och jag skulle besöka operor eller komedier eller något som helst slags nöjen! Vi leva, emedan Gud vill det, men vi leva i smärta — —»

Ett litet rum i deras våning hölls stängt. Därinne förvarades alla minnen av Theodor och Emma allt från deras första år och intill deras död. Varje år på deras födelsedagar gingo föräldrarna dit in för att hand i hand återkalla minnet av den flydda lyckotiden.

Men livet tog dock ut sin rätt även hos dem. De många nya intressena bragte lindring; deras livliga konstsinne var ej alldeles dött; så småningom blev som genom en naturlag deras hem mer och mer åter en tillflyktsort även för konstnärer, och de båda makarnas stora musikaliska begåvning gjorde sig åter gällande.

Musikintresset blev för dem ett nytt samband med deras son; ty Webers kompositioner till hans dikter väckte i Tyskland ännu större hänförelse för dessa, och hans dramatiska arbeten uppfördes i alla större städer.

Att övervaka och ordna allt i och för detta blev för fadern en kär omsorg. Han fann även ett stort livsintresse i ordnandet och utgivandet av sin sons efterlämnade arbeten, som, försedda med en i ädel, värdig stil skriven biografi av honom över sonen och diktaren redan under några år utgingo i flera upplagor.

Största bekymret för honom var nu hans hustrus svaga hälsa. Trots åren och sorgen var hon ännu



alltjämt den intagande, behagfulla fru Minna, och för sin make den alltid lika sköna, lika unga, lika älskade. För hennes skull gjorde de varje sommar en utflykt, vanligen till någon badort. Från ett sådant besök i det bekanta Alexisbad på Harz berättas följande vackra tilldragelse:

En sommarafton hade en del badgäster, herrar och damer, samlats i kursalongen, där de fördrevo tiden med musik och sång. En för de övriga obekant, civilklädd herre med militäriskt utseende och armen i band uppstämde plötsligt »Lützows wilde, verwegene Jagd». En annan, även sällskapet obekant herre skyndade bort till klaveret, och snart fylldes den fredliga salen av tonerna till den berömda krigssången; alla kunde den, herrar och damer, och stående sjöngo de den med eld och kraft, som vore lützowarna själva tillstädes.

Då man slutat andra versen, öppnades dörren, och en äldre herre med snövitt hår stannade på tröskeln; häftigt upprörd, brast han mot sångens slut i stark gråt. För att förklara sitt underliga beteende nalkades han med en bugning sällskapet och sade:

»Kanhända skall den rörelse, som ett ögonblick överväldigade mig, väcka mindre undran, om det tillätes, att jag föreställer mig; jag är Theodor Körners fader.»

Förvåningen växte än mer, när den civilklädde herrn med armen i band livligt nalkades den talande och tillkännagav sig som en lützoware och den unge hjältens stridskamrat. Men störst blev



dock överraskningen, när den ackompanjerande sprang upp från klaveret, ilade bort till den gamle Körner, omfamnade honom och ropade: »Och jag är Carl Maria v. Weber, kompositören till denna sång!»

Men Körner, den frisinnade, humane mannen, fick även uppleva den bittra, tunga tid, som med reaktionen efter 1815 inbröt över det nyss så fritt jublande och förhoppningsfulla tyska »fäderneslandet». Han fick uppleva, att detta fädernesland, för vars enhet och samling hans son och tusentals andra tyska män gått i döden, ännu alltjämt var splittrat och söndrat, att dess många små stater stodo under österrikiskt målsmanskap och att Preussen, som gått främst i frigörelsekampen, åter måste träda tillbaka från ledarplatsen.

Än värre var för honom liksom för alla andra Tysklands sant frisinnade män den förföljelse, som ovanifrån sattes i gång mot Tysklands ungdom, just densamma, som nyss så hänfört stritt för nationens frihet och som ännu vågade tro på och tala högt om samma ideal. Och när omsider Arndt och Jahn, tyskhetens tvenne storslagna förkämpar, anklagades och fängslades för »demagogische Umtriebe» och ungdomens förförande, då tycktes den mäktiga flodvåg, som i tankefrihetens och nationalkänslans namn för ett ögonblick höjt Tyskland ur andlig trånghet och nationell förnedring, sjunka tillbaka och föra med sig bort allt det, som de stora andarna hoppats och trott på.

En glädjedag fick Körner dock ännu uppleva. Det var då Leipzigs universitet 1828 på

femtioårsdagen av hans doktorsexamen inbjöd honom till en stor och festlig »jubileumsmiddag», vid vilken han, den vithårige, av alla vördade, ännu högreste och ståtlige hedersdoktorn offentligt hyllades för vad han själv varit och givit samt även såsom sin sons fader.

En dag i maj 1831, då han just slutat en del angelägna ämbetsgöromål, kände han sig plötsligt mycket trött och lade sig på sin soffa för att vila en liten stund. Det blev en sömn för evigheten. När Minna böjde sig över honom för att giva honom middagsbud, var han död.

Några dagar senare gjorde han sin sista resa. Målet var den plats, dit hans hjärta i åratal trängtat: syskongraven i Wöbbelin. Över en tredje kulle sträckte den stora eken nu sina grenar.

Nästan ett år därefter kom ännu en tyst och bleknad långväga farande till den lilla inhägnade, gräsbevuxna och blomprydda platsen vid ekens fot. Det var konstnärinnan Dora, den trogna systern, som i det längsta försökt att med sin glättighet och sitt mod värna sin älskade syster Minna.

Så var då denna, den till hälsan svagaste av dem alla, den de alla vårdat och skyddat, ensam kvar, Allt vad hon mest älskat låg i graven, och även alla hennes kära vänner voro bortgångna.

Ännu elva långa år måste hon leva i den djupa ensamheten, visserligen älskad och vördad av en stor allmänhet, men dock utan en enda, som med henne kunde minnas den lycka hon i så rikt mått ägt och förlorat.



Hugsvalan fann hon dock i sin vackra sinnesfrid och i vissheten, att endast ett jämförelsevis kort tidsrum skilde henne från de älskade, som gått före. Det är en rörande bild, väl värd att åter framdragas: den ännu i ålderdomen vackra och ädelt blida fru Minna, ivrigt uppsökt och omgiven av en ny tids varmhjärtade ungdom, som i henne korat sig ett kvinnoideal: Theodor Körners moder, husfrun i det sköna hem, som redan hunnit bli en vacker och kär legend, ödmjukt tacksam var hon för den hyllning, som ägnades henne av Berlins unga män och särskilt dess unga flickor, och ännu mer över den hjärtevärme, som från alla håll strömmade emot henne. Sin erkänsla visade hon med gåvor av små porslinssaker, dem hon på Dresdenvis prydde med fina blomstermålningar.

Den största tilldragelsen i hennes ensamhet var, då hon från sitt fönster såg general von Lützows — den forne kårmajorens — begravning och hörde de dova trumvirvlar, som vigde »Theodors Lützow» till den sista vilan. Ofta undrade hon, om de kära hon förlorat skulle i »sin saliga sfär» kunna minnas henne och följa henne, som de älskat och som alltid i sina tankar ropade dem till sig.

Den 20 augusti 1843 — nästan på dagen 30 år efter hennes sons död — gick också hon i frid att finna lösningen på livets största gåta.

Gravplatsen vid Wöbbelin fick nu sin redan länge väntade sista gäst. Den lyckliga familjen Körner var åter samlad, i ett nytt, ett den stilla fridens hem, fjärran från den kära boning, som



långt borta vid den snabbt glidande Elbe hägnat deras ungdomsglädje och sett deras levnadssorg, men som blivit och väl i sekler skall förbli en hela den tyska nationens helgedom.

Samma stora, rikt grönskande ek skuggar alltjämt de fem gravarna med deras fyra vita stenar och det stora monumentet; helt nära invid står en ärehall, fylld av minnen; bland dem även resterna av Tonis sista krans.

Mången främling har in i senaste tider vandrat den soliga och sandiga vägen från Ludwigslust till Wöbbelin för att med blottat huvud en stund få dröja på denna plats, som förvisso är en helig ort.

Ty den omgives ej blott av glansen från den unges hjältedöd, från hans korta, lysande diktarbana, utan även av minnet från storslagna föräldrars höga, sköna föredöme och tvenne systrars ädla hängivenhet.

Allt, vad i människolivet står för oss som det renaste och mest upphöjda, blir levandegjort för envar, som under en livsdagens korta rastestund får i tankar vila ut under Körnereken.

*


»Vergiss die treuen Todten nicht und schmücke auch unsre Urne mit dem Eichenkranz!» heter det i en av Theodor Körners stridssånger.

Tyska nationen har efterkommit denna uppmaning. Såsom stora nationella högtider ha de



dagar firats, som varit femtioårsdagen av den unge diktarens död och hundraårsdagen av hans födelse.

Att en sådan son föddes åt fosterlandet, att han gick en sådan död till mötes, betraktas av det tyska folket som en nationens lyckovinst, förutan vilken ett stort tomrum skulle ha funnits i dess tillvaro.

Den tid, som denna korta bragdrika levnadsbana omfattar, gör sig därför med livets färg och styrka ännu förnimbar. Den stora frihetsstriden 1813-14 är den rot, varur den tyska nationalkänslan ännu suger näring. Envar tysk medborgare vet, att utan den väldiga väckelsekampen då skulle nationen aldrig omstrålats av 1870-71 års segerglans. Men fast det senare tidsskedet ligger så nära, tycks det förra stå det tyska hjärtat närmare på ett mera varmt och stämningsmättat sätt.

Intet har måhända starkare än namnet Körner bidragit att sammanknyta dessa båda kraftmätningar mellan folken på båda sidor om Rhen. Den minnesrika 18 oktober 1871 avslötos de otaliga tyska segerfesterna därmed, att i Dresden en härlig minnesstod avtäcktes, en staty över Theodor Körner, den unge skalden och hjälten från 1813, den tyska ungdomens eldande förebild.

Statyn är gjuten i brons från franska kanoner, erövrade i det då nyss slutade kriget. Den är tio fot hög och framställer den 22-årige hjälten på väg till sin sista kamp. Sitt vackra huvud bär han stolt upprätt, och dragen stråla av hänförelse och mod; i den högra handen håller han en rulle dikter, med den vänstra trycker han ryttarsabeln



mot sitt hjärta. Den tillbakaslagna ryttarmanteln låter den lützowska frikårens uniform synas. Där han nu står, i sig enande minnena från de stora åren, är hans bild ett av Tysklands och staden Dresdens förnämsta konstverk.

Det är framför allt en hyllning åt den idealitet, som är ungdomens bästa insats i folkens liv. Som grekerna besjöngo sina unga hjältar från Marathon och Salamis, så framstår Theodor Körner som en av den germanska rasens yppersta ynglingar,

Med minnesgod tacksamhet och kärlek vårdas även det hem, som fostrade denne yngling. Med högtidlig klockringning från Dresdens alla kyrkor, med festsång från en kör av månghundraden och under deltagande av tusentals människor firades påskdagen 1875 återuppståndelsen av Körners och Minnas första unga hem, det, där Schiller levde tvenne lyckliga diktarår, det, som sett de båda syskonen Theodor och Emma födas.

Hit vallfärdar Tysklands folk som till en helig plats, hit föra fäder och mödrar sina unga söner, på det de må väckas till minnesgodhet och värmas till offervillighet.

Så har detta oförgätliga hem blivit för det stora Tyskland ett »sanctuarium», där mänsklighetens högsta och ädlaste drivkrafter: fosterlands- och familjekärlek, trofast vänskap, plikttrohet och mannamod, äro åskådliggjorda.



Digitaliserad av Projekt Runeberg och publicerad på http://runeberg.org/faroson/.
Konverterad till .pdf, .epub, .mobi och .txt av Arkivkopia och publicerad på https://arkivkopia.se/sak/runeberg-faroson.
Filen skapad 2018-12-17 16:34:38.649129