Det här är HTML-versionen av Svenskarne i Illinois. Historiska anteckningar. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Boken, som tillhör Indiana University Libraries, har scannats av Google Books. Den anpassades och OCR-tolkades för Projekt Runeberg i januari 2014 av Bert H.

Cunard Line.

Denna utmärkta ångbåtslinie befordrar passagerare till och från

Sverge, Norge, Danmark och Amerika

till så låga priser som någon annan linie, och kunna biljetter erhållas hos våra i landsorten boende agenter lika billigt som å hufvudkontoren.

Denna linies valspråk är SÄKERHET, och så väl har den vidhållit denna grundsats, att under dess 39-åriga verksamhet och 5000 resor öfver hafvet icke ett enda menniskolif genom bolagets förvållande gått förloradt.

Utan ett enda undantag utmärka sig alla CUNARD-LINIENS ångare för sin sjöduglighet och genom inredningen för passagerarnes oinskränkta beqvämlighet; och kompaniets instruktioner rörande flottans navigering äro särdeles fullständiga och tillämpas strängt.

Många äro de fördelar denna linie erbjuder och hvilka förtjena passagerares synnerliga uppmärksamhet I dessa skepp äro platserna för mellandäcks- [Steerage] passagerarne inrättade i trenne särskilda afdelningar, nemligen: l:sta FÖR OGIFTA FRUNTIMMER;

2:dra FÖR FAMILJER, och

3:dje FÖR OGIFTA MANSPERSONER.

Dessa tre afdelningar äro hvar för sig och belägna invid första klassens Cabin nära midskepps, der ångarens rörelser minst kännas och äro dessa Steerage platser inredda så ändamålsenligt, att de äro fullt jemförliga med de så kallade Intermid- iate-platserna, och kosta mindre.

Barn erhålla alltid rum med sina föräldrar.

Anordningarne med afseende på mathållningen och sundhetsvården äro väl kända.

CUNARD-LINIENS skepp, ehuru de intaga första klassens fraktgods, tillåtas ej att i något afseende intaga laster hvilka möjligen kunna göra intrång på passagerarnes beqvämligheter. Explosivt eller brännbart fraktgods är strängeligen förbjudet, och tages ej emot under någonsomhelst förevändning eller betalning,—korte -ligen, ingenting tages ombord som kan på minsta sätt åstadkomma någon fara.— Onödigt torde det vara att nämna, att ingen boskap tillätes ombord på de skepp som föra passagerare.

Ett af CUNARD-LINIENS skepp afgår från New York hvarje Onsdag, och ett annat lemnar Boston hvarje Lördag—båda direkte för Europa, och biljetter till eller från Boston eller New York kosta lika mycket.

Ihågkom att denna linie, som redan öfverfört cirka 2 millioner menniskor, erbjnder fullkomlig säkerhet, och komfort

P.H.Du VERNET.

General Agent för Veststaterna,

Hörnet af Clark och Randolph gatorna, CHICAGO, ILL.Skandinavisk Bank.

HAUGAN & LINDGREN,

57 & 59 LA Salle STREET, CHICAGO, ILL.

Alla slags bankaffärer förrättas.

Penningar mottagas på deposition och utlånas mot bästa säkerhet.

Regerings-obligationer och andra säkerhetspapper köpas och säljas.

Vexiar på Sverge, Norge och Danmark utfärdas.

Biljetter till och från Europa å alla ledande äng- båtslinier säljas.

Fordringar indrifvas och redogöras för punktligt samt emot lågt arvode.

REFERENSER:

Union National Bank, Chicago.

Illinois Trust & Savings Bank, Chicago.

NEW YORK KORRESPONDENT:

Bank of New York, National Banking Association.

FÖRORD.

——

Det torde vara en lätt sak för litet hvar, att inse, det utgifvandet af ett arbete likt det föreliggande är förenadt med både många och stora svårigheter. Ett af de största hindren vi mött vid samlandet af materialierna för de historiska teckningarne har bestått uti frånvaron af äfven den minsta urkund att gå efter, hvilken omständighet nödvändiggjort personliga besök hos flera hundra landsmän, ur hvilkas minnen vi måst hemta underrättelserna om de olika nybyggenas tidigaste öden. Som också lätt förstås, hafva på grund bäraf dessa underrättelser icke i hvarje fall kunnat blifva så fullständiga som önskligt varit. Många af de första banbrytarne ha för längesedan hänsofvit, många andra afflyttat till vestligare orter, och ej så få ur minnet förlorat mången sak som skulle varit af historiskt intresse. Hvad beträffar tillförlitligheten af de uppgifter, vi i arbetet lemna, så må nämnas, att vi, genom ett samvetsgrant jemförande af de erhållna underrättelserna, sökt att i hvarje fall förvissa oss om det rätta, och vi veta, att de äldre landsmännen inom de omhandlade nybyggena skola ena sig derom, att vi icke på måfå nedskrifvit de saker, hvari bokens egentliga värde måste bestå, nämligen de verkliga förhållandena ibland landsmännen i staten, nu och fordom. Skulle åter någon anse arbetet i detta afseende ofullständigt, så försäkra vi, att vi med bästa vilja i verldeu icke kunnat göra det fullständigare, enär vi icke uteslutit eller förbigått något väsendtligt som kommit eller kunnat komma under vår uppmärksamhet. Skulle vi genom tillämnade fortsatta efterforskningar framdeles lyckas samla några vidare underrättelser af vigt, så är det vår mening att dermed “tillöka och förbättra” nästa upplaga, i hvilken äfven många lefnadsteckningar, som vi ännu icke hunnit erhålla, skola inrymmas.

Emellertid ligger i den antydda svårigheten att samla historiska notiser rörande de svenska Illinois-nybyggena den bästa ursäkten för utgifvandet af denna bok. Ty ingen vill väl förneka önskvärdheten att ega en slags krönika öfver vår nationalitets första uppträdande i denna stat. Följaktligen och emedan det redan nu är vordet såvanskligt att ur glömskans våld rädda de minnen vi anse både kära och värderika, är det ju icke för tidigt eller på något sätt opåkalladt att göra ett försök i denna riktning. Vårt försök är — vi erkänna det villigt — matt, och många brister vidlåda arbetet, som förråder ovana vid värf af denna art; men vi ha, som sagts, varit trogna utgifterna, liksom vi också i de små betraktelser öfver ett och annat, vi ibland anställt, sorgfälligt undvikit att framställa någon eller något i annat sken än det, som verkligheten sjelf spridt deröfver. Innerligt skulle det gläda oss, om vederbörande allmänhet instämde med oss härom, och innerligare blefve tillfredsställelsen, om med tiden en bättre häfdatecknare framträdde med en lifligare skildring öfver svenskarne i den amerikanska vesterns stoltaste och löftesrikaste stat, Illinois.

Utgifvarne.

INLEDNING.

——

Staten Illinois, hvars allmänna häfder vi i korta drag meddela här nedan, eger för oss svenskar ett serskildt historiskt intresse på grund deraf, att det var hit som vi först riktade blick och håg, när stugan blef för trång på fosteijorden, liksom det också är här som man i dag finner stamhållet för de Sveas söner och döttrar, hvilka gjort Amerika till sitt andra fädernesland. Sedan 1846, då detta land började ådraga sig vår uppmärksamhet, har den svenska utvandringsströramen stadigt pågått — ofta med brusande fart — och hitfört omkring 200,000 personer, hvilket antal tvifvelsutan genom födslar under tiden fördubblats; så att den svensk-amerikanska befolkningen i dag består af cirka 400,000 själar, af hvilka en femtedel med säkerhet återfinnas inom Illinois. Att “präriestaten” bebos af 75,000 svenskar kan icke betviflas af någon som genomfarit densamma och besökt hvaije nybygge, der landsmän lefva och verka. Man vet, att det i Chicago allenast fins landsmän nog att i numeriskt hänseende mäta sig med en svensk stad af tredje, om ej andra rangen. Chicago bar nio svenska kyrkförsamlingar med lika många kyrkor, af hvilka åtminstone en, hvad stil och storlek beträffar, icke gifver vika för många i fäderneslandet. Af de fem^här utgifna svenska veckotidningarna ega de 3 äldsta en sammanlagd spridning lika storsom Sverges tre mest spridda tidningar. I nästan hvarje handelsgren träffas här landsmän, som drifva egna affärer, och af stadens 100 eller så yr-kesidkare af svensk börd omsätta ett dussin omkring en million dollars årligen. De fyra ledande atlantiska ångbåtsbolagens affärer i vestern skötas af svenskar, bosatta härstädes. Utaf Chicagos hundratals fabriker fins knappast en enda hvarest ej den svenska handtverksskickligheten står högst i pris och svenska arbetskrafter företrädesvis anlitas.

Gå vi utom den stora staden och besöka de andra orter, inom staten, som af svenskar befolkats, så bevittna vi samma rastlösa id och flit der, skåda der samma bevis på ifver och nit för religion och seder. Mer än 100 svenska tempel resa sig inom den unga staten och tala om hjertan och sinnen, hvilka i kampen för den jordiska tillvaron icke döfvats för den röst, som hviskar om ett högre lif härefter. Tvänne läroanstalter, (den ena serdeles märkvärdig för sina raska framsteg) som häfda nationalitetens rykte för sin höga intellektuella ståndpunkt, ha upprättats och vidmakthållas af och för vårt folk. Landsmän ega och drifva ett stort antal större fabriksföretag af ingen ringa betydelse, i

VTIhundratal räknar man svenska handtverks- och handelsaffarer, medan de svenska landegarne i Illinois uppgå till tusental. Landsmän finnas som besitta öfver 1000 acres hvardera, farmar om 400 a 500 acres äro icke ovanliga, hemmanens medelstorlek är 120 acres och den sammanlagda svenska jorden i Illinois understiger icke 400,000 svenska tunnland.

Allt detta är — vi medgifva det — “icke mycket att tala om,” men det gifves emellertid förhållanden, som göra, att uppgifterna i fråga varda berättigade till en smula uppmärksamhet af den, som intresserar sig för vårt folks historia i den nya verlden. När och huru lades början till denna “samlade förmögenhet,” under h vilka omständigheter böiv jade svenskarne i Illinois sitt värf såsom amerikanske medborgare?

Vi behöfva icke gå mer än en half mansålder tillbaka i tiden för att finna svaret på frågan. Det är 1846. En liten skara, från den svenska statskyrkans lära affallne helsingar hade hört talas om den amerikanska samvetsfriheten och kände behofvet att tillgodogöra sig densamma. De sålde derför det lilla de hade, begåfvo sig af och ankommo så fattige, att de måste börja det nya lifvet i yttre hänseende på någorlunda samma sätt som Asarne, då de efter sin långa vandring började grundlägga nya hem i norden. Desse föregångare för den till Amerika stälda svenska folkvandringen bodde till att börja med i jordkulor, klädde sig uti hemtillverkade plagg af gröfsta beskaffenhet, lifnärde sig af bröd, beredt af almbark och majs, malen på illa gjorda handqvarnar, kämpade åratal emot härjande sjukdomar, allmän fattigdom och många andra svåra förhållanden.

Enahanda ha deras erfarenhet varit som brutit vägen å andra orter. Det fins uti Illinois icke ett enda svenskt “settlement,” hvars grundläggare icke vid tiden för sin ankomst ledo nästan all slags nöd vårt slägte känner, koleran icke undantagen.

Men huru har ej tiden förvandlat scenerna! Besök i dag en af dessa svenska kolonier och se hvad den medfödda företagsamheten i förening med de nya fördelaktiga omgifningarne gjort för desse utvandrare. Här ar en svensk jordbrukare. Han ankom för 20 eller 30 år sedan, med ett sinne lika tomt på kunskap om landets språk och förhållanden som hans ficka var tom på penningar. Likväl hade han både maka och barn att försörja. För att lyckas häri, tillgrep han det första arbetstillfälle som erbjöd sig. Han sågade ved i staden för 50 cents pr famn eller biträdde en farmer för $10 i månaden. Ringa var en sådan arbetslön; men hustrun gjorde hvad hon kunde och torftig var kosten. Härigenom lyckades familjen hoplägga några dollars hvarje månad. Slutligen vardt summan stor nog till inköp af några acres jord, ett par dragare och de redskap, som behöfdes för farmens odling. Derpå grep paret sig an och fortfor oförtrutet, under tiden boende uti enstockhydda eller ett brädhus af det mest rudimentära slag. Allt gick väl. Hemanet utvidgades år efter år med 5,10,15, 20 acres, stockhyddan gaf vika för ett ”framehus.” Slutligen växte egodelarne till vidden af 160 acres eller mer, och boningshuset vardt efter omständigheterna förbättradt. Det innehåller nu 5 a 6 välmöblerade och bemattade rum, i det ena af hvilket ses ett piano eller en orgel, å hvilket instrument något af barnen med framgång öfvar sina musikaliska anlag. Någon af de äldre sönerna torde redan med fadrens hjelp hafva börjat jordbrukslifvet för egen räkning, antingen i hemorten eller, som ofta är fallet, i någon vestligare stat, der jord är tillgängligare.

Denne så framgångsfulle nybyggare — och vi ha valt honom såsom typ för den svenska jordbruksklassen i vår stat — har icke under dessa år af ihärdig möda för materiel förkofring förgätit att efter sin förmåga understödja kristendomens och den allmänna odlingens sak. Han har gifvit sina barn en vanlig amerikansk uppfostran, bidragit till kyrkbygnad, prestaflöning och underhåll af många andra såsom nödvändiga ansedda saker. Ännu mer: han har icke undandragit sig att hjelpa en eller flera slägtingar från det gamla fäderneslandet och se till att de kommit på fötter i det nya. Nej, han har gifvit, som han fått, och njuter nu lönen för sin möda och allmänanda uti ett hem, hvarifrån han med klar blick på framtidens himmel läser löftet om en djupare frid såsom lön för de genomgångna striderna.

Stor är den förändring, som under dessa år ägt rum med hänsyn till emigrantens ekonomiska tillstånd, men större och betydelsefullare är den inre förvandling, han samtidigt undergått. Hans första år på den amerikanska jorden var det märkvärdigaste året i hans lif. Den ombvälfning i hans själ, genom hvilken de rent svenska känslorna och tänkesätten omsider gåfvo vika för en alldeles ny, kosmopolitansk verldsåskådning, tog då sin början. Han kom med en mer eller mindre stadfästad tro på skaldens ord, att “Sverge är det bästa Gud har skarpadt” och med ett fast beslut att ej tillåta någon ny idé från de fosterländska minnenas helgedom fördrifva en enda af dessa tankar, genom hvilka han ännu kände sig så innerligt fästad vid det kära landet i norden. Denna tro och detta beslut stärktes, när han i början fann sig bedragen på nästan hvarje hopp han i förtid bygt sig om Amerika och lifvet här. Han visste icke, han, när han tog afsked af sitt fosterlands höga natur, att det i så många andra afseenden storslagna landet i vester är njuggt på sådana scener, som i nordbons själ vårda hvad som är skönt och oförgängligt.

Himmel, luft och jord föreföll honom här så annorlunda, och menniskorna syntes så prosaiska, så kalla, så egennyttiga. Och ju större kännedom den nyanlände ägde om sitt fosterlands historia, ju djupare intryck han varit mäktig att mottaga af hemlandets natur, ju intimarehan var med hvad Sverge eger stort och skönt, desto svårare var det att försona sig med de nya tingen. Lifvet här var för honom en brusande malström, vid betraktandet hvaraf han ryste, rädd att deri neddragas, fruktande att i så fall förlora sina svenska egenskaper och dermed allt menskligt. I denna strid emellan det gamla och det nya vinner emellertid det senare i första drabbningen en liten seger, och redan det andra året se vi främlingen halfförsonad med sitt öde. Han har vid detta lag börjat skönja något af det amerikanska lifvets ljusa sida. Det tredje året kommer till honom med öfvertygelsen,att landet, såsom falt för det redliga arbetets sträfvan, ändå är mycket bättre än han i början trodde och att, om hans hittills gjorda försök att slå sig fram ej krönts som han önskat, felet varit hans, icke landets. Under tiden har han lärt sig en del af språket och dermed börjat sätta sig in uti de högre förhållandena. Ett nytt medvetande genomtränger hans väsen. Han känner, att han utgör en del af den stora massan och att han eger en betydelsefullare rol än blott yrkesidkarens att spela. Den frihetens luft, han nu i fulla drag insuper, bringar till snar mognad de republikanska begreppen, utvecklar sjelfständighetskänslan och stärker de intellektuella krafterna. Det femte året gör honom till amerikanare, om ej alltid i kraft af ett utfärdadt medborgarebref, (hvilket allt för ofta genom försumlighet uteblifver till en mycket senare tidpunkt) så dock på grund af den psykiska och politiska omdaning, som nu ägt rum. Det karakteristiskt svenska i åskådningssättet har till största delen försvunnit och hågkomsterna från hemmet, hvilka i början undanskymde de ljusare sidorna af det för handen varande, ha intagit rum i bakgrunden, der de bevaras såsom intressanta reliker från den moraliska “öfvergångsperioden.” I korthet, han är nu “naturaliserad,” vigd vid den amerikanska jorden, och hvarje nytt år fäster honom med en ny tanke eller känsla till den stora republiken och dess intressen.

Alla amerikanska auktoriteter ena sig derom, att svenskarne äro, Öfver hufvud taget, de bästa invandrarne. Denna mening får dock icke tolkas så, som om den innebure ett medgifvande att vi villigast af alla böjde oss för infödingens bud eller att vi alltid obetingadt öfverginge till hans sida i de brokiga fejder som stundom uppstå emellan de olika nationaliteterna, när det är fråga om att på det amerikanska frihetsträdet inympa eller från detsamma bortskära något skott af tvifvelaktig art. Om oss kan dock sägas, att vi i uppfattningen af den anda, som utmärker de amerikanska samhällsinrättningarna, komma det infödda folkelementet närmare än någon annan inflyttad klass och att vi såsom medborgare tämligen troget vidblifva vår ärliga öfvertygelse. Svenskarne i Illinois hade icke stort mer än en tio-årig amerikansk historia, när inbördeskriget utbröt. Det oaktadt bevisade sig derasamerikanska patriotism så stark som om den varit sekelgammal, med anor som kunnat spåras till striden vid sjelfva Bunker Hill.

För fvämlingen och den med förhållandena obekante kan detta låta som tomt skryt, men påståendet eger emellertid historiskt stöd och betviflas af ingen som var i tillfälle att aktgifva på händelserna vid tiden i fråga. Illinois och Minnesota voro då de enda stater, inom hvilka svenskar voro till något större antal bosatta. Båda dessa stater utmärkte sig för sin varma patriotism och från båda utgingo stora skaror svenska frivilliga. Det fins i dag näppeligen något större svenskt nybygge i Vestem der ej svenska veteraner ifrån detta krig vandra med lifliga minnen om fejdens bitterhet, och i södern fins intet större slagfält, å hvilket ej svenskt hjerteblod flutit för frihetens sak. Och svenskarae voro icke sena heller att springa till handlingens fält. De besvarade med sällspord entusiasm den store martyrpresidentens första uppmaning att gripa till vapen. Utan att göra oss skyldiga till nationalfåfänga, kunna vi säga att svenskame i Amerika, hvad invandrarne beträffar, varit ”first in war and first in peace,” liksom de också, på grund häraf, äro “first in the hearts” — of the natives.

Amerikanaren har — det är ju allmänt bekant — ett starkt förtycke, vi skulle kunna säga fördom, för svensken. Om amerikanaren och engelsmannen umgås som kusiner, så umgås amerikanaren och svensken som bröder, när de blifva riktigt bekanta, och dertill åtgår icke serdeles lång tid, ty svensken sätter en viss ära uti att kunna uppträda såsom amerikaniserad, då tysken å andra sidan så länge som möjligt håller på sin tyskhet, den han äfven i många afseenden försöker inympa på landets sam hällsinrättningar. Lemnad åt sig sjelf och påverkad af amerikanska institutioner, blir svensken på några få år rätt förtrogen med ej blott sina medborgerliga skyldigheter, utan äfven de förmåner, som åtfölja det amerikanska medborgarskapet. Men han är derför ingalunda att betrakta såsom politiskt eller socialt ler i amerikanska krukomakares händer. Lika litet låta hans religiösa tänkesätt ombilda sig utan en föregående kraftig bearbetning, och mycket sällan då. Det förhållandet att det i Illinois finnes 62 till Augustana-synoden hörande (lutherska) församlingar med närmare 25,000 medlemmar tycks bevisa, att han icke brådstörtadt öfvergifver sin första kärlek i kyrkligt hänseende, och att han underhåller 13 stora veckotidningar samt ett dussin månadsskrifter på sitt eget språk tyder på, att han ännu älskar sitt modersmål och det land, från hvilket dessa tidningar till honom öfverbringa nyheterna om händelserna i Norden. Ändå är han, med undantag af de engelsk-talande invandrarne (engelsmän, skottar och irländare) ibland främlingame den, som skänker den engelska bok- och tidningspressen det starkaste stödet. Utom de svensk-amerikanska bladen, af hvilka nästan hvarje familj håller åtminstone ett, i många fall3 a 4, träffar man merendels i de svenska hemmen i Vestern äfven ett engelskt lokalblad samt en större engelsk veckotidning från Chicago eller New York, ej så sällan en af dessa städers dagtidningar. Tillföljd häraf finner man mängden temligen väl underrättad om dagens praktiska frågor och de män, som leda republikens öden.

Yåra landsmäns i vestern politiska historia är en del af det republikanska partiets. Som bekant, räknar detta parti sina anor ifrån år 1856, då John C. Fremont såsom president-kandidat anförde det i striden emot James Buchanan och dennes parti, det demokratiska. Dittills hade mängden af svenskarne varit demokrater. De hade voterat för Louis Cass 1848 och för Franklin Pierce 1852, men röstade mangrant för Fremont 1856. Brytningen hade ägt rum straxt efter Pierce’s inträde i presidentembetet och med anledning af den historisk vordna striden om Nebraskas organisering till territorium,, i hvilken strid frågan var huruvida slafpartiets önskningar med hänsyn till slafveriets utbredning skulle tillåtas göra sig gällande eller ej. Vid kongress-valen 1S51 rangerade man sig efter sina meningar om saken. Slafveriets försvarare <— hvilka bestodo af en del whigs men en mycket större del demokrater — förfäktade den meningen, att Nebraska skulle upptagas såsom slafterritorium, d.v.s. med rättighet att idka slafveri inom sina gränser. Som denna yrkan skedde i rak strid emot den 1820 antagna Missouri-kompromissen, hvilken begränsade slafområdet till den 36te breddgraden, satte sig slafveriets fiender på det bestämdaste der-emot. Till deras skara sällade sig svenskarne, och när, 2 år senare, partiet bildades och antog det republikanska namnet, med Fremont till fanbärare i president-valkampanjen, voro våra landsmän ej längre demokrater i detta ords amerikanska mening, utan republikaner och såsom sådana de oeftergifligaste i kampen för slafvarnes frigörelse. Vi anföra detta för att visa de ädla skäl, som bevekte svenskarne att öf-vergå från det parti, de först tillhörde, till det, de nu tillhöra.

Att svenskarne i Illinois — och hela Amerika för resten — med tiden uppgå i det anglo-amerikanska slägtet, kan ej betviflas och bör, enligt vår mening, icke beklagas. Vårt framtida väl beror derpå — våra intressen fordra det. Och kunna vi förhindra det? Ingalunda, endast fördröja tiden för en sådan fullständig amalgamering. Yi äro kastade som metall i degeln och måste förr eller senare sammansmälta med mängden och blifva i ordets fulla bemärkelse amerikaner. Härmed är dock icke sagd t att vi skola förlora det ädelt svenska vi ega, ty hvad som är ädelt är evigt och stannar hos oss — för så vidt det är vårt eget i kraft af obestridlig arfsrätt. Icke heller mena vi att det i den amerikanska nationalkaraktären oädla skall i processen till oss öfverföras, eller våra “mindre vackra drag” varda andras. Yi utgå från den åsig-ten att vi alla, gjutna i de amerikanska institutionernas former, vardaädlare och bättre. Och det är ej blott vi svenskar och andra inflyttade, * som ega att undergå denna förvandling, utan äfven en ansenlig del af det infödda folkelementet. H vad oss beträöar, så torde vi, öfver hufvud taget, i högre bemärkelse redan nu vara så goda amerikaner som uthe average american” är. Men hvarken vi eller flertalet af våra infödde bröder kunna med rätta säga, att vi eller de uppnått idealet för det amerikanska medborgarskapet. Amerikas folk har ännu icke hunnit mycket öfver grundvalen i den storartade statsbygnad som håller på att resas. När omsider verket blir färdigt och framstår såsom det fulla uttrycket af amerikansk kraft och amerikanskt snille, skall verlden se, att hvad som är sant amerikanskt är på samma gång sant kosmopoli-tanskt, d. v. s. allmängiltigt för hela menskligheten.

Svenskarne i Illinois äro, vill det synas, vid detta lag beredde att inträda uti det nya skede, som skall nedbryta de balkar, genom hvilka de hittills i många afseenden stått skilda från de infödde. Den svenska invandringen till Illinois har onekligen nått sin höjd, och de insatser för Amerika, vårt fädernesland härefter kommer att göra, måste till största delen blifva synliga vester ora Mississippi-floden. Jorden i denna stat är redan vorden för dyr för den obemedlade invandraren, och arbetstillfällena i städerna för få på grund af folkskockningen. Man ser till och med en icke oansenlig utvandring af äldre svenska hemmans-egare från denna stat till vestligare belägna, der de kunna köpa lika fruktbar men mycket billigare jord samt afyttra sina alster till samma fördel som här. De välbesuttne, hvilka utgöra flertalet, komma emellertid att stanna, och för dem och deras ättlingar gryr det nya skedet. Med hvarje år ökas de äldres ekonomiska välstånd, som ärfves af det snart uppvuxna nya slägtet. Detta slägte är redan med hänsyn till språk, anlag och tänkesätt så amerikaniseradt som den infödde amerikanarens barn. Men den unge svensk-amerikanaren har hittills i andra afseenden stått efter de andra. En af orsakerna härtill har varit den, att han lefvat nästan uteslutande inom sin lilla svenska eller svenskamerikanska verld, hvadan han gått miste om mycket, som utgör vilkor för framkomsten inom stat och samhälle. Under den ordning, som hädanefter blir den rådande, skall han, tro och hoppas vi, framträda mera medveten om sin kraft och villigare att med densamma täfla om de pris, som våra fria inrättningar utsatt åt den med förtjensten parade företagsamheten. Härigenom vinner han högre socialt och politiskt inflytande. Detta kommer han dock icke att utöfva såsom svensk utau såsom amerikanare. I och med nästa generation går han ej ens för svensk. Han eger då, enligt en af några faststäld regel, obestridlig rätt till det amerikanska namnet. Men hvem vill förneka att denne amerikanare med svenska anor äfven besitter svenska dygder i sin själ,och hvem tror ej, att dessa egenskaper ega sin del att utföra i det stora aldrig fullbordade odlingsarbetet?

I denna omdaningsprocess kan svensken eller någon annan icke ega något att förlora. Sant är, att han oundvikligen erhåller nya åsigter om ett och annat, men han kan omöjligen erhålla nya falska begrepp om rätt och orätt, ty det måste ihågkommas att Amerika för sina barn framåt, ej tillbaka. Påståendet att Amerika är materialismens land och derför bestämdt att, lik fordom Rom, förgås i sinlighet är icke sant, ty den kristna religionen är — förnekom det icke! — lika rotad här som i något annat s. k. “kristet land” och eger här ett lika tacksamt missionsfält som i Europas kulturländer. Svensken i Amerika går derför med mod och tillförsigt sin framtid till mötes, glad att ega för sina minnen ett så ärorikt hemland som Norden och för sitt hopp ett så löftesrikt land som Amerika.

HISTORIK ÖFTER STATEN ILLINOIS.

Namnet på denna vackra prärie-stat härledes från Illini, ett Delaware-ord, liktydigt med öfverlägsne män. Det har en fransk slutändelse och kan sägas utgöra en symbol af huru de två raserna — den franska och den indianska — voro uppblandade med hvarandra under landets tidigare historia.

Benämningen var utan tvifvel mycket betecknande för ur-inbyggarne, hvilka genom sin tapperhet och oförskräckthet i den tidens vilda hämad länge motstodo de förenade anfallen af, å ena sidan, de för sin grymhet och vildsinthet utmärkta Irokeserne och, å andra sidan, de föga mindre grymma och oförsonliga Sacs och Foxes. Illinois-indianerne utgjorde en gång i tiden ett mäktigt förbund, i besittning af den vackraste och bördigaste trakten af Mississippi dalen, om hvilken de länge och hårdnackadt måste kämpa med sina fiender. Genom krigens vexlingar blefvo de småningom förminskade till antalet och slutligen tillintetgjorde. “Starved Rock” i Illinois-floden utgör, enligt traditionen, ett minne af deras sorgliga slut; på denna plats sägas de nämligen hafva svultit ihjel heldre än att gifva sig.

De första europeiska upptäckterna i Illinois gå öfver två hundra år tillbaka i tiden. De utgöra en del af den rörelse, hvilken från början intill medlet af sjuttonde seklet förde de fransk-kanadensiska missionärerne och pelshandlarne till Mississippi-dalen, och som under en senare period grundläde Frankrikes så borgerliga som kyrkliga auktoritet öfver det område, som sträcker sig från St. Lawrence-viken till Mexikanska viken och från Alleghany- till Klippbergen.

Vesterns stora flod hade upptäckts af De Soto, den spanske eröfraren af Florida, trefjerdedels sekel före Quebecs grundläggning af fransmännen år 1608, men spaniorerne lemnade landet en ödemark, utan att befatta sig med hvarken forskningar eller nyodlingar; och i detta tillstånd förblef det tills Mississippi upptäcktes af agenterna förden fransk-kanadensiska styrelsen, Joliet och Marquette, år 1673. Dessa namnkunniga forskare voro dock ej de första hvita, som besökt Illinois. Två år förut kom Nicholas Perrot till Chicago. Han hade af Talon blifvitsänd stlsom agent för kanadensiska styrelsen att sammankalla Vesterns indianer till ett fredsmöte med Green Bay och derigenom förbereda den rörelse, som hade Mississippis upptäckande till mål. Det ansågs vara god politik att så mycket som möjligt försäkra sig om indianernas från när och fjerran vänskap och samverkan, innan man vågade inlåta sig i ett företag, som dessförutan kunde taga en högst olycklig vändning; och i sådant syfte afsändes Perrot för att kalla samtlige Nord vesterns stammar till rådplägning och lofva dem handelsförbindelser samt beskydd från franska styrelsen. Han ankom till Green Bay 1671 och fortsatte, sedan han skaffat sig en eskort af Pottawattami-indianer, resan till Chicago, Miami-stammens område. Perrot var alltså den förste europé som satt sin fot på Illinois jord.

Men Marquette hade flere föregångare än Perrot. Är 1672 hade jesuit-missionärerne Claude Allouez och Claude Dablon från sin mis-sionsstation vid Green Bay begifvit sig till vestra Wisconsin och norra Illinois samt besökte under denna resa Fox-indianerna vid Fox-floden och Masquotinerna vid Milwaukee-flodens mynning. Dessa missionärer framträngde på den väg, som Marquette efteråt följde, så långt som till Rickapoo vid sjön Winnebago.

Marquette ocb Joliet voro, som sagd t, kanadensiska styrelsens agenter för Mississippis upptäckande. Öfver Green Bay samt Fox- och Wis-consin-floderna framträngde de omsider till Mississippi, hvilken de utforskade ända till Arkansas-flodens mynning, hvarefter de öfver Illinois-och Chicago-floderna återvände till sjön Michigan.

Under resan uppför Illinois-floden besökte Marquette Kaskaski-indianernas stora by, i närheten af nuvarande Utica, La Salle county. Året derpå återkom han ocb upprättade bland dem “Den Obefläckade Jungfru Marias Missionsanstalt,” hvilken var den första jesuitanstalt af detta slag i Illinois och i Mississippi-dalen. Grundläggningen häraf var den sista akten i Marquettes lif. Han dog i Michigan den 18 Maj 1675.

Det första franska besittningtagandet af det område, som nu innefattar Illinois, verkstäldes af La Salle år 1680, sju år efter det Marquette och Joliet uppträdt. Sedan han bygt ett fartyg, “Grifhn,” med hvilket han seglade till Green Bay, och efter att i kanoter ha tillryggalagt vägen derifrån till mynningen af St. Joseph-floden, uppbygde han Fort Greven caewr vid Peoria-sjön, å platsen för nuvarande staden Peoria. Det var dock af ödet bestämdt att endast en kort tid ega bestånd. La Salle be* slöt att från denna punkt gå utför Mississippi ända till dess mynning, men fullbordade icke sin plan förrän två år derefter — år 1682. Återvändande till Fort Frontenac för att skaffa sig tacklings-materialier för sitt fartyg, lemnade han fästet under befäl af Touti, hans löjtnant, och denne fördrefs under tiden derifrån af Iroquois-indianerna. Dessa vildar hade med plundring öfverfallit Illinois-indianernas hemvist och lemnatintet annat än ruin och förstörelse efter sig. Mr. Davidson i sin Illinois’ Historia ger följande målande beskrifning på den syn, som mötte La Salle’s och hans sällskaps Ögon vid deras återkomst;

“Då de nalkades Illinois-indianernas stora by blefvo de slagna af bestörtning öfver den scen, som nu visade sig. Ingen jägare syntes till för att med sitt välkomstrop bryta den dödslika tystnaden. Marken, på hvilken byn nyss förut stått, var nu beströdd med fragmenter af tält, inom hvilka så nyligen lif och munterhet herskat. För att göra denna målning af ödeläggelse ännu mera afskyvärd, hade ett stort antal skallar blifvit. fästa i öfre ändan af de tältstänger, som undgått lågorna. Nalkades man närmare, kunde man se det grafvarne blifvit plundrade och kropparne kringströdde, ett välkommet byte för de talrikt svärmande roffåglarne. Den växande majs-grödan hade blifvit afskuren och uppbränd, hvarjemte de skjul, som innehöllo föregående års förråd, blifvit i grund förstörda. Det var tydligt, att det slag man väntat sig från Iro-quois-indianerna nu omsider blifvit gifvet med oblidkeligt raseri.”

Touti hade lyckats undkomma, hvarthän visste ej La Salle. Stadd på forskning efter honom och hans män upptäckte La Salle, att fästet blifvit förstörd t, men att fartyget, som han till en del hade färdigt, var qvar och i nästan oskadadt skick. Då han efter fortsatta fruktlösa spaningar icke lyckades finna Touti, faste han på ett träd en teckning, föreställande honom sjelf med sällskap sittande i en kanot och rökande fredspipan, samt derjemte ett bref, adresseradt till Touti.

Denne hade efter otaliga mödor och försakelser lyckats finna skydd bland Pottawattami-indianerna, nära Green Bay. Dessa voro fransmännens vänner, och en af deras äldre höfdingar brukade säga, att verlden endast egde tre stora krigare, höfdingen han sjelf, Toute och La Salle.

Ar 1682, sedan det omnamda fartyget vid Peoria blifvit färdigbygdt, giek La Salle utför Mississippi ända till dess utflöde i Mexikanska Viken. Med uppresandet härstädes af ett standar, å hvars duk Frankrikes vapen var insydt, tog han i Ludvig XIV :s, den då regerande konungens, namn hela det af den mäktiga Mississippi vattnade landområdet i besittning och gaf det till konungens ära namnet Louisiana.

La Salle reste derefter till Frankrike, utnämdes till guvernör Öfver det nyförvärfvade landet och återvände sedan med en flotta och immigranter, i afsigt att grundlägga en koloni i Illinois. De ankommo i behörig tid till Mexikanska Viken, der likväl förrådsskeppet jemte immigranterna blefvo strand vräkta. Sedan La Salle med frag men terna af fartyget uppfört några strandhyddor och försett dem med palisadverk för emigranternas skydd, begaf han sig till New Mexico för uppsökandet af silfverminor, men misslyckades och återvände. Hans lilla koloni hade då hopsmält till fyratio personer. Nu beslöt han att till fots söka uppnå Illinois, men hann jemte sina följeslagare icke längre än till Colorado-dalen, nära mynningen af Trinity-floden, då han sköts af en bland de åtföljande.

Dr. J. W. Foster anmärker om honom: “Sålunda föll, icke långt från Trinity-flodens bankar, Robert de la Salle, en af de största karak-terer amerikanska historien kan uppvisa — en man gripen af de mest storartade ideer och begåfvad med en viljekraft och ett omdöme, mäktigt att framgångsrikt realisera dem. Hade han från sin konung erhållit lämpliga medel att bringa koloniseringen af denna kontinent till utförande, skulle resultatet blifvit helt annorlunda än hvad det sedermera blef.”

Ett temporärt nybygge anlades 1682 å platsen för den gamla Ka-skaskia-byn vid Illinois-floden, eller der La Salle county nu är beläget. År 1690 blef detsamma jemte dermed förenade missionsanstalt flyttadt till Kaskeskin vid floden af samma namn, i nuvarande St. Clair county. Chokia påstås vara anlagdt samtidigt, men noggranna undersökningar ha lagt i dagen, att detsamma är äldre och till och med det äldsta nybygge, ej blott i Illinois utan i Mississippi-dalen. Skälet för flyttningen af det gamla Kaskaskin-nybygget jemte missionsanstalten var sannolikt, att resande och handelsidkare numera så godt som öfvergifvit passagen öfver Michigansjön och Chicago samt i stället togo vägen till Mississippi öfver Fox- och Wisconsin-floderna. De flyttades till grannskapet af Mississippi för ati vara i stråkvägen mellan Canada och Louisiana, d. v. s. den södra delen häraf, ty hela landet söder om sjöarne kallades Louisiana.

Under tiden för det franska väldet i Louisiana var befolkningens antal troligen ej öfver tio tusen, hvita och svarta inbegripne. Många nybyggen af vigt och betydenhet sprungo dock så småningom upp. Biloxi, vid Mabile Bay, grundlädes 1699 af D’Iberville; Antoine de La-motte Cadillac hade anlagt Detroit år 1701; och New Orleans blef på tillskyndan af Mississippi-kompaniet grundlagdt år 1718 af Bion vil le. Äfven i Illinois hade efter hand ansenliga nybyggen uppstått, så att de omkring år 1730 omfattade ett hundra fyratio franska famiijer, omkring se* hundra “omvända indianer” och en mängd handelsresande. I denna del af landet, på Mississippis östra sida, funnos fem särskilda större nybyggen, näml. Cahokia, nära mynningen af Cahokia-ån och omkring fem mil nedanför nuvarande staden St. Louis; St. Philip, omkring fyrtiofem mil söder om Cahokia och fyra mil norr om Fort Chartres; Fort Chartres, tolf mil norr om Kaskaskia; Kaskaskia beläget vid den liknäm-da floden, fem mil norr om dennes utflöde i Mississippi; och Prairie du Rocher, nära Fort Chartre. Till dessa måste läggas St. Genevieve och St. Louis på Mississippis vestra sida. Med undantag af St. Louis äro samtlige dessa ibland de äldsta franska städer i Mississippi-dalen. Kaskaskia, då det var i sin glans, räknade mellan två och tre tusen invånare.Sedan det kom från franska kronan öfversteg befolkningens antal under många år icke femton hundra. År 1773, under engelskt välde, hade dess folknumerär nedgått till fyra hundra femtio. Redan tidigt, eller år 1721, hade jesuiterna derstädes anlagt kloster och skola. Fort Chartres uppfördes år 1718, på befallning af Mississippi-Kompaniets, af Bais-braint. Fästet stod på Östra Mississippibanken och var under en tid mi-litärbefalhafvarens i lllinois-distriktet högqvarter.

Dr. Fowler, i sin vid hundraårsfesten i Filadelfia hållna oration, yttrar om staten Illinois följande, som vi anse vara på sin plats att här återgifva;

uÅr 1682 blef Illinois en besittning under franska kronan och utgjorde då en del af Louisiana. År 1765 hissades engelska flaggan å det gamla Fort Chartres, och Illinois räknades från den stunden bland Stor-brittaniens skatter. År 1779 togs det från engelsmännen af öfverste George Rogers Clark. Denne var en beslutsam man, klok vid rådsbordet, försigtig i politiken, djerf i handling och modig i faran. Få män i den amerikanska historien ha gjort sig mer förtjenta om sitt land än denne officer. Endast den mest öfverlägsna skicklighet kunde ha räddat Vincens och hela Illinois från engelsmännen, och det är icke möjligt att öfverskatta inflytandet af denna Clarks bedrift på republiken. År 1779 blef Illinois en del af Virginia och var sedermera bekant såsom Illinois county. År 1784 afstod Virginia hela detta område till nationalstyrel-sen.”

Genom kongressbeslut af den 13 Juli 1785 blefvo omsider de nuvarande staterna Ohio, Indiana, Illinois, Michigan och Wisconsin förklarade för särskilda territorier och en af liufvudpunkterna i det “compact,” som låg till grund för denna kongressakt, var att slafveriet för alltid skulle vara i dessa territorier afskaffadt.

När allt kom omkring var dock Illinois ännu långt aflagset från den tidpunkt, då friheten kunde sägas ha fått fast fot derstädes. 1 södra delen af territoriet existerade slafveriet, straxt före “compactets” upprättande, bland nästan alla de gamla franska nybyggarne, och det var svårt att utrota. Befolkningen hade kommit från slafstaterna och förde med sig derifrån lagar, bruk och inrättningar. Till norra delen af territoriet strömmade åter folk från norden. Dessa så olika befolkningar missför-stodo och hatade hvarandra i grund och botten. De i södern boende an-sågo “the yankees” såsom snikna och listiga schackrare, hvaremot dessa i sydländningarne sågo endast lättjefulla, karakterslösa varelser, frossande i whisky, smuts och okunnighet. Detta förhållande bidrog att göra kampen bitter och långvarig. Så stark var sympatien för slafveriet, att, i trots, af 1787 års författning, det beslöts att låta de gamla franska nybyggarne behålla sina slafvar. Inflyttarne från slafstaterna kunde föra sina slaf var med sig, om de ville gifva dessa valet mellan frihetenoch mångårig träldom både för dem sjelfva och för barnen tills dessa uppnått trettio års ålder. Valde de friheten, så måste de inom sextio dagar lemna staten eller ock säljas såsom flyktingar. Tjenare blefvo piskade för sådane förseelser, för hvilka de hvita endast blifva bötfälda. En neger, som råkade befinna sig utan pass tio mil från hemmet, piskades utan försköning.

Dessa Black Laws eller negerlagar aro för länge sedan annullerade. 11817 års stats-konstitution gjordes ett kraftigt försök att skydda slaf-veriet. Det misslyckades, men förnyades 1825, då en konvention för upprättandet af en ny författning sammanträdde. Striden var hårdnackad men resultatlös. Ända till 1850 qvaretå dock slafvarne i statens census; och pöbelupplopp och mordattentat i slafveriets intresse voro ej ovanliga.

Befolkningen, som år 1800 utgjorde 12,282 personer, hade stigit till

45,000 år 1818, eller samma år statskonstitutionen antogs och Illinois fick sin plats i Unionen, med en stjerna i flaggan och två röster i senaten.

Shadrach Bond var den förste guvernören, och i sitt första budskap rekommenderade han byggandet af Illinois- och Michigan-kanalen.

Såsom ett prof på den tidens goda ekonomi tjenar det faktum, att räkningen å skrifmaterialier för första legislaturen endast uppgick till $13.50, och likväl uträttade denna primitiva församling ganska mycket.

Penningar funnos ej i territoriet före 1812 års krig. Rådjurs- och andra skinn utgjorde bytesmedlet. År 1821 upprättade legislaturen en statsbank med statens ansvarighet. De af densamma utfärdade noter (liknande våra banksedlar) skulle utgöra laga mynt, och banken var skyldig att förstärka lån på $100 mot personlig säkerhet och på större belopp mot inteckning. En resolution blef till och med fattad om att anmoda finansministern mottaga dessa noter vid laudförsäljningar.

Demagogiska principer slogo tidigt rot. En John Grammar, invald i 1816 och 1836 års legislaturer, hade till politik att motsätta sig allting nytt, sägande: “Om det lyckas, skall ingen fråga efter hvem som röstade deremot; misslyckas det åter, kan jag hänvisa till mitt yttrande i protokollen.” En stark kontrast till Grammar utgjorde D. P. Cook, efter hvilken det county, som innefattar Chicago, fått sin benämning. Hans bottenärlighet och praktiska förmåga voro så utomordentliga, att hans vilja kunde sägas vara statens lag. Invald i kongressen, blef han, så ung han än var och ehuru han representerade en fattig stat, ordförande i finanskomiteen.

Betecknande för tiden var, att någon laga ranta icke var faststäld före 1830. Vanligen utgjorde den 50 proc., men kunde stundom uppgå till 150. Sedermera blef den minskad till 12, och utgör för närvarande 8 procent.Hvad staten Illinois fysiska förhållanden angår, så torde vi derom ej behotva yttra oss vidlyftigt. Klimatet är gynsamt för alla kontinentens produkter, till och med tropikernas, med högst få undantag. Det frambringar hvarje i verlden kändt näringsämne utom bananas och ris. Det torde knappast vara för mycket sagdt, att denna stat eger den största alstringsförmåga civilisationen känner till. Med en jordmån frambringande ymniga skördar, och de djupare lagren fulla af mineraler; med fullständig, af naturen verkstäld dränering, jemte källor, strömmar och segelbara floder i Öfverflöd; balfvägs mellan nordens skogar och söderns frukter; på föga afstånd från de större grufregionerna; kontrollerande och beherskande hela landets spanmåls-, kreaturs- och trävarumarknad, — med allt detta torde man väl kunna säga att Illinois framför andra stater har fördelen af läge.

I sammanhang härmed borde nämnas något om befolkningens karakter. Vid den tid, då Illinois fick inträde i Unionen, voro inbyg-garne hufvudsakligen immigranter från Kentucky och Virginia. Men sedermera, då idekonflikterna angående slafveriet uppstodo, började en stark emigrationsström att komma från östern. Den blandning, som härigenom uppkom, förändrade snart folkkarakteren, som dessutom tog ett märkbart intryck af de ständiga inflyttningarne från främmande land. Af hela befolkningen, tyska och skandinaviska kolonier inbe-gripne, anses omkring en femtedel vara af utländsk börd.

Statens Utveckling och Materiella Resurser.

En af de vigtigas te faktorerna i Illinois1 tidigaste utveckling var Illinois- och Michigan-kanalen, som förbinder Illinois- och Mississippi-flodema med sjöarne. Den var af den största betydelse för staten, och blef, såsom vi redan nämnt, af dess förste guvernör, Bond, i hans första budskap högligen förordad. År 1821 anslog legislaturen $10,000 för mätningar, och dessa verkstäldes af tvenne unga ingeniörer, hvilka beräknade kostnaden till $6 a 700,000. Den uppgick dock slutligen till $8,000,000, och kanalen blef efter stäudiga af brott och nya uppmätningar fardig år 1848. Den kostade visserligen staten en dryg summa, men var en mäktig häfstång för industrierna, hvilka genom densamma nådde en dittills icke anad utveckling. Den bygdes ej såsom en spekulation, men icke desto mindre har den inbragt staten en årlig nettobehållning af mer än $111,000.

Under byggandet af kanalen utbröt hvad man skulle kunna kalla land- och stadslott-febem åren 1834—35. Sjukdomen spred sig öfver hela Illinois och näst gränsande stater. Den var epidemisk. Den splittrade farmer utan afseende på lokaliteten och sprängde köparnes börsurutan hänsyn till följderna. Brist på köpare fanns ej. Hvarje fartyg, som ankom, var lastadt med spekulanter och deras penningar.

Slutligen greps öfven legislaturen (1836—37) af febern. Den uppgjorde ett system för förbättringar i samfärdseln, hvilket i storheten af plan står utan motstycke. Den bestämde byggandet af 1,300 mil jern-vägar, som skulle korsa staten i alla riktningar. Anslagen till flod- och kanalförbättringar voro i ännu större skala. Det fanns några få coun-ties, som ännu icke blifvit berörde af vare sig jernväg, flod eller kanal, och dessa tillfredställdes genom en fri fördelning af 8*200,000 dem emellan. Legislaturens ifver var så stor, att den gaf befallning om arbetets påbörjande samtidigt vid båda ändame af hvarje bestämd jernväg- och kanalbyggnad. Anslagen till dessa ansenliga förbättringar belöpte sig till Öfver $12,000,000, och kommisarier utsändes för penningars upplån-ande. Om man besinnar, att allt detta inträffade i jernvägarnas barndom och då de ansågos för höjdeu af lyx; att counties funnos, hvari knappast en stuga kuude upptäckas; och att befolkuingens antal ännu ej uppgick till 400,000 — så kan man göra sig ett begrepp om den kraft och energi, hvarmed den tidens lagstiftare ville af Illinois göra en stor stat.

Vid denna tidpunkt var det som stadsbanken förstärkte betydliga lån till Godfrey Gilman & Co. och andra framstående affärsfirmor, i ändamål att draga handeln från St. Louis till Alton.

År 1840 syntes allt hopp ute. En befolkning af 480,000 personer trycktes under bördan af en skuld af $14,000,000. Endast sex små städer funnos, nemligen: Chicago, Alton, Springiield, Quincy, Galena och Nauwoo. Man hade att dragas med detta skuldbelopp på en tid, då det ej fanns en dollar i statskassan, då staten gjort upplåningar till dess den ej mer egde någon kredit, och då i folkets händer icke fanns tillräckligt penningar ens för den årliga räntans betalning. Men oaktadt alla dessa vanskligheter vägrade den unga staten att förklara sig insolvent. Guvernör Ford tog problemet om hand och löste det på ett sätt, som förde staten med triumf genom bränningarne.

Om vi nu öfvergå till statens materiella resurser, så finna vi att de äro nästan omätliga. Illinois kan sägas utgöra en enda stor trädgård, fyra hundra mil lång och hundrafemtio mil bred. Dess jordmån är en svart leraktig sandmylla, från sex till sextio fot djup, och frambringar nästan alla de tempererade och tropiska zonernas växtalster. Den står främst bland staterna hvad angår antalet acres, som verkligen blifvit brutna och upplöjda. Dess miueralvälde ger knappast den högt upp-drifna agrikulturen efter. Den eger kol, jern, bly, koppar, zink, många slags granit, eldfast lera, vanlig lera, all slags sand, grus, mineralfärger — allting erforderligt för en framåtskriden civilisation. Artikeln kol ensam har ett omfång så stort, att det knappast med siffror kan uppskattas. Då vi nämna att nästan fyra femtedelar af staten ha ettunderlag af kol, i medeltal öfver fyratio fot tjockt (enligt nyare mätningar till och med sjuttio fot), så kan man göra sig ett någorlunda begrepp om den ansenliga tillgången, 41,000 qvaratmil! — en enda ofantlig mina, i hvilken man kunde begrafva tjogtals europeiska eller forntida riken och ändock hafva tillräckligt utrymme för arbetet.

Jemföra vi denna vidsträckta kolbädd med verldens öfriga af större omfång, så blir dess betydenhet uppenbar. Storbrittanien har 12,000 qvadratmil; Spanien 3,000; Frankrike 1,719; Belgien 578; Illinois omkring två gånger så många qvadratmil kol som alla dessa tillsammans. Virginia har 20,000; Pennsylvania 16,000; Ohio 12,000; — men Illinois har 41,000 qvadratmil! En sjundedel af allt det kända kolet å denna kontinent finnes i Illinois, och kunde vi sälja hvarje ton deraf till endast en sjundedels cent, så skulle nationalskulden dermed kunna af bördas.

Efter nuvarande måttstock för konsumtionen af kol i England, skall dess förråd vara uttömdt efter 250 år. Illinois1 kollager skall med Bamma konsumtionsberäkning räcka i 120,000 år.

Kasta vi dernes en blick på farm produkterna, så finna vi återigen siffror som tala. Enligt senaste census frambragte Illinois 30,000,000 bushels hvete, eller mer än någon annan stat i Unionen. År 1876 inhöstades 130,000,000 bushels majs — två gånger så mycket som någon annan stat ocb en sjettedel af hela majsskörden inom Förenta Staterna. Samma år blef höskörden 2,747,000 tons eller en tiondedel af allt hö inom Unionen. Det är en sanning, ehuru i allmänhet ej till fullo uppskattad, att landets höskörd är mera värd än dess bomullskörd. Gå, f. ex., till Charleston, S. C., och gif akt på schackrandet derstädes med hö- och grästappar, liksom vore de kuriositeter; drick ditt kaffe med kondenserad mjölk; företag en vandring från kusten många mil inåt landet genom nakna sandiga fält eller raggiga skogstrakter, utan att någonsin få en skymt af vågiga ängar eller betande hjordar, och du skall då först lära dig inse fulla värdet af präriestatens ängsmarker, å hvilka gräset stundom skjuter sexton fot i höjden.

Värdet af jordbruksredskaper öfverskrider $211,000,000, och ladu-gårdsskötseln står på ovanligt hög ståndpunkt, öfverträffande de flesta andra staters. Af slagtade kreatur torgfördes under nämda år från Illinois för $57,000,000. Jag vill här angitva några af de punkter, i hvilka Illinois går framom alla andra stater:

Jordmånens bördighet; acres af odlad jord; stora farmer — några af dessa innehålla från 40,000 till 60,000 acres odladt land; antalet farmare; hvete-, majs-, hafre- och honungsproduktionens storlek; värdet af slagt-kreatur; antalet svin; antalet hästar—tre gånger så stort som Kentucky, häststaten. Illinois öfverträffar alla andra stater i milantalet af jernvä-gar posttraffik, i årliga sålda postan visningar och i trävaruhandeln.l många vigtiga afseenden intar staten endast det andra rummet i ordningen. Så, t. ex., i fråga om en permanent skolfund; totalbeloppet af intraderna för skolundervisningen; antalet boktryckare, tidningsutgif-vareo. s. v.; värdet af faimprodukter och fäkreatur; antalet tons af upptaget kol.

I fråga om skeppsfart står Illinois endast efter för staten New York. Från blott en af sina hamnar utsänder staten under affärstimmarne af seglationstiden ett fartyg omkring hvar tionde minut. Häri inbegripas ej kanalbåtar, som afgå hvar femte minut.

Staten är vidare den tredje i ordningen hvad angår skolor och lärare; den fjerde med hänsyn till befolkningen, antalet barn i skolorna, lagskolor; smör, potatis och vagnar.

Den femte i fråga om värdet af fast och lös egendom, teologiska seminarier och läroanstalter för qvinnor, skofabrikation och bok-binderi.

Beträffande arealen, så är Illinois den tolfte staten i ordningen. Värdet af statens årliga fabrikstillverkningar utgör $205,000,000 och sätter den derigenom i jemnbredd med New York och Pennsylvania. Antalet fabriker ökades från 1860 till 1870 med 700 procent; rörelsekapitalet ökades under samma tid 350 procent och beloppet af produkterna med 400 procent.

6,759 mil jemväg voro 1876 byggda. I detta afseende står Illinois utan gensägelse främst bland staterna. Värdet af dessa jernvägar utgjorde $636,458,000 och de beforos af 3,245 lokomotiv och 67,712 vagnar. Mer än två tredjedelar af jorden är inom fem mils afstånd från jemväg. Staten har ett stort financielt intresse i Illinois Central-banan. Denna fick sin oktroj år 1850, och staten gaf den såsom understöd hvarannan sektion på sex mils afstånd å ömse sidor samt fördubblade priset å det återstående landet, för att bålla sig sjelf skadelös. Banan fick sålunda

2,595,000 acres land och betalar derför staten en sjundedel af sin bruttoinkomst. Till år 1877 hade staten erhållit inalles omkring $7,000 000. Om man bärtill lägger de årliga inkomsterna från kanalen, $100,000, så äro en stor del af statsutgifterna redan betäckt.

Religionen och UndrevisningsväsENDET m. m.

Religion och moralitet inom staten hålla jemnasteg med dessöfriga utveckling. Det var en kyrkans tjenare, som utverkade 1787 års författning, hvarigenom staten räddades från slafveri och okunninghet. Rev. Wiley, pastor vid en skotsk kongregation i Randolph county, ingaf en petition till 1818 års Konvention om erkännande af Skriften såsom det enda nödvändiga rättesnöret, den enda lagboken. Konventionen upptog ej saken till behandling, och de gamla “Covenanters” eller Skott-ske Refonnerte vägrade att blifva medborgare. De röstade aldrig förrän år 1824, då slafverifvågans lösning var hänskjuten till folket; då röstade samtlige emot slafveriet och röstade afgörande. När helst en stor moralisk fråga blifvit underkastad folkets pröfning, så har sammvetet tagit ut sin rätt.

Med $22,300,000 i kyrkegendom och 4,298 kyrliga organisationer har staten den “gudomliga'1 polis—de moraliska ideernas sömnlösa skyddsvakt—som allena ar i stånd att tillförsäkra trygghet. Brottens antal inom. staten är öfverhufvud endast fjerdelen så stort som inom New York och hälften så stort som i Pennsylvania.

Illinois har aldrig haft mer än en duell bland sina egna medborgare. I Belleville, år 1820, möttes Alphonso Stewart och William Bennet, för att med pistoler afgöra en hederstvist. Sekundanterne hade kommit öfverens om att icke låta något blod flyta, utan förse de stridande med löst laddade vapen, och Stewart hade fått reda härpå. Bennett, anande oråd, släppte obemärkt ned en kula i sin pistol och dödade Stewart. Derpå flydde han. Två år derefter blef han ertappad, förhörd och dömd, samt hängdes, i trots af vänner och anhängares förböner. Denna utgång af saken gjorde, som vi hoppas för alltid, slut på duellväsendet i Illinois.

De i statens barndom uppträdande prester voro okunniga män, hvilka ansågos vältaliga i förhållande till styrkan af sip röst. Men de gåfvo stilen åt alla publika talare. Lagkarlar och politici följde samma slentrian. Guvernör Ford yttrar: “Icke desto mindre voro dessa första predikanter af oberäknelig nytta för landet. De lade folket på hjertat rättrådighet och sedlighet. Det är dem vi ha att tacka för den första, sannt kristliga karakteren hos den protestantiska delen af befolkningen.”

Vidkommande uppfostringsväsendet, så tro vi oss redan ha nämt att 1787 års författning anslog en trettiosjettedel af statens jord till allmänna skolor; och lagen af år 1818 gaf tre procent utaf återstoden till undervisningsväsendet i stället för till allmänna vägar. Med en sådan början är det naturligt, att ett stort antal skolor kunde upprättas och att staten för närvarande eger bortåt 12,000 sådane. Okunnigheten i Illinois är också öfver hufvud taget mindre än i New York, Pennsylvania och Massachusetts. Vi hafva icke hälften så många idioter som de stora staterna. Dessa publika skolor gjorde snart “colleges” oundvikliga. Den forsta lärdomsanstalt af detta slag, ännu i sitt flor, upprättades i Lebanon år 1828 af M. E.-kyrkan och uppkallades efter biskop Mc Kendree. Derpå följde 1830 Illinois College i Jackson ville, med understöd af pres-byterianeme. År 1832 upprättade baptisterna Shurtleff College i Alton. Kommo så det af presbyterianerne år 1838 i Galesburg bygda Knox College och det år 1847 af episkopaleme uppförda Jubilee College i Pe-oria. Från denna tid har det ena colleget efter det andra uppstått, och deras antal är numera legio. Staten har för närvarande ett med storartade donationer och i öfrigt väl utrustadt universitet, “the Northwestern University,” i Evanston, innefattande sex colleges med nittio lärare, öfver 1000 studerande och $1,500,000 i donationer.

Rev. J. M. Peck var den förste bildade protestantiska prest inom staten. Han slog sig ned i Rock Spring, St. Clair county, år 1820. Före 1837 hade endast partitidningar blifvit publicerade, raen nu utgaf mr. Peck en “Gazettseer of Illinois.” Kort tid derefter publicerade John Russell i Bluffdale småberättelser, som utvisade talang. Domaren James Hall utgaf “The Illinois Montbly Magazine” samt en års-tidskrift “The Western Souvenir,” hvilka publikationer förskaffade honom stort anseende öfver hela landet. Från denna ringa början har vår stat rastlöst gått framåt på publicitetens väg, till dess den numera räknar flera volymer i de offentliga biblioteken än Massachusetts; ocb af de 44,500,000 volymer, som anses finnas i samtlige offentlige bliotek af Förenta Staterna, kommer en trettondedel på Illinois.

Illinois har äfven en krigshistoria, och dess söner hafva alltid varit bland de främste på farans falt. Då det mexikanska kriget utbröt, år 1846, besvarade 8,370 man stridsropet, ehuru endast 3,720 behöfdes. Slagfältet vid Buena Vista och Vera Crua, äfvensom stormningen af Cerro Gordo, skola ständigt vittna om Illinois-soldaternas hjeltemod, äfven om rättigheten af den sak, för hvilken de kämpade, kunde vara tvifvel underkastad. Men det var vår tids söner förbehållet att finna ett slagfält och en sak och motståndare, hvilka tjena att riktigt belysa deras mod och tapperhet. Illinois rekryterade under rebellkriget sina egna regementen för nationalregeringens räkning med 256,000 man och fylde luckorna i andra stater tillräckligt, för att bringa antalet soldater från denna stat upp till 290,000. Dess rullor upptogo män från aderton till fyratiofem års ålder, ehuru 1864 års kongressakt endast begärde sådane mellan det tjugonde och fyratiofemte året. Egande endast en trettondedel af samtlige de författningstrogne staternas befolkning, utsände dock Illinois regelbundet en tiondedel af soldaterna; och i nödens dagar, då patrioterna voro få och uttröttade, bidrog vår stat med en åttondedel af alla de män, hvilka af den älskade landsfadren kallades under fanorne. Mödrarne och döttrarne gingo att odla jorden, medan fader och vuxna söner skyndade till bragder på stridens fält för unionens fromma. Man omtalar en fader med fyra söner, hvilka blifvit ense om, att en af dem måste qvarstanna i hemmet. Vid lottdragning härom blef fadren dömd att stanna. Dagen derefter kom han dock till lägerplatsen, sägande: “Mor påstår, att hon kan inberga grödan, så att nu går jag också åstad.” Stora metodistförsamlingar funnos, från hvilka hvarje manlig medlem förenade sig med hären.Frågar någon hvad dessa hjeltar från Illinois egentligen uträttade på slagfältet, så behöfva vi blott hänvisa till rebellkrigets historia, som lägger i dagen, att de större segrarne under detsamma vunnos i vestern. Sherraan tog med sig på sin stora marsch fyratiofem Illinois-regemen-ten infanteri, tre kompanier artilleri och ett kompani kavalleri. Sednare rykten om Shermans nederlag besvarades af Lincoln med: “det är en omöjlighet; i 100,000 man från vestern har man att draga på för många bataljer.” Illinois-soldater bragte hem 300 trofeer. Den första Förenta Staternas flagga, som svajade öfver Richmond, var en Illinois-flagga. Staten afsände sjukvårdare till hvarje bataljfalt ocb hvarje Hospital för att sköta om sina sjuka eller sårade söner. Då individer gjort allt hvad de kunnat på uppoffringens väg, då trädde samhällena såsom sådana fram för att medelst sin kredit gifva millioner åt den goda saken och åt de för densamma lidande.

Chicago.

Det är omöjligt att med vårt ringa utrymme gifva mer än en högst torftig skizz af en sådan stad som Chicago, hvilken i och för sig utgör präriestatens förnämsta under. Dess tidigaste historia är full af intresse och omfattas derföre med ett lifligt sådant af hvarje patriot.

Från att vid grundläggningen år 1833 hafva en areal af endast 560 acres, omfattade Chicago år 1869 omkring 23,Q00 acres. Den förste som här slog sig ned, var Jean Baptiste Pointe au Sable, en mulatt från Vestindien; han ankom hit 1796 och begynte handla med indianerna. John Kinzie blef hans efterträdare år 1840, samma år som Fort Dear-born uppfördes. Ännu var platsen en blott och bar bandelsstation, och en sådan förblef den ända till 1833, då det nybygge som uppstod kring fältet erhöll småstads eller “town1-previlegier. Fyra år efteråt fick platsen “eity”-previlegier och omfattade då såsom vi ofvan nämt, en rymd af 560 acres.

Omsättningen af landtmannaprodukter i denna stad angifver bäst af allt dess betydenhet. Spanmål och mjöl importerades från östern ända till omkring 1837. Första utförseln, som var blott ett experiment, egde rum år 1842. “Board af Trade” organiserades 1848, men hade en så svag konstitution, att den behöfde understöd ända till 1855. Spanmål uppköptes lassvis på gatorna.

Detta satt att göra affärer upphörde naturligtvis i och med stadens tillväxt. Nu kunna våra “elevators” rymma 15,000,000 bushels spanmål. Yardet af lantdmannaprodukter, omsatta under ett år, är i medeltal numera $215,000,000 och deras vigt uppgår till 7,000,000 tons. En tiondel af allt hvete inom Förenta Staterna omsättes i Chicago. Till och med så långt tillbaka som 1853 var införseln af spanmål till Chicago större än den till St. Louis, och 1854 exporterades derifrån vida störreqvantiteter än från New York och dubbelt så mycket som från St. Petersburg, Archangel eller Odessa, de största platser för spanmålsmarkna-den i Europa.

Fabriksväsendet i staden intar en ganska hög ståndpunkt. År 1873 sysselsattes vid fabriker af olika slag45,000 arbetare och yrkesmän; 1876 hade deras antal stigit till 60,000; värdet af fabriksalster var år 1875 $177,000,000.

Chicagos vigt och betydenhet kan icke fnllt uppskattas utan att man tager dess jemvägar i betraktande. Före ånghästens frustande längs våra gator voro kanalerna landets hopp. Men hvem tänker numera på att företaga en resa med kanalbåt! 1 Juni 1852 voro endast fyrtio mil jernväg förbundna med staden. Den gamla Galena-grenen af North Western-banan löpte nämligen ut till Elgin. Huru många banor och bibanor hafva icke nu deremot sin ändpunkt i Chicago! Tager man en karta och ser på jemvägsnätens riktning, så får man klart för sig. att Chicago är den stora centern för jemvägarne på denna kontinent, och att de olika linierna bilda liksom radier i ett stort hjul, hvars naf är Chicago.

Stadens skolor äro oöfverträffade i Amerika.

År 1831 var postväsendet af mycket privat natur. Det inskränkte sig till ett enda postbud, en halfblodsindian, som hvar annan vecka gick till fots till Niles i Michigan och förde med sig tillbaka hvad bref och tidningar han kunde komma öfver. Ett postkontor inrättades år 1833, och postmästaren brukade spika upp gamla stöfvelskaft på en af väggarne för att tjenstgöra såsom breflådor för mera ansedda och skrifkunniga personer.

År 1831 byggde Mark Beanbien en färja, hvarmed han förband sig att föra all platsens inbyggare fritt öfver floden, raot det han fick rättighet att taga afgift utaf främlingar. Nu har staden tjugufyra stora bryggor och undervattens-tunnlar.

Blocksättning af stadens gator började 1857. År 1840 tillhandahölls vatten genom försäljare, som forslade det antingen med kärror eller ämbar, Senare i tiden dref en maskin om tjugofem hästkrafter detsamma genom nrhålkade stockar längs stadens gator, hvilket fortfor till 1854, då nya ledningar förde vatten in i husen. Den första ångsprutan nytjades 1859. Året 1850 såg staden för första gången belyst med gas. År 1834 belöpte skatterna sig till $48.90 och stadens fallmäktige upplånade dessutom $60 för gatuförbättringarne. 1835 fick staden rättighet att upptaga ett lån af $2,000, men skattmästaren och gatukommissarientogo heldre afsked än sänkte staden i en dylik skuld.

I sammanhang med dessa korta notiser om det forna eller närvarande Chicago torde några ord böra nämnas om 1812 års massaker vid Fort Dearbom. Den 7 Aug. detta år hade general Hull i Detroit sändtorder till kapten Heald, befalhafvaren å fastet, att utrymma detsamma och fördela all För. Staternas egendom bland indianerna i grannskapet — en högst vanvettig order. Garnisonen å Fort Dearbom bestod då af femtiofyra man under betäl af kapten Heald, biträdd af löjtnant Helm (mr Kinzies måg) och fanjunkare Ronan. Pottawattami-höfdingen, som medfört depeschen, var klokare än den kommenderande generalen och afrådde kapten Heald från att verkställa fördelningen. Han sade: Lemna fastet och magasinerna i det skick de äro och låt indianerna sjelfva göra fördelningen sinsemellan; under det de äro härmed sysselsatta kan det hvita folket hinna komma till Fort Wayne.”

Kapten Heald höll en rådplägning med indianerna den 12 på eftermiddagen; men mr Kinzie, som kände dem i grund och botten, besvor kaptenen att icke sätta någon lit till deras löften, ej heller fördela vapnen och ammunitionen ibland dem, emedan de derigenom endast skalle få medel i händerna att förgöra de hvita. Tagande rådet i akt, gömde kaptenen undan alla krigsförnödenheter till dess fördelningen af den öf-riga egendomen egt rum, då under den mörka natten krut och kulor kastades i floden samt gevären sönderbrötos. Vaksamma indianer hade dock varit i närheten af fästet och, sjelfva osedda, bevittnat den nattliga förstörelsen; deras raseri kände knappast några gränser och de beklagade sig högljudt samt utslungade hotelser.

Sedan alla anordningar blifvit vidtagna för fås tets utrymmande, beslöt man att verkställa detta på morgonen den 15 Aug. Det var en klar, strålande morgon; allt han tydde på att indianerne ämnade mörda de hvita, och då dessa tågade ut genom fastets port, påminde deras marsch om en likprocession.

Kapten Wells, en slägting till mrs Heald, hade dagen förut ankommit från Fort Wayne för att jemte en trupp honom tillgifna Miami-indianer bistå kapt. Heald. Wells med sina Miamis satte sig nu i spetsen för tåget, hvarefter kommo kapt. Heald med hustru till häst och mr Kinzie,. hvilken trodde sig genom sitt personliga inflytande kunna af-vända faran.

Processionen rörde sig långsamt framåt längs sjöstranden till dess den uppnådde sandbackame mellan prärien och stranden, då Pottawat-tami-indianerne nnder sin höfding Blackbird bildade linie till höger, hvar-igenom dessa sandbackar kommo emellan dem och de hvita. Wells med sina Miamis hade fortfarande framryckt, men nu komma de plöt&ligt tillbakarusande, Wells utropande: uDe äro öfver oss; hållen er färdiga på ögonblicket 1” Dessa ord följdes tvärt af en storm af kulor, hvilka kommo hvinande öfver sandbackame. De bvita trupperna gåfvo i sin tur fyr på indianerna och drefvo dem tillbaka till prärien; striden stod nn mellan, å ena sidan, femtiofyra soldater, tolf andra män och tre till fyra qvinnor och, å den andra, fem hundra indiankrigare. De fega Mi-amis hade redan vid stridens början begifvit sig på flykten. De hvita beslöto nu, utan hopp som de voro, att sälja sina lif så dyrt som möjligt. Fanjunkare Ronan försvarade sig tappert äfven sedan han, utmattad af blodförlust, sjunkit ned på sina knän. Kapt. Wells, som vid stridens början befann sig vid sin slägtings, mrs. Heald, sida, visade hela tiden den yttersta båld och oförskräckthet. “Vi ha ej den ringaste utsigt,” sade han till henne, “att komma undan med lifvet. Vi måste här skiljas, för att se hvarandra åter i en annan verld. Gud välsigne dig!” Deref-ter rusade han hejdlöst framåt. Plötsligt fick han sigte på en ung krigare, målad lik en demon, hvilken klättrade in uti en vagn, hvari tolf barn befunno sig, och nedgjorde dem alla med sin tomahawk. Utan att tänka på sin egen fara ropade Wells då: “Är det den sortens lek, du tycker om — att slagta qvinnor och barn — så välan! — jag vill göra detsamma.” Han sporrade sin häst mot indianernas lager, direkte till den plats, der de qvarlemnat sina squam och papooses (dibarn), men förföljdes hett af snabbfotade unga krigare, hvilkas kulor också slutligen dödade hans häst och sårade honom sjelf. Med ett hiskligt tjut störtade nu indianerne öfver honom och tänkte spara honom för tortyren. Men Wells anade detta och sökte derföre genom de mest förhatliga öknamn förmå dem att ögonblickligen döda sig. Han lyckades. Knappast hade han gifvit en stolt ung höfding epitetet squaw, förrän denne i sitt raseri lät tomahawken hvina, hoppade upp på Wells lik, utskar hjertat och åt upp en del deraf, ännu rykande, med satanisk förnöjelse.

Qvinnorna spelade en framstående rol i denna rysvärda strid. Mrs. Heald var en förträfflig ryttarinna och visste att handtera ett gevär. Hon kämpade tappert mot vildarne och fick derunder åtskilliga svåra sår. Ehuru utmattad af blodförlusten, höll hon sig likväl fast i sadeln.

En indian upplyfte sin tomahawk för att döda henne, men då föste hon sina talande ögon på bonom och sade, leende och med mild röst, i hans eget tungomål: “Jag är säker på, att du icke vill döda en squaw.” Vilden sänkte sin arm, och den hjeltemodiga qvinnan var räddad.

Sergeant .Holts hustru, en storväxt, kraftfull qvinna,var modig som en amazon. Hon red en vacker, eldig häst, som indianerna fikade efter, och åtskilliga af dem anföllo henne med bösskolfvarne, i afsigt att stöta henne ned; men hon handterade det svärd, hon ryckt till sig från sin sårade man, med sådan skicklighet, att alla deras bemödanden gäckades. Under indianernas oupphörliga skrik: “Hvilken tapper qvinna! Hvilken tapper qvinnal Gör henne ingen skada!” blef hon dock slntligen af mängden öfvermannad och gjord till fånge. Såsom sådan qvarblef hon under en längre tid bland indianerna, men blef omsider utvexlad.

I denna bäftiga strid hade två tredjedelar af de hvite stupat eller blifvit sårade och hästar, tross och ammunition gått förlorade. Endast tjuguåtta från h varandra spridda män funnos qvar att bekämpa femhundra indianer, hvilka åsynen af blod gjort till vilddjur; men dessa män lyckades dock att slå sig igenom mördarnes leder och uppnå en mindre höjd å prärien. Indianerne brydde sig ej om att förfölja, utan samlade sig å de hvites flankar, under det höfdiugarne höllo rådplägning å sandback ar ne och tycktes böjde för underhandlingar. Det skulle ha varit galenskap å de hvites sida att förnya striden, i följd hvaraf kapten Heald gick Blackbird, indianernes förnämste höfding, till mötes å den öppna prärien, hvarest de snart blefvo ense om vilkoren för underkastelse. De hvite skulle öfverlemna sina vapen till Blackbird och de öfverlefvande blifva krigsfångar, för att utvexlas vid lägligt tillfälle Så sagdt och gjordt, satte båda partierna sig i gång till indianernas läger i närheten af fastet.

En ny, ryslig scen skulle här snart visa sig för de hvites ögon. Sedan den brittiske generalen Proctor erbjudit lysande premier för amerikanska skalper, som öfversändes till Malden, och de i nyss slutade strid sårade männen icke voro, efter indianernes tolkning, inbegripne i freds* vilkoren, så blefvo de nästan samtlige dödade och skalperade, hvarefter deras skalper öfverlemnades till engelska auktoriteterna, som derför betalte det utlofvade priset.En kort blick på Henry Countys Historia.

Den stora, nu tätt bebygda, välodlade, högeligen civiliserade och ekonomiskt blomstrande del af staten Illinois, som kallas Henry county, var endast för 45 år sedan en folktom öken, då och då besökt af en och annan djerf vägbrytare eller landspekulant. Ej förr än år 1835 blef någon menniskoboning uppförd inom dess gränser. En pionier, vid namn James Glenn, slog sig då, i April månad, ner i den del, som nu är Colona township, der han bygde sig ett hus, satte bo och lefde i ro. Men Glenn var derför icke den förste nybyggaren. En dr. Baker hade kommit före honom och bodde ej långt ifrån hans nya hem uti — en gammal vagn. Det andra huset i ordningen bygdes af en viss Butler vid White Oak Grove, der det ännu lär stå nära Dan Moores residens. Washbum hette den, som sådde det första hvetet hösten 1835. Den första mjölqvarnen bygdes i Andover 1836, och den första spanmål, som der maldes, tillhörde nämde Washburne.

Under denna tid stod Henry co. under Knox countys jurisdiktion. Året derefter (1837) vardt emellertid trakten politiskt organiserad genom en legislatur-akt, antagen den 2 Mars, och den 19 Juni samma år hölls det första politiska valet, nämligen för 3 county-kommissarier, sheriff, coroner, suveyor och recorder. Huru stor folkmängden då var, kan slutas till, när man upplyses att de kastade rösterna voro 58.

Beträffande countiets arealyta, må nämnas att det omfattar ej mindre än 21 hela “townships,” om 6 eng. qvadratmil hvardera, och 4 delar af townships, som tillsammans utgöra 3 hela; så att countiet i sin helhet består af 830 qv.-mil eller nära 530,000 acres, hvaraf 70,000 acres på sin höjd äro eller, rättare, vid countiets organisering voro skogbevuxna, hvarjemte funnos några enstaka stående dungar eller lundar. Detta land vardt, så snart folk började strömma in och slå sig ner, upptaget dels af desse nybyggare och dels af landbolag. Ett sådant, hemma i New York, tog i en sträcka 30,000 acres, de der, naturligtvis, behöllos till dess att efterfrågan derpå tillät innehafvame att förtjena på affären. Och på sådana affärer är det som Amerika vunnit ett stort antal af sina penningestinna och penningehnngriga kapitalister. “Landhaj arne,” som de kallas, draga alltid försorg om — så gjorde de ock i detta fall — att det bästa landet faller i deras händer, dermed tvingande den verklige nybyggaren, som kommer, för att genom id och sed bereda civilisationen väg, att underkasta sig många nackdelar, dem han annars kunde 18undvika. Emellertid är detta couptys jordmån öfverallt så präktig, stenfri, bördig och'jemn att den stora pionier-hären i detta fall icke haft några större svårigheter på grund af den landspekulation, som gjorde sig gällande vid tiden för countiets befolkande. Man var i alla fall rädd för att nedslå sina bopålar i närheten af bolagens stora “kläms,” å hvilka det var lätt att genom misstag å egen sida eller genom domstolsutslag, vunna genom bolagens penningar, komma för att sedan varda “vräkt” med förlust af den tid och möda man der användt.

Såsom redan nämndt, organiserades trakten till county 1837. Den första domstolen i Henry hölls den 27 Juni samma år. Denna domstols första akt var att tillåta Charles Atkinson, John P. Hanna och George Taylor att hålla en färja för fraktande af passagerare öfver Rock-floden vid Cleveland. Nästa domstolsbeslut bestod uti en bestämmelse att

nämnda färja skulle skattiäggas med $1.50 om året. Den 4 Juni 1838 vardt denna skatt höjd till $5.00, hvilken summa färjans egare kunde, om de så önskade, afarbeta å den allmänna landsvägen under “supervis-oms” tillsyn. Vidare beslöts att countiets invånare skulle betala i procent i skatt å värdet af alla “luståkdon,” hästar, nötkreatur, ur och annat, hvaremot klockor, mulåsnor, får och svin fingo vara skattfria. Litet senare ålades hvarje mansperson att nedlägga årligen fem dagars arbete på de allmänna farvägarne. Henry countys handelslif begynte dermed, att George Brandenburg fick, emot fem dollars årlig “license”-afgift, hålla en liten butik i Dayton, hvilket komersiella förslag snart flck en medtäflare i Cleveland, hvarest Geo. Taylor ville som köpman försöka sin lycka.

Countiet hade ännu intet säte eller centralpunkt för sin juridiska myndighet. När denna fråga kom på tal 1837 funnos såsom vanligt många men niskor, de der hvar och en ansåg, att hans ort var den bästa och lämpligaste. På grund af dessa olika meningar, som envist sökt göra sig gällande, har statens legislatur tvänne gånger måst träda medlande mellan. Af densamma vardt också Cambridge bestämd till “County-Seat,” sedan den tidigare varit förlagd på två olika ställen. Något märkvärdigt i historisk väg kan ej sägas hafva inträffat i dessa dagar. En händelse, som timade ej långt efter connty-sätets förläggande till Richmond, tjenar emellertid att belysa huru “oskyldiga” förbrytare orten egde den tiden, som väl förtjenar att benämnas “den gamla goda,” när den sammanställes med vår. Elden hade kommit lös och spridt sig till “courthuset,” hvari tvänne arrestanter förvarades. Med en yxe befriade de hvarandra ifrån sina bojor och började derpå med allo makt att rädda hvad som räddas kunde af domstolssalens innehåll. (Hade det varit 20 år senare, så hade naturligtvis deras första tanke varit att rädda sin egen frihet.) Under detta räddningsarbete skulle den ene nedtaga domarens å en spik hängande rock, men var sjelf för kort i roc-ken. så att han icke kunde nedtaga plagget utan att sönderslita häng-bandet; detta ville han icke, utan sprang ut i “staden” för att låna någonting att stå på, men fann vid återkomsten att elden hade fattat och förstört domarens mantel. (Hade det varit 20 år senare, så hade fången, innan han räddade sig sjelf, räddat rocken för sin egen räkning utan afseende på hängbandets skick efter nedtagningen).

Det första äktenskapet i Henry co. in gicks emellan James P. Dodge, och Samantha Colbert, pastor G. A. Colberts dotter. Detta var före countiets organisering, hvadan giftermålstil Iståndet söktes ocb erhölls i Knox co. Countiets förste läkare vär utan tvifvel den ofvan nämnde dr. Baker, hvilken likväl lärer varit allt för beqväm af sig för att vara af någon nytta. Ej långt efter honom kom dr. Pomeroy, som ännu lef-ver och verkar i Geneseo. Någon advokat oroade icke Henry co. förrän 1845, då en Samuel P. Brainard anlände och böljade att se sig omkring hvad som var att göra. Men mörk måste utsigten hafva varit, ty när kalifomiafebern utbröt, packade han upp och for till det nya guldlandet för att göra sin lycka der. Och få voro de, om några, »om dansade på roser denna tid å denna ort. Ty nybyggarelifvet var här hvad det hade varit och var å andra trakter och hvad det i dag är längre vester ub. Kolonisternas föda var den aldra enklaste och ofta nog knapp. Den bestod af kaffe, majsbröd och fläsk — fläsk, niajsbröd och kaffe, allt af den sämsta beskaffenhet,” säger en af de öfverlefvande, men han tilllägger, att hvad bom felades i qvaliteen ersattes i qvantiteten. Bäst af allt var dock att folket egde tvänne ypperliga kryddor: den friska luften och matlusten, den de erhöllo genom det trägna arbete, hvartill de af nöden böllos.

Att vara prest eller predikant i den tiden var heller ingen afunds-värd lott. Blad de förste — kanske den alldra förste — som förkunnade Kristi evangelium i Henry var rev. E. Ithamar Pillsbury, som, boende i Andover, derifrån företog täta utflykter till de öfriga kolonierna, oftast till fots. Som då ej funnos några bryggor, ägde han att simma ocb vada öfver floderna. Den första kyrkan, bestående af ett någorlunda rymligt log-house uppfördes 1838 i Wethersfield, der en församling om

15 medlemmar nyss förut hade bildats. Några år senare bildades en Kongregational-församling i Kewanee. Metodistkyrkan fick fotfäste har redan 1841 och dess första tempel uppfördes i Kewanee 1851. År 1843 bildades den första baptistförsamlingen af åtta medlemmar i Wethersfield, som tillhör countiets aldra tidigaste kolonier. Den första “skolmästarinnan” (school teacker) var Miss Parnielia Stewart, nu mrs. Hume och boende i Geneseo.

En märklig ocli för sin framtid betydelsefull folktillökning erhöll detta county 1846, hvilket år ej mindre än 700 svenska emigranter anlände och nedsatte sig härstudes. Desse kommo under den bekanteEric Jansons ledning och bildade den i många hänseenden märkvärdiga kolonien å Bishop Hill, dit några andra jansonister hade något tidigare anländt och gjort förberedelser för det stora sällskapet. Alldenstund vi nnder rubriken Bishop Hill meddela en fullständig historik öfver detta samfund, är det öfverflödigt att här-orda mycket derom. Dock är här på sin plats att säga, det den verksamhet, som detta religiösa folk utöf-vade i sin fristad under verldens förföljelse, ingrep med epokgörande krait i countiets allmänna historia, ocli vi öfverdrifva ej, .då vi påstå, att de verk på arbetets falt, kolonien under sin blomstringstid utförde, har ej Öfvertriiffats af någon annan å samma skala och under liknande svåra omständigheter anlagd koloni, vare sig att vi hålla oss inom Henry couuties landamären eller gå utom desamma. Läsaren kan sjelf döma härom, sedan han å annat ställe inhemtat kännedom om samfundets uppkomst, fortgång och förfall.

Att lemna Henry utan att egna vår skyldiga tnbut åt den röde gode, mannen Shabbona, vore icke rätt. Denne “hvite männens vän,” som han kallades, spelade en vigtig rol både i Bureau och Henry counties tidigaste historia. Under sin vistelse här bodde han i Shabbona Grove och tillvann sig alla nybyggarnes aktning och kärlek för det nit, hvarmed han städse afvände faror, som hotade dem från indianernas sida. Han öfvertalade alltid sin egen stam att afstå från deltagande i de rödes anfall på de hvite, varnande desse, då någon fara stod för dörren och sökte alltid att öfvertala de fiendtligt sinnade indianeme till fred. Han fick till belöning härför af Ottawas invånare en liten farm och ett hus i Seneca, Grundy co., der han dog den 17 Juli 1859 i sitt 84 år. Hans hustru drunknade 1864 cch begrofs vid hans sida.

Efter de svenska nybyggena inom detta county finner läsaren en öfverblick öfver den politiska verksamhet svenskarne utöfvat och ut-öfva i Henry.BISHOP HILL-KOLONIENS HISTORIA.

Bishop Hill är beläget i Weller township å den sydöstra fjerdelen af sek. 14 och längs Peoria-Rock Island-jernbanan, emellan städerna Galva och Cambridge. For öfrigt må om läget sägas att det är, hvad natur beträffar, väl valdt, ja, man gör sig icke skyldig till någon konventionel fras, när man säger att, det är naturskönt. Sjelfva namnet, som, öfver-satt på svenska, är Biskopskulla (samma namn den upplänska socken bär, hvarifrån koloniens grundläggare, Eric. Janson, härstammade,) antyder att man häreger en höjd. Stället utgör nemligen en omvexlingens oas i den enformighetens öken, genom hvilken man å flera sidor måste färdas för att nalkas detsamma. I norr ar byn — hvilken värdighet platsen kommer närmast — begränsad af en vacker löfskog, genom hvilken Edwardsåns södra arm romantiskt slingrar sig. Platsen var fordom genomskaren af en s. k. “ravin” eller djup jordremna; men denna öppning har igenfylts derigenom att dess bankar blifvit jemnade med den kringliggande marken. Midt i byn finnes en täck liten lund af ståtliga träd, som om somrarne skänka en eftersökt skugga. Desslikes planterades i koloniens tidigaste dagar rader af träd längs de förnämsta gatorna. Dessa träd ha antagit ansenliga dimensioner och beskugga med sina lummiga grenar vandraren, han må komma från hvilket väderstreck som helst.

I arkitektoniskt afseende erbjuder Bishop Hill just ingenting nämn-värdt, utom några stora men enkelt bygda tegelsten shus, som uppfördes under koloniens lyckliga tid, om hvilken de påminna de gamla ännu lefvande medlemmarne, när desse låta sina matta blickar ibland vandra öfver det af tidens tand och ödets omildt härjade fältet.

Närmande sig det märkvärdiga stället från hvilken sida som helst, slås man alltid med en viss förundran på grund af dess egendomliga utseende. Det är så olikt alla andra platser. Det något egendomliga folk, hvars skapelse den är, har — det synes — satt sin prägel på densamma, detta ej minst hvad beträffar beskaffenheten af bygnaderna hvilka äro, visst ej sy metriska, men solida, starka, bastanta. Innan vi gå vidare och teckna de förnämsta dragen af Bishop Hills historia, torde vi böra lemna några biografiska underrättelser om den på sin tid mycket omtalade och förkättrade man, som grundläde kolonien och ledde dess öden de första få åren. Denne man var, som litet hvar känner,

Eric Janson.

Han var född den Dec. 1808 i Biskopskulla församling i Uppland. Föräldrarne voro Johannes Mattson och Sara Erickson. FadrenKapt. Eric Johnson,

GALVA.

Se sid. 217.var till en början arrendator af en liten landtgård, men lyckades med tiden att arbeta sig upp, så att han omsider kom i stånd att köpa Klockargården i Östrunda socken, Westmanland, der han framlefde den senaste delen af sitt lif, seende sig omgifven af fyra söner: Johan, Erick, Petter och Carl. Fattig som han var under de två äldste sönernas barndom, var det honom omöjligt att gifva dem någon ordentlig skolupp-fostran; hvadan de, vid utträdet i verlden, ägde blott den bokkunskap, de hade erhållit af presten under beredelsen till sin första nattvardsgång.

Af det broderliga fyrväpplingsbladet besatt obestridligen Erick de största naturliga gåfvorna. Och hade de blifvit behörigen odlade medelst systematiska studier — en förmån som emellertid på den tiden icke så lätt som nu kom en fattig mans son till del — så hade denne yngling helt säkert växt upp till en prydnad för sitt fädernesland. Men nödvändigheten att tidigt ifrån barndomen tillbringa tiden på det ma* teriela arbetsfältet utestängde honom ifrån det gebit, å hvilket de andeliga anlagen utbildas till krafter. Men ett mäktigt naturanlag låter, en gång väckt, icke åter söfva eller utplåna sig. Det måste lefva och verka på något sätt — om ej efter de lagar bildningen gifver, så likväl efter de nyckfulla impulser, hvaraf den starke men af ingen bildning tämjde själen är full.

Ericks anlag voro religiösa. Sjelf påstod han sig hafva vid en tidig ålder erfarit en djup syndaånger och blifvit omvänd. I och med denna förändring fick han en ovanlig andlig kunskapstörst. Alla andliga böcker, han kunde öfverkorama, lästes och studerades. Men han fann deri ingenting som tillfredsstälde hans själs kraf. Han kastade dem dcrför alla å sido och beslöt att göra bibeln till sin endauppbyggelsebok. Genom dess läsning kom han snart till en orubblig öfvertygelse derom, att vilkoren för frälsning och evig salighet bestode ej uti en blind tro och iakttagandet af vissa yttre ceremonier, utan i en lefvande tro af det slag, som förandligar väsendet och bär frukt i form af goda gerningar.

Med sitt hårdarbete fortsatte han träget i fadrens hem till sitt 27 år, då han gifte sig emot föräldrarnes vilja och på grund deraf af dem ej erhöll mer än en ko och ett svin till hjelp vid bosättningen. Men han var ändå icke alldeles medellös. Han hade i förening med sin broder Johan ibland försökt sin lycka såsom spanmålsmäklare och dervid lyckats att skaffa sig ett par dragare. Å en arrenderad gård började han, så utrustad, lifvet som sin egen, och om honom gick i trakten det ryktet, att ingen fans som ville eller kunde följa honom såsom arbetare å äng och åker. Också gick det så väl framåt för honom, att han slutligen köpte gården Lötorp för 1,000 riksdaler kontant.

Under detta ständiga kroppsarbete slappades ej, utan tillväxte allt— jemt hans intresse för religionen. Han brann, som han i några efter-lemnade anteckningar sjelf säger, af en inre eld, en glödande entusiasm, som manade honom att göra sin tankar kända utom hemmets omedelbara krets. På våren 1842 företog han en utflygt till Helsingland, hvareöt han började hålla religiösa sammankomster med de så kallade “läsame,” hvarmed ej alltid får förstås dem, hvilkas religiösa lif består uti en ytlig, pjunkig pietism, utan, hvilket var händelsen i detta fall, ganska ofta en klass, som hade väckts till och ville lefva ett djupare och sannare själslif an det, som utmärkte den döda statskyrkans ifrigaste anhängare.

Året derpå for han åter till samma provins och blef nu såsom predikant så flitigt anlitad, att han måste tillbringa både natt och dag i sitt kall, användande nätterna för resor och dagarna för hållandet af sam mankomster, dervid hans tal ej sällan vore af 5 a 6 timmars längd. 1 April återvände han till hemmet i Vestmanland för att egna sig åt vårarbetet på jorden. När detta var väl öfver, vände han i Juni ännu en gång stegen till det andliga arbetets tält och tog nu vägen genom Ofvansjö, Jerfsjö, Bollnäs och Delsbo socknar, för hvilkas invånare han framhöll med en viss kraft sina religiösa åsigter, manande åhörarne att göra bot ocb bättring. Eftersommaren såg honom åter hemma, sysselsatt med skördens inbergande och andra verldsliga sysslor. Sin fjerde apostlafärd till Helsingland företog han följande höst, då han äfven beslöt att sälja sin vestmanländska gård och inköpa gården Lönnäs i Forssa församling, Helsingland. Men vid samma lag dog fadren, och Erick, som då redan hade sålt både Lötorp och hvad han der ägde för blott 900 riksdaler, flyttade, istället för till Helsingland, till fadrens gård och förblef der tills i April 1844, då han afflyttade till Forssa.

Jansons Religion och Förföljelser.

Säga hvad man vill om de ideer, hvarpå Janson bygde sitt trossystern, hvilket vi här ej anse oss böra till granskning upptaga, måste det likväl medgifvas att hans karaktär var lika långt ifrån charlatanens, som hans predikande var ifrån den moderna vinkelpredikantens. Han var ärlig, menade mycket väl och handlade konseqvent i allt hvad han gjorde; hans andliga föredrag, i hvilka mycket af det, som utmärker ortodoxsin, ingick, voro kraftiga, ofta gripande och genomträngande-Personer, som då vore hans anhängare, men senare blifvit metodister, försäkra oss, att hans lära var i alla väsendtliga punkter enahanda med metodistläran. Också fick han för en tid i Sverige vara alldeles oantastad, och många af de för religionens ledande sanningar mera vakna af statskyrkans presterskap bevistade ibland hans “möten” och uttryckte sig gillande om hans yttranden. Men det säges att den kraft och fart, hvarmed jansonismen grep omkring sig, snart nog väckte oro i pre*sternas leder. När bärtill kom en på grund af olikhet i meningar obehaglig splittring här och der i familjerna, af hvilka somliga medlemmar blifvit jansonister, ansågs det nödvändigt att någontig skulle göras för undertryckandet af “den farliga rörelsen.” De förföljelser, som nu uppstodo, hade måhända likväl icke blifvit hälften så bittra, om ej jansonisterna sjelfva genom några ovisa handlitigar gjutit olja på hatets brand. I sitt ensidiga nit för sin tro gingo de nämligen till ytterligheten att uppbränna alla religiösa böcker utom bibeln, en handling, som måste af alla sansade menniskor ogillas såsom obefogad.

Det var på våren 1844 som Eric Janson (hans namn har alltid i Amerika varit sålunda stafvadt) första gången arresterades hvilket skedde i Långhed, Alfta socken, hvarifrån han fördes till länsfängelset i Gefle och derifrån till Vesterås, hvarest han undergick “kansliförhör,” hvarefter ban erhöll sin frihet med förständigande att vid kallelse infinna sig vid nytt förhör. Han qvarblef då i Vestmanland öfver sommaren och besökte under tiden såväl konungen som andra höga personligheter i afsigt att utverka för sig och sina anhängare religionsfrihet i någon mon större än den de åtnjöto.

I Oktober samma år dret honom hans nit för den religiösa saken åter till Helsingland. Men han hade ej väl hunnit dit, förrän man på nytt gjorde ett misslyckadt försök att häkta honom i Kingstad, Söderala socken, hvarest och i omnejden han hade börjat att ånyo framhålla sina religiösa åsigter. Något senare vardt han under en resa till Alfta på landsvägen nära Glasbo anfallen af några personer, som föregåfvo sig ega laga uppdrag att arrestera honom. Men han undkom och uppträdde kort derpå i Alfta, Bollnäs, Forssa och Delsbo. Dock vardt han, ej långt derefter och i sitt eget lagliga hem i Stenbo, Forssa socken, arresterad för andra gången och införpassad till Gefle fängelse, der han nu underkastades vatten- och brödstraff. Detta var i November 1844. Efter frigifvelsen började han hålla sammankomster i Lynäs, Söderala, och der föll han den 22 Dec. för tredje gången i lagens händer, blef i häkte inmanad ocb förblef der tills i slutet af April 1845.

Nu är att märka, det Janson under allt detta ej undergick någon verklig ransakning, hvadan han ej heller vardt för något emot honom bevisadt brott fäld och strafflagd. Ransakningen uppskjöts från tid till tid och han blef i häkte qvarhållen, denna gång otillåten att ställa borgen för sitt infinnande vid påkalladt förhör. För sin slutliga befrielse egde han att tacka en för honom uppsatt och till kungen inskickad böneskrift. Författaren till denna petition var en skicklig jurist vid namn Henschen, fader till dr. Wm. Henschen, Sändebudets nuvarande redaktör. Den tiden var det dock icke allmänt kändt hvem som hade uppsatt skriften, emedan Henschen fann med sina intressen förenligt att hålla sin del i saken dold, hvilket, huru illa det än talar för den tidens tole-rans i Sverige, måste erkännas hafva varit ett nödvändigt försigtighets-mått å hans sida.

Väl på fri fot igen, bfegaf sig Janson till sitt hem i Stenbo och stannade der till den 24 Juni 1845. Han hade samma dag hållit ett andligt tal inför byns befolkning. Detta gaf anledning till ett nytt arresterings-försök. Men han lyckades att fly. Efter en svår fotvandring genom skogar och moras ankom han till Söderala, hvarifrån han begaf sig till Bollnäs, Alfta och Ofvanåker, hvarest han en tid höll sig dold, för att kort efter för andra gången “gå till kungs.”

I Oktober infann han sig frivilligt för ransaknings undergående i Sunna. Men efter ransakningen, som ej ledde till något afgörande, höll han sig åter dold i Söderalas ocb Alftas bergsgömmor, ur hvilka ban stundom framkom för att böja sin röst inför smärre folksamlingar. Något senare infann ban sig vid domstolen i Delsbo. Det gick då ett rykte, kanske väl grundadt, att man nu ämnade taga och hålla honom fången för lifstiden. Hans vänner sammansvuro sig nu att, till hvad pris som helst, rädda honom. Föregifvande sig ega befallning att föra honom fängslad till Gefle, kommo några af hans för allmänheten obekanta anhängare och togo honom. Men istället för att förpassa honom till Gefle, gömde de honom här och der tills i medlet af Jan. 1846, då han öfvergaf fäderneslandet, vandrande med några trogna följeslagare öfver fjellen till Norge och derifrån till Köpenhamn, hvarest han gick ombord å det fartyg som anlände med honom till New York våreu 1846, och i Juli samma år hamnade han i nybygget Victoria, Knox co., Ills.

Här må nämnas att ehuru Janson var det förnämsta, var han dock icke det enda föremålet för denna oförnuftiga och hetsiga förföljelse. Många af hans anhängare voro nästan lika illa deran. De blefvo ofta arresterade och bötfälda för hållandet af sammankomster i sina egna hus, ehuru de ej hade uppläst mer än ett kapitel ur bibeln och afsjungit ett par psalmer. Bröderna John och Olof Olson fingo båda för sådana samhällsvådliga handlingar hvardera betala 200 daler silfvermynt med 66 riksdaler och 12 shillingar banko den 20. Ang. 1845. Allt detta gjorde för dem klart att, derest de ej ville återvända till statskyrkans sköte, de egde att se sig om efter något annat land, som för dem skulle blifva den fristad, i hvilken de kunde dyrka Gud efter sina samvetens diktamen ocb obehindradt söka hos andra inprägla sin religiösa öfvertygelse. Amerika blef detta land.

Flykten till Amerika och de Första Ödena Härstädes.

För Nya verlden hade från en så tidigt som 1843 i Chicago bosatt svensk vid namn Gustaf Flack, en Alfta-bo, ingått bref om förhållandena härstädes. Detta bade kommit de betryckte att rikta sina blickar vesterut.År 1845 blefvo Olof Olson, hans hustru och tvenne barn af jansoniterna utsända såsom förbud till Amerika, för att härstädes utse en tjenlig plats till hem för den på utvandring betänkta skaran.

Den Olsonska familjen anlände lyckligt och väl till New York, der den genast sammanträffade med den derstädes såsom kristen missionär verkande Hedström, den svensk-amerikanska metodismens grundläggare. Trogen sitt kall och med ett intresse, som varför honom naturligt, började genast denne “kristne hedersman” (en titel som han väl förtjente) att söka vinna den nykomne på sin sida. Och icke utan framgång. Olson, som naturligtvis var jansonist, vardt omvänd till metodismen, hvilken omvändelse icke innebar någon serdeles stor trosförändring, aldenstund jansonismen, noga granskad, kom John Wesleys lära mycket nära. Följd af Hedströms böner och varma välsignelser anlände omsider O. och hans familj till Victoria i Knox co. Ills., hvarest Jonas Hedström, New York-missionärens broder, då bodde. Här stannade nu O. till påföljande år, då den första jansonska flocken ankom.

Således var det 1845 som de första materialierna för den namnkunniga kolonien anlände. Kort efter deras afgång från Sverge utgingo från Söderhamn några andra af samma sällskap för att sälla sig till de förutgångna, men hade olyckan att lida skeppsbrott utanför Öregrund, dock utan lifsförlust. De återvände emellertid till sina hem, för att medfölja det större antal, som ej långt derefter afseglade från Gefle. Af de sålunda skeppsbrutne lefva ännu Jonas Malmgren å Bishop Hill, Margaretha Erickson i Galva, Sven Larson i Victoria, och Sophia Schön, hvilken återvände till Sverge för 12 år sedan.

Eric Janson, hvilken, som ofvan berättats, inträffade med sitt lilla följe i Victoria i Juli 1846, hade, innan han afreste från fäderneslandet, till fullo uppgjort den plan, efter hvilken utvandringen skulle ega rum och till ledare för densamma utsett Jonas Olson, Olof Johnson, Olof Stenberg och Andrew Berglund. Att han samtidigt hade sin koloniseringsplan färdig i tankarna, det faller af sig sjelft. Men i denna plan ingick icke, som dock många skulle vilja tro, de socialistiska eller kommunistiska principer i fråga om samlefnad, som gjorde sig praktisk gällande, när kolonien kom väl i gång. Tanken derpå uppstod först då, när man fann 1100 jansonister, som önskade ansluta sig till kolonien, men af desse endast ett fåtal, som var i stånd att bestrida kostnaderna för öfverfarten.

Det har i hvarje tid och hvarje land funnits reformatorer som, då de anstält jemförelser emellan nutid och forntid, funnit grund för hopp om en ljusare framtid för menskligheten. Att de fleste af desse varit optimister, kan ej nekas. De hafva skådat det kommande genom poesiens vackra fjerrglas och bygt, under inflytandet af sin glödande entusiasm, ideala samhällen på sina egna förhoppningars lösa sand. Men alla haej varit sådana. Det har alltid funnits några, de der varit mera praktiske och mindre poetiske, men ändå alls icke pessimistiske. Desse hafva ej allenast hyst en förnuftig tro på framåtskridande, utan äfven, på sitt sätt, gjort hvad de förmått i riktning af ett genom samfäldhet i lif och verk fullkomnadt samhälle. Hvad man hos desse måhända haft anledning att beklaga, har varit sträfvandet att skilja sig alltför mycket ifrån den yttre verlden för att få lefva ett samhälleligt eremitlif, om uttrycket får begagnas. Den anda, som genomträngt desse samfund (de finnas än för resten) har ej varit filantropisk nog, utan har istället utgjort en protest emot den utom dem liggande verlden, hvilken de, på grund häraf, icke nått med sitt inflytande och följaktligen icke kunnat gagna.

Om jansonisterna kan emellertid icke sägas att de ägde någon kunskap om dessa samfund, vare sig de forna, som af historien omtalas, eller de nutida, som existera här och der i verlden. Illiterata som de alla voro, hade de icke haft tillfälle att härom underrätta sig. De hade alltså icke kunnat ur berättelserna om dessa “kommuner" hemta några begrepp till ledning i försöket att sjelfve bilda ett solidariskt samfund. Nödvändigheten var det som dref dem till det nya företaget, och nödvändigheten var det som höll dem tillsammans länge nog för förslaget att stadga sig, då den exempellösa framgång, de mötte, besjälade dem till vidare ansträngnar. De hade ej ens någon tillstymmelse till formlig organisation. De lemnade allt åt försynen eller instinkten. Upp till dagen då de gingo ombord å de fartyg, som buro dem öfver atlanten, fans intet slags kommunistiskt band dem emellan, utan var det endast i tron ocb hoppet som de voro ett. Någon egendom hade de för öfrigt icke att ega gemensamt, ty alla egodelar, med undantag af nödvändiga säng- och gångkläder, afsåldes innan de begåfvo sig af på den långa färden. Den härigenom uppkomna kassan vardt, det är sant, allas gemensamma fond, men, märk väl, för det uteslutande ändamålet att hjelpa de medellösa fram till resans mål. Denna fond öfverlemnades åt några till förvaltare deraf utsedde ledare, de der hyrde skepp och betalte passagen för alla, rika och fattiga lika. Ej nog härmed. Många funnos äfven skuldsatte, och för att de icke måtte efterlemnas, togos penningar ur samma fond till betalandet af deras skulder. Andra åter voro soldater och måste med stora summor återlösas ur armeen. För flere af desse utlades 1000 riksdaler hvardera åt regeringen. Denna godhjertenhet å de uppriktige jansoniternas sida vardt ganska illa missbrukad af ouppriktige personer, de der begagnade sig deraf för att få fri resa till Amerika. Åtskilliga familjer, hvilkas till flera tusen riksdaler uppgående skulder man hade betalt, jemte öfverresan, bade ej förr hunnit den amerikanska stranden innan de öfvergåfvo sällskapet, som ej ens fick tack för den försträckta hjelpen.

Det hat, hvarmed en viss folkklass hela tiden hade förföljt Janson och hans anhängare, visade sig ända upp till den dag, å hvilken de för-sålde hvad de ägde, och på så sätt att egodelarne betaltes med endast en spottstyfver vid auktionerna. Emellertid var det flera medlemmar i sällskapet som riktade kassan med ganska stora summor, från 24,000 ner till 12,000, 9,000, 5,000 kronor o, s. v.

Att den religiösa öfvertygelsen, som dref dessa menniskor till så stora uppoffringar, var djup och mäktig, kan väl icke betviflas. Uppoffring af hus och hem, fädernehärd och fädernesland, för att, oerfarne och okunnige om den stora yttre verlden, begifva sig på en vådlig färd till ett aflägset land och der slå sig fram bland mödor, sjukdomar och tusen svårigheter till nya härdar — blott ett motstycke härtill finnes i den moderna historien, och det är puritanernas flykt från England till Amerika.

Det var vid denna tid ytterst svårt att erhålla för utvandring till Amerika (som då var okänd) riktigt lämpliga fartyg. De få svenska skepp, som gingo på detta land, förde för det mesta jernlast och voro utan anordningar för passagerare. Emellertid blefvo de inrättade så godt sig göra lät för detta sällskaps behof. Men som då ej funnos några förordningar emot öfverlastning och enär fartygen voro små, blef det ytterst smått om rum ombord och mycket obeqvämt, till hvilka obehag kom att åtskilliga farkoster voro så gamla och ruttna, att de med möda motstodo sjön. Också gick ett af dem spårlöst förloradt med besättning och 50 kolonister; ett förliste å New Foundland, hvarvid dock folket räddades, och ett annat var fem månader på resan, under hvilken tid de om bord varande utstodo många lidanden och besvärligheter, sjukdom och hungersnöd deribland.

Den första skeppslast, som framkom, bestod af dalfolk under L. G. Larsons ledning, hvilken Larson var koloniens rikaste medlem, eller, rättare, den rikaste af dem, som sällade sig till samfundet, enär äfven hans

24,000 riksdaler lades till den gemensamma kassan. Det var desse emigranter hvilka, som ofvan anförts, anlände till Victoria i Juli 1846, från hvilken plats de några dagar senare, i sällskap med Eric Janson och Olof Olson, flyttade till och nedsatte sig vid Red O&k Grove, belägen 3 mil vester om Bishop Hill.

Vid denna plats (Red Oak Grove) hade man nämligen, med $250 ur den gemensamma kassan, inköpt å sekt. 9 en 80-acres-farm, å hvilken funnos, utom en stockhydda, några odlade acres. Denna hydda blef sednare flyttad till Bishop Hill, der den användes till bakstuga, och återfinnes den nu & sektion 13, Weller township, begagnad af John Björk till bostad.

Den 2 Augusti 1846 inköptes 1/4 af sektion 8 i samma township för #1,100. Detta var ett serdeles värderikt stycke land och å detsamma fans såväl en stockhydda, som odlad mark och skog. Man började nu tänka på anläggningen af en town eller ett nybygge (settlement). Ettpassande läge derför var hvad man först ägde att utse, och sedan man sett sig något omkring, enade man sig om den plats, hvarå Bishop Hill sednare vardt anlagdt och nu står. Den fjerdedels sektion, som för ändamålet användes, köptes af Förenta Staternas regering för 200 den 26 Sept. 1846. Marken i fråga är å kartan utmärkt som det sydöstra hörnet af sekt. 14, township 14. Samma dag inköptes, för $200 hvardera, fjerdedelar af sekt. 23 ocb 24 i samma township (Weller).

I förväntan på den snara ankomsten af en större utvandrareskara började man genast att af all kraft uppföra boningsbus å det sålunda förvärfvade landet; så att, när Jonas Olson kom med sitt följe, den 28 Okt., hade man två stockhus, fyra större tält och ett annat tält för kyrka färdiga.

Detta s. k. “kyrktält" förtjenar väl ett serskildt omnämnande. Som läsaren väl förstår, var de ankommandes nästan första tanke ett tak, hvarunder de kunde tacka och lofva den Gud, i hvars tjenst de ansågo sig stå och för hvars sak de betraktade sig såsom martyrer. Detta tält var bygdt i form af ett kors. Först gjordes en två fots djup urgräfning i marken, hvilken urgräfning derpå fyldes med virke, för att tjena såsom grundval. Derpå bygdes af stockar en midtelvägg, hvarifrån ett tak af segelduk spändes åt båda sidor, I den norra änden var predikstolen och ingången, i den södra en större eldstad och en läktare, ocb i hela tältet var rum för från 800 till 1000 personer. Detta primitiva, eller kanske vi skulle säga modema tabernakel fick olyckligtvis icke stå mer än ett par år, ithy att det 1848 ödelades genom brand uppkommen genom tobaksrökning vid pågående linhäckling i närliggande skjul.

När det kalla vädret kom, samtidigt hvarmed en ny emigrantladdning anlände, vardt det, oaktadt sämjan ännu var god, dock smått om rum. Det fans nu nämligen 300 själar på platsen. Alla dessa kräfde skydd emot köld och väta. Flera stockbyddor blefvo derför i hast uppförda ocb dertill ett större torfhus,som fick tjena såsom kök och matsal. Något senare måste man, för att möta efterfrågan på rum, gå i författning om jordkulor eller s. k. “dug outs,” de der lätt nog kommo till stånd genom urgräfningar i backarna De “bygdes” såsom man i allmänhet bygger källare. Förgrunden och en del af sidorna gjordes af trävirke; derefter pålades taket, som bestod af spjellager och ett derpå lagdt tjockt lager af torf och jord. Dörren var naturligtvis å “facad-sidan,” der också ett par fönster insläppte en del af dagens ljus. 1 bakgrunden var eldstaden belägen. Desse enkla och anspråkslösa, men icke alldeles obeboeliga boningar voro mer än dels från 25 till 30 fot långa och 18 fot breda, å hvilken yta 25 à 30 personer ägde att dväljas tillsammans och för hvilkas nattbeqvämlighet tvänne rader af “britsar” voro uppslagna omkring väggarna Antalet jordkulor som för denna vinter tillverkades var 12. Som exempel på huru obeqvämt - för att begagnaett mildt uttryck — det var uti en del af dessa, må nämnas att de der boende tvungos att packa sig ganska tätt tillsammans för att få sofrum. I ett af “husen” var det ej mindre än tre britsrader å båda sidor och i hvarje brits tre personer. Tillsammans bodde der under den första vintern 52 ogifta qvinnor.

Innan denna vinter inbröt hade ännu en emigrantladdning framkommit, och hela det anlända antalet uppgick nu till omkring 400, 70 vid Red Oak Grove inberäknade. Lyckligtvis var vintern mycket mild, så att marken var frusen endast 8 veckor, under hvilken tid kölden dock ofta nog var så stark, att allt arbete utom hus omöjliggjordes.

Gudstjenst hölls två gånger om dagen under hösten och hela vintern om hvardagarne och tre gånger om söndagarne. Sjelf var Eric Janson uppe hvarje morgon kl. 5 för att göra sin rund i lägret, väcka de sofvande och mana dem till morgonbön. En half timme senare gaf han sin andra kallelse, och förväntades då alla att ofördröjligen infinna sig på stället för andaktsöfningarne, der ofta omkring två timmar tillbringades i bön och med predikan. Vid jultiden blef Jansons morgonväktare-kall betydligt lättadt derigenom att en större ringklocka anskaffades och användes för medlemmarnes sammankallande till möten och måltider. Dagens andra andliga sammankomst inträffade på aftonen. Detta så länge vintern ocb den tidiga våren varade; men fram på sommaren, då jordbruksarbetet upptog en större del af tiden, afskaffades både morgon- och aftongudstjenst, i stället hvaraf man höll ett middagsmöte i en för ändamålet i ordning stäld plats under några skuggrika träd i den straxt norr om Bishop Hill belägna löfskogen.

Näst religionen tänkte man på skolväsendet. När väderleken icke tillät arbete utom hus, hölls för de äldre, af hvilka många voro okunniga uti både läsning och skrifning, skola i ofvannämnda kyrktält, der till en början mrs. Hebbe och sednare mr. Hellström ledde undervisningen. En liknande skola inrättades samtidigt vid Red Oak Grove, der Karin Petterson och mrs. Ronnqvist innehade lärarebefattningar. Vid jultiden igångsattes äfven en engelsk småbarnsskola i ett af jordhusen, och undervisningen der förestods af mrs. Pollock, som efteråt blef Eric Jansons andra hustru.

En bland de tidigaste svårigheterna var att erhålla mjöl till bröd för folket. Den närmaste qvarnen låg vid Green-floden, 28 mil från kolonien, och den dernäst vid Camden, nu Milan. Dit dessa båda sändes mäld då och då, men ofta nog hände att någonting var ur lag vid de ingalunda förträffliga qvarnverken, när lassen ankommo. Man ägde då att begifva sig ännu längre bort, och under dessa långa qvarnfärder tröt koloniens mjölförråd, hvilket var så mycket värre, som det ej fans några nära grannar att anlita om lån. Följden var att brödfödan fick ersättas af något annat till dess att mälden hemkom. För att i någon mån af-hjelpa denna olägenhet anskaffades ett par illa gjorda handqvarnar, medelst hvilka groft osiktadt majsmjöl maldes för att användas till gröt, som måste koka 10 a 12 timmar för att varda ätbar. Slutligen upprättades 1847 en större qvarn å det ställe, der Louis Larsons boningshus nu står. Olyckligtvis var dock vattnet i den lilla ån så ringa, att det ej alltid försåg verket med nödvändig kraft. Det gälde således att anskaffa något slags hjelpmedel åt det svaga vattendraget. Hvad skulle man tillgripa? Hvar skulle man taga bröd i öknen vardt här en fråga i dubbel mening. Sedan man funderat derpå för en tid, kom man att lösa svårigheten på ett i sanning sinnrikt, enkelt och praktiskt sätt. Historien derom är denna:

Alldenstond det var det religiösa motivet som underlåg alla deras handlingar och emedan de fullt och fast trodde, att de inom sin lilla krets ägde nederlaget för evangelii frälsande sanningar, ansågo de, och detta riktigt nog, sin skyldighet vara, att låta sitt ljus skina for menniskorna. De hade ju nu kommit på ett fält som var fullkomligt fritt från alla yttre hinder. Inga feta prostar stälde sig här med den svenska statskyrkans dogmer i vägen, ingen länsman trädde här med vigtig min och arresteringsorder emellan dem och deras Gud. Det enda besvärliga hindret var af språklig natur. De voro nämligen ur stånd att på ingifvelsens väg blifva herrar öfver det engelska tungomålet. Detta måste läras, pluggas in hos dem som hos litet hvar af oss genom studier och öfning. Dessutom kräfdes att den jansonska teologien, hittills oformulerad, sattes i något sorts system. Hvad man fordrade var, i korthet, ett antal qvalificerade apostlar, och för att få sådana utsågos 12 af koloniens mest begåfvade unge män att egna sig åt predikoembetet. På detta sätt fick Amerika år 1847 å Bishop Hill sitt första svenska “teologiska institut.” Skuggan af en ståtlig ek var lokalen för de linguistiska och moral-filosofiska studierna, hvilka leddes af de mera försigkomna medlemmarne. Men de blifvande “evangelisterna” (så kallar man ju hvarje ordets förkunnare i dag) ägde att, för omvexlings skull, emellan lästimmarna hålla det stora närbelägna qvarnhjulet i gång genom att, stående inuti detsamma, trampa det omkring; och på så sätt var det som kolonien fick rörelsekraft för sin qvarn, när vattnet tröt i strömmen. De sålunda använda teologie-kandidaterna blefvo med tiden aflöste af en häst.

Våren 1847 böljade man tillverka solbrändt tegel, användande derför lera och ängsgräs i stället för halm. Åtskilliga hus bygdes häraf och blefvo rätt bastanta; så att somliga af dem stodo ända till 1862. Bräder sågade man af de ekar, som växte i Red Oak Grove. Kalksten fanns ymnigt i den genom platsen löpande remnan, och bränningen deraf lärdes af en viss Philip Mauk. Ännu qvarstår, straxt norr om den stora fyra våningar höga tegelbygnaden, en röd brädbygnad. Denna uppför1des sommaren 1847 och är i bygnadsväg Bishop Hills äldsta minne från koloniens välmaktsdagar.

Som bygnadsämnen blefvo af större behof år från år, gick man snart i författning om erhållande af ett sågverk, och ett sådant med hästkraft köptes samt igångsattes vid Red Oak, men bortbyttes ej långt derefter för ett stycke land och en såg belägna vid en liten ström i Clover township. Denna såg flyttades 1848 till Edwardsån, något nedan om Helsens närvarande plats. Den 4 Maj inköptes för koloniens räkniug af Cramer & Wilsie en åttondel af sektion 17, Weller townsbip, ocb betaltes derför $1,500. Å detta land fans såväl såg som skog, och ifrån denna tid saknades hvarken timmer eller bräder.

Jordbruket försummades ej heller. De vid Red Oak inköpta landstyckena odlades med flit, hvarjemte smärre egor arrenderades bär och der i bygden, till ocb med så långt bort som den ort i hvars krets Wood-hull nu står. Det arrende man då betalade bestod af hvar tredje hvete-skyl å faltet före inbergningen och tröskningen.

Den 18 Nov. 1847 köptes af W. H. Griffins en 1/4-del af sektion 17 i Weller township för $380, hvilket pris äfven betäckte den å marken befintliga oskördade majsen. Men man egnade sig också med flit åt nyodlingen. Man hade under det första året brutit 350 acres, af hvilken yta en del besåddes med lin (man vet att linodlingen är en af helsingarnes käraste sysselsättningar) och en annan med hvete. Samma år försåg man sig å egornas östra sida med 1 1/2 mils längd af “sod fence” eller stängsel af uppkastad jord (små vallar), å den vestra 1 1/4 mil och å den norra 1/2 mil. Den södra sidan inhägnades på samma sätt det andra året-1847 års tröskning anförtroddes åt en mr. Broderick, som derför använde en ytterst simpel och ofullkomlig maskin, hvilken sedermera inköptes af kolonien, hvars medlemmar senare tillverkade en likadan, men med åtskilliga förbättringar. 4

Nya FöRSTäRKNIHGAR, Nya Lidanden.

Den 4 Juni 184T förstärktes den sålunda tämligen väl igångsatta kolonien af det största på en gång ankommande antalet. Ej mindre än 400 vuxna män och qvinnor och med dem naturligtvis en mängd barn anlände nämligen,samma dag. Detta sällskap hade afrest från New York den 26 :te April, resande kanalvägen från Troy till Buffalo och derifrån öfver de stora insjöarna till Chicago, från hvilken plats de färdades bäst de kunde fram till resans mål. Sina saker och mindre barn förde de med legda dragare, men alla, som kunde, ägde att till fots tillryggalägga vägen; och att det icke gick särdeles fort kan slutas till deraf, att det åtgick 10 dygn emellan de både platserna. John Björk,

A. Anderson och en person vid namn Hammarbäck voro sällskapets ledsagade.

Denna ansenliga folktillökning nödvändiggjorde inköp af mera land. Före 1847 års utgång lade man sig derföre till med följande land-stycken: den östra halfvan af den 17 sektionens nordöstra fjerdel, den sydöstra halfvan af den 16 sektionens nordvestra fjerdel, nordvestra halfvan af den l6:de sektionens nordöstra fjerdel, den nordöstra halfvan af den 16 sektiones nordvestra fjerdel o. 8. v. Ytterligare köpte man af Broderick 39 acers för $130. Vid samma lag eller på höstsidan påbörjades en väderqvarn för två par stenar, hvilket verk fullbordades den 29 Januari 1848. Denna qvarn afhjelpte till en högst betydlig grad nöden ifråga om målning, enär man nu alltid var istånd att bålla endera qvarnen i gång: ibland den med vatten och teolige-kandidatcr drifna, och ibland den “vinddrifna.” Den senare, skött af John Björk, tog emellertid företrädet och anlitades flitigt till dess att en ångqvarn omsider intog dess ställe.

Men det mest trängande behof, som uppstod i och med den stora skarans ankomst, var husbehofvet — boningsrum. Ett nytt antal af de ofvanbeskrifna grottorna tillverkades härför; så att hela antalet utgjorde vid vinterns inbrott 17. Likadana anordningar gjordes för hästarne och nötkreaturen, och på det stora tabernaklet lade man, till skydd mot köld och nederbörd, ett bastant ekspånstak.

Att tälja de lidande kolonisterne utstodo under det första året är ej möjligt; de kunna dessutom lättare tänkas än beskrifvas. Dock må här sägas, att dessa lidanden voro af mångahanda slag. Stor var den nöd som ibland uppstod såsom följd af bristen på lifsförnödenheter. Knappast mindre ledo de af det for dem främmande klimatet, hvars verkningar blefvo så mycket känbarare, som platsens läge vid den tiden var ytterst ohälsosamt. Härtill kom det sammanpackade tillståndet i de osunda, trånga och mörka boningarna, hvilkas dörrar vätte åt den öppna ravinen, der de genomträngande vindarne natt och dag höllo sina ingalunda uppmuntrande sånger. Sådana förhållanden måste frambringa sjukdomar, och sådana uteblefvo icke. Feber, frossa och diarhe vore de allmännast gängse och dödligaste; och för dem fullo många offer. Det oaktadt förmärktes föga knot och klagan. Man var nöjd och tålmodig äfven i dessa mörka stunder; somliga hade till och med hjerta nog att vara glada, känna sig lyckliga. Hemligheten härtill låg förmodligen uti den religiösa eld, som brann på deras härdar och det hopp om en nära liggande ljusare framtid, som blandade sig i dessa fromma känslor. De förnummo inom sig en stark, sällsam kraft och ett djupt obrutet lugn. Hvad mer behöfdes för den resignation, de ådagalade?

Det fans emellertid andra, utom samfundet stående som gjorde sitt bästa att störa detta lugn, häfva denna sinnenas harmoni. Ibland demvar en i Viktoria bosatt svensk vid namn Jonas Hedström, hvilken sjelf ifrig metodist, hade vid de första kolonisternas ankomst försökt att vinna dem för sin kyrka. Detta försök var, det får medgifvas, gjordt i all välmening och under det varma nit som utmärkte metodismens första förfäktare. Dertill kom att denne Hedström, som var den i New York verkand Hedströms broder, liknade denne i många stycken och ej minst i styrkan af sin öfvertygelse om metodismens renlärighet och öfverensstämmelse med bibeln. När han dertill såg att skilnaden emellan jansonisternas ocb metodisternas lära var, som ofvan antydts, i hufvudsak ringa, om ens någon, vardt han så mycket angelägnare eller åtminstone hoppfullare om de förras anslutning till de senare. Härför får han väl ej klandras. Klandervärd blef ban likväl, när han, urstånd att med lockelser och goda ord vinna dem för sin sida, uppträdde såsom deras fiende och såsom sådan började utså tvistefrö i deras krets, bland annat skickande personer till kolonien för att för de oerfarne och okunnige måla ljusa taflor af den lycka och framgång, som stode att vinna utom det jansonska lägret, hvarest de, deremot, ledo — så talades det — alla slags försakelser utom minsta hopp om förbättring. Dessa ansträngningar blefvo icke heller utan framgång. Många lyssnade till de gjorda föreställningarne och tjusades af de taflor Hedströms utskickade upprullade. Följden visade sig hösten 1848, då emellan två och tre hundrade personer utgingo ur kolonien för att söka sin lycka utom densamma. Mängden förblef likväl trofast, och arbetet fortgick oafbrutet samt med förvånansvärda resultater, när man tager i betraktande de högst ogynsamma omständigheter under hvilka hvarje företag måste börjas och fortsättas.

Ett Ljusare Skede.

Sommaren 1848 började man tillverka ugnsbrändt tegel å en plats belägen en mil vester om byn. En annan minnesvärd händelse i koloniens annaler inträffade samma år och bestod uti branden af ofvanbeskrifna tabernakel. Vid samma lag påbörjades den ännu qvarstående s. k. “Gamla koloni-kyrkan,” som fulländades 1849. Vidare må nämnas att man detta år böljade så småningom krypa ut ur sina underjordiska hyddor för att intaga rum i mera moderna och komfortabla. Man uppförde åtskilliga vanliga trähus samt några utaf solbrändt tegel. Skördarna, hittills ingentig att skryta Öfver, blefvo samtidigt mera gifvande, isynnerhet linskörden, som lemnade en rätt vacker behållning. Linet för-arbetades af kolonisterna sjelfva, som sedan afyttrade, dels mot kontant, dels för lifsförnödenheter, de frambragta alstren, de der rönte en liflig efterfrågan i orten. Af 1847 års linskörd tillverkades och afyttrades 12,000 yards lärft; af 1848 års, 12,464 yards lärft och 4,129 yards mattor; af 1849 års 9,323 yards lärft och 3,618 yards mattor; ocb af 1850 års,som var den största, 28,322 yards lärft ocb 3,237 yards mattor. Denna, som man ser, väl skötta näringsgren fortfor upp till 1857, då likväl kolonien ej längre förädlade linet till andra än egna behof, orsaken härtill varände omöjligheten att nu täflamedde i öststaterna belägna fabrikerna hvilkas alster genom den utvecklade samfärdseln började vinna marknad öfverallt i vestern. Totalbeloppet lärft afyttradt upp till sistnämnda år var 130,309 och af mattor 22,569, till hvilka summor måste, för bestämmande af hela tillverkningens omfång, läggas allt det hemförbrukade, som ej var litet. Icke en enda qvinna eller barn bade under denna tidrymd varit fåfäng. Hela kolonien liknade i verksamhet en bikupa från tidigt på morgon till sent på qväll.

Spinningen och väfningen verkstäldes af qvinnoma, medan de yngre barnen af båda könen förrättade spolningen och annat. De första åren, då man egde endast få väfstolar, indelades väfverskorna i vissa lag, så att maskinerna gingo oafbrutet natt ocb dag. Haraf inser läsaren att qvinnornas muskelkraft ocb skicklighet bidrog uti en högst betydlig mon till koloniens blomstring. De sutto under vintern troget och träget vid väfstolarna, och arbetade om somrarna på fältet med samma ihärdighet som männen, till hvilka tröttande värf sedan kommo de ständiga hushållsgöromålen, barnavården och kreatursskötseln.

Våra dagars underbara, arbetsbesparande åkerbruksredskaper voro okända den tiden, som tog ett så mycket större muskelförråd i anspråk. 1847 års sädesskörd skars på gammalt svenskt vis med lie, 1848 kommo s. k. “cradles” i bruk, och för att i tid med dem inberga skörden, måste man 1849 hålla 30 i full gång, natt och dag. Men när man senare gjorde det rönet att morgondaggen angrep hälsan, instälde man nattarbetet och använde i stället 18 timmar af dygnets daggfria del. Hvarje “cradle” (det finnes i Sverige intet verktyg som på något sätt motsvarar detta nu försvunna amerikanska) afmejade 6 acres om dagen; gossar och flickor buro kärfvarne tillsammans, och gubbarne reste skylarna.

1849 förskaffade man sig från La Grange en skördemaskin, hvilken dock gick så illa, att man återsände den, för att ta´ nya tag med “cradlen,” i hvars bruk somliga blefvo ovanligt skickliga. And. Kilström ocb Hans Dahlgren t. ex. skuro med densamma hvar sina 14 acres hvete emellan solens upp- och nedgång. När arbetet var väl öfver, presenterade sig en både intressant och högtidlig syn. Liemännen tågade då från föltet, två och två, alla i en linie, med sina besynnerliga skördeinstrument å axeln, medan efter dem kommo qvinnoma likaledes ordnade i led, samt till slut barnen, hela skördehären utgörande öfver 200 menniskor ocb alla sjungande någon munter sång. Vid hemkomsten slogo de sig ned vid det gemensamma matbordet i den stora byggnaden, der de då åtnjöto en rikligen tillagad festmiddag jemte andra förplägningar.Med 1852 fick kolonien några förbättrade valgående skördemaskiner (reapers) och från den tiden föll “cradlen” i glömska.

1849 vidtog man mått och steg för byggandet af en ångqvarn, som fullbordades den 10 Juli 1851. Detta verk var i början ganska vinst-gifvande, enär farmarne både nar och fjerran anlitade den, medan kolonisterna sjelfva nu blefvo i stånd att förmala och afyttra sin öfverlopps-spanmål.

År 1849 ökades kolonisternas antal med en ny talrik skara, som ankom under en viss Nylunds ledning. Denne, som gjort jansonismens bekantskap i Sverige, hade begifvit sig till Norge och der på egen hand värfvat några anhängare för den “nya läran.” , Med dessa riktade han genast kosan till Amerika. Emellan Chicago och La Salle anfölls detta sällskap af koleran och råkade i ett jemmerligt läge, hvari de påträffades af en Bishop Hill-kolonist vid namn Anders Anderson, som hade varit till Chicago i affärer. I sin medömkan med de arma men-niskorna ledsagade han dem till kolonien, alls icke tänkande på den fara, för hvilken han dermed utsatte dess medlemmar. Det är visserligen sant att ingen af dessa norskar afled efter ankomsten; men de förde med sig sjukdomens frö, som senare slog rot, i det en rasande asiatisk kolera utbröt den 22 Juli och härjade tills i medlet af September, bortryckande många dyrbara lif — ända till 12 i dygnet understundom. För att undgå smittan begåfvo sig många till ett vid LaGrange, en 16 mil nordvest från kolonien belägen plats, inköpt landstycke; men sjukdomen följde dem troget, ocb de undgingo den ens icke, när de senare flydde till ett litet fiskläge å ön Rock Island i Mississippifloden, emellan städerna Rock Island ocb Davenport; der dogo Eric Jansons hustru och barn samt några andra. Offrens antal den nämnda korta perioden var 143, af hvilka de flesta voro unga och medelåldriga personer. Den oförsigte Anderson och hela hans familj med undantag af en son, som ännu lefver, föllo för den oblide gästen. Hvad de af honom till Bishop Hill vägledde norskarne näst beträffar, så lemnade de alla utom 3 kolonien för att söka lyckan å andra orter.

1850 anlände en ny sändning emigranter, samlade af Olof Jonhson och Olof Stoneberg, hvilka, som sagdt, hade varit på ett besök till fosterlandet. Af denna nya skara komtno 160 under Stonebergs ledning. Af desse dogo åtskilliga på hafvet, så att antalet uppgick till omkring 150 då de i Buffalo gingo ombord å en gammal propeller-ångare för resans fullbordande. Ett så med hänsyn till mängd som beskaffenhet ytterst klent förråd af lifsförnödenheter togs ombord vid sistnämda stad. Detta förråd varade ej längre än 4 a 5 dagar, men resan varade 14 dygn. Båtens destinationsort var Milwaukee, mellan hvilken plats och Buffalo ingen möjlighet gafs att föröka proviantförrådet. Hungersnöd ibland det stackars folket vardt följden. Vid anlöpningen af en liten by i Michiganbände då att en åldrig qrinna, som tillhörde sällskapet, gick upp och förskaffade åtskilligt i matväg, hvaraf hon sjelf försåg sig med en ansenlig del, utsvulten som hon var och angelägen om att rädda lifvet. Men denna lilla, så naturliga tilldragelse medförde fasansfulla följder. Qvinnan, som i sitt svultna tillstånd hade ätit för mycket af föda, som var för henne alldeles ny, hade ej förr kommit ombord igen, innan hon häftigt angreps af asiatisk kolera, hvaraf hon afled efter några timmar. Men detta var ej det värsta. Den sålunda utbiutna sjukdomen spred sig genast ibland hela sällskapet, så att innan fartyget hade ankrat i Milwaukees hamn hade 50 a 60 personer aflidit och begrafvits i Michigans vågor.

Hr C. Blanxius, en gammal svensk-amerikanare, som nu bor i Chicago men då bodde i Milwaukee, omtalar att han, sedan han hört att en laddning landsmän låg i hamnen, begaf sig dit och gick ombord å fartyget. Den syn, som då mötte honom, lär hafva varit förfärande. Öfver däcket lågo strödda döde, döende och sjuka om hvarandra, utan vård och läkarebjelp, medan de ännu oangripne befunno sig i förtviflad hjelplöshet, icke vetande hvad de kunde eller borde göra för de arma offrens lindring. Blanxius första handling var då att inberätta förhållandet till stadens borgmästare, hvilken genast gick i författning om ett provisoriskt sjukhus med läkarehjelp å stranden; de friske och sjuke blefvo härigenom skilde åt. När det sedan erfors att Stoneberg, som var sällskaptes kassaförvaltare och i besittning af flera tusen dollars, var skulden till eländet, råkade han ut för hr. Bs.’ rättmätiga vrede, hvar-under han (Stoneberg) tvangs att betäcka kostnaden för den åt de sjuke eguade vården. Af de 160 dogo inemot hälften. I flera fall bortrycktes hela familjer. — Senare samma år anlände Jöns Anderson med 80 andra kolonister, af hvilka ingen dog, och 1854 kom en annan flock om 70 individer.

1851 började kolonien föröka sig i “broom-corn”-odlingen. Sex acres åsidosattes deriör, och så väl lyckades försöket, att man året derpå ingick kontrakt meden mrMcDougal i Peoria om leverans af ett större förråd broom corn efter $50 pr ton. Konsten att med framgång frambringa denna nyttiga planta hade kolonisterna lärt af en amerikanare vid nauin Davenport. En af medlemmarne, nämligen Olof Brolin, lärde sig att af den nya produkten tillverka qvastar, och denna näringsgren var under några är en af koloniens bästa hjelpkällor.

1852 års skörd fördes till Henry vid Illinosfloden, senare afsatte man sin broom corn vid Indian town, nu Tiskilwa, och ännu senare vid Sheffield; 1854 vardt Geneseo afsättningsort, och när omsider Chicago—Burlington—Quincy-banan vardt färdig till Gal va, körde man varan dit.Hittills hade kolonien slagit sig fram, steg för steg, och med muskelkraft ur jorden tvingat vilkoren för en rätt torftig existens. Under denna kamp för tillvaron hade medlemmarne aldrig drömt om välstånd, kanske aldrig förnummit någon längtan derefter. Deras religion hade lärt dem att “gudlighet med ett förnöjsamt sinnelag är vinning nog för själen,” och hvilka deras timliga mål än voro, icke voro de lyx och prakt. Men om detta var fallet med folket, så var det dock icke med ledarne. Hos dem vaknade tanken att någonting ser-skildt måste göras. Under de första åren fans likväl för kolonien intet fält, icke heller voro de i stånd att med ens öfver-stiga de inre hinder — okunnighet om språk ocb allmänna förhållanden — som stälde sig i vägen. Men med 1850 års ingång nedbrötos både yttre och inre hinder af guldfebern, som hade, på vägen från Stilla hafvet till Atlanten, tittat in uti den nya svenska kolonien och der värmt upp nybyggarnes slumrande lust att förtjena penningar lätt. Resultat blef att kolonien i Herrans namn utrustade en kaliforniaexpe-dition, bestående af Jonas Olson, P. O. Blomberg, P. N. Bloora, Peter Janson, E. O. Lind, C. M. Myrtengren, C. G. Blombergson, Sven No-relin och en annan bvars förnam vi glömt, men hvars tillnamn var Stålberg. Denna guldgräfvarekoini« begaf sig af den 28 Mars 1850 ocb anlände till Hanktown i Kalifornien den 11 Augusti samma år,hafvande tillryggalagt det ofantliga afståndet öfver de obanade, af faror fulla slät-toraa. Också utstodo de stora svårigheter, isynnerhet i ökenlandet emellan Humboldtfloden och Kalifornien. De hade vid afresan 2 vagnar och 9 hästar, men ägde då de beträdde “den amerikanska öknen” endast 4 af djuren i behåll, ocb deras matförråd bestod af några brödknallar gjorda af almbark-mjöl. Fullkomlig vattenbrist rådde; men när de voro 10 mil från öknens vestra gräns mötte de ett hemvändande sällskap, af hvilket de fiugo köpa några gallon af solen nästan till kokpunkt bragt vatten för — en dollar gallon. Underligt nog dog ingen utom Blombergson, som afled två veckor efter framkomsten. Olson återkom till kolonien den 8 Feb. 1851, ocb alla de öfrige, undantagandes Stålberg, som ännu vistas i guldlandet, infunno sig hos dem som utskickade dem, några den 22 April och de andra på hösten samma år. Något guldförråd värdt att uämna medförde de icke, men hade emellertid varit framgångsfulle nog att vinna tillräckligt för betäckandet af den lilla expeditionens utrustning.

Äfventyraren Root ooh Eeic Jansons Död.

Hösten 1848 anlände till kolonien en person, som kallade sig Root, ehuru detta nog icke var hans rätta namn. Han var en af dessa oförbätterliga sällar, som ibland af myndigheterna och ibland af förtviflade föräldrar skickas till Amerika, såsom Frankrike skickar sina “för sam-hullet vådlige” till Kaledonien och England sina till Botany Bay. Om denne Root, som hade fått en god uppfostran, sades för öfrigt att han var son till en i Stockholm bosatt rik man ocb att han hade flytt från fäderneslandet för att undgå vissa af honom kränkta lagar. Sjelf berättade han vid sitt uppträdande i kolonien att ban var uppfostrad till militär ocb att han just då blifvit entledigad ur den amerikanska arme, som kämpade i det mexikanska kriget. Vare härmed huru som helst, säkert ar att han var en den största skurk som någonsin trampat amerikansk mark. Men han förstod att kläda sig i hyckleriets mask, under hvilken han begärde och erhöll tillåtelse att blifva medlem af kolonien. Ej långt derefter uppgjorde ban att gifta sig med en kusin till Eric Janson, hvilken förmådde honom att ingå på ett visst vilkor, nämligen det, att om lloot någonsin skulle önska att utgå ur samfundet ocb skilja sig vid kolonien, han äfven skulle skilja sig vid hustruu ocb låta henne qvar-blifva Allt gick väl till en liten tid, men snart röntes det att den nye medlemmen i kupan var, ej ett arbetsbi, såsom de andra, utan en drönare. Sin tid tillbragte han med bössan i skogen, och när han vardt trött derpå, tog ban långa afsked, för att vid hemkomsterna misshandla sin maka När ban efter flera månaders bortovaro en gång hemkom, fann han att hustrun skänkt honom en son. Han ville nu taga henne med sig och för alltid öfvergifva Bishop Hill. Emot hans utgång ur samfundet bade Eric Janson intet; men att taga henne med sig, deremot satte han sig på det strängaste, ocb sjelf ville hon icke gå med honom. Häraf vredgades han så, att han i hennes närvaro framtog en revolver och en bowie-knif, botande att dermed mörda Janson. Han svor ibland till och med att afdagataga både henne och barnet.

När ej goda ord hjelpte att tå henne ur kolonien, kom han på tanken att med våld bortföra henne, hvilket han en vacker dag med andras hjelp satte i verket. En ung skurk från Cambridge vid namn Stanley var härvid hans bästa verktyg. En gång när allt folket satt till bords i kolonihuset, körde de båda männen upp till det hus, hvari mrs Root bodde, och medan Stanley höll hastarne, tvang den andre bofven hustrun att stiga upp i åkdonet, hvarpå det bar af. Men folket hade sett deras flykt, och innan de voro två mil från stället voro de omringade af ett dussin karlar, de der uppfordrade dem att genast lemnaqvin-nan sin frihet, lofvande Root att han skulle få taga henne, om hon vi lic följa honom, men att hon skulle eskorteras tillbaka, derest hon så före-droge.

Root och Stanley voro båda väl beväpnade och höllo sina motståndare på vederbörligt afstånd. Men under försöket att hålla hustrun på bottnen af åkdonet kom hans revolver att läggas bakom sätet, der den snabbt som blixten greps af en kolonist ocb riktades emot bofven, somdå fann för godt att lössläppa qvinnan och låta henne återvända till Bishop Hill.

Sålunda gäckad försökte nu Root hvad han kunde göra med lagens tillhjelp. Han instämde Eric Janson och andra till domstolen i Cambridge att svara för deras vägran att låta honom taga hnstrun med sig vid utgången ur kolonien. Hon sjelf kallades af en låtsad lagens tje-nare till vitne och blef af honom förd till Cambridge, der hon åter kom i Roots händer och hölls afstangd från all beröring med sina vänner. Dagen derpå förde han henne med våld till P. K. Hannas hus i Rock River-nybygget, derifrån till Davenport och derifrån till Chicago, hvarest bon hade en syster. På uttryckt önskan derom vardt hon af sina vänner derifrån hemtad tillbaka till Bishop Hill, hvarifrån hon begaf sig till St. Louis för att stann% der tills processen var öfver, då hon återvände till Bisbop Hill, der hon ännu lefver.

Målet i Cambridge pågick och var uppe för behandling under domstolens Maj-session 1850. En dag derunder, vid iolftiden, då alla ntom Eric Janson hade aflägsnat sig ur domstolsrummet, inkommer Root beväpnad med revolver, yttrande Jansons namn. När denne vände sig om för att se hvem det var, aflossade Root emot honom ett skott, hvaraf han efter några minuter afled. Root häktades, förhördes och dömdes till — 3 års tängelse. Sedan han uttjent denna lindriga dom, begaf han sig till Chicago, der han kort derpå dog i djupt elände och last.

Eric Jansons död kastade en dyster slöja öfver hela kolonien. Likväl nppgaf man icke modet, slappade icke krafterna. Andrew Bergland utsågs till den mördade ledarens efterträdare, och sin sålunda erhållna värdighet bar B. till dess att Jonas Olson återvände från Kalifornien, då denne iklädde sig den fallne manteln och vardt koloniens andlige och timlige föreståndare upp till tiden för dess slutliga upplösning, som inträffade 1860.

Innan Eric Janson föll ifrån hade han till Sverige afsändt en slags komite med uppdrag att der uppbära och till kolonien hemföra ett antal efterlemnade fordringar. Denna komite, som bestod af Olof Johnson och Olof Stoneberg (Stenberg) återkom hösten 1850 med omkring $6,000 och en massa emigranter, de der önskade blifva medlemmar i kolonien. 1 Mars månad år 1850 inträffade följande episod i kolonien. Roots onda ande hade icke upphört att lik en mara rida det lilla samhället. Han hude försvunnit för en liten tid, men endast för att i trakten deromkring utsprida onda och falska rykten om kolonisterna, dem han hos amerikanarne utmålade såsom en hop missdådare, de der borde fördrifvas och utrotas. En dag återvände han i spetsen för en vid Green river samlad, till tänderna beväpnad folkhop, hvars uppsåt var att förjaga kolonisterna. När de emellertid funno desse vara raka motsatsen till hvad Root hade föreställt dem, drogo de sig lugnt tillbaka. MenRoot upphörde icke att utsprida förklenande rykten om sina landsmän, ocb den 1 April på aftonen återkom han med sin legda hord, som nu hade föresatt sig att jernna husen med marken. Detta skulle de också förmodligen hafva gjort, hade icke koloniens närmaste grannar, såsom Phillip Mauk, Sam Weare ocb andra trädt emellan och för det första vitsordat svenskarne såsom i allo aktningsvärde och fridsamme menni-skor, ocb för det andra visat att de såväl som kolonisterna sjelfva icke ämnade låta något våld begås utan bittert motstånd. När Green river-pöbeln såg buru saken stod, drog den sig åter tillbaka, och de fleste, som deltogo i denna expedition emot kolonien, lefde länge nog för att lära sig skämmas för sin andel deri.

Broom corn-odlingen bevisade sig en god hjelpkälla och lyfte kolonien ifrån nästan nöd till jemnförlig komfort. Samtidigt dermed började allting annat se ljust ocb lofvande ut.

Såsom i börjau af denna lilla historik sades, bade koloniens grund-läggare ingen plan, intet system i fråga om kolonien. Det var, som äf-ven sagts, nödvändigheten som gjorde att man vid afresan från Sverige lade sina skärfvar tillsammans ocb egde allt gemensamt. Denna gemensamhet fann man vid framkomsten för godt att upprätthålla. Meningen var likväl icke att göra denna socialistiska ide till grundval för samfundet. Eric Janson sjelf talade om den endast såsom en temporär åtgärd, och hans såväl som de Öfriga ledarnes afsigt var att åvägabringa förändring så snart omständigheterna det tilläte.

Under tiden gick det raskt undan i materielt afveende. Den ena tegelbygnaden efter den andra uppsprang och allt annat förbättrades, så att det började blifva ett ganska tillfredsställande kommun-lif de förde. Klart uppgick det icke desto mindre för ledarne, att om gemenskapen skulle ega bestånd, den måste ställas på en säkrare grund än den hittills stått. Icke för det man ännu bade haft något nämnvärdt besvär på ett annat sätt såsom följd af det oorganiserade tillståndet. Men man började nu lägga sig till med mera fast egendom, den der alltid måste inköpas i någon viss medieras namn. När denne sedan dog förorsakades åtskilligt krångel vid domstolarna för att få egendomen dejure lagd under koloniens välde.

Kolonien Inkorporeras.

År 1853 vardfc kolonien inkorporerad under statens lagar af en samma år af legislaturen utfärdad oktroj, i kraft af hvilken ledningen af samfundets alla verldsliga aftärer anförtroddes åt “sju vise män”, de der. enligt oktrojens ordalydelse, skulle innehafva förvaltareskapet för lifstiden eller så länge “de uppförde sig väl” (good behavior). Som läsaren finner, erhöll härigenom detta sjumannaråd en helt och hållet oinskränkt monarkisk makt öfver det lilla folket, hvilket, här som i andra fall dåmonarker väljas, förblef oåtspordt om sin egen vilja ocb sitt tycke i saken. Med andra ord: ingen frågade medlemmarne hvilka de ansågo bäst passande att sköta deras timliga angelägenheter ocb bvilka de verkligen härför önskade. De sju personerna i fråga voro: Jonas Olson, Olof Johnson, Jonas Erickson, Jacob Jacobson, Svan Svansou, Peter Johnson och Jonas Kronberg. Desse kallades “trustees”, ocb de blefvo de derigerande andarna

Medan intet kan sägas mot åstundan att hafva kolonien stäld under statens lagar och ehuru vi ej ega skäl att misstänka dem, som gingo j författning bärom, för något ondt, kunna vi dock icke förgäta att här anmärka, det oktrojen uppdrogs med en djupt lagd plau, utgående på att befästa och föreviga den makt, vissa personer redan egde. Ett sinnrikare, listigare och farligare instrument än denna oktroj har aldrig antagits af denna stats lagförsamling. Den person, som författade det, måste alldeles hafva missförstått Bishop Hill-folkets önskningar ocb af-sigter. Icke underligt derför att detta visserligen i oskuld aflade men i synd födda dokument med tiden blef den källa, b varifrån kolonisternas aldra största förbannelser flutit.

Hvad som med hänsyn till oktrojen ibland väckt säi skild förvåning är att så många “trustees” valdes ur Soderala-boarnes leder. Ej mindre än fem af de sju förskrefvo sig från denna socken, medan alla de andra socknarna, från hvilka kolonisterna kommit, representerades af endast 2, ehuru många af dessa socknar egde hvar för sig flera söner och döttrar 1 kolonien är det favoriserade Söderala. Märkligt är det också att de fleste af dessa fem Söderalamän voro^genom blodsbaud befryndade. Möjligt ar, att hemligheten låg deri, att Soderalas invånare ega, på grund af beröringen med det lifliga Söderhamn, mera affarstakt än de andra socknames. Sant är det om desse sju att de besutto, somlige fullt medelmåttig och andra mer än medelmåttig förmåga och insigt, hvar-jemte må sägas att flertalet voro fullkomligt uppriktige i ordets allmänna bemärkelse.

De fleste af desse blefvo, vid kolonisternas afresa från Sverige, utsedde att handbafva den gemensamma kassan och för öfrigt förestå alla gemensamma aftärer. Det var ock med anledning häraf som de ansågo sig sjelfskrifna till styresmän, när frågan om koloniens inkorporering förekom, och utan något annat samtycke än det underförstådda, som naturligtvis var hvarken fuilkomligt bestämd t eller enhälligt å folkets sida, läto de sju sina namn ingå i oktrojen, dermed utseende sig sjelfva till lagliga makthafvare ocb ledare af koloniens öden.

På den fara denna handling innebar tänkte ingen. Åtminstone in-lades ingen protest emot åtgörandet. Anledning dertill gafs ej heller. Man hade ju haft odeladt förtroende för desse män hittills, hvarför skulle man då icke hafva det hädanefter? För öfrigt var det ju de rent andligaintressena som intogo det förnämsta rummet i kolonisternas sinnen och hjertan. Allt verldsligt var för dem af underordnad vigt och ringa betydelse emot den religiösa ide, som underlåg samfundet och sammanhöll dess medlemmar.

Men härmed är ej sagdt, att de voro likgiltige om koloniens materiella välfärd ocb utveckling. Tvärtom. Genom deras mönstervärda idoghet, deras sparsamhet, hushållsaktighet och redobogenliet att underkasta sig försakelser af alla slag uppdrefs samfundet i ekonomiskt hänseende till en hög ståndpunkt och skulle, derest affärerna handhafvits med förstånd och samvetsgranhet, med tiden blifvit en af Amerikas rikaste kolonier. Den oundertryckliga spekulationslust, som fans och gjorde sig gällande hos några af direktionens medlemmar, gjorde emellertid en sådan framgång omöjlig. Desse spekulativt sinnade voro dessutom intagna af en lika stark åtrå efter rykte för stort aftärssnille och utomordentlig utförande talang. Härigenom kom koloniens genom mödor och försakelser samlade egodelar att sättas på vågspel, de der nästan alltid aflöpte tvärtemot de snillrike spekulanternas sangviniska förhoppningar.

Innan vi gå vidare i den kedja af händelser som slutade med kolo-. niens upplösning och medlemmarnes utarmande, vilja vi visa huru läget såg ut 1855.

I den berättelse, trusteerna detta år utgåfvo, fann man att kolonien egde 8;028 acres odladt och oodladt land, 50 hustomter i Galva, värda $10,000 och jernvägsaktier uppgående till $1,000. Dess nötkreatur voro 586, hästar 109, och sviu 1,000. Yidare upptog listan följande poster:

Fläsk, hvete, majs och hafre i Galva,.............................$15,200.00.

Bräder i Gal va,................................................... 1,873.00.

Handelsvaror i Galva,............................................ 1,000.00.

Utestående räkningar,.............................................. 1,587.00.

Bok-konton,........................................................ 1,259.00.

Hvete vid qvarnarna,............................................... 5,230.00.

Varor vid Bishop Hill,............................................. 5,321.00.

Summa, $31,470.00

Härtill kom andra tillgångar uppgående till............................$18,100.00.

Summa Summarum, $49,570.00. Detta var, som sagdt, 1855. Fem år senare lydde berättelsen så här:

TlLLGåNGAK:

Jordegendomar, värda...........................................$414,824.00.

Fastigheter i Galva,............................................ 33,228.00.

Byguader och tomter å Bishop Hill,............................ 129,508.00.

Hästar och åsnor,............................................... 21,520.00.

Nötkreatur, .................................................. 17,088.00.

Transport, $ö 16,168.00.Transport, $616,168.00.

Svin, Får . 1,700.00. 1,400,00. Höns, 50.00. Åkerbruksredskap, Möbler . 5,965.00. . 11,610.00. Hvete å hand, 1,454.00. Proviani och kokkärl, . 8,095.00. Maskinerier, . 9,096.00. Kökssaker å hand, . 4,616.00. Handelsvaror, . 4,775.00. Counly “Bonds”, , 56,000.00. Jernvägsaktier “Am. C. R R” Fordringar hos “Am. C. R R” Reverser, . 21,765.00. . 83,826.00. . 46,144.00. Aktier i ec “Nebraska Wild Cat Bank,” ... . 9,500.00. Fordring l Radcliffes sterbhus, Intresse å Stark Co. ‘‘Bonds,” . 8,90700. 6,000.00. Bok-konto, 8,621.00. Kontant å hand. 581.00. Skulder: $846,270.00 Betalbara räkningar Personliga läkningar, ... 1,630.00. $75,644.00. Behållning, $770,626.00.

Denna berättelse tillfredsstälde icke medlemmarne, hvadan de vid den sammankomst, under hvars lopp den afgafs, tillsatte en komité med uppgift att undersöka huru med saken sig förhölle. “Trasteerna” begärde nu tre veckors tid för utarbetandet af en mera fullständig berättelse. Detta beviljades dera. Men man kom sednare underfund med att afsigten med det begärda uppskofvet icke var af det aldra ädlaste slaget. Detta bevisades under en laga undersökning inför “special mastei in chancery,” Wm. H. Gest från Rock Island, som till domaren i kretsdomstolen afgaf följande berättelse:

“Den af trustees före 1860 aflemnade berättelsen om affärsställningen var, så vidt jag kan finna, riktig ocb blef af kolonisterna såsom sådan antagen. Men den rapport, som i Jan. 1860 afgafs, var oriktig i det den uppgaf koloniens tillstånd vara bättre till ett belopp af $42,759.33 än böckerna vid samma tillfälle utvisade. Sedan sagda rapport var af-gifven, tillsattes af kolonien en koniitd’ för undersökande af dess riktig-bet och granskning af räkenskapsböckerna för det nyss förflutna året. Men innan böckerna kommo i denna komit/s händer, bade, under några af trasteernas ledning, nya böcker upplagts, hvilka nya böcker, men ej de ursprungliga, öfverlemnades åt komiteen. Skilnaden emellan dessa nya och gamla är den nämnda summan eller $42,759.33.Yi skola nu för några minuter vända blicken från dessa verldsliga affärer för att egna uppmärksamheten åt

Koloniens Andliga TiLLSTåND.

I det samfundet frigjorde sig från sin penningeskuld och intog ekonomiskt oberoende, försjönk den i andlig skuld och kom mer och mer under “satans ok,” för att begagna ett af dem sjelfva användt och af religiöst folk i allmänhet godkänd t uttryck. Den varma religiösa glöd, som brann i början och då troget närdes, hade hos de aldra flesta af-svalnat; man sökte ej längre, såsom då, “först efter Guds rike” i tron på att allt annat då skulle “falla till,” utan det var denna verldens goda, som nu utgjorde det förnämsta föremålet för folkets trägnaste sträfvan-den. Man hade ändå icke upphört att hålla sammankomster, predika, bedja ocb sjunga. Man iakttog ännu allt detta, precist som man gör det i vissa åt formväsendet allena vigda statskyrkor. Det saknades ande, man brast i tro.

De som predikanter fungerande hade varit Jonas Olson, Olof Stone-berg, And. Bergland, Nils Hadeen och Olof Osberg. Af desse var Olson den förmögnaste och betraktades såsom koloniens både andlige och verldslige öfverhufvud. Att väcka medlemmarne ur sin andliga dvala blef nu deras önskan. Samtidigt intogos de af en stark åtrå att utforska tillståndet i andra med deras mer eller mindre beslägtade samfund, för att utröna om de egde någonting värdt för desse svenskar att lära. Som bäraf inses hade jansonisterna, hvilka länge trott att endast de voro verldens ljus och salt, börjat vackla i denna tro och fundera om ej till äfventyrs andra funnos, som, ehuru ej tillhörande deras fårahns, likväl egde samme andlige öfverherde. Nils Hadeen företog 1854 en resa till Kentucky; blef der alldeles förtjust uti den durhamskako-racen; fattades samtidigt af en mäktig känsla för celibatet, ocb fortsatte med dessa känslor i sitt bröst till rappist-samfundet i Pennsylvanien. Följden af denna resa var att kolonien, efter Hadeens hemkomst och på hans tillrådan, förskaffade sig ett antal präktiga individer af durham-slägtet och började lägga an på kreatursafvel. På hvad sätt kolonisternas religiösa tillstånd härigenom höjdes inse vi ej.

Yid samma lag som durhamiterne anlände, anlände också ett antal från Pleasant Hill i Kentucky utskickade “Shakers” (skakare) genom hvilka shakerismen inympades på jansonismen.

Märkas bör här att man å Bishop Hill bitills icke hade på något sätt begränsat den äktenskapliga friheten. Med sbakerismen inträdde nu bärutinnan en förändring, dock icke i full öfverensstämmelse med skakarnes ideer. De skilja nämligen man ocb hustru från hvarandra, medan Bishop Hill-koloniens andlige styresmän tilläto de gifta att lefvatillsammans, men ej att öfva äktenskapligt samlag. Skilnaden, med-gifvom det, var ej stor och utföll, det säger sig sjelft, till jansonistemas nackdel för så vidt som förordningen afsåg att aflägsna frestelse till synd ocb hjelpa dygden att slå rot i kolonisternas sinnen och hjertan. (Med skakarna kommo jansonisterna öfverens att förbjuda äktenskap ibland ungt folk.) Tio af kolonisterne kommo till d^n slutsatsen att, om celibatet vore rätt, kunde ju de så gerna efterlefva dess bud vid Pleasant Hill som vid Bishop Hill. Till denna skakarnes koloni vände de alltså sina steg. Af dem återkommo med åren några till Bishop Hill väl uppskakade och nöjde att föruya förbundet med sin första kärlek.

Under tiden hade Hadeen företagit en ny utflygt för att se sig om för koloniens räkning, besökande bl. a. orter staterna New York och Massachusetts. 1 den senare staten sammanträffade ban med ett antal ur andra kyrkor utgångna personer, hvilka, boende tillsammans, utgjorde en sorts religiös meteorsvärm, som for irrande i den audliga lymden, väntande på att dragas till ocb upptagas af någon större kyrklig kropp. Hadeen lat dem nu förstå att Bishop Hill bade allt bvad de i andligt ocb verlds-ligt bänseende kunde önska sig; att denna koloni vore ett riktigt Eden; att dess bestämmelse var att till sig samla alla gode och vise, alla sanningssökande själar, och, slutligen, att de skulle blifva hjertans väl emot-tagna, om de ville följa med. Härpå ingingo de. Han tog dem under sina vingars skydd ocb betalte resan för dem till Bishop Hill, der de, mycket riktigt, vänligt mottogos; de åtnjöto till ocb med bättre kost än de öfrige. Men med amalgameringen gick det icke fort — det gick ej alls. De blefvo snart missnöjde med förhållandena och återvände till östern, dit kolonien betalade resan, hvarjemte den med kontant ersatte det arbete de äldre bade uträttat. Så mycket vanns med det experimentet.

Spekulationer.

Åren 1854—5 fullbordades Chicago—Burlington—Quincy-banan, och eburu-koloniens ledare icke önskade hafva den genomlöpa Bisbop Hill, kunde de ej, när Galva vardt stationsplats, undgå att intresseras i denna lilla stad. De läto der anlägga ett större varumagasin. Detta var ju ingenting ur vägen. Andamålet var helt enkelt att söka draga några ur kommersiel synpunkt betraktadt fullkomligt berättigade fördelar. Man hade arbetat i sitt anletes svett länge ocb ifrigt nog, och man ämnade icke att draga sig undan den i tidens begynnelse af Gud öfver mannen uttalade domen; man ville bara med en smula beräkning öka de skatter muskelstyrkan framalstrat. Men det gick icke desto mindre emot beräkningen. Ty de spekulerande berrarne drogos med kalkyler, projekter, framtidsplaner, luftslott och allt in uti en glupsk malström som i sitt svalg neddrog en väldig del af hvad kolonisterna undersvett och möda samlat. Yi lägga ingen utaf desse spekulative ledaré något till last, vi tro, att de hyste de aldra bästa afsigter; men när vi kasta blicken tillbaka ocb på afstånd skärskåda deras handlingar i ett opartiskt ljus, finna vi lätt, att de ofta “buro sig dumt” åt, desse hastige Söderala-män. Hade kolonien fortsatt som den började och begränsat sin verksamhet^ill åkerbruket och de andra näringsgrenarne, samt låtit spekulationerna vara, så hade den med tiden blifvit rik och lycklig. Sina penningar hade den kunnat hafva insatta i goda räntebärande obligationer, istället för de spekulativa, för hvilka de användes. När Gal va sprang upp, bygde kolonien derstädes ett bastant varuhus för sina egna behof. Senare slog man sig på spanmålsniäkleri. Ej nöjde dermed, böljade fö res tån dar ne att göra i bräder. Bygnadsvirke borgades ut till både höger ocb venster åt dem, som bygde upp Galva, och de skulder desse derigenom kommo uti till kolonien äro till en stor del ännu obe-talta Somliga af dessa kunder resonerade att kolonien, som var rik, hade råd och tid att vänta och äfven förlora Men det var emellertid genom kolonisternas mödor och försakelser som rikedomen bade samlats, och istället för att, på andras bekostnad, bygga eleganta bus, hade de sjelfva vid ankomsten åtnöjt sig med att bo i jordkulor.

En handelsbutik öppnades också, så att kolonisterna skulle komma i stånd att ej allenast härberga, utan äfven föda ocb kläda det värdelösa herrskap, som anlitade deras lättrogenhet. Derpå inläto sig “de vise männen” i en storslagen fläskpackningsafiär, som drefs alldeles rasande* Det berättas, att svin en gång göddes och siagtades till ett värde af $60,000, men att, på grund af oskicklighet, fläsket började ruttna, så att man måste köra bort och nedgräfva det på en för ändamålet inköpt mark, dit också en mängd från östern återsända fläsktunnor! jordudes. På detta sätt tillsattes flera tusen dollars af det kapital qvinnoma ocb barnen spunno ocb väfde tillsammans. Lika illa gick det med jernvägs och bankspekulationerna ocb, kort sagdt alla spekulationer; ingen enda slog ut till koloniens fördel — alla medförde förluster, och för godtgö-randet af dessa ägde folket att anstränga sig på alla möjliga sätt.

De på kolonien inympade skottet af* Shakerismen blef med tiden det upas-träd, hvars giftiga grenar spredo sig i alla riktningar och förpestade samfundet. Den kristna kärleken gaf vika för gräl ocb gnabb, samdrägten för kifvet, idogheten för liknöjdheten o. s. v. Slutligen blef det klart att vidare samlif var omöjligt och att en upplösning måste ega rum. Att härför finna en god plan var dock ej så lätt. Men saken öfvertänktes, och blef man efter många öfverläggningar ocb rådplägningar ense om att tillerkänna en aktie åt hvarje person, såväl barn som fullvuxna Detta var den 14 Feb. 1860.Kolonien Remnab.

Antalet medlemmar och aktie-egare var 415. Desse bildade sig nu uti tvänne partier, Olson-partiet och Johnson-partiet, det förra egande 265 och det senare 150 aktier.

Den i samma års trustee-berättelse nämnda egendom, som delades mellan dessa båda flyglar, var:

Nära 10,000 acres land värdt.............................$400,000.00.

Bygnader och tomter & Bishop Hill,........................123,208.00.

Lösöre,................................................... 69,585.00.

Summa egendom delad, $592,798.00.

Således skulle, enligt ofvanberörde berättelse, det nu finnas odelad egendom till ett belopp af $248,861. Enligt samma berättelse skulle koloniskulden vara $75,647. Men, som redan visats, hade förval tame försökt att hålla ett skuldbelopp å $42,759.33 fördoldt. När denna summa läg-ges till den förstnämnda blir koloniens hela skuld $118,403.33.

Straxt efter den här omtalta delningen vardt de odelade tillgångame öfverlemnade åt trasteerna, hvilka fingo sig uppdraget att realisera dem för att sedan af betala, sagda skuld. Härför fingo de fem års tid, med skyldighet att årligen uti ett s. k. “statement” redogöra för sitt fögderi. När det snart nog visade sig att det åsidosatta beloppet icke räckte till, anslogo medlemmame vidare följande egendom för ändamålet:

48 slagtade svin, värda....................................................... $575.00.

Ull, värd...................................................................... 714.00.

Får,......................................................................... 1,500.00.

Kreatur sålda i Chicago,..................................................... 1,720.00.

Fyra hästar,................................................................... 500.00.

Majs,...................................................................... 1,936.00.

858 ton “broom corn,”....................................................... 44.750.00.

Viskor och qvastar........................................................... 1,067.00.

Summa, $52,762.00.

1861 inträffade vidare delning af de båda partierna, och medlem-marne individualiserades; d. v. s. gemenskapet upphörde, i det hvar och en fick sin andel af det hela sig tillerkänd med rättighet att förfara der-med efter behag. Denna åtgärd hade tillföljd att platsen böljade blomstra på många hittills obevittnade sätt. Vackra boningshus och goda lador sprungo upp öfverallt, och alla hvilade i den sköna tron att framtiden ägde endaBt frid och fröjd i sitt sköte. Grunden för denna tro var tanken att koloniskulden, för hvars betalande så stora uppoffringar hade gjorts, verkligen var gäldad eller åtminstone att den med säkerhet skulle blifva det innan de fem åren voro tilländalupna. Men när tiden var ute IVväcktes kolonisterna ur sin ljufva villa genom en af förvaltarne (trustee-erna) dem pålagd skatt af $100,000, den de behöfde tor tillfredsställandet af koloniens kreditorer. Detta förvånade naturligtvis folket. Som emellertid alla befunno sig i goda omständigheter och hyste än bättre förhoppningar om framtida lycka, ingingo de fleste på att betala sin del af den äskade summan, anseende att denna uppoffring vore mindre än den uppoffring af frid och lugn, som laga protester o. d. skulle förorsaka. Förvaltarne uppburo nu kontant $56,163.71. Räkningen emot dem kom dermed att se ut så bär:

Åsidosatta tillgångar 1860,..............................................$248.801.00.

Penningar och egendom erhållna senare,.................................... 52,762.00.

1865 års tillskott,....................................................... 56,163.00.

Summa, 8357,786.00.

Värdelösa ibland dessa tillgångar visade sig med tiden följande poster hafva varit:

Jernvflgsaktier i A. C. R. R,............................... ... $60,000.00.

Aktier i Nebraska-banken,......................................... 9,500.00.

Reverser,........................................................ 25,000.00.

Personliga konton,............................................... 4,000.00.

Summa, $98,000.00.

Sålunda hade förvaltarne att redogöra för $259,786.00.

Åren rullade sin jemna gång, kolonisterna arbetade träget som vanligt, ocb Gud välsignade deras verk. Men någon berättelse öfver de gemensamma affärerna, skuldernas afbetalande, ingick icke från förvaltarne, som lemnade folket i djup okunnighet om buru de hade anviindt de erhållna medlen. 1 stället kom en vacker dag helt oförmodadt ett nytt augustusbud att hela kolonien skulle beskattas: inbetala en ännu större summa för skuldens afplanande.

Detta var det strå, som bröt kamelens rygg. I en sammankomst hållen den 11 Maj 1868 tillsattes en komit^, bestående af E. U. Norberg och fem andra, med uppdrag att af förvaltarne utkräfva redogörelse för sättet, hvarpå de handhaft och användt de medel de mottagit, och ålades samma komite att, derest en sådan begäran ej villfores, å kolonisternas vägnar genast stämma dem för att med tillhjelp af lagens arm få sin rättmätiga och billiga begäran uppfyld.

RäTTEGåNGEN.

Men “tru8teema” vägrade envist att lemna någon redogörelse, hvar-för rättegång inleddes den 27 Juli 1868. Sakförare för folket vardt C. C. Boney från Chicago, och firman Bennett & Veeder för förvaltarne.Den 1 Sept. 1869 blef W. H. Gest från Rock Island af domstolen utnämnd till “Special Master in Chancery” med uppdrag att undersöka “trasteernas” åt kolonisterna afgifna berättelse. Hans rapport lydde som följer:

Penningar och egendom mottagna af “trasteerna” för kolo-

niens räkning sedan 1860,......................... $249,763.00.

Utbetaldt för koloniens räkning,........................... 140,144.00.

Redogjorda belopp, $109,619.00.

Med afseende å ett af O. Johnson gjordt anspråk som advokatslön, såväl som ett annat kraf, belöpande sig till $23,873, så gillades de ej af mr. Gest i hans rapport.

Efter 5 års lång, tråkig, kostsam och i många afseenden förarglig process blef målet öfverlemnadt åt domaren för hans afgörande. Denne gjorde sig icke brådtom med saken. Den fick — skam åt sådana dojnare! — ligga lika länge oafgjord hos honom som den bade legat i advokaternas händer. Slutligen kom, för ett år sedan, något som kallades för utslag, men som i verkligheten icke var något annat än en ynklig kompromiss emellan advokaterna å båda sidor. I detsamma ignoreras helt och hållat den af “Chancery-masterns” inberättade bristen å $109,619 å “trasteernas” sida. Olof Johnsons anspråk å $23,873 godkännes ej; men alla andra anspråk emot kolonien gillas, jemte följande nya:

Gamla räkningar................................................$ 9,254.17.

Åt personer som gjort förluster under processen................. 2,239.80.

Åt kärandens advokater.......................................... 16.838,43.

Åt svarandens dito ............................................. 8.000.00.

Rättegångskostnader............................................. 5,451.00.

Reserv-fond (Contingent)........................................ 16.000.00.

Summa $57,782.90.

Alltså uppgå rättegångskostnaderna som saken nu står till en snmma af $46,290.18, som inbegriper den åsidosatta “Contingent”-fon-den, af hvilken kolonisterna helt säkert icke återfå en cent. Härifrån afgår Olof Johnsons förkastade anspråk å $23,873, då förlusten å rättegången blir $22,417.18.

Under processens gång åtogo sig kolonimediemmarne att betala den gamla koloniskulden uppgående till $158,000 sedan det emellan 1860 och 1868 af betalta beloppet afdragits; så att, när folket afbetalt den senaste räkningen, bar det i allt såsom böter för förseelsen att släppa ko-lonies affärer i “de sju vise männens” händer erlagt $413,124.61. Med andra ord: för att betala 1860 års skuld, som var $118,403.33, har det åtgått kontant $413,124.61 och i egendom $259,786, tillsammans $672,910.61, som är betydligt mer.För att indrifva de $57,782.90 som domstolen dömt kolonimedlem-mame att betala (se föregående sida) har “the Special Master i Chan-cery” redan börjat afsälja de medlemmars egendom, som ej villigt erlagt sin andel af beloppet, och äro nu desse hårdt pröfvade menniskor antingen tvungne att inom den af lagen föreskrifna tiden återinlösa sina hemman eller annars inlåta sig uti en ny lång och tråkig lagprocess.

Emellertid är det icke mer än billigt att vi här nämna hvad “tru-stees” anföra till sitt försvar. De förneka att hafva förslösat eller miss-användt några af koloniens medel. De påstå, att mycket litet kunde realiseras af den egendom och aktier m. m., uppgående till $248,861, som 1860 åsidosattes för koloniskuldens betalande. Vidare betona de det förhållandet att af den till $100,000 uppgående beskattning, som gjordes 1865, inbetaltes icke mer än $56,163. Till följd häraf fortfor de utestående skulderna att växa år efter år genom de höga räntor, som måste erläggas till fordringsegame, samt de kostnader, som uppstodo vid återbördningen af land, försåldt på exekutiv auktion, hvilka utgifter högeligen stegrats, dels genom folkets vägran att betala en enda cent 1867, dels genom de kostnader den stora rättegången medfört.

Hade vederbörande, såsom de bordt, år 1860 då folket begärde redogörelse, villfarit denna begäran och, om de då kommit till korta i affarema, gjort öppet bröst af sina fel^ samt kastat sig på sina bröders nåd, så hade, derom äro vi fullt öfvertygade, de senare låtit den kristna kärlekens vida mantel skyla hela bristen. Men det var en ond ande som ledde dem till moraliskt förderf. Må de resa sig derur, nog reser sig folket ur sin finansiella olycka

Bishop Hills NäRYABANDE Andliga TiLLSTåND.

Vi ha redan sett att det Eric Jansonska templet tidigt nog böljade af “skakarne” skakas på sin grundval och att remnor i dess murar härigenom uppstodo. Ytterligare lossadt i sina fogningar blef detta tempel 1867, hvilket år i September de sällsamma menniskor som kalla sig “second ådventists”, hvarmed menas dem, som förespå och dagligen bida på Kristi andra tillkommeise (hvilken händelse, enligt deras bokstafliga skrifttydning, skall ske på så sätt, att vår Herre kommer i skyn med en för lekamliga ögon synlig kropp för att i ett ögonblick förvandla jorden till sitt ursprungliga paradisiska tillstånd, de goda menniskorna till den nya skapelsens invånare och de onda till — gräs, till intet) gjorde ett anfall på det då något förfallna ocb illa försvarade verket. Och försöket lyckades. Koloniens befolkning var vid detta tillfälle delad i en hel mängd olika meningsflockar, och kifvets ande herskade enväldigt. Ingenting var derför lättare än att göra proselyter, förutsatt att den nya lära man försökte införa egde något egendomligt, något besyn-nerligt som knnde vädja till att skänka stöd åt de mystiska och mytiska kraf, de der alltid kännetecknade flertalet af koloniens invåaare. Metodisterna och lutheranerna försökte äfven de att ur koloniens befolkning rekrytera sina leder, men med föga framgång. Emot de förra hade Jonas Hedström genom sitt uppförande åstadkommit starka fördomar, och beträffande de senare, så var det ju emot dem som kampen öppnades redan på fosterjordens mark. Annorlunda var förhållandet med adventisteme. De kommo med en splitter ny lära och utan någon skuld å sina samveten hvad kolonien angick. De utsände apostlame vore dessutom ganska “smärte” d. v. s. med en viss talang och öfvertal-ningsförmåga utrustade personer, — amerikanare, förstås. Och resultat af deras ansträngningar uteblef icke. Ej mindre än 150 f. d jan-sonister läto 1870 döpa sig till medlemmar af den adventistiska kyrkan ocb bildade genast en församling. Det dröjde likväl icke länge innan denna nya bjord brast itu, då den ena delen förblef trogen tron såsom den af de utsända missionäreme hade förkunnats, medan den andra ansåg sig böra antaga vissa förändringar i fråga om några doktrinära punkter. Det förra partiet leddes och ledes än af J. E. Helsen, Peter Wexell m. fl., det andra af Jonas Olson, en man med mer än vanlig förmåga ocb af naturen danad till ledare, såsom hvilken ban kan göra ofantligt mycket, antingen godt eller ondt. Han hade innan ban kom till Amerika i 20 år varit ledare för Helsinglands “läsare,” och huru han med sin stora äregirighet ocb ansenliga förmåga så länge kunde åtnöja sig med en underordnad ställning under Eric Janson är en sak, öfver hvilken många förundrat sig.

Efter Eric Jansons död blef ban koloniens både andlige och verlds-lige berskare samt tillvällade sig ibland verklig diktatorisk makt. Denna makt brukade ban emellertid icke på något till financiela olyckor ledande sätt, ty han är såsom affårsmenniska både skicklig och försigtig. Men hvad folket har emot honom är att han, hvars ord hade varit nog att hämma kamraternas vilda framfart, hvarigenom största delen af de uppståndna obehagen och förlusterna kunnat förekommas, underlät detta. Han är född i byn Ina, Söderals socken, Helsingland, den 19 Feb. 1802 och är ännu vid 78 års ålder vid goda både andliga ocb lekamliga krafter.

Utom adventisteme är det blott metodisterae som bar vunnit någon mark. Den församling de ega bildades hösten 1864 med omkrigg 15 medlemmar, hvilket antal småningom förökats till 183. Det lilla tempel hvari denna församling håller sina gudstjenster, bygdes 1868 och kostade $3,500. Yid samma tillfälle uppfördes ett pastorsboställe för $600. Församlingens närvarande pastor är A. T. Westergren. De hvilka sedan församlingens organisering har verkat äro pastorerna N.0. Westergren, Peter Ch allm an, A. J. Anderson, E. Shögren, H. W. Eklund, J. E. Berggren ocb James Iverson.

Anmärkas Lör till sist att flertalet af dem, som nu bygga ocb bo i denna under början så ultra-religiösa koloni, stå utom alla församlingar. Men häraf får ej slutas till att den moraliska tonen är låg. Tvertom kan det i sanning sägas att de allmänna sederna ingenstädes äro bättre än å ocb omkring Bisbop Hill, hvars befolkning isynnerhet utmärker sig för sträng nykterhet, fridsambet och idoghet. Att de äro högt indifferenta med afseende på teologiska dogmer kan ej väcka förundran, när man vet hvilket kaos härutinnan rådt och huru många olika skolor de genomgått utan att finna något för dem hållbart. Hvar och en är här benägen att tänka för sig sjelf i dessa saker, och att denna benägenhet äfven sträcker sig in på det politiska gebitet bevisas af förhållandet att de tillhöra flera olika partier.

En af Bishop Hills mera häfdade institutioner är Svea Loge, som bildas den 3 Juni 1866. Den står under Good Templars-ordens auspi-cier och verkar följaktligen för nykterhet. Ifrån 1866 till 1874 hölloa reguliera möten, men sistnämda år egde ett af brott rum för ett år. Den 24 Juli 1875 återupplifvades intresset och logen omorganiserades. Såsom mera framstående och för saken nitiske medlemmar märkas isynnerhet John P. Chaiser, John Söderberg och Gust. Willson. Logen har egen sal i tredje våningen af den stora tornbyggnaden.

Bland affärsmän å platsen märkas:

Den gamla kolonihandeln, som öppnades 1855 och öfvergick i Svanson & Jacobsons händer 1860 för att 1873 öfvergå till Lindbeck & Jacobson. Den 22 Mars 1876 utgick den senare och sedan dess har Lindbeck varit ensam om affären. L. har ständigt å hand ett 5,000 dollars lager och intager omkring $20,000 årligen.

Barlow & Christopher, förr Björklund & Barlow, drifver, liksom nyssnämda firma, affärer med allmänna kolonialvaror och omsätta omkr. $30,000 årligen.

A. Arnqvist böljade en likadan affär den 25 Okt. 1878 och har ett till $1,500 uppskattadt lager. Han intog första året omkr. $4,000.

Joh P. Chaiser har en i tillväxt stadd bräd- och spanmålsaffar; P. O. Norling sköter ett apothek; S. Ho din har skomakarerörelse, och Eric Än och Jonas Malmgren äro platsens smeder.Löjtnant E. Bergland.

WEST POINT.

Se eid. 301.Kompaniet D af Illinois 57 :de Voluntär-regemente•

Till bvad som ofvan blifvit sagdt om Bishop Hill-koloniens religiösa och allmänna historia ega vi nu att foga en kort skildring af dess militära sida, som ingalunda saknar intresse såsom motsats till det fredliga lif för hvilket folket annars var så strängt utmärkt.

Sommaren 1860 började en besynnerlig militar-anda göra sig märkbar å och omkring Bishop Hill. Frukten häraf vardt omsider ett ordentligt bildadt kompani med Eric Forsse såsom kapten. Denne hade nämligen i svenska armen vunnit all nödig erfarenhet för denna position och besatt dessutom stor naturlig talang för öfning och ledning af den lilla styrkan, hvilken liksom anade att af leken snart skulle varda allvar. Kompaniets skicklighet i vapnens handtering blef tillocbmed under kapten Forsses kommando så stor, att man samma år for till “countyfairen” för att visa sin färdighet.

Men det dröjde icke länge innan “vårt tappra kompani” fick tillfälle att på andra fält ådagalägga prof på hvad det dugde till* Kriget utbröt året derpå ocb kräfde hvarje man, som förstod att sköta ett gevär och hade mod att använda det der motstånd möttes. Bland de förste, hvilka då erbjödo. regeringen sin tjenst, voro detta kompaniets nästan alla medlemmar. Den 16 Sept. 1861 var den dag, ä hvilken de inskrefvo sig i unions-armeens rullor, och den 30 samma månad togo de afsked af sina gråtande vänner och slägtingar vid Gal va station, för att begifva sig till ett vid Princeton i Bureau county bildadt militärläger, kalladt “Camp Bureau,” öfver hvilket öfverste Winslow egde hufvudbefal.

Vi samma tid bildades i staden St. Louis, Mo., ett antal skarpskyt-teregementen, och för att värfva rekryter för dessa, utskickades emis-sarier till lägren här och der i landet. De uteblefvo icke héller här. De kpmmo och lyckades genom fagra föreställningar om de fördelar, som voro förenade med medlemskap i dessa regementen att hemligen öfvertala det nybildade regementet att följa sig till St. Louis och sälla sig till skarpskyttekåren derstädes. Alla nödiga förberedelser blefvo i tysthet gjorda. En ångbåt, som hette “Museiman”, anskaffades och förankrades vid närmaste lilla hamn längs Illinois-floden; och innan dagen inbröt den 23 Okt. 1861, hade regementet smugit sig ur lägret, mar-cherat ner till ångaren,' gått ombord och satt maskinen i gång.

När öfverste Winslow infann sig i Camp Burean på morgonen, öfver-raskades han följaktligen af ett utrymdt falt. Men han kom snart under fond med förhållandet. Dock var icke så lätt att hejda de rymmande, ty de hade vari4- försigtige nog att “kapa” telegraftrådarne, dermed omöjliggörande omedelbar förbindelse med andra ställen ntmed floden. Knrirer blefvo istället sända till närmaste telegrafkontor, hvareet kom-munikation inleddes emellan öfversten och statsembetsmännen i Spring-field, de der genast skickade ett batteri till Alton, för att vid Museimans ankomst dit hejda den och tillfångataga skarpskytte-rekryterna När ångaren var midt för nämda stad (således endast 25 mil från målet) affyrades öfver densamma ett blindskott såsom varning och tillsägelse att stanna Men kaptenen fäste icke något afseende dervid, utan ångade undan. Då kom ett nytt skott, som träffade fören, hvarur det bortryckte ett stycke och kom båten att stoppa maskin. Den vardt straxt derpå angjord, och passagerame tillfångatagna samt inlogerade inom det gamla statsfangelsets mörka murar. Derifrån fördes de till Camp Buttler för att ställas till ansvar, men blefvo der, genom inflytelserika vänners mellanträdande, benådade, hvarpå de tillätos att fortsätta till Camp Douglas vid Chicago, hvarest regementet fylde upp sina luckor och blef fulltaligt. Det hade hittills bestått af sex kompanier och hetat det 56:te. Att få rekryter för det samma gick nu icke så länge det bar detta namn, vid hvilket den lilla affären vid Camp Bureau hade fäst en oangenäm föreställning. Det blef derför, sedan ett kompani (Knox county Tigers) gått ut ur detsamma, sammanslaget med det 57:de, som bestod af endast 5 kompanier. Detta skedde den 26 Dec. 1861, då det nya regementet ingick i unionens tjenst med Silas D. Baldwin såsom öfverste.

Klockan 5 e. m. den 8 Feb. 1862 afgick regementet från Chicago och anlände efter en lycklig fård till Cairo kl. 5 f. m. den 9. Påföljande afton gick det ombord å en ångare derstädes ocb var utanför be-fåstningame vid Fort Donelson den 14. Det började genast biträda i den pågående belägringen, hvilken slöts dermed att fästningen kapitulerade den 16 samma månad.

Den nästa affär, b vari femtiosjuan deltog, var den minnesvärda bataljen vid Shiloh den 6 och 7 April 1862, då bela regementet, men isynnerhet “vårt kompani” visade prof på beundransvärd tapperbet. Det senare förlorade här två af sina bästa och mest omtyckta medlemmar, nämligen Charles M. Green och Adolf Johnson, hvilka båda stupade på slagfältet. Sårade blefvo kapten A. G. Werner, L. F. Peterson, Jonas M. Johnson, Lars W. Anderson,, Andrew Lock, Andrew Coon, S. P. Wigren, Lars Anderson, Frank Young, Wm. Anderson, John Johnson (från Moline, Ills.,) Lars Lundberg, Olof Mathews och John P. Beck.

Från Shiloh framskred regementet till Corinth och deltog i belägringen af denna fästning till den 30 Maj 1862, då den utrymdes af fienden och intogs af de våra, af hvilka, bland andra, 57 regementet fick tjenst-göra som garnison till den 3 Oktober, då en het batalj öppnades och fortsattes dagen derpå. Kompaniet fick härvid tillfälle att på nytt utmärka sig för mod och kallblodighet, men fick också vidkännas förlusten af 3 medlemmar. Otto W. Peel föll första dagen och Olof An-derson den andra, medan Olof Wickström blef så illa sårad att han afled den 7.

Yid Corinth qvarblef regementet såsom besättning till den 3 Okt. 1863, ocl^ komp. D. fick från den 31 Jan. till den 13 Sept. samma år tjena i en artilleri-kår, förlagd vid Fort Robinett. Ur kompaniets anteckningar från den 3 Okt. till tjenstetidens slut göra vi nu följande utdrag.

Den 3 Okt. foro vi nt på en rekognoseringstur och återvände till Corinth den 24.

Den 2 Nov. företogo vi ett annat ströftåg inåt Tennessee. Den 24 fick komp. D i uppdrag att taga i besittning Mitchells Mill i närheten af Lynnville, der det qvarblef till 18 Jan. året derpå (1864) sysselsatt med timmerhuggning och brädsågning.

Den 31 Dec. 1863 var den tid, för hvilken kompaniet hade i tjensten ingått, tilländalnpen. De aldra flesta ingingo då på nytt för ytterligare 3 Ar.

Den 18 Jan. 1864 fick kompaniet permission för att fara hem och helsa på sina anhöriga. Ankomsten till Galva ägde rum den 29 samma månad, då de af stadens borgare mottogos vid stationen och ledsagades i marsch till Nortons Hall, der damerna hade för oss beredt en festmåltid, som, hvad beskaffenheten i hvaije afseende beträffade, betydligt öfverträffade de måltider, vid hvilka fältlifvet hade vant oss.

Den 3 Mars 1864 anträdde vi återresan till pligtemas fält. Den 9 afgingo vi från Chicago med krigsskådeplatsens förgrund till mål, och den 13 voro vi framme vid Athens i Alabama. Från den dagen var vårt regemente stadt i ständig rörelse. I Rome, Georgia, inträffade det den 22 Maj. Den 4 Okt. bar det af till Altoona, dit vi ankommo vid midnattstiden, för att dagen derpå taga del i en sammandrabbning med Hoods här, som tillbakaslogs.

Den 13 Okt. skulle vi göra en liten trip från Rome till Cave Spring, men mötte fienden 6 mil från lägret. Denne bade två artilleristycken. Det oaktadt inläto vi oss i kamp med honom och drefvo honom 4 mil tillbaka, hvarpå vi återvände.

Den 12 Nov. föllo vi in uti general Shermans leder på dennes historiska marsch till Atlanten. Yi kommo till Savannah den 21 Dec.

Den 24 Jan. 1865 gingo vi uppför Savannab-floden ocb hade vårt sista möte med fienden i träffningen vid Bentonville den 20 och 21 Mare. Den 10 April voro vi i Raleigh. Den 14 samma månad passerade vi revy inför general Sherman vid bans tåg genom sistnämda plats. Den 29 tågade vi norr nt genom Petersburg, Manchester och Ricbmond, tor att slå läger vid Alexandria den 20 Maj, och den 24 voro vi med i den stora revyn i Washington. Den 3 Juni gingo vi via Par-kersbnrg i Yirginia till Lousville i Kentucky, der vi afmönstradesden 7 och inträffade i Chicago den 9 Juli 1865. och formligen ur tjensten befriade.

Vi blefvo der betalte

KOMPANIETS bulle.

Eric Forsse, Kafteneb: Malung, Dalarne. Befordrad t. major d. 15 April 1868. Eric Johnson, Ostrunda, WestmanPd. Tog afsked den 8 September 1862. Peter M. Wickstrom, Mo, Gefleborgs län, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Eric Johnson. 1:sta Löjtnanter: Befordrad t. kapten d. 15 Apr. 1862. Eric Bergland, Alfta, Gefleborgs län. Utmönstrad den 7 Juli 1865. Eric Bergland. 2:dra Löjtnanter : Befordrad t. la löjtn. d. 15 April ’62. Peter M. Wickstrom. “ t kapt d. 8 Sept 1862. George E. Rodeen, Nora, Westman land. Dog vid Corintli d. 7 Aug. 1868. Andrew G. Warner, Norrbo, Gefleborgs län. Bef. t. kapt. i ett neger-regemente. Olof Anderson, Nora, Westmanland. Utmönstrad den 7 Juli 1865. Peter M. Wickstrom. 1:sta Sergeanter: Befordrad till 2a löjtnant den 15 April 1862. Andrew G. Warner. 44 “ 2a “ 7 Aug. 1868. Olof Anderson. “2a 44 44 29 April 1864. Olof Krans, Sergeanter: Nora, Westmanland. Befriad d. 8 Juni 1862; sjuklig. Peter Nelson, Bollnäs, Gefleborgs län. Terminen utlupen 1864. Olof Olson. 44 4« 44 George E. Rodeen. Befordrad t 2a löjtn. d.8 Sept 1862. Andrew G. Warner. Korporaleb : Befordrad t la serg. d. 25 April *62. Peter Johnson, Malung, Dalarna. Utmönstrad som serg. d. 7 Juli 1865. Olof Wickstrom, Alfta, Gefleborgs län. Föll vid Corinth den 7 Okt 1862. Jonas M. Johnson, Ingetorp, Jönköpings 1. Utmönst. som la serg. d. 7 Juli ’65. Jonas Allstrom, Alfta, Gefleborgs län. Termin tilländalupen 1864. Eric Lindgren. Trosskusk: Befriad den 1 Juli 1862; sjuklig. Olof Anderson. Musikanter: Befordrad t la serg. d. 7 Aug. 1863. Swan J. Norden, Mo, Gefleborgs län. Dog vid Mound City d. 15 Jan. ’64.Anderson, Andrew. Privata: Utmönstrad den 7 Juli 1865. Anderson, Andrew, Nora, Westmanland. Föll vid Corinth den 4 Okt. 1863. Anderson, Peter E., Ofvansjö, Gefleh. län. Utmönstrad clen 7 Juli 1865. Anderson, Charles P., Husna, Westergötland. Befriad den 8 Juli 1862; sjuklig. Anderson, Peter, Nora, Westmanland. Anderson, Wm, Norsk. - Anderson, Lars, Bollnäs, Gefleborgs län. Termin tilländalupen 1864. Andershn, Lars W., Torstuna, Westmanland. Befriad den 1 Juli 1862; 9årad. Anderson, August Transp. till Co. F. den 2 Okt. 1864. Broberg, August, Hvetlanda, Jönk. län, Termin tilländalupen 1864. Beck, John, 44 4« 44 Bloom, Gustaf, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Crow, Andrew, Uglebo, Gefleborgs län. Callne, Eric, «« 44 44 Utmönstrad den 7 Juli 1865. Danielson, Dan, Ore, Dalarna, 44 44 44 44 Erickson, Lars, Malung, Dalarna, Utm. som korporal d. 7 Juli 1865. Erickson, Eric, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Erickson, Charles J., 14 fci 44 *4 Forsell, Jonas, Ofvanåker, Gefleb. län, Begick sjelfmord den 27 Juni 1865. Fredrickson, Claus, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Granat, John, 44 44 44 44 Green, Charles M., Upsala, Föll vid Shiloh den 6 April 1862. Dansön, Jonas, Termin tilländalupen 1864. Harts, Andrew, Stockholm, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Hillström, John E., Gefle, Termin tilländalupen 1864. Johnson, Adolph, Ingetorp, Jönk. län, Föll vid Shiloh den 6 April 1862. Johnson, John, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Johnson, Nels, Kristianstad, 44 44 .4 44 Johnson, John 0., Bollnäs, Gefleborgs län, Utm. som korporal d. 7 Juli 1865. Johnson, Hans, Alfta, “ “ Termin tilländalupen 1864. Johnson, Andrew, Afle, Hallands län, <4 «4 44 Johnson, John. . Johnson, N. J., Kristianstad, 41 «4 44 Johnson, John, Karlskoga, Wermland, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Lind, John, Närmlose, Linköp. län, Dog v. Hamburg,Tenn., d. 18 Maj *62 Lindgren, Jonas, Bollnäs, Gefleb. län, Termin tilländalupen 1864. Lock, Andrew, Alfta “ “ Utmönstrad den 13 Feb. 1865. Larson, Lars, Befriad den 5 Juli 1862; sjuklig. Larson, Andrew, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Mathews, Olof, Longfloden, Wermland, Utm. som. sergeant den 7 Juli 1865. Moberg, Jonas, Alfta, Gefleb. län, Föll vid Corinth den 24 Aug. 1862. Norsted, Olof, Nora, Westmanland, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Nes t en, Charles, Nyehed, Linköpings lftn,Utm. som korporal den 7 Juli 1865. Not lin, Olof, Nora, Westmanland, Termin tilländalupen 1864. Norlund, Lare, Befriad den 5 Juli 1862; sjuklig. Nyberg. Thomas, “ “ 16 Juni “ Olson, Wm. 0M Ocklebo, Gefleb. län, Utm. som sergeant den 7 Juli 1865. Olson, Peter, Termin tilländalupen 1864. Olson, Eric, Nora, Westmanland, Befriad den 8 Feb. 1862; underårig.Peterson, John P., Befriad den 9 Sept. 1862; sjuklig. Peterson, Lars F., “ “ 3 Juli “ sårad. Peterson, Peter, Alfta, Gefleborgs län, “ “ 10 Juli “ sjuklig. Peterson, Nels. Peterson, Andrew, Alseda, Jönköp. län. Peterson, Magnus, w “ 12 Juli “ sjuklig. Peterson, P. L., “ “ 20 Maj “ Peterson, John, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Peel, Otto W., Järde, Kalmar län, Föll vid Corinth den 3 Okt. 1862. Rudeman, Olof, Termin tilländalupen 1864. Swanson, Nels, Jerna, Dalarna, Dog vid Newark, N.J., d. 16 Maj ’65 Swanson, Peter, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Trolin, Eric J., Död. Tilman, Nels, Alfta, Gefleborgs län, Dog vid Rome, Ga., d. 15 Juni 1865 Toline, Chas., Högby, Linköp. län, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Valentine, Chas. J. Y. •f Rymd. Westlund, Jonas, Alfta, Gefleborgs län, Dog vid Corinth den 9 Juli 1862. Wickstrom, Hans, 44 44 44 Utm. som korporal d. 7 Juli 1865. Young, Frank, 44 44 44 44 Rekryter : Anderson, N. P., Utmönstrad den 7 Juli 1865. Anderson, John G., 44 (4 44 44 Anderson, Peter, 44 44 44 44 Anglund, Eric, 44 44 44 44 Almqvist, Eric, 44 44 »4 44 Berrnison, Charles G., “ 44 44 (4 Beck, John P., Befriad den 19 Oktober 1862; sårad. Bloom, John, 44 4i 28 44 44 sjuklig. Eriekson, Jonas, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Erickson, Swan, 44 44 44 44 Erickson, Andrew, 44 44 44 44 Eastlund, Charles E., Befriad den 28 Januari 1865; sjuklig. Forsse, Olof, Utmönstrad den 7 Juli 1865; Hanson, Eric, 44 44 44 44 Haslet Peter, 44 44 44 44 Hartsell, John E., Befriad den 23 Augusti 1862; sjuklig. Hedberg, Eric, Dog vid Corinth den 10 Juli 1862. Imberg, Peter, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Johnson, Charles JM 44 44 44 44 Johnson, Olof, 44 44 44 44 Johnson, Andrew P., 44 44 44 44 Johnson, Swan P., 44 44 44 44 Johnson, Gustaf, Befriad den 18 Juni 1865; sjuklig. Jones, Andrew, Befriad den 23 Augusti 1862; sårad. Lagerlöf, Frans 0., Utmönstrad den 7 Juli 1865. Lundgren, Adolph, Dog vid Rome, Ga., den 30 Juni 1864. Mortin, Swan H., Utmönstrad den 7 Juli 1865. Nord, Andrew. Nord, John M., 44 44 44 44Norsted, Fred, Utmönstrad den 7 Juli 1865. Norqvist, Louis, Termin tiliändalupen 1864 Olson Eric, Utmönstrad den 7 J uli 1865. Peterson, Jacob G., 44 U 44 44 Peterson, John, 4i 41 44 44 Peterson, Wm., 44 (4 U 14 Swanson, August, «4 U 44 «4NEKOMA.

Denna lilla tovm, som är belägen 5£ mil sydvest om Bishop Hill och 8 mil vester om Gal va, är, i likhet med denna plats, ett barn af Bishop Hill, ehnru såsom sådant på långt när icke så försigkommen som Galva. Orsaken härtill är läget. Galva vardt förlagdt vid en stor stambana (den vigtigase i vestern) medan Nekoma ligger vid endast en obetydlig arm af denna bana, nämligen Gal va Keihtsburg-banan.

Men annars bar Nekoma ingenting att klaga Öfver i fråga om läge. Det hvilar på den höga vackra ås, som utgör gränsen emellan de flodsystemer, som underhålla vattendragen Mississippi och Illinois. Härifrån eger det en vidsträckt vy öfver en ängd, som inom sina ramar omfattar det bördigaste farmland staten eger. Från en upphöjning kan man i Nekoma med det nakna ögat å en klar dag se Galva, Bishop Hill, Oneida och Woodhull.

Platsen daterar sin uppkomst från den 21 Juli 1867, då en mr. J. V. Woodhull från staden Washington, samt Olof Johnson, Jacob Jacobson, Svan Svanson och Jonas Olson från Bishop Hill grundläde den. Det land, som utgör läget, hade nämligen tillhört kolonien, h vars föreståndare hade sålt det till sig sjelfve för ett mycket lågt pris, för att ej säga mera.

Så tidigt som 1854, då det var starkt på tal om att lägga “The American Central Rail Road,” i hvilket företag Olof Johnson, såsom i beskrifningen öfver Galva redan omnämnts, var mycket intresserad, hade kolonistyrelsen af detta banbolag utverkat sig rätt att vid Nekoma erhålla depot. Denna lilla omständighet jemte den raska fart, hvarmed Galva hade börjat gå framåt, föranledde åtskilliga personer att slå sig ner vid Nekoraa, som derigenom fick ett postkontor, en handelsbutik, en doktors“office” och en smedja att börja med.

Men mycket längre kom ej platsen, ty den i tankarne sto art ad t anlagda banan, som skulle löpa genom Nekoma och ditföra kapital ocb företagsamhet, vardt dödfödd. Detta hade till följd att de flesta boningshus, som i Nekoma uppförts, bortflyttades 1861, samtidigt hvarmed Nekoma ramlade utför glömskans brådjup, för att tala med Vadman.

Ur detta djup började det krypa upp 1868, då Chicago—Burlington —Quincy-banbolaget inköpte den del af A. C. R. R., som var fulländad och fullbordade resten. Ett vackert stadshus blef då här anlagdt, och i 62och dermed föll det herrar koloniföreståndare in att, efter några års hvila, ännu en gång fresta lyckan på spekulationernas slippriga gebit. Invånarnes antal är nu 100. Mycket högre torde befolkningen på länge icke komma. Den olycksdigra kolonirättegången har nemligen hämmat all utveckling ocb försatt landinnehafvarne i tvifvelsmål med afseende på åtkomsthanlingarnes godhet, hvilket håller allt kapital på vederbörligt afstånd.

Åtskilliga svenskar äro här bosatta. Den förste svensk som nedslog sig på platsen var George Erickson, hvilken nu bor i Clay co., Kansas, och Hans Norström, som äunu uppehåller sig på stället. I affärer äro: H. Norström, jern- och brädhandlare; Peter Engström, smed; Erick Erickson, sadelmakare och John Larson, målare.STADEN GALVA.

Ordet är en rådbråkning af Gefle, hvartili platsen först döptes af Bisbop Hill-kolonisten Olof Johnson, som, sjelf helsingländare, ville uppkalla den nya byn efter sitt landskaps enda stad. Tanken att bär anlägga en by, stad eller koloni utgick dock icke från honom eller andra svenskar, utan från ett par amerikanare, ocb tanken blef handling på följande sätt:

År 1853 företogo tvänne personer, J. M. ocb Wm. L. Wiley, en resa från Peoria till Rock Island, hvilken färd förde dem igenom den ängd, i hvilken Galva nu står. Intagna af ortens naturliga skönhet, beslöto de att rasta bär. De valde då till hviloställe den intagande lilla lund, som nu kallas College Park. Förtjust af den verkligt pittoreska scen, som mötte baus blick, när han, stående i vagnen, spejade omkring sig, utropade då den ene: “hvilket berrligt land. Låt oss köpa det och här anlägga en stad!” Sagdt ocb gjordt. Underhandlingar om köp af den präktiga präri-marken inleddes genast med egarne deraf. Men dermed var icke den påtänkta staden framkallad. Endast 3 anspråkslösa menniskoboningar spanades och de lågo åtskilliga mil från bvarandra. För att bilda anknytningspunkt för ett sambälle, dertill fordrades, här såsom i nästan alla andra fall i vestern, en jernvägsstation i första rummet, Att förskaffa sig en sådan talisman vardt nu också herrarne Wileys första bemödande, det de efter ett belt års förlopp sågo krönt med framgång, när Chicago—Burlington—Quincy-banbolaget samtyckte till att, sedan det för intet fått ett stort stycke land i platsens centrum, uppiätta en depot. Detta var 1853. Hösten året derpå böljade man bygga, och i December hördes ånghästen frustande ila förbi “den nya staden, stundom stannande, förstås, för att aflemna och emottaga frakt ocb passagerare.

Just vid detta lag var den några år förut, 5 mil derifrån, anlagda Bisbop Hill-kolonien i sitt bästa flor. Åt densamma försålde nu mr. Wiley, som bade inköpt 50 acres söder om stadsplanen, en del deraf och en annan del åt Jacob Emery. Härigenom fick Gal va, som ännn var blott en tanke, en mera påtaglig form. Ty de företagsamme koloni-sterne ville, som det synes, ha en syster åt sitt första barn, som väl frodades ensam, men icke desto mindre fann ensamheten lång. På grund af denna omständighet tillätos de att bestämma platsens namn, och hr 64Olof Johnson frambar då fostret och namde det Gefle, som i araerika-narnes mun vardt G al va.

Tre år derefter hade platsen 1,500 invånare, af hvilka ett stort antal voro svenskar, genom hvilkas företagsamhet Galva snart utvecklade sig till en betydande köping. Bishop Hill-kolonien var det som lät uppföra det första boningshuset som kunde kallas välbygdt. (Det bebos nu af hr E. A. Lynd). Ett annat bygnadsföretag under koloniens auspicer var den rymliga tegelbygnad, bvari för en tid man bedref fläskpackning för kloniens räkning. Högeligen spekulativ som hr Olof Johnson, koloniens affarsföreståndare, var dröjde det ej länge, innan han upptänkt och igångsatt en mängd andra industriella företag, som ansenligt bidrogo till Galvas uppkomst, ehuru de inte alltid lände Bishop Hill-kolonien, som betalte fiolerna, till någon fromma.

År 1854 påbörjades af firman Johnson & Farr en större rörelse i det hus, som nu innehafves af J. A. Regnell. Johnson representerade här kolonien, som hade intresse äfven i detta företag. Hr E. U. Norberg tjenstgjorde som bokförare. Sådan samt tillika affärsföreståndare var hr Peter Peterson i det stora magasinshuset, i hvilket förrättades en i sanning aktningsvärd span måls affär, i det ofantliga sädesförråder här uppköptes och afsändes, hvarigenom Galva blef en af statens mera betydande spanmålsorter. Kolonien lät vidare uppföra den bygnad, hvari hr N. Ronnqvist nu drifver sin grocery-affär, samt det hus, som nu förvandlats till hotell, men som i förstone utgjorde en bankinrättning, i hvilken Bishop Hill-folket egde ett ej ringa intresse. Förmodligen var det den smak för penningetransaktioner, kolonien härigenom fick, som kort derpå ledde den in uti “The Western Exchange”-experimentet, hvarpå tusentals med möda förvärfvade dollars “ströko i skrinet.11 Affären var en af* den tidens s. k. “wild cat ventures.”

Omkring 1855 föll det kolonien in att försöka sin lycka på tidnings-området. Ett tryckeri anskaffades och veckotidningen “Svenska Republikanaren11 uppsattes, med hr S. Gronsioe såsom redaktör. Såsom “konstförvandtelever11 inträdde på det nya tryckeriet tvänne af koloniens yngre medlemmar, nämligen Eric Berglund, nu löjtnant i Förenta Staternas arme, och Andrew Chaiser, medlem af det bolag, som utgifver Svenska Tribunen. “Republikanaren,11 som var “Hemlandets11 förste medtäflare, leddes, såsom namnet antydde, i republikansk riktning och var i religiöst hänseende okyrklig och osekterisk, d. v. s., stod ej på något visst samfunds sida. Väl redigerad som tidningen var och egande i kolonien ett kraftigt stöd, gick den ganska bra för sin tid. Omsider önskade hr Cronsioe att blifva ensam egare af den, och deremot hade kolonien intet att säga, utan Öfverlät villigt den journalistiske pionieren åt dess redaktör. Men dermed blef också dess existens genast osäker, ochefter en kort men modig strid strök Mepublikanuren flagg och gick under i brist på understöd.

På tal om ofvannämda Olof Johnson måste man medgifva, att ban var i rätt många afseenden en sällsynt karaktär. Han var en sorts Jay Gould till skaplynnet. Han ansåg ingenting omöjligt, och med ville han vara hvarhelst det gälde att företaga något nytt, som lofvade framgång. Men ban nöjde sig icke gerna att endast vara med: han vill leda. Dertill berättigades ban ock^å på grund af många egenskaper, såsom en kraftfull vilja, klar affärsblick, djerfhet (ej utan försigtighet) och ¿rift. Han var en af de förnämsta befordrarne af förslaget att bygga “The American Central R. R.,” som skulle löpa från Fort Wayne i Indiana genom Illinois till Iowa. Flera framstående personer, bland andra Robert C. Scbenk, f. d. amerikansk minister i England, stälde sig i spetsen ocb ingåfvo på så sätt förtroende för företaget. Bishop Hill-kolonien åtog sig då att lägga banbanken från Indianas gränslinie till Mississippi-floden ocb tecknade sig på samma gång för aktier till ett belopp af $1,000,000. Men sedan den utfört en ganska dryg del af arbetet, blefvo aktierna värdelösa och hela företaget afstannade, med påföljd att kolonien led en kännbar förlust. Om emellertid 1857 års kris icke kommit emellan ocb omöjliggjort arbetets fortsättande, så bade — det medgifves af sakkännare — kolonien bär riktat sig med en ofantlig summa såsom vinst på affären.

Under Galvas tidigaste skede vistades der en svensk familj, som bette Youngberg (Ljungberg?) och dref en liten handelsrörelse i den af

A. R. Soper nu använda lokalen, ocb en dörr venster om honom bade en eccentrisk svensk vid namn Eric Quick slagit sig ner såsom urrepa-rerare, vid sidan om hvilket yrke ban egde åtskilliga andra sysselsättningar, emedan han gick ocb gälde som en slags tusenkonstnär. Båda dessa personer bo nu i Kalifornien, såvida de ej nyligen tagit afsked af tiden ocb följt med den stora skara, som utvandrar till det okända landet.

Yi ha nu sett, att vårt folk utgjort en aktningsvärd faktor vid framkallandet af Galva-samhället. Det oaktadt hafva svenskarne bär icke hunnit någon numerisk styrka. En af orsakerna bärtill är den omständigheten att de i början gingo miste om det fotfäste, som fordrades för ditlockning af landsmän. De, hvilka deltogo i “köpingens” danande, tillhörde nemligen Bisbop Hill, der de ägde sina såväl timliga som andliga bem och dit de hvarje lördagsqväll begåfvo sig, för att åter* vända på måndags morgonen, styrkta till tron af den själaföda, de under söndagen hade åtnjutit. En liten förändring i detta förhållande inträffade 1861, då kolonien defacto upplöstes och då Galva på grund häraf erböll en liten tillökning till sin svenska befolkning.Jonas W. Olsen.

GALVA.

Se sid. 299.Men om Galvas svenska element icke är så starkt i numeriskt hänseende, så är det ändå märkligt i fråga om de egenskaper som betinga en orts eller stads andliga tillväxt. Den id och flit, som utmärkte våra landsmän härstädes under koloniens stormaktstid, utmärka dem än. Hela apotekarerörelsen ligger t. ex. i deras händer. Tre väletablerade apotek finnas å platsen, förestådde af Peter Larson, L. P. Ek och John W. Ekstrand. De stå äfven främst i speceri- ocb mjölhandel, hvari firmorna Nelson Ronnqvist och Jobn A. Regnell göra stora affärer. Med möbler drifver Peterson & Herdien en betydlig handel. Hr S. P. Johnson har i många år varit den ledande skräddaren och klädeshandlaren, och är det än, ehuru han i hr A. Peterson fått en medtäflare. I skohandel träffas inga andra än svenskar. Firman Anderson & Engstrand är i detta fack den förnämste, hvarefter kommer A. B. Peterson och O. C. Berg. För Öfrigt tilltror sig ingen köpman i Galva att lyckas i sin affär, om, han ej eger en eller flera svenska biträden.

Hr Jonas W. Olson, hvilken länge fungerat såsom polisdomare och town-uppbördsman, är en af orténs mera begåfvade politici och advokater. Herrar J. A. Regnell och Lewis F. Mattson tjenstgöra som “town trustees.” \

Af mera arbetsgifvande företag må nämnas kolgrufveindustrien, den der dock på senare tiden lidit af det allmänna affärstrycket. Flertalet af dem, som gjort sitt uppehälle i denna gren, ärö svenskar. Några af dem kommo 1876 på tanken att bilda ett aktiebolag i ändamål att med så mycken större framgång kunna bedrifva kolbrytningen. Grundmedlemmar i detta under statslagen inkorporerade bolag voro And. Sundqvist, Eric Sundqvist, Peterson & Herdien, Eric Lundin, Louis Nöjd, Peter Lund ocb And. Larson. President, And. Sundqvist; sekreterare och kasor, Pet?r Herdien. Man började med $3,000 och har producerat i medeltal 25,000 bush. kol om året med 8 a 10 arbetare sommartiden och 20 a 30 under vintern. Bolaget, som inköpt rätt att i 15 år bearbeta en yta å 15 acres, har hittills upphissat all kol med hästskraft, men har nu börjat att använda ångkraft för ändamålet.

En återblick på Galva visar äfven, att det var här tidningen Svenska Tribnnens vagga stod. 1869 den 4 Jan. började Kapten Eric Johnson härstädes utgifva en å både svenska och engelska tryckt tidning, kallad “The Illinois Sioede.” Bladet utkom då i sexspaltigt format, men öf-vergick till niospaltigt i Juli samma år, då hr A. Chaiser ingick som delegare. 1870 den 1 Jan. förändrades tidningen från/o ho till quarto i form, bibehållande ännu de båda språken i texten, hvaraf 6 sidor voro svenska och 2 engelska. Den utgick då i en upplaga af 1,000. Samtidigt utgafs af samma firma ett uteslutande engelskt blad, “The Gal va Republicaji.” Att nu trycka båda dessa med en handpress, var ej längre möjligt, och inköptes derför en ångpress, mäktig att göra 1,476 aftrycki timmen. I Åug. 1870 blef hr C. F. Peterson medlem i firman och öf-verhaudtog redigeringen af “The Illinois Swede,” som nu vardt uteslutande svensk och antog namnet “Nya Yerlden1’ något senare. Året derpå flyttades den till Chicago, der den 1877 sammanslogs med “Svenska Amerikanaren* och omdöptes till Svenska Tribunen.

Någon uteslutande svensk hemlig förening finnes här icke. För några år sedan fans en blomstrande Good Templars Lodge, men den har dött sotdöden för länge sedan; den har således icke gått under i striden med Kung Alkohol. Landsmännen i Galva äro allt för nyktre och måttlige att för någon längre tid vidmakthålla en nykterhetsförening.

I kyrkligt hänseende står Galva icke efter något annat svenskt “nybygge,” detta ehuru Robert Ingersolls åsigter ha vunnit faste i många sinnen, af hvilka ej så få äro svenska. Kristendomens vänner hafva här verkat med både nit och framgång ibland vårt folk, och särdeles lyckosam har den metodistiska missionen varit. 1867 den 3 Maj bildades här en svensk metodistförsamling, hvars föreståndare blefvo Lars Hanson, Olof Peterson, John Lind, John Axling, Lars Boström, Nils Blomberg ocb Olof Johnson. Någon stadigt anstäld predikan*, ägde församlingen i början icke, men besöktes tidt, och ofta af pastor A. J. Anderson, som vårdade Bisbop Hill-församlingen och som, med sin karakteristiska energi, genast gick till verket att anskaffa en kyrka för den unga hjorden. Detta försök, hvari pastor A. naturligtvis biträddes af andra, kröntes på kort tid med vacker framgång. Ett litet tempel, 32 fot bredt ocb 42 långt, uppfördes till en kostnad af $3,000, som betaltes kontant. 1872 bygdes straxt bredvid detta gudstjentsbus ett litet pa> storsboställe, bvilket med tiden vardt alltför anspråkslöst ocb efterträddes 1878 af ett större vackrare, hvilket kostade $1,300 i uppföring. Vid församlingen ha i tur ocb ordning verkat: B. Simpson, Aug. Wigren, H. W. Eklund, C. A. Verene, A. T. Westergren, C. A. Stenholm, J. O. Nilson och Fred. Ogren.

Den lutherska församlingen på platsen daterar sig ifrån 1867, bvilket år 40 personer förenade sig ocb böljade systematisk gudstjenst-öfning, ställande sig under Augustana-synodens kontroll. Pastor P. M. Sannqvist bade genom en serie predikningar beredt fältet emellan sagde år och 1866, då ban, bosatt i Alton a, började göra reguliera besök i Galva för att väcka den hos befolkningen slumrande fadrens tro. 1873 bygde församlingen, som nu eger 100 kommunikanter, en kyrka för $3,000, hvarå finnes blott $300 skuld. Prest aflönas här icke, utai.. åtuöjer man sig ännu med besök af studenter från läroverket i Rock Island. Föreståndare (Board of Trustees) äro: Sven Anderson, And. Sundpvist och Frank Linde.ANDOVER TOWN OCH TOWNSHIP.

Utom Bishop Hill, hvilken plats, som vi visat, grundlagts och utvecklats af svenskar, finnes inom Henry county intet nybygge*) som är så uteslutande svenskt som det gamla stadiga Andover. Men innan vi ingå en beskrifning af detsamma, skola vi egna några minuters uppmärksamhet åt towmshipet med samma namn, enär dess historia eger mycken gemensamt med nybyggets, liksom den i sin ordning är i många hänseenden förknippad med andra mindre, inom detta township belägna, nybyggens häfder.

Andover townships norra del har en jordmån så bördig som man kan träffa någonstädes under solen, hvaremot den södra halfvan är dels mera stenbunden ocb backig, dels, å sina ställen, bestående af s. k. “bottomland.” Den förr omtalade Edwards-ån kommer med sin norra arm in uti detta towship å sektion 24, medan dess södra gren bryter in å sektion 35, bvarpå de båda sammanflyta i det sydvestra hörnet af sek. 22, hvarifrån floden fortsätter i vestlig riktning genom distriktet. Å sektion 13 böijar ett skogsbälte som sedan sträcker sig vesterut genom hela townshipet, varierande i vidd från i till £ mil.

Den förste bvite man, som här nedslog sina bopålar, var den i Henry countys historia omtalade dr. Baker, hvilken anlände den 6 :te Maj 1835, dock för att stanna här endast en kortare tid. I Juni samma år var det ‘som det företa steget togs att bilda någonting som kunde kallas ny-bygge. Det var nemligen då som en reverend Pillsbury, en mr Slaug-ther och en rar Pike kommo såsom en komité för att utse läge för en i New York bildad koloni. De utvalde ett större stycke land, hvaraf en del utlades till stad. Gator, gränder, torg och tomter m. m. uppmättes och kartlades, och för att antyda det någonting stort skulle varda utaf denna obetydliga begynnelse kristnades den blifvande staden (kristendomens prospektiva lärdomsbögsäte) till Andover, hvilket namn, som bekant, bäres af ett universitet i Ny England.

Det sätt, bvarpå de sedan började verkliggöra sitt ideal, var att bygga • en mjölqvarn, hvilken, sedan den några år troget tjenstgjort, gjorde som mängden af menniskor gör: den följde med strömmen.

*) Vi begagna ordet nybygge i stallet för sstttement, emedan det Or rent svenskt och låter bättre, ehuru — vi medgifva det — många 8, k, nybyggen äro ganska gamla,♦

Vid denna tid var, som lätt förstås, befolkningen i antal ringa och underkastad många svårigheter. Till en af dem hörde att de fingo gå till Knoxville för att hemta och aflemna sin post. Denna olägenhet af-skaffades sedermera, då Andover fick ett eget postkontor i det hus, som beboddes af den i trakten allmänt bekanta och lika allmänt vördade “Aunty” Miller de sista åren hon lefde. De, som minnas den tiden, omtala att bref-postportot då var 25 cents, enkel vigt.

Den första som föddes i Andover township och fann sig ega hvitt skinn var Mary E. Woolsey, dotter af Jessey Woolsey och nu Edmnnd Bucks äkta hälft.

Den Förste Svensken

som satte sig ner i Henry county var en sjöman vid namn Sven Nel-son, hvilken ankom 1840 och valde till hemort Andover, der han också lefde i ro, glömsk af hafvets vind och våg, tills för några år sedan*, då han i Charons förja for öfver tidens elf för att kasta ankar i någon hamn på den andra sidan. Men denne Nelson hade ingen familj och utgjorde derför, rätt betraktadt, icke det svenska nybyggets egentliga början. Det var ej förr än sju år senare som

De Svenska Banbrytabne

ankommo. Före dem hade endast några få andra anländt och slagit sig ner vid randen af ofvannamda skog. När svenskarne omsider ankommo blef dem stugan för trång. De flesta afsålde h vad de ägde och begåfvo sig till mindre “utländska trakter,” medan de, hvilka kommo med afsigt att har göra sig bofasta, ansågo bäst vara att följa de förras föredöme — begifva sig längre bort för att icke blifva försvenskade* På det sättet vardt Andover ett så godt som uteslutande svenskt samhälle.

Till bröderne Hedström — den då i Victoria boende ocb den i New York verkande — tillhör förtjensten att hafva vändt en del af den svenska invandringen åt staten Illinois. Som under rubriken Bishop Hill blifvidt nämdt, var det rev. Hedström som i New York rådde B. H.-koloniens föregångare, mr Olof Olson, att styra kosan till denna stat, i det ban rekomenderade honom till sin broder i Victoria; och på samma sätt vägledde han Andovers första svenska nybyggare. Omständigheterna vid deras hitresa och ankomst voro i korthet följande:

År 1845 anlände till New York i sällskap med några andra en person vid namn Peter Kassel från Kisa i Sverge. Från New York begåfvo han och hans följe sig till Eiladelfia, vidare till Cincinnati och derifrån längs Ohio-floden till Mississippi-floden, den de följde upp till i närheten af Burlington i Iowa och slogo sig slutligen ner ett styckevester om denna stad uti ett nybygge som efteråt fick namnet New Sweden.

Desse personer, som voro från Svergee södra del, hade aldrig sett eller bört talas om Illinois1 bördiga slätter, hvadan de voro fullkomligt tillfredstälde med den af skogsnår och backar utmärkta trakten i och omkring New Sweden. 1847 kom ett annat utvandrare-sällskap ifrån samma del af Sverge. Hafvande brefvexlat med Kassel ocb af honom rådts att ansluta sig till bans nybygge i Iowa, var det vid ankomsten till New York desse personers afsigt att fortsätta resan till New Sweden. Det var då som “fader” Hedström lyckades att med föreställningar om denna stats fördelar i fråga om jordbrnkskallet beveka dem att taga vägen genom Illinois oeh Victoria, der bans broder bodde, på det de måtte sättas i tillfälle att se huru saker och ting tedde sig derom-kring. När denna skara, i b vilken funnos N. J. Johnson med hustru och adoptiv-dotter, från Jerda i Kalmar län, samt Anders Johanson med hustru och tre barn, från Lönneberga i samma län, anlände till Victoria, blef den af mr. Hedström derstädes visad till Andover, hvarest 100 emigranter skulle, enligt ett af ett landbolag åt Hedström gifvet löfte, blifva väl mottagna ocb i början försörjda. N. J. Johnson och bans familj blefvo då i Andover inbjudna att stanna en tid i rev. Pilis-bury’s hus, som stod å den tomt, bvarå hr John A. Larsons hem nu står. Detta var, som sagdt, 1847. Någon tid derefter flyttade den Johansonska familjen in uti en stockhydda, hvilken sednare gifvit vika för Andovers “Barnhem.” Året derpå flyttade samma familj in uti en annan stockbydda, som ännu qvarstår å den nordöstra fjerdedelen af sek. 24, Lynn township. Under samma byddas tak fingö Anders Johanson och bans familj samt familjen Freeberg äfven rum. Plats fans till ocb med för en ung man såsom “boardare.” Denne unge man var Jobn A. Larson, som blifvit förunnad att spela en rätt framstående rol i Andovers historia. Ej långt derifrån bodde samtidigt en viss Nils Nilson i ett slags torfhus, samt en annan, som hette Hurtig ocb hans familj i en liten koja. Alla desse ofvan nämde utgjorde, jemte kapten Wiström, hvilken hade utgått ur Bisbop Hill-kolonien, Andovers svenska pionierer eller vägbrytare.

De kommo, såsom nästan alla emigranter komma, fattiga ocb obekanta med landets förhållanden. Men de voro, som mängden af svenska utvandrare är, flitige, sparsamme ocb försakande. Hos dem brann en varm önskan att få en egen täppa och ett eget hem, ora än aldrig så ringa, vore det blott mäktigt att befria dem från den oro, hemlösbeten i ett främmande land förorsakar. De två JohansÖnerne, Nelson oeh Freeberg gingo redan 1848 i författning om inköp af bvar sina 10 acres land för $1.25 pr acre, men endast N. J. Johnson och N. Nelson voro i stånd att erhålla åtkomsthandlingar, hvadan de, utan tvifvel, kunna anses så-som deförsta svenska landegarne i Henry county, när ej den något äldre

B. H.-kolonien tages i betraktande.

Sedan N. J. Johanson fått sitt lilla landstycke var hans första om-tanka att bygga sig en egen stuga. I detta lofvärda värf blef honom John A. Larson, som då var ung och som alltid färdig att gå sina landsmän tili mötes, behjelplig, men det må med rätta sägas, att han vid byggandet af Johnsons residens icke så noga följde den moderna arkitekturens lagar. Och derför klandrar honom ingen. Nödvändigheten känner ingen lag, och ehurn Larson hade goda mekaniska anlag, saknade han likväl motsvarande goda materialier. En ståtlig ek utsågs till det blifvande husets nordöstra hörnpost och afhöggs så högt upp att stubben blef, der den stod, lika hög som det påtänkta huset, hvarefter hela verket fnllbordadess efter någorlunda samma plan. Man finner ännu denna för Andover primitiva boning qvar der den af Larson bygdes, stående såsom ett stumt men ändå vältaligt vitnesbörd om den sinnrikhet, välviljan och nödvändigheten tillsammans kunna framkalla. Stugan står visserligen inom Lynns township, men den anses ändå till-böra Andover, och vallfardaren till densamma får alltid veta att den är den första svenska boning der på platsen samt ett värderikt historiskt minne.

Familjen Johnson lefver ännu å sin 1848 köpta egendom. Hufvudet för familjen, mr Johnson, är nu gammal och hans hustrn ännu äldre; han är nämligen född 1810 och hon 1805. Men de äro i ganska goda omständigheter; deras 10-acres-farm har vuxit till 43 acres och de hafva ej så litet reda penuingar utlånta. Det oaktadt fortsätta de med samma måttliga vanor och samma sparsamhet, som utmärkte deras tidigaste pionier-lif. De äro för öfrigt mycket fromma och nitiska medlemmar i den svenska metodistförsamlingen på platsen.

Anders Johnson eller Johanson dog 1849, men hans hustru lefver ännu och ar omgift med Samuel Johnson från Orion. Ehuru ålderstigen eger hon än i friskt minne många händelser från den tid då hon som emigrant anlände. En liten episod som tilldrog sig under resan från La Salle till Andover gör här anspråk på rum. Hennes sällskap hade träffat Öfverenskommelse med en forman om barnens och qvinnornas transport från den ena till den andra platsen. Som vanligt är niir det ar fråga om emigrant-befordring, var formannen mer än lofligt vårdslös om sina passagerare, dem han placerade uppe på några höga lårar, hvadan de, passagerarne nemligen, kommo nära att ramla ner och ut ur åkdonet, när detta sattes i gång. Mrs Johnsons på svenska framförda protester förmådde ej kusken att vidtaga någon förändring med hänsyn till sittplatserna. Detta föranledde den uppbragta qvinnan att förändra taktik. Hon fattade karlen i kragen och skakade honom så eftertryckligt att han slutligen förstod och efterkom hennes Önskan. Föröfrigt kommo de nära att svälta ihjel på resan, som varade i flera dagar, ty de voro alldeles utan både matsäck och penningar. Genom att, när hungren började blifva alltför pinande, afsälja några klädesplagg, lyckades de få nog till inköp af något fläsk och bröd, hvarmed lifvet uppehölls tills de hunno resans mål. Af detta sällskap lefver ännu Nils Nilson i Andover, och mr Freeberg i Colfax, Iowa; Hurtig, som bodde söder om “deacon Bucks place,” dog 1849, men hustron lefver nu i Polk co., Nebraska, dit hon flyttade för fem år sedan, och kapten Wiström for till Kalifornien 1850, men återvände kort derpå och dog å Bishop Hill.

Ofvannämde John A. Larson, som är från Oppeby i Östergötland, utvandrade 1848 och tillbragte sin första natt i Andover under Hurtigs tak. Han var den förste i sin socken som utvandrade till Amerika. Tanken på detta steg väcktes hos honom vid läsningen af en gammal geografisk skolbok. Han kom nämligen derigenom att inse det Sverge icke utgjorde bela verlden, utan att det funnes andra lika 9tora och mycket större samt i många afseenden bättre länder. Emellertid stannade ban ej länge i Andover, utan begaf sig till Galesburg, der han lärde vagnsmakareyrket. Men Kalifornia-febem kom straxt derpå, och 1850 var han en af dem som föll in uti den stora karavanen af lycksökare, hvilken trotsade farorna i den amerikanska öknen för att uppnå Stillahafskustens Eldorado. Lyckligtvis var han utrustad med en ovanligt stark krops-konstitution och blef derför en af de få, hvilka icke gingo under på resan. Han berättat att han vid framkomsten till. öknens vestra rand såg en af törst ocb sjukdom lidande person bjuda en handfull af guldmynt för en munfull af vatten utan att erhålla den, emedan den, som hade vattnet, bemtat det 14 mil derifrån för en sjuk vän.

Larson återvände 1851 och arbetade i sitt yrke i Galesburg till 1853 då ban flyttade till Andover ocb der upprättade egen verkstad ocb dref rörelse i 15 år, under hvilken tid han inköpte rev. Pillsburgs “homestead,” å hvilket han bott allt sedan dess. Förtrogen som han tidigt blef med engelska språket, har han i allmänna saker alltid varit sina landsmäns hjelpreda, och ehura han ej kan sägas hafva i hufvudsak delat deras politiska och religiösa åsigter, har han dock alltid haft deras förtroende, Såsom bevis hvarpå må nämnas att han innehaft town-supervisor-embetet 4 år, assessors-em betet 12 år och fredsdomare-embetet 15 år. Honom är Andover township för öfrigt skyldig sin tacksamhet för sina goda allmänna vägar och bryggor. Hans händelserika lif har äfven i ekonomisk bemärkelse krönts med framgång. Han eger, utom sitt “homestead,” 587 acres godt farmland. Åtta barn samla sig omkring honom, men hans bustru, som hade följt honom i 26 års strider, dog 1879.Tillökning i Antalet

erhöll o Andovers första svenskar 1848, då Gabriel Johnson och Gnstaf Johnson ankommo, hvilka båda nu bo å sek. 31. Men ett större antal svenska emigranter hade ankommit redan 1846, hvilket år skeppet Virginia, fördt af kapten Johnson, öfverförde 75 personer från Göteborg till New York, h varifrån de, efter mångahanda svårigheter och ett längre uppehåll på vägen, anlände till Andover. I detta sällskap voro bland andra följande: Samuel Johnson, från Södra Wi, med hustru och tre söner; Holland Elm från Gammalskil i Östergötland med hustru, en son och två döttrar; Eric Peter Anderson, från Kisa, med hnstru, två söner och tre döttrar; Sam. Samuelson, också från Kisa, med hustrn och fyra barn, af hvilka tre lemnades i Buffalo vid afresan drifrån, och Måns Johnson, (han dog i Buffalo) från Kisa, med hustru och en son (Jonas Peter Johnson som jemte sin momu bor i Western township.)

Desse och hela deras sällskap blefvo vid framkomsten till Albany, New York, på bedrägligt sätt beröfvade de små penningebelopp de egde, så att de icke hade en cent qvar för sina mest trängande fysiska behof. På vägen emellan sistnämnda stad och Buffalo lifnärde de sig med vilda plommon, dem de funno längs kanalbanken, samt med hvad de dessutom lyckades komma öfver. Väl i Buffalo kunde de ej fortsätta längre, utan måste stanna der två år för att skaffa sig medel nog att kunna fullborda resan, hvars mål var Kassels nybygge i Iowa, men sedermera blef, genom mr Hurtigs råd, Andover, dit de anlände 1848. Af desse bor nu Samuel Johnson, född 1805, i Orion, Henry co., och har sedan sin första hustrus död, som inträffade 1849, gift sig med enkan efter Anders Johnson. Eric Peter Anderson dog 1854, ocb hans hustru har nyligen afsomnat. En af döttrarne är gift med Axel Burgeson, den andra är enka ocb bor i Rockford, Ills., och den tredje bor ogift i Lynn township. En af sönerna är i K an sas, och den andre hemma. Samuel Samuelson ocb bans hustru ha flyttat till Galesburg, och en af deras döttrar är gift med Edgar Nicholls som bor i närheten af Cambridge.

Biand dem, som kommo 1849, voro Nils P. Peterson, från Lönne-berga, Kalmar län, och hustru, hvilka nu återfinnas i goda omständigheter å sek. 33 af Western townsip. Anders Peter Larson är för längesedan död, men döttrarna lefva, Anna Larson bor å sek. 8, Andover townsip, och är gift med A. P. Peterson, som också anlände till Andover 1848 och dertor bör räknas till de första nybyggarne; — den andra dottern är gift med Hans Möllerhof från Bergsjö i Helsingland.

Med den lilla år 1849 anlända skaran kom Pehr Svenson från Djursdala, Kalmar län, och hans familj, bestående af hustru, son ocb dotter. Den senare dog i Priceton, llls., vid genomresan, af koleran, som kortderpå äfven bortryckte modren. Svenson sjelf lefde till han blef 81 år. På sina sista år sysselsatte han sig med att koka tjära nr tallqvistar, upplockade längs en jernbana, der de fallit såsom skräde vid arbetet. Af från 3 till 4 lass af dessa knubbar frambragte han 7 a 8 gallon ren tjära och förtjenade derpå ej så litet. Sonen S. P. Peterson bor nu å sektion 31 i Osco township, der han eger 400 acres det aldra vackraste land, hvarjemte han besitter 160 acres i lowa. Vid framkomsten till Andover hade han och hans fader mottagits af Gust. Johnson å sek. 31. Men de beredde sig snart ett eget hem, i det de togo 40 acres regerings-land något vester om Johnsons farm, och uppförde derå 1850 en stockhydda, unders hvars tak de bodde 9 år. De, liksom alla andra, egde i början att söka sin utkomst genom arbete för andra, ocb den gamle fick då för ett dagsverke 50 cents, medan den yngre icke tillerkändes mer än 25 cents. Denne Svenson (den äldre) tillverkade det första svenska åkdonet i Henry co. Det var gjordt på det aldra enklaste sätt, och i detsamma sågos fader och son om söndagarne färdas till den anspråkslösa kyrkan, dragne af ett oxpar. Vår tids Andover-svenskar åka med granna ekipagen till en kyrka, som är en af de största och vackraste landskyrkor i hela vestra Amerika.

Ando vers Förste Svenske Prest

var pastor L. P. Esbjörn, som ankom i spetsen för ett emigrantsällskap

1849.

Rörande anledningen till hans utvandring och resan hit yttrar pastor Erland Carlson bland annat följande i en artikelserie, införd i “Missionsvännen

“Uppfordrad af många kristliga vänner och understödd af Svenska Missionssällskapet i Stockholm, företog pastor Esbjörn vid midsommartiden 1849 resan till Amerika. 1 sitt sällskap hade pastor E. ett ej ringa antal emigranter från norra Sverge. Resan anträddes från Gefle med svenska briggen “Cobden.” I Helsingborg, der skeppet lade till för natten, fick pastor E. följa ett af sina barn till dess sista hvilorum ocb lemna det såsom en dyrbar pant åt fosterjorden. Begrafningen förät-tades af dr P. Wieselgren, som då var kyrkoherde i Helsingborg, och processionen utgjordes, utom af nästan hela postors E:s sällskap, af mamsell Cecilia Fryxells skolbarn. (Hon hade vid denna tid flickpension i Helsingborg). Framkomna till New York möttes pastor Esbjörn och hans sällskap af en kapten Widerstrpm, hvilken skulle tjena dem tåsom ledsagare inåt landet. Han hade tillhört Bishop Hill-kolonien, hvilken anländt till landet tre år tidigare, men hade lemnat densamma och var nu bosatt i Andover. I New York fans ett kompani, “Land-association,” som uppköpt mycket land i Henry county och utlagtstaden Andover. Pastor E. med sällskap hade ämnat sig åt Knox co.; men sedan nämda kompani lofvat gifva 10 acres land till en svensk luthersk kyrka, beslutade man sig för att ställa kosan åt Andover. Resan gjordes med kanalbåt till Buffalo och derifrån med ångbåt till Chicago. Sedan Detroit passerats, dog ännu ett af pastor Esbjörns barn, ocb blef i en mycket skröplig kista begrafvet i en sandbank på stranden af Lake St. Clair. Pastor Esbjörn insjuknade äfven och måste med sin familj stanna i Chicago; men sällskapet, ledsagadt af kapten Widerström, begaf sig till Andover. Då pastor E. tre veckor sednare äfven anlände, fann ban till sin stora sorg, att de flesta af bans sällskap hade utaf methodistpresten Jonas Hedström blifvit öfvertalade att' lemna Andover och begifva sig till Victoria.

Man möttes i Andover af nybyggare-lifvets vanliga svårigheter, sjukdom, brist på rum m. m. Pastor Esbjörn lyckades dock för sig och sin familj hyra ett par små ocb låga rum i andra våningen af ett, en ocb en half våning bögt, hus, vanligen kändt under namn af “mr Mix1 place.”

Af dem, som kommo i pastor Esbjörns sällskap, funnos, bland andra, Jonas Anderson från Hille i Helsingland, bans hustru och tre minderåriga barn, Eric, Kristina och Jonas. Sjelf reste ban med sönerna 1859 till Colorado, men hustrun är ännu qvar i Andover, och dottren ar gift med Eric Westerlund, som har en större farm och drifver kreatursafvel å sek. 28, Osco township. Vidare fans i Esbjörns skara Olof Nordin med tre barn, men de hafva afflyttat från orten, och ingen vet hvarthän. Ofvan namn da Jonas Anderson ocb Matts Erson, nu tillfinnandes å sek. 16, Andover township, b vilka båda äro från Hille, Helsingland, hvarifrån de samtidigt (1849) utv. till Amerika, företogo 1850 en resa till Kalifornien, men återvände 1851. S. P. Streed (Strid) från Nora i Östergötland kom, äfven han, 1849. Han bade tjenat 10 år i det kungliga lif-

grenadier-regementet, hade varit gift tre gånger och var fader för 15 barn, af hvilka 8 f. n. lefva. Hans bostad var å sek. 36, Andover town-

ship. Oke Olson från Ofvunsjö i Gesfcrikland, fader för postmästaren i Andover, O. Olson, ankom till New York 1846 i sällskap med en skara Bishop Hill-kolonister, men skilde sig vid dem och stannade först ett år i Brooklyn och sedan 2 år i vestra New York, hvarifrån han 1849 vände sina steg till Andover, der ban ännu träffas märkligen kry vid 80 års ålder.

Vi hafva nu i korthet redogjort för de omständigheter, under bvilka Andovers aldra första svenska pionierer ankommo, några af de öden de först måste upplefva och de vexlingar tiden åvägabragt i hvars ocb ens enskilda lif. Nu något om deras allmänna historia ocb frukterna af deras samfalda sträfvanden.Vi sade i början af denna lilla teckning att det var mr Hedström i Victoria som först ledde emigrationen dit. Men — så bafva vi förnummit biand våra vandringar i Andover och dess omnejd — när det vardt bekant att Andover skulle erhålla en luthersk prest och antagligen en svensk-luthersk församling, förändrade han sin taktik och afrådde nu istället för att tillstyrka landsmännen att bosätta sig bär, hvilket framgår af pastor Esbjörns, å annat ställe i denna bok meddelade, berättelser om den lutherska kyrkans tillväxt i Amerika.

Att de sträfsamma svenska män ocb qvinnor som lade grunden till det nu rika ocb blomstrande Andover, genomgingo den bårda skola, nästan alla andra nybyggare genomgått och genomgå, det hafva vi redan matt antydt, men låtom oss ändå närmare vidröra ett och annat dermed förbundet*

Brist på busrum är alltid en af de svåra olägenheter, som möta den nykomne, när han skrider utom civilisationens gränser för att grunda nya samhällen, ocb af denna olägenhet fingo Andoversvenskarne lida. Sjuklighet såsom följd af ovana vid klimat och föda är en annan ännu värre olägenhet, för hvilken man som nykommen utsättes, ocb utsatta bärför voro i sanning desse personer. Sjukdomar af mångahanda slag bemsökte dem ocb förtunnade deras leder år efter år till dess att de kommo sig för. Koleran t. ex. var en årlig gäst i nybygget från 1849 till 1854 och anstälde ofta allvarsamma härjningar ibland dem. John Elm förtäljer oss, att han 1849 arbetade med två olika slåtterlag om 16 personer hvardera och att de alla, utom han sjelf och två andra, anföllos och bortrycktes af sistnämnda farsot.

Att erhålla betalande sysselsättning var ej heller alltid möjligt. Aflöningarne voro alltid låga. Från 35 till 50 cents om dagen var det gällande arbetspriset, som dessutom måste uttagas in natura, såsom i fläsk, kreatur och annat dylikt. Men billiga voro dock också de varor man behöfde. En god ko erhölls för $8. Hästar som nu betalas med $100, fingos då der för $40. Fläsk fick man för 1£ cents pr pund, hvete för 35 cents pr bushel, majs för 12i dito, och potatis för besväret att upp-gräfva den. En gyllene tid var det för bränvinsvännen, ithy att whisky knnde fås för 12£ a 15 cents pr gallon. Detta sakernas tillstånd rådde upp till 1853, då jernvägsbyggandet började. Mera penningar kommo dermed i omlopp, arbete vardt mera efterfrågad t och jordbruksalstren stego i pris. Så fortgingo förhållandena till 1857, i och med hvilket år den historiska krisen kom och vände upp och ner på dem, precist ehuru ej så illa som 1873 års panik. Men den medförde äfven sitt goda, ty den omstörtade och förstörde det onaturliga och förderfliga banksystem, som då var en vogue ocb hvarigenom landet öfverhöljdes med ett fullkomligt värdelöst pappersmynt.Under tiden förökades stadigt svenskarnes antal. Att försörja sig, att uppehålla sin existens var i början allt de af lifvet fordrade, och häri lyckades de, men med mycken möda och den strängaste sparsambet i förvaltningen af sina små tillgångar. Framsteg i riktning af välstånd och oberoende voro tröga och svåra att taga. Men dagen kom om sidor. 1862 började det gry. Landets penningestock hade genom det då i full gång varande kriget kommit i liflig rörelse, nya sedelmassor hade af re geringen utsläppts och satts i omlopp, och farmprodukterna stego enormt i värde; så att de, hvilka hade mod och omtanka nog att köpa jord på kredit, kommo istånd att betala egendomen med hvad de er-höllo för det första årets skörd. Emellan åren 1862 ocb 1868 var det som svenskarne härstädes, såväl som på många andra ställen, vunno fotfäste såsom landegare och jordbrukare, och, som af lefnadstecknin-garne ses, finnas nu en stor mängd landsmän med bördiga, välodlade farmar om från 80 till 640 acres.

Man har beräknat att Andover township, inbegripande “town” med samma namn, har en svensk befolkning om 1,500 själar. Detta kan låta otroligt, men är förklarligt på den grund att townshipets skogbevuxna del omfattar ett stort antal af svenskar odlade, smärre farmar, b vilkas egare beldre stanna derå och åtnöja sig med hvad 5 eller 20 eller 40 acres afkasta sig, än att skilja sig från slägt, vänner och kyrkliga fördelar för att följa strömmen vesterut och underlägga sig större delar af de yngre staternas ändlösa slätter. Annorlunda skulle förhållandet vara om bär funnes tillgång på ledig jord, hvilket ej är fallet.

Desse små svenska jordbrukare sitta de fleste i betalda hem och med skuldfria egor. De bo i anspråkslösa, men nätta och ganska kom-fortahla hus (cottages) omgifna af små trädgårdar och trädgårdstäppor. Kan ej egaren alltid finna lönande sysselsättning i hemmet, så begifver han sig ut och söker arbete hos sina mera välmående prairie-grannar. Nöd lider ban dock aldrig, ty huru än sakerna gestalta sig, lemnas han icke utan uppehälle. Han är derföre icke att på något sätt jemföra med sin broder i staden som icke eger en tum jord, utan måste med kontant betala hvarje mjöldoft eller brödsmula han förtär, på samma gång som han riskerar att blifva vräkt på bar backe, om han ej punktligt kan erlägga sin hushyra.

Nybygget Andover

utlades å den 8:de sektionens södra hälft och norra hälften af sek. 17; det är skönt beläget å norra sidan af Oak Grove samt regelmässigt indeladt i qvarter om 10 acres och tomter om 2£ acres hvardera. Befolkningen uppgår till omkring 300 själar, af hvilka alla utom sex familjer äro svenskar och svenska af komlingar.Den första svensk som fick åtkomsthandling å tomt bärstädes var

C. Larson, som uppgjorde affären den 15 Dec. 1849, ocb det nästa köpet gjordes af den svensk-lutherska församlingen, hvilken tillhandlade sig 4 tomter den 15 Juli 1851.

Den första svenska rörelsen i Andover börjades af John A. Larson 1853, då han påbörjade smeds- och vagnmakareyrket. Året derpå gingo Jonas Anderson och George E. Peterson i kompani och köpte Johnson & Farrs i Gal va handelslager, det de flyttade till A. ocb upplade i en butik belägen midtemot Jobn A. Larsons bostad. Denna butik blef sednare flyttad till sitt närvarande läge, d. v. s. dit, der Rehnström nu har sadelmakareverkstad. Jonas Anderson bygde sig senare en ny butik, bvilken senast begagnades af mr Keagy. Firman Anderson & Peterson dref rörelsen 3 år och fallerade i 1857 års kris.

1855 inkom J. W. Florine i nybygget, hvars första apotekare han blef, och aldenstund han var kunnig i läkarekonsten, vardt han äfven dess förste doktor. Ej nog dermed: ban, som förstod fotografien, gjorde deraf en binäring och blef sålunda Andovers förste banbrytare på det området. Florine var från Linköping, och tjenstgjorde som andra löjtnant i komp. H. af Illinois 43 frivilliga regemente under inbördeskriget. Han dog år 1862.

Platsens apotekarerörelse skötes nu af J. M. Anderson, bvilken också är läkare, hvartill ban utbildats vid Rush Medical College i Cbicago, hvaremot ban i Sverige inhemtat sin konst att bereda goda läkemedel.

O. Olson bar' varit Andovers postmästare ända sedan 1870, och det må sägas att han fylt sitt kall till allas fullkomliga tillfredställelse. Vid sidan om sitt federala embete sköter han en af Hultgren & Chinberg öf-vertagen b andel.

August Rebnström är platsens sadelmakare — ett yrke hvari ban. eger en 38-årig erfarenhet. Alfred A. Anderson är smed; det är också Adolph Diinielsen; Charles Bjorth drifver skräddaryrket, och A. P. Wagnström gör aöärer i skodon.

En förening eger nybygget, men den lefver ett tynande lif och består f. n. af blott 15 medlemmar. Den tillhör såsom loge orden A. O. U. W., stiftades den 15 Juni 1877, då G. Bengtson blef dess M. W., bvilket embete sedermera fylts af C. J. Lindström och J. M. Anderson. Orsaken till det fåtaliga medlemskapet får här, såsom i de flesta andra fall bland svensk-amerikanarne, sökas i kyrkligt motstånd.

Kyrkor.

Sådana har Andover två svenska: en lutbersk ocb en metodistisk. Den senare bildades 1850 eller deromkring. Men om dess tidigaste historia måste man för alltid sväfva i ovisshet, enär inga skrifna handlingarblifvit lemnade efter hvilka man kan meddela något säkert. Emellertid vet man att ofvannämde, i Victoria bosatte, Jonas Hedström gjorde månadtliga besök i Andover vid nyssnämnda tid ocb att han då predikade för de förste nybyggarne. Men en längre tid åtgick innan församlingen, som naturligtvis var en frukt af hans nit och verksamhet, fick en “stadigt anstäld” pastor. Länge torde det också dröja innan församlingen blir istånd att utöfva något omvändande inflytande i nejden. Andover har dertill allt för många lutheraner, ocb desse hafva en allt för stark lutheranism. Församlingen, som nu räknar 147 medlemmar, bar icke destomindre en liten nättbygd kyrka, som kostat $2,500, en orgel, för hvilken betalats $450 ocb ett pastorsboställe värderadt till $1,200. Sin pastor aflönar den med $600. Söndagskolan, hvars superintendent är Eddy Anderson, bevistas af 75 medlemmar ocb har ett bibliotek om 200 volymer. Den närvarade pastorn är A. J. Anderson, född den 9 Juni 1833 i Qvinneberga socken i Småland, der han uppfostrades ocb åtnjöt undervisning i folkskolan. Något högre läroverk har han icke bevistat, vare sig derhemma eller här, bvadan ban är i ordets sanna mening en hvad man på engelska kallar “self made” eller på svenska sjelfbildad man. Till Amerika kom han 1854 och uppeböll sig första tiden i Chicago, der han fann sysselsättning först uti ett apotek och sedan uti en snickareverkstad. Någon tid derefter blef hans sinne och hjerta med djupt allvar riktade åt det religiösa hållet, ocb som han ägde dertill passande gåfvor, beslöt han att göra predikantkallet till sitt. Han tog 1857 hand om metodistförsamlingen i Galesburg och verkade der 2 år, bléf derefter förflyttad till Chicago, hvarest han tjenstgjorde 3 år, sedan åter i Galesburg för 2 år, så å Bishop Hill för 4 år, i Chicago igen för 3 år, derpå tjenstgörande såsom presiderande äldste 4 år, vidare 2 år som pastor i Chicago och drifrån till Andover. Pastor A. besökte Sverge sommaren 1879, är gift med Mary Nilson från Galesburg och har med henne 6 barn.

Den Lutherska Församlingen

i Andover stiftades den 18 Mars 1850. Det första mötet hölls i pastoi Esbjörns bostad i “Mix1 Place,11 hvilket historiska ställe nu eges af 8vensken Hans Alfred Clementson från Horn. Afven stiftandet af denna församlingen var blott ett senapskorn. Enligt pastor Esbjörns uppgift i kyrkohandboken bestod den endast af 10 komunikanter.

Pastor Lars Paul Esbjörn var född den 16 Okt. 1808 i Delsbo, Helsingland, prestvigdes den 11 Juni 1832 i Upsala. Efter att några år hafva varit adjunkt i Östra Wåhla hos dr. Forsell, blef han brukspredi-kant vid Oslättfors bruk och tillika skollärare i Hille nära Gefle, hvilka befattningar ban innehade tills han reste till Amerika. Hans hustruvar Amalia Maria Lovisa Gyllen boga. Denna utmärkta qviuna, den första hvars namn inskrefs i Andovers församling, underkastade sig villigt ocb utan knot många försakelser och lidanden, men fick redan den 11 Juli 1852 sluta vedermödan och i tron på sin Frälsare gå hem till ett bättre land.

Af dem, som kommit i Pastor Esbjörns sällskap, voro endast två närvarande vid församlingens stiftelse och förenade sig med församlingen, nämligen Jonas Anderson och Olof Nordin, båda från Hille, Samuel Johnson från Södra Wi och hans hustru Anna Lisa Samuelsdotter från Lönneberga, enkan Anna Greta Mattsdotter samt Nils P. Peterson och hans hustru Katrina från Lönneberga, Kalmar län.

I sammanhang härmed må omnämnas tvenne svenskar, hvilka endast några dagar efter församlingens stiftelse intogos i densamma, nämligen bröderna Johannes och Oarl Johan Samuelson med deras familjer. De kommo sommaren 1849 från Tjäderstad. De skaffade sig på hösten samma år ett hem i Hickory Grove såsom det då.kallades, nu mera Opheim, togo verksam del i församlingens i Andover angelägenheter, tills den nya kyrkan der 1868 blef färdig, hvarefter de förenade sig med församlingen i Swedona, som de ännu tillhöra.

Andover församlingens första kyrka fulländades år 1852 och kostade då som hon stod $2,000. Men detta lilla tempel motsvarade icke länge de växande behofven. Församlingen blef nämligen större ocb större med hvarje år, och för att bereda tillräckligt rum för de tillbedjande, gick man omsider i författning om uppbyggande af en ny, större och i alla afseenden mera ändamålsenlig kyrka, hvilken fullbordades år 1869 och står nu samt skall länge stå såsom ett vackert vitne om svenskarnes religiösa nit. Denna kyrkobygnad, bvars höga spira synes på flera mils afstånd i hvarje riktning, är, om vi ej misstaga oss, den största landt-kyrka vester om Chicago. Hon ar uppförd i eukel, men kysk och smakfull stil och kostade ej mindre än $30,000. In uti densamma fins en präktig orgel, värd $3,500, och straxt i kyrkans närhet står det vackra, komfortabla pastorsbostället, som uppförts till en kostnad af $3,000.

Det gamla gudstjensthuset qvarstår ännu och är inredt samt be-gagnadt för skoländamål.

Församlingen räknar nu 1,000 medlemmar, de der representera omkring 1,600 personer. Söndagsskolan besökes af 150 läijungar och bibel klassen af 60.

De pastorer, som lefvat och verkat vid denna församling, hafva varit: först den ofvannämnde L. P. Esbjörn, hvilken tillträdde em betet 1849 och fortfor deri till 1856. Efter honom kom — dock icke förrän 1858 — pastor Jonas Svenson, och han arbetade med sällspordt nit och allvar till 1873, då döden kallade honom ifrån hjorden till den eviga TIhvilan. Hans efterträdare vardt den allmänt bekante, dittills i Chicago verkande pastor Erland Carlson. Han begynte sitt arbete här den 1 Maj 1875 och innehar ännu vården af församlingen.

Pastor Carlson är född i Elghult, Småland, den 24 Augusti 1822, prestvigdes i Wexiö den 10 Juni 1849 ocb kom till Amerika 1853. Om bans första verksamhet här inhemtar läsaren fullständigare upplysningar i beskrifningen Öfver Chicagos svenska kyrkor.

Under den lutherska Illinois-konferensens skydd fins här ett svenskt barnhem; denna inrättning står å den 18:de sek. sydvestra £ och uppehälles med hvad som denna, församlingen tillhörande, egendom afkastar sig. I detta barnhem mottagas och uppfostras församlingens små föräldralösa, för bvilkas räkning finnes straxt bredvid ett litet skolhus, hvarest de undervisas i såväl engelska som svenska.CLOVER TOWNSHIP

ligger rakt söder om Andover och vester om Weller. Utom det nordöstra hörnet, som är ojemnt och oländigt, består äfven detta township af förträffligt jordbruksland. Inom sina gränser hyser det cirka 400 svenskar. köpingen Woodhulls svenska befolkning deri inberäknad. Dessa svenskar hafva till aldra största delen hitkommit sedan 1865 och anträffas talrikast å den sida, som stöter till Andover, af hvars svenska “settlement” Clovers i verkligheten ntgör en fortsättning; Clovers svenska lutheraner tillhörde t. ex. Andovers kyrka innan de sjelfve fingo egen sådan och församling i Woodhull.

Denna plats anlades 1857 å den 80 sektionens norra och den 17 sektionens södra halfva i detta township. Grundläggaren var M. V, Z. Woodhull, som hyste lysande förhoppningar om sin lilla skapelses framtid. Grunden för dessa förhoppningar bestod i tron att en då påtänkt jern-bana skulle stryka genom orten och förbi platsen. Men när detta företag slog fel, felslog också Woodhull; det blef åtminstone ej hvad dess herre hade önskat det skulle blifva, nämligen en blomstrande stad. Det blef emellertid med tiden och sedan Chicago—Burlington—Quincy— banans bolag tagit hand om och fullbordat det förstnämnda jernvägs-företaget en vacker liten town samt eger nu 1,200 invånare, af hvilka 125 äro svenskar. Ingen annan town af Woodhulls storlek torde drifva en så ansenlig span målshandel som här drifves, och med säkerhet veta vi att härifrån fraktades åren 1871—72 och 73 mer “broomcom” än från någon annan vester om Chicago belägen town.

År 1869 bygdes, af J. D. Bells och Andrew Eason — en svensk kapitalist — Woodhulls första tegelhus, i hvilket Matts Olson i många år dref en större handelsrörelse, tills han slutligen afflyttade från orten. För närvarande fiuuas i W. följande svenska affärsmän.

S. C. Run st röra, som säljer möbler och ombesörjer begrafhingar. Som han är ensam i denna rörelse i townshipet samt dertill mycket driftig, förökas hans rörelse år från år. Vidare träffas här Aug. Lagergren, som är yngste medlemmen i firman Bell, Derby & Lagergren, hvilken handlar med allehanda slags varor. John E. Svanson är “merchant tailor.” John Johnson har skohandel, och så har A. Linderlöf. A. G. Andrén har vagnmakareverkstad och smedja.

Woodhulls svensk-lutherska församling bildades den 15 Oktober 1868 af 13 medlemmar, hvilka voro G. Lagergren, J. E. Carlson, E.

83Hawkinson, S. Hawkinson, T. M. Lindquist, C. Lindquist, S. T. Peterson, Y. G renberg, Y. Clas, N. T. Hellström, M. Olson, T. Olson och O. Trued-son. Organiseringen egde rum i den gamla presbyterianska kyrkan, der också de första gudstjensterna höllos, 1869 bygde församlingen en egen kyrka, hvars måttförhållanden äro 18 fot hög, 34 bred ocb 46 lång. Kostnaden var $3,000. Men som detta tempel snart vardt allt för litet för den snabbt tillväxande församlingen, såldes det 1876, då en ny kyrka uppfördes till en kostnad af $4,700. Denna kyrka, hvars dimensioner är 40x60, är nu den största ocb vackraste å platsen, med ett inre, som hvad den af L. A. Blombergson i Moline utförda freskomålningen beträffar, icke gifver efter för många kyrkor i staten. Församlingen räknar nu 281 medlemmar, som representera en befolkning om 418 personer, de der tillhöra både Clover och Oxfords , å gränsen emellan

hvilka Woodhull är beläget. Under församlingens auspicier stå tvenne söndagsskolor, en i Woodhull och en annan ut i landet, bådas medlemskap tillsammans uppgående till 60 lärjungar.

Församlingens pastor är N. Nordgren från Nyed i Vermland, der ban föddes den 29 Dec. 1839. Till Amerika kom han 1868 och prestvig-des i Galesburg den 29 Sept. 1872. Före honom hade den nu i Galesburg tjenstgörande pastor S. P. A. Lindahl vårdat Woodhuils hjord.

OXFORD TOWNSHIP

ligger straxt vester om Clover och omfattar en del utmärkt land, som endast å det sydvestra hörnet lider någon af bräck af den der framflytande Pope Creek, en liten å, som sönderskär marken.

Oxfords första nybygge uppsprang 1858, då byn med samma namn utlades, hvilken by eller “village” vunnit ett föga afundsvärdt rykte i statens annaler på grund af en viss bankinrättning, som der var tillfinnandes 1860. Denna “anstalt,” som tillhörde den tidens s. k. “Wild Cat Banks,” bar det prunkande och anspråksfulla namnet “The Bank of the Mississippi Valley,” under hvilket den utgaf en väldig sedelmassa, hvilken, då inrättningen gick under, icke gälde för mer än jast så mycket skräp-papper. “Bankens” tillgångar bestodo nämligen uti ett litet och gammalt kassaskåp af jern, en cent kontant i koppar (den metalliska valutan) en rostig stålpenna och ett halft ark skrifpapper, fullklåttradt med mycket höga siffertal, de der förmodligen angåfvo storleken af bankens oinlösta sedelstock. Nu fins ej Oxford till annorstädes än i minnet. Det har gifvit vika för Alpha ocb New Windsor, till hvilka platser Ox-ford-boarne utvandrade för många år sedan, lemnande platsen att lefva blott i countiets bäfder.Till detta township inkommo svenskar något tidigare än till Clover och deras antal är nu omk. 350, bland hvilka man träffar några Henry county’s förmögnaste män, som t. ex. A. P. Falk, hvilken ankom till detta county 1854, då han började sin bana som dagsverkare, men är nu cgare af 865 acres af Oxfords bästa och bäst odlade land, i värde uppgående till minst $65,000. Nybygget utgör, liksom Clovers, för öfrigt blott ett tillägg till Andover, hvarifrån de tidigaste Oxford-svenskarne ut-gingo.

Alpha heter townshipets ena town, beläget i dess medelpunkt, der tvänne jernbanor korsa hvarandra. Platsen utlades af Anson Calkins 1872. Den räknar nu 4 a 5 handelsbutiker, lika många verkstäder, två hoteller oåh en jernbanstation. Befolkningen är i antal 200, bvaraf 25 äro svenskur. Utaf dessa förestår Chas. Norgren ett apotek ocb “grocery” tillsammans och gör goda affärer. Olof Fränell från Delsbo i Sverige, en af de första Bishop-Hill-kolonisterna, eger en stor ånghyf-lingsverkstad, som dock stått stilla flera år. Han sysselsätter sig annars med att bygga hus och lador.

LYNN TOWNSHIP

ligger norr om Oxford och vester om Andover township och företer i fråga om jordmån åtskilliga arter, eger i likhet med Oxford och Clover blott ringa skogsförråd, genomflytes från öster till vester af Edvards-ån och är i sin nordvestra del, der Camp Creek stryker fram, mycket olän-digt.

De första “settlarne” slogo sig här ner — såsom de allestädes göra — längs vattendragen och i närheten af skogsdungarne. Landsmännens antal i detta township torde uppgå till 950, och hvad deras allmänna historia vidkommer, så är den så intimt förbunden med Andover-nybyggets, att föga särskildt kan sägas derom. Af intresse kan det vara att veta, det Bishop-Hill-folket inbergade åren 1847 och 1848 skördar som växte Ä en rev. Pillsbury tillhörig farm.

Itynn är bär den egentliga centralplatsen för townshipets handels-lif. Denna blomstrande lilla village ligger utmed Rock Island—St. Louisbanan och daterar sin tillvaro från den 25 No v. 1870, då den utlades af M. McKillop. Befolkningen utgöres af 100 själar, alla svenskar med undantag af blott 3 familjer. Affärsmän äro:

John Johnson, apothekare; Peter Lindahl, jernkramhandlare; Martin Williams, spanmålshandlare; And. Brodin, sadelmakare; John Samuelsson, smed och vagnmakare; V. Newman, speceri- och torrvaru-handlare; Bengtson & Lindström, agenter för Kansas-land.Opheim heter en annan village, som ligger 3 mil söder om Lynn, längs samma jernväg, der den anlades 1870 å vår landsman Peter Johnsons land. Dess läge är riktigt pittoreskt, omgifven som platsen är af ett antal romantiska kullar och dessutom egande åtskilliga andra af naturen skänkta behag. Invånarne, af hvilka alla utom den unge man, som är stationsagent, äro svenskar, uppgå i antal till 50. Namnet har platsen fått efter bröderna Samuelsons svenska hem, som är Opphem, men som af en vid banbolaget anstäld teuton förtyskades till Oppheim. Den svensk som här först sökte och fann stadigt hem var N. N. Lincoln, som hitkom 1871. Bröderna Samuelson, nu de ledande själame i byn, bygde året derpå den första butik-bygnaden och öppnade deri handel med alla slags vanligare varor. Lincoln blef då deras affärsförrättare, men vardt 1874, då Samuelsönerna sålde ut, jemte en annan landsman vid namn Svedelund, egare af affären. Lincoln & Svedelund fortsatte tills 1877, då John Samuelson öfvertog rörelsen, den han drifvit sedan dess, egande å hand ett lager värdt $8,000. S. J. Ichenbom håller hotell och hyrkuskstall, S. J. Lundquist förestår skohandel, Peter Svedelund sköter spanmålsaffärer. N. N. Lincoln spekulerar i “broomcorn“ och boskap, C. J. Runquist gör sin lycka som smed, och det gör äfven O. A. Ekdahl, Eric Nilson är platsens sadelmakare o. s. v.

De nämnda Samuelsönerna ankommo fattige till Amerika år 1849. Tilltagsne och oförtrutne som de voro, tvekade de icke att till en början göra hvad som erbjöd sig, tagande i betalning hvad som helst, ty, som redan berättats, penningar voro sällsynta ute i vestern den tiden. En af dem blef en gång ombedd att för några dagars arbete taga betalning i en hög “pumpkins”

Sin bana som egna jordbrukare började de med 40 acres å sektion 33, men förökade år för år sin egendom, så att de nu ega hvar sina 760 acres, värda $65,000, bådas farmar tillsammans representerande ett kapital af $130,000. När den lutherska kyrkan i Andover bygdes, bidrogo de med $500 hvardera till bygnadsfonden, och båda hafva de gifvit hvar sina $1,000 till Augustana College i Rock Island. För 18 år sedan skänkte John Samuelson 20 acres för 20 år såsom hjelp åt obemedlade studenter vid detta läroverk.

Den svensk lutherska församlingen härstädes bar étt vackert litet kapell jemte ett skolhus, båda uppförda till en kostnad af $2,000. I detta kapell finnes en orgel, som kostat $400, och en ringklocka,— skänkt af Carl John Samuelson — vägande 800 pounds och värderad till $200.

I den i mil härifrån belägna Hickory Grove hålla de svenska metodisterna årliga lägermöten.WESTERN TOWNSHIP

är beläget norr om Lynn och består till aldra största delen af godt jordbruksland, hvaraf den östra, till Osco gränsande delen är särdeles fruktbar. Den, som här vände den första torfvan, var en person vid namn M. B. Lloyd, hvilken hitkom 1837. Hans son Charles var den förste här födde kaukas af det maskulina, samt mrs Mary Ann Jordan den första af det feminina könet. 1840 började dr Alfred Trego att uppträda som läkare inom Westerns gränser, och året derpå anlände familjerna Blackfarr.

Westerns förste svensk var, vill man veta, en som hette John Johnson och som flyttade till Iowa for ett par år sedan. Hvad vi med visshet kanna uppgifva, är, att Eric Janson, Bishop Hills grundläggare, var här 1849, då han, med anledning af den bördiga jordmånen, beslöt att inom townshipet anlägga en hjelpkoloni åt B. H. Dessutom ansågs orten särdeles passande härför af det skäl, att den ligger just halfvägs emellan

B. H. och Rock Island, hvarest kolonien då ägde ett större fiskläge, som, under N. J. Hollanders tillsyn, försåg kolonifolket med färsk fisk. Rock Island var också på den tiden Bisbop Hills närmaste handelsplats.

Någon tid derefter träffades en öfverenskommelse emellan R. D. Foster och Eric Johnson såsom koloniens ombud om försäljning åt den senare af följande landstycken: Nordöstra ± af sek. 14, sydöstra ± af sek. 24 samt södra £ ocb sydvestra i af sek. 25, å hvilka egendomar köpebref utfärdades den 9 Okt. 1849. Jemte detta land, som ligger i Western, köptes af Janson vestra i af sek. 20 och sydvestra £ af sek. 30 i Osco township, allt tillsammans utgörande 1,116 acres, för hvilket betaltes efter $2.69 pr acre, eller för det hela $3,000.

Bishop Hill-kolonien hade vid denna tid ondt om reda penningar och nödgades på grund häraf att med produkter af allahanda slag betala denna summa. Nästan ali dess boskap och alla dragare medtogos vid li-qviden, så att häst- och ox-hjelp måste legas vid det derpå stundande vårarbetet. Det är derför lätt att förstå, det folket var mycket missnöjdt med affaren, deii de betraktade som en dålig spekulation; och att samma tänkesätt gjorde sig gällande hos dem, som efterträdde Janson i styrelsen framgår deraf, att de liito de inköpta landområdena gå sig ur händerna. Den 10 April 1850 — jemt en månad före Jansons död — intecknades landet i fråga till Hall & McNeely från St. Louis för $2,000 hvilken summa kolouien använde för fullbordandet af sin nya ångqvarn. Året derpå g‘ck landet under klubban och ur koloniens våld. Några boningar hade dessförinnan uppslagits här och der samt något land uppbrntits.Hade kolonien behållit ocb uppodlat detta utmärkta jordbruksland och vidare tillegnat sig den deremellan och koloniens dåvarande gränser liggande marken, så skulle folket i dag hafva befunnit sig uti ett betydligt bättre finansielt läge. De svenskar, som finnas å landet, hafva der, sedan 1862, gjort sig förmögne.

När koleran utbröt å B. H. 1849, togo många kolonister sin tillflykt till denna trakt. Men pesten följde dem och utbröt med en sådan våldsamhet, att Eric Linden, som var der och begrof de döda, säger sig hafva jordat 16 lik på en enda dag. Grafvarna gräfdes af Nils Hell-blom, som ännu lefver ocb kan berätta förloppet. Med full säkerhet kan sägas att 50 kolonister hvila i jorden i de. sydöstra hörnet af den 25 sektionens sydöstra £, som nu är J. Samuelsons egendom. Att de lefvande kolonisterne icke förvissat sig om det exakta läget af denna lilla begrafningsplats och der upprest passande vårdar, tecknade med de afsomnades namn, talar om en till brottslighet gränsande likgiltighet. Det enda minne man nu har af dessa menni kor är en gammal af dem begagnad bygnad, som nu utgör en del af nyssniimde Samuelsons staH.

Albert A. Hammar, boende å sek. 22 och född i Western township den 14 Aug. 1856, påstår att hans fader, Wm. A. Anderson, var en af townshipets förste “settlare,” enär han ditkom 1851. Denne A. dog 1858 och lär medan han lefde hafva gjort sig mycket aktad och omtyckt för sin redebogenhet att hjelpa sina nyanlända landsmän till arbete o. s. v.

Andrew M. Peterson, farmer å sek. 23 och född i Södra Wi, Kalmar län, bosatte sig bär 1852 ocb har bott här sedan dess. En hel liten skara andra svenskar bitkom samtidigt, eburu då ej funnos fler än 5 små boningshus i hela trakten. Bland desse var N. P. Peterson, nu å sek. 33. Andrew M. Peterson är för längesedan förmögen man, egande 520 acres land, värdt minst $35,000 — ett vackert exempel på hvad Amerika kan vara för en flitig ocb sparsam man.

De fleste af nu i Western boende svenskar hafva bitkommit sedan 1861. Bland dem, som senare anländt, är John Samuelson, som bor å den del af sek. 25, som ägdes af B. H. 1849. Han är från Vestra Eneby i Östergötland och kom till Andover slsora emigrant 1852. Under kriget tjenade han troget 3 år såsom medlem i Illinois143 infanteri-regemente. Han deltog i åtta särskilda bataljer, deribland slaget vid Shiloh och belägringen af Vicksburg. Hans små besparingar under tjenste-tiden utgjorde första af betalningen å den farm ban nu eger; för resten fick krediten stå. Nu är han oinskränkt herskare öfver 400 bördiga acres, å hvilka han har ett hus som en svensk grefve icke skulle bålla sig för god att bo uti, — allt frukten af bans eget arbete, hans egen omtanka.

Peter Westerlund heter en annan välmående landsman i detta township. Han eger 320 acres, ett ståtligt hem och stora välbygdauthus. Hans födelseort är Hassel a i Helsingland, hvarifrån han nfv.

1850. Han var en af de 12, som explorerade Rio Grand-floden 1860. Sällskapet utgick från Pikes Peak i Colorado med oxar, men ingen vägvisare och inga — vägar. De hunno omsider nämda flod, hvars knrs de sedan följde ner till Albuquerque i Nya Mexico. Der sålde de sina dra-gare, bygde 3 båtar och begåfvo sig, tvärtemot alla råd, utför det okända vattendraget med dess 8 långa fall, dem ingen före dem passerat, samt landade omsider i Elpaso, der de afyttrade båtarna för $50. Före denna märkvärdiga och djerfva båtfärd hade man hållit strängt före att Rio Grand var ofarbar bland annat derför, att den vid ett visst ställe skalle gå nnder ett högt berg. Detta vederläde desse svenskar. Orsaken till antagandet i fråga funno de vara det förhållandet att floden beskrifver en vinkel och stryker sedan under ett bergpass, der klipporna resa sig 1,000 fot på bägge sidor.

Orion är Westerns “hufvudstad” och ligger å den nordöstra i af sek. 28 ocb den sydvestra ± af sek. 27, just der Rock Island & St. Louis-banan och Rock Island & Peoriabanan korsa hvarandra. Platsen utlades den 26 Dec. 1853 af Charles W. Dean, hvadan den i början kallades Deanington, bvilket namn gaf vika för det närvarande 1867.

Samme Dean bygde Orions första bus och öppnade der dess första bandel. 1856 företog sig Stephen McCarthy att inleda en liten affär med rusgifvande drycker. Men honom gick det illa, ty ej långt efter inrättningens öppnande infunno sig der fem af platsens mera beslutsamma fruntimmer och tömde hans lager, icke såsom män i allmänhet tömma varor af detta slag, d. v. s. genom strupen, utan i rännstenen. Härför blefvo de åtalade, men en för nykterhessaken mer än för den republikanska frihetens sak ifrande domare friade de modiga amazonerna. .

Innan jernvägen inkom till Orion var här knappast någon rörelse. Men sedan Oktober månad 1870, då ånghästen började trafva genom platsen, bar den fått en lifaktighet, som lofvar att med tiden framkalla en liten stad af ingen ringa ordning. Orion har nu 1,000 invånare, och utaf dessa äro 200 af svensk börd. Desse hafva här en luthersk församling, bildad den 26 Maj 1870 af 30 personer, bland hvilka voro Jonas P. Peterson, A. P. Larson, And. Peterson, C. Erickson, C. M. Lindvall, J. P. Carlson, J. A. Peterson och andra. Nu är kommuni-kanternas antal 276, som representera en befolkning om 440 själar, många af hvilka naturligtvis bo i Orions omnejd. Den kyrka, hvari denna församling håller sina gudstjenster, bygdes 1871 till en kostnad af $4,500. Samtidigt anskaffades ett pastorsboställe för $2,000 och en begrafningsplats för hvilken betalts $500. Församlingens pastor, bvilken äfven tjenstgör såsom superintendent förden af 75 lärjungar bestående söndagsskolan, är Viktor Setterdahl, född i Oppeby, Östergöt-land, den 20 Jan. 1844, anländ till Amerika 1864 och prestvigd i Paxton den 29 Juni 1873.

I egna affärer äro följande svenskar inbegripne: Henry Johnson, som eger £ i Orions Mills, vid hvilket verk han är föreståndare. Han är född i Södra Wi, Kalmar län, den 22 Jan. 1832, kom med sin fader, Samuel Johnson, till Amerika 1848, då han jemte andra underkastades de mödor med hvilka den i Andover-historien beskrifna färden från Albany till Buffalo var förenad. Sin praktiska bana började Johnson som klerk vid ett tegelbruk i närheten af Rock Island. Sedan tillverkade han sjelf tegel ett par år vid Andover, der han ännu senare blef handelsbiträde hos Jonas Anderson & Geo. E. Peterson. Efter denna firmas upplösning försökte han sin lycka som kringfarande köpman, försökte derpå jordbruksyrket i Andover, men tröttnade snart på grund af missväxt och blef åter handelsexpedit för att kort derpå återgå till jordbruket, som han efter ett par år öfvergaf och tog anställning i An-dovers qvarnverk, der han förblef 7 år, under hvilken tid han köpte och förbättrade en farm å sek. 31, Osco township, dit han drog sig tillbaka 1870. 1872 sålde han egendomen och flyttade till Orion, der han bygt

ett vackert hem, trifves och mår väl. Han är som synes, en driftig karl. Uppriktig och omtyckt ar han också, men derjemte mycket sjelf ständig i religiöst och politiskt tänkande, och på grund deraf led han nederlag såsom sheriffskandidat å greenbacks-partiets valsedel 1878.

Eric Gabrielson anlände till Amerika 1854 och eger nu i Orion en stor och präktig handelsbutik, deri han bedrifver affärer med specerier och torra varor, hvarjemte han, i sällskap med M. B. Lloyd, nyligen inlåtit sig uti bankaffärer.

D. A. Danielson är juvelerare och urmakare; John Nelson gör affärer i skodon; Frank Peterson har skräddarerörelse; Grandien & Bu-deman förestå smed- och vagnmakarerörelse; Charles Hultmark är bar-berare; Frank Dahlstedt uppträder som målare och Chas. P. Larson spekulerar i spanmål.

OSCO TOWNSHIP

ligger Öster om Western och norr om Andover townships och är utan tvifvel i agrikulturiskt hänseende Henry countys bästa bit, och visst är att hvaije fot af detta township framalstrar så präktig och så ymnig säd som någon annan fläck i hela staten. Inga större strömmar eller skogspartier npptaga marken, som är något vågformig och sluttande nog att hålla sig från allt för mycken väta i regntiden. Matjorden är öfverallt från 18 till 32 tum djup.Till följd af den hos de tidigaste nybyggarne rådande tron att slätterna voro, dels på grund af det fria spelrum vinden der eger, och dels på grund af afståndet från skogen, som då lemnade det enda bränsle man åtkom, brydde man sig icke om den del af landet, som nu utgör Osco township. 1838 gjorde någon å sektion 13 ett försök att bosätta sig, men misslyckades. Tretton år senare eller 1853 flyttade Albert Melton ut på Crocker Grove-farmen, ocb derifrån daterar sig townsbipets historia. I den lilla historiken Öfver Western townsbip ses att det första landköp hvari svenskar voro intresserade var det, som gjordes af Eric Janson för B. H.-koloniens räkning.

De svenskar, hvilka nu lefva ocb verka i detta township, hafva nästan alla hitkommit sedan 1862, då de fleste utgingo från den öfverfulia Andover-kupan. De utgöra tillsammans omkring 300, och göra raska framsteg i riktning af ekonomiskt välstånd.

En af Oscos störste jordbrukare är Samuel Peterson å sek. 16, som är från Tjärstad i Sverge, hvarifrån han kom till Amerika 1859 och till Henry co. 1860. Började sin bana på en hyrd farm i Colana township, hvarifrån han flyttade till Western 1863, köpte han 1873 den egendom i Osco, å hvilken han nu bor. Denna farm består af 520 acres och derå finnas hästar kor och svin i hundradetal, vitnande om egarens välmåga och den energi, som frambragt den. Samuel Peterson är dock blott ännu i sin mannaålders fulla kraft, hafvande icke uppnått mer än 43 års ålder. Lefver han 20 år till, så blir han väl en af vesterns små penningefurstar.

Svan P. Peterson å sek. 31 ha vi redan omnämnt i skildringen öfver Andover.

Eric A. Peterson å sek. 31 är äfven en af Oscos väl försigkomne svenskar; han eger en 247-acres-farm, och ett stort antal andra har egendomar i omfång vexlande emellan 80 och 160 acres hvardera, som i lef-nadsteckningarne skönjes.

ÖSCO village eller by börjar sin historia med den 30 No v. 1870, då marken för densamma uppmättes. Något hus blef ej bygdt förrän året derpå, och nu fins der ett par dussin jemte 60 personer, af hvilka vår landsman John Johnson, som handlar med tyger, skodon och kläder, och modevaror m. m. är en. Hans lager representerar för det mesta ett kapital på $10,000.

Denne Johnson kom till Amerika 1857 och slog sig då ner på en 50-acre3-farm i Lynn township, hvarifrån han, efter att hafva mött bara motgångar, flyttade till Andover townsbip 1862. Der blef lyckan honom blid. Han köpte farm på kredit och sattes genom de höga priser å jordbruksalstren, som kriget förorsakade, istånd att med lätthet betala den på tre år. Han rår nu om 647 acres utom sin egendom i Osco.Han är, påstås det, Henry countys rikaste svensk och torde “vara värd” minst $80,000.

John Malcolm Anderson är spanmålshandlare och har i Osco en egen “elevator.”

MUNSON TOWNSHIPS

läge är öster om Osco, men har icke så godt jordbruksland som detta township. En i sitt slag vigtig county-inrättning, nämligen “The County Infirmary,” eller fattighuset, är här beläget, omgifvet af fattigfar-iiien som består af 160 acres. Bygnaden, hvilken fulländades 1871, är uppförd i fransk stil och eger tvänne flyglar, förenade genom en mellanbygnad, som är 60 fot lång och 40 fot vid; när de framskjutande flyglarne räknas blir hela längden 126 fot. Den är två våningars böjd, är bygd af Joliet-sten, värmes med ånga och kostar som den står $50,000. De arme, som här åtnjuta allmän hjelp, uppgå vanligtvis till omkring 70 i antal.

Våra landsmän ha äfven letat sig väg till detta township. Deras närvarande antal torde vara 100, af hvilka ett dussin äro egna jordbrukare. Den förste svensk, som kastade röst vid politiskt val i Munson, var A. L. Anderson, bvilken har 80 acres å sektion 35 — ocb det var 18H4.

Närande A. är från Skölfvened i Westergötland och kom till Amerika 1860. När kriget utbröt ingick han i komp. H af statens första artilleriregemente och tjenstgjorde 18 månader. Efter krigets slut kastades han af ödets vågor hit och dit för några år, men hamnade & sin närvarande farm 1872, der han samma år valdes till town-assessor, hvarigenom han också vardt den förste embetsinnehafvaren af svensk börd i Munson. I townshipet tinnas åtskilliga kolgrufvor, vid hvilka många svenskar arbeta

GENESEO TOWNSHIP

ligger norr om Munson, består af en del utmärkt farmland och är en af statens äldst bebygda delar. Dess historia går 40 år tillbakas i tiden. Henry co. blef i böijan intaget ocb bebygdt af kolonier: Andover af en New York-koloni, Weathersfield af en nyengländsk koloni, Bishop Hill af en svensk koloni o. s. v., ocb Geneseo befolkades af ett i Genesee i staten New York bildadt sällskap, som 1836 utsände en af 3 bestående komité att undersöka trakten och utse läge, i hvilket värf James M. Al-lan, som nade bott i Brandenburg-nybygget, var dem behjelplig. Denna kommité köpte det land, hvarå staden Geneseo nu ligger, för $1.25 pr. acre, hvarpå den for hem och lemnade sin berättelse, hvarpå en del af kolonien genast begaf sig af och till det nya hemmet i vestern, dit man efter måDga mödor ankom midt i vintern. Två tusen acres land blef nu taget för koloniens räkning, och C. K. Bartlett bygde den första kojan vid den lilla strömmen, straxt söder om stadens läge. En annan Bartlett bygde sitt bo straxt bredvid. R. S. Stewart, som var rädd för det sanka läget vid bäcken, bygde litet högre upp, hvilket exempel följdes af många andra. Tillsammans voro desse nyodlare 50, och sin första skörd inbergade de 1837. Sin post bemtade de i 3 år vid Andover, men erhöll eget postkontor 1839, då ofvannämnde Allan blef Geneseos förste post-mi! stare.

Staden Geneseo utlades sommaren 1837. Dess första arkitektoniska verk bestod af en liten hydda, bygd af Elisha Cane, och näst i ordningen kom J. C. Woodfords brädbygnad, hvari den första handelsbutiken öppnades. Långsam var emellertid stadens tillväxt; allting stod så godt som stilla till dess att Chicago—Rock Island—Pacific-banan, 1853 nådde platsen, då staden fick nytt lif. Den del af marken, som nu utgör den förnämsta handelsdelen, tillhörde då M. Munson. Derå bygdes sommaren 1854 af bröderna Perry Geneseos första tegelhus, som nu användes af bröderna Green för möbel verkstad. Fåfängt försökte de äldre “settlame” att hålla handelslifvet inom sin lilla krets,—jern vägen drog nämligen all rörelse till i närheten af stationen. Huru samhället utvecklats kan för öfrigt ses af dessa uppgifter:

1853 utgjordes befolkningen af 200 själar, 1860 af 1792, 1870 af 3,042 och nu af 5,000. Inkorporerad blef staden den 16 Feb. 1865. Mycket mer af intresse kunde sägas om denna lilla stads allmänna växt i" n en koja till sin närvarande betydelse, men läsaren vet att vi hit-kommit för att taga reda på våra landsmän och deras förhållanden, icke på andras.

Spår af svenskar finnas har sedan 1852. Här voro då redan John Gustus, Lewis Johnson och Carl Johnson. Den förstnämnde var från Opphem i Östergöthland och bodde här ända till för 3 år sedan, då han for vesterat, till Iowa, efterlemnande ett serderles godt rykte om sig såsom en redlig och emot alla nykomne landsmän mycket hjelpsam man, och är det derför ledsamt att förnimma, det han på sin ålderdom icke befinner sig i goda pmständigheter. Så tidigt som 1854 var ban här sin egen skomakare, blef sedan handlande, men sålde 1862 sin affar åt N. P. Rosenstone. Lewis Johnson, som ännu bor här, i skäligen goda omständigheter, är från Småland, och Carl Johnson tillbringar sitt lif på en farm utom staden; han är född i Wennland.Året 1853 hitkom Lars Jonson från Skärstad i Småland och bor nu å en farm om 80 acres å sek. 12, norr om Green River. Carl Tolin, hvilken tjenade såsom frivillig i komp. D. Illinois 57 voluntärrege-mente, var också en af de tidigare svenska nybyggarne och bor nu i staden, och det var äfven Adolf Siifström från Östergöthland, som är tillfinnandes å en farm ett stycke utom Geneseo.

De flesta svenskar, som anliindt till trakten, hafva varit mycket fattiga och på grund deraf nödsakade att hålla till godo hied det s. k. “svamp-landet,” som tid efter annan blifvit till salu utbjudet. Och de ha ej ens kunnat eller vågat taga nä gon större del deraf, utan istället slagit sig 4 a 5 tillsammans om en 80-acres-farm. Detta kan synas som ett oblidt öde, men märkas bör likväl att de om en liten tid bli egare af högeligen värderika, om än små, jordegendomar, enär detta sankland, en gång dräneradt ocb uppodlad t, blir outtömligt i fruktbarhet.

Den svensk-lutherska församlingen härstädes bildades i John Gustus1 hem den 27 Juni 1856 af 12 personer, och gudstjensten hölls i enskilda hu9 till dess att kyrkobygnaden vardt fullbordad, hvilket bände 1857. 1874 blef detta lilla tempel ombygdt och förstoradt, och motsvarar nu i alla afseenden församlingens behof. Dess förste pastor var Nils Anderson, som ditkom 1865 och qvarblef till 1869. Bland andra förtjenster denne andans man ägde var den, att ban gema gjorde allt ban kunde för att biträda nyanlände landsmän i sökandet efter anställning. Slutligen öfvergaf han prestkallet ocb antog en landagentur i Mempbis, Tennesee, der han kort derpå afled. C. J. Malmberg vardt kallad att efterträda honom i pastorsembetet vid Geneseo församling, det han bestred 6 år. Efter hans afgång stod embetet ledigt en liten tid, men blef snart fyldt af P. J. Brodine, som nu tjenstgör, och på ett sätt, som gifver allmän lelåtenhet.

Pastor B. är född i Hjelmaryd, Småland, den 12 Okt. 1846, kom till Andover 1853 och prestvigdes der den 4 Juli 1875. Hans församling består honom med ett vackert och beqvämt boställe. Utom församlingen, som räknar 232 kommunikanter, de der representera en befolkning om 395 personer, står under hans vård en söndagsskola, som har 50 lärjungar och John Engdahl till superintendent.

Den svenska metodistkyrkan i Geneseo organiserades af Victor Wit-ting 1864. Till en början höll den lilla församlingen sina möten i den tyska kyrkan och senare i Moderwells Hall med pastor A. L. Eriekson som tjenstgörande predikant. 1866 inköptes för $600 en tomt, hvarå ett för behofven afsedt tempel uppfördes. Sedan dess hafva såsom predikanter vid församlingen följande personer verkat: O. Gunderson 2 år, A. L. Eriekson 1 år, John Lind 3 år, John Wigren 2 år och H. W. Ek-lund var den senaste. F. n. finnes ingen och församlingen tycks vara stadd i aftagande.

I Geneseo bo omkring 400 svenskar och i den kringliggande nejden inom townshipet 250, alla hållna i högaktning för sin flit, intelligens och nykterhet.

Äldst ibland de svenska affärsmännen härstädes är N. P. Rosen-stone, hvilken nu emellertid drabbats af så svåra motgångar, att han måst draga sig tillbaka. John Dedrick från Hycklinge i Linköpings län har drifvit rörelse sedan 1865 såsom medlem af firman Dedrick & Lawrence, hvilken handlar med specerier. D. tjenstgjorde 3 år i kriget, tillhörande statens 19de voluntär regemente. John Engdahl, som är “mercliant tnilor”, har också varit sin egen sedan sistnämnda år och har nu en mr Aldine till kompanjon. Finnan gör goda atfarer i sin i “Geneseo House” belägna lokal. E. är från Floby i Westergöthland och kom till Amerika 1864.

Peter Johnson från Brearyd i Halland har varit 25 år i Amerika, 5 i Moline och 20 i Geneseo, der han nu drifver målareyrket. John Olson är skomakare och skohandlare i en person, samma yrke ega Anderson & Aldine. Jonas Peterson är smed och vagnmakare; John Linn, skräddare och köpman; Lindström, vagnmakåre och G. Olson byggmästare. Se vidare lefnadsteckningame.

CAMBRIDGE TOWNSHIP

ligger norr om Weller och öster om Andover samt består af flera olika sorters jordmån. Genom dess midt flyter från öster till vester Edw&rds-ån, och å sektionerna 8,9,10 och 11 fins en liten skog, Sugar Tree Grove kallad.

Inom detta township bo omkr. 500 svenskar, hälften å landet och hälften i “köpingen” Cambridge, som ar belägen i townshipets nordöstra del å sek. 7 och å en i sanning vacker höjd. Platsen är äfven countiets “hufvudstad”, så att säga, emedan man här förlagt county-sätet, en fördel som Cambridge har en strid emellan Andover och Geneseo att tacka för, enär båda dessa platser ville blifva county-säte, hvilket hade till följd att Cambridge blef det, hvarom vidare kan ses i Henry countys historia.

Upp till för några få år sedan var Cambridge märhvärdigt blott för Bin tröghet i tillväxt. Emellan den 9 Juni 1843, då platsen utlades, och den 28 Juli 1845 bestod befolkningens enda nämnvärda bedrift uti flyttandet af det i Morristown stående court-huset på rullar till Cambridge, hvilket försiggick på två dagar. Detta blef senare såldt till en mrGaines, som förvandlade det till salubod. I dess ställe uppfördes ett annat något bättre, hvilket nu i sin ordning gifvit vika för ett som kostat $75.000.

Det första privata huset bygdes af John Russel och bestod uti en enkel stockhydda samt begagnades för smedja. Samma år eller 1843 uppförde domaren Tillson en lika anspråkslös hydda för sin egen räkning. 1848 vardt ett litet hotell byggt, och sålunda kröp samhället framåt tills 1871, då det underbara förvandlingsmedel, som kallas jem-viigen, kom och med siu makt skjöt Cambridge framåt; så att det nu har ett par tidningar, flera kyrkor, en mängd ganska stora butiker, många andra inrättningar och 2,000 invånare. Utaf dessa äro, som ofvan nämnts, omk. 250 svenskar, de der nästan alla ditkommit sedan 1870. Att desse landsmän äro af en driftig, företagsam klass, derom vitnar det förhållandet att de snart nog finnas i hvarje yrkesgren såsom sina egna. Och belägen som platsen är endast 5 mil från det genomsvenska Andover och för öfrigt egande svenskar rund t omkring sig, måste den vara särdeles gynsam för svenske affärsmän.

Här träffas på affärsområdet redan följande landsmän:

A. Wickstrom, skodon och specerier; A. G. Wolyn, apotekare; J. C. RunstrÖm, möbler; A. Olson, dito; mrs Paulina Nelson, fotografisk ateher; Frank Lagerlöf, sadelmakare; Chas. Cedergren, skodon; C. Burr-man, dito; O. Blomberg, dito; Dahlberg & Hanson, jern kram; J. B. Hu-lin, vagnmakare; Sam. Anderson, målare; P. Berglund, dito; Otto Ha-milton, restaurant; A. Nord, dito; ocb Svan E. Svanson, advokat.

En svensk-luthersk församling bildades den 30 Maj 1875, då 52 personer ingingo som grun dmedlem mar. Organisatören var pastor Erland Carlson från Andover, som ännu tjenstgör såsom hjordens själasöijare. Församlingen, som nu räknar 85 kommunikanter, har egen kyrka, köpt för $2,700. 1 förening med densamma står en söndagsskola, som har 40 lärjungar.

KEWANEE

i townshipet med samma namn är en af Henry countys’ förnämsta städer och uppsprang för omkring 25 år sedan. 1853 var platsen ingenting annat än en farm, å hvilken de vägfarande emellan Dixon och Weathersfield funno passande hviloställe. Den bygnad, som då understundom tjenade för detta ändamål, tillhörde bröderna Potter och qvar-står ännu, något norr om Phillips Block, såsom ett gammalt landmärke.

Townshipets första bebyggare voro en John Kilvington, en Robert Coultis och en Cornelius Bryant, hvilka anlände hösten 1836. Genomderas och andras bemödanden lyckades det Kewanee, som blef utlagdt den 1 Maj 1854 att få C. B. & Q.-banan lagd genom platsen. Detta hade till följd att Weathersfield, som hade gjort förtvifiade ansträngningar att vinna denna förmån, gick ner, medan Kewanee gick upp. Det ena “affärshuset” efter det andra flyttades på rullar från W. till K. och under tiden bygdes i den senare af alla krafter, så att stället hade 1,500 invånare efter endast 18 månaders tillvaro. Det fick redan sistnämnda år eget postkontor, och Öfverste Blish blef den förste postmästaren. Handel och näringar uppsprungo och utvecklade sig år efter år, och staden räknar nut utom ett ansenligt antal vanliga affarer af ej ringa betydelse, äfven några fabriker af större omfång, hvarjemte ett större kapital här användes för kolbrytning, som skänker sysselsättning åt en skara arbetare. Befolkningen uppgår nu till 4,000.

Till Kewanee funno svenskarne väg ganska tidigt. Eric Eriekson från Nora, nu boende i Nekoma, blef såsom medlem af Bisbop Hill-kolonien trött af lifvet der och flyttade till K. 1855, då han genast uppsatte en liten sadelmakareverkstad och rönte vacker framgång. (Efter 10 år for han derifrån och satte sig ner i Altona) 1856 blef ett antal andra kolonister missnojdt med förhållandet på “hillen” och följde Ericksons exempel i att utvandra till andra orter, och vände då några sina steg till Kewanee, bland andra en äldre person hvars namn också var Eric Eriekson och hemort också Nora. hans tvänne söner Eric och Peter, Eric Bengtson, And. Barlow och Hans Lindgren. Från andra håll kommo samtidigt Peter Berglund, John Hedberg och Peter West-lund, alla från Gestrikland, John Carlson från Småland och John Peterson från samma provins. 1857 blef det svenska samhället förökadt med A. Johnson från Gestrikland och 1862 A. Shoström från samma ort.

Af desse tidiga Kewanee-evenskar återfinnes nu, som sagdt, den ene Eric Eriekson i Nekoma, den andre återvände till Sverge 1867 ocb dog ett år efter återkomsten, och hans tvänne söner foro 1857 till Kalifornien, der de i guldgrufvorna förgäfves sökte sin lycka några år. Trötta derpå begåfvo de sig slutligen upp till brittiska Amerika, der lyckan var dem s& bevågen, att de efter blott 1£ års förlopp kunde återvända till fäderneslandet med 100,000 kronor. Der gifte de sig med hvar sin dotter af Eric Eriekson i Nekoma ocb bosatte sig, den ene i Upsala och den andre i Nora. Barlow är nu köpman å B. H. Qvar i Kewanee bo endast A. Johnson, P. Berglund, Peter Westlund och John Peterson. Utom desse torde några andra finnas, dem läsaren i så fall träffar i lef* nads teckningarna.

Talrikast voro landsmannen här 1870, då arbetet i kolgrufvorna pågick som bäst; af desse kolgrufvearbetare ha de fleste flyttat till Bloom-ington-trakten. 1 Kewanee, town ocb township, uppgår nu den VIIsvenska befolkningen till 200 själar. Ibland dem finnas icke många affärsmän, men svenska handelsbiträden äro anstälda litet hvarstädes i bodarne. A. Johnson har fotografi-atelir och H. Nelson gör i skodon. Flere svenska affarsmän träffas här icke.

'En svensk luthersk församling kom här till stånd i Sept. 1869, räknade då 16 medlemmar. Året derpå bygde den en kyrka för $3,000. Den räknar nu 54 komm unikan ter, men har ingen egen pastor, utan beror på pastorer från närbelägna församlingar. En metodistförsamling har äfven funnits, men har genom afflyttningar från orten småningom sammansmältit derhän, att några regelmessisga gudstjenster ej längre hållas.

ÅTERBLICK PÅ HENRY COUNTY.

Vi hafva härofvan i korta (kanske alltför ofullständiga) men dock i trogna drag skildrat de förnämsta händelser och omständigheter, som äro förknippade med svenskarnes uppträdande såsom nybyggare i Henry county. Hvad vi hittills, dock icke afsigtligt, förgätit, är deras rol såsom medborgare. Vi ha, det är sant, i hvarje settlement’s historia omnämnt dem, som på ett eller annan t sätt gjort sig bemärkte i politiskt hänseende, men vi ha icke vidrört dem Båsom ett manstarkt och vigtigt politiskt element inom countiet såsom ett helt. Det är denna skyldighet vi nu gå att fullgöra.

Till at t börja med må nämnas att svenskarne å få orter — om ens någonstädes — i Amerika varit af så stor politisk vigt som här. Detta naturligtvis i fråga om de senaste 15 eller 20 åren, ty före den tiden voro de på grund af sin fåtalighet mindre bemärkta. Dock, gå vi tillbaka till Bishop Hill-koloniens första år, så finna vi att de äfven då icke voro maktlösa och följaktligen icke heller förbisedde.

Den svenska invandringen till Henry co. började, måste läsaren förstå, långt innan det republikanska partiet hade sett dagen. Det populäraste partiet var då — åtminstone i Henry co. — det demokratiska som vid den tiden ännu icke hade gjort sin historia mörk genom sympati med slafaristokratien. Vi finna derför att Henry countys första svenskar med få undantag alltid voterade den demokratiska valsedeln, till dess att slaffrågan trängde sig fram i förgrunden och vardt dagens brännande, då de blefvo lika starka republikaner, som de förnt bade varit demokrater. Såsom ett intressant politiskt minne från Bishop Hill-koloniens tidigaste dagar ligger framför oss ett politiskt bref, skrifvet af en i Chicago då bosatt men långt för detta afliden landsman, P. von Schneidan, till koloniens föreståndare, Eric Janson, som ombedes att i Kapt. A. G. Warner.

DÖD

Se sid 301den då pågende presidentvalstriden kasta sitt inflytande på kandidaten Taylors sida.

Af samma skrifvelse framgår att alla utländningar voro vid valet i fråga röstberättigade efter blott 6 månaders vistelse i staten, hvilken förordning emellertid förändrades i den år 1848 antagna nya statsgrund-lagen, som föreskref 5 års uppehåll i staten innan rösträttighet erhölls.

På grund af anförda omständigheter hade kolonien nyssnämnda år ända upp till 100 röster, hvilka, kastade for ett och samma parti, vägde betydligt i den allmänna vågskålen under en tid då countiets röstberättigade ännu räknades endast i hundratal.

Från den demokratiska stråten afveko kolonisterna första gången 1854, då de röstade för “anti-Nebraska-valsedeln,” d. v. s. för dem, som voro emot slafveriets införande på Nebraskas mark. De hade voterat för presidentkandidaten Cass 1848 ocb för Pierce 1852. 1856 voterade

Henry countys svenskar mangrant för Fremont och den rep. valsedeln. Och huru skulle de kunnu ha gjort annorlunda med sina starkt utpräglade antipatier emot all slags träldom! — Utan att begära det minsta favör i gengäld fortforo de derefter att strida under det republikanska baneret tills 1868, då de i county-konventionen anhöllo att en svensk måtte uppsättas till kandidat för något embete. Men denna billiga begäran villforo icke de personer, som höllo de politiska trådarna i sina händer. Svenskame togo då sjelfva sin sak om hand, höllo i Andover en svensk konvention och utnämnde der kapten A. G. Warner till sheriffskandidat. För att då hjelpa svenskarne och sålunda vinna deras goda vilja, underläto demokraterna att uppsätta någon kandidat för samma embete, utan beslöto istället att rösta för Warner, som också vardt vald med 135 rösters majoritet.

Emellertid återvände landsmännen till det republikanska partiet och voterade, med några i Andover såsom undantag, för dess valsedel 1869. Men 1870 funno de för godt att, jemte andra svenskar inom det då 5 :te kongressdistriktet, till kongressmedlem inrösta demokraten Stevens istället för republikanaren E. C. Ingersoll, för hvilken de hade förlorat förtroendet. Denna handling väckte mycket uppseende och ådrogo svenskarne ett nästan oblidkeligt hat, för hvilket kapten Eric Johnson och Hon. J. W. Olson blefvo isynnerhet utsatta. Man tog nämligen för gifvet att dessa ledare hade väckt, närt och anfört oppositionen emot Ingersoll. Vi kunna dock intyga att de hade ytterst litet att göra med den kraftiga protest Henry countys svenskar denna gång inlade emot bvad de ansågo för korruption. Hvad Johnson serskildt beträffar, så följde han blott med den oemotståndliga strömmen.

Annorlunda var det 1872. Såväl Jobnsom som Olson jemte andra framstående svenskar inom countiet Öfvergingo då till det liberal-republi-kanska partiet, i hvars spets Horace Greeley stod såsom presideni kandidat; ocb med dem följde ett ganska aktningsvärdt antal landsmän, ser-skildt hvad Weller township (B. H. och trakten deromkriug) vidkommer. Detta s. k. “affall” halp visst icke hvarken Greelej* eller någon annan högre kandidat, men hade likväl till verkan, att en svensk, herr Peter Johnson från B. H., uppsattes och invaldes till sheriff. Det liberal-republikanska ocb demokratiska partiet utnämnde till kandidat för samma embete kapt. P. M. Wickström, som följaktligen vardt slagen.

Sedan dess hafva republikanarne under inflytandet af en viss trygg känsla förbisedt alla svenska anspråk. Greenbackspartiet, till bvilket många svenskar i countyet, isynnerhet i Weller township, anslutit sig, hedrade 1878 hr Henry Johnson från Orion med kandidaturen för sheriffsembetet, men var for svagt att invälja honom. Förtigas bör ej att man nu böljar finna en och annan svensk demokrat inom countiet. Hvad den stora mängden vidkommer, så är dock den ännu republikanismen trogen och håller nu, som fordom, den politiska maktjemvigten i sina bänder.

SVEA BRANDSTODSBOLAG

är en af Henry countys rent svenska institutioner. Vi säga Heray countys, derför att bolaget blef här först påtänkt och igångsatt, men annars omfattar dess verkningsfält äfven Knox och Mercer counties.

Inrättningen stiftades i Altona 1868 och böljade sin bana med 57 medlemmar och egendom försäkrad till $41,000, samt med Eric Johnson för president och Charles Sanden för sekreterare.

Den första årssam mankomsten hölls i Al tona den 23 Jan. 1869. Den först valde pres. och sek. blefvo då återvalde, hvarjemte J. W. Williams från Wataga valdes till vice president och Gustaf Johnson till kassör. Af den samtidigt afgifna berättelsen framgick att medlemskapet hade stiget till 100 och försäkringarnes totalsumma till $110,263. Under samma års legislatur-session vardt bolaget genom dess presidents, Eric Johnsons, bemödanden (hr Johnson tjenstgjorde som klerk i representanthuset) inkorporerade under statens lagar och beviljadt “charter.”

Det andra årsmötet hölls den 22 Jan. 1870 i Wataga, och återvaldes då alla de gamle em betsmännen med undantag af Sanden, som bade afflyttat till Kansas, hvadan hans plats fyldes af Chas. Johnson från Altona. Medlemskapet var nu 155 och värdet af det försäkrade $243,-431.85. Vid den tredje sammankomsten, som ägde rum i Altona den28 Jan. 1871, valdes J. W. Williams till pres., A. Nordberg från B. H. till vice pres., N. Chester från Wataga till sek. och Svan Anderson från Weller township till kassör. Detta år fick bolaget vidkännas sin första förlust, i det P. Lewis’ hus, beläget emellan Galva och Kewanee, och försäkradt till $770, afbrann. Snart derefter lades en butik i Altona i aska ocb förorsakade en mera kännbar förlust, dock mest på grund af sättet, hvarpå assuransbeloppet indrefs. Den 8 April tog Svan Anderson afsked och efterträddes af S. M. Johnson. Den 2 Sept. 1871 afgingo äfven presidenten och vice presidenten, då Gust. Johnson från Weller fick den enes och A. P. Cassell från Wataga den andres rum.

Det fjerde årsmötet hölls också i Al tona, vid hvilket tillfälle ett förslag gjordes att förena Svea med ett i Andover existera.ide dylikt bolag, som vid sammankomsten representerades af Gust. Bengtson och Peter Westlund. Till följd häraf tillsattes en kornité, bestående af Gust. Johnson och A. P. Cassell, med uppdrag att underhandla med Andover-bolaget vid dess derpå följande sammankomst, hvarpå detta möte ajournerade för att sammanträda i Andover den 12 Mars.

Med hänsyn till detta Andover-bolog må nämnas, att det bade uppkommit något tidigare än det i Altona bildade, ocb på följande sätt.

Henry countys svenskar hade gång efter annan illa bedragits af “The Winneshiek” och andra skojande assuransbolag. Detta föranledde tvänne i Berlin bosatte äldre landsmän att, efter mogen öfverlägg-ning, vidtaga åtgärder för bildandet af ett bolag efter de svenska läns-bolagens plan. De anmodade en yngre person att i skrift uppställa denna plan, och derpå begåfvo de sig sjelfve från hus till hus, anhållande om namn-underskrifter af sådana som önskade blif va medlemmar af det föreslagna bolaget. Några skrattade åt den nya idén, men flertalet af de omkring Berlin och Andover boende svenska nybyggarne omfattade saken och gjorde verklighet deraf. Någon legaliserad tillvaro fick dock icke bolaget förrän det senare sammanslogs med Svea, hvilket skedde den 12 Mars 1872, då följande personer valdes till styresmän fö* det konsoliderade bolaget, nemligen till president, John A. Larsson från Andover; vice dito, L. Headstrom från Galva; sek., Gust. Bengston från Lynn, och kassör, A. P. Falk från New Windsor.

Det första årsmötet hölls sedan i Gal va den 28 Jan. 1873, då nyss-nämda embetsmän, med undantag af Headstrom, som hude flyttat till Nebraska och i hvars ställe G. Fair vardt vice pres., till styrelsen återvaldes. Vid det sjette årsmötet, som egde rum i Alpha, blefvo samma styrelsemän igen återvalde, men vid det sjunde, hvilket hölls å samma plats, vardt N. Gustus från Lynn vice president, och John Samuelson kassör. Af skattmästarens berättelse framgick då, att bolaget hade under året intagit $803.53 och utgifvit $615.81, egande således å hand$187.72. Vid det åttonde mötet i Orion 1876 återvaldes den gamla styrelsen. Vid det nionde å B. H. 1877 valdes N. Gustus till president och John A. Larson till vice pres.; ingen annan förändring. Vid Alpha-mötet påföljande år valdes S. P. Peterson till vice pres., och C. J. Mag-noson från Lynn till sek., och den ll:te årsstämman blef sammankallad till Orion den 28 Jan. 1879, då A. P. Falk valdes till vice president. Bolaget har nu 562 medlemmar; den hos detsamma brandförsäkrade egendomen uppgår i värde till $534,084. Vid dess nästa sammankomst kommer åtskilliga af erfarenheten rekomenderade förändringar i stadgarna att vidtagas, i och för hvilket en komité med uppgift att undersöka och öfverväga det härför gjorda förslaget redan tillsatts. För öf-rigt går bolaget sin bana jemnt framåt utan svårigheter. Dess plan är den ömsesidiga eller “Mutual,” och under densamma hafva medlemmar-ne ännu icke behöft att i brandskada utbetala mer än 10 cents å hvarje $100 af assurerad egendom, d. v. s. en tiondels procent. Utgifter för höga löner åt sina embetsmän förekomma icke ocb bedrägerier äro okända; eleganta ocb rikt utstyrda kontorsrum behöfver man ej, och derför slipper man också att skattas för höga hyror och andra dermed förknippade utgifter.ROCK ISLAND COUNTT

utgöres af en landremsa längs Mississippiflodens östra strand, 36 mil i längd och, på grund af flodens krokiga lopp, hvad bredd och form beträffar högst irregulär ocb “konstig.” Landstycket bildar i det bela en triangel, vid hvars nedre (södra) höm staden Rock Island eger sitt läge.

Countiets fysiska drag äro många och omvexlande. Än möter ögat en bred, sandig slätt, än en brant, skogbevuxen höjd, än åter ett stycke 8. k. bottomland eller lågländt farmland. Vid Cordova t. ex. reser sig plötsligt den ena s. k. “bluffen” efter den andra från den låga sandslätten, följan le flodernas fader i dess slingrande lopp liksom för att bilda en vaktkedja åt densamma. Vid Rock Island och Moline draga sig dessa kullar en mil eller så tillbaka ifrån stranden, sträcka sig sedermera till Rockfloden ocb följa dess strand såsom de följa Mississppi-floden.

Den största delen af countiets högland ligger omk. 75 fot öfver sistnämnda flod ocb är mycket kuperadt, understundom riktigt vildt, ej sällan romantiskt.

För jordbrukaren erbjuder countiet ej många fördelar. Landet är på många ställen ofruktbart, liggande for lågt eller för högt för odling. De delar, som odlas, äro deremot högeligen bördiga Utom Mississippi, som följer Rock Islands bela längd från norr till söder, löper midt igenom countiet den i Wisconsin upprinnande Rockfloden, som lemnar åtskilliga förträffliga, af folket använda vattenfall under sitt lopp.

År Rock Island county jemförelsevis armt å jordbrukets vägnar, så tager det igen skadan med sina kolgrufvor. Ej mindre än 26 sådana bearbetas ordentligt 8 månader hvarje år, hvarjemte 20 andra finnas, hvari arbetet drifves mera oregelmässigt. I alla dessa , som de

här kallas, sysselsättas närmare 1,000 män, de der bryta 300,000 ton kol om året, i värde uppgående till $600,000 efter $2.00 per ton vid minan. Utom denna rika hjelpkälla eger folket många goda kalkstensbrott och brott för bygnadssten.

Hvad naturskönhet angår, så fins längs hela Mississippis 3,000 mils långa lopp knappast ett enda ställe som öfverträffar staden Rock Islands läge. Det ser ut som naturen der hade gjort en serskild ansträngning att frambringa något på en gång stort och skönt. Rock Island betyder

103klippön. En sådan ö reser sig här midt i floden. Den är flera mil lång och nära en mil bred samt betäckt af ett rikt och frodigt jordlager och beväxt af en ståtlig skog som bildar tjusande små lundar, dem konsten, hvars hand man spårar litet hvarstädes, mycket fönekönat.

Å den nedre delen af denna ö bygdes 1816 Fort Armstrong. Den 10 Aug. samma år ankommo till platsen en fru Davenport och en fru Lewis, nu fru Goldsmith, hvilka damer voro de första amerikanskorna, som hade seglat så långt uppför Mississippi. Den första ångare som lade till vid ön var “Virginia,” hvilken ankom 1823 från Prairie du Chien med proviant för besättningen å Fort Armstrong. Det första landet togs i Rock Island co. i anspråk af öfverste George Davenport och Russel Farnham den 19 Okt. 1829. Denne öfverste Davenport, som tillhörde fästningens garnison, och hans hustru voro, utom soldaterna, för 13 år de enda hvita personer å denna ort. 1825 vardt han utnämnd till postmästare på ön och tio år senare köpte han i förening med några andra det land, å hvilket staden Davenport senare bygdes.

Ett tiotal af år före denna händelse hade nämnda Farnham anländt till orten och ingått kompaniskap med D. om pelsvaruhandel i trakten och ett par år senare bygde de det hus, som blef Rock Islands första “courU house.” 1828 ankommo hit några hvita personer och slogo sig ner såsom nybyggare. Bland dem var John W. Spencer. 1831 hade af denna lilla början blifvit ett settlement som var manstarkt nog att utrusta 58 män för det i Bureau countys historia nämnda indiankriget. 1833 organiserades countiet och den 5:te Juli samma år valdes de förste embetsmän-nen. 1835 förlädes countysatet i Stephenson, hvilket namn sedermera förändrades till Rock Island, den nuvarande staden. 1836 bygdes det första fängelset, bestående af ett tvåningar högt blockhus. Det stod å tomten No. 5 i qvarteret No. 15, gamla staden. Första steget till uppbyggandet af det nuvarande domstolshuset (courthouse) togs 1836 och 1837 fulländades. Arbetet å den nya fangelsebygnaden, som fulländades 1857, kostade $60,000.

Som allmänt bekant är eger nationalregerigen A ofvannämnda ö en af sina arsenaler. Tanken att hit förlägga denna väldiga inrättning uppstod 1839, men något verksamt steg togs ej förrän 1861 och ej förrän 1865 blef något anslag gjordt för ändamålet. Den första planen var att upprätta fem större bygnader för vapenhus och lika många vapensmedjor, alla lika i storlek samt hvart och ett försedt med en till-bygnad för vapnens mottagande efter tillverkningen; derjemte krutma-gasiner, kul- och bombgjuterier, barracker, hus för officerare, sjukhus och andra nödvändiga bygnader. Meningen är äfven att verkstäderna skola drifvas med vattenkraft, dock äro maskinerna så inrättade att ångkraft kan vid dem användas, om så behöfves. Hvarje verkstads facad, utom gjuterierna, blir två våningar hög, försedd en hög undervå-ning och 110 fot lång. Af dessa 10 hnfvudbygnader äro nu 6 färdiga, alla bygda som om de voro ämnade att stå ett tusen år. På det läsaren må fatta vidden af det sålunda begynta arbetet vilja vi vidare upplysa, att verkstäderna komma tillsammans att upptaga en grundyta af 36 acres, att det skall fordras 2,000 hästars kraft för maskinernas drifvande, att det skall behöfvas från sju till tio tusen man, när allt är i full gång, att de 5 vapensmedjorna skola förfärdiga 3,000 bakladdnings gevär omdagen och ammunitionsverkstäderna ett motsvarande förråd ammunition, samt rnatningsartiklar för kavalleri och infanteri.

För arbetet hittilldags har utgifvits penningar som följer: Å arsenalen $1,286,500; för landet, $293,600; för erhållande af vattenkraft, $695,400; för magasin och barracker, $222,500; för bron, som förenar Ön med landet, $1,136,400; för reparationer, $353,000; för verkstäder $1,885,350; för gator och vägar, $38,000; för maskiner och verktyg, $192,500, samt för åtskilligt annat nära $150,000.

Innan vi lemna Rock Island är det så godt att göra ett besök i den lilla närbelägna platsen Coal Valley, der äfven ett litet antal landsmän finnes. Den förste som letade sig väg hit var Fred. Freeberg, från Rock socken i Östergötland, hvilken hitkom för 17 år sedan i sällskap med J. F. Austrin, som sedan dess afflyttat till Red Oak i lowa. Denne Freeberg drifver här sadelmakarerörelse. A. M. Blomqvist sysselsätter sig med specerihandel, J. P. Bratt & Söner ega jernkram- och tenvaruhandel, och P. Ekholm har skomakarerörelse. Dessutom uppehålla sig här 12 andra svenska familjer, hvilka taga sig tämligen bra fram.

Ej långt från Rock Island countys gräns bor å sektion 36 i Portland township, Whiteside county en gammal man vid namn Christian Benson, hvilken sannolikt är staten Illinois’ äldste svenske nybyggare. Född i Göteborg 1805 gick han till sjös vid sju års ålder och fortsatte sjölifvet till sitt 30:de år. I Amerika landsteg han för första gången 1819. År 1827 gifte han sig i Providence, staten Rhode Island, med Maria Bautherson. Derpå for han åter till sjös och landade för tredje gången i Amerika 1835, sedan hilket år han varit bosatt i Portland township, der han mår väl och hjelpes af tvenne uppvuxna barn. Han tillhör intet kyrkosamfund, men är varm anhängare af det republkanska partiet*STADEN ROCK ISLAND

är väl utlagd och väl bygd, med en befolkning af 12,000 själar. Läget är högländt och naturskönt samt stort nog för en stad med 100,000 invånare. Förenad med staden Moline å ena sidan medelst en spårväg (blott ett par mil skilja de båda städerna) är den A den andra sidan genom en öfver Mississippi-floden spänd bro sammanlänkad med Davenport. Från någon hög punkt i staden eger man å en vacker sommardag en härlig syn. Man ser de tre syskonstädernas mot himlen pekande kyrkspiror* de höga fabriksskorstenarne med sin bolmande rök, den ståtliga ön i den öppna klarblåa floden, hvars bägge armar liksom omsluta den i en moderlig famn, den jättelika bron med sina ofantliga spann och pelare* de intagande villorna ocb mycket mer, allt sammanfattadt inom ramar, som bildas af skogar och berg.

Inom staden Rock Island hafva fyra särskilda jernbanbolag, hvars banor här sammanstöta, anlagt verkstäder. Dessa bolag äro: Chicago-Rock Island-Pacijic, Rock Island-Peoria, Rockford-Rock Island-St. Louis och Western Union. I fabriksväg finnas här en ylletygsfabrik, två fabriker för tillverkning af jordbruksverktyger, fyra ånghyflingsverk, två maskinverkstäder, två ångqvamar, två ångsågar, fyra kaminfabriker, fyra vagnsfabriker, två jern verk, ett glasbruk och en limfabrik. Staden gläder sig åt 9 kyrkor och ett operahus, som lär vara ett af de bästa i hela vestern.

SVBNSKABNE å PLATSEN.

Den svenska befolkningen i Rock Island anslås i antal till 1,200, de flesta af hvilka uppehålla sig med arbete i fabrikerna och vid regeringens verk.

Med säkerhet kan antagas att denna svenska koloni aflades, så att säga, 1848, då Bishop Hill-kolonien å ön anlade sitt fiskläge. Ett halft dussin af jansonister med N. J. Hollander som ledare utgjorde förposten, och när kolonien året derpå hemsöktes af koleran, flydde många andra derifrån till denna ö, men medförde olyckligtvis smittan, som snart nog började härja här lika omildt som å Bishop Hill. Bland dem, som då föllo för den förskräckliga farsoten, voro Eric Janssons hustru och tvänne barn, hvilka jemte de andra offren blefvo å ön jordade.

106Af de landsmän, som nu finnas i Rock Island, är utan tvif vel A. J. Swanson, hvilken hitkom 1850, den äldste. Han slog sig mycket tidigt på handel härstädes, var “mån om sig”, tog väl vara på sina förtjenster, utvidgade sin affär år efter år, och har nu en stor rörelse med skodon, läder och allt hvad en skomakare behöfver. Utom sitt i denna handel insatta kapital eger han mycket i bankaktier, hela hans förmögenhet uppgående till omkring $50,000 — vackert nog, när man är endast 50 år och ogift.

En annan framstående Rock Island-svensk är John Bengtson, hvilken varit här sedan 1862. B. var då endast 19 år och ingick som klerk i ett apotek, men var redan 1868 i stånd att börja samma slags rörelse å egen hand och har sedan dess genom klokhet och* affärsförmåga uppnått den ståndpunkt, att han är nu en af stadens främste män. Hans “business block” är ojemforligt den bästa bygnaden i staden. Det är fyra våningar bögt med “ baseinent” dessutom, 100 fot långt och 40 fot bredt. Bygnaden, som är uppförd i vacker modern stil och på det solidaste sätt, bar kostat $50,000, hvilket ändå icke är mycket mer än hälften af B :s förmögenhet. Sjelf använder han en af de eleganta hörn butikerna för sin egen apotekarerörelse ocb byr ut de öfriga jemte de öfva våningarna, hvilka äro inredda för kontor och mötesrum.

Följande svenska affärsmän märkas dessutom: L. Shiller, affärsför-rattare för firman Weyerhauser & Denkman; Oliver Olson, advokat; Magnus Peterson,'Chas. Roberg, Svan Kling och John A. Johnson, alla 3komakare; Carl Blomberg, specerihandlare; And. Palmqvist, målare; K, A. Norling, fresko-och skyltmålare; Fred. Appelqvist, M. Nelson och Carl Youngberg, värdshusvärdar.

Kyrkor.

I Rock Island bildades den 13 Aug. 1852 Illinois’ första svenska baptistförsamling af tre personer: A. T. Mankie, P. Söderström och Fredrika Boberg. Sina gudstjenster höllo dessa i början uti ett litet skolhus vid det stora torget (public square), men 1855 bygdes en kyrka, som kostade $1,500. Denna fick sitt läge å Fifth avenue emellan 20de och 21sta gatorna. Den på sin tid mycket bekante Gustaf Palmqvist, som sedan aflidit i Sverige, vardt församlingens förste predikant. Efter honom kom A. G. Svedberg, derpå A. Norelius, så N. G. Rundqvist, sedan O. Lindh ocb slutligen L. L. Frisk. Ur församlingen har såsom missionärer utsändts 4 personer, genom hvilkas verksamhet flera nu blomstrande samfund uppstått. Denna församling eger den historiska märkvärdigheten att vara den första svenska baptistförsamlingen i verlden, och från densamma såsom ett frö har sprungit den stora och växande baptistkyrka Sverige nu eger. A. Viberg, nu pastor vid Stock-holms andra baptistförsamling, verkade en tid i Rock Island. A. T. Mankie begaf sig äfven på väg hem till fäderneslandet, men omkom vid ångaren “ Ausfcrias” brand på hafvet 1858. Ofvannämnde P. Söderström bor i Iowa, och der träffas äfven mrs Boberg.

Den svensk-lutherska församlingen har existerat sedan 1870, då Rock Islands svenska lutheraner blefvo trötta af att färdas till Molines kyrka, hvadan de, 28 till antalet, (alla utom John Peterson, Gustaf Peterson och Magnus Peterson ogifte män och qvinnor) beslöto att upprätta en menighet och bygga en kyrka. Men hvar skulle medlen tagas? Det var den svåra frågan. Ty de flesta voro fattige arbetare. Emellertid var en amerikanare vid namn William Davenport frikostig nog att skänka dem den för ändamålet nödvändiga tomten, och det nödvändiga kapitalet lånade de af John Peterson, som nu lär bo någon-städes i Missouri. När omsider det lilla templet var färdigt hade det, utom mycket skänkt arbete, kostat $720. Sedan dess har det ombygts tvänne gånger och värderas som det nu står till $2,000. Under tiden har medlemskapet förökats till 158; dess pastor är professor Hasselqvist, och öfver söndagsskolans 40 lärjungar presiderar Nils Johnson.

Augtjstana College.

Till staden Rock Islands ledande institutioner hör detta svensklutherska läroverk. Det är beläget i stadens östra del, å hörnet af Seventh och Robbins-avenyerna. I verkligheten tycks det dock ba intet med staden att göra. Det ligger visserligen inom dess råmärken, men ändå så fritt och upphöjdt, att den med de geografiska lokalförhållandena obekanta tycker att det tillhör landet. Dess läge är en naturskön böjd omkring midt emellan Rock Islands hufvuddel och Moline. Från denna höjd öfverskådar Augustana dessa båda städer, Davenport, Arsenalsön och hela den kringliggande härligheten — en den mest storartade vy, som någonstädes erbjuder sig. Bygnaden, rymlig ocb ståtlig, omgifves å den vackra marken af sköna träd ocb andra växter, lugn råder deromkring och frid andas inom inrättningen, — allt fullkomligt öfverensstämmande med de studerandes behof och önskningar.

Som allmänt bekant är, upprättades detta läroverk i Paxton, Ford co. III., hvarifrån det hitflytttades 1874, då och påföljande år bygnaden uppfördes till en kostnad af $50,000, hvilken summa till en stor del donerades af i Moline och Rock Island bosatte amerikanare. Dess historia är för öfrigt i korthet följande:

Redan vid bildandet af Augustana-synoden eller, rättare, Vid synodens första sammankomst, sora hölls i Clinton, Wisconsin, Juni 1860, bragtes å bane förslaget att upprätta en skola för utbildandet af predikanter ocb lärare. Detta förslag antogs och verket sattes kort Prof. N. J. Hasselquist.

ROCK ISLAND.

Se sid. 304.derpå i gång. En skola anlades, som då fick namnet Augustana Seminarium och förlädes i Chicago. Dess första professor vardt pastor L. P. Esbjörn, som då hade tjenstgjort två år som professor i Illinois State Universxty i Springfield. Sin nya plats bibehöll han tills sommaren 1863, då han återvände till Sverige. Vid denna tid bestod lärjungeantalet af från 15 till 20. Inkorporerad under statens lagar blef inrättningen vid det synodal-möte, som bolls 23—29 Juni 1863. Samtidigt beslöts att förflytta den till staden Paxton, och prof. Hasselqvist, då pastor vid församlingen i Galesburg, valdes att intaga det genom Esbjörns hemresa ledigvordna professoratet. Skolans direktion köpte tor ändamålet i Paxton en äldre skolbygnad, jemte hvilken bygdes samma sommar ett nytt hus å en af prof. Hasselqvist skänkt tomt. Under första året af läroverkets tillvaro här besöktes det ej af mer' än sju svenska och tre norska lärjungar, och prof. H. var den ende läraren; men vid synodens möte i Rockford 1864 utsågs till engelsk lärare pastor William Kopp. Skolåret 1864—65 ökades de studerandes antal till 15, och året 1865—66 uppgick det till 40. År 1868 stärktes lärarekrafterna genom prof. A. Weenas och dr. A. R. Cervin, den ene norrman, den andre svensk. Kort derpå nödgades prof. Kopp, på grund af bruten hälsa, resignera, då i stället prof. L. L. Harkey valdes och tjenstgjorde ett år, för att efterträdas af prof. H. Reck, som ännu innehar sysslan.

År 1870 egde en vigtig förändring rum, i det synoden, som dittills hade varit svensk-norsk, blef, derigenom att de norske pastorerna utgingo för att bilda en ren norsk synod, uteslutande svensk, då, som följd, alla norrmän lemnade skolan. Det oaktadt besöktes skolan samma år af 50 studerande, hvilket antal hade ökats till 80 året 1874—75. Lärareantalet var samma år 6: fyra professorer och två biträdande. Dessa voro prof. T. N. Hasselqvist, dr. A. R. Cervin, prof H. Reck, prof. C. O. Granere, pastor P. Lagerman, och hr Albert Wihl-borg.

Den hysta förväntan att en större svensk befolkning skulle nedsätta sig i Förenta Staternas sydvest gick icke i fullbordan, hvadan uppstod en önskan att förlägga skolan till en för svenskarne mera central plats. Denna önskan tog omsider form af beslut vid synodal-mötena i Moline 1869, i Andover 1870 och i Chisago Lake 1871; men ej förr än vid synodens konvent i Galesburg 1872 blefvo direktörerna bemyndigade att flytta inrättningen till Moline eller Rock Island. I Mars påföljande år köptes för skolans räkning af hr W. P. Hull närmare 19 acres land i östra Rock Island för en summa, af $10,000. Yid synodalmötet i Paxton 1873 fick sig direktionen ålagdt att å detta land låta uppföra passande skolbygnader. Utan u bygnadsfond” och med en betydlig skuld å marken började man likväl företaget, som, med Guds hjelp, gick så väl, att skolans bibliotek ocb andra effekter kunde till Rock Islandförflyttas hösten 1875, och den 22 September samma år öppnades den första terminen i den nya bygnaden, som formligen och högtidligen invigdes åt Gud och den lutherska kyrkan den 14 Oktober 1875.

Augustana College hade härmed inträdt uti ett nytt utvecklingsskede, under hvilket det, trots många stora hinder, gått stadigt framåt. Antalet lärjungar under skolåret 1875—76 var 112, och lärarekåren

AUGUSTANA COLLEGE.

stärktes af prof. P, E. Mellin, som hade kallats från Sverige, samt prof. W. F. Eyster från Nebraska.

Augustanarskolans bibliotek vardt rätt tidigt grandi agdt med en af Carl XV förärad samling böcker på svenska, tyska, franska, engelska och latinska språken, jemte andra tungomål. Sedermera erhölls af en fruntimmersförening i Upsala och andra gynnare ett betydligt bokförråd«hvartill kommit, tid efter annan, bidrag fvån andra håll, i synnerhet “the Bureau of Education” i Washington; så att samlingen nu består af mer äu 6,000 band, hvaribland finnas många bogst värderika naturhistoriska ocb andra vetenskapliga verk.

Undervisningen förestås af följande personer:

T. N. Hasselqvist, president och professor i systematisk teologi m. m.

Olof Olson, professor i kyrkohistoria, etik m. m.

H. Reck, vice president och professor i filosofi och engelska.

A. R. Cervin, professor i matematik ocb tyska.

C. O. Granere, professor i latin ocb svenska.

Filosofie doktor Josuah Lindahl, professor i naturalhistoria, naturvetenskap och matematik.

C. P. Rydholm, lärare i svenska, tyska ocb kristendom.

Konstantin M. Esbjörn, lärare i latin och svenska.

M. Wahlström ocb A. G. Klingström, biträdande lärare i svenska och engelska.STADEN MOLINE.

Denna stad var ännu knappast påtänkt 1843, ehuru man visserligen då började uppgöra planen för densamma, dock utan att ana att den skulle blifva hvad den nu ar — en af statens största fabriksstäder. Moline eger till och med åtskilliga verkstäder som äro de största i sitt slag i hela verlden och hvarifrån alster utgå till jordens alla delar.

Moline är beläget på Mississippiflodens östra strand ungefär half-vägs emellan städerna St. Louis och St. Paul och midt för ön Rock Islands vapensmedjor, hvaremellan ocb stadens fabriker pågår en ständig ljudvexling, när arbetet är i gång. Från år 1843 till 1850 egde ett nästan fullkomligt stillestånd rum med hänsyu till Molines utveckling. Men sistnämnda år fick all rörelse härstädes en lifligare fart, ocb sedan 1870 har Moline rönt en förundransvärd framgång. Enligt Förenta Staternas census hade staden detta år endast 4,166 invånare, men räknar i dag närmare 8,000. Orsaken till denna raska gång från en obetydlig början till en af statens vigtigaste städer är att söka uti det för fabriks-rörelser så förträffliga läget, som gjort att ansenliga kapitaler dragits hit och blifvit nedlagda i stora vinstgifvande företag, de der hitlockat arbetare ocb handtverkare af alla möjliga slag, bvadan man också kan med rätta kalla Moline en arbetarestad. Ty — vi böra tillägga det — utom den gryning till en liten penningearistokrati, som här må finnas hos en i numeriskt hänseende likväl svag klass, genomgås hela samhället af en fri och stark folkanda. Och att denna anda bär är af det upplysta, hälsosamma slaget, derför borga stadens förträffliga skolor, för hvilkas upprätthållande man årligen utgifver $65.000.

Moline bar äfven ett offentligt bibliotek, som innehåller 4,000 band, och i förening dermed ett läsrum, der i medeltal 69 perconer infinna sig dagligen för att uttaga eller på stället använda bibliotekets böcker.

Fabriker.

Att lem na en full beskrifning af Molines många ocb stora fabriker, det kunna vi ej här, och icke heller ligger det i vår uppgift att så göra; men att egna ämnet en förbigående uppmärksamhet fäller fullkomligt iuom vår utlagda plan, hvadan vi skrida till verket dermed.

“The Moline Plow Company” och dess fabrik kräfver först vår uppmärksamhet, emedan vi deri ega ett vackert bevis på, att Moline är skyldigt en ej ringa del till svensk talang för sin blomstring. En af de första medlemmarna i detta bolag är nämligen hr A. Friberg. Denne lands-112man, som eger utmärkta mekaniska anlag, föddes i Skåne och uppfostrades i Göteborg, der han lärde smedsyrket. År 1850, då han uppnådde sitt 22 år, föll det bonom in att utvandra till Amerika. Hans första hem i Nya verlden blef Chicago, der han använde 9 månader i sitt i Sverige utlärda handtverk. Han gjorde derefter en resa till Minnesota ocb ännu senare till Rock Island i Illinois, dit han anlände 1851, ocb arbetade han der tre månader uti en vagnsfabrik. Vid slutet af denna tid begaf ban sig till Moline och fick anställning i Deere, Titt & Goulds plogverkstad, der han efter sex månaders arbete befordrades till förman, i egenskap hvaraf han fortsatte till 1864. När ban först inträdde i denna fabrik, användes endast 14 a 15 arbetare, och när ban slöt, bestod arbetarepersonalen af blott mellan 40 a 50 — en obetydlighet emot den lilla arme, som nu är derstädes anstäld.

Emellan April och November 1864 gjorde Friberg, för stärkandet af sin hälsa, en resa till Idaho, för att straxt efter hemkomsten ingå som medlem i ett nybildadt bolag, hvars namn blef Candee, Swan & Co. I detta bolag blef F. den “mekaniske anden.” Under de första åren af bolagets tillvaro var det ban som med sin kunskap, erfarenhet och talang ledde inrättningens alla rörelser. Rörelsekapitalet var endast $20,000 — en stor summa den tiden. Arbetsstyrkan bestod af 25 man, och tillverkningens vidd var 1.000 plogar om året. Men detta utgjorde endast en vacker början. Rörelsen tillväxte år för år, ty det må ibågkommas att det fins fält för plogtillverkningsaffarer i Förenta Staterna. År 1870 inkorporerades bolaget med ett inbetaldt kapital af $400,000, bvaraf Friberg höll en sjettedel. Sedan dess bar ett 8. k. surplus eller öfver-loppskapital om $400,000 uppstått; så att affären i verkligheten f. n. representerar $800,000« Under tiden bar arbetsstyrkan växt till 400 personer, af hvilka 250 äro svenskar, ocb fabrikationen till så bögt som

50,000 plogar och 20,000 “cultivators” årligen, allt i värde uppgående till en rund million. Uppfinnaren af dessa “Celebrated Western Cultivators” är hr Friberg.

Om storleken af de här belägna fabrikerna kan läsaren bilda sig ett ungefärligt begrepp då vi nämna, att Deere & Co.’s plogverkstäder utan tvifvel äro de största i verlden. Der anställas 600 arbetare, af bvilka 250 äro svenskar. Af desse äro följande förmän: Charles Strömberg för plog-hopsättningen, Viktor Strömberg för slipningen ocb Louis Ljunggren samt Peter Lidebn för målningen. Härifrån kunna, om bela kapaciteten tages i anspråk, dagligen utgå 500 färdiga plogar och andra åker-bruksmaskiner. På den skala arbetet öfver bufvud taget drifves, förbrukas 3,500 ton stål om året. 450 hästars ån g- ocb vattenkraft användes.

Molines vagnsfabrik drifves med 250 man ocb kan tillverka 150 farmvagnar samt 50 fjedervagnar i veckan eller omkring 10,400 fordon

om året. värda $500,000.

TinFyra gjuterier och maskinverkstäder finnas med 140 arbetare, tillverkande för $215,000 om året. En annan fabrik drifves med 105 personer. Dimock, Gould & Co. tillverka årligen 9 millioner fot bräder, och göra 300,000 “pails” eller byttor, 77,000 baljor, 13,000 tjärnor, o. s. v. J. S. Keator & Son tillverka i sitt sågverk 22 millioner fot bräder om året och ger 125 personer arbete.

Bernard & Leas Manufacturing Co. tillverkar alla slags qvarn- och magasinsmaskinerier och använda 60 arbetare, de der årligen producera varor till ett belopp af $100,000.

Union Malleable Works gifva arbete åt 30 a 35 personer. Tillverkningen uppgår till $60,000 årligen.

, Utom dessa fabriker finnas här pappersbruk, pumpverkstad, fabrik för tillverkning af vågar, orgel-fabrik och andra verkstäder, och öfverallt i dessa stå svenskarne så hvad antal som ställning och inflytande vidkommer främst i ledet.

Nu en blick på denna märkvärdiga manufakturstads

SVENSKA KOLONI.

När Å. Friberg kom till Deere, Titt & Gould, hvilket var 1851, funnos före honom i verkstaden två andra svenskar, nämligen John Söderström och Eric Svenson, de der senare begåfvo sig till Bishop Hill och blefvo medlemmar af kolonien. Ifrån nämnda år till 1854 ökades sven-skarnes antal sakta men stadigt. Likväl hade Moline då ingenting som kunde ditdraga invandraren eller andra arbetare, men det blef då hvad andra platser sedan dess — såsom t. ex. Chicago — varit: samlingsplats för de från Europa ankommande—en plats, hvarifrån de sedan fördelade sig i åtskilliga riktningar. Vid sistnämnda tidpunkt hade en här ännu boende landsman, Charles Johnson, blifvit så förtrogen med språk och förhållanden, att han kunde uppträda såsom tolk för de nyanlände ar-betssökarne, hvilka merändels här lemnade sina familjer, medan de sjelfve foro ut än hit, än dit för att undersöka nejden och se hvad den i arbets-väg hade att bjuda på. Hårda voro de öden, som då ofta mötte såväl de. här efterlemnade som de på forskningsfärder utgångne, öden emot hvilka de nu ankommaudes äro ett intet. Ej minst var den olägenhet man erfor med hänsyn till husrum, ty sådana hade man ännu icke bygt till mer än “husbehof,” som icke ville säga mycket på en tid som icke visste huruvida det för platsen gafs någon framtid eller ej. Följden var, att flera, ofta ganska talrika familjer fingo packa sig tillsammans i ett enda litet kyffe, hvilket derigenom kom att likna rummen i underdäcken på en del transatlantiska ångbåtar, som sysselsätta sig med emigrantsutförsei. Och följden af denna sammanpackning blef sjukdom. Frossor och febrar hörde till ordningen för dagen öfverallt, och när omsider koleran komA. Friberg.

MOLINE.1854, bortförde hon på några dagar 40 svenska lif, ehuru högst få amerikaner molesterades.

Att erhålla arbete var emellertid icke förenadt med några stora svårigheter. Men att erhålla hygglig betalning för sitt arbete den tiden, var en värre sak. För ett dagsverke fick man då hålla till godo med 75 cents och sjelf bestå sig kosten. Och denna lilla summa kom ej alltid i form af reda penningar: oftast måste den tagas i varor. Den ljusa sidan af saken var prisbilligheten å alla lifsförnödenheter. Fläsk fick man för 2 a 3 cents skålpundet; socker, 18 a 19 skålpund för dollarn; kaffe, 9 skålpund för samma belopp, och bomullsvaror för nu gällande låga priser.

En blick på svenskarne härstädes nu och en jemförelse emellan deras förhållanden och deras tidigaste föregångares måste framkalla förvåning. De senare — af hvilka några ännu lefva för att njuta lönen af sina mödor — kommo, som vi nyss antydt, i armod, ovisse om hvar och hnrn de skulle finna medel för tillfredsställandet af kroppens oafvisliga-ste anspråk, samt dertill okunnige om språk och allt annat, som fordrades för att komma sig för. Men hur har ödet nej, icke ödet, utan

den af en hög försyn ledda utvecklingen gestaltat det för det svenska slagte, som nn lefver och rör sig i Moline? Ah, det fins inga jem-föreisepunkter mellan nu och då, mellan 1879 och 1854. Välstånd, tref-nad, glädje, framtidshopp tillhöra vår tids Moline-svenskar, och i ganska många fall träffar man äfven förmögenhet ibland dem, ja till och med rikedom förekommer. Det enda beklagliga är, att ej alla, som kunnat, begagnat sig af de gyllene tillfällena då arbetslönerna voro höga och arbetskrafterna i större efterfrågan. De, b vilka voro omtänksamme nog att under denna tid tillgodogöra sig alla fördelar ocb rätt använda hvad de vunno, sitta nu i goda hem, hvarifrån de kunna kasta lugna blickar ut öfver verlden. De andra, hvilkas valspråk varit: “tag dagen som han kommer,” ega ej denna lifvets ouppskattliga lycka, denna fridens hamn: ett hem. De må reda sig, de må vara i stånd att, så länge som krafterna stå dem bi, respektabelt underhålla sig ocb de sina; men det är icke svårt att tänka sig den förlägenhet, den oro många af de senare måste iråka, när stödet en gång ger vika och mottages af grafven. Se här ett exempel: En skicklig svensk handtverkare hade under den goda tiden förtjent upp till 6 a 7 dollars om dagen för flera år, under hvilka hans totalförtjenster uppgingo till $7,000. Han dog. För jordandet af hans kropp soijdes genom en subskription; för den utfattiga familjen får samhället sörja. Hans lefnadsregel var: “tag dagen som han kommer.”

Talrikast voro svenskarne i Moline omkring 1875, sedan hvilken tid de knappast mer än upprätthållit sin numerär.Stadens Första Svenskar.

Platsens första svenska nybyggare voro Olaus Bengtson och Charles Johnson. Den senare anlände 1848, föregången af den förre, som kom ett år eller så tidigare. Denne Bengtson hade med hustru och barn hamnat i Chicago. Oförmögne att der finna någon sysselsättning, lem-nade de der den äldste sonen ocb begåfvo sig sjelfve med 3 barn till fots på väg till Moline, turande om att bära de små, när de blefvo trötta. Herr Bengtson var derför tvifvelsutan Illinois1 förste “tramp,” då med detta ord icke förstås annat än en hederlig arbetssökare. Det är visserligen sant, att de fleste Bishop Hill-kolonisterne 1846 till fots gjorde resan emellan Cbicago och deras slutliga mål; men desse hade ändå dragare ocb vagnar i tåget, som förde effekterna samt de äldre orkeslösa jemte småbarnen. Det Bengtsonska paret hade deremot att bära allt — sig sjelfve, huru trötta de än voro, barnen ocb hela egendomsförrådet, som lyckligt- eller olyckligtvis icke var serdeles tyngande. Denna familj, med undantag af fadren, som dött, bor nu å en i Moline township, nära Rockfloden, belägen farm och är i goda omständigheter. Den i Cbicago lemnade sonen sällade sig till de öfrige 3 år efter skilsmessan och ägde då, innan ban kunde samtala med de äldre, att på nytt lära sig modersmålet, det ban hade låtit falla i glömska, medan de andre icke bade gjort några framsteg i engelskan. Detta kan låta litet otroligt, men erfarenbeten besannar att en del utvandrare verkligen glömma nästan helt och lika mycket af modersmålet, som de inlära af det nya språket.

Johnson lefver ännu och bor i Moline. Han är från Kämpestad i Östergöthland. Han utvandrade 1847 och satte sig jemte en Johannes Samuelson ner i Andover. Oin denne Samuelson berättar Johnson, att han begaf sig från Sverge med hustru och sju barn. Af denna barnskara dogo sex på en kanalbåt under färden från Albany till Buffalo i staten New York, och det sjunde öfverlefvande dog straxt efter ankomsten till Andover. Anderson sjelf återfinnes ännu vid lif och hälsa såsom farmer nära Hickory Grove, något vester om Andover och är en af Henry Coun-tys förmögnaste jordbrnkare. Denne Anderson och ofvanberörde Johnson voro de första svenskar som slogo sig ner i Andover township, hvarifrån, som sagdt, den senare kom till Moline 1848, der han ännu vistas.

Moline var då en liten by eller, rättare, “hamlet,” med ett grocery och några andra smärre bodar, i hvilka den kringliggande traktens jord-bruksalster utbyttes emot andra handelsvaror; penningar voro kända blott till namnet. En såg och en mjölqvarn funnos förenade, och från Illi-nois-stranden sträckte sig till ön en gammal trädamm, som qvarstod till 1858. En stor del af den yta, hvarå staden nu står, låg då under plogen, och vid foten af de “bluffar,” å hvilka nu Molines vackraste residens-bygnader ligga, stod samtidigt en tjock skog, hvarifrån man bemtade sitt vinterbränsle.

Emellan åren 1848 och 1850 kommo ocb nedsatte sig följande svenska familjer:

Sven Jacobson, snickare; Carl Peter Anderson, som tog en farm å bluffen, der ban ännu bor; samt Gustaf Johnson med familj, bvilken, liksom den förstnämnda, samlats till sina fäder. 1850 anlände Eric ForBse med familj, hvilka sedan blefvo medlemmar af Bishop Hill kolonien. Forsse var under kriget major i Illinois 57de reg. och bor nu i Falun, Salina Co., Kansas. Vidare Jonas Westberg, som dött och hvars enka finnes i Andover, Henry Co. Sedan nämnes M. P. Peterson, som började med att odla en farm å “bluffen,” fortsatte med en liten bandel, slutade med att flytta till Altona, der han spekulerade i åtskilligt tills han flyttade till Iowa, der han nu lefver. Peter Söderström, John P. Söderströms fader, hvilken flyttade till Minnesota och derifrån till Swede Bend i Iowa, samt Svan J. Johnson, som i 13 år förde Rock Island— Davenport-färjan Öfver Mississippi.

Offentliga Embeten.

Här som annorstädes hafva landsmännen hållit sig mycket tillbaka på det politiska gebitet. Det oaktadt ha de icke blifvit utan allt politiskt erkännande. Följande offentliga befattningar bafva under stadens tid kommit, oftast osökt, på deras del:

Före Molines inkorporering såsom stad (hvilket skedde 1872) hade hrr Eric Okerberg, A. Friberg och Svan Hanson varit “town trustees.” Åren 1872—74 var Svan Hanson medlem af åldermannarådet. 1875—76 hade E. Okerberg samma befattning, 1877—78 var det John Shallene som var ålderman för svenskarne. 1878—79 voro Peter H. Peterson och Svan Hanson medlemmar i samma råd. 1875 valdes E. A. Peterson till nppbördsman, 1877 fick A. L. Wickstrom samma syssla, 1879 tog H. Köhler den som pris, och 1878 valdes John P. Söderström till “town clerk.” 1874—75 föll det på A.Källborgs lott att vara gatu-komraissarie, hvartill han återutkorades 1877 och innehar ännu embetet. Gustaf Svenson blef “notarius publicus” 1876, fredsdomare 1877 och har varit deputerad uppbördsman två terminer. Vid polisstyrkan ha Henry Anderson, Nels Svanson och Olof Olson tjenat.

Någon uteslutande svensk afdelning i brandkåren fins ej här såsom i Galesburg, men manskapet för denna kår värfvas till en stor del inom svenskarnes leder, hvarur äfven en “engeneer,” F. Alsterland, sprungit.

Kyrkor.

Ett fruktbarare och, som vi förmoda, tacksammare falt för sven-ekarnes verksamhet i Moline har kyrkan varit. En luthersk församlingbildades först 1850. Pastor L. P. Esbjörn hade då vården af den lutherska församlingen i Andover, hvarifrån han utsträckte sin nitiska hand till Moline, och under hans tillsyn bygdes här den första kyrkan. Hon bygdes 1851 på samma ställe der nu den för några år sedan storartadt uppförda står. Församlingen består i dag af 1,000 medlemmar och söndagsskolan besökes af 300 barn. Den nya kyrkan grundlades 1876. Hon är bygd af tegel i götisk stil, till en kostnad af $30,000.

Etter Esbjörn, som afsade sig vården 1856, kom pastor O. C. T. Andreen, som qvarblef till 1860, då pastor G. Peters kom och stannade till 1863, sedan hvilken tid pastor J. S. Benson och pastor A. G. Setterdahl (som flyttade till Sverge 1879) innehaft sysslan.

Den svenska methodist-episkopalkyrkans första gryning inträdde nästan samtidigt med den lutherska församlingens uppkomst, åtminstone samma år, nemligen 1850, då Jonas Hedström från Victoria i Illinois bildade en församling, som 10 år senare bygde ett tempel å hörnet af Park St. och Boardman Ave. Tilloppet af medlemmar bade gjort detta anspråkslösa gudstjensthus för trångt 1871, hvadan det såldes. Samfundet inköpte nu istället en amerikansk kyrka och flyttade henne till Henry- och Lynde-gatorna. Emellan åren 1850 och 1866 hade församlingen ingen stadigtanstäld pastor, — hviket methodisterna fördenskuld aldrig ha —; men den besöktes under tiden af många, deribland Jonas Hedström, Viktor Witting, Peter Källman, A. J. Anderson, Pehr Newberg och N. O. Westergren. Sedan 1866 hade följande predikanter varit “stationerade” vid församlingen: O. Gunderson, John Linn, John Wigren, O. C. Simpson, H. W. Eklund och N. O. Westergren. Den 1878 utnämnde predikantens namn ar H. Olson. Medlemmar 182.

Gustaf Adolfs församlingen organiserades 1875, då 50 personer genast ingingo som medlemmar. Nn uppgår medlemskapet till 180, och i söndagsskolan gå 130 barn. En vacker och rymlig kyrka med grundvåning, inredd till bostad för pastorn, har uppförts till en kostnad af $4,500. Vid församlingen ha tjenstgjort pastorerna P. J. Källström, J. G. Sjöqvist och A. Larson, nu anstäld. Församlingen är, som namnet antyder, luthersk.

Baptist-församlingen, som nu räknar 80 medlemmar och en kyrka, som. i förening med pastorsbostället, är värd $3,500, bildades 1876 och förestås f. n. af pastor O. Lindh, hvilken nyligen återvändt från Sverige, der han en tid förestått Sundsvalls baptist-församling. Han är född i Hudiksvall den 24 September 1835, kom till Amerika 1866 och började sin presterliga bana 1867 vid Altonas svenska baptist-församling.Föreningar och Loger.

I September 1869 bildades sällskapet Freja, som blomstrade en följd af år, egande ända upp till 100 goda medlemmar. Dess uppgift var att bereda medlemmarne nöjen ocb på samma gång att göra godt. Troligen skulle sällskapet ännu hafva lefvat och verkat i denna lofvärda riktning, om det icke bade inlåtit sig på affärsgebitet. Det hade nämligen den vackra lilla summan $2,000 i sin kassa år 1874. Det föll då medlemskapet in att bygga sig en egen “hall” fÖr sina möten. Men for detta ändamål behöfdes mer än $2,000; man bygde ett hus, som kostade $8,000, hvadan man ägde att låna en betydlig summa. Detta bragte Freja på fall; den ene medlemmen efter den andre utgick, utan att nya inkommo, och slutligen brast föreningsbandet 1877, då bygnaden såldes. Under dess existens tjenstgjorde hrr John A. Samuels, Gustaf Svenson, C. A. Westerdahl, And. Svanson, F. O. Eklund och Eric Asp i tur såsom president.

Freja är nu död, men dess minne lefver ocb skall länge framgent lefva i de toner, som vid högtidliga tillfallen frammanas af Molines Svenska Musikband, hvilket bildades under Frejas skygd och af personer som tillhörde detta sällskap. Desse musikanter, de der ega både rika musikaliska anlag och god öfning, ha vunnit rykte om sig vida omkring i dessa trakter och äro ofta anlitade, när det gäller att med tonkonstnärlig förmåga gifva ökadt värde åt en fest eller lyftning åt någon annars vanlig affär.

The Swedish Lodge No. 583 of I. O. O. F. (independent order of odd-fellows) bildades den 9 Augusti 1875 ocb håller sina möten hvarje måndagsafton; har 50 medlemmar, af hvilka följande i tur fungerat såsom “Noble Grand”: And. Anderson, B. P. Oakley, Aug. Almgren, Peter Nelson, O. F. Eklund, J. P. Söderström, L. N. Eklund ocb Aug. Lindgren.

The North Star Lodge No. 48 of A. O. U. W. (Ancient order of united workmen) bildades den 16 Mars 1877 och sammanträder hvarje fredagsafton; har 46 betalande medlemmar, af hvilka följande varit M. W. (Master Workman): John P. Söderström, Ed. Kittelson, Henry Sandström, Peter Nelson, O. F. Eklund och Gust. M. Ford.

Den Skandinaviska välgörenhetsföreningen bildades 1866 med 25 medlemmar, hvilket antal vuxit till 70. Den har sedan början i sjukhjelp utbetalt $2,000 och bar nu å hand ett reserv-kapital å $650. Dess ordf. är P. W. Nelson, vice ordf. A. J. Berggren, sek. C. J. Hamilton och vice sek. A. Granquist.

Svenskarne i Moline bestå sig jemte alla dessa föreningar äfven med ett brandstodsbolag, som existerat sedan den 20 Maj 1867. Dess assuranser belöpa sig nu till $55,000 och dess kapital å hand uppgår till om-kring $3,500. Dess förste medlemmar voro J. S. Benson, J. N. Elm-stedt, A. L. Wickström, A. L. Sjölin, P. W. Nelson, N. J. Rundquist, Eric Okerberg, John Lind, Louis Westberg, E. A. Peterson & Co. och C.

' E. Piper. Dess nuvarande embetsmän äro N. J. Rundquist, pres., John Lind, sek., och E. Okerberg, kassör.

LiTERäRA Företag.

I literär riktning gjordes en gång ett ingalunda fruktlöst försök. Wi åsyfta härmed upprättandet af tidningen Skandia, hvars första nummer utkom den 1 Jan. 1877. Utgifvarne voro professor P. E. Melin och herr C. A. De Remé, af hvilka den förre “förde runorna med den äran.” Tidningen, som var väl redigerad, uppnådde en ganska aktningsvärd spridning, men gjorde en något för hastig frontförändring från det moderata till det ultraradikala, hvilket, jemte åtskilliga andra uppkomna olägenheter, hade till följd att den omsider (våren 1878) afiäts åt Svenska Tribunen i Chicago, som inforlifvade den med sig. Utom prof. Melin, som skildes vid Skandia hösten 1877, arbetade i dess redak-tionsafdelning hrr M. Elmblad och Leonard StockenBtröm, och ensam egare af densamma var på sistone hr Gustaf Svenson.

Vidare Wistrand & Thulin, som hitkommo kort efter Augustana College, för hvilken inrättning Wistrand är kassör. Han hade fordom drifvit affärer i Paxton. Thulin åter hade i Chicago sysselsatt sig med bokhandel.

Denna firma har nu en större rörelse, som omfattar åtskilliga grenar, såsom specerihandel, skohandel, o. s. v., samt handel med från Sverige inporterade böcker, hvilken afdelning ar af serdeles högt värde för Augustana-studenterna. Utom dessa aftärer sysselsatta sig Vid stand och Thulin med tryckeriaffärer. De hafva inlagt ej mindre än $3,000 i boktryckarematerialier, och från deras officin utgå, utom andra tillfälliga saker, följande periodiska skrifter:

“Augustana och Missionären” (fordom ‘‘Rätta Hemlandet”) som igångsattes i Galesburg 1855, af prof. Hasselquist, som varit dess redaktör alltsedan. Skriften som utkommer hvarje vecka i en upplaga om 4,300 exemplar, utgör Augustana-synodens organ. Härifrån utkommer äfven månadsskriften Schibboleth, som redigeras af pastor S. P. A. Lindahl i Galesburg och har för uppgift att motverka alla hemliga föreningar och på samma gång verka/Ör nykterhetssaken. Vidare utgår från samma tryckeri en liten af ovannämnda läroverk igångsatt skrift som fått namnet Skolvännen och uppgiften att framhålla läroverkets pe-kuniära behof, för hvilka den ödmjukt anhåller om bidrag. I fjol (1878) trycktes af densamma 11 upplagor, om 16,000 exemplar hvardera; och icke förgäfves, ithy att de inbragte $18,000. Den utdelas gratis.Svenska AppäBSMäN.

Eric Okerberg, en man, som genom “sheer grit,” för att begagna ett uttrycksfullt engelskt ord, bragt sig upp från intet till välstånd, från en obemärkt ung man till en vida bekant och högt aktad medborgare. O. började sin bana i Victoria, Henry co. 1850. Våren derpå for han till Minnesota och bygde sig der en stockhydda å ett litet stycke land i närheten af Stillwater. Påföljande höst blef den stugan honom för trång och landet för sandigt. Han for då till Moline och tog anställning hos en urmakare, som betalte honom $15 i månaden. Vid månadens slut var äfven arbetet slut, och nu hade O. $4, med hvilket kapital han begaf sig till Rock Island för att börja en liten urmakarerörelse på egen hand. Detta gick så väl att han nästa vår kunde flytta sin verkstad från det hörn i hvilket han först hade inhyrt sig hos en annan liten yrkesidkare, till en beqvämare lägenhet, der han qvarblef 3£ år. 1855 flyttade han till Moline, der han köpte en tomt och uppförde ett tvåvåningshus, hvari han lefde, verkade och frodades 15 år. Han bygde nu ett större tegelhus som inbragte honom $500 årlig hyra. År 1877 bygde han och två andra vackra trevånings tegelhus, å Main & Lynn Strs. och i ett af dessa har han nu sin butik, hvari finnes Molines största juvelerarelager, klockor, ur och silfverpjeser m. m. — Derjemte rår han om ett elegant hem ft den romantiska höjd, som öfverskådar staden och floden, en 90-acres farm samt annan egendom; så att hans egodelar i värde npp gå till minst $30,000

En annan större firma är Nelson Chester & Co. (den andra personen varande mr. Williamson från Wataga) Chester kom till Moline från sistnämnda plats och är väl känd bland landsmännen hela staten öfver. I Moline har han uppdrifvit en sanning storartad affär med “groceries, drygoods & Crockery.”

Sedan märkas:

J. A. Johnson, klädeshandlare; P. O. Olson, A. Fyelinder och A. Anderson, skräddare och klädeshandlare; John Lindevall och L. P. Bergström, urmakare och juvelerare; C. E. Piper (norsk men talar svenska och går för svensk) och C. P. Peterson, apotekare; H. P. Oakley, P. H. Peterson, C. J. Colson, And. Anderson, L. N. Hedin (affärsförrät-tare för Svenska Handelsbolaget) samt O. Nyqvist af firman McKeever & Nyqvist, alla i specerirörelsen; N. P. Bergström, likbesörjare; J. N. Elmstedt, mjölhandlare; John Palmquist, Magnus Malmberg och John Fredrikson, skomakare och skohandlare; Gustaf Svenson, landagent; S. P. Nelson, värd i “Reese House”; H. Köhler, modehandlare; Mattson Bros., maskinfabrikanter; N. Cederborg, snickare; Johnson & Anderson» och vagnmakare; Chas Wickström, barberare; Joseph Carlstedt, möbelhandlare; And. Lundquist och John Linn, bygnadskontraktörer, A. P.Berg, murare och bygnadsförman, och Oscar Peal, Chas. Peal, Robert Rosenquist, Alf. Celene, Henry Anderson och Wm. Johnson, värdshusvärdar.

En svensk affär af ej ringa betydelse är slutligen Peter Colseths & Cos. orgelfabrik i stadens vestra del, der firman eger en större tvånin-garsbygnad. C. är vidt bekant och berömd såsom en skicklig orgelbyggare och hans tillverkningar lära ha en strykande afsättning.

Till slut må om Moline sägas att det näppeligen i Illinois finnes någon annan stad som eger ett så i förhållande till den öfriga befolkningen manstarkt och inflytelserikt svenskt element. Vid den senaste skol-censuren, som ändå icke upptager de & “bluffarna” boende, de der hafva ett eget skoldistrikt', inom hvilket de svenska skolbarnen äro i antal mycket öfvervägande, visade sig följande resultat:

Hela Molines befolkning antages, som i början sades, till 8,000, och med säkerhet kan sägas, att 3,750 äro svenskar, hvarjemte landet rundt omkring bebos af många svenska familjer.

Familjer. Personer.

Färgade.. Irländare Tyska... Infödda.. Svenska..

28 122

38 171

203 1,040

554 2,543

559 2,589

Summa personer 6,465.KNOX COUNTY.

Hvad som å föregående blad sagts om och Henry countys’ historiska barndom kan äfven sägas om Knox, nämligen att det för ett halft sekel sedan var ett för civilisationen så godt som alldeles okändt område. Det enda ljud som bröt den naturliga tystnaden var, utom syrsans, fogelns och djurets, jägarens, när han ensam ströfvade öfver den då på ny odlarens plog väntande prärien, och — det var sant — indianens, när denne, stadd på jagt efter skalper eller djur, då och då uppgaf sitt hemska rop. Det villebråd, hvarpå trakten var särdeles rik, bestod af hjort; buffeln hade redan då “gått längre vesterut,” såsom förbud för den röde mannen, bvars sällskap af det riktigt vilda slaget bade inskränkt sig till ett temligen glupskt vargslägte.

I spetsen för den bvita armé, som sednare intagit marken ocb lagt den under vårt slägtes spira, gick en person vid namn Daniel Robertson. Denne djerfve banbrytare ankom hit redan 1828 och byggde sig ett tillfälligt hem å den nordöstra delen af b vad som nu är sektion 15 i Hen-derson township, hvarifrån han sedan flyttat och bor nu å den sydvestra fjerdedelen af section 11, samma township. Han var det som först satte plogen i den jungfruliga marken, och denna plog kan ännu ses i välbe-hållet skick hos den lika välbehållne mannen. Detta verktyg ansågs på den tid som ett mönster i sitt slag. Stocken är 8| fot lång, och 16 tum i omkrets; “mold board” mäter 3 fot och 4 tum i längd, 10 tum i vidd och 4 i genomskärning samt är af ek; billen, som är af gjutjern, är 4 fot och 4 tum, men skär ej fåror bredare än 16 tum; dess höjd är 14 tum,

1830 hade, trodde man, invånareantalet ökats så, att man knnde organisera orten till county, hvilket skedde, Lagen fordrade derför att 350 röstegare skulle finnas inom dess gränser. Dock f unnos knappast så många själar, när omsider organiseringen var fulländad.

“The Military Tract” kallas ännu det land, som, liggande emellan Rlinoisfioden och Mississippifloden, söder om Bureau och Henry counties norra gränser, reserverades af regeringen omkring 1812 till förmån för de soldater, som deltogo i detta års krig. När detta land uppmättes och fördelades emellan desse soldater, hvilka, inom parentes sagdt, icke ansågo det af något egentligt värde, blefvo de , som organiserades

123å detsamma, nämnda efter vissa hjeltar. Countiet i fråga fick då sitt namn efter Henry Knox, George Washingtons krigsminister, hvilken deltog med utmärkelse i revolutionskriget.

Marken i Knox är väl kuperad, rikligen vattnad af smärre strömmar och fruktbar i högsta grad. Genom countiets midt löper den 41 breddgraden. Klimatet, naturligen godt på grund af markens hög-ländta läge, har betydligen förbättrats af konsten, hvilken upphjelpt det annars njugga skogförrådet med planteringar här och der öfverallt, bildande verkligt sköna lunder och dungar, mellan hvilka fliten och om-tankan uppfört trefliga hem, lador och bygnader af andra slag, de der omgifvas af vackra gräsplaner och trädgårdar.

Ortens egentliga naturliga resurs är, som lätt inses, jordbruket. För att gifva läsaren ett begrepp om den skala, hvarpå denna näringsgren har bedrifves och på samma gång antyda jordens fruktbarhet, må nu nämnas att inom countiet, som innehåller 720 qvadratmil eller 460,800 acres, till största delen uppmätta i farmar om från 80 till 320 acres, odlades 1879 69,000 bush, hvete, som efter 75 cents pr bush, gaf $51.750, 6,856,720 bush, majs, som efter 25 cents pr. bush, gaf $1,714.180, 1,212,975 bush, hafre, som inbringade 242,595, “broomcorn” för $10,000, hvarjemte 18,408 acres buro rika råg- korn- och andra skördar, värda flera hundra tusen dollars. Å 44,000 acres ängsmark skördades hö för $323,000, och hvad skogsprodukter beträffar, så äro de i jemförelse med jordens visserligen obetydliga, men utgöra ändå en värderik binäring. Skogsmarken omfattar 34,000 acres, hvarå förnämligast växa hvit, röd och svart ek, alm, lönn, svart valnöt, björk och hickory, Det ringa förrådet härpå brydde i början de tidigaste nybyggarne, de der icke kunde inse huru det med tiden skulle gå för dem och deras efterkommande i fråga om bränsle och bygnadsämnen. Detta bryderi har dock för längesedan försvunnit. Upptäckten af rika kollager har afhjelpt det ena och jernvägarne hafva tillfört folket det andra.

Hästarnes antal i Knox county var i fjol 16,409 och deras värde anslogs till $635,450. Boskapen bestod af 34,060 hufvuden, uppskattade till $471,870. Dessutom funnos 8,127 får, värda dubbelt så många dollars, och svin en skara den ingen räkna kunde. Åt trädgårdsodlingen äro egnade omkring 5,600 acres, hvarå torde finnas 80 träd pr acre eller å bela arealen 446,800 träd, hvilka äro af alla vanliga slag.

Knox county’s egendom — s. k. personlig egendom, fastigheter i städerna och farmarne — är uppskattad till $16,340,742. Här måste dock tagas i betraktande att detta är taxeringsvärdet, som understiger det verkliga med åtminstone 40 procent, hvadan med trygghet kan sägas att Knox county är värdt $27,234,570, som blir den lilla nätta summan af $544 pr capita,Inom countiets gränser fhnnos i fjol 79 mil jernväg, hvaraf 7l£ tillhöra C.—B.—Q.—stambanan och 5£ samma bolags St. Louis— bibana.

Under countiets första historiska tid voro folkets rådande politiska åsigter de, som förfäktades af det demokratiska partiet. Whig-partiet hade dock äfven det sina anhängare, men de voro jemförelsevis få. Nya tankar fingo emellertid litet efter band makt med invånarne, och det var redan 1838 som man bildade en ganska manstark anti-slafverilÖrening. Galesburg t. ex. blef snart känd som en oeftergiflig “abolition town.” 1840 hade countiet 13 medborgare, som kastade sina röster för “free soii”-partiets presidentkandidat James G. Birney, 1854 hade “abo-litionsidén” (tanken på att afskaffa slafveriet) fått så starkt faste, att det årets anti-Nebraska valsedel (frågan gälde då huruvida slafveriet skulle insläppas i Nebraska eller ej) besegrade den demokratiska, och sedan den tiden har Knox county varit stadigt och öfverväldigande republikanskt, med undantag af vissa små lokalval, då striden hvälft sig om något lokalt intresse, eller såsom då county-sätet utgjort dagens varma fråga. Till detta resultat har den stora och alltjemt tilltagande svenska delen af befolkningen kraftigt bidragit. Det oaktadt var det icke förrän 1869 som någon svensk försökte att blifva vald till ett county embete. Men då uppträdde hr Dan. J. Ockerson såsom kandidat för skattmästaresysslan, den han emellertid ändå gick miste om på grund af tvisten rörande county-sätet, det en del ville förflytta från Galesburg till Knoxville, emedan andra ville framgent ega det i Galesburg. Countiets aldra första politiska val egde rum 1830 den 3 Juli, då det gälde att utkora 3 county-kommissarier. De dertill utsedde höllo sedermera sin första sammankomst i John B. Gurus’ hus, beläget å 32 sektionen i Henderson township, 4 mil nord vest från Galesburg. Detta “residens” var af det anspråkslösaste slag. Det bestod af en enkel — nej, den var dubbel — stockhydda, afdelad i två rum. Den var emellertid god nog den tiden för countiets fäder att sammanträda uti för rådslagning om allmänhetens bästa. 1831 bygdes ett bättre “rättvisans tempel” i Knoxville, som då hette Henderson. Kostnaden för detta stockhus — ty sådant var det uppgick till $395, en stor summa på den tiden, då man, som de öfverlef-vande pioniererna försäkra oss, “sällan såg pengar” inom Knox’ countys gränser. 1840 var man ändå rik nog att bygga ett större “court”-hus af sten.

I de första nybyggarnes minne lefver ännu året 1830, som för dem var rikt på lidanden. Detta års vinter var nämligen den snödigraste staten Illinois vet af. Snön började falla den 29 Dec. 1829 och fortfor att falla oafbrutet i 3 hela dygn. antagande ett djup af 4 fot, utom på de ställen, der drifvor samlat sig, hvarest dpn var från 18 till 25 fot. — Chicago var den tidens förnämsta marknadsplats, och dit samt tillPeoria, förde man med dragare sin spanmål, en fard hvartill åtgingo flera dagar, under hvilka forkarlarne egde att bo i små vagnar. Och lihväl var Chicago då endast en oansenlig liten “punkt,” som det heter i Amerika. Dess spanmålsmagasin, nu verldberömda, voro då knappast så goda som dem man i dag ser i den obetydligaste landtplats. Hvete-prisema varierade emellan 40 cents och en dollar pr bushel. — Godt om svin fans det i Knox county då som nu. Domaren R. L. Hannaman lät en gång drifva en hjord om 1,300 grymtare hela vägen till Chicago, der han slagtade och packade dem, hvarpå de skickades till New York. På denna affär gjorde han fem tusen dollars — förlust. 1 samma gamla goda tid sålde andra Knox-män sitt fläsk i Peoria för 1£ cents skålpundet, hvilket var ett högt pris, tyckte man.

INDIANER ANFALLANDE ETT NYBYGGE.KNOXVILLE

är beläget i södra delen af “townshipet” Knox mellan tvänne små vackra skogsdungar, 5 mil sydvest om Galesburg. Knoxville är countiets äldsta town (köping). Platsen utlades 1831 och vardt, såsom i beskrifningen öfver Knox county nämndt är, först kalladt Henderson, som tvänne år senare förändrades till det närvarande namnet. Knoxville hade i början äran att vara County-sätet. Detta kunde dock det mera försigkomna Galesburg med tiden icke tåla, hvadan en liflig fejd uppstod derom emellan de både platserna. Knoxville stred tappert för sin häfdvunna rätt att vara samlingsplatsen för countymyndigheterna. Galesburg åter grundade sina anspråk på sin öfverlägsna egenskap såsom en framgångs-full stad — och Galesburg segrade. En vacker dag kom man derifrån till Knoxville och packade upp samt bortförde de der förvarade dokumenter, annaler och allt, som angick och tillhörde countiet. Detta för Knoxville minnesvärda nederlag inträffade 1873. I den bittra strid, som föregick, tog ingen en mera liflig del an en der bosatt svensk, hr Svan Peterson, hvilken offrade mycket både “arbete och kapital” på sin hem {+-+} orts altare, i hopp om att der få behålla den omtvistade äran.

Knoxville hade dessförinnan — redan 1853 — blifvit adlad och upphöjd till stad, och såsom sådan bestå dess största märkvärdigheter uti några förträffliga skolor och ett par s. k. “colleges.”

Före 1849 funnos här inga svenskar, men detta år hitkommo åtskilliga och och bland dem Adolph Anderson, nu bosatt i nybygget Centre Prairie. A., som var skomakare till yrket, öfvergaf platsen 1853. En annan svensk skomakare vid namn Broström hade 3 år tidigare afflyttat. Samtidigt med desse bodde här en svensk familj med namnet Tinglöf, en annan, som hette Kristian Johnson, farmaren A. Bergquist, samt Fred. P. Gran ville, hvilken senare begaf sig till Minnesota, der Lan omsider lär hafva valts till medlem af legislaturen. Daniel J. Ockerson ankom 1851, for 1859 till Kalifornien och bor nu i Red Oak, staten Iowa. 1851 hitkom äfven John Gottrich, hvilken är den ende ursprunglige nybyggare af svensk börd, som är qvar. Året derpå anlände Svan Peterson och nästan samtidigt med honom en hel skara andra svenskar, de der utgjorde avantgardet för andra små skaror, som kommo mellan sagda år och 1854, vid hvilken tid orten var väl riktad på svenska invånare. Men deras leder blefvo sistnämnda år betydligt decimerade af en alldeles oväntad gäst, nemligen koleran, som kom och borttog 40 af dem,

127ehuru, besynnerligt nog, amerikanarne fingo gå nästan helt och hållet oantastade af sjukdomen. Förklaringsgrunden härtill har man sökt iinna uti deu omständigheten att de senare hade, såsom i ekonomiskt hänseende bättre lottade, sundare boningsplatser, under det våra nykomne fattigare landsmän ägde att dväljas i små, qvafva, osunda kojor, hvartill kom deras ovana vid klimatet och okunnighet om sättet att passa dieten efter de andra fysiska omständigheterna. Dessutom var det för desse tidiga nybyggare platt omöjligt att på länge erhålla några andra än provisoriska husrum, emedan hus ej funnos, liksom de ej heller lätt kunde åstadkommas på grund af penningebristen. Sysselsättning fans väl och betalning för arbetet uteblef ej heller, men den måste i de flesta fall tags in natura. Den tidens “laga mynt” i Knoxville bestod ej uti vara dagars så illa förkättrade greenbacks eller silfverdollars, de be-stodo i små runda pigga grisar, skinande kalfvar, gödda eller ogödda kor, ulliga eller klippta får o. s. v. Hr Gottrick anför som exempel att han en gång tvangs att uttaga sin månadslön af vagnsfabrikanten Bassett i en gammal sele.

Från 1852 upp till den tid, då emigratströmmen började aftaga, tillväxte Knoxvilles svenska befolkning ganska snabbt, men har i detta afseende varit stillastående de senaste åren. Rätt många af de äldre befinna sig i verkligt goda ekonomiska omständigheter, lefva väl och äro mycket förnöjde med sin ställning. En af desse, till yrket arbetare, som hitkom utblottad, har genom flit ocb sparsamhet samlat en förmögenhet på $15,000. För att få denna aktningsvärda summa har han. det är sant, utlånat penningar och dragit ranta, men han har ej ockrat, utan tvertom varit i högsta grad mensklig emot dem, som behöft hans hjelp. Ett annat drag hos desse svenske Knoxville-bor, som är vardt att i förening härmed omnämnas, är deras prisvärda patriotism under inbördeskriget, då de försågo unionshären med 40 utmärkta soldater.

. De ha heller icke varit glömske om upplysning och sinnesodling, som bevisas deraf, att de den 21 April 1858 danade ett “literärt sällskap” med namnet Knox's Svea Bildningsförening, hvars ordf. var Sven Peterson och sek. Dan. J. Ockerson. Bland de 36 grundmedlem-marne finna vi i anteckningarne följande: J. Ekdahl, C. E. Lanström,

E. A. Lindberg, Anton Brolin, Jona9 Peterson och A. Fogelmark. Men lofvande som föreningens början var, slocknade ändå dess lifflsamma påföljande år. Något nytt dylikt experiment företogs sedan icke förrän i Dec. 1865, då några kunskapstörstige själar sällade sig samman och stiftade Svea Bildnings- och Läseförening, hvars ändamål var att meddela och befordra kunskaper i allmänhet, men isynnerhet i de vetenskapliga grenarne. Pehr Mattson var ordf. cch Torkel Nilson sek. Denna förening, som, trots kyrkans motstånd, uppehöll lifvet till 1872,höll btand annan lektyr äfven tidningen New York Tribuneoch — “The Congressional Globe.”

De på det svenska kyrkoområdet här i landet såsom missionsvännerna kända hafva i Knoxville ett stort och prydligt läroverk med en bygnad som kostat $22,000. Inrättningen är bekant under namnet “The Evangelical Swedish Lutheran Amgari College.” Som af närstående bild kan ses, är bygnaden 4 våningar hög och eger ett 8. k. franskt tak, (mansard roof). Dess längd är 74 fot och vidd 44. Rummens antal är 39. Den första eller grund våningen består af en rym*

ANSGARI COLLEGE.

lig matsal, kök, skafferier, källare, tvättrum m. m. Den andera våningen är inredd till lärosalar, och i den tredje ega studenterna sina sofrum.

Denna anstalt är det naturliga fostret, så till sägan des, af en annan, samma kyrkafdelning tillhörande, skola, nemligen den i Keokok, lowa, befintliga “Mission Institute,” som öppnades 1873. Dess föreståndare var professor C. Andersson. Denne företog straxt derefter en liten rundresa för att utspana något pussande läge för ett större läroverk, som skulle kunna motsvara kyrkans växande behof, och han fann i Knoxville en i hans tycke serdele6 lämplig plats, hvars mera bemedladeinvånare erbjöd o sig att göra allt för företagets igångsättande, derest skolan blefve der förlagd. Den gamle hedersmannen James Knox deponerade för ändamålet $12,950, och genom hrr Sven Petersons, prof. Andersons ocb åtskilliga andras försorg och frisinthet anskaffades $10,000 till, så att man genast hade nog att betäcka kostnaden, hvaraf dock endast $250 utgingo ur svenska fickor — så sant frikostige voro ameri-kanarne. Huru raskt man gick tillväga i framkallandet af denna inrättning inses bäst då man upplyses, att prof. Anderson och mr. Knox ägde sitt första sammanträffande i Juli 1873, att arbetet påbörjades 2 månader senare och att verket var fullbordadt den 1 Aug. 1876.

Professor Anderson blef läroverkets förste ledare och föreståndare, stannade i denna egenskap tills i November 1878, då den nyligen från Sverige ankomne professor R. Erixon efterträdde honom. Under den senaste terminen var studenternas antal 20, de der, enligt förutfattad regel, erhöllo fri undervisning och kost för blott $2 per vecka. För inrättningens underhåll beror man helt och hållet på frivilliga bidrag af de för företagets framgång intresserade.

Vid Ansgarii College och så godt som under dess auspicier utgifves tidningen Zions Banér, hvars historia är följande: Den igångsattes i

Juli 1873 af prof. C. Anderson, som då var pastor vid andra lutherska församlingen i Galesburg. I början blott en månadskrift af anspråklös storlek, blef den efter hand utvidgad och omsider flyttad till Keokuk. Derifrån flyttades den 1875 till Knoxville, hvarest den ett par år senare utkom i förstorad t format två gånger i månaden. Ett år senare (1878) anlände prof. Erixon till läroverket ocb öfverhandtog, jemte ledningen af undervisnigen. äfven tidningen, som nu förvandlades till en sexspaltig folio och blef vecklig. Den har sedan dess sammanslagits med det i Chicago utkommande Chicago Bladet.

Ett religiöst svenskt samfund, kallande sig “The Second Lutheran Society,” bildades här 1875 och ägde sina sammankomster — vid hvilka prof. Anderson officierade—i en Amerikausk kyrka; men sedan nämnde person flyttade Knoxville, har denna församling, som väl aldrig ägde någon fast organisation, råkat i oordning. Från densamma bar dock sprungit ett nytt sällskap af “Kristligt sinnade svenskar.” Mediem-marne deri äro f. n. 25, med Fr. Johnson såsom sek. och A. M. Johnson “äldste.” I College-bygnades kapellrum hålla de sina gudstjenster, vid hvilka prof. Erixon tjenstgör, när ban är hemma; annars predikar någon af studenterna.

Den Lutherska Församlingen

bildades af prof. T. N. Hasselquist 1853 ocb är i kronologisk ordning den 4 af Amerikas lutherska församlingar. Kyrkan, hvilken bvgdes 1854. — sedan hvilken tid hon betydligt förändrats ocb förstorats, — upp-skattas i värde till $1,200. pastorsbostället till $1,000 och skolhuset till 1300. 1 sabbathskolan finnas 100 lärjungar, hviikas superintendent är

Håkan Bauer. Utom Hasselquist, som var församlinges pastor från 1853 till 1863, hafva följande personer betjenat densamma, nämligen S. G. Larson från 1863 till 1869, A. G. Sotterdahl från 1869 till 1874, C. Wal-lin från 1874 till 1877, och sedan detta år har J. F. Borg, prestvigd 1878, varit dess pastor. Borg är född den 13 Dec. 1849 i Bjellbo, Östergöht-land, kom till Amerika 1869, har fått sin skoluppfostran i Augustana-läroverket och gifte sig med Klara Anderson från Weller i Henry co. den 28 Juni 1878, tre dagar efter prestvigningen i Princeton.

Aldenstund Knoxville icke förunnats att blifva någon ledande stad inom staten, ha ej de här boende landsmännen haft tillfälle att, å industriens vägnar, visa prof på någon större företagsamhet. Men de ha emellertid följt med strömmen, så långt den gått. John Gottrick & Söner t. ex. drifva en liten vagnsfabrik, der de tillverka från 75 till 100 goda vagnar årligen, dermed skänkande sysselsättning åt 10 arbetare. Firman har nedlagt omkring $4,000 i verkstäder och verktyg. De drifva rörelsen med tillhjelp af en ångmaskin, och för beskaffenheten af deras arbete talar den omständigheten bäst, att de aldrig ega något lager å hand, emedan försäljningen går så fort som tillverkningen. Gottrick den äldre arbetade för 25 år sedan i Bassetts vagnsfabrik. Der lärde sedermera hans tre söner samma yrke. 1874 började de på egen hand, och när Bassett 1877 gick under i den finansiella stormen, var den Gottrickska familjen istånd att öfvertaga hans affär.

John O. Lander, en annan af platsens äldre svenskar, har lyckats nppdrifva en större groceryhandel, och i samma slags rörelse befinner sig ofvannäinde Svan Peterson. Denne är, innom parenthes sagdt, i många afseende en exempiarisk man. När han först beträdde Knox-villes mark ägde han endast $30 i fickan, hvilken summa en af hans “tillmötesgående” landsmän narrade af honom genom att pnrra på honom en värdelös gammal krake till häst. Så arm att bölja med, dertill i fysiskt afseende krympling och egande som råga på allt en af sjukdom hjelplös hustru, som varit invalid i 18 år, har dock denne ovanligt energiske och intelligente man med egna krafter banat sig väg till ekonomiskt välstånd och kan med lugn gå sin ålderdom tillmötes. Han eger sin handelsrörelse i ett af honom tor sig sjelf bygdt tvåvånings stenhus. Han har äfven, och med framgång, försökt sig på uppfinningarnas gebit, i det han inrättat en s. k. “doiiole action pump,” afsedd för djupare brunnar och lika god i en 50 fot djup sådan som vanliga pumpar äro på 20 fots djup. Han bar nyligen fått patent på densamma och kommer snart att rikta Knoxville meden ny industri, näml. pumptillverkningens.

Firman P. Palmquist & Co. har sedan 1860 drifvit en större handel med möbler. Firmans äldste medlem dog den 25 Juni 1876, sedan hvilken tid aftaren ledts af L. Palmquist, som håller ständigt å hand ett lager vardt från fem till sex tusen dollars. Sedan ha vi här S. B. Johnsons sko- och läderhandel samt E. A. Lindborg skrädderirörelse.STADEN GALESBURG.

Denna lilla vackra, pigga, raska, vakna stad är, i likbet med de flesta andra amerikanska städer, “internationel” i den mening att dess befolkning dragits från en mängd olika nationer. Det amerikanska och det svenska folkelementet äro dock mycket öfvervägande såväl med hänsyn till antal som bildning och materiql ståndpunkt. Hvad serskildt vårt folk härstädes beträffar, så är det i nästan allt identiskt med infödingar-ne. Svenskarne i Galesburg äro, med andra ord, grundligt amerikaniserade i seder och tänkesätt, oaktadt hvilket de, som framdeles kommer att visas, ingalunda förgäta att bilda och vidmakthålla svenska inrättningar, de der emellertid ännu icke förmått undanskymma de amerikanska, till bvilka de endast äro allierade, så till sägandes.

Galesburg är bygd å en vågforraig slätt å 4 sektioner i towntliip’et med samma namn ocb ligger bredvid C. B. & Q.-banan 164 mil från Chicago, 100 mil från Quincy, 53 mil från Peoriaoch 43 mil från Burlington i Iowa. Dess historia är i korthet följande:

År 1836 ankom till orten en mr. Geo. W. Gale, jemte andra, från New York och till handlade sig 11.000 acres i Knox county. Å detta land utlade han en stadsplan, densamma å hvilken Galesburg—som fått namnet efter honom — nu står med 15.000 invånare. Med folkföröknin-gen ocb busbyggandet gick det i början temligen raskt undau. G. räknade redan 1837 omkring 232 själar. Mellan detta år och 1850 framskred staden med långsammare steg. Orsaken härtill var brist på jernbankom-munikationer. Man hade lofvats sådana med det första, h vadan man ned* satte sig med förvissning att de skulle komma, men då de uteblefvo, inträffade ett jemförligt stillestånd i verksamheten med stadens uppbyggande. Ändtligen började utsigterna för en jernbana att ljusna 1850, och ifrån det året räknar G. en ny lifsperiod. I Henderson, en s. k. “town” eller liten köping, belägen nära Galesburg, hade den sistnämnda under det första årtiondet af sin tillvaro haft en elak medtäflare. Icke derför att H. tilldrog sig mera folk, företagsamhet och kapital, utan derför att det utsände mera whisky, hvilken vara var förbjuden i Galesburg. Dess myndigheter höllo till och med så strängt på den absoluta nykterheten, att de, å de köpebref, som lemnades vid försäljning af stadstomter, uttryckligen såsom vilkor i affären bestämde, att ingen spirituösa finge försäljas å fläcken. Möjligtvis har Galesburg deraf skördat åtskilliga moraliska fördelar; men de omedelbara finansiella fördelarne tillkommo dock Henderson, som fick tillfälle att rikta sig på en ej ringa bränvinsutförsel 132 Nels Nelson

GALESBURG.

Se sid. 300.till sin grannstad, hvars invånare, huru strängt de än höllo sig vid förbudslagen, ändå gåfvo vika för den moraliska öfvertygelsen, när de önskade hafva en tår på tand. Under sitt glädjerus med anledning af det öfvertag det hade, vardt Henderson mycket förhoppningsfullt om sin framtid. En stor väldig stad tedde sig i framtidens horoskop, medan-Galesburg alldeles försvann. En svensk var särdeles sangvinisk och började spekulera i fastigheter. Han köpte två “stadstomter” och betalte derför $200, ehuru han kunnat erhålla dem i Galesburg för mycket mindre. Några Ar derefter yar han glad att få sälja dem för $20. Orsaken var att Henderson hade gått ner och Galesburg upp. Ocb orsaken till detta förhållande var att ånghästen nu börjat göra sina reguliera besök i den senare platsen.

Vår tids Galesburg är en af statens bästa stader af den tredje rangen, till hvilken det väl skall hänföras. Från detsamma utgå bantåg i fyra olika riktningar. Här finnas utmärkta publika skolor, en förträfflig bogskola, hvars bygnad är i sitt slag den förnämsta i staten, tvenne “colleges” vid hvilka så grundliga kunskaper som i någon annan inrättning af samma slag meddelas, ett seminarium för flickor, ett handelsinstitut som har ett vidsträckt godt rykte om sig, många stora vackra kyrkor, präktiga parker, eleganta privathus, gasverk, ångfabriker och, kort sagdt, allt som tillhör en välordnad stad. De i Chicago-Burlington-Quincy-jernbanbolagets tjenst här anstälde — å banorna och i de här förlagda verkstäderna — uppgå till 800 i antal, och till dem utbetalas månadtli-gen $75.000 i aflöningar. Se der några allmänna drag af ett samhälle, i hvilket tusentals af våra till Amerika utvandrade landsmän sökt och funnit hem, bergning och anseende såsom skicklige, pålitlige och i allt aktningsvärde arbetare. Nu något om dem och deras andel i staden.

År 1847 funnos i Galesburg endast följande svenskar: John Young-berg med familj, en af de förste Bishop Hill-kolonisterne, som sednare flyttade till Galva, hvarifrån han efter en tids förlopp återvände till Ga-lesbnrg, hvarifrån han utflyttade till Kalifornien 1860; Nels Hedström, till yrket skräddare, nu boende i närheten af Victoria, denna stat; Anders Thorsell från Djurby i West man land, som anlände till landet 1846 i sällskap med det följe, som grundläde Bishop Hill-kolonien; en familj med namnet Modin, hvars son, Peter Modene, f.n. bor i Chicago, samt en enka, som hette Kristina Muhr och en person vid namn Olof Nelson,*) till yrket skomakare.

Ofvan nämnde Thorsell var också skomakare och dref detta yrke, hvari han lärer varit ovanligt skicklig, med serdeles framgång för en tid, så att han samlade en ej oansenlig egendom. Han ägde, bland annat, de tomter, hvarå firmorna Stewart & Co. G. R. Gordon och Hy de & Co.

*) Denne Nelson är m&g till hr Anders Larsson i Chicago och bor f. n. i Kalifornien.nu drifva sina respektive rörelser, och derå uppförde han sjelf ett två våningshus, hvari han bodde och egde sin affär. Hade han bara fortsatt som han började, så hade han kommit att dö såsom Galesburgs rikaste svensk. Men det gjorde han icke. Han föll för dryckenskapen; hans egendom flöt bort med den whisky han förtärde, ocb han dog 1870, efter-lemnande enka och ett barn; den förra qvarbor i Galesburg i ett henne tillhörande komfortabelt hus, och dottern är gift med hr. O. T. Duvan.

Ej förrän omkring 1854, npp till hvilken tid blott en och annan af Bishop Hills folk förirrade sig hit, fick G. någon nämnvärd tillökning till sin svenska befolkning. Men detta års emigrantström hitförde många landsmän. Sedan dess har antalet ständigt ökats och utgör nu 3.500 personer.

Stadens adresskalender uppgifver namnen på 703 svenskar af mankönet och klassificerar dem som följer: 1

Köpmän 14, utan sysselsättning (hoppas de nn fått något att göra) 114, grofarbetare 183, målare 29, slagtare 12, förmän 6, mekanici 89, el-dare 10, sadelmakare 1, uppassare 8, bagare 1, skräddare 26, körare 14, tegelslagare 5, urmakare 3, konduktörer 9, bromsare 11, inginiörer 6, maskinister 35, qvastmakare 9, murare 7, bagage förare 1, formän 2, smeder 35, tenn- och kopparslagare 3, handelsbiträden 31, skomakare 17, telegrafist 1, bokförare 3, slipare 6. kock 1, jordbrukare 9, kreaturshandlare 2, boktryckare 2, fotograf 1, bantågsvexlare 1 och lokomotiv-skurare 32.

I ofvanberörde verkstäder (C. B. & Q.-banbolagets) hafva svenskarne haft tillfälle att finna ej endast lönande platser, utan äfven skola för erhållandet af nödig kännedom och skicklighet i mekaniska värf. Fråu desamma hafva utgått många som nu innehafva goda befattningar såsom konduktörer, maskinister o. s. v.

Hela antalet derstädes anstälde landsmän uppgår till 270, utaf hvilka John C. Oberg är konduktör och förman å det s. k. “konstruktionstå-get,” hvars ändamål är att hålla en viss längd af banan i vederbörligt skick. Gustave A. Rose är förman för en arbetsstyrka Charles Erick-son är förman i Galesburgs lokomotivstall. Wm. Erickson innehar ett tormansskap i maskin verkstaden. Vidare är P. N. Granville klerk i väg-byggmästarens kontor, Alfred Lindgren dito i superintendentens kontor, J. C. Cederholm i kontoret för lokomotivstallet, C. L. Ruden och John och John Person i magasinet, och C. L. Hjelm i oljehuset.

“Browns Corn Plan ter Works” är en annan af stadens arbetsgif-vande inrättningar som alltid med ett visst företräde anlitat svenska krafter, och detta till en utsträckning, som gör att man kan betrakta fabriken nästan såsom svensk. Mr. George W. Brown, egaren, är emellertid amerikanare. Ingen svensk skulle dock kunna vara större vän till svenskarne än han är, hvilket han bevisar genom det intresse hvarmed han städse följer och den redebogenhet hvarmed han uppmuntrar ochbefordrar dem, som lägga serskilda anlag, duglighet eller pålitlighet i dagen. Derför kan det ju häraf icke anses ur vägen att här meddela något litet ur hans verksamma och framgångskrönta lif.

Det var 1851 på våren som Mr B. lyckades att tillverka sin första fullständiga majsplanteringsmaskin efter det mönster, som nu begagnas. 1852 besådde han dermed 16 acres för sig sjelf och 8 för Alf. Brown. Samma år började han att tillverka 10 maskiner, men på grund af fattigdom och dödsfall i familjen kunde han ej fullborda mer än en. För att kunna åtkomma patent på uppfinningen, hade han då måst afyttra nästan allt han hade, tillika med en gammal häst, hans enda dragare. Senare nödgades han t. o. m. sälja sin lilla jordegendom för att iståndsätta sig att börja maskintillverkningen. Straxt derefter var han ändå så finansielt brydd och skuldsatt att, om man fodrat uppgörelse, han ej kuunat betala en dollar. 1853 lyckades han, trots sin förlägenhet, att fullborda 12 maskiner, dem han naturligtvis genast afyttrade; året derpå steg tillverkningen till 100, och 1855 utgingo 300 “planters” från hans verkstad; 1856 hade detta antal fördubblats; 1857 gjorde han 1,000, och nu förser han landet med 8,000 maskiner årligen. Han har under de senaste 12 åren gifvit stadig sysselsättning åt från 130 till 250 personer, åt hvilka han betalat arbetslöner tillsammans uppgående till $50,000 pr år. I hans verkstäder åtgå hvarje år 2,000 ton kol, 500 ton gjutjern, 250 ton stångjern och stål, 15 ton målarfärg och oljor samt 500,000 fot trävirke, mest bräder. Hans verkstäder upptaga en areal af 100,000 qva* dratfot. Bygnaderna kosta $150,000, och de använda verktygen och maskinerna $50,000. Det i rörelsen använda kapitalet bestiger sig till $200,000. Ett sådant omfång har den affar antagit, som för 25 år sedan börjades med knappast mer än två tomma händer.

Af den här anstälda arbetspersonalen äro två tredjedelar svenskar. Förman i den vigtiga maskinafdelningen är Augustus O. Peterson, som varit hos mr Brown i 14 år. Samma befattning i smidjeafdelningen in-nebafve8 af Frank A. Olson, ocb i målareafdelningen Augustus Abra-hamson.

“The Frost Manufacturing Company” är namnet på ett annat fa-briksbolag, det en stor del af våra landsmän eger att tacka för stadig och lönande sysselsättning. Fabriksbygnaderna upptaga ett helt qvar-ter, ocb här tillverkas modeller af alla möjliga slag. Vår landsman hr Abraham Anderson, hvilken åtnjuter rykte såsom statens bäste modellsnickare eger härstädes anställning.

Svenska Företag.

44 The Industrial Machine Works” å Prairie St. existerar för tillverk-

ning af ångmaskiner och eges af en svensk, hr Thomas W. Peterson. Den Petersonska familjen i Galesburg tyckes bestå af idel mekanici.Denne Peterson är född i Sverige den 19 Juni 1847 och kom med sina föräldrar till Amerika 1852, då han genast inträdde på jemvägsbolageta verkstäder härstädes. Tolf år senare, nämligen 1874, beslöt han att forsöka huru det skulle gå på egen hand. Och det har gått väl. Böljande varsamt på en liten skala, har han genom arbete och omtanka småningom ntvecklat sitt företag, så att han nu rår om de tvänne stora tomter, hvarå fabriken står, jemte denna och dertill materialier, allt i värde uppgående till $8,000. De maskiner, han tillverkar, äro af hans egen uppfinning. Han fullbordade och utskickade den första 1876, och när skrifvaren häraf var inne för att hemta dessa underrättelser, höll han på att packa upp den 24, som skulle expedieras till Topeka i Kansas. Öf-verlägsenheten i hans maskiner öfvér andra består deri, att de, på samma gång som de äro ytterst enkla, ovanligt starka och ovanligt lätt-handterliga, äro de äfven mycket kolbesparande och utveckla en oerhörd kraft. När Petersons fabrikationer varda tillräckligt vidt kända, kommer troligen hans verkstad att blifva en af de största i staten.

Ett annat svenskt företag härstädes är Charles Johnsons tegelbruk. Hr Johnson är ett godt bevis på, hvad man kan åstadkomma genom beslutsamhet och ihärdighet. Han valde sitt yrke, och har följt det med stadig arm och blick öppen för allt praktiskt i facket, utan att, som så många andra göra, låta leda sig in uti ruinerande experimenter. Han kom till Amerika 1852 och började för sig sjelf 1864, till verkade då och de straxt derpå följande åren omk. 500,000 tegel pr år; 1872 hade tillverkningen stiget till 1,500,000 tegel, sedan hvilket år den, på grund af aftagen bygnadsverksamhet, nedgått till 1,000,000 om året. Teglet brännes medelst hvad som bäst är kändt under namnet “The Wingards Patent Hot Draft and Calorific Process,” som åstadkommer en jemn, lagom bränning, inbesparar betydligt bränsle och medför mindre af-fall i ugnarne. Å hans bruk, som ligger en mil från staden, der han eger 11 acres lerland, har han stundom användt 30 arbetare, men har nu blott 20.

I handeln med specerier hafva svenskarne tagit en ledande ställning. Här finnes: Nelson & Svenson i den nya eleganta tegelbygnaden å

hörnet af Main- och Kel logg-gatorna; Clarkson & Johnson 42 Main St.; C. E. Lanström å Main, emellan Prairie och Kellogg, har alltid ett stort lager af frukter och porslinsvaror jemte specerier; Peter Nelson några öster om den sistnämnda; S. H. Olson å n. v. hörnet af Chambers och Berrien, och slutligen A. Hofflund, nordöstra hörnet af Chambers och Berrien strs.

Å kortvaruhandelns (drygoods) område finnes ännu endast en svensk firma, nämligen Nelson & Williamson, hvars plats träffas straxt öster om O. T. Johnsons butik. Desse landsmän började sin affär den 1 April 1878 ocb åtnjuta mycket förtroende ocb understöd hos svenskarne.Ett svenskt apotek finnes, förestådt af hr C. W. Lavene. Hans lager är uppskattadt till $2,500.

De svenska skomakarnes antal i Galesburg är, som ofvan uppgifvits, 17; utaf dessa finnes 5 som göraafiärer på egen hand: Wenquist & Johnson, Tulin & Drevelin samt John Granville, hvilka alla ega skohandel vid sidan om skotillverkningen.

Skräddarnes antal är 26. Af desse drifva hr Sven Anderson en större rörelse i huset 44 Main St., der han ger anställning åt ett antal personer, och N. G. Engstrand, hvilkens etablissement är i 70 Main St

En svensk fotografi-atelier eges och skötes med stor framgång af hr Carl Forell, 59 Östra Main St.

Ett svenskt konditori med restauration som ej öfverträffas någon-städes emellan Chicago och San Fransisco eges och skötes af hr Jonas F. Anderson.

F. Linquist & Brothers drifva en stor och lönande målarerörelse.

Abraham Nelson har det största möbeletablisementet i staden.

Peter Hawkinson sysselsätter sig med mjöl- och foderhandel i huset

No. 1 West Main St.

John Granat har sadelmakareverkstad vid 14 Cherry St.

Olof Hawkinson har ett stort intresse i stadens största hyrkuskstall.

En vagnmakareverkstad eges af John F. Johnson i huset No. 17 West Main St.

G. Hawkinson har bageri och konditori.

Af stadens 35 svenska smeder ega tvänne egna verkstäder, nämligen: Peter Gabrielson, 32 N. Seminary St., och Eskel Johnson, å

West Main St.

Slagtarörelser drifvas sf A. O. Ahlenius, J. W. Anderson, Berglund & Johnson, N. Löfquist och Olof Spitsen.

År 1856 bildades Galesburgs brandkår. Nio år senare (1865) föll det några svenskar, in att bilda ett uteslutande svenskt “brandkompani,” hvilket fick namn efter vår frejdade landsman kapten John Ericsson. Man kallade det “The Ericsson Engine Company No. 2.” I detsamma ingingo unga, raska, modiga och starka karlar, och det dröjde ej länge, innan de för sitt kompani vunno ryktet såsom den bästa brandkårsaf-delning i hela staten Illinois. Medlemantalet har varit från 40 till 60, och anförare för detsamma de första 10 åren var O. P. Pearson. Jemte detta “Engine Company” bildade svenskarne nästan samtidigt ett slangkompani med D. L. Peterson i spetsen. Emellan denna svenska brandkår och Galesburgs trenne andra: Peoria, Quincy och Tornado, hafva tvänne täflingar eller s. k. “torneringar” ägt ruin, med det resultat i det första fallet att “Ericson” tog första priset, $250, och i det andra lika. ledes, ehuru priset då var blott $50. Som ett ytterligare bevis på detförtroende och den skicklighet svenskarne vunnit i denna afdelning må nämnas, att en svensk, hr August 0. Peterson, som tjenstjort deri sedan han var bara en yngling, blifvit utnämd till stadens brandmarskalk, en en utmärkelse, hvarom han såsom svensk står ensam i hela staten, kanske i hela landet.

Af hvad här sagts om svenskarne i egenskap af arbetare, yrkesid-kare och köpmän kan läsaren lätt hemta det begreppet, att de i detta afseende icke ligga efter sin tid på platsen, utan att de hålla jemna steg med de Öfriga klasserna. Läsaren må ej heller tro, att de äro eller varit likgiltige om rent moraliska och intelektuella saker, ty de hafva varit lika vak- och verksamme derutinnan, hvilket en återblick i detta hänseende skall öfvertyga oss om.

Föreningar.

År 1866 uppstod härstädes en manstark (den räknade 100 medlemmar) svensk förening med namnet Skandia, hvars uppgift var allmän literär underhållning och ömsesidigt bistånd medlemmarne emellan i nöd och sjukdom. Louis Peterson, nu död, var dess förste president, och efter honom förde hr A. W. Berggren, den närvarande sheriffen, ordet# Den vardt emellertid icke långlifvad; den råkade ut för samma missöde som andra svensk-amerikanska föreningar af samma slag: den föll i kyrkans onåd — och gick under.

Ett långvarigare, om ock ej lyckligare, lif hade de sällskaper som litet senare bildades och stäldes till nykterhetssakens tjenst. En allmän och vidtspridd “väckelse till nykterhet” ägde rum 1867 och 1868 oeh sträckte sig äfven till Galesburg, hvilket samhälle, som vi sett, redan i början af sin tillvaro lade mycket nyktert nit i dagen. Af denna rörelse grepos också svenskarne, bland hvilka — det må ej förtigas — många funnos med ett afgjordt tycke för gubben Bachus, den de gerna egnade en mer än vederbörlig dyrkan. En “Good Templar$”-loge uppstod till följd häraf ibland dem och började verka med kraft och framgång. Till denna loge hörde flere af de framstående landsmännen, såsom A. O. Peterson, Nils Nilson, L. L. Gibson, O. P. Pearson ocb P. B. Anderson, jemte ett antal i denna sak lika goda och inflytelserika svenska fruntimmer. Verksammast ibland alla dessa var en hr A. Y. Green, som länge tjenstgjorde såsom allmän organisatör, i hvilken egenskap han reste omkring i hela staten och höll nykterhetstal, bildade loger o. s. v. Hvad som nu blifvit af denne en gång för allt ädelt och godt vakne och varme svensk, vet man ej; han har alldeles försvu init ur sigte.

Många andra svenska loger af samma orden funnos vid denna tid, och för att så mycket biittre kuuna befordra den stora reformen, beslöto de att afhålla en konvention i Altona, llls. den 11 Sept. 1867. Vid den-samma voro följande loger representerade: “Svea” i Galesburg med 140 medlemmar af O. P. Pearson och P. B. Anderson; “Svea” å Bishop Hill med 38 medl. af P. Johnson, John C. Johnson, Mathilda Netsell, Kristina Norstedt, Julia M. Peterson ocb Kristina Johnson; “Skandia” i Knoxville med 37 medlemmar af N. E. Johnson; “Svea Union” i Gal va med 37 medl. af J. W. Olson och Lizzie Wilson; “Göta” i Altona med 54 medl. af kapt. Eric Johnson, Peter S. Nilson, N. J. Anderson, Peter Wicklund, Lizzie Hedburg och Kristina Anderson.

Vintem derpå begåfvo sig Nils Nilson, John Fredricks, Eric Johnson, Estella Berg och Kristina Anderson till Andover för att organisera en Good Templars-loge derstädes, och i Rockford samt Chicago sattes ett par loger i gång af nyssnämnda Green. Nu äro de emellertid alla saligen afsomnade, undantagandes dem i Galesburg ocb Bishop Hill. Bristande intresse å medlemmarnes sida ocb ett aldrig upphörande motstånd å kyrkornas hafva förorsakat deras död.

Galesburgs “Svea” ombildades den 17 Jan. 1878 med D. L. Peterson såsom W. C. T.; Chas. Peterson, sek., Emily E. Peterson, W. V. T.i Minnie A. Peterson, W. T.; och Louis L. Gilson, L. D. Logen räknar 68 goda medlemmar och håller sina sammankomster i Hamlins Hall hvarje fredagsafton.

Oddfellow-orden är äfven representerad ibland landsmännen i Galesburg. “The First Scandinavian Lodge No. 446 of I. O. O. F,” organiserades den 26 Jan 1871, då följande personer blefvo embetsmän: A. W. Berggren, N. G.; A. Klingberg, V. G.; P. B. Anderson, R. S.; och J. Clarkson, T. Medlemantalet är f. n. 46, de der glädja sig åt en väl-fyld kassa för den hjelp de behöfva i sjukdomens och motgångens stund.

Politiska Embeten.

Här som annorstädes hafva svenskarne aldrig framhållit några dryga politiska anspråk, utan åtnöjt sig med att vara nyttiga, fridsamma, rättänkande och förståndige medborgare. Icke destomindre hafva de tillerkänts en ocb annan befattning. Det var ej förrän 1860 som de höjde sin röst och begärde en bit ur den politiska kakan, och de fingo uti hr P. L. Hawkinson, nu i Chicago, en representant. Hr H. vardt då vald till gatu-kommissarie, till bvilken befattning han återvaldes 1861 ocb 1862. År 1873 valdes hr P. Shöberg till ålderman. Åren 1865 blef Louis Berglund gatu-kommissarie, 1867 banade sig John Peterson väg till stadsrådet, der han blef medlem, hvartill han återvaldes 1868. Året derpå tog hr A. W. Berggren ett fredsdomareeml ete såsom pris. Åren 1871, 72, 73, 74 och 75 valdes och återvaldes hr Nels Nelson till stadskassör, i egenskap hvaraf han årligen handterade $120.000 och ägde att ställa $240,000 i borgen. År 1872 valdes hr A. W. Berggren till Sheriff,hvartill han återvalts tre gånger, åren 1874, 76 och 78. Nels Nelson innehar nu befattning som County Supervisor och är medlem af stadens “Board of Education.”

Kyrkor.

Vi komma nn till ett falt, hvarpå svenskarne i denna stad visat ett lifligt, aldrig afbagande, men ständigt tilltagande intresse, vi mena det religiösa. Det är ett märkvärdt förhållande att vårt folk i Amerika, der det iinnes till något större antal, aldrig förgäter att samlas omkring ett altare, som det kan kalla sitt eget, så hvad beträffar den plats, vid hvilken det knäböjer som den form, hvarefter det tillbedjer och den tro det hyser. Om vår iakttagelse är riktig, så är ej detta så allmänt händelsen hos de andra invandrarna. Tag till exempel tyskarne. Afven de bygga kyrkor, äfven de äro måne om att på den amerikanska jorden fortplanta de religiösa idéer, deras sinnen insupit på den tyska Men deras första och förnämsta ansträngning utgår på, att erhålla ett eget litet hem och en täppa. Vi säga nu ej, att icke svenskarne äro ett hemälskande och “hembyggande” folk; dock våga vi påstå, att de icke trifvasi sitt uya hem, innan de i närheten ega ett Herrans tempel gjordt af händer, der de kunna lyssna till tolkningen af det glada budskapet på f adrens vackra språk.

Den första svensk-lutherka församlingen, som nn är i mer än ett afseende verkligt försigkommen och än mer lofvande, bildades redan år 1850 af pastor L. P. Esbjörn, en man, som intar en rätt framstående ställning i den svensk- amerikanska lutherska kyrkans historia. E. hvilken bodde i Andover, hade under de år, hvilka närmast föregingo nyssnämnda årtal, som oftast besökt Galesburg för att predika för de få dervarande landsmännen. Dessa besök, de der buro frukt i folkets sinnen, åstadkommo en allmäp önskan ibland dem att ega en församling, hvilken önskan fullbordades, när E. vardt deras organisatör. Den sålunda nybildade församlingen bestod nu blott af 13 kommunikanter, hvilkas själavård E. fortfor att förestå tills 1852, då pastor T. N. Has-selqnist dii kom och ombildade församlingen, som hade växt till 20 ko-mun i k an ter, af hvilka följande ännu iefva och äro medlemmar i samfundet: John Åkeson, John Angerson, Mons Charleson, John W. Wilson Sven W. Svenson, och Karna Truedson. Församlingen har sedaa dess, med blott ett skede såsom af brott, stadigt tillväxt, hvarom följande siff-

ror vitna:

Komun ikanter år 1861................................272

“ 1862.............................312

“ 1863 ........................... 316

“ “ 1864............................. 414

44 44 1865.............................520Komunikanter år 1867..........................670

“ 1868..........................734

44 “ 1669..........................813

44 44 1870..........................643

44 44 1871 ......... i..............675

44 “ 1872 ........................ 680

44 44 1874..........................776

44 44 1875..........................817

44 44 1876..........................825

44 44 1877.....'....................818

44 44 1878..........................820

44 1879..........................820

Hela medlemskapet — män, qvinnor och barn — uppgår till 1497.

Församlingens första sammankomster höllos uti en anspråkslös liten träbygnad, belägen å hörnet af Ferris och Broadgatorna och då allmänt känd såsom “svenska huset.” 1853 iuköpte församlingen af ett annat samfund en liten kyrka, som först hade varit “en gammal lada” och derefter en sinedja, hvarifrån omsider uppstod ett Herrans hus. Det stora, ståtliga tempel, hvari gudstjensterna nu hållas, uppfördes 1869. Dess längd är 110 fot och bredd 55; stapeln mäter 135 fot i höjd; klockan väger 2,500 pund. samt kostar $1,200, och hela bygnaden har kostat $15,000. För den präktiga orgeln har betalats $2,300. Dertill kommer pastor8bo8tället, hvars värde är $2,000, och vidare skolhuset, uppskat-tadt till $300; hvadan kyrkegendomens totalvärde bestiger sig till $20,800.

Pastor Hasselquist qvarblef som församlingens föreståndare tills 1863. Från detta år till 1869 förestods den af pastor A. W. Dahlsten, från 1869 till 1873 af pastor N. T. Vinquist och sedan sistnämnda år har pastor S. P. A. Lindahl vårdat hjorden. Församlingens närvarande tjenstemän äro: Diakoner: Nils Håkan son, John Holm, Andrew A, Hiller, A. G. Lingroth och M. N. Stark. Trustees: Charles Johnson, S. W. Svanson, Peter Svanson, C. O. Westerberg, Nils Nelson och A. W. Eric k son. Kassör: Nels Nelson.

Andra svensk-lutherska församlingen räknar sin tillvaro ifrån den 1 Ang. 1868. Den bildades då dels af sådana, som hade utgått nr den första församlingen och dels andra, alla tillsammans utgörande 40, hvilka valde till styrelse följande personer:

Andrew Nelson, Wm. O. Nelson och A. W. Wallström, äldre (Elders) samt Olof Johnson, A. N. Anderson och J. P. Johnson, diakoner. De första mötena höllos i unga mäns kristna föreningens sal, belägen öfver andra nationalbanken. Men medlemskapet tillväxte så hastigt, att rummet vardt otillräckligt, destomer som många utom försam-lingen stående besökte sammankomsterna, hvadan man beslöt bygga en kyrka, och en sådan fullbordades på hösten 1869. Dess dimensioner äro längd 75 och bredd 45 fot. Kostnaden: $10,000. Hr Bergensköhl som i Sverige hade predikat vid grefve Stackelbergs gods, Öfverrum i Öster-göhtland, blef församlingens förste pastor. Efter honom tjenstgjorde pastor Charles Anderson, som stannade i fem år, för att sedan lemna rum för professor C. Erixon, hvilken också förestår Ansgari College i Knoxville. Församlingen består f. n. af 100 medlemmar.

Den svenska metodistförsamlingen, som nu är en af Galesburgs mera blomstrande, hade ovanliga svårigheter att öfverstiga vid försöket att erhålla ett eget tempel. På ett annat ställe meddelas under rubrik “ullmän öfversigt” en af pastor Esbjörn före hans död lemnad uppgift om förhållandet vid denna kyrkbygnad. Men metodisterna sjelfva påstå att hans framställning af saken icke är med sanningen öfverenstämman-de. De säga, att lutheranerna satte sig, genom ej så alldeles rättrådiga medel, i besittning af en kyrka, de redan börjat bygga. Deras utsago är, att Esbjörn stälde sig in med en kongregationalförsamling och förmådde densatnma att utöfva sitt inflytande emot metodisterna, dem ban framstälde i en mycken ful och falsk dager. Till följd häraf skulle de utlofvade subskriptionerna åt metodisternas företag hafva instälts, medan kyrkan istället donerades åt lutheranerna. Men de förra nedslogos icke af denna motgång, utan började bygga ett annat tempel der nu den af tegel bygda amerikanska metodistkyrkan står. Peter Chalman, en f. d. raetodistpredikant, berättar att han sjelf hjelpte till med att forsla virke från Moline för ändamålet. Penningar voro, som förr nämnts, sällsynta på den tiden, och betalte derför många sina för bvgnaden tecknade bidrag med dagsverken. När verket omsider vardt färdigt och sedan några sammankomster hållits råkade församlingen på nytt i bekymmer — de miste äfven denna kyrka. Och denna gång var det icke någon täflande församling som kom i deras väg. utan det var deras egna trogna trosbröder som begingo helgerånet — stulo kyrkan. Så lyder åtminstone berättelsen, som utgår på att den amerikanska metodisför-samlingen tillegnade sig huset genom svek och finter. Den svenska församlingen var vid tillfället så liten att den icke på egen hand kunde bilda “a board of trustees” eller direktion, utan nödgades invälja deri 3 amerikanare ocb 2 af sina egna. När sedan tvist om eganderätten till kyrkan uppkom begagnade sig de affärsmässige “infödingarne” af ett juridiskt formfel i köpehandlingarne och togo på grund häraf besittning af templet.

Den stora vackra tegelkyrkan, hvari församlingen nu håller sina gudstjenster, uppfördes 1872 till en kostnad af $18,700. Församlingen har nu närmare 300 medlemmar i full förening, bar pastorsboställe, vär-deradt till $1,200, och vid densamma tjenstgör f. n. pastor Gunderson.Äfven de svenska baptisteme i G. hafva, ehuru de alltid varit få, försökt att genom organisering utbreda sin tro. Det första försöket gjordes 1857, då 13 (besynnerligt att så många af de svenska kyrkförsamlingar-ne böljat med detta olyckliga nummer) personer förenade sig och bildade ett samfund, till bvilket andra i trakten boende trosbröder genast anslöto sig, så att antalet blef 25. Deras första pastor blef L. L. Frisk, diakon L. Ahnberg och sek. L. G. Berggren. Af desse 13 är nu denne Ahnberg den ende i Galesburg qvarboende; alla de andra äro, somliga döda och några afflyttade. Pastor Frisk stannade bos den lilla hjorden ett år och hade väl stannat längre, om församlingen hade haft råd att underhålla honom. Han fann i Altona tillfälle att, vid sidan af jordbruket, hvaråt ban nu egnade sig, verka som själasöijare for några trosbröder. Församlingen i G. fortfor emellertid att existera, men utan pastor.

1859 trodde sig de svenska baptisterna istånd att bättre befordra sin sak genom en tidning. De voro nämligen utsatta för ständiga anfall i Hemlandet, som den tiden var det enda svenka tidningsorganet i Amerika. Man bildade ett aktie-bolag, hvari L. Ahnberg, Jonas Peterson och Louis Peterson blefvo ledande medlemmar. Ahnberg insatte ej mindre än $500 och Louis Peterson $300. Materialier inköptes af Bishop Hill-kolonien, som ägde sådana sedan “Svenska Repulikanarens” dagar. Den nya tidningen kom mycket riktigt i gång, blef döpt till “Frihetsvännen” ocb fick Carl Arosenius, en med ansenlig förmåga utrustad person, till redaktör. Företaget gick ett år och gick derpå under af samma skäl som bragt så många andra svensk amerikanska tidningsföretag på fall, nämligen brist på betalande prenumeranter.

År 1869 gjordes ett nytt försök att ställa den svenska baptistförsamlingen på bättre fötter, men misslyckades på grund af oförmåga att, med blott 14 medlemmar, skänka en predikant nödvändigt understöd. Tredje försöket företogs med 16 medlemmar 1876. C. Selin åtog sig nu att predika ett år och som diakoner ingingo S. Liden, Eric E. Hamilton och L. Ahnberg, medan A. O. Ahlenius skötte kyrkkassan. Sammankomsterna böllos nu i Hamlins hall. Sedan dess har dock medlemskapet genom dödsfall och afflyttningar sjunkit ihop till blott 7 personer, de der ej längre bålla svenska möten, utan bevista amerikanska kyrkor.

Det Svenska Kompaniet i Illinois’ 43:dje Regemente.

Ett historiskt utkast öfver Galesburgs svenska koloni skulle utan tvifvel vara ofullständigt, om derifrån uteslöts kompaniet C. i Illinois 43 regemente. Och hvarför? Emedan detta kompani var svenskt, bil-dadt af landsmän, som frivilligt erbjödo sig att i den stora farans stund tjena adoptivlandets och mensklighetens sak. Af medlemmarne deri voro endast två icke svenska.Kompaniet organiserades vid Camp Butler i September månad 1861 ocb utrustades vid Benton Barrack (nära S. Louis) påföljande månad. Den 6:te Feb. 1862 beordrades det till Fort Henry, dit det anlände den 10:de, men endast för att den 18:de vidare komenderas till Fort Donel-son hvarest det anslöts till general Ross’ brigad af general McCler-land division. Den 22 Mars samma år marscherade komp. C. med sitt regemente till Pittsburg Landing; vid Skilob undergick det blodsdopet i en två dagars hetsig batalj, under hvilken dess kapten Edvall dödligt sårades; ban afled nämligen af sin blessyr den 7:de maj samma år. I samma strid föllo två andra medlemmar i kompaniet: Lars O. Berglöf

och Carl Samuelson. Senare återfinnes denna svenska lilla krigareskara vid belägringen af Corinth, och ännu senare, eller den 19:de Dec. 1862 deltog den i en hårdnackad kamp med en rebellstyrka, anförd af gen. Forest. På våren 1863 erhöll 43:dje regementet orders att utrusta 200 ryttare, af hvilket antal värt komp. tillsköt en betydlig andel,-som utmärkte sig på ett serskildt sätt vid tillfångatagande af “guérillas” (tygellösa ocb blodtörstiga ströftrupper i rebellhären) hästar etc. I Sept, sistnämnda år ses kompaniet i avantgardet för den afdelning, som raar-scbrade på Little Rock i Arkansas, ocb dess regemente var det första som intågade i denna rebellstad. Efter uppbrottet derifrån, som skedde den 22 Mars 1864, råkade det i en häftig skärmytsling med Shelbys brigad, men gick med heder ur fejden, för att den I0:de April angripa Prairie d’Anne med påföljd att de der posterade rebellerna, efter ett modigt motstånd, slutligen måste fiy från höjden för det 43 regementets anfallande bajonetter. Fienden drog sig då en half mil tillbaka, der hufvudstyrkan var posterad ocb hvarifrån en stark artillerield öppnades emot de våra. Ordres gafs då för ett allmänt anfall: fienden vek igen, och bland de förste, som intogo hans ställning, var det 43 :dje. Den 12 :te anryckte unionisterne på nytt emot fienden, på nytt gaf denne vika och på nytt var det 43:dje det första vid intagandet af hans verk. Den 14 April upp* hans efter många smärre fäktningar Camden, beläget å stranden af Ouachita-floden.

Vid Jenkins Ferry anfölls unionstyrkan på det aldra häftigaste af Kirby Smiths armé-afdelning. Regementet 43 och en del af Vaughns batteri, som båda tillhörde arier-gardet, vardt först angripne. Vår förlust i denna onekligen eldiga strid, hvari 4,000 unionister tlllbakaslogo

20,000 rebeller, var 700 och fiendens 2,000.

Den 3:je Maj 1865 återkom regementet till Little Rock, hvarest det afmönstrades den 30:de Nov. då det genast anträdde hemresan och ankom till Camp Butler den 14:de Dec. samma år för att erhålla afbetal-ning och friheten att återgå till de fredliga värfven. Vi medela har en förteckning öfver kompaniet C’a officerare och män.lib

KOMP AIV IKTIft BVtLA Kaptener: Hugo A. Starkhoff; Olof S. Edvall, Carl Arosenius, Galesburg Befordrad. “ Död den 7 MaJ 1862. M Terminen utlupcn den 26 Sept 1864. lSTK LÖJTNANTER: OlofS. Edvall, John P. Arndberg, Galesburg, Befordrad. u Ofverflyttad till Co. A. ( 2:dre Löjtnanter: Nels C. Me Cool, Nels Knutson, Galesburg, Död. “ Ofverflyttad till Co. A. 1 :bte Sergeanter : Magnus M. Holt, Galesburg, Befriad den 14 Juni 1862; sårad. Sergeants: Nelä Peterson, Nels Knutson, Nels Nelson, Nels Anderson, Toung America, Återinmönstrad såsom Veteran Galesburg, Befordrad. w Återinmönstrad såsom Veteran. «* Befriad den 22 Maj 1862; sjuklig. Korforaleb: Gustaf A. Anderson, Charles Cling, John W. Erickson, Olof A. Ilollfast, Peter Bergström, Adolph Larson, Magnus M. Nelson, John Paulson, Galesburg, Återinmönstrad såsom Veteran. 44 (4 44 44 Andover, Utmönstrad den 26 Sept 1864. Bishop Hill, Återinmönstrad såsom Veteran. Galesburg, “ “ “ “ Befriad den 4 Sept 1862; sjuklig. Andover, Bymd. Galesburg, Utmönstrad den 26 Sept 1864. MtJBIKANT: Andrew Engström, Wataga, Återmönstrad såsom Veteran. Gemenskapen: Almstedt, John N. Anderson, Andrew J. Anderson, Louis J. Anderson, William Anderson, Peter Anderson, Alexander Axelson, Nels F. Bergstrom, Olof Moline, Utmönstrad den 26 Sept 1864. Wataga, Återinmönstrad såsom Veteran. Galesburg, Död i St Louis den 14 Juui 1862. Wataga, Död i Hebron, Miss., d. 15 Aug. 1868. Andover, Ofverfl. t. In valid-kåren d. 15 Nov. 1868. “ Befiiad den 30 Juni 1862; sjuklig. Berlin, “ “ 9 Apr. 1808; sjuklig. Bishop Hill, Återinmönstrad som Veteran. atBerglöf, Lars 0. Andover, Föll vid Shiloh. Björk, Gustaf New Sweden, la., Död i St. Louis den 18 Nov. 1861. Botclson, Nels Galesburg, Befriad den 11 Okt. 1862; sårad. Chiliberg, Jacob Berlin, Återinmönstrad såsom Veteran. Daniel, Claes Andover, Saknad efter slaget vid Shiloh Denning, Henry Galesburg, Befriad den 8 Juli 1862; sjuklig. Erickson J ohn A. 41 “ “ 29 Apr. 1862; " Erickson Gustaf W. Andover “ “ Juli 26 1862; sarad. Engnell Peter J. 14 Återinmönstrad såsom Veteran. Fjellstedt Swan J. Moline, Befriad den 28 Nov. 1863; sjuklig. Hallgren Nils W. Andover. “ den 6 Feb. 1862; sjuklig. Harpman William. Victoria. “ den 14 Aug. 1862; sjukligt Hull Gustaf. Andover. 44 den 15 Maj 1863; sjuklig. Johnson Andrew. New. Bus ton. 44 den 17 Juni 1862; sårad. Johnson Francis. Berlin. Utmönstrad den 26 Sept 1864. Johnson Charles. Galesburg. Befriad den 9 Sept. 1862; sjuklig. Johnson Wm. Berlin. Återinmönstrad såsom Veteran. Johnson Charles N. «4 44 44 44 Johnson Olof. 44 4* 44 44 Johnson John. W a toga. Föll vid Helena, Ark. d. 24 Aug. 1868. Johnson Charles P. Ontario. Utmönstrad den 26 Sept 1864. Johnson Charles W. Audover. Befriad den 4 Juli 1862; sjuklig. Larson John. Berlin. Utmönstrad den 26 Sept. 1864. Larson Charles J. Andover. Död d. 2 April 1862 i Bolivar, Tenn. Larson Challes E. Andover. Återinmönstrad såsom Veteran. Larson Nils. Berwick. Befriad den 18 Juni 1862; sjuklig. Lindell Nils. Andover. Återinmönstrad såsom Veteran. Lindell John. Berlin. 44 44 44 Lilyengran John P. Andover. Utmönstrad den 26 Sept. 1864. Lundqvist John. Victoria. Död i St. Louis den 4 Febr. 1862. Malmberg Sven P. Galesburg. Återinmönstrad sårom Veteran. Nilson Sven A. Galesburg. Död i Jackson, Iowa, d. 30 Sept. 1862. Nilson Victor. Andover. Utmönstrad d. 26 Sept 1864. Nelson Weste. Galesburg. Död i Little Rock, Ark. d. 16 Sept 1863. Nelson Louis. Galesburg. Återinmönstrad såsom Veteran. Nelson Andrew J. Andover. 44 44 U Nelson Gustaf W. 44 Död i Quincy, 111. d. 30 Juni 1862. Nelson Charles M. 44 Befriad d. 8 Mars 1863; sjuklig. Norlinder Nels. Moline. Död i Boliver, Ten. d. 5 Nov. 1862. Nyberg Erick. Kewanee. Död i St Louis d. 24 Jan. 1862. Olson Sven. Knoxville. Befriad d. 21 Juni 1862; sårad. Oison Peter. Galesburg. Utmönstrad d. 26 Sept. 1864. Olson Nils. 44 Död i Savanna Tenn. d. 10 April 1862. Olson Wm. Watoga. Återinmönstrad såsom Veteran. Olson Sven J. Galesburg. «< it u Peterson Nels 0. Knoxville. *. U U Peterson John. Galesburg. U it u Peterson John 2. Bishop Hill. « M ii Peterson John 3. Galesburg, it U ii Peterson Olof. a Befriad d. 8 Nov. 1862; sjuklig.Peterson Nils N. Galesburg, Öfverf. t invalidkoren d. 15 Nov. 1868. Peterson Swan M. 4« Återinmönstrad såsom Veteran. Peterson Sven. 44 44 44 44 Rosburg Nils P. Andover. 44 44 44 Sandberg Andrew. Galesburg. Utmönstrad den 26 Sept 1864, Samuelson Charles. Andover. Föll vid Shiloh. Samuelson Alexander U Befriad den 80 Juni 1862; sjuklig. Samuelson Andrew M. Berlin. Död i Otterville, Mo„ d. 18 Jan. 1862. Samuelson John. 44 Utmönstrad den 26 Sept 1864. Strid Walter. It Utmönstrad den 26 Sept 1864. Sundberg Peter J. a Befriad den 9 Juli 1862; sjuklig. Sundberg GustaC a Död i St Louis d. 22 Jan. 1862. Svenson Sven G. Andover. Befriad den 28 Aug. 1862; sårad. Svenson Sven E. Galesburg. Befriad den 28 Aug. 1862; sårad. Svenson Erick. Bishop Hill. Återinmönstrad såsom Veteran. Svenson Sven. Galesburg. 44 44 44 Svenson Bengt Galesburg. Befriad den 6 Sept 1862; sjuklig. Isberg Peter J. Andover. Återinmönstrad såsom Veteran. Wendstrand Nils P. Andover. N II (1 Westerblad John A, New Boston. Utmönstrad den 26 Sept 1864. Westerlund Andrew. Andower. Utmönstrad den 26 Sept 1864. Wcsterlund Hans. 44 Återinmönstrad såsom Veteran. Wilberg Daniel. Chicago. Befriad den 1 Januari 1868; sjuklig. Rekryteb. Inmönstringo-dato. Anderson James. Galesburg. Den 11 Februari 1864. Anderson John A Andover. Den 29 Mars M Anderson Peter D. 44 Den 29 Februari 44 Brown Thomas M. Chicago. Den 19 Februari 44 Bergqvist Sam. A Andover. Den 29 Februari 44 Esping Elel. Galesburg. Den 29 Februari 44 Esping Carl. 44 Den 29 Februari 44 Esping Julius. Chicago. Den 16 Mars 44 Frithjoff Peter. 44 Den 16 Mars 44 Hammer Herry. a Den 16 Mars 44 lljortberg Fred. A Andover. Den 17 Mars 44 Holt Magnus L. Galesburg. Den 29 Februari 44 Hanson Andrew M. Andover. Den 17 Mars 44 Hullberg Samuel P, Galesburg. Den 29 Februari 44 Hockomb Magnus. 4« Den 11 Mars 44 Johnson Wm. 44 Den 15 Juni 44 Jacobson John. a Den 11 Mars 44 Johnson Charles. 44 Den 1 Mars 44 John John. 44 Den 21 Mars 44 Johnson Charles A Andover. Den 16 Mars 44 Johnson John A. Chicago. Den 16 Mars 44 Larson John 2. Linn. Den 25 Mars 44 Mengerson Sam. A. Galesburg. Den 27 Mars 44 Nelson John A. Chicago. Den 16 Mars 44 Norton Charles 0. Andover. Den 29 Februari 44Nelson Benj, Paxton. Den 24 Mars 1864. Peterson Sven. Galesburg. Den 25 Nov, 1863. Rosengren Charles J. Pulaski co. Ark. Den 3 Februari 1864. Samuelson Charles A Galesburg. Den 11 Mars “ Willman Gustaf. M Den 24 Februari “ Wayer Henry R. Chicago. Den 1 Nov. 1868. När tjenstetiden utlöpte den 17 Jan. 1865 ombildades regementet, som då kom att bestå af sju kompanier. De medlemmar af komp. G., som togo ny värfning jemte rekryterna, öfverflyttades till komp. A., i det nya regementet. Officerare i detta kompani blefvo: Kapten: Carl Arosenius. Första Löjtnanter: John P. Arndberg. Tid utlupen den 13 Februari 1865. Nils Nilson. Från den 3 Mars 1865. 2:dra Löjtnanter: Nils Knutson. Tid utlupen den 13 Februari 1865. Nils Peterson. Från d. 8 Mars 1865 t d. 80 Sept 1865. Tog afsked. Hans Westerlnnd. Från den 9 November 1865. 1 :sta Sergeant: Nils Peterson. Befordrad. 2:dra Sergeanter: Nils Nilson. Befordrad. Hans Westerlund. Befordrad. Gustaf A Anderson. Utmönstrad den 80 November 1865. CORPORALER: Jacob Chilberg. Utmönstrad den 80 November 1865. Cbas Cling. *« U (t tt Peter Bengtson. u tt u « Jonas Peterson. U M ti (1 Andrew J. Anderson. * u“ ** Wm. Johnson. au u u Alla de privata blefvo utmönstrade den 30 November 1865, utoro följande: Esping Julius L. Befriad den 6 April 1865; sjuklig, Prithioff Peter J. Utmönstrad den 7 Juli 1865. Holt Magnus M. Befriad d. 10 Juli 1865, för beford. i 113:de U. S. C. & Hockomb Magnus. Utmönstrad den 27 Maj 1865. Johnson Wm. Död i Mound City, den 25 Oktober 1864, Lindell Nils. Död i Little Rock, Ark., den 21 Februari 1865.Malmberg Sven P. Peterson Nils O. Peterson Sven M. Way er Henry B. Willman Gustaf.

Befriad den 9 Sept. 1865; sjuklig.

Död i Knoxville, Ills., den 24 Juli 1865. Utmönstrad den 31 Juli 1865.

Död i Little Rock, Ark., den 11 Dec. 1864. Död i Little Rock, Ark., den 16 Okt. 1864.

WALNUT GROVE TOWNSHIP

ligger norr om Copley, vester om Lynn och söder om Weller townsbips i Henry co. Det har godt jordbruksland, något skog och en å, som vattnar dess hjordar.

År 1863 sökte John Thompson här sin lycka och slog sig ner å sek. 16 eller just deu fläck, å hvilken Altona nu står. Hans närmaste granne bodde då 11 mil derifrån i Frankers Grove,

Under åren 1836—7 besöktes Thompsons ort af ett band indianer, de der slogo läger emellan hans bostad och den punkt hvarå Altona skolbygnad är belägen.

John Thompson jr. var townshipets förstfödde hvite, och Helen M. Ward, nu mrs A. P. Stephens, i Creston, Iowa, den andra i ordningen.

I detta township lefde en tid ett större antal mormoner, de der hade hitkomrait på Joseph Smiths tillrådan och sedan han i en “uppenba. relse” fått befallning att här upprätta en filialafdelning af “de heliges samfund på jorden.” En församling om 100 medlemmar blef uppenbarelsens resultat, men dess verksamhet vardt icke lång, ty efter det traktens antimormoner uppenbarat att mormonerna icke hade att räkna på något skydd för vare sig lif eller egendom, fick Smith en ny uppenbarelse, utgående på att samfundet skulle bryta upp och begifva sig till Hancock co., hvilket också skedde.

Townshipets förste postmästare var Amos Ward; det första skolhuset bygdes 1841 och var i storlek 16x16, hopsatt af stockar; den första rättegåengen rörde sig om ett träd; rättegångssalen var en liten stockhydda, och i en liten inhägnad öfverlade juryn om sakens sidor.

Altona.

När The Central Military Tract R. R., nu Chicago—Burlington— Quincy, byggdes försåg en person vid namn J. B. Chambers jernvägsar-betarne med proviant. Han öppnade då en butik härstädes och var alltså den förste Åltona-bon. Till toum vardt platsen utlagd 1854 af John Thompsons arfvingar, hvilka benämnde den La Pier, hvilket namn förändrades till Altona 1863. Den har nu 1,000 invånare.Familjen Snygg var den förtsa svenska som sökte hem i Altona. Den anlände från Bergsjö i Helsingland 1849, då den först hamnade i Victoria ocb bosatte sig året derpå å 40 acres £ mil norr om Al tona. Medlemmar i denna familj voro mannen And. Snygg, hustrun ocb fyra barn. Snygg sjelf blef kort efter a ikomsten sjuk och dog 5 år senare utan att hafva tillfrisknat från sitt första anfall. Enkan lefver ännu i Al tona och mår bra, ehuru hon uppnått 70 års ålder. Sonen Anders Petter bor i Dayton, Iowa, en dotter är gift och bor i Des Moines, samma stat, ocb en annan dotter är gift med en i Oneida bosatt amerikanare vid namn Sbade.

Efter Snygg kom 1854 Nils Lindbeck till Altona, der ban stannade några få år ocb bor nu å en farm öster om Victoria. Påföljande år var det som Bishop Hill-koloniens ledare utgåfvo sitt kontra-bud emot det af Gud gifna som lyder att menniskan skall föröka sig och uppfylla jorden. Ocb denna åtgärd hade till följd att en riktig utvandring af, så förmoda vi, giftaslystna unga menniskor ägde rum från kolonien till andra friare platser, och af desse valde många Altona till sitt nya hem. Bland den dit utvandrande skaran voro Eric Lindvall, Helen Lindvall, John Söderström, Louisa Söderström, Eric Hast, Hans Lindgren, John Granat och G. E. Rodin. Detta sällskap slog sig till att böija med på tegelslageri i platsens närhet. Bofaste der blefvo mr och mrs. Lindvall samt mr och mrs Söderström. Lindvall fick sysselsättning i en ång-qvarn 1858 och igångsatte senare en vagnmakareverkstad, en rörelse hvari han haft så god tur, att han för längesedan uppnått ekonomisk sjelfständighet. Söderström dref några år ett litet tegelbruk för egen räkning vester utom platsen, byggde sig sedan ett vackert hem inom densamma, flyttade sedan ut på en arrenderad farm i Galva-trakten och for derifrån till Osage co. i Kansas, och är nu en af denna stats mest försigkomna farmare. Eric Hast reste till Kalifornien och uppehåller sig nu i något af de vestra territorierna. Hans Lindgren återfinnes å en farm i närheten af Ulah, Henry co. John Granat träffas i Galesburg, och G. E. Rodin dog i krigstjenst under inbördeskriget såsom medlem af kom. D af Illinois1 57 Infanteri-regemente.

År 1850 kom till Altona en svensk, som der gjort sig'mycket bemärkt, nämligen den i beskrifningen öfver Moline som M. P. Peterson omnämde, men hvars rätta namn är N. P. Peterson, och med bonom kom hans broder G. A. Erickson, båda från Djursdala i Småland. Desse ovanligt företagsamma män gingo genast till verket och byggde en ång-qvarn och en ångsåg i förening och deijemte ett ånghyflingsverk. Kort derpå upprättade de äfven en smedja, en vagnsfabrik och en tunnbindareverkstad. Ej nöjde med allt detta, öppnade de tillika en större handelsrörelse hvari fans allt möjligt som landtmannen behöfde, från span-målen i dess naturliga tillstånd till densamma i dess onaturliga» flytaadeform, vi mena whiskyn. Efter nära 9 års verksamhet på platsen for Eriekson till Iowa 1859, och Peterson fortsatte å ensam hand till 1862, då qvarnegendomen öfvergick i Olof Andersons hand, och vid ungefär samma lag följde P. sin broder till lowa, lemnande Altona och den der grundlagda störtade rörelsen åt sitt öde. En And. Johnson skötte en tid vagnsfabriken, som omsider förflyttades till Andover.

År 1858 ökades Alton a-svenskarnes antal med makarne Young-ström, hvilka kommo från Pleasant Hill i Kentucky, der de hade varit medlemmar i shaker-samfuudet några år, hafvande dit utflyttat ifrån Bishop Hill-kolonien 1854. Y. lefver ännu.i A., men hans hustru afled sistlidne sommar. En annan landsman från Altonas tidigaste dagar är A. M. Lönner, (nu boende i Andover) hvilken var Petersons och hans broders bokförare från 1853 till 1859. A. J. Anderson, då endast en gosse, hitkom under Petersons affärstid, fick anställning i dennes butik, var senare hos åtskilliga andra köpmän och öppnade slutligen egen handel i kompani med John Fredriks den 1 April 1875, men har sedan Jan. 1878 drifvit rörelsen ensam.

Kyrkor.

1858 fick Altona sin första svenska kyrkförsamling, som var bap-tistisk och bestod af följande familjer: J. Headblom, And. Backlund,

John Backlund, Hans Mattson (Nöjd) och A. Lundin, alla från Ugglebo i Gestrikland. Den, som tog initiativet (första steget) härtill var rev. N. G. Rundquist, och “församlingens föreståndare” blef nämnde Mattson, hvilken dog 1866 i Galva, der ännu hans enka och fem barn lefva. Dessa äro Louis och Peter Mattson samt Carrie, gift med “Hon.” J. W. Olson, Anna, Isak Booströms hustru, och Lizzie, Olof E. Ericksons äkta hälft. De öfrige af församlingens grundmedlemmar hafva följt med folkströmmen vesterut och bo nu i Polk co. Nebraska. Någon å platsen bosatt pastor ägde den lilla hjorden i början icke, utan bjelpte sig fram med resande predikanter tills 1869, då rev. O. Lindk kom och stannade en tid för att efterträdas af rev. Rundquist, efter hvars treåriga verksamhet församlingen var pastorslös till 1879, hvilket år rev. John Johnson hit-anlände från Chicago och tog vård om hjorden.

Församlingens lilla kyrka byggdes 1868 till en kostnad af $2.000. Medlemskapet, som var störst detta år, har sedan dess genom utflyttningar sjunkit ned till blott 20.

Platsens lutherska församling bildades vid ungefär samma tid som den baptistiskaoch hade till grundmedlemmar Johan Marsche från Ugglebo, som dog 1865, Mathias Hedlund från Bollnäs, som nu bebor en farm i Weller township, Henry co., N. P. Peterson (den store affärsmannen) och hans hustru, Katrina Lindberg från Skede i Småland, (hon ärännu här) John Frid, hvilken dödades vid ett jordras 1866, och hans hustru, ännu lefvande hos sin dotter i Galesburg, samt Erick Mattson från Åmot, Gestrikland, nu boende hos sin måg 0. Headström, emellan Victoria och Alton a.

Församlingen, som bildades af prof. Hasselquist, var talrikast emellan 1865—70, då ej utflyttningarne åt#vester hade börjat, byggde 1861 en kyrka för $4.000, ett pastorsboställe för $1,600 och skolhus för $450, samt räknar nu 270 medlemmar, de der representera 472 personer. Vid densamma ha verkat rev. Larson, rev. P. M. Sandquist & rev. A. Lindholm, som är den närvarande pastorn. Han föddes i Kris tdal a, Småland, 1837, kom till Amerika 1862 och prestvigdes i Rockford 1864.

Missionsföreningen kom till stånd 1872 derigenom att 8 familjer sammanträdde och stiftade ett förbund. Fem år senare vardt det “en större väckelse” genom “evaugelisten” Skogsberghs och andras predikande, hvilket hade till följd att en församling lildades med F. J. Ro-din till församlingens äldste, C. F. Vennström, P. Engström och A. J. Svenson till diakoner, A. J. Anderson, A. J. Svenson och John Carlson till “trustees,” J. O. Risbeg till sek., och A. J. Anderson till kassör. Medlemskapet är nu 50 och församlingen håller sina gudstjenster i en amerikansk kyrka.

Svenska APFäRSuäN

äro A. J. Anderson, hökarehandel; John Fredriks, dito; H. L. Lindholm, möbler; J. O. Risberg, fotograf; Rodin & Eklund, skodon; C. A. Carlson, dito, och C. F. Vennström, skräddare. Dessutom finnes här många svenska handelsbiträden. Frank Johnson bar varit tio år bos A. P. Johnson och förskaffar honom en stor del af de svenska kunderna.

I Altona, town och township, finnas omkring 400 svenskar. De i byn boende besitta små nätta och beqvama hem och reda sig öfverhuf-vud taget ganska väl, medan landtboarna alla kunna sägas vara i goda omständigheter, företeende en skarp kontrast till tillståndet för blott 20 år sedan.

Den förste svensk sora slog sig ner i townshipet var George Chalman, hvilken gjorde sig bofast härstiides 1851 eller 1852 i det sydöstra hörnet af distriktet. Han bor nu å den vestra £ af den 36 sektionens nordvestra £, der han eger en stor farm, ett ypperligt hem och allt som förskönar och förljufvar lifvet. Till de tidigaste nybyggarne höra också pioniererne Peter Newbergsamt Nils Hedström,hvilka ägde att genoratrå en svår skola i böijan, men befinna sig nu uti förträffliga omständigheter. I samma del af townshipet återfinnas de gamla “settlarne” L. Carlson, E. Krans, P. Olson och George Erickson, alla i ekonomiskt af-seende oberoende. I townshipets norra ocb nordvestra del bo flere landsmän, hvilka kommit sedan 1860. Afven de äro välmående, egande goda farmar af från 80 till 160 acres hvardera.

COPLEY OCH VICTORIA TOWNSHIPS.

De händelser ocb förhållanden i dessa båda townsbips, som förtjena historiografens uppmärksamhet, äro så sammanväfda med bvarandra att vi icke kunna behandla hvaije township särskildt, utan skildra vi dem båda nti en och samma teckning.

Hvad de ega oberoende af hvarandra är naturligtvis läge oeh topografi. Copley ligger vester om Victoria och består hufvudsakligen af präri; i den södra delen finnes likväl god skog; annars eger distriktet rykte om sig att vara, jemte Ontario och Sparta, countiets bästa åker-bruksland. Dess förste nybyggare an tages hafva varit Larkin Robin-son, hvilken bosatte sig å sek. 18 år 1837. Påföljande år bitkom Mc-Dowal, so m dog bärstädes 1867.

Victoria är beläget i Knox countys nordöstra del och aren af statens mera kuperade trakter, ty här träffas än skog, än slätter ocb än kullar, hvilka senare gifva goda bygnadsmaterialier. Hela townsbipet påstås hvila på ett djupt kol-lager. Victorias förste hvite nybyggare voro Edvard Brown, John Essex och mr. Frazier, hvilka alla kommo 1835. Moody Robinsons dotter Sarah, nu mrs Moshier, var den första hvita person som föddes innom distriktet, ocb den första som dog var mr Fraziers hustru. Det första äktenskapet ingicks emellan Peter Son-berger och Phebe Wilbur år 1838. G. F. Reynolds byggde det första buse11837 å en slätt, nära Victoria town. Han och hans hustru lefva ännu. Charles Bostie, en metodistpredikant, predikade den första predikan i mrs Robinsons hus 1836, en omständighet som torde hafva någonting att göra med det förhållandet att Victoria allt sedan dess varit mycket methodistiskt af sig.

Victoria town organiserades den 11 Maj 1849 af John Becker, John W. Spalding, G. F. Reynolds, A. Arnold, Jonas Hedström, W. L. Shurt-lieff, Jonas Hellström, Joseph Freed och J. J. Knopp. Den då valda platsen är ej densamma der Victoria nu finnes, utan 1£ mil sydost derom och der var det som Jonas Hedström hade siu smedja, John Becker sin handelsbutik och G. F. Reynolds sitt värdshus. Det var ock desse företagsamme andar_soin, jemte andra, beslöto att anlägga “en riktig by,” hvilket skedde, med påföljd att det nuvarande Victoria så småningom uppstod å den grönskande prärien. Det ligger nu till en del i Copley men till största delen i Victoria township. Vi skola nu seDen Rol Landsmönnen Spelat

i dessa båda townships. Såsom förut nämnts, var Jonas Hedström en af de första, som här bröto väg för den kaukasiska folkrasen. Hau delade sin tid emellan smedjan och predikstolen, slående lika hårda andliga slag på de oomvändes lijertan, som hammarslag på sitt goda städ. Näst honom kom 1845 Olof Olson med hustru och två barn från Kingsta i Söderala socken. Denna familj “tog in” uti en liten stockhydda, belägen å sek. 22, Copley townsbip. Till dem sällade sig året derpå Eric Janson (Bishop Hi 11-grundläggaren) ocb hans hustru samt två barn. Med dem följde en syster till Sven och Louis Larson från Söderala, en gammal fru från Falun samt makarna Pollock från staden New York* Den jansonska familjen fick då tak öfver hufvudet bos Olsons, medan de andra inlogerade sig i en närbelägen boning af samma rudimentära beskaffenhet. Att dessa härbergen icke voro de bästa af sitt slag kan intygas af den nu lefvande Eric Johnson, för hvars minne ännu hägrar den scen i kojan, då han och hela familjen under en regnig natt måste resa sig från lägret och söka skydd under ett gammalt paraply. Ormar funnos på den tiden i riklig mängd och af ett nasvist slag, ithy att de ej sällan kröpo in genom kojans väggspringor och delade de sofvandes sängar.

Ej långt derefter stärktes de anländes antal af Sven Larson, Olof Norlund, Jonas Hedin och Jonas Jonson, alla från Söderala, me.d undantag af Hedin, som var från Hede, nära norska gränsen. Af detta sällskap dogo snart nog Norlund och Jonson i koleran, och de fleste af de andra stannade endast några veckor på platsen för att sedan begifva sig till Red Oak, som nämndt är å sidan 29.

Vidare märkes Olof Olson från Of vanåker i Helsingland, hvilken anlände till Bishop Hill 1846, hvarifrån han efter 3 månaders tid begaf sig till Victoria, hvarest han i början bodde i en koja nära Robinsons, ettstycke väg sydost om byn. Han köpte senare en liten farm å sek. 22, hvarifrån han flyttade till andarnes rike. Jonas Hellström utgick äfveu ifrån Bishop Hill 1847. Skräddare till yrket öppnade han bär en liten skräd-darrörelse ocb tog sig väl fram dermed till dess att kalifornia-febern angrep honom, hvilket bände 1850. Men ban återkom till Victoria året derpå och egnade nu några år åt sin profession. När kriget utbröt ingick han som sergeant i komp, C. af Illinois’ 83 voluntär-regemente och befordrades 1864 till första löjtnant i Förenta Staternas 8 artilleri, regemente och dog kort derpå, efterlemnande hustru ocb en son, hvilka nu bo i Galesburg.

Gubbeu Bäck från Bollnäs, en inom parentes sagdt högst excentrisk individ, var äfven en af Bishop Hills tidigaste kolonister som “utvandrade” till Victoria. Han köpte 1847 en liten farm om 30 acres & sek.16 i Copley township, der han måste hafva trifvits öfver måttan väl, enär han betraktade sig såsom ortens vigtigaste man och nppgaf i ett till Sverige skrifvet, mycket bombastiskt bref, att han ägde det största huset emellan Chicago och Galesburg.

Olof Olson från Alfta, en annan Bishop Hill-man, flyttade ungefar samtidigt med Bäck till Copley och vardt en af detta townships första landegare. En hans dotter är nu gift med Sven Larson. I ordning kommo Hillberg, Hans Hanson, Carl Magnus Peterson, Sven och Louis Larson samt Peter Källman, hvilken senare byggde det första goda boningshuset i Victoria, der det ännu qvarstår och hör till de bästa.

John E. Seline utgick från B. H. 1849 och for till Galesburg, hvar-ifrån han 1851 begaf sig till Victoria, der han sysselsatte sig med husbyggnad till 1856, då han köpte den farm, han ännu odlat och hebor. Denne Seline var en af de tolf begåfvade teologie-kandidaterna som omnämnas å sidan 32. Men här må tilläggas att ban fallit betydligt ifrån sin forna teologiska oskuld, emedan ban nu är en af Robert Ingersolls varma beundrare.

Till Victorias svenske banbrytare kan sedan räknas Charles Peterson från Ostrunda i Westmanland, bvilken anlände med de första Bishop Hill-kolonisterna till New York, der han emellertid stannade 2 år, hvarefter han 1848 utsträckte resan till Victoria, ocb derifrån 1850 till Kalifornien, dit han, efter att hafva varit tillbaka till Victoria, för några år sedan åter begaf sig.

Peter Skoglund anlände med pastor Esbjörn, bosatte sig här, dref en tid skräddarrörelse, slog sig sedan på jordbruk, lyckades väl och är nu vid 80 års ålder i goda omständigheter.

John P. Källman åtföljde det första Eric Jansonska sällskapet så långt vesterut som till Chicago, der han uppehöll sig några år, vistades sedan 3 år i Galesburg ocb anlände slutligen till Victoria 1853. Han dog 1877 och efterlemnade en familj, som reder sig väl.

Peter Dahlgren från Ostrunda i Westmanland skilde sig från B.H.-kolonien efter ett och ett halft års vistelse der och bosatte sig i Victoria township 1853, dref jordbruk, och dödades den 26 Nov. 1856 genom ett jordras under det han var sysselsatt med att köra sand till det hus, hvari Jonas Olson i Gal va nu residerar. Han var gift med Petronella Wilhel. mina Skoglund från Kingstad i Söderala, hvilken sedan vardt John E-Selines hustru, men är nu afliden. Denne D. har två söner, den ene boende i Missouri och den andre i Nebraska, samt två döttrar, som båda äro i Nebraska, den ena gift med C. F. Bodinson i Keamey

Alla dessa nybyggares erfarenhet var enahanda med den som andra orters nybyggare vid samma tid egde att genomgå. Dåliga husrum, sjukdomar, grof och tarflig föda, hårdt arbete, låga arbetslöner och försakelser af många andra slag, se der deras lott. Mer härom behöfver juintet sägas bär, då vi omständligt nog på andra ställen redogjort för nyby ggarelifvets vedermödor. Nämnas bör dock att de nykomne rådlöse ocb förlägne svenska emigranterna alltid i Jonas Hedström egde en synnerligen omhuldande och hjelpsam vän, och mången är den, som ännu med tacksamhet minnes honom.

Det stora svenska nybygge, af hvilket Victoria ntgör centralpunkten, befinner sig nu i det mest blomstrande tillstånd. Välmåga finnes i nästan hvartenda bus, fattigdom ingenstädes. Bröderna Sven och Louis Larson, Peter Englund, John E. Seline och tjogtals andra utgöra slående exempel på hvad flit och drift kan göra i detta land. De besitta farmar i storlek vexlande emellan 160 och 400 acres, å hvilka de nppfört i många fall ståtliga och i alla fall vackra, goda och komfortabla boningshus, samt präktiga, rymliga lador och andra uthus, så att hvaije gård på afstånd liknar en liten by. Och en sådan egendom är, skall läsaren tro, af betydligt värde å denna ort. Hvaije 160-acres-farm representerar minst $10,000, och hvarje egare af en sådan farm bar s. k. ‘‘personal property,” bestående af åkerbruksredskap, dragare, nötkreatur m. m., till ett värde af från $2,000 till $5,000, hvaijemte många ega ansenliga utiånta kontanta snmmor. Och bvad som gäller om detta nybygge i detta afseende gäller om de aldra flesta andra nybyggen vi redan behandlat och komma att behandla, ett förhållande som utgör ett tillfvl-lestgöraude bevis derpå, att de landsmän, som varit visa nog att söka sin lycka såsom jordbrukare, “valt den bättre delen,” ty emellan dem såsom en klass ocb mängden af dem, som försökt att slå sig fram i städerna, finnes, i ekonomisk bemärkelse, ett mycket vidt och djupt svalg.

I kyrkligt hänseende är, såsom redan antydts, Victoria och hela dess omnejd genom-metodistiskt. Den svenska metodistförsaralingen på platsen bildades så tidigt som 1846, och dess kyrka byggdes 1852. Samma församling har ett annat litet tempel 5 mil sydost om byn. Den har äfven ett pastorsboställe. Hela denna egendom uppskattas { värde till omkring $5,000. Medlemskapet uppgår till 160, och flockens herde är f. n pastor 0. Levin. Den i förening med församlingen stående söndagsskolan har 70 medlemmar. Lutheranerna hafva aldrig lyckats att få något fotfäste i Victoria.

Besynnerligt nog finoes i denna så godt som uteslutande svenska koloni ingen svensk affärsman. Dock äro vi underrättade att E. N. Severine, som varit anstäld som expedit i en handel härstädes sedan 1867, snart ämnar uppsätta egen rörelse.

I politiskt hänseende hafva landsmännen å denna trakt icke haft någon nämnvärd tur. Måhända hafva de icke ansett värdt vara att fika efter några offentliga sysslor. I Copley township var And. Hurpman uppbördsman åren 1877—8, och John Harpman tjenstgjorde som assessor 1878—9. Detta är svenskarnes hela politiska lycka i detta town-sbip ocb i Victoria bar And. Englund innebaft uppbordsmannasysslan ett år. Minst Å af Victorias svenskar äro ännu s. k. “green backsmän.” Som slutord må om detta gamla svenska “settlement” sägas att det är ett af de mera amerikaniserade af alla svenska Illinois-nybyggen. En viss sjelfständig både religiös och politisk anda genomgår samhället; det uppväxande slägtet genomtränges af starka amerikanska känslor, utan att derför på något sätt förakta det folk och land, från hvilka det sprungit. Alla utmärka sig för goda seder, och endräg-ten är ovanligt stark och allmän.

SPARTA TOWNSHIP

ligger vester om Copley och söder om Ontario; det ar ett förträffligt åkerbruksdistrikt och eger ett outtömligt kol-förråd.

Hezekiah Buford, som bosatte sig å den 23 sek. 1834, var townshipets förste bebyggare, och efter honom kommo 1836 bröderna Cyrus, Le vy och Reuben Robbins, b vilka alla slogo sig ner å sek. 5. Desse Robbins planterade en större trädgård samt en skuggträdslund, som nu är bekant under namnet Robbins Grove. Såsom bevis på omfånget af den kolgrufveindustri som här en gång bedrifvits, må nämnas att ej mindre än 250 personer voro sysselsatta dermed år 1856. För öfrigt finnes ingenting i detta township som berättigar det till sitt namn, ty, som bekant, existerade det forna Sparta omk. 800 år fö»e Kristus och eger verldshistoriskt rykte, medan detta nutida Sparta nu för första gången blir i tryck bekant utom sina egna kol-brott. Dess förnämsta town är det temligen försvenskade

T Vataga,som grundlädes 1855, då J. M. Holyoke här började bryta sin bana, i det han jemte den något senare anlände svensken A. P. Cas-sell uppförde en butikbyggnad. Detta utgjorde början till byn. 1856 anlades en jemvägsstation och ett hotell. Derefter skred platsen så småningom framåt några år, men med 1868 kan dess tillväxt anses hafva af brutits. Tvifvelaktigt är tillocbmed om Watagas befolkning nn är så stor som den var då. Dess närvarande invånare.antal är 1,000 af hvilka omk. 150 äro svenskar.

Grunden till denna lilla svenska koloni lades 1849 af följande personer:

Lare Olson med familj från Bollnäs, Peter Eriekson med bustru och två svägerskor, alla från Alfta, Olof Pålson från Ugglebo och And. Danielson från samma by i Gestrikland.

Af desse lefde den förstnämnde länge nog att just börja njuta frukten af ett långt pionierlifs arbete, mödor och försakelser. Han dog 1864. En af hans söner, nämligen Wm. H. Olson ingick som frivillig i komp.I. af Illinois* 102 infanteri-regemente den 9 Aug. 1862. Till korporal befordrades han straxt derefter och dog den 26 Mars 1865 af sår erhållet i en batalj. Brödren L. W. Olson lefver ännu ocb är medlem af firman Olson & Bergman, och tvenne systrar återfinnas äfven såsom invånare af Sparta township. Peter Erickson, hans hustru och en syster flyttade för många år sedan till Bishop Hill ocb äro nu alla döda. En dotter blef gift med L. U. Appelgren, men äfven hon har aflidit. Den ende qvarlefvande af denna Ericksonska familj är en dotter af den senare, och bon är gift med P. Lindbeck. Ericksons andra svägerska dog nämligen, äfven hon, kort efter ankomsten till Sparta. Olof Olson, bennes man, gifte sig då med en mrs Nyström, som nu bor i Polk co., Nebraska. Olof Pålson flyttade till Minnesota och derifrån till Kansas, och And. Danielson bedrar ännu Sparta township med sin närvaro.

År 1850 fick Watagas svenska befolkning en liten förstärkning uti N. J. Lindbeck fr. Ugglebo, som bosatte sig 2 mil öster om byn, Jonas Peterson fr. Alfta och hans hustru, familjen Williamson från Jerfrjö och Lars Williams från Ljusdahl.

N. J. Lindbeck stannade på platsen 9 månader och flyttade sedan hit och dit, till dess att han slutligen på allvar slog sig ner i Victoria, der han ännu lefver och frodas. Jonas Peterson är för längesedan död, men hans enka lefver än i Wataga och ser bär 2 söner och 3 döttrar omkring sig, alla födda på platsen.

Den Williamsonska familjens hufvnd afled 1855; den lefvande Wm. Williamson bor nu å sek. 21 och är en af traktens störste jordbrukare och countyets svenske penningeman. Han besitter öfver 400 acres bördig, välodlad jord, en kortvaruhandelsaffär i Galesburg och en betydlig andel i Nelson, Chesters & Cos. grocery-aftär i Moline. Jonas Williamson eger också en ansenlig farm å sek. 28. Peter Williamson drifver samma yrke i Lucas co., Iowa. John Williamson ingick såsom medlem i komp. K. af Illinois 83 infanteriregemente 1862, fick afsked på gruud af erhållna blessyrer 1863 ocb dog straxt efter hemkomsten, och M. O. Williamson lärde sadelmakareyrket, det han idkat såsom sin egen de senaste 12 åren. Dessa WilliamsÖners syster är gift med W. C. Olson, som var mycket framstående å denna ort, och flyttade för en tid tillbaka till Wakeney i Kansas.

Desse äro långt ifrån Watagas alla svenska banbrytare, men vi ha nämnt dem och deras öden för att antyda hurn det i allmänhet gått med de öfriga, af hvilka många lockats längre vesterut, medan en del skingrats åt andra håll, nödsakade dertill af olika omständigheter, brist på lönande sysselsättning här på orten sedan kolgrufvorna började tryta varande en af orsakerna. I Sparta township ocb Wataga torde, fast utflyttningen åt vester varit stor de senare åren, ännu finnas 400 svenskar, alla redande sig väl, dels såsom jordbrukare och dels såsom affärsmän.Af de politiska fördelarne hafva landsmännen i Sparta förstått att tillgodose sig med en del, som ej är att klaga öfver. J. W. Williams har t. ex. varit uppbordsman ett år och town clerk flera år. W. C. Olson har likaledes varit uppbordsman ett år och “constable” 8 år. L. W. Olson och W. Williamson äro nu båda för andra gången “school trustees” och väg-kommissarier. M. O. Williamson har innehaft town-skrifvaresysslan flera terminer o. 8. v.

W atagas svensk-lutherska församling bildades 1856, och 1860 byggde den en liten kyrka, som träffades af åskslag den 17 Juli 1875 med påföljd att hon antändes och förstördes. Församlingen uppförde samma höst ett nytt tempel till en kostnad af $2.500. Antalet medlemmar är nu 130, hvilka representera dubbelt så många personer; ingen prest är här anstäld, utan tjenstgöra i närheteu bosatte svenska pastorer.

Den svenska metodistförsamlingen på platsen räknar sina anor från 1857, då den i December organiserades af Victor Vitting. Som grundmedlem mar ingingo då blånd andra Geo. Ekstrand och hustru, Chas. Norquist och hans äkta hälft och Nils Hanson med sin maka. Kyrkan byggdes 1858 och uppskattas i värde till $1.500. Medlemskapet består af 50 personer.

Med affärer sysselsätta sig följande landsmän:

Olson & Bergman, köpman; J. O. Altin, Peter Kling och L. Svedberg, skomakare; Matts Hedberg och Nils Olson, skräddare; J. Heg-ström & Co., vagnmakare och smed; A. P. Casseli och F. O. Venner-strand, timmermän, och C. P. Ekman, möbel handlare. A. F. Brulin, bördig fvån Venersborg. anlände till Knox co., 1853 och är nu egare af en större ångqvarn i Wataga, der han drif ver en omfattande rörelse. Of-vannämnda A. P. Casseli är från Kisa i Ostergöthland och kom till Amerika 1849. År 1855 var han med om att uppföra Watagas första hus och inledde året derpå möbelhandel, den han aflät efter ett par års förlopp för att egna sig uteslutande åt husbyggnad, och om hans skicklighet i detta yrke vitna många af Knox countys bästa residenser.

ONTARIO TOWNSHIP

är beläget vester om Walnut Grove township och ar för Knox connty hvad Osco är för Henry, nämligen den bördigaste delen. Dess lundar, trädgårdar, farmar, hus och lador — allt som ögat möter är af bästa slag, och såsom ytterligare bevis på jordens fruktbarhet i Ontario ser man här små vackra sten bryggor Öfver åarne.

Alexander Williams hette den, som first började bana väg för den civilisation denna ort eger. Han hitkom 1833 och bosatte sig A sek. 30,der han uppodlade 20 acres. Denna egendom såldes 3 år senare till Taac Whetmore. Samma år slog sig G. W. Melton ner å sek. 31, å hvilken townshipets första byggnad, en stockhydda, uppfördes. Det första skolhuset byggdes 1839 & sek. 32 och den första kyrkan (en presbyteriansk) 1840. Mrs Ralph Voris i Oneida var townshipets förstfödda; det törsta allmänna mötet hölls i skolhuset den 5 April 1853. Namnet har distriktet fått efter den i staten New Yorks norra del belägna romantiåka sjön Ontario, från hvars stränder townshipets förste nybyggare hade emigrerat.

Oneida, Ontarios enda town, blef först ntlagdt 1854 af C. F. Camp och B. S. West, hvilka gjorde en anspråkslös början till köpingens uppbyggande med att uppsätta ett litet brädskjul, hvilket arkitektoniska verk snart efterföljdes af ett s. k. “hotell.” Vid julen invigdes denna bygnad och några dagar derefter hördes för första gången lokomotivets ångli vissla såsom ett förebud till bättre lycka för platsen. Den räknar nu 1,000 invånare, har åtskilliga vackra kyrkor och andra offentliga byggnader, en stor högskola, många handelshus och ett antal präktiga privata boningar o. s. v.

Ontarios förste svenske nyodlare var tvifvelsutan George Boström, hvilken bade anländt till Amerika i gossåren och blifvit uppfostrad i en amerikansk familj. Han bodde här tills för några år sedan, men har nu satt sig ner i Sparta townsbip. Dernäst finna vi i Oneida makarna D. Danielson från Ugglebo. De hade ursprungligen tillhört Bishop Hill-kolonien, men funno det så varmt att vara der, att de 1855 sökte svalka i denna ort, De voro nämligen i kolonien offer för en bitter förföljelse, inledd och vidmakthållen af de andlige ledarne, derför att de, tvärtemot desse ledares påbud emot giftermål, sysselsatte sig med att skrifva kär-leksbref till h varandra. (De voro nämligen då ogifta).. En af dessa kärleksepistlar bade de haft olyckan att tappa, och en af de andliga far derna hade haft lyckan att hitta den. Följden var att de stäldes inför rätta hos presterna, som, sedan de gifvit de giftaslystna en skarp skrapa, upptog saken i kyrkan, der en straffpredikan ytterligare hölls öfver dem. Detia par, som bodde några år i Onida, lefver nu i Clay co., Kansas, der det mår val ocb ser sig omgifvet af barn och barnbarn.

E. J. Peterson från Fjärstad i Öitergöthland kom till Oneida samma år, efter att, sedan ankomsten till landet 1850, hafva sett sig om litet hvarstädes i republikens alla delar. Han bor ännu på platsen ocb har här lyckats uppdrifva en lönande liten rörelse med ur och juvelerier, m. m. Från Galesburg kom 1866 J. P. Larson, sora varit mycket verksam i q var n affärer ocb eger nu ett större verk af detta slag med 3 par stenar och vardt $9,000. Larson är från Bjurkärna i Yermland. En annan svensk affärsman i Oneida är George Nelson, hvilken drifver vagnmakarerörelse. P. S. Nelson

Henderson Grove.

Se sid. 301.Platsens enda svenska kyrka är ‘‘independent” lutheran, åtminstone till namnet. Den organiserades 1877 af pastor Charles Anderson, och pastor J. W. Strömberg blef dess förste vårdhafvande predikant. Den hade först tillhört universalisterna, af hvilka den köpts för $5,000. Mer af allmänt intresse är ej att säga om Oneida och Ontario.

LYNN TOWNSHIP

finnes i countiets yttersta nordöstra hörn, straxt söder om Galva township i Henry co. Detta town har åtskilliga för sig sjelf utmärkande drag. Det har t. ex, ingen kyrka, ingen town, intet postkontor inom egna gränsor, hvilket icke kan sägas om något annat township inom detta county. Annars eger det präktig jordmån, är väl vattnadt och har en vacker liten skog. Yid den södra randen af denna skog bosatte sig 1830 Michael Fraker, hvilken samma år upprättade en koja, den der ännu qvarstår såsom en historisk märkvärdighet. Den bebos af R. Harrison, och finnes å sek. 16, nordöstra hörnet, dit den flyttats från sek. 23.

De första svenskar som hitkommo voro en viss Hjelm, hans hustru och 4 barn från Alfta i Helsingland, samt Jonas Tureson från Ljus-dabl, samma provins. De voro åtminstone der 1852, då Charles Peterson ankom, hvilken obestridligen nu är distriktets äldste svenske nybyggare, enär de andre flyttat derifrån, HjeLm-familjen till Peoria co. och Tureson till Iowa.

Peterson, som är från Ugglebo, Gestrikland, är nu egare af 160 acres godt land med boningsbus och lador här, samt en lika stor välod-lad egendom i Polk co., Neb., och penningar dessutom. Åtskilliga andra landsmän äro här tillfinnandes och bland dem C. Appell, som bar 400 acres land, Peter Chalman, också en ansenlig farmersamt And. Imberg, m. fl. försigkomna jordbrukare.

HENDERSON TOWNSHIP

är beläget straxt vester om Sparta ocb norr om Galesburg. Det är i historiskt hänseende intressant derför, att det var här som Knox countys förste hvite man slog sig ner och byggde bo, hvilket var i Feb. 1828. Det var bröderna Daniel ocb Alexander Robertson hvilka då togo ett( stycke land ej långt från sek. 23 och 26, der indianerna bodde och odlade sin majs. Townshipets jordmån är förträfflig, tillgång på skog xxfinnes i den vackra Henderson Grove och genom denna skogsmark flyter en intagande liten å.

Henderson town, omtalad redan i historiken öfver Knox county och Galesburg, utlades den 11 Juni 1835 af Calvin Glass och inkorporerades den 7 Mars 1838.

Den förste svensk som besökte detta township är tvifvelsutan Jonas Hanson, som hitkom 1849. Året derpå anlände en annan landsman vid namn Hans Williamson. Denne flyttade till Wataga i samma county 1856 och är nu bosatt i Vasa, Minnesota. 1851 kom Jonas Peterson hit, men afflyttade till Webster co., Iowa, 1856. Alla dessa personer äro från Ofvanåker i Helsingland. Inom Henderson townships gränser bo nu omk. 70 svenska familjer, utgörande tillsammans 350 personer. Hvarje familj besitter en liten farm om från 10 till 240 acres. En 10-acres-farm kan synas oansenlig, ja allt för liten för en familjs underhåll; dock taga sig de af våra landsmän, som måst åtnöja sig dermed, ganska bra fram. Hvar ocb en har ett eget litet hem å sin egendom, och familjens manlige, arbetsföre medlemmar söka och erhålla biförtjenster genom arbete hvar som helst i trakten. I den mon de sålunda sättas istånd dertill föröka de sitt hemman och sin ladugård. Nöd lida de icke, och förnöjde samt idoge äro de alltid.

Alla desse svenske Henderson-bor, med blott 3 blekingska undantag, äro från Småland och Östergötland. Midt i byn (eller townshipet) står en liten 1871 bygd svensk-luthersk kyrka, der 96 medlemmar tillbedja, och den dermed förenade söndagsskolan, hvari Johannes Fast är superintendent, räknar 40 lärjungar.NÅGOT OM MERCER COUNTY OCH DESS SVENSKAR.

Efter general Mercer, som stred vid George Washingtons sida i revolutionskriget ocb föll i slaget vid Princeton (New Jersey) ett af detta krigs blodigaste bataljer, har detta county erhållit sitt namn. Det begränsas i norr af Rock Island co., i öster af Henry och Knox och i söder af Warren samt Henderson. Det omfattar 548 qvadratmils yta och innehåller 294,030 acres odlad jord, som är af aldra bästa slag inom staten, isynnerhet för majs, hvaraf countyet frambringar rika skördar.

Mercers vestra gränslinie utgöres at Mississippi-floden, som skänker orten många goda komersiella fördelar. Dessutom genomflytes hela countyet af Edvards-floden, som utfaller i “flodernas fader" straxt nedanom New Boston. Från öster till vester drager sig en annan större ström, nämligen Pope Creek, och genom landets sydöstra del banar sig North Henderson Creek. Alla dessa vattendrag med sina smärre tillflöden förse countyet med en riklig vattentillgång året om, ocb skog till husbehof finnes längs dessa åars stränder. I Mercers norra del hemtas kol i stora förråder och af bästa beskaffenhet.

En blick på countyets urkunder förråder att familjen Dennison var, om ej den aldra första, så dock en ibland de första som började bebygga Mercers mark. Denna familjs hufvud var en pensylvanier till börden och hade först slagit sig ner i New Boston året 1828, då det kringliggande landet ännu var en obruten ocb obanad vildmark, befolkad endast af indianerna, hvilka i sistnämnda plats ägde ett slags högqvarter eller rendez-vous. Här samlades de för att lägga sina råd och röka sin freds-pipa eller, i motsatt fall, tråda den vilda krigsdansen, då det gälde att bekämpa hvarandras rätt till ortens jagtmarker. De bestodo af Sacs, Foxes Musquakas och Menominees, och med alla dessa stammar ägde den Dennisonska familjen att umgås, hvari den lyckades så väl, att aldrig någon tvist eller obehaglighet uppkom dem emellan. De röde fingo tvertom genom denna familj mycket goda tankar om de hvite, på grund hvaraf senare anlände nyodlare bemöttes högst vänskapligt af desse landets urinvånare. När omsider det i Bureaus countys historia omtalta “Black Hawk”-kriget utbröt gåfvo desse indianer Dennison en vink om att han för säkerhets-skull borde begifva sig från orten, hvilket han gjorde, i det han med familjen tog sin tillflykt till Fort Edward, nu Warsaw. Derefter samlade sig ett antal indianer i hans öfvergifna

163hydda, packade upp de i brådskan efterlemnade sakerna, lade dem och allt annat af värde på vinden, stängde så alla ingångar och satte på dörren ett af alla röde väl förstådt märke, som betydde att stugan var fridlyst. När stridigheterna voro öfver, återvände den Dennisonska familjen och fann allt i godt behåll och då höfdingen Black Hawk 1840 eller deromkring för tredje gången förnyade striden, stälde han sig sjelf på vakt vid Dennisons koja, till dess att hvarenda fiendtlig kanot hade förbiseglat stället. Många andra handlingar af samma slag bevisades desse hvite, och när kriget var öfver och de återkommo till sin “kläm” för att fortsätta sitt arbete, möttes mrs Dennison af två indianqvinnor, som bådo henne mottaga en af vildgåsfjäder gjord stor kudde för sitt hufvud, det de visste ofta vara utsatt för häftig verk.

Dessa händelser, liksom många andra dylika, visa, att indianen icke är så rå, omensklig och blodtörstig, som han ofta utmålas, utan att han är mäktig att hysa de ädlaste känslor. Hade han i hvarje fall blifvit så väl och rättvist bemött som han blef af desse New Bostons förste hvite, skulle helt säkert på långt när ej så många olycksdigra strider egt rum emellan honom och hans hvite broder. Men det är ett för oss hvite nedsättande förhållande att vi varit, genom vår trolöshet i fråga om hållandet af med indianen ingångna fördrag och anfallsifver när det gällt att utvidga våra egodelar, de, som gifvit upphof till den bittra rasfejd vi nu bevitna och som troligen icke kommer att upphöra, innan indianens slägte hör till de förgångna.

Mercer county böljade först bebyggas längs Mississippi-floden, hvartill orsaken var den, att man vid denna tid icke hade några andra kommunikationsleder än dem de segelbara vattendragen förlänade. Som jorden der är af utmärkt beskaffenhet kommo ej allenast ett för den tiden talrikt antal verkliga nyodlare, utan också en skara landspekulanter, och emellan dessa båda klasser uppstod en fejd, som kom hardt när att blifva blodig. För att så mycket bättre kunna försvara sina intressen bildade då nybyggarne ett slags skyddsförbund. De sällade sig samman i ringar (liksom politikussarne nu göra) omkring landkontoret, der de, hvar och en med en duktig knölpåk i handen, höllo på vederbörligt af stånd “landhajarne”, hvilka naturligtvis icke brydde sig om att med våld försöka genombryta “försvarslinien.” Likväl skulle måhända denna taktik icke hafva lyckats så väl, om ej landagenterna hade stått på nybyggarnes sida och tillmötesgått dem så långt de kunde. När t. ex. landet utbjöds, skedde detta i så låg ton, att de till bakgrunden trängde spekulanterna icke hörde hvad som försiggick, och när någon nybyggare hade gjort ett lågt anbud, säg $1.25 pr acre, slogs det för honom innan spekulanten fick tid att bjuda öfver.

Den mark, som nu utgär Mercer co., bildade fordom en del af Pike co., hvarifrån det senare öfvergick till Warren co. Ett county för sigsjelf blef det 1835. Året derpå hade det sitt första politiska val, vid hvilket 50 personer uppträdde såsom röstare. New Boston var då county-sätet. Sedan dess hafva åtskilliga andra platser “haft den äran,” och Aledo, som nu är distriktets “hufvudstad” fick denna utmärkelse genom en 1857 skedd folkomröstning.

Township organiserades icke torrän 1853, då folket med 523 röster emot 436 beslöt att sådana distrikter skulle bildas. Sina åkerbruksprodukter afför Mercer å tvenne genom countyet löpande jernbanor — den ena Galva-bibanan till Chicago—Burlington—Quincy och den andra samma stambanas Rock Island—St. Louis-gren.

Under sin 45-åriga tillvaro har detta county förvandlats fvån en obefolkad vildmark som det var till en af statens bäst uppodlade och rikast befolkade trakter. Små städer, byar och villor ligga strödda öfver dess karta; kyrkor, skolor och andra bildande inrättningar finnas öfverallt; rikedom och förfining utmärka många af dessa samhällen, och välstånd är regeln. Hemligheten till denna snabba öfvergång från urtillståndet till civilisation ligger uti en bördig jord ocb ett företagsamt folk.

New Windsors förste svensk var Olof Fränell, en af Bishop Hill koloniens missnöjde, hvilken jemte familjen hitflyttade år 1859, då platsen ägde ganska ljusa framtidsutsigter. Husbyggandet gick derför friskt undan, och F., som var husbyggare till yrket, hade alls ingen svårighet att finna lönande sysselsättning. Emellertid höllo icke utsigterna hvad de lofvade. En påtänkt jernväg, som förväntades att stryka förbi platsen, kom icke den vägen och New Windsor gick på grund deraf tillbaka tills 1869, då en jernbana kom ocb ingjöt friskt blod i den lilla samhällskroppen, som nu började växa.

Året förut hade A. P. Stephens ocb S. T. Gibson öppnat en handelsrörelse, som fortsattes till 1873, hvilket år Stephens sålde sin del deri till C. Shaw. Tre år senare fick firman en svensk medlem till, näml. Alfred Hallberg. Denne, som är från Adelslöf, Jönköpings län, ankom till landet 1869. Gibson är äfven svensk, och såsom ett bevis på omfånget den rörelse denna firma drifver, må nämnas, att den omsatt så hög summa som $71,000 på ett år.

På våren 1869 började ofvannamnde Fränell en jernkram- och tenvaruhandel, den han förestod till 1872, då den öfvertogs af bröderna Lindorff. Desse, som äro från Karlskrona-trakten, ankommo till landet 1868 och bosatte sig först i Alpha, som då antydde mycken lifskraft. Fränell hyste tillochmed så goda förhoppningar om den lilla platsens framtid, att han dit förflyttade sitt i New Windsor befintliga ånghyflingsverk, och gjorde der sitt hem.

En annan svensk affärsman eger New Windsor i John Carlson, hvilken härstammar från Frodinge i Kalmar län, hvarifrån han utvan-drade 1867. Han sysselsätter sig nu med sko- och läderhandel. Vidare märkes C. F. Peterson, en östgöte, som varit i landet ända sedan 1852. 1 kompani med S. P. Samuelson, bvilken kom från Kristdala i Småland 1859, öppnade han för många år sedan en liten affär med specerier, hvilken utvecklats till ett rätt aktningsvärdt omfång. Firman handlar nu med nästan alla slags varor ocb har nyligen fulländat en större bygnad för sin rörelses behof.

G. M. Anderson från Hycklinge i Östergöthland gör storartade skrädderiaffärer; J. A. Lundquist håller en restauration; John Rosenberg och J. F. Tornquist ha hvar sin smedja och vagnmakareverkstad; J. P. Wallin är sin egen i målareyrket och A. P. Svanson, John Olson samt A. Lindahl äro alla husbyggare. En landsman som heter Nygren har nyligen öppnat skräddareverkstad, och John Berg vill försöka sin lycka som hyrkusk,

Häraf ses, att landsmännen i New Windsor veta att följa med sin tid på industriens fält. För en plats med endast 500 invånare är ju detta bra gjort af svenskarne. Desse hafva i ordets bokstafliga mening utträngt en stor del af de infödde ur New Windsors handelsverld. När Gibson inlät sig uti sin rörelse 1868, hade han ett mycket litet kapital att förfoga öfver; men han eger i dag 1/8 i den stora affären, ett vackert hem värdt $6,000 och en präktig 160-acres farm straxt utanför platsen.

Den Gibsonska familjen bar haft en sällspord tur. Dess historia på amerikansk botten är helt kort denna. År 1853 anlände från Sölvesborg Thomas Gibson med sönerna Louis och Sven T. till Chicago, hvarest den senare fann anställning i McCormicks verkstad ocb erhöll 50 cents om dagen, för hvilket han egde att sjelf försörja sig. Hade han stannat der, kunde han nu hafva varit en framstående mekanikus, ty han egde anlag i den riktningen; men familjen var fattig ocb önskade att så fort som möjligt förtjena penningar för att kunna efterskicka de öfriga i Sverige efterlemnade medlemmarne. När de erhöllo tillfälle att förtjena $1.25 om dagen å den då under byggnad varande Chicago-Rock Island-Pacific-banan, omfattade de detsamma och gingo alle man gladt till verket i närheten af Shabbona Grove i Henry co. Efter några månader, så tillbringade, foro de till Galesburg, der Sven fick sysselsättning bos handlanden Colton. En dag skickades han i något ärende ut på landet. Han vardt då öfverrumplad af en häftig regnskur, som genomblötte honom. Deraf följde en svår förkylning ocb af förkylningen en svårare gikt, som för alltid satte honom nr stånd att förrätta något hårdare arbete. Hans lif fick härigenom en ny riktning. Han inkom på det då i Galesburg börjande "Hemlandets" tryckeri, hvarifrån han efter en tid öfvergick till den i Galva uppträdande “Svenska Republikanaren”. Senare följde han Hemlandet till Chicago, der han arbetade som sättare till år 1863, för att då fara till Goodhue Centre iMinnesota och blifva jordbrukare. Sin farm der sålde ban för 500 svenska specier. Belastad med dem kom han tillbaka till Chicago, for derifrån till Altona, Knox co., och ingick der som kompanjon i en handelsrörelse, hvilken affär hade på 13 månader sammansmält hans svenska silfver till — intet. Han förlorade det, och måste nu börja sin bana på nytt såsom handelsbiträde, i hvilken egenskap han fortfor till dess att han sökte ocb fann sin lycka i New Windsor, der han också varit postmästare 8 år.

Den i Sverige efterlemnade delen af familjen fick omsider medel för öfverresan, och alla förenades i Galesburg. De senast ankomna voro modren, 3 söner och 4 döttrar. De båda gamle lefva ännu i (New Windsor), och åtnjuta god helsa. Gubben, nu 71 år, var den förste svensk som arbetade i Browns verkstäder i Shanghie. Sonen Louis finnes i Galesburg, för Sven hafva vi redogjort, två döttrar äro döda, en är gift med Peter S. Nelson i Henderson Grove, och en annan med Tufve Johnson från Paxton, sonen Nils, som nu kallar sig James E. Forrest, är jordbrukare i Kane co., John innehar den ansvarsfulla förmansplatsen i tidningen Chicago Times sätteri, och Mathews drifver jordbruk i Henderson township, Mercer co. Den Gibsonska familjen bestod ursprungligen i Amerika af 11 personer, men räknar nu 36 medlemmar, hvilket antal nog snart fördubblas, om bälsa och konjunkturer varda goda.

Med New Windsors öden har familjen Falk så mycket gemensamt, att vi ej få förbigå den. Den bor visserligen i Oxford township, Henry co., men endast ett kort afstånd från gränsen och eger dessutom en ansenlig egendom i närheten af denna plats.

Det gamla paret är från Kristdala i Småland ocb utvandrade 1854 samt slog sig ner i Oxford året derpå. Af de sju barnen är sonen A. P. Falk, som också lefver och verkar i Oxford, 1 1/2 mil från New Windsor, den äldste. Han började lifvet med att göra hvad helst som erbjöd sig. Ett mycket anlitadt sätt för honom att göra sin utkomst var att bryta mark för andra. Han har såsom nyodlare brutit öfver ett tusen acres präri-mark. Slutligen kom han sig så före, att han kunde arrendera ett stycke jord, och 1863 köpte han en liten farm. Sedan dess har han, som i Oxfords historik nämnes, förvärfvat sig 865 acres, hvaraf han dock nyligen afsålt en del, men eger dessutom 320 acres i Rivola township, Mercer co.; så att han kan sägas vara egare af minst 1,000 acres. De gamle, af hvilka mannen ar född 1811 och hustrun 1817, bo å sektion 17, Oxford township, der också sonen John Fredrik bor. En dotter är gift med A. Hallberg, köpmannen i New Windsor, en annan är gift med A. Källberg i staden Moline, sonen Magnus har en stor farm i Page co. Iowa, en dotter är död och sonen Nels afled i militärtjenst under inbördeskriget.Platsens svensk-lutherska församling bildades 1869 och byggde en kyrka för $7,000 1870; bar sedan dess äfven byggt ett pastorsboställe, räknar nu 221 medlemmar och förestås af pastor N. Th. Vinquist, som är född i Stockbolm 1840, kom till Amerika 1867 ocb prestvigdes i Carver, Minnesota, den 18 Juni 1868.

ALEDO

räknar omkring 30 svenska familjer, hvilka alla taga sig väl fram, beroende dels på jordbruk och dels på handels- ocb handtverksrörelser. Utom desse finnes ett antal svenskar boende å landet häromkring, men som de alla varit här endast en kort tid, hafva de ännu icke blifvit egna jordbrukare, utan hyra små farmar.

Aledos förste svensk var John Johnson, som hitkom straxt efter inbördeskriget, i hvilket han med heder deltog. Sedan dess hafva de öfriga kommit några om sender. P. Ringdahl från Rinkarby i Skåne, anlände till Amerika 1865 och till Aledo 1869. Sina första år härstädes tillbragte han såsom arbetare för P. M. Duncan, med hvilken han senare ingick i kompaniskap om en skräddareaffär. En sådan drifver han nu ensam ocb lyckas väl. En annan landsman, J. O. Lundblad, har sedan 1870 haft egen skomakarerörelse. En likadan rörelse drifver firman Johnson & Wallin och O. Nyline. Eric Anderson är platsens målare.

Utom detta fins ej mycket värdt att anteckna om Aledos svenska samhälle. Tilläggas bör blott att landsmännen bär som annorstädes icke förgätit sina religiösa intressen, hvarom en vacker liten luthersk kyrka bär tillräckligt vitnesbörd. Denna kyrka hafva de icke sjelfve byggt, utan de köpte den “färdiggjord” för 3 år sedan af en presbyteriansk församling. De hafva likväl betydligt förbättrat den. Församlingen, som bildades 1873, förestås af pastor Vinquist i New Windsor.

NEW BOSTON.

Denna lilla, vid Mississippi-floden belägna town har sedan några år haft en liten svensk befolkning. A. P. Anderson, And. Westblad och John Seastone (Sjösten) voro de tre första som hitkommo för att här pröfva lyckan. Af desse var den senare den aldra förste. Han kom 1859, hafvande året förut emigrerat fråu Hoffmanstorp i Kronobergs län. Året derpå (1860) bötjade han egen vagnmakarerörelse, den han dref ensam till 1868, då han som kompanjon intog A. P. Anderson,hvilken utgick 1877 för att ingå i brädhandel. Seastone sysselsätter stadigt fem arbetare och tillverkar åkdon samt åkerbruksredskap för $10,000 årligen. Westblad har för längesedan flyttat härifrån och vistas nu i närheten af staden Geneseo.

En annan svensk affärsman har New Boston i John Rolländer, som varit här sedan 1866, då han efter ett kringirrande lif ändtligen beslöt att göra sig bofast. Han upprättade en liten sadelmakareverkstad, och i sitt företag har han haft så god framgång, att han nu är en af ställets “solida karlar.” Förhållandet att desse tre svenskar lyckats så väl på affarsgebitet å en plats, som räknar endast 6 svenska familjer, bevisar att det icke är nödvändigt att trängas i de öfverbefolkade svenska nybyggena, utan att det är mera förmånligt att söka nya fält för sin verksamhet.

New Boston, som är Mercer countys äldsta toton, eger den äran att hafva blifvit “utlagd” af ingen mindre personlighet än Abraham Lincoln, den store presidenten. Han var det som uppmätte trakten och utlade gatorna; detta skedde den 30:de Sept. 1834, således 26 år innan han kallades att presidera Öfver nationen. Platsen har sedan dess krupit småningom framåt, så att den nu räknar 600 invånare. Vi ha i Förenta Staterna dussintals ställen med namnet Lincoln, men om någon plats förtjenar detta vackra namn, så är det väl denna, hvilken ändå gått miste derom. Men man visste naturligtvis icke 1834 huru stor den man var som i landtmätarens egenskap besökte det lilla nybygget.

Någon svensk kyrkförsamling eller annan organisation finnes här icke. Befolkningen är dertill för liten, ehuru några svenska familjer bo i närheten å hyrda farmar. Ej långt från New Windsor ligger Keithsburg, der några få svenskar finnas. Af desse är And. Johnson, skräddare, John Mattson, fiskare, och Charl. Nelson, anstäld vid jern-banan. I Viola träffas likaledes några med ett och annat sysselsatta landsmän, af hvilka John Gustafson har skomakarverkstad.

Rörande Keithsburgs upprinnelse nämna county-annalerna att dess förste hvite “settlare” var John Vannetta, hvilken dock snart sålde ett “homestead” till Robert Keith, en skotte, som ankom till platsen 1835. Två år senare vardt stället “utlagdt” eller surveyed samt fiek då sitt närvarande namn efter nyssnämde skotte. Dess befolkning är nu 800.

I Keitsburg är äfven bosatt John Mattson, en dotterdotters son af den på sin tid beryktade Knut Pehrson fr. Knutstorp, också Bankegubben kallad, hvilken var riksdagsman för Lesters härad. John Mattson kom till Amerika 1853 och började året derpå sysselsätta sig med fiske på Mississippifloden vid Memphis, St. Louis, Burlington och andra ställen. Han är ännu i samma yrke; år 1860 gifte han sig med en amerikanska, som, sedan hon gifvit honom 6 barn, dog 1878.Swedona.

Denna town hette i början Berlin eller, som svenskarne plägade kalla den, “Bullen.” Den har ett skönt läge å en upphöjd platå, hvarifrån en vacker utsigt gifves öfver den söder derom sig utbredande slätten, genom hvilken Edvardsån framflyter. Å den norra och vestra sidan omgifves Swedona af en härlig skog, som kallas Richland Grove. Ett hvad naturliga behag beträffar bättre läge än detta finnes ej vida omkring, och hade Rock Island—St. Louis-banan kommit att stryka några mil närmare vesterut, så att denna plats kommit i dess linie, skulle Swedona hafva vunnit fördelar hvilka gjort det till en town af ansenlig vigt. Istället bar det genom den i närheten framgående banan, som leder trafiken till andra towns, förlorat mycket af hvad det förr ägde; många af dess bygnader hafva blifvit flyttade till New Windsor och Lynn, medan många andra stå tomma. Platsen räknar dock ännu några hundra invånare och är väl törsedd med kyrkor samt skolhus.

I Swedona ocb dess omedelbara omnejd bo f. n. omkring 60 svenska familjer. Utaf desse är tvifvelsutan Nils Magnus Chilbergs den äldste i orten. C. ankom 1849 och har varit här oafbrutet hela tiden. Hans svenska hemort är Kisa i Östergöthland. Familjen bestod vid ankomsten af honom sjelf, hustru och tre söner, hvilka alla ännu lefva och befinna sig i sorgfria omständigheter. Den äldste sonen är handelsexpedit i Cambridge, den andra i ordningen, Leander, är en välmående farmer ej långt från fadershemmet å sek. 19 i Lynn township, och Nils är köpman i Kear-ney, staten Nebraska. Gubben sjelf, livilken tillbragte de första 16 åren härstädes såsom skomakare, sitter med sin gumma under eget tak och blickar med gladt mod emot det kommande.

Året efter denna familjs ankomst anlände från Sund socken i Linköpings län Gustaf Larson och And. Samuelson. Larsons familj bestod utom honom sjelf af hustrun och tre döttrar. L., som sysselsatte sig med jordbruk den största delen af tiden, dog för några år sedan. Hustrun lefver ocb döttrarna äro bortgifta samt spridda. Samuelson bor nu en mil öster om staden Cambridge i Henry co. 1857 stärktes de redan nämndas antal af en annan familj. Peter Magnusson med hustru och fem barn ankom nu från Idre i Östergöhtland och slog sig ner å sek. 30, Lynn township, straxt bredvid Swedona. Gubben Magnusson afled för ett par år sedan, men bans son C. J. Magnusson, som är brandstodsbolagets “Sveas” skicklige sekreterare, är en af townshipets störste ocb franigångsfullaste jordbrukare. Tvänne af döttrarna voro gifta med framlidne pastor Esbjörn och enkan bor nu tillsammans med den lefvande mrs Esbjörn i Swedona.

Efter sistnämnda år började svenskarne komma i större skaror och till största delen från Småland. Sin största svenska invandring erhöllSwedona 1855, då ett antal mera bemedlade familjer anlände och gjorde betydliga landuppköp i trakten. De uppgå nu, som sagdt, till inemot 60 familjer, af hvilka hälften bo i Swedona och hälften å landet, der de äga små farmar ocb taga sig fram rätt bra, Ökande sina egodelar år efter år. Platsens svensk-lutherska församling bildades 1859, men kyrkan, som tillhörde Andoverförsamlingen, hade uppförts året förut. Swedona-församlingen började 9in bana med 50 komunikanter, men har nu 572; en stor del af desse tillhöra dock Lynn township; äfven Opp-beims svenska lutheraner böra hit, ehuru desse ega ett kapell i sin egen plats. Kyrkegendomens värde är $6,000. A. Andren, som varit församlingens pastor de 13 senaste åren, är född i Grenna den 10 Sept. 1827, ntvandrade 1853 ocb prestvigdes i Dixon Uls. den 12 Sept. 1856.

Swedonas svenska metodistförsamling kom till stånd 1855, och kyrkans byggdes 1859. Dess medlemskap består af 110 personer; dess kyrka är värderad till $1,000 och pastorsbostället till $600. Till grundmea. lemmarne hörde de ännu i trakten qvarboende C. Lundquist, S. Jader-berg, John Hoogner, Samuel Wallin, C. M. Larson, C. F. Peterson, Pehr Anderson, Gust. Johnson ocb P. Peterson.

Platsens svenske affärsmän äro få. Sven Jaderberg, som är från Ofvansjö, Gestrikland och varit här sedan 1855, håller en specerihandel: han är äfven postmästare. C. F. Rodin är skräddare; And. Ferong, skomakare, och John Erickson, smed.

Ej långt från Swedona ligger i samma township, nämligen Rich-land Grove, den lilla nyligen grundlagda byn Cable, som utgör ändpunkt för Rock Island—Mercer county-jernbanan. Den enda svensk bär i trakten är Charles Peterson från Tjärstad i Sverge. P. är egare af en stor farm, en kolgrufva ocb en speceri-h andel. Han saknar derför ingenting som kan bidraga till hans ekonomiska trefnad och välbefinnande. Hans son sysselsätter sig med kötthandel.STARK COUNTY OCH SVENSKARNE DER-STÄDES.

Stark begränsas i norr af Bureau och Henry counties, i Öster af Bureau ocb Marshall, i söder af Peoria och i vester af Knox och Henry. Dess ytinnehåll är 288 qvadratmil, uppdelade i 8 townships. Vid organiseringen 1839 erhöll det sitt namn efter en liten by i staten Tennesee.

Tio år dessförinnan hade Isaac B. Essex, bvilken anses som områdets förste hvite man, nedsatt sig å den ort, som sedan blifvit township ocb nu bär hans namn. Efter honom kom Jobn B. Dodge, hvilken byggde sitt hem å sek. 14; ocb ej långt efter denne anlände Ben. Smitb. Desse tre fortforo att vara ensamme herrar öfver trakten till året 1831, då ett annat litet sällskap fann sin väg bit. Tre år senare bade Stark kommit så långt på utvecklingens väg, att det kunde hålla ett politiskt val, vid hvilket 33 röster afgåfvos, och detta antal hade vuxit till 54 år 1836, hvaraf framgår att folktillökningen ocb nyodlingen icke gingo så raskt undan i dessa tider, som de nu göra.

Med hänsyn till naturliga fördelar är Stark lika väl lottad som siua grannar. Genom detsamma flyta Spoon-river samt Walnut- ocb Indian Creeks, hvilka åar förse invånarne med vatten för boskapen. Skog finnes äfven, ocb h vad marken vidkommer, så är den så bördig och lättskott som Knox’ och Henrys.

Den erfarenhet, som varit och är andra nybyggares, var äfven deras, som först bröto väg för civilisationen i detta county. I sitt arbete “Stark county and its pioneers” nämner mrs E. H. Shallenberger åtskilligt om dessa “early settlers.” Hvad som besvärade dem mest var, enligt hennes uppgifter, svårigheten att utbyta sina jordbruksalster för specerier och tyger jemte annat som de behöfde, men ej sjelfva kunde frambringa. Peoria var länge dess närmaste marknadsplats, men 1838 kunde de på grund af det låga vattenståndet i lllinois-floden icke begif-va sig dit, utan nödgades istället fara till St. Louis, hvilket föranledde dryga omkostnader och stor tidsförlust. Icke ens mjöl fans att tillgå på närmare håll. Hvetet maldes derför i kafteqvarnar, och ett majsrif-jern eller “corn grater,” den ende i countiet, fick gå från hus till hus för en lång tid, tilldess att det allmänna välståndet möjliggjorde inköpet af bättre redskap för sädesmalningen.

172Om någon blef sjuk då för tiden — och men niskorna voro då lika mycket som nu underkastade fysiska krämpor — så fick ban taga sig fram utan läkare, ty någon sådan fans ej på närmare håll än i Peoria. Der var också den närmaste presten. Det oaktadt voro invånarne icke nedslagne. Den ungdom, som nu växer upp. kan ej, säger mrs S., föreställa sig att deras fäder kunde lefva lyckligt under sådana ogynsam-ma förhållanden. Och dock — tillägger hon var det lika mycken glädje uti dessa anspråkslösa ocb i många hänseenden bristfälliga hem som uti våra dagars förfinade hus. Att det på samma gång då, som nu, fans olika slags menniskor, råa ocb bildade, lata och idoge, snygge och osnygge o. s. v., faller af sig sjelft, hvadan det också förstås att lyckan och glädjen icke voro allena berskande. De stockbyddor, som utgjorde folkets första arbete i byggnadsväg, voro nästan alla efter ett ocb samma mönster. De voro försedda meden af grofva bräder tillverkad döm Genom den kom man in uti ett rum, bvars golf var lika enkelt ocb simpelt. En stor eldstad fans murad af gråsten och lera. Derå kokades maten i pannor och grytor, hvilka öfverensstämde med det öfriga. Midte-mot härden stod sängen, gjord af uti väggen instuckna störar, öfver hvilka voro lagda andra spjelor och derå halmbolster samt ett täcke eller i den kalla årstiden en skinnfäll. Med glasfönster bestodo sig endast de mera försigkomna få; den stora mängden åtnöjde sig med ett i väggen sågadt hål, som fick vara öppet under dagen, men tilltäpptes om qvällen. Spik hörde till lyxartiklarna; man begagnade istället träpinnar, och tunga träklumpar, fastade vid tåg, utgjorde de ankaren, som höllo taken på behörigt ställe. När omsider invandringen böljade tilltaga infördes åtskilligt med hvars tillhjelp ett bättre utseende gafs åt såväl hyddor som möbler. För det inres förfining blef isynnebet kalikå-tygerna af ett ofantligt värde. “Gif,” sade en gammal nybyggare, “qvinnan nål och tråd samt så mycket kalikå hon vill ha, och hon förvandlar sig sjelf till en drottning ocb den enklaste boning till ett palats.” —Så gjorde qvinnorna i Stark county. Med kalikåns ankomst fick allting ett nytt ocb trefligt utseende, ocb nu ser Stark lika inbjudande ut som statens andra counties.

Svenskarne i Stark County,

äro på långt när icke så många som i Knox och Henry. De, hvilka bär återfinnas, äro sådana som inflyttat från närgränsande counties, och är det i blott tvenne townships som de nedsatt sig, nämligen Gosher och Toulon. I Goshen ligger byn Lafaytte, som jemte Victoria i Knox co. blef målet för de missnöjde Bishop Hill-kolonister, bvilka tidigt skilde sig från den Eric Jansonska skaran för att söka sin utkomst annorstädes.En af desse var Sven Larson från Söderala. Han flög, så att säga, ur koloni-boet hösten 1846 och tog anställning hos Jonathan Hodgeson. Året derpå följde hans broder Louis exemplet, och ej långt derefter begåfvo sig de båda till Galesburg, hvarifrån Louis for till Kalifornien 1851, men återvände påföljande år, då han i förening med brödren satte sig ner i Copley township af Knox co., der de ännu lefva.

I metodistpredikauten Peter Nyberg finna vi en anuau af Starks förste svenske bebyggare. Denne, nu en gammal vorden man, hvilkens svenska hemort är Luleå, var timmerman å ett af de fartyg, som 1846 öfverlörde Eric Jansons sällskap. Under hafsfarden blef han så förtrogen med utvandrarne, att han, vid ankomsten till New York, tog afsked af sjön och följde dem till Bishop Hill. Der staunade han likväl icke mer än 6 veckor. Han hade efter denna tids förlopp blifvit en af de missnöjde med förhållandena. Han flyttade derför till Lafayette, for derifrån till Victoria, der han tillbringade vintern, begaf sig på våren till Peoria och sysselsatte sig der en tid med byggnadsarbete, för att på bösten 1847 åter begifva sig till Lafaytte, der han i December samma år ingick äktenskap med Lovisa Anderson från Westmanland, som också tillhörde de från jansonismen aftalnes antal. På våren 1848 flyttade paret till Victoria, bvarest det vistats alltsedan dess.

Bröderna Peter och George Challman (Källman) öfvergåfvo kolonien 1847 och gjorde då Lafayette till sin vistelseort. De förtjenade till att böija med sitt bröd genom arbete för en öfverste vid namn Hayes, som betalade dem 25 cents om dagen, hvilken lilla aflöning de ändå nödgades uttaga i handelsvaror. Victoria blef deras nästa verksamhetsfält och deretter Galesburg, hvarest Peter arbetade såsom timmerman for $6 i månaden. Här angreposde både af den då häftigt rasande guldfebern, under hvars inflytande de reste öfver till Kalifornien. I likhet med många andra Kaliforniafarare återkommo de efter ett års bortovaro, nöjde med den erfarenhet, de under denna tid hade vunnit.

1847 bosatte sig i Lafayette Eric Anderson med hustru och fem barn. A., som var från Alfta, hade utgått äfven han från Bishop Hill* kolonien, med hvilken han icke kom fullkomligt öfverens. I Lafayette tog han sig fram väl. Han och tre af barnen äro nu döda, men hustrun bor ännu qvar i lugn och ro en mil norr om platsen, omgifven af flera uppväxta barn.

Ungefär samtidigt med denna familj kom från Bishop Hill Jonas Peterson, också en Ålfta-bo. Han lefver ännu och är välmående några mil nordost härifrån. Samma år hitkommo bröderna John och Peter Erickson. De hade äfven tillhört kolonien. Båda lefva ännu i trakten och hafva genom flit och sparsamhet upphunnit en sorgfri ekonomisk ställning. Till de få svenskar, som senare anländt, hör Olof Glad från Alfta, hvilken f. n. bor i Frankers Grove, två mil härifrån.I trots af denna goda början bar dock Lafayette icke blifvit någon “Swedish town.” Den ende svensk som här drifver affär, är Peter Wexel, hvilken är på en gång smed och hotellföreståndare.

I detta township å sek. 13 har sedan 1863 bott en gammal svensk-amerikanare vid namn Eric Norberg men sin familj. N. var medlem af kolouien till dess att den delades, sedan hvilken tid han blifvit ryktbar såsom en af kärandena i det ryktbara koloni-målet.

Toulon, som har 1,200 invånare, är detta countys “hufvudstad.” Här bosatte sig omk. 1855 Olaus Forss och hans bustru båda fråu Stockholm. Denne F., hvilken lär hafva varit född i Nov. 1821, var bemedlad och lefde många år i goda omständigheter å platsen. Men 1863 dog hans hustru, och från den tiden tycktes han förlora all lust att lefva, Dock ville han dö en ärbar död. Men denna önskan i sitt hjerta ocb fast besluten att icke sky någon fara ingick han som frivillig i Illinos’ 112:te regemente. Ianan han tog af sked af ortens bekanta, sade han sina närmaste vänner att ban icke kom me att återvända med lifvet. Han bad? dem derföre att hemföra kroppen och begrafva den vid sidan af hustruns i Toulons kyrkogård, sälja hans egendom, med pennin-garne anskaffa en enkel grafvård ocb hemsända resten till de närmaste slägtingarne i Sverige. Hans aning slog in. Han föll i bataljen vid Knoxville i Tennesee den 18:de Nov 1863, ocb å Toulcns begrafnings-piats ser man nu grafvården öfver den torfva, som höljer hans och makans stoft.

Sedan sistnämnda år har en svenska, mrs. Katrina Geer, dotter af Peter Peterson sr. å Bishop Hill, bott här. Anton Sundquist från Luleå hitkom 1868 och har hela tiden sysselsatt sig med möbelhandel. Der-jernte träffas här C. Holm och Nels Olson, båda från Mönsterås, samt Alfred P. Anderson, som eger och sköter platsens betydligaste lärfts-kramhandel. Innalles finnes i Toulon sju sveuska familjer, alla temli-gen grundligt amerikaniserade och uppblandade med stadens amerikanska befolkning.WARREN COUNTY.

Detta county består af 15 township eller 540 q vadratmil, utgörande 335,945 acres, värderade till $8,095,104; af denna landyfca äro endast omk. 20,000 acres oodlade. I norr gränsar Warren till Mercer, i öster till Knox, i söder till McDonough och i vester till Henderson county. I sin norra del genomskäres landet af Henderson och Cedar Creeks, och söder derom af South Henderson Creek jemte andra smärre åar. Största delen af Warrens land är slätt, men ej sammanhängande i några vidsträckta prärier, emedan de små vattendragen dela ytan öfverallt. Jordmånen är mycket olika de närgränsande distriktens; den är mörk och består af hvad man kallar “vegetable loam.” Skog fans vid början af countiets bebyggande, men har sedan dess nedhuggits. Under Warrens nästan hela mark sträcker sig ett rikt kollager; 30 kol-brott bearbetas. Tillgång på god bygnadssten finnes äfven.

Countyet som bildades 1824 och i början omfattade det område, hvaraf Henderson co. senare organiserats, fick sitt namn efter general Joseph Warren, hvilken gjort sig ryktbar i historien för det tappra sätt, hvarpå han försvarade sitt fädernesland i Revolutionskriget och dog en ärofull död i slaget vid Bunker Hill.

Familjen Talbot anses som den första hvita nybyggarefamiljen. Men fru T. lär vid ankomsten hafva varit 80 år och dog en liten tid derefter, då sonen och de öfrige fortsatte färden längre vesterut till Oregon. En liten episod från den tiden kan tjena att belysa Warrens dåvarande inre ställningar och förhållanden. Man må först erinra sig att slafven-inrättningen icke var främmande för Illinois vid denna tidpunkt. I Warren countys urkunder läses om en slafemancipation 1834. Den 2 oktober detta år infann sig vid domstolen en viss Joseph Murphy och tillkännagaf att han önskade frigöra en honom tillhörig slaf, som ville begifva sig till republiken Liberia på Afrikas vestkust. I ocb härför ägde han (Murphy) att såsom säkerhet derför att slafven verkligen skulle begifva sig af och ej stanna för att falla allmänheten till last, deponera $1,000. Men med den svarte mannens afrika-resa vardt intet af. Han stannade i Warren, ej för att blifva ett fattighushjon, utan “en mäkta rik man,” om sägnen är sann.

Warrens förnämsta “point” är staden Monmouth. Dit vardt county-sätet förlagdt i april 1831. Men dermed erhöll icke platsen den lyftning den behöfde för att varda stad. Ej förr än jernbanorna kommo strykande genom orten fick M. någon växtkraft. Namn af stad bade

msamhället fått 1852 men utseende af stad började det icke få förrän 1855, då ånghästen kom, medförande ny energi och nytt mod. Redan året derpå byggdes här “Monmouth College” af presbyterianerne, hvilken inrättning nu meddelar undervisning åt 500 studenter årligen ocb är en af vesterns bästa. Tre banker, 11 kyrkor, många skolor, offentliga salar och stora handelshus pryda nu Monmouth. I “Warren county Public Library” ha stadens 7,000 invånare en af sina bildningsanstalter. W. P. Pressly är staden skyldig sin everdliga tacksamhet för denna ouppskattliga fördel. Han var det, som 1870 lät uppföra och såsom gåfva åt allmänheten öfverlemna det vackra tegelhus, hvari boksamlingen finnes. I sitt förordnande uttrycker han sin vilja derom att byran för de två butiker, som finnas i bygnadens nedre våning, skall användas till inköp af böcker ocb att den öfre våningen alltid skall vara åsidosatt för läsrum och bilioteksrum, samt vidare att ej blott stadens, utan äfven “landets befokning, som stadens i främsta rummet bar att tacka för sin tillvaro,” skall ega rätt att begagna sig af böckerna. Sådana till ett antal af 7,000 finnas redan, och 800 nya läggas årligen till samlingen. Dessutom mottagas bär 120 periodiska skrifter (magazines) och tidningar. De årliga boklånen äro omk. 17,000 och de dagliga besöken 120. Den minnestod denne man rest åt sig skall vara, när andras granitm onu-menter förvandlats till stoft.

Monmouths största industriella företag är W. S. Wiers plogfabrik, År 1859 tillverkade W. blott en plog; 1863 var ban i9tånd att förse landet med 400, och i hans verkstäder, som upptaga 3 acres, fabricerar man nu åkerbruksredskap till ett värde af $5,000 dagligen. Här finna omk. 50 svenskar stadig sysselsättning.

Svenskarne i Warren.

Till Monmouth begaf sig 1853, då staden ännu låg i sin linda, Johan Lund från Helsingland; han kan alltså med skäl betraktas som platsens förste svensk. Här stannade han blott en kort tid och dog nå-gonstädes i staten Missouri 1859, då han var på väg till Pikes Peak i Colorado. 1854 hitkora J. O. Lundblad, en Östgöthe, nu boende i Aledo, Mercer co. Från M., der ban sysselsatte sig med skomakeri, flyttade ban 1860 till Missouri, hvarifrån han vid rebellionens utbrott återvände till Illinois. Eric Engwall kom till M. samma år och var en tid i bolag med Lundblad, men dref de sista åren af sin lefnad rörelse på egen band; han dog 1876, och med en samlad betydlig förmögenhet, som tillföll i Sverige varande sl äg tingar.

Bröderne, Håkan och Lewis Nelson från Skåne hitanlände 1854 och äro annu bär, den ene sysselsättande sig med mureri, den andre med allmänt grofarbete; båda äro gifta ocb taga sig bra fram. En annanskåning finna vi i Måns Cassel, som uppträdde i M. 1855; hvilket år John Johnson från Helsingland också hitkom. Den förre lefver här ännu med sin familj, och den senare har efter 24 års vistelse på platsen flyttat till Iowa. Carl Lundgren från Nyköping har med undantag af 6 år. hvilken tid hau delvis tillbragte som medlem af ett Minnesota-rege-rnente under inbördeskriget, bott här sedan 1856. John Beck, ehuru lödd i Daumark, får gå som svensk bland svenskarne; han slog upp sitt tält i Monmuuth 1857. Försvenskad blef han å Bishop Hill, der ban uppehöll sig åren 1857—8, fast han, som han sjelf försäkrar, fann det omöjligt att “svälja kolonisternas religiösa ideer.” Sina första år på denna ort fördref han med att slå tegel, men slog sig senare på skohandel, i hvilken affär han nu slår sig bra fram.

Vidare må 9åsom pionierer här på orten nämnas Jonas Larson från Skåne, som hitkom 1857 och for härifrån till Iowa 1871; Jakob Söderström från Visby hitkom 1855, är ännu här och drifver skohandel; major Holmberg, en man med militärbildning, bosatte sig här 1859 och blef mycket framstående, men ingick i Unionens tjenst vid rebellionens utbrott och återkom aldrig, samt åtskilliga andra. En stor del af landsmännen härstädes, som torde uppgå till omkring trehundra själar, äro. skräddare, ocb åtnjuta såsom sådana anseende för skicklighet. Ingen af desse är dock siu egen.

En liten svensk kyrka finnes. Den är luthersk. Församlingen bildades 1859 af 9 familjer, för hvilka prof. Hasselquist, då bosatt i Galesburg, i början predikade. 1870 uppfördes kyrkbygnaden och ett pastors boställe, båda kostade $2,500. Församlingen, som nu räknar 75 medlemmar, bar f. n. ingen anstäld pastor.

Några mil vester om Monmouth ligger Roseville, som har 800 invånare, af hvilka 30 eller deromkring äro svenskar, kvaijemte det närgränsande landet bebos och bebygges af ett mycket större antal lauds-män. De äro emellertid endast arrendatorer af de små farmar de bruka, emedan landet vid deras ankomst stod för högt i pris för dem att köpa egna hemman. Men de, som bo i Roseville, besitta alla utom en egna hem. Af dessa finna vi M. N. Anderson, L. G. Johnson och F. R. Nor-gren sysselsatta med vagnmakeri samt Peter Anderson ocb Magnus Henderson med skohandel.

Den aldra första svenska nybyggaren i Roseville var John Anderson från Westergöthland, som hitkom 1867 och flyttade 1878 till Kan-sas, der han nu återfinnes i McPehrson co. Bröderna M. N. och P. Anderson, från Jemshög i Blekinge, kommo näst, den ene 1870 och den andre 1871.

Traktens svenskar hade omkring 1874 baft missionsbesök af från 3 olika samfund utsände, som föreställt dem nödvändigheten af en organiserad kyrkförsamling, och en sådan kom till stånd 1875; den är af detAnsga*i-lutherska slaget och räknar nu 25 medlemmar. En liten kyrka byggdes samma år för $1,000, men ingen prest tjenar för närvarande vid hjorden.

Något söder om Roseville ligger jernbanstationen Swan Creek, och här bo några svenska familjer. Olof Anderson har drifvit smedsyrket fem år på platsen. Sydvest härifrån träffas nybygget Rariton, hvarom-kring bo många svenska farmare. Jobn Johnson är platsens smed och en mr Lejon dess skomakare. Ett par små lutherska församlingar hafva här funnits, men kunna nu anses såsom upplösta. Nära härintill är Youngstown, hvarest några landsmän träffas strödda, och i countyets östra del bo omkring Berwick ett fåtal svenska jordbrukare, liksom också vid Alexis och North Henderson i den nordöstra delen, som stöter intill Knox och Henry co’s, från hvars svenska nybyggen de bär bosatte landsmännen i förstone kommit.BUREAU COUNTY.

För 50 år sedan låg detta område inom gränsen af den obebodda och i sitt dåvarande skick obeboeliga vestern. Knappast en enda hvit man, om man gör undantag af jägare och gillrare, hade då beträdt denna mark, som hölls i obestridd besittning af den röde mannen. Buffeloxen var redan då försvunnen, men vargar, hjortar och andra djur funnos i mängd. Annorlunda ser det nu ut. De vidsträckta slätterna, hvilka då voro betäckta med gräs och vilda blommor, bland hvilka präri-eldarne foro härjande fram hvarje höst, hafva längesedan förvandlats till herrliga sädestält, mellan hvilka vackra boningar, villor och trädgårdar afiösa enformigheten och vitna om odling och välstånd hos befolkningen, som i dag i antal uppgår till öfver 40.000.

Den första tillstymmelse till en menniskoboning i Bureau county bygdes af Henry Thomas i Maj 1828. Han ankom då med en vagn dragen af tre par oxar till den ort, som nu är “town of Bureau. Landet fortfor att vinna “settlare” år efter år, ehuru det var lika riskabelt att bygga och bo i Bureau co. då, som det nu är i Montana ocb andra af indianer hemsökta territorier. Så 9ent som 1830 uppskattades “rödskinnens” antal i detta co. till minst 2,000; och desse vildmarkeus söner voro icke mildare, utan tvertom nästan oförsonligare emot sina bleka bröder än de äro nu. Mången var också den nybyggare, som föll för deras pilar och tomahawker. År 1831 funnos i Bureau ej fler än 15 bvita familjer emot sagde antal röda individer. Icke underligt derför, att de förre kände båret resa sig, när de tänkte på de senare, ocb icke underligt beller, att de senare fattade kärlek för de förras skalper. De rödes höf-ding var Black Hawk (Svarta Höken). Denne hade sistnämnda år gjort åtskilliga tiendtliga demonstrationer, och när omsider det började glun-kas om att ban jemte 500 af sina krigare oinbjuden ämnade besöka Bureau, samlade sig dess hvita invånare i ett möte ocb beslöto, att omedelbar flykt stode iden innerligaste förening med deras välfärd. Beslut och handling var ett i detta fall, och de stannade icke förrän de hade upphunnit och öfvergått Illinoisfloden. Svart-höken uteblef émellertid, men året derpå utbröt det s. k. Black Hawk-kriget, som på nytt dref alla hvita på flykten. När de, efter krigets slut, på hösten återvände, funno de sina hvete- och majsfält nedtrampade, kreaturen försvunna och allt ödelagdt. Äfven året 1833 åtföljdes af samma öde. Slutligen upphörde stridigheterna, och då bygde de hvite, till yttermera visso, en liten 180befästning å Princeton präri. Detta kallas i Bureau’s häfder countiets första indian krig.

Det andra indiankriget, eller “second Black Hawk war,” utbröt året derpå. Nybyggarne, nu räknande omk. 30 familjer, fingo tidigt på våren 1832 underrättelse derom, att höfdingen Black Hawk med sitt band var på väg utför Rock-floden för att med eld ocb svärd bemsöka de hvite, hvadan guvernören bade utsändt upprop om bjelp för dem, ehuru —som det bette — man “hoppas att aöären skall aflöpa som ifjol.” Men i medlet af Maj månad, när folket var som brådast sysselsatt med vårarbetet på jorden, infann sig hos dem en gammal god, på vänskaplig fot med de hvite stående indian, som hette Shaubena ocb berättade att Black Hawks män hade anländt, inledt stridigheter ocb kunde förväntas med hvarje minut. Denna nyhet spred sig som en löpeld från koja till koja, och några timmar senare bade hvarje nybyggare försvunnit från orten tagande sin kosa, en del till Peoria, en del till Springfield och några till Hennepin. Och lyckligt var det för dem, ty samma natt ankom en indianskara, ledd af en half blodsindian vid namn Girty, ocb gästade hvarenda hydda i akt och mening att mörda ocb plundra. De drogo sig då för tillfället tillbaka, men återkommo tidtals för att stjäla svin och liöns samt lura på nybyggarne, när de återkommo. På så sätt mördade de farmern Elias Phillips, pastor James Sample och hans hustru, hvilka två senare de lefvande brände en half eng. mil vester om Princeton,

Den 1 Sept. hade Black hawk blifvit fånge och kriget dermed slu-tadt. Folket återvände då till sina hem och härdar, dem de funno sköf-lade, kreaturen bortdrifna och täpporna förstörda. Mörk var då utsig-ten för vintern. Men tyckligtvis voro grannarne i Putnam county både villige ocb i stånd att bibringa dem den hjelp de behöfde. De bodde nu i lugn och ro öfver vintern, ocb med hopp om att taga igen den lidna skadan nästa år. Men med vårens ankomst kom också Bureau countys tredje indiankrig, i det Potowatomies och Winnebagos ingingo förbund och inföllo ännu en gång på de få och fredlige nybyggarnes område. En ung höfding, som bodde nära den plats, der staden Rockford nu står, hade i det föregående årets strid mistat sin hustru ocb ett barn, dem ban nu återkom att hämnas. Så troddes det åtminstone, och när man märkte utt de röde voro mera frånstötande än vanligt i umgänget med de b vite, att de utbytte sina djurskinn för ammunition, försummade att utså sin majs o. s. v., och när de slutligen samlado sig till en rådplägning i Devils Grove — när nybyggarne iakttogo alla dessa tidens tecken, ansågo de krig stå för dörren och bäst vara att fly, hvilket de gjorde, dermed förekommande all blodsutgjutelse den gången. Många af dem blefvo nu så trötte af dessa årligeu återkommande oroligheter, att de en gång för alla öfvergåfvo sina kläm för att söka sin lycka i fredligarenejder. De, hvilka återvände, omgåfvo sina hem med pallisader, ocb & Priuceton präri bygdes en liten fästning, hvaraf lemningarne ännu lära vara synliga der Ive Doolittles hus står i Princeton. Ifrån den tiden har likväl intet indiankrig ägt rum i Bureau, som nu ligger belt och hållet under civilisationens välde, endast drömmande om de händelser som tilldrogo sig på dess mark för blott 40 år sedan. Der den första stockhyddan stod, står nu en blomstrande by, och indianernes tcigvoams ha lemnat rum för eleganta hus, kyrkor, undervisningsverk och andra inrättningar, som tillsammans bilda vackra och framåtskridande städer.

Till county organiserades Bureau i Febr. 1837, i Juni samma år hölls val för embetsmän och i Aug. hölls domstol i Princeton

Countiet är indeladt i 23 hela och 2 delar af “towns,” tillsammans utgörande 868 qv. mil eller sektioner, — således 555,520 acres.

Den första predikan i Burea hölls, tror man af en baptist vid namn Wigley, eom besökte orten så tidigt som 1814 i egenskap af missioiiär ibland indianerna, dem han döpte i Bureau Creek. 1834 hölls det första stora lägermötet. Platsen var en stor lund litet vester om Princeton.

Före 1851 fans ingen jernbana i countiet, men då bygdes en sådan från Chicago till Rock Island, tagande sin väg igenom en del af Bureau. 1854 kom Chicago—Burlington—Quincy-banan till stånd, hvilken löper 42 mil på Bureaus mark. Rushville—Buda-banan hedrar Bureau med 7 mil. Tre andra banor stryka igenom detta county. I politiskt hänseende ar B. republikanskt och lemnar mer än dels från 1,500 till 2,000 rep. rösters öfvervigt vid valen.STADEN PRINCETON.

När man färdas vester på Chicago—Burlington—Quincy-banan, träffar man ingen större svensk koloni, innan man framkommer till Princeton, då man är 105 m\l från den stora Illinois-staden. Staden är en af de vackrast belägna i staten. Den ligger på en bögländt trakt och är omkransad af en vacker skog, som bildar en halfcirkel kring dess södra och Östra sida. Princetons historia börjar med året 1832, då stadsplanen utlades och de första busen bygdes. Man hade väl då ingen aning om den framtid, som väntade platsen, ty annars hade man nog icke sålt hustomter för det, äfven på den tiden, låga priset af $2.50 per acre, med 6 månaders anstånd för betalningen, hvilka vilkor ändå icke lockade några svärmar af köpare, eftersom det åtgick flera år innan den för tomter åsidosatta marken hade afyttrats.

En stockhydda (log cabin) var det första bygnadsföretaget. Det bygdes af en som hette S. D. Cartwright å en nu ledig tomt straxt norr om den plats, hvarå Congregational-kyrkan f. n. står. Att här lemna detaljskildringar öfver stadens utveckling ifrån denna ringa och visst icke lof vande början till hvad den nu är, dertill kunna vi icke lemna rum i denna bok. Yare det nog att nämna det Princeton har ett 1845 bygdt och 1860 ombygdt ganska ståtligt “Court-house” eller rådhus, fängelse med sheriffsresidens och en högskolebygnad, som kostat owkr. IG5.000.

I handelsväg är den väl lottad med 7 lärftskramhandelshus, 13 “gro ceries” eller hökarbodar, 4 jernkramvaruaftärer, 3 skobutiker, 4 juvele-rare, 3 tryckerier och 2 veckotidningar, 2 mjölqvarnar, 2 plogfabriker, 13 kyrkor och emellan 4 och 5 tusen invånare. Dessutom finnas här 3 goda bankinrättningar, många eleganta residenser och åtskilliga bildande föreningar.

Svenskarne

i och omkring Princeton äro i antal omkring 2,000. Den äldste af desse är A. P. Anderson från Horn sockeii i Ostergöthland. Han anlände till landet 1849. Med familjen for han då direkte till Peru och begaf sig derifrån ensam till Andover med hopp ocb förväntan att der träffa några slägtingar men väl der, fann han att de alla hade afgått med döden. Han begaf sig nu genast tillbaka till Peru och reste derifrån med de sina till Princeton, dit han anlände sommaren 1850 ocb hvarest han

183ännu lefver, 71 år gammal, frisk och kry, hvilket också kan sägas om hustrun. Hans äldsta, barn, en son, bar sedan många år varit bosatt i Kalifornien.

Före A. funnos på platsen 5 svenskar. Ufcaf dem var en mr Bur-geson, nu hemma i Andover, den först ankomne, emedan han hade kommit med rev. Pillsbury, i hvars tjenst han i början stod. Samtidigt arbetade en svensk yngling för den senare ryktbare abolitionisten Owen Lovejoy. I stadens hotell tjenade då äfven en svensk flicka, som måste hafva varit Sigrid Norell från Bergsjö i Helsingland, som blef gift med A. J. Field från Linköpings län 1859.

Den femte var Eric Wester, som inträffade i P. 1850. Som denne W. var en ovanlig karaktär, få vi här lof att egna honom något mer än en flyktig notis. Hans rätta namn var Westergren. När han öfvergaf Sverge, är höljdt i mörker, men man vet, att staden New Orleans var hans första uppehållsort i detta land. Hans första uppträdande ibland landsmännen i vesteru var 1848, då han, i sällskap med två andra äfven-tyrare (den i Bishop—Hill-skissen omberättade Root eller Ruth och en vid namn Zimmerman, som lik R. påstod sig hafva i Sverge erhållit mi-litärisk bildning samt tjenat i franska armén under fälttåget i Algiers) anlände till Bishop Hill. Men här stannade W. icke länge; ban spordes kort derefter i Wisconsin, hvaremot Z. begaf sig till Kalifornien. I Wisconsin lär W. hafva umgåtts mycket med norrmännen, dem han, hvilken emellanåt gjorde sitt uppehälle såsom barberare, lär hafva “rakat” på många sätt, ett påstående, som ej kan betviflas, när man blir bekant med hans senare bedrifter och den händelse, som kom honom att tänka på utvandring. Rörande den senare delen må genast nämnas, att — vi gå nu efter berättelserna — han i egenskap af vaktmästare vid Svenska Riksbanken en gång afskickades från Stockholm till Helsingör för att uppköpa ett större lumpförråd för Tumba pappersbruk, der papperet för bankens sedlar tillverkades. I stället tog han då peunin-garne och for till Amerika. Från Wisconsin graviterade han till Peru i Illinois, hvarifrån han kom till Princeton på våren 1850, så fattig, att han icke kunde betala frakten för sin medbafda barberarestol. Men han var rik på företagsamhet och knep, och han fann snart att Princeton var ett lika godt fält som någon annan ort för dessa egenskaper* En rik köpman förhjelpte honom till ett litet cigarrlager, hvarmed han öppnade affär i ett “shanty,” hvilken affär, vattnad af whisky, slog rot, blomstrade ocb bar frukt. Handeln antog allt större dimensioner och kräfde snart en större lokal, som den också fick; den omfattade nu nästan allt: kläder, matvaror, skodon, jernkram, tobak och whisky. Slutligen vardt Princeton för trångt för hans affärstalanger, och han etablerade då i Galesburg en “branch-butik.” Så gick allt till 1856. Året derpå inlät ban sig på baukaffärsgebitet, i det han gick i bolag medBisbop Hill-kolomen om “The Western Exchange”-fÖretaget, som var ett af den tidens “wild cat enterprises.” Men han kullbylerade samma år. 1858 tog han nytt tag, men fallerade igen; böljade åter 1859, men endast för att ännu en gång “uppgifva staten,11 hvilket han i verkligheten dock icke gjorde, emedan han efter cessionen hade egendom nog att kunna hafva betalt sina skulder. Med $1,700 ocb en koffert full af revolvrar begaf han sig, som han uppgaf, till Chicago, men for emellertid till Dallas i Texas, hvarest eller deromkring han nu lär finnas i dåliga omständigheter. Hade han varit ärlig, skulle det hafva gått väl för honom, ty med sin ovanliga energi och ej oansenliga förmåga vände han allt som han tog hand om till lycka och framgång, hjelpt dervid af en påtagen gudsfruktan; men han, liksom alla andra skälmar, saknade förmågan eller viljan att nöja sig med någonting, hvadan han “skjöt öfver märket11 och gick under.

Ett halft år senare än Westerankommotill Princeton Hans Kamel, en vid namn Simeon, Olof Johnson, en viss Söderström o. And. Larson, alla från Bergsjö i Helsingland och alla med familjer, utom Simeon. Hela Kamel-familjen är nu död. Hvar Simeon tog vägen, vet ingen. Söderström for efter några år till Iowa eller Minnesota. Olof Johnson vardt den förste landegaren härstädes samt lefde och frodades såsom farmer 25 i trakten, men är nu bosatt i närheten af Humboldt, Kansas, der ban nu lär ega stora jordegendomar, och vesterut härifrån begaf sig And. Larson för många år sedan.

Näst i ordningen kommo, 1851, Lars Magnus Spake från Djusdala i Småland, jemte hustru, 2 söner och en dotter, Jakob Nyman med familj från Tjärstad i Linköpings län, och Nels Johan Nelson från Djursdala. Familjen Spake hade kommit till Amerika 1849 ocb uppehållit sig en tid i Chicago, der den var med att bilda stadens första svenska kyrkförsamling, nämligen den af Unionius till stånd bragta Ansgarii-församlingen. Fadren ar för länge sedan död, men enkan bor här ännu; äldste sonen drifver rörelse härstädes, den andre är i Galesburg och der är också dottern, gift med J. F. Anderson. Jacob Nyman är död, äfven han; men enkan och sonen Johan finnas ännu vid lif i P. Nels J. Nelson är också i lif vet samt sysselsatt med affärer på platsen.

Året 1852 medförde till Princeton följande svenskar: C. M. Sköld, en ogift man från Vestra Ryd, Anders P. Damm med 6 barn från Åsby i Östergöthland, Åke Nelson med hustru och 2 barn från Skåne, S. Frid och hustru från Wå i Skåne, Pehr Christian Anderson från Elfsborgs län, Johan Anderson från Stockholm, Nils Lindeblad från Skåne (jemte bustru och son), Henry Norman från Stockholm, Johan A. Westman från Börstig i Skaraborgs län, Johan Gabriel Ståhl med hustru, son och dotter, från Jönköpings län, Pehr Fagercrantz från Brösarp i Kri-stianstads län, And. Petter Larson från Vadstena, J. O. Lundblad från Linköpings län ocb Lars Anderson från Gingrid i Elfsborgs län.

Af desse är Sköld ännu i lifvet, och svänger han. som är skräddare, sin nål och tråd så outtröttligt som någonsin. Damm, som ombytte sitt namn till Stem, dog 1878, efterlemnande enka och flera bara. Nelson bor på en egen farm i närbeten af Wyanette, P. C. Anderson har arbetat for ett jernbanbolag de senaste 25 åren, Johan Anderson, som var en bildad man (han hade varit faktor på Stockholms Dagblads tryckeri) dog af kolera 1853 ocb året derpå återvände hustrun till Stockholm. Litideblad är död, men enkan och en son lefva i P. Norman flyttade till Monmouth 1856. Westman samt Ståhl och bans hustru höra ännu till Princetons lefvande invånare, de två senare hafvande uppnUt, han 77 och bon 75 års ålder. Fagercran*z, A. P. Larson, J. O. Lundblad (nu i Aledo. Mercer co.) och Lars Anderson lefva alla, men Frid har samlats till sina fäder. Att desse äro alla, som ankommo nämnda år, vilja vi ej med säkerhet påstå, enär någon eller några torde hafva undgått vår uppmärksamhet.

Till de redan anförde sällade sig 1853 Jonas Anderson från Färla i Helsingland. Hans första vistelseort var Cbicago, dit ban anlände 1849. Der ville han likväl icke länge uppehålla sig. Jemte några em»grauter styrde han till fots färden vesterut, icke vetande hvarthän det bar eller hvar ban skulle hamna. Det första målet blef St. Charles i Illinois, der A. öfvervintrade, för att vid vårens ankomst på nytt följa solens lopp* Wisconsins skogar utgjorde nu det bestämda målet, det han efter många strapatser upphann. Efter några månaders arbete der återvände ban till St. Charles, der ban qvarblef till 1853, då han uppsökte Princeton, gjorde den platsen till sin hemort och liar bott här alltsedan dess. A. har en stor familj, är en mycket verksam man och har såsom byggmästare i P. uppfört många om skicklighet och insigt vittnande bygnader, hvaribland må nämnas de båda lutherska kyrkorna och åtskilliga privata hus.

Nästan samtidigt med denne Anderson ökades stadens svenska invånareantal med A. A. Shenlund, som, lik mängden, kom med skral kassa men en stark viljekraft. Han var då endast 21 år gammal, frisk, glad och hoppfull. Ehuru uppfostrad till köpman, låg han icke overksam till dess att “någonting förmånligt erbjöd sig” i den vägen, utan ban grep sig genast an och tog anställniug på en farm, ägd af rev. Pills-bury, hos hvilken hans unga hustru på samma gång fick plats såsom hushållerska. Dernäst tog han vedsågaregraden (en som det tycks nästan oumbärlig grad för alla invandrare; vi sjelfve ocb alla vi känna hafva med yxan och sågen röjdt vägen till en ej fullt så ryggkrökande ställning). Senare blef han klerk ocb bokförare för ofvannämnda We-ster, med hvars lösa sätt att sköta affärer han ej länge kunde förlika sig, A. A. Shenlund.

PRINCETON.

Se sid. 301.hvarför han sjelf öppnade en liten groceryrörelse straxt invid jernban-stationen två dagar före det första bantågets ankomst till staden. Några månader senare förläde han sin rörelse till Bureau J uuction, hvar-ifrån han efter ett 5 månaders försök återflyttade till P. ltum för en någorlunda utförlig skildring af hans vexelrika bana sedan dess sakna vi här; men säga måste vi, att han haft en ganska törnbeströdd bana att färdas, hemsökt som hans familj varit af svåra sjukdomar och motgångar i företagen. NärWester kullbytterade förmådde utredaren honom, Shenlund, att öfvertaga handeln, hvarmed han forfor till 1865. Han afsålde sitt lager och anfölls vid samma tid af en häftig sjukdom, som höll honom bunden vid sängen många månader. 1868 började han på nytt i bolag med en mr. Clark, men har sedan 1876 varit ensam om aftären, som för honom inbringat en vacker liten förmögenhet för hans gamla dar, dem han således g&r till möte utan bekymmer och med det lugn. tanken på en lång och i alla afseenden strängt hederlig vandel skänker.

S. Frid började skomakarerörelse för sig sjelf 1854 och fortsatte flera Ar, för att derefter försöka jordbruksyrket, men fick snart besanna riktigheten af det gamla ordspråket, som säger: “skomakare blif vid din läst.” Han återvände derför till P. och till lästen och dref yrket med framgång tills för 4 år sedan, då ban dog.

J. O.Lundblad kom vid krigets början tillbaka till P. från Missouri, dit han hade begifvit sig. Här etablerade han s såsom skomakare, men utbytte snart nog denna plats för Rock Island, är nu i Aledo Han har öfverallt stått högt i anseende för sin fasta, pålitliga, redliga karaktär.

Med Fagercrantz har det icke gått fullt så väl. Han begynte sin verksamhet som urmakare ocb juvelerare 1853 och allt tycktes gå bra. Han utvecklade sin rörelse, vann förtroende; ingenting hände, som antydde någon sorts tillbakaskridande, utan allt förrådde lycka och framgång. Så höll det i 25 år, till dess att ban 1878 öfverraskade litet hvar med — bankrutt. Ej längre istånd att betala sina skulder, ägde han ¡nuen annan utväg, hvilken utväg likväl rubbade det förtroende, ban hittills bade åtnjutit — en olycka som vardt kännbar för Princetons alla svenskar. H09 alla, som känna honom, återvinner ban nog bvad han pA detta sätt förlorat. Minnet af bans långa vandel ibland dem, hvarunder han alltid stått redo att med råd och dåd hjelpa sina landsmän, kommer att uppkallas vid tanken på hans tillkortakommande i detta fall. som är mera tillskrifligt hufvudet än hjertat. F., ehuru till åren kommen, bar börjat på nytt, der han började för 25 år sedan och torde med tidens tillhjelp bli istånd att resa sig.

Till livad vi nu anfört om Princetons förste svenskar skulle kunna fogas ratt mycket af intresse rörande deras lif och seder under de tidiga-ste åren på platsen. Dock är deras erfarenhet i detta fall så lika med den, andra nybyggens grundläggare genomgått, att vi endast behöfva hänvisa till hvad vi härom redan skrifvit såväl som hvad som härefter kommer af samma slag. Hvarhelst våra landsmän slagit sig ner i detta land hafva de tillvunnit sig andra folkklassers högaktning, detta hvad de infödde amerikanarne serskildt beträffar. Ett större tintal svenskar, som slår sig ner någonstädes för att idka ordentlig verksamliet och blifva en del af samhället, betraktas allestädes såsom en värderik acqvisition. Och i detta afseende är det svenska elementet i Princeton intet undantag, utan utgör snarare ett exempel af mer än vanligt intresse. 1 ekonomiskt hänseende stå de icke heller efter andra svenska nybyggen. De flesta hafva egna hus och hem, omgifna af lifvets alla vanliga be-qvämligheter. Far man ut i den kringliggande landsbygden, i Arispie township, möter man verkligt välstånd hos de svenska farmrarne, af hvilka många ega ända upp till 400 acres land.

Kyrkor och Andra Företag.

De få landsmän, som funnos i P. 1852, sammanträdde bär och der för att hålla gudstjenst, ty någon kyrkbygnad kunde ej komma i fråga. Vid dessa enskilda sammankomster plägade då ofvannämnde Johan Anderson leda förhandlingarne, och till mycken tillfredsställelse, emedan han var en man både med bildning och god moral. År 1853 infann sig i “settlementet” en svensk med namnet C. J. Wallentin, som föregaf sig vara “licentiate,” och uppehöll sig här en tid såsom andlig rådgif-vare. Samme W. ingick senare såsom frivillig i kompaniet D af Illinois1 57de Infanteri-regemente. Men han bevisade sig en lika dålig kämpe för Unionens som för Kristi sak, ty liksom han Öfvergaf sin späda hjord i Princeton, så öfvergaf han sitt regemente. Han deserterade och flydde hem till Sverge, hvarifrån han skriftligen sände förklaring att han ej med godt samvete kunde tjena i unionsarmén, enär hans sympati låge på sydstaternas sida. 1852 besöktes Princetons svenskar af pastor Unionius från Chicago, pastor Gustaf Palmquist (baptist) och predikanten Jonas Hedström samt Peter Challman, båda metodister. Ingen af desse försökte eller lyckades att bilda någon församling. Det var pastor L. P. Esbjörn förbehållet att göra detta. Grundraedlemmar i denna Princetons första Evangelisk—Lutherska församling blefvo: P. Fagercrantz, N. P. Lindquist, Eric Wester, Jakob Nyman, N. Linde-blad, S. Frid och Lars Anderson. Två år senare var församlingen manstark nog att bygga en kyrka och samtidig* kallades Esbjörn till den nya predikstolen. Å en vid samma tillfälle inköpt tomt uppfördes ett nytt tempel till en kostnad af $5,000. Äfven har man bygt ett präktigt pastorsboställe, som kostat $3,5000, samt ett skolhus uppskattadttill $900. Esbjörn flyttade till Springfield 1858, ocb 1860 fick pastor John Johnson kallelsen, den han mottog och innehade embetet till 1865, då past. Litiderbélm efterträdde honom. Den nu tjenstgörande pastorns namn är J. Wikstrand, som kom till Amerika 1871, ordinerades i Galesburg 1872 och installerades i embetet samma år.

Svenska Lutherska Missionsföreningen uppstod 1868 genom E. M. Sandgrens ansträngningar, ehuru någon formlig organisation ej kom till stånd förrän 1870, då 30 personer förenade sig och bygde en liten kyrka, som senare gifvit rum för en större, värderad till $8,000, tomten deri inberäknad. Medlemskapet uppgår nu till 250 och i söndagsskolan undervisas 75 barn, öfver hvilka Edvard Johnson presiderar. Såsom pastorer hafva i ordning verkat C. P. Melgren, P. Wedin ocb A. A. Ec-kerberg.

Baptistförsamlingen bildades 1877 med 11 medlemmar, från hvilken lilla början sprungit en hjord, som nu består af öfver 50. Lika många barn gå i söndagsskolan. Församlingen består sig med en egen kyrka, bygd för $1,800, och pastor C. Seline från Hassela i Helsingland har förestått församlingen sedan 1877.

Någon social förening fins ej bland svenskarne i Princeton. Den enda de haft gick under för 3 år sedan efter 2 års betänklig tillvaro. Den kallade sig Skandia ocb bade för uppgift nytta och nöje, men lade mest, och på sistone uteslutande, an på den senare delen, hvilket påskyndade upplösningen.

Följande äro Princetons svenske affärsmän: A. A. Shenlund, vik-tualiehandlande; J. L. Spake, apotekare; A. P. Larson, möbel handlare; John Nelson, viktualiehandl.; Svan Lind, dito; P. J. Amel, Ed. Johnson, N. Peterson och N. J. Nelson, skomakare; C. J. Hagg, skräddare; P. Peterson, värdshusvärd; Svan Pierson, sadelmakare; And. Johnson, viktualier och torra varor; Jonas Anderson, konditor och “tobakonist”, och Claus Anderson, hyrkusk.

Med politiska sysslor hafva desse ihågkommits: L. P. Esbjörn, rådman; P. Fagercrantz har haft samma embete ocb dessutom varit skoldirektör och town clerk; A. A. Shenlund, rådman två terminer; Svan .Ståhi, Aug. Engström, Frank Johnson ocb N. A. Dyk, gatukommis-WYANET.

År 1855 fick denna plats sin första svenska invånare, som var mrs Wedin. Näst efter henne kom N. J. Nelson, hvilken flyttade från Princeton till Wyanett 1860, ehuru han sedan dess (186S) återvände till P., der han nu sysselsätter sig med en skoaffär. 1866 fick W. i Jonas Peterson fr. Carlshamn sin tredje svensk. Denne öppnade genast vid ankomsten (han hade bott flera år i Princeton) snickare verkstad, den han ännu drifver med stor framgång. Utom honom finnas följande landsmän i affärer hiirstädes:

Bernard Nilson, lärftskram-och speceri-handel; Nels Anderson, skohaiidel; S. M. Bergh, dito, och H. Hanson, dito. Wyanetta hela svenska befolkning består för öfrigt af 12 familjer.

Desse bildade 1875 en luthersk församling, hvarvid de i närheten å landet boende landsmännen voro dem belijelplige, så att 40 medlemmar genast vunnos, hvilket antal sedan dess mer än fördubblats. Det vardt derför en jemförelsevis lätt sak att redan påföljande år bygga en kyrka, hvilket man också gjorde till en kostnad af $2,500. Dess törste pastor blef en hr Malmberg, som tjenstgjorde två år. På senare tiden har kif och split inom församlingen liindrat dess utvecklig; många ha dragit sig ur densamma, och prestembetet är f. n. vakant.

Landet omkring Wyanett är odladt och bebygdt af många svenska jordbrukare. Två mil sydost från W. bor G. Josephson, hvilken odlar 100 honom tillhöriga acres, de der äro väl skötta och gifva honotn riklig bergning. Lika långt norr om platsen börjar ett svenskt settlement. som sträcker sig 18 mil nordvest, omfattande New Bedford. Minst 100 sv. jordbrukare träffas å detta område. M inga af dessa tillhöra en i Bedford befintlig luthersk församling och andra ett der bildadt baptist iskt samfund. Största delen af denna farmkedja har dock i Waynett sin centralpunkt och en af de ledande farmrarne i detta distr.kt är And. Pol. Bon, hvilken eger en stor präktig farm ora 240 acres å sek. 5 i Wyanett township. Denne P. är bror till Fagercrantz i Princeton och kom uied honom till Amerika 1852. Men den första svenska nybyggaren på denna bördiga präri var Jobn Ek, som slog sig ner härstädes 1859. Han for till Kalifornien Ib63, men hustrun bor i Princeton. Näst efter honom sökte And. B. F. Olson fr. Sunnulöfi Skåne här sin lycka, den ban också funnit uti eu vacker 160-acres-farm och goda hus, allt skuldfritt, ehuru ban böljade sin bana med två tomma händer 1861.

190And. M. ölson från Tjörnarp i Skåue, som nu bor å sek. 5 i Wya-nett township, der han är herre öfver 80 präktiga acres, har varit der sedan 1871, då han kom från bergen i Montana, med ej så ringa skatter dem ban samlat såsom guldgräfvare. Alla de andra svenska settlarne i denna trakt hafva bitkommit emellan åren 1865—72, sedan hvilket år landet stått så högt i pris och tiderna varit så dåliga, att ingen vågat köpa egendom i trakten. De flesta af dessa Wyanett-svenskar äro landegare och besitta från 80 till 240 acres hvar. De tå, som hyra land, taga sig icke rätt väl fram, utan bryta upp och begifva sig till de vest-ligare staterna.

Af de i Bedford-nejden boende kunna bröderna Anders och Henrik Anderson anses som de tidigaste. De hitkommo båda från Princeton för 23 år sedan. Anders dog för några år sedan, efterlemnande en familj, som nu är bosatt i Princeton, ocb Henrik har afflyttat från orten för några år sedan. Det var 1868 det största antalet svenskar nedsatte sig häromkring, emedan det land de nu bebo då genom urtappning blef odlingsbart ocb utbjudet till saln. Febrar och frossor plåga ännu traktens invånare; det oaktadt och ehuru landet icke är det bästa, taga sig landsmännen genom flit och sparsamhet väl fram och förkofra sig märk* bart år efter år.KANE COUNTY.

Detta county omfattar 540 qvadratmil och sträcker sig från Mc. Henry i norr till Kendallon i söder samt begränsas i öster af Cook och Du Page counties och i vester af De Kal b. ,

År 1333 nedsatte sig bär en i staten Indiana bildad koloni, året derpå hitkom ett annat sällskap från New York, och 1836 organiserades landet till county, antagande namnet efter Elias K. Kane, som var en af Illinois’ förste senatorer i kougressen.

I Kane co., finnes nu 19 småstäder, byar och ”hamlets,” 105 mil jernväg och en mångfald af naturliga hjelpkällor vid sidan om sin förträffliga jordmån, som icke öfverträfias i någon annan del af staten. Genom countyet flyter den vackra Fox-floden från norr till söder, medan åtskilliga smärre vattendrag korsa området från öster till vester omkring £ af landet utgöres af skog; dess förnämsta mineralskatt består af kalksten, som lemna ett utmärkt bygnadsmateriel.

Den första skattutskrifningen försiggick 1836 och countyets törsta “laginstrument” var en köpehandling mellan James Crow och Wallace Hotchkiss den 23 Juni 1837. Den första inteckningen togs den 5 Juli samma år. Den första predikan hölls af rev. N. C. Clark 1840 och den första kyrkan bygdes i Batavia fem år tidigare. Den första metodistförsamlingen stiftades i Aurora 1837. Kanes befolkning var 6,500 år 1840, 16,700 år 1850, 30,062 år 1860 och Ur nu emellan 40 och 50 tusen.

St. Charles township ligger straxt söder om Elgin och norr om Geneva township. Det är mycket bemärkt för sin spanmålsproduce rande förmåga samt för mängden och den utmärkta beskaffenheten af sitt smör och sin ost. Fräiust af dess samhällen står

STADEN St. CHARLES

som 1834 icke bestod af mer än 6 boningar, men räknar nu flera hundra, hvari bo 2,500 men niskor. Platsen kallades i början Charleston, men när man erfor att staten redan hade en stad med detta namn, omdöptes den till St. Charles. Fru David Howard var den första, som blef moder i St. C., hvilket hände juldagen 1817, b varför barnet fick heta Francis Christinas. Man hade 1835 bygt ställets första skolhus, 1837 dess första hotell, samma år dess första bro 192m

öfver Fox-floden o. s. v. Denna bro följde emellertid en vacker dag med strömmen och blef ersatt af en större och starkare, bvilken i sinom tid fick gifva vika för den närvarande vackra jernbron, som kostat $8,500. Åtskilliga fabriksföretag skänka arbete åt en del af invånarne.

Den Svenska Invandringen.

År 1849 ankom den i Princeton-uppsatsen omberättade och nn i Princeton boende Jonas Anderson och hans sällskap, på sin vandring vesterut från Chicago till St. Charles. De hade då varit två dagar på den ovissa färden, och enär stället såg trefligt och lifligt ut, beslöto de att stanna för att se hvad som var att göra. De funno då snart att de icke voro de första svenskarne på platsen. Före dem hade kommit Nils Johnson, som hade en svarfvareverkstad, (denne J. blef ej långt dereiter dödad af åskun ute på landet), en annan, som hette Björkman, handlande till yrket och en tredje, som då hette Baker, hvilket namn han förändrade till Clark, också köpman, fast han fallerade vid samma tid och begaf sig in till Chicago.

Detta var blott en början till den lilla svenska koloni staden nu eger. J#52 mottog St. Charles flera hundra direkt från fäderneslandet anländande landsmän. Desse voro alla godt ehuru fattigt folk och skulle utau tvifvel hafva varit en värderik tillökning för det unga uppåtsträfvande samhället, om ej en oinbjuden elak gäst hade smugit sig med i deras sällskap. Denne gäst var den hemska sjukdomen koleran, som hade utbrutit å fartyget och följt emigranterna hela vägen från New York. Hade de vid ankomsten till St. C. haft tillfälle att iakttaga alla nödiga försigtighetsmått, såsom att bo rent och rymligt m. m., sä hade måhända icke fara förestått. Men olyckligtvis hade platsen icke många hus att bjuda på, och till följd häraf ägde de nyanlände att packa sig tillsammans i små osunda kyffen, de der tjenade som förträffliga drifhus åt det medförda kolera-fröet. Sjukdomen utbröt strax efter folkets ankomst. Det första fallet förraärktes den 3 Juli 1852 öster om floden. Den anfallne var en mansperson, och en irländsk doktor vid namn Crawford anlitades. Denne insåg genast att smittan hade införts med desse emigranter, hvarför han visligt nog rådde dera till att så iort som möjligt skingra si *, på det farsoten ej skulle få tillfälle att anställa några större härjningar. Men rådet iakttogs icke. Istället togo ett dussin af svenskarne sin tillflykt i en öfvergifven tunn bindare verkstad, hvilken i och med detsamma förvandlades till ett kolerasjukhus, enär de alla insjuknade. De andra husen hvari de nykomne bodde drabbades af ganuna öde, och de edde som för en hel veckas tid stodo natt och dag vid de sjukes läger voro doktor Crawford och en frivillig sjuksköterska. Uuder tiden hade smittan spridt sig och angripit fem gamle St. Charles-

Ullborgare, hvilka alla dogo, medan dubbelt så många svenskar bade afli-dit. Detta manade platsens invånare att vidtaga systematiska åtgärder för sjukdomens hämmande. Flera fruntimmer erbjödo sig frivilligt att taga vård om de sjuka och förse dem med allt nödigt, på samma gång som myndigheterna gingo i författning om inrättandet af ett lämpligt lazarett. Ett sådant bygdes i hast af bräder å en vacker ocb frisk plats i skogen, norr utom staden vid Aldrich Place. Här gjordes allt som kunde göras att lindra de lidande och hämma pestens framfart. Emellertid upphörde den icke innan 75 personer — deribland den uppoffrande . sjuksköterskan — hade bortryckts; helt visst skulle dubbelt så många hafva dött, om ej St. Charles-bornas omtanka och hjelpsamhet trädt så vackert emellan. I Kane countys historia läses om en stor, kraftfullt bygd svensk emigrant af omk. 50 års ålder, som, ehuru angripen af koleran, icke ville mottaga någon mensklig hjelp vare sig i form af medicin eller vård, utan förlitade han sig helt och hållet på försynens och vattnets makt. Sträckande händerna bedjande emot himlen nedsteg han i floden, men bortrycktes af strömmen, ur hvars hvirfvel han räddades med lifvet, men endast för att några Ögonblick senare dö af koleran.

Anderson omtalar att äfven i så pröfvande tider som dessa voro, kunde svenskens nationallyte icke förneka sig. En af sällskapet kunde nämligen icke med godt hjerta åse huru amerikanarne drogo försorg om de nykomne; hau omtalade derfor att hans landsmän icke voro på långt när medelliösajde hade penningar, mente han, och borde betala den andfådda bjelpen. Men St. Charles amerikanare brydde sig icke om vinken. De svarade att svenskarne voro hjertligen välkomna till hvad de erhållit och att, om de ägde några penningar, dessa nog kommo dem väl till pass vid det stundande försöket att grundlägga ett hem i den nya verl-den. Hvilken kontrast i tänkesätt! Och hvilken kontrast emellan dessa menniskors uppförande ocb det, hvarmed Milwaukees myndigheter mötte Bishop-Hill-kolonister, som hamnade der 1850!

Bland St. Charles tidigaste svenska nybyggare var en skomakare som hette Bowman. Han tjenstgjorde i unionsarmén under kriget, men har sedan dess afiidit. Enkan bor ännu qvar på platsen och hans styf-son, P. G. Bowman, drifver viktualiehandel i Chicago. Utom denne, B, och J. Sannquist, hvilken återfinnes i St. C., vet man icke mycket om de första pioniererne; många af dem hafva dött och andra flyttat undan. Ett mindre sällskap anlände 1853. Deribland var Peter Lundgren från Bottnoryd i Jönköpings län. Han bor ännu qvar här och har en son, som varit expedit hos handlanden L. C. Ward de sista 15 åren. John Carlson från Askeryd i samma län kom samma år i sällskap med Peter Lundquist, nu bosatt i Rockford; Carlson eger anställning hos nyssnämnde Ward. Fredrik Peterson ocb August Nord tillhörde äfvendetta års svenska insatts i St. Charles, och af dem fins N. qvar på platsen, men P. har farit vesterut och är nu i Nebraska. Stadens hela svenska befolkning består af omk. 25 familjer, hvailks manliga medlemmar finna sysselsättning i fabrikerna. Alla ega små nätta hem. Peter Carlson som varit här sedan 1871, är den ende svenske affärsmannen; ban eger skohandel.

Utom staden träffar man å alla båll svenska jordbrukare, de der be* sitta små hemman, bestående af från 20 till 100 acres.

STADEN GENEVA

ligger i townshipet med samma namn, endast två mil från Batavia och lika långt från St. Charles. Dess gator äro bättre utlagda an andra småstäders i Kane county ocb dess hus, af hvilka många utgöra hem för i Chicago sysselsatte affärsmän, äro väl bygda, ej så få riktigt eleganta. Några smärre fabriker drifvas här af det vattenfall den förbiflytande Foxfloden förlänar.

Geneva uppkom uugefär samtidigt med sina närmaste grannar, Batavia och St. Charles. Ett antal från de Östligare staterna ankomna emigranter bade slagit sig ner å platsen 1836 och året derpå den 8 Maj gingo de i författning om anläggning af en stad, om man nu så skall kalla det lilla samhället. Genevas första ocb derför nu äldsta “infödingar” äro James Akin, som såg dagen för första gången 1836, och Margaretha Herrington, hvilken föddes något senare samma år. Det första “court”- eller rådhuset fulländades 1837. Det bestod af en enkel trä-bygnad, hvilken fick tjenstgöra till 1844, då ett vackrare rättvisans tempel uppfördes till en kostnad af $800; men detta har senare gifvit vika för ett verk, sora kostat $125,000. Öfver Foxfloden bygdes 1836 en bro, som ej långt derefter följde andra bryggors exempel: den försvann en vacker natt, och så hafva många andra sedan dess gjort; men 1869 fulländades en, som man antager vara stark nog att emotstå strömmen. Den kostade $16,000. Genevas befolkning är 2,000, af hvilka omkring 300 äro

Svenskar.

År 1354 funnos följande landsmän härstädes: G. Lindgren ocb Samuel Peterson, hvilka nu bo i Aurora; John Ryströin, nu i Oregon, Winnebago co.; Göran Svenson, nu i staden De Kalb; Gustaf Peterson, nu i Chicago; B. Kindblad och A. P. Anderson, båda nu i Batavia; Julius Esping, nu i K an 9 as; John Lindström, nu i Paxton; Carl Samuelson och Sven Anderson, båda f. n. i Elgin; Erickson, nu i Watertown, Wis.; C. P. Grönberg, som sedan dött i sistnämnda plats; Jonas M. Pe-terson, hvilken flyttat till Galesburg, der ban aflidit, och Olof Svenson, hvilken hänsofvit på platsen.

John Peterson från Gällaryd i Småland är nu den äldste svensken i Geneva. Hans amerikanska historia är i korthet denna: Han ankom som emigrant till Chicago 1851 och stannade en tid i staden, uppehållande sig med arbete i skomakareyrket. Han bodde då tillsammans med Jan Jonson å Wellsgatan. 1856 begaf han sig till Geneva, der ban genast började skomakarerörelse för egen räkning, fortsättande dermed sju år, hvarunder han delade tiden emellan Geneva och St. Charles, der lmn hade upprättat branchrörelse. Slutligen föll det bonom in att öf-vergifva detta yrke ocb välja ett annat. Han vardt då ur- och klock-reparerare samt juvelerare och har tagit sig väl fram dermed de senaste 12 åren. Hans broder, Chas. J. Peterson, är nu en af platsens förnämsta skohandlare; S. J. Peterson handlar med färdiggjofda kläder; Gust. Landborg har varit Genevas bästa smed de senaste 15 åren; i målareyrket träffas den gamle pionieren And. Ryström; som vagnmakare märkas N. O. Löfbom ocb Jan Rydsjö. De flesta af de öfrige arbeta i fabrikerna, och med undantag af blott ett halft dussin familjer hafva de alla egna goda hem. Men alla åtnjuta allmänt rykte ocb förtroende såsom förträffliga medborgare.

Kyrkor.

Genevas svenska lutherska kyrka var bygd i St. Charles 1852 och var den 6te i ordningen inom Illinois, men enär svenskarne derstädes snart nog skingrade sig åt olika håll och emedan Geneva ägde ett mera centralt läge för ortens svenskar, blef kyrkan flyttad dit år 1855. Erland Carlson, som var församlingens förste pastor, efterträddes 1862 af pastor Cederstam, som nu förestår församlingen i Cokato, Minn., och hvilken i sin ordning efterträddes af C. O. Lindell, som 1871 lemnade rum för C. H. Södergren, församlingens närvarande herde. S. är född i Näs å Gottlaud den 15 Nov. 1840; ut v. 1868 och prestvigdes i Chisago Lake den 11 Juni 1871. Den nu begagnade kyrkan var i förstone ett “court”-hus, men har undergått åtskilliga förändringar hvilka gjort den till ett rätt vackert och ändamålsenligt tempel, värderadt till $3,000. Kommunikantemas antal är 300, de der representera 452 personer.

Den svenska metodistförsamlingen bildades 1866 med 16 medlemmar, men nedgick till blott 3. Men 1872 ombildades densamma ocb intog då 40 nya medlemmar. Den har en egen kyrka, värd $2,500, och James Wigren är den närvarande pastorn. Före honom hafva Albert Erickson, Aug. Wigren och S. B. Newman tjenstgjort vid densammaSTADEN BATAVIA

i townshipet med samma namn ocb två mil från Geneva samt sju mil från Aurora eger ett vackert läge och genomflytes af Foxfloden. Den anlades å den ena sidan om floden 1837 och å den andra 1844, sedan en sub^kriberad bro först hade förenat de båda stränderna. Denna bro varade dock icke längre än till dess att en stark vårflod kom och tog den med på sin brusande färd. Den bro, som nu finnes bygdes för $9,000 1857 och är beräknad att motstå Foxfiodens starkaste påtryckning.

Batavias aldra första nybyggare var Cbristopher Payne, som anlände sommaren 1833, Efter bonom kommo genast ett antal andra. En skola blef följaktligen inrättad redan året derpå och samtidigt öppnades en handelsbod. Detta utgjorde den goda böljan till en rätt betydande fabriksstad med 3,000 invånare, ett stort antal bildande inrättningar. kyrkor ocb andra anstalter, allt hvilket frammanats, så att säga, utaf de ypperliga vattenfallen, hvaraf folket vetat att draga all möjlig nytta.

Batavias ,Svenskar

äga i A. P. Anderson från Möne socken i Elfsborgs län en af sina tidigaste föregångare. Denne A. var en af Genevas första svenskar, men flyttade derifrån till B. 1854 och har de senaste 16 åren varit sin egen i skräddareyrket, genom hvilket han lyckats samla en liten förmögenhet, egande bland annat en vacker af sten uppförd butikshygnad. Före Anderson funnos i B. ett litet antal andra svenskar, hvilka voro sysselsatta med att afverka skog för ett jernbanbolag. Straxt efter honom kom en halländning vid namn Aug. Anderson, hvilken f. n. uppehåller sig i De Kalb. Något senare sällade sig gjutaren Gustaf Svenson till de redan nämnde. Denne är ännu qvar ocb har utmärkt sig genom inrättandet af ett slags jernstaket (iron fence) som lär röna mycken efterfrågan i de de vestra staterna. *

Mängden af de svenskar, som i dag bygga ocb bo i Batavia, ankom för ungefär 12 år sedan, då här fans lätt tillgång på lönande arbete i de straxt utanför staden belägna gråstensbrotten. Sedan dess bafva de kommit så småningom utgöra nu minst 600 personer, af hvilka dock några äro bosatta å landet i närheten, der de ega farmar af från 20 till 80 acres i storlek. Af de inom staden boende hafva många genom skicklighet i sina bandtverk och redbarbet vunnit goda anställningar i fabrikerna. A. Redberg t. ex. är förman i Newtons vagnsfabrik och Gust. Hultqvist har en likadan befattning i en stor maskinverkstad. Bröderna John och Charles Nordin började för egen räkning 1876 ett gjuteri, hvilken rörelse gått så väl, att den nu skänker stadig sysselsätt-ning åt åtta arbetare utom egarne. Tillverkningarne bestå till största delen af värmeapparater, som afsättas i Chicago. Dessa bröder äro från Nottebäck i Kronobergs län och ha varit i Batavia, den ene sedan 1871, den andre sedan 1874. Charles Grönlund drifver rörelse med viktualie-varor och lärftskram.

Upp till 1872 hade Batavias svenska lutheraner tillhört församlingen i Geneva, men nämnda år utgingo 52 medlemmar derur och bildade en egen församling i B. Stadens gamla skolhus, som var af sten, inköptes och adapterades till kyrka, hvars värde nu uppskattas till $,300. C. O. Lindell predikade der i början hvarannan söndag. Sedan vardt pastor J. Ternstedt stadigt anstäld, men sedan bans afflyttning till Min-neapolis, bar past. G. A. Ekeberg från Auroras församling tjenstgjort hvarannan söndag. Medlemmarnes antal ar 100.

1870 böljade pastor Aug. Wigren, som dog i Sverge 1873, att predika metodisinen härstädes ocb lyckades härigenom att bilda en liten församling, bestående af John Benson, G. Hultqvist, John Nordin, Anton Lindberg och John Anderson, samt Aug. Peterson, hvilken nu bor i Nebraska, och C. Anderson, som är död. En liten kyrka bygdes 1872 och den närvarande pastorn är James Wigren.

Missionsvännerna ha äfven fått fotfäste i Batavia. De började sin rörelse 1870 ocb bygde 1876 ett gudstjensthus, hvari pastor J. N. Sanngren i början predikade, men på senare tiden har ingen varit vid den lilla församlingen anstäld.

STADEN AURORA.

Trettio åtta mil syd vest från Chicago ligger denna stad, som är en af statens både vackraste och vigtigaste. Genom densamma flyter Fox-floden, öfver hvilken en väldig bro är slagen för den härstädes fram-strykande Chicago—Burlington—Quincy-jernbanan. Denna banas bolag har här äfven sina förnämsta verkstäder, hvilka upptaga 40 acres mark, och i dessa “shops” finnas stadigt anstälda 1,200 arbetare, ibland hvilka månadtligen utbetalas $100,000 i löner. Auroras ålder är 46 år. Den anlades 1834, hvilket år Joseph McCarty bosatte sig å ett stycke land öster om floden, der man påföljande år böljade uppmäta och indela marken i stadstomter samt utlägga gator. Sedan växte samhället i likbet med alla andra nya samhällen hufvudsakligen genom invandring från andra orter. Den blef dock icke inkorporerad stad förrän 1837; dess närvarande invånareantal är 13,000. För öfrigt må om Aurora sägas att den är välbygd, har flera stora fabriker, gasverk och vattenledning, ypperliga skolor samt ett seminarium för fruntimmer.Den Svenska Befolkningen

är ej stor; man kan antaga att landsmännens antal ej öfverstiger 250. De äldste utaf dessa äro: W. Walin (skåning), Emanuel Lind från Jönköpings län, C. F. De Bad från Kristala, Småland och Sven Fel t från Jönköpings lan. Denna lilla skara ankom till A. före 1857, och med undantag af Lind, som afled 1860, lefva de alla, hafva familjer och ega anställningar i jernväsbolagets verkstäder. Linds énka bor ännu qvar jemte sina tvänne döttrar.

Samuel Rydström från Gällaryd i Sverige kom till Amerika 1854, uppehöll sig ett år i Chicago, två i Geneva, och bosatte sig i Aurora 1857. De seaste 17 åren har han varit oafbrutet sysselsatt såsom finsnickare i jernvägsbolagets kupé-verkstäder och der förvårfvat sig namn såsom en af ortens skickligaste handtverkare, medan hans son, Frank, som är målare hos Hoyt & Bros., vunnit en lika stor skicklighet i sitt yrke. Jemte Rydström d. ä. finnas i samma verkstad 30 andra svenskar. Den öfriga delen af Auroras svenskar sysselsätta sig med litet af hvarje. Den ende, som drifver egna affärer är John Larson, hvilken har en större plåtslagare verkstad.

En svensk församling (luthersk) bildades 1869 och betjenades först af pastor A. Edgren, nu i Paxton, sedan af J. Ternstedt, dernäst af G. A. Ekeberg, som nu är anstäld. E. är från Floby i Westergöthland, der han föddes i April 1850, utvandrade 1868 och prestvigdes i James-town den 26 Juni 1876. För sju år sedan inköpte församlingen en presbyteriansk kyrka, som reparerats, så att den nu värderas till $2,500. Medlemskapet är 60 och lika måuga barn bevista söndagsskolan, hvilken förestås af O. J. Lindholm.

STADEN ELGIN.

ligger i Kane conntys nordöstra hörn, längs Chicago—North westernbanans s. k. “Galena-Branch”. Det township, bvari staden är belägen, bär samma namn och har vunnit ett visst anseende för sina storartade mejerier. Inom området finnas ej mindre än 12,000 kor, hvilka förse Chicago med ett enormt mjölkförråd sarat den allmänna marknaden med 2 mill. ost ocb 550,000 skålpund smör om året.

Platsen daterar sin uppkomst från samma tid som de öfriga städerna i Kane, d. v. s. 1835. Detta år var det som James T. Gifford, skotte till börden, gaf stället sitt namn. Nästa år i ordningen bygdes ett skolhus, bolls ett politiskt val och firades en fjerde Juli-fest. Året derpå (1837) upprättades ett postkontor ocb vidtogos andra åtgärder förpåskyndandet af samhällets utveckling, deribland en bro öfver Fox-floden, hvilken, i likhet med Kane countys andra broar, ansåg sig böra taga afsked ur tjensten efter några år, då den 1847 i vårglädjen följde den frigjorda böljans lopp emot hafvet. En annan bygdes, men äfven denna drogs af strömmen till andra nejder. 1866 kom den tredje till stånd, men ramlade under tyngden af en oxdrift kort derpå. Hon efterträddes 1869 af en jernbrygga, ämnad att bestå alla möjliga prof, dock kunde icke heller den emotstå begäret att likna sina föregångare, hvarför den brast den 7 Juli 1869, och nu bygdes en efter ett splitter nytt mönster och tycks vara bastant nog för alla praktiska ändamål. Staden är en af statens lifligaste i kommersielt hänseende, har åtskilliga storartade inrättningar och cirka 13,000 invånare. Det är här, som de verlds-beryktade Elgin-uren tillverkas. I fabriken sysselsättas ständigt 600 personer, af hvilka halfva antalet är fruntimmer, och ett ungefärligt begrepp om den skala, hvarå tillverkningen ledes får man genom underrättelsen, att 125,000 fulländade ur utgått derifrån på de senaste 5 åreu.

Mjölkkondenseringsinrättningen är också ett af Elgins märkvärda företag; den skötes af 60 personer.

Eu mil utom staden ligger den stora asylen för vansinninga, upptagande för sin räkning 510 acres, hvilken mark användes för alstring af de produkter, anstalten för sitt bestånd behöfver. Bygnadens höjd är, med flyglarne inberäknade, 1,086 fot och höjd fyra våningar, indelade i 24 “wards” eller serskildta afdelningar, alla försedda med moderna inrättningar för patienternas komfort. I asylen kunna 500 personer bctjenas.

Om Svenskarne i Elgin

är icke mycket mer att säga än hvad som sagts om de öfriga småstäderna i Kane county. De äro för det första få och hafva dessutom tämligen väl införlifvats raed de andra samhällselementerna, hvadan de icke ega någon intressantare historia. I C. Gustafson finner man en af stadens äldste svenskar. Denne, som är från Hult socken i Jönköpiugs län, utvandrade 1851. Chicago var hans liksom de flestas första uppehållsort. Dock icke för någon längre tid, ty han begaf sig vesterut påföljande år. Han valde då Elgin till fält för sin verksamhet och bur bott här alltsedan dess, sysselsatt i skräddareyrket. Han är nu 72 år gammal. Han var således öfver 50 år, då inbördeskriget bröt ut. Det oaktadt ingick han i Unionens tjenst och vardt sårad i slaget vid Pittsburgh Landing, men icke värre än att han, efter entledigandet ur tjen-sten, kunde återgå till sitt fredliga yrke, det han ännu följer.

Före G. funnos i Elgin ett par eller tre andaa svenska familjer, men de afflyttade kort efter hans ankomst; hvilka de voro eller hvarthiin de begåfvo sig, vet han icke. 1802 fick G. i John Anderson från Borås enlandsman att umgås med. Denne bor här ännu och har törvärfvat sin egendom såväl i staden som på landet. Carl Samuelson från Ulricehamn, hvilkens första uppehlllsort var Geneva, hvarest han bodde från 1852 till 1870, flyttade sistnämnda år till Elgin, der han nu sköter en skohandelsaflUr. Någon större svensk invandring till Elgin har aldrig egt rum. En ocb annau landsman har under årens lopp letat sin väg hit och alltid förmått någon annan att senare följa sig. På detta sätt hafva 50 familjer eller deromkring samlats. Likväl bo nu ej alla dessa i städer, utan några på landet, der de äga och sköta smärre jordegendomar, medan de i staden boende uppehålla sig genom arbete i fabrikerna. Ekonomiska bekymmer ä»o för dem okända. De sitta i sina egna nätta hem och torkofra sig ständigt. Ett par af dem ba upprättat egna aflä-rer. Bröderne Lethin ega en större skräddarerörelse, och And. Magni från Wing, Kronobergs län, bar det senaste årtiondet varit husbyggare.

År 1870 bildades af sju familjer en luthersk församling, h vil keD kort derpå inköpte en förut bygd kyrka. Den har sedan dess vuxit till 68 medlemmar, men bar f. n. ingen pastor.

Ur ftane countys historia återgifva vi till slut följande rörande svenskarne derstädes:

Emellan åren 1853—5 ankom flertalet af de svenskar, som nu bo inom countiets gränser. Eben Danford var då som brådast sysselsatt med tillverkningen af sina skörde- och slåttermaskiner i Geneva, hvarest några af de nyanlände främliugarne slogo sig ner. Ej så få valde till siu nya hemvist St. Charles-trakten, hvars skogsland de inköpte i smärre partier, dem de derpå afrödjde ocb uppodlade till fruktbärande farmar, kvarå de nu sitta i små lugna hem. De hafva hela tiden varit utmirkta borgare och förträffliga handtverkare, hvilket Elgins urfabrik, Auroras jern vägs verkstäder och andra större etablissement inom countiet kunna bevisa. Ibland de mera bemärkta är C. P. Grönberg, skördemaskin-uppfinnaren, B. Kindblad, som kan göra allt, ifrån en fin sjmål till en elektrisk maskin eller ett piano, Peterson, den skicklige urmakaren, Rydström, den lika konstfärdige vagnmakaren och en annan i Geneva boende Peterson, känd för sin skicklighet i skomakareyrket, m. fl. Ett vackert exempel på, hvartill flit och duglighet leda, har man i A. P. Anderson i Batavia, som för några få år sedan var en fattig skrädderiarbetare, men i dag egare af ett så prydligt ocb dyrbart stenhus, som fins i hela staden, annan egendom att förtiga. Vidare kan nämnas Andrew Nyström, fordom en af Genevas styresmän, samt Landberg, den populäre smeden.

Svenskarne äro allestädes bemärkfe för sin flit ocb sparsamhet, sin yrkesskicklighet och sin pålitlighet. Flickorna göra sig omtyckta för sin nätthet och renlighet i husen, och många af dem hafva blifvit så amerikaniserade, att de gift sig med yankees, på så sätt blandande sittblod med den äkta Bunker Hill-varan. De voro, dessa svenskar, i bör* jan starka anhängare af lutheranismen och försummade aldrig att inbetala sina kyrkskatter med en punktlighet, som skulle ha kommit en vanlig skatteindrifvares anlete att stråla af glädje.

Svenskarnes hela antal i Kane torde vara 2,000. Af dem äro minst 400 röstberättigade, de der alla ständigt och af ärlig öfvertygelse voterat för den republikanska sidan. Likväl har ingen innehaft något coun* ty-embete, och blott ett par ha bekladt town-embeten.DE KALB COUNTY,

som ligger straxt vester om Kane, bar fått sitt namn efter baron Jobn De Kal b från Elsas, som vid det amerikanska revolutionskrigets utbrott tog afsked ur den franska armén, der ban var general, för att biträda amerikanarne i deras frihetskamp mot engelsmännen. Han föll i slaget vid Camden i spetsen för sina trupper, genomstungen af 11 bajonetter ocb med följande ord på läpparne: “jag dör den död jag alltid önskat mig — soldatens död i striden för menniskans rätt, ocb ehuru jag icke strider mera i denna verld, hoppas jag dock att jag ännu skall kunna tjena fribetens sak.” Betydelsefulla ord för den, som förstår dem.

Landet i De Kalb county vardt ej ledigt för nybyggare förr än 1843 på grand deraf, att det utgjorde en s. k. “indian reservation”. Men landsökare bade likväl infunnit sig å området 1835 ocb redan då börjat taga kläm. Men att försvara sin rätt till dessa egendomar var icke så lätt utan någon förordning, som kunde förklara den för laga fång. Ny-byggarne bildade derför ett sorts skyddsförbund emot de “claim jumpers”, som uppehöllo sig i trakten, lurande på rof. Gräl ocb slagsmål hörde till ordningen för dagen, medan detta skede varade, och när lagen omsider trädde emellan för att återställa fred, uppstodo ändlösa rättegångsmål.

Under countiets tidigaste dagar fans en välorganiserad ocb vidt spridd tjufliga, hvilken molesterade invånarne å en större landsträcka. Att freda sig för densamma var ett vanskligt verk. Nästan hardt omöjligt var det att få bebålla en bäst, ty sådana djur jemte sadlar ocb andra lätt flyttbara saker voro mycket efterfrågade varor. Starka stalldörrar med bommar ocb dubbellås voro nödvändiga försigtighetsmått för den, som icke ville finna spiltan tom någon vacker morgon. Till yttermera visso lade sig farmaren väl beväpnad i stallet och posterade ett par arga hundar utanför. Så stor var den allmänna osäkerheten under detta skräckvälde, att hvarje familj nödgades under4 års tid hålla en till tänderna beväpnad väktare utanför huset om nätterna. Att återtaga det stulna lyckades mycket sällan och att ertappa bofvarne aldrig. Brodies Grove, belägen nära byn Dement, var de kringströfvande tjufvames stamhåll.

När omsider detta sakernas tillstånd blef outhärdligt, förenade sig nybyggarne till en “lynch-liga”, hvars uppgift var att utan par. don summariskt bestraffa hvarje skurk som genom vigilans komme att falla i dess händer. Men ligans kapten bade ej förr blifvit dertill ut-

203nämnd, innan hans egendom*en natt lades i aska, hvarefter han på anonymt sätt underrättades, att det vore med bans vältärd förenligt, att han genast afsude sig befälet. Han tog vinken ad notam och efterträddes af en annan, hvilken snart efter iuträdet i tjensten lön mördades. Men dessa händelser tjenade endast till att gjuta olja på hatets brand; nybyggarne blefvo desperate och gingo till verket med en kraft, som på mycket kort tid gjorde slut på nidingsdåden, ehuru det dock an tages, att oskyldigt blod äfven fick flyta, innan den siste banditen låg slagen eller hade flytt undan vreden.

Genom en legislatur-akt vardt De Kalb county 1837. Tre år innan bade det 1,697 invånare, 1850 hade antalet stigit till 7,540 och så årtionde efter årtionde, till dess att folkmängden nu är närmare 30,000. Inom området finnas två af många svenskar bebodda städer. Den ena af dessa är

SYCAMORE.

Hit kom 1835 Lysander Darling såsom sökande efter en passande plats för bem och bärd. En norsk doktor vid namn Norbo h i tan lände samma år och valde såsom kläm ett stycke skogbevuxen mark, som än i dag kallas “Norwegian Grove”. En fransman infann sig samtidigt, ocb efter honom bar en annan liten landsträcka fått namnet “Chartress Grove”. Ett år senare tog ett i New York bildadt landbolag ett område af 2 qvadratmils yta i besittning, hvilket område sträckte sig från M. Stecks farm i norr till den södra town-gränsen. Samma bolag utlade byn, bygde en fördämning i Kishwaukee-floden, som flyter genom ängden, ocb uppförde en qvarn.

Det gamla Sycamore, beläget norr om nyssnämnda lilla vattendrag, bestod af blott tre stockhyddor. Längre kom man ej med byggandet der. emedan läget var osundt. Det Sycamore, som nu är till, blef derför anlagdt på en högländtare trakt, och det första härstädes bygda huset var kapten Eli Barneys och detsamma, som nu är Sycamores hotel. “Courthuset uppfördes 1839, och 1840 bestod den ödsliga lilla byn af ett dussin kulna menniskoboningar, strödda öfver en betydlig terräng, alla egande tillsammans blott en brunn för sina vattenbehof. Med dess tillväxt gick det många år både illa och långsamt. 1848 bestod bela befolkningen af 262 själar, och ej förrän 10 år senare fick platsen ett tegelhus, hvilket var “Georges Block”. Men 1859 hade ortens befolkning fulländat Sycamore—Courtland-jernbanan, bvilken händelse inledde ett nytt, lyckligare skede för staden, som till följd häraf sedan dess utvecklats raskt, så att den nu är en af statens bättre småstäder med 5,000 invånare.Svenskarne

i och omkring Sycamore kunna i antal icke understiga 1,000« Peter Johnson från Mjellby i Blekinge, And. Johnson från Skatelöf i Kronobergs. län och enkan Anna Carlson från samma del af Sverge, voro de tre första som här sökte sin utkomst. Detta var 1854. Endast P. Johnson är ännu qvar; han eger och brukar en 100-acre3 farm i trakten-Den andre Johnson har för länge sedan begifvit sig till Colorado, och Anna Carlson har rest hem till Sverge. Tre andra höra till de svenska pionierernas skara, nämligen Daniel och Sven Gustafson, båda välmående jordbrukare, samt enkan Anna Anderson, hvilkens man dog i union sbärens tjenst under kriget.

En af de mera framgångsfulle svenska jordbrukarne i trakten är Carl Carlson från Moheda i Kronobergs län. C., som med många anlände till Sycamore för 11 år sedan, har å sektion 18 i Sycamore township förvärfvat sig en fruktbar farm om 139 acres. Medlemmarne i det ganska vidsträckta svenska settlement, som omgifver staden, stå sig alla förträffligt med siua små hemman, de der vexla i storlek från 40 till 130 acres. Sycamore-borna lida heller ingen nöd. De hafva hela tiden haft lönande arbete i ett antal här belägna fabriker och derigenom lyckats att erhålla egna hem, och sedan man fått ett sådant tager man sig alltid dubbelt bättre fram, än då man trälar under husvärdens piska.

Det var i denna icke särdeles framstående del af staten Illinois som den sedan general vordne C. J. Stålbrand vistades, nar kriget utbröt. Man fann honom då sysselsatt med kopiering af offentliga dokumenter i härvarande courthus. Militär från hjessan till fotabjellet och dertill modig samt längtande efter äfventyr på ärans fält, gick han genast till verket att värfva ett artillerikompani, hvars kapten han blef; för att kort derefter befordras till artillerichef i Tennesee-armén. Han är nu bosatt i Beauford, staten Syd Karolina — En annan Sycaraore-svensk, som likväl tillhör de senare förstärkningarne, är Benjamin Nelson, hvilken på den korta tiden af 9 år som han tillbragt i staden, upphunnit en så aktad samhällsställning, att man valt honom till stadsskritvare (City Clerk), hvilken befattning — den första en svensk erhållit i De Kalb eonuty— hau sköter till allmän belåtenhet. — Fredrik Sannberg är Sycamores ende svenske aftärsman; han har skohandel. Magnus Stroberg håller en restauration, och C. M. Peterson, som hitkom lb70, förestår Black & Co:s mjölqvarn.

Salems församling (svensk-luthersk) stiftades 1870 och består nu af 342 medlemmar. Dess kyrka, bygd 1872, är 32x50 i storlek och har kostat $3,000. Församlingen har äfven, liten som den är, låtit till en kostnad af $1,600 uppföra ett vackert pastorsboställe samt ett skolhus, som är värderadt till $300. Pastor Ai Hult, som bildade församlingen,var dess förste föreståndare ; efter honom kom A. Nordgren, ocb efter denne S. G. Larson, hvilken tillträdde kallet den 1 Sept. 1878. Han är född i Ed, Kalmar län den 21 Juli 1833 ; utvandrade 1858 och prestvig-des i Galesburg 1861. Gift med Jobanna Lagerström, med hvilken han har 8 barn.

STADEN DE KALB

ligger midt i De Kalb county i townshipet med samma namn. För ej längre sedan än 1850 utbjöds det land, hvarå staden står, för $1.25 pr. acre. 1853 bestod hela byn (den var ej annat då) af ett par skröpliga bodar, ett skröpligare värdshus och en liten smedja. Men ånghästen kom vid detta lag ocb införde ett nytt ljusare skede. Hus, och ganska goda sådana, började springa upp såsom genom trollslag; land t bor, som besökte platsen blott en gång i månaden, kände icke igen sig vid besöken — så stora och snabba voro förändringarne. Följden var att De Kalb räknade 557 invånare 1855, hvilket antal hade ökats till 2,500 år 1879. Bland stadens företag märkes en fabrik för tillverkning af ett slag i vestern mycket vidsträckt användt jernstaket eller “barbed wire fence”.

Den förste Svensken

i De Kalb var Jonas Olson. Han, som förr hade egt en farm 8 mil norr om Dixon, flyttade bit 1850 och efterföljdes snart af en broder samt tvänne unge män, söner af en prestman vid namn P. Bark. Af desse Olsöner, hvilka äro från Slätthög i Kronobergs län, bor dfen först ankomne qvar i De Kalb, men den senare har i öfver tjugo år idkat jordbruk i närheten af Sterling, Illinois. 1853 bitkommo Nils Magnus Johnson, också från Slätthög och nu rik farmare fem mil vester utom staden ; Johan Johanson, från samma svenska ort ocb nn egare af tre vackra hemman om 220, 140 ocb 120 acres; Jonas Johnson, äfven bau Slätthögbo, nu boende 5 mil sydvest från staden, har en bördig farm, samt John Olson från Hjortsberga socken i Kronobergs län, hvilken nu bor hos sin son i Malta. Alla desse kommo fattiga och arbetade de första åren hos amerikanska farmare.

Till de senare anlände hör Göran Svenson från Ulricehamn. Han hamnade såsom emigrant i Chicago 1852, hvarifrån han efter 3 års vistelse derstädes for till Geneva, hvarest han en tid dref skomakarerörelse, och flyttade för 17 år sedan till De Kalb, der han hela tiden hållit sig vid samma yrke. Peter Monson från Wislanda i Småland kom 1854 med hustru och 4 barn. M. var den förste svensk som bygde hus i De Kalb och bebodde detsamma till för 8 år sedan. Han afflyttade till Sa*lina 1 Kansas 1879. Peter Jonbson (eller Jönsson) från Wislanda anlände den 18 September 1854 och bygde året derpå det hus, hvari han ännu bor. Med honom kommo 11 andra personer, af hvilka några ännu finnas på orten. De Kalbs svenska befolkning i dag kan anslås till 250 elier möjligtvis 300, när de å landet boende inräknas. Alla befinna sig i sorgfria ekonomiska omständigheter, hvilket isynnerhet kan sägas om landtborna, de der äro ovanligt väl försigkomne. Ej långt från De Kalb ligga i skilda håll Malta och Roselle, inom hvilka byar eller towns ett fåtal svenskar uppehålla sig. 1 Malta bar A. F. Engström bott 22 år. Han är skomakare. Adolf Peterson är husbyggare.

De Kalbs enda svenska kyrkoförsamling är luthersk och stiftades af pastor Erland Carlson 1859 ; kyrkan bygdes 1861. Medlemskapet är nu 420 och kommunikanternas antal 212. Pastor: C. J. Malmberg.

/WINNEBAGO COUNTY.

År 1833 började den stora Foxflod dalen eller, rättare, dalarne att upptagas och bebyggas af trån de östra staterna flyttande personer, såsom nämndt blifvit i de korta historikerna öfver De Kalb ocb Kune counties. Ett par år senare framträngde den sålunda igångsatta utvandringen längre vesterut ocb intog snart Rock-flodens område, d. v. 8. Winnebago. En af de aldra tid1 gaste bland desse hvite Winiiebago-män var Stephen Mack, hvilken bygde sig en liten koja vid Pecatonica-flodens mynning eller Birds Grove, hvilket namn platsen sedan erhöll. Denne Mack var uppfödd i Vermont och hade der erhållit god militä-risk bildning; men historien förtäljer att ban sedermera iörsjönk i dryckenskapslasten och att hans fader skickade honom ut i den “vilda vestern” för att uppköpa pelsverk af indianerne. Afsigten härmed skulle liafva varit att hålla honom ifrån de elaka vanorna. Huru detta lyckades får man icke veta, men del synes att Mack blef mycket förtrogen med det nya lifvet härute, ty det dröjde icke många år innan han skänkte sin hand och sitt hjerta åt Ho-no-ne-gab, en indiansk flicka och dotter till en mäktig böfding. 1 detta äktenskap erhöll han 8 barn: 4 af hvardera könet. Annalerna veta äfven att berätta, det ingen af dessa half-indianer stannade ibland den hvita rasen, utan följde Winnebago-stammen till dess nya uppehållsort i Minnesota, när de hvite gjorde dem marken i Rockflod-dalen stridig. Man försökte utt vid Rockfords seminarium uppfostra tvänne af Macks döttrar, men lyckades ej deri, emedan deras “sätt att vara” var för indianskt och deras förakt för kaukasisk bildning så djupt, att inga lärdomar förmådde omdana dem. Modreu dog 1827. Mack omgifte sig då med en b vit qvinna, hvilken på alla sätt förbittrade huns lif, hvilket ändades 1829. Han begrofs nära sin första hustrus graf ej långt från den fläck, å hvilken han hade bygt sin pionierhydda.

John Phelps, hvilken för några år sedan afled å Stilla bafskusten, omtalas biirnäst såsom en af Winnebagos förste hvite män. 1834 kom Thatcher B lake den långa vagen från Maine för att sö ra sig ett hem härstädes. Detta var på den tiden en vansklig färd, emedan så få jern-vägar funnos. Blake egde att, dels till fots och dels kanalvis, först begifva sig till St. Louis, hvarifrån han med båt fullbordade resan uppåt Mississippi-floden till Galena. Sedermera försökte han att medelst en kanot paddla sig genom de små strömmarne iram till Winnebago. På 208detta sätt ankom från tid till tid en och annan mera djerf person och ocb sedermera mindre sällskaper. År 1838 reste Wait Talcott med sin familj från Connecticut till Rockford, der han ännu lefver ocb är en af couutiets högst aktade medborgare. Hans dotter Adeline, nu fru Ralph Emerson, var med på denna fard, hvilken varade flera veckor ocb skedde med en vanlig emigrantvagn.

Området var då ocb förblef länge derefter hemvist för indianerne, men ännu finner man å Winnebagos mark många ting, som påminna om deras tid. Hit böra spjut, fiintpilar och stenjxor m. m. Ätt desse tillhörde det högbyggande slägtet, framgår af de mounds eller kullar, som qvarstå såsom vältaliga vittnen om traktens “indianperiod“. En hel grupp af dessa intressanta lemningar finnes å Rock-flodens stränder 6 a 7 mil söder om staden Rockford,

Winnebago (ordet betyder tiskätare) begränsas i öster af Boone, i vester af Stephenson och i söder af Ogle county samt i norr af Wisconsin. Det blef genom legislatur-akt för kl arad t county 1836 och fick då sitt namn efter de indianer, hvilka voro dess urinnebyggare. Dess längd från Öster till vester är 24 och bredd 22 mil; innehåller 550 sektioner eller qvadratmil. Skog af olika slag finnes i ymnighet, jordmånen är god ocb vatten tillgåo gen temligen riklig. Den förnämsta af floderna är Rockfloden, som är af Dalelfvens bredd på många ställen samt lika klar som den. Befolkningen torde uppgå till 50,000 själar, af hvilka 16,000 bo i countiets förnämsta stad, som är

ROCKFORD.

Här finna vi en af Illinois’ äldsta, största ocb mest försigkomna svenska samfund; men innan vi redogöra för dess uppkomst, anse vi oss böra lemna en någorlunda utförlig teckning af staden såsom ett helt.

Rockford ligger 92 mil i vester från Chicago. Genom staden framflyter Rock-floden, öfver hvilken är slagen tre väldiga bryggor, en för allmän trafik ocb tvänne för de båda jembanor, hvilka gå förbi platsen. Yid stadens södra ändpunkt bildar floden ett mäktigt vattenfall, som lemnar drifkraft åt ett par dussin ansenliga fabriker, de der äro af mångahanda slag, och bvarom vidare förekommer längre fram. Rock-fords centrum eller bandelsdel ar kompakt bygd och företer ett större antal eleganta butiker jemte ett “court”-hus (på svenska rådhusbygnad) som ar ett litet mästerstycke i arkitektonisk konst. Men med dess historia är också förknippad en melankolisk händelse. Man bade den 11 Maj 1877 hunnit bygnadens krön och var som bäst sysselsatt att fullända verket, då den på ett alltför klent underlag hvilande dömen XIVföll, dragande med sig till marken en betydlig del af de tjocka sten-murarne och, hvad som var det bedröfliga i saken, flere arbetare, af hvilka 4 a 5 krossades till döds, medan andra illa lemlästades. I stadens norra och södra delar hafva de välmående borgarne bygt sig intagande villor, omgifna af små lunder, och skåda omkring sig hvart man vill, finner man tecken af välstånd och trefnad. Öster om floden står emellan träden en ståtlig bygnad — Rockfords vidtberömda seminarium, och norr derom reser sig en stor fabrik, som täflar med den i Elgin belägna och verldsberyktade i urtillverkningen. Öfver hela östsidan utbreder sig sedan en stor svensk koloni med tvänne så väl hvad storlek som arkitektur beträffar aktningsvärda svenska tempel, jemte andra större och ståtligare med amerikanska egare. Kyrkor ser man för öfrigt hvarthän man vänder ögat, hvarför Rockford icke för-gäfves kallas kyrkornas stad. Den sydvestsa delen är deremot skådeplatsen för den storartade industriverksamheten. Här möter ögat en en hel liten stad af fabriker, af hvilka särskildt må nämnas dem, som förse vestern med en del af sina skörde- och slåttermaskiner. Tusentals af dessa utgå årligen härifrån. Gasverk och vattenledning, ett stort offentligt bibliotek, ett halft dussin tidningar och många bildande föreningar utgöra tillräckliga bevis för, att det är ett om upplysning och framåtskridande månt folk, som ger Rockford sitt lif och sin rörelse.

Staden anlades 1834 af de personer, som då ankommo såsom pionierer till orten. Men förr än 1837 mäktade man icke bestå sig med postkontor. Dittills hade man hemtat sin post i Galena eller Chicago. När omsider en post bärare anstäldes emellan sistnämde stad och Rockford, hände det att ban kom utan nyckel till postväskan, hvarför han hade att återvända 92 mil efter den. Men nu bar R. ett postkontor, som ger anställning åt 8 personer. Intressantare för läsaren än allt detta är likväl den del af Rockfords historia, som uteslutande angår

+

Svenskarne.

Deras antal i Rockford anslå de derstädes med förhållandena bekante till 3,500. Man har i medlemsantalet i den lutherska församlingen en god måttstock. Till kyrkan höra 875 kommunikanter, de der representera 1,465 personer. När härtill lägges metodisternas antal, som ej kan understiga 500, så har man närmare 2,000 gifna De öfriga

1,500 går det lätt att finna ibland de utom kyrkorna stående, och skulle så bända, att talet då ej blir fullt, har man en liten skara separatister att fylla det med.

När John Nelson, den senare uppfinnaren af en sinnrik strump-stickningsmaskin, först uppträdde i Rockford, som var 1852, fann hanpå stället några få svenska familjer, hvilka bade varit der blott en kort tid före honom. N., som då var en mycket ung man, tog icke så noga reda på, hvilka dessa voro, men han minnes, att bland de förutnämnde funnos Abraham Anderson med familj samt en ung man vid namn Clark (förmodligen densamme, som vi tidigare funnit i St. Charles ocb Chicago). Denne Anderson stannade icke länge, utan begaf sig till Minnesota, der han ännu torde finnas, om han är i lifvet. Nelson sjelf, som hade kommit från St. Charles, for efter några månaders vistelse i R., hvarest ban icke fann lifvet så behagligt som ban önskade, till Elgin, bvarifrån ban på vårsidan 1853 reste in till Chicago och uppehöll sig der ett år. År 1854 återvände ban till Rockford, då i sällskap med Anders Johnson. Under bans bortovaro bade några landsmän ankommit, bland andra skräddaren C. J. Carlson med familj, nu bosatt några mil vester om staden, skräddaren P. Petterson med hustru och barn, Jonas Larson och hans hustru, en vid namn Lindgren (förnamnet okäudt) och en person, som bette Lundbeck. Denne L. har för längesedan aflidit. Hans enka lefver emellertid ännu i R. ocb är den af alla välbekanta mrs. Jeffry, hvilket namn bon fick i sitt nya gifte med en engelsman. Både Lundbeck ocb Lindgren dogo i Minnesota, dit de bade begifvit sig för att blifva ny odlare. Vidare funnos vid samma tid en yngling vid namn August Johnson, numera en af stadens mera framstående industriidkare eller densamma som utgör hälften af firman Erlander & Johnson, samt familjen John Sparf och Isak Peterson, skräddare till yrket och ännu i lifvet. Anders Johnson bor långt ned i Nya Mexiko.

De flesta af dem voro från Vestergötland. John Nelson är från Kärråkra i denna provins, Carlson och Peterson från Ving och Jonas Larson från Ölmsfcad i Småland, Isak Peterson från någon trakt i samma landskap och Lundbeck samt Lindgren från Vestergötland. Desse hade varit 6 månader på vägfen från Sverige till Rockford, en färd, som nu anses öfver höfvan lång, när den sker på sex veckor.

En annan större skara sraåländningar bade anländt 1852, men icke gjort något längre uppehåll, utan spridt sig åt olika håll. mest dock norrut till Minnesota. Många lära äfven ha aflidit i koleran, den de medförde. De voro alla mycket fattiga och förlägna, bodde illa, bade mycket litet att äta och åtnjöto föga vård, när sjukdomen drabbade dem. Ofvannämnde Clark, som är göteborgare ocb på något aflägsnare sätt beslägtad med författaren Viktor Rydberg, sysselsatte sig i stadens södra del med en liten handel af något slag. Om honom berättas, att han gjorde bvad ban förmådde att lindra de nykomnes lidanden. Han sågs om dagarne gå fram och tillbaka på trottoaren utanför sin butik, vädjande till vandrarne att lägga en skärf åt de nödstälde i den utsträckta banden, den han också ibland fick full af guld- ocb silfvermynx. Ädla i sin hjelpsamhet voro äfven John Nelson och August Johnson, de dervoro de mest försigkomne i språket och derföre oumbärlige såsom medlande länkar emellan de behöfvande svenskarne och de gifvande amerikanarne. Om de senare fallas många enstämmiga vitsord för den gifmildhet och omtanka de visade i detta Rockfordsvenskarnes mörkaste ögonblick. I ocb för att bereda de i farsoten insjuknade bästa möjliga vård, åsidosattes och inreddes till lasarett för dem ett gammalt skolhus, som stod der “the public square” nu finnes. Ehuru de blefvo noga tillsedde af såväl läkare som andra ädelmodiga menniskor, dogo likväl många under denna sorgliga tid. Bland de amerikanare, som lade sig särskildt ut för dera, namnes öfverste Marsch, hvilken inredde en honom tillhörig lada för deras beqvämlighet. På vintertiden försvann sjukdomen och dermed började lifvet ljusna för litet hvar, ehuru det visserligen var med både mycket arbete och stor möda, som de förmådde att taga sig fram under de nya omständigheterna; men de stredo med mod, och många af dessa Rockfords första svenskar hafva för längesedan höjt sig till ekonomiskt välstånd.

Hvad som i betydlig mån hjelpte till att göra kampen för tillvaron dräglig, var prisbilligheten på alla nödvändighetsartiklar. Dagspenningen var ej stor — 75 cts. i genomsnitt — men derför erhölls tillräckligt för en anspråkslös familjs behof. Kost för ungkarlar bestods för $1.50 i veckan ocb allt annat rättade sig derefter, bränvinet icke undantaget, ty den varan såldes för 25 cts. pr gallon. Det var således en riktigt gyllene tid för supare. Sådana funnos äfven bland de nykomne svenskarne. Så billigt pris på en så omtyckt vara kunde följaktligen icke annat an medföra små baccbi-fester, ehuru några svårare resultat icke omförmälas såsom en direkt följd af festandet. Farligare var det amerikanska fläsket för de ännu icke acklimatiserade svenska matsmältningsorganen. Ett exempel kan förtjena att anföras. En något ålderstigen emigrant bade en dag varit ute och provianterat. Han hemkom med ett stort stycke fläsk, en stekpanna och ett godt leende på läpparne, från hvilka kommo orden: *4Nu ä’ vi

i Amerika, nu ska’ vi la äta fläsk.” Dessa voro de sista ord vår berättare hörde, ty morgonen derpå aifördes mannen som koleralik till begrafninsplatsen.

Åren 1854—5 gjorde många svenska utvandrare Rockford till sitt första mål, men de allra flesta begåfvo sig efter längre eller kortare uppehåll till andra orter. Rockford har sålunda lik Chicago och några andra städer utgjort en gemensam samlingsplats för en del af de svenska emigranterna. De bafva här hvilat upp sig efter den tröttande resan och derpå, när de varit nog bemedlade, sett sig om efter förmånliga jordbruksdistrikter. För det mesta ha de likväl af en nödvändighet tvungits att söka arbete på platsen. Derigenom ha de kommit i tillfälle att göra sig bekanta med språk och seder samt att samla ett litetkapital, hvarmed de i vestligare trakter sökt och — så hoppas vi —funnit en större lycka.

1855 medförde till Rockford målaren O. Bergqvist och färgaren Gustaf Berglund, båda vermländningar och, som vi förstå, varma vänner. Dessa båda ingingo uti ett slags bolag för bedrifvandet af den förres yrke och på så sätt, att O. B. skulle föra borsten och G. B. firmans talan, d. v. s. att den ene arbetade och den andre spekulerade. Detta gick icke i längden. Berglund slet sig ifrån Rockford snart nog och sökte bättre lycka i Minnesota, men Bergqvist stannade qvar och lefver ännu i goda omständigheter. En hattmakare vid namn And. Hedin och en skräddare som bette Edvard Wallborg, också vermländningar, funnos här samtidigt. Båda dessa följde Berglund till Minnesota och bosatte sig med honom i närheten af Norwegian Lake. Der trifdes de likväl icke. Deras håg låg åt sydligare trakter, och för att komma dit utan att anlita kassan eller apostlabästarne allt för mycket, bygde de sig en liten båt, mtogo ett tämligen duktigt proviantförråd, embarkerade och läto sedan Mississippis vågor föra sig till staten Mississippis strand, en färd. på några hundra mil. Der har Berglund gjort sin lycka. Han är bosatt i Water Valley ocb drifver en större fabriksrörelse. Äfven Wallborg försökte att göra sin lycka derstädes, men blef, nar kriget utbröt, konskriberad för rebellhären. Men med densamma ville han ha ingenting att göra, flydde derföre till Chicago, lät der tillfångataga sig af Carolina Samuelson, for sedan till Beloit i Wisconsin, dog der och fördes som lik till Rockford, i hvars begrafningsplats hans stoft nu hvi-lar. Hustrun ocb två barn lefva ännu i R.

Många andra landsmän, ännu vid iif och i staden bosatta, anlände vid detta lag, såsom Gustaf Lundgren, A. P. Peterson, Peter Lindahl m. fl., samt åtskilliga, som dels afflyttat, dels dött. Af desse må nämnas Isak Lindgren, nu i Andover, Gustaf Scott, afilyttad till okänd ort, John Abrahamson, vistelseort obekant, Aug. Johnson, bosatt i Chicago, Adolf Anderson, som föll i ett af slagen under inbördeskriget, hvari många andra Rockford-svenskar utgingo och tjenade med heder. Vid samma tid eller kanske något tidigare kom ett sällskap vestgötar, bland bvilka var den i Feb. 1880 aflidne skomakare Peter Håkanson. Före honom hade likväl “Anders i Korsgården” från Timmelhed i Wester-göthland sällat sig till den lilla kolonien. Det första svenska bröllopet i Rockford var hans, och vår sagesman vill veta, att pastor Unionius for den 92 mil långa vägen från Chicago för att binda den äktenskapliga knuten. Antagligt är att åtskilliga andra af de tidigast hit anlände svenskarne skulle vid en noggran undersökning återfinnas i staden; det har, som lätt inses, varit för oss omöjligt att uppspåra alla, så mycket mindre som dem vi träffat icke fört de ringaste anteckningar, utan förlita sig helt och hållet på hvad de bevarat i minnet de 30 åren.Af de senast nämnde är A. P. Peterson från Vadsten atrakten; han som är en af grundmedlemmarne i Metodistkyrkan, bar arbetat sig upp till en ansvarsfull ställning i en af maskinfabrikerna; Lundgren, hvilken är från Småland, har detsamma och äfven ban är en af de äldste metodisterna; Lindahl bar varit spanmålsmäklare de senaste 20 åren och betraktades som Rockfords svenske kapitalist. Han är Kronobergare. En gammal man, Lars Holm från Ek i Timmelhed socken, Westergöt-land, bor här och bör i förening bärmed nämnas såsom hörande, om ej till Rockfords, så dock statens äldste svenskar. Han bosatte sig i St. Charles 1852, men har på senaste året vistats bär, hvarest två af hans söner uppehållit sig 17 a 18 år. Paret Holm (hustrun lefver än) har 4 barn i lifvet, nämligen Andrew och Gustaf härstädes, båda familjefäder, John i New York ocb Mary, gift med Carl Lindström i Sioux Fall, Dakota. Den yngste sonen, Jonas, offrade sig på adoptivlandets altare under kriget. Han föll vid 21 års ålder i striden vid Pea Ridge. August Lindblad, smed till yrket, bar varit i staten sedan 1853, då han bosatte sig i Geneva och i Rockford sedan 1865, vid bvilken tid han hemkom trån de södra slagfälten, der han deltog i försvaret af unionen. Vid närmare granskning finna vi att John Erlander, nu en af stadens främste sveuska affärsmän, har äran räknas till förposttruppen för den lilla svenska här, som nu bivuakerar å Rockflodens stränder härstädes.

Emellan åren 1856 ocb 1866 kan man säga, att Rockfords svenska invandring var störst, ehuru landsmän fortforo att komma då och då i mindre sällskaper ända till 1873, sedan hvilket år jemförelsevis få ankommit. Många hafva deremot, som ofvan nämnts, utflyttat. Det oaktadt har den svenska kolonien icke blifvit mindre, enär de å platsen födde, de der alltid bibehålla det svenska namnet, jemte de nyanlände hållit antalet vid förr uppgifna siffra, eller 3,500.

De svenska hemmen i Rockford äro talrika. Så snart man hunnit samla några hundra dollars och beslutat att qvarblifva på platsen, går man merendels i författning om inköp af en hustomt, hvarå snarast möjligt uppföres ett “frame”-hus eller af bräder och annat lätt virke uppförd bygnad, oftast två våningar högt. Tegel anlitas äfven, ehuru sällan. Omkring dessa hus finnas i ganska många fall en mängd vackra skuggträd ocb alltid en täppa, som förser familjen med många många för köket nödvändiga saker. Rockfords första svenska hus bygdes af John Nekon (strumpfabrikanten).

Oaktadt landsmännen här äro så mAnga ocb nästan alla republikaner, ba de myckett sällan höjt några politiska anspråk, men alltid när så skett rönt starkt motstånd hos amerikanarne, hvilka, hvad denna ort beträffar, äro af den mening, att de offentliga cmbetena tillhöra dem och inga andra. Utom G. A. Salström, som är “supervisor” ocb Ryd-berg, som varit tillsatt uppbordsman, har blott en annan, hvilkens namn vi glömt, innehaft några sysslor.

Föbbnihgab.

Utom kyrkorna och de affärsföreningar eller, rättare, arbetarebolag, hvarom vi senare komma att tala, har Rockfords svenskar icke lyckats vidmakthålla något gemensamt företag, som blifvit påbörjadt. 1866 stiftades af åtskilliga för nykterhetssaken nitiska pérsoner en Good Templars-loge, som gick under efter ett års förlopp till följe af kyrkligt motstånd. Ett par år senare bildades en öppen förening, med uppgift att främja allmän upplysning m. m. Dess namn var Norden och Andrew Hollem dess president; men äfven detta företag måste efter några år stryka flagg, emedan kyrkorna voro manstarkare. Nordstjeman hette ett annat litet sällskap, som egde ett industrielt mål i sigte; af-sigten var nämligen att genom månadtliga insatser samla ett litet kapital och dermed grundlägga någon fabriksrörelse, Emellertid gick det ej så fort eller så väl som man ville, hvarför insatserna återgingo till sina egare och sällskapet upplöstes. Idén tycks dock hafva stannat i Rockford, ty staden eger nu 4 a 5 blomstrande bolag af det slag, som hägrade för Nordstjernans blickar.

1878 grundades logen Skandia, hvilken står under “The Ancient Order of United Workmen”, en vidt spridd organisation, hvars egentliga mål är att sörja för aflidne medlemmars enkor, ithy att hvarje sådan erhåller två tusen dollars, hvilken summa anskaflas genom utskrif-ning af en dollar af hvarje ordensmedlem inom staten. Skandia är dock icke uteslutande svensk; medlemmar af andra nationaliteter intagas der äfven ocb förhandlingarne föras på engelska Hr C. A. Lundgren har varit dess M. W. (master workman).

En begrafningsförening (The Scandinavian Cemetery Association) har nu existerat några år. Den eger straxt utom staden en af 11 aces bestående vacker begrafningsplats, hvari rum beredes för hvarje afsom-nad skandinav. Utom svenskarne fins dock på sin höjd ett dussin andra nordbor i Rochford.

STÖRRE AFFÄRSFÖRETAG. •

VATTENKUR-ANSTALTEN.

Rockfords första svenska aktiebolag var det, som såg dagen sommaren 1869, då en doktor Florén (långt för detta hemrest till Sverge)trodde sig hafva uti skogen ett par mil uppför floden funnit ett riktigt undergörande slags mineralvatten. På hans tillrådan ocb under hans ledning organiserade sig ett antal svenskar till ett bolag och inköpte den närmast omkring källan belägna marken, hvarå åtskilliga dyra s, k. “improvemerts” gjordes. Ett större hus bygdes, en badinrättning an-lades och marken ansades m. m., allt hvilket medtog ett större kapital, det man hoppades återfå med hög ränta genom den tillämnade rörelsen. Men detta hopj> hvilade på osäker grund. Väl besatt vattnet vissa utmärkta egenskaper, men någon tillflyktsort för de kranka vardt det oaktadt inrättningen icke, hvadan den förföll sedan bolaget der nedlagt

10,000 dollars. Medan Rosendahl — så beter den täcka lilla platsen än i dag — stod i flor var den under sommarmånaderna ofta målet för små från Rockford företagna lustfärder. En svensk ångare, “City of Rockford”, förde då sällskapen upp och ner på Rockfloden, tätt vid hvars strand Rosendahl ligger, nu “ett bleknadt minne från forna dar”.

Brandstodsbolaget.

Med mera framgång har “The Rockford Swedish Mutual Fire Insurance Company” krönts. Det började sin verksamhet den 1 Augusti 1873 ined 100 medlemmar. John Erlander blef dess president och G. A. Salström sekreterare. Dess fält består af Rockford, Burrett och Pe-catonica townships, hvarinom det har tagit försäkringar till ett belopp $100,000. Bästa beviset derpå, buru väl allt gått, ligger i kassan, der en ren behållning af $1,200 tinnes.

Tidningen Nya Sverige.

Äfven på tidningsliteraturens område hafva Rockfords svenskar försökt sig. 1872 uppsattes här af Aug. Beckman och A. W. Schalin en veckotidning med ofvannämnda namn. B. betalte fiolerna och S-spelade. Vi mena att den förre tillsläppte kapitalet och den senare talangerna. Men företaget börjades icke i en lycklig stund. Det varade endast ett halft år eller så, hvarpå det dog. Schalin gjorde detsamma hösten 1878, då han i Water Valley, Miss., bortrycktes af koleran.

* John Nelson och hans Uppfinning.

Bland svenska uppfinningar i Amerika— och de äro bvarken få eller obetydliga — intager John Nelsons strumpsticknincrsmaskin ett af de främsta rummen, då John Ericsons icke tagas med i räkningen. Vi få derför lof att egna den ocb uppfinnaren en särskild uppmärksamhet medan vi äro i Rockford. Först några biografiska upplysningar om mannen.John Nelson

ROCKFORD.

Se sid. 301.Han är densamme vi nämnt i början och tillhör alltså Rockfords svenska avantgarde. Han är född i Kärråkra af Westergötland den 5 April 1830; utvandrade 1852 och Hamnade i Chicago, der han uppehöll sig några veckor, begaf sig sedan till St. Charles, derifrån samma år till Rockford, derifrån efter en kort tid till Elgin, hvarest ban arbetade på en jernväg några månader och derifrån tillbaka till Rockford. Här blef han nu sjuk, meu tillfrisknade omsider och återvände till Elgin och Chicago. Efter att hafva tillbringat någon tid i en svarfvareverkstad der-städes. blef Rockford åter hans mål 1854, men 1856 reste ban till Sycamore och dref der en liten svarfvarerörelse ett års tid för att 1857 ännu en gång pröfva lyckan i R., och der stannade han nu och underhöll sig och de sina med snickare- och svarfvarearbete, först för andra, men senare för egen räkning. Begåfvad med mekaniska anlag, började han, då han nu kom i mera lugn, att fundera på ett och annat i uppfinnings-väg. När han 1867 besökte en utställning i Chicago ocb der såg en stickmaskin,' väcktes hos honom tanken på möjligbeten att förbättra denna uppfinning. Så starkt fick denna tanke makt med honom, att han två år senare sålde sin verkstad för att uteslutande egna sig åt arbetet på den blifvande maskinen. Hösten 1870 hade han frambragt en ganska vacker sådan. Den förfärdigade en strumpa på några minuter, men den gjorde icke helgjutna strumpor;handarbete fordrades för deras fulländning. Detta tillfredsstälde icke Nelsons åstundan ; han ville se en fullkomlig strumpstickningsmaskin, och en sådan hade han fram-bragt 1873, ehuru den sedan dess undergått åtskilliga förändringar, af-sedda att göra uppfinningen mera praktisk. Man ser nu 22 af dessa mekaniska under i ständig verksamhet, medan 6 andra skötas af hans son William och dennes kompanjon. I Manchester, staten New Hampshire. sysselsättas 21 och i Frankrike, der N. uppehöll sig 10 månader förlidet år, i och för att göra sin uppfinning bekant, är redan ett större antal i gång samt patent uttaget för hela Europa Sedan hemkomsten har han börjat tillverka dem för allmän afyttring i Amerika

Vi vilja icke försöka beskrifva den besynnerliga tingesten. Det kan vara nog att nämna, det den i sitt iör oss och hvaije annan oinvigd å-skådare outransakliga inre upptager från närstående bobiner åtskilliga trådar, de der 4 minuter senare framkomma under maskinen i form af en fullkomlig strumpa, med häl, tå och allt, färdig att träda på foten. När den ena strumpan är färdig faller hon i en korg, ännu med en enkel tråd samman hängande vid den nästföljande, och så undan för undan, allt af sig sjelft. En gosse skoter 15 maskiner, och dessa sticka livar sina 6 dussin på 11 timmar till en arbetskostnad af — en cent per dnMin. Dessa strumpor äro i alla afseenden bättre än de handstickade, och lefver Nelson några Ar till — och ingen orsak fins, hvarför han ickeskulle det — får hans vänner nöjet se honom såsom en af vesterns rikaste män.

Arbetare-Bolagen.

I tidningen Svenska Tribunen förekom i ett nummer sommaren 1879 en längre redogörelse för dessa bolag. Ett utdrag der ur kan tjena vårt ändamål. Tidningen yttrade:

Den långvariga krisen har, om ej så svårt som på många andra ställen, dock kännbart nog gjort sig gällande äfven i Rockford. På grund bäraf hafva kapitalisterna icke försummat att göra indragningar på arbetslönerna, och detta, jemte de många nya tankar, som i dag väcka arbetaren till ett lifligare medvetande om sin rätt såsom menniska ocb medborgare, har kommit honom att utfundera något sätt hvarpå ban skall kunna tillgodogöra sig denna rätt utan att inkräkta på kapitalistens eller genom någon våldsam rörelse öf verandakasta den rådande samhällsordningen, för att på dess ruiner anställa tvifvelaktiga experimenter — experimenter som, för så vidt de hittills företagits, varit till föga fromma för någon.

Man försökte i stället hvad den fredliga, på samverkansprincipen grundade, fliten kunde göra. Några svenska arbetare började tänka på att ena sina pekuniära och fysiska krafter för något industrielt ändamål. Denna tanke mognade omsider ocb bar frukt i handling. Ett bolag för möbeltillverkning bildades, en fabrik anlades och arbetet inleddes, och härmed var isen bruten tör den vackra tanken.

Namnet på detta bolag är: “The Forest City Furniture Company”. Det erhöll sin oktroj 1875. Grundmedlemmarnes antal var 15, alla svenskar. Det i oktrojen nämnda kapitalet var 50,000 dollars och aktiernas au tal 50, hvadan hvarje akties värde vardt $1,000, hvaraf hälften genast inbetaltes. Bolaget började således sin verksamhet med $25,000. Men detta var icke allt. Enigheten, modet, kraften och den lugna till-försigten utgjorde mer än denna summa för företagets framgång. Och derför har det också gått stadigt framåt år för år, så att i fabriken— en af bolaget ägd större stenbygnad — sysselsättas nu 10O arbetare, de der tillverka för $125,000 om året. Rörelsekapitalet har under tiden stigit till $75.000, och för att så mycket bättre kunna utveckla aflären, har man intagit några med penningar försedde amerikanare. En af dem, Mr. Gilbert Woodruff, ar nu bolagets president och Mr. L. P. Ross sekreterare samt kassör, medan vår landsman hr. A. C. Johnson är superintendent öfver arbetet. Allt går väl. Hvar och en är nöjd, glad och förhoppningsfull.

När “Forest City” hade kommit väl i gång utgingo derur några af medlemmarna och bildade, tillsammans med andra svenskar, ett nytt bo-lag, som heter “The Union Furniture Co.” Detta böljade sin verksamhet 1876 med $10,000 — en tredjedel af det i oktrojen nämnda maximibeloppet — fördelade på 25 personer och 300 aktier. Under de första åtta månaderna af sin tillvaro sålde det fabrikater till ett värde af $20,000; andra året steg det till $35,000, det tredje till $40,000 och kommer detta år att uppgå till minst $(>0,000.

Det använder f. n. 50 arbetare, hvar ocb en af hvilka i medeltal för-tjenar $12 i veckan på sitt arbete, som är jemnt och ständigt, hvarjemte påräknas minst 20 procents vinst å de insatta penningarne, hvilken vinst de hittills lagt till rörelsekapitalet, som nu är $25,000. Bolaget bar i dag en skuld å $3,000 samt utestående fordringar till ett belopp af $9,000. Dess president är A. Kjellberg, sekreterare, P. A. Peterson, kassör. Jonas Peters. Alla medlemmar och arbetare äro svenskar.

Ett tredje svenskt bolag af samma slag eger Rockford i “The Central Furniture Co”, bildadt 9istlidne vinter af 46 landsmän, de der genast uppbetalte sina aktier efter $500 stycket, som gör grundkapitalet till $22,500. Embetsmän äro: president S. A. Johnson (medlem af Mercbant Taylor firman Erlander & Johnson), vice president L. M. Norling, sekreterare Aug. Peterson, kassör A. P. Floberg samt föreståndare för arbetet A. G. Johnson och And. Norling. Arbetspersonalen utgöres af 50, bland hvilka de allra flesta medlemmarne återfinnas. Beställningar ingå så fort fabriken hinner utföra dem, hvilket har ingett bolaget hopp om en snar utdelning. The Central är, i likhet med The Union, uteslutande svenskt.

Här se vi således, att tre blomstrande svenska arbetare-bolag uppstått på en jemförelRevis kort tidrymd, under hvilken de dock till komplett evidens bevisat den gamla satsen att “enighet ger styrka”.

Och de hafva bevisat mer: de hafva bevisat att den väg, de följt, är den enda möjliga, hvarpå det stora arbetsproblemet kan lösas. I stället för att gräla med kapitalisterna och utarma sig i trotsiga strejker, hafva de gått lugnt till verket och etablerat sig såsom sina egna, för att pröfva sina samtalda krafter emot den på den enskilda banden samlade penningen. Det är en strid emellan penningar och arbete, det är sant, men dock ingen bitter eller blodig strid, utan en ädel täflan emellan de båda krafterna, ocb en täflan, i hviiken arbetet med det kapital, som står till dess förfogande såsom stöd, ovilkorligen skall besegra kapitalet, der det med arbetet såsom slaf vill tyrannisera och förtrycka.

Jemte dessa bolag finnas här två andra: “The Mercbants Tailors’ Stock Company” och “The Rockford Union Grocery Company”.

Det förstnämnda består af, såsom det sjelft annonserar sig, “nio konstnärlige skräddare”, hvilka äro: Nils Thompson, A. Holmquist, A. Holmin, Ad. Peterson, Aug. Peterson, Oscar F. Rundquist, O. E. Rundquist, C. J. lied mun och James U. Smith. Detta bolag, hvars presidentär Ad. Peterson, sekreterare N. Thompson ocb kassör Aug. Holmin, började sin existens den 20 Aug. 1878 med ett grundkapital af $3,482, eller något mer än en tredjedel af den summa oktrojen tillåter, som är $10 000, fördelade på 100 aktier. Värdet af dess lager är $6,500. Dess skuld, hvaraf $500 äro till bolagsmännen sjelfva för outtagna arbetslöner, är mer än betäckt af utestående fordringar. Bolagets butik, som finnes vid en af stadens förnämsta gator (Main street), är elegant, rymlig och inbjudande, utsigten för lycka i afiären den allra ljusaste och harmonien emellan de nio förträfflig. De ba, som af sifferuppgifterna synes, redan fördubblat sitt kapital, som vill säga mycket på så kort tid.

Grocery-bolaget öppnades den 16 Maj 1879, då den öfvertog den Peterson—Sällströmska affären. Det är grundadt på 200 aktier a $25 stycket ocb eger, utom 11 direktörer, till president hr Lewis Norling och till sekreterare, kassör och föreståndare hr John Z. Rydberg.

Rockford har således 5 på association fotade svenska bolag, alla började under de gynsammaste aiispicier och lofvande för framtiden. Det har rum för minstJlO till, hvarmed vi mena, att det finnes svenskar nog att bilda så många och säkert äfven företagsamhet. Den dag torde icke vara fjerran, då landsmännen i Rockford komma att ega en egen plog-faorik, maskinverkstad, qvarn och, kort sagdt, allt annat som betalar sig.

Mindre Firmor.

I handelsskräddarerörelsen (Merchant Tailors) finnas Erlander & Johnson, Johnson & Wall, samt Blomqvist & Ward. Skomakare: Johannes Anderson, John Peterson, William Johnson, John Landin och Alexander Engstrand. Viktualiehandlande: M. Hilliard och “the Swe-dish Globe Tea Company”. Klädeshandlare: Augustus Nelson. Målare: C. A. Lundgren, A. Bergqvist, A. W. Linden, G. M. Hellberg och Chas. Nelson. Apotekare: Eksten & Brown. Nipperhandlaude: Gustaf Nordström och miss G. Peterson. Span måls mäklare: P. Lindahl. Husbyggare: H. Petersou och O. Borg. Handskmakare: Mun the & Hägg och G. Erickson. Slagtare: Frank Stibb och G. FlotmlL

Metodistkyrkan.

Rockfords första svenska metodistförsamling kom till stånd 1854 oller 1855, då den vid denna tid nitiske predikanten Källman infann sig och vidtog de förberedande åtgärderna för ett samfunds bildande; men den Källmanska skapelsen bestod icke profvet för någon längre tid: den återgick till kaos — församlingen upplöstes. 1861 gjordes af V. Witting ett nytt och lyckligare försök, itliy att den menighet, som då genom hans mått och steg stiftades, vardt bestående och är nu en afde starkaste af de svensk-metodistiska i Amerika. Grundmedlemmarne voro till antaiet 12, nämligen desse: John Abrahamson, Anna C. Carlson, Charlotta L. Anderson, Mary C. Johnson, John Thoreson, Martha Thoreson (hans hustru), Adolf Carlson, Katrina Carlson, P. A. Peterson med hustru, A. Holmquist och Gustaf Lundgren. Två år senare inköptes en liten träkyrka, hvilken flyttades och förbättrades 1868. Men den förblef ändå otillräcklig för behofven och anspråken, hvarför man efter några år gick i författning om uppbyggandet afen splitter ny tegelkyrka på samma plats. Detta verkligt intagande tempel invigdes 1877 och står nu såso n ett varaktigt vitnesbörd om den sjelfuppoftring svensken är mäktig när det gäller att genom yttre verk gifva eftertryck åt sin inre öfvertygelse. Kyrkan kostade, utom tomt och en del af arbetet, $7,400. Vid sidan om densamma står ett litet af församlingen nppfördt pastorsboställe, och å bela kyrkegendomen bvilar $500 skuld. Medlemskapet består nu af 151 personer, och pastorn är Herman Lindskog, född i Stockholm 1853. Han har genomgått Katarina elementarläroverk och tagit lilla studentexamen, stiftat flera af Sveriges metodistförsamlingar och som pastor förestått åtskilliga, såsom den i Upsala och Jönköping. 1 sistnämnda stad gifte han sig med Adolfina Sheldon, jemte hvilken och tvänne barn han öfverreste till Amerika 1879.

Församlingens förste pastor var Witting. hvilken mer än en gång ntsattes för rätt allvarsamma förföljelser af å platsen boende landsmän, hvilka, ehuru icke precist så noga om hvad de i religiöst afseende trodde, likväl icke fördrogo några “nyhetsmakare”, som metodisterna kallades. En mörk qväll blef ban under gåendet från kyrkan till hemmet af en person med metod i sin anti-metodism öfverfallen ocb ganska illa slagen. Af Witting vänner åklagad härför, måste han erkänna sin förseelse, men mäktade icke att betala plikten, som derpå af käranden er-lades, hvarpå parterna med ett handslag skildes såsom vänner. Detta var en triumf för hela metodistsamfundet. Men ej långt derefter fann W., då han en söndagsmorgon kom för att förrätta gudstjensten, å kyrkdörren en uppspikad skrifvelse, deri han hotades med många grymma saker, om han ej genast packade upp och begåfve si g af, och en annan gång hade man, medan folket åhörde hans aftonföredrag, fyllt förstugan med ved, så att utgång genom dörren var omöjlig. Denna bitterhet mot metodisterna och andra från den lutherska bekännelsen af-vikne, hafva sedan dess småningom försvunnit och några riktigt elaka förföljare finnas nu icke. Efter W. hafva följande predikanter i här förekommande ordning verkat: Albert Ericson, P. Newberg, S. A. We-stergren, Oscar Sjögren, O. Gunderson, John Lind, And. Westergren, S. B. Newman, John Wigren och D. S. Sörlin. Metodisternas organ, veckotidningen Sändebudet, börjades i församlingens första dagar i Rockford af V. Witting.Lutherska Kyrkan.

Rockfords lutherska församling stiftades af pastor Erland Carlson den 15 Januari 1854. Antalet personer, som då inskrefvos som medlemmar, var 77, hvaraf 32 voro barn. Församlingens förste “trustees” voro Jobn Lundbeck och Josef Lindgren, och de förste diakonerne Jonas Larson och Johan Peterson, hvilka tvenne året derpå efterträddes af Isak Peterson, C. J. Carlson och John Nelson, alla ännu lefvande, ehuru blott den förstnämnde är medlem i församlingen. Utom desse må följande grundmedlemmar nämnas: Anders G. Anderson från Torpa i Östergötland med hustru och två barn, Gustaf Anderson från Odli i Westergötland, enkan Lisa Karin Petersdotter från Bellö i Småland, enkan Anna Lisa Johansdotter från Näfvelsjö i Småland, bröderna Johan och Carl Johanson Sparf från Olmstad i Småland och Lars Grönland från Ringstad i Westergötland, drunknad i Rockford den 24 Juli 1877. Denne G. bygde den första kyrkan 1855. Vidare Jakob Rasmusson med hustru och 5 barn, Anders G. Edberg med familj, Carl M. Petterson med familj, Sven A. Johnson, John Larson och Johannes Anderson.

Till byggandet af den första kyrkan samlades medel genom subskriptioner hos amerikanarne, hvilka här som öfverallt annorstädes äro mycket gifiuilda, när det är frågan om sådana företag. Den komité, som uppdrogs att framlägga församlingens sak inför samhället, bestod af John Nelson och Jonas Larson. Resultatet af dessa bemödanden var $650, hvaraf den ännu lefvande domaren S. M. Church gaf $50, åtföljda af några uppmuntrande ord. Denna kyrkas dimensioner voro 28x45; den var af trä och kostade färdig $1000. Med åren vardt dock den mycket för liten för den alltjemt i antal tilltagande församlingen, hvilken derför omsider gick i författning om uppförandet af en ny, större och prydligare bygnad af tegel, som nu kan räknas till ett af de vackraste af de kristna templen i denna kyrkornas stad. Det kostar, som det står, omkring $10,000. Kommunikanternas antal är nu 875 och hela medlemantalet 1,475. G. Peters har sedan 16 a 17 år tillbaka varit församlingens pastor.

Församlingen antog i sina aldra tidigaste dagar en temligen full ständig konstitution, som innehåller grunddragen till den försam-lingsordning, hvilken sedermera antagits af Augustana-Synodens alla församlingar.PECATONICA.

Omkring 14 mil vester om Rockford ligger byn Pecatonica med en svensk befolkning af några få hundra själar, de fleste bosatte såsom jordbrukare i närheten. I C. M. Peterson finna vi vägbrytaren för detta svenska nybygge. Han ankom som emigrant till Amerika 1854 och begaf sig på höstsidan samma år till P., der han tillsammans med en vid namn Jabobson köpte sig en farm. den han nu är ensam egare af. Före desse båda hade många andra landsmän varit vid stället, men endast i egenskap af arbetare å dendå under bygnad varande Northwe-stern-banan, vid hvars fullbordandede begåfvo sig till andra orter. Jacobson flyttade till Paxton i 111., der han för längesedan aflidit. Han var gift med enkan efter And. Anderson, en annan af Pecatouicas förste svenskar, hvilkerf dog några år efter ankomsten. Skräddarmästare L. Segerström, afliden 1879, anlände till platsen 1855 ocb dref under många år en ansenlig rörelse i sitt yrke. Han jemte C. M. Peterson (Vadstena-bo) m. fl. voro med vid bildandet af den lutherska församlin-lingen 1857, då den i Rockford som pastor fungerande A. Andrén biträdde vid organiseringen. Denna församling har nu 131 komtnuni-kanter. Kyrkbygnaden värderas till $1,000. Pastorn namn är J. A. Aurelius.

Här som öfverallt annorstädes ha alla, hvilka sökt sin bergning på landet, hunnit en sorgfri ställning. Deras hemman äro ej stora, men jorden är god och kommunikationerna gynsamma. De, som bo i byn, sitta i egna hem och reda sig väl, äfven de. G. O. H. Peterson & Falk drifva skräddarerörelse och Kolberg har vagnmakareverkstad.McLEAN COUNTY

ligger mid t i staten ocb är derför fritt från den starka köld, som ej sällan hemsöker Illinois’ nordligare delar. Dess höjd öfver sjön Michigan är 220 fot. Området började bebyggas 1822, blef county 3830 och återin-deladt 1841, då det reducerades från 56 till 29 townships, oaktadt hvilket det ännu är statens största county. Såsom jordbruksdistrikt är McLean bland de allra bästa. Större vattendrag finnas här inga. Den enda plats i detta county, som blifvit bebygd af svenskar är

STADEN BLOOMINGTON.

Den anlades i Juli 1831, då den bestod af 12 familjer. Men samhället växte med amerikansk fart. 1836 var befolkningen 450 ; fjorton år senare var antalet 1,611; fem år till, och foiksiffran var 5,000; 1875 hade staden 17,000 och nu 20,000 invånare. Bloomington bar namnet för att vara statens bäst bygda stad, hvilken den obestridligen också är, då ej Chicagos handelsdel tages med i räkningen. Chicago—Alton-ba-nans bolag har här stora verkstäder, inom hvilka 700 arbetare stadigt sysselsättas och till hvilka månadtligen utbetalas $30,000 i löner. Kol upptäcktes här 1867 och nu eger staden i denna industri en af sina förnämsta näringskällor. Man köper här kol för $2.00 pr ton, när det betalas med $7.00 i Chicago. Flera ypperliga skolor finnas här, ett Wes-ley^nskt universitet, ett norm al-läroverk och ett “College” deribland. “The Soldiers Orphan Home” hör också till Bloomington.

Flertalet af de svenskar, som finnas i B. har hitkommit på de senare åren. För 10 år sedan utgjorde hela deras antal på sin höjd 50, men hafva sedan dess tiodubblats. En stor mängd af dessa arbetar i kolgrufvorn a, och i jern vägs verkstaden äro 25 handtverkare anstälde; resten är sysselsatt i hvarjehanda yrken.

M. A. Elmquist från staden Ronneby i Sverge hör till de först anlände. Han kom 1870, då han likväl fann före sig tre bröder Fagerberg från Döderhult i Småland. Tvenne af desse hade då bott här många år. Den äldste eller Karl August Reinhold bade utvandrat så tidigt som 1853 och före sin ankomst hit (1865) uppehållit sig i Geneva, Aurora, Chicago, Rockford och Sheibyville i Illinois samt Moberly, Mia-224Souri. Pehr Johan Alfred, hvilken anlände till landet ett år och till Bloomington tre år senare, har också uppehållit sig å samma platser samt i Galesburg. Den tredje, Axel Wilhelm, kom till B. samma år som den förstnämnde efter att först hafva försökt sin lycka i andra II-linois-städer samt i Iowa och Missouri. Alla tre inneha förmånliga platser i jernbanbolagets verkstäder, der äfven Elmquist arbetar såsom målare.

Före Elmquist fanns här A. Peterson, hvilken i många år dref en sodavattenfabriksrörelse Utom honom träffas här Nels Anderson, inbegripen i rörelse. Han sysselsätter sig med viktualiehandelsaflärer.

En svensk luthersk församling stiftades den 8 Dec. 1872, då 38 personer ingingo som medlemmar, och fem år senare bygde denna i numeriskt afseende klena hjord en kyrka, hvilken, med den mark hon står på, värderas till $1,800. Medlemsantalet är nu 70, men ingen prest tjenst-gör för närvarande.FORD COUNTY.

Denna del af Illinois har ett lika besynnerligt geografiskt utseende som Rock Island county. Det är 26 mil långt och 6 mil bredt, liggande inklämdt mellan Iroquois och Livingston counties. Å ett ställe antager det 15 och å ett annat 18 mils bredd, men endast för att straxt derpå sammandraga sig till sin förra smala remsa. Det organiserades 1859 och räknade 1870 en befolkning om närmare 10,000 själar. Landet är nästan allestädes jemnt och på många ställen sd jern nt, att man måste genom dräneringssystemer afleda det öfverflödiga vattnet i regntid.

Paxton är distriktets förnämsta stad och “County seat”. Dess in* vånareantai är 2,500.

SVENSKARNE I OCH OMKRING PAXTON.

Svenskarne i Paxton och dess omnejd ega otvifvelaktligen i Sven Hedenskog sin tidigaste föregångare. Han hade i Sverge varit inspektor vid en större halländsk egendom och utvandrade med sin familj 1857, hvilket år han äfven slog sig ner 9 mil vester om Paxton. Här måste han, fattig som han var, underkasta sig många försakelser, men han gick segrande igenom profvet, så att han befann sig i ett godt ekonomiskt läge, när han för några år sedan afflyttade till Nebraska, hvarest han sedan dött.

1859 bosatte sig sjömannen Carl Anderson och en annan vid namn Anders Olson (båda helsingar) här i trakten. A. har emellertid nu be-gifvit sig till Colorado, här efterlemnande en dotter; men O. bor med familjen qvar å en farm 3 mil söder om staden, väl försigkommen hvad “detta jordiska” beträffar.

När man 1863 beslöt att hit förlägga Augustana-läroverket, blef den svenska invandringen till orten för en tid betydligt lifligare. En öfverenskommelse ingicks då med Illinois Central-jernbanbolaget att svenskarne skulle nedsätta sig å dess till afsalu varande land och att läroverket skulle såsom kommission erhålla en dollar för hvarje såld acre. Konsul L. P. Hawkinson i Chicago åtog sig agenturen derstädes.

Bland dem, som nu anlände, var Erik Rasmusson från Gammals-torp i Blekinge. Han hade dock redan då varit i landet 10 år, hafvandeutvandrat 1853 och då bosatt sig i Galesburgtrakten. Han träffas ännu bär å en välodlad farm om 129 acres. Vidare kommo samma år (1863) till Paxton-nybygget Carl Larson, Erik Carlson, John Anderson och

A. M. Hanson, alla ännu vid lif och bälsa samt egare af vackra farmar, som skänka dem i rikligt mått allt hvad de behöfva. Året derpå medförde till Paxton J. H. Wistrand, hvilken dref framgångsfull handelsrörelse till 1875, då han medföljde läroverket till Rock Island och genast etablerade en affär i Moline. Peter Hedberg uppträdde i P. samma år ocb skötte i början en brädaffär, men sysselsatte sig sedan med andra saker, blef omsider fredsdomare och ännu senare uppbördsman. Dålig hälsa tvang honom emellertid att 1873 begifva sig till Colorado, der han nu vistas och är skandinavisk konsul i Den ver.

Från Attica i Indiana, der Hedberg uppehöll sig före ankomsten till Paxton, kom 1865 ett större antal svenskar till detta nybygge. Bland dem voro Fredrik Björklund, Carl Fager, John Svan, John Johnson, Carl Peterson, Peter Larson, Carl Johnson, Adolf Johnson och John Nelson, alla jemte familjer ännu i lifvet och, med undantag af Larson och Nelson, hvilka äro köpmän, sysselsatte med jordbruk.

Invandringen till orten fortfor stadigt ända upp till 1870. Sedan dess ha lika många utflyttat till de vestligare staterna som andra inkommit från Sverige jemte annorstädes i Amerika belägna svenska nybyggen. Om landsmännen bör anmärkas att de slagit sig fram med beundransvärdt mod och intagit oberoende ställningar, när deras amerikanska grannar ofta nog misslyckats. Hemligheten härtill får väl sökas i större flit och strängare sparsamhet. Landet i trakten är och har alltid varit billigare än i statens nordligare delar, Så kallade “im-proved farms’1 (odlade och bebygda) kunna köpas efter $25a$35pracre. Hela antalet svenskar i omkring Paxton anslås till 1,000.

Ingenstädes utom i New Boston finnas i förhållande till de svenska befolkningen så många svenska aftärsmän som i Paxton, och ingenstädes göra heller svenskarne bättre aflärer. Men det är naturligt att de ej skulle lyckas hälften så väl, om de ej, som dock är händelsen, bero lika mycket på amerikanska som på svenska kunder.

Ett af de mera framgångsfulla svenska företagen är Nels Dahlgrens plog- och maskinverkstad. D., som förut hade arbetat hos Deere & Co. i Moline, kom till Paxton 1865 och började, på en mycket liten skala, rörelsen samma år. Hans fabrikater, isynnerhet plogarne, iingo snart rykte om sig såsom förträffliga, de bästa i marknaden. Härigenom steg efterfrågan och i samma mån utvidgades fabriken ; så att D. 1871 var i stånd att tillverka 300 plogar och 40 “cultivators”. Egde hans verkstad ett för den allmänna marknaden bättre läge och vore D. mera spekulativ än han är, skulle han lätt kunna fördubbla rörelsens omfång; men han är en af de få män, som äro visa nog att gå lång-samt och säkert, hvarfär han också ar nöjd med den framgång han roht. Hans förtjenst är emellertid proportionsvis större än de större fabrikanternas, emedan han säljer sina fabrikater direkt till kunderna, när de andras gå igenom en mängd kommissionärere händer. Ehuru kapaciteten af hans verkstäder nu är tillräcklig för tillverkning af 500 plogar om året, tillverkar ban icke mer än 80, som är nog för hemmarknaden.

Sedan märkas har först Gustaf Sandberg, hvilken har en större vagnraakareverkstad; Svenning Anderson, smed; J. P. Lindström, möbelfabrikant; Källstrand & Mellby, målare; A. J. Laurence, hår-, lärftskram- och nipperhandlande; John F. G. Helmer, denf örnämste apotekaren; Peter Larson, stadens störste handelsskräddare; John Nelson, handlande ined färdiggjorda kläder; Fred. Telander, jernkramhand* lande; N. G. Egnell, möbelhandlande; Nels Youngren, John Crantz, And. Anderson, P. A Berggren och L. Rodin, alla viktualiehandlunden; Sheldon & Svanson, skofabrikanter; P. A. Berggren, fotograf och Sven Lundberg, tegelslagare 3 mil utom staden, der han årligen tillverkar £ million tegel.

1 kyrkligt hänseende hafva landsmännen varit lika omtänksamma bär å orten som öfverallt annorstädes. Den svensk lutherska församlingen bildades af prof. Hasselqvist 1863. De första gudstjensterna höllos då uti ett gammalt skolbus, som tillhörde läroverket och som tje-nade till kyrka till 1872, då ett nytt vackert tempel bygdes. Dess dimensioner äro: längd 80, bredd 40 och höjd 20 fot, hvartill kommer den 100 fot höga spiran. Kostnaden, inredningen inberäknad, uppgick till $11,000. Om predikstolen må anmärkas att den är den dyrbaraste i hela verket och den vackraste i hela staten, för så vidt granskningen icke företages utom de svenska kyrkorna.

Kommunikanternas antal är 365 och medlemmarnes 600. Sön~ dagsskolan besökes af 150 lärjungar. Pastor är A. Edgren, född i Ne-dra Ulleryd, Vermland, den 3 Jan. 1844, anländ till Amerika 1870 och prestvigd i Paxton den 29 Juni 1873.

Den svensk-lutherska missionsförsamlingen kom till stånd i Nov. 1878 med 75 medlemmar och A. P. Palmquist till pastor. Året derpå bygdes kyrkan till en kostnad af $1,500. Medlemskapet har småningom ökats till 135 personer.

Sällskapet Svea har existerat sedan 1877 och befinner sig nu uti ett rätt blomstrande tillstånd, ehuru medlemskapet ännu icke nått någon högre siffra än 25. Dess mål är att bereda medlemmarne nöje och understöd. Svea har redan utbetalt en ganska vacker liten summa i sjuk-hjelp ocb gjort en ansenlig början till biblioteksfond. De närvarande embetsmännen äro: president, Henry Pierson; vice president, John A.Nelson; sekreterare, John F. G. Helmer; kassör, Gust. Sandberg ocb bibliotekarie, Aug. Smith.

kkThe Swedish Coruet Band” bildades af några musikaliska svenskar i Oktober 1877 med A. G, Palmblad till ledare. Medlemmar äro: John A. Nelson, C, A. Larson, G. Hanson, Å. E. Sheldon, G. Svenson, G. A. Landberg, A. Hegström, A. G. Anderson och G. Sandberg.

På det politiska fältet bar John F. G. Helmer intagit plats såsom likskådare (Coroner), bvilket embete han innehaft 4 år. Fredsdomare bar utom ofvanuämnde P. Hedberg äfven And. Lindström, nu i Chicago, varit, och skattuppbördsmannasysslan, som förr innehafts af samme Hedberg ocb Sven Peterson, innehafves för närvarande af A. J. Anderson.

FARMERSYILLE

ligger 9 mil vester om Paxton och utgör midtelpunkten för ett stort svenskt nybygge, som daterar sin uppkomst ifrån 1863—4 eller samma tid som såg Augustanaläroverkets ankomst till Paxton.

Om landsmännen här är det icke mycket af allmänt intresse att säga, emedan de alla bo så skilda från hvarandra, ett förhållande, som gjort ätt de icke någon annan gemensam historia än kyrkohistorien.

En svensk-luthersk församling åvägabragtes 1863 ocb 1867 bygdes en kyrka för $4,000 samt ett pastorsboställe för $2,000. Medlem-marnes antal 225.

Detta nybygge sträcker sig långt norr upp och vid stationerna Elliot och Gibson finnas åtskilliga svenskar. Yid den förstnämnda idkar Frank W. Johnson smedsrörelse.

Vid Gibson bo 20 svenska familjer, de der 1878 bildade ett samfund som emellanåt betjenas af pastor J. E. Nyström från Farmers ville. Denne Nyström är född den 24 Maj 1851 i Motala, utvandrade 1877 ocb prestvigdes i Chicago 1879. Svenskarne häromkring äro somliga dags-verkare ocb några arrendatorer af mindre farmar. N. E. Eklund och John F. Johnson idka skomakarerörelse.

Äfven Paxton*nybygget eger förgreningar, som sträcka sig in uti Cbampaign county, hvarest, vid Rantoul. firman Svedberg, Dahlgren & Co. eger en större vagnmakareverkstad och John Lindelöf skomakarerörelse.

öster om Paxton ligger Rankin, hvarest en liten svensk-luthersk församling funnits sedan 1875.

Ford countys hela svenska befolkning torde kunna anslås till 1500 personer, de der alla stå sig väl.VERMILLION COUNTY

OCH DESS SVENSKAB.

Detta county började intagas af hvitt folk omkring 1820 och blef genom statsakt county 1826, då det omfattade äfven Champaign, Ford, Iroquois, Livingston, Gundy och Will counties; det sträckte sig till och med ända upp till och inbegrep Chicago, som vid denna tid vanligtvis kallades Fort Dearborn. Sedan countiet reducerades till sitt närvarande areal har det gjort stora framsteg och anses nu såsom ett af de rikaste i staten. Det var för ett par år sedan utan skuld. Det lät då uppföra ett “Court House”, som kostade $120,000 och ett county' fängelse till en kostnad af $60,000. I norra delen af Vermillion har Förenta Staternas regering låtit bygga ett observatorium för signal-kåren.

Vermillions enda egentliga stad ar Danville, som företer en öfver-raskande anblick på grund af dess ovanligt rena skick. Husen äfo väl bygda och gatorna torra nästan hela året. Yägarne utåt landet äro stenlagda och grusade flera nril.

Invånarues antal var 1870 10,000 själar, men torde nu vara 18,000. Ifrån staden utgå jernbanor i sju olika riktningar och flera nya förväntas. Eu af dess förnämsta näringskällor är kolbrytningen. Här finnas nämligen ett större antal “shafts” eller brott, samt dessutom s. k. “banks”, i dagen lagda och utan nedgång tillgängliga kolförråd. Millioner ton utföras årligen och på platsen säljes kol för 5 cents busheln. Under bygnad är tör närvarande en stärkelse- och glukose-fabrik, som, då den blir färdig och i gång, kommer att förbruka 2 a 3,000 bushels majs och gifva sysselsättning åt 3 a 400 personer. Sex goda hoteller, 5 ångqvarnar, 2 theatrar, 2 banker, 5 apotek, en brandkår med ångspru-tor och ett par dussin kyrkor finnas härstädes.

Svenskarne.

Danville är den enda plats i Vermillion hvarest något ett större antal svenskar nedsatt sig. Den förste hit invandrade svensken är Albert Freeman, född 1831 i Kalmar län och anländ till Amerika 1869. Hans första uppehållsort var Galva, men blott för en kortare tid. Han for nämligen samma år jemte sin familj och ett litet annat sällskap svenskar till Danville och började genast i kompaniskap med C. Wahlgren, 230en målarerörelse, den han fortsatt på ensam band sedan W » bemresa till Sverge för en tid sedan. Näst Freeman och sedan Gustaf Stjern-ström från Falan samt Bengt Anderson och hans hustru från Mörarp i Skåne aflidit, må nämnas Carl Johanson, som är från Malmö, kom till Danville 1869 och idkar nu handelsrörelse vid Junction, ej långt härifrån; Anders Hall jemte familj, född å Getterön nära Varberg 1838; Johan Edvard Anderson Burns från Hjortqvarns bruk i Nerike; Aug. Anderson från Brådlanda i Dalsland jemte 4 söner, alla anstälde i jern-banbolagets verkstad; J. O. Lindström, skomakare till yrket, född i Stockholm; Joban Aron Carlson från Lönneberga nära Varberg; Olof Bengtson från Malmö, anstäld vid Danvilles ena ångqvarn; Olof Anderson från Frändefors i Dalsland, också sysselsatt vid ångqvarnen, samt Eric Person m. fl.

Flere af de bär uppräknade hafva varit bosatte på andra orter inom landet innan de kommo hit och äro derför temligen väl bekante med lifvet i nya verlden. De höra alla till den stadiga arbetsamma klassen och hafva vunnit mycket förtroende ibland ainerikanarne. De sträfva alla att erhålla egna bem. Ej så få ba redan hunnit detta mål och Anderson, Person, Lindström och Bengtson ha nedlagt betydliga summor på förbättringar och försköningar af sina tomter och boningar.

När man lemnar staden och begifver sig i nordvestlig riktning stöter man på ett litet svenskt nybygge, hvars äldste invånare är Olof Hallberg med familj, bvilken ditkom från Indiana 1872. Vidare bo här bröderna Anders och Lars Fredrikson, Carl Person, Anders Johnson och Andrew Covert, alla från Frändefors i Dalsland, samt några andra senare anlände. Alla dessa arbeta vid kolgrufvorna ocb reda sig mycket väl. Såsom jordbrukare i trakten märkas: Lars Anderson från Frändefors, som varit här sedan 1876, då han kom från Warren i Indiana, hvarest ban idkade garfvarerörelse. Peter Peterson från Löt å Öland har varit i trakten sedan 1874, hvilket år äfven Alf. Strandberg från Vermland hitanlände från Indiana. Gustaf Johnson (trädgårdsmästare bos Mr. John Cannon) är från Mark i Vestergötland ocb bar varit här sedan 1870.

I politiskt bänseende äro alla dessa svenskar republikaner och i religion luteraner, ehuru de ännu icke mäktat åstadkomma någon församling.SVENSKARNE I CHICAGO.

När en gång en framstående engelsman stod i begrepp att afresa från sitt fädernesland för att göra ett besök i Förenta Staterna, yttrade till honom den store statsekonomen Richard Cobden dessa ord: “Glöm ej att se två ting i Amerika — Niagarafallet och Chicago.”

Den besökande britten, hvilken var professor Goldwin Smith, följde rådet och erkände efteråt att de två nämnda tingen verkligen voro senärda, ja, att de hörde till Amerikas främsta märkvärdigheter. Och detta var ändå för omkring 20 år sedan, då Chicago var endast en by i jemförelse med hvad det i dag är. Hvad som emellertid slog Smith med förvåning var att en sådan “by” hade kunnat uppstå på knappa 25 år* Men läsaren vet att vår tids Chicago är blott ett årtiondes verk, oaktadt hvilket det är minst tio gånger så sevärdt som det Chicago, mr Smith såg och förvånade sig öfver.

År 1830 var platsen hvad den då för 30 år hade varit, nämligen en 8. k. “militärpost,” vid hvilken fans ett dussin bygnader, hvilka icke voro af det aldra bästa slaget. (Vidare härom finnes i den historik öfver staten, hvarmed detta verk börjar.) 1833 var det som rörelsen fick lif och byggandet någon nämnvärd fart. Dock funnos här vid den tiden endast omkring 50 familjer, de der icke hade tid att göra mycket vid sidan om sitt förnämsta värf, som var att kämpa en strid på lif och död med gyttjan hvari allt lefvande hotades med undergång.

Påföljande år lär hafva hitbragt 2,000 menniskor. Hvad dessa nybyggare egentligen gjorde förtäljer icke historien, men den nämner, att de samma år förströdde sig med skallgång efter en björn, som hade anträffats i den trakt, som nu utgör stadens lijerta. Sedan de hade fått nalle i kragen och gifvit honom dödsknäppen, anstälde de modige männen en allmän varg-jagt, hvilken lyckades så väl, att 40 odjur lågo vid aftonens inbrott dödade här och der öfver den mark, som nu genomskä-res af stadens förnämsta gator.

Året derpå hade invånareantalet ökats till 3,000; ett år till, och siffran hade stigit till 4,000, och så vidare år för år, till dess att staden 1860 beboddes af 111,000 personer. Nu uppgår befolkningens antal till 500,000, hvartill kan läggas antalet af dem, som bygga och bo å de många, med Chicago sammanhängande förstäderna, hvilka snart nog torde blifva i “hufvudstaden” inkorporerade delar — och då varder siffran ökad med 100,000. Så lågt inledningsvis. Att fortsätta och skildra 232P. L. Haukinsin.

CHICAGO.

Se sld. 295.Chicagos tillväxt och utveckling blefve ett verk, som skulle upptaga tio gånger så stort rum som det, vi i vår plan bestämt för denna bok. För öfrigt är det ej vår uppgift att skrifva Chicagos historia, utan endast att lemna en kort teckning af den del vårt folk tagit i det arbete, som på en nå förundransvärd kort tid frambragt ett så förvånansvärdt stort ocb mäktigt resultat. Att göra detta så fullständigt som vi gjort i fråga om de andra svenska Illinois-kolonierna är helt enkelt omöjligt. Ty, som läsaren väl inser, finnes här icke den tillgång på underrättelser, som man har i de å landet eller i de mindre städerna existerande kolonierna. Der träftar man merandels flere af de förste nybyggarne, hvilka ega i friskt minne alla med koloniens uppkomst förenade personer och förhållanden. Men så ej här. Det fins f. n. i Chicago ej mer än en svensk qvar utaf de landsmän, som kunna sägas hafva utgjort den hit stälda svenska utvandringens förpost. Denne är And. Larson, nu en gammal vorden man, men ändock i besittning af ett minne, h var ur han är mäktig att framkalla nästan allt, som kommit under hans observation sedan hit-komsten 1846. Till hans uppgifter, som, i förbigående sagdt, fullkomligt sammanstämma med hvad andra på platsen äldre landsmän hört af hädangångne och bortflyttade pionierer, måste vi derför hvad Chicago-koloniens tidigaste dagar beträffar i första rummet hålla oss, ochdernäst till de berättelser, hvarmed hrr C. Blanxius, F. E. Jocknick, Peter J. Hussander, O. G. Lange m. fl. godhetsfullt gått oas till mötes.

Hvem den svensk var, som först satte sin fot på Chicagos mark är omöjligt att med säkerhet bestämma, men vi kunna på god grund antaga att ingen hade föregått Gustaf Flack, som var här 1843, sysselsatt med en liten handel i närheten af Clark-gatubryggan, då den enda som förband stadens norra och södra del. Ungefär samtidigt eller ett år senare hitkom en annan svensk, hvars tillnamn var Åsström eller Ostruin, hvilken hade en juvelerareaftär å South Water st., emellan Clark- och Dearborngatorna. I en viss Svedberg, som kom från Buf-

falo i New York, fick Ostrum en kompanjon. Länge måtte de ej hafva drif vit sin rörelse, ty 1850 for S. till Kalifornien, och O. begaf sig hera till Sverge, hvarifrån han åter for till Amerika för att försvinna ibland den stora mängden. Till fäderneslandet begaf sig äfven Flack 1846 och dog der på vägen emellan Gefle och Alfta i Helsingland, som var hans födelseort, den han således efter sin vistelse i nya verlden icke återsåg. Det var annars denne Flack, som genom fördelaktiga Amerika-bref till vännerna i Helsigland hade kommit Eric Jansson och hans trosbröder att här söka sin religiösa fristad.

Vi komma nu till P. von Schneidau (f. d. adjutant hos Carl den XIV Johan). Han hade anländt till Amerika med sin familj 1842, styrt sin kosa till Wisconsin, stannat der 3 år och sedan flyttat in till Chicago, der bau således inträffade 1845, och just i tid att mottaga ochhjelpa till rätta de första egentliga svenska utvandrare, som uppsökta denna plats. Året derpå (1846) hitkommo nämligen direkt från Sverge 15 familjer i afsigt att bosätta sig härstädes. Som ingen af detta sällskap förstod ett ord engelska, ingen hade en enda vän eller bekant före sig, och alla voro fattiga, fullkomligt utarmade, blef det nu hr Schnei-daus lott att vara på en gång deras tolk och tröstare, ty hans goda bjerta förnekade sig aldrig vid sådana tillfällen. Lyckligtvis funnos likväl redan då många norrmän (den norska invandringen till Chicago bade börjat 1836) och ibland dem kunde en man med Schneidaus inflytande göra mycket till fördel för sina nyanlände landsmän. Dock låg det ett hinder i vägen äfven i denna riktning. Desse norrmän voro nämligen alla från Voss och talade ett språk som var för vanliga svenska öron lika obegripligt som engelskan. Hos dem funnos ändå skandinaviska hjertan som slogo varmt för andra skandinaver. Genom S:s om-tanka fingo männen i denna lilla svenska skara anställning bos herr

B. W. Ogden och Å. Smith, som läto dem rödja ett stycke land beläget straxt norr om Divisiongatan, för hvilket arbete de betaltes med 50 cents om dagen, som ansågs ganska bra, ehuru de ägde att föda sig sjelf-ve derför. Vintern derpå och hela året 1847 lära dessa svenskar hafva sysselsatt sig med vedsågning för 50 a 62£ cents pr dag. Qvinnorna arbetade såsom tvätterskor i husen och förtjenade, utom kosten, 10 a 25 cents om dagen.

Den 3:dje Oktober 1846 anlände, under Jonas Olsons ledning, ett större antal svenska emigranter; desse, som alla voro vestmanländnin-gar, hade vid afresan från Sverge bestämt sig för att göra Bishop Hill till mål för att ingå som medlemmar i den derstädes vid samma lag uppspringande kolonien. Detta beslut förändrade de vid ankomsten till Chicago och stannade istället bär. Bland dem voro Anders Larson, Jan Janson (bror till Bisbop Hill-grundläggaren Erick Janson) John P. Källman (Chalman), Pehr Erson, Peter Hessling, A. Thorsell och en vid namn Källström. Alla desse bodde straxt efter ankomsten tillsammans uti ett hus å Illinoisgatan emellan Dearbon- och Stategatorna. Denne Larson, som är fader till sångerskan Emma Larson, lefver ännu jemte makan och äro bosatta å Ontariogatan i Chicago. Hessling är äfven i lif vet, bosatt härstädes. Erson eger och brukar en stor farm i närheten af Irvlng Park. Jan Janson är också nu en välmående far-mare l£ mfi norr om Montrose i Cook county. Chalmans namn förekommer på sid. 155 i denna bok i förening med de första Bishop Rill-kolonisterna och Thorsell omtalas i skisseen öfver Galesburg.

År 1847 ökades detta antal med 40 nya från Sverge anländande fatniljer. ocb 1848 kommo ytterligare 100. Tiderna hade nu något förbättrats, så att dagslönen för en god arbetare var 75 cents; dock aflöna-des man ej med mer än $15 pr månad, hvaraf en tredjedel måste, härsom längre vesterut, tagas in natura, bvilket visst ej alltid var till arbetarens fördel. Lefnadspriserna voro då ej särdeles lägre än nu. En tunna mjöl gälde tex. $6 a $7 och fläsket 6 a 8 cents pr skålpubd. Husby rom a voro deremot mycket högre, ty för 5 a 6 tarfliga rum nödgades man betala $20 i månaden.

1849 kommo till Chicago 400 svenskar i sällskap med — koleran. Pastor Gustaf Unonius, den i Sverge för längesedan utgifvit sitt intressanta verk “Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvestra Amerika,” hitkom samma år och i nämda arbete lemnar han en omständlig skildring af svenskarnes dåvarande allmänna förhållanden härstädes. Vi tillåta oss derur göra följande utdrag:

Någon gång inträffade, att farsoten redan utbröt på sjön, ocb många voro de, som då föllo offer för densamma. Jag hörde omtalas ett emigrantskepp, å hvilket innan framkomsten till Bosten ungefär $• af passagerarne aflidit. Flere blefvo under resan till Vestern dödens rof. De ångbåtar som under den varmare årstiden landade vid Chicagos brygga, hade merändels alltid några döende emigranter om bord, och andra, hvilka genast måste föras till hospitalerna. Den tiden då färden inåt landet skedde kanalvägen ifrån Chicago, stannades kanalbåten esomoftast i sin fart, för att lemna utvandrarne tillfälle att gå i land, för att på stranden gräfva en graf för någon af sina reskamrater. När båten sedermera kom tillbaka till staden, blef förarens svar på min fråga, huru resan gått, vanligtvis en uppgitt på huru många passagerare han hade qvar vid framkomsten, då det befanns, att deras antal merändels blirvit betydligt reduceradt. Sedan jernvägarne kommo i gång, blef förhållandet visserligen något bättre. Utvandrarne behöfde då icke qvarstanna så länge i staden, der de voro mera blottstälde för sjukdomen; af jeruvägskompanierna erhöllo'ofta de fattiga och medellösa fri resa till deras bestämmelseort. Men äfven under dessa förhållanden afledo många snart efter ankomsten till bvad de trott skulle blefva deras blif-vande hem. På jernvägarne emellan landningsplatsen i de östra staterna och Chica.ro begagnas för det mesta fraktvaggonerna till emigranttransporter; i dessa vagnar instufvas utvandrarne icke sällan lik boskap, och till undvikande af olyckor, som lätt kunna inträffa i följd af dessa passagerares ovana vid att färdas på jernvägar, tillslutes dörrarneför att kanske icke under hela dagens lopp åter öppnas. Då en sådan lefvande fraktfora, bestående för det mestu af svenska utvandrare, en gång anlände till Chicago, befanns i en af vaggonerna icke mindre än fyra döda kroppar.

Den verksamhet som föll på min lott redan första året i Chicago, efter att koleran der brutit ut, satte mig snart i beröring med stadens auktoriteter och med uiånga af de mest ansedde och tormögne familjerna. Utan deras godhet och välgörenhet, hvad hade väl blifvit af mån-ga ibland våra landsmän, som kommo bit nästan utblottade på allt, och huru ringa skulle ej den hjelp då varit, som ännu aldrig nekades mig, då jag derom anhöll, blef det mig möjligt, att kläda den nakne, mätta den hungrige och herbergera den husville. uNi skall icke begära eller tigga om vår hjelp,” sade en amerikanare en gång till mig, “ni skall blott underrätta oss om, när ni behöfver den.” — Jag minnes, huru jag t. ex. en gång, följande anvisningen, vände mig till en bandiande, som var allmänt känd, om icke just för snålbet, dock för att icke gerna öppna på sin börs, ocb, den man förberedt mig på, svårligen skulle kunna förmås, att gifva mig något till det välgörande ändamål, för hvilket jag ämnade anlita honom. “Sir,” sade jag, “jag vet, ni är en förmögen man, och jag vill sätta er i tillfälle, att göra en 'god gerning. En utvandrarefamilj befinner sig i en högst olycklig belägenhet; mannen ligger sjuk; hustrun och barnen lida brist på det nödvändigaste; jag behöfver fem dollars, för att kunna gifva dem åtminstone en ögonblicklig hjelp.” Köpmannen tog upp sin börs och gaf mig tio, men bad mig hädanefter i dylika angelägenbeter vända mig till sin hustru, emedan hans egen tid var så mycket upptagen af andra affärer. Utan att vidare yttra ett ord, upptecknade han likväl deu nödlidande familjens adress, och innan

aftonen hade Mrs gjort den ett besök, tagit ett par af barnen med

sig hem, försett dem med bättre kläder, och skickat tjenlig föda åt den sjuke.

Men jag måste här omtala en händelse, som på samma gång den gif ver läsaren ett begrepp om hvad som åtminstone var förhållandet ibland en stor del af våra svenska och norska utvandrare, äfven gäller såsom ett drag, efter hvilket han må bedöma amerikanarne, detta, efter bvad många påstå, känslolösa ocb egoistiska folk, som man säger icke intresserar sig för någonting annat än den “allsinäktiga dollarn.”

Som närnndt är, rasade koleran under de följande åren hvarje sommar i Chicago, och mortalitetet fortfor att vara ganska stor ibland eme-grantema. Bättre anstalter hade visserligen blifvit vidtagna både för sjuk- och fattigvården, men äfven de bästa sådana hade ej kunnat motsvara behof vet, då ofta på en enda dag anlände flere hundrade utvandrare, af hvilka en stor del genast vid deras ankomst voro kandidater antingen för fattighuset eller hospitalet. Största svårigheten var att taga vård om de barn, som förlorat sina föräldrar, och bland hvilka många äfven voro angripne af sjukdomen. Här var visserligen en inrättning för fader- ocb moderlösa barn, men då de, som utvandrarne lem-nade efter sig, blefvo der intagne, förde de med sig pestsmittan, ocb direktionen fann derförc nödvändigt, att icke gifva dem plats der, förr än de varit åtminstone några veckor i staden och kunde antagas vara fullkomligt friska.

Under sistnämnda förhållande var det icke heller så svårt att få destackars öfverblifna barnen upptagne i amerikanska familjer. Många svenska ocb norska barn fingo sig på detta sätt hera och blefvo af fo-8terföraldrarne vårdade såsom egne. Andra åter upptogos af familjer, för att sedan tjena bos dem tills de uppnått en viss ålder. Der tjenste-folks aflöning är så hög som i Amerika, och det dessutom är svårt att kunna erhålla tjenare, lönar det väl mödan, att upptaga och uppfostra minderåriga barn. För besväret och omkostnaden i början har man sedermera tillräcklig ersättning. Vid dessa tillfallen upprättas ett ordentligt kontrakt emellan den, som tager till sig barnet, och barnets närmaste målsman, eller, om någon sådan icke finnes, Mayorn i staden eller motsvarande em betsmannen på landet. Den förre förpligtar sig, att väl vårda och underhålla barnet, besörja dess uppfostran, låta det gå i skolan vissa månader af året, samt, då det uppnår myndiga år, gifva det en liten utstyrsel i kläder och penningar, någongång äfven ett miudre jordstycke. Vanligtvis förekommer alltid en bibel ibland de saker, som sålunda uppräknas. Å andra sidan åter förpligtas barnet, att, då det kan vara till någon nytta, tjena fosterföräldrarne. Det blef ofta min sorgliga lott, att vara behjelplig vid dylika kontrakters uppgörande, och i främmande händer öfverlemna barn, som antingen for lorat sina föräldrar eller af dessa icke kunde vårdas och försörjas. Hvarje år erhöll jag dussintals med skrifvelser, äfven ifrån aflägsna orter med anhållan att jag skulle säuda korrespondenten en 5 a 6 årsgammal flicka, en 8 års gammal gosse o. s. v. Tyvärr saknade jag sällan tillfälle, att kunna uppfylla dylika reqvisitioner men det ansvar jag dervid kände mig stå uti, var långt ifrån afundsvärdt. Mig förekom det ofta, som var jag på detta sätt af omständigheterna gjord till en slags slaf handelsagent. Ofta infunno sig i mitt hus personer, i afsigt att upptaga sådana oförsöijda barn, och huru öfvertygad jag än kunde vara om att barnet erhöll en god behandling, så gick det mig dock alltid djupt till hjertat, att se dessa stackars små varelser, blyga och försagda vid den mönstring de undergingo, hänga sig fast vid mina kläder, ovilliga att skiljas ifrån den, hvars språk åtminstone icke var dem främmande, efter att eljest allt hvad hemmet haft kärt och dyrbart blifvit dem be-röfvadt. Fanns det då i behåll efter föräldrarne någon liten svensk Bilfverpenning, ett spänne eller något annat bland allmogen brukligt smycke, en svensk psalmbok, prestbeviset eller dopattesten; så lade jag det jemte ett skriftligt intyg på engelska om barnets härkomst, slägt-förhållande o. s. v. i deras små knyten, då de, ledde af främmande händer, gingo ut i verlden, att efter några få år icke ega q var några andra minnen af föräldrar och fädernesland. — Naturligtvis sökte jag, innan ett sådant kontrakt afslutades, att så vidt det var mig möjligt göra mig underrättad om förhållandena inom den familj, i hvilken barnet sknlle upptagas, förnämligast hvad dess religionsbekännelse angick; men, tym

värr, kunde jag icke alltid i detta afseende handla så samvetsgrannt som

jag önskade.

År 1855 kostade svenska och norska fattiga staden Chicago och det county, hvari den är belägen, icke mindre än 6,000 dollars, oberuknadt den enskilia hjelp, som, till ett vida större belopp, skänktes dem. Under Oktober månad nyssnämnda år, ingalunda den sjukligaste af året, be-grofs på allmän bekostnad, emedan sterbhusen dertill saknade tillgångar, 53 svenskar, som dött i enskildta bus. Under samma tids förlopp begrofs ett ungefär dubbelt så stort antal, aflidne på de allmänna sjuk- och fattighusen. Mortaliteten och sjukligheten i Chicago voro dock icke större än i Milwaukie och andra nästgränsande större städer. Sådana saker förtigas merändels i bref till hemmavarande.

1 sammanhang med hvad jag berättat om den välgörenhet, som bevisades våra fattiga svenska utvandrarne, måste jag äfven. ehuru med ledsnad, omtala, huru många på ett mindre passande sätt drogo fördel deraf och anlitade den, utan att dertill tvingas af behofvet. Deras tig-geri gick Öfver alla gränsor. Amerikanare, vane vid att äfven i den simpla och torftiga arbetarens bostad alltid finna en viss snygghet och ordentlighet, togo för gifvet, att den motsatts som i detta afseende för det mesta rådde i svenskarnes bostäder, var ett tillräckligt fattigdoms-bevis. När de inkommo i dessa hus, som i allmänhet icke voro värre, utan tvärtom mången gång bättre än stugorna i Sverige, och sågo de smutsiga sängarna, den föga aptitliga maten, framsatt i stenfat och krukor på kistlocken (isynnerhet betraktades de grofva brödkakorna, öfverlefvor af resprovianten, som en verklig kuriositet), sågo både äldre och barnen i grofva, smutsiga kläder, hvilka icke en gång det lägsta arbetsfolket der i landet skulle vilja begagna: då rördes de af allt detta till medlidande ocb utdelade både penningar och andra allmosor, icke anande, att oaktadt det yttre, för dem främmande skenet, mången gång flere hundrade dollars kunde ligga gömda på kistbotten, och att det lefnadssätt, de här bevittnade, i sjelfva verket i några fall torde varit bättre, än hvad fordom varit utvandrarens lott. Många drogo fördel af denna missledda välmening, hvarigenoin andra, verkligen behöfvande, blefvo lidande. Hustrur och barn gingo omkring i husen, tiggande ihop stora knyten med matvaror, hvarmed de sedan drefvo en ordentlig handel ibland dem, som antingen blygdes, eller icke så väl som de lärt sig att vädja till den allmänna välgörenheten. Tiggenet fortgick äfven efter att både mannens och qvinnans arbetsförtjenst visade sig vara tillräcklig, att tidt och ofta ifylla så väll kaffekoppen som toddygiaset. Det blef naturligtvis min pligt, att upplysa om förhållande, och sedan äfven stadens familjer sjelfva i många fall funno sig förda bakom ljuset» blefvo de mera varsamma i sin frikostighet, och iemnade sedan icke gerna understöd åt andra, än dem, som voro försedde med ett, antingenaf raig eller af någon annan 9vensk predikant utgifver fattigdomsbevis. Dock äfven vi kunde låta Jura oss, och många af våra kära landsmän ådagalade i detta afseende en verkligen beundransvärd fyndighet.

Så långt Unonius.

År 1850 ökades svenskames antal med 500 och åren 1851 samt 1852 med 1000 hvardera året; men dessas såväl som de tidigare anländes leder förtunnades mycket af den ännu rasande koleran, som bvarje år bortryckte flera hundrade personer. En svår tid lär denna hafva varit för pastor Unonius, bvilken, trogen sitt kall ocb manad af en ädel natur, ansträngde alla sina krafter i försöket att lindra nöden och trösta de be-dröfvade. Honom ålåg det att söija för nästan allt desse i så många afseenden hjelplöse varelser beböfde. Han skulle vara deras läkare, själasörjare, proviantör, vårdare ocb allt. Som bättre var hade han tjenst-gjort som underläkare vid ett kolera-lazarett i Stockholm, så att han förstod bvad som var bäst att göra, men han hade ändå icke mer än menskliga krafter. Sjelf fattig, ägde han städse att anlita den allmänna välgörenheten för sina nodstälda landsmän. De ende som härvid voro bonom behjelplige, voro bans egen ädla hustru ocb ofvannämnda Schneidan.

U nonius, hvilken bade utbildats till prest vid ett läroverk i Wisconsin (han var annars akademiskt uppfostrad i Sverge) hade 1849 i Cbicago bildat stadens första svenska kyrkförsamling, hvarom mera under rubriken kyrkor. För att hemta nödig vederqvickelse efter sina många och långa mödor begaf han sig 1853 på en resa till Europa. Under hans bortovaro ankom från Sverge pastor Erland Carlson, som genast vidtog mått och steg för bildandet af en svensk-luthersk församling, hvilket också lyckades. Den af U. bildade hade antagit den epi-skopala kyrkans ritual. Med C. kom ett talrikt sällskap emigranter, af hvilka en del stannade bär, medan andra spridde sig åt olika håll, ocb året derefter (1854) anlände under sommarens lopp närmare 4000 och med dem åter koleran. De förutvarande och mera försigkomne landsmännen fingo nu händerna fulla med att hjelpa desse till rätta. Verksammast härutinnan var likväl Unonius, hvilkens erfarenhet var störst ocb kraft starkast. Af denna stora skara kommo jemförelsevis få att stanna bär; de aldra fleste hade andra mål, men de voro lik sina föregångare råd- och medellöse, hvadan de togo mycken tid ocb andra stora uppoffringar i anspråk innan de blefvo i stånd att fortsätta resan. Det var, må man minnas, icke så lätt att utvandra på den tiden som det nu är. De, hvilka då utgingo fråu fäderneslandet, gjorde det, om några gjort det, “på vinst och förlust.” Färden med segelfartyg var lång och vansklig och målet ofta ovisst. Man for som flyttfoglar: manad af en viss instinkt, förlitande sig uteslutande på försynen. Huru annorlunda är det icke nu? Nio ibland tio af våra dagars svenska utvandrare haföre sig någon vän eller slägting, bosatt i något försigkommet nybygge, der han finner ett temporärt eller stadigt hem — och hur ofta har ej den korta ångbåtsfärden skett med en från vännen eller slagtingen i Amerika skickad och förutbetald biljett.

Kapten Schneidau hade vid denna tid nyss blifvit utnämnd till skandinavisk konsul (den förste härstädes). Till honom vände man sig derför företrädesvis om hjelp,som de också fingo så långt hans förmåga sträckte sig. Bland annat utverkade han rättighet för de sjuke att begagna marin-sjukhuset, som uppläts helt och hållet till deras disposition, och 100 sängplatser voro der upptagna 3 hela månader, ty när 5 a 6 blefvo utskrifne, anmälde sig 9 a 10 för inträde. Yäl ute och till helsa återstälde, gälde det för dem att genom arbete söka sin utkomst, hvilket bragte dem i nya sorger, kraftlöse och förtagne som de voro. Schneidau och Unonius blefvo åter anlitade, och de måste i sin tur anlita den välgörande allmänheten. Schneidaus hus inrättades till en sorts county* agentur, der hans fru tjenstgjorde såsom utdelare af de influtna gåfvor-na, medan Unonius’ öfra våning förvandlades till kolera-lazarett och hans maka till sjuksköterska.

Sjelf lidande af en obotlig sjukdom, blef S. snart oförmögen att bestrida konsulatets skyldigheter. Unonius vardt hans efterträdare och innehade befattningen till 1858, då han hemreste till Sverge för att der i lugn och ro tillbringa återstoden af sin lefnad. Påföljande år afled Schneidau, hvars maka bortgått året förut; i Chicago finnas ännu många landsmän, som här gjorde bekantskap med dessa båda familjer, och alla tala om dem med den största aktning för deras ädelmod och oegen-nytta emot lidande likar, isynnerhet landsmän. Unonius lefver än och lär vara tullinspektor i Waxholm.

Men vi måste nu återgå några år i tiden.

År 1850 var den stora del af staden, som kallas nordsidan, nästan öfverallt en ödslig rymd, här och der beväxt med träd och stubbar som voro 4 a 6 fot i genomskärning. Hela trakten var dessutom ett sump-land; vattenpölar träffades litet hvarstädes; ormar, ödlor och andra otäcka djur funnos der i ymnighet, och några andra gator an Kinzie, Clark och Chicago Avenue voro ej att finna i verkligheten, ehuru kartan upptog eu hel mängd andra. En norrman vid namn Sheldon hade vid Ohiogatan, straxt vester om Marketgatan, uppfört en smedja och ett tvåvåningshus, och när man stod vid Ciarkgatubryggan såg man tydligt detta hus, så små och få voro de mellanliggande boningarne. Från samma ståndpunkt kunde man äfvenledes skönja en annan norrmans, R. B. Johnsons, hus vid Hubbardgatan. Norrom Divisiongatan sträckte sig ett otäckt träsk, fullt af småskog och slingerväxter. Landet köptes der för $100 per acre, som ansågs mycket högt. Yid Chicago Avenue fick man samtidigt hustomter för intet om man förband sig att deråuppbygga tvåvåningsbus, meningen varande dermed att få trakten befolkad ocb fastigheterna säljbara.

Konrad Göthe, en af de äldre nu lefvande Chicago-svenskarne, bar varit här sedan 1854. Han kom då direkt från Sverge öfver Quebec och Montreal. Han hade i den sistnämda staden träffat en vid samma tid dit anländ svensk emigrantskara, som han åtog sig att i egenskap af tolk ledsaga till Chicago. Men ban och hans följe hade icke varit mer äu två timmar ombord å den ångare, med hvilken resan skulle företagas, innan koleran utbröt ibland dem, och löre solens nedgång andra dagen hade ett halft dussin personer och ibland dem både styrmannen och hans hustru dött samt tio gånger så många svårt insjuknat i farsoten. Efter inånga vedermödor ocb sedan bortåt en fjerdedel af sällskapet bortryckts, hamnade man omsider i Chicago, hvarest en norrman vid namn Halvar Olsen erbjöd godt logi.

De svenskar, som vid denna tid hunnit göra sig bofasta, hade slagit sig ned emellan Indiana- och Eriegatorna vester om floden,eller, rättare sagd*’-, midt emellan den norra flodarmens östra och vestra del. “The Swedish town”, såsom detta svenskarnes stamhåll kallades, låg derför å en liten ö. Fastland blef fläcken sedan man några år derefter hade igen-fylt det östra strömdraget, dermed förenande holmen med hvad som nu utgör nordsidan. Tiden bar för längesedan utplånat denna town, men vill man se läget, så finner man det begränsadt af nyssnämda gator i söder ocb norr ocb af flodens norra gren i vester, samt af Marketgatan i öster. Här lades grunden till den ansenliga svenska koloni, som nu finnes; ty ehuru landsmännen sedan denna tid spridt sig öfver hela stadens yta och ehuru deras egentliga “hemort” nu ligger mycket längre i norr, har det dock varit de landsmän, hvilka här bygde ocb bodde, som gifvit upphof till våra dagars svenska Chicago-koloui.

Många af desse lefva ännu i Chicago och hafva arbetat sig upp till välstånd och oberoende. Bland dem må nämnas Carl Blomgren, Leonard Nelson, C. Brundberg och Olaus Ek.

När egarne till den mark, hvarå detta svenska nybygge varanlagdt, omkring 1853 eller 1854 gjorde sin rätt gällande, måste iolket flytta derifrån. Man började då köpa tomter här och der å nordsidan, hvars nästan heta område tillhörde tvänne män, W. B. Ogden och mr. Newbury. Om denne, som var en svensk afkomling, skola vi nämna några särskilda ord.

* Newbury’s farfader, som bette Nyberg och var tjensteman i Sverge under konung Adolf Fredriks tid, hade, i följd af den politiska striden emellan hattpartiet och dess motståndare mössorna, måst begifva sig i frivillig landsflykt. Han for då till Amerika och bosatte sig i Connecticut. hvari från hans sonson, ofvannämnde Newbury, utvandrade till Chicago i s.adens tidigaste dagar och tog här såsom “claim” en stor del xum

af landet norr om floden. När invandringen med åren tilltog, steg marken proportionsvis i värde och härigenom vardt Newbury, som i början var fattig, snart millionär. Före sin död, som inträffade för några år sedan å en ångare emellan Europa och Amerika, hade ban i sitt testamente förordnat, att hälften af hans egendom skulle tillfalla hustrun och den andra hälften hans tvänne döttrar, men att, i den händelse dessa doge före en viss nämnd tidpunkt, deras andel skulle tillfalla staden Chicago och användas såsom grundfond för ett stort allmänt fri-bibliotek. Döttrarna öfverlefde icke fadren med mer än några få år; Chicago vardt derför lyckliggjort med närmare en million dollars för det nämnda ändamålet. Men till följd af ett domstolsbeslut skall ej biblioteket anläggas förrän fru Newbury dör. Under tiden förvaltas fonden på aldra bästa sätt ocb tros komma att stiga till 2 millioner dollars innan den storartade inrättningen anlägges, hvilket dock icke kan dröja länge, alldenstund fru N. lär vara sjuklig. Hon uppehåller sig nu för hälsans vårdande i Europa.

Näst Gustaf Flack och mr Ostrom, b vilka förr omtalats, torde gottländningen Lundblad hafva varit den svensk, som tidigast sysselsatt sig med egen rörelse. L. hitkom 1847 och började året derpå en sodavattensfabrik, bvarmed han fortfor några månader. Han for sedan till staden Quincy i Illinois, hvarest ban dog, men hustrun återvände hit och afled å lazarettet i Jefferson. Detta par hade tvänne söner, hvilka lära vara anstäldavid northwestern-banbolaget här i Chicago.

Senare kom sodavattensfabriken i hr Anders Larsons händer. Hr C. J. Sundell, sedermera konsul, var samtidigt intresserad deri. Smärre företag af industriel beskaffenhet påbörjades och förestodos till en tid af andra landsmän. For så vidt vi kunnat utröna bar Chicago f. n. endast två svenska affärsmän qvar från den tiden, nämligen handels-skräddaren P. J. Hussander och dekorationsmålaren P. M. Almini, hvilka båda vunnit allmänt rykte om sig såsom i sina respektive yrken särdeles skicjtliga. Nu några ord om

DEN STOBA BRANDEN.

Katastrofen den 9 Oktober 1871 drabbade, som enbvar vet, hela samhället och var i viss bemärkelse en nationalolycka, ty Chicagos utomordentliga affärsförbindelser sträckte sig då som nu öfver hela republiken; men vi tvifla ändå på att hemsökelsen föll så tungt öfver någon annan klass som den svenska. De, som bodde i de härjade stadsdelarne och der hade sina jordiska egodelar, fingo naturligtvis bära förlusten lika, men bvad vi ville göra förstådt är, att ingen nationalitet var till en så uteslutande grad som vår samlad inom detta område. Likvisst måste medgifvas, att tyskarne, då som alltid, vorotalrikast å nordsidan, men de finnas på samma gång i tusental hvar man kommer i de andra från branden fritagna stadsdelarne. Irländare funnos äfven i stort antal der elden strök fram, men de, liksom tyskarne, träffas i mängd öfverallt, ocb hvad amerikanarne vidkommer, så vidkändes nog de den största skadan å sydsidan, der tusentals handelshus lades i aska, dock egde hundatals af desse affärsmän sina hem i de utkanter af staden, dit lågorna icke trängde. Så ej svenskarne. Minst £ af dem utaf desse, som hunnit förskaffa sig familjer och egna hem, voro spridda öfver nordsidan och i synnerhet emellan Chicago Ave. och Division str., å gatorna Market, Sedgwick, Townsend, Bremer, Wesson och Larrabee, samt tillika i stort antal emellan Division str. och North Avenue, hvilken hela yta rensopades af den oemotståndliga eldorkanen. De svenska hem, hvilka här förstördes, kunde räknas i hundratal. Samma öde undergingo fem svenska kvrkor. Lika många svenska tidningstryckerier försvunno och ganska många svenska handtverks- och handelsaffärer medtogos i lågornas framfart. Af de

50.000 raenniskor, som de första nätterna efter katastrofen lågo på bar backe med endast himlen och några vid flykten från de förra hemmen i hast medtagna gångkläder öfver sig, utan hopp och tröst när de med sorgsna blickar ocn ännu sorgsnare hjertan betraktade de rykande ruinerna af hvad årens mödor samlat — af dessa 50,000 offer för ett oblidt öde torde minst 10,000 hafva varit svenskar. Men en mild Försyn ingaf alla snart nog mod och kraft att återgå till verket med fördubblad ifver. Såsom ett exempel härpå må anföras, att lemningarne af Immanuelskyrkan ännu icke hade svalnat, innan församlingens medlemmar sammanträdde på stället och beslöto i Guds namn att, så snart krafterna det medgåfve, återuppbygga templet, meu genast fortsätta missionen — ett vackert beslut, när medlemmarnes egna hem och halfva staden låg i aska. Samma höga moraliska mod åaagalade vår nationalitet i allt, och om den led mest, i sin'helhet taget, så var den också bland de förste, som togo nya tag och återvunno det förlorade.

Rörande den historisk vordna branden må här följande uppgifter vara på sin plats.

Vid olyckans inträffande funnos i Chicago omkring 60,000 hus, af hvilka 17,000 funnos å sydsidan och 10,500 å vestsidan — stadens förnämsta delar. Det af elden härjade området å sydsidan (stadens centrum och handelsdel) var 450 acres, hvarå stodo 3,600 ypperliga tegel- och stenhus, af hvilka få voro mindre än fyra våningar, men många sex våningar och några sju. 1,600 handelsbutiker, 28 hotell, många stora kyrkor och 60 fabriker funnos å denna yta.

Å nordsidan gingo lågorna öfver 1,300 acres, å hvilken mark stodo

10.000 hus med 600 butiker samt 100 fabriksbygnader. A vestsidan, der elden utbröt, omfattade den 150 acres och gjorde 2,000 menniskor husvilla. Hela förlusten var, för så vidt man kunnat beräkna den, omkring $200,000,000 säger två hund/ra millioner dollars. Våra landsmäns del häraf kunde ej hafva understigit en million.

Men vi skola nu öfvergå från denna allmänna öfverblick till en redogörelse för de inrättningar af olika slag, som uppsprungit under tiden. Vi börja med:TIDNINGSPRESSEN.

I Chicago utgifvas f. n. följande svenska tidningar ocb tidskrifter:

Gamla och Nya Hemlandet, Svenska Tribunen. Svenska Amerikanaren, Sändebudet, Fäderneslandet och CJiicago-Bladet, alla veckliga, samt Nåd och Sanning, Barn vännen, Evangelisk Tidskrift, Missions-vännen, Frihet ocb Fångenskap, Lexbladet ocb Stilla Stunder,kila må-nadtliga.

Utaf veckobladen är det förstnämnda äldst *). Som nämndt är i vår redogörelse för Galesburgs svenska koloni, var det der som Hemlandet först såg dagen såsom den lutherska kyrkans organ och med professor Hasselqvist till redaktör. Bladet var då helt litet, “en ringa broder i Kristo,” som det kunde kallas; men det hade många omständigheter för sig, omständigheter, som borgade för, att det skulle upplefva ljusare dagar och se sig stor samt segersäll. En sådan framtid kunde dock icke uppnås i en landsortsstad; till Chicago måste tidningen ocb hit kom hon 1858, ännu liten och med bara religiöst och dogmatiskt innehåll. Här tog pastor Eric Norelius hand om redaktionsbefattnin-gen, den han efter ett par år öfverlemnade åt Jonas Engberg (den nuvarande bokhandlaren). Efter en liten tid öfverlemnade denne den visst icke indrägtiga sysslan åt dr. Cervin, och 1868 gaf denne vika för en yngre och kraftigare hand, nämligen P. A. Sundelius. Hemlandet, som under hela tiden ägdes af Augustana-synoden, i hvars ocb den lutherska kyrkans tjenst det stod, hade derför också hittills varit att betrakta som en kyrktidning, intet annat, ehuru det visserligen hade meddelat de aldra vigtigaste af dagens och fäderneslandets nyheter i en mycket sammandragen form. Med Sundelii inträdande skedde en betydlig förändring. Formatet utvidgades och innehållet fick en mer politisk än religiös beskaffenhet, hvartill orsaken antagligen var den, att ett bolag hade 1866 uppsatt en ny och uteslutande politisk eller sekulär tidning i Chicago. Denne Hemlandets förste egentlige medtäflare om “publikens bevågenhet ’ var Svenska Atnerikanaren, hvilken — såsom det hette i anmälan — ville blifva “ett frisinnadt organ för den svensk-amerikanska befolkningen” och valde till motto: “Frihet, Rätt ocb Sanning.” Dess allmänna ledning anförtroddes åt en direktion, bestående af John A. Nelson. P. M, Almini, P. J. Hussander, Chas. J. Strömberg, Fred. T. Engström, P. L. Eastman, C. F. Billing, samt A. A. Shenlund från Princeton, Ills. och Olof Johnson från Galva, samma stat. Den förste redaktören vardt öfverste H. Mattson, som till biträde antog Herman Roos.

*) I berättelsen om Galva nämnes den derstädes af Cronsioe utgifna Svenska Republikanaren. Denna tidning vardt med tiden flyitad till Chicago, der den föll i striden med den lutherska kyrkan, tiv. Rep. var alltså Chicagos första svenska tidning.J. A. Enander

Hemlandets Redaktör.

Se sid. 295.Den förre, som hade vigtigare intressen i Minnesota att vårda, drogs efter ett halft års förlopp dit, hvarför ban öfverlemnade helaredaktions-ansvaret åt Roos, hvilken nu inledde en liflig strid emot det lutherska presterskapet och dess förmenta talrör, Hemlandet. Dess nye redaktör, nyssnämnde Sundelius, var ej sen att upptaga handsken, och sedan såg man de båda bladen, burna såsom ett par fanor, kring sig samla, Svenska Amerikanaren de icke-kyrklige och de från den lutherska tron till andra kyrkor öfvergångne, Hemlandet de trognare ankängarne af Augtistan a-synoden och församlingarne. Ifrån den tiden är det som den sig alltjemt utpreglande striden emellan sagda synod och det un* der iuga kyrklagar stående svenska folkelementet i Amerika rätteligen daterar sig.

Emellertid föll det Roos en vacker dag på hösten 1869 in att helt plötsligt lem na sin befattning för att begifva sig till Sverge. Att i hast få en passande efterträdare hade sig icke så lätt. Men slutligen fans en, som var villig att åtaga sig det ansvarsfulla värfvet, och deune var ingen annan än Hemlandsredaktören, P. A. Sundelius. Detta väckte icke ringa uppseende, emedan det tolkades såsom en sorts öfveilöpning å Sundelii sida, hvilket det, rätt betraktadt, icke var. Ty märkas bör, för det första, att Hemlandet nu var mera sekulärt än kyrkligt, och för det andra att Sundelius i sjal och hjerta var lika liberal som den tidning, han nu gick att sköta. Öfvergången Var således i verkligheten från en falsk, af omständigheterna skapad, ställning till en mera naturlig, hvilket också bela hans offentliga uppträdande alltsedan dess tillräckligt bevisat.

J. A. Enander var den, öfver hvilken Sundelii mantel föll, när denne utgick ur Hemlandet, d. v. s. i slutet af December 1869. I Januari 1871 inflyttades den i Gal va utgifna tidningen Nya till Chicago.

Vid densamma blef Sundelius, som ej längre kom öfverens med Svenska Amerikanarens direktion, jemte C. P. Peterson för en kort tid redaktör, men återgick snart till Svenska Amerikanaren, sedan hans efterträdare der, A. W. Schalin, funnit det rådligt att lemna sin ställning. Peterson förblef vid Nya Verlden, hvars ensamme egare biet A. Chaiser, och härmed hade Chicago fått tre stora, modigt kämpande svenska politiska veckotidningar utom metodisternas organ ,

som hade utgifvits här sedan 1857. Dess redaktör vid detta tillfälle var pastor Albert Erickson och dess utgifvare den amerikanska konferens, till hvilken den svenska metodistkyrkan i vestern hör. Hemlandet, ännu att betrakta som Augustana synodens organ, emedan det var dess egendom, fortsatte likväl på den sekulära väg, det under Sundelius hade beträdt (det hade nu vuxit till nio spalter). Svenska Amerikanaren utkom i tiospaltigt format såsom “verldens största svenska tidning”, ochNya Verlden kämpade för sin tillvaro med Hemlandets storlek, försökande att, hvad tendens beträffade, “gå emellan” sina äldre grannar.

Sådan var tidningsställningen, när den ödesdigra natten till den 9 Oktober 1871 inträffade. I den verldsberyktade brand, som då odelade två tredjedelar af staden, gingo alla svenska tidningar upp i rök. Den första att resa sig ur askan var Nya Verlden, hvilken redan samma vecka återuppträdde i Galesburg, der den fortfor att utgifvas till i Mars påföljande år, då den, ännu. i Chaisers och Petersons händer, förnyade bekantskapen med Chicago. Näst i ordningen återuppstod Hemlandet, endast ett par veckor senare. Men Svenska Amerikanaren hvars egare ej så lätt kunde fatta och utföra beslutet att resa företaget ur askan, fick ej sitt nya lif förr än fram på vintem, med Sundelius till ledare, och ännu senare återuppdök Sändebudet, hvars nys redaktör var pastor N. O. Westergren. Samma vår blefvo Enander och G. A. Bohman, hvilken i flera år varit dess affärsförrättare, egare af Hemlandet, i det de köpte tidningen af synoden. Våren 1873 ingick Frank A. Anderson, Chaisers svåger, som delegare och Herman Roos, som återkommit från Sverige, som medredaktör i Nya Verlden' Annu något senare samma år ombytte Svenska Amerikanaren egare. Bolaget aflät den åt C. J. Stenquist, som utgaf den under namn af Nya Svlnska Amerikanaren tills hösten 1877, då flere personer, men förnämligast Herman Roos, som slet sitt band med Nya Verlden 1874, samt Magnus Elm-blad fungerat som dess redaktörer.

Tidigt på våren 1876 bildades “The Swedish Publishing Company”, ett under statens lagar formligen inkorporeradt bolag, hvars president ofvannämnde Frank A. Anderson hela tiden varit. I detsamma blefvo

A. Chaiser och C. F. Peterson bland andra medlemmar, och af detta bolag fortfor Nya Verlden att utgifvas. Hösten 1877 ingick såsom medlem deri öfverste H. Mattson (nu bosatt i Minneapolis, staten Minnesota, der han utger Minnesota Stats Tidning) och samtidigt köpte bolaget af Stenquist Svenska Amerikanaren, som nu sammanslogs med Nya Verlden, hvarpå Svenska Tribunen vardt det gemensamma namn, hvarunder de allt sedan dess utkommit i åttasidigt format. Dess redaktör har hela tiden varit C. F. Peterson, manager eller föreståndare var det första året öfverste Mattson och det senaste året A. Chaiser, hvilka personer jemte bolagets president och Charles L. Anderson (sekreterare) bilda direktionen.

Året 1876 hade Herman Roos i förening med Nils Anderson börjat utgifva en tidning kallad Svenska Posten, hvilken växte snabbt från sina små dimensioner till allt större och större, så att den vid början af 1878 hade uppnått sina medtäfiares storlek; namnet hade den förändrat till Svenska Amerikanaren. Vid densamma ingick Magnus Elmblad, som förut arbetat i åtskilliga andra svensk-amerikanska blad, såsommedredaktör våren 1878, och ar nu, sedan Roos afgått med döden, tid--ningens ende ansvarige redaktör. J. A. Enander fortfar som Hemlandets hufvudredaktör, biträdd af Leonard Gyllenhaal, som arbetat i tidningen många år. Vid Svenska Tribunen tjenstgör i samma egenskap

C. F. Peterson med M. Lunnow såsom medhjelpare, och Sändebudets runor föras af dr. Wm. Henshen.

Chicago Bladet grundlädes 1877 af John Mårtensen, hvilken hela tiden varit dess utgifvare och redaktör. Bladet, som varit och är “Missionsvännernas” organ, är religiöst; det utkom de tre första åren blott två gånger i månaden, men har, sedan det i sig upptog Zions Banér, förr utgifvet i Knoxville, Ills., blifvit veckligt.

Fäderneslandet är den minsta och yngsta af stadens svenska tidningar. Det kom till stånd 1878, då det uppsattes af O. L. Olson, som ännu eger och leder det. Vid detsamma har A. Melander haft redaktions-göromålen om band den största delen af tiden.

Åtskilliga mindre månadsskrifter af religiös art utgifvas bär. De äro: Nåd och Sanning, utgifven af pastorerna Evald och Lindell. Barnvännen af Lindell, Evangelisk Tidskrift af J. A. Edgren, Missions-vännen af “missionsvännerna” Björk och Hallner, Lexbladet af A. Hall-ner, Stilla Stunder af V. Witting, nykterhetstidskriften Frihet och Fångenskap af C. M. Albinson och Ungdomsvännen af Enander & Bohman.

Andra periodiska pressalster hafva kommit ocb gått, men med undantag af När och Fjerran, utgifven af Enander och Bohman, hafva de alla varit af en allt för efemerisk ocb likgiltig beskaffenhet, för att be-bofva omnämnas.

Om det låge inom det område vi för denna bok utstakat, kunde det här vara på sin plats att anställa några små betraktelser öfver “pressens makt”, dess stora “mission”, o. s. v.; men som vårt lilla arbete ej bar rum för mycket annat än data och jakta, måste vi öfvergifva tanken på, att “filosofera” och “moralisera”. Anmärka måste vi ända att den kraft, hvarmed den svensk-amerikanska tidningspressen på det senaste årtiondet utvecklat sig, hör till de märkligaste företeelserna i lifvet bland Amerikas svenskar, genom hvilkas läslust och redobogenhet att underhålla literatur på modersmålet ofvannämnda tidningar ega sin tillvaro. Från Chicago utgå veckligen i närheten af 25,000 svenska tidnings-exemplar — de samtliga tidningarnes sammanlagda upplaga — som spridas öfver Unionens alla stater och territorier, Kauada ocb Sverge, dit minst 500 finna sin väg. För landets republikanska parti, i hvars tjenst dessa svenska blad med så godt som intet undantag hela tiden stått, ha de varit af särskildt stort gagn, dernäst bör tagas i betraktande deras egenskap såsom länkar emellan fosterlandet och dess söner ocb döttrar på denna sidan Atlanten, vidare det sammanhållningsband, dem

ofta utgöra emellan landsmännen här och slutligen rikhaltigheten af deras allmänna innehåll, som måste hafva haft något bildande inflytande öfver den stora mängden. Ått den starka täflingen ej så sällan ledt till mindre uppbyggeliga strider emellan de olika tidningarne är sant och har beklagats; men det är lika sant och beklagligt att hvarje annan ort och afdelning i tidnings verlden varit och är skådeplats för likadana fejder.

STADENS SVENSKA KYRKOR.

St. Ansg a rii-Församlingen.

Gustaf Unonius — den ofvan omberättade presten — var det förbehållet att bilda den första svenska församlingen i Chicago och vi kunna gerna säga hela nordvestern. Detta skedde 1849, medan svenskarne ännu voro mycket fåtaliga. Ty ehuru större skaror hade an-ländt under de nyss föregående åren, stannade de fleste endast länge nog att förtjena respenningar till färdens fortsättande vidare i vester. Unonius inbjöd på grund häraf norrmännen att deltaga i företaget, hvilket de också gjorde, och fortfor församlingen att vara svensk-norsk till 1862, då norrmännen drogo sig tillbaka. Denna församling hade. som redan nämnts, ehuru till tron luthersk, antagit den episkopala kyrkoforraen. Detta satte den i stånd att påräkna all möjlig hjelp af stadens tvenne engelska systerförsamlingar, af hvilka den ena, St. James, för Ansgari-församlingen, som den svenska kallades, upplät grundvåningen af sitt tempel för gudstjenstbruk. Men Unonius’ energi åstadkom snart en egen kyrkbygnad. Medel dertill och till pastorsbo-stiiile samlade han på en derför företagen rundresa bland de svenska af-komlingarne i Delaware och Pennsylvanien. Tidigt på våren 1850 inköptes två tomter på hörnet af Franklin- och Indiana-catorna. Priset var $400. Derpå börjades bygnadsf Öretaget och fortgick så länge pen-ningarne räckte ; men de tröto snart och då måste Unonius och Schneidau båda ut för att samla mer, hvari de också lyckades. Ungefär samtidigt anlände Jenny Lind till New York och hon bevektes att skänka $1,500 till det vackra ändamålet, hvaijemte hon efter sin uf-resa lät genom Max Hjortsberg (en ännu i Chicago boende svensk) åt kyrkan såsom present öfverlerana kyrksilfver uppskaHadt till $1,000.

När Unonius 1858 hemflyttade till Sverge efterträddes han af J. Bredberg. Under hans tid blef kyrkan uf den stora branden förstörd ocb församlingen skingrad. Men omsider grep man sig au, slöt sig åter tillsammans och lyckades med tillhjelp af öststaternas gifmilda episko-paler snmla penningar till en ny stor tegelkyrka, som, bygd å Sed g-wick-gatan, kostar $22,000 med tomt och allt. Det bredvid kyrkan uppförda pastorsbostället värderas tiil $2,000 utom tomten.

Bredberg från trädde pastorsbefattningcn 1877 och efterträddes af Nils Nordeen, bvilken året derpå lemnade rum för P. Arvidson, som dock icke tjeustgor. utan förrättas gudstjensterna af diakonen John Hedman, under bvilkens vård församlingen synes vilja blifva lifaktigare än den på det senaste årtiondet varit.

Metodistförsamlingabna.

I slutet af 1852 gjorde den för länge sedan aflidne pastor O. G. Hedström i New York ett besök i vestern, då han stannade några dagar i Chicago ocb predikade för skandinaverna. En större religiös väckelse skulle hafva blifvit det första och en liten metodistförsamling det andra resultatet. Men H. så väl som hans i Victoria bosatte broder, hvil-ken hade biträdt honom härstädes, kallades bem till sina egna församlingar, och då blef den nya lilla hjorden i Chicago utan vård, ett förhållande som inverkade så mycket menligare på församlingen, som den skandinaviska pöpeln den tiden fann ett bogt nöje uti att molestera sammankomsterna och dermed oroa sinnena, bvartill kom ett bäftigt motstånd från de andra samfunden. Detta hade till följd, att många utgingo ur menigheten, så att den, då en lärare slutligen fans villig att taga vård om flocken, bade förlorat hälften af sitt ursprungliga antal.

Denne lärare var S. B. Newman, nn pastor vid församlingen i E-vanston, Ills. Ett af hans första uppdrag var att samla medel till en kyrkobygnad. Häri lyckades han så väl, att församlingen, som hittills bade hållit sina möten i den tyska metodistkyrkan å Indianagatan, 1854 kunde inflytta i sitt å lllinoisgatan belägna tempel, hvar3 storlek var 36x60. Å detsamma fanns ett litet torn. Vid denna tid sällade sig den nu aflidne kapten C. M. Lindgren, N. O. Westergren, A. Cederholm, N. Peterson, Peter Loug, Samuel Anderson m. fl., af hvilka många sedermera utgingo som predikanter till församlingen.

På hösten 1855 efterträddes Newman, som for till New York, af Eric Shogren, under h viikensfyraårigatjenstetid församlingens yttre fred endast då och dl afbröts af någon ö.Verlastad person, som raglade in i kyrkan för att göra väsen. Församlingen tillväxte långsamt men stadigt under dessa år, och skulle hafva vuxit fortare om ej så många måst på grund af ekonomiska förhållanden afflytta från sta len. Bland dem, som året 1856 auslöto sig tiil församlingen, var den allt sedan som predikant så verk-amme och framgångsfulle A. J. Anderson. Shogrens nilsfa verksamhefsfält blef ett konferensdistrikt i Minnesota. Efter honom i Chicago kom J. Bredberg, hvilken 2 år senare öfvergick till Fpi-skopalkyrkan och blef pastor vid den svenska Ansgarii-församlingen härstädes. År 1861 öfverlemnades församlings vård en åt A. J. Anderson. Inbördeskriget hade nu böijat och försvårade den andliga rörelsen. Icke desto mindre utvecklade sig församlingen så väl i inre som i yttre afseende under hans treåriga vård. Kyrkan böjdes och under-bygdes med tegel, och den sålunda erhållna våningen adapterades till boningsrum för predikanten, allt hvilket jemte andra förbättringar tog i anspråk omkring $3,000. Det oaktadt var församlingens ekonomiska ställning nu så god, att pastor Andersons lön förhöjdes från $450 till $800.

1864 återkom Sbogren till församlingen och verkade der ett år, biträdd af pastor Alb. Erikson, som innehade redaktörskapet vid Sändebudet. Under detta år förökades medlemskapet från 170 till 207 och på hörnet af Sangamon- och Fjerde gatorna (vestsidan) bygdes å en byrd tomt en liten kyrka. Näst i ordningen kom N. O. Westergren, som förestod pastorskallet 1865—8, biträdd de 2 första åren af pastor V. Witting, Sändebudets då varande redaktör. Witting vardt emellertid nu uppdragen att resa hem till Sverge för att öfvertaga ledningen af missionsverksamheten derstädes. Sändebudet kom då åter i Ericksons händer, och dennp blef på nytt W:s biträde i predikoembetet. Vid jultiden 1865 hade utbrutit en ovanlig rörelse eller väckelse, som varade till fram på våren, visande sitt resultat i många omvändelser och ett högeligen förökadt medlemskap. Bland predikanter, som särskildt bidrogo härtill, nämnes isynnerhet P. Newberg från Victoria.

Året 1866 var den amerikanska metodismens sekelfestår ocb af särskild betydilse för de svenska metodisterna i så fall att de då började insamling af medel för ett skandinaviskt teologiskt läroverk. Men idén, hvilken hade utgått från V. Witting — han och N. O. Westergren lyckades också att erhålla ansenliga subskriptioner för ändamålet — vardt aldrig verkliggjord. Blott en ringa del af subskriptionerna betaltes, och den summa, som sålunda erhölls, utgör, om vi ej misstaga oss, grundfond för den lilla skola, som nu ledes af dr. Heuschen och som möjligtvis med tiden kommer att gro tili något större. Under samma år tog församlingen del uti anskaffandet af ett emigranthus tör de många landsmän, som vid denna tid ankommo i ytterst nödstäld belägenhet. (Härom hafva vi utförligare redogjort på aunat ställe). Under W :s termin växte församlingen från 207 till 290 verkliga medlemmar.

Vid pastorsombytet hösten 1868 fick N. Peterson vård om församlingen. Under hans tvååriga tjenstetid framskred icke saken så väl som den bade gjort förut. Dertill funnos två särskilda orsaker: för det första bade församlingen, genom de norska medlemmarnes utgång för att ansluta sig till en nybildad norsk församling, betydligt reducerats i antal, och för det andra företog sig pastor Albert Erickson, en begåf-vad talare, att i Grace-kyrkan å Chicago Avenue inleda ocb fortsätta en fri andlig rörelse, hvilket naturligtvis skadligt inverkade på församlin-lingens allmänna tillstånd. Trots dessa skenbara motgångar inköptes under P» tid den tomt å Market- och Oakgatorna, hvarå kyrkan nu står, och vid slutet af hans verksamhet funnos 254 medlemmar i full förening och 55 på prof.

Hösten 1870 blef för andfa gången pastor A. J. Anderson uppdragen att förestå hjorden och nnder hans tid inträftade nu den stora branden, som ödeläde allt för så väl honom som kyrkan och en större del af medleminarne. Han stannade likväl på sin post och verkade outtröttligt för församlingens allmänna väl. Ett tillfälligt kapell uppfördes å Marketgatan. Albert Eriekson, genom branden entledigad från Sändebudet. reste ut i landsorten och insamlade penningar till en ny kyrka och den gamla tomten å Illinoisgatan utbyttes emot en annan å May-gatan, vestsidan. Derå bygdes en kyrka i storlek 50x70; dess undervåning inreddes genast för gudstjenständamål, men den öfre egentliga våningen blef på grund af bristande medel ej fullbordad förrän nnder pastor Wigrens tjenstetid 1879. När Anderson hösten 1873 lemnade rum för Shogren funnos 380 medlemmar förutom 75 på prof stående personer. S. skötte med N. O. Westergrens biträde församlingen 2£ års tid, vid slutet hvaraf medlemmarnes antal var 474 med 140 andra på prof. En tegelkyrka, 70x70, hade under tiden uppförts å den förr inköpta tomten vid Market- och Oakgatorna. De i Evanoton boende metodisterna, som hittills tillhört församlingen i Chicago, bildade ungefär samtidigt en egen församling i E. Medlemantalet blef härigenom endast 411. Vidare utgingo de medlemmar, som bodde på stadens sydsida och bildade der en liten församling, som bygt ett kapell för sina gudstjenster. Sedan delade sig den gamla församlingen i två delar; en del stannade vid “Marketstreet kyrkan”, den andra organiserade sig å vestsidan. Den förras egendom var nu värderad till $22,000, den sena-res till $17,000.

Vid 1875 års konferens blef nordsidans församling bestämd för N. O. Westergren. Sbogren hade förut flyttat till San Francisko för att vårda en der bildad församling. Efter honom kom pastor D. S. Sörlin till “Maystreet-församlingen”, hvilken 2£ år senare utbytte honom mot Wigren, den härvarande pastorn, under hvilkens tid kyrkan fullbordats till en kostnad af $4,000. Denna församling räknar nu omkring 275 medlemmar i full förening och 14 på prof. Witting, som nu hade åter-vändt från Sverge, tog 1876 vård om nordsidans församling, men efter träddes 1877 af A. J. Anderson, som hösten 1879 lemnade rum för D. S. Sörlin, medan N. O. Westergren fortsätter sitt kall vid sydsidans församling, som nu består af omkring 80 personer; Sörlins församlingräknar 300. jemte många på prof. I Chicago skulle således vid detta lag finnas minst 700 svenska metodister ocb 3 kyrkor, värderade till omkring $25,000.

Immanuelspörsamlingen.

De, som utgjorde första begynnelsen till denna församling (den för sta lutherska i Illinois och hela nordrestern) bestodo af ett litec sällskap emigranter från Vestergötland, som anlände till Chicago sommaren 1852. Dessa blefvo då afsanda med en ångbåt bärifrån till Sheboygan 1 Wisconsin, der de lemnades på hamnbryggan. Efter att hafva legat der ett par dygn med barn, bagage och allt under bar himmel, utan att någon brydde sig om att hjelpa dem till rätta, blefvo de modlösa, nästan förtviflade, och när ångbåten kom tillbaka på returen från Chicago, återvände de alla hit, men tyvärr endast för att blitva utsatta tor koleran, som då rasade med sällspord häftighet ibland de nykomne. 1 detta sitt bekymmersamma läge vände de sig till pastor Paul Anderson vid den norsk-lutherska församlingen, och till hans heder må sägas att han gjorde allt som stod i hans makt att lindra och trösta de modtålde svenskarne. Naturligt var det derför att många af desse leddes till hans kyrka, i hvilken också ej så få ingingo såsom medlemmar.

Snart uppstod dock en allmän önskan att en svensk-luthersk församling måi te stiftas, och på inbjudning af pastor Paul Anderson och hans församling kom pastor T. N. Hasselquist från Galesburg till Chicago i böljan af år 1853. Sedan han predikat några gånger inbjödos svenskarne till ett allmänt möte i den norska kyrkan å Superiorgatan söndagseftermiddagen den 16 Januari, vid hvilket inöte skälen tor bildandet af en svensk församling förelädes dem, och med den verkan, att 80 genast anmälde sig såsom villige att jblifva medlemmar samt att genast kalla lärare från Sverge.

Denna kallelse mottogs af Erland Carlson, då pastorsadjunkt och brukspredikant i Wexiö stift. Etter en 11 veckors lång och tråkig resa aukom han till Chicago den 22 Augusti 1853. Som lätt kan tänkas, var glädjen stor öfver lärarens ankomst, men utsigterna voro emellertid mörka för så väl folket som den unge herden, ty af dem, som i Januari tecknat sig, hade största delen afflyttat från staden, under det några blifvit dragna till andra samfund. Af de 80 funnos nu ej fler än 8 familjer och 20 ogifta personer (inalles 36) q var, och alla dessa voro mycket fattige.

Men pastor Carlson vardt derför icke modlös, utan gick nifd from förtro."tan till verket, och vid det första årsmötet den 27 Januari 1854 hade deu i början klena hjorden ökats i antal till öfver 100 kommuni-kanter. Grunddrag till församlingsordning blef då antagna och tilldiakoner valdes skomakaren Carl J. Anderson, svarfvaren Jobn Nilson och skräddaren Isak Peterson, samt till “trustees” handlanden Joban Björkholm, skomakaren Göran Svenson och arbetaren Gissel Trulson.

Vid sockenstämma, hållen den *¿4 Oktober 1854, beslöts att till ett pris af $2,475 inköpa den norska kyrkan. Af denna summa erhölios $1,200 genom subskription, tor resten måste församlingen skuldsätta sig. Genom reparationer och nödvändiga förändringar å bygnaden hade denna skuld 1860 ökats till $1,615. Emellertid liade församlingen vid detta lag vuxit till 220 kommu ni kun ter, hvilket antal hade stigit till 525 fem år senare. Nu (1865) beslöts att kyrkan skulle utvidgas ocb den angränsande tomten inköpas. Genom denna affär, som inedtog närmare $3,000, steg församlingens skuld till $2,300. Men den friska invandringen stärkte oupphörligt församlingen med nya medlemmar, så att antalet år 1867 öfversteg 1,000, ehuru en särskild mission bade upprättats A stadens södra del, der också Salemsförsainlingen stiftades 1868.

För Immannelsförsamlingen kräfdes nu ett större, rymligare tempel, ocb den 24 Februari 1868 enades man om att inköpa de tvänne tomterna å hörnet af Sedgwick- och Hobbiegatorna. För erhållandet af den härför nödvändiga summan, $ 7,000, öppnades en subskription, som in-bragte $3,000. Köpet uppgjordes j^ch dermed steg skulden till $5,0u0, kostnaden för Salemsförsamlingens tomt häri inbegripen.

Behofvet af en större kyrka gjorde sig alltmera känbart. Det hände t. ex. många söndagar att hundratals personer, som kommit för att bevista gudstjensten, måste återvända till följd af brist på rum. Önskan att så snart som möjligt börja byggandet af den påtänkta kyrkan vardt på samma gång starkare. En bygnadskomité tillsattes, kostnuds-förslag uppgjordes, plan antogs m. m. Samtidigt öppn ides en sub-skription och antogs ett beslut att gå till verket så snart $10 000 voro tecknade och $3,000 inbetalda. Kostnadsförslaget lydde å $28.000.

Grundstenen lades den 23 Maj 1869, och den första söndagen i November invigdes kyrkan, som hade kostat $34.400 med orgeln. Under dess byggande hade trusteesf för att med lätthet kunna reda sig i de finansiella åliggandena, iurattat en slags sparbank, i hvilken församlingsmedlem marne insatte penningar mot 8 procents ränta. $12,600 af dessa insatser användes för kyrkbygnaden. Dessutom upptogos andra lån, så att hela församlingsskulden blef $28,000, eller $20,000, då värdet af aen gamla kyrkan fråndrages. I det nya templet fans sittrum för

1,500 och medlemantalet var 1,278. Såsom ett exempel på denna för samlings offervillighet må nämnas att den, trots den tunga skuld, som hvilade öfver densamma, 1871 bidrog med $1,200 till den allmänna missionen och välgörande ändamåL 1 söndagsskolan gingo 400 barn, undervisade af 30 lärare.Glädjen öfver denna i sanning vackra framgång var stor, men vardt icke lång, ty när skymningen inbröt den 9 Oktober 1871 var den nyss ståtliga kyrkan en rykande ruinhög, och förstörda voro äfven de flesta församlingsmedlemmarnes hem. Vid en kort derpå hållen sammankomst beslöt församlingen att vidmakthålla organisationen, forisätta sitt verk och betala hvaije cent, som den var skyldig. Och så skedde. Gudstjensterna höllos till en tid i den norsk-lutherska kyrkan å Sanga-mongatan och Milwaukee avenue. Samtidigt börjades insamlingen af medel för byggandet af en ny kyrka och den 5 J uli 1872, då $10,000 voro samlade, lades första grundstenen till den nya kyrkan. Denna kostar som hon nu står $35,000. Den invigdes första söndagen i April 1875. Med detsamma skilde sig pastor Carlson vid församlingen for att taga vård om menigheten i Andover. Han efterträddes då af C. A. Evald. Denne allmänt omtyckte pastor föddes i Kihl socken i Örebro län den 25 Maj 1849; studerade vid Orebro högre elementarläroverk med trenne terminers uppehåll från och med höstterminen 1859 till och med vårterminen 1869. Hösten 1871 anlände han till detta land och ordinerades till det heliga predikoembetet efter ett års studier i Au* gustana-synodens theologiska seminarium, af sagde synod vid dess möte i Galesburg hösten 1872.

De första embetsåren tjenstgjorde han såsom pastor i Sv. Ev.Luth. Augustana-församlingen i Minneapolis, Minn.

Efter erhållen enhällig kallelse från Immanueisförsamlingen i Chicago, beslutade han sig att sagde kallelse antaga och installerades han såsom pastor i sin nuvarande församling Söndagen den 4 April 1875, samma dag, som församlingens nya kyrka invigdas.

Immanueisförsamlingen består nu af omkring 2,000 personer, af hvilka 1,100 äro kommunikanter.

1870 stiftades Gethsemane-församlingen å stadens vestsida och 1872 bygdes en kyrka, för hvilken medlemmarne ännu bära omkring $3,000 skuld. Kommunikanternas antal är 175.

Sydsidans Salemsförsamling räknar nu 773 medlemmar, af hvilka 513 äro kommunikanter. Pastor: C. B. L. Boman. Å dess kyrka finnes $2,400 skuld.

Baptist församlingen.

Den första svenska baptistförsamlingen i Chicago, Dl., bildades den 19 Augusti 1866.

De första medlemmarne, 32 till antalet, voro följande: John Ring, Christina Ring, Martha Ring, C. G. Lindgren, Christin Lindgren, John Lindqvist, Anna Lindqvist, Göran Janson, Abraham Johnson, Sv. Petterson, Malena Petterson, N. P. Nelson, F. M. Malmsten, Ste-phanus Lidén, A. Nyland, Maria Nylund, J. C. Fasten, Anna Fasten,B. Hamström, Andrew Petterson, E. Hedlund, P. A. Gelin, Andrew Kemmer, Hanna Keramer, Carna Lindb, Carl A. Anderson, G. A. Johanson, Thilda Johanson, N. E. Axling, 01. Lindh, Mari Lindh och P. 0. Sel 1 gren, af hvilka en del förut tillhört härvarande danska församling; de öfriga voro nykomna från Sverige som ej ännu förenat sig med någon församling. Dessa valde bland sig John Ring till pastor, och hyrde danska baptistförsamlingens kyrka för sina sammankomster.

I Oktober månad samma år hyrdes ett presbyterianskt skolhus på Bremergatan till församlingslokal, hvarest söndagsskolverksambet först började, som allt sedan varit en af församlingens verksamhetsgrenar.

Våren 1867 köpte församlingen tomt vid Oakgatan för $1,600, till uppförande af egen kyrka, hvarmed arbetet började påföljande vår, och slutade på bösten samma år.

År 1871 förstördes densamma i den stora branden, hvarefter församlingen samlades i privata hus, tills den nuvarande kyrkan blef färdig, eller till våren 1873. År 1876 blef den tillbygd på längden och reparerad. — Den första kyrkans värde var $5,000, den nuvarandes innan den blef tillbygd $2,500 och i sitt nuvarande skick $3,700.

Församlingens föreståndare under denna tid hafva varit: John Ring från 19 Aug. 1866 till 3 Maj 1869, Olof Lind från 3 Maj 1869 till 10 Juni 1869, C. W. Segerblom från 10 Juni 1869 till 19 Aug. 1870, J-A. Edgren från 28 Aug. 1870 till den stora branden. A. Linné stod såsom predikant sommaren 1874, John Ongman från 10 April 1875 till innevarande dato.

I församlingens gemenskap hafva under denna tid 207 medlemmar upptagits genom dop, 306 inflyttat från andra församlingar och 36 uteslutna återupptagits. Samtidigt hafva 209 utflyttat till andra församlingar, 82 blifvit uteslutna och 25 afgått genom döden.

Medlemmarnes nuvarande antal är 233.

Influtna medel,under denna tid hafva uppgått till $25,756.31. Utgångna medel under samma tid hafva varit till:

Inköp af tomt..................................... $ 1,600.00

Första kyrkobygnaden „ 5,000.00

Andra kyrkobygnaden „ 2,500.00

Tillbygget .... ........................ ......... „ 1,200.00

Öfriga utgifter till lön af lärare m. m........... 15,456.31.

Summa $25,756.31.

Den Evangelisk-Lutherska Missions-Församlingen

öar existerat sedan i början af år 1869, då den bildades af personer från olika delar af Sverge. Det speciella ändamålet med densamma var, att få en evangelisk-luthersk missionsverksamhet, liknande den i fader-m

neslandet, till stånd bland Chicagos många svenskar. Den 21 Maj 1869 inköpte denna församling tre tomter å norra Fr&nklingutan för $5,300 och bygde derå ett “Missionshus”, b vars storlek var 42xS0. Detta tempel lades kort derpå i aska af den stora branden 1871, och nu stodo missionsvännerna på bar backe. Men deras moraliska mod ocb förtröstan på den goda saken funnos ännu qvar. Kraft tröt ej heller, ocb på höstsidan 1872 bade de genom sina vackra ansträngningar åstadkommit ett nytt hus, hvari de, för att begagna deras egna ord, “fritt fingo dyrka sina faders Gud efter den af samvetet, bibeln och den helige Ande föreskrifna regeln”.

Församlingens förste ordinarie lärare var J. M. Sanngren, som tog vård om densamma hösten 1869 och fortfor dermed tills frum på våren 1877, då ban efterträddes af pastor C. A. Björk, bvilken ännu inuehar befattningen.

Samtidigt med mission srörelsens igångsättande å nordsidan började man hålla föredrag och bön3mÖ en å söder, dervid begagnande en lyml gsal å Archer Avenue. Denna verksamhet välsignades &å,utt man snart tvangs att förskaffa sig ett församlingshus äfven i denna stadsdel. Sommaren 1878 uppfördes å tre för ändamålet inköpta tomter ett missionstabernakel i storlek 70x90. Denna församling kallade till lärare pastor E. A. Skogsberg, hvilken antog kalisisen och har tjenstå-gjort sedan dess

FÖRENINGAR OCH SÄLLSKAPER.

Svea,

önskan att ega en förening af rent sällskaplig (sociel) beskaffenhet hade 1857 böljat uttalas ibland stadens icke-kyrkli^a svenskar, och i följd bäraf utfärdades af konsul C. J. Sun del 1 inbjudning till en sammankomst i Hoffinans lokal å norra Clarkgatan den 22 Januari nyssnämda år, vid hvilket tillfälle saken öfverlades. Vid detta förberedande möte fungerade C. J. Stolbrand som ordförande, C. J. Sundell som sekreterare och C. F. Billings som kassör. Hr Sundells framstäl lan om behofvet af ett frisint sällskap, hvars mål skulle vara att bereda medlemmarne upplyftande och förädlande underhållning vid sammankomsterna samt att härför samla ett bibliotek och för öfrigt med råd ocb dåd gå landsmän till mötes, mottogs med enhälligt bifall. Beslut och handling voro här ett. Ett sällskap blef på fläcken b.ldadt samt på hr Billings1 förslag nänytdt Svea, och till permauenta euibetsmän omvaldes de redan anförde. Stadgar antogos ej långt derefter ocb dessa voro, det får man medgifva, af en art, som vittnade klart derom, attJ. P. Hussander

CHICAGO.

Se sid. 302.Sveas grundmedlemmar voro varma ocb nitiska älskare af sträng ordning, skick och sedlighet, på samma gång de (stadgarne) gåfvo tillkänna, att det var den oegennyttiga omtankan för det svenska folkelementets väl som hade manat dem (medlemmarne) att taga det vackra steget.

Redan i December samma år var sällskapet så manstarkt, att det kunde tillställa en s. k. “fair”, som inbragte $130, hvilken summa anväude8 till inköp af böcker. Nyss förut hade pastor Unonius skänkt Svea ett litet bokförråd och senare fick hon ett för Ansgarii-församlingen bestämdt antal verk; så att man nu egde ett rätt ansenligt litet bibliotek bestående af 400 band. Åtskilliga svenska tidningar, såsom Aftonbladet ocb andra, tillhandahöllos äfven i lokalen. Annars fördref man tiden med samspråk, tal och debatter. Att hålla sig med en i Sverige ntgifven tidning var lyx på den tiden. Aftonbladet t. ex. kostade Svea jemnt $56 om året. När man senare, genom postdirektör Hellbergs i Hamburg medling, fick tidningen för $28, ansåg man sig hafva den mycket billigt.

Sammankomsterna, hvilka den första tiden b öllos i P. M. Alminis bus å Kinziegatan, flyttades 1858 till det Newburyska å hörnet af Wells- ocb Kinziegatorna, efter några år derifrån till Tyska Huset å Wellsgatan samt 1868 derifrån till huset no. 45 Norra Clarkgatan, hvarest den stora branden 1871 fann sällskapet.

Ordförandeskapet hade under de första 7 åren af sällskapets tillvaro tnrvis innehafts af Stolbrand ocb Sundell, ocb det var denna tid som kan kallas Sveas glansperiod. Ordningskärlek, allmänanda ocb framåtskridande voro då dess kännetecknande egenskaper, och i en ej ringa mon bidrog härtill hr F. E. Jocknick, hvilken återvaldes år efter år till bibliotekariesysslan, den han skötte med mycken omsorg.

En sjukkassa, ur hvilken hvarje medlem, som ej sjelf vållat sin sjukdom, egde rätt att draga $5 i veckan, var nu inrättad, en komité af tre, med uppgift att veckligen besöka de sjuke, tillsatt, och ett beslut antaget, att hvarje afliden medlem skulle af hela sällskapet följas till grafven. De första, som bevisades denna heder, voro C. Björkholm från Karlskrona ocb C. Strömberg från Motala.

1859 fick Svea sin första fana, som kostade $130. Sommaren 1867 gick sällskapet i författning om anskaffande af det å annat ställe nämnda emigrant-herberget och samma år tillställde det en storartad fair för de nödlidande i Norrland, hvilken fair, trots mycket kyrkligt motstånd, inbragte i nettobehållning öfver 7,000 sv. kronor, som Öfver-Bändes till vederbörande i fäderneslandet.

Året förut bade hr G.t O. Lange under ett besök i Sverige för sällskapets bibliotek samlat 500 band jemte vackra planschverk, hvaraf en stor del skänktes af den kungliga familjen. Svea fick på så sätt ettverkligen värderikt bokförråd om 1,000 band. och för sitt nit om sällskapet utnämndes hr Lange till hedersledamot, hvarjemte han såsomen mera tydlig tacksamhetsgärd erhöll en guldmedalj med ädla stenar att å bröstet bäras. Af alla förluster Svea fått vidkännas har förmodligen iugen varit så stor som förlusten af detta bibliotek, som förstördes i branden 1871.

1868 gjordes af G. F. Bergholtz ett förslag till förändring af stad-garne. Detta förslag, enligt hvilket, bland annat, inträdesafgiften förhöjdes till $2 och månadsafgiften till 50 cents, antogs. Vid detta lag var Svea 300 man stark.

I December 1870 arrangerade sällskapet en mottagningsfest for sångerskan Kristina Nilsson, som vid tillfället kröntes med en guldkrans, värd $1,000. När dertill lades utgifterna för festen, blef den kostnad Svea vidkändes $1,500. Denna summa igentogs likväl genom inträdesafgifterna, ty biljettpriset sattes så högt som $5 för herre och dam. När sångerskan sommaren derpå för andra gången gästade staden, gaf hon en benifice-konsert, af hvilken nettobehållningen skulle tillfalla de svenska kyrkorna samt Svea, åt hvarrs kassa *|i, bestämdes. Detta förtröt styrelsen, hvilken, medlemskapet oåtspordt, betackade sig och lät hela behållningen tillfalla de andliga samfunden.

Samma år uppstod inom sällskapet stor oenighet med anledning af det ett par år förut bygda emigranthuset, som på många sätt vardt ett trätofrö. Denna sinnenas splittring var på god väg att helas, när p& hösten den stora eldsvådan kom och skingrade medlemmarne. Ur askan, bildvis taladt, reste sig Svea 1872 och har sedan dess innehaft åtskilliga lokaler, men tycks vilja blifva bofast i den stora, ljusa och rymliga sal hon nu ett par, tre år egt å hörnet af Chicago Avenue och Larrabeegatan. Hon har nu något öfver 500 band i sin boksamling, håller ofta muntra sexor, ger små dramatiska föreställningar, arrangerar debatter och föreläsningar samt fäster mycken vigt vid sjuk-kassan. Äfven må nämnas de många glada pik-niksfester som arrangerais af Svea under sommaren, då man med dess vackra fana i spetsen tågat ut och firat Bellmansfesten m. m. i de staden omgifvande lunderna. Hr. And, Larson (gubben Larson kallad), som godhetsfullt lemnat oss dessa uppgifter, har varit Sveas bibliotekarie öfver 1$ år. Såsom presidenter hafva tjenstgjort : Stolbrand, Sundell, J. P. Hnssander, J. A. Nilson, Oskar Malmborg, C. Blanxius, Th. Engström, C. Strömberg, C. F. Billings, Gerhard Larson, G. O. Lange, N. Torgerson, Konrad Göthe, — Berglund, P. M. Almini, J. M. SchÖnbeck, Gylfe Wolyn, C. G. Linderborg, A. Aspman, Sven Olin, A. J. Westman ocb Knut Nilson, som nu innehar förtroendet.Den Svenska Odd-Fellow-Logen.

Dess rätta namn är: “The First Swedish Lodge of Odd-Fellows No. 479”. Den har existerat sedan den 22 Febr. 1872, då den stiftades af 10 personer, af hvilka dock endast tre voro svenskar. Men sedan företaget var väl i gång, drogo de icke-svenska medlemmarne sig tillbaka, medan ett större antal svenskar ingingo, så att logen inom ganska kort tid blef ej blott en af stadens manstarkaste, utan äfven för sin kraft och verksamhet mest ansedde. Den räknar f. n. 150 medlemmar. Lika många har den sedan sin uppkomst förlorat genom dödsfall och afflyttningar från staden. Tio hafva nämligen utgått ur logen för att ingå i det andra lifvet, och 140 för att söka sin utkomst på andra ställen i landet. Dessa tio hafva alla blifvit begrafna af logen till en kostnad af $750, eller 75 i hvarje fall, såsom bestämdt är i dess förordningar. I sjukhjelp har den utbetalt $500 om året eller $4,000 under hela tiden, och å hand eger nu $5,000, hvaraf $2,000 i regeringobligationer och resten i fastigheter. Presidenter hafva följande personer varit: P. A. Felt, Henry Allen, J. T. Appelberg, D. W. Modeen, L. Gyllenhaal, Frank A. Bergman. John Levin, John N. Lundström, P. G. Anderson John Mountain, P. M. Nelson, P. G. Bowman, Aug. Nieman, E. O. Forsberg, W. T. Eklund ocb Chas. J. Strömbeck.

Freja.

Hösten 1869 kommo några skandinaviska sångare i Chicago öfverens om, att göra en utflykt i nordvestern för att gifva ett antal konserter. Detta lilla band, som bestod af C. J. Blomqvist, John L. Svenson, Oliver Larson m. fl., förenade sig vid återkomsten med några andra och bildade ett sångsällskap, som fick namnet Freja och uppgiften att, för så vidt möjligt vore, förena stadens skandinaviska sångare till ett enigt och starkt brödraskap. Dess förste ledare var hr Uno Widestrand, hvilken senare efterträddes af hr John L. Svenson, som skött taktpinnen tills för kort tid sedan, då han efter sin tioåriga verksamhet afsade sig hedern för att lemna rum åt en annan, som ännu är okänd. Under denna tid har Freja vunnit namn för att vara Amerikas bästa svenska sångförening. Vi säga svenska, ty ehuru den kallar sig skandinavisk har dock de aldra flesta medlemmarne varit svenskar. Manstarkt har sällskapet likväl aldrig varit, ty antalet har visst sällan öfverstigit 60, hvartill det nu uppgår. Men det har verkat med mycken framgång och genom sina offentliga konserter ofta gifvit alimänheten andeuppfriskande stunder. Vid dessa tillställningar, som ibland varit besökta af ända till 1,000 personer, ha sångälskare af alla i Chicago representerade nationaliteter varit närvarande ocb fällt vackra utlåtanden omFrejas prestationer. Sällskapet bar också en sjuk- ocb begrafnings* kassa, som dock, dess bättre, icke behöfts anlitas till någon nämnvärd grad, om man undantager den hjelp två sjuka banker dragit ur densamma. Dessa kranka inrättningar ha varit “Bikupan”, som vid sitt falissement var skyldig Freja $500, och Skow-Ffeterson, I* berg & Co:s “sjukhus”, som riktade sig till ett belopp af $200 ur sällskapets kassa. Annars har Freja gått sjungande sin bana framåt, med C. Bryde, G. Nyqvist, H. L. Hertz, Chas. Ferm m. fl. till presidenter.

Svenska Sångföreningen,

ehuru upplöst f Örtjenar likväl att med aktning ihågkommas såsom en af stadens verksammaste föreningar på sin tid. Den uppstod i Januari 1875 och hade redan i börjau 102 medlemmar, de aldra flesta “sjungade”. Ett af dess utmärkande drag var, att den bestod af båda könen, och ett annat, att den i verkligheten var mera en sångskola än en förening af sångare. Det var nämligen stiftarens, hr Alfred Lagergrens, mål, att genom detta företag väcka den svenska ungdomens slumrande sånganlag, och utbilda dessa anlag, der de redan börjat odlas, hvilket mål icke kan sägas hafva förfelats, ty innan sällskapet upphörde, bade det gifvit åtskilliga offentliga konserter, som enligt konstkännares omdöme röjde ansenlig förmåga bos de uppträdande. En af dessa tillställningar var besökt af 1,700 personer. Fröknarne Blanxius och Kristina Breaton gåfvo med sina stämmor ton åt konserterna, det är sant. men utom dessa utfördes programmen helt ocb hållet med egna krafter. Hade icke hr Lagergrens börda blifvit honom för tung, skulle Svenska Sångföreningen, som upplöstes 1879, ännu ha lefvat. Den lär dock komma att uppstå innan kort kort, och dermed få vi trösta oss.

SwiTHIOD

eller, som den sjelf skrifver sig, “Svitjod”, stiftades af ett antal å stadens södra del bosatte unga svenskar i Februari 1875, sedan bvilken tid den sakta men säkert utvecklat sig i åtskilliga riktningar. Den har t. ex. lagt sig till med ett vackert litet bibliotek och inrättat eu sjuk-hjelps- ocb begrafningskassa m. m. Eljest ligger sällskapets program uttryckt i följande punkter:

Sällskapet Svitjods ändamål skall vara; l:o Att genom endrägt och samverkan vinna styrka och utveckling i moraliskt och ekonomiskt hänseende, samt understödja alla medlemmars goda sträfvan* den och i Amerika framvisa det värde svenskarne ega.

2:o Att hälla en aftonskola, der medlemmarne kunna fä öfningar i att tala, läsa och skrifva det engelska språket m. m.8:0 Att underhålla och tillöka ett bibliotek, som hufvudsakligen bör bestå af svensk litteratur.

4:o Aftouunderhållningar för inhemtande och spridande af nyttiga kunskaper. 5:o Att bilda och befrämja en sångkör, f :o Att underhålla en sjukfond och begrafningskassa.

7:o Sällskapet Svitjod hyllar fria tänkesätt, och gör icke afseende p& religions-bekännelse.

Hr F. A. Lindstrand, genom hvilkens sträfvanden Svitjod kom till stånd, var dess förste president ocb har bela tiden varit en af dess ifrigaste upprättbållare. Medlemskapet består nu af 60 personer.

TYÅ DÅLIGA BOLAG.

Då vi företagit oss att teckna grunddragen af Chicagos “svenska historia”, skulle det helt säkert anses pligtförgätet om vi helt och hållet förbiginge “The Swedish Commercial Company” ocb “The Missouri Land Company”, två af och för landsmän bildade bolag. De kommo båda till stånd i början af år 1868, det ena för att, som namnet antyder, göra handelsaffärer, det andra med uppgift att anlägga en större svensk jordbrukskoloni i staten Missouri. Men deras lif voro hvarken långa eller ärorika. “The Commercial”, hvari en från Sverge förrymd person vid namn Sundevall (han kallade sig bär Fogelberg) och äfventyraren H. A. Burger voro de ledande och så godt som enda andarna, annonserade sig tidigt på våren, låtande påskina att det egde ett större rörelsekapital och vore inkorporeradt under statens lagar. Det existerade endast ett par år, under hvilken tid dess enda synliga affär bestod uti vexel- och biljettförsäljning. Men sommaren 1870 började de vexlar, som genom “bolaget“ bemskickats till Sverge, att återkomma protesterade. Burger begaf sig då hem för att, som det hette, undersöka orsaken

till “det besynnerliga förhållandet” ocb ställa allt på det klara, men fann for godt att stanna borta. Fogelberg fortsatte under tiden “vexel-affären” öfver vintern, och när våren kom 1871, tvang honom hans dåliga hälsa att uppsöka ett mildare klimat. Tyst som en egyptisk prest smög ban sig af härifrån. Han dog i Buffalo för 6 år sedan, de protesterade vexlarne äro ännu protesterade, och Burger lär vara skandinavisk konsul någonstädes i Sydamerika.

Större var den förlust landkompaniets kunder fingo vidkännas. Genom ett braskande puffsystem hade man lyckats förmå ett större antal i olika delar af landet bosatta svenskar att inskicka bidrag till en fond, med hvilken en större landsträcka skulle inköpas och en koloni derå anläggas m. m., allt hvilket lät mycket vackert i en tid, då hvatye sinne vurmade för landkompanier, “ett hem med trädgårdstäppatill” och “en sorgfri ålderdom”. Men största delen af det sålunda bildade grundkapitalet åtgick till dagtraktamenten åt de herrar, hvilka utskickades att “prospekta” och välja tjenligt läge för den (icke-) blif-vande kolonien. Visserligen ingicks kontrakt med ett jernbanbolag i Missouri om erhållande af ett stycke dåligt land, men på så lösa vilkor, att den nyodlare, som nedsatte sig derå, icke knnde känna sig bofastare än en irländsk arrendator, när ban råkar ur stånd att fullgöra sin lords fordringar. När allmänheten förnam förbållandet, upphörde bidragen och började klagomålen i tidningar ne. Detta gaf dråpslaget åt affären, bvilken kunnat lyckas, om den föreståtts af en i dylika saker erfaren och insigtsfull ledare, hvilket dock icke kan sägas om hr C. O. Lundberg* Missouri-landkompaniets upphofsman ocb president.

UTVANDRINGEN OCH RUNNAREYÄSENDET.

Efter det stora inbördeskrigets slut antog den europeiska invan-ovanligt stora dimensioner. Proportionsvis var måhända den skandinaviska störst. Hvad särskildt den svenska beträffar, så var den under åren 1866—70 ofantligt mycket större än den någonsin förr hade varit eller förmodligen kommer att blifva. Hvarje till Newyork eller andra atlantiska hamnar anländande ångare medförde bnndratals landsmän ocb vesterut begåfvo sig de aldra flesta af dessa. Chicago var då som det alltid varit deras första mål; hit anlände de i stora skaror med de för deras befordran inrättade emigranttågen. Det fans dagar under året 1869, då tusentals skandinaver hamnade härstädes, alla mer och mindre rådlösa och förlägna ocb många nödstälda och bekymrade. Under dessa omständigheter föllo de lätt offer för en klass bedragare, som kallades “emigrant-runnare”, en sorts sjelf konstituerade “agenter”, som uppsnappade de nykomne bvarhelst de funno dem, men företrädesvis vid stationerna, då tågen ankommo, för att “bjelpa dem till rätta”, “vägleda dem” ocb “gifva dem goda råd”, som det bette. Några af dessa låga varelser voro anstälda i än ett än ett annat ångbåtsbolags tjenst, andra i vissa “boardinghus-inrättningars” och somliga uppträdde på eget bevåg, för att på bästa lämpliga sätt pungslå, ej sällan lömskt bestjäla, de ovarsamme som följde dem till de tjufhålor, hvilka utgjorde deras stamhåll. Hundratals svenskar blefvo på detta sätt lurade och pluudrade af sina “tillmötesgående landsmän”. De syner, som ibland tedde sig vid jernbanstationerna vid emigranttågens ankomst, voro på en gång både ytterst löjliga och sorgliga. Ett dussin af de utskickade “vägledarne” bade ibland samlat sig för att, sedan det anlända tåget aflemnat emigranterna, slå ned som gamar ibland desse, försökande medlock och pock att förmå dem följa sig till det eller det kontoret, boarding-huset eller emigranthotellet, der lika hjelpsamme och förekommande värdar icke underläto att rikta sig på gästernas bekostnad.

* Detta runnarväsen blef med tiden så odrägligt, att den allmänna opinionen ibland stadens svenskar började höja sig deremot. Stora mass-möten höllos vid hvilka missförhållandet dryftades och bofvame utpekades och fördömdes. Samtidigt togo de svenska tidningame hand om saken. Isidor Kjellberg, nu i Sverge, utgaf för tillfället en liten tidning, “Justitia”, i hvilken han med draget svärd gick ligan inpå lifvet. Lika bestämdt och med lika god verkan, ehuru på samma gång ej fullt så hänsynslöst, uppträdde Hemlandet, då nyss öfverhandtaget af J. A. Enander, och “Wya Verlden”, som öppnade striden med ett par väl riktade salvor, underhöll hela tiden en stadig eld. Sedan den tiden har r unnar väsendets onda uppträdt uti en jemförelsevis mycket mild form.

Långt före pressens och publikens anti- runnar-rörelse, eller 1867, hade stadens svenska kyrkosamfund med några andra skandinavers och äfven amerikanares hjelp låtit uppbygga ett emigrautherberge, hvarest de nödstälde nykomne kostnadsfritt logerades, samt anställa en aflönad med polismyndighet beklädd agent, hvilkens uppgift var, att hålla ett vaksamt Öga på runnarskaran och varna emigranterna för densamma.

Kort derpå vidtogs af sällskapet Svea en likadan åtgärd. Hr. C. Eklund tillkommer hedern för förslaget härtill, som gjordes sommaren 1867 och mottogs med allmänt bifall. En tunnbindareverkstad belägen å hörnet af Ohio- och Franklingatorna hyrdes och inrättades till her-berge, och till agent antogs hr S. Trägårdh. Detta var endast en temporär åtgärd. För att få ett eget och för ändamålet mera lämpligt hns, utfärdade Svea en inbjudning till allmäu subskription. Denna inbjuduing, som var undertecknad af P. M. Almini, Herman Roos, 0. G. Lange, Charles Eklund, C. F. Billings, C. J. Stenqvist, J. M. Schonbeck, Frank Johnson och J. T. Appelberg, hade till följd att summan $2,500 erhölls. Nu köptes tomten 120 Illinoisgatan för $4,000 och derå bygdes ett hus till samma kostnad. Tusentals emigranter voro under året 1869 här intagna och tillsedde, och för att underlätta Sveas bemödanden bildades en svensk frun timmersförening, hvars medlemmar med sann qvinlig omtanka ocb ömhetssinne afhjelpte en ej oansenlig del af de fattige emigranternas största behof. Från detta emigranthus befordrades under sommarens lopp 7 personer till hvar sin graf och 87 till fattighuset. Slutligen uppstod inom sällskapet så mycket kif om detta i sig sjelf vackra och för Svea hedrande företag, att man, för att bli saken qvitt, föreslog att upphöra dermed. Så skedde, och den 6 September 1871 gick emigranthuset, å hvilket ännu en betydlig skuld hvilade, under klubban för $6,000.Under denna friska utvandringsperiod, som varade från 1866 till 1873, ökades Chicagos svenska befolkning högst betydligt. Det är ej någon öfverdrifven uppgift om vi säga, att staden hyste 30,000 svenska själar 1873, då de, på grund af den massa arbetsfolk, som hade inströmmat för att uppbygga staden efter den stora branden, voro talrikast. De hafva sedan dess antagligen i antal nedgått till 25,000

BANKINRÄTTNINGAR.

Winslows Bank.

Kort efter inbördeskrigets slut anlände till Chicago en dansk äfven-tyrare vid namn Ferdinand Winslow och etablerade tillsammans med en annan person en enskild bankrörelse, den han på några år uppdref till en betydande höjd. Winslow var nämligen ett “finansgeni”, hade erfarenhet i facket och lyckades att vinna skandinavernas förtroende. Annars var han hvad man på engelska kallar “a dashing fellow” och ärade det tyska mottot “leben und leben lassen”. På våren 1872 beslöt han att utvidga rörelsen genom att förvandla banken till nationalbank, i och hvarför ett bolag bildades, i bvilket åtskilliga af våra landsmän ingingo såsom medlemmar. Allt gick väl och banken förtjente pengar tills fram på hösten samma år, då helt plötsligt underrättelsen kom, att inrättningen hade kull by tterat med $400,000 skulder och få säkra menen hel del osäkra tillgångar. Ej långt förut hade Winslow upprättat en enskild bank vid sidan om nationalbanken, ocb när den senare föll, ramlade naturligtvis också den förra. Många landsmän fingo härigenom vidkännas verkligt svåra förluster, ty till dato har utdelningen icke bestigit sig till mer än 40 procent. Winslow, som var i Europa for att utföra en “briljant spekulation” för bankens räkning, när katastrofen inträffade, har icke varit sedd i Chicago sedan dess, men var 1874 anstald i finansdepartementet i Washington samt senare i en af öststaternas straffanstalter. Hans stora fel såsom affärsman var, att han alltid spelade för högt, vågade för mycket, hvilket deremot icke kan sägas om

SkOW-PeTEBSEN, I8BEBG & Co.

Denna firma lefde för högt, åt ut sig, bokstafligen taladt, ehuru det måste medgifvas att cigarrer, champagne m. m. äfven nämnas i de räk-ningnar, hvilkas punktliga betalande nödgade firman att “inställa sina betalningar” till kunderna och förhindrat “massan” att ännu betala mer än 25 procent af bankens skulder. Men nu törst några ord om företagets uppkomst.Dansken Anton Skow-Petersen ocb svensken Axel Isberg hitkom-mo från sina respektive hemland våren 1873, för att lyckliggöra Chicagos 50,000 skandinaver med en bank, till hvilken de skulle kunna sätta oinskränkt förtroende. I det tryckta och kringspridda programmet läste man bland annat följande, hvilket i ljuset af senare bändelser framstår som en märkvärdig prof bit på den humor, som stundom kan finnas på bottnen afen annars till utseendet slö och andefattig karaktär. 1 skriften, som väl var författad af Isberg, lästes:

“De bittra följder af sviket förtroende, som tid efter annan drabbat den skandinaviska befolkningen härstädes, hafva nied nödvändighet manat till upprättandet af denna bank. 1 de gamla hemländerna bar man icke längre med likgiltighet kunnat åse, huru den sträfsamme arbetaren ständigt plundrades på frukten af sitt arbete.

“Det blef ett behof att här i hjertat af den nya verlden, der så mången son och dotter af Skandinavien sökt sitt hem, inrätta en plats, dit den utvandrande alltid med fullaste förtroende kunde vända sig.

“Detta behof är nu tillfredsstäldt.”

Detta “tog skruf”. De “på frukten af sitt arbete ständigt plundrade skandinaverne1’ skyndade med sina penningar till de af Sverges filantroper utskickade men nisko vännerna, bvilkas vackra verksamhet på barmhertigbetens fält kröntes med lycka ocb framgång. De förtje-nade t. ex. på sin vexelrörelse ett år $16,000 och ett annat $18,000, penningar insattes äfven till ett betydligt belopp och allt gick väl tills våren 1877. Då brast bubblan. Den allmänna krisen bade — så hette det — bragt företaget på fall. Men det utröntes snart, att orsaken till bankens falisseraent var det moraliska falissement, som tidigare hade inträffat hos “bankirerna”. För att bevisa påståendet behöfva vi endast anföra, att de båda herrarnes månadtliga cigarr-räkningar uppgingo ibland till $125 och aldrig under $70, att de strödde omkring sig blomsterbuketter, som kostade $25 stycket, att Isberg betalte närmare $1,000 i inträdesafgift till en at stadens snobb-klubbar, att han, ungkarl som han var, 1876 lefde upp $6,974, medan Skow-Petersen, som också var ogitt, utgaf $6,512 för sitt vivre samma år, ocb att det värda parets lefnadskostnad under de fyra åren var $37,432.80. Nämnas må äfven, att de 1875 betalte $2,167 for telegrammer emellan Skandinavien och A merika ocb att de, för att kunna skina, lade sig till med så mycket guldmynt de kunde komma åt, eburu de derigenom på blott ett år ledo en förlust af $2,737. Förgätas bor ej heller, att stadens skandinaviska vinglare hade god kredit hos firman. Framför oss ligger en lista å de “efterlemnade” tvifoelaktiga reverserna, bvilka tillsammans uppgå till $6,381, och bland dessa reversers utfärdare igenkänna vi ett halft dussin af våra aldra tvifvelaktigaste skandinaviska karaktärer. De fal-lerade med skulder uppgående till $86,357, och derå hafva kreditorernatill dato erhållit 25 procent. “Skånes Enskilda Bank” och “Köpenhamns privatbank”, hvilka voro medlemmar i firman, ha icke kunnat hållas till ansvar för någon del af skulderna. Deremot har den förra, hvarifrån Isberg utgick, återtagit honom och gifvit honom en förtroendepost, och Skow-Peterson lär vara anstäld i en af Stockholms förnämsta banker. Hvad Chicagos skandinamer vidkommer, så behöfver hvarken Ystadsbanken eller någon annan ömma för dem. Men de ömma för Ystadsbanken och för Sverges alla filantropiskt sinnade bankirer.

BOKHANDELN OCH FÖRLÄGGAREYEBKSAMHETEN.

Utom tidningsliteraturen, & hvilket område svenskarne, som ofvan synes, varit särdeles arbetsamme, ha vi icke mycket att visa såsom prof på företagsamhet i literär riktning. Deremot har handeln med i Sverge tryckta böcker uppdrifvits till en ansenlig ståndpunkt. Den aldra första början till denna rörelse gjordes 1858, hvilket år “Svenska Lutherska Tryck-föreningen” bildades och uppdrogs att ut-glfva det af prof. Hasselqvist grundlagda “Hemlandet”. Det var dock icke förrän påföljande år, som bokhandeln i mindre skala börjades med från Sverge införskrifna pressalster. Men under pastor Erland Carlsons driftiga verksamhet såsom föreningens kassör och verkställande direktör förkofrade sig företaget med årens lopp så, att man slutligen kom i stånd att utgifva böcker på eget förlag. Dessa böcker voro alla af religiös beskaflenhet. Det första verket som såg dagen var en samling “Hemlands-Sånger” (400 sidor). Derpå kom en psalmbok med samma omfång, ocb sedan Luthers katekes på engelska och svenska. Under tiden steg efterfrågan på andra svenska böcker och naturligtvis utvecklade sig bokhandeln i samma mon.

Från 1859 till 1804 tjenstgjorde Jonas Engberg såsom bokhandelns föreståndare och Hemlandets redaktör samt på senare tiden äfven såsom kassör och direktör. Efter honom förestods bokhandeln af åtskilliga andra tills 1868, då befattningen åter anförtroddes åt hr Engberg, som förblef dervid tills 1874. Detta år aflät tryck-föreningen bokhandeln åt denne Jonas Engberg, C. P. Holmberg och C. O. Lindell, hvilka under firm-namnet Engberg, Holmberg & Lindell nu började drifva affären med större kraft och framgång, så väl hvad förläggareverksamheten som bokförsäljningen beträffar. Emellertid utgick Lindell efter en liten tid ur företaget, som derför nu eges och drifves af Engberg & Holmberg.

På denna firmas förlag hafva följande arbeten utkommit: Rosenii betrakteiser för hvar dag i året (745 sidor), Rosenii utläggning öfverRomarebrefvet (1,200 sidor), Concordia Pia (604 sidor), Lilla Pietisten (312 sidor), Martyrhistorien (272 sidor), Vägledning ocb Tröst (165 sidor) och öfver ett dussin andra, samt ett halft dussin musikaliska verk, deribland Koralbok med psalmer, Melodier till Ahnfelts Sånger samt Melodier till Pilgrimssångerna. Deras bok-katalog, som är 175 sidor stark, upptager verk tillhörande bokverldens alla afdelningar. Störst är likväl utsättningen å de religiösa arbetena, dernäst de språkvetenskapliga, sedan de naturvetenskapliga, sedan de blandade och efter dem de vittra ocb filosofiska. De hafva å hand ett lager värdt $23,000 efter inköpspriset, stereotyp-plåtarne icke inberäknade, hvilkas kostnadspris är $12,000.

På Enander & Bohmans förlag hafva utkommit, utom 5 delar af “Förenta Staternas Historia”, hvartill E. sjelf är författare, äfven följande arbeten: Föreläsningar i den systematiska teologien, Det sextonde århundradets reformationshistoria, Lagbok för hvar man, samt några smärre verk. Värdig att nämnas är äfven en 1878 utkommen diktsamling, hvars författare är hr Magnus Elmblad, hvilken för öfrigt genom tidningarne gjort sig känd såsom lycklig skald.

Af stadens 3 svenska accidens-tryckerier är W. Williamsons det äldsta och största. Det etablerades af honom våren 1875 och har under tiden gifvit sysselsättning åt 4 a 5 personer. Arbeten af alla slag inom facket utföras. De periodiska skrifterna “Missionsvännen” och “Lexbladet” utkomma härifrån.

“The Star Printing Co.”, förestådt af C. O. Lindell & Co., har under sin tvååriga verksamhet utgifvit, utom månadsskrifterna “Nåd ocb Sanning” samt “Barnvännen”, äfven åtskilliga böcker, såsom Bibliska historier (200 sidor). Reformationshistoria (150 sidor), Gåfva för konfirmander (80 sidor) samt åtskilliga musikaliska arbeten.

Från Viktor Witting & Sons accidenstryckeri utkommer månadsskriften “Stilla Stunder”.

*

POLITISKA BEFATTNINGAR.

Den första svensk, som anförtroddes en offentlig politisk syssla, var ofvannämnde P. von Schneidau, hvilken 1854 utnämndes till svensk-norsk vice-konsul. Men S., hvilken led af en obotlig sjukdom, nödgades efter en tid afsäga sig förtroendet och blef då efterträdd af pastor Unionius. När denne 1858 hemflyttade till Sverge, uppdrogs hr C. J. Sundell att handhafva befattningen, som af honom förestods tills i Juli 1861, vid hvilken tid hr S., som af president Abraham Lincoln då utnämnts till amerikansk konsul i Stettin, Preussen, dit afgick. Öfverste Oskar Malmborg, hvilken hade vistats i Chicago några år, erhöll nuSundells plats, men stannade deri en mycket kort tid, enär hans republikanska frihetskärlek manade honom att ingå i unionsarmén och med den utgå i inbördeskriget. Efter honom utnämndes Gerhard Larson, en ung svensk, hvilken dog i Newyork för 12 år sedan. Länge skötte han dock icke konsulsärendena, utan afgick snart för att lemna rum för hr P. L. Hawkinson, som efter några års förlopp blef vald till fredsdomare, och efter honom blef för första gången en norrman, nämligen hr Svanoe iklädd den skandinaviska konsulsvärdigheten i Chicago.

Till sheriff för Cook county, som omfattar Chicago, valdes 1864 John A. Nelson. Honom var det således förbehållet att blifva den förste svensk samhällets röstberättigade invånare upphöjde till en ansvarsfull och indrägtig befattning. Mången, som sett huru svårt det nu är för Chicagos svenskar att blifva politiskt represesenterade, har undrat, huru de då med knappt hälften af den numeriska styrka de sedan vunnit, likväl såsom andel af det politiska patronaget erhöllo ett sheriffs-embete här hemma och ett konsulat i Tyskland. Vid närmare eftertanke inses det emellertid lätt, hvilka orsakerna härtill äro. I första rummet må märkas, att Nelson, som varit “deputy” eller vice-sheriff under A. C. Hesing, tyskarnes inflytelserike ledare, af honom föreslogs och understöddes till efterträdare. Hvad Hesing och hans tidning, “Illinois Staats Zeitung”, den tiden sade, hade, må man besinna, en afgörande verkan å tyskarne, och hvad tyskarne gjorde under valstriderna och vid valurnorna hade en lika afgörande verkan på valresultatet. Med andra ord: det var tyskarne, som med svenskarnes och andra republikaners tillhjelp drogo försorg om John A. Nelsons sak. Dernäst måste man äfven erinra sig, att svenskarne sjelfve voro mycket mera enige då än de nu äro. Vi antaga på god grund, att ingen landsman i Chicago gick mycket ur sin väg för att lägga hinder i hr Sundells, när det blef fråga om att göra honom till amerikansk konsul, men på lika god grund antaga vi, att den svensk, som i dag eftersträfvade samma mål, finge slå sig fram bland sina landsmän, med en ypperlig chance att af dem varda slagen. Icke att Chicago-svenskarnes allmänna moral är sämre nu än då, men emedan, som sagts, deras politiska enighet är mindre, och benägenheten att korsa hvarandras planer mycket större.

Nelsons termin var 4 år. Under denna tid valdes P. L. Hawkinson till fredsdomare, och 1869 blef Jonas Engberg af folket i norra Chicago utsedd till “town clerk”. Några år senare fick Charles Lindgren en konstapelssyssla och kort derpå blef P. L. Hawkinson af guvernören utnämnd till fredsdomare för andra gången, samt för tredje gången 1879. Alla dessa ha varit och äro republikaner. Hösten 1874 uppträdde en ung man vid namn John A. Arvidson såsom demokratisk kandidat till representant i statens lagstiftande församling. Detta föranledde det republikanska partiet att i samma distrikt uppsätta enP. A. Sundelius. CHICAGO. Se sid. 296.annan svensk, som blef hr C. G. Linderborg, ocb dermed hade vår nationalitet två representanter täflande om hedern att få representera det femte legislatur-distriktets kosmopolitanska befolkning. Båda blefvo valde och båda intogo säte i församlingen. Sedan dess har ingen svensk lyckats att bana sig väg till något politiskt embete, men hr Johan A. Enander, Hemlandets redaktör, har af guvernören kallats till medlem i statens undervisningsnämnd eller “Board of Education”, hvilken höga förtroendepost han nu fyller.

Annars hafva åtskilliga svenskar tid efter annan innehaft ansvarsfulla ställningar vid stadens publika verk. F. E. Jocknick tjenstgjorde mellan åren 1862—70 i postverket. Efter honom inträdde C. Blanxius. R. Lilja och C. J. Stol brand hade tidigare varit anstälde i “Recorder’s court”. A. Silfversparre och O. Larson ha varit, den ene ritare, den andre ingeniör vid afdelningen för Public Works. Vid tullverket har bland andra P. A. Sundelius tjenat staten ocb tjenar f. n. countiet i Recorder’s Office, der han fyller ett af de förnämsta rummen. J. M. Johnson var före 1879 i många år poliskapten, och omkring ett dussin poliskonstaplar och ett halft dussin brefbärare, af svensk börd, tillhöra nu Chicagos offentliga tjenstpersonal.

*

STÖRRE FÖRETAG.

Rose Hill Tradskola.

Omkring 5 mil norr om Chicagos norra gräns ligger, ej långt från Michigansjön, det vackra Rose Hill, och hvad som fäster svenskens särskilda intresse vid denna plats är den af en landsman, hr P. S. Peterson, derstädes anlagda stora trädskolan, en af de förnämsta i hela landet.

Det är i synnerhet för sina skogsträd, hvilka planteras vid gator, alléer, boulevarder samt i enskilda och publika trädgårdar och parker, som Rose Hill vunnit nationelt rykte. Icke allenast i Chicago ocb dess omgifningar, utan äfven på landet bortom Mississippifloden, på prärier-na i Minnesota, Iowa, Kansas och Nebraska samt i Colorados dalar bafva hundatusentals unga träd från Rose Hill blifvit planterade ocb utgöra nu en prydnad och glädje för invånarne. De vackra boulevarderna i södra Chicago beskuggas af jättehöga almar, som från Rose Hill blifvit ditförda på de ofantliga vagnar, som der begagnas till transport af de största träd.

Man kan säga, att det är en af Rose Hill specialiteter att utflytta stora träd, bufvudsakligen almar, för hvilka betalas från $25 ända upp till $100 stycket. Egaren är naturligtvis ansvarig for att sådana träd skola växa, men detta är för honom ingen särdeles risk, emedan hansgrundliga kännedom om allt som tillhör denna del af naturvetenskapen samt hans utmärkta apparater för lyftning och flyttning jemte hans trogne oeh skicklige arbetare, allt gör att det är endast högst sällan 8om ett träd förloras, d. v. 8. misslyckas.

För att bättre kunna uppfatta det storartade arbete hr P. utfört, vilja vi blott nämna att i goda tider afyttras vid Rose Hill träd och plantor för femtio a sextio tusen dollars årligen, och att rörelsen tilltager i omfång med hvarje år. Omkostnaderna äro naturligtvis mycket stora; bland andra kostnader är en arbetsstyrka om 20 till 40 man, hvaraf många nödvändigtvis måste vara i yrket erfarna.

Man närmar sig Rose Hill Nursery på en makadamiserad landsväg (också ett verk af dess patron) mellan fruktbara ängar, genom hvilka slingra sig fiskrika bäckar och en större elf; på en half mils afstånd börja planteringarne; de unga träden, som nu äro 15 a 20 fot höga, stå i långa rader och odlas likt ett majsfält; på afstånd synas de hvit-målade mansbygnaderna, omringade och beskuggade af stora lönnar, altuar och ekar, det hela påminnande om ett af södra Sverges vackra herresäten.

Hr P. S. Petterson, cgaren och anläggaren af detta vackra och storartade företag, är en medelålders man. Han föddes i Nöbbelöf, Skåne, af fattiga föräldrar. Sitt yrke lärde han vid Ofveds kloster, uppehöll sig sedan ett par år i Tyskland ocb fick vid ankomsten till Amerika för omkring 25 år sedan anställning som förman vid en trädskola i staten Newyork.

Med de penningar han der sparat af sin lön under en lång tjenste-tid kom han till Chicago för 18 år sedan och började sitt stora arbete vid Rose Hill, hvarest han först köpte några acres jord till ett pris af $200 pr acre och har sedan dess årligen utvidgat sin affär och sin egendom, så att den nu omfattar öfver 200 acres mark, hvarå finnas utplanterade och nu växande öfver tre millioner unga träd, hufvudsakligen bestående af alm, al, ask, lönn, lärkträd och gran. Hr P. har från Europa importerat dess bästa skogsträd — på en gång 800,000 från Skotland. Det tinnes naturligtvis på Rose Hill de flesta svenska trädslag, och många amerikanska träd hafva också derifrån afgått till Sverge och andra europeiska länder.

Lincoln Park.

Denna Chicagos första och förnämsta parkanläggnings historia är på ett nära sätt förbunden med tvänne svenskars, trädgårdsmästarne Sven Nilson och O. Benson. När stadsstyrelsen på sommaren 1865 utlofvade 200 dollars premium åt den, som kunde framlägga de bästa planerna för Union Park och Lincoln Park, vann hr Sven Nelsonpriset; hans ritningar blefvo enhälligt antagna. Tidigt på hösten börjades arbetet, för hvilket man hade gjort 1,500 dollars anslag hvad det första året beträffade — en i sanning liten början, när man besinnar, att 1880 års bevillning för parkarbetena utgör $600,000.

Under de 15 år, som förflutit sedan hr N. tog hand om detta storartade verk, har i synnerhet Lincoln Park, åt hvilken den största uppmärksamheten blifvit egnad, antagit ett inbjudande utseende, ett utseende, som vittnar om konstnärlig smak, omdöme ocb urskiljning bos planens upphofsman och utförare, hvilket också kan sägas om de många andra betydande arbeten af samma slag, Nelson under denna period planerat och fullbordat.

År 1866 vardt hr O. Benson hr Nelsons kompanjon. Firman ‘ Nelson & Benson dref nu i många år detta jemte andra stora företag med mycken framgång. Men 1875 upplöstes förbindelsen. B. blef då af parkstyrelsen utsedd till det alltjemt fortgående arbetets superintendent, medan N. fortsätter sin verksamhet på egen hand, småningom återvinnande en del af det jordiska gods, ban under den stora krisen, hvilken träffade honom särdeles hård t, förlorade.

Benson är född i Fjelkestad, Kristianstads län, hvarifrån han redan i sitt femtonde år utvandrade till Amerika, hvarest han anlände 1852. Sina första år tillbragte han i Ohio, der han en tid tjenstgjorde som skollärare. Senare finna vi honom i “Chicago Tribunes” tryckeri. Detta var 1856. Vintern derpå återfinnes han i “Svenska Republikana-rens” tryckeri i Galva. Året derpå ingick han som student vid Chicagos högskola, hvarifrån han efter tre år utgick med goda betyg. När kriget strax derefter utbröt, var B. en af de förste, som erbjöd Unionen sin tjenst; han ingick i armén och stannade der &£ år. Denna period af sitt lif anser han, om ej såsom den lyckligaste, så dock såsom den, öfver hvilken han kan vara stoltast, ty, ehuru svensk till själ och bjerta, älskar han likväl Amerika och sätter- högt värde på dess fria institutioner. Som lätt förstås, är han också grundligt amerikaniserad. Han är gift med en engelska, som gifvit honom 6 barn, alla födda i Lincoln Park, der ban eger ett vackert hem, omgifvet af de sköna scener, som ban och Nelsons konst frambragt under de 14 fredliga åren.

The Anderson Refrigerator Line.

Den stora publiken har för längesedan hört talas om och förvånat sig öfver, att man i England och andra europeiska länder äter färskt kött, importeradt från den amerikanska vestern, såsom t. ex. Texas, Kansas, Colorado och Utah. Detta låter otroligt, men så är nu händelsen, tack vare de sinnrikt inrättade “refrigerators”, hvarmed den fjerran vesterns färska alster af alla slag — ägg, smör, frukt och fisksåväl som kött och fläsk — tillföras österns invånare. Dessa refrige-rators äro för sådan frakt särskildt bygda vagnar eller rörliga iskällare. Några kemikalier begagnas icke; det är endast med is och frisk luft som varorna hållas i godt skick den ej sällan 4,000 mil långa vägen från Stillahafskusten till Atlantiska h af ve t.

Flera linier af dessa refrigerators äro nu i gång, men den äldste och mest betydande af desse är ofvannämnde, hvilken kommit till stånd genom Frank A. Andersons outtröttliga bemödanden. A., som är svensk, har, i förening med sin broder Charles L., sedan många år tillbaka drifvit en större kötthandel i Chicago, och har under denna sysselsättning kommit att fundera på möjligheten att transportera slagtadt och osaltadt kött öfver landet. Frukten af hans funderingar äro dessa vagnar, och hemligheten af dem ligger i den särskilda konstruktionen, som gör, att frisk luft, afkyld medelst i vagnen befintlig is, oupphörligt cirkulerar genom rummet, som sålunda hålles vid en jemn, för fraktens bevarande afmätt temperatur. A. började denna frakt-rörelse 1874 med blott tvänne vagnar, men antalet ökades snart till 28. Slutligen antog affären så stora dimensioner, att hans kapital blef for litet. Ett bolag blef då bildadt med honom till president, och nu sysselsättas 100 “refrigerators” med försel af färskt kött, fläsk m. m. från de vestra staterna till de Östra, hvarifrån en god del utskeppas till Europa på samma sätt.

Sjöfart.

Otroligt som det låter för de med Chicago obekanta, är det likväl sant, att staden, trots sitt läge midt emellan de båda stora verldshafven, ändå är en af Unionens största sjöstäder och att den, b vad in- och ut-klarering af fartyg beträffar, täflar med sjelfva Newyork.

I denna afdelning af präriestadens ofantliga rörelse hafva skandina-verne tagit mycket intresse, och mången är den skandinaviska skuta, som plöjer de stora insjöarnes vågor. Men de Chicago-fartyg, hvilka föras af skandinaver äro flere, och ännu flera äro de, å hvilka man träffar skandinavisk besättning. Minst en tredjedel af sjöfolket härstädes äro svenskar och norrmän. Af desse äro de senare talrikast. Talrikare än de svenska fartygsegarne äro äfven de norska. Ett halft dussin eller fler skonare med svenska egare tillhöra emellertid vår hamn. Wilhelm Bernlund har i många år fört eget skepp på sjöarne. Charles Anderson likaledes. Och Sven Christiernson samt John Anderson ha gjort ansenliga affärer för sig sjelfva. Dock har ingen af desse, eller andra svenskar, som sysselsatta sig med sjöfart, ännn hunnit den vidd i företagen, som upphans af den i fjol aflidne kapten Charles M. Lindgren. Denne egde en tid 6 fartyg om sammanlagda 4,000 tonsdrägtigbet och lär ett år bafva förtjent ända upp till $80,000 i rörelsen, bvilket naturligtvis var ett undantagsfall och strax efter branden, då hela flottan var sysselsatt med att draga bygnadsvirke från Michigans och Wisconsins skogar.

Några särskilda ord om L. äro här på sin plats. Han föddes i Drags-mark i Bohuslän den 28 November 1819. Gick till sjös vid 14 års ålder och seglade å oceanen tills 1849, då ban begaf sig till Kalifornien. Derifrån återvände han till Sverge 1852, men endast för att samma år på hösten afresa till Amerika. Han anlände till Boston i början af November och till Chicago 14 dagar senare. Här böljade han sin bana såsom hyrkusk. Men en sjöman till häst måtte icke ba tagit sig väl ut, hvar-för hau efter ett par års förlopp köpte ett fartyg. Detta sålde b au kort derpå ocb begaf sig till Toulon i Illinois för att i sällskap med Bisbop Hill-koloniens föreståndare Olof Johnson ingå kontrakt om en jern-vägsbygnad. 1856 var han åter i Chicago, köpte nu ett nytt fartyg, sålde det efter några år ocb inlät sig 1860 i fabriksaffärer i Montgomery, Illinois. Men denna rörelse gick ej väl; han for derför tillbaka till Chicago året derpå och återgick nu till sitt gamla yrke, hvarmed han fortsatte till sin död. Hans son Richard Lindgren ärfde en del af förmögenheten och drifver nu en bankrörelse härstädes.

Andra Rörelser.

År 1852 böljade en af stadens svenska pionierer, nämligen C. Blomgren, en liten skräddarerörelse, bvilken sedan dess antagit storartade dimensioner. B. dref sin affär till en början med blott en symaskin. Hans söner voro då helt unga, men 10 år senare voro John och Richard så pass till åren, att de kunde taga del i arbetet. Den gamle gick då ur affären den desse söner öfvertogo, och under deras ledning har den utvidgats derhän, att den nu stundom sysselsätter 25 maskiner ocb alltid 35 personer inom samt 50 utom verkstaden, från hvilken veckligen utgå 1,500 par byxor, som der tillverkats.

Blomgren Bros. & Co., eller bröderna Blomgren & k:ni, heter en annan firma, i hvilken två andra af Blomgrens söner ega ett större intresse. S. A. Hawkinson, också svensk, är den andre intressenten. Firman, som etablerades 1875, sysselsätter sig med elektro- och stereo-typering i större skala. Deras gjuteri är det största i Chicago, De använda maskinerierna kosta $13,000, arbete för $30,000 verkställes der årligen och 25 personer ega der stadig sysselsättning.

Peter Johnson & Co. (Peter Johnson ocb N. F. Olson), bar sedan början af 1879 egt en bokbindarerörelse, den de genom kraft ocb omtanka uppdrifvit derhän, att de redan sysselsätta 25 personer och maskineri värdt $6,000. xvni“The Oriental Tea Company” (Lindberg & Lawson), hvari L. E. Lindberg är den ledande medlemmen, upprättades i April 1878 och torde kunna räknas till stadens större specerirörelser. Lindberg började affären i en anspråkslös skala 1867, då han slog sig ned å vestsidan. Lyckan gynnade honom, och genom vaksamhet och redligt sträfvande blef han med tiden i stånd att utvidga den, fortfarande sålunda år efter år, så att lagret å hand nu representerar $50,000, medan den Arliga afsättningen uppgår till minst $250,000, hvari inbegripas de affärer tvänne branch-butiker (en i staden Quiney och en i Syd-Ohicago) göra. Hr H. P. Brusewitz, en af Immanuelsförsamlingens “trustees”, är firmans kassör. Hr Lindberg, som är från Söderhamn, kom till Amerika 1865.

Många andra rätt ansenliga handelsfirmor finnas i Chicago och förmodligen öfverskatta vi icke, om vi säga att antalet svenskar, som drifva egna affärer härstädes, uppgå till 300, af hvilka de flesta dock äro smärre handtverksidkare.

Ojemförligt talrikare äro de svenska handtverkare, som återfinnas inom stadens stora verkstäder och fabriker, hvarest våra landsmäns skicklighet och pålitlighet för dem vunnit ett afundsvärdt anseende. Man träffar dem inom alla olika yrken och i nästan alla olika företag. Det kan ej vara mindre än 2,500 svenskar sålunda anstälde i Chicago for närvarande.

Under de senare åren hafva små svenska kolonier uppstått äfven & Chicagos malmar eller förstäder. I Evanston bo ungefär omkring 300 svenska själar och der finnes en 1874 bildad svensk metbodistförsara-ling, som har 80 medlemmar. Vid Jefferson, som ligger några mil nord vest om staden, har länge funnits ett försigkommet svenskt “settlement”, bestående af jordbrukare. Anders Larson (gubben Larson), nu i Chicago, hade redan 1853 der köpt 73 acres efter $22 pr acre; året derpå köpte Jan Janson och Per Erson mark efter $40, samma mått.

Vidare ha vi söderut Englewood, der en svensk-luthersk församling finnes. Vid Washington Heights bo också många äldre Chicago-svenskar. Rakt i vester från Chicago ligger Maywood och andra nyutlagda “suburbs”, alla mer eller mindre bebygda af svenskar, som utflyttat från Chicagos rök och dam för att få andas himlens fria och rena luft. Inalles torde de sålunda från “hufvudstaden” utgångna landsmännen i antal uppgå till 1,500. Man har i dessa små, med Chicago så godt som sammanhängande platser, många fördelar utom den renare luften, och den största är otvifvelaktigt den, att man der kan skaffa sig ett eget trefligt hem for mindre än hälften af hvad som åtgår för ändamålet i denna dyra stad.SILFVERSPARRES BATTERI.

Vid inbördeskrigets utbrott (eller nyss förut) hade till Amerika ankommit eu ung svensk artilleri-ofHcer vid namn Axel Silfversparre. S., som naturligtvis egde grundliga ingeniörskunskaper, började sin amerikanska bana såsom civil-ingeniör i staten Missouri, men stannade emellertid icke länge på de fredliga värfvens fält, sedan han förnummit att rebellerna gingo republiken inpå lifvet. Han for upp till Springfield, staten Illinois’ hufvudstad, och utverkade sig der af myndigheterna rättighet att bilda ett artillerikompani eller batteri för att dermed draga ut till Unionens försvar. Chicago vardt utgångspunkten för hans värfningsförsök. Han sammanträffade här med hr John A. Anderson (nu anstäld vid postverket härstädes) och gjorde i sällskap med honom en rundresa genom statens svenska nybyggen i akt och mening att kring sig samla en svensk krigareskara. Rockford, St. Charles, Batavia, Geneva, Sycamore, De Kal b, Princeton, Gal va, Bishop Hill, Andover, Moline, Knoxville, Victoria, Galesburg och andra platser besöktes, och att landsmän funnos, som voro villiga att blifva artillerister och ställa sig under kapten Silfversparres befäl, derom vittnar nedanstående namnlista öfver dera, hvilka läto värfva sig under denna resa. För öfrigt funnos i batteriet ej mindre än 10 olika nationer representerade; dock var svenskarnes antal mycket öfvervägande de andres. Desse frivillige frihetsförsvarare samlades i Chicago, och sedan organisationen var fullbordad, anslöt sig batteriet till statens första lätta artilleriregemente, som så låg i Camp Douglas härstädes under öfverste — Websters befäl. Vi meddela här listan Öfver

KOMPANIETS 8VEN8KA MEDLEMMAR.

Kapt A. Silfversparre, Chicago, tog afeked den 22 Februari 1863. Louis Larson, Ktwxville, befordrades till 2dre löjtnarit Jobn A. Anderson, Chicago, bef. till sergeant, sårad vid Dallas. Henry 0. Olson. 44 befriad den 24 Mars 1805; blesserad. Peter Olson, Rockford, utmönstrad i Juni 1865. John Abrakamson, 44 afsked i Oktober 1862; sjuk. And. Anderson, Andover, Sept. Pel er Anderson, Galesburg, föll vid Pittsburgh Landing. John A. Anderson, MoTlne, befordrad till korporal Gustaf Ahlstrand, Andover, utmönstrad i Juni 1865. Thomas Anderson, Chemkng, dog i Memphis. And. E. Anderson, Chicago. John G. Buckland, Rockford, korporal. Charles Beckman, Chicago, omk. v. “Gen. Lyons” br. d. 81 Mars ’65. Peter N. Charlson, Rock Island, föll i Georgia. Aron Cliarleson, Andover, korporal; utmönstrad i Juni 1865. Sven Erickson, Knoxville, dog i Memphis. N. J. Hultgren, Andover, sårad vid Corinth. P. O. Hult, St. Charles, omkom vid “General Lyons” brand.m

Uppbrotten från lägret i Cbicago skedde i början af Mars 1862. Regementet begaf sig då till Benton Barracks vid St. Louis i Missouri. Der undergick manskapet tre veckors öfning i vapnens bandtering och

John C. Hagerström Chicago, dog vid Chattanooga. Olof Hagberg, 44 utmönstrade i Juni 1863. John Johnson, 41 omkom vid “General Lyons” brand. John A. Johnson, Rockford, afskedad 1862; sjuklig. C. P. Johnson, Moline, dog vid Corinth den 17 Maj 1862. C. J. Johnson, Chicago, utmönstrad 1865, Aug. Johnson, a «4 44 Axel Johnson, 44 sårad vid Atlanta. And. J. Johnson, 44 utmönstrad 1865. Peter Larson, Galesbnrg, utmönstrad som korporal 1865. C. W. Larson, Andover, utmönstrad 1865. John Landström, Knoxville, 44 44 C. Löfgren, Andover, 44 41 Axel Lindman, Moline, 44 44 C. Lindqvist, Andover, dog vid Vicksburg i Juni 1863. S. A. Lundgren, 44 utmönstrad 1865. Peter Monson, Knoxville, omkom vid “General Lyons” brand. Aug. Nelson, Rock Island John Nelson, Galesburg, utmönstrad 1865. Abraham Olson, Andover, 44 44 Gustaf Olson, Chicago, a a P. A Oberg, Rockford, 44 44 Peter Jonas. 44 tt a Sven Peterson, Chicago, 44 41 S. M. Svanson, Andover, dog i Andover 1863. E. A. Westerlund, 4« d. i Camp Sherman, Miss d. 4 Sept. ’63. N. Winlöf, Chicago, dog i Memphis 1862. N. P. Svanson, Andover, d. som korpral i Ala. den 7 Maj 1864. Louis Wahlberg, Rockford. utmönstrad 1865. P. S Wyman, Galesburg, föll som sergeant i striden vid Atlanta. John Auderson, Chicago, utmönstrad 1865. Henry Anderson, Rockford, 44 44 Aug. Danielson, Chicago, 44 tt Samuel Johnson, 44 tt a Aug. Lindvall, Rockford, a a Louis Lindvall, Andover, 44 tt John Olson, Chicago, a a Nils Olson, 44 44 tt William Okerson, 44 44 14 N. Peterson, a 41 44 Olof Pearson, Rockford, befriad 1862; sjuklig. Sven Svenson, Chicago. A Svftrd, 4« Z. Goodee, 44 G. Nero. Geneva. — Gunnerson, Rockford.Peter S. Wyman.

Föll i Slaget vid Atlanta den 22 Juli 1864.

Se Hd. 278.vardt derpå beordradt att rycka ut och framskrida till krigsskådeplatsens förgrund. Så skedde; och redan den 6 sågs batteriet vid Shiloh, der det deltog i den 2 dagar långa striden, och på ett sätt som genast gaf det högt anseende i den shermanska divisionen, till hvilken regementet hörde. Man vet genom historien att segren blef unionisternas, och genom general Sherman vet man, att de medel, som kraftigast bidrogo till denna seger, voro en i Mississippi-floden posterad kanonbåt och Silfversparres batteri. Men det blef icke batteriet förunnadt att längre bibehålla den kapten, som hade ledt det till och igenom den första ärorika striden. Åtskilliga obehagliga omständigheter gjorde att hr Silfversparre tog afsked strax efter denna batalj. Hvilka dessa omständigheter voro behöfver icke här omtalas, men nämnas bör, att hr S. saknade hvarken mod eller förmåga. Alla batteriets öfverlefvande medlemmar äro öfverens derom, att ban var så tapper som någon och skickligare än de fleste, men de tycka också alla, att hans stränga evenska disciplin var opraktisk i den amerikanska medborgare-arméen. Möjligt är ju att detta fria tycke bade något att göra med kaptenens afskedstagande.

Batteriet gick emellertid segrande framåt ocb stod snart vid Corinth. Derifrån följdes rebellerna till Holly Springs, hvarest divisionen beordrades att marschera på Memphis. Der tillbringade man sommaren 1862 för att vid höstens ankomst aftåga till Tallahatchee. Efter ankomsten dit måste divisionen återgå till Memphis, der en ny armékår, den 15de i ordningen, skulle bildas. November 1862 uppbröt man på nytt från Memphis ocb framskred på general Grants order till Vicksburg i ändamål att der möta den senare med sin armé och biträda vid belägringen. Men Grant lyckades icke bana sig väg genom fiendens batterier och på grund häraf måste äfven Sberman retirera för att afvakta vidare utvecklingar och ordres. Under tiden inlät han sig i en affär med rebellerna vid Chickasaw Bayou, der ban förlorade 2,500 man, men igentog skadan vid Arkansas Post, der han tillfogade fienden en tredubbelt så stor förlust. När sedan Grants ordres kommo, utgingo de på att mau skulle åter begifva sig till den dömda staden, fatta posto vester om floden vid Youngs Point ocb onder vinterns lopp hålla all kommunikation med platsen afstängd. När våren anlände, följde kåren Mississippi ned till Port Gibson, öfvergick der floden och slog sig sedan fram till Vicksburg, dit den anlände på qvällen den 17 Maj 1863. Staden var nu fullkomligt kringräud af unionister. Dagen derpå började belägringen ocb varade tills den 4 Juli; ocb i hvarje strid, som under denna tid utkämpades, deltog det silfversparreska batteriet.

Den 5 Juli följde batteriet med på en expedition till Jackson ocb kom på vägen dit i strid med en rebellstyrka vid Jefferson Davis1 plantage, med påföljd att fienden tillbakaslogs. Den 8de anfölls Jackson, som affienden utrymdes efter 3 dagars belägring. Nu återgick batteriet till i närheten af Vicksburg, tillbragte sommaren der, förfogade sig sedan öfver Mempbis till Corinth och vidare till Chattanooga, der general Thomas var hårdt ansatt af fienden. Sedan man dérefter deltagit i striderna vid Mission Ridge och Lookout Mountains begaf man sig till Larkins ville i Alabama ocb slog der vinterläger.

Den tid, för hvilken manskapet låtit värfva sig, var nu tillända-lupen, men, med undantag af blott 3 svenskar ocb 5 andra, förbundo sig alla att fortfarande qvarstå i krigstjensten. Dessa 8 gingo ombord å ångaren General Lyon för att via Newyork uppnå sina respektive hemorter, men fartyget bade icke varit ute mer an ett par dygn. då det förstördes af brand och gick i qvaf med alla ombord, bland hvilka äfven lär hafva befunnit sig en bund, som hade deltagit i batteriets alla öden emellan Chicago och Larkinsville.

Shermans plan var nu att marschera på Atlanta och dit måste batteriet följa honom genom striderna vid Resacka, Kingston, Dallas, Altoona och Kenesaw Mountain. Men dermed var Atlanta icke vunnet, utan vägen dit endast banad. Man anlände den 20 Juni 1864 ocb lyckades icke förrän efter en två dagars häftig kamp intaga staden, hvilket hände den 22 Juli. I denna strid, som kostade många unioni-sters lif, utmärkte sig det silfversparreska batteriet på ett lysande sätt. Men det förlorade också en af sina aldra bästa man, nämligen sergeanten Peter S. Wyman, som dog hjeltedöden vid sin kanon, No. 2. Brigadens stycken voro uppstälda så, att de bildade en halfcirkel, vid hvars ena ända det svenska batteriet hade tagit plats. Emot sig hade brigaden en femdubbelt så stor rebelstyrka, som med bvarje minut kom unionisterna närmare inpå lifvet. Befälhafvaren kommenderade derför reträtt, och alla retirerade utom batteriets kapten De Graas ocb Wyman, hvilka stannade för att aflyra de sista skotten. Wyman var dock icke nöjd med blott ett afskedsskott— ban omladdade och gaf den anryckande fienden ytterligare en salva. Derpå naglade ban sin kanon och vände sig för att söka räddning i flykten, men föll i samma ögonblick genomborrad af 3 muskötkulor.

Peter S. Wyman (han bette i Sverge Yman) härstammade från Ysanna i Blekinge, der ban föddes 1836 och der hans slägt ännu finnes. Till Amerika utvandrade han 1854 och bosatte sig genast i staden Galesburg, hvarest han arbetade som smed, när kriget utbröt. Vid Silfversparres ankomst dit för att skaffa karlar för sitt tillämnade batteri, var Wyman en bland de förste, som anmälde sig. Han ingick som simpel man i ledet, men steg snart till sergeant och hade blifvit löjtnant om han lefvat en dag längre, enär hans utnämning till denna grad hade ankommit samma dag som han stupade. Att han, derest döden ej mellanträdt, med tiden äfven stigit till anförare for batteriet, betviflasaf ingen, som kände honom. Hans öfverlefvande krigskamrater tala ännu om honom med mycken aktning och påstå att vår stolta stat icke utsände en tapprare, vänfastare, pligttrognare eller mera patriotisk frivillig än denne unge svensk-amerikanare, hvars stoft nu hvilar under en omärkt torfva, ej långt ifrån det ställe der han dog för adoptivlandets och mensklighetens sak.

Vid Atlanta föllo i rebellernas händer Peter Larson, Gustaf Ahlstrand och S. A. Lundgren. Hvarthän de två senare fördes, veta vi icke, men Larson, som nu är National-liniens agent i Chicago, fick hvila sig ett par månader i Anderson ville, h varefter han befordrades till andra, ej fullt så hemska förvaringsrum.

Efter Atlanta gälde det Savannah, der Fort McAllister intogs, och från Savannah till Columbia, som antändes och förstördes. General Sherman vill dock icke medgifva att hans här stack staden i brand, men men han medger att kapten De Graas, det silfversparreska batteriets anförare, skickade ett skott på måfå inåt en gata, och skulle det således ändå kunna vara möjligt att branden uppkom härigenom. Sedan bar det af till Bentonville, der den sista striden utkämpades, vidare till Richmond och slutligen till Washington, hvarifrån man begaf sig till Springfield, der utmönstring egde rum den 15 Juni 1865.

Medan kåren låg vid Savannah, erhöll batteriets manskap en kort permission. Svenskarne foro då hem och mottogos i Chicago med en af de svenska damerna härstädes å German Hall tiilstäld fest, vid hvilken den tappra skaran af de sköna förärades en vacker sidenfana.

1 ett oss föreliggande examplar af “Chicago Tribune” från nämnda tid underrättas vi att gåfvan fram bars af ett antal unga svenska damer och att presentationstalet hölls af miss Lena Larson. Å fanan, som var af blått siden, voro inbroderade, utom den amerikanska örnen, som hade rum i midten, äfven namnen å de tre ställen, vid hvilka batteriet vunnit lysande segrar, nämligen Shiloh, Vicksburg och Atlanta. Efter krigets slut blef sällskapet Svea uppdraget att bevara detta dyrbara och betydelsefulla minne, men vid den allmänna kapitulationen den 9 Oktober 1871 kunde ej fanan räddas: den brann upp, och oss veterligt har icke batteriet efterlemnat något annat segertecken.

•

I krigsarkiverna finna vi vidare: att C. J. Stohlbrand utgick den 4 Mars 1861 som kapten af kompani “G” i statens 2dra artilleriregemente, att han den 31 Dec. s. å. befordrades till regementets major och att han senare blef brigad-general, hvarefter han af Carl XV erhöll svärdsorden. Fred. Sparrström från Chicago utgick som lste löjtnant i kompani “G” samma regemente den 16 September 1861, befordrades den 31 Dec. s. å. till kapten och tog afsked den 22 Augusti 1864. Anders Stenbeck, då i Galesburg, nu i Chicago, blef kapten i kompani “H” samma reuemente den 31 Dec. 18*»1 och tog afsked den 25 Maj 1863. Jonas Ekdahl från Macomb ingick i samma kompani såsom sergeant, befordrades sedan till 2d re löjtnant och omsider till lste löjtnant, i egenskap hvaraf han tjenade till krigets slut.Den svensk-amerikanska lutherska kyrkans gryning*

Utdrag ur en berättelse om de svenska lutherska församlingens i norra Amerika uppkomst ocli närvarande tillstånd, framstäld vid Upsala Erkestifls prestmöte den 14 Juni 1865 af L. P Esbjörn.

“Då efter den Eric Jansonska utflyttningen år 1846 många svenskar under påföljande åren begåfvo sig till Nya Verlden, men ingen prest åtföljde dem, så fann jag mig manad att också dit öfverflytta för att i andlig måtto betjena dem, på det de och deras barn icke måtte förfalla i hedendom eller af brist på andlig vård ur sin egen kyrka blifva ryckte in uti någon af de i detta land befintliga otaliga mer ocb mindre villfarande sekterna. Till detta steg manades jag äfven af dit öfver-flyttade landsmän, som klagade bittert öfver sin andliga nöd. Efter erhållande af kunglig maj:ts permisson och Svenska Missionsällskapets uppdrag ocb reseunderstöd företogs den vigtiga färden sommaren 184Ö i sällskap med 104 personer, emigranter ifrån Helsingland ocb Gestrik-land. Efter otaliga mödor funno vi oss i den aflägsna vestern 218 svenska mil in i landet. Här anträffades en betydlig mängd svenskar från Östergöthland och Småland, som dels tidigare samma år, dels föregående året hade satt sig ned uti Andover, Galesburg, Rock Island och Moline, i staten Illinois. Så snart krafterna efter sjukdomen tilläi o, be-gyntes med att hålla gudstjenst med dem uti skolhus ocb enskilda boningar enligt svenska kyrkans lära och ritual.

Nu fanns å bosättningsorten en svensk metodistpredikant aflönad af Episkopal-metodistkyrkan för det uttryckliga ändamålet att föra svenskarne in i denna kyrka. Denne, som redan före vår ankomst arbetat med framgång bland Erick Jonsons bedragne efterföljare, begynte nu äfven med alla möjliga medel fullgöra sitt uppdrag bland de svenskar som åtföljt mig eller som förut anländt till ofvannämda ställen. Han for omkring och predikade ibland dem och gick dessutom och besökte från hus till hus, och hufvudsaken af framställningen utom predikan var den, att lutherska kyrkan är död, är den babyloniska skökan, från hvilken en hvar måste utgå, som vill blifva frälst; och att i Sverge finnes ingen sann kristendom; att den svenska presten har kommit hit, för att lägga statskyrkans band och bojor på de fria landsmännen; att i Amerika finnas inga Lutherska församlingar; att metodisterna äro de rätta lefvande Lutheranerna, blott med ett annat namn; hos dem predikas helgelse, då deremot de lutherske presterna genom sin lära om svag-280hetssynden gifver folket tillåtelse att synda något litet; att man här icke behöfde så mycken mensklig lärdom, för att vara prest, att han sjelf ej lärt mer än hvad han inhemtat vid sin mors spinnrock, m. m. af samma slag. Derjemte beskrefs Andover, der vi höilo på att nedsätta oss, såsom ett sjukligt och dödligt ställe, men det ställe deremot der denne predikant lodde, såsom i alla afseenden förträffligt. Der kunde han skaffa ypperlig jord för godt pris och för goda vilkor o. s. v. Häraf förleddes många att flytta dit och öfvergå till metodist-kyrkan. Särdeles som de till en början uppmanades att endast inträda deruti på sex månaders försök. Åtskilliga mera begåfvade lekmän gjordes ock genast till predikanter med aflöning ur metodist-kyrkans missionskassor. För den fattige efter kolera och långvarig frossa utmattade lutherske pre-sten var ej annat att göra än att med tålamod resa omkring och predika Guds ord samt, såvida görligt var, utan direkta hänsyftningar derutur vederlägga hvarje falsk lära. Att till en böijan stifta någon församling var ej att tänka på. Också behöfdes tid att noga begrunda hvad man skulle göra Någon luthersk prest, församling eller synod fanns då icke i hela trakten af Förenta Staterna, så att råd och bistånd kunde erhållas. Medel till lärarens upphälle kunde icke heller påräknas af nybyggare, som för det mästa voro fattiga, särdeles då de sekteriske predikanterne ofta förkunnade, att de predikade utan lön, och blott om man Öfverginge till dem, skulle man få kyrkor och prester för intet. Predikanten måste derföre se sig om efter understöd af något missions-sällskap, och lyckligtvis blef han genom en ädel amerikansk prest af den kongregationala kyrkan rekommenderad ti-1 det Amerikanska Hem-missions-sällskapet, hvars direktör är i New York. Denna kan dock naturligtvis icke understödja främmande aflägsna och okända predikanter som icke hafva någon kyrklig uppsigt der i landet, och det arrangerades derför så, att jag antogs såsom detta sällskaps missionär under uppsigt af kongregationskyrkans s. k. association eller synod i Illinois, men med det uttryckliga skriftliga vilkor uti associationens protokoll, att jag skulle “predika evangelium, förvalta sakramenterna och sköta kyrkostyrelsen och diciplinen såsom en evangelisk luthersk Jesu Kristi tjenare.”

Nu stiftades på våren 1850 en evangelisk luthersk församling i Andover, sedermera en i Princeton och en i Moline samt i Galesburg. Den i Andover bestod först af endast 10 personer, och den fruktan för “svenska statskyrkaus band och bojor,” som partimakare uppväckt var så stor, att ehuru jag hade en inbunden kyrkobok med mig trån Sverge, tordes jag dock icke framtaga den och deruti uppteckna församlingsmedlem marne, utan måste nöja mig med att hafva dem antecknade på en lista

Den lilla församlingen i Andover förökades allt mer oaktadt allt mot-stånd ocb äfvenså de andra församlingarne i Moline, Galesburg och Princeton. Men nu beböfdes kyrkor ocb dem voro nykomlingarne oförmögne att bygga. Läraren måste derföre ut ocb för att efter landets sed bedja om hjelp, och under sommaren 1857 gjorde han en resa af 3,600 eng. mil besökande hufvudsakligen tyska och amerikanska lutherska synoder och församlingar och deras ledamöter (men ock ledamöter af andra kyrkor) uti de aflägsna, rikare och mera befolkade Östliga staterna Ohio, Pennsylvania, New York och Massachusetts. På denna mödosamma resa af 11 veckor insamlades ungefar 2,200 dollars till kyrkobyggnader bland svenskarne. Af denna summa gaf den vidt frejdade Jenny Lind 1,500 dollars. Härmed byggdes uti Andover en kyrka af 45 fots längd och 30 fots bredd af tegel, med undervåning för skolrum och sakristia, och en af trä eller såkalladt “frame hus* uti Moline, samt understöddes med 2 eller 300 dollars en kyrkobyggnad i New Sweden i staten lowa.

En kyrkobyggnad börjades äfven i Galesburg, hufvudsakligen på grund af frikostiga subskriptioner bland stadens amerikanska invånare, men det lyckades den förut omtalade metodist-ifraren att genom osanna uppgifter om de lutherska svenskarnes fåtalighet och deras läras “likhet med katolicismens” m. m. afkyla subskribenterne, så att de vägrade utbetala subskriptionerna, ocb kyrkan föll sedan i händerna på ett natal s. k. Wesleyanska metodister, från hvilka svenska lutheranerna måste några år senare köpa den.

Så mycket krafterna tilläto, besöktes icke blott de redan stiftade församlingarne utan äfven andra spridda svenska nybyggen från Andover och betjenades med Guds ord och sakramenterna.

De svenska lutherska församlingarne förökades allt mer till antal och omfång, så att det blef för en person omöjligt att sköta dem. Men lyckligtvis ankommo flere nitiske, lärde och fromme prestmän från Sverge att hjelpa den under arbetet dignande, nemligen år 1852 pastor T. N. Hasselqnist från Skåne, 1853 pastor Erland Carlson från Småland och år 1856 pastorerna O. C. T. Andrén från Blekinge och J. Svenson från Småland. Den förste mottog församlingen i Galesburg, den andre i Chicago, den tredje i Moline, ocb den siste i Andover, hvarifrån grundläggaren flyttade till Princeton och mottog dervarande församling. Men äfven med denna förstärkning voro dock krafterna otillräckliga och synoden mottog vid hvarje sammanträde förnyade enträgna uppmaningar från många håll att skaffa landsmän prestlig betjening. Han afsände kallelse till Sverge men erböllo nekande svar. Då var intet annat att göra, än att utvälja fronma och mera begåfvade lekmän, särdeles sådana som förut fått någon bildning uti hemlandet, gifva dem undervis-* ning. som kunde medhinnas, ocb ordinera dem till prester. Dessa hafva endast med ett par undantag troget och väl skött sitt ansvarsfulla kall ocb gerna tagit råd ocb vägledning af sina äldre ocb något kunnigareemebtsbröder. Det bör ock icke lemnas oanmärkt att de svefiska och norska presterna och församlingsombuden alltid utgjorde en särskild egen konferens inom norra Illinois-synoden, hvilken förberedde och ordnade alla angelägenheter, som rörde skandinaviska församlingarne, så att de endast behöfde synodens bekräftelse, hvilken aldrig vägrades. Det bör här anmärkas att de svenska församlingarne hade år 1856 förenadt sig med en då formerad Amerikansk-Luthersk synod för norra Illinois. (Red. anmärkning.)

Så tillväxte då församlingarnes och presternas antal ansenligen, emedan inflyttningen ifrån fäderneslandet var hvarje år betydlig. Men då icke flera prester kunde fås från Sverge, så kunde man icke dölja för sig att församlingarnes framtida bestånd, tillväxt och stadgar voro i fura, derest icke prester med tillräcklig bildning danades inom landet, hvilka på en gång hade tillräcklig kännedom om skandinavernas språk, seder och behof och om amerikanarnes,samt, utom andra nödiga vetenskaper, voro väl bevandrade och faste i den Lutherska bekännelsen. Man hade här för sig de gamla svenska församlingarnes öde uti den s. k. kolonien “Nya Sverige” vid Delavare-floden, hvilka så småningom uppslukades af Episkopal-kyrkan, just emedan de saknade anstalter för egen prestbildniug. Jag har sjelf stått uti den gamla Wicacoa-kyrkan i Fila-delfia, vandrat på dess kyrkogård och läst de gamla svenska namnen på graf stenarne, sett de gamla svenska kyrkoböckerna och dechiffrerat den gamla inskriften på orgelläktarens framsida: “Thet folket, som i

mörkret vandrar, seer ett stort lius”... .“ära vare Gud i höjdene,” hvilken episkopalismen lemnat och sökt renovera såsom en trofé, och med tårar i ögonen tackat Gud, att vi velat förfoga om svenska lutherska presters bildning i Amerika.

Det beslöts derföre, att vid Illinois State University i Springfield, som stod under N orra Illinois Synodens vård, och redan hade 5 professorer, inrätta en skandinavisk profession, på det skandinaviska begåf-vade ynglingar måtte der kunna uppfostras uti vanliga vetenskaper på engelska språket samt uti theologiska ämnen på sitt eget språk. Till samlandet af en fond för denna profession bland svenskar och norskar, måste den förre kyrkotiggaren åter ut på vidlyftiga resor, till en del midt i vintern i köld och oväder, hvaraf helsan icke litet led. Sedan en ansenlig fond var samlad och med skandinavisk godtrogenhet lemnad i universitetets skattmästares händer, valdes jag ovärdige till skandinavisk professor och på hösten 1858 tillträdde den nya verksamheten. Svenska och norska ynglingar till ett antal af 15 a 20 tillströmmade och undervisningen fortgick med allvar. Men snart visade sig, att detta arrange-ment hade sina betydliga olägenheter. Universitetet var beläget helt och hållet utom den trakt af landet, der den ojemförligt största massan al'skandinaver bodde; det var behistudt med för oss okända betydligaskulderleden skandinaviska professorsfonden utlånades utan den fore-skrifna säkerheten ocb inrördes i universitetets vacklande affärer; den skandinaviske professorn belastades med lektioner uti kemi ocb astronomi, som icke hörde till hans tjenst, och det var synbart att man oför-märkt sökte undergräfva de skandinaviska ynglingarnes uppriktiga lutherska tro och öfvertygelse, då man bland annat äfven förböd dem och deras lärare att hålla nattvardsgång på sitt eget språk. Då det sista till och med kom från universitetets president eller rektor, som alltid velat gå och gälla som en stadig lutheran af gamla symboliska skolan, så ansåg sig den skandinaviska läraren tvungen att resignera ocb resa till Chicago efter två års tjenstgöring,

Alla de skandinaviska studenterna utom två norska, öfvergåfvo genast universitetet och kommo efter till Chicago. Då måste en konvention af den skandinaviska konferensens inom Norra Illinois-synodens prester och församlingsombud kallas. Sedan den noga öfvervägt ärendet och hört allt det försvar, som tvenne af professorerna från Springiield, med amerikansk talareförmåga under en hel dag (eller mera) kunnat anföra, och med tålamod lyssnat till all den försmädelse, som de förmådde frambringa emot den skandinaviske professorn, frikände den honom helt ocb hållet, fattade ett formligt tacksägelsebeslut till honom för hvad han gjort, och beslöt efter moget öfvervägande och under Ödmjuk bön till Herren, att bilda en egen synod och ett eget seminarium ocb benämna dem efter den Augsburgiska bekännelsen, Augustana (brukande ordet såsom ett substantiv). Denna synod sammanträdde första gången den 5 Juni 1860, konstituerade sig och vidtog nödiga mått och steg för seminariets upprättande. Synoden bestod då af 36 svenska församlingar, med 3,747 kommunikanter, 17 prester, 21 kyrkor och 13 norska församlingar med 1,220 kommunikanter, 10 prester ocb 8 kyrkor; tillsammans 49 församlingar, 4,967kommunikanter, 27 prester och 29 kyrkor. Till seminariet, som icke allenast meddelar undervisning uti alla tbeologiska ämnen, utan äfven uti klassiska språk ocb vanliga vetenskaper, beslöts att hafva 3 professorer: 1 svensk, 1 norsk och 1 engelsk. Den svenske (nemligen jag ovärdige återigen) tillsattes genast och begynte min verksamhet samma höst. Brist på medel till aflöning har till innevarande år förhindrat tillsättningen af den norske och engelske. Den svenske efterträddes vid sin återflyttning till fäderneslandet år 1893 af Augustana synodens president, nuvarande svenske professorn T. N. Hasselqvist, då ock seminariet flvttades från Chicago till Paxton, en liten stad vid Illinois Central-jernvägen, 15 svenska mil från Chicago, och utvidgades till “College.” Så väl de förmåner som enligt ackord med jernvägsbolaget tillflyta läroverket från försäljning af bolaget tillhörigt land, som de ansenliga kollekter, hvilka enligt kongl. m:ts nådiga tillstånd, under 2 år i alla Sverges kyrkor upptagitsför detta seminarium, bafva satt dess styrelse i stånd att nu aflöna alla tre lärarne, uppbygga bus ocb bekosta flere vigtiga behof. Seminariet eger ett bibliothek af öfver 5,000 volymer, föräradt of b. m. konungen af Sverige. Att studierna äro någorlunda grundliga motsäres troligen icke alldeles af de professorer här vid akademien, som examinerat en derifrån kommen student. Läroverket står helt och hållet under Augustana-syuodens styrelse, och ehuru den är en liten anstalt i jemfö-relse med sådana inrättningar i Europa, så att en Upsala-student kunde vara färdig att le deråt, så uppfyller den dock sitt ändamål att förse de skandinaviska församlingarne med bildade och trogne lärare; och jag bar månge gång undrat om Upsala högskola ens var så god efter 5 års tillvaro.

Nvare data saknas, men till upplysning om synodens och försam-lingarnes tillväxt må nämnas, att vid synodsammankomsten 1863 bestod den af 68 församlingar med 7,009 komm unikan ter, 33 prester och 42 kyrkor.

1 sammanhang härmed må det fastmer icke förglömmas, att vid ntgåendet från N. Illinois-synoden ocb Illinois Stats-universitet åter-ficks efter långa underhandlingar endast en liten del af skandinaviska professors-fonden. Så har den skandinaviska Lutherska kyrkan i Amerika på 15 år under fattigdom, strid och betryck vunnit en utveckling och stadga som under Guds nåderika ledning och trogna lärares vård betryggar dess framgång; och den församlingsordning, gudsfruktan ocb sedlighet torde kunna uthärda jemförelse med flertalet af församlingarne i fäderneslandet.

Så långt pastor Esbjörn.

Enligt Augustana-synodens senaste kyrkstatistik, som offentliggjordes 1879, omfattar synoden 313 församlingar, 199 kyrkor, 91 pa-storsboställen, 40,154 kommunikanter, 71,006 medlemmar och 249 söndagsskolor. Häraf finnes i Illinois 62 församlingar med lika många kyrkor, 26 pastorsboställen, 13,667 kommunikanter, 23,939 medlemmar ocb 75 söndagsskolor.Till den på många andra stiillen i denna bok omtalade pastor O. G. Hedström från New York hör ilran att hafva varit den förste svenske metodistmissionären i Amerika. Enligt bästa tillgängliga data hade han utvandrat från Sverige år 1821. Tio år senare gjorde han ett kort besök i fäderneslandet och återvände i sällskap med en yngre broder, Jonas Hedström, hvar9 namn förekommer i de äldre svenska Illinois-ny-byggenas historia. Sina första år härstädes tillbragte den senare i de östra staterna, isynnerhet New York och Pennsylvania, hvarest han uppehöll sig såsom smed. Han hade — så förtälja oss annalerna— upp till denna tid lefvat ett temligen vårdslöst lif och ingalunda varit något helgon. Men en vigtig förändring lär vid detta lag hafva iigt rum med honom. Hans egen berättelse härom var att hnn vid åhörandet af två äldre fruntimmers samtal rörande deras religiösa erfarenhet leddes till insigt uti, att det ej stode så rätt till med hans egen själ. Dessa fruntimmer voro, vi behöfva knappast tillägga det, metodister. Huruvida den nnge smeden genast började lef va ett nytt lif, förmäler ej sägnen* men säkert är, att han började fundera på, hvad hans frid tillhörde. Han förloras nu ur sigte några år, och kommer 1838 fram i Illinois. Hans första uppehållsort i denna stat var Farmington, dock endast för en kort tid. Han hade i New York gjort bekantskap mei en familj vid namn Sonber-ger, och när denna familj utflyttade till vestern och bosatte sig i V ictoria, Ills., drogs den unge Hedström af ett sympatetiskt band dit, äfven han. Han måste då hafva kommit fullkomligt på det klara med sin själ, ty han började nu (1839) predika, begagnande för detta ändamål Salems skolhus i Victoria town; han blef ungefär samtidigt bofast i townshipet med samma namn samt bodde der till sin död, som inträffade för några år sedan. Han etterlenmade då en son och två döttrar, af hvilka den ena är Charles Clarks hustru och den andra Fredrik Beckers.

Som Jonas Hedströms hustru variufodd amerikanska och alla barnen blifvit gifta med i Amerika födde personer, har det svenska språket alldeles försvunnit från de ungas familjer, hvadan de ej heller anses som svenska.

Hedström öfvergaf icke sitt handtverk för att blifva prest, utan predikade och arbetade med släggan ömsevis. Men möjligt är, att hans varma nit for metodismen drog honom oftast till predikstolen. Åtminstone måste detta hafva varit händelsen när omsider svenskarne började 286styra sin kosa till Victoria. Han fann ibland dem ett kärt mksionsfalt och vur aldrig angelägnare om något än att leda dem in på sin religiösa tros område. Och om honom må vidare med rätta sägas att han var lika allvarsam som nitisk. Framgång mötte han äfven. Hvarhelst han uppträdde med sina kraftiga om ej alltid så vältaliga föredrag lyckades ban att till siua meningar omvända någon eller några af sina landsmän. Varma voro de strider, i hvilka han under detta sitt missionsarbete råkade med lutheranerne, och ingendera sidan lär hafva underlåtit att begagna sig af dåliga medel för främjandet af sin sak. Och häröfver kan ingen undra. De voro menskliga, äfven om de voro fromma; man ser för resten dagliga bevis derpå att fromheten får gifva vika för rätts-hafveriet och Kristi lära för någon annans.

Mot Bishop Hill riktade Hedström först sin blick ocb håg, och icke alldeles utan framgång. En följd häraf vardt, att ban ocb koloniens ledare blefvo bittra fiender. Bland annat som anföres emot honom är, att han hade en ej ringa del i de pöbelanfall för hvilka kolonien var utsatt 1849. Likväl är denna beskyllning obevisad och bör ej tros. Men å andra sidan är det sant, att han ocb bans från Eric Jansons flock dragna anhängare mötte, när de vågade sig inom koloniens råmärken, en behandling som på intet sätt kunde förenas med allmän folkhyfsning och än mindre med den krisl na religionen. Härför var Eric Janson, medan han lefde, i första rummet ansvarig, ty det låg i bans makt att förbjuda och förhindra de skändligheter bans anhängare gjorde sig skyldige till, och i nästa rum ega de ledare, hvilka efter hans död upptogo hans verk, att bära största delen af skulden för dessa brott emot kristendomens första bud.

Man har här ett bevis på riktigbeten af satsen att historien förnyar eller upprepar sig. Tanken går tillbaka till de engelska puritanerna, Amerikas piigrimfäder. Desse drefvos af den engelska statskyrkans förföljelselust att öfvergifva sina fäders jord för att söka fristad på den nya verldens stränder. De ville dyrka sin Gud efter sina samvetens diktamen, de ville lefva i fred och ansågo det som en religiös skyldighet att lemna andra i fred. Detta var så länge de voro förföljde. De hade dock icke hunnit glömma sina engelska vedermödor och flyktens vådor, innan de sjelf ve uppträdde såsom oförsonlige och fanatiske förföljare emot dem i Amerika som ej delade deras egna religiösa åsigter eller vägrade att iakttaga deras ofta ganska absurda vanor, ja historien om dessa engelsmäns pionierlif förtäljer oss att deras tro ej sällan visade sig i de rysligaste gerningar, såsom bl. a. att å båle bränna s. k. trollpackor eller sådana, genom hvilka den allmänna vidskepligheten starkast frambröt.

Det samma var bändelsen med desse svenske “puritaner” å Bisbop Hill. De hade ej förr hunnit sitt mål, sin nya fristad, och der upprättatett litet “oinskränkt” kyrkvalde (hierarki) innan de blefvo om möjligt hårdare och ofördragsamnmre emot sina “aöällingar” — och alla andra for resten — än deras vedersakare i Sverige voro emot dem. Men likasom man, hvad Massachusetts puritaner beträffar, icke får skrifva hela skulden på deras hjertan, så får man ej heller göra det med hänsyn till Jansonisterne. Vår mening är att det var någonting galet med förståndet i båda fallen, och förmodligen skulle liknande händelser under liknande omständigheter och f örtiållanden kunna tima äfven i vår “upplysta tid.”

Men vi måste återgå till metodistkyrkan.

Den första svenska metodistförsamling som uppstod vester om staden New York var den som bildades den 15:de December 1846 i Victoria, Illinois. Organiseringen ägde då rum i den lilla stockhydda, hvari Olof Olson och Eric Janson (de båda Bishop Hil 1-koloniens hufvudmän) fingo tak öfver hufvudet vid sin ankomst. Församlingen bestod af endast fem personer, af hvilka blott en, nämligen predikanten Peter Newberg, ännu lefver. Detta var en liten och oansenlig början, men det var en början till någonting, om ej just stort, så dock rätt aktniugsvärdt, när man lägger märke dertill, att överges redan stora och ständigt växande metodistsamfund sprungit så till sägandes ifrån den lilla stockhyddan derute på Victoria-slätten, såsom Överges lika respektabla baptist kyrka utgör frukten af den i staden Rock Island år 1852 af tre personer bildade första svenska baptistförsamlingen.

Jonas Hedström var i början den ende verksamme, men han var också energisk, det vitsordet förtjenar han. År 1851 fick han i Peter Chalman en kraftig medhjelpare. Denne hade samma år återvändt från en utflykt till Kalifornien, och när H. i den öppne och rättframme, ehuru i fråga om lärdom illa utrustade mannen upptäckte omisstagliga tecken på stor naturlig förmåga, vinnläde han sig med allt nit om att vinna honomför Herrans vingård, hvari han också lyckades. Valet var ej heller misslyckadt, ty Chalman vardt en veritabel Peter Cartwrightiden svenska metodistkyrkan. Hans djupa allvar, okonstlade sätt och enkla skäl vid framhållandet af kristendomens sanningar såsom de af hans kyrka uppfattas förfelade ej att göra intryck på folket. I likhet med Hedström höll han sig i förstone vid sitt snickareyrke under veckodagarna, predikande endast qvällar och söndagar, men omkring 1853 öf-vcrgaf han handtverket för att egna sig uteslutande åt predikokallet. Ungefär samtidigt stärktes den lilla “stridande församlingen” af en dansk vid namn Brown, Anders Eriekson från Bollnäs, Peter Newberg (Nyberg) och Eric Shogren (Sjögren), hvilka alla uppträdde såsom predikanter. Till denna lilla skara sällade sig 1855 Victor Witting, Nels Peterson, Bredberg, Lot Lindquist och 9. B. Newmanjsamt två år senare, N. O. Westergren och A. J. Anderson.Past. S. B. Newman. EVANSTON.

Se sid. 308.Ifrån 1846 till 1854 voro dessa krafter utan någon viss ordning spridda öfver hela missionsfältet, som bestod af de trakter, i hvilka landsmän funnos till något större antal och voro villige att lyssna till de nya framställningar ne af den gamla läran. Men sistnämnda år kom en mera formlig organisation till stånd.* Församlingar bildades här och der och erhöllo pastorer. De hittills kringresande missionärerne fingo i och härmed hvar och en sitt bestämda verkningsfält. Samtidigt härmed anknöts det sålunda uppkomna svenska samfundet till den amerikanska konferensen, hvars kyrkoförordningar det antog och stälde sig till efterättelse. Öfver dessa församlingar blef Jonas Hedström “presiderande äldste” och fortfor såsom sådan till 1856, då han efterträddes af Chalman, hvilken innehade befattningen till 1864. Att ega denna syssla den tiden var just ingen afundsvärd lott, mindre afundsvärd till och med än den nu är. En svår sak för “den äldste” var fältets vidd ocb bristen på jernvägar. Fältet bestod af Indiana, Illinois, Iowa ocb Minnesota, och för öf verfarandet af detsamma åtgingo merändels tio veckor. Chalman organiserade under sin tjenstetid i metodistkyrkan 22 församlingar ocb intog sjelf ett år 800 medlemmar. Under hans tid som presiderande äldste uppsattes äfven i staden Rockford tidningen “Sändebudet,” hvars förste redaktör blef Victor Witting. Vidare om denna tidnings historia meddelas under rubriken Chicagos svenska press i skissen öfver Chicago.

Efter Chalman anförtroddes det allmänna öfverinseendet åt Nils Peterson, som tjenade 2 år; sedan föll manteln på S. B. Newman, vid slutet af hvars fyra-åriga termin N. O. Westergren upptog arbetet och fortsatte dermed i 2 år, hvarpå A. J. Anderson fortsatte 4 år för att lemna sysslan åt James Iverson, hvilken är den närvarande presid. äldste.

Af dessa tidiga vägbrytare för den svenska metodismen äro bröderna Hedström båda döda. Chalman stannade efter utloppet af sin “president-termin” såsom predikant vid församlingen å Bishop Hill ett år, for derpå till Sverge och drog sig vid återkomsten tillbaka på en farm i Knox co. Kort derpå slet han det band, som förenade honom med den biskopliga metodistkyrkan ocb anslöt sig till frimetodisterna, hos hvilka han stannade och verkade tidtals såsom predikant 4 år, under hvilken tid han till en stor del arbetade på egen bekostnad, uppbyggde det fri-metodisttempel, som är beläget å Centre Prairie, fem mil sydvest om Victoria och som, sedan den svenska församlingen utdödt, blifvit en amerikansk församlings egendom. Sjelf förlorade Chalman allt mer och mer sina religiösa intressen, hvilka gåfvo vika för jordbruksintressena, och som han med ifver eftersträfvade att blifva en stor landegare ådrog ban sig skulder, hvilka i deu påkommande krisen blefvo svåra att betala, hvadan ban, för att reda sig, alldeles upphört att predika, eg-nande nu hela sin tid åt de verldsliga affärerna, xi xBrown måste efter 3 års verksamhet på grund af dålig hälsa öfver-gifva predikokallet. Han fick då en befattning som brovaktare vid Leland i Illinos. Derifrån flyttade ban till Otter Creek, der han som gåfva erhöll 40 acres jord, med vilkor att han skulle stanna på platsen och tillmötesgå metodisterne i egenskap af lokalpredikant. Denna lilla farm förvandlade han till en herrlig trädgård, den han efter några år sålde för ett vackert pris, hvarpå han flyttade in till Leland, byggde sig ett präktigt hus och eguade sig åt sitt första yrke, som är målarens. Men äfven han råkade i finansiella bekymmer ocb for till Kansas City i Missouri för att söka sig ett nytt hem.

And. Erickson ägde, när han böljade arbetet i kyrkans tjenst, en tio-acres farm i närheten af Victoria, der ban hade slagit sig ner 1849; år 1854 sålde han denna egendom och köpte 80 acres vid Swede Bend i lowa, dit han med familj begaf sig och blef efter en tid predikant i nybygget, der han dog för några år sedan.

Peter Newberg, som är från Luleå i Norrland, lefver ännu ocb odlar en inbringande farm i Walnut Grove township, Knox co. Han befinner sig i mycket goda omständigheter, är lika from som i början af sin presterliga bana och predikar ibland när särskilda tillfällen gifvas.

Eric Shogren har alltid betraktats såsom en af metodistkyrkans framgångsfullaste predikanter, men han har ändå i en viss mån hållits tillbaka af ett öfver höfvan spekulativt sinnelag, som ledt honom in uti åtskilliga företag de der alltid slagit illa ut. Han förestår nu en svensk församling i San Fransisco.

Victor Witting, hvilken hade erhållit en god uppfostran i Sverge, blef en af kyrkans aldra kraftigaste befordrare, dels såsom organisatör och dels i egenskap af predikant. När det omsider afgjordes att en svensk skulle heraskickas till Sverge för att bearbeta fältet der, ansågs han bäst passande för detta missionsarbete, b vadan han fick sig uppdraget anförtrodt. Och han antog det. Han for från Chicago 1867 och verkade oafbrutet samt med högst märklig framgång i fäderneslandet ett helt årtionde. Till Amerika återvände han 1877 och tog genast vård om en af församlingarna i Chicago, men återför till Sverge året derpå, dock endast för att efter en kort anställning i sin gamla befattning såsom superintendent öfver den svenska kyrkan utgå ur metodistsamfundet och återvända till Amerika. Orsaken till att han, en af kyrkans äldste, mest nitiske och framgångsrikaste medlemmar och arbetare skulle, efter en nära 25-årig sådan verksamhet, slita föreningsbaudet emellan honom ocb. den skapelse, till hvars framkallande han så kraftigt bidragit, äro för oss okända. Vi veta blott att han nu står utom kyrkan och sysselsätter sig med utgifvandet af en kristlig månadskrift i Chicago.

Bredberg öfvergick efter en kort tid, tillbragt såsom predikant vid Chicagos första svenska metodistförsamling i Chicago, till den episko-pala kyrkan och vardt pastor vid Ansgari-församlingen, annars känd nnder namnet Jenny Linds församling, den han ännu tillhör,ehuru han på grund af ålderdom och krämpor upphört att predika.

Nils Peterson stannade såsom predikant inom samfundet upp till 1871,då han istället försökte sin lycka såsom köpman, hvilket icke gick särdeles bra, hvarför han begaf sig vesterut och är f, n. skrifvare vid kretsdomstolen i Salina, Kansas.

Lot Lindquist flyttade 1867 till Minnesota, der han ännu lefver och verkar såsom en trogen medlem och arbetare i kyrkan. De öfriga af de tidigaste ofvannämdametodist-pioniererne, såsom A. J. Anderson, N. O. Westergren och S. B. Newman, äro, med undantag af den senare, hvilken börjar blifva ålderstigen — han har likväl en församling i Evanston — i sina bästa mannaår och stå bland de främste kämparne på arbetsfältet.

Enligt kyrkans senaste konferensberättelse eger det svenska metodistsamfundet i nordvestern närmare 5,000 medlemmar, 49 ordinerade predikanter, 32 lokala sådana, 53 kyrkbygnader, värderade till $129,030, 25 pastorsboställen uppskattade till $21,351, samt 49 söndagsskolor med 395 lärare och 2,605 medlemmar. Utom dessa församlingar finnas i de östra staterna åtskilliga, hvilka icke höra till den “nordvestra svenska konferensen.m

DEN EVANGELISK-LUTHERSKA MISSIONS-SI NODEN.

Denna synod bildades den 23 Maj 1873. Smärre missionsföreningar hade redan 1869 uppstått här och der i landet, såsom i Chicago och Princeton, Illinois, och i Swede Bend och Des Moines, Iowa, samt på några ställen i Wisconsin och Minnesota. Till en början voro dessa församlingar alldeles okunniga om hvarandras tillvaro,men blefvo straxt efter J. M. Sanngrens ankomst till Amerika genom honom ömsesidigt bekanta, till namnet åtminstone; och med tiden inleddes naturligtvis personlig bekantskap emellan de predikande bröderna. När då dessa f örnummo att de voro lifvade af samma anda ocb sträfvade emot samma mål, drogos, säger en af dem, deras hjertan tillsammans och kändes behofvet af en närmare anslutning. Manad af detta behof sammanträdde man i Keokuk, Iowa, den 23 Maj 1873, då, som redan antydts, mått och steg togos för synodens bildande. Samtidigt beslöts, att ändamålet med denna organisation skulle vara, att gemensamt bedrifva fritt evangeliskt-lutherskt missionsarbete ibland Amerikas svenskar, ej att bilda församlingar. Dock har man icke kunnat förhindra sådanas uppkomst, enär det befunnits nödvändigt för missionsarbetets systematiska bedrifvande att hafva de lokala krafterna ordentligt ordnade, och i den mon, som sådana missionsföreningar uppstått, hafva de anslutit sig till synoden, som nu består af 60 församlingar och 35 predikanter, hvarjemte finnes ett antal s-k. u missions-stationer”, hvilka ofta besökas af synodens predikanter.

När synoden först kom till stånd antogs i oförändradt skick den inom den lutherska kyrkan gällande augsburgska bekännelsen, men vid synodens årsmöte i Princeton, Illinois, 1876, lades till artikeln om bekännelsen tillägget: “förstådd i enlighet med den Heliga Skrifts tydliga orduttryck.” Orsaken härtill var den, att man icke ville gifva en af menniskor författad skrift domsrätt Öfver den heliga, ofelbara urkunden, saga “missionsvännerna”, ehuru, så antaga vi, de väl härmed icke vilja antyda, att de, hvilka ega samma bekännelse utan tillägg, anse den etå öfver det gudomliga ordet eller ej i samklang med detsamma.

Ett af missionssamfundets utmärkande drag är, att det hos sig upptager kristna utan afseende på hvad särskild bekännelse de annars hylla, blott de hålla sig vid ortodoxiens s. k. grundsanningar.

Synodens president är pastor C. A. Björk och sekreterare pastor A. Hallner. Central-bestyrelsen består af 11 medlemmar, och vid synodens årsmöten representeras hvarje förening af två delegater.DE SYENSKA BAPTISTERNA INOM STATEN.

Omkring år 1852 anlände till Chicago ett litet antal svenska baptister. Desse voro, om vi blifvit riktigt underrättade, 9 till antalet och anförde af en person vid namn Nelson. Denne hade för sitt fria uppträdande såsom baptist i Sverige blifvit landsförvist och då begifvit sig till Amerika, dit de andra åtta, manade af den kristliga syskonkärleken, följde honom för att dela hans öden, såsom de delade hans religiösa tro och öfvertygelse. Hvilka dessa åtta voro hafva vi icke förmått utröna, men vi hafva skäl för det antagandet, att de tre personer (A. T. Mankie, P. Söderström och Fredrika Berg), som den 13 Augusti 1852 bildade svenska baptistförsamlingen i staden Rock Island, tillhörde skaran. Visst är, emellertid, att denna församling var den första, som några svenska baptister stiftat och på samma gång den, hvilken såsom ett frö gifvit upphof åt ej allenast det inom Amerika existerande svenska baptistsamfundet, utan äfven den mycket ansenligare baptist-kyrka, som finnes der hemma i fäderneslandet, dit nyssnämnde Nelson efter några i Amerika tillbragta år åter begaf sig och började på nytt sin religiösa verksamhet. Det är dock på det senaste årtiondet, som rörelsen i Sverge vunnit kraft och samfundet utbredning. Härtill bafva också de amerikanska baptisterna mycket bidragit. Tre unge, begåfvade män, nämligen J. A. Edgren, A. Wiberg ocb K. O. Broady, blefvo 1866 af “The Baptist Mission Union” i Förenta Staterna hemsända till Sverge för att der sprida baptismens läror, hvilket de ock lära ba gjort med icke ringa framgång, hafvande bland annat i Stockholm upprättat en teologisk skola för utbildandet af lärare och predikanter samt uppsatt en tidskrift.

I Amerika vardt dock den lilla församlingengen i Rock Island ensam ända tills 1857, då några svenskar i Galesburg förenade sig och antogo L. L. Frisk till predikant. Desse voro äfven företagsamme nog att till en betydlig kostnad uppsätta ocb ett helt år underhålla en tidning. Vi åsyfta härmed den af Karl Arosenius redigerade “ Frihets-vännen”, hvilken, ehurn för Öfrigt sekulär, likväl hade till uppgift att, å baptismens vägnar, bekämpa den af “Hemlandet** ifrigt förfäktade lutheranismen.

Sedan dess ba blott tvänne församlingar tillkommit i Illinois: den ena i Princeton och den andra, som nu också är den förnämsta, i Chicago. Denna stat har alltså icke varit ett riktigt tacksamt fält för baptisterna, b vad vårt folk vidkommer. I Minnesota deremot har saken gått framåt med kraft och fart, trots de många binder som måst nedbrytas, innan läran fått tillträde till sinnena. Brist på passande predikanter har varit en omständighet, som legat emot saken. För afhjelpandet af denna brist bildades 1871 en teologisk skola inom “TheBaptist Union Theological Seminary”, då i Chicago, nu i Morgan Park, omkring 20 mil från nyssnämnde stad, och såsom ett annat medel för spridandet af deu lära, baptisterna förfäkta, utgifves månadt-ligen “ Evangelisk Tidskrift”, uppsatt och för en längre tid redigerad af professor J. A. Edgren.

Några biografiska uppgifter om den senare, de svensk-amerikanska baptisternas tvifvelsutan mest framstående man, torde här vara på sin plats: J. A. Edgren föddes i Ver mland den 20 Februari 1839 och begaf sig redan vid 13 års ålder (således 1852) till sjös, fortsatte sjölifvet 13 år och har de senaste 13 åren egnat sig helt åt den andliga verksamheten. Han tog första sjökaptensexamen i Stockholm 1859, navigationslärare-examen 1862 och inträdesexamen till officersgrad vid amerikanska flottan samma år. 1864 fick han i uppdrag att afgå med ett krigsskepp till Charleston för att deltaga i den der pågående belägringen. På egen begäran vardt han något senare kommenderad till ett batteri, som af regeringen uppfördes vid Cummings Point emot Fort Snmter, der och vid andra ställen längs kusten han tjenstgjorde med tapperhet till krigets slut. Han hade dock långt före denna tidpunkt, till och med före sitt inträdande i krigsflottans tjenst, börjat intressera sig för kristendomen och på samma gång erfarit en viss stark åtrå att blifva en Kristi stridsman. Att verkliggöra denna önskan blef hans första uppgift efter entledigandet ur regeringens tjenst. Efter att hafva omfattat baptisternas tro och anslutit sig till deras samfund, blef han af dem, som sagts, 1866 uppdragen att resa hem till Sverge, hvarifrån han, efter välförrättadt värf, som redan omnämnts, 1870 återkom till Amerika. Han tog då vård om den svenska församlingen i Chicago, bildade året derpå den svenska afdelningen vid baptisternas läroverk derstädes och har sedan dess varit denna afdelnings föreståndare.

Utom Evangelisk Tidskrift, hvarmed prof. Edgren under denna sin läraretid sysselsatt sig, har han samtidigt utgifvit ett större antal smärre skrifter samt “Minnen från Hafvet, Kriget och Missionsfältet” och “Bibeln Guds bok.” I den förstnämnda af dessa böcker finner man en utförlig teckning af hans äfventyrliga, omvexlande och på goda dåd rika lif. Den senare åter skall utgöra en vederläggning af atheis-men och andra “filosofiska” irrläror, hvarjemte den—och det är hufvud-uppgiften—vill bevisa, att Bibeln är Guds bok. Verket är väl skrifvet och röjer skarp tankekraft och filosofiska insigter hos författaren.

Prof. Edgren, som sjelf tog graden vid “The Baptist Union Theological Seminary” 1872, har sedan 1866 varit gift med Anna Chapman, som är amerikanska, och har i äktenskapet tre lefvande barn.

LEFNADSTECKNINGAR

öfver de personer, hvilkas porträtter finnas intagna i denna bok.

~~~~~~~~~

PETER L. HAWKINSON föddes 1826 i Axeltorp, Hjersås socken af Kristianstads län. 1832 reste han till Amerika med en äldre broder, som hade varit hemma på ett besök efter en flerårig vistelse i Kalifornien. I slutet af Oktober samma år anlände han till staden Galesburg i Illinois och verkade der i olika egenskaper 9 år, under hvilken tid han tre gånger valdes till “Street Comissioner”. I Mars 1862 flyttade han från Galesburg till Chicago och inlät sig här uti landaffärer. Han åtog sig vid denna tid en landagentur för Augustana College, då i Paxton, Ford county, hvarest man höll på att grundlägga den blomstrande svenska koloni, som nu finnes derstädes. Våren 1868 blef H. af den svenska utrikesministern utnämnd till skandinavisk konsul i Chicago efter Gerhard Larson, som förut hade innehaft befattningen. Jemte denna syssla fick han 1866 genom val ett af nordsidans fredsdomare-embeten. Fyra år senare antog staten en ny grundlag, som bestämmer att ingen som innehar en offentlig syssla skall ega rätt att på samma gång förestå någon utländsk befattning. Hawkinson beslöt då att låta konsulatet gå och bibehöll fredsdomareembetet, hvilket han genom guvernörens utnämning fick behålla en termin till, men resignerade 1871 för att egna sig mera uteslutande åt fastighetsaffärer. Året derpå fallerade den skandinaviska nationalbanken, i hvilken H. var en af direktörerne. Han så väl som de andre fick härigenom vidkännas en svår pekuniär förlust, och icke lyckligare var han 1878, då den stora krisen kom och anstälde allmän förödelse bland alla, men i synnerhet fastighetsmännen. 1879 vardt han åter utnämnd till fredsdomare, hvilken syssla han nu innehar.

Om Hawkinson må för öfrigt sägas, att han är en af Chicagos populäraste svenskar. Han aktas i synnerhet för sin opartiskhet i fråga om allmänna saker, sitt lugna uppträdande under alla omständigheter, sin pålitlighet i affärer och sina sant frisinta tänkesätt. Han har alltid varit republikan och tog, i synnerhet under partiets första år, på ett verksamt sätt del i den politiska rörelsen. Han och öfverste Malmborg genomforo statens svenska nybyggen under valstriden 1864, och höllo tal för Abraham Lincoln, som då för andra gången återvaldes till presidentembetet. Uppfostrad lutheran, har han städse förblifvit den lutherska kyrkan trogen, och såsom medlem af Immanuelsförsamlingen härstädes intresserade han sig mycket för återuppbyggandet af dess tempel efter branden 1871.

JOHAN ALFRED ENANDER föddes i Westergötland den 22 Maj 1842. Han åtnjöt en god uppfostran i ett torftigt men fromt föräldrahem; hade dock mindre lust för arbete på åker och äng å fadrens lilla hemmansdel än för studier. Efter det han åtnjutit enskild undervisning och gått en kort tid i skola kom han i början af 1860-talet till Wenersborg och fick anställning såsom skrifvare hos häradshöfdingen öfver Wäna, Flundre och Bjerke häraders domsaga. Under flera år som han derefter oafbrutet tjenstgjorde såsom skrifvare egnade han sina “lediga stunder” åtstudier och började äfven i “Tidning för Wenersborgs Stad och Län” försöka sig å den publicistiska banan.

År 1865 lemnade han med vackra vitsord skrifvarebefattningen och börjads på allvar studera samt blef, efter det han under ett år erhållet privat undervisning af skickliga lärare, intagen i 6te klassen af Wenersborgs högre elementarläroverk höstterminen 1866 samt lyckades genom flit och genom att tjenstgöra såsom informator för rike mans söner så småningom arbeta sig framåt, fastän i stor fattigdom, ofta nöd. Efter det han från trycket utgifvit ett mindre historiskt arbete och under det han ännu åtnjöt undervisning i 7de klassen af nämda läroverk fästade den välkände domprosten P. Wieselgren i Göteborg å honom sin uppmärksamhet samt tillrådde honom att söka inträde vid Augustana College & Seminary i Amerika. Efter en tids tvekan lyddes detta råd och ansökan beviljades. Wårterminen 1869 afgick hr Enander från Wenersborgs läroverk och erhöll då af sina lärare i vitsord till läroverket i Amerika att han under “sin studietid ådagalagt en berömvärd flit, ett utmärkt hedrande uppförande och derjemte af så väl lärare som kamrater alltid åtnjutit anseende såsom egande så väl i allmänhet mycket grundliga som särskildt i några ämnen utmärkta kunskaper.”

I September 1869 kom hr E. till “Augustana College & Seminary” och vistades vid detsamma till i December samma år. Han flyttade då till Chicago, efter det han af den “Lutherska tryckföreningen” valts till redaktör för tidningen “Gamla och Nya Hemlandet.” Han var derefter i nämda förenings tjenst till nyåret 1872, då han och hr G. A. Bohman bildade firman “Enander & Bohman” och köpte af direktionen för Augustana College & Seminary, till hvilken “tryckföreningens affärer öfverlåtits, tidningen G. o. N. Hemlandet för en köpesumma af 10,000 dollars.” År 1874 utkom första delen af “Förenta Staternas Historia,” af hvilket arbete 5 delar hittills utkommit, hvilka vunnit fördelaktiga vitsord af tidningspressen här i landet och i Sverige samt öfverflyttats till norska och delvis till engelska språket. Under åren 1874—77 redigerade han den på flrman Enander & Bohmans förlag uigifna litteraturtidskriften “När och Fjerran” och under 1879 den illuster&de månadsskriften. “Ungdomsvännen.”

Hr E. utnämdes 1879 af Illinois guvernör till medlem af statens undervisningsnämd, han är derjemte medlem af två historiska och vetenskapliga sällskap här i landet

Till sin trosbekännelse är hr E. i politiskt afseende republikan, i kyrkligt lutheran och har allt sedan sin hitkomst tillhört Augustana-synoden, af hvars synodalråd han är för närvarande medlem. Han har derjemte flera gånger valts såsom delegat till den lutherska kyrkans “General Council,” som omfattar amerikaner, tyskar, svenskar och norrmän.

Hr E. är sedan 1872 gift med Malinda Lawson och har i äktenskapet med henne tvänne döttrar, Ada Elvira Angelika och Hilma Louisa Alfhild.

P. A. SUNDELIUS är född i närheten af Uddevalla och inskrefs såsom lärjunge i nämnde stads lägre elementarläroverk först efter det han uppnått sexton års ålder. Han hade dock derförinnan åtnjutit god undervisning i flera ämnen, synnerligast matematik. Läroverkets fem klasser genomgick han på tre år, hvilket vittnar om mindre vanlig flit och fattningsgåfva. Om sina Uddevalla-lärare, särdeles den för några år sedan aflidne rektor J. Rhode, talar Sundelius ännu icke sällan och med mycken aktning, men deremot med förakt och bitterhet om rektorn och åtskilliga lärare vid Göteborgs högre elementarläroverk, der han sedermera tillbragte flera år. Kanske var Sundelius redan på den tiden så mycket republikan, att han ej mäktade fördraga det heurlinska tyranniet och spionerisystemet.Sundelius skulle bli prest; det var en ifrån början afgjord sak. MåhSnda var det iförtviflan öfver att ej kunna bli något annat, som han, lik profeten Jonas, begaf sig ned till bafvet och flydde sin kos, fast den omständigheten, att han, for att tala med August Blanche, i(råkat ut för den passion, som mer än någon annan lyckliggör, men äfven gör olyckliga”, nog torde ha varit förnämsta driffjedern dertill, att han vid tjugufyra års ålder plötsligen lemnade Herrljunga prestgård i Vester göt land, der han i ett års tid varit informator för kontraktsprosten Ljungqvists söner, och öfver Göteborg begaf sig till utlandet Efter det han tillhragt flera månader i Danmark, Tyskland och England, styrde han kosan till Amerika, dit han anlände 1864, ingick, efter blott 8 dagars vistelse i det nya landet, i arméen för att kriga för de svartas befrielse och ‘‘göra sin lycka”. Med den “lyckan” han gjorde vardt emellertid ej mycket bevändt, ty redan påföljande vår, då hans kompani i tre hela dagar varit utsatt lör ett mördande kulregn från rebellernas förskansningar i närheten af Petersburg i Yirginien, sträcktes han till marken af en gevärskula och sårades så illa, att läkarne till en början ej hyste minsta hopp om hans vederfående. Sundelius tillbragte nära ett och ett halft år i förbundshospital, mesta tiden på den lilla läcka ön, David’s Island, omkring 18 engelska mil från Newyork. Flera månader innan han utskrefs vistades han dock i amerikanska familjer i Mount Vernon och Rochelle och studerade med mycken ifVer. Han vann härigenom den ovanliga fördelen, att efter det han vistats i landet omkring ett år, kunna med färdighet tala och skrifva engelskan, ehuru han vid landstigningen i Newyork var nästan fullkomligt okunnig i detta språk.

Sent på hösten 1866 anlände Sundelius till Chlacgo, meddelade under vintem enskild undervisning i engelska språket och matematik, återvände påföljande sommar till sina amerikanska vänner i östern ocb återkom till Chicago hösten 1867 lör att begifva sig till Augustana College, der han i två terminer undervisade sjutton timmar i veckan och sjelf mottog undervisning af professor Hasselqvist i flera teologiska ämnen. “Detta var den lyckligaste och lugnaste tid jag tillbragt i mitt lif’, har Sundelius hörts yttra; men hans vän och gynnare pastor Carlsons skarpa blick målte visst ha upptäckt, att Sundelius ej dugde till prest, åtminstone ej inom Augustana-synoden, och den bekante Chicago-pastorn förmådde honom att öfver-taga redaktörskapet för “Hemlandet”. Sålunda blef Sundelius tidningsskrifvare ocq fortfor, med några månaders af brott, att vara det till våren 1878, då tullförval-tare i Norman B. Judd gjorde honom til tullinspektor. För snart tre år sedan mottog Sundelius anställning i det departement af county-förvaltningen, som är kändt under namnet “Recorders Office”, till hvars chef hans personlige vän, major* J. W. Brockway, kort förut blifvit af folket vald, och innehar ännu sin befattning derstädes.

År 1870 gifte Sundelius sig med Lydia Linström, dotter till sjökaptenen \ Linstr“m från Kslmar. Fru Sundelius hade åtnjutit en ganska god uppfostran i det gamla landet, hade ett mycket fördelaktigt utseende och var en i allo ädel och godhjertad qvinna, högeligen af hållen af alla, som lärde känna henne. Efter blott två och ett halft års äktenskap träffades Sundelius af det förkrossande slag, att hans maka afled i barnsäng, fjorton dagar efter det hon gifvit lifvet åt ett flickebarn, som öfverlefde modren endast några månader. Sundelius har ännu icke knnnat förmå sig att åter inträda i det äktenskapliga ståndet

Kapten ERIC JOHNSON föddes den 15 Juli 1838 i Ostrunda socken af Vestmanland och kom med sina föräldrar till Bishop Hill i Illinois 1846. Under resan från Newyork till kolonien, som varade i flera veckor, böljade han lära sig engelska språket af mrs Pollok, som blef hans styfmoder 1850. Ej förr än 1856kom han i tillfälle att f& någon vidare skolundervisning. Han fick detta år besöka distriktskolan i Bishop Hill, för att året derpå antagas som handelsbiträde i koloni, ens butik, der han stannade till den 1 April 1858, från hvilken tid till koloniens delning 1860 han biträdde på åker och äng. Hans andel efter denna uppgörelse var 11 acres, hans systers 7 och hans styfmoders 26. Dessa tre nära Galva belägna lotter böljade han odla, men kallades snart från plogen till musköten. Han ingick den 16 September 1861 i det af svenskar bildade kompaniet *D” af Illinois’ 57 infanteri-regemente- Den 15 April 1862 blef han löjtnant deri och den 8 September samma år kapten. Af läkare varnad att döden skulle följa, derest han ej genast ombytte klimat, nödgades han på hösten 1862, mycket emot sin håg, taga afsked. I början, af 1868 gick han och Olof Johnson i kompaniskap om en specerirörelse i Galva, men öfverlät året derpå hela affären åt J. för att blifva tidningsman. Han köpte af B. W. Seaton “Galva Union”, den han utgaf till den 1 Juni 1865, då John Bennet öfvertog den. 1866 flyttade han till Altona och biträdde O. T. & A. P. Johnson i deras handelsrörelse för $1,000 om året till den 26 Juli 1868, då han köpte “Altona Mirror”, hvilken tidning, jemte “Galva Republican”, han nu utgaf. 1869 uppsatte han “The Illinois Swede”, hvarföre vi redogjort under rubriken “Galva”. Samma år flck han oombedt ett sekreterareskap i ett af utskotten i statens lagforsamling med en lön af $8 pr dag. När “Nya Verlden” (den forna Illinois Swede) i Januari 1871 flyttades till Chicago, skilde sig J. från företaget. Året förut hade han erhållit 2,000 rösters majoritet för nominationen till kandidat för legislaturen, men måste afsäga sig den äran, emedan han enligt grundlagen cj var valbar, af det skäl att han då icke hade bott i distriktet länge nog. Jonas W. Olson utnämndes ocb invaldes i stället. Såsom ett slags vedergällning blef Johnson vald till “Journal Clerk”, när församlingen sammanträdde, hvilken ansvarsfulla befattning han innehade en ordinarie och två extra sessioner. “Galva Republican” afyttrade han vintern 1871 och har sedan dess icke haft några tidningsaffärer å hand, utan ansträngt sig att af betala den skuld ($3,500) han som tidningsman iråkade. Att söka skydd under bankruttlagen har icke varit förenligt med hans smak. 1878 träffade han en förmånlig öfverenskommelse med Missouri-Kansas-Texas-banans bolag om landförsäljning i Kansas, och började anlägga ett svenskt nybygge i White City, dit han med familj bagaf sig i November samma år. Men 1874 koinmo gräshopporna och förstörde hela planen. Det påtänkta nybygget kom ej till stånd och 1876 bröt J. upp, återvände till Illinois och bosatte sig i Nekoma, hv&rest han med lånta pengar böljade en bräd- och jernkramhandel, den han dref till i April 1879, då han, till följd deraf att det icke bar sig, slutade för att egna sin tid åt detta arbete.

Johnson gifte sig den 81 December 1868 med Mary O. Troile, född i Hudiksvall den 9 Juni 1842 och anländ till Bishop Hill 1850. Hon kom å det fartyg, bvara passagerare ledo så förfärligt af koleran emellan Buffalo '«ch Milwaukee. Med henne har han 8 söner och tre döttrar. J., ehuru icke medlem af någon kyrka« hyser likväl höga tankar om kristendomen och anser den som en lifskraft i vår tids civilisation. Hvad som afliåller honom ifrån att ingå i något samfund är det myckna i lärorna, som han icke samvetsgrant kan bekänna såsom sin tro. Hans politiska tro är, att när ett parti fullbordat det verk, för hvilket det bildades, bör det upphöra att vara till. Han skilde sig derför teån det republikanska partiet 1873 och har sedan dess understödt det parti, hvars program kommit hans åsigter närmast rörande dagens frågor. Han var Greeley-man och elektor å den liberala valsedeln i det sjette kongress-distriktet under presidentvalstriden 1872.JONAS W. OLSON är född i Söderala socken i Helsingland den 7 Juli 1843. Hans fader, Olof Olson, utvandrade med största delen af sin familj redan så tidigt som 1845. Med honom följde icke Jonas, som var det yngsta barnet och s& sjuklig, att föräldrarne icke vågade taga honom med på den långa och då äfventyr. liga färden. Men 1846 hade hans hälsa så förbättrats, att han utan fara kunde medfölja några slägtingar, som detta år förenade sig med det sällskap, hvilket var den Jansonska koloniens förpost Till Bishop Hill anlände detta år Jonas just i rätt tid för att mottaga den sorgliga underrättelsen att hans moder hade aflidit dagen förut Några f& veckor derefter dogo äfven hans äldre broder Olof, hans syster Beata och, hvad som syntes beklagligast, äfven hans fader. Således var den treårige pilten lemnad föräldralös. Till råga på allt hade han, hvilken i Sverge träffats af slag, som förlamat hans ena ben, blott ett brukbart sådant, hvadan han icke lärde sig att gå, förrän vid sju åra ålder. Korl derpå for hans farbror till Kalifornien. Jonas vardt då öfvcrlemnad åt Peter Dahlgren, som var gift med hans moster och bosatt i Galesburg. Denne D. behagade dock icke Bishop Hill-kolonien, som ville hålla ett faderligt öga på gossen. För att få honom ur D:s händer inleddes derför af kolonien en rättegång, som medtog Jonas’ af föräldrarne lemnade arf. Vid 10 ära ålder eller deromkring kom han i lära hos en urmakare i Galva. Denne greps emellertid af Kaliforniafebern och begaf sig till San Fransisko, då Jonas väl hade hunnit blifva varm i kläderna. Efter åtskilliga svårigheter lyckades det honom omsider att komma i skomakarelära hos en mr Reed i La Fayette, der han utlärde yrket. År 1864 finna vi honom på egen hand drifva sko. och läderhandel i Galva. Men denna affär gick ej väl, hvarför han 3 år senare nödgades öfvergifva den lor att på nytt förtjena sitt uppehälle med sylen och lästen. Vid detta lag var det som den unge, på förståndets vägnar väl utrustade mannen fick tanken att han möjligen skulle lyckas bättre här i verlden på något aunat område. Han beslöt att studera juridik och blifva advokat. Det dröjde ej heller särdeles länge, innan han tog den examen, som berättigade honom att uppträda offentligt i egenskap af sakförare inför Illinois’ domstolar — en ära öfver hvilken han kände sig så mycket stoltare, som han var den förste svensk i staten att aflfigga en sådan juridisk examen. Han etablerade sig nu såsom advokat i Galva, der han vistats hela tiden sedan dess. 1870 valdes han till medlem af statens lagstiftande församling, der han tjenade en termin och utmärkte sig för mer än medelmåttig förmåga. Hans historia sedan 1872 har varit rik på ledsamma episoder, som påmint honom om hans tidigaste lif. Den 22 November sagde år förlorade han uti en större eldvåda sitt hus och en del af hvad han egde deri. Ej långt derefter åtgick det lilla han hade qvar uti en annan eldsvåda, som icke ens sparade hans skomaka. reverklyg, hvilka han ännu en gång hade börjat använda i striden för sitt dagliga bröd. Med lånta medel bygde han på våren 1873 ett nytt två våningar liogj tegelhus, som kostade honom $6,500. Den 27 Mara 1879 lades äfven denna bygnad i aska, och i denna brand blef, utom alla möbler, husgerådssaker och ett värderikt bibliotek, äfven hans nyss förut för $150 inköpta konstgjorda ben samt $350 i kontanta penningar lågornas rof. Han och famiijen rflddade sig med yttersta möda undan ödet att innebrännas. Hans skuld å huset var vid denna tid $3,600. Assu. ranson å huset belöpte sig till $3,300; men å lösöret, som ej var brandförsäkradt, erhöll han intet, hvaremot hans vänner sammanskjöto åt honom såsom present $u00.

Olson gifte sig med miss Carrie Mattson, som är från Ugglebo i Gefleborgs län den 18 November 1869, och har med henne två döttrar, Mary Aurora och Maud] Han har på de senare åren tjent 4 terminer såsom town-uppbördsman och har innehaft polismagistrat-skapet 6 år.Han ftr i religiöst hänseende “frisint”, hvarmed rätteligen måste förstås, att han hyser inga formulerade teologiska åsigter och tillhör intet kyrkligt samfund. Han är rationalist, helt enkelt sagdt Beträffande politiken, i hvilken han alltid varit lifligt intresserad, så var han varm republikan upp till året 1872, då han slet sig lös från partiet och blef lib&ralist och Horace Greeley’s förespråkare. Sedan dess har han hållit sig på ett visst afstånd från partierna, men ändå med sitt gamla intresse följt deras handlingar. Han har derunder kommit till den slutsats, att ett parti kan hafva rätt en tid och orätt en annan och att medborgaren derför icke bör vara bunden vid någon politisk organisation, utan fri och i tillfälle att samverka med det parti han anser hafva rätt i en föreliggande sak. Han är derför “independent”.

NELS NELSON, af grocery-flrman Nelson & Svenson, härstammar från Ebbaryd, Win ge socken i Halland, der han föddes den 18 Juli 1840.

N. kom så tidigt som 1856 till detta land. Han böljade här sin ganska vexel-rika bana såsom arbetare på en jordegendom. Efter två år, sålunda tillbragta, inkom han sommaren 1850 på Chicago-Burlington-Quincy-banans verkstäder. Derpå följande vinter använde han till kunskapers inhemtande i distrikt-skolan, för att nästa sommar återvända som arbetare i nyssnämnda verkstäder, der han fortfor till hösten, då hah beslöt att lära ett handtverk och valde snickareyrket Medan han var på detta sätt sysselsatt, utbröt kriget, då hans för adoptivlandets väl varma själ manade honom att erbjuda sin tjenst åt nnionshären. Detta var i Augusti 1861. Galesburg och trakten deromkring höll på att bilda ett svenskt kompani, nåmligen kompani “C”, som sedan fick sitt rum i det 43 Voluntär-regementet. I delta kompani vardt N. sergeant, från hvilken ställning han under fejdens lopp steg till förste löjtnant, hvartill han befordrades för ådagalagdt mod och duglighet. Efter afmönstringen den 30 November 1865 antog han plats som biträde hos handelsfirman Bancroft & Lanström i Galesburg och blef der till i Maj 1866, då han flyttade till Altona och engagerades af A. T. & A. P. Johnson, hos hvilka han stannade 8 månader. Den 1 Jan. 1867 återflyttade han till Galesburg, för att ingå som medlem i en grocery-firma, hvilken blef känd under namnet Bengtson, Nelson & Co. Den 1 Januari 1871 upphörde hans medlemskap deri, och på våren samma år valdes han enhälligt till stadskassör, till hvilken ansvarsfulla och maktpåliggande befattning han återvaldes åren 1872,1873,1874 och 1875, då han resignerade på grund af bruten hälsa. Han öfvertog nu en af Florens & Anderson böijad vexel- och biljettrörelse, den han öfverlät åt annan person i December 1878 för att på nytt egna sig åt handelsyrket Han köpte af P. Bengtson dennes del i den specerihandel, som nu drifves af honom och Svenson på det ställe, som var scenen för hans verksamhet från 1867 till 1871. Nämnas bör, att han vid bildandet af detta bolag med br Svenson var erbjuden en syssla under national, regeringen med omkring $1,800 i lön, hvilket anbud han afslog, emedan antagandet skulle tvingat honom att öfvergifva Galesburg. N. är gift med Sara Nelson från Efsinge i Linköpings län, och har med henne sonen Arthur Ulrik, född den 20 Juli 1869.

Nelson är en stilla, tänkande man; han följer sitt samvete, som alltid stämmer öfVerens med haps omdöme, i allt, och detta har gjort honom, ej blott allmänt högaktad, utan ock älskad af alla inom den vida krets, der han verkat Han är nn medlem af “Board of Supervisors” och “Board of Education”, hvaijemtehan många år varit kassör och “trustee” för den första svensk-lutherska församlingen i Galesburg. Han är stark republikan.PETER S. NELSON drifver jordbruk i Henderson township, nära Galesburg; härstammar från Ryedahl i Blekinge och är 42 gammal Han landade i Boston den 15 Juli 1853. Det första året tillbragtes i södra Illinois; 1854 anlände han till Galesburg och inlät sig i bräd- och timmerförsel till 1866, då han for till Altona och blef spanmålshandlande. I denna affär förlorade han allt utom modet, med hvilket hau ånyo gick till verket. Han fick ett kontrakt för dikning och dränering i Bureau county och förtjente derpå mycket penningar. Vintern 1868 tillbragte han i Sverge och nedsatte sig vid återkomsten i Henderson Grove, der han nu odlar 210 acres land, har vedhandel och drifver kreatursafvel. 1877 for han åter till Sverge i sällskap med hustru och två barn och på den ångare, som hade president Grant ombord. Gift den 14 Mars 1863 med Nellie G. Gibson från Sjösmo i Blekinge. Har 4 barn.

N. har alltid varit republikan, ehuru han var liberal sedan 1872, då han röstade för Greely, och var sjelf sheriffskandidat på den liberala valsedeln. Hyser frisinta åsigter i religionen.

ANDERS FRIBERG är född den 8 April 1828 i Skräflinge socken, Malmöhus län, men uppföddes i Göteborg och lärde der smedsyrket 1850 utvandrade han till Amerika. De första 9 månaderna i det nya landet tillbragte han i Chicago, hvarifrån han for till Minnesota. Der stannade han endast en kort tid. Han begaf sig sedan till Rock Island i Illinois, flyttade omsider till det närbelägna Moline och har der lefvat och verkat såsom fabrikant de senaste 16 åren. (Se vidare sidorna 112 och 113.)

Hr Friberg är gift med Lovisa Petterson från Dahls härad i Östergötland, i hvilket äktenskap han har tre söner och två döttrar. Hans politiska åsigter äro frisint republikanska.

A. A. SHENLUND, hvilkens verksamhet blifvit omnämnd å sidorna 186 och 187, föddes den 4 April 1831 i Toarps socken, Elfsborgs län, hvarifrån han utvandrade 1853. Han är gift med Hanna C. Lindström, född i Karlstad den 3 Mars 1821. Herr Shenlund eger en son, Andrew Viktor. S. är republikan och lutheran.

JOHN NELSON såg för första gången dagen i Kärråkra socken, Vestergötland, den 5 April 1830. Hans föräldrar voro fattiga, och John fick derför icke tillfälle att erhålla någon särdeles “vårdad uppfostran” teoretiskt taladt. Han hade likväl ovanligt godt hufvud, hvilket han bevisat genom sin i strumpfabrikationen epokgörande maskin, för hvilken närmare underrättelser lemnas å sidan 217 Om N. inhemtar läsaren fullständig kännedom 1 historiken om svenskarne i Rockford. Han är gift med Kristina Bowman och har med henne 6 söner och en dotter, är stark republikan ocb fritänkare i ordets rätta bemärkelse.

ERIC BERGLAND föddes i Alfta, Helsingland, den 21 April 1844 och medföljde vid 2 års ålder sina föräldrar till Amerika. Hans fader hade i Sverge varit en af Eric Jansonisternas ledare och blef vid ankomsten till Bishop Hill-kolonien predikant. 1856 erhöll B. anställning såsom konstförvandt-elev å den i Galva utgifna tidningen Svenska Republikanarens tryckeri, och när dess utgifvare, Cronsioe, flyttade tidningen till Chicago, flck B. i uppdrag att förestå tryckeriet, som tillhörde kolonien. Dermed fortfor han till 1861, då inbördeskriget utbröt och då, vid blott 17 års ålder, han ingick som frivillig i kompaniet D af Illinois 57de Infanteriregemente. Han valdes genast till andra löjtnant ocb befordrades efter slaget vid Shilohtill förste löjtnant, i egenskap hvaraf han tjenstgjorde till krigets slut Genom ett par inflytelserika personer, som intresserade sig för den lofvande ynglingen, blef han intagen som kadett vid West Points militärskola. Och här må anmärkas, att han var den förste svensk som der intagits. Efter genomgången kurs tog han i Juni 1869 en lysande examen såsom den främste i sin klass och fick ovanligt höga betyg i matematiken. Han skulle nu hafva erhållit anställning i ingeniörkåren, hade icke kongressen nyss förut gjort utnämningarne fulltaliga. Han blef i stället utnämnd till andre löjtnant i 5te artilleriregementet, med hvilket han afgick till Fort Warren vid Boston, hvarifrån han den 30 Augusti 1870 beordrades till Fort Trumbull vid New London, Connecticut, der han stannade till den 80 April 1872. Från denna tid till den 26 Juli 1872 var han i artilleriskolan vid Fort Monroe i Virginien. Under tiden hade ingeniörkåren åter öppnats för utnämningar och befordringar. B. blef till följd häraf öfverflyttad till denna kår den 10 Juni 1872 och genast befordrad till förste löjtnant. Samtidigt erhöll han ordres att begifva sig till Willets Point å Long Island, hvarest han tjenade till den 9 April 1873, för att derifrån fara till West Point och der blifva biträdande lärare i praktisk militärisk ingeniörskonst. Efter två års verksamhet å detta fält blef det hans skyldighet att åtfölja en ingeniörkår för att utföra triangulärmätningar i Kalifornien, New Mexico, Arizona. Nevada och Colorado. Under denna treåriga tjenstgöring färdades han dels till fots och dels å mulåsnor 2,000 mil om året. Den 9 Maj 1873 hemkallades han och erhöll nu plats såsom lärare i matematik vid West Point. Hans enda aktiva tjenstgöring medan han var i det 5te artilleriregementet bestod uti att hjelpa till vid undertryckandet af det fenianska band, som ville infalla i Kanada.

Hr Bergland gifte sig den 5 Juni 1878 med Lucy Scott McFarland från Kentucky, och är genom henne på afstånd beslägtad med president Hayes. Fru Bergland och fru Hayes äro nämligen kusiner.

J. P. HUSSANDER föddes i Lefvede socken å Gotland den 8 Oktober 1824. Hans föräldrar voro koopverdi-styrmannen Lars Hussander och Maria Kristina Hussander. Vid 11 års ålder sattes han i skräddarlära och fortfor deri till 1841, då han beslöt att väija fadrens yrke, hvarför han intogs i Visby sjömanshus Efter en tids vistelse der skickades han till sjös med Kapten Lutteman. Sjukdom förhindrade honom emellertid att fortsätta med detta yrke, hvarför han snart återvände till det gamla, det han nu utlärde. Efter några års arbete i Stockholm och Köpenhamn reste han öfver till Amerika och anlände till Newyork i slutet af September 1852 samt till Chicago den 17 derpå följande Oktober. Här har han lefvat och verkat sedan dess och derunder arbetat sig upp till en aktningsvärd samhällsställnin. Han är en af stadens aldra äldste svenske affärsmän. Redan 1858 började han egen skrädderirörelse ehuru i mindre skala. Han köpte några symaskiner och höll dem i gång till året derpå, då han med större kapital och erfarenhet grundlade den handels-skräddareaffär, han nu jemte B. Henderson förestår, och som under årens lopp har utvecklat sig till en af Chicagos mera betydande i sitt slag. Han har stundom sysselsatt 40 personer i sin verkstad.

Hussander var en af dem, som 1857 bildade sällskapet Svea och har äfven innehaft ordförandeskapet inom detsamma. Liksom flertalet af sina landsmän har han alltid hyst republikanska tänkesätt och såsom medborgare gjort sitt inflytande gällande till förmån för “de moraliska ideernas parti”, i hvarje fråga som rört de nationella intressena. Annars är han frisint såväl i politiskt som religiöst hänseende.

H. är sedan 1854 gift med Martha Henderson från Norge och har med henne haft 10 barn, af hvilka 6 lefva.Kapten A. G. WARNER, död, föddes den 12 Juli 1837 i Movika, Bj uråk ra socken af Gefleborgs län; utvandrade 1850 ocli bosatte sig vid Andover med fader och syskon; sysselsatte sig med jordbruk till krigets utbrott, då han ingick i kompani “D” af Illinois' 57 regemente; blef genast korporal; sårades i slaget vid Shiloh och blef derefter utnämnd till förste sergeant; blef senare andre löjtnant, och den 7 Augusti 1864 befordrades han till kapten i kompani “A” af det 63 färgade regementet; i denna egenskap qvarblef han till den 0 Januari 1866, då han hade tjenat med heder i 4 år, 3 månader och 15 dagar. Yid hemkomsten egnade han sig åter åt jordbruk i Andover; 1868 valdes han till Sheriff for Henry county och fullgjorde sina skyldigheter till heder för sig sjelf och sin nationalitet. 1871 flyttade han till Douglas township i Page county, Iowa och dog der den 5 Augusti 1875. Hans hustru, Matilda Johnson, syster till kapten Erik Johnson, bor nu i Bishop Hill.

SYEN BERNHARD NEWMAN, pastor vid svenska methodist församlingen i Evanston, Illinois, föddes å Höganäs i Skåne den 15 September 1812. Han erhöll en god uppfostran i föräldrahemmet och blef efter skoltidens slut kontorist hos en hroder, som var köpman i Landskrona. År 1842 föll det honom in att utvandra till Amerika och han landsteg samma år på hösten i Mobile, staten Alabama, hvarest en äldre broder var sysselsatt med handelsaffärer. Denne broder var en varm metodist, och genom hans inflytande öfver Sven Bernhard, hvilken, som han sjelf säger, hade “väckts” i Sverge, vardt nu han—den sistnämnde nämligen—omvänd. Ej långt derefter kände han sig kallad att förkunna Gnds ord ibland ortens folk. Huru han, ännu ung och oerfaren samt dertill långt ifrån mästare öfver engelska språket, vågade offentligen uppträda såsom predikant, vet han ej sjelf, icke heller förstår han huru han kunde i någon mon lyckas, men han vet, att stora skaror kommo för att höra honom och att många ibland åhörarne blefvo genom honom såsom medel ‘‘omvände från mörkret till Guds underliga ljus”.—wDet var ett underverk”, säger fader Newman.

Han intogs senare i Alabama-konferensen och verkade såsom predikant i staten tills 1850, då han af pastor Hedström kallades till Newyork för att predika & Bethel-skeppet för skandinaverna, ocb hvarför han likväl måste omlära sitt modersmål, det han hade lill en stor del förlorat under sitt amerikauska missionsarbete i Alabama. 1850 anmodades Newman att komma till Cbicago för att l)ena den der vid samma tid bildade första svenska metodist-församlingen, ocb 1855 återkallades han till Newyork, hvarest han nu stannade fyra år såsom predikant å Bethel-skeppet John Wesley. Yid de fyra årens slut uppdrogs han att tsga vård om församlingen i Jamestown, Newyork, vid hvilken ban stannade 7 hela år, verkande med nit och framgång. År 1806 förflyttades han till Galesburg, Illinois. Två år senare valdes han till presiderande äldste för det svenska missionsdistriktet, hvilken befattning han innehade fem år; öfvertog sedan vården af församlingen i Rockford, Illinois den han egde 2 år; skötte sedan under två år församlingarne i Wataga och Peoria, derpå för lika lång tid Batavias och Genevas församlingar och kom 1879 till församlingen i Evanston, der han nu är.

Pastor Newman är sedan 1858 gitt med Erika Kristina Dandanell, född i Gefle den 2 Mars 1828 och anlände till Amerika 1856. Med henne har han haft ett barn, som dog i sin spädaste ålder.

Pastor Newman är i ordets sannaste bemärkelse en from man, i besittning af ett hjerta, uti hvilket allt godt synes ega fritt inträde. Han är också en bedjande man. Han beder jemt, beder utan återvändo; hela hans lif tycka vara en bön.Sjelf hjertegod, tror han alla om godt; är derför lika mot alla, kristen och hedning, metodist och lutheran—något som icke kan sägas om allst kristna predikanter i vår tid. Lika enkel som Newman är till sitt väsen, lika enkel är han som predikant. Dogmatik är för honom ett oting, Jesus är &Ut; och om honom predikar han, till honom ber han, genom honom vinner han såsom själasörjare sina segrar for kyrkan.

Prof. T. N. HASSELQVIST föddes i Ousby, Skåne, den 2 Mars 1816. Han tog sina examina vid Lunds universitet och vigdes till prest den 23 Juni 1839. Han anlände till Amerika för 28 år sedan (år 1852) och begaf sig till Galesburg, Illinois, der han predikade för sina landsmän i 11 års tid. När föreståndaren för det i Paxton nyligen upprättade prestseminariet (Augustana College & Seminary), prof. Esbjörn, af gick för att tillträda ett pastorat inom Upsala stift, blef pastor Hasselqvist hans efterträdare såsom professor och läroverkets president, och har han i denna egenskap varit i verksamhet i sjutton år och var derjemte under de tolf år, som läroverket var i Paxton, pastor för den svensk-lutherska församlingen derstädes. Han är sedan den 24 Maj 1852 gift med Eva Cervin, syster till filosofie doktor A. R Cervin, f. d. redaktör af 4 Hemlandet” och sedan 1868 professor vid läroverket. Frukten af detta äktenskap har varit fyra barn, af hvilka det äldsta, en ung, älsklig och bildad dotter, bortrycktes af döden för några år sedan. Professor Hasselqvist har den lyckan att hafva till maka en icke blott bildad, i detta ords allmänna bety. delse, utan en lärd dam, som, utom modersmålet och engelskan, talar franska och tyska språken samt förstår att bruka pennan synnerligen väl.

Ingen någorlunda väl underrättad person vill för ett ögonblick förneka, att prof. Hasselqvists verksamhet såsom predikant och föreståndare för samt lärare vid Augustana-läroverket varit högst välsignelserik. Hans predikningar ha städse varit utmärkta för klarhet, enkelhet och reda, samt ett ganska vårdadt språk hvad formen beträffar, något hvarpå man bör sätta värde här i landet, hvarest den jämmerliga svensk-amerikanska rotvälskau så ofta höres från sjelfva predikstolarne.

Flertalet af de här i landet tjenstgörande presterna af Augustana-synoden ha erhållit sin teologiska bildning af prof. Hasselqvist, hvilken—och derom finnes endast en mening — 9kött sitt ansvarsfulla kall med synnerligt nit och skicklighet Han har meddelat grundlig undervisning i Nya Testamentets exegetik, kyrkohistoria, pastoral-teologi och andra grenar af den teologiska vetenskapen, och om prestkandidat lemnat läroverket underhaltig i dessa ämnen, så har det ej varit lärarens skull.

Bekännelsen är något livarpå prof. Hasselqvist lägger största vigt Hvad han kallar “löshet i bekännelsen” är hans fasa. Symboler och dogmer äro Jionom hjertligen kära, och han har i sina dagar hamrat väldeligen på de “ortodoxa flint, stenarne”. Men så tål han icke heller något religiöst slisk, och de många unge män, lillgifna den s. k. “ny-evangeliska riktningen”, hvilka tid efter annan infhnnit sig vid Augustanaläroverket, för att, på ett i deras tanke lättvindigt sätt bli prester i Amerika, ha antingen måst hålla till godo med den “stadiga teologiska diet”, som der vankats, eller ock söka andra lärare.

Prof. Hasselqvist är en from och god man högligen älskad af aina lärjungar och aktad af sina landsmän i allmänhetSVENSKARNE I WELLER TOWNSHIP.

Ett township ar, sora ej alla torde veta, ett politiskt distrikt, hvars innevånare ega en serskild styrelse, bestående af i dé flesta fall en supervisor, en assessor, en kollektör eller uppbördsman och en s. k. “town clerk,” de der ega en viss konstitutionel makt inom området, sora för öfrigt är countiet underordnadt, såsom countiet står under staten och staten under nationen.

Inom Weller township, som först började bebyggas 1840, finnes nu omkring 1200 svenskar ocb sådana, som födts af svenska föräldrar. Landet är väl kuperad t, bördigt ocb vackert, samt genomflytes af Edvards-åns södra arm. Bishop Hill och Nekoma äro de enda “towns” distriktet eger. Af framstående svenskar inom detta township märkas följande:

APPELQREN, S. U., f. d. farmer; bor nu å B. H.; född den 17 Aug. 1834 i Alfta; utv 1857; arbetade först for andra i Fulton co, men blef snart sin egen i närheten af Wataga, hvarifrån han senare flyttade till straxt öster om B. n. Han sålde sin farm för några år sedan och lefver nu på penningar. A. gifte sig för andra gången 1871 med Märtha Danielson från Ore i Dalarne; har ett barn i första giftet; befinner sig i goda omständigheter. Meth. *) och prohibitionist.

ANDERSON, HOK AN, farmer å sektion 16, der han eger 200 acres; är värd $13,000; född den 2 Aug. 1822 i Kristianstad; kom till Moline 1857; flyttade sedan till Bishop Hill; gifte sig 1861 med Mary C. Johnson från Skaraborgs län, med hvilken han har 4 barn. Second adv. och indep. Postk. B. H.

ARNQUIST, A., köpman å Bishop Hill; född den 29 April 1847 i Söderala, Helsingland; utvandrade 1870, arbetade de första åren på hvad som helst omkring B. II., blef biträde i J. E. Lindbecks handel 1877 och började 1878 egen rörelse i en egen butik; gifte sig 1874 med Anua E. Berg från Wåxna i Gefleborgs län; har fyra barn, är frisint och republikan.

BARLOW, A., handlande å Bishop Hill; född den 19 Feb. 1830 i östervåla, Westmanland; utvandrade 1850, då han kom till B. H. och qvnrblef der till 1855; flyttade dä till Kewanee, der han arbetade 3 år såsom skräddare och, ibland, sadel* mnkare; begaf sig sedan till Cass co., Neb., hvarifrån han efter 6 månaders tid for till Mills co. i Iowa, hvarest han stannade 5 år. Till B. H. återkom han 1864 och var farinare till 1870, då han blef köpman. B. gifte sig 1851 med Elisabeth John.

*) Meth. «tår för raethodlet; ind. för lndepepdent; rel. för religion; pol. för politik; greenb. för grecnbackeman; rep. lör republikan; dem. för demokrat; utv. för utvandrade; poetk. för poat> kontor; sek. för »«¿kilon.

XX 805son från Alfta, som också var en kolonimedlem. Han har 62 acres å sektion 12, Ir frisint i rel. och greenbacksman.

BERGLUND, HELEN, Jonas Berglunds enka, idkar jordbruk å sektion 26; född den 14 April 1840 i Mora, Dalarna; kom till B. H. med föräldrar 1846; alla hennes syskon dogo första året. Föräldrarne, som voro förmögne i Sverige, sålde all egendom och lade penningarne i kolonikassan. Gift 1866 med J. Berglund» som dog 1878; har 4 lefvande söner; frisint. Postkontor, B. H.

BERGSTRÖM, JOHN, farmer å sek. 21, der han har 176 acres; född den 25 Dec. 1837 i Ofvausjö; utv. 1855 och arbeade i början omkring Altona, Andover, Wataga och B. H.; 1859 for han till Jasper co., Iowa, och arrenderade der en farm; 1861 ingick han i Iowas 28de frivilliga reg. och tjenade 3 år i kriget, der han lätt sårades; nedsatte sig 1865 der han nu bor; är gift med Kristina Florin från Söder-ala, som var en af de första kolonisterne; har med henne 2 söner. Frisint och greenlx Postk., Nekoma.

BLOOM, PETER N., född 1807 i Alfta, Helsingland; utv. 1846, då han kom å det skepp, sotn var 5 månader på hafvet; tillhörde den af kolonien 1850 till Kalifor. nien afskickade expeditionen; eger och odlar nu 143 acres & sektion 25; gifte sig 1845 med Martha Ericksdotter från Alfta och har med henne en dotter, som är gift Frisint och i pol. sjelfständig. Postkontor, Bishop Hill.

BLOOM, SVEN, är .brunnsgräfvare och bor i Nekoma; är född i Söderala den 22 Mars 1846; utv. 1870, då han kom till B. H., der han i början sysselsatte sig med jordbruksarbete och annat; gift 1876 med Anna Olson, med hvilken han har 2 barn* Frisint och independent.

CHAISER, J. P., stationsagent vid B. H.; född den 1 Jan. 1844 i Åkerby, Uppland; kom med föräldrarne till kolonien 1850; begaf sig efter deluingen 1860 till Moline, der kan lärde tunnbindareyrket, hvari han fortfor till 1868, då han återkom till B. H. och blef handelsexpedit. Senare tog han en kurs i Galesburgs Commer dal College och blef kort derpå utnämnd till stationsinspektor, vid sidan om hvilken syssla han drifver bräd- och spanmålshandel; är gift med Betsy C. Lindbeck och har 2 barn; har vackert eget hem. Frisint och prohikitionist.

CHRISTOPHER, WM*, handlande, född i Bollnäs, Helsingland, den 5 Juli 1834; utv. 1857; bodde först i Wataga, Ills, 18 mån.; uppehöll sig sedan 13 år i Kalifornien; gästade Sverge 1872; började handel å B. H. 1874, i kompaniskap med

A. Barlow; gifte sig samma år med Edda Rosenlöf. Meth. och rep.

DANIELSON, JONAS, bor å B. H., der han eger hus och tomt; född å Omot Bruk, Gefleborgs län, 1834; utvandrade 1847; är ännu jansonist; greenb.

ELBLOOM, JONAS, farmer å sekt. 25, der han eger 52 acres; född den 25 Dec. 1823 i Alfta, hvarifrån han utv. 1846, då han, midt i vintern, färdades i omnibus från Albany till Ohio och derifrån till fots fram till B. H.; arbetade under kolonitiden i Galvas kolonimagasin; gifte sig först med Katrina Söderquist från Alfta, och efter hennes död 1864 med sin närvarande hustru, Johanna C. Björk, John Björks dotter, med hvilken han har 3 barn. Frisint och rep. Postkontor, B. H.ENGSTROM, PETER, smed i Nekoma; född den 2 Sept. 1841 i Frysanda, Wermlaod; utv. 1868 och lärde någon tid efter ankomsten smedsyrket hos P. O. Blomberg å B. H.; 1871 öppnade han egen verkstad i Nekoma ; Or gift med Karin Jonsdotter från Ofvanåker; har två söner, egen verkstad, hus och tomt. Frisint och sjelfständig.

ERICSON, ERIC, sadelmakare i Nekoma; född den 8 Aug. 1816 i Nora; utv. 1850 och kom till Bishop Hill; öppnade år 1854 sadelmakarverkstad i Kewanee och förblef der till 1865; ingick 1861 som sadelm. i Siegels brigad, der han också en tid tjenstgjorde som veterinärläkare; flyttade 1865 till Altona och var der till 1878, då han begaf sig till Nekoma; gifte sig 1855 med Brita Peterson, finnu i lifvet; har med henDe 3 barn och 3 andra i Sverge med en annan afl. hustru. Har egen verkstad, hus och tomt; renlärig i religiöst och sjelfständig i pol. afseende.

ERICSSON, JONAS L., målare, född å B. H. den 1 Nov. 1854; söker nu sin lycka i Kalifornien. Frisint och independent

ERICKSON, LARS, farmer å sektion 15; född 1842 i Malung, Dalarna; kom med sina föräldrar till B. H. 1847; tjeustgjorde troget öfver 4 år i Unionsarmeen under kriget, såsom medlem i ortens svenska kompani; han har 109 acies land och ett vackert boningshus. Frisint och rep. Postk. B. H.

ERICKSON, LARS, farmer å sekt 19; hyr farm; född 1820 i Forssa, Gefleborgs län; utv. 1868; gift med Karin Jansdotter från Böhle; har 5 barn; hustrun baptist, han indep. i pol. Postk. B. H.

ERICKSON, PETER, farmer å sekt 12, der han eger 92 acres; född i Nora, hvarifrån han kom till B. H. med sina föräldrar 1854; gifte sig 1868 med Mary Peterson från samma stad; har 3 barn. Meth. och indep. Postk. B. H.

FLORIN, A., bor å B. H. och är född i Söderala den 23 Sept. 1847; utv. 1868 och bosatte sig å B. H., der han i början sysselsatte sig med hvaijehanda, men har de 4 senaste åren varit snickare. Frisint och greenb.

FORSBERG, LARS, född 1816 i Forssa, Gefleb. län; utv. 1847; är blind och har legat till sängs flura år; gift med Charlotta Anderson från Ostrunda, Wesm&nl.; var en af Eric Jansons första anhängare i Sverge; eger 42 acres land å sekt 25; är methodist Postkontor, B. H.

FRANK, PETER, farmer å sekt. 13; född å B. H. den 19 Jan. 1850; modren, Inga Frank, född i Söderala ; hon var en af de tidigaste kolonisterna och lefver ännu. F. har tjenat vid B. H.’s poliskår, är ogift, frisint och greenbacksman. Postkontor, Uishop Hill.

GABRIELSON, CHARLEY A., farmer å sekt. 13; eger 75 acres; född i Döder. hult, Småland, i Juni 1842; utv. och kom till B. H. 1862; gifte sig 1866 med Mary Johnson från Malung som kom till kolonien 1846; är methodist och republikan. Postkontor, Bishop HillHOLLANDER, HANS, farmer & sek. 24, der han hyr land af sin fader; född den 9 Okt. 1839 i Bollnäs; kom med föräldrar till B. H. 1847; gifte sig 1873 med Kristina Becklin från Arbro, Helsingland; bar 4 barn. Frisint och republikan. Postk., Bisbop Hill.

HAWKINSON, Mrs. HELENA, idkar jordbrak å sekt 1 och har 107 acres; född den 14 Jan. 1836 i Nora; koin till B H. med sina föräldrar 1850; var gift med Olof lledluud, som dog 1873; har en son i lifvet; är nu gift med mr. Hawkinson. Methodist Postk. B. H.

HELSTROM, PETER, född 1812 i Alfta, Gefleborgs län; utv. 1847; gifte sig med Kristina Jonsdotter från Malung, Dalarne, 1848, och har med henne en dotter; eger 63 acres land å sekt. 26; är ortodox, men tillhör ingen kyrka, samt är repub. Postkontor, B. H.

HODIN, S., skomakare, hor å B. H. och eger ett tvåvånings tegelhus, verkstad och 18 acres mark; är fötld den 6 Juli 1829 i Harmångcr, Gefleborgs län; utv. 1854; lärde sitt yrke i Rock Island, for tiil Galesburg 1856, sedan till Minnesota, der han stannade 3 år, derpå tillbaka till Galesburg, derifrån till B. H. 1.864, der han sedan dess vistas; är gift med Brita Jonsdotter från Ugglebo i Gefleborgs län och har med henne 2 döttrar. Second ad v. och greenb.

JOHNSON, GUSTAF, farmer å sekt. 34; eger 240 acres; född d. 20 Mars 1835 i Skede, Småland, hvarifrån han utv. 1855; hyrde först en farin i Andover; be9ökte Sverge 1858 och gifte sig då med Emma Nelson från Odensvi; återvände till Amerika 1860 och köpte 1831 80 acres der han nu bor och sedan förökat sin egend.»m efter hand; är nu eu af de best bärgade i townshipet; har 5 döttrar och 4 söner. Luth. och rep- Postk. Altona.

JOHNSON, J. L., farmer å sekt. 17; eger 160 acres; född den 13 Sept. 182“) i Nora; utv. 1854 och var medlem i kolonien upp till delningen; gifte sig 1855 med Kristina Anderson, som gifvit honom 3 barn; är methodist och grecnbacksman. Postkontor, Bishop Hill.

JOHNSON, L. F., farraer & sekt 24; eger 53 acres land; född den 16 April 1837 i Kristala, men uppf. i Ryssby af Kalmar län; utv. 1864; arbetade först i Galesburg och kom derifrån till B. H., der han många år arbetade å en farm; hyrde en sådan 1866 och köpte en året derpå; är gift med Brita Olson, född 1834 i Ofvanåkcr och utv. med föräldrar 1847; paret har 3 barn, näml.: Maria Lovisa, född den 16 Feb. 1867; Emma C., född den 20 Jan. 1869; och John F., född den 30 Aug. 1871. Fri-sint och indep. Postk. B. H.

JOHNSON, PETER, född den 23 Okt 1840 i Malung, Dalarne; kom till Amerika med det första skepp, som förde kolonister; ingick som simpel man i komp. D 57de reg. och steg till sergeant; upprättade en vagnverk9tad 1863; valdes till sheriff 1872 och fylde embetet med heder; har sedan varit deputerad sheriff; har varit town upphörd sman 2 terminer och town trustee 8 gånger. Han eger ett vackert hem, är gift med Anna Kristina Norstedt från Nora, har med henne en son, är frisint och republikan. Bor å B. H.LINDBECK, J. E., handlande & B. H.; född den 11 April 1848 i Ugglebo, Hel. singland; utv. 1830 med sina föräldrar och kom efter ett års uppehåll i Chicago till

B. H.; var handelsexpedit från 1862 till 1869; blef sistn. år intressent i den firma han tjenat (Swanson & Johnson); har varit postmästare sedan 1875; har varit town upp. bördsman ett år och town trustee ett dito; är gift med Karolina C. Nelson, som gif-vit honom 5 barn; har utom sin andel i handeln 83 acres land å sektion 18. Frisint och republikan.

LINDBERG, LARS, farmer; har 46 acres å sekt 16; född i Malung, Dalarna; utv. 1866 och kom först till B. H., hvarifrån han for till Kansas 1871 och återkom 1878; gifte sig 1867 med Anna C. Johnson, enkan efter Peter Johnson; har 2 lef-vande barn; är meth. Postk. B. H.

LINDBLOM, jr., JONAS, född den 13 Mars 1853 å Bishop Hill; gifte sig med Kristina Johnson 1877; har med henne ett barn och bor å samt brukar en farm å sekt. 28. Frisint och greenb. Postk. Nekoma.

LIND, mrs. BRITA, eger 225 acres å sek. 24 och är värd $16,000; är född i Alfta 1825: gift 1848 med O. E. Lind, som dog för några år sedan; har 6 barn. Postkontor Bishop Hill.

LINDSTROM, ERIC, född den 24 Dec. 1822 i österrunda, Westmanland; ntv. 1850 och blef medlem af B. H.-kolonien; har varit town clerk ända sedan 1861; har dessutom varit town supervisor en termin, assessor en dito, skolskattmästare 4 år och vägkommissarie 7 år; gifte sig 1851 med Brita Ersdotter från Alfta och har med henne 5 barn. Är meth. och independent Postk. B. II.

LINDEN, ERIC, farmer å sek. 29; eger 40 acres;född i Ofvanåker 1825; kom till Amerika 1846, då han jemte andra färdades dels till fot och dels med omnibus från New York till B. H. midt i vintern; är gift och har två adoptiv barn. Meth. och greenb. Postk. Nekoma.

LINDBLOM, sr., JONAS, eger och brukar 102 acres å sek. 28; är född i Yåxna, Gefleborgs län, den 24 Juni 1824; kom till B H. 1846; öfvergaf kolonien 1860, hvadan han erhöll ingen del då densamma upplöstes; arrenderade en farm i närheten af Altona4år, hvarefter han köpte den, å hvilken han nu bor; gifte sig med Brita Olson 1848, men blef enkling 1878; har 5 barn, är meth. ocli republikan. Post kontor Bishop Hill.

LOCK, A«, född den 1 Nov. 1823 i Alfta; utv. 1854; kom till B. H. samma år; ingick i komp. D. 57 reg. 1861 och blef i kriget två gånger sårad; gifte sig 1851 med Krislina Persdotter från Alfta; eger 40 acres land å sek. 25; second adv. och greenb. Postkontor Bishop Hill.

MALMGREN, C., farmer å sek. 16; eger 40 acres; född den 28 Jan. 1833 vid Yåxna bruk i Helsingland; kom till B. H. 1865; gift med Ingrid Mattson, medhvil-ken han har ett barn. Second. Adv. och rep. Postk. B. H.

MALMGREN, JOHN, farmer å sek. 15; eger 80 acres; född å B. H. 1850; är gift ocn har ett barn. Frisint och rep, Postk. B. H.MOLIN, OLOF, farmer & sek. 20; har 160 acres; född i Alfta den 24 Maj 1834; kom till B. H. 1846, men gick ur kolonien 1858 utan ersättning för sitt der nerlagda arbete; gifle sig 1870 med Kristina Lundin, med hvilken han har 5 barn och ett i ett tidigare gifte; är meth. och greenb. Postk. Nekoma.

NORDSTET, O. B., & B. H.; född 1821 i Nora; utv. 1854 och tillhörde kolonien till dess upplösning; ingick 1861 som frivillig i komp. D. af statens 57 rege^ tjenade ut sin tid och lät värfva sig p& nytt; har hustru och 8 barn, hus och tomt, är “second ad v,” och independent

NORDSTROM, OLOF A., farmer & sek. 12; född i Nora; kom till B. H. 1854; är gift med Brita Hedblom frånUglebo, Gefleborgs län; meth. ocb independent; har 58 acres land. Postk. B. H.

NORLING, P.O., apotekare & B. H.; född den 15 Dec. 1852 i Nora; kom med föräldrar till B. H. 1854; stannade i fadershemmet tills för några år sedan, då han började lifvet på egen hand såsom handelsbiträde i Galva; 1874 besökte han Sverge, der han dröjde 7 månader; ingick kort efter återkomsten i apotekarerörelsen; är ogift, fris. och republikan.

NORSTROM, HANS, född i Rättvik, Dalarne, den 7 Mars 1826, men har bott 18 år i Westmanland; utv. 1846, då han kom med de förste kolonisterna, men tvangs 1857 att lemna kolonien med hustru och äldste souen, utan andra egodelar än säng-och gångkläder; båda makarna underkastades nu många svårigheter, men Gnd och lyckan var med dem, så att de 1863 kunde bygga ett litet hus i Nekoma och 1885 köpa en liten farm. De ha sedan dess förvärfvat sig flera farmar samt ega nu ett vackert boningshus, goda lador och gårdar fulla af feta kreatur. N. är en af Irak. tens bäst bärgade, egande tillsammans 407 acres & sek. 19 och 20. Han gifte sig for tredje gången den 3 Dec. 1849, då Märtha Molin blef hans hustru, och hon har skänkt honom fem söner och två döttrar. De hålla sig ännu vid den jansonska tron och i.lamiljen har greenbackspartiet tre säkra röster. Postk. Nekoma.

OLSON, ERIC, farmer å sek. 24; eger 110 acres; född i Jan. 1844 i Ofvanåker; utv. till B. H. med sina föräldrar 1847; ingick i komp. D. 57 regementet i Feb. 1864 och Renade till den 7 Juli 1865; gifte sig 1868 med Emma Svanson, med hvilken lian har 2 barn. Meth. och greenb. Postk. B. H.

OLSON, JONAS, farmer å sek. 19, der han eger 80 acres;född den 24 Dec. 1845 i Alfta; kom med foräldrarne till B. H. 1850; är gift med Katrina Molin från samma socken; är meth. och sjelfständig. Postk. Nekoma.

OLSON, OLOF, farmer å sek. 26, der han eger 100 acres, född den 13 Juli 1843 i Alfta, hvarifrån han kom med sina föräldrar till B. H. 1850; deltog i inbördeskriget & unionsidan såsom medlem af statens 148 :de reg.; gifte sig 1836 med Mary Malmgren; har 3 barn. Frisint och independent Postk. B. H.

OLSON, LARS, farmer å sek. 22, der han jemte hrodren Eric eger 2C0 acres, född den 10 Maj 1842 i Delsbo; kom med sina föräldrar till B. H. 1846, då hans fader i kolonikassan inlade ett ansenligt penningehelopp; är ogitt, ingcrsollit ocb republikan. Postkontor B. H.OLSON, PETER, farmer å sek. 20; eger 80 acres; född den 8 Mars 1816 i Helsingland; utv. 1850; köpte sitt nuvarande hem 1864; gifte sig 1852 med Kristina Jönsdotter fr. Alfta; har 3 barn; tillhör ingen kyrka; independent i politik. Postkontor Bishop Hill.

OLSON, OLOF, farmer & sek. 16; eger 92 acres; född den 6 April 1814 i Nora; kom till B. H. 1854; gift med Greta Jonsdotter från samma stad i Sverge; har med henne ett barn. Second. adv. och rep. Po9tk. B. H.

OLSON, OLOF, eger och brukar 170 acres jord å sek. 24; född i Ofvanåker socken, Gefleborgs län, den 23 Sept. 1831; kom med sina föräldrar till Bishop Hill 1847. Hans fader var en af koloniens inflytelserikaste medlemmar och inlade ej mindre än 12,000 riksdaler i den gemensamma fonden; han dog 1849, men hustrun lefver ännu.

Olof Olson, som anlände under den ogynsamma tid, då inga skolor eller bildningsanstalter fiinnos vid eller omkring B. H., har emellertid genom goda förstånds-gåfvor arbetat sig uppåt och framåt, så att han vunnit stort förtroende ibland folket. Han var i 9 års tid föreståndare för koloniens qvarn. När kolonien skulle upplösas, vardt han ibland andra anmodad att värdera egendomen; 1868 var han en af de sex som tillsattes att leda koloniens sak gentemot trusteerna, och ehnru resultatet ej blef det bästa, gjorde dock ban sin skyldighet; har också varrit fredsdomar i 4år. För 8 år sedan förstördes hans hem af eld, hvilket slag var så mycket kännbarare som assu-ransen var ringa. Men han har nu ett nytt vackert tvåvåningshus jemte sin vackra farm.

Olson gifte sig 1860 med Kristina Berglund från Alfta, som var medlem af ko lonien och som var arfvinge till en nätt förmögenhet efter en slägting i Sverge, hvilket arf dock koloaien tillvällade sig. Med henne har O. en son, som jemte en adoptiv-dotter är hans enda barn. Meth. och greenb. Postkontor Bisbop Hill.

PIHLSTRAND, jr., OLOF, farmer å sek. 16, der. han brukar 20 acres; född den 1 Juni 1838 i Alfta; utv. 1850 och blef medlem af kolonien; gifte sig 1867 med Martha Olson från Delsbo; är meth. och greenb. Postkontor Bishop Hill.

PIHLSTRAND, O. sr., farmer å sek. 16, der han eger 120 acers; född 1 Alfta 1818; utv. till B. H. 1850 och var medlem af kolonien till dess delning; är gift med Helen Olofsdotter, fr., samma socken; har 2 söner. Meth. och independent. Post-kontor Bishop Hill.

SALIN, JOHN A., född den 20 Juli 1850 i Nora; kom till Amerika 1854; har '• varit town-uppbördsman en termin; eger i kompaniskap med sin moder och broder 100 acres land å sek. 28. Ingersollit och greenb. Postk. B. H.

SODEBERG, JOHN, född den 25 Okt. 1846 i staden Nora; utv. med sin moder 1850; kom till B. H. samma år; tillhörde kolonien upp till dess delning; har sedan bott å sin farm å sek. 2; valdes till town-uppbördsman 1878; är meth. och greenb. Postkontor Bishop Hill.

SÖDERBERG, OLOF, född den 31 Aug. 1852 i Söderala, hvarifVån han utv. 1865; eger 76 acres land å sek. 13; gifte sig 1877 med mrs. Gertrud Hedin; är kristen men ej kyrkomedlem; republikan. Postk. B. H.STRÅLE, Miss ANNA M., född den 11 Okt 1806 i Thorstuna, Westman land. Fad ren var soldaten Peter Sten Stråle. Anna S. var on af Eric Jonsons förste anhängare i Sverge och åtföljde honom till konung Oscar I med en böneskrift, anhållande om större religiös frihet. Genom arbetsamhet och omtanka är hon på gamla dagar i goda omständigheter. Tillhör nu “Second Adventist”-samfundet Postkontor Bishop Hill.

STONEBERG, AND., farmer å sek. 28; har 130 acres och ett prägtigt hem; är värd $12,000, född 1822 i Forsa, Helsingland; utv. 1846 till B. H. och inlade en betydlig summa i kolonifonden, hvilket också hans fader, som kom 1850, gjorde. S. gifte sig 1848 med Louisa Anderson från österrunda, Westmanland, der hon föddes den 8 Mars 1826, har 4 barn; är frisint och indep. Postk. B. H.

SÖDER, ERIC, farmer å sek. 12, der han eger 62 acres; född i Alfta 1810; kom till B. H. 1846 och arbetade der såsom skräddare till koloniens delning, då han blef jordbrukare; gift 1864 med Märtha Hall från Alfta; har med henne 2 barn; är meth. och indenpendent Postk. B. H.

WARNER, mrs. MATHILDA, enka efter kapten A. G. Warner, syster till kapten Eric Johnson och dotter till koloni-grundläggaren Eric Janson; född i österrunda, Westmanland, den 12 April 1842 och kom till B. H. med föräldrarne 1846; har farm i Douglas co. Iowa; har en son och en dotter.

KINGDON, Mrs. JOSIE, född den 2 April 1852 i Bishop Hill; dotter af John H. och Wilhelmina Westberg; gitt den 4 December 1879 med John M. Kingdon, af engelsk börd; drifver spanmålshandel i Nekoma.

WESTBERG, S. P. smed i Nekoma; född den 9 Okt 1857 i Bollnäs; utv. 1878; arbetade först i Kewanee och sedan å B. H.; är nu i Engströms smedja; gifte sig den 22 Mars 1879 med Margareta Eriekson; lutheran.

WINROOT, ERIC, farmer å sek. 22; född 1843 i Enånger, Helsingl.; kom til)

B. H. 1866; gifte sig 1873 med Karolina Lindström född å B. H.; har med henne 4 barn. Frisint och independent. Postk. B. H.

ÄNN, ERICK, smed å B. H.; född den 8 Nov. 1814 i Alfta; utv. till kolonien 1847; är nu dödgräfvare å platsen; liar varit gift med Martha Larson från Söderala, som dog 1876; har 6 barn; har del i den stora tornbygnaden och eger 70 acres d sek. 27; renlärig men tillhör ingen kyrka. Greenb.

KRANS, E. O., farmer å sek. 18; eger 95 acres; född i Nora; kom till Bishop Hill 1850; deltog i inbördeskriget såsom medlem af Illinois' 151 regemente. Fritänkare och independent. Drifver smedsrörelse å Bishop Hill. Postk. B. H.

♦KOLONIENS “TRUSTEES”.

JONAS OLSON (se Bishop Hill historien) besitter 113 acres land och har icke ringa förmögenhet dessutom. Han ingick första gången äktenskap 1832 med Katrina Wexell, hvilken dog den 17 Maj 1871 — andra gången 1872 med Katrina Johnson från Ångermanland, hvarifrån hon kom till Amerika 1850. Olson föddes i 8ötlerala den 19 Februari 1802, och hans nuvarande hustrus födelseår är 1844 Han har 2 döttrar i första äktenskapet.

OLOF JOHNSON född i Söderala den 80 Juni 1820, död i Galva den 18 Juli 1870, var en af koloniens mest framstående ledare. Gift 1843 med Kristina Johnson från samma socken. Hon är ännu bosatt i Galva, der hon eger ett af stadens vackraste boningshus och 3 döttrar, af hvilka en är gift med apotekaren P. Larson.

JONAS ERICKSON född i Söderala och kom till Bishop Hill 1846; flyttade efter koloniens delning till Galva, der han dog för några år sedan. Hustrun Mar. greta Larson var passagerare å det fartyg, som förliste vid öregrand 1845. Hon bor änna i Galva i goda omständigheter, granne till Mrs. Olof Johnson och egarinna af ett lika vackert hem. Hon har 2 döttrar och en styfson.

JACOB JACOBSON, född i Söderala den 18 Maj 1817, kom till Bishop Hill 1846, har varit township supervisor 3 år, uppbördsman 3 år och “Constable” 8 år, hvarjemte han i många år varit school director och Corporation trustee.” Han eger 800 acres land och anses värd $20000. Gift 1848 med Helen Peterson från samma socken; en son, född den 24 Maj 1859. Methodist och republikan.

SWAN SWANSON, värd $15,000, född i Söderala den 28 Maj 1825, kom till Bishop Hill 1846, var koloniens bokförare och föreståndare för handeln till 1860, blef sedan jemte Jacobson egare af kolonibutiken och vardt senare postmästare å stället. När Buchanan tillträdde presidentembetet, drogo vederbörande politiker försorg derom, att S., som representerade bara republikaner, blef skild från befattningen, som gafs åt en 2 mil från stäliet boende inföding af ren demokratisk ull; men denna politiska orättvisa vardt i sinom tid af senator S. A. Douglass, genom Olof Johnsons inflytande, upphäfd och Svanson i embetet återinsatt. S. gifte sig 1848 med Kristina Gabrielson, som dog 1878 ; 3 söner; frisint; republikan.

OLOF STENBERG född i Forsa den 17 Februari 1818, valdes till trustee 1859 för att efterträda Peter Johnson; har varit school director och Corporation trustee. Gift 1842 med Cecilia Larson; har haft sex barn, alla döda; 50 acres land. År lokalpredikant i melhodistkyrkan och republikan.

JONAS KRONBERG född i Alfta, kom till Bishop Hill 1846, är nu landtbru. kare och i goda omständigheter. Han intresserar sig särskildt för hästar och in-genting framkallar lättare den entusiasm hans själ är mäktig, än en ung, fullblo-dig, yster trafvare. Kronberg är gift och har en dotter. Tillhör Second Adventist samfUndet och är republikan.SVENSKARNE I GALVA TOWNSHIP.

Galva township eger blott en town, det lifliga lilla Galva, men det eger tusentals acres så bördig och vacker jord som staten kan uppvisa och dertill omkring 1,000 driftiga och välmående svenskar. Genom distriktet banar sig Edwardsån, jemte hvilken ligger Hickory Grove, märkvärdig såsom platsen för townshipets förste hvite nybyggare, mr Bonham, hvilken hade bott der flera år, när svenskarne omsider an-kommo och blefvo herrar på täppan. Under våra vandringar på jagt efter notiser rörande ortens historia hafva vi träffat följande landsmän:

ANDERSON Jr., ANDREW, som har 105 acres å sek. 7, är född 1842 i Nora; kom med föräldrarne till Bishop Hill 1850; tror på kristendomen, men tillhör ingen kyrka och är i politiken independent Postk. Galva.

ANDERSON, A. B. Född den 1 Maj 1848 i Stommen, Huda socken af Elfsborgs län. Utvandrade 1884, hvilket år han nedsatte sig i Galesburg; stannade der 2 år, dem han använde i skomakareyrket. 1866 gick han i bolag med F. A. Johnson om skohandel; 1870 odelades firmans lager genom en eldsvåda. Året derpå flyttade A. till Galva, der han med J. M. Engstrand såsom kompanjon igångsatte den affär han nu drifver. Efter ett års förlopp blef han för andra gången utbränd. De räddade emellertid största delen af lagret som förflyttades till ett annat hus, då affären fortsattes tills den 18 December samma år, då en ny eldsvåda förstörde rubb och stubb, värdt $4,000, men assureradt för blott $1,000. Den 1 Juni 1873 böljade flrman på nytt i ett provisoriskt uppfördt hus, hvarifrån hon inflyttade till Jonas Olsons nya bygnad den 1 December, ocn den 26 Mars 1879 vardt A. der för fjerde gången drabbad af en eldsvåda, som förstörde hela lagret, nu värdt $3,000, hvarå ban torde på sin höjd utbekomma $2,000 assurans. Han har nu börjat på nytt. Gift sedan den 18 November 1870 med Mary Lundqvist, född den 5 Augusti 1849 i Åbro, Ockelbo, Gefleborgs län. Methodist och “Greenbacksman”.

ANDERSON, A. W. Född den 27 November 1850 i Brunbo af Linköpings län. Emigrerade 1869; kom då till Galesburg ocb genomgick der en 4 års kurs vid Knox College; inträffade i Gal va 1874 och var expedit hos M. M. Ford i tre år; blef sedan apotekare i kompani med John R. Ekström, åt hvilken han sedermera öfverlät sitt intresse; drabbades ännu senare af en eldsvåda, som förstörde bland annat en värderik boksamling, och är nu anstäld i Peter Larsons apotek. A. gifte sig i Januari 1877 med miss Meady Shurtlief, som dog i Augusti samma år. Methodist och republikan.

ALIN, ERIK, farmer å sek. 81; har 123 acres; är född den 19 April 1826 i österlunda, V est man land; kom till Bishop Hill 1846 och blef medlem af kolonien. Postk. Galva.BECKLEAN, ANDREW, är målare och kom vid 27 åra ålder från Rättvik i Dalarne till Amerika. Han arbetade i sitt yrke 7 år i Kewanee innan han kom till Galval875. Gitt 1866 med Johanna Söderström, född vid Dådrans Jernbruk i Rättvik den 15 Juni 1842. Barnens antal är 4. B. har understundom tjenstgjort vid Galvas polis och är frisint i både religiöst och politiskt hänseende.

BJÖRK, NELS, född de n 6 Febrnari 1817 i Bohus län; var sjöman från gossåren tills 1859, under hvilken tid han gästat Ryssland, Frankrike, Spanien, England, Skotland, Tyskland, Afrika och Amerika. Han kom till Galva 1860 och arbetade 4}£år i Johnson & Petersons varumagasin ;sysselsatte sig sedan i 11 åra tid med kolgräfuing, och är nu på gamla da’r i sorgfria omständigheter. Han har ett eget litet hem med flera omgifvande lotter i Galva samt har tre uppväxta döttrar och två söner, alla frakten af hans äktenskap med Karolina Jakobson 1842* Frisint, republikan.

BLOMBERGSON, HANNA, enka efter freskomålaren Lars Axel Blombergson; född den 7 Januari 1858 ö Bishop Hill, der hon vistades till 1860. Gifte sig den 7 November 1872 med B., som dog i Moline den 18 November 1879, hvarefter hon flyttade till Galva, der hon köpt sig ett vackert litet hem.

Blomtiergson var född den 17 Augusti 1841 i Söderhamn och lärde yrket hos sin fader; utvandrade 1868 och utförde de senare åren af sitt lif åtskilliga förträffliga freskomålningar i kyrkor uti Rock Island, Moline, Aledo, Woodhull och Kewaunee. Han efterlemn&de en son och en dotter.

BROLIN, OLOF, farmer å sek. 7, är född i Nora 1829; var en af Bishop Hill. koloniens förste medlemmar och måste såsom sådan vid ankomsten åsidosätta alla personliga intressen för att främja samfundets; fick derför ingen uppfostran i landets språk, utan tvangs att arbeta bittida och sent för kolonien, för hvars räkning han lärde sig att göra “brooms”, dessa amerikanska renhållningsverktyg, som på svenska kalias qvastar. När kolonien omsider delades och B. emanciperades, föll öfver honom, liksom öfver de andra f. d. trälarne, bördan att betala de skulder, föreståndarne hade samlat Detta blef så godt som hans enda lön för årens långa mödor. Han hade på koloniens altare nedlagt sin ungdoms kraft och villigt underkastat sig de många och stora obehag det tidiga lifvet i nybygget medförde, i hopp om att se sin ålderdom betryggad, men mäste i stället på gamla dagar lemna en god del af sin mödas frukt såsom offer åt den gamla spökande koloni-anden. En sorglig lott!

Brolin gifte sig 1860 med Anna Larson från Söderala; har med henne fem döttrar och en son; eger 34 acres land; hyser frisinta religiösa tänkesätt och är i politiskt hänseende sjelfständig. Postk. Bishop Hill.

EKSTRÖM, JOHN R. Född den 22 September 1856 i Wisby å Gotland; utvandrade 18 6; stannade i Chicago till 1877, då han följde L. P. Ek till Galva för att börja apotekarerörelse deretädes. 1S78 upprättade han och A. W. Anderson eget apotek å Bishop Hill, det de senare sålde åt P. Norling, för att öfvertaga mr Kings apotekarerörelse, den de öfverläto åt C. M. Clark i Januari 1879, då E. ensam började en större apoteks affär. E. är gift med miss Ella F. Lynd. Är frisint och

republikan.

ENGSTRAm J. M. Född den 15 Februari 1841 i Tveta socken af Kalmar län. Utvandrade 1S64 och började samma år sin bana som skomakare i Galesburg,Illinois, der han 1868 ingick som delegare i Johnson & Andersons skohandelsrörelse; kom till Gal va 1871 och blef A. B. Andersons kompanjon, och med honom har han allt sedan delat ljuft och ledt hvad affärer beträffar. E. gifte sig med Anna Lundqvist den 19 Januari 1867. Hon är född den 21 November 1846, och med henne har han 5 barn. Har eget hem; är lutheran och republikan.

ERICKSON, HANS, f. d. farmer, född i Jerrbro, Gestrikland, den 16 Februari 1832; utvandrade 1855; arbetade först i hvad som helst i Henry och Knoxcounties; 1860 reste han till Texas och bodde ett är i Galveston; 1861 återvände han till Bverge, der han stannade 5 år och återvände hit 1866; böljade samma år jordbruk i närheten af Gal va; blef snart egare af 58 acres å sek. 5 i Lynn township, Knox county, i Galva ett vackert hem, i hvilket han nu njuter frukten af sitt arbete. Gift den 16 Maj 1864 med Kristina Peterson från Ofvansjö. Är fritänkare och independent.

ERICKSON, OLOF E. Född den 8 September 1839 i Kyrkbyn, Alfla socken, Gefleborgs län. Emigrerade 1865; arbetade första året i Wisconsins skogar; for sedan till Memphis i Tennessee; kom derifrån till Gal va 1867 och arbetade ett år i en brädgård samt två år på en farm; kom derpå i handel hos J. B. Day, der han flck ett ben af brutet, derigenom att en oljetunna rullade öfver detsamma; for så till Galesburg och arbetade der ett år; begaf sig derefter till Rock Island, h varifrån han eller ett års förlopp återkom till Gal va, der han sedan dess varit handelsexpedit hos flera firmor; gifte sig 1873 med Lizzie Mattson, som gifvit honom 8 barn; frisint och independent.

EK, L. P. Född den 28 December 1832 i Äsbacka, Gefleborgs län, hvarifrån han utvandrade 1855 och hamnade i Chicago, der han sysselsatte sig med snickareyrket några år, till dess att han 1858 återvände till Sverige, der han nu förblef 4 år, under hvilka han var med om att i Stockholm uppsätta den andra svenska ång-hyflingsfabriken; vid återkomsten till Chicago började han en viktualiehandel, som han dref 8 år, för att sedan upprätta apotek i Mineral Ridge, Iowa; reste till Gal va 1874 och dref apotekarerörelse 5 år; for derpå till Kearney i Nebraska och egnade sig der åt samma slags affär, och är nu åter tillbaka i Galva såsom apotekare. Han är gift med Johanna Maria Bergroot från Ofvansjö i Gefleborgs län och har en redan gift dotter. E. eger nästan ett helt qvarter i Gal vas bästa del och har der sitt hem, hvarjemte han rår om ett “business block” i handelsdelen.

P. S. Har sålt apoteket till bröderna Norling.

FRISK, E. P. Född den 3 Mars 1847 i Edsbyn i Gefleborgs län. Emigrerade 1867 och uppehöll sig omkring Bishop Hill till 1875, då han flyttade till Galva och började biträda C. F. Bodinson i dennes handel; har sedan varit hos andra köpmän; gick i kompaniskap med J. A. Regnell den 1 Januari 1879; sålde sitt intresse deu 25 Juni samma år. Han gifte sig den 6 April 1872 med Katrina Stoneberg, född i Ofvanåker den 18 Januari 1846. Har två barn och eget hem; är republikan och frisint. — P. 8. har nyligen börjat grocery-rörelse.

HEADLUND, ERIK, farmer åsek. 19; eger 153 acres; född den 13 Mars 1827; utvandrade till Bishop Hill 1846; var en af dem, som i sprängkall vinter tillrygga-lade den tusenmila färden från Buffalo till B. H. Hans fader lefver ännu vid 82 års ålder. H. gifte sig 1848 med Martha Erickson från Alfta, med hvilken ban har en dotter. Frisint och independent Postk. Bishop Hill.HEADLUND, PETER, farmer & sek. 7; eger 115 acres; ftr född i Hanebo, Gefleborgs län; kom till Amerika och Bishop Hill 1850; gifte sig 1867 med Anna Anderson från Nora; tror p& kristendomen, men tillhör ingen kyrka; independent i politiken; postk. Galva.

HERDIN, PETER, medlem i flrman Peterson & Herdin, ftr från Skogs socken 1 Gefleborg lftn, der han föddes den 23 Maj 1844. 1864 kom han till Amerika och slog sig ned i Wataga, der han arbetade 5 år såsom snickare. Till Galva kom han 1870 och blef kompanjon med en annan landsman i en möbelhandel Han gifte sig samma år med Martha Johnson, lödd i Bollnäs, Helsingland, den 9 Juli 1848. Äktenskapets frukt ftr tre barn. Han eger hälften af den nämnda rörelsen och ett präktigt hem i stadens midt Är methodist och republikan.

JOHNSON, S. P., skräddare och klädeshandlare, född i Hvena, Kalmar län, den 18 Februari 1838; kom till Amerika och Henry county 1857; ingick som frivillig i kompani “D” af Illinois’ 17 Volontär-regemente den 25 Maj 1861; vardt efter några drabbningar tillfångatagen vid Hollow Springs den 20 December 1862, och, på grund af en blessyr, entledigad ur tjensten den 27 Mars 1863. Han slog sig då ned i Gal va och öppnade en skrädderirörelse, som nu ger sysselsättning åt 7 personer. J. gifte sig den 19 December 1863 med Mary C. Svenson, född den 8 Mars 1840 i Krokshult, Kristala, Kalmar län, med hvilken han har tre barn. Har ett vackert hem värdt $6,000 samt batik. Är lutheran och republikan.

JOHNSON, M. S., skräddare, född den 29 Januari 1840 1 Ingelstorp, Skåne; utvandrade 1879 och bar gjort sig bofast i Galva; gift den 26 December 1864 med Anna Mortensdotter från Stora Köpinge i Skåne. Har 6 barn. Frisint

JOHNSON, JONAS H., expedit bos Butters & Ober i Galva; född den 1 Mars 1853 i Alfta Helsingland; utvandrade 1871; kom till Galva i Februari 1880. Gift sedan den 27 Jan. 1873 med Anna Erickson från Våxna i Helsingland, som utvandrade 1868. Hou dog 1879 efterlemn&nde 2 barn. J. är frisint och independent

JUSBERG, (Ljnsberg) A., smed i Galva, född den 19 Juli 1828 i Alfta, Hel-Bingland; utvandrade till Norge 1847, bodde der tre år, var derpå sjöman 7 år och utvandrade till Amerika 1857. Här uppehöll han sig de första åren i Leland, Victoria och Galesburg. 1861 vardt han sin egen i Gal va, der han fortsatt yrket oaf brutet, med undantag af ett år tillbragt i New Boston och ett annat i Nigauna vid Lake Superior.

Ljusberg har stora mekaniska anlag och har gjort åtskilliga uppfinningar. De De två senaste äro, den ena en sinnrik inrättning för sönderskära ing af tobaksblad, den andra en maskin för gräsafskärning å trädgårdsvallar, hvarom se vår annons-afdelning. Han bar varit gift sedan 1859 med Martha Söderqvist från samma del i Sverge, hvarifrån hon utvandrade 1855. Har en dotter; är ingersollit och independent.

KRANS, OLOF. Född i Sälja, Vestmanland, den 2 November 1838. Utvandrade 1850; var medlem af Bishop Hill-kolonien till 1861. Lärde smedsyrket under denna tid. Ingick i kompani “D” af Illinois’ 57de volontär-regemente 1861, men erhöll afsked året derpå på grand af sjukdom. Efter hemkomsten lärde han målareyrket i Galesburg och 1867 flyttade han till Galva, der han nu är sin egen.Krans har vunnit rykte för att vara god skylt- porträtt- landskapsmålare. Han Ir gift med Kristina Aspeqvist från Blomfors bruk i Östergötland; harmed henneS barn; är fritänkare och tillhör demokratpartiet.

KRANS, P. 0., eger och brukar 160 acres å sek 17; född 1840 i Nora och kom derifrån med föräldrarne till Bishop Hill 1850; var medlem af kolonien tills delningen; har sedan varit jordbrukare; gifte sig 1862 med Kristina Olson, Olof Olsons syster, och har med henne 6 barn. Frisint och grcenbacker. Postk. Galva.

LINDQVIST, ERIK, farmer å sek. 18, der han eger ett vackert hem och goda uthus; född i Nora och kom till Bishop Hill 1850; har varit medlem i kolonien; tillhör ingen kyrka, men tror på kristendomen.

LAGERQVIST, O. T», handlande; född den 22 December 1843 i Verum, Skåne; utvandrade 1868 och arbetade första året i Galesburg; kom 1869 till Gal va, der han var handelsbitrftde till 1878, då han for till Kearney i Nebraska, hvarifrån han 1879 återvände till Galva, hvarest han 1880 öppnade egen handel med lärft s-kram, skodon m. m. Gift sedan den 2 Februari 1870 med Anna Hanson från Of vansjö i Gestrikland. Har 4 barn: är methodist och republikan.

LARSON, PETER. Född den 19 Juli 1851 i Söderala, Gefleborgs lin. Utvandrade 1870; började lifvet här i Victoria såsom jordbruksarbetare; kom 1873 till Galva och blef klerk hos Brownlow & Stoddard, hos hvilka han stannade till 1877, då han vardt expedit i Kings apotek; har sedan haft en restauration och ingick den 10 Augusti 1878 uti apotekarerörelsen för sig sjelf. L. är gift; med Kristina Johnson (dotter till Olof Johnson) född i Bishop Hill. Frisint i kyrkligt och sjelfständig i politiskt hänseende.

MATTSON, L. F. Född den 18 Juni 1845 i Böhle, Ocklebo, Gefleborgs län. Emigrerade 1855; bodde hos sina föräldrar å olika ställen i Galvatrakten, hvarifrån han för några år sedan flyttade till sek. 35 i Cambridge township, der han än eger 80 acres, med hus och goda förbättringar; flyttade in till Galva den 9 Maj 1877 och har der sysselsatt sig med åtskilligt, och eger der ett hus jemte några lediga tomter, gift den 10 Juni 1875 med Elisabeth M. Sandberg, med hvilken han har två barn. År frisint och republikan.

MATHEWS, OLOF, föddes i Vermland den 29 Mars 1845; utvandrade 1850; uppfostrades i Bishop Hill-kolonien; ingick som frivillig i kompani “D” af statens 57 Volontär-regemente; sårades svårt i bataljen vid Shiloh; tillfrisknade och åter-ingick i samma regemente samt kämpade med utmärkelse till krigets slut, då han fick anställning som civil-ingeniör i “American CentraP-banans tjenst och stannade der en tid, hvarpå han tog plats som expedit hos M. M. Ford i Galva. Har sedermera haft olika anställningar; var 1877 löjtnant Bergland följaktig på en triangulärmätning i Colorado och är nu biträde hos O. P. Stoddard. M., hvilken är ogift, har hus och tomt i Galva. Frisint i religiöst och republikan i politiskt hänseende.

NORDAHL, J. 0., sadelmakare, född den 16 Maj 1830 i Arrbro, Helsingland; utvandrade 1866; arbetade först i Victoria och sedan i Galva, Burlington (Iowa), Chicago, Bishop Hill och åter Galva. Derifrån begaf han sig åter till Burlington, blef nu mycket sjuk, men tillfrisknade omsider och flyttade då till Des Moines i Iowa och derifrån till Swede Point i samma stat, och började der en egen affär iyrket For efter ett &r tillbaka till Illinois och derifrån till Minnesota, der han tillbragte tvänne år; kom sedan till Madison i Wisconsin och dref der sadelmaka-reyrket i 8% år; uppsökte nu Bishop Hill, arbetade der ett par år och satte sig slutligen i Januari 1879 ned såsom sin egen i Galva. Ogift, sträng nykterhetsvän, frisint och sjelfständig.

NORDQVIST, JONAS, skräddare, född den 15 September 1848 i Bollnäs; ut vandrade 1868; kom först till Bishop Hill och har sedan arbetat i Nekoma, Aledo, Keithsburg, Rock Island och Memphis, Tennessee; har varit i Galva sedan den 5 Juli 1877 och dref en kort tid egen rörelse i bolag med Barlow, men har konditio-nerat hos S. P. Johnson största delen af tiden. Gift med Mathilda Olson från Kristdala i Småland 1870, men men blef enkling 1878 med tv& barn. Frisint

NORLING, J> E., apotekare i Galva, född den 30 Januari 1859 å Bishop Hill; var hos föräldrarne, som drifva jordbruk i Galva township till sitt 18de år; blef 1877 expedit i ett apotek i Gal va; följde sedan L. P. Ek, hans forna principal, till Keamey, Nebraska, men återvände med honom efter 5 månader till Galva och var hans biträde tills i Februari 1880, då han och hans bror, P. O. Norling, öfvertogo Eks apotekareaffär, den de nu drifva under flrmnamnet Norling Bros. De ega dessutom likadana rörelser å Bishop Hill och i Nekoma. Frisint, republikan.

PETERSON, ALFRED. Född den 18 Februari 1848 i Tonatorp, Börstigs socken, Skaraborgs län; emigrerade 1868; arbetade först i närheten af Keokuk i Iowa och sedan såsom skräddare i Davenport, Rock Island och Moline 7 år; kom till Gal va 1876 och arbetade för S. P. Johnson 4 månader; öppnade derpå egen skrädderirörelse, hvari han använder 4 arbetare. Gift med Amanda Norlin frän Släta, Skaraborgs län, som skänkt honom 3 barn. Lutheran och republikan.

PETERSON, O. L., möbelhandlare i Galva, är född den 30 Augusti 1830 i Jerrbo, Gefleborgs län; utvandrade 1865, bosatte sig geaast i Gal va och böljade sin närvarande affär 1868. Gift sedan den 5 Juni 1865 med Betsy Hanson från Jerrbro. Har 4 barn; eger hus och tomt; är methodist och republikan.

PETERSON Jr., P., handlar med “broom corn”, född den 87 November 1835 i Bollnäs, Helsingland; kom med föräldrarne till Bishop Hill 1846; blef expedit hos Johnson & Farr 1854 och bokförare i koloniens bntik 1856; 1860 blef han bolagsman i sädeshandelsfirman Johnson & Peterson, hvilken flrma gjorde stora affärer; 1866 upplöstes firman, men P. fortfor som Olof Johnsons bokhållare till dennes död 1870, sedan hvilken tid han sysselsatt sig med spekulationer i broom corn o. s. v. samt bokafslutning för andra firmor. P. gifte sig den 19 Juli 1861 med Julia M. Troile från Hudiksvall; hon kom med föräldrarne till Bishop Hill 1850. Paret har en son och en dotter. Frisint, republikan.

REGNELL, J. A., specerihandlare, är född den 9 Juni 1850 i Regnsjö, östra Köhle socken, Gefleborgs län; utvandrade 1867; lärde skomakareyrket hos sin fader å Bishop Hill, men ingick senare i handel. 1869 flyttade han till Galva och öppnade der i bolag med E. P. Frisk, som sedan utgått ur firman, egen handel den 1 Januari 1879. Han gifte sig med Elisabeth Johnson frän Hessleholm, Skåne, vintern 1878 och har med henne två döttrar. Medlem af “board of town trustees”. Hans politiska åsigter äro demokratiska och religiösa frisinta.RONQYIST, NELSON, specerihandlare, född i Långhed, Alfta socken, Helsingland den 31 Aug. Id37; kom med anhöriga till Amerika 1846; var medlem af Bishop Hill-kolonien till 1860; upprättade i holag med en annan egen rörelse omkring 1864; har sedan varit ensam derom och omsatte i fjol $40,000. Genom hans händer gingo 27 jern vägs vagnslaster mjöl, värdt $20,000. Hans maka är Martha Nelson från Söderala, Gefleborgs län, med bvilken han trädde i äktenskap den 13 Januari 1865. Harmed benne en dotter. Har varit medlem af “board of town trustees” 6 terminer; eger hus, tomter och store. Är “second adventist” och republikan.

SYENSON, OLOF, farmer & sek. 18; eger 82 acres; född i Jerna, Dalarne, 1845 och kom med föräldrarne till Bishop Hill 1833. Är kristen, men tillhör ingen kyrka. Independent i politiken. Postk. Bishop Hill.

SYANSON, PETER, skräddare, född den 8 September 1831 i lngelstorp, Skåne; utvandrade 1877; kom genast till G&lva och bar arbetat här hela tiden. Gifte sig den 29 Februari 1858 med Kristina Hendriksdotter från Hannas i Kristianstads län. Har 5 lefvande barn; en 20-årig dotter dog strax efter ankomsten hit Lutheran.

SYENSON, A. P., farmer å sek. 7, eger och odlar 35 acres; är född i Jftrda, Småland, den 8 Februari 1818; utvandrade 1868; gift med enkan Katarina Hell, blom. Hon, som är ifrån Alfta, tillhörde den tidigaste kolonistskaran. Svenson är methodist och republikan. ' Postk. Bishop Hill.

SYANSON, G. J., smed; född den 13 Jan. 1846 i Trehörna, Östergötland; lärde yrket i Södertelje; utvandrade 1871 och arbetade först i Galva och sedan 2% år i Galesburg, hvarifrån han återvände till Galva och började egen affär, den han fortsatt sedan dess. Gift den 13 September 1872 med Klara J. Johnson från Veder-stad i Östergötland, som utvandrade 1872. Har 8 barn; fir swedenborgare och greenbacksman.

SANDER, CARL M., född den 28 Sept 1839 i Ousby i Skåne; begaf sig vid 16 års ålder till Köpenhamn och uppehöll sig der 5 år, gick sedan till sjös och ledde sjömannens lif 2% år; deltog i det dansk-tyska kriget 1864 och erhöll derför Dannebrogsorden; lärde sedan fotogr&flkonsten i Sverge och utvandrade till Amerika 1870; satte sig genast ned i Gal va, der han varit apotekare, fotograf m. m. tills i Februari 1880, då han sålde sin affär; gift sedan den 2 Mars 1872 med Ida M. Carlson, med hvilken han har 4 barn. Är swedenborgare och greenbacksman.

WILSON, GUSTAF, farmer å, sek. 80; eger 51% acres; född 1853 i Unnaryd, Småland; kom vid 6 månaders ålder med föräldrarne till Amerika;bodde först i St Louis, men kom 1854 till kolonien; började jordbruket vid mycket tidiga år å det land modren vid koloniens delning erhöll; är intresserad i den affär, som af hans svåger, mr Netsell drifves i Genoa, Nebraska. Ogift; frisint och greenbacker. Postk. Galva.

WESTBERG, JOHN H., är farmer & sek. 19 af Galva township ocb &r född i Hannabäck, Ångermanland, den 16 April 1824. Han utvandrade 1850 ocb ingick genast som medlem i Bisbop Hill-kolonien, der han förbiet till 1861. Den 24 Juni 1851 gifte han sig med Wilhelmina Hammarbäck, som är lödd den 13 December1826 i Domta i Vestmanland och hade utvandrat resan 1846 med det sällskap, som grundläde kolonien. Paret eger 6 barn. De ega 168 acres väl odladt land med godt boningshus och den största lada i townshipet De vidhålla ftnnu den Janson-ska religionen och i politiken är W. independent.

ST ANSON, JOHN A. Födden 8 December 1846 i Pehrstorp, Jönköpings län; utvandrade 1855 med sina föräldrar, hvilka bosatte sig i Galesburg, der 8. förblef 8 år. Han ingick som frivillig i kompani “B” Illinois' 72dra regemente i Februari 1864; blef senare öfverflyttad till kompani “F” i statens 83dje regemente; tillfångatogs af rebellerna och vistades i Andersonvilles fängelse 4% månader. Under denna tid*hade han, hvars vanliga vigt var 140 pounds, afmagrat så, att han nu vägde endast 97. Hos M. M. Ford i Galva, der han nu är, har han varit sedan i Juni 1879. Han är gift med Ida M. Moberg, som är från Kalmar län, och har med henne två barn. Frisint oeh republikan.

SVENSKAR I ANDOVER TOWNSHIP.

Till hvad som redan blifvit sagdt om Andovers svenska historia måste vi här foga följande, som genom fortsatta efterfrågningar senare kommit till vår kännedom.

Att kapten Wirström, som namndt blifvit, var en af Andovers banbrytare, är sant, men näst efter Sven Nelson, som var den aldra första Andover-svensken, kom Johanna Sofia Lundqvist, Wirströms senare hustru. Detta fruntimmer var födt i Nyköping den 15 Jan. 1824 och dotter till en bruksinspektör, J. E. Lundqvist, hvars senaste uppehållsort i Sverge var Forsa i Helsingland, hvarifrån han 1846 utvandrade i sällskap med Jansonisteme.

På hösten 1846, då Bishop Hill-kolonisterna anlände i stora skaror, förnam en svensk som var sysselsatt med sjöfart på de stora insjoarne, att ett sällskap landsmän hade kommit till Buffalo. Han styrde derför sin kosa dit och fann emigranterna under Nels Hedins vård och på väg till Bishop Hill. Denna svensk var P. W. Wirström, född i Waxholm 1816 och till yrket sjökapten. På emigranternas anmodan följde han dem såsom tolk till bestämmelseorten, hvarest han, väl framme, blef lika oumbärlig såsom läkare (han hade någon kännedom i detta fack) som han på vägen hade varit i egenskap af tolk. Der stannade han tills i Juli 1847. Han flyttade då till Andover, der han fann före sig ofvannämnda Johanna Sofia Lundqvist, hvilken kort förut hade tagit tjenst hos en mr Townsend derstädes. Det dröjde ej heller länge innan de tn blefvo ett, och makarna W. vardt nu Andovers första svenska äkta par. De bodde en tid i det å sidan 71 nämnda stockhuset, foro på hösten 1847 till New Orleans, kommo tillbaka på våren*48, reste påföljande höst åter till New Orleans, återkommo till Andover våren ’49 och begåfvo sig 1850 till Kalifornien. Under resan dit, som gjordes öfver “den stora amerikanska öknen”, största våglängden till fots, genomgick sällskapet oerhörda lidanden; men de kommo alla välbehållna fram. Få äro de qvinnor, som skulle ha utstått denna färd; dock uthärdade fru Wirström alla strapatser med verklig mannakraft, ehuru hon under hela tiden hade att koka mat för 20 personer. 1854 återvände det Wirströmska paret. Kapten W. dog i Bishop Hill den 25 Februari 1855. Enkan blef den 4 November 1856 omgift med en amerikanare vid namn M. B. Ogden och bor nu med honom i goda omständigheter å sek. 15, Victoria township, Knox county. Båda äro starka swedenborgianer. Makarna Lundqvist, som flyttade till sin dotter, fru Florence i Andover, efter koloniens delning, äro nu båda döda.

Vi ha redan, ehuru i korthet, omnämnt Andovers “Orphan Home”. Detta barnhem, som först tillhörde hela synoden, är numera, sedan flera barnhem inom synodens särskilda konferenser blifvit upprättade, under Illinois-konferensens vård och ledning. Det upprättades aldra först i Berlin (Swedona, Mercer co.), der en acre land köptes och ett hus bygdes 1867, men redan 1870 flyttades hemmet till den plats, der det nu är beläget, omkring 2 mil sydvest från Andover. Hemmet eger något öfver 275 acres land. Sven P. Lindell och hustru hafva från början varit hemmets föreståndare och med ömhet och trohet vårdat de många dem anförtrodda barnen, hvilkas antal de senare åren hafva varit omkring 40, ungefär hälften gossar och hälften flickor.—Vid hemmet är ett vackert skolhus uppfördt, hvartill medel samlats af söndagsskolbarnen inom lllinois-konferensen. Det är i sanning glädjande, att erfara med hvilken välvilja och uppoffring detta barnhem af våra landsmän blifvit omfattadt, och till hvilken välsignelse det varit för de många fader- och moderlösa barn, som här erhållit vård och nppfostran.

lepnadsteckningab.

ANDERSON, A* M., farmer å sek. 81; eger 190 acres; född i Linköping; utvandrade 1852 och kom till Andover samma &r; gift med Betsy Wendell, aom gifVit honom 8 barn. Methodist och republikan. Postk. Andover.

ANDERSON, OTTO, farmer & sek. 18, har 80 acres; född i Hvena i Kalmar län 1888 och kom till Andover 1854; gifte sig 1852 med Karolina M. Fröjd och har med henne 4 barn. Lutheran och republikan. Postk. Cambridge.

ANDERSON, J. M., läkare; född 1889 i Ekeberga, Kronobergs län; ntvan-drade 1863; uppehöll sig först i Newyork och ingick uti Förenta Staternas flotta den 18 Februari 1863 för att tjenstgöra som biträdande läkare & krigsslupen Dakota. Gifte sig 1875 med miss C. 8. Cederborg. Frisint och independent.ANDERSON, SYAN G., farmer, bor i Andover; född den 9 Maj 1840 i Gellaiyd, Småland; utvandrade 1870 ocb bosatte sig i Andover samma år; gifte sig 1875 med Emma M. Johnson, som ftr född i Andover; har ett barn; ftr lutheran ocb republikan.

ANDERSON, C. G., farmer & sek. 15; eger 80 acres; född i Hom socken den 25 Juni 1825; kom till Amerika och Andover 1852; gifte sig den 18 Maj sistnämnde år med Anna Brita Svenson, född i Dalshem, Kalmar län, den 3 Mars 1825; har 4 barn; är methodist ocb independent Postk. Andover.

ANDERSON, P., farmer å sek. 20; eger der 75 acres; ftr född den 15 Sept. 1820 i Yårdnäs, Östergötland; utvandrade 1857 och arbetade för andra tills 1860, då han köpte 15 acres och året derpå 30 dito, der han nu bor. Gift sedan 1852 med Maria Lovisa Olson från Skede, född 1821 ocb död 1874. Af de tvänne barnen är sonen, A. P. Anderson, klädeshandlande i Toulon.

BLOOM, HENRY, farmer & sek. 86, der han eger 146 acres; född den 2 Mars 1830 i Karlstad, Kalmar län och utvandrade 1856; gift sedan 1862 med Elisabeth Sandell från samma plats. Fem barn; lutheran och republikan. Postk. Cambridge

FREED, CHARLES, farmer & sek. 35, der han besitter 20 acres; född den 7 Februari 1829 i Karlstad, Kalmar län, hvarifrån han utvandrade 1876; gift sedan 1867 med Kristina Johanson från Järda, Kalmar län, och har med henne två barn; lutheran och republikan. Postk. Cambridge.

FLORINE, Mrs. M. G* i Andover, född 1829 i Nyköping; utvandrade 1850; kom först till Bishop Hill efter föräldrarne, mr och mrs Lundqvist; gifte sig 1853 med doktor J. W. Florine, som dog 1862. Mrs F. har ett präktigt b em, omgifvet af vackra frukt- ocb skuggträd, samt 100 acres godt land. Hon hyllar de nykyrkliga åsigterna.

GUSTAFSON, KARL G«, farmer å sek. 6, eger 122 acres och 1% hustomt i byn; ftr född den 18 November 1823 i Horn socken, Östergötland; utvandrade 1852, gjorde ett tre års uppehåll i Chicago ocb kom sedan till A., der han en tid var John A. Larsons bolagsman i en smed- och vagnmakarerörelse; har varit jordbrukare sedan 1864 och gift sedan 1852 med Anna Lisa Nyqvist från Yestra Eneby i Östergötland, samt har i detta äktenskap erhållit 4 söner. G. är lutheran och republikan. Postk. Andover.

JOHNSON, C. A., målare i Andover; född 1854 i Abingdon, Knox county, Illinois. Baptist och republikan.

JOHNSON, J. M., farmer å sek. 36; född den 21 Aug. 1825 i Skede, Jönköpings län; utvandrade 1868 och kom till Andover; 1849 gift med Helena M. Svenson från Nye i Småland och har med henne 5 bam. J. eger 160 acres, ftr lutheran ocb republikan. Postk. Cambridge.

JOHNSON, JOHN, farmer å sek. 22, född i Färla socken, Skåne, den 81 Dec. 1836; utvandrade 1868 och arbetade de tre första åren för mr Buttler, 3 mil öster om Moline, men eger nu 85 acres, förutom 110, som han arrenderar.

J. gifte sig 1871 med enkan Elisabeth G. Westberg, född Samuelsdotter, frånSkelefva i Ångermanland, hvarifrån hon utvandrade 1Ö5Ö och bosatte sig ft Bishop Hill en liten tid. Paret Westberg flyttade sedan till La Grange, hvaresthon tjenade i ett hotell for $1 i veckan, hvaraf hon betalte 50 cents för sitt barns kost Med $6.50, frukten af 18 veckors arbete, begåfvo sig makarne W. till Moline, der mannen dog i April 1869. Tre år senare ingick hon det andra äktenskapet och det nya paret arrenderade nn en farm 9 mil öster om Moline tills 1874, då de köpte den egendom de nu bebo och & hvilken de bygt sig ett vackert hem. Mrs J. har tre söner från sitt första gifte. Tillhör ingen kyrka; republikan. Postk. Andover.

JOHNSON, C. G*, farmer å sek. 7, der han eger 77 acres; föddes 1840 i Hvena, Kalmar län; han utvandrade 1804, böljade genast jordbruk i Andover-trakten och köpte 40 acres 1870, då han nedsatte sig der han nu bor. Gift 1865 med Klara Johanna Johanson från Skaraborgs län och har med henne 4 barn. Lutheran och republikan. Postk. Andover.

LINDBERG, PETER, farmer, född den 15 Juni 1854; kom till Victoria 1865, for tillbaka till Sverge 1878 och är nu bosatt i Andover township. Frisint, republikan. Postk. Cambridge.

LARSON, JOHN A«, född den 17 Augusti 1820 i Oppeby, Östergötland; utvandrade 1848; gift 1853 med Martha Hed strum från Alfta, som gaf honom 8 barn och dog den 20 September 1878. År frisint och sjolfständig i religion och politik.

LINDBORG, A* J., arrendator; född den 23 Februari 1839 i Ljunga socken, Småland, men uppfödd i Massaryd, samma provins, hvarifrån han utvandrade 1869; uppehöll sig den första tiden vid New Windsor, flyttade 1871 till Lynn Centre, der han arbetat 5 år på en jernbana och 4 år å en farm, men hyr nu land i Andover township. Gift sedan den 30 Januari 1867 med Charlotta Gustafsdotter från Habbo i Skaraborgs län, hvarifrån hon utvandrade 1870. Barnens antal är 4; lutheran och republikan. Postk. Andover.

LÖNNER, A* M,, son till Fred. A. Lönner, en svensk missionär, gift med en amerikanska. A. M. föddes den 6 Februari 1821 & vestindiska ön St. Bartholomé, hvarifrån han 1826 följde sina föräldrar till Hudiksvall, och stannade der tills 1834, då han flyttade till Söderhamn. Derifrån företog han 1848 en resa genom England, Tyskland, Frankrike och andra länder; återkom till Sverge 1846 och bosatte sig vid Ströms jernbruk i Helsingland samt senare vid Hnsbyf jöl; utvandradrade till Amerika 1850, uppehöll sig ett år i St. Charles, 111., flyttade sedan till St. Louis, bröt der af sig ena benet, kom sedan till Andover, der han i tio år tj ens t gjort som “town clerk”. Gift sedan 1856 med Maria S. Peterson från Hycklinge, Östergötland, hvarifrån hon utvandrade 1860 och bodde 8 år i Kentucky. Paret har 4 barn. Lutheran och republikan.

NTE, JOHN, farmer å sek. 35; född 1825 i Alsheda i Småland; utvandrade 1867 och började samma år jordbruk i Andover; eger nu 100 acres land; gift 1851 med Eva E. Nelson, född i Nye socken 1826. Lutheran och republikan. Postk. Cambridge.

NELSON, KARL M., farmer & aek. 25; har 40 acres; född den 25 September 1842 i Asa, Kronobergs län; kom till Amerika hösten 1868; hade 1806 gift aig medMaria Svenson från samma plats i Sverge, der hon föddes 1888. Ett barn; lutheran och republikan. Postk. Cambridge.

OLSON* OLOF, köpman och postmästare; är från Ofvansjö, Gestrikland, der han föddes den 16 November 1842, och hvarifrån han vid 4 års ålder följde sina föräldrar till Amerika. Efter den 3 månaders långa och tröttande färden ankom familjen till Brooklyn den 6 December 1846 och stannade der V/% år, och uppehöll sig sedan lika länge vid en plats 159 mil vester om Newyork. Derifrån flyttade de 1849 till Andover, hvarest Olof sedan dess vistats. Han är gift med Hulda C. Lagervall, född den 16 Februari 1848 i Morlunda, Småland, hvarifrån hon utvandrade 1864. De hafva en son, född den 26 April 1879. Frisint och Republikan.

OSBORN, J. E., orgelnist vid lutherska kyrkan i Andover, föddes den 12 Juli

1848 i Hille, Gestrikland; medföljde sin fader, prof. L. P. Esbjörn till Amerika

1849 och erhöll sin uppfosrran dels vid ett “college” i Ohio, dels i universitetet i Springfleld, 111. Men fadrens ekonomiska omständigheter tilläto honom icke att fortsätta studierna. Han stälde sig derför 1861 under Förenta Staternas fana och ntgick i kriget såsom medlem vf C. J. Stolbrands batteri, hvarifrån han 1864 såsom förste löjtnant öfverflyttades till “U. S. 4th Heavy Artillery”, utnämndes senare till till kommendant vid regeringens arsenal i Columbus, Kentucky, i egenskap hvaraf han tjenstgjorde 8 månader, befordrades sedan till kommis&riat-departementet, vardt der chef för post-kommisariatet och gjordes sedan till “Provost marshal” vid Freedmens-byrån. Efter utmönstringen i Little Rock, Arkansrs, var han en tid anstäld som reseagent för olika handelshus, reste senare för amerikanska emigrantbolaget och var 1870—73 agent i de skandinaviska rikena för ett amerikanskt jemban- och land-bolag. Vid återkomsten till Amerika öppnade han en kommis-sionsaffär i Newyork, men fallerade på grund af ett oärligt biträdes förvållande; for från Newyork till Boston och derifrån 1877 till Andover,

O. gifte sig 1872 med Charlotta Sandberg, som dog 10 månader efter äktenskapet; men ingick nytt äktenskap i Boston 1876 med Anna L. Bergman. O. har två döttrar; är lutheran och republikan.

STBEED, F* H*, farmer å sek. 36; eger 120 acres; född den 9 Man 1857 i Andover township. Frisint och sjelfständig, Postk. Cambridge.

SVENSON, SVEN G*, farmer å sek. 36; besitter der 114acres; född den 21 Jnni 1830 vid Wårdnäs i Östergötland; utvandrade 1852; ingick 1861 i Unions-armén och sårades svårt i högra armen i slaget vid Shiloh; gift 1864 med Kristina C. Johnson från Mörlanda i Kalmar län och har 7 barn. Lutheran och republikan. Postk. Cambridge.

SANDSTEN, F. O., timmerman; född i Misterhult, Kalmar län, den 9 Febr. 1844; utvandrade 1867, slog sig ned i Andover, reste sedan och arbetade i andra stater, såsom Missouri och Newyork, återvände derpå till Sverge, kom tillbaka efter en tid, uppehöllsig några månader i Pennsylvanien och for omsider för andra gången till Andover, der han sedan lefvat och verkat. S. har nyligen fulländat byggandet af ett qvamverk, som vittnar om mycken insigt och skicklighet hos mästaren. S. bor i Andover town och eger der en mindre egendom. Frisint och republikan.STBEED, MELCHER F., f&rmer & sek. 35; eger 40 acres; född i Juli 1843 i Horn socken, Östergötland; kom med föräldrarne till Andover 1849; tjenade tre år i Unionsarmén under inbördeskriget; gifte sig 1871 med Kristina M. Nye från Alsheda i Småland och har i äktenskapet tre barn. Lutheran och republikan. Postk. Cambridge.

YIGOUR, S. A., farmer å sek. 83; eger 40 acres land; född i Firserum, Östergötland; utvandrade 1858; gifte sig 1857 med Karolina S. Nelson från Horn i i Östergötland och har 4 barn. Lutheran och republikan. Postk. Andover.

ZACHRISON, J. P., farmer å sek. 18, der han eger 7 acres; född 1834 i Kalmar; utvandrade 1859, då han slog sig ned i Andover; tjenade 4% år som frivillig i inbördeskriget (var medlem i Illinois’ 9de kavalleriregemente); gifte sig 1865 med Elisabeth Stahl från Jönköping och har med henne 0 bara. Lutheran och republikan. Postk. Andover.

ANDREEN, A. G., smed och vagnmakare i Woodhull; född den 25 Mars 1850 J Åsby, Östergötland; utvandrade 1870; arbetade första åren såsom smed omkring Kirkwood och New Windsor, började en egen liten rörelse i W. för 3 år sedan; sysselsätter nu 4 arbetare och använder ångkraft vid plogslipningsarbete. Gift den 24 December 1874 med Hanna Jakobson från samma trakt i Sverge; har två barn; är lutheran och republikan.

FISHER. JOHN A,, juvelerare och urmakare i Woodhull; född den 8 Aug, 1849 i Enköping, men uppfödd i Dalarne; utvandrade 1870; h&r arbetat i Kenosha, Wis., och Chicago; började egen affär i W. 1877; gift med Hanna Peterson från Investa i Skåne; har med henne två bara; är frisint och demokrat

L1NDELÖF, A., skomakare i Woodhull; född den 7 December 1835 i Göttrick, Kronobergs län; utvandrade 1871; kom till W. från Lynn Centre, der han arbetade de första 4 månaderna; gifte sig 1869 med Klara Folke från Klerkrike i Östergötland. Tre barn; frisint och republikan.

LAGERGREN, AUG., handlande i Woodhull; född den 18 Juni 1846 i Grenna; utvandrade 1868 och uppehöll sig 2 år i Attica, Ind.; kom till W. 1870 och blef handelsexpedit hos J. D. Bell samt kompanjon i firman Bell, Derby & Lagergren 1878; gift den 18 Februari 1867 med Sofia Högländer; två barn; lntheran och republikan.

OD1NE, MALCOLM, smed och farmer å sek. 2; eger der 120 acres; född i Hylletofta, Jönköpings län, den 14 Mars 1840; utvandrade 1865, kom till Andover samma år och gifte sig 1866 med Johanna C. Johnson från Tofleryd aanuna Un. Har 5 barn. Lutheran och republikan. Postk. Woodhull.

SVENSKAR I CLOVER TOWNSHIP.PETERSON, JOHN E., farmer, hyr land & sek. 86; född i Morlunda socken den 10 Januari 1882; utvandrade 1866; anlände fattig, men är nu egare af ett vackert bom. m.; gift 1857 med Johanna Charlotta Jonsdotter; lutheran och independent Postk. Nekoma.

RUNDSTRÖM, S. C., handlande i Woodhull; född den 9 Augusti 1847 i Hjersås socken, Skåne; utvandrade 1867; arbetade som snickare 8 Ar i Galesburg; öppnade egen möbelhandel i W. 1870 och har fortsatt dermed oaf brutet. Gift 1876 med Ida Wallin, som gifvit honom 2 barn. Frisint och republikan

SYANSON, JOHN E., handelsskräddare i Woodhull; född i Hvena, Småland, den 8 April 1848; lärde yrket i Sverge; utvandrade 1868; arbetade först i Galva och sedan 0 år i Aledo; kom till W. 1875 och började egen rörelse, som gått så väl, att han nu är oberoende; gifte sig den 26 December 1870 med Korolina Johnson från samma plats i Sverge; har i detta äktenskap 5 barn; är lutheran och rep.

BLADE, JOHN M., farmer & sek. 16; har 200 acres der och 820 i Phelps co., Nebraska. B. föddes i Hvena, Småland, den 10 November 1830; utvandrade 1854; for direkt till Andover; köpte 1857 40 acres i Lynn township; ingick i Illinois* 112te infanteriregemente den 22 Augusti 1862; sårades svårt vid Richmond och utmönstrades den 20 Juni 1865; 1866 köpte han det land hvarå han nu bor. B. gifte sig med Maria Samuelson från samma socken i Sverge den 1 Januari 1858; äktenskapet bar välsignats med 10 barn. Lutheran och republikan. Postk. Alpha*

ENGSTRÖM, JOHN, jernvägsarbetare; bor i Alpha; född någonstädes i Östergötland den 3 Februari 1847; utvandrade 1872 och har hela tiden sedan dess bott i A.; gift 1875 med Maria Sandberg, i bvilket äktenskap han bar ett barn; är lutheran och republikan.

FALK, A. P., farmer å sek. 17. (Se vidare i historikerna öfver Oxford och New Windsor.) F. gifte sig den 14 Februari 1867 med Charlotta M. Peterson från Sonneberga socken i Småland; hon kom vid ett års ålder med föräldrarne till Andover 1848. Af äktenskapets frakt lefver blott en dotter. F. är lutheran och greenbacker. Postk. Windsor.

JOHNSON, J. W., jorbruksarbetare i Alpha; född den 6 April 1845 i Ramskulla, Östergötland; utvandrade 1870; har arbetat i Andover 3 år, New Windsor 4 år och i Centre Prairie, Knox co., 2 år. Frisint och independent.

LINDBERG, SVEN, farmer & sek. 4, der han eger 160 acres; född den 13 Mars 1805 i Ockna, Småland, men bodde i Wallsjö, när han utvandrade 1852. Han bosatte sig s. å. hvar han nu bor; köpte först 20 acres, hvilket område han ständigt förökat. Gifte sig för andra gången 1836 med Kristina Magnusdotter; har en son efter det första äktenskapet och 2 döttrar i det andra. Lutheran och republikan. Postk. Opheim.

SVENSKAR I OXFORD TOWNSHIP.NORGREN, C. E-, apotekare och kryddkramhandlande i Alpha; född dee 21 Mars 1844 i Sundsvall; utvandrade 1865 och uppehöll sig de första åren i Newyork, Anderson i Delaware, Chicago, Paxton, St. Louis, Little Rock (Arkansas), Cape Girardeau (Missouri), Springfleld (III.), Moline, Galesburg och kom slutligen 1869 till Alpha, der han vistats alltsedan, de 5 senaste åren såsom sin egen. År 1870 gifte han sig med Kristina Petterson från Bollnfls i Helsingland, som kom såsom spädbarn till Bishop Hill 1846. Han har med henne 8 barn. Hyser fr is in ta religiösa åsigter och ftr demokrat. Hustrun ftr baptist

STONEBERG, JOHN, jernvägsarbetare, bor i Alpha; född vid Våxnabruk i Helsingland den 30 November 1848; utvandrade 1867; bodde 5 är å Bishop Hill; gifte sig 1875 med Anna Stoncberg från Bollnäs, som kom från Sverge 1871; har 3 barn; är frisint och greenbacker.

SKALLBERG, SAMUEL, farmer å sek. 6; eger 500 acres i detta township ocb 960 acres i Pbelps co.,Nebr.; född den 24 Augusti 1826 i Skeppstad, Jönköpings län; utvandrade 1854; började sin bana i Oxford township 1856, då ban der köpte 70 acres. Han och Sven Lindberg voro de första svenska nybyggarne i Oxford, då man undantager John Nord, hvilken bosatte sig der 1851. S. är gift med Elisabeth Bredberg frånHjertlunda i Jönköpings län ocb har 8 söner. Lutheran och republikan. Postk. New Windsor.

SVENSKAR I LYNN TOWNSHIP.

BABD, CHARLES L«, farmer & sek. 4; född den 24 Augusti 1844 ! Horn socken, Östergötland; utvandrade 1858; bodde de tre första åren i Andover och flyttade sedan till det hemman han nn innehar. Lutheran och republikan. Postk. Orion.

BRODEEN, ANDREW, sadelmakare i Lynn Centre; född den 9 Maj 1843 i Ofvansjö, Gestrikland; lärde sitt yrke i Gefle och utvandrade 1867; arbetade först hos E. Erickson i Altona, 111.; flyttade sedan till Swedona och 1871 till Lynn Centre, hvarest han blef sin egen. B. ftr gift med Katrina Hallqvist, född den 26 Juni 1846 i Ugglebo och hit anländ 1865. Parets två barn äro: Beda Beata, född den 14 Oktober 1874 och Luther Leroy, född den 5 Oktober 1878. Lntheran ocb republikan.

BENGSTON, GUSTAF., farmer å sek. 14, der han eger 312 acres; född den 21 November 1837 i Källringa socken, Vestergötland; kom med fadrcen, Olof B., till Amerika 1852; denne bodde i början å sek. 10, men flyttade 1859 till sek. 4 och 1808 till sek. 15, samt for 1875 hem till Sverge, der han dog. En af sönerna, John, är apotekare i Rock Island, en annan bor i McPherson co., Nebr., och en dotter är gift med Charles G. Peterson i Lynn township. Gustaf böljade eget jordbruk med 40 acres 1857 och flyttade 1864 till det hemman han nu eger. B. har varit “town supervisor” en termin, “town clerk” 8 år och postmästare 2 år; gift 1860 med Anna L. Svanson, som gifvit honom 9 barn. Lutheran och republikan.EKDAHL, 0. A«, smed i Opheim; född den 26 Oktober 1858 vid Boxholms bruk i Östergötland; utvandrade 1870 och arbetade först 2 år i Rockford och sedan i Chicago; kom till Opheim 1875 och började der en liten rörelse, den han genom flit och kraft utvecklat till en rätt betydande affär; han sysselsätter äfven en ångmaskin för plogslipning. Hans hustru är Josefina Carlson från Sandhem i öster götland, och han har med henne 2 barn. Frisint och republikan.

HACKEBSON, JOHN, expedit i Opheim; född den 29 Augusti 1842 i Rin-karby, Kristianstads län; kom med f&dren, Jöns Håkanson till Amerika 1855 och hamnade i Moline; resten af familjen for till lowa 1868. När kriget utbröt ingick John i kompaniet “M”, Illinois’ 4de kavalleriregemente, hvari han tjenade tills den 1 Augusti 1862; uppehöll sig sedan såsom jordbrukare 2 år vid Cordova och sedan 2 är vid Paxton; tjenstgjorde ännu senare såsom handelsbiträde i sistnämnda stad, der han efteråt dref egen rörelse 4 år; flyttade 1878 till Moline och året derpå till Opheim, der han förestår J. Samuelsons handel. Gift 1866 med Ann* Olson från samma ställe i Sverge; har 6 barn. Lutheran och republikan.

JOHNSON, J. P., snickare; bor å sek. 6 och har der ett godt hem och 16 acres; född den 12 November 1832 i Skeppestad, Jönköpings län; gift 1859 med Elisabeth Magnuson; har 5 barn i detta äktenskap och ett i ett föregående. Lutheran och republikan. Postk. Orion.

JOHNSON, CHARLES M., farmer & sek. 85; född den 23 Nov. 1883 i Vasarum, Kalmar län; utvandrade från Molilla 1852; uppehöll sig 5 år i New Brunswick, N. Y.; kom 1860 till Andover, der han sedan vistats; blef jordegare 1868; gifte sig 1861 med Kristina Engström från Bergsjö i Helsingland; har 8 barn. Lutheran och republikan. Postk. Opheim.

JOHNSON, SYEN P., farmer å sek. 12 och eger der 633 väl odlade acres med förträffliga åbygnader. J. är född 1832 i Hvena, Kalmar län, hvarifrån han utv. 1853. De 2 första åren tillbr&gte han med arbete för andra i närheten af Andover, men köpte 1855 30 acres å sek. 33, Andover township. 1864 inköptes första delen af den stora egendom han na besitter, och har han der år efter år genom arbete och kloka beräkningar samlat de medel, genom hvilka han blifvit en af countiets största jordbrukare. J. är gift sedan 1856 med Kristina Peterson från Ocker socken, Jönköpings län, hvarifrån hon utvandrade 1854. Fyra söner och en dotter äro äktenskapets frukt. Lutheran och republikan.

LINDAHL, PETER, bleckslagare och j en k ramhandlande i Lynn Centre; född den 18 December 1847 i Långsjö, Kronobergs län; utvandrade 1869; nppehöll sig först i Assington, N. Y., hvarifrån han reste till St. Paul i Minnesota och derifrån till New Windsor; 1879 kom han till Lynn Centre och böljade egen rörelse. Gift 1877 med Emma S. Nelson från Kristdala, Kalmar län. Lutheran och republikan.

LINCOLN, JOHN N., spanmåls- och kreaturshandlande i Opheim; född den 18 Juni 1852; kom vid ett års ålder med föräldrarne till Amerika; började lifvet på egen hand vid 12 års ålder; arbetade 4 år för Chicago—Burlington—Quincy-banans bolag; har de senaste 6 åren drifvit affärer i kompani med sin broder, är deijemte agent för flera slags maskiner, pianon och andra instrumenter och sköter en konstapelssyssla. Ogift; frisint och republikanLARSON, ERIK, farmer & sek. 23; eger der 380 acres; född den 18de Maj 1845 i Bergsjö, Helsingland; kom till Amerika med sin fader Lars Olson Udd, moder och tre syskon; började för sig sjelf vid 17 års ålder och köpte vid 18 års ålder 80 acres; gifte sig 1869 med Maria Anderson från Grolanda i Vestergötland; har 5 barn« Lutheran och republikan. Postk. Lynn Centre.

LINDSTRÖM, C. J., land-agent i Lynn Centre; född den 22 Oktober 1846 i Sannaskede, Småland, hvarifrån han åtföljde sin fader, Sven Magnus Lindström till Amerika 1852; fadren slog sig samma år ned i närheten af Andover och dog der den 6 Nov. 1872; C. J., som hade varit i föräldrahemmet tills 1870, flyttade då till Lynn Centre och upprättade egna affärer, dem han dref tills 1878, sedan hvilket år han sysselsatt sig med landaffärer med sådana, som bosatt sig i Kansas, hvarest han sjelf ämnar slå sig ned, nämligen i McPherson co. Gift sedan 1872 med Lovisa Carlson från Myrlanda i Kalmar län. Fyra barn; lutheran och republikan.

LINCOLN, N« N., spanmåls- och kreaturshandlande i Opheim; född den 24 December 1842 i Jems hög, Blekinge; kom med föräldrarne och fyra syskon till Amerika 1853; tillbringade då den första tiden under Adolf Andersons t i Knoxville; fadren, Nils Pehrson, måste i början arbeta för 50 cents om dagen. -7 dåliga voro tiderna då. Han tog sig likväl fram och lefver än vid 71 års ålder i Galesburg, 111., men modren dog 1869. Vid 11 års ålder måste sonen fortjena sitt eget nppe-hälle; när kriget utbröt ingick han som frivillig i kompaniet “C” af Illinois’ 43dje infanteriregemente. Under fälttåget ådrog han sig en svår sjukdom, af hvilken han lidit mycket hela tiden sedan dess. Vid hemkomsten från kriget öppnade han en restauration i Galesburg; blef sedan expedit hos Bengtson, Nelson & Co.; gjorde derefter en resa till Sverige och inträdde vid återkomsten såsom klerk hos E F. Thomas i Galesburg. 1872 ingick han i kompani med bröderna Samuelson i Opheim, men har på senare tiden spekulerat i boskap och spanmål. Gift med Karolina Carlson från Hycklinge i Östergötland; har tre barn; är lutheran och republikan.

MATTSON, OLOF, farmer; född den 1 Jnni 1855 i Jemshög, Blekinge; utv 1870 och hamnade i Galesburg, i hvars omnejd han arbetade 6 år till dess att han i fjol (1879) hyrde en farm vid Opheim; är gift med Maria 8. Samuelson, John Samuelsons dotter och född i Opheim. Lutheran och republikan. Postk. Opheim,

PETERSON, A« P., farmer å sek. 33, eger 329 acres; född den 3 Februari 1827 i Tjerstad, Östergötland; utvandrade 1851 och uppehöll sig de första åren här i Rock Island och Moline, for sedan till Minnesota och återvände 1855 samt tog 80 acres der nu Opheim ligger—den sista bit tillgängliga regeringsland i denna del af landet ; började jordbruk 1857 och flyttade till sitt nu egda hemman 1858. P. är gift med Johanna S. Sköld sedan 1866. Dennas syster var hans första hustru; har 5 barn med andra hustrun. Lutheran och republikan. Postk. Opheim.

SAMUELSON, JOHN, farmer och köpman i Opheim; född den 15 September 1815 i Vestra Eneby, Östergötland; gift i Oktober 1837 med Maria C. Peterson från Hägerstad, der hon föddes den 14 Augusti 1820. 1845 flyttade de till Opphem i Fj er stads socken; året derpå väcktes tanken på Amerika genom ett bref från Peter Kassel, men andra i svenska tidningar aftryckta Amerika-bref betogo dem snart all lust att utvandra. Emellertid kommo 1848 andra bref, som lödo bättre, och samma&r begåfvo sig August Larson, Gustaf Johnson och Magnus Kindströn åstad till Nya verlden och bosatte sig vid Andover. Med anledning af deras berättelser om lifvet härstädes begåfvo sig nu bröderna Johan och G. G. Samuelson till Amerika; de lemnade Sverge den 1 Maj 1849 och ankommo den 2 Augusti samma &r till Andover, efter att ha stått en hård dust med koleran på vägen emellan Buffalo och och La Lalle och med den sorgliga följd för John, att 4 af hans barn dogo; det enda öfverlefvande afled nyss före framkomsten till hans nuvarande hem. Makarna S. ha sedan dess välsignats med 6 andra barn, af hvilka 4 nu lefva, alla i närheten af föräldrahemmet 8. är lutheran och republikan. Se vidare Oppheims historia*

SAMUELSON, C. J., farmer å sek. 28 en half mil från Opheim; född den 8 Augusti 1823; kom till Amerika i sällskap med sin broder, John Samuelson; gifte sig 1849 med Karolina Peterson från Fjerstad i Östergötland; har med henne tre lefvande barn; är lutheran och republikan. (Se Opheim.)

SYEDLUND, PETER, spanmålshandlande i Opheim; född den 19 Febrnari 1845 i Jemshög, Blekinge; kom till Amerika med föräldrarne 1854; de bodde i Galesburg tills 1879, då de flyttade till Salina i Kansas. Peter arbetade i tegelbruk från sitt 11 till 19 år; dref eget tegelbruk åren 1864—69 i bolag med Charles Johan; gifte sig 1867 med Kristina Carlson från Knoxville; var 1869 medlem i en svensk grocery-firma i Galesburg; idkade jordbruk åren 1870—74; reste sistnämnda år till Sverge; flyttade till Opheim samma år och blef kompanjon med N. N. Lincoln. Lutheran och republikan.

WILLIAMS, M., spanmåls handlande i Lynn Centre; född den 21 September 1829 vid Trollhättan; utvandrade 1851 och var de 7 första åren i Kalifornien; uppehöll sig sedan, efter resor i Missouri, Iowa och Illinois, 18 månader i Montana. Slutligen slog han sig ned i Lynn Centre och har de senaste 8 åren drifvit spanmålsrörelse. Ogift; frisint;, independent

WESTERLUND, A., tegelslagare och farmer å sek. 14, der han eger 60 acres; född den 4 September 1829 i Bergsjö, Helsingland; är son till den W., som dog genom fallet från lasset hvarom vidare här nedan; tillbragte första året i Galesburg och reste sedan öfver hela vestern; for till Pikes Peak 1859 och qvarblef i Colorado ett år; tog sedan del i den äfventyriiga expedition, som nämnts å sidan 88; deltog i kriget såsom medlem af Illinois’ 48dje Volontärrcgemente från den 1 April 1861 till den 26 September 1864; gifte sig 1865 med Kristina Erickson från Gnarp i Helsingland; har med henne 4 barn. Lutheran och republikan- Postk. Lynn Centre.

WESTERLUND, JONAS, farmer å sek. 3; har der 884 acres; född den 81 Mars 1830 i Hassela, Helsingland; kom med familjen till Amerika 1850; gifte sig med Ellen Nelson från Broby i Kristianstads län 1856; flyttade till sitt nuvarande hem 1868; har sex söner och en dotter; är lutheran och republikan.—I det sällskap, i hvilket W. kom, voro, utom fadren (modren dog på hafvet) och fyra syskon, äfven A. Westerlund och hans familj. En ganska sorglig episod inträffade på sällskapets väg från La Salle till Andover. Vid öfvergången af en å nära Princeton hade den vårdslöse irländske kusken kört emot en annan vagn, med påföljd att A. W:s åldrige fader föll af och sl :g sig så illa, att han dagen derpå afled. Dessförinnan hade sainme irländare skaffat den gamle af lasset och derpå dragit en bowie-knif mot Jonas, när denne remonstrerade p& kraftig svenska. Men Jonas var ung och stark och grep Pat om strupen, fälde honom till marken och förmådde honom att bedja om pardon, hvarpå fred slöts under tömmandet af en skål, bestådd af den upptuktade kusken. Efter framkomsten till Andover tog sällskapet in i “Mix Place”. Några dagar senare flyttade familjen till sek. 2 i Lynn township, och 3 år derefter köpte Jonas och hans fader 160 acres å samma sektion. Gubben dog der för några år sedan.-—Jonas gjorde sitt första arbete för Davenport nära Cambridge, flck $1 för 5 dagsverken och skattade sig lycklig, när han senare erhöll $8 i månaden för hårdt grofarbete. Efteråt for han till Minnesota och genomgick der nybyggarlifvets alira värsta svårigheter- Pyra talrika familjer bodde t, ex. i ett litet kyffe, der 8 sängar stodo i rad på hvarandra. Efter 6 års vistelse i Minn., under hvilken tid han slog sig fram på hvarjehanda sätt, återvände han 1869 till Illinois och började jordbruk på sin 1853 inköpta farm. Men jordbruk var ej det bästa man kunde slå sig på i dessa tider. W. for L ex. en gång till Rock Island med ett lass majs. På vägen öfverrumplades han af en snöstorm och måste söka skydd hos en farmare. För majsen flck han 9 c. busheln, och när han betalt sitt logi och bropenningar hade han 25 c. öfver för sin majs. Meningen hade varit att i Rock Island köpa tobak och specerier för hushållet. Med de senare blef nu intet af; tobaksaptiten var starkast, och ett 25-cents-förråd af denna vara var det enda W. hemförde såsom resultat af marknadsfärden.

ALSTRAND, JOHN A., handelsexpedit i Orion; född den 13 Juni 1847 i Mellby, Jönköpings län; utvandrade 1869; var i handel i Andover de 6 första åren; flyttade till Orion och etablerade ett apotek, det han förestod 3 år; är nu hos John Owen; gift den 28 Maj 1879 med Hanna C. Bylander från Svennerum, Småland. Lutheran och republikan.

DAHLSTEDT, F. O., målare i Orion; född den 16Februari 1853 i Järda, Småland; utvandrade 1868; arbetade i Andovcrtrakten de 2 första åren, derpå 2 i Rockford och sedan 4 år i Boston, hvarest han lärde sitt yrke; är nu medlem i firman Dahlstedt & Bowen. Lutheran och independeni

DANIELSON, D. A., urmakare och juvelerare i Orion; föddes den 10 De. cember 1838 i Tveta, Kalmar län; utvandrade 1863; arbetade först i Galesburg och sedan några år i Andover såsom vagnmakare; återvände slutligen till sitt i Sverge lärda yrke, urmakeriet, och etablerade sig den 25 April 1879 i Orion. D. är ogift, har eget hus; är lutheran och independent

ERICKSON, N. G., jemvägsarbetare; född den 22 Maj 1840 i Alsheda, Småland ; utvandrade 1863; har sedan ankomsten arbetat i Andovertrakten, men de senare åren uppehållit sig i och omkring Orion samt under tiden förvärfvat sig eget hem och flera hustomter. Gift med Johanna Johnson från Rosd&hla glasbruk i Småland och har med henne 6 barn. Lutheran och republikan.

SVENSKAR I WESTERN TOWNSHIP.GABRIELSON, E., köpman och bankir i Orion; född den 18 Februari 1849; kom till Amerika med föräldrarne 1858; sysselsatte sig med kreatursbandel fem år innan han kom till O. 1874, då han öppnade handelsaflären, med hvilken han 1879 förenade bankrörelse; gift 1874 med Josephina Hofflund, som är f. i Rock Island; har 8 barn; är frisint och independent

GRANDIN, P. A., vagnmakare i Orion, född den 22 Maj 1886 i Högsby, 8må-land; utvandrade 1864; arbetade först i Rapid City ett halft år och sedan 7 år i Rock Island; drifver nu en egen lönande rörelse härstädes; är gift sedan 1870 med Augusta Holmqvist från Karlshamn och har 8 barn. Frisint och greenbacker.

HALLBERG, G. J., snickare och timmerman i Orion; född den 12 Februari 1840 i Kisa, Östergötland; utvandrade 1867 ocb bosatte sig genast i Orion, der han allt sedan lefVat ocb verkat. Hans första hustru var Kristina Ekstedt, som dog 1878, hans närvarande är Amalia Runbom, från Kisa, som kom till Princeton *68. H. har 8 lefvande barn; tillhör lutherska kyrkan och är greenbacksman.

HOLM, JOHN, farmare å sek. 25; född den 14 Februari 1841 i Tjärstad, öster-göthland; utvandrade 1869 och begaf sig till Galesburg samt derifrån till Osco, der han arbetade för Sam. Peterson ett år och arrenderade land 8 år, flyttade sedan till Western, der han förskaffat sig eget land och gift sig med Charlotta Anderson från Sund Socken i Östergöthland, hvarifrån hon som barn utvandrade med föräldrarne 1852. Paret bar ett barn. Lutheran och republikan. Postkontor Orion.

HOFFLUND, ALEXANDER, farmare å sek. 85; född den 28 Augusti 1847 i Djursdala, Kalmar län; utvandrade med familjen 1849; fadren bosatte sig då vid Andover, hvarifrån han kort derpå flyttade till Western township, hvarest han 1853 köpt 80 acres, å hvilka de gamle nu bo. Alexander började eget jordbruk 1872. Under kriget tjenade han i Illinois 48dje Voluntär-regemente; är metodist och republikan. Postkontor Orion.

HULTMABK, C.E., barberare i Orion; född den 7 Maj 1848 i Högsby, Kalmar län; ntvandrade 1869; har sedan varit hemma i Sverge och har uppehållit sig i Galesburg, Woodhull samt andra platser innan han kom till Orion 1875. Ogift, frisint, greenbacker.

JOHNSON, JOHN M., farmare & sek. 85: född den 7 Mars 1846 i Kisa. Hans fader utvandrade 1858 till Andover, hvarest familjen logerade hos John A. Larson några dagar. Den slog sig sedan mer i närheten af Barnhemmet ocb flyttade 1867 in till Western township, der den nüeger 100 acres, dem John sköter. Lutheran och republikan. Postk. Orion

JOHNSON, HENRT, mjölnare (se sidan 90); gift den 1 Maj 1858 med Catrina Olson från Bergsjö, Helsingland; har 8 barn. Frisint och independent.

JOHNSON, J. M., född den 18 Augusti 1829 i Södra Wi; är broder till Henry Johnson och nu sysselsatt i dennes qvam; utvandrade 1848, var i Michigan åren 18Ö8—70; har sedan färdats omkring litet hvarstädea, men uppehållit sig de senaste 5 åren i Orion, der han eger ett godt eget hem; gift 1878 med Lonisa Anderson, N. J. Andersons enka. Lutheran och republikan.JOHNSON, AUG. E., född den 20 Maj 1860 i Djursdala, Småland; kom med sin fa de* till Amerika 1869 och har sedan dess sysselsatt sig med farmarbete. Lutheran. Postk. Orion.

KILLSTRÖM, DANIEL, farmer & sek. 17: han har der 70 acres; född i Aspe-boda, Dalarna, 1835; utvandrade 1850 med det sällskap, som beskrifvits & sidorna 87 och 38; 1854 tröttnade han på kolonilifvet; begaf sig kort derpå till Livingston co. för att upplöja ett stycke prärie; återvände till Henry 1863 och gifte sig med sin aflidne broder Hans' enka, Kristina, lödd Hellbom i Alfta, en af de förste kolonisterna; 1808 köpte han den farm, han nu bebor; de båda makarne hafva sinaS barn; tillhöra intet samfund. K. är greenbacksman. Postk. Orion.

HILLSTRÖM, GUSTAF, bor i Orion, född d. 10 Aug. 1825 i Aspeboda, Da-lama; lärde garfvareyrket hos Westfing i Falun; utvandrade 1846 och tillhörde det kolonisäVlskap, som färdades i midvintern till fots och i omnibus från New York till Bishop Hill; förestod Bishop Hills garfveri från 1846 till 1860, under hvilken tid han beredde 3000 hudar och 5000 kalfskinn; for hvilket han icke erhöll mer en $110, när han utgick ur kolonien efter sin trettonåriga verksamhet Han har sedan såsom garfvare i Moline betryggat sin framtid, och flyttade 1875 till Orion, der han nu lefver i lugnet, understundom sysselsättande sig med att sköta en liten ätickmaskin. K. gifte sig 1848 med Anna Stina Ognen från Nora; hon är född 1826 och utvandrade 1846. K. är en nitisk kristen, men tillhör intet samfund. Sjelf-ständig i politik.

LINDBLAD, J. M., farmer å sek. 16; född den 18 Augusti 1841 i Medelby socken, Småland; utvandrade 1867, uppehöll sig en kort tid i Altona, sedan 9 år i Andover, men har de senare 5 åren arrenderat land i detta township. Gift 1868 med Charlotta Carlson från Askeryd, som gifvit honom 1 son och 4 döttrar. Lutheran och republikan. Postkontor Orion.

NELSON, JOHN, skomakare i Orion; född den 14 Juli 1834 i Stafnäs,Werm-land: utvandrade 1868; uppehöll sig de första 9 åren i Paxton och Rock Island samt annorstädes kom till Orion 1877 och började då egen rörelse; gift 1869 med Sofia Anderson från Längland i Wermland, som dog 1879. Lutheran och republikan.

PETERSON, P. A., farmer å sek. 26; eger der 160 acres; född den 30 Deccm-ber 1844; kom till Amerika med sin fader C. J. Peterson 1849; uppehöll sig 3 år i War ren co., Pa.; kom till Western township 1852, böljade för sig sjelf 1866; är ogift, lutheran och republikan. Postkontor Orion.

PETERSON, P. A., farmer, född den 18 November 1847 i Frödinge, Kalmar län, hvarifrån han utvandrade 1868; uppehöll sig de två första åren i Andover, flyttade sedan till Clover township och senare till Orion, hvarest han nu arrenderar en farm af John Burns. Gift sedan 1877 med Helena Johnson från Djursdala, hvarifrån hon utvandrade 1869. Ett barn. Lutheran och republikan. Postk Orion.

SUNDELL, CHA*RLES, jordbruksarbetare, född den 3 Oktober 1850 i Sunn Bocken, Östergöthland; utvandrade 1872; föräldrarne, hvilka ankomno 1875, bo i Svedona. 8. är og'ift och methodist samt republikan; har 80 acres land i Adams co., Iowa. Postkontor Orion.SUNDELL, G* A., född 1 Sunn, Östergöthland, den 28 Januari 1856; utvandrade 1875, sedan hvilken tid han arbetat & farmar. Ogift. Postkontor Svedona.

STENHOLM, JOHN, E., farmer å sek 22; eger 160 acres; född den 20 December 1816 i Södra Wi; utvandrade 1850; köpte s. å. 40 acres å sektion 16; var derför en af townshipets förste svenska landegare; angreps af koleran tre särskilda gånger när den gick vid tiden för hans ankomst; köpte sin närvarande farm 1870; gifte sig med Karolina Holmström från Ramskulla 1886. Methodist och republikan. Postk. Orion.

SMITH, JOHN S., handelsexpedit i Orion; född den 5 Januari 1851 i Hvena, Kalmar län; utvandrade 1870, uppehöll sig 2 år i Jamestown, N. Y., och sedan en tid i Tidioute. Pa.; for derefter ut till Iowa för att sköta ett tegelbruk som skulle påbörjas af ett i Jamestown bildadt bolag, men dermed blef intet af, hvadan han begaf sig till Moline och konditionerade 5 år hps E. A. Peterson samt senare ett år såsom expeditör i tidningen “Skandias” kontor; kom till Orion i Maj 1879; gifte sig 1875 med Mathilda Johnson från Ödeshög i Westergöthland och har i äktenskapet en son och en dotter. Frisint och republikan.

SAMUELSON, JOHN, farmer å sektion 25; född den 5 December 1885 (se si-dan 88); gift den 31 Maj 1867 med Mary Larson från Djursdala i Kalmar län, hvarifrån hon kom till Amerika 1866. Parit har 3 söner: John Warren, Arthur Herman och Edvard. Meth. och republikan. Postk. Orion.

SYENSON, JOHAN VICTOR, farmer å sek. 86; eger 820 acres; född den 6 September 1835 i Hycklinge, Östergöthland; utvandrade 1853 med fadren Johan Svenson, som bosatte sig i Andover. Sonen började med att arrendera land i Lynn township, men köpte 1865 det hemman han nu innehar. Gift sedan 1863 med Anna M. Peterson, som ankom till landet 1849. Paret har 5 söner och 2 döttrar. Luth. och greenbacksman. Postk. Orion.

SAMUELSON, A. P., farmer å sek. 24; född den 6 November 1826 i Döder-hult, Småland, hvarefrån han utvandrade 1854 och bosatte sig genast i Andover; köpte 1857 20 acres oeh har sedan dess efter hand genom nya köp utvidgat egorna, som nu bestå af 280 acres hvarå utmärkta förbättringar äro gjorda. Gift 1852 med Johanna Jönsdotter från Hvena, Kalmar län; har 3 söner och 3 döttrar. Lutheran och republikan. Postkontor Osco.

SYANSON, G. W., farmer å sek. 18; eger 80 acres; född i Mercer co., Hl., den 27 Oktober 1855; flyttade med föräldrarne till Osco 1862; hans fader, Nils Svenson, afled den 12 Mars 1880, men modren lefver, bosatt å sek. 19, hvarest hon har en farm om 110 acres. G. W. Svanson har varit gift med Anna S. Olson från Tiders rum i Östergöthland sedan den 15 Februari 1879. Lutheran och republikan. Postk. Osco.

SAMUELSON, C. M., farmer & sek. 35; eger 400 acres; född den 26 November 1826 i Eneby, Linköping län; utvandrade 1851 sedan hvilket år han bott i Andover och Galesburg, men den aldra största tiden å sitt nn egda hemman. S. gifte sig 1856 men Johanna M. Svenson från Hycklinge i Östergöthland. Hon utvandrade 1852. Sju barn ha sprunget från detta äktenskap. S. är Lutheran och republikan. Postk. Orion.WESTERLUND, PETER, farmer & sek 25, och eger der 820 acres samt tillsammans med sina bröder 120 acres skogsland s Boone co., Iowa. W. föddes den 10 Augusti 1889 i Hassela, Helsingland, utvandrade 1850, bodde föret i Andover och for 1857 derifrån till Pikes Peak i Colorado; följde under vistelsen der Plattefloden till dess kalla i hopp om att göra guldfynd, men fann intet sådant, utan återvände tomhändt till Pikes Peak och begaf sig der ut på den äfventyrliga expedition vi omtalat på sidan 89. Gift 1868 med Eleonora C. S. Hultman från Skeppsstad i Småland, hvarifrån bon utvandrade 1861. Sex barn. Lutheran och republikan. Postkontor Orion.

SVENSKAR I OSCO TOWNSHIP.

ANDEBSOX, ANDERS MALCOLM, fajmer i uek.80; eger 180 acres; fBdd den 5 Augusti 1828 i Ljunga, Småland ocb utvandrade derifrån 1852, hvilket år han äfven bosatte sig i Andover, men har senare vistats å andra platser, såsom Altona och Swedona, der han uppehöll sig 9 år. Köpte 1864 den farm han nu odlar; gifte sig i September 1852 med Johanna Israelsdotter från samma ort i Sverge; är lutheran och republikan. Postk. Osco.

DAHLBERG, KARL J. A., farmer ä sek. 19, hvarest han arrenderar 160

acres; född den 11 Juni 1842 i Kristdala, Småland; utvandrade 1867 och hade 1857 gift sig med Maria G. Carlson från samma socken; har ett barn; är lutheran och republikan. Postk. Osco.

ELM, JOHN (son till Holland Elm), farmer & sek. 18; eger 181 acres; är född den 15 April 1886 i Gammelskil, Östergötland; utvandrade 1846 och var närmare 10 veckor på hafvet; anlände till Andover 1848 och erhöll endast 2 dollars och 12% cents för det första årets arbete; började 1855 jordbruk för sig sjelf och blef ▼id 17 års ålder landegare genom att förskaffa sig regeringsland å sek. 88 i Andover township; slog sig ned å sitt närvarande hemman 18e9; gift sedan 1859 med Maria Hofflund från Djursdala, hvarifrån hon utvandrade 1850. Paret eger sex söner och två döttrar; tillhör methodistkyrkan och greenbackspartiet Postk. Osco.

EKSTRAND, JOHN H., methodistpredikant; föddes den 24 December 1828 i Göteborg; reste ifrän Sverge 1851 och uppehöll sig föret en tid i England, hvarifrån han begaf sig till Egypten för att beskåda pyramiderna; blef ander vistelsen i Alexandria mycket sjuk, men tillfrisknade och styrde då kosan till Amerika; anlände till Newyork 1854, fortsatte till Milwaukee, gick der en tid i skola och kom till Chicago 1856; satte sig senare ned i Beaver, Iroquois co., hvarest han ännu eger en farm; ingick den 20 September 1861 i statens ölsta infanteriregemente, blef genast sergeant och efter striden vid Mission Ridge befordrad till andre löjtnant i Förenta Staternas 13de reguliere regemente; förlorade i slaget vid Franklin sitt ena ben och tog afsked efter att med heder och utmärkelse hafva tjenat 3 år och 3 månader; blef predikant i methodistkyrkan 1866 och bar sedan dess haft vård om församlingarne i Leland 8 år, Victoria 8 år, Beaver 4 år och Andover 3 år.LARSON, A. G., farmer & sek. 28, eger 280 acres land; född den 25 Juli 1837 i Oppeby, Östergötland; utvandrade 1860, arbetade de första åren för sin broder. John A. Larson och köpte under tiden 80 acres & samma sektion, der han nu bor, och flyttade dit 1871. Gift den 1 November 1866 med Mathilda L. Hawkinson och har med ben ne 5 söner och en dotter. L. är trustee i Andovers lutherska församling ; republikan. Postk. Osco.

LINDQYIST, CHARLES, farmer & sek. 19; eger 120 acres land; född i Medelby socken, Smfiland, den 5 November 1833; utvandrade 1859; arbetade i Andover tills 1861; ingick d& som frivillig i Illinois' 42dra regemente och tjenade tilla den 10 Augusti 1865; deltog i bataljerna vid Island, Corinth, Nashville, Murfreesboro, Mission Ridge, Resacka och 17 andra träffningar; sårades 4 gånger. Gift 1866 med Maria S. Johnson, som dog 1873; omgift 1874 med Josefina C. Francis, som dog 1877; fick i första giftet två söner och i det senare två döttrar. L. ftr diakon i Andovers lutherska församling, “township collector” och framstående politikus inom det republikanska partiet Postk. Osco.

MAGNUSON, C« A., farmer & sek. 82 och eger der 80 acres; född den 8 Februari 1852 i Göteborg; kom till Amerika med föräldrarne 1859 och vistades hos dem i Mercer co. några år; flyttade till Western co. och köpte der å sek. 18 80 acres, men sålde denna egendom någon lid derelter för att köpa den, som han nu besitter. Gift 1879 med Kristina J. Svanson, född 1859 i Swedona. Ett barn; lutheran och republikan.

PETERSON, SAMUEL, farmer å sek. 16; född den 28 Januari 1836iTjärs-stad, Östergötland, hvarifrån han följde sin fader Peter Samuelson till Amerika 1857; de slogo sig samma år ned i Webster county, Iowa, hvarest fadren tog 80 acres “homestead’Mand (se sid. 81). Gift 1865 med Anna M. Magnuson från Vestra Encby i Östergötland. Hon har varit i landet sedan 1862 och gifvit honom 8 söner och 3 döttrar. Frisint och republikan. Postk. Osco.

WESTERLUND, ERIK, farmer å sek. 28; eger der 200 acres land; föddi Hassela, Helsingland, den 16 Juni 1836; utvandrade 1850 och arbetade de 8 första åren som jordbrukare för andra. W. egnar sig nu särskildt åt kreatursafvel, i synnerhet svin, hvilka under hans vård vid 15 månaders ålder uppnått 400 skål. punds vigt.—W. är gift med Kristina Anderson från Hille, Gestrikland, som kom till Amerika med föräldrarne 1849. Sex barn. Lutheran och republikan. Postk. Osco.

BROBERG, SYAN J., cigarrmakare, född den 2 Juni 1843 i Långaqveda, Småland och har arbetat i yrket sedan sitt 9de år; utvandrade 1868; uppehöll sig 2% år i Swedona och vidare en tid i New Windsor och Moline, men har varit i C. sedan 1872, sysselsatt med tillverkning af cigarrer, som vunnit rykte om sig såsom de bästa på orten. Gift med Lovisa Sand från Ramqvilla i Småland och har med henne 7 barn. Frisint och republikan.

SVENSKAR I CAMBRIDGE TOWNSHIP.

uuBURMAN, KRISTIAN, skomakare i Cambridge; född den 1 Februari 1845 i "Vestra Ryd, Östergötland; utvandrade 1870 och har varit i Cambridge sedan 1874, sedan hvilket &r han der varit sin egen och under tiden förvärfvat eget hem m. ul Gift sedan 1876 med Eva Dolk från Slätthög i Småland. Han har två barn; år lutheran och republikan.

BERGLAND, G* A., hus* och fresco-målare i Cambridge; född den 10 April 1835 i Stockholm, der han lärde sitt yrke och af handtverksföreningen erhöll medalj för ovanlig skicklighet i konsten; utvandrade 1865 och arbetade 11% år i Chicago, for sedan till Missouri och anlände den 7 April 1877 till C. Hustrun är Fredrika Lundgren från Norrköping. Frisint och republikan.

CHILBERG, S. J., handelsexpedit i Cambridge; född den 6 Oktober 1843 i Kisa; ankom till Amerika med föräldrarne 1849 och blef boende hos dem i Swedona tills i September 1861, då han ingick i Illinois’ 43dje infanteriregemente för att tjena tills den 80 Nov. 1865, då han hemkom såsom sergeant och med brnten helsa, hvarför han företog en resa ut till vestern. I Cambridge bosatte han sig 1873; gift med Maggie Lafferty, af amerikansk börd; har 2 barn; är frisint och republikan.

HAMILTON, O* S., restauratör i Cambridge; född i Andrarum, Skåne, den 2 September 1844; utvandrade 1863 och har, med undantag af några månader tillbragta i Galesburg, varit hela tiden i C. Gifte 8ig den 15 Oktober 1869 med Sallie J. Rishel, född i Pennsylvanien och har i äktenskapet två söner och två döttrar; har eget hem; tilliiör kongreg?tionalkyrkan och det republikanska partiet.

LAGERLÖF, FRANK, sadelm&kare i Cambridge; född den 4 Oktober 1847 i Yestra Tolfstad, Östergötland; utvandrade 1863, kom till Andover 1864, ingick s. A i Illinois’ 57de infanteriregemente och tjenade till krigets slut; bosatte sig 1870 i C. och blef sin egen 1873; gifte sig samma år med Mathilda Larson från Hultsfredi Småland och har två burn. Frisint och republikan.

LARSON, LARS A., handelsexpedit i Cambridge; född den 14 Juni 1848 i Bjurkärn, Nerike; utvandrade 1864; bodde i Galesburg tills 1874. Under dessa tio år arbetade han först som snickare, gick sedan 3 år i skola, anstäldes derefter i “Farmers’ & Merchants’ Bank” och senare som expedit hos J. B. Colton; flyttade sedan till Alpha och upprättade en handelsrörelse, blef postmästare och valdes till “town clerk”. Till Cambridge flyttade han för omkring 3 år sedan och biträder nn

A. Wickström i dennes handel. Gift med Mary E. Schonning från Hannebo i Helsingland och har ett barn. Missionsvän och republikan.

MUNSON, B. P., handelsexpedit; född den 4 Februari 1848 i Ysby, Halland; utvandrade 1858 med fadren Peter Månson; de första 6 åren tillbragte unge M. i Moline och de påföljande 3 i Geneseo. Den 5 Januari 1864 ingick han i Illinois’ öde kavalleriregemente och stod i tj ensten tills den 81 Oktober 1865. Han hade under kriget stigit till sergeant De två första åren efter kriget arbetade han i jordbruk och har för Öfrigt varit expedit I C., der han bott 10 år, har han innehaft uppbördsmanssysslan en termin ock varit clerk en annan. Gift sedan den 24 Oktober 1879 med Emelie Anderson, född 1 Galesburg. Frisint och republikan.NÖRttfcRG, FETER, farmer & sek. 85; född den 6 Aug. 1852 i Nora; utvandrade 1872 och gifte sig den 4 September 1875 med Johanna M. Viberg från Bishop Hill, der hon föddes den 29 December 1860; har två barn. Methodist och independent. Postk. Bishop Hill.

OLSON, A. G., möbelhandlande i Cambridge; född den 81 Oktober 1839 i östraby socken, Skåne; utvandrade 1870; stannade 2% år i Boston ocb arbetade derefter i Ishpeming (Michigan), Chicago och Galesburg; fortsatte som husbyggare i Wataga, der ban verkade 3 år, vidare som möbelhandlande i Altona ocb slutligen såsom Bådan i C., der han varit sedan Juni 1878. Gift 1879 med Kristina Molin frän Ugglebo. Lutheran och republikan.

RUNDSTBÖM, J* C., möbelhandlande; född den 1 November 1841 i Hjersås, Skåne; utvandrade 1865 och arbetade de 10 första åren i Galesburgs kupé-verkstad inlät sig dernäst i egna möbeloffärer i Abingdon, men flyttade efter 1% års förlopp till Cambridge. Hans första hustru, Gustafva Lindberg, dog 1868; hans närvarande maka är Emilia Anderson, född i Galesburg. Har 4 barn. Baptist och republikan.

SAND, F. A*, handelsskrftddare i Cambridge; född den 1 April 1852 i Als-beda, Småland; lärde yrket i Sverge och utvandrade 1870; bodde i trakten af Geneseo de första 5 åren och flyttade till C., hvarest han haft egen rörelse 3 särskilda gånger. Hans närvarande affär börjades i December 1879. Gift med Klara S. Johnson från Vestra Ryd och har en son. Lutheran och republikan.

SVANSON, STAN E., advokat i Cambridge; föddes den 20 April 1855 i Hvena, Småland, och medföljde vid 10 års ålder sin fader, Erik Svenson, till Amerika. Den senare dog 1872 i Andover, der han vid ankomsten nedsatte sig som jordbrukare. Den unge S. böljade sin bana vid 14 års ålder såsom handels-biträde, tog senare en 2 års skolkars i Cambridge. Derefter for han till Chicago och flck anställning som kassör i ett större handelshus. Under tiden vaknade hos hos honom lusten att blifva advokat; han studerade derför juridik i 3 år och tog deu 17 Juni 1879 den examen, som berättigar honom att som “attorney” uppträda inför statens domstolar. 8. har ett dyrbart bibliotek; är gift med ett amerikanskt fruntimmer; hyser frisinta religiösa tänkesätt och är republikan.

WALLIN, P. E., köpman; född den 7 Januari 1850 i Nora, Upland; utvandrade 1868 och nedsatte sig vid ankomsten till Amerika i Altona, der han i början arbetade som bandelsbiträde och sedan, i Andover, såsom jordbrukare; återvände senare till handelsyrket ocb blef 1876 för andra gåDgen landtman. 1879 flyttade han till Cambridge och vardt medlem i handelsfirman Mascall, Dimmick & Wallin. Han gifte sig 1874 med Jane Mascall (amerikanska) och har ett barn. Frisint och independent

WICKSTRÖM, A«, köpman i Cambridge; född den 80 Maj 1848 i Enviken, Dalarne; utvandrade 1868 ocb bar sedan ankomsten arbetat såsom skomakare i Chicago, Burlington, Boone och Keokuk (Iowa) samt Galesburg, hvarest ban och en landsman vid namn Olof Johnson drefvo egen rörelse tills 1877, då W. flyttade till C., hvarest han lyckats uppdrifva en betydande affär med skodon och specerivaror. Gift med Mathilda Larson från Bjurkftrn i Nerike. Har tre barn*, är “Missionsvän** och republikan.m

WOLYN, A. G., apotekare i Cambridge; född den 16 Maj 1887 i Karlskrona,

tog 1858 provisorsexamen vid det kungliga pharmaceutiska institutet; reste till Amerika 1870 och bosatte sig samma år i Chicago, hvarest han förestod eget apotek, nar branden året derpå odelade staden; öppnade apoteksrörelse i C. 1874 med 40 dollars kapital, men har nu icke desto mindre den största affären i sitt slag & platsen. Hr W. har sedan den 11 September 1871 varit gift med Angusta Falkman från Stockholm, hvarifrån hon ankom till A. 1870. Paret eger en son. W. är lutheran och republikan.

ANDERSON, J. B., skomakare i Geneseo; född den 29 December 1852 i Munkaljunga, Skåne; utvandrade 1875; arbetade de första 14 månaderna i Moline, for sedan till Geneseo och inledde der egen rörelse 1879. A. är gift sedan 1877 med Augnsta C. Peterson från Sandsjö i Småland och har i giftet en son. Lutheran och republikan.

ALDINE, P. A«, skomakare i Geneseo; född den 80 April 1842 i Wimmerby; utvandrade 1870 och slog sig ned i G., der han och en viss Stalin böljade en skoaffär, som varade 4 år; reste sedan hem till Sverge för alt stanna der, men trifdes icke, utan återvände till Geneseo och började ny rörelse i bolag med J. B. Ander-son den 10 September 1879. Frisint och republikan.

ALDINE, A. E., handelsskräddare i Geneseo; född den 10 April 1845 i Yimmerby, hvarifrån han utvandrade 1868; sysselsatte sig mod jordbruksarbete de första 4 åren, arbetade sedan som skräddare i Geneseo 4 år och i Ottowa 8 år, hvarpå han återvände till G. och böljade i förening med Johan Engdahl egen rörelse, den han med framgång drifvit sedan dess. Gift 1878 med AnnA Anderson från Rydholm i Småland. Hon dog 1874, och A. gifte sig 1879 med Carrie Olson, född i närheten af Ottawa af norska föräldrar. Lutheran och republikan.

BOLEEN, JOHN, skräddare; född den 29 September 1840 i Göthem, Yester-götland, hvarifrån han utvandrade 1869; arbetade det första half&ret i Moline, reste derpå till G., har alltsedan varit sysselsatt i sitt yrke och under tiden förvärfv&t eget hus och hem. Gift med Maria G. Svensdotter från Släta i Småland. Lutheran och republikan.

GEDERLÖF, FRANS, skräddare; född i Mjellby, Östergötland, den 18 Januari 1840; utvandrade 1868, bosatte sig 1 Geneseo och har der' arbetat i yrket aldra största tiden. Gift 1874 med Cecilia Johnson från Onsby i Skåne. Har två söner; är lutheran och republikan. Har eget hus.

DIDRICK, JOHN, specerihandlande; född den 4 December 1837 (se sid. 95); utvandrade 1852 och började sitt nya lif i Rock Island; flyttade sedan till Moline, der han dref ett konditori och bosatte sig omsider i Geneseo. D. utgick som frivillig i kriget 1861 och steg under tjenstgöringstiden från korporal till löjtnant i sitt regemente, som var Illinois' 19de infanteri. Gift 1870 med Fannie M. Willsie, en amerikanska; har i äktenskapet två söner och två döttrar; eger ett vackert hem; är spiritaalist och republikan.

SVENSKAR I GENESEO TOWNSHIP.ENGDAHL. JOHN, handelsskräddare; född den 27 November 1884 (se sidan 96); har sedan sin ankomst till Amerika uppeh&llit sig hela tiden i Geneseo och är na äldste medlemmen i flrman Engdahl & Aldine. Gift 1864 med Anna Anderson fr&n samma ort i Sverige; har i äktenskapet tre söner och tvä döttrar; bor i ett eget präktigt hem; är lutheran och republikan.

JOHNSON, AUGUST, skräddare; född den 18 September 1846 i Göthem, men uppfostrad i Floby, Vestergötland; utvandrade 1868, sedan hvilket &r hau äfven bott i Geneseo sysselsatt med skrädderiet. Gift 1868 med Kristina Svens* dotter frän samma svenska ort Har eget hem, två söner och en dotter, är luthersk i sin religion och republikansk i politiken.

LAGER,.JOHAN P., skräddare; född den 7 Augusti 1880 i Lönnås, Östergötland ; utvandrade 1871, arbetade 5% år i Princeton och kom 1877 itll Geneseo. Gift sedan 1851 med Margreta 8vensdotter från Vallersta församling; 4 barn; lutheran och republikan.

RYDBECK, P. A., tegelslagare; född den 22 Jan. 1861 i Vallsjö, Småland; utvandrade med föräldrarne 1858, har sedan dess bott i Andover, Cleveland, Orion och Bishop Hill; gift 1878 med Augusta Erikson, född i Kewanee och dotter till Erik Erikson i Nekoma; har tre barn; är lutheran och republikan.

ROSENSTONE, N. P.J född den 19 December 1888 i Ocker, Småland; utvandrade 1855, sedan hvilket år Geneseo nästan hela tiden varit hans hemort (se sid. 93—95). R., som haft otur i sina affärer på senare tiden, ämnar snart taga nya tag

för att, med tillhjelp af det allmänna förtroende han så rättvist åtnjuter, återvinna en del af den ekonomiska lycka han förlorat. Han har varit gift sedan 1865 med Kristina Nelson från Åsen, nära Vexiö; har tre barn; är unitarie och republikan.

SVENSKAR I MOLINE.

Sedan vi afslöto historiken öfver Moline hafva vi genom vidare vandringar ibland ortens svenskar kommit istånd att samla åtskilliga nya fakta, som förtjena omnämnas och som vi hrämed presentera. Innan vi anföra hvad vi på stället inhemtat skola, vi emellertid meddela något om och fvån en nu i Minnesota bosatt landsman, öfverste Hans Mattson, som också är en gammal Moline-bo. Af hans lefnads-teckning, intagen i Chicago-afdelningen, erfar man att han utvandrade 1850. Efter att hafva tillbragt ett år i Boston och der underkastats mycken nod och lidande på grund af brist på pengar och hälsa, beslöt han, att, åtföljd af sin senare anlände fader och en yngre broder, be-gifva sig vesterut och bereda sig ett hem i någon stilla vrå. Sällskapet kom 1852 till Chicago, hvilket var så långt som man den tiden kunde färdas på jernväg, fortsatte kanalvis till La Salle och derifrån med dragare Öfver slätterna till Andover och Galesburg, och vidare till ett ställebeläget några mil sydöst om Moline, der de erhöllo arbete & en jem-väg emot en aflöning af — 75 cents, om dagen. Hr. M. bodde der tillsammans med 20 andra i ett kyffe förestådt af en svensk vid namn Hoffman. Alla dessa 20 jemte Mattson kunde dock icke arbeta mer än h varann an dag, ty de ägde att kämpa med frossan deremellan; så att veckoförtjensten vardt tämligen skral. Lika skröplig blef Mattsons fysik, och det var nätt ocb jemt att han kunde vandra in till Moline, dit han dock kom och och blef mottagen och vårdad af en god samarit, skräddaren Carl Johnson, som med sin familj ännu bor på en af de höjder, från hvilka man öf verekådar staden. M. fick kort derpå anställning hos en doktor Ober, för hvilken han uträttade hvarjehanda småsysslor, som icke voro flera än att de gåfvo honom tid att besöka den amerikanska skolan om dagarna ocb sjelf att bålla en aftonskola för unga svenska ynglingar ocb flickor, bland hvilka senare var nuvarande Mrs. A. Freeberg. På våren 1853 begaf sig Mattson till Boston för att möta sin från fäderneslandet ankommande moder och syster samt ett större emigrantsällskap, dem han ledsagade till Moline, hvarpå ban sjelf begaf sig till Goodhue co., i Minnesota, för att utse läge för en svensk koloni, som med tiden blef det nu blomstrande Yasa.

Emellan åren 1850—4 ankommo till Moline följande svenskar: And. Norelius från Helsingland, som senare blef baptistpredikant och nu är bosatt i Kiron, Iowa, hvarest ban varit postmästare; en vid namn Söderberg och hans hustru, som ännu lefver i staden; Peter Bodel-son, ännu i lifvet; en viss Abraham, som afled år 1866, sedan han, som var utan arf vingar, bade testamenterat sin egendom tiil den lutherska församlingen; Håkan och Johan Larson, den förre död, den senare ännu bosatt i Moline; P. Lindman, en af de förste lutherskadiakonerne på platsen; Samuel Peterson, nu boende å “Bluffen”; vagnmakare Peterson som flyttade till New Boston och återkom till M., der såväl han som husfrun sedan aflidit; en smed vid namn Asp, hvilken afilyttade till New Boston och derifrån till Iowa, hvarifrån han utgick i kriget och dog; And. Anderson med sin hustru och en systerdotter, som hette Inga; en annan And. Anderson, hvars enka ännu lefver vid 85 års ålder samt Börje Erikson och Johannes Anderson.

Molines äldsta svenskar veta ännu att omtala en svensk familj, bestående af 13 medlemmar, b vilka alla utom 3 dogo under koleratiden. Den äldsta öfverlefvande dottern ärfde föräldrarnas förmögenhet, som uppgick till $1.500, for till Minnesota dermed, insatte penningame i en bank derstädes och förlorade dem, när inrättningen kort derpå brast. Hon återvände då till Moline, blef der vansinnig i sin bedröfvelse och dog tre år derefter i fattighuset.

Yi lefva i vexlingarnes land, och sedan Moline-historiken var tryckt hafva följande förändringar ägt rum i Moline,C. P. Peterson har upphört med sin affär, J. N. Elmstedt har kull-bytterat, S. P. Nelson har dragit sig ur affärslifvet och lemnat rum för Oscar Peal, som omkristnat “Reese House” till “Peals HoteL” John Fredrikson har fått en bolagsman i John Anderson, Chas. Strömbeck har etablerat skobutik, Kristofer Gran gör och säljer skodon, Wistrand & Thulin ha upplöst bolaget, den förre bibehållande specerihandeln, medan bokaffaren öfverlåtits åt Engberg & Holmberg i Chicaga med Tbulin som föreståndare.

Äfven må här tilläggas att den svensk-lutherska kyrkan, som nyligen fulländats, är na den största ocb vackraste svenska i Amerika. Dess dimensioner äro: längd 120, bredd 62 och höjd 35 fot. Den har ett 12 fot högt “basement,” är skönt målad af K. A. Norling ocb bar en orgel, som kostar $2.500. Församlingens nya pastor är H. O. Lin-deblad, född i Bohus län den 7 Mars 1845, utvandrade 1866, prestvigdes i Moline 1869 och kallades till församlingen från Chandlers Valley i Warren co., Pa.

ANDERSON, ALFRED, född den 11 Maj 1826 i Ödeshög, Östergöthland; ut-vandrade 1867, bodde först 9 månader i Princeton, 111., men har annars hela tiden varit Moline bo och anstäld i Deere * Co's verkstäder. Gift 1854 med Anna Greta Johanson från Heda i Östergöthland; 5 söner och 1 dotter; frisint, republikan.

ANDBERG, JOHN P., född den 17 November 1828 i Sölvitsborg; utvandrade 1854; bodde de första 15 åren i Galesburg, arbetande i snickareyrket; ingick vid krigets utbrott i komp C af statens 43dje regemente och steg under tjenstetiden till första löjtnant; flyttade 1870 till Moline, hvarest han hela tiden sedan dess arbetat i sitt yrke. Gift 1851 med Hannah Nelson, har 3 barn, är frisint och indep.

ASP, ERIG, född den 18 December 1843 i Kittlestad, Östergöthland; utvandrade 1863, tillbringade föret någon tid i staten New York, fortsatte derpå färden till Galesburg, 111., arbetade der några månader i en smedja, ingick 1864 som frivillig i statens 72dra regemente, sårades i striden vid Franklin i Tennesee den 18 Nov. samma år; kom sedan hem till Galesburg och arbetade 15 månader i en snic-kareverkstad, for derpå till Woodhull och blef slagtare. samt slutligen 1878 till Moline, hvarest han varit “plog-hopsättare” i Deere & Co’*? verkstäder, men är nu ute för att se sig om i Colorado. Fritänkare och independent

ANDERSON, P. B., tillskärare hos Gould & Co., född i Ugglebo, Gestrikland, hvarifrån han utvandrade 1856 och bosatt a si^ i Victoria, der han arbetade för Hellström ; sedan dess har han praktiserat yrket i nästan statens alla delar, men längst i Galesburg, hvarest han bodde 1862—71. Har drifvit egen rörelse i Cambridge och varit i Moline 4 år. Frisint, republikan.

ANDERSON, JOHAN, medlem i skohandelsfirman Anderson & Fredrikson, född den 26 Januari 1847 i Berghem, Westergöthland; kom 1854 med sin fader till Amerika. Vid ankomsten hit bosatte sig föräldrarne, som ännu lefva (fadren är Nels Anderson) i Moline, der koleran rasade som värst Han qjelf såg den förfärligafarsoten bortrycka 10 medlemmar af en familj, som bestod af 13. En öfverlefrande var en fullvuxen dotter, i hvars hand föräldrarnes icke obetydliga penningebelopp föll, och för att bevara penningame, insatte hon dem i en bank, som straxt derpå brast. Då brast ftfven hennes sinne: hon blef vansinnig. Mr. Anderson böljade vid 18 års ålder lära sitt yrke och han dref egen affär från 1871—6, konditionerade derefter hos andra och började egen affär för andra gången i Februari 18801 Gift 1878 med Amanda Ekström; en dotter. Lutheran och republikan.

BENSON, PETER, farmer i Zuma township, född i östra Karp, Halland, den 23 Juni 1818; utvandrade 1854, slog sig samma år ned i Moline och har bott i dess nftrhet alltsedan dess. Han arrenderar nu en farm. Gift 1856 med Sofia Erickson, har 6 barn. Lutheran och republikan. Postkontor, Joslin.

BERGLUND, CLAUS 0«, född den 7 Maj 1835 i Hösna, Westergöthland; utvandrade 1862 och har allt sedan dess skött en maskin i Deere & Co’s plogfabrik. Gift 1863 med Yendla J. Widlund från Örebro, hvarifrån hon utvandrade 1854; har 8 barn — en son och döttrar. Lutheran och republikan.

BERGQUIST, JOHN, hos P. H. Peterson, född den 22 September 1849 i Bergs socken, Småland; utvandrade 1872, då ban bosatte sig i Moline. Föräldrarne bo ännu i Sverge. Republikan.

CARLSON, C* J., köpman, född den 21 December 1826 i Ödesbög, Östergöth-land; utvandrade 1852, hamnade i Rock Island och öfvervintrade der, flyttade till Moline på våren, blef sågverksarbetare, och senare vedhuggare; köpte om hösten 1854 40 acres land å “bluffen” 2 mil från Moline, der ban vardt bosatt i 11 år, hvarefter han köpte 140 acres 5 mil öster om staden och bodde der tills 1875. Han är ännu i besittning af denna farm, men sysselsätter sig med handelsaffärer i Moline. Gift 1852 med Sofia Anderson, född den 19 Januari 1823; har en son och en dotter i lifvet och 5 barn döda. Baptist och republikan.

CARLSON, JOHAN A., född den 8 Februari 1847 i Skede, Småland; kom med föräldrarne till Amerika 1857, bodde hos dem några år i Chicago, for sedan till Geneva i Wisconsin, der han uppehöll sig 3 år och har sedan dess varit i Moline, sysselsatt med hvarjehanda slags arbete, de senaste 3 åren i en plogfabrik. Gift 1872 med Margreta P. Hanson från Labo i Halland, hvarifrån hon utvandrade 1870. Två barn; frisint och republikan.

CEDERBERG, N. H., född den 28 Maj 1846 i Yillie, Skåne, hvarifrån han

utvandrade 1869; arbetade de 7 första åren såsom snickare i Lawrence, Kansas, och ett % år i Talequah, Cherokee-nationens liufvudstad i Indian-området; kom sedan till Moline och har der egen snickareverkstad. Gift 1870 med Olivia Engqvist från Rugerup i Skåne; har 3 söner och 2 döttrar; frisint, independent.

CHESTER, NELSON, handlande, född den 10 Maj 1837 i Sverge. Kom till Amerika 1857 och uppehöll sig de första åren i Wataga, 111., hvarifrån han för några år sedan flyttade till Moline, der han nu drifver en större affär med specerier, torra varor, porslin etc., hvarjemte han är trustee, diakon och kassör i den lutherska församlingen samt direktör och sekreterare i styrelsen för Augustana College. Gift 1868 med Kristina Berglund, född den 4 Mars 1845. Äktenskapets frukt år trenne barn.COLSETH, P., orgelfabrikant, född den 28 Mars 1885 i Gersäter, Dahlsland, hyarifrån han reste till Norge 1847; återvände till Sverge för att konfirmeras och derpå åter till Norge; stannade der till 1864, då han utvandrade till Amerika, slog sig ner i Chicago och började orgeltillverkning hos Burdette & Co. Kom så branden 1871 och lade i aska såväl firmans som hans egna egodelar. 1878 flyttade han till Moline och böljade egna sig åt värfvet att samla medel för och sedan öfverinse byggandet af Augustana College, i hvilket värf hans praktiska blick och goda erfarenhet kommo väl till pass. Senare har han bygt Molines svenska lutherska kyrka, som påstås vara den vackraste svenska i Amerika, oaktadt den i uppförning icke kostar på långt när sä mycket som andra ej så stora och ståtliga. 1877 ingick han bolag med O. C. Shober om tillverkning af s. k. “Cabinet Orgels,” hvilken rörelse vuxit år från år och lofvar att blifva af stort omfång. C. gifte sig 1867 med Karo. lina Nelson, som dog 1861; omgift 1868 med Helena Hanson af norsk börd. Lo-theran och republikan.

EKLUND, O. F., född den 8 April 1848 i Hösna, Westergöthland; utvandrade 1866, sedan hvilket år han lefvat och verkat i Moline hela tiden ntom 8 år, dem han tillbringat i Kansas; är nu anstäld hos E. Smith såsom förman vid gaslednings* arbetet Gift 1876 med Hilda Bowman; en son; frisint och demokrat

FOBD, CHARLES, född den 1 April 1848 i Ödeshög, Östergöthland; utvandrade 1863 och har sedan dess bott i Moline, de 12 senaste åren anstäld i “Moline plogbolags” verkstäder. Gift 1872 med Lovisa A. Johnson, som dog påföljande år; gift andra gången 1874 med Anna S. Bromberg, som också dog året efter giftermålet Frisint och republikan.

GRAN, KRISTOFER, skohandlande, född den 24 Juni 1849 i Stockholm; utvandrade 1872 och arbetade först i Davenport, Iowa, innan ban, i Februari 1880, öppnade egen handel i Moline. Gift 1878 med Johanna Johnson från Kristianstad. Hennes föräldrar bo i Alta, Iowa. Tre barn. Frisint

GODEHN, C» H., född den 81 Juli 1862 i Drengsered, Halland, hvarifrån han följde sin fader, John Godehn, till Amerika 1875. Han arbetade i början såsom sättare, men är nu biträde hos J. H. Wistrand. Lutheran.

HALLQV1ST, P^född d. 19 April 1825 i Brunestad, Skåne; utvandrade 1867, arbetade 2 år i och omkring Galesburg, kom 1869 till Moline, der han eger anställning i Deere & Co’s fabrik. H. gifte sig medan han var i Sverge, har en son 23 år gammal, och en dotter, Sigrid Eleonora, som är utmärkt sångerska och f. n. uppehåller sig i Tyskland; yngste sonen är handelsexpedit i Ousby, Skåne. Frisint och republikan.

HEDIN, L. M„ köpman, född den 29 Maj 1841 i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1867 och har före sin ankomst till Moline lefvat och verkat i Kewanee och Victoria; kom till Moline 1873, var der första åren expedit hos andra firmor, men bar sedan “Svea Commercial Unions” organisering 1877 varit dess föreståndare. jSift 1872 med Kristina Wiklund från Söderhamn, hvarifrån hon utvandrade 1870. Paret har en son och en dotter. Tillhör andra luth. kyrkan; republikan.

JOHNSON, JOHN S., född den 17 Mars 1841 i Oreby, Westergöthland; utv. 1866, bosatte sig s. å. i Moline, der han varit utkörare för Deere & Co. och är numålare i bolagets verkstad. Gift 1875 med Kristina Nelson från Hyija i Skåne, hvarifrån hon utvandrade 1871. Två söner och en dotter. Han ftr fritänkare, men hon tillhör baptistkyrkan.

JOHNSON, J. A., handelsskräddare, född den 26 April 1844.i Yestra Ryd, Östergöthland; utvandrade 1868; arbetade första året i Svedona, sedan 2 år p& en farm i Rural township, och vidare i Moline. Derifrån återvände han tiil 8verge och stannade der 2% år, men kom tillbaka och började egen rörelse 1879. Gift 1878 med Hedda Malm från Högby i Östergöthland; har en son. Frisint, republ.

KÄLLBEBG, AND., ishandlare, född i Kölaby i Elfsborgs län, och utvandrade 1865, sedan hvilket år han äfven varit bosatt i Moline, der han i 8 år varit husbyggare. Gift 1869 med Johanna S. Falk, dotter till mr Falk i Oxford township, Henry co.; har 2 döttrar. Luth. och republikan.

KNUTSON, PETER, född den 15 April 1844 i Nyme,Skåne; utvandrade 1869, kom till Moline samma år, arbetade de första 6 månaderna i sitt yrke, som är timmermannens, och sedan 1% år i Deere & Co’s plogverkstad; besökte Sverge 1871 och har sedan återkomsten varit husbyggare, hafvande bland andra arbeten äfven, jemte Colseth och Berg, uppfört den nya lutherska kyrkan, med hvars inredning ban nu är sysselsatt Gift 1871 med Elna Håkanson, som dog 1874; omgift 1876 med Emma J. Peterson, född i Moline. Lutheran och republikan.

KÖHLER, HJALMAR, föddes i Tanums socken, Bohus lan, den 17 Maj 1843; bevistade Göteborgs real-gymnasium 1860—66; tjenstgjorde derefter för en tid såsom informator och senare som bokhållare; utvandrade 1868, arbetade en kort tid för en handelsfirma i Minomenee, Wisconsin, kom s. å. till Moline, fick der anställning hos E. A. Peterson och stannade öfver 5 års tid; började 1874 en modehandel (Millinery and Fancy Store), hvilken affär han ännu förestår; valdes 1879 till stads-uppbördsman, tjenstgjorde såsom sådan ett år och blef den 1 April 1880 vald till biträdande County Clerk i Rock Island co.; är lutheran och republikan.

LUNDAHL, CHARLES WM., född i Rock Island den 23 Juni 1856. Hans föräldrar voro Nils och Eva Lundahl, hvilka kommo till Amerika 1852. Sonen är biljettagent för Chicago, Rock Island & Pacific banbolaget samt agent för “American Express Co.” Gift 1876 med Mary Johnson, född i Falköping, hvarifrån hon utvandrade 1869. Två söner; frisint; republikan.

LINDAHL, GUST. K., målare, född den 23 Sept. 1842 i Urshult, Småland; utvandrade 1869, bosatte sig samma år i Moline, hvarest han sedan dess arbetat som målare i en plogfabrik. Gift 1875 med Elsie Fogelberg från Kristianstad, hvarifrån hon utvandrade 1870. En dotter; lutheran; republikan.

LIND, JOHN, husbyggare, född den 4 Juli 1815 i Eriksberg socken, Vester-göthland; utvandrade 1864 och bosatte sig i Andover, hvarifrån han efter 1% års förlopp flyttade till Moline, der han allt sedan varit sysselsatt i yrket. L. gifte sig 1841 med Maria Kristina Larsdotter, hvilken jemte 5 barn alla dogo 1855 under loppet af 2 veckor. Han ingick samma år nytt äktenskap med den aflidnas syster, Fredrika, och har med henne 3 söner ocb 4 döttrar L. har tjent i svenska armeen 22 år, 15 år såsom korporal. Lutheran; repnhlikan.LINDE, P. WM., skomakare, född den 22 Dec. 1849 i Gefle; utvandrade 1867 med föräldrarne, som bo i Wilson co., Iowa; bodde första &ret hos sin morfader, Peter Skoglund, och tog sedan anställning i sitt yrke i West Jersey, Stark co., hvarifrån han sedan flyttade till Galesburg och derifrån till Kansas samt 2 år senare tillkaka till Illinois, hvarest han sedan lefvat och verkat i Galesburg, Bishop Hill, Galva, Davenport’ Milan och Moline. Frisint; republikan.

LIND, O., pastor vid de svenska baptistförsamlingarna i Moline och Rock Island, född den 24 Sept 1835 i Hudiksvall; utvandrade 1866; uppehöll sig första året i Chicago och blef året derpå anmodad att omhandtaga baptistförsamlingen i Altona; senare vardt han resande missionär och återvände omsider till Chicago, der han nu ingick såsom expedit i en skohandel; 1870 kallades han till Moline, der han förestod församlingen till 1876, for så till Sverge, blef pastor vid församlingen i Sundsvall; återvände till Moline 1879 och har sedan dess förestått församlingen här och i grannstaden Rock Island. Gift 1864 med Brita Maria Byberg från Hudiksvall. Fem barn.

HATTSON, MAGNUS och ANDREW, båda födde i Grusmark socken, Verm-land, den ene 1835, den andre 1842; Magnus utvandrade till Amerika 1865 och Andrew 1868; de arbetade första tiden i en maskinverkstad i Quincy, Ills- och flyttade 1873 till Moline, hvarest de 1874 började tillverka en af dem tidigare uppfunnen säkerhetsventil och regulator för lokomotiv.

Sedau dess har efterfrågan på deras fabrikat stigit så, att de nu ega stadig sysselsättning för sex personer, som hvarje månad förfärdiga varor till ett värde af $500. Detta är dock blott en början, ty inom en jemförelsevis kort tid kommer helt säkert Mattsönernas affär att antaga ett mycket större; omfång.

NORLING, K» A., dekorationsmålare, föddes den 13 Juni 1844 i Motala, lär-de der yrket och erhöll första medaljen i brons af svenska slöjdföreningen 1864; utvandrade 1869 och uppehöll sig första åren i New Boston och Galva; for sedan till Moline, der han ingick bolag med i höstas aflidne L. A. Blombergson; har se-dan drifvit sitt yrko i Rock Island och är nu åter i Moliue, der freskomålningen i den svenska luth. kyrkan bär vitnesbörd om hans artistiska förmåga. Gitt 1872 med Brita Naselund från Alta, Helsingland. Frisint; republikan.

NELSON, P. W., född den 18 Nov. 1828 i närheten af Trolle Ljungby i Skåne; utvandrade 1856, sedan hvilket år han äfven bott i Moline, sysselsatt de 3 första åren med arbete i ett s. k. “window sash factory,” sedan 3 år såsom stolfabrikant, under hvilken tid han hade kontrakt att tillverka 18,000 stolar, hvarvid han beträddes af tvänne rebellfångar. Han hjelpte efteråt till att bygga de barracker å ön, hvari de hit förda krigsfångarne förvarades, och ännu senare har han varit husbyggare och ishandlare, men har nu dragit sig tillbaka med en samlad förmögenhet från affärslifvet. Han har i år uttagit patent på en af honom gjord uppfinning, medelst hvilken större fylda tunnor med lätthet handteras. Gift första gån. gen 1854 med Ingrid Nelson, som dog 1874, lemnande honom 3 söner och 2 döttrar, andra gången 1875 med Charlotte Larson, med hvilken han har 2 söner. Lutheran; republikan.

OKERBERG, ERIC, född den 21 Juli 1821 i Gnarp, Helsingland (se sid. 121). Gift 1853 med Johanna Peterson från Ingatorp i Småland, hvarifrån hon utvandrade 1851. Paret har 5 döttrar och 2 söner. Fritänkare och greenbacker.0AKLEAF (EKLÖF), J. B., handelsexpedit, född i Moline, Ills., den 1 Okt 1858; föräldrarne äro B. P. och Maria Eklöf, som utvandrade 1854 och nu bo i Labette co., Kansas, dit de flyttade 1869. Unge Oakleaf lemnade föräldrahemmet 1876, gick ett år i skola i Keokuk, Iowa. kom sedan till Moline och vardt bok. förare och expedit hos H. P. Oakley; gift den 29 Jan. 1880 med Josephina Anderson, född i Moline; frisint; republikan.

OAKLEY (EKLÖF), BERNHARD P., född i Laholm, kom till Amerika 1861; uppehöll sig första året i staten New York, har sedan varit på åtskilliga orter och kom för andra gången till Moline, hvarest han i 9 varit brovaktare, såsom sådan tillsatt af stadsrådet, sedan bron blef stadens egendom. Gift 1867 med Ida Carlson från Hvetlanda i Småland. Tre barn; frisint; independent.

OAKLEY (EKLÖF), H. P., handlande, född i Ranneslöf, Halland, den SS Febr. 1888; utvandrade till Amerika 1854, men hade dessförinnan såsom matros gjort tvänne längre resor, den ena mellan Stockholm och Brasilien, den andra mellan Stockholm och Ostindien. Hans första amerikanska uppehållsort var Morrison, Whiteside co., 111.; derifrån flyttade han 1862 till Geneseo i Henry co., köpte der en farm och bebodde densamma tills 1874, då han begaf sig till Moline och började der grocery-affär 1876. Gift 1863 med Johanna Johnson från Ysby, Halland, hvarifrån hon utvandrade 1854; 8 söner och 1 dotter; frisint; republikan.

PETERSON, PETER H., köpman, född den 11 Mars 1844 i Jemshög, Blekinge; utvandrade 1869 och har med undantag af en kort tid i Chicago haft sitt hem i Moline sedan dess, sysselsättande sig med handelsaffärer. Gift 1878 med Kristina Eriekson från öja, Småland, hvarifrån hon utvandrade 1869. Tillhör ingen kyrka. Peterson tjenstgör nu andra terminen såsom “alderman”, till hvilket embete han valts af republikanerna.

PEAL, OSCAR, egare af Peal Hotel, född den 10 Febr. 1849 i Gärde socken, Kalmar län; kom med föräldrarne till Amerika 1852; bodde först en tid vid Round Grove, Whiteside co. och sedan 6 år i Fulton City, hvarifrån familjen 1859 flyttade till Moline, men endast för att 1861 begifva sig till Geneseo och stanna der tills 1868, då Oscar återvände till Moline och arbetade 5 år för Dimmick & Gould; gift 1868 med Carrie Wennstrand från Hvena i Småland, hvarifrån hon kom till Amerika 1856 med fadren, som nu bor i Andover; 3 söner; frisint; republikan.

PETERSON, CHAS. O., född den 11 Juni 1858 i Misterhult, Småland; ut vandrade 1869 och har bott i Moline sedan dess och arbetat som smed i 7 år i Moline plogfabrik. Frisint; greenbacker.

PETERSON, JOHN M., född den 28 Jan. 1846 i Hultsjö, Småland; utvandrade 1868 och sedan samma år bosatt i Moline, der han nästan hela tiden varit anstäld i Deere & Co.’s plogfabrik. Gift 1877 med Ida Milton från Djursdala i Småland, hvarifrån hon utvandrade 1870. Två barn; frisint; republikan.

RUNDQUIST, N. G., född den 6 Sept. 1811 i Fågelås i Vestergöthland; nt vandrade 1851, konfvforst till Rock Island, flyttade derifrån till Princeton och derifrån till Moline, som varit hans hem mest hela tiden, ehuru han tillbragt 7 år såsom kolportör för “The American Baptist Society” i New York och 2 år såsom bokspridare för egen räkning samt flera &r i egenskap af predikant i Altona och andra platser.STRÖMBERG, CARL A., född den 11 Jan. 1842 i Hidinge, Örebro l&n; utvandrade 1869, sedan bvilket &r ban äfven bott i Moline och arbetat i Deere & Co*s verkstad, de senaste 5 åren såsom förman i “ploghopsältningsafdelningen”. Gift 1871 med Johanna M. Vailentine från Askeryd i Småland, hvarfrån hon kom till Amerika 1870. Två döttrar och en son; lutheran och republikan.

SANDSTRÖM, H., expedit i apotek, född i Alfta, Helsingland, den 29 Ang. 1851; utvandrade 1869, tillbringade de 3 första åren i Bishop Hill och flyttade 1872 till Moline. Ogift; frisint; sjelfständig.

SUNDIN, CARL, född den 22 April 1846 i Hellefors, Örebro län; utvandrade 1869, bodde de de tre första åren i närheten af Woodhull och sedan ett år i Ontario, sysselsatt med jordbruksarbete; kom till Moline 1873, hvarest han de 2 senaste åren varit expedit i “Svea Commercial Unions” butik. Gift 1875 med Johanna A. Johnson från Fristad i Vestergötliland, hvarifrån hon utvandrade 1871. Har 2 söner ; lutheran och republikan.

SEYERINE, MÅRTEN, maskinist i “Moline Plow Co. Shops”, född den 4 April 1836 i Mo, Helsingland; utvandrade 1867 och började bär sitt värf med arbete på den svenska metodistkyrkan i Galva, arbetade sedan 3 år för aflidne Olof Johnson och vidare 2 år såsom maskinist vid ett sågverk i Hickory Grove; flyttade till Moline 1873. Severine tillhör frimurareorden och är sedan 1871 gift med Betsy Moberg, född i Uppland, hvarifrån hon utvandrade 1847 med sin moder, hvilken dog vid ankomsten till New York. Betsy följde sina anhöriga till Bishop Hill och qvarblcf der till koloniens delning. Hennes fader qvarblef i Sverge. Paret .Severine bar två söner och en dotter. Frisint; independent

SÖDERSTRÖM, JOHN P., född den 16 Okt. 1850 i Hassela, Helsingland ; kom med sina anhöriga till Amerika 1853. Moline blef hans första hem, bodde sedan 7 år i Marine Mills, Minn., och senare 3 år i Isanti, samma stat, kom slutll-gen tillbaka till Moline, der han nu är expedit i en klädhandel samt sekreterare i den svenska Oddfellow-logen. Gift 1874 med Mary Johnson, född i Rock Island. Har 2 barn, Loella och Walter. Frisint; greenbacker.

SYENSON, GUSTAF, född den 3 Aug. 1842 i Kjedum socken i Vester-götliland; utvandrade till Amerika 1871 och begaf sig genast till Page co. i Iowa, der han vistades 4 månader, återvände sedan till Chicago ocb for derifrån till Mo. line, hvarest han sedan vistats. Har der varit utgifvare af tidningen “Skandia”, fredsdomare och notariue publieue. Gift 1869 med Alida Josephina Strömberg, född i Göteborg den 11 Jan. 1846. Paret har 3 barn: John Gustaf, född den 5 Okt. 1871, Adolf Fredrik den 24 Jan. 1874 och Flora Katrina den 24 Juli 1878. Frisint och republikan.

THULIN, CARL G., född den 26 Juli 1885 i Öja, Malmö län; utvandrade 1871, bosatte sig i Paxton och var der handelsexpedit 2 år; uppdrogs sedan af Augustana College att omhandtaga den svenska bokhandeln i Chicago, hvilket värf han innehadu tills 1874, då han flyttade till Moline, hvarest han drifvit egna bok-handelsaffftrer och expedierat tidskriften “Augustana”. Han förestår nu Engbergs & Holmbergs bokhandel härstädes. Gift 1876 med Amalia J. Johnson, dotter till pastor John Johnson, har 2 söner, ftr lutheran och republikan.THULIN, LARS, skräddare, född den 16 Aug. 1853 i Ingelstorp, Skåne. Bana i Sverge boende fader är Tufve Larson. Thulin kom till Amerika 1879 och «Ami»a. år till Moline, der han är sysselsatt i yrket. Gift den 26 Dec. 1874 med Kriatina Pehrson från Walleberga, Skåne. En son. Lutheran.

TENQBLAD, EDVARD, handlande med herre-ekiperingsartiklar, född den 18 Dec. 1847 i Stenberga, Östergötland, hvarifrån han utvandrade 1867, satte sig ner i Andover och arbetade för A. Lobeck; for derifrån till New Windsor, hvarest han etablerade platsens första handelsrörelse och begaf sig efter någon tid till Iowa. Der arbetade han på olika ställen och i skilda yrken, tillbringade sedan 10 må-månader i Dakota och Montana, reste derifrån till Marquette i Michigan, fick der-efter anställning som inspektor vid den smalspåriga banan vid Filadelfla, och reste slutligen till Moline, hvarest han började sin affär den 15 April 1880. Gift 1879 med Kristina L. Blomquist. Frisint; republikan.

WISTRAND, J. H., köpman, född den 29 Mars 1830 i Kråkshult, Småland; utvandrade 1852 och slog sig då en tid ned i Porter co., Indiana, hvarest han idkade jordbruk. 1864 flyttade han in till Paxton, Ford co., och qvarblef der tiil 1875. sysselsatt med handelsaffärer, och begaf sig sistnämda år till Moline, der han nu drifver en speceri- och porslinshandel. Gift 1864 med Louisa C. Lindström från Kyllingaryd i Vestergöthland, hvarifrån hon utvandrade 1852. Paret eger en son och fem döttrar. W., hvilken är kassör för Angustana College, ftr lutheran och republikan.

WESTBERG, JOHN, smed i Deere & Co’s plogfabrik, född den 23 Mars 1853 i Linneröd, Skåne; utvandrade 1870, arbetade de första 2 åren å en farm i Scott co., Iowa, men har sedan varit anstäld der han nu är. Gift 1877 med Mathilda Olson från Göinge i Skåne, hvarifrån hon utvandrade 1870. Paret har en dotter. Frisint; republikan.

Till staden Kock Islands “svenska historia” ega vi att foga följande: TiU platsen anlände år 1857 N. J. Rundqvist, och enligt bans uppgift funnos före bonom nedan namngifne landsmän derstädes, nämligen : en skräddare vid namn Aug. Linder, densamme, som hyrde butik tillsammans med Eric Okerberg. Denne Linder råkade senare i obehaglig belägenhet på grund af sina mindre honetta affärer, men hvart-bän han slutligen tog vägen, är obekant. Mankie, omtalad på annat ställe, var onekligen Molines första svenska affärsman, och han fick 1851 i en viss Kronlund, som kom med ett litet handelslager från New Orleans, för någon tid en kompanjon. När han omsider packade upp och begaf sig af, intogs hans ställning i firman af nyssnämnde Rundqvist, och ännu senare blef Linder rörelsens ensamme föreståndare. Något senare funnos en vagnmakare vid namn En vall ocb en skoma-

SYENSKAR I STADEN ROCK ISLAND.kare, som hette Israel Johnson, nn bosatt i Lansing, Iowa. Ungefär samtidigt bodde i Rock Island mr HofHund, nu i Osco township, Henry co., samt bröderna Carl och Peter Stjernström, den ene skräddare, den andre dagsverkare, båda nu tillfinnandes någonstades i Iowa.

Den å sidan 107 nämnde A. J. Svenson dog den 8 Jan. 1880. Han var född den 29 Januari 1829 i Ödeshög, Östergöt hl and. Hans efter-lemnade förmögenhet har uppskattats till $40,000, hvilken summa tillfallit hans tvänne systrar. S. stod högt inom frimurareorden.

APPELQTIST, F., restauratör, född i Lemnhult, Småland, den 16 Augusti 1842; utvandrade 1869; arbetade 5 år i ett af Rock Islands glasbruk, men öfvergaf yrket när arbetslönerna nedsattes så lågt att han ej kunde lefva derpå. A. har för-värfvat sig eget hus och hem och är gift med Pauline Kleyla, tyska till börden, som gifvit honom 4 barn. Frisint och republikan.

BLOMBERG, C* J., specer ihan di ande, född den 9 Januari 1848 i ökna, Jönköpings län; utvandrade 1868, arbetade de 9 första åren i snickareyrket i Rock Island, förestod sedan under 8 års tid kosthållningen vid Augustana College och böljade i September 1879 sin närvarande affär. Gift 1871 med Johanna Kristina Rose, född i Tjärda, Småland, och dotter till mrs Helen Rose i Svedona. B. är or-gelnist och kassör vid den luth. förs. i Rock Island.

BODINSON, AXEL, fraktmästare å Rock Island & Paciflkbanan; född i Norala, Helsingland, den 17 Juni 1850; var sjöman 1865—68, under hvilken tid han besökte England, Spanien, Portugal, Italien och Turkiet m. fl. länder; kom till Amerika 1868, då han först uppehöll sig i Galva 4 år med jordbruk. Gift 1874 med Kate Norstedt från Bishop Hill, med hvilken han har 2 barn. Frisint och republikan.

BENGTSON, JOHN, apotekare, född i Sverge den 10 Augnsti 1848; kom med föräldrarne till Amerika 1852; började vid 12 års ålder sin bana i ett apotek i Andover; flck der under en sjukdom genom olyckshändelse en svår benskada som nödvändiggjorde en operation, då 6 tums längd af hans ena lårben bortskärs. Lyckligtvis bildade sig med tiden nytt ben, så att B. icke blef vanbildad. Han qvarblef 4 år hos apotekare Florence i A., flyttade sedan till Berlin (nu Swedona) och kom 1862 till Rock Island, der han såsom sin egen i apotekarerörelsen gjort sin lycka.

B. är ogift, frisint och republikan.

OLSON, NELS, köpman, född den 10 November 1839 i Yngsjö, Skåne, hvar ifrån han utvandrade 1857; arbetade de 2 första åren i Deere & Co’s verkstäder i Moline; tog 1859 anställning hos A. J. Svenson, Rock Island, der han qvarstannade ¿ill dennes död, då han, som 1861 hade blifvit Svensons svåger, ärfde hälften af dennes ansenliga förmögenhet och rörelsen deijemte. O. har i äktenskapet 2 söner och 5 döttrar. Baptist och republikan.

SCHILLER, L., född den 27 Februari 1844 i Oroust, Bohus län; utvandrade 1869, uppehöll sig en kort tid i Chicago, for sedan på vinst och förlnst till Missouri, ledsnade på lifvet der, återvände till Illinois, tillgrep här grofarbete för en tid och flck slutligen anställning som biträde i en bntik i Coal Valley. Senare öppnadeban en juvelerareaffftr i Rock Island, men slutade dermed efter 2 års tid, emedan den icke lönade sig. Blef derpå expedit hos R. Crampton, skötte sedan böckerna en tid för Deere & Co. och öfvertog 1877 bokföringen hos C. H. Ritter & Co., som omsider förändrades till Weyerhauser & Denkman, hvars rörelse (flrman handlar med drygoods, groceries, provisions, crockery etc.) han förestått så skickligt, att den vuxit från ett jemförelsevis litet omfång till stora dimensioner. Gift den 28 Juli 1869 med Charlotta Schiller från Lysekihl; 2 söner, frisint, frimurare och medlem af “Aneient Order of United Workmen.” Republikan.

ALTIN, JOHN T., född i Jemsbög, Blekinge, den 15 Juni 1850; ntvandiade 1877 och har sedan dess arbetat i skräddareyrket i Galesburg. Lutheran och republikan.

ANDERSON, J. W., kötthandlare; född den 5 December 1850 År från Huda i Elfsborgs län, hvarifrån han kom till Amerika 1864, för att i början arbeta i jordbruk och sedan blifva slagtare. A. har varit “N. G.” i odd-fellow-logen; är ogift; tillhör metodist-kyrkan och röstar med demokraterna.

ALTIN, O* P«, född den 80 Augusti 1853 i Altidhult, Blekinge och utvandrade 1869, då han kom till G. och tillbragte der den första sommaren; har sedan varit 6 år i Alexis och är nu anstilld hos firman Nilson & Svenson. Gift den 27 September 1878 med Mary Carlson från Oskarshamn. Lutheran och republikan.

ANDEBSON, JONAS F., håller konditori och restauration. Han är född den 7 September 1841 i Boble, Ockelbo, Gefleborgs län. Till Amerika kom han 1855 och till Galesburg 1856. Upp till våren 1862 sysselsatte han sig med åtskilligt allmänt förekommande arbete, blef sagde år “sutler” eller marketentare i statens 14de kavalleriregemente, som då drog ut i fält. 1864 kom han till G. och inledde der en fruktaffär förenad med en restaurant, i hvilken rörelse han f. n. befinner sig. Han började sitt lif i Nya verlden tombändt, men eger nu en liten förmögenhet, förvärfvad genom arbete och omtanka. I G. har han å Chamber st. ett vackert hem och hustomter å andra ställen i staden samt 640 acres land i Texas. Är gift med Kristina Spake. Eger tre barn. A. är trustee, sekreterare och kassör i den svenska metodist-församlingen, samt republikan till sin politik.

ALENIUS, A« 0«, född den 25 Mars 1888 i Ske socken, Bohuslän; utvandra-de 1855; arbetade de 5 första åren som jordbrukare i närheten af Springfield, Ills.; ingick 1861 i komp. D. af Illinois’ 33 regemente, tjenstgörande till hösten 1864, vid hvilken tid han hade genomgått 11 bataljer; inledde handelsafiär i Bloomington efter kriget, kom 1866 till Galesburg och har der varit sysselsatt med kötthan. del. Gift 1868 med Anna Gibson från Djurröd i Skåne. Har 4 lefvande barn och ftr baptist och republikan.

SVENSKAR I STADEN GALESBURG.

/

ANDEBSON, S., handelsskrftddare, född den 26 Sept. 1831 i Emitslöf, Skåne; utvandrade 1854, då koleran som hftftigast rasade bland svenskarne i Amerika.Sommaren var en af de varmaste man haft och man nödgades för en tid upphöra med allt arbete, öfver 100 hus i Galesburg stodo under sommaren ofullbordade på grund häraf. Många nykomna svenskar måste likväl försöka göra något för sin bergning, men hvarje sådant företaget försök slutade med döden.

Anderson, som hade lärt sitt yrke i fäderneslandet, arbetade först för andra i G., men har varit sin egen de senaste 20 åren, under hvilken tid han genomgått många svårigheter, förorsakade af missplaceradt förtroende till bolagsmän. En gång bortburo tjufvar nattetid hela hans lager. Emellertid har han burit sina öden med mod; han eger nu en vacker affär och sysselsätter stadigt 5 arbetare. Såsom ett exempel på huru tiderna förändras anför A., att arbetslönen för ett par byxor var för 25 år sedan $1.25 och för en rock $4.00; de respekti va priserna äro nu $4.00 och $10.00. Gift 1860 med Betsy Eriekson från Gammalstorp i Blekinge; två söner; lutheran och republikan.

ANDERSON, HANS, född den 0 Mars 1816 i östra Görge, Skåne; utvandrade 1851 och har vistats i Galesburg hela tiden; var en af dem, som hjelpte prof. Esbjörn organisera den lutherska församlingen på platsen. Har eget hem å Kelley street. Lutheran och republikan.

BERGGREN, AUGUSTUS W., född den 17 Aug. 1840 vid Åmot bruk i Gestrikland; utvandrade 1856 i sällskap med sin fader, John Berggren, fem bröder och en syster. De bosatte sig först för en kort tid i Oneida, Illinois, och Augusta, som hade lärt skräddareyrket i Sverge, arbetade första året i Victoria, erhållande $8.00 i månaden för sin möda. Han flyttade sedan till Galesburg, hvarest han upp-hållit sig allt sedan, med undantag af 4 år tillbragta i Monmouth, Ills. Redan vid 29 års ålder valdes han till fredsdomare i Galesburg och blef, medan han innehade detta embete, 1872 vald till sheriff och dertill återvald åren 1874,1876 och 1878,' hafvande således innehaft den vigtiga sysslan 4 snccessiva terminer. Berggren ingick 1838 äktenskap med Kristina Naselund från Alfta i Helsingland, der hon föddes den 10 Feb. 1845 och hvarifrån hou 1854 följde sina föräldrar till Amerika. Detta äktenskap har välsignats med tre söner och en dotter. B. är framstående frimurare och oddfellow och har med särskildt nit omhuldat den senare orden, inom hvilken hon också stigit till högsta ärestället, han är nämligen “Grand Master of the Grand Lodge.” Han tillhör också metodistsamfundet och är medlem i de “moraliska ideernas” politiska parti — det republikanska.

BENGTSON, PEHR, född den 10 Augusti 1826 i Gammalstorp, Blekinge; utvandrade 1856, hamnade i Galesburg, arbetade på jernväg i början, blef sedan handelsexpedit, fortsatte så 6 år; var vidare 2 år hos G. W Brown och senare i Whitings gasverk; köpte omsider Themanson & Larsons grocery-rörelse, den första svenska i Galesburg; intog kort derpå Nels Nelson såsom kompanjon och fortsatte handeln 12 år, ombytande bolagsman flera gånger under tiden; slutligen sålde han affären åt N. P. Svenson, hvilken efteråt förenade sig med N. Nelson och fortgår den gamla rörelsen under flrmnamnet Nelson & Svenson. Bengtson sysselsätter sig för närvarande med att indrifva sina fordringar.

Gift 1850 med Cecilia Jonsdolter från Nilsura i Skåne; hon dog 1860 och B, gifte sig andra gången 1862 med Ellen Rundquist, som varit i landet sedan 1852;

har med henne 2 döttrar. Lutheran och republikan.

CLARKSON, JOHN, föddes i Oröd, Broby socken, Skåne, den 23 Augusti 1832 och emigrerade 1853; fick anställning i handel hos en firma i Peoria ocli

XXUIstannade der 5 år såsom biträde och 6 såsom intressent i rörelsen. Han flyttade sedan till G. och började specerihandel med O. P. Pearson; fortfor så 2 år och etablerade sig derpå i frukthandel, den han efter ett år öfvergaf för att taga ett års hvila. Med cn hr Grifflth bildade han senare den specerihandel, han i bolag med N. O. G. Johnson, som efterträdde Grifflth, nn drifver.

C. är sedan den 7 April 1859 gift med Elisabeth Löfqvist från Brödockra i Skåne och har tre barn. Eger hus och tomt; är i religiöst hänseende presbyterian och i politiskt republikan.

DUVAN, OLOF T., är född i Oröd, Broby socken, Skåne, den 27 Mars 1841 och utvandrade 1862, hvilket år han kom till G., der han 1864 vardt handelsbiträde hos Clarkson & Pearson. Han for senare till Kansas och Missouri, men återkom 1866 för att ingå i Förenta Staternas armé, der han snart befordrades till sergeant, derefter till “orderly sergeant” och omsider till sergeant-major, i hvilken egenskap han en tid tjenstgjorde å Fort Sumter. Senare beordrades han att hålla rekryteringsbyrå i Peoria med filialbyrå i G. Ännu senare finna vi honom på jagt efter politiska stråtröfvare (Ku-Klnx) i Georgien, Alabama, Syd-Karolina och Florida, hvarunder hans hälsa nedbröts, hvadan han utträdde ur tjensten och for till Europa. Sedan återkomsten har han en tid varit anstäld hos Clarkson & Anderson och är nn i jernkramhandel. D. gifte sig 1871 med Mary Thorsell, född i Galesburg den 4 Augusti 1851, och har med henne två barn. Methodist och republikan.

EK VALL, LARS P., född den 19 Maj 1843 vid Husqvarna bruk i Småland; utvandrade 1867, sedan hvilket &r han hela tiden arbetat i Browns mekaniska verkstad; har två hus och tomter i staden och 240 acres land i Nebraska. Gift 1870 med Klara Hjelm från Liaryd i Vestergöthland; har 3 söner och en dotter; är metodist och republikan.

FROST, JOHN 0., född den 22 Augusti 1842 i Knislinge, Skåne; utvandra-de 1864 och slog sig genast ner i Galesburg, hvarest han förrättade hvarjehanda hårda sysslor 8 a 9 år, till dess att han ingick såsom expedit i Bengtson & Nelsons handel, der han var engagerad 6 år. 1873 reste han till Kalifornien, stannade der 6 år, återvände till Galesburg 1879 och är nu expedit hos Nelson & Svenson. Ogift; frisint; repabiikan.

FREEBERG, ANDREW C«, född den 30 Maj 1858 i Emmetslöf, Skåne; utvandrade 1875, då han bosatte sig i G.; återbesökte Sverge 1876, och arrenderar nu en farm 5 mil sydost om Abingdon. Republikan och liberal. Adr. Abingdon.

FORELL, C., fotograf, är född i Stockholm den 15 Januari 1845 och utvan-drade 1869, hvilket år han också kom till G. I fotograflkonsten har han varit engagerad 7 år. Hans ateiier var i början liten, men är nu den största vester om Chicago, San Francisco undantaget Han gifte sig 1873 med Mary Anderson och har med henne 8 barn. Är frisint i religiöst och sjelfständig i politiskt af-seende. P. S.—Flyttad till Mc. Pherson i Kansas.

GRÖN VALL, JOHN, skomokare, född den 24 Augusti 1824 i Gadaröd, Skåne; utvandrade 1852, bosatte sig samma år i Galesburg och bor här ännu, sysselsatt med egen rörelse, som han drifvit 12 år, under hvilken tid han bland annat för-värfvat sig ett vackert hem. Gift 1852 med Matilda Söderström från Karlshamn. Har en son och en dotter. Metodist och republikan.GIBSON, L. L. Mn Ysane i Blekinge, hvarest han föddes den 16 Mars 1833; utvandrade 1853; har brukat jord mest hela tiden sedan dess, hvarigenom han, som deijemte haft vinterkontrakt för kol- och vedforsel, samlat en nätt förmögenhet, best&eude af bland annat hus och tomt i staden. G. är sträng nykterhetsifrare och tillhör “Good Templars”-orden, för hvars sak han arbetar med nit. G. fir ogift, lutheran och republikan.

GUNDERSON, OLOF, född i Norge den 17 Januari 1840; emigrerade 1865; stannade först i Chicago, flyttade derifrån till Leland i 111., der han blef pastor för den svenska methodistförsamlingen; har sedan varit pastor i Geneseo två år, Rockford tre år och Andover två år, och har han varit presiderande äldste i Minnesota 5 år; har varit pastor för Galesburgs svenska metodistförsamling två år; är gift med Sofia Smithborg från Horns socken i Linköpings län och har med henne tre barn.

HAWKINSON, G«, född i Thorbjömahnlt, 8måland, den 9 Juni 1841; utvandrade 1869 har sedan dess varit i G., de 9 senaste åren såsom bagare; har eget hus å Broadgatan; är lutheran och republikan.

HAWKINSON, OLOF, farmer och handlande med “broom corn,” född den 7 Maj 1837 i Köpinge, Skåne; utvandrade 1856, hamnade samma år i Galesburg, arbetade de första åren ä farmar och började 1865 drifva eget jordbruk, först som ar-rendator, men från 1867 som landegare; han besitter nu 450 acres, af hvilka 160 äro välodlade och jemte de präktiga åbyggnaderna värda närmare $9,000. Haw-kinson är medlem i kommissionsfirman W. L. Rosenbaum & Co. i Chicago, som gör betydligt i “broom corn,” och har han dessutom ett stort intresse i ett af Galesburgs hyrkuskstall. Gift 1866 med Louisa Eriekson från Horn i Östergötland; 3 söner och 2 döttrar. Frisint; republikan.

HOLMQUIST, SYEN, född den 27 Juli 1837 i Qviinge socken, Skåne; utvandrade 1868 och har sedan dess arbetat som skomakare i Galesburg. Gift 1869 med Kristina Nelson från Agundryd i Småland, der hon föddes den 8 Oktober 1835 ; 4 döttrar och en son; lutheran och republikan.

JOHNSON, CHARLES, född den 12 Februari 1829 i Tornevik, Lindköpings län; kom till Rock Island 1852 och till Galesburg 1864; har hela tiden arbetat som tegelslagare; har eget hus och 11 acres land nära staden; är gift med Hilda Matilda Nilson från Hveta i Linköpings län och har med henne 4 barn. Lutheran och republikan.

JOHNSON, N. O. G., af firman Clarkson & Johnson, är från MÖllegården i Kristianstads län, hvarifrån han kom till G. 1869. Sysselsättande sig de första tre med jorbrnksarbete, tröttnade han 1872 derpå och började försöka handelsyrket,först som expedit hos ett par firmor och sedan som sin egen, då han köpte en del i den rörelse, som drifves af nyssnämda firma, J. är född i Januari 1844 och hans hustru^ Sofia Anderson, med hvilken han förmäldes den 13 Februari 1871, är från Trevattna i Skaraborgs län. De ega ett barn och tillhöra lutherska kyrkan. J. är republikan.

JOHNSON, JONAS A., född den 16 Mars 1841 i Omskaby, Småland; utvandrade 1853; uppehöll sig först 6 månader i Chicago, derpå tre månader i St Louis,»edan 15 månader i QuincV och vidare 9 år i Knoxville, hvarifrån han flyttade till G. 1864, hvarest han nästan hela tiden varit förman i en bleckslagareverkstad. Han gifte sig den 31 Januari 1863 med Karolina Lovisa Svenson, född i Halland den 16 September 1843. J. har eget bus & Simmons st; är lutheran och republikan.

JOHNSON, STAN, född den 20 Mars 1845 i Oxeltorp, Skåne; utvandrade 1870; kom då till G., der han sedan dess idkat dels jordbruk, dels slagteri; är nu i kompaniskap med Nels M. Berglund om det senare yrket; de båda ega dessutom 160 acres land tillsammans i Henderson township, der de göda egna kreatur till slagt. J. gifte sig den 7 Januari 1873 med Botilda Jakobson från östad i Kristianstads län och har med henne två döttrar. Lutheran och republikan.

Kapt. LANDSTRÖM, C. E«, specerihandlande, ftr från Sormestorp i Kristianstads län, der han föddes den 2 Mars 1837. Han utvandrade 1852 och slog sig först ned i Knoxville, 111., hvare9t och i kringliggande orter ban bröt sin väg med hårdarbete & farmar och i verkstäder tills året 1856, då han för omvexlings skull for till Minnesota, hvarifrån han samma år återkom till Knoxville för att mottaga anställning hos handlanden John S. Winter. Efter åtskilliga vexlingar begaf han sig 1861 till Des Moines i Iowa och biträdde der i en handel tills kriget bröt ut, hvilket manade honom att hjelpa till vid bildadet af kompaniet “B” i Iowas 15do Volontär-regemente, i hvilket ban sjelf ingick den 9 November nämnda år i egenskap af andre löjtnant, frän hvilken grad han steg till förste löjtnant påföljande år och till kapten 1863. Vid hemkomsten 1865 öppnade han och en mr Bancroft en specerihandel tillsammans, men den 1 April 1879 upplöstes kompaniskapet och L» drifver nu affären ensam. L. gifte sig den 9 September 1861 i Des Moines med miss S. E. Crocker, general Crockers syster, och har med henne 6 barn (5 söner och 1 dotter). Eger ett elegant hem i G.; tillhör kongregational-kyrkan och republikanska partiet.

LINDQVIST, FRED«, af målarefirman Lindqvist & Bro.; född den 5 Oktober 1848 i Härsveda, Skåne; kom till Amerika 1866 och till G. 1867, sedan hvilken tid han ständigt varil målare och sin egen sedan 1874. Ogift; lutheran och republikan-

LINDHOLM, L. M., skräddare, född den 26 November 1821 i Tjärstad, Linköpings län; utvandrade 1856, bosatte sig samma år i Galesburg, der han vistat« bela tiden med undantag af 4 år, tillbragta å en farm i närheten af Altona. Lind. holm bar genom godtrogenhet måst vidkännas stora förluster, men är icke desto mindre i goda omständigheter, hvadan han går framtiden till mötes med klara blickar. Gift 1846 med Maria Ekstrand från samma socken; har en son och en dotter; metodist och republikan.

LINDAHL, S. P. A., pastor för första lutherska församlingen, Ir född i Kristdala, Kalmar län den 8 November 1843 och erhöll sin första skolbildning i Ahlsbergs missionsinstitut. Efter ankomsten till Amerika 1865 studerade han vidare en tid vid läroverket i Paxton, 111., och utgick derifrån 1869, då han preat-vigdes och öfvertog vården af den lutherska församlingen i Woodhull 1870. Sedan dess har han varit missionär i Kansas, Nebraska och Dakota samt assiste-rande pastor vid Immanuelsförsamlingen i Chicago, hvarifrån han kallades till församlingen i G. 1871. L. har varit gift med Klara Anderson från Trevattna i Vestergötland; hon dog den 23 Juni 1877.LAYENE, C» W., född den 17 Juli 1846 i Jönköping, hvarifrån han utvan. drade 1867 och bosatte sig i Orion, der han sedermera dref apoteksrörelse; for till Europa 1875; nedsatte sig vid återkomsten i G. hvarifrån han reste till Kansas 1876 för att i Salina igångsätta apoteksrörelse; återkom till G. 1877 och ingick der i den apoteksrörelse han nu drifver. L. har ett stort lager och eger 160 acres jord i Iowa. Lutheran och independent. P. 8.—Har Sålt sin rörelse till Wimmermark.

MUNSON, D. A., född den 8 Maj 1840 Nykil, Linköpings län, hvarifrån han utvandrade 1866, sedan hvilken tid han varit farmare i Nebraska, men är nu tegel-slagare. Lutheran och republikan.

N TM AN, STEN, född den 24 Juni 1804 i Annestad, Småland; utvandrade 1856, bodde första året i Moline och varit i Galesburg resten af tiden, sysselsatt såsom urmakare. N. har varit gift 8 gånger, har en son, som är 45 år gammal och en dotter (Mary, gift med J. Olson i Genéseo) är 42 år. I andra giftet har han Anna, 34 år, gift med John Svenson i Geneseo; Elna, 29 år, gift med Charles Hitchcock i Omaha, Neb., samt Frank, 25, och Eva, 21 år. Nyman har varit metodist sedan 1859 och repnblikan sedan partiets daning.

NELSON, PETER, född den 22 November 1840 å Trolle-Ljungby egor och utvandrade 1860. I G., dit han genast vände sin kosa, arbetade han först i snickare-yrket, vardt senare “clerk” hos P. Bengtson och sin egen den 28 Augusti 1878. Hans första hnstru var Anna Maria Nelson och hans andra är enkan efter kapten Edvall. Han har två barn, samt hus och handelslager tillsammans värda $5,500. Lutheran och republikan.

NELSON, N. P., medlem af kortvaruhandelsflrman Nelson & Williamson, är född den 28 April 1845 i Bronäs, Kristdala socken, Kalmar län och ankom hit 1859. I G. använde N. den första tiden med att inhemta kunskaper vid den offentliga skolan, underhållande sig under tiden med hvad som helst arbete han kunde fä. Han tog derpå anställning som handelsbiträde och fortfor i denna egenskap hos olika firmor tills i April 1879, då han blef Williamsons kompanjon. Är gift med Anna S. Grant; har hos och tomt; tillhör lutherska kyrkan och rep. parciet.

NELSON, ABRAHAM, möbelhandlande, född i Agerum, Blekinge, den 8 Februari 1818; kom till G. 1854 och började der sin bana som arbetare i en vagns-fabrik, men ingick snart i egna affärer, ehuru å en mindre skala.. Han grundläde nämligen den rörelse han nu eger, den han genom omtanka, kraft och affärsmes-sighet uppdrifvit till en aktningsvärd affär. Hans möbelmagasin, bygdt af honom sjelf för $10,000, är 90 fot i längd, 50 i bredd och 20 högt samt försedt med schiffer-tak. Hans lager uppgår i värde till öfver $6,000. Dessutom eger han en annan magasinsbygnad och ett vackert boningshus. N. gifte sig i Sverge för 88 år sedan med Bengta Sorenson från Ebbarlucka i Blekiuge, hvilket äktenskap har välsignats med flera barn, af hvilka tre lefva. N. tillhör methodistkyrkan och det republikanska partiet

OLEEN, N. J., född den 8 Mars 1844 i Åsby, Skåne; utvandrade 1866 och har nästan hela tiden sedan varit handelsexpedit. Han gifte sig den 17 Januari 1872 med Lovisa J. Anderson från Westergöthland och har med henne ett barn. Har vackert eget hem & Chambers st Lutheran och republikan.OLSON, HÅKAN, född den 15 Hare 18« i Mjellby, Blekinge; utvandrade

1853, stannade 2 år i Chicago och kom 1855 till Galesburg, der han största delen af tiden arbetat hos möbelfabrikanten Abraham Nelson. Gift 1800 med Hanna Nelson från Gammalstorp i Blekinge; har 2 söner och 2 döttrar, hvilkas närmaste framtid han betryggat genom samlandet af en liten förmögenhet, bestående af ett godt hem och $2,000, allt forvärfvadt i Galesburg, emedan han icke egde mer än 75 cents, när han landsteg i Amerika. Tillhör första lutherska församlingen och är republikan.

OLSON, S. H., specerihandlanda, från Ysnaryd i Blekinge, född den 4 Augusti 1844. Emigrerade till Amerika 1854, och använde sina första 7 år på en farm. När kriget utbröt, ingick han frivilligt i kompaniet A af Illinois 102 regemente och tjenade oafbrutet tills 1865, hvarefter han var i handlanden Crockers butik 5 år, efter hvilken tid han vardt medlem i firman. Sedan dess har han varit medlem af två andra firmor, men drifver nu sin rörelse ensam. Han eger butiken och 8 boningshus i staden. 1872 gifte han sig med Clara Björk från Tunestorp i Jönköpings län. Har ett barn; tillhör methodistförsamlingen och är republikan.

PETERSON, GUST, J., född i Ingvallstorp i Linköpings län den 8 Juni 1851; emigrerade 1869; satte sig först ned i North Henderson, Ills., å en farm, i närheten hvaraf han nu brukar en arrenderad sådan. Frisint i religion, republikan i politik. Adress: North Henderson.

PETERSON, GUSTAF, född i Sandhem, Westergöthland, den 17 September 1824 och utvandrade 1852, hvilket år han anlände till Galesburg blott med hvad han gick och stod uti. Men han har arbetat sig upp och befinner sig nu i goda omständigheter. P. var en af grandmedlemmarne i den första svenska lutherska församlingen, men utgick derur och anslöt sig till den andra, när den bildades 1868, och fir nu der en ledande medlem. Hanna Johnson från samma plats i Sverge blef hans hustru 1849 och tillsammans ega de 5 barn, af hvilka dottren Karolina är gift med pastor Georg Wiberg i Keokuk. Han eger 8 hus och tomter värda öfver $4000. Republikan.

PETERSON, NELS, född vid Trolle Ljungby, Skåne, den 8 Juli 1837, och kom till Amerika 1856. Han uppehöll sig de första åren med arbete af olika slag i och omkring Monmouth tills 1861, då hao ingick som frivillig i Ulisnois’ 43dje regemente. Han vardt der genast segerant och hemkom såsom andra löjtnant 1865, då han fick anställning hos firman Chapen, Holton & Davis i Young Amerika. Han biträder nu Nelson & Svenson. Hans hustrus namn är Eliza J. Dennis, som är född i Pennsylvanian och med hvilken han varit gift sedan den 7 November 1869. Har eget hem, är lulheran och republikan.

PETERSON, NELS, snusfabrikant; född den 11 Juni 1834 i Näserum, Kristianstads län, hvarifrån ban utvandrade 1855 till Danmark och derifrån till Amerika 1863. Hans första år härstädes såg honom såsom arbetare på en jemväg vid Galesburg. De derpå följande 10 vintrarne sysselsatte han sig i Browns verkstad, medan somrane användes för snusfabricering å en liten skala. Detta företag har emellertid växt med hvaije år och tar nu hela hans tid och odelade uppmärksamhet i anspråk. Fabriken drifves med tillhjelp af en liten åmgmaskln och tillverkningen belöper sig till 10,000 skålpund årligen. Reqvisitioner börja nu ingå frånalla delar af landet, och håller han ständigt & hand ett större lager. P. är gift med Ellen Månson från Jersåslilla i Skåne, och har med henne 2 barn. Han är medlem af första lutherska kyrkan, republikan och i goda eknononiska omständigheter-egande bl. a. två värderika hus och flera stadstorn ter.

RÅDSTRÖM» A. TICTOR., född 1838 den 12 Oktober i Tjärstad i Östergöth-land; utvandrade 1869 och hamnade först i staten Connecticut, men begaf sig efter några månaders v:stelse der till Galesburg, hvarest ban vardt målare ocb, med tiden, förman i T. O. Jones verkstad. Men dålig hälsa tvang bonom att omsider öfvergifva detta handtverk och egna sig åt något lättare. Han är nu bokförare bos Clarkson & Johnson, tler ban varit 4 är. Han är gift med Ellen Johnson, som gifvit bonom 3 barn. Methodist och republikan.

STARR, A. F., född d'*n 10 de April 1838 i staden Vestervik; utvandrade 1860 ocb sysselsatte sig med hvarjehanda i Galesburg ett år, hvarpå han lärde skoma-kareyrket; for 1863 till Minnesota ocb ingick året derpå som frivillig i Minnesotas första vol.-regemente, i hvilket han tjenade till krigets slut; kom då tillbaka till G. och skomakareyrket ch är nu förman hos Winqvist & Johnson; gifte sig hösten 1860 med Wilhelmina Cederholm från Hallenberg, Kalmar län, och bar med henne 2 barn; har eget hus, är methodist och republikan.

SYANSON, N. P., af firman Nelson & Svanson, född den 20 November 1850 i Agerum, Gammalstorp socken, Blekinge; kom till Amerika 1867; var engagerad hos O. T. & A P. Johnson i Altona 3 år, hvarefter han en tid var hos Keator & Wilson i Bock Island; 1872 aflade han ett besök i Sverge och fick vid återkomsten uppsigt öfver en kolgrufva vid Soperville. 1877 gjorde han sin andra resa till Sverge på samma fartyg, som öfverförde general Grant ocb hans familj, när de an. trädde sin stora rundresa kring verlden. S. blef nu i Sveije ett helt år och återkom till Amerika i Augsti 1878, då han köpte balfva intresset i P. Bengtsons “grocery”. Han hade redan i Augusti 1875 gift sig med Anna C. Glade, som är född i Hudda, Elfsborgs län, den 1 Januari 1849. De tillhöra båda den lutherska kyrkan, och S. är republikan

THEMANSON, AKEY, en gammal Galesburgbo, är nu handlande i Keamey, Nebraska. T. är från Wineslöf i Skåne, der han föddes den 25 Mars 1835. Hit kom han 1854 och uppehöll sig i Knoxville till 1860, hvilket år han blef biträde hos Hoover i Galesburg. Fem år derefter öppnade han groceryhandel, men sålde rörelsen efter ett åra förlopp, då han for till Sverge. Den 1 Januari 1868 vardt han medlem i firman Bengtson, Nelson & Co., året derpå skilde han sig vid densamma och upprättade vexel. och bil Ijettrörelse, hvarmed ban fortfor till 1873, då han led en kännbar förlust genom Ferdinand Winslöws bankfallisement i Chicago. Han måste då upphöra och ingå som biträde bos P. Bengtson, och stannade der till 1878, för att då utflytta till Nebraska, der han nu drifver gross. ocb minuthandel med specerier. Han är gift med Karolina Strand från Vestra Harg i Östergöthland och har 6 barn. Lutheran ocb republikan.

ULLQYIST, JOHN, farmer & sek. 20, Henderson township, förskrifver sig från Heden, i Skaraborgs län, ocb är 46 år gammal. Straxt efter sin ankomst hit, 1868, försöijde han sig med arbete i en j em vägs-verkstad i Galesburg, men köpte efter ett par år 20 acres land, dem han nu brukar. Har sedan 1861 varit gift med Kajsa Johansdotter från Trevattna i Westergötbland- Lutheran och republikan.YEBENE, NELS, J., född i Hessleholm i Skåne den 8 Augsti 1846; utvandra. 1859; kom först till Galesbnrg for sA till Kansas, kom efter ett ¿r tillbaka till Gales-burg och arbetade 3 år för L. L. Gibson. Är nu husbyggare. Gift med Ida Jobn. son från Jemshög i Blikenge, och har med henne ett barn. Lutheran och republi-

WIMMERMARK, ARTID. H., född den 28 Mars 1857 i Upsala, men har bott 19 år i Stockholm; tog apotekare-examen 1876, utvandrade 1879, bosatte sig s. år i Cambridge, Illa. och 1880 i Galesburg. Gift med Paulina Nelson från Arvika Hon ankom till Amerika 1870, upphöll sig de 3 föi sta åren i Chicago, flyttade se. dan till Bishop Hill och derifrån till Cambridge, hvarest hon som hade lärt fotografikonsten i Sverge, dref en lönande rörelse i detta yrke till dess att hon följde sin andra man till Galesburg. Har i sitt första gifte 2 barn. Tillhör baptistsamfundet.

SVENSKAR I WALNUT GROVE TOWNSHIP, KNOX

ANDERSON, A. J«, köpman, Al tona; född den 27 Mars 1843 i Ramshult, Östergöthland; kom med sin fader Anders Johnson till Amerika 1852 och bodde första året i Rock Island. A. J. Anderson och en syster upptogos af familjen N. P. Peterson (nämnd å sidan 150) i närheten af Moline, der A. en tid skötte Rock. river .färjan; kom till Altona 1857 och var biträde hos olika firmor tills 1875, då han började egen affär. Han har nu ett vackert hem, 5 acres mark, butik och tomter i Altona, samt 160 acres land i Phelps co, Neb. Gift 1868 med M&rgreta Olson från Ugglebo i Gestrikland. Anderson tillhör missionssamfundet och är republikan.

CARLSON, LARS, farmer, sek. 86, besitter 120 acres land; född 1611 i Han. nebo, Gestrikland; utvandrade 1850. Gift sedan 1842 med Anna Alborn. En son och en dotter. Metodist; republikan. Postkontor: Victoria.

FREDRICHS, JOHN A., handlande i Altona; född den 27 Februari 1846 i Tjärstad, Linköpings län; kom till Amerika med föräldrarne och 3 syskon 1857, då de nedsatte sig i Soperville, Knox co., hvarifrån fadren, C. J. Fredrichs, flyttade till Ontario township 1867. John A. Fredrichs kom till Altona 1865 och öppnade i bolag med A. J. Anderson specerirörelse 1875, men har sedanden 1 Juni 1878 drivit en sådan rörelse ensam. Gift den 19 November 1869 med Kristina Anderson från samma ort i Sverge, hvarifrån lion utvandrade 1856. F. har eget hem i Altona samt 80 acres land i Phelps co., Neb. Lutheran, republikan.

IMBERG, JOHN, farmer, bor hos svåger å sektion 23; född den 2 September 1835 i Bjuråker i Helsingland. Kora med modren, Greta Andersdotter och 6 syskon till Amerika 1854. Vid krigets utbrott ingick John i det svenska kompaniet som bildades i B. H., och tjenade till den 23 Oktober 1862, då han hemkom med bruten hälsa, hvaraf han lidit allt sedan. Ogift, frisint, independent Postkontor; Altona.

kan.

COUNTY.JOHNSON, ANDERS, snickare och byggmästare i Altona; född den 27 Juli 1833 i Sandsjö Jönköpings län; utvandrade 1867, d& han bosatte sig i Altona; gift sedan 1837 med Hellen Peterson, som gifvit honom 2 döttrar och 2 söner. Lutheran och repub.ikan.

L1NDERHOLM, H. L., köpman i Altona; född den 2 Februari 1888 iHjers&s, Skåne; utvandrade 1855 och arbetade å farmar i närheten af Galesburg tills 1856, då han for till Minnesota for att drifva jordbruk vid Chisago Lake; lyckades ej häri och begaf sig nu till "Wasa-nybygget och derifrån till Red Wing och senare till St. Paul. Hösten 1857 återvände han till Galesburg; flyttade våren 1858 till Abingdon, sedan till Canton, så åter till Galesburg och slutligen till Davenport, Iowa, der han arbetade 5 år i en snickare verkstad. Hösten 1865 reste han hem till Sverge; vid återkomsten påföljande år tog han anställning i Galesburg, men flyt-tade 1867 till Altona och öppnade den möbelhandel han nu idkar med mycken framgång. Gift 1867 med Hedvig Johnson, som gifvit honom 5 barn. Tillhör ingen kyrka. Republikan.

LINDTALL, ERIC P-, född den 26 Juli 1831 i österrunda, Yestmanland; utvandrade till Bishop Hill 1846 och qvarblef der till 1855, då han flyttade till Altona, som nämdt är å sidan 150. Gift den 13 Nov. 1855 med Helen Jones från Forsa, Helsingland. Hennes föräldrar voro Jon och Brita Jonson från Hamre i Forsa och kommo till Bishop Hill 1847. En af sönerna, John P., är född den 17 Febrnari 1857 och bor i Creston, Iowa; en annan, Frank A., föddd. 14 September 1862 och är telegraflst i Oneida. Mrs. Lindvall hyser svedenborgska åsigter.

NEWBURG, PETER, pastor, nu boende å egen 150-acres-farm å sektion 85, är född i Luleå 1818 (se vidare sidan 174). Han reste till Kalifornien 1850 och återvände 1851; ingick i metodistkonferensen 1856 och tjenstgjorde som pastor vid den svenska metodistförsamlingen i New Sweden, Iowa, 1856—8, vid församlingen i Andover 1859 och vid den i Galesburg 1860; återvände till Yictoria och förestod församlingen der i tre år, vidare 1 år i New Sweden, sedan 1 år i Rockford och derpå 8 år i Yictoria. Sedan har han brnkat och bebott sin 1857 inköpta farm. Har i sitt gifte 2 söner. Postkontor: Yictoria.

RISBERG, J. O. P., fotograf i Altona, född den 22 Juni 1844 i örkel-ljunga, Skåne; utvandrade 1867 och uppehöll sig de två första åren i Rockford, 111., der hap lärde fotograflyrket, det han sedan dref 4 år i Chicago, hvarefter han flyt tade nt till Altona Gift sedan 1867 med Anna S. Aspegren, dotter af målaremä-stare N. F. Aspegren i Kristianstad, har i äktenskapet en son och tre döttrar; är orgelnist i lutherska kyrkan, har hus och 5 tomter i Altona. Republikan.

WILLIAMSON, JONAS, farmer, född 1840 i Ofvanåker, Gefleborgs län; utvandrade 1867 och gifte sig 1880 med Anna Wilson. Metodist, grecnbacker. Postkontor: Victoria.

GOTTRICK, JOHN, född den 21 Juni 1812 i Windslöf Skåne, utvandrade 1851. Kom till Knoxville samma år, arbetade 4 månader vid ett tegelbruk och 20 år i Bassetts vagnsfabrik. Se vidare sidau 131. Lutheran och republikan.

SVENSKAR I KNOXVILLE.LINDBERG, E. A., född den 19 Mara 1881 i Bollnäs, Gefleborgs län; utvandrade 1852; bar arbetat som skräddare i Waopaca, Appleton, Manasha, Oshkosh och Janesville i Wisconsin. Kom 1854 till K. der han varit allt sedan. Gift den 19 Mara 1861 med Anna Brita Anderson från Stal socken, Bohus län. Inga barn. Frisint och demokrat.

PALMQUIST, L., född den 2 Oktober 1885 i Oppänna, Skåne; utvandrade 1855; lärde i Galesburg snickareyrket; flyttade till K. 1860 och öppnade der jemte sin broder möbelhandel. Gift den 29 September 1860 med Carie Nelson från ön-nesta i Skåne; har 7 barn; är lutheran och republikan.

PETERSON, STAN, född den 27 September 1827 i Eskema i Blekinge; utvandrade 1852 och for direkt till Knoxville; sysselsatte sig i början med arbete i ett tegelbrak och senare pä en jernväg i Wataga-trakten; for vintren 1853 till Galesburg och höll svensk skola, med hvilken sysselsättning han fortsatte i K. 1858 började han försälja strykstickor bland de i trakten boende farmarne, af hvilka han i betalning tog ägg, dem han afyttrade i Galesburg; igångsatte kort derpå ett grocery i K., det han ännu drifver med framgång. Gift 1855 med Bengta Nelson från Marum i Blekinge; har med henne 2barn; frisinta religoinsåsigtter och “greenbacksåsig-ter” i politiken.

PROFESSOR ERIXON, K., född den 2 Ji ni 1827 i Oskarshamn; utvandrade 1878, då han kom från Stockholm, der han förestått statsmissionen och redigerat “Nya Posten”; erhöll 1877 kallelse från Ansgari;-synoden att om handtaga dess läroverk i Knoxville. Gift den 2 Mars 1849 med Helen Olson från Örebro och har med henne två döttrar.

PASTOR BORG, J. F., född den 13 December 1849 i Bjelby at Linköpings län; kom till Galesburg 1869; har studerat vid Augustana läroverk; mottog 1877 kallelse till pastor från första lutherska församlingen i K. och prestvigdes 1878. Gift med Kla.ra Anderson, dotter af Svan Anderson från Weller township, Henry co., Ills.,—Republikan.

VICTORIA OCH COPLEY TOWNSHIP.

ANDERSON, HANS, farmer å sektion 29, Victoria township och besittter 340 acres; född den 12 Maj 1849 i Bollnäs; utvandrade 1868 och har varit egen jordbrukare sedan 1873. Gift 1871 med Elisabeth Stewart, en amerikanska. Paret har en adoptivdotter. Frisint, greenbacker. Postkontor Victoria.

ANDERSON, ERIC, farmer å sektion 26, Copley township, eger 40 acres; född i Forsa, Helsingland, hvarifrån han utvandrade 1876; gift sedan 1877 med Keratin L. Hanson. Frisint; greenbacker. Postkontor Victoria.

ANDERSON, ADOLPH, farmer å sektion 86, Victoria township, eger 360 acres land; född i Tunhem, Vestergöthland, den 6 Maj 1822; utvandrade till Norge 1844 och derifrån till Amerika 1849, hvilket år han nedsatte sig i Bishop Hill,dock endast för 8 månaders tid, hvarefler han flyttade till Knoxville, der blott en annan svensk, den nu i Cambridge townsbip lefvande Gustaf Johnson, fans före honom. I Knoxville arbetade A. såsom skomakare till 1855, då han flyttade till Centre Prairie och köpte 160 acres land å sektionen 26. I Juli 1862 ingick A. i statens 88 infanteriregemente och tjenade till krigets slut, hafvande under tiden fatt sin helsa obotligt skadad genom fältlifvets strapatser. A. har varit gift två gånger, den senaste gången med Ida Peterson; har två barn i aednai» äktenskapet. Frisint; greenbacker. Postkontor Elmore, Peoria co.

ENGLUND, PETER, farmer å sektion 2, Copley township, eger 80 acres i Cop. ley och 250 i Yictoria samt 160 i Walnut Grove township. Han är född i Bjuråkra i Helsingland 1820, kom 1853 till Amerika och har hela tiden sedan dess bott i Victoria-trakten. Gift 1846 med Karin Andersdotter, har 2 söner och 8 döttrar; fri. sint; greenbacker. Postkontor Victoria.

ENGLUND, ANDREW, farmer å sektion 5, Victoria township, född den 5 September 1848 i Bjuråkra, Helsingland; utvandrade 1853 i sällskap med föräl-drarne; började lifvet på egen hand 1871 och råkade för några år sedan ut för olyckan att förlora ena armen. Gift med Anna Hed från Regnsjö i Helsingland, hvarifrån hon utvandrade 1869. Har 4 söner och 1 dotter; frisint och greenbacker. Postkontor Victoria.

EDLING, LAWRENCE, farmer i Yictoria township, född den 3 April 1833 i Bollnäs; utvandrade 1867 och bodde i Kentucky till 1878, då han flyttade till Victoria. Gift sedan 1857 med Kristina Hendrickson, med hvilken han har 8 söner och 4 döttrar. Metodist och greenbacker. Postkontor Elmore, Peoria co.

HAMMARLUND, PETER E., farmer å sektion 23, Victoria township, eger 80 acres; född 1826 i Hannebo, Gestrikland; utvandrade 1850, reste till Kalifornia 1859 och qvarstannade der tills 1872, återvände då till Yictoria, hvarest han nu tillbringar lifvet i lugn och ro. Ogift; frisint; republikan. Postkontor Victoria.

HED, OLOF, farmer åsektion 8, Victoria township; född 1822 i Regnsjö, Helsingland; utvandrade 1868; gift sedan 1843 med Gertrud Hansdotter; har en son och en dotter, gift med And. Englund. Metodist och greenbacker. Postkontor La Fayette, Stark co.

HEDSTRÖM, OLIVER, farmer å sektion 2, Copley township, eger 212 acres jemte ett ståtligt hus och andra åbyggnader; född 1826 i Alfta, Helsingland; ut-vandrade 1847, bosatte sig samma år i Victoria, reste 1850 till Kalifornien, åter-vände 1852 och gifte sig 1854 med Margaretha Mattson, som skänkt honom 8 barn. Frisint; republikan. Postkontor Fictoria.

JOHNSON, L- G-, farmer å sektion 26, Victoria township; född den 12 April 1848 i Bollnäs, Helsingland; kom till Amerika 1857 med fadren Lars Johnson, hvilken satte sig ner i Victoria och köpte der samma år 160 acres land å sektion 26. hvarest lian bodde till sin död 1866. Hans enka bor ännu ä farmen, som brukas af snnen. Denne är gift med Erika C. Wallblom, fr. Skog, Helsingland, hvar-itV.ln hon utvaudrade 1870. Ett barn. Frisint; greenbacker.KRONSTEDT, JOHN, farmer i Victoria township, född 1850 vid Våxna bruk i Helsingland ocb utvandrade 1867; gift samma år med Maria Larson, som gifvit honom 8 barn. Frisinnad; greenbacker. Postkontor Elmore, Peoria co.

LARSON, WM., farmer & sektion 86, Copley township, der han eger 120 acres; född 1830 i Ugglebo, Gestrikland, utvandrade 1856^ gift sedan 1855 med Anna Sjöström, har 3 söner och 1 dotter. Frisint, greenbacker. Postkontor Victoria.

LARSON, PETER S., farmer å sektion 28, Victoria township; född den 1 Juni 1882 i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1855, arbetade för andra 5 år, hyrde sedan land och vardt jordegare 1869 och gifte sig samma år med Katrina Skoglund från Bollnäs, hvarifrån hon utvandrade 1849. Fem barn; metodist; greenbacker. Postkontor Victoria.

NELSON, JOHN, farmer & sekton 14, Victoria township, besitter 80 acres; född 1850 i Tannosjö, Halland; utvandrade 1871 och gifte sig med Kristina Peterson 1877. Ett barn; frisint; greenbacker.

NELSON, NELS, farmer å sektion 24 Copley township, eger 80 acres; född 1815 i Bollnäs, hvarifrån han utvandrade 1&69, bosättande sig samma år i Victoria. Gift 1843 med Kersti Mickelsdotter, hvilken dog 1849, lemnande honom 2 söner; gift andra gången 1852 med Brita Jonsdotter, i hvilket äktenskap han välsignats med tre söner och en dotter. Metodist, independent. Postkontor Victoria.

PETERSON, WM., farmer å sektion 11, Victoria township, eger 80 acres; född 1854 i Victoria, dit hans föräldrar anlände 1849. P. valdes till uppbördsman för Victoria i April 1880. Ogift, frisint, greenbacker. Postkontor Victoria.

STRÖM, ERIC, farmer å sektion 2, Victoria township, född i Regnsjö socken, Helsingland, 1840; tjenade 7 år i Helsinge regemente; gifte sig med Brita Johnson 1864 och utvandrade 1869. Sex barn. Frisint; greenbacksman. Postkontor, La-fayette, Stark co.

SILEN, JOHN E., farmer & sektion 22, Victoria township; besitter 160 acres samt ett vackert hem i Gal va; född den 3 April 1825 i östrunda, Westmanland, hvarifrån han utvandrade till Amerika 1846, bosättande sig å Bishop Hill, hvarest han stannade 8 år (se sid. 156). Med undantag af 5 år som han bott i Galva, har han sedan 1856 bott å sin nu innehafvande farm. Silén ingick äktenskap den 26 Juli 1858 med Peter Dahlgrens enka, som dog 1876, lemnande honom med 4 barn. Hans andra hustru är Matilda Rodin från Vestra Ryd, Westergötland, hvarifrån hon kom till Amerika 1876. Fritänkare; greenbacksman. Postk. Victoria.

SEVERIN, E. N., handlande i Victoria, född den 14 April 1839 i Bollnäs, Helsingland ; utvandrade 1865 ocb uppehöll sig med hvarjehanda arbete i närheten af Galva och Altona till 1867, då han flyttade till Victoria och blef handelsbiträde hos mr Robinson och 3 år senare hos mr Ewing, hvars bolagsman han snart blef, men sålde åter sin andel och tog kondition hos Homer Gaines, stannade der 8 år, tills i Februari 1880, då han och David E. Larson öfvertogo Gaines affär, den de nu bedrifva under flrmnamnet Severin & Larson. Firman, som handlar med klä-der, korta varor, skodon och specerier m. m. har ett lager värdt $10,000 och ega en vacker, rymlig butik. Severin är gift sedan 1806 med Matilda Svanson, har 4 soner, tillhör methodistsamfundet och hyllar greenbackspartifets politiska äsigter.

Y1CKSTROM, PETER, farmer å sektion 11, Victoria township; besitter 58 acres; född 1840 i Alfta, Helsingland; utvandrade 1869; ogift, frisint, greenbacks-man. Postkontor, Victoria.

ZIMMERMAN, ERIC, farmer i Copley township och husegare i Victoria; född 1849 i Ljusdahl, Helsingland; utvandrade 1870, gifte sig 1876 med Kristina Bergström; har 2 barn, är frisint och greenbacksman. Postk. Victoria.

SVENSKAR I FORD COUNTY. PAXTON.

ANDERSON, A. J., född den 25 Januari 1850 i Grenna; kom med föräldrarne till Lafayette 1852; der stannade de 5 år och flyttade sedan till Attica i Indiana, men begåfvo sig till Paxton 1869. De itlka nu jordbruk i Paxtons omnejd. A. gifte sig 1877 med miss C. J. Peterson och har i äktenskapet ett barn. Lutheran och republikan.

BERGGREN, P. A., född d. 7 Juli 1842; utvandrade 1858, stannade 2 år i Million!, Indiana, der hans fader bodde, följde honom sedan till Attica, der han (fa-dren) var bosatt till 1875, då han flyttade till Cannon Falls i Minn., hvarest han nu vistas. Berggren ingick 1864 i ett Indianaregemente, tjenade 10 månader i kriget, tjenstgjorde sedan 1% år som bromsare, lärde senare fotografikonsten, hade egen atelier i Paxton till i Februari 1880. men öppnade då groceryhandel. Gift 1872 med Emma S. Johnson; 2 döttrar; lutheran och republikan.

CARLSON, C. F., farmer, sektion 18, Patton township (Farmersville) eger 240 acres; född i Myrlunda, Kalmar län; utvandrade 1857; uppehöll sig vid Henry i Marshall co., lemnade sin hustru der och for till Kansas för att der bereda sig ett hem för framtiden; återkom efter 8 månaders bortvaro med afsigt att hemta familjen och begifva sig tillbaka, men fick då veta, att indianerna hade infallit i Kansasnybyggena och mördat nyodlarne, hvadan han ansåg bäst vara, att stanna i Illinois, fattig som han likväl var och tvungen att, jemte hustrun, söka arbete hos andra samt genomgå många andra svårigheter. 1865 hade de penningar nog att köpa 80 acres i Ford co., dit de då flyttade och der de sedan lefrat och förkofrat sig. Hustrun är Lovisa Nelson från Kristdala; 7 bara; lutheran och republikan. Postkontor Elliot.

COLLIN, E., farmer, Farmersville, eger 117 acres; född i Verum, Skåne, defa 11 Mars 1828; utvandrade 1852 och bosatte sig först i Knoxville och sedan i Galesburg, der han sysselsatte sig med jernvägsarbete och snickeri; flyttade 1868 till Paxton och köpte 80 acres, dem han sedan odlat och bebott. Gift 1855 med Elsa Randum; 7 bara. Lutheran och republikan.DAHLGREN, NILS, född den 26 Februari 1882 i Örsjö, Malmöhus län; lärde sm ed syrket i Sverge och utvandrade 1854; arbetade ett år i Boston och kom till Moline, Ills., i April 1856; arbetade i Deere & Co’s plogfabrik till 185f, hvilket år han flyttade till Paxton och igångsatte egen plogtillverkningsrörelse. Gift för tredje gången den 2 Oktober 1869 med Cecilia Ols in från Svenstorp i Kristianstads län. Har i det första äktenskapet en dotter, som är gift med Fred. Telander, samt likaledes en dotter med sin närvarande hustru. D. har samlat en nätt förmögenhet, men är det oaktadt lika flitig och arbetsam som i forna dagar. Tillhör intet kyrkosamfund, men hustrun är missionsvän.

EGNELL, N. G., född i Norrköping den 1 Juni 1818; lärde snickareyrket i Sverge och reste 1845 till Byssland, der han (i St. Petersburg) arbetade i yrket tills 1852, då han reste öfver till Amerika, hamnande i Boston, hvarest han konditione-rade 2 år; reste till Moline, Ills., 1854, stannade der tills 1864, flyttade då till Paxton, der han sedan drifvit möbelhandel. Gift 1855 med Johanna Emanuelson från Ödeshög i Östergöthland, hvarifrån hon utvandrade 1858; har 8 döttrar och 1 son. Lutheran och republikan.

HELMER, JOHN F. G., född den 14 November 1849 i Hjert9bo, Vestergöth-land; genomgick Jönköpings elementarläroverk innan han utvandrade 1867; här i Amerika väntade han icke på “någonting fördelaktigt att sysselsätta sig med,’’ utan grep verket an med ärligt hårdarbete på en farm; de senaste 10 åren har han varit anstäld i D. Coopers apotek i Paxton och så godt som förestått hela rörelsen; han är dessutom agent för alla större oceanångbåtslinicr. Gift den 4 Juni 1878 med Augusta Fredrikson från Grenna, hvarifrån hon utvandrade 1872.

Om Helmer må för öfrigt sägas, att han är en af Paxtonkoloniens mest framstående svenskar. Han är bland såväl landsmännen som amerikanarne mycket högaktad för sin goda karaktär och affärstakt.

JOHNSON, PETER, farmer å sektion 30, Patton township; eger 51 acres; född i Hjersås, Skåne, den 6 April 1835; utvandrade 1853; hans första vistelseort var Princeton, 111.; uppsökte sednare andra ställen och kom 1863 till Bishop Hill, der han arrenderade land och gifte sig med Anna Ersdotter från Alfta, en af koloniens ursprungliga medlemmar; flyttade 1867 till Ford co. och köpte det land han nu eger. Lutheran och republikan. Postk. Paxton.

JOHNSON, GUSTAF, farmer å sektion 29, Dix township (Farmersville); eger 280 acres; född i Stockaryd, Småland, den 11 September 1823; utvandrade 1853; tog s. å. 40 acres regeringsland i närheten af Andover, der han bodde till 1865, då han sålde farmen och flyttade till Paxton, der han genast köpte 80 acres, hvilken egendom han efter hand förökat, så att han nu är den största svenska landegaren i Ford co. Gift 1848 med Karin Danielson, som dog 1854; omgift 1856 med Anna Sund från Ljunga, Småland, som dog 1875 ; 7 barn. Lutheran och republikan. Postkontor, Elliot

JOHNSON, C* M., farmer å sektion 82, nära Farmersville, född den 6 April 1826 i Hessleby, Jönköpings län, och utvandrade 1846 å skeppet Virginia, nämndt å sidan 74, å hvilket skepp voro, utom de redan uppräknade, följande:

Johnsons broder Fredrik Johnson med hustru och ett barn, en gammal sot dat vid namn Norman från Horn i Östergötland, Germond Johnson med hustruoch 2 barn från Kisa, Carl Johnson med hustrn och ett barn från Sund, Östergötland, samt Samuel Dahl och hans syster Karolina. Desse uppehöllo sig i närheten af Buffalo till 1848, då antalet förstärktes af C. M. Johnsons broder Anders P. och systern Johanna, Lovisa Peterson och systrarne Lisa och Lena Andersdotter. Alla voro mycket fattige och när några, som nämndt blifvit å sid. 74, drogo vesterut, nödgades Germond Johnson lemna sina två unga döttrar åt en barmhertighetsanstalt, hvarifrån de, efter fadrenB afresa, blefvo uttagna af ett par i Warren co., Pa., boeatta damer. När Johnson omsider erfor detta, begaf han sig till Warren och uppsökte sina barn, blef sjelf der bosatt och förmådde de i Buffalo qvarvarande att äfven flytta dit, och der blef C. M. Johnson den 26 December 1861 vigd med Karolina Dahl. Germond Johnson och hans familj flyttade till Minnesota 1857. Samuel Dahl dog i Warren, Fred. Johnson köpte land i Warren, der han ännu bor, om han är i lifvet And. P. Johnson flyttade till Minnesota, der han aflidit. Hans syster Johanna blef gift med en Frank Peterson och bor nu i Jamestown, der också Lisa och Lena Andersdotter bo, gifta.

C. M. Johnson flyttade till Paxton 1863, tjenstgjorde i Unions-armén under kriget från den 4 Oktober 1864 till den 21 Juli 1865, flyttade 1866 ut på den fatm han nn bebor, som består af 228 acres. Han har 5 söner och 8 döttrar at; hjelpa sig på gamla dagar. Han är annars snickare till yrket, har bygt den lutherska kyrkan i Farmersville; är lutheran och republikan.

JOHNSON, JAN, född i Grenna den 22 Juni 1815; utvandrade 1853, uppehöll sig de 5 första åren i närheten af Lafayette i Indiana, arbetande för jordbrukare, flyttade sedan till Attica, samma stat. Köpte der 40 acres ocb böljade jordbruk för sig sjelf, fortsättande dermed tills 1865, då han köpte en farm i Paxton township,. Ford co., bestående af 160 acres, de der nu odlas af hans son, emedan han sjelf dragit sig tillbaka ifrån det aktiva lifvet. Gift 1889 med Johanna Anderson från samma stad i Sverge; hon afled 1866, lemnande honom 2 söner, af hvilka den ene bor i Mariedahl, Kansas. Lutheran; republikan.

LABSON, PETER, född den 12 December 1833 i Olmstad, Jönköpings län; utvandrade 1854 och bodde i Attica, Ind., innan han flyttade till Paxton 1865, se-dan hvilken tid han sysselsatt sig med skräddarerörelse, först i bolag med andra, men sedan 1870 för sig sjelf. Gift 1857 med Lovisa Jacobsdotter från Linderås; 4 barn äro äktenskapets frukt och en vacker förmögenhet rörelsens. Tillhör missionsföreningen och är republikan.

LAURENCE, A. J., född i Grenna den 12 December 1849; kom till Amerika 1869 och gjorde Paxton till sin nya hemort; böljade här sin bana såsom jordbrukare, men har öfvergifvit detta yrke för att följa ¿Öpmannens; idkar nu en större lärftskrambandel. Gift med Jennie Egnell, född i Moline, 111., och har i äktenskapet ett barn. Lutheran och republikan.

NELSON, JOHN, född 1 Oktober 1821 i Roberga, Jönköpings län; utvandrade 1852 och landsteg i Boston; anlände till Lafayette i Indiana den 18 Oktober samma år och tog arbete hos er farmer; sedermera hyrde han en farm; blef ännu senare, 1865, skräddare, och ingick i firman Lindberg, Larsen & Nelson, som efteråt vardt Larson & Nelson. Sedan 1871 har han idkat rörelse på ensam hand. Gift 1845 med Johanna Svenson från ödesstuga socken, Jönköpings län; hade 2 barn vid afresan irån Sverge och de äro nu i Paxton, der 2 andra blifvit födda. Lutheran, republikan.NELSON, ANDERS, farmer å sektion 28 Patton township, nära Farmers ville, der han eger 80 acres; född den 24 Maj 1880 i Bjur kärna i Vermland; utvandrade 1853; sysselsatte sig först med jernvägsarbete vid Pontiac, Ills.; var sedan vedhuggare i närheten af Vicksburg; arbetade senare vid ett sågverk i McCorab, Ills., och for d#rcfter till Galesburg. Medan han var der erhöll han underrättelse om att ett sällskap vermländska emigranter hade anländt till Chicago; han for derför dit och mötte der sin broders familj; men ej brödren, ty honom hade koleran skördat i Quebec. iHan gjorde nu cn resa upp till Minnesota, men återvände snart till Chicago, och fann då att koleran der bortryckt brödrens hela familj och att Sclineidan blifvit tillsatt till “administratör” af de medel ($1.400) familjen lemnat. Af denna summa erhöll Nelson för 9ig och sina bröder i Sverge (de laglige arfvingarne) endast $200, dem kapten C. M. Lindgren tvang Schneidan att utbetala; derefter öfver-förde 8. sina tillgångar till Ogden i Chicago och dermed var arfvet försvunnet för dess rätte egare. Med sina $200 följde Nelson kapten Lindgren till Toulon och arbetade & “American Central Rail Road,” å hvilken L. egde ett kontrakt att nt* föra; for våren 1855 till Kewanee, arbetade der å en jemväg till 1858, begaf sig då till Clayola, återvände 1859 till Kewanee, arbetade i hvarjehanda till 1862, då han reste till Sverge, återkom samma år till Amerika, reste 1864 ut till Montanas guldminor, arbetade der med framgång några månader och begaf sig på hemväg i Augusti samma år. På denna färd led han och hans sällskap mjeket af hunger och köld samt hade dertill den olyckan att en natt få sina hästar bortskrämda af india-nerna, hvadan de egde att fortsätta resan till fots tills de upphunno stråkvägen till Pikes Peak, då de flngo åka med andra återvändande gttldsökare till Missouri. Ett par år efter hemkomsten arrenderade Nelson ett stycke land i närheten af Bea-ver, Ind. Köpte 1867 sin nu innehafvande farm och har der lefvat i lugn och ro allt sedan. Gift 1854 med Anna E. Nelson från Karlskoga, hvarifrån hon utvandrade 1854; har 8 döttrar och 2 söner; är lutheran och republikan. Postkontor Paxton.

NELSON, GUSTAF ERIC, farmer å sektion 32 Patton township; eger 160 acres; född i Hvena, Malmöhus län, den 5 Mars 1830; utvandrade 1867. bosatte sig då i Jamestown, N. Y., hvarest han qvarblef 7 år, arbetande för farmare; kom till Paxton 1804, köpte der, & sektion 32, först 80 acres. till hvilka andra 80 senare blifvit lagda. Gift 1862 med Anna Simpson från Perlander (?), Kalmar län; utvandrade 1851; har en adoptivson (Gustaf Nelson). Lutheran och republikan. Postkontor Paxton.

NELSON, GUSTAF R., farmer å sektion 29, Patton township (Farmersville); eger der 80 acres; född i Odinsvi, Kalmar län den 15 Maj 1852; utvandrade 1869, anlände genast till Paxton, meh flyttade något senare till Henderson co„ der han arbetade i jordbruk samt derifrån åter till Paxton 1878, d& han köpte den farm, hvarå han nu vistas. Gift 1878 med Emma C. Nelson från Målilla i Småland, hvarifrån hon utvandrade 1873. Paret har en dotter. ‘Lutheran och republikan. Postkontor Paxton.

PEARSON, N. H,, född i Ousby, Skåne, den 4 November 1843; utvandrade 1867, anlände samma ar till Paxton och har uppehållit sig härstädes hela tiden sedan dess, arbetande först för andra i sitt yrke, som är snickarens, men de se-nastc 5 åren i egen verkstad. Valdes till stadens alderman 1878, tjenstgjorde 2 år ooh omvaldes 1880. Gift med Anna Ljungdahl från Verstad i Småland, hvarifrån hon utvandrade 1866. Har 3 barn. Lutheran och republikan.SVENSON, OrSTAf, född den 11 September 1852 i Andershörstra (?) socken af Jönköpings län och kom till Amerika 1871, sedan hvilken tid han arbetat i jordbruk och i smedjor; är na anstäld hos Nils Dahlgren. Lutheran, republikan.

SHELDON, A. E., född den 8 Oktober 1845 i Näsjö socken, Östergöthland; utvandrade 1878, sedan hvilket år han hela tiden vistats i Paxton, utom ett år i Hoopeston. Han är skomakare till yrket och har sedan 1875 idkat egen rörelse såsom medlem i firman Sheldon & Svenson. Gift 1878 med Augusta R. Anderson, som gifvit honom en son. Lutheran och republikan.

SANDBERG, GUSTAE, född i Lommaryd, Småland, den 13 November 1845; utvandrade 1868, kom samma år till Paxton, tog anställning ho9 en farmer, arbetade för honom 2 år, gaf sig 9edan i vagnmakarelära, började efter 6 års lärotid 1873 egen vagnmakarerörelse, som vuxit från små dimensioner till ett rätt aktningsvärdt omiång. Gift 1871 med Hilda Palm från Frisby i Jönköpings län, hvarifrån hon utvandrade 1869 ; 2 söner och en dotter. Lutheran, republikan.

SVENSON, PETER, född i Wånga, Vestergöthland, den 24 Juli 1825; utvandrade 1852, tillbringade sin första tid i sydstaterna, flyttade se^in upp till La Salle co., Illinois, bodde der 10 år, arbetande i jordbruk, begaf sig derpå till Rankin i Vermillion co., der han köpte 160 acres land och idkade åkerbruk till 1878; flyttade då in till Paxton, der han nu bor; gift 1857 med Karolina Andersdotter från Ljungarum i Jönköpings län, hvarifrån hon utvandrade 1852 ; 4 barn. Lutheran; republikan.

RANTOUL.

I detta nybygge, beläget i Champaigne co., träffas:

DAHLGREN, CARL, född den 15 Juli 1840 i Slemminge socken, Skåne; utvandrade 1865, bosatte sig s. å. i Paxton, der han i 10 års tid arbetade i smedyrket hos sin broder; kom till Rantoul 1875 och ingick der bolag med E. och O. Svedberg om vagnmakeri. De började å en mindre skala, men tillverka nn för $15,000 årligen. D. är gift sedan 1869 med Mary Ekeblad från Hessleby i Småland, hvar. ifrån hon utvandrade 1863; en son. Lutheran och republikan.

SVEDBERG, EDVALD, född den 3 Oktober 1844 i Asarum, Blekinge; utvan-drade 1871, bosatte sig i Rantoul och började der 1875 egen rörelse (se Carl Dahl-grcn9 teckning). Gift 1868 med Kerstin Jonasdotter från Tvinge i Blekinge; har en adoptivson. Lutheran och republikan.

SVEDBERG, OLA, född den 26 Mare 1847 i Asarum, Blekinge; utvandrade 1867 till Danmark och derifrån till Amerika 1874, då han bosatte sig i Rantoul, der han nu är medlem i firman Svedberg & Dalilgran. Gift 1873 med Kristina Hoff-man, danska; har en adoptivdotter. Lutheran och republikan.NYBYGGET BEAVER, IROQUOIS COUNTY.

År 1852 anlände från Gren natrakten ett antal emigranter, som slogo sig ner i La Fayette, staten Indiana, der de öfvervintrade. Påföljande vår utskickades P. Sundell, som var en af sällskapet, att utse passande läge för hem åt två andra af emigranterna, nämligen Jonas Grant och Peter Isaacson. Denne S. köpte då för dem och sig sjelf regeringsland vid det nuvarande Beaver, der Grant och Isaacson samma sommar bosatte sig och började nyodlingsarbetet, hvadan de böra betraktas som platsens första banbrytare. Grant lefver än å sektion 12, hvarest han för 27 år sedan grundläde sitt hem. Han är i besittning af 200 acres land ocb har uppdragit ett större antal barn, af hvilka somliga redan ingått äktenskap. En af döttrarne är gift med metodistpredikanten Ekstrand och en annan med O. C. Simpson från Donovan, och 2 söner bo i Chicago. Isaacson stannade å orten 8 a 10 år, flyttade sedan tiil Kansas och afled der. Sundell, som qvarblef i Indiana några år innan han begaf sig till Beaver, återfinnes nu i detta settlement, der han eger och odlar 280 acres godt land, å hvilket han gjort sig oberoende för sin ålderdom.

Att desse pionierer voro praktiske män bevisade de genom att anlägga nybygget å en högländt, fruktbar fläck, som annars omgifves af bara lågt, sumpigt och derför för odling mindre lämpligt land. Denna vackra lilla oas i ofruktbarhetens öken är 4 mil i längd och utgör nu ett stort svenskt nybygge, i bvars midt tvänne svenska kyrkor resa sig. Att nybygget, anlagt så tidigt, ändå icke blifvit större än det är, bar väl sin orsak deri, att det närgränsande landet är af så underhaltig beskaffenhet. För öfrigt besitter det vissa nämnvärda egendomligheter. Så t. ex. finner man å hvarje 80 acres land ett antal mindre vattenpölar. Vattnet kommer nämligen så nära ytan att det, der några djupare sänkningar förekomma, tittar fram i dagen; och vid regnväder blifva vägarne alldeles ofarbara, så att all trafik måste göras till fots öfver fälten. Vidare märkas en otalig mängd öfver landet strödda kullerstenar, vägande från 5 pounds till 2 tons, precist som om här hade försiggått en af dessa sagans strider emellan olika gudamakter. Emellertid är mau betänkt på att, när de ekonomiska omständigheterna det till-låta, anlägga ett vidlyftigt dräneringssystem och derigenom fruktbar-göra den nu för odling så illa lämpade landsträckan. Hvad landsmännen, som fått rum i den lilla oasen, beträffar, så reda de sig ovanligt väl, egaude vackra åkerfält, dito hem och dito trädgårdar, och några, såsom Andrew Johnson å sektion 23, hafva till och med blifvit rika.

Den lutherska församlingen i Beaver bildades 1870 af professor Hasselqvist, hvilken såsom grundmedlemmar inskref: Anders Johnson, Johannes Johnson, Gustaf Anderson, Anders Anderson, A. Lind-gren, John Lindberg ocb Magnus Svenson. Kyrkan bygdes ett år senare, då äfven ett vackert pastorsboställe uppfördes. I Beaver triiffas bland andra följande svenskar:

ANDERS JOHNSON, farmer å 9ektion 23; född den 22 Oktober 1821 i 01 mestad i Småland; utvandrade 1853; arbetade först 4 år såsom vagnmakare i Mt. Mo-rencie, Indiana, flyttade 1857 till Beaver, köpte der genast 80 acres prairie och 20 acres skog och har sedermera efter hand ökat sina egodelar till 540 acres, och är han nu eu af de förmögnaste jordbrukarne i denna del af staten. Han har präktiga åbygnader och 5 stora trädgårdar. Gift 1853 med Anna S. Johnson frän Lom. maryd i Småland; liar 8 barn. Tillhör ingen kyrka, men bidrager till underhållandet af såväl den luthesska som metodistförsamlingen, i hvilken hustrun är med-lem. Republikan. Postkontor Donovan.

JOHN PETERSON, farmer å sektion 25, besitter 150 acres land; född den 22 Mars 1817 i Grenna; utvandrade 1819, uppehöll sig de 2 första åren i Orange, Green co., New York, kom sedan till Lafayette, Indiana, der han qvarblef 0% åra tid, arrenderande land; flyttade 1858 till Beaver, der han köpte 40 acres, som han sedan odlat. Gift 1851 med Mary Canon frän Grenna; 6 barn- Metodist och repu-blikan. Postkontor Donovan.

JOHN FRIBERG, farmer å sektion 14, eger 160 acres; född den 7 Oktober 1830 i Adelslöf, Småland; utvandrade 1857, uppehöll sig de 3 första åren vid Van-dalia, for sedan till Beaver, arrenderade der först ett stycke land och ingick jemte sin broder Peter i unionsarmén (Illinois’ 113de infanteri) 1862, tjenstgörande till krigets slut, då han återvände till Beaver (brödren dog i krigstjensten) och åter-upptog jordbraket å eget land. Gift 1857 med Mary C. Anderson från samma del af Sverge; har 5 lefvande barn, 2 döttrar och 3 söner. Metodist och republikan. Postkontor Donovan.

Pastor JOHN A. PALMQUIST, född den 15 November 1849 i Haggum, utvandrade 1869 och valde Rockford till sin första uppehållsort, började 1876 studier i Evanston, prestvigdes 1879, tjenstgjorde sedan såsom biträdande pastor i Carver i Minuesota och har det senaste året vårdat metodistiörsamlingen i Beaver. Gift 1879 med Augusta Carlson, född i Rockford. Postkontor Donovan.

VICKTOR HULT, farmer å sektion 10; eger der 160 acres; född den 12 Augusti 1840 1 Renna, Östergötland; utvandrade 1869, gjorde ett 3 års uppehåll i At-tica, Indiana, kom till Beaver 1872, köpte der eget land 1S75, och egnar sig nu åt egendomens skötsel. Gift med Maria C. Peterson från Grenna, hvarifrån hon utvandrade 1860. Metodist, republikan. Postkontor Donovan.

DONOVAN,

beläget vid Cincinnati—Lafayette—Chicago-jernbanan, kom till när denna bana fulländades 1872 och är nu en af dess stationer; och den första här inledda handelsrörelse förestods af en svensk vid namn Wm.m

Johnson, hvilken senare dref en större spanmålsaöär m. m. i bolag med John Nelson, som ännu träffas på stället, medan Johnson träffas i Sheldon, ännu sysselsatt med s p an m å 1 s affärer. Donovans hotel, “Cottage House”, förestås af svensken C. O. Simpson; Otto Nordvahl är sadel-makare, Kreutz bar en skohandel, och Chas. J. Johnson är i bolag med en amerikanare om en speceri- ocb lärftskramhandelsaffar.

CHARLES J. JOHNSON, född den 36 Februari 1858 i Grenna; utvandrade 1869, var forst några år bos en onkel, arbetade sedan i jordbruk, kom derefter i handel och blef 1879 sin egen i Donovan.

OTTO NORDVAHL, född den 80 Oktober 1840 i Norrhveddinge, Skåne; ut vandrade 1866, stannade ett år i Brooklyn, N. Y.; kom till Moline 1867 och qvar-blef der tills 1875, de 4 senare åren såsom sadelmakare på egen hand; kom till Donovan 1875 och drifver nu der en lönande rörelse. Gift 1878 med Anna C. Peterson från Stora Åby i Vestergöthland. En dotter. Metodist, republikan.

O. C. SIMPSON, född den 21 Februari 1836 i 8ölvesborg; utvandrade 1854; arbetade de första åren i jordbruk vid Altona och Wataga, började senare bereda sig för predikoembetet och tillbringade 2 år såsom professor Esbjörns lärjunge vid Springfields College, hvarpå han blef professor Hasselquists biträde vid församlingen i Galesburg; öfvergaf senare det andliga embetet och ingick i handelsaffä-rer i Iowa, öfvergick der till metodismen och började ånyo predika, nu i Beaver, der han förestod församlingen 3 år, och har han äfven predikat i Galva, Swedona och Moline; måste slutligen öfvergifva embetet på grund af döfliet. År nu värd i Cottage House och sysselsätter sig dessutom med assurans- och landaffär. Gift 1866 med Lottie Grant, som gifvit honom en son och en dotter.

AVON I FULTON COUNTY.

Omkring 24 mil sydvest om Galesburg ligger, längs C.. B. & Q.-ba-nans Quincy-gren, en liten toton med detta namn, bebodd af bland andra ett antal svenskar. De äldste af desse bitkommo^så tidigt som 1854, då banan bygdes och de drogos till orten af arbetstillfällena. Jonas Peterson med familj, Lewis och John Hallberg och Peter Appelgren, alla från Alfta, Helsingland, samt Peter Olson från Arrbro anlände nämda år och äro ännu, med undantag af bröderna Hallberg och Appelgren, qvar på platsen. Samma år anlände äfven Anders Newman från Ljus-dahl i Helsingland, som också qvarblifvit till dato. 1858 stärktes sällskapet af Wm. Anderson från Alfta, hvars hustru dog kort derpå; hans dotter är nu gift med Lawrence Hollister, amerikanare till börden. År 1865 hitanlände Peter Larson från Alfta, som nu drifver skohandel på platsen. G. E. Sundell från samma socken kom 1869 ocb idkade skräddarerörelse till i Mars 1880, då han flyttade till Marshalltown i Iowa.Han gjorde sitt inträde i Avon med hvad han ansåg vara en tämligen manstark familj, men hade emellertid “uppdrifvit” barnskaran till jemt 13, när han begaf sig vesterut för att erhålla friare andrum.

De svenska familjernas antal i Avon är nu 8 och troligen blifva de icke flera på länge, orsaken härtill varande den att stället, ligger afläg-set från andra svenska nybyggen, hvarjemte den omständigheten att platsen icke eger någon svensk kyrka torde hålla mången tillbaka. Bland platsens svenskar finnas följande:

JONAS PETERSON, född 1818 i Alfta, Helsingland; utvandrade 1853 och slog sig ner för 6 månaders tid i Victoria; kom till Avon i April 1854 och har bott der allt sedan; har förvärfvat sig ett eget litet liem och 8 acres mark i platsens närhet, hvilket land han betalte med $100 pr. acre 1866. Gift 1848 med Carin Jonas-dotter; 3 söner, den äldste bosatt i Boone co., Iowa. Metodist och republikan.

JOHN C. SMITH,född den 25 September 1839 i Virserum; utvandrade 1868; arbetade första året i Andover, Woodhull och andra platser som skomakare och jordbrukare; flyttade till Avon 1871 och drifver nu der egen skomakarerörelse. Lutheran och republikan.

L. N. BERGMAN, född i Bollnäs den 24 Januari 1824; utvandrade 1852, uppehöll sig först i Victoria, for sedah till Kalifornien, qvarblef der tills 1858, for då hem till Sverge, återkom 1859, vistades då några månader i Wataga oeh flyttade 1860 till Avon. Han är egare af en vacker tegelbygnad i staden, der äfven hans 1827 födda syster Anna bor. Ogift; frisint; republikan.

PETER LARSON, född den 26 September 1837 i Alfta, Helsingland; utvandrade 1865, kom direkt till Avon; är skomakare till yrket och har i många &r drif-vit egen rörelse. Gift 1861 med Martha Johnsdotter från samma ort i Sverge; har 5 söner och 4 döttrar. Liberal, republikan.

PETER OLSON, född den 3 Juni 1830 i Arrbro, Helsingland; utvandrade 1853, började jernvägsarbete vid Avon 1854 och har bott å stället allt sedan. Gift 1858 med Anua Andersdotter från Bollnäs; är nu enkling, bar 4 döttrar. Olson, som är frisint, tjenstgjorde närmare 2 år i unionsarmén under kriget.

OLOF LINDGREN, född den 7 Maj 1832 i Alfta; utvandrade 1868; bodde i Galva 1% år; flyttade sedan till Avon, der han sysselsätter sig med snickareyrket. Gift 1856 med Karin Ersdotter, som dog den 7 April 1879. En son. Frisint; republikan.

ANDERSON, J. S., son till Jonas Anderson, haudelsexpedit, född den 29 Januari 1853 i St. Charles, Kane co. Han har biträdt A. A. Shenlund i dennes handel sedan 1870. Gift den 20 Januari 1876 med Bell Trulson, hvars föräldrai* äro bosatta i Princeton. Har en son och en dotter. Luth. och republikan.

SVENSKAR I PRINCETON.A MEL, P. J., skohandlande, född den 8 Februari 1846 i Fridsberg, Wester-götland; utvandrade 1869 och arbetade de sex första månaderna i Chicago, hvar-ifrån han begaf sig till Trenton i Tennesee, der han i bolag med H. Hanson (nu i Wyanet) idkade egen rörelse. 1872 flyttade han upp till Princeton, der han och H. åter började skohandel tillsammans, men 1877 slog sig A. ned 1 Malden, Bureau co., hvarifrån kan 1878 återvände till Priuceton och öfvertog Hansons affär. Gift under ett besök i Sverge 1873. Hustrun är Matilda Olofson från samma del af Sverge; 2 söner; lutheran; demokrat.

ANDERSON, JONAS, snickare och husbyggare, född den 2 Oktober 1831. (Se vidare sidan 186.) Gift med Elisabeth Nelson, syster af N. J. Nelson, omnämd å sid. 185. Har 5 söner och 3 döttrar. Lutheran och republikan.

DYK, N. A., gatukommissarie, född den 12 Februari 1842 i Djursdala, Småland, meu utvandrade från Råneå, Norrland 1869, då han genast valde Princeton tili kemoit; har varit sysselsatt med hvarjehanda — de senaste 5 åren med att io-spektera gator och trottoarer. Gift 1867 med Maria Holmqvist från Råneå; har 2 döttrar och 1 son. Luth. och republikan.

ERICSON, JOHN, skomakare, född den 23 Juli 1835 i Åby, Westergötland; utvandiade 1867, satte sig s. å. ned i Princeton och har de senaste 11 åren arbetat i sitt yrke. Gift 1862 med Kristina Jonsdotter från Jöla, Skaraborgs län; har 4 söner och en dotter Lutheran och republikan.

FAGERCRANTZ, PEHR, urmakare och juvelerare, född den 25 Mars 1821 i Brösarp, Skåne; utvandrade 1852 och kom till Princeton. (Se sid. 187.) Gift 1853 med Cecilia Frid, dotter af aflidne S. Frid; 2 söner och 2 döttrar. Lutheran och republikan.

HÄGG, C* J., skräddare, född den 24 Augusti 1824 i Grenna; utvandrade 1857, bosatte sig då i Princeton och har bott der oafbrulet, sysselsatt i yrket, sedan 1878 såsom sin egen i bolag med en mr Andrews, anställande 6 arbetare. Gift 1857 med Kristina Anderson från Grenna; har en dotter; är luth. och republikan.

JOHNSON, ANDREW, köpman, född den 29 Januari 1844 i Åsundshöga, Småland; utvandrade 1869; har bott i Princeton hela tiden sedan ankomsten, sysselsatt med jordbruk och drif husarbete upp tillför kort tid sedan, då han börja le en liten handel med torra varor, specerier och hvarjehanda. Ogift; lutheran och republikan.

JOHNSON, EDYARD, skohandlande och skofabrikant, född den 18 Decem-ber 1845 i Norge; utvandrade 1868, blef först bos&tl i Chicago, idkade der rörelse i 5 års tid och flyttade 1877 till Princeton, hv&rcst han genast etablerade sig. Gift 1869 med Albertina Bowman från Stockholm, nu död; omgift 1876 med Ida Johnson från Småland; har en son. Tilihör missionssamfundet. Republikan.

JOHNSON, A., född den 12 Septeibber 1818 i Naoms socken, Westergötland; utvandrade 1854 och tillhör derför Princetons första svenska pionier-skara. Han och hans åldriga hustru bo på kort afståud från staden, men han synes hafva illa användt de 26 år han tillbringat i Amerika.LARSON, AND, P., möbelhandlare och likbesörjare, född i Rockslösa socken den 28 Maj 1816; utvandrade 1852 och vardt samma år bofast i Princeton, hvarest han i början arbetade i en snickareverkstad, men etablerade snart egen rörelse i bolag med Jonas Peterson, nu i Wyanet; 1869 drabbades P.af en eldsvåda; som ödeläde hela hans verkstad, hvarå fans endast $700 assurans. Men han reste sig snart och bygde nu en större tegelbygnad, hvars 8 våningar nu stå fulla med möbler. Gift sedan 1843 med Kristina Carlson från Sante Per församling i Östergötland ; har en son och 2 döttrar. Lutheran och republikan.

LARSON, P. GUSTAF, son till A. P. Larson, född den 19 Juli 1844 i Watl-stena; utvandrade 1858 jemte en syster, föregångna af föräldrarne. Har bott i P. hela tiden, de senare åren anstäld såsom expedit och bokförare i en möbelhandel. Gift 1869 med Matilda U. Stem, dotter till en af Princetons första svenskar. Hon dog 1874 och L. ingick nytt äktenskap 1878 med Mary Samuelson, hvilken afled samma år, följd 2 dagar senare af sin fader. Lutheran och republikan.

LUND, SWAN, skräddare, född den 7 September 1837 i Annestad, Småland; utvandsade 1871, sedan hvilket är han arbetat i Princeton. Gift 1869 med Eva C. Olofsdotter från Ljunga, Småland, anländ till Amerika 1872; har 3 söner och 2 döttrar. Missionsvän och republikan.

NELSON, NELS J., skomakare, född den 15 December 1827 i Djursdala, 8måland; utvandrade 1851. (Se vidare sid. 186—190.) Gift 1852 med Sofla Nyman, dotter af Jacob Nyman. Paret ser sig nu omgifvet af 7 fullvuxna barn, 3 söner och 4 döttrar. Lutheran och republikan.

NELSON, SVAN, skräddare, född den 17 September 1851 i Träne, Skåne; utvandrade detta år (1880) och är nn sysselsatt med yrket i Princeton. Gift 1879 med Ellen Larson från Åhus, Skåne. Lutheran.

NYMAN, JOHAN, son af pionieren Jacob Nyman, nämnd å sid. 185; född den 8 Januari 1835 i Tjärstad, Östergötland; kom till Amerika med sina föräldrar 1850, skildes från föräldrarne i Chicago 1851 och for till Michigan City, der han arbetade for en spanmålsmäklare; kom till Princeton 1852, der han allt sedan arbetat såsom målare Har blifvit utnämnd till Förenta Staternas “Census taker,” folkräknare för stadens östra del. Gift 1868 med Augusta Stem, dotter af A. P. Damm; har en dotter och en son. Lutheran och republikan.

OHMAN, B., handelsexpedit, född den 17 Jali 1839 i Ulricehamn; utvandrade 1866, nedsatte sig s. å. i Princeton, der han hela tiden varit engagerad i handel, sedan 1887 i ett och samma hus. O. erhöll god uppfostran i Sverge, är mycket intelligent o. besitter ovanlig energi, vilkor som betinga framgång i hvad man företager sig. O. har också lyckats samla en nätt liten förmögenhet. Han ägde en tid cn större farm, den han nyligen sålt, och bor nu uti ett eget vackert hem i Princeton. Gift den 30 Juli 1866 med Augusta Larson från Jönköping, som sedan aflidit; med sin nuvarande hustru, Josephina Larson, den förras syster, har han varit gift sedan den 30 December 1869; har i detta äktenskap 3 söner och 2 döttrar. Lutheran och demokrat af öfver tygelse.PEHESON, JONAS, farmer & sektion 2 \ der han eger 100 acres; född den 8 April 1825 i Vedom, men utvandrade från Onum i Skaraborgs län; kom till Amerika 1854 och till Princeton samma år, i hvars nftrhet han varit jordbrukare hela tklen. Gift 1850 med med Ingrid Johansdo:ter. P. är en af missionsförsamlingens frommaste och mest nitiske medlemmar och god republikan.

PETERSON, N., skohandlare, född den 30 Juli 1829 i Sallerup, Skåne; utvandrade 1872, bodde i Morgan 3 år, for sedan till Princeton och inledde der egen rörelse kort efter ankomsten. Ogift; missionsvän och republikan.

PIERSON, S., sadelmakare, född den 10 December 1846 i Raginge, Skåne; utvandrade 1855 med föräldrarne, Lars och Hanna Pehrson, som genast bosatte sig i Princeton. I familjen funnos utom S. Picrson äfven två andra söner och en dotter, utom hvilka en son qvarstannade i 8verge. Denne kom till Amerika 1863 och är nu landtbrukare i Waubeck i Wisconsin, Nels är farmare i Rawlin, Kans., der äfven systern Bengta, gift med Mons Johnson, bor.

Denna familj har en god militärisk historia. Såväl föremålet för denna teckning som bröderna John och Peter, tjenstgjorde å unionssidan under inbördeskriget. S. Pierson var först medlem i kotnp. A. af statens 139de och sedermera i komp. A. af det 148de regementet. Han började sin rörelse 1874 och gör stora af. färer med skodon, selar och sadlar; besitter egen fabriksbygnad och bor i ett eget vackert hem. Gift 1865 med Mary Larson, född i Princeton; har 2 döttrar; ftr lutheran och republikan-

PIERSON, PETER, född den 8 Februari 1841 i Haginge, Skåne; kom med föräldrarne till Amerika 1855; arbetade första åren i jordbruk, men ingick vid krigets utbrott i statens 12te regemente och senare i det 93dje; sårades svårt i tiäff-ningen vid Champion Hill, emellan Jackson och Vicksburg i Miss.; gift 1865 i Pontiac, Mich., med Helen McCracken, amerikanska; har en adoptivson. Lutheran och republikan.

SHENLUND, A. VICTOR, bokförare hos sin fader, A. A. Shenlund; erhöll

under uppväxten god kommercicl bildning i Bryants College, Chicago. Gift 1878 med Ida G. Welander, född nära Lj ungby i Småland, men bodde i De Kalb föro äktenskapet. Lutheran och republikan.

SPAKE, ANNA KRISTINA, född den 3 Februari 1818 i Djursdala, Småland, kom jemte man och barn till Chicago 1849, som nämndt är å sidan 185. Jemte de barn, som der omtalas, iick paret Spake i Amerika en son, som nu bor i Galesburg, samt 4 döttrar, af hvilka 3 äro i hemmet. Den gamla befinner sig väl, är bosatt i en liten cottage i närheten af sonen John och för öfrigt ömt omhuldad af de andre barnen.

SPAKE, JOHN, apotekare, född den 28 Mars 1839; kom till Amerika med föräldrarne 1849 och har försörjt sig sjelf sedan sitt 12te år; ingick i unionsarmén den 24 April 1861 och tjenstgjorde 6 månader; har bott Princeton hela tiden utom 5% år i Galesburg; började sin apotekarerörelse 1877, hade 1874 bygt ett stort tegelhus, det han nu använder för sin rörelse. Har derjemte ett förträffligt hem och i Mary Stcm (Damm) en god hustru; två barn. Lutheran och republikan.SKÖLD, C. M., skräddare, född den 17 November 1823 (se sidan 185). Gift den 5 September 1852 med Lovisa Stem, A. P. Damms dotter. Hon afled 1872, lemnande honom en son och en dotter. Frisint, republikan.

WELANDER, OTTO E. M., handelsexpedit, född den 26 Januari 1853 i Yis-landa, Småland; utvandrade 1868, bodde 9 år hos sin moder Eva S. Svenson i De Kalb, tog sedan musiklektioner i Chicago, och begaf sig 1878 till Princeton för att egna sig åt handelsyrket Han är nu orgelnist i den lutherska kyrkan. Republikan.

YOUNG, GUSTAF, skräddare, född i Yestra Ry; utvandrade 1851, uppeböll sig i New York några år och for 1855 till St. Paul, Minn ,begaf sig senare till Missouri, hvarest han vistades när kriget utbröt, reste då upp till Galva, fortsatte der-ifrån till Princeton, ingick der den 24 Juli 1861 i statens 12te regemente, flck sin ena tumme afskjuten i bataljen vid Shiloh, återvände vid tjenstetidens slut till Princeton och har der försörjt sig med skrädderiarbete. Gift 1865 med Kristina Anderson, dotter af den å sidan 183 nämda pionieren; har 3 söner. Frisint och republikan.

SVENSKAR I WYANET.

ANDERSON, NELS, köpman, mi den 11 Maj 1840 i Widtsköfle socken, Skåne; utvandrade 1868 och kom direkt till Wyanet, der han efter ett par års förlopp började egen skomakarcrörelse, inbegripande skohandel; och eger han nu en ganska stor affär, hvari flnnes mycket tillhörande jernkramhandeln. Han eger butik och hem, bygda 1873. Gift 1865 med Elna Ockerson från Bamma socken; 4 barn. Lutheran och republikan.

BERGH, S. Me, skohandlare, född i Cimbrishamn, utvandrade 1866, uppehöll sig två år i Tiskilva; kom till Wyanet 1868, började sin affär samma år och har lyckats öfver måttan väl. Gift 1872 med Mary Lindquist, född i Amerika och död 1874; omgift 1876 med Augusta Wahlgren, som kom till landet i sina spädaste år; har 2 barn, en son och en dotter. Besitter egen verkstad och hem. Frisint och republikan.

HANSON, He, skomakare, född den 18 Augusti 1844 i Lingsjö; utvandrade 1868, for till Red Wing, Minn., och stannade der ett halft årf begaf sig deroäst till Chicago, hvarest han qvarblef till 1871; vidare till Gibson i Tennesee, der han dref skohandel 10 månader; kom sedan till Princeton, hvarifrån han 1879 flyttade till Wyanet och inledde rörelse. Gift 1877 med Anna Fajar irån Yärå socken, Bkåne. Lutheran och demokrat.

PETERSON, JONAS, möbelhandlare, född den 23 Augusti 1814 i närheten af Karlshamn; utvandrade 1853, kom till Princeton, der hon sysselsatte sig de tre första åren såsom snickare; ingick bolag med A. P. Larson 1856 om möbelhandel, men gick under i 1857 års kris, flyttade 1866 till Wyanet och etablerade rörelse, hvarom se vidare sidan 190. Gift 1847 msd Karin Petersdotter från Gammalstorp; lmr 2 söner och en dotter. Frisint och republikan.PÅHLSON, ANDREW, farmer å sektion 5, eger 250 acres; född den 7 Maj 1823 i Wää, Skåne; utvandrade 1852 och arbetade 3 är för andra och erhöll $10 i månaden; köpte under tiden 30 acres skog, sålde sedan denna mark för 100 cords ved, förskaffade sig dermed ett par dragare och skötte i 2 år en arrenderad farm. Köpte med tiden 70 acres, dem Uan odlade och bebodde 9 år, hvarpå han utbytte den för 90 acres der han nu bor. Gift 1854 med Kristina Jonson, moster till bröderna Blomgren i Chicago; har 4 söner och 1 dotter. Lutheran och republikan.

SVENSKAR I STADEN ROCKFORD.

Sedan Rockfords historiska kapitel för denna bok var skrifvet ba landsmännen derstädes igångsatt ett nytt större företag, som vi icke få förbigå.

Företaget består af en större plogfabrik, egd och förestådd af ett bolag, som kallar sig “Skandia Plow Manufacturing Company” och består af 50 personer, bvilka insatt hvar sina $500, hvadan grundkapitalet utgöres af $35,000. Bolaget har inköpt fabriksbygnad och grnnd, ångmaskin m. m. för $7,000,' har redan börjat arbetet ocb ämnar tillverka ej allenast plogar, utan äfven andra åkerbruksredskap, åkdon o. s. v. Dess president är Jobn P. Anderson, sekreterare O. W. Haegg, kassör Jobn A. R. Johnson. Direktionen består af 11 medlemmar.

Vidare må nämnas Missionsvännernas nyligen fullbordade kyrka. Den kostar $1,500, ocb församlingen består af omkring 80 kommunikanter. Pastor Gustafson vårdar hjorden.

“Skandia Band11 kallar sig en svensk musikkår, som bildades 1876, sedan hvilken tid den utbildat sig i musikaliskt hänseende så, att den nu är en af ortens bäste, hvarför den också mycket anlitas vid tillfällen, nar det gäller att med “fosterländska toners ljufva harmonier” lyfta sinnena öfver “dagens lumpna strider.” Herr Pontus Peterson, som nu dragit sig tillbaka från kåren, var dess första ledare och instruktör i egenskap hvaraf han inlade mycken förtjenst om dess väl och framgång. “Bandet,” som har förträffliga blåsinstriimenter för 14 personer, består nu af 12 medlemmar, de der äro: Robert Lind, A. Linde-

löf, John Ek, John Hult, John Buckland, Charles Hult, Henry Lind, Frank Lind, Albin Lundberg, John Stockhus, Charles Johnson, Charles Nygren. Alb. Hollem och Herman Lind hafva varit medlemmar, men afflyttat från orten.

ANDERSON, C. F„ född den 16 April 1840 i Dimbo, Vestenröthland; utvandrade 1872, tillbragte första året i Augusta, Ills., kom till Rockford 1873 och är nu medlem i Union-bolaget och arbetar i dess fabrik. Gift med Charlotta Gustafson från Dalom i Vestergöthland; har 8 barn; lutheran.ANDERSON, G* G., född i Stimbelhult, Småland, den 12 December 1858; ut-vandrade 1879 och eger nu anställning i John Nelsons fabrik.

BERGQUIST, OSCAR, född den 6 Augusti 1826 i Brunshög, Vermland; lärde målareyrket i Karlstad och var en tid sin egen i Arvika; utvandrade 1854, stannade ett år i Cliicago, kom 1855 till Rockford och har drifvit sitt yrke här utan af-brott samt med god framgång. Han har, utom annan egendom, två hus med tomter. Bergquist är gift med Anna Mörk från Olmestad i Småland, hvarifrån hon ut-vandrade 1853. De nio barn hon gifvit honom äro alla döda. Hon tillhör metodistsamfundet, men Bergquist sjelf eger ingen kyrklig förbindelse. Republikan.

BLOMSTRÖM, JOHN, född vid Brunsbergs brak i Vermland den 19 Mars 1851; utvandrade 1871; kom till Rockford 1872 och är nu förman i Munthe & Hfeggs handskfabrik. Gift med Lizzie Svanson, född i Michigan, och har 2 barn. Eger ingen kyrklig eller politisk förbindelse.

BECKSTRAND, OTTO A., född i Skälsbäck i Fagerhult socken, Kalmar län, den 14 Mars 1852; utvandrade 1870, har uppehållit sig i Rockford hela tiden, är ogift, arbetar i Forest City, tillhör lutherska kyrkan och republikanska partiet.

ERLANDER, JOHN, född i Slätthög, Kronobergs län, den 7 April 1826; lärde skräddareyrket i Sverge och utvandrade 1854; arbetade ett år i Chicago och kom till Rockford 1855 och upprättade här i förening med S. A. Johnson handels-skrädderirörelse 1862; har fortsatt dermed alltsedan dess samt under tiden samlat en nätt förmögenhet. Erlander har under de tvänne senaste åren innehaft su-pervisorsysslan i Rockfords township, är president i det svenska brandstodsbolaget och medlem i det lutherska samfundet. Gift med Kristina Peterson, som kom till Rockford från Vernamo 1854 och har nu med henne sex barn i lifvet. Republikan.

EDGREN, JOHN H., född i Rockford 1854; fadren, A. G. Edberg, kom från Årman (eller Orman) i Jönköpingstrakten 1854, men har sedan aflidit. John är nu anstäld i Unionbolagets möbelfabrik, och är gift med Mary Samuelson, som kom från Sund i Östergöthland 1868. Äktenskapets frukt är ett barn. Lutheran och republikan.

EKSTEIN, ADOLF, född i Ulricehamn den 24 November 1850; genomgick fem klasser i Jönköpings elementarläroverk; kom sedan på apotek, tillbragte 4 år med lärandet af konsten att bereda goda läkemedel, och utvandrade till Amerika 1872, hvilket år han äfven slog sig ner i Rockford, hvarest han öppnade egen apotekarerörelse den 19 Juli 1879. Hans apotek är ett af Rockfords största och bästa.

EK, JOHN, född i Nottebäck, Kronobergs län, den 30 April 1854; ntvan-dradé 1871 och har nu arbetat 5 ar i “Forest City” möbelfabrik. Gift med Frida Lindfelt och har i äktenskapet ett barn. Han tillhör lutherska kyrkan.

EKYALL, FRANK, född i Eksjö den 9 Oktober 1857; utvandrade 1877 och styrde genast kosan till Rockford, der han vistats hela tiden, nu anstäld i John Nelsons fabrik.ERICKSON, C. J., född i Kristala, Småland, den 22 April 1826; utvandrade 1854, kom till Rockford 1857 och har sysselsatt sig med hvarjekanda; han ftr annars jägare och handskmakare; tycker inte om kyrkligt sinnade medmenniskor, går derför ibland på jagt efter renlärighetens förkämpar och utkastar ej sällan handsken åt den förste like han träffar. Han är, för att begagna hans egna ord, “en ryslig fritänkare.”

FLODELL, GUSTAF, född i Gudhem, Skaraborgs län, den 12 Mars 1845; utvandrade 1869 och bosatte sig genast i Rockford, der han sysselsatt sig med ett och annat, nu senast med kötthandel; är för närvarande i Sverge på besök; har för-värfvat sig bland annat ett vackert hem i staden; är gift med Eva Peterson från Gudhem. Lutheran och republikan.

FLOBERG, GUSTAF, född i Skattegården i Grolanda, Skaraborgs län, den 6 November 1888; utvandrade 1866 och har de senaste åren arbetat i Forest City möbelfabrik. Gift med Kristina Anderson från samma plats i Sverge; har 6 barn, är lutheran och republikan.

FLOBERG, JOHN EDVIN, född i Skattegården, Grolanda, Skaraborgs län, den 29 December 1862; utvandrade med sina föräldrar 1866 och arbetar nu i Forest City möbelfabrik.

HEDLUND, C. G., född i Vestergöthland den 22 September 1852; utvandrade 1869 och bosatte sig samma år i Rockford, der han nu arbetar för “Merchant Tai-lor Stock Company.” Gift med Kristina Johnson från Floby, Vestergöthland.

HILLIARD, MARTIN, född den 25 September 1818 i Stockholm; utvan-drade 1842, tillbragte åren 1842—51 till sjöss och besökte derunder många främmande länder; ingick sistnämnda år i Förenta Staternas armé och tjenstgjorde till 1856, den sista tiden såsom sergeant i Förenta Staternas lsta artilleriregemente; öppnade 1850 handel vid Key West i Florida, men upphörde dermed påföljande år för att försökasin lycka på samma gebit i Chicago. Gifte sig med Emily Longfrän Adelslöf i Småland 1858; for till Kalitornien 1859, tillryggaläggande vägen öfver slätterna med oxar; var guldgräfvare till 1870, flyttade då till Rockford, öppnade handel derstädes 1873 och miste sin hustru samma är. Af äktenskapets 4 barn äro de 2 yngste, Joseph Hildur, född 1870, och Emily Agnes, född 1878, i lifvet

HOLMQUIST, AND., född i Bälaryd, Jönköpings län, den 15 Mars 1885, lärde skräddareyrket i Sverge; utvandrade 1861 och bosatte sig först i Chicago; for kort derpå till Rockford, der han lefvat och verkat sedan dess. H. deltog i försvaret af Unionen under inbördeskriget, är nu medlem och direktör i det svenska handelsskrädderibolaget och gift med Inga Sofia Abrahamson, som kom med sina föräldrar från Olmestad i Småland 1852. Äktenskapets frakt best&r af 8 lefvande barn. Metodist och republikan.

HJBGG, OTTO W., född i Eksjö den 14 Oktober 1852; kom till Amerika 1869; sysselsatte sig de första åren med haodel, tillbragte sedan 4 år med jordbruk och är nu sekreterare i plogfabriksbolaget “Skandia.” Gift med Klara Johnson, enka efter pianofabrikanten John Wigell sedan 1874 och har med henne 8 barn. Metodist och republikan.HJBGG, AUG., född i Eksjö den 22 Januari 1848; utvandrade 1869; arbetade de två första åren på cn farm i närheten af Rockford, slog sig sedan på handsk-makareyrket och började jemte Thore Munthe egen sådan rörelse 1875. Hsegg Ar ogift, metodist och republikan.

Den rörelse han och hans kompanjon, herr Munthe, började på en mycket oansenlig skala, har på de få åren utvecklat sig till en betydande aflär. De sysselsätta nu 150 personer, de flesta svenskar, och tillverkade i fjol 8,000 dussin handskar.

HOLLEM, ANDERS, född den 25 December 1830 i Bruns, Vestergöthland; utvandrade 1853 och bosatte sig först i St. Charles, Ul., flyttade derifrån till Geneva 1855, vidare till Rockford 1856, tillbaka till St. Charles 1860 och tillbaka till Rockford 1865. Här har han sedan dess sysselsatt sig de första åren såsom snickeriarbetare och de senare i handel. Hollem har stundom mött rätt svåra motgångar och lidit stora förlaster, men har ändå tagit sig rätt bra fram. Han besitter ett eget litet godt hem i staden och ser sig omgifven af en talrik vänskara. Gift med Gu-stafva Nilson från Blisberg, Vestergöthland, som gifvit honom 5 barn. Frisint och republikan.

HOLMIN, A., född 1849 i Gökhem, Vestergöthland; lärde skräddareyrket i Sverge; utvandrade 1868, kom genast till Rockford och är nu medlem i det sven-ska skräddarebolaget. Gift med Matilda Johnson, född i Rockford.

HARDING, O* B., född i Rångedala, Vestergöthland, den 8 Januari 1854; utvandrade 1868 och styrde genast kosan till Rockford, der han nn är medlem i “Forest City Furniture Company” samt handelsbolaget Skandia och Union Grocery Co. Lutheran och republikan.

HOLLEM, P. G», tödd i Timmelhed, Vestergöthland, den 3 Juli 1838, kom med föräldrarne till Amerika 1852, bodde i St. Charles till 1859 och har sedan dess varit bosatt i Rockford, sysselsatt med snickarearbelen; är nu medlem i Unionbolaget. Gift 1863 med Charlotta Anderson; har 3 barn, är frisint och republikan.

JOHNSON, A. C., född i Törneryd, Blekinge, den 16 Augusti 1836; flyttade 1845 till Näsum i Skåne och utvandrade 1854 i sällskap med sin fader Carl Jönson samt 3 bröder och en syster; bodde första året i St. Charles och begaf sig 1855 till Rockford, hvarest fadren dog 1860. Johnson, som hade arbetat 1 en snickarefabrik till 1865, började i December samma år en egen affär af detta slag i förening med John Nelson och And. Hollem, men öfvertog rörelsen ensam 4 år senare och fort-sacte till 1870, då John P. Anderson blef hans kompanjon; 1875 bygde J. en ny fabrik för egen räkning, men aflät den samma år åt det då bildade “Forest City Furniture Company,” hvari hau sjelf blef medlem och superintendent öfver arbetet. Johnson kan derför sägas vara den förste svensk som i Rockford försökt möbeltillverkningen på större skala och dermed brutit vägen för denna industri, nu så blom-straude i denna stad. J. har varit gift två gånger. Hans närvarande hustru är Hiima Augusta Solén- Han har 4 barn och en förmögenhet på minst $10,000, är stark lutheran och lika stark republikan.

JOHNSON, FRANK G., född i Linnhofda, Kronobergs län, den 26 September 1853; utvandrade 1872 och kom genast till Rockford och arbetar i Forest City möbelfabrik. Lutheran och republikan.JOHNSON, GEORGE, född den 17 November 1828 i Blackstad, Småland; ut-vandrade 1854; arbetade 9 år såsom skräddare i Chicago, tillbringade sedan n&gra år i Pekin och andra platser och kom 1865 till Rockford, hvarest han samma år började egen rörelse i förening med C. J. Blomqvist; upplöste kompaniskapet med honom 1869 och drifver nu handelsskräddarerörelse i bolag med P. N. O. Wall. Johnson har genom flit och omtanka försatt sig i sorgfria ekonomiska omständigheter och vunnit godt namn om sig såsom redlig affärsman. Han är gift med Jo-hanna Svenson, dotter af Peter Svenson från Belle i Småland och har med henne 6 barn. Frisint; republikan.

JOHNSON, PETER, född i Söfde, Malmöhus län, den 11 September 1844; ut-vandrade 1876 och arbetar nu i Forest City. Ogift, lutheran och republikan.

JOHNSON, HANS, född i Söfde, Malmöhus län, den 15 Augusti 1842; kom till Amerika 1874 och till Rockford 1875, sedan hvilket år han oafbrutet arbetat i Forest City. Lutheran och republikan.

JOHNSON, JOHN A. R., född i Hoffmanstorp, Småland, den 17 December 1836; utvandrade 1854 och kom till Rockford 1858; var en af medlemmarne i Silf-versparres batteri; har i inånga år varit sin egen vagnmakare och är nu medlem i plogfabriksbölaget Skandia. Gift med Klara Anderson; 4 barn; lutheran och republikan.

JOHNSON, PETER, född i Häne, nära Sköfde< den 3 Oktober 1823; gift 1845 med Maria Kristina Anderson från Yårfruhem i Vestergöthland; utvandrade 1854 och bosatte sig samma år i Rockford. Johnson har genomgått många svåra prölvelser och motgångar sedan sin ankomst hit, men han har kämpat manliga och genom träget och ihärdigt arbete i fabrikerna försatt sig i goda ekonomiska omständigheter. Han är en af de äklsta medlemmarne i lutherska församlingen och republikan. Af hans 4 barn lelver endast ett.

JACOBSON, JULIUS, född i Visby 1858; utvandrade 1879 och har sedan början af detta år, d& han ankom tili Rockford, arbetat hos John Nelson.

JOHNSON, SYEN AUGUST, handelsskräddare, född i Wing, Yestergöth-land, den 12 November 1831; lärde skräddareyrket i Sverige och utvandrade till Amerika 1852; var en af de första svenskar, som då bosatte sig i Rockford, hvarest han lefvat och verkat oafbrutet sedan dess, de första åren i anställning hos andra, men sedan 1863 såsom sin egen i bolag med John Erlander. Han är uu en af stadens förmögnaste svenskar och åtnjuter allmänt förtroende bland Rockfords invånare, tjenstgör som president i “Rockfords Central Furniture Company,” har innehaft andra allmänna uppdrag och är en af de äldste medlemmarne i den. lutherska församlingen på plAtsen. J. är gift med Emily Peterson, som kom till Rockford med sina föräldrar 1854. Har med henne 7 barn. Stark republikan.

KÄLLBERG, A., född i Hellestad, Westergöthland, den 28 Juli 1833; utvandrade med familjen 18U6 och slog sig genast ner i Rockford, der han i början mötte många för den nykomne egna svårigheter, ibland hvilka må nämnas en f&stigliets-affär, som slog mycket illa ut och medtog alla hans tillgångar. Men Kallbergs mod svek honom icke; han arbetade oförtrutet och lyckades härigenom åter kom-ma på goda fötter, så att han, nftr “The Union Furniture Company” bildades 1876, var i stånd att taga många aktier deri samt blef på samma gång bolagets president. Källberg gifte sig i Sverge 1857 med Johanna Nelson från samma plats som han; barnens antal äro 6, af hvilka 3 äro döistumma. Lutheran och republikan.

KERN, J. M., skräddare till yrket, född i Wurtemberg, Tyskland; utvandrade 1849 och bosatte sig i St. Charles, der han gifto sig med Sofia Nelson från Blisberg, Westergöthland, som också utvandrade 1853 och som gifvit honom 8 barn. Kern talar svenska och tillhör den svenska metodistkyrkan.

LIND, CHARLES A., född i Almundryd, Småland, den 30 Juni 1846; utvandrade 1871 och kom s. å. till Rockford, der han sedan dess arbetat i åtskilliga fabriker; blef medlem i Unionbolaget 1876 och eger nn anställning i desa fabrik. Gift med Kathrina Peterson.

LINDEN, A. W., född i Eksjö den 28 Maj 1830; lärde målareyrket i Jönköping och utvandrade 1854; arbetade i Chicago för Almini och andra till 1862, då han flyttade till Rockford, hvarest han sedan dess drifvit egen rörelse. Lindens för några år sedan aflidna hustru var Anna Kristina Elg, som gaf honom 4 barn, hvilka alla äro i lifvet. L. tillhör Congregationalsamfandet och är republikan.

LONG, AND. C., född i Adelslöf, Småland, den 12 November 1837; lärde skomakareyrket i Grenna och utvandrade 1857; bodde de första åren i Geneva, Sc. Charles och Chicago och flyttade 1862 till Rockford, der han nu drifver egen rörelse i sitt yrke. Gift med Anna Helena Bowman; har 5 barn; är lntheran och repnblikan.

LUNDGREN, GUSTAF, född i Läkeryd, Småland, den 5 Juli 1829, lärde smedsyrket vid Husqvarna bruk, utvandrade 1854 och arbetade det första hal fåret i staten New.York; kom till Rockford våren 1855 och var den första svenska smed på platsen och den första landsman som fick anställning vid vattenverken, der de svenska arbetarne för längesedan räknat9 i, snart sagdt, tusental. L. har arbetat hos maskinfabrikanten F. H. Many de senaste 14 åren och under tiden grundlagt en fullkomligt sorgfri ålderdom, egande utom annat, ett stort vackert licm i en af stadens vackraste delar. Han är gift med Maria Kristina Anderson från Hakarp, Småland, och har med henne 6 lefvande fullvuxna barn. Meth. och repnblikan.

LINDAHL, P., född den 24 December 1829 i Steubrohult, Småland; utvandrade 1854, arbetade första året i Mc. Henry co. och året derpå i Michigans skogar; kom 1856 till Rockford, der han hela tiden varit sysselsatt med spanmålsaflUrer, genom hvilka han samlat en större förmögenhet Gift med Sofia Peterson från Kumla . Östergötland och har med henne 6 barn. Lutheran och demokrat

LINDBLAD, A., född i Jönköping den 22 Mars 1830; utvandrade 1853; bo-satte sig först i Geneva, sedan i St Charles, senare i Elgin och omsider i Pecaton-ica, hvarifrån han flyttade till Princeton. Der ingick han uti statens 12te Infanteri, regemente, men öfverflyttades såsom fanjunkare till det 64de. Vid krigets slat besökte han fäderneslandet och slog sig vid återkomsten 1866 ner i Rockford, hvarest han sedan dess varit anställd i Skinner & Briggs plogfabrik.LINDBERG, AND., född i Hulderyd, Wermland, den 2 Februari 1839; var maskinist vid Finspongs bruk, när han utvandrade 1879, och är nu sysselsatt med arbete å John Nelsons maskiner.

LUNDGREN, C. A., målare, född i Borås 1829, men uppfödd i Göteborg, der han äfven lärde sitt yrke; utvandrade 1851, vistades i New York de första 5 åren, de näst två följande åren i Minnesota, sedan ett år i Missouri, derifrån tillbaka till Minnesota och 1861 åter till Sverge. Till Amerika återkom han 1863, bosatte sig då i Rockford ocli har der idkat egen målarerörelse. Lundgren ingick 1866 äktenskap med Carin P. Gilson, en amerikanska, som dog 1878, lemnande honom 4 barn. L. är gammal frimurare och står mycket högt inom orden, hyser frisinta religiösa åsigter och är i politiskt hänseende sjelfstäudig.

MUNTHE, THORE, född i Lommaryd, Småland, den 14 Januari 1847; utvandrade 1869; tillbragte de första få åren i Michigan och Chicago; kom till Rockford 1870 och började 1875 den handsk-fabrik ban och Aug. Hsegg nu drilva (se Haegg). Munthe är gift med Maria Peterson som kom med sina föräldrar vid mycket unga år till Amerika, och hon har skänkt honom 3 barn. Frisint; republikan.

MÅRTENSON, NILS, född i Söfde, Malmöhus län, den 28 Mars 1860; utvandrade 1879 och har arbetat i “Forest City” hela tiden. Lutheran.

NIDO, JOHN, född i Stockholm den 26 Juni 1834; utvandrade 1867 och kom efter ett kort uppehåll i Chicago till Rockford 1868, sedan hvilket år han användt sin tid och talang i arbetet på John Nelsons strurapsticknings-maskin, hvarmed han ännu är sysselsatt. Gift 1872 med Klara Johnson från Grolanda i WestergöU land. Frisint och republikan.

NORDSTRÖM, A. J., son till C. O. Nordström, född i Wexiö den 21 Juli 1850, anlände med föräldrarne till Amerika 1867, kom efter en kort tid i handel i Rockford, fortfor dermed till *1874 och uppsatte då en större modehandelsaffär, som nu är den största i staden, gifvande sysselsättning åt 10 personer. N. är biträdd i affären af sin syster Olivia, en af ortens skickligaste “designers” Ogift; tillhör episkopalkyrkan.

NORLING, L. M., född i Murum, Elfsborgs län, den 4 Maj 1843; utvandrade 1864 och slog sig s. å. ner i Rockford; arbetade som svarfvare tills Centralbolaget bildades 1879; eger nu anställning i dess fabrik, är vice president i “Union Grocery Company” och har varit trustee i den lutherska församlingen de senaste 10 åren. Gift 18(37 med Josephina Johnson, dotter af Peter Johnson från Sköfde, och har 2 barn. Republikan.

NOREN, L., föddes i Berg socken, Westmanland, den 7 Maj 1820, genomgick Julpa landtbruksskola 1851—2, tjenstgjorde sedan som inspektor å flera större gods, såsom Wallox—Säby i Uppland och andra och fick 1869 infallet att utvandra till Amerika. Han bosatte sig i Chicago, arbetade der såsom snickare till dess att branden 1871 reducerade hans egodelar till aska och hans hopp till hardt när hopplöshet, men fick snart nog både nytt mod och nya krafter, flyttade till Rockford 1871, är nu medlem i Union-bolaget, arbetar i dess fabrik, är glad, frisk, kry och förhoppningsfull. Gift med Fredrika Lindquist från Jönköping.aa$

NORRBOM, C* W., född i Nykil, Östergötland, den 4 Feb. 1851; utvandrade 1879 ocli har sedan ankomsten till Rockford arbetat i John Nelsons fabrik.

NORDSTRÖM, C« O., född i Wexiö 1817, lärde guldsmedsyrket i samma stad och blef der med tiden sin egen; han böljade rörelse 1845 och fortsatte oafbrutet till 1867, då han utvandrade till Amerika, medtagande familjen, bestående af maka och fem nu fullvuxna barn — 4 söuer och 1 dotter. N. kom efter ett kort uppehåll i Filadelfia till Rockford 1867 och har der tagit lifvet lätt, endast i bland, för om-vcxliugs skull, försökande att ingripa i sin nationalitets mera allmänna förhållan. den. Han var en tid egare af ångaren “City of Rockford.”

NELSON, AUGUSTUS, född i Mörlnnda, Kalmar län, den 18 Oktober 1884; utvandrade 1854, uppehöll sig ett år i Chicago och reste till Indiana 1855; kom 1861 till Rockford, etablerade sig här såsom vagnmakare, dref detta yrke 5 år och blef derpå medlem i handelsfirman Erlander, Johnson & Co., har sedan varit i Wyanet ett år, men eger nu klädeshandel i Rockford. Johnson tjenstgjorde 7 månader under inbördeskriget såsom medlem i Tennessee-arraén; är gift med Kristina Maria Peterson från Säby i Småland, som kom med sin fader Carl Peterson till Amerika 1852. Paret har ett barn; tillhör lutherska kyrkan.

PETERSON, ARON, född den 15 Juli 1851 i Elghult, Småland; utvandrade 1879 pch arbetar nu i Union-bolagets tnöbelfabrik.

PETERSON, PETER, den å annat ställe omnämnde “gamle settlaren,” föddes den 14 Februari 1804 i Wiuge, Westergötland, hvarifrån han utvandrade 1852 och bosatte sig i Rockford. Hans hustru ttr Inga Maria Bressman, med hvilken han vigdes 1840. Barnens antal är 5.

PETERSON, PER AUGUST, född i Falköping den 2 Februari 1854; utvan-drade 1869; styrde efter ett och ett halft års vistelse i Jefferson, Cook co., sin kosa till Rockford; är nu sekreterare i “The Central Furniture Company” och trustee i lutherska församlingen samt republikan. Ogift.

PETERSON, AUG*, född i Skärstad, Småland, den 27 Oktober 1849; utvan. drade 1869, bosatte sig då i Rockford och är nu medlem i “Merchant Tailor Stock Co.” Gift med Sofia Lind, dotter till pastor Lind.

PETERSON, ADOLF, född i Skärstad, Småland, den 24 Februari 1847, lärde skräddareyrket i Sverge, utvandrade 1868, bosatte sig då i Rockford och är nu president i “Merchant Tailor Stock Co.” Gift sedan 1870 med Hedvig Lindström från Dunkerhall, Småland. Tre barn.

PETERSON, PER AUGUST, född i Winge, Westergöthland, den 8 September 1846; kom med föräldrarne till Amerika 1852; hans fader, Peter Peterson, tillhörde Rockfords svenska pioniei-skara ocli genomgick många svåra prof de första åren under vistelsen härstädes. Per August, hans äldste son, är nu en försigkommen ung man; han var med vid bildandet af Rockfords “Union Furniture Company” ocli eger anställning såsom sekreterare i bolaget, i hvilket han naturligtvis äfven är medlem. P. är ännu ogift, tillhör lutherska församlingen och det republikanska partiet.

XXVPETERSON, P. A., född i Ödeshög, Östergötland, den 7 Mars 1828; utran-drade 1849 och bosatte sig först i staten New York, hvarifrån han hemfor till fäder, neslandct 1853; återvände till Amerika s. å. och vistades i Lafayette, Ind., tills hösten 1854; reste då till New York och gifte sig der med Adolfina Wetterhall från Grenna; qvarblef i New York till 1857 och begaf sig nu till Rockford, der han lef-vat och verkat sedan dess såsom mekanisk arbetare och under tiden lagt grunden till en sorgfri framtid, uppfostrat tvänne barn och vunnit anseende som en af Rock. fords aktningsvärdaste svenskar. Han är medlem af metodistförsamlingen och republikan.

RUNDQU1ST, F. 0., född i Sågsby, Småland, den 22 Augusti 1842; utvan. drade 1868 och har sedau samma år arbetat i skräddareyrket i Rockford. Gift med Sofia Kristina Svenson från Hvena, Kalmar län, hvarifrån hon utvandrade 1869. Tre barn; metodist, republikan.

RYDBERG, JOHN Z.J född i Göteborg den 22 September 1883; utvandrade 1852 och gick vid ankomsten till New York till sjöss och var sjöman ett par år, un. der hvilka han egde tillfälle att besöka många främmande länder; anlände till Chicago 1854, stannade der några år och bosatte sig 1860 i Rockford; ingick der 1862 såsom frivillig i Illinois’ 74de infanteriregemente och deltog med delsamma 3 år i striden för unionens bestånd och slafveriets undergång, men var lycklig nog att komma ur fejden med blott en lindrig blessyr; återvände till Rockford efler krigets slut och har sedan dess sysselsatt sig med handelsaffärer; är nu direktör och kassör i The Union Grocery Company, hvars rörelse han äfven förestår. R. har äfven varit stadskassör en termin. Gift med Matilda Blom. Lutheran och republikan.

SÄLSTRÖM, GUSTAF ADOLF, född i Säby, Jönköpings län, den 18 Augusti 1841; utvandrade 1853 och ankom efter en ovanligt svår sjöresa till New York nyårsdagen 1854. Med sin fader (modren hade dött i Göteborg nyss före inskepp-ningen derstädcs) anlände han till Chicago och stannade der tills 1856, då han for till Minnesota, hvarest han tillbringade 8 år. 1864 slog han sig ner i Rockford, började året derpå egen specer i rörelse och fortfor dermed tills 1879, då rörelsen af-läts åt det då bildade “Union Grocery Company.” Eger nu anställning i “Central Furniture Company,” är sekreterare i svenska brandstodsbolaget, har varit supervisor i Rockford township och är en af lutherska församlingens mest nitiske medlemmar ; han har äfven varit trustee tvänne terminer. Gift sedan 1866 med Ga stafva Höglund, som gifvit honom sju barn.

SUNDQUIST, J., född den 11 April 1841 i Luleå, der han äfven lärde snic-kareyrket; utvandrade 1867, arbetade 4 år i Chicago och andra platser, kom till Rockford 1873 och vardt 1877 medlem i Union-möbelfabriken, der han nu arbetar. Gift 1877 med Elisabeth Andeisen, norska, och har i detta äktenskap ett barn. Metodist och republikan.

SYENSON, 8., född i Näsum, Skåne, den 19 Februari 1842; ntvandrade 1868 och bosatte sig samma år i Rockford och eger nu anställning i Forest City möbelfabrik. Gift med Albertina Brolin från Mörrum i Blekinge, har med henne 3 barn. Svedenborgian och independent.SYENSON, C. J., född i Båtstad, Elfsborgs län, den 11 December 1856; lärde snickareyrket i Göteborg ocli utvandrade 1879, då han först besökte Minnesota, men arbetar nu i Forest City. Lutheran och republikan.

SUNDSTRÖM, J. P., född i Mörlunda, Kalmar län, 1885; utvandrade 18*9, bosatt samma år i Rockford, nu sysselsatt i Forest City. Gift med Sofia Anderson från Grolanda i Yestergölhland.

THOMPSON, NILS T., född i ölmed i Vermland den 22 April 1884; utvandrade 1854 och arbetade de 4 första åren i Chicago; kom till Rockford 1858 och arbetade till 1876 i olika yrken; och återgick då till skräddareyrket och är nu sekreterare i “The Merchant Tailor Stock Compaoy.” T. har varit gift trenne gånger, den senaste gången med Emma Peterson, född i Borås 1844. Har med henne 4 barn. Frisint och republikan.

UKDEN, CARL, född i Yarnum, Vermland, den 2 Mars 1860; erhöll en god uppfostran i hemmet och utbildade sig vidare i Örebro tekniska skola; for 1879 till Amerika för att vinna erfarenhet i mekanik och är nu sysselsatt med arbete på John Nelsons stickmaskiner.

YENNERSTRÖM, GEORG HENRICK, född den 24 Januari 1838 någonstä. des i Småland, men kom vid 3 års ålder till Stockholm, der han lärde snickareyrket; utvandrade 1879, sedan hvilket år han arbetat i Forest City möbelfabrik här-städes. Lutheran och republikan.

WESTERGREN, L., född den 8 December 1888 i Dalarne, lärde snickareyrket i Sverge, utvandrade 1866 och bodde i Rockford till 1876, reste då till Galesburg, återkom till Rockford 1879 och har sedan dess arbetat i Centralbolagets möbelfabrik.

WALL, P. N. 0., född i Mo, Helsingland, den 1 September 1846; utvandrade 1865 och tillbringade de föräta åren i staden Brooklyn; for till Jamestown 1868, tillbaka till Brooklyn 1870, åter till Jamestown 1873 och till Rockford 1877, di han gick i bolag med George Johnson om cn handelsskräddarerörelse, hvarmed han ännu sysselsätter sig. Gift med Ida W. Hult från Hvena i Kalmar län. Tvänne barn utgöra äktenskapets fruktSVENSKAR I STADEN CHICAGO.

öfverste HANS MATTSON ftr, det ftr sant, ingen Illinois-bo, men han har varit det — tillhörde till och .med en gång statens svenska banbrytare-kår — och har dessutom vid mer än ett tillfälle haft ett finger med i företag, som inledts af Illinois-svenskarne. Alltså anse vi oss böra gifva honom ett rum bland “Sven. skarne i Illinois.”

Mattson föddes i önestad, Skåne, den 28 -Dec. 1882. Hans föräldrar voro Matts och Ilgena Larson, välmående landtfolk, båda ännu lefvande och bosatte i Vasa, Minnesota. Sedan han genomgått Kristianstads elementarläroverk, ingick han vid 17 års ålder som kadett vid Göta artilleri, men tröttnade på det entoniga garnisonslif-vet och utvandrade till Amerika, dit han anlände i Juni 1861. I Boston tog han anställning som skeppsgosse å ett kustfartyg, försökte sedan sin lycka som arbetare å en farm i New Hampshire och ännu senare som “dagakarl” å en jcrnväg i Illinois. (se sidan 84) Under sin vistelse i Vasa, hvilket nybygge han grundläde och livars första öden han ledde, tog han verksam del i townshipets och skoldistriktets organisering, ledde äfven de i öppen präri hållna andaktöfningarne och var för öfrigt sina landsmäns allt i allom. Han började tidigt spekulera i fastigheter, men 1857 års kris kom och bragte honom till fullkomlig financiel ruin. Han började nu egna sig åt lagstudier i Red Wing, Minn., tog sin för rättighet att praktisera nödvändiga examen efter ett år och etablerade sig genast som “attorney” i sistnämda stad. Valdes kort derpå till “City Clerk” med $150 årlig lön, livarmed han ägde att underhålla sig och sin unga hustru. Valdes 1858 till “County Auditor,” åter valdes 1860, resignerade 1861, ingick omedelbarligen som kapten i Minnesotas 8. infanteri-regemente, befordrades till major 1862, till öfverste löjtnant 1863 och till öfverste för sitt regemente 1864, samt tjenstgjorde i denna egenskap tills i OkL 1865, då han hemkom med regementet efter en mera än fyraårig ärorik tjenstgöring för adoptivlandet Aret efter hemkomsten etablerade han sig som advokat i Red Wing, men blef straxt derefter erbjuden redaktörsbefattningen vid Svenska Amerikanaren i Chicago. 1876 blef han utnämnd till sekreterare vid Minnesotas “Board of Immigration,” i hvilken egenskap han gjorde ofantligt mycket för ledandet af den svenska invandringen till Minnesota; 1869 valdes han till statssekreterare, men resignerade före terminens utlopp, för att blifva landagent i Europa för de jern-vägskorporationer, i hvilkas spets Jay Cook & Co. befunno sig. Han tillbragte nu fyra år i Sverige med sin familj och återvände sedan till Minnesota.

Medan han var medlem af “Board of Immigration” skickades han som delegat till the “National Immigration Convention” i Indianapolis, uppträdde der afgjordt för förändring af de då existerande emigrationslagarne och blef en af de fem, som tippdrogos att bringa saken inför pres. Grant, följden varande att kongressen omsider vidtog de äskade förändringarne till förmån för invandrarne.

Öfverste Mattson eger nu stora landintressen i norra Minnesota, eger och redigerar “Minnesota Stats Tidning” och har ett större intresse i “Svenska Tribunen.” Han ftr stark republikan, verksam frimurare, god talare och skribent, liberal på alla sätt, full af energi, amerikaniserad till det yttersta, mycket socialt siunad, uppträder värdigt, går medelvägen i allting, har ett öfvervftgande praktiskt skaplynne och besitter stor organiserande förmåga. Gift 1855 med Kristina Peterson från Balingslof i Skåne, som gifvit bonom 10 barn, utaf hvilka 5 lefva.C. 6. LINDERBORG föddes i Skellefteå den 26 Mars 1844; vistades i Finland 1846—60; genomgick läroverken i Sundsvall, Hernösand ocli Falun, och aflade studentexamen i Upsala hösten 1868; tjenstgjorde som vikarierande adjunkt vid högre elementarläroverket i Gefle vårterminen 1864; låg vid universitetet i Helsingfors vintern 1864—65; återvände till Sverge på sommaren 1865 och innehade informatorsplatser i närheten af och i Göteborg; öfverreste till Amerika i Juni 1867 och anlände till Chicago i slutet af Juli; erhöll anställning som biträdande lärare vid Augustana College & Seminary i Paxton; blef påföljande år på hösten antagen till “teacher” vid Hillsboro Academy i Hillsboro, Illinois, och stannade der i sex månader; har från och med våren 1869 bott i Chicago, inbegripen ett par år i emigrationsaffärer i bolag med komul Hawkinson, och öfvergick till “Hemlandet” strax efter “den stora branden”. Yid denna tidning harhanverkat ibland som biträdande redaktör, men för det mesta som föreståndare för annonsafdelningen. Han har likväl egnat mången ledig stnnd åt öfversättningarvfrån engelskan till svenskan. Staten Illinos* nya grundlag blef af honom öfverflyttad till vårt språk redan 1868, och sedan dess har han klädt månget annat verk i vårdad svensk drägt, som vitnar om goda studier och godt språksinne. 1874 blef det för det republikanska partiet rådligt att uppsätta en svensk till kandidat för legisl aturen, och dertill utsågs hr Linderborg, som också invaldes med en vacker röstöfvervigt att representera statens 5te legislatur-distrikt, som omfattar de delar af Chicago, inom hvilket svenskar till större antal finnas. Efter tjenstetidens slut reste han till Sverge för att reparera sin brutna hälsa; återkom på hösten 1875, och har sedan dess haft anställning vid ‘‘Hemlandet”. Hr Linderborg är ogift.

ANDREW CHAISER föddes i Bälinge socken i Upland den 5 Augusti 1841 och åtföljde sina föräldrar och syskon till Amerika 1850. Familjen bosatte sig då i Bishop Hill, hvarest den ännu bor och hvarest Andrew vistades till sitt fjortonde år, då han, efter att hafva genomgått den publika skolan, tog anställning som konstförvandtselev vid “Svenska Republikanaren”, som af kolonien utgafs i Galva. När denna tidning omsider flyttades till Chicago, sökte hr C. sin lycka på andra fält, följande sina ungdomliga böjelser ä% hit och än dit, men drogs 1869 åter till hvad amerikanaren kallar “the art preservative”, eller “den preserverande konsten” — boktryckerikonsten. Han blef nu sin forne lekkamrats, kapten Erik Johnsons, kompanjon i det allvarsamma värfvet att utgifva en tidning. Denna tidning var “The Illinois Swede”, som sedan blef “Nya Verlden”, och med hvilken hr Chaiser sedan varit intimt förenad upp till dato. Hr Chaiser är nu “manager” af “Svenska Tribunen”, i hvars bolag han också är en af medlemmarne. Han har varit gift sedan 1869 med Charlotta Anderson från Yictoria i Knox county och har med henne 8 barn.

CHARLES J. SUNDELL föddes i Stockholm den 1 Juni 1822. Ekonomiska omständigheter tvingade honom att redan tidigt egna sig åt ett handtverk, ehuru hans vettgirighet och i allmänhet lyckliga naturgåfvor riktade hans sinne åt de bokliga konsterna. Efter att ha lärt ut sitt yrke, företog han en flerårig resa i Belgien, Tyskland, Frankrike och Holland och etablerade sig efter återkomsten till Sverge såsom sin egen i Stockholm. År 1849 afreste han till Amerika och landade i San Fransisko tidigt år 1850. Der arbetade han dels såsom målare, dels i handel och i guldminorna. Från San Fransisko begaf han sig till Sandwich- och Yänskapsöarne, samt ankom till Sydney, Australien, hösten 1851. Derifrån afgick han till guldminorna vid Port Melbourne och lyckades ganska väl såsom guld-sökare, men förlorade allt hvad han forvärfvat på handelsspekulationer. Efter förnyadt arbete i guldminorna drefs han af hemlängtan tillbaka tili fädernejorden. På ditresan vistades han någon tid i Brasilien samt återkom till Stockholm hösten 1852. De nya idéer han insupit på den vestra hemisferen gjorde Sverge numera för honom mindre behagligt, hvarföre han åter afreste derifrån till Amerika och ankom till Chicago i Februari 1853. Här erhöll han anställning vid Michigan Central-jernvägen, samt anlade sedan tillsammans med en annan svensk en tändsticksfabrik. Denna affär misslyckades dock, hvarföre han i kompani med sin landsman, vår välbekante Anders Larson, inrättade en sodavatteosfabrik. Samtidigt härmed gifte han sig. År 1858 utnämndes han till vice konsnl för Sverge och Norge, hvilken befattning han innehade till 1861. Emellertid lät han inleda sig i land-spekulatoner, som ådrogo honom stora förluster, hvarföre han afslutade fabriks, verksamheten och tog anställning i handel, h varefter han erhöll befattning som “Recording Clerk” i Chicagos postkontor.

Alltsedan sin ankomst till Chicago har hr Sundell tagit verksam del i de politiska angelägenheterna, och alla sådana som rört landsmännens såväl nytta som nöje. Alltid stark ifrare för den skandinaviska idén deltog han i stiftandet af det första skandinaviska sällskap i vestern år 1854. Sällskapet benämndes den “Skandinaviska Unionen”, men upplöstes åter af brist på enighet År 1857 framställde han förslag om och var en af stiftarne utaf sällskapet Svea. År 1858 naturaliserades han såsom amerikansk medborgare. År 1856 hade han ifrigt verkat för Fremonts val till president, och ännu kraftigare verkade han för Lincolns 1860. Af denne blef han för visade tjenster, utnämnd till amerikansk konsul i Stettin, Preussen, och afgick dit i Juli 1861. Denna befattning innehade han under det amerikanska inbördeskriget samt senaste kriget emellan Danmark och Tyskland, Preussen och Österrike. Statsdepartementets arkiver i Washington kunna bära vittne om den patriotism och verksamhet, som hr Sundell inlade i handhafvandet af denna sin befattning. Under kriget mellan Tyskland och Danmark, då frågan förekom om Danmark, genom att låta ett enda krigsfartyg kryssa lram och tillbaka i Östersjön, kunde förklara alla tyska hamnar blockerade, ålåg det bland annat hr Sundell, att vara närvarande vid konsulat-rådplägningarne samt afgifva täta rapporter till Washington rörande städerna Stettin, Däntzig, Königsberg och Memel, hvilka trenne senare platser lydde under Stettinerkonsulatet

Hr Sundell innehade den ifrågavarande befattningen till början af år 1867, då nytt amerikanskt generalkonsulat och eu ny diplomatisk agentur upprättades för Rumänien, hvilket embete uppdrogs åt Louis M. Czaphay af Kalifornien med hr Sundell såsom biträdande sekreterare. För delta ändamål vistades hr S. flera månader i Bucharest, dervid han ofta kom i nära beröring med furst Karl, Rumäniens upplyste och frisinte regent. Derefter återvände han till Amerika och Chicago, hvarest han vistats alltsedan Augusti 1867. Hans verksamhet sedan dess och intill närvarande stund är så välbekant, alt vi icke behöfva redogöra for densamma inför våra läsare. Han är nu vesterns generalagent för Allan-linien.

STEN NELSON, omnämnd å sidan 270 under rubriken “Lincoln Park”, är född i Fjelkestad i Skåne den 80 Januari 1828; lärde trttdgårdsmästarcyTket på Wanås, grefvc Wachtmeistera säteri; utvandrade till Amerika 1852; uppehöll sig de tre första åren i Ohio och bosatte sig i Chicago 1855, sedan hvilken tid han sysselsatt sig med anläggning af parker och privata företag af samma slag. Hr Nelson har varit gift sedan 1857 med Sophia Johanna Hoppman från Kristianstad och har i äktenskapet 6 barn (8 söner och 8 döttrar), af hvilka ett aflidit.LEONARD GYLLENHAAL föddes den 1 Juli 1842; erhöll en vårdad uppfo. stran och tog studentexamen i Upsala 1860. Efter tre års vidare studier vid universitetet afgick han derifrån 1868, och reste tre år senare, således 1866, öfver till Amerika. Sin första tid hftr tillbragte han i Newyork; flyttade hösten 1867 ned till Missouri; kom i början af 1870 upp till Chicago och for vid höstens ankomst samma år ned till Sunflower county i Mississippi, hvarifrån han, efter åtskilliga genomgångna strider med lifvet i nya verlden, återvände till Chicago 1871. I Mars 1874 vardt han redaktör för “Svenska Amerikanaren”; lemnade denna befattning ett halft år derefter och antog anställning vid “Hemlandet”, vid hvilken tidning han ännu finnes. Gift den 4 Mars 1880 med Selma A. Nelson.

OTTO LUDVIG OLSON, utgifvare af “Fäderneslandet”, föddes den 29 Maj 1889 i Stockholm, der han lärde boktryckareyrket; kom till Amerika på hösten 1868; ingick strax derefter till “Hemlandet” och tjenstgjorde som förman i tidnin-typografiska afdelning, till dess att han uppsatte , hvars första

nummer utkom den 15 December 1877.

ENGBERG & HOLMBERG. Äldste medlemmen i denna ansenliga och ansedda firma är Jonas Engberg, född i Bergsjö, norra Helsingland, den 81 Mara 1887. Efter att hafva genomgått folkskolan och sedan tillbringat tre år i Hudiks. valls elementarläroverk, fick han en skrifvaresyssla och fortfor dermed tills han utvandrade till Amerika. Hit ankom han i slutet af 1854, uppehöll sig en kort tid i Ohio och kom derpå till Chicago. Hans första sysselsättning hftr blef boksprida-rens och dernäst boktryckarens. 1856 ankommo hans föräldrar och dem följde han nu till Red Wing i Minnesota, der han jemte pastor E. Norelius påföljande år började utgifva “Minnesota-Posten”, som dock snart gick under af brist på understöd och den då herskande krisen. Hösten 1859 återvände han till Chicago och vardt “Hemlandets” redaktör. Denna befattning skötte han tills 1864. Emellan detta år och 1868 egnade han sig åt komissionsaffärer, på samma gång som han, i förening med konsul P. L. Hawkinson, innehade ett tryckeri å Lake Street. 1868 vardt han sekreterare och kassör för svenska tryckföreningens bokhandel, och qvarblef vid denna befattning tills efter branden 1871, dä han öfvertog bokhandeln ensam. 1874 köpte han, C. P. Holmberg och C. O. Lindell affären af tryckföreningen. Den senare har, som å sidan 266 uppgifvits, ur firman utgått.

Hr Engberg är sedan 1861 gift med Elisabeth Zimmerman, och har detta äktenskap välsignats med 11 välskapade barn, alla, utom ett, i lifvet

C. P. Holmberg, nu Engbergs ende bolagsman, föddes den 8 Mars 1840 i Fjärrestad, Skåne, och utvandrade från Stockholm, der han hade uppehållit sig flera år, till Amerika 1865 och bosatte sig genast i Chicago. Här har han verkat i åtskilliga riktningar. Han böljade såsom bygnadskontraktör, sysselsatte sig emellan åren 1869—74 såsom fastighetsspekulant och assuransagent och har sedan dess fortsatt sitt lifs gerning såsom medlem af ofvannämnda firma, der han nu återfinnes, ärad och aktad för sin redliga karaktär och sitt vänliga sätt När Immanueisförsamlingens i den stora branden förstörda tempel skulle återuppbyggas, anförtroddes bonom öfverinseendet af hela arbetet och han utgör nu en af församlingens inre pelare. Hr Holmberg är gift med Vilhelmina Dorothea Vetter, lund från Eksjö.

Af hvad vi under historiken öfver Chicago sagt om denna firmas affär, inser läsaren att det ftr en af de förnämsta svenska i vår stad. Och härmed mena vi ej allenast de dollars och cents egarne under affärsårets lopp omsätta, utan äfven och i främsta rummet verksamhetens civilisatoriska betydelse.I denna firmas ganska både stora och välsorterade boklager skall man förgät tcs söka efter röfvareromaner och dylik dålig literatur, som annars öfversvämmar vårt land, hotande att qväfva allt sant, ädelt och godt, som på annat sätt blifvit nt-sådt i det ungdomliga sinnet. Allting, ifrån den med synnerlig typografisk skick, lighet af dem sjelfve uppsatta och för alla kostnadsfritt tillgängliga katalogen, som utgör en ansenlig volym i sig sjelf, till den stora familjebibeln, — ifrån a-b-c-boken till Websters “Unabridged Dictionary,” — ifrån den lutherska långkatekesen till Oorusordia Pia — allt är 1 moraliskt hänseende snndt, hvilket tyvärr icke kan sägas om alla boklådor i detta eller något annat land.

Firman har för kort tid sedan köpt ett större intresse i det å sidan 267 om-nämda “Star Printing Company” härstädes och ungefär samtidigt helt och hållet inköpt den bokhandel i Moline, som förr egts af Vidstrand och Thulin.

N. 0. WESTERGREN, pastor vid sydsidans svenska metodistförsamling, härstammar från Bjäraryd i Skåne, der han föddes den 25 Juli 1834. Han var den äldste af 7 bröder, af hvilka 5 ännu lefva, och erhöll af fadren, som var läsare och ambulatorisk skolmästare, en i hvarje hänseende ganska vårdad uppfostran. Till Amerika anlände han i sällskap med sina anhöriga 1852. Genast vid ankomsten hit skingrades skaran, i det föräldrarne och de två yngsta barnen fortsatte resan till Chicago, medan de öfriga, föremålet för denna teckning inbegripet, stannade i de östra staterna. Den senare uppehöll sig först en tid i Maine, tillbragte sedan en tid i Boston och drogs af slägtskapens band hösten 1853 vesterut äfven han. I December samma år försiggick hos honom den sinnets förändring, som teologerna Kalla väckelse; han var då medlem af den nyss förut i Chicago bildade svenska metodistförsamlingen. Han hade nu, säger han sjelf, inkommit i ett nytt skede af sitt lif, och att vara overksam på det religiösa området hade i och med detsamma för honom blifvit en hardt när fysisk omöjlighet. Han började derför genast tala och förmana vid de andliga sammankomsterna, och lör att bereda sig för en mera framgångsfull verksamhet i framtiden ingick han 1855 vid det teologiska institutet i Evanston och året derpå vid Knox College, Galesburg. 1857 anslöt han sig till Peoria-konferensen och blef samma år uppdragen att förestå den svenska metodistförsamlingen i Victoria, den äldsta och da den största svenska i verlden. Derifrån flyttades han 1858 till en norsk församling i Leland och 1868 till Beaver i Indiana, der han egde att färdas 150 mil för att komma från pastoratets ena ända till den andra, emedan församlingsmcdlemmarnc bodde så spridda. På grund häraf och emedan arbetets frukt låogt ifrån motsvarade mödan, gladde sig W. när han 2 år senare fick återvända till norrmännen och på samma gång återupptaga studierna i Evanston. Änuu välkotnnare var det måhända för honom att 1863 få flytta till Galesburg och på den tid han kunde afvara från församlingsvården egna sig åt fortsatta studier i Knox College. Efter någon tids vidare verksamhet i Bisliop Hill och Kewanee förestod han Chicagoförsamiingen 1865—8, under hvilken period han vann mycken dyrbar erfarenhet både såsom kristen och predikant, emedan han i tjenstgöringen oupphörligt kom i beröring med de talrika emigrantmassor, som då ankommo i armod och elände, och bland hvilka han och andra skandinaviska predikanter egde att utdela hjelp och gifva tröst. Det var vid ett af hans bönemöten som förslaget att försöka åstadkomma ett skandinaviskt emigrant-härberge först utgick, och det var han och pastor Erland Carlson som sedan blefvo d t kraftigaste befordrarae af företaget. 1870 påbörjades en liten skola i Galea. burg för utbildandet af svenska metodistpredikanter,och hr W. blef dess förste lä. rare. Under de tre år han förestod skolan studerade under honom A. P. Wigren,död 1878, samt A. T. Westergren, Alfred Anderson, H. W. Eklund, J. A. Gabriel-son och A. J. Wicklund, nu alla församlingsföreståndare. Hösten 1872 blef pastor W. redaktör af Sändebudet och fortfor i detta kall 8 år, vardt sedan pastor vid nordsidans församling i Chicago ett år, dernäst vid församlingarne i Batavia och Geneva ett år, vidare vid Molines församling ett år, bestridande under samma tid befattningen såsom presiderande äldste inom Galesburgsdistriktet, och slutligen flyttades pastor W. 1879 till sydsidans församling i Chicago, der han nu verkar å ett vidt och tämligen tacksamt fält. Pastor Westergren har, sedan han först uppträdde såsom offentlig talare i Rockford, hållit öfver 5,000 föredrag, många på engelska. ehuru de allra flesta på svenska. Att alla de ord, han derunder yttrat, fallit i god jord och burit frakt till evinnerligt lif, får väl icke obetingadt antagas, men att hans verksamhet ändå varit ädel, nyttig och ganska välsignelserik, det vill in-gen, som känner hans person ocb följt hans karier, för ett ögonblick betvifla.

L. G. HALLBERG, arkitekt, född i Näs, Vestergöthland, den 4 September 1844. Sin första undervisning i bygnadskoosten erhöll han i Göteborgs polytekni-ska skola åren 1868—6, bevistade derefter de fria konsternas akademi i Stockholm och började sedan praktisera sin konst i Gefle. Derifrån reste han till England, stannade der 8 månader och kom i September 1871 till Amerika, hvarest Chicago genast blef hans hemort. Under de 9 år hr H. hår verkat som arkitekt, har han vunnit namn för stor skicklighet och smak vid utförandet af sina arbeten, hvadan han också varit hedrad med rätt vigtiga uppdrag i bygnadsväg. Han har äfven väckt uppmärksamhet såsom ingeniör i det han förelagt stadsfullmäktige ett förslag, som afser att åstadkomma ett fullkomligare dräneringssystem än det vi nu ega. Som bekant förgiftas nu vårt vatten genom den orenlighet, som uttömmer sig i floden och blandas med sjön Michigan. För att afhjelpa detta onda vill lir H. att man skall anlägga ett antal smärre kanaler inåt landet och genom dessa clit-leda uttömningarne och der använda dem såsom gödningsämnen, antingen i fast eller flytande form, något som han påstår vara ej blott utförbart, utan dertill både praktiskt och nödvändigt.

Pastor ERLAND CARLSON, som sedan 1873 förestått den lutherska församlingen i Andover, har dock så länge tillhört Chicago och med sin verksamhet här så mäktigt och afgörande ingripit i gestaltningen af den svenska koloniens öden, att vi derför ansett honom ännu i historiskt hänseende Åtminstone tillhöra denna stad.

Vi hafva förut uppgifvit att pastor C. är född i Elghult, Småland, den 24 Augusti 1822, att han prestvigdes i Vexiö den 10 Juni 1849 och att han efter någon tids tjenstgöring i Sverge 1852 kallades till Amerika för att omhandtaga den i Chi cago vid samma lag bildade Imtnanuelsförsamlingen, hvarom se vidare under rubriken Chicagos svenska kyrkor.

Hvad vi hittills oafsigtligt förgätit att nämna är, att pastor Carlson under sin 20-åriga tjenstetid i Chicago ingalunda inskränkte sitt pligtområde till blott pre-stens. Det är nu så vordet att en svensk prestman i Amerika måste vara nästan allt för församlingen, och ingen torde hafva haft en lifligare erfarenhet af detta förhållande än just Immanuelsförsamlingens förste herde, som fick den dubbla uppgiften att sörja för sitt folks både andliga och timliga intressen. De svenskar, som först anlände till Chicago, voro, får man minnas, långt ifrån så lyckligt lottade som de, hvilka nu för tiden vid ankomsten slå sig ner i Vesterns hufvudstad. Det var då, utan öfverdrift sagd t, minst dubbelt så svårt som det na är för de ny-komna att taga sig fram i Chicago. Dertill kom djupt armod, sjukdom och all-män rådlöshet hos emigranterna, hvilka, det var ju naturligt, i sin förlägenhet vände sig till presten med anhållan om råd och hjelp. På detta sätt blef pastor Carlson ifrån början af omständigheterna tvungen att vid sidan om den maktpålig-gande själavården uppträda såsom svenskarnes verldslige vägledare, ett värf, som inbegrep mer möda och omtanka, än man nn kan föreställa sig. Honom ålåg det att vara landsmännens allt i allom: han skalle predika för dem på söndagen, springa omkring staden för att skafta dem arbete på måndagen, hjelpa dem med utredningen af någon annan bekymmersam affär på tisdagen, möta, mottaga och hjelpa till rätta en emigrantladdning på onsdagen, vara tolk inför någon domstol på torsdagen, skrifva och läsa bref för somliga på fredagen och förrätta dussintals andra saker på lördagen — och ändock blef otack ofta nog hans lön.

Af församlingen var han likväl alltid aktad och omtyckt cj blott för sina kraftiga och merendels odogmatiska predikningar, som höllos i vårdadt språk, utan också för det nit och den framgång, hvarmed han skötte kyrkans affärer. Pastor Carl. son är en stor organisatör. Den lutherska tryckföreningen tillkom genom hans och några andras bemödanden, men man kan säga, alt det var han, genom hvars tillsyn och vård affären växte och utvecklade sig. Han var likaledes en af dem, som kraftigast bidrogo till upprättandet af synodens läroverk Augustana, som troligen icke kommit långt utan de pekuniera medel denne “affärsprest,” som ameri-kanarne kallade honom, förstod att anskaffa i de kritiska ögonblicken. Några af Illinois’ svensk-lutherske församlingar ha kommit till stånd genom hans bemödanden, och munga själar, som stått färdiga att öfvergå från Luthers tro till någon annans, ha af hans ord blifvit återledda till hvad somliga kalla “den allena saliggörande läran.” — I korthet, pastor Carlson har varit den lutherska kyrkans kanske aldra kraftigaste, outtröttligaste och mest framgängsfulle befrämjare i Amerika.

Pastor C. har varit gift sedan 1854 med Fredrika Anderson och i äktenskapet välsignats meu 4 nu lefvande barn, 2 gossar och 2 flickor, af hvilka den ena, Annie F., är gift med pastor C. A. Evald, Immanuels församlingens närvarande föreståndare.

CARL BLOMGREN, en af Chicagos äldsta svenskar, föddes i Liareds socken. Westergötland, den 13 Jan. 1815. Han lärde skräddareyrket hos sin fader ocb fortsatte med detsamma oaf brutet tills 1851, då han utvandrade och blef bosatt i Chicago, hvarest han återupptog sitt handtverk och dref det med framgång tills 1864. Han öfverleinnade då affären åt sönerna John och Richard, medan han sjelf för. sökte sig såsom jordbrukare i Proviso 3 år. 1867 återkom han till staden, hvarest han nu lefver i fullkomligt sorgfria omständigheter, omgifven af sjn fallvuxna barn. Hans fem söner äro aila framgångsfulla affärsmän härstädes. Mr. Blomgren är en af dem, som af erfarenhet vet att berätta om de svåra tider, emigranten ägde att utstå vid tiden för hans ankomst; men hau är också en af dem, som gått segrande igenom dessa prof, hvadan det är med en viss tillfredsställelse han nu på gamla dar blickar tillbaka på de tidigare, då han ägde fattigdom, kolera och oer-farenhet på amerikansk botten att tagas med. Han tog för ett par tiotal af år sedan ett lifligt intresse i politiken och minnes än huru han och stadens andra röstberät-tigade svenskar dä plägade marschera upp till valurnorna för att, ordnade i led och anförda af hr. C. J. Sandell, afvakta tillfällena att med sina republikanska röster om möjligt öfvervinna de demokratiska irländarne, hvilka samlade sig vid plat» •erna redan på qvällen före fredagen för att kanna rösta “tidigt och ofta.”

Hr. B. är gift med Johanna Jonas från samma plats som han sjelf i Sverige.Charles J. Strömberg

CHICAGO.

(SE SIDAN 395)CHARLES J. STRÖMBERG, medlem i “The J. M. W. Jones Stationery & Printing Co.,” hörnet af Dearborn & Monroe-gatorna, föddes i Karlshamn den 13 Feb. 1838 och medföljde vid 16 års ålder sina föräldrar till Amerika. Fadren, Carl Strömberg, nedsatte sig vid ankomsten (1854) i Westchester, Pennsylvania, flyttade derefter till det inre af Missouri och kom 1856 till Chicago, hvarifrån han för några år sedan begaf sig till Chattanooga i Tennessee, hvarest han afled 1877. Sonen har emellertid vistats i Chicago oafbrutet sedan fadrens första hitkomst, sysselsatt de senaste 15 åren i ofvannämnda affär, i hvilken han egt intresse sedan 1877. På det läsaren må kunna bilda sig ett någorlunda korrekt begrepp om denna rörelses storhet och betydelse, anföra vi följande: I första våningen, som sträcker sig genom hela bygnadens längd, 120 fot, med en bredd af 60 fot, finner man det förmodligen största upplaget i staden af de 100-tals olika artiklar, som här i Amerika gå under det gemensamma namnet “stationary” men hvilket ej motsvarar vår svenska s. k. pappershandel. Ungefär ¾-delar af den väldiga butiken upptagas af denna sortens gods, den återstående utgör kontorsafdelningen, belägen i bakgrunden af lokalen. Härifrån uppstiger man medelst en “elevator” i den 3:dje våningen, der sättnings- och tryckdepariementen fått sin plats. Genast, då man inträder i denna lokal, möter man anblicken af en mängd olika slags pressar, alla i sin bullrande verksamhet lifligt erinrande om boktryckerikonstens märkvärdiga framsteg i vår tid. Här ser man 30 tryckpressar, af hvilka 9 äro s. k. Gordon-pressar, 14 Potter cylinderpressar och 6 för tryckning af brefomslag. Vidare 4 kupong-tryckmaskiner och en mängd andra maskiner, samt ett rum, 120x60 i storlek, hvarest 180 arbetare ständigt äro sysselsatta med tillverkning af jernbanbiljetter — och må här på samma gång upplysas att hr Strömberg uppfunnit och uttagit patent å ett nytt sätt att trycka dessa biljetter; idén består deri, att då förr 8 särskilda biljetter behöfdes för lika många stationer, är nu blott en af nöden, och härpå inbespara bolagen 50 procent af den forna kostnaden.

I den 5:te våningen är bokbinderiet beläget. Här ser man 9 linieringsmaskiner, 5 numereringsmaskiner för s. k. “blank”-böcker — dessa maskiner drifvas med ångkraft, användas hos firman Jones och kunna numerera 7,500 i timmen — 3 sjelfskärande bokskärmaskiner, 4 bokpressmaskiner. Lokalen är liksom de öfriga 120 fot lång och 60 bred; 75 personer äro der anstälde. Från fjerde våningen går man på elevatorn ner till grundvåningen, der ångmaskinrummet är beläget. Här äro 2:ne ångpannor med 60 hästars kraft och en ångmaskin om 40; dessutom befinner sig i samma rum ångmaskinen för elevatorn. Ett lager af papper etc., värderadt till $100,000 intager äfven sin plats i basementet, som likaledes har en längd af 120 fot och en bredd af 60. Inalles omsättes $1,000,000 pr år.

Hr. Strömberg, som känner affärens alla grenar på sina fem fingrar, förestår manufaktur-afdelningen och har varit omtänksam nog om sin nationalitet att der anställa 20 landsmän. S. är likväl grundligt amerikaniserad cch har på de senaste åren icke intresserat sig så mycket för de svenska förhållandena som han gjorde fordom, då han var sällskapet Sveas president och direktör i det bolag, som uppsatte och utgaf tidningen Svenska Amerikanaren. Han är gift med Augusta J. Anderson från Ulricehamn och har i äktenskapet 2 barn. Hyser breda religiösa åsigter och är i politiskt hänseende republikan.

WM. HENSCHEN, son till häradshöfding Henschen, föddes i Upsala den 11 April 1843 och erhöll i katedralskolan derstädes sin första undervisning. Redan vid 15 års ålder tog han studentexamen, var filosoflekandldat 1862 och promoverades till fiiosofiedoktor året derpå. Han slog sig in på medicinska studier ett par år iuniversitetsstaden och fortsatte dem i Berlin, men öfvergaf denna bana 1866 for att egna sig åt undervisning och tillbragte några år såsom lärare vid Lunds och Hel. singsborgs högre elementarläroverk. 1870 utvandrade han till Florida, flyttade 1872 till New York och var der en tid redaktör iör tidningen Nordstjernan, senare Norden. 1875 anslöt doktor Henschen sig till den svenska metodistförsamlmgen i Brooklyn och blef kort derefter lokalpredikant. På hösten delta år flyttade han till Chicago och antog redaktörskapet vid Sändebudet, hvilken tidning han skött med både flit och förtjenst alltsedan dess. Hans håg ligger dock icke i denna rikt-ning, hvarför han hoppas att snart få nedlägga pennan för att egna sig åt sin favorit, sysselsättning, sin lefnads uppgift, som är lärarens. Han har sedan ankomsten till vestern varit lärare vid den lilla skola, livari unga kandidater för predikoembetet mottaga sin undervisning.

P. B. LARSON, agent för Nationalliniens ångbåtsbolag, föddes i Axelstorp, Skåne, den 31 Mars 1843 och medföljde sina föräldrar till Amerika 1854. Dessa bosatte sig i Galesburg, 111., och der vistades äfven sonen när kriget utbröt. Han ingick då uti Silfversparres batteri och deltog såsom medlem deraf i striderna vid Shiloh, Corinth, Chicksaw, Arkansas Post, Yicksburg, Jackson, Mission Iiidge, Rasacha, Dallas m. fl. och vardt till slut krigsfånge vid Atlanta, hvarifrån han affördes till nnionistcrnas pinorum, Andersonville, samt derifrån till Charleston och vidare till Florence, der han frigafs vid krigets slut 1865. Straxt efter hemkomsten iugick han vid “The Illinois Soldiers College” i Fulton och studerade 4 år. Sedan dess har han varit sysselsatt med ångbåtsafiärer och är nu hufvudagent i vestern för Nationallinien.

ERIC AUGUST SKOGSBERGH föddes i Elgå, Yermland, den 30 Juui 1850 Han erhöll sin första skolundervisning uti Arvika elementarläroverk, som han bevistade i tre år; ingick efter någon tid, tillbragt i föräldrahemmet, i Kristinehamns missionsskola för att bereda sig för arbetet på Afrikas missionsfält, men öfvergaf senare denna tanke. Han fann nämligen att Sverge erbjöd ett tillräckligt vidt fält för den kristna verksamheten, och började han derför redan, vid 19 års ålder att predika i hemorten. Sedan studerade kan vid Alsbergs missionsanstalt i Småland, men afbröt derför icke predikandet, utan förkunnade Kristi evangelium hvarhelst tillfälle dertill gafs tills 1872, då han flyttade till Jönköping och egnade 4 är åt privatläsning, i akt och mening att derefter mera uteslutande hängifva sig åt det andliga embetet i fäderneslandet, men han blef 1876 i stället kallad till Amerika, hvarest han nitiskt uppträdt bland vesterns svenskar. I Chicago, som hela tiden varit lians hemort, har han å sydsidan bildat en missionsförsamling, den han nn förestår och som låtit uppbygga det s. k “Svenska raissionslabernaklet,” som har sittplater för 2,000 personer och kostar $1,300. Medlemmarnas antal är 200. S. flr gift sedan i Maj 1879 med Mathilda Peterson från Östergöthland.

JOHN ONGMAN, pastor vid Chicagos första svenska baptistförsamling, föddes den 15 Nov. 1844 i Boviken, Jemtland. Efter erhållen allmän folkskol bildning ingick han vid 18 års ålder i Jemtlands fältjägare-kår och stannade deri 5 år. Un* der tiden hade han omvändts till kristendomen och samtidigt dermed börjat erfara en stark åtrå att förkunna det glada budskapet om fri frälsning för alla själar. Han förskaffade sig derför så många teologiska böcker han kunde och begynte genom sjelfstudier bereda sig för det heliga predikoembetet, men för att på samma gång kunna bidraga till den saks framgång, han nu svurit trohet, anslöt han sig tillSundsvalls baptistiska missionsförening ocli verkade en tid som kolportör. Till Amerika utvandrade ban 18(18 och arbetade dc första sju åren i Minnesota, der han bildat åtskilliga församlingar, såsom dem i St. Paul, Fisli Lake, Beckcr och annor, stfldes. Hans ordination till predikant hade egt rum i Red Wing den 25 Nov. 1868. Inom baptistkyrkan försiggår denna akt sålunda, att ett antal delegater från den församling, kandidaten tillhör, sammankomma, dä den senare inför dem omtalar sin omvändelse, sin kallelse till ordets tjenst och sitt begrepp om de kristna lärorna, hvarefter, om allt är tillfredsställande, afskiljningen sker medelst bön och händers påläggning. — I Chicago har pastor O. verkat sedan 1875 och har nyligen vid bap-listernas seminarium tagit en grundlig teologisk kurs. En af de många pröfvelser han straxt eller ankomsten till Amerika måste genomgå var förlusten af hans törsta maka, som lemnade honom med två barn. Hans närvarande hustru är Minnie Eriekson frun Blue Earth i Minn., dit hon anlände från Sverige 1852 i sällskap med sina föräldrar. Frukten af detta äktenskap är en son.

MAGNUS ELMBLAD, son till lektorn vid Stockholms gymnasium, P. M. Elmblad, föddes vid Herrestad i Småland den 12 September 1848. Han tog studentexamen i Upsala 1867 och qvarstannade tre år i den lärda staden för att bereda sig för det juridiska kallet. Men hr Elmblad tröttnade på lagstudierna innan han hann taga hofrättsexamen, och hvarför han, hvars skaplynne är afgjordt poetiskt, skulle ens tänka på en så prosaisk bana som juristens, vet han väl icke sjelf. Han vet emellertid att det var honom under dessa 3 år mycket kärare att skrifva “fosterländska sånger” (under denna titel utgaf han i Sverge en diktsamling) och rikta Familje journalen samt Förr och Nu med belletristiska bidrag än att läsa Svcrges Rikes lag och dylikt

Till Amerika öfverreste han 1871 och fick genast vid ankomsten anställning som biträdande redaktör vid tidningen Hemlandet härstädes, blef 1873 redaktör af “Nya Svenska Amerikanaren,” utgaf 1876 tidningen “Vårt nya hem” i Kearney, Nebraska, öfvergaf den året derpå för att egna sin tid och talang åt tidningen “Skandia” i Moline, återkom till Chicago 1878, vardt då medarbetare i “Svenska Amerikanaren” och har sedan Herman Roos’ död i Januari 1880 varit samma tidnings ende ansvarige redaktör. Om hr Elmblad kan utan smicker eller öfver-drift sägas att han såsom stilist näppeligen öfverträffas af någon nu lefvande svensk. Hans makt öfver modersmålet är ovanligt stor och han ger åt sina tankar uttryck nästan lika iätt 1 bunden som i obunden form. Några af de bästa poetiska alster, br Elmblad frambragt under vistelsen i detta land, återfinnas i en af C. J. Stenquist 1878 utan hans medgifvande utgifven bok, benämnd “Magnus Elm-blads samiade dikter.” Hr Elmblad är ogift

C* G* LINDGREN, född Magnuson, i Wäckelsång socken, Småland, den 1 November 1845, utvandrade till Norge 1865, och senare till Danmark samt till Amerika 1870. I Chicago började han speccrirörelse 1873, fortfor dermed till 1877, reste då hem till Sverge och öppnade vid återkomsten en diversehandel. År gift med Kristina Peterson från Hornaryd, Småland, har 2 barn och är republikan.

GUSTAF BERGMAN, tandläkare, 93 Sedgwick Street, är född och uppfostrad i Stockholm; han såg der för första gången denna verld den 7 Oktober 1850 ocli blef med tiden dentist. Hans lärare i konsten var, de senaste 7 åren af hans lärotid, den skicklige Fougelberg. Till Amerika ankom B. 1871 och etablerade sig, efter några års praktik hos andra tandläkare, härstädes 1876. Gifte sig samma år med Friborg Sivert» dotter till en af statens äldsta norska inbyggare.NEANDER N. CRONHOLM, filosofie doktor, föddes i närheten af Kristianstad den 19 November 1843. Han öfverreste till Amerika om våren 1867 och styrde färden rakt vesterut till Illinois, der och i Iowa han vistades tills i September 1869, då han begaf sig till Gettysburg i Pennsylvania, hvarest han började sina studier på fullt allvar, genomgående en nio-årig studiekurs på fyra år. Den 25 Juni 1873 graduerade han vid detta Collegium med höga betyg och 2 dagar senare äfven vid det teologiska seminariet

Hr Cronholm reste nu till New Haven, Connecticut och ingick vid Amerikas bästa läroverk, Yale College, hvarest han fortsatte filosofiska, filologiska och juridiska studier under verldsberyktade män, blef här advokat och promoverades den 1 Juli 1875 till filosofie doktor.

Straxt derpå reste han till Europa och besökte England, Skotland, Sverge, Danmark, Tyskland, Schweitz, Frankrike och Italien, för att inhemta kännedom om dessa länders politik och juridik. I Stockholm öfvervar han det nordiska juristmötet och är den ende medlem af denna förening i Amerika. På vintern 1876 återvände han till Amerika och inträdde vid New Yorks universitet, fortsättande der sina juridiska studier. Den 15 Maj samma år promoverades han till Legum Bachalaureus, blef påföljande Juni Artium Magister vid Pennsylvania Collegium, ej långt derefter Counselor of Illinois' Supreme Court och ungefär vid samma lag rådgifvare vid Förenta Staternas högsta domstol.

Under vistelsen vid Yale skref han på engelska en innehållsrik afhandling om Utvecklingen af Sverges grundlagar, som af professorerna berömdes.

Enligt tidningen New York Observer var hr Cronholm den första svensk, som inträdt vid och genomgått Pennsylvania Collegium. Såsom främling var han der ofta utsatt för de öfriga studenternas åtlöje, men när det visade sig, att han var en man med förmåga och ihärdighet, byttes föraktet till aktning. Han gjorde också hastiga framsteg. Språken — latin, grekiska, hebreiska, tyska och engelska — lärdes med lätthet och matematik samt andra vetenskaper voro för honom ett nöje. Han tog den ena examen efter den andra, lemnande klass på klass efter sig. Att någon särskild ynnest ej visades honom vid examina, kan märkas derigenom, att han vid slutet af en termin gjorde tre särskilda gånger anmälan om att blifva examinerad för en högre klass, innan hans begäran blef uppfyld. Man ansåg nämligen att en utländning icke borde på detta sätt gå om de amerikanska studenterna.

Efter studietidens slut etablerade sig doktor Cronholm såsom advokat i New York, men flyttade vid jultiden 1877 till Chicago, der han sedan vistats, sysselsatt i sit; yrke, och lär han på den korta tid, han här uppträdt, hafva vunnit många klienter och stort förtroende.

Hr Cronholm har varit gift sedan den 6 Juni 1878 med Guliselma Penn Frazee, en infödd amerikanska och ett mycket bildadt fruntimmer. Hr C. har bibehållit sina lutherska åsigter och är en varm repulikan.

SVEN O. OLIN, en af Chicagos allmännast bekanta svenskar, är född i Balsby, Kristianstads län, den 31 December 1834; lärde skräddareyrket i Kristianstad och utvandrade till Norge 1855 samt derifrån till Amerika 1857, hvilket år han också bosatte sig i Chicago. De första 7 åren arbetade han för J. P. Hussander och blef sin egen handelsskräddare 1865. I den stora branden 1871 förlorade han rubb och stubb af sin lilla förmögenhet, samlad genom träget arbete. När han ett par år derefter började återkomma på goda fötter, gick han i borgen för $2,500 — och fick betala hvarenda cent. Men äfven detta slag förkrossade honom icke. Han började snart en större rörelse och sysselsätter nu 75 arbetare och 25 maskiner,Neander N. Cronholm, Ph. D.

CHICAGO.

Sc sid. 398.soin förfärdiga 250 vestar om dagen. Om hr Olin kan vidare sägas att ingen an. nan svensk öfvertrftffat honom i bjelpsamhet emot sina hjelpbehöfvande landsmän; den tid, den möda och de medel han for dem uppoffrat utgöra till och med mer än mången af hans bekanta har en aning om. Han är gift med Anna Kristina Svenson från Kristiania, Äktenskapet har frambragt 9 barn, af hvilka 3 äro döda. Olin är liusegare och lutheran, men får icke tillhöra den lutherska kyrkan för det han är medlem af en hemlig förening; är stark republikan och en genomhederlig man.

CONRAD GÖTHE, värden i Brooklyn House, föddes i Kraklinge församling, Örebro län, den 11 Maj 1830; lärde vagnmakareyrket i Örebro; utvandrade 1853, kom med koleran samma år till Chicago, genomgick i början en hård skola och fick 1857 anställning i Marin-hospitalet, hvarifrån han af Abraham Lincoln fick afsked när denne tillträddo presidentembetet 1861. Man misstog nämligen G. för demokrat. Sedan innehade G. en god befattning i Illinois Central Landdepartement, der han stannade 3 år, men anfölls under tiden af slag, som förlamade hela lians ena sida och beröfvade honom målföret Han for derför til i Sverge 1866 och tillbragte der 4 år, under hvilka han genom badning återvann talförmågan och kraft nog att kunna återvända till Chicago för att egna sig åt hotell rörelse. Kom så branden 1871 och gjorde ett nytt streck i räkningen, men ej värre än att G. med en trogen och duktig hustrus hjelp ännu eu gång reste sig. Han började 1875 Brooklyn House, som hau nu före3tår. Den episod i sitt amerikanska lif, vid hvilken Göthes minne kärast och stoltast dröjer, är den, då han och några andra buro Abraham Lincoln till den talarestol i Springfield, hvarifrån den odödlige emancipatorn tackade för sin första utnämning till president.

Göthe har varit gift sedan 1859 med Johanna Elisabeth Johnson, född i Göteborg den 4 Augusti 1834. Han har med henne 2 barn i lifvet, är medlem af svenska metodistkyrkan och stark republikan.

ALFRED LAGERGREN, White Star liniens generalagent i vestern, föddes i Kristianstad den 29 Maj 1840. Efter skoltidens slnt började han handelsbanan så-som kontorist i Malmö och fortsatte 1 Göteborg, hvarest han 1869 greps af utvan-dringsfebern och for öfver till Amerika. Han landsteg i New York och vardt kort efter ankomsten anstäld å Anchorliniens kontor, men öfvergick snart till White Star liniens bolag och vardt af detsamma 1871 uppdragen att förfoga sig till Chicago, för att härstädes etablera kontor för vestern och blifva dess chef, och har hela tiden sedan dess oafbrutet och med mycken framgång verkat i denna egenskap. Hr L., som har stor musikalisk begåfning, bade redan under vistelsen i New York börjat arbeta på det tonkonstnärliga gebitet ibland landsmännen och har i Chicago med synnerligt nit fortsatt dermed. Svenska sångföreningen, som existerade omkring 6 år, var hans skapelse och uppehölls under tiden af hans mönstervärda ihärdighet. Han är nn sällskapet Frejas sångledare. Gift sedan 1877 med Amanda Hedberg, född i Hobartstown, Australien.

F. T* FORSBERG, urmakare ocb juvelerare, 292 West Indiana Street, föddes i Stockholm den 12 Oktober 1841, lärde sitt yrke i Sverge och utvandrade till Amerika 1864. Han tillbragte sin första tid i Chicago, for sedan till New York och arbetade 2 år derstädes, återkom till Chicago 1867 och böljade hftr straxt der-efter egen rörelse, som förstördes i branden 1851. F. inledde genast ny affftr å In-dianagatan, der han nu eger eget hus, värd t $10,000. Gift sedan 1866 med Betty Ström från Stockholm.DAVID NETTERSTRÖM, bokbindare, 147 Sedgwick street, är född i Sölvesborg den 11 Januari 1829. Han lärde yrket i nämnda stad och arbetade sedan någon tid i Stockholm; derifr&n reste han 1850 till Köpenhamn, hvarest han praktiserade sin konst 2 år, for derefter till Paris och arbetade der 7 år, fortsatte sina vandringar till St. Petersburg och reste efter 3 års uppehåll der till Moskwa, hvarifrån han begaf sig till Odessa. Yidare utsträckte han nu färden till Konstan-tinopel. Der arbetade han 6 månader, senare 3 månader i Smyrna och ännu senare 6 månader i Athén; från Greklands hufvudstad begaf han sig till Alexandria i Egypten, konditionerade der 1% år och uttänjde sin egyptiska expedition till Cairo. Derifrån återvände han till Europa öfver Alexandria och Jerusalem, tog i förbigående ett bad i den heliga floden Jordan och kom slutligen efter många äf-ventyr genom Schweitz till Marseilles i Frankrike och omsider till Köpenhamn. I fäderneslandet återinträflade han 1866 och utvandrade samma år till Amerika, slog sig 1869 ned i Chicago, och började en egen rörelse, som nu går mycket bra, straxt efter den stora branden 1871. N. är gift med Sara Kristina Brunlöf från Bro i Helsingland och har med henne ett barn. Hr N. åtnjöt en tid resestipendium, gif-vet af svenska regeringen.

I REN US MOBERG* mjölkhandlande, är född i Byarum, Jönköpings län, 1835; genomgick Jönköpings elementarläroverk, kom sedan i handel i Halmstad och andra ställen samt idkade för egen räkning handelsbageri och färgeri i Ljung-arp, Vestergöthland, åren 1853—62. Till Amerika utvandrade han 1862 och ingick samma år i regeringens tjenst. Han vardt då skickad till Tennesee och senare till Arkansas såsom medlem afen sappörkår; återkom till New York efter kriget, men for 1865 till Chicago och började här 1870 den mjölkhandel, han nu drifver. Moberg har varit gift två ganger. Hans nu lefvande hustru är Edda Sofia Anderson från Ödeshög, Östergöthland, med hvilken han ingick äktenskap den 22 November 1874.

GUSTAF WETTER LUND, en af stadens äldre svenskar, föddes i Svenstorp, Vestergötland, den 29 Maj 1829; lärde smedsyrket i ungdomeu och etablerade sig omsider såsom vagnsfabrikör i Jönköping, hvarifrån han 1854 utvandrade till Amerika och bosatte sig i Chicago. Här praktiserade han sitt yrke hos andra några år och upprättade egen vagnfabrik 1859. Genom flit, redlighet och aflärstakt lyckades han snart uppdrifva affären till betydliga dimensioner. Men 1867 drabbades han af en eldsvåda, som ödeläde verkstaden och tillfogade honom en förlust på $12,000, Han bygde dock genast ny fabrik och sysselsätter nu från 8 till 12 arbetare och eger ett präktigt hem å Carpenter street. Wetterlund är en af de äldsta svenska metodisterna i staden. Han tillhör vestsidans församling, i hvilken han äfven är trustee. Gift i Sverge med Karolina Henrika Svenson från Toftaholm i Småland och har 4 uppvuxna barn.

C. F. BILLING, född i Helsingborg den 25 Jannari 1824, utvandrade till Amerika 1853 och bosatte sig i Chicago. Vid inbördeskrigets utbrott befann han sig i New York och ingick då i den statens 20de frivilliga infanteriregemente, i hvilket han med heder tjenade till rebellionens slut. Han slog sig sodan på nytt ner i Chicago och har här största delen af tiden sysselsatt sig med brädhandel Ären 1874—78 innehade han en “bailiff-”sy&sla vid kretsdomstolen och idkar nn handel i huset 188 Milwaukee avenue. Billing har varit gift sedan 1866 med 8o> san Ann Brenard, född i Amerika af norska föräldrar.JOHN W1GREX, pastor vid Chicagos ändra svenska metodistfSrsaml ing, är från Grenna, der han föddes den 1 Oktober 1826 och hvarifrån han med familj utvandrade 1852. W. kom, som så många andra, med hopp och beräkning att i nya verlden grundlägga en i ekonomiskt afseende ljusare framtid ftn den Svarge erbjöd, men denna plan vardt redan så godt som vid sjelfva landstigningen i New York förändrad. Wigrens sinne blef vid ett besök å Bethelskeppet så kraitigt på-verkadt af pastor Hedströms predikande, att han beslöt att söka först Guds rike, för. vissad om, att allt annat sedan skulle falla till. Emellertid fortsatte han sin färd till Attica i Indiana, bosatte sig der och förenade sig snart med metodistförsamlingen på platsen, blef inom kort lokalpredikant och i sinom tid ordinerad till diakon och äldste. Han har se lan pi olika tider haft vård om församlingarne i Svedona, Andover, ¿Moline, Rockford och Chicago och vid sidan om sitt andliga kall ofta anlitat sin goda utförande förmåga då det gällt att bygga nya kyrkor och reparera gamla. W. har varit tvänne gånger gift. Hans första hustru dog 1856. I detta äktenskap erhöll han tre söner, af hvilka den äldste dog i Överge 1878, dit han, som var predikant, hade begifvit sig för att fullborda sin bildning; de två yngre äro nu predikanter inom den svenska metodistkyrkan i Amerika. Det senaste giftet har välsignats med 8 barn, utaf hvilka 6 lefva.

H. P. BRUZEWITZ, född i Rommeled, nära Göteborg, den 7 Juni 1842; studerade vid Göteborgs elementarläroverk och var eu tid privatlärare till dess han utvandrade 1868; ankom till Chicago 1870; har sedan hitkomsten varit anstäld 4 år vid “The Oriental Tea Company.” Hr B. är också medlem i ett antal svenska föreningar, hvilkas kassor han merendels vårdar, då han icke för protokolleu för de samma. Han är dertill trustee i Immanueisförsamlingen och en varm ifrare för de republikanska intressena. Nyligen gift med Josephina Johnson från Kongelf.

WILLIAM TORGERSON, född i Stockholm 1838, gick i skola i Upsala, lärde cigarrmakareyrket i Göteborg och utvandrade vid 24 års ålder till Amerika, Här har lian haft en ganska vexlingsrik bana. Han började några år efter ankomsten egen cigarrmakarerörelse i St. Louis, ingick senare i bolag med Olof Johnson ock öfverste Sweet i Gal va om cn likadan affär och har äfven i Chicago egt och förestått en större cigarrfabrik. Men 1870 inslog han på en annan väg, han blef målare och har sedan såsom sådan vunnit icke ringa anseende härstädes, isynnerhet för sina marinstycken, af hvilka några, såsom t ex. ett föreställande Niagara fallet, ett annat Hoosac tunneln, ett tredje Nordenskjölds fartyg Yega infruset i Polarisen och ett fjerde Cunardliniens ångare Batavia i cn storm på hafvet, hvilka alla omtalas såsom mästerliga. Atelier i huset 1 & 3, North Clark Street.

JOHN J. ENGBERG såg första gången dagen i Bergsjö, Helsingland, den 8 Juni 1846 och utvandrade tio år senare med föräldrarne. Red Wing, Minn., vardt hans uppehållsort till 1861, då han, efter att hafva lärt det typografiska yrket i Minnesota Postens tryckeri, for till Chicago och studerade här ett års tid vid Au-gustana-iäroverket. Deretter drog han ut i fält såsom medlem af statens 87de infanteriregemente och tjenstgjorde till fejdens slut 1865, då han hade med heder deltagit i 12 bataljer. Sedan sistnämnda år har han arbetat såsom konstförvandt, ibland å amerkauska tryckerier, men förnämligast å de svenska samt ej sällan med pennan lijelpt till att hålla vid st\nd de svenska tidningar, vid hvilka han varit an. stäld. Hr E. är sedan 1868 gift med Mary 8. Ågren ocli har 6 lefvande barn, hyser utpreglade republikanska åsigter, men tillhör intet kyrkosamfund.

msAND. JOHNSON, handelsskrftddare, 867 West Indiana Street, född i Hamned a, Småland, den 27 Januari 1841, lärde yrket der hemma och kom till Amerika 1865; började egen rörelse i Chicago 1868, men blef utbränd å Randolphgatan 1871, böljade genast på nytt å Indianagatan ocb drifver nu en god aflär. Gift 1878 med Eva Peterson fr&n Motala.

CLAES LARSON, konstförvandt, född i Borå9 den 19 Maj 1849, lärde kon. sten i Göteborg ocb utvandrade 1872; uppehöll sig först i Pensylvanien och Michigan, kom 1878 till Chicago och arbetade på Nya Verlden; var senare anstftld vid “Vårt Nya Hem” i Nebraska och har varit vid Svenska Tribunen sedan 1878. L. är gift med Kristina Anderson fr&n Rydaholm i Småland.

F. W. ANKARFELT, konstförvandt, född i Göteborg den 12 April 1854, lärde yrket i samma stad, utvandrade 1878, arbetade på Hemlandet till 1878, besökte sedan Sverge, återkom samma år och har sedan dess haft anställning vid Svenska Tribunen.

BERNHARD ROZIENE, provisor, född i Vimmerby midsommardagen 1852, genomgick sin födelsestads elementarläroverk, tog 1870 provisorsexamen och reste året derpå till Amerika. Han har varit anstäld å olika apotek och tvänne gånger sin egen, först i Galesburg 1872—74, och senare å Chicagos sydsida; är nu hos Edvard A. Rosene. Har varit gift med Henrietta Parkhourst, som afied 1879.

JOHN LEVIN är född i närheten af Örebro den 2 Juli 1842, lärde urmakareyrket i nämnda stad, arbetade sedan i åtskilliga svenska städer, utvandrade till Amerika 1867 och bosatte sig samma år i Chicago, hvarest han, efter ett års praktik hos Mattson & Co., blef sin egen. 1871 förstördes bans rörelse och all annan frukt af 4 års mödor i branden, men han återupprättade genast affären, den han nu drifver i huset 71 Chicago Ave. L. var gift första gången med Anna Rydell, som dog 1877, och är nu gift med Anna M. Settcrgren. Han har varit “district deputy grandmaster” inom Oddfellow-orden 4 år, är i religiöst hänseende frisint och i politiskt republikan.

OLOF LARSON, född i Huddunge socken, Vestmanland, den 2 Sept 1839, lärde landtmäteriet i Sverige, gifte sig der med Emma Katrina Leijström från Fol-kärna och utvandrade till Amerika 1868; bosatte sig samma år i Chicago ocb har här nästan hela tiden haft anställning som ritare i “public work”-departementet,

C. A. SIRBOM, kolhandlare 72 Chicago Ave., föddes i Ramnä9 socken, Vestmanland, den 29 Sept. 1846, utvandrade 1869, vistades först i St. Croix, Wis., sedan i Chicago, senare i Louisiana, der han bodde 3% är, och kom 1874 tillbaka till Chicago, hvarest han började kolhandel påföljande år. Gift med Emelie Aug. Peterson och har i äktenskapet ett lefvande barn.

PETER PETERSON, en af Chicagos aldra äldste svenska invandrare, är fr&n Engelholm-trakten, der han föddes 1824 och hvarifrån han utvandrade till Amerika 1849. Han slog sig genast ner i Chicago och blef han efter några år stadens förste svenske poliskonstapel. Såsom sådan har han tjenstgjort nästan hela tiden sedan des9 och är derför en af poliskårens gamla veteraner. P. är gift med en amerikanska och har med henne en son» som, född 1855, nu tillhör Förenta Stateras armé och tjenstgör vid Fort Keogh.D. S. SÖRLlN, pastor vid Chicagos första svenska metodistförsamling, föddes den 24 Dec. 1830 i Tåsjö socken, Ångermanland. På grund af ekonomiska omständigheter erhöll han i ungdomen ringa skolbildning, men som hans håg låg åt sång och musik, förskaffade han sig senare dels genom privat undervisning, dels genom sjelfstudier de kunskaper, som med tiden förhjelpte honom till kanlorssyss* lan i Dals församling, Ångermanland. Under sin sjuåriga verksamhet i detta kall kom han genom en andlig rörelse, som mäktigt grep honom, att inse oriktig-heien af vissa delar i statskyrkans lära, afvek derför ifrån densamma, lemnade sin befattning och flyttade till Sundsvall. Efter en tids uppehåll derstüdes, hvarest han försörjde sig med att gifva sånglektioner och privat-undervisning, flyttade han till Stockholm, kom der i beröring med metodisterna, fann efter många tvifvelsmål och betänkligheter att de ändå vore det folk han sökte och ingick derför såsom medlem i deras samfund. Efter 5 års vidare studier ordinerades han 1872 till diakon i Kristiania, och sedan han såsom sådan tjenstgjort en tid i Sverige, kallades han till Amerika, ordinerades der till äldste och tog så vård ora Bethelskeppet i New York, kom sedan till vestsidans församling i Chicago, fick derpå, efter ett par ftr, vård om församlingen i Rockford och har varit vid den församling, han nu föreslår, sedan hösten 1879. Gift med Margareta Fällström från Hernösand och har i äktenskapet 4 lefvande barn.

AND. HALLNER, född i Herrljunga, Yestergötland, den 9 Juni 1846; han utvandrade 1868 och bodde den första tiden i North Washington, Iowa, hvarifrån han 1865 flyttade till Carver i Minnesota och derifrån till Swedesburgh, Nebraska, och blef under vistelsen der vald till medlem i den församling, som hade i uppdrag att oml iida statens grundlag. Förestod der också en luthersk missionsförsamling 1876—9; flyttade sedan till Chicago, hvarest han i början innehade vården om den Skogsbergliska församlingen, men redigerar nu månadsskrifterna “Missions-Vännen” och “Lilla Missionären” hvarjemte han varit Missionssynodens sekreterare sedan 1878. Hallner är gift med Ida Norrman från Prestholmen i Vestergötland och har metl lienne 2 barn.

P. W. NELSON« skjortfabrikant (Uhlich Block) härstammer från E«phult, Skåne, hvarest han föddes den 24 Jan. 1848. Sin ungdom egnade han åt landt-bruksstudier vid Alnarp, men öfvergaf tanken på jordbrukarebanan 1866, då han reste öfver till Amerika, bosatte sig här i Chicago, började hökareaflfär och sedan en lätftskramhumlel. Sedan 1872 har han sysselsatt sig med skjortfabrikation och under tiden vunnit rykte för sina goda, välgjorda varor. N. gifte sig 1871 med Johanna Westerberg från Stockholm och har äktenskapet 3 barn. Demokrat

FRANK A. ANDERSON« (se sidan 271) föddes i Venersborg den 24 Juni 1847 och medföljde föräldrarne till Amerika 1855. Fadren bosatte sig först i Knoxville. Han ingick 1861 som frivillig i Illinois första kavalleriregemente, tillfångatogs vid Lexington, utbyttes, återingick i statens 83 infanteri ocb blef på grund af bruten hälsa entledigad 1864 samt dog genom olyckshändelse i hemorten Victoria (der han efter kriget hade bosatt sig) 1873. Frank kom till Chicago 1860 och han har arbetat sig upp från en ringa ställning i ett hotell till president i ett vigtigt bolag och eger dessutom ett betydligt intresse i Svenska Tribunen, i hvars bolag han likale-des är president. Han har, ehuru i grund och botten amerikaniserad, likväl ett varuit bjerta för allting svensktGABRIEL HJERTQVIST, född 1 Lefvede församling, Gottland, den 18 Juni 1840; kom vid 6 års ålder till Ljungby, Kronobergs län, och fick sin första undervis-ning i Vexiö elementarläroverk. Vid blott 15 års ålder ingick han såsom lönlös underofficer i Kronobergs regemente, qvarblef der i 3 år och vardt 1857 tillförord. nad länsman i Kunga härad, och till ordinarie kronobefallningsman i Stranda härad, Kalmar län, utnämd 1862. Såsom sådan tjenstgjorde han med nit och heder 11 år eller till 1873, då han flyttade till Amerika, hvarest han, efter åtskilliga för emigranten oundvikliga öden, 1874 tog anställning vid tidningen Nya Verlden, hvars faktor han än är, ehnru, som bekant, tidningen nu heter Svenska Tribunen. Han hade nämligen i sina gossår biträdt i ett af Vexiös tryckerier och der lärt sig det hnfvudsakliga i boktryckerikonsten. Hr. H. är gift med Sofia Beata Lundberg, dotter af bruksegaren C. J. Lundberg vid Fredriksfors, Döderhult, Kalmar län; har 4 barn, är kyrkovärd i Ansgariförsamlingen och hyser moderata republikanska tänkesätt

VICTOR WITTING föddes i Malmö den 7 Mars 1825. Fadren var kaptenen vid Vendes artilleri, And. Joh. Witting (bördig från Finland) som, då Sverge be-röfvades detta.land, öfverflyttade till till Sverge, der han ingick i armén och deltog både i pom erska och norska fälttågen. Modren var Gustafva Helena Rydberg, dotter till postmästaren i Malmö.

Föremålet för vår teckning fick en god uppfostran i Malmö, der han genomgick latinskolan, hvarefter han i 4 år tjenstgjorde å apotek. Trött på detta enformiga lif, gick han till sjös år 1843 och följde sjömanslifvet i 4 år, afläggande under tiden styrmansexamen vid Malmö navigationsskola. Till Amerika anlände han 1847; vistades i Chicago tills 1848, reste då ut till Bishop Hill, stannade der tills 1849, flyttade sedan till Galesburg, der han tjenstgjorde å ett apotek och begaf sig 1850 öfver slätterna till Kalifornien, en resa som medtog 90 dygn; återvände från guldlandet, utan guld, 1852; slog sig nu ner i Victoria och sedermera i Peoria, År 1854 tog hans lif en annan riktning: han blef då under en resa till New York omvänd till kristendomen och ingick kort derpå i metodist-episkopal-kyrkan; förestod sedan den svenska Andover-församlingen 1855—58, Victoria-församlingen 1858—60, Rockford-församlingen 1860—68, började utgifva Sändebudet 1862 och var senare dess redaktör 1865—67; utnämndes 1868 till superintendent för metodistkyrkans mission i Sverge och innehade denna befattning tills 1876, då missio. nerna i Sverge organiserades till en regulär årskonferens; återkom nu till Amerika, men återsändes till Sverge 1877, dock endast för att stanna till våren 1879. Han är nu bosatt i Chicago. Vidare om pastor W. finnes i öfverblicken af den svenska metodistkyrkan i Amerika. Här må dock tilläggas, att den brytning emellan W. och kyrkan, som föranledde hans utträdande, helats och att han åter trädt i förening med det samfund, han så länge tiilhört och nitiskt verkat för.

F. C. De LANG, bläckfabrikant, 122 Lake St., är son till A. C. De Lang och född i Albany, staten New York, den 6 Dec. 1854, kom med föräldrarne till Chicago 1857, fick sin undervisning vid en högskola härstädes och tog sedan anställ, ning hos Jansen & McClurg, vestems största bokhandlare; böljade 1878 i bolag med österlind s. k. “stationery”-rörelse, den han fortsatt ensam sedan 1876. Hans fabrikater, isynnerhet skrif bläcket, som nu begagnas i stadens allmänna skolor, i regeringsbyråerna och i jernbanbolagens kontor, har vunult högt anseende ibland alla affärsmän. De Lang är ogift, tillhör engelsk-lutherska kyrkan och hyllar republikanska åsigter.8VAN A. MILLER, lagadvokat, Metropolitan block, föddes i Ousby, Skåne, den 6 December 1848; utvandrade 1855 i sällskap med en äldre broder, som nu är bosatt i Sacramento, Kalifornien, hvares: han samiat en större förmögenhet; hamnade genast i Galesburg och började der, ung som han var, iifvet för sig sjelf på en farm, 9 mil från staden; arbetade der 2 år och fick under tiden tillfälle att i distriktskolan inhemta de första grunderna för engelska språket, det han också lärde tala flytande; flyttade sedan till Centre Point, 111., hvarest lian blef så godt som fosterson hos familjen M. P. De Long. Han fortsatte der sina studier och qvarblef i fa. miljens tjenst till utbrottet af inbördeskriget, då han ville ingå i statens första ka-valleriregemente för att på ärans fält värna negern, unionen och konstitutionen, hvarifrån han emellertid hindrades af sina vänner, hvilka ansägo honom alldeles för ung dertill. Men när president Lincolns andra npprop om 300,000 karlar utgick, var unge Miller en af dem, som besvarade detsamma; han blef då medlem af Illinois’ 33dje infanteri, tjenade i öfver 8 år, till största delen i stridens förgrund, och deltog i bataljerna vid Cotton Plant, Grand Gulf, Raymond, Jackson, Black River, Vicksburg, Fort Esparanza, Jackson andra gången, samt 100 förpostfäktningar.

Efter krigets slut slog sig Miller ner i Washington, Louisiana, och påbörjade lagstudier under domaren Morrough. Under tiden inleddes försöket att rekonstruera rebellstaterna, d. v. s. bereda dem för återupptagning i Unionen. I detta verk, som inbegrep en hel del politiskt arbete, deltog Miller med mycket nit, men också med stor fara for sitt lif, enär hvarje i södern boende republikan utsattes för Ku klux-ligans mordiska anslag, och ej sällan ‘ hängde hans lif på ett strå.” Lika nära döden, om ej närmare, var han 1867, då gula febern gjorde å honom ett häftigt anfall; men han undgick faran och vardt straxt uerefter utnämnd till biträdande klcrk i Louisianas senat, hvilken befattning han innehade 2 år, med lön af $7 om dagen. 1868 uppträdde han såsom ifrig talare för Grant och hela den republikanska valsedeln i Louisianas3 kongressdistrikt, det han genomfor,undantagandes en town benämnd Opolousas. Anländ dit med afsigt att andraga republikanis-mens sak blef han uppvaktad af en Kn-klux-komite, som gaf honom 10 minuters tid att lemna stället, och hade det icke varit för en vän i viken, hade han troligen bliivit mördad på fläcken, hvilket är så mycket troligare, som fyra a femhundra andra republikaner hade pä detta sätt af “demokraterna” affärdats der i orten. Efter att hafva legat en half dag gömd i ett dike och varit utan föda 48 timmar, kom han lyckligen till New Orleans, hvars tidningar hade omtalat honom såsom mördad i “det blodiga distriktet.” Guvernör Warmoth och andra mottogo honom festligt Men deuna politiska vallfärd hade så medtagit Millers hälsa, att han nu insjuknade. Sedan han tillfrisknat återupptog han lagstudierna vid ett college i New Orleans och blef kort derpå tillåten att uppträda som attorney. Men hans hälsa, som åter blifvit angripen, nödvändiggjorde nn ombyte af klimat 1869 be-gaf han sig derför norrut, kom till Galesburg och öfverraskade der familjen De Long. Han hade nu $5,000 och en mycket förbättrad hälsa. En del af pennin-garne insatte han i en specerihandelsaffUr och blef tredje medlemmen i firman Nelson, Bengtson & Co. 1870 gifte han sig med Eda M. Nilson från Qviinge, Skåne, en ung, lefnadsgiad miss om 16 somrar. I nyssnämnda affär stannade han 8% år, blef sedan advokaten Mnrphys kompanjon och insatte sina penningar i fastigheter, med påföljd att han förlorade allt Han bröt nu upp ifrån Galesburg och in-träffade i Chicago våren 1876, har här ingått bolag med Lyman E. De Wolf, en gammal erfaren advokat, och har vunnit vidsträckt praktik samt godt förtroende.G* A. BOHMAN^ tidningen Hemlandets ene ntgifvare, föddes i Skellefteå den 24 December 1838 och utvandrade till Amerika 1860. De 2 första åren i nya verl-den tillbragte han såsom nästan alla nykomne tillbringa sin tid: med att se sig om, experimentera med ett och annat och inhemta erfarenhet. 1870 erhöll han anställning såsom expeditör vid ofvannämda tidning, då egd och utgifven af Augustana-synoden. Denna plats innehade han tills 1878, då han och hr J. A. Enander blefvo egare af nemlandet. Lotten att sköta tidningens affärsafdelning föll nu på hr Bohman, hvars uppmärksamhet under tiden äfven tagits i anspråk af de bokför, lag, firman ibland ingått uti. B. har utom sin andel i Förenta Staternas äldsta svenska tidning och annan egendom äfven ett vackert hem i en af stadens förstäder, det vackra Lake View.

JOHN MELIN) kolhandlande, 58 & 60 Chicago avenue, född i Häglinge, Skåne, den 5 December 1847; utvandrade 1873, erhöil plats hos “Eureka Coal Co ” 1875, kondiiionerade der till 1878 och öppnade då egen rörelse. Ogift, lutheran och republikan.

J. O. NELSON) rese&gent för den stora musikflrman Mason & Hamlin, föd-des i Halmstad den 18 December 1847; fick undervisning i Halmstads elementar, läroverk, kom sedan i handel och utvandrade 1868; hamnade i Chicago och har största delen af tiden sökt befrämja de musikaliska intressena genom att sälja goda instrumenter. Gift 1878 med Olivia Sundström från Venersborg.

C* A. OLANDER, född i Lysekil den 22 Februari 1840; utvandrade 1806, styrde först kosan till Chicago, for sedan till Clinton i Iowa, var der 8 år, arbetade ä en farm, återkom till Chicago 1869, fick anställning hos City Surveyor Grecley, kom derpå till Field, Leiter & Co., och blef 1872 utnämnd till brefbärare vid härvarande postkontor. Gift med Amanda Sofia Van der Coddc, som är af kol. ländsk härkomst.

ANTON C. De LANG är en af de svenskar som varit längst i Förenta Staterna. Han hur nämligen vistats här sedan 1842, hvilket år han utvandrade från Stockholm, der han föddes den 10 Sept. 1824. EAcr 4 års fö. lopp utbröt det mexikanska kriget, hvari De Lang deltog, å Förenta Staternas sida naturligtris. Efter krigets slut återvände han till New York, som hade varit hans första uppehållsort, reste derifrån öfver landet till Kalifornien, arbetade der i minorna en tid och återvände, via Panama-näset, till Sverige, dit han anlände 1851. lian gifte sig nu med Char-lotta Engström och for genast tillbaka till Amerika, bosatte sig i Chicago och när inbördeskriget utbröt, ingick han som frivillig i statens första infanteriregemente, tjenunde till krigets slut. Han är nu sin sons kompanjon i “stationery”-rörelsen. Hr. De Lang har af den amerikanska regeringen mottagit tvänne medaljer lör de tjens'.er, han bevisat sitt adoptivland, en utmärkelse som är mycket sällsynt i delta land. Han eger och bebor huset 176 Sedgwick Street.

L. F. HUSSANDER) urmakare och juveler&re, föddes i Lefvede, Gotil and, den 27 Mars 1835, lärde yrket i Stockholm, dref egen affär der och i Iledeinora, reste sedau öfver till Norge och Dunmark och styrde slutligen 1868 kosan till Amerika, hamnande i Chicago, hvarest han började egen rörelse 1870, fick den förstörd af branden 1871, började på nytt 1872, sedan hvilket år han varit ctableradt i huset no. 22 Clark St. Hussander är republikan och odd fellow; gift sedan 1864 med Charlotta Fredrika Bengtson från Malmö.N. P. ARMSTRONG, faktor i Sändebudets tryckeri, är utan tvifvel Amerikas äldsta svenska typograf. Han föddes vid Lilla Holje, nära Karlshamn den 12 Okt. 1832, lärde yrket i nämda stad, reste derifrån öfver till Danmark och derifrån 1854 till Amerika. I Boston, der han arbetade någon tid, engagerades han af professor Hasselquist för det då i Galesburg utgifna Hemlandet, vid bvilket ban stannade 2% år; reste derpå ner åt södern och praktiserade sin konst i New Orleans, Mem-phis och St. Louis; återkom omsider till Galesburg och blef en af “Frihetsvänncns” utgifvare och dess redaktör 1% år, tills dess att Arosenius tillträdde befattningen; har de senaste 19 åren förestått Sändebudets mekaniska afdelning, och är sedan 1859 gift med Louisa Johnson, hvilken skänkt honom 6 barn, som alla lefva.

CHARLES SPARRÉ, föreståndare för den skandinaviska afdelningen i Cliri-stophs bank, föddes den 15 Juni 1844 i Uppland, hvarifrån han efter erhållen uppfostran och några års praktik som kontorist reste till Etigland 1868; han återvände till fosterlandet året derpå och utvandrade till Amerika 1870. Fick vid ankomsten hit anställning på Ankarliniens kontor i New York, stannade der ett år, kom 1871 till bankirfirman Greenbanm & Co. i Chicago, konditonerade der tills 1877 och har sedan varit hos Christoph9. Sparré ftr gift med Tillie Kron, född i Brooklyn.

A. G. LUNDBERG» klerk i countydepartementet, föddes vid Omuts bruk i Helsingland den 25 Okt. 1850, utvandrade 1868, slog sig först ned i Chicago, sedan i Wataga och senare i Peoria, der han tog undervisning i en college; återvände sedan till Wataga och ingick der i kortvaruhandel, flyttade vidare till Chicago och sysselsatte sig hftr först med han delsaffärer och derefter med bankgöromål tills 1879, då han erhöll plats i county-verket. Gift med Petronella C. Larson från Kristianstad.

EDWARD H. ERICSON» född den 14 M«tf 1838 i Stockholm, hvarest fadren ▼ar kyrkoherde i Katrin a församling. Han erhöll der en god uppfostran och bestämde sig tidigt för sjömansyrket, hvadan han aflade sjökaptensexamen i hufvud-staden någon tid före sin utflyttning till Amerika, hvilket ägde rum 1867. E. är en af Chicagos fastighetseg&re och har förestått den svenska afdelningen i “The Methodist Book Concern” sedan 1872. Gift sedan 1874 med Beda Nelson flrån Vadstena.

PETER JOHNSON, född i Allerum nära Helsingborg, den 20 Nov. 1835. B©, vistade församlingens folkskola 1843—1847, och erhöll under denna tid af då varande läraren, förre husarkorporalen J. Sandrewsky, icke allenast en mängd käpp. rapp utan äfven goda vitsord för flit och läslust. Sysselsatte sig hufvudsakligast med landtbruksarbete och åtnjöt under några år undervisning af enskilde lärare. Utvandrade till Amerika 1864 och erhöll i böljan af Aug. samma år anställning vid Chi. & N. W.-jernvägens verkstäder, först i Chicago och sedermera i Clinton, Iowa. Reste till Sverige hösten 1866 och återvände till Chicago på våren 1867 Arbetade oafbrutet å nyss nämde bolags verkstäder till hösten 1874. Såsom kor. respondent till öresundsposten m. fl. tidningar uppträdde han på det skarpaste mot det för ett tiotal år sedan bedrifha skojet mot emigranterna. Lemnade icke s& få bidrag till den af Isidor Kjellberg utgifna tidningen Juetitia. Reste på hösten 1874 till Sverige och hade under några månader anställning vid tidningen Östgöten i Lindköping. Återkom till Chicago i Aug. 1875, och antog plats som medarbetare i tidningen Sv. Am. Utträdde ur nämde blads redaktion i Maj 1876 och har seder, mera arbetat som sättare å svenska tryckerier i Chicago.WAHLFRID WILLIAMSON, boktryckare, Nos. 1 & 8 N. Clark-gatan, föd. des i Trelleborg den 18 April 1850, men föräldrarne flyttade kort tid derefter till Helsingborg, der han blef uppfostrad och ätnjöt allmän folkskolbildning samt lärde yrket & F. T. Borgs tryckeri. Efter lärotidens slut egde han cn kort tid an-ställning å akademiska tryckeriet i Lund, livarefter han återkom till Helsingborg och arbetade der ett halft år. Under tiden angreps han af utvandringsfebern och den 11 April 1869 vände han Sverge ryggen, styrande kosan till Chicago. Men som der icke fauns plats på något af de svenska tryckerierna och, enär han för språkets skull icke kunde inkomma på något amerikanskt tryckeri, måste han som många andra begifva sig ut på jernvägsarbete i Missouri; här arbetade han hela sommaren tills han på hösten erhöll anställning å Hemlandets officin; blef 1871 förman å Nya Verldens (nu Sv. Tribunens) tryckeri och köpte 1875 denna tidnings accidens-tryckeri, det han sedan drifvit på egen hand. 1879 företog han en resa till Sverge för att hälsa på hos sina ännu lefvande föräldrar, samt syskon och släg tingar; fadrens namn är C. G. Wilhelmsson, fanjunkare vid skånska husar.rege mentets musikkår. W. är gift sedan 1871 med Carin Person från Westanskog, Skåne, samt har en son och en dotter. Hyser republikanska åsigter.

PETER JOHNSON, 126 Sedgwick street, föddes i Näsnm, Skåne, den 15 Maj 1881; begaf sig vid 20 års ålder till sjös; bevistade under sjömanstiden nästan alla jordens länder; besökte under engelsk-franska kriget mot Ryssland 1854 Medel, hafvets alla stränder; följde året derpå med klipperskeppet “Rival” från London till Ostindicn och derifrån med skeppet “Couquerer” till Australien, vidare till England och slutligen till Westindien; kom 1857 till Amerika, slog sig på hösten samma år ned i Chicago och har der allt sedan haft sitt hem. Han seglade på in. sjöarne till 1862, den senare tiden som kapten på skonaren “Union” och har de 18 senaste åren varit förman och dockmästare vid Armour, Dale & Co’s elevator (den största i Amerika), hvarifrån ibland utskeppas 300,000 bushel spanmål om dagen. J. förlorade i branden 1871 två hus, värda $7,000, m. m., men har repat sig och står sig nu förträffligt. Gift sedan 1859, har 6 barn i lifvet, är lutheran och republikan.

PETER FRANS PETERSON, född i örgryta nära Göteborg den 12 Juni 1825; utv. 1851; reste efter ett års uppehåll i New York till Charleston i Syd Carolina och derifrån till Texas för att deltaga i en laudtmälcriexpedition, som åren 185?—8 uppmätte gränsen emellan Mexiko och Förenta Staterna; återvände till New York 1853; for derifrån öfver San Francisko till Ostindien 1854; återkom til! Amerika 1856 och begaf sig året derpå till Sverge; återkom till Förenta Staterna 1859 och följde då med strömmen till guldfälten vid Pikes Peak i Colorado; for 1861 till England och derifrån genast till guldminorna i Nya Zealand, der han vistades till 1866, då han återvände till Sverige; afgick för tredje gången till Amerika i Aug. 1872 och öppnade afdelningskontor för Nationallinicn i SL Paul. men flyttades året derpå till hufvudkontoret i Chicago, der han sedan qvarblif-vit. Gift med Klara Maria Peterson från Göteborg; ett barn.

KNUTE NELSON, handelsskräddare, 156 Chicago avenue, föddes i Mjellby, Blekinge, den 1 Maj 1849; lärde yrket i Sverge och utvandrade 1868. Han arbe. tade de två första åren i Milwaukee, kom derpå till Chicago ocli upprättade här egen affär detta år (1880). N. som är fastighetsegare, är gift med Josephina John-son och har 8 barn. Tillhör Ansgarii-församlingen.J. A* 6RÖNBECK föddes i Upsala den 1 Jnn! 1842 och vistades 1860—66 i Hamburg såsom handlande; återvände till Sverge sistnämnda år och utvandrade till Amerika 1872; bosatte sig samma år i Chicago, hvarest han hela tiden sysselsatt sig med handelsyrket.

CARL ANTON MELLANDER är född i Göteborg den 5 December 1859 ; tog studentexamen i Lund 1869 och utvandrade till Amerika 1873. I Chicago, hvarest Mellander hela tiden vistats, har han sysselsatt sig med skrifning för de olika tidningarna. Är till äktenskap ledig.

J. H. JOHNSON, kommlssionshandlande, 205 Kinzlegatan, är en af statens tidigaste svenske invandrare. Han är född i Alfta, Helsingland, den 16 December 1844 och kom vid endast 2 års ålder till Amerika i sällskap med föräldrarne, som bosatte sig å Bishop Hill, hvarest sonen stannade till sitt 10 år. Något senare ingick han i komp. D. af statens 57de infanteriregemente och tjenade till krigets slut, bosatte sig 1867 i Chicago och öppnade då kommissionsaffärer, var 1873 anstäld som inspektor vid Chicagos tullhus, besökte Sverge 1874 och for till guldminorna i Black Hills 1876, och var der 2 åt och hemkom fattigare än då han reste dit och är nu sysselsatt som ofvan angifvits. Ogift, stark republikan.

Bröderna MELLANDER) fotografer, 208 Ohio Street, härstamma från Jönkö-pingstrakten, der den äldste, Louis M., föddes den 16 Juli 1844 och hvarifrån han följde föräldrarne till Amerika 1852. Fad ren, Joha i Mellander, dog 2 veckor efter ankomsten till Chicago och lemnade familjen i bekymmersamma omständigheter. Men en mild försyn och goda menniskor togo vård om de faderlösa. De båda gos-sarne fingo en god amerikansk uppfostran och lärde efter skoltiden fotograflkon-sten, liva re utveckling de troget följt och i praktiskt hänseende lyckats så väl, att de nu ega en af stadens finaste atelierer. Louis eger dessutom å La Salle-gatan ett af stadens elegantaste svenska hem. Man kan om denna firma säga att den haft ovanlig framgång. Louis är gift med May Thompson, född i St. Louis af norska föräldrar, och brödren, S. P., med Ida Björk. De tillhöra den engelsk-lu-tlierska församlingen och äro varma repulikaner.

8YEN NELSON) bosatt i Evanston, är född i Mörrum, Blekinge, den 4 Januari 1835. Vid 15 års ålder gick han till sjös och seglade flera år, under hvilken tid han besökte Australien och många andra aflägsna länder. ’ Efter en längre b orto. varo hemkom han och tog sjökaptensexamen i Karlshamn, fortsatte sedan sjölifvet någon tid och bosatte sig slutligen 1866 i Chicago, der han 1869 gifte sig med Oli-via Charlotta Berg från Döderhult, Småland. Han har i äktenskapet välsignats med 4 arfvingar till den egendom, han samlat härstädes, såsom egare af ett större skräddericlablissement.

A. W. G. STENSTRÖM är född i Nyköping. Han lärde i ungdomen körs-närsyrket och förestod firman Forsells rörelse i Stockholm 5 års tid; besökte sedan åtskilliga af Rysslands och Tysklands förnämsta städer; utvandrade till Amerika 1868, hamnande i Kanada, der han qvarblef 1 år för att sedan för en tid bosätta sig i New York; anlände till Cliicago 1872 och blef föreståndare för en större bundt-makarerörelse, hvilken befattning han innehade 5 år; ingick 1867 bolag med amerikanaren Browneil om egen körsnärsrörelse, och är nu detta företag (61 State str.) ett af de förnämsta i sitt slag i hela vestern. Hr S. är gift sedan 1870 med Ma-thilda Gillberg%CHARLES EKLUND Or född i Stockholm den 4 Nov. 1830. Hans fader var vaktmästare i Stockholms rådhusrätt, och är Charles (han heter annars Carl Alfred Bengt) den andra i ordningen af sex ännu lefvande syskon. Han åtnjöt skolundervisning till sitt 13 :de år, inskrefs sedan i cigarmakarelära, utlärde 1848, reste utrikes 1849, arbetade i Danmark tills på våren 1853, återvände då till Sverge, fick 1859 plats som verkmästare i Hedberg & Co’s fabrik i Stockholm, lemnade denna befattning i Jan. 1865 och afresle i Maj samma år till Amerika. Han tillbringade här sitt första år i New York och kom om våren 1866 till Chicago, der han alltsedan uppehållit sig. Hr. E. har under vistelsen här tagit ett lifligt intresse i allt hvad som försiggått ibland landsmännen. På hösten 1866 stiftade han en sjuk- och begrafningskassa, under namn af “den 8 December-föreningen” hvilken upphörde efter två års tillvaro på grund af kassörens försvinnande med kassan — $130. — I midten af 1867 väckte han förslag i sällskapet Svea om tillsättandet af en komité med rätt att insamla och utdela medel till behöfvaude emigranter. Samtidigt inbjöd han fruntimmerna till bildandet af en fem-cents-förening för samma ändamål, hvilken förening upplöstes genom branden, och har dess kassörska ännu $90 i kassan. Den följande vintern väckte han förslag om bildandet af en undsättningskomité för de nödlidande i Sverge, hvilken komite, med honom såsom ordförande, insamlade och till Sverge öfveisände närmare 10,000 kronor. 1868 föreslog han anskaffandet af ett emigranthus, blef en af anordningskomiténs medlemmar och tjensi-gjorde i 3 månader som Sveas agent för företaget. Efter branden 1871 har hr. Eklund försökt sin lycka som köpman och cigarfabrikant, men måste upphöra till följd af de dåliga tiderna. Under perioden 1870—8 arbetade liau äfven mycket i de ‘“iuternationalas” (kommunisternas) intresse, men tycks f. n. vara tillfredsstilld med vanlig republikanism. Gift 1855 med Juliana Fredrika Petersen af dansk börd,

EDWARD A. ROSENE, född i Flisby, Småland, den 2 Nov. 1844: genomgick Ekesjö elementarläroverk och började 1863 tjenstgöra på ett apotek i Stockholm. Utvandrade till Amerika 1867 och började efter mångårig tjenstgöring på andra apotek i staden egen apotekarerörelse härstädes hösten 1872, sedan hvilken tid han särskildt bemödat sig att i landet bekantgöra “Roscnes Läke- och Flussplåster.” Gift sedan 1873 med Eva Engström från Bälaryd i Småland.

AND, ÅKERLIND» skomakare, no. 101 Chicago avenue, är från Wingåker, der han föddes den 16 Augusti 1841; lärde sitt yrke i Stockholm, uppehöll sig 2 år i Finland och Ryssland, for från St. Petersburg till Amerika 1863, ingick året derpå i flottan och tjenstgjorde å Mississippi; tog afsked straxt efter Vicksburgs fall, bosatte sig för en tid i New York och började 1866 egen rörelse i Chicago. Ä. är gift med Sara Kristina Gustafson från Kalmar län och har 5 lefvande barn.

JOHNSON & FRANZÉN» skräddare, 44 Superior St Reinhold Johnson född den 25 Aug. 1845 i Södra Yi; lärde yrket i Sverge, utvandrade 1866 och gifte sig s. &. med Charlotta Abrahamson från samma plats i Östergöthland. Paret har 5 lefvande barn.

Gustaf A. Franzén, född den 28 April 1841 i Perlanne, Småland, lärde der yrket, utvandrade 1868, gifte sig 1872 med Klara Charlotta Johnson från Södra Vi, har med henne 2 barn och tillhör metodistkyrkan, som äfven Johnsons familj gör.

Firman bildades 1870, fick hela rörelsen förstörd i 1871 års brand, böljade på nytt samma &r ocb sysselsätter nu 8 maskiner ocb öfver 50 arbetare, har egen verk-stad, hus m. m. och åtnjuter stort förtroende.Rev. JOHN HEDMAN, född den25:te Juni 1848 i Krokstad församling af Göteborgs län, 4 mil frän norska gränsen. Har studerat i Sverge, Tyskland ocli Amerika; ankom till Amerika första gängen 1878, andra gängen 1870; erhöll akademisk medborgarrätt vid amerikanskt lärosäte bösten 1877; inröstades samma är till ledamot af Biskop Whipple’s Litterära Samfnnd; tjenstgjorde sommaren 1878 vid amerikansk församling under den exeniplariske kyrkoherden, iheologie kandidaten D. T. Booth, Willmar, Minnesota; hedrades hösten 1878 med en af biskopen öfver Illinois Stift sanktionerad inbjudning fr&n St. Ansgarii församling att under Julen leda gudstjenstfirningen i bemälde församlings kyrka; blef af Illinois domkapitel utnämd till Candidatus Sacrosanti Mmisterii i Januari 1879;aflade Collegial-tlieologisk examen i Juni 1879, efter 2:ne års studier vid det berömda protestantisk-biskopliga lärosätet Seabury Hall, Faribault, Minnesota; hedrades i Juni samma år med en af stiftets biskop sanktionerad inbjudning från St Ansgarii kyrkoråd att under sommaren tjenstgöra i deras församling; aflade den i engelska kyrkolagen föreskrifna Diacon-examen inför Illinois domkapitel i Sept. 1879; ordinerades till det heliga predikoembetet i St Ansgarii vackra tempel den 28:de Sept. af biskopen öfver Illinois stift, theologie doktorn m. m. W. E. McLaren ; förordnades omedelbart derpå till vice pastor vid St Ansgaiii församling; utnäm-des på hösten samma år till hedersledamot af biskop Whipples Litterära Samfund; erhöll den 14 Maj 1880 enhällig kallelse att blifva ordinarie pastor vid St. Ansgarii församlingen. Bebor 2:dra våningen i församlingens prestgård 97 Sedgwick Street.

JOHN A. LINN, född i Ryssby, Småland, den 25 Juni 1847, utvandrade 1865, kom direkt till Chicago, flck efter ett års förlopp anställning som bromsarc på Great Eastern R. Ii., blef under tiden så illa skadad, att han måste ligga på ett lazarett 10 månader, tjenstgjorde sedan som brovaktare 8 år, vardt derefter för några månader vaktare på “kribbeu” i sjön Michigan, tjenstgjorde vid stadens polis 1873—8 och böljade sistnämda år en likbesörjareafiär i 808 Divisiongatan. Gift med Sara K . Magnuson från Vexiö-trakten; har 2 barn, tillhör Ansgarii-kyrkan och är republikan.

A. F. RUDELIUS» son af prosten P. D. Rudelius i Vestra Ryd och Svinhult, föddes i Skenninge den 5 Juni 1842, tog provisorsexamin 18J2, utvandrade år 1869, idkade egen apoteksrörelse i Kewanee, Ills. 1878 och senare i Omaha, Neb., är nu anstäld bos apotekarefirman Törnquist & Lundvall i Chicago. Gift med Hulda Cnarlotta Norstedt från Jönköping.

J. E. FAHLGREN, skohandlare 272 Division gatan, född i Ramsbergs socken, Vestmanland, den 29 Sept. 1829; lärde yrket i Stockholm och utvandrade till Amerika 1869, sedan hvilket år lian varit bosatt i Chicago och sin egen sedan 1871. lians rörelse förstördes i den stora branden sistnämnda år, men han började på nytt samma höst och har fortfarit oal brutet sedan dess. Gift 1854 med Kristina Maria Person från Nya Kopparberget. Lutheran; republikan.

ALEXANDER BOOME, jernkramhandlare, 159 Cbicago Ave., född i Stockholm den 7 Dec. 1840; lärde der bleckslagareyrket och utvandrade 1864; arbetade i Quebec, Montreal och New York det första året, flck sedan anställning af regeringen och skickades till Arkansas, kom efter krigets slut till Chicago, begaf sig härifrån till New Orleans, Texas och Nya Mexiko, återkom 1870 till Chicago och böljade egen rörelse. Gift samma år med Henriette Hischendorf, tysk till borden,F. A. EGERSTON, född i Hjo, Vestergötl&nd, den 17 Mars 1848, lärde bok-tryckeriyrket i Sköfde; utvandrade till Amerika 1869; arbetade 6om sättare ett och ett halft år i Neillsville, Wis.; ett år i South Bend, Ind.; flyttade derefter till Galesburg, 111., och arbetade på Galesburg Register ett år; medföljde Nya Verlden, till Chicago våren 1872; reste kort derefter till Rockford; men återvände efter några månader till Galesburg och erböll plats som forman på Galesburg Daily Re-publican-Register; flyttade i Augusti 1874 till Chicago och erhöll anställning vid Chicago Times, der han arbetade 5 år; arbetade derefter på Star Printing Co;s officin ett år; arbetar för närvarande på The Commereial Travelers* Pocket Railway Guide. Gift 1872 med Hannah Nelson från Halland.

SYEN TRÄGÅRDH, född i Ronneby den 24 Mars 1812; bosatt i Stockholm 1836—57; utvandrade sistnämnda år till Amerika och slog sig ner i Chicago; idkade jordbruk i Jefferson, Cook co., tills 1867; blef seuan anstäld som emigrantagent, först af sällskapet Svea, dernäst af Allan-linien och slutligen af Inman.li-nien, i hvars tjenst han stält de senaste 8 åren. Hr T. har under sin 23-åriga vistelse bland Chicagos svenskar ständigt burit namn om sig såsom en varmhjertad ifrare för allt som kunnat främja landsmännens intressen, och säkert är, att ingen af de många svenskar, som vid ankomsten till Chicago fallit i hans händer, blifvit af honom vilseledd eller vilserådd. Han har sedan 1834 varit gift med Maria Hå-kanson från Dfidesjö i Småland. Äktenskapet har välsignats med 9 barn, utaf hvilka 4 lefva. Frisint och republikan.

ALFRED JOHNSON) Chicagos ende svenske aktör, föddes i närheten af Ul-ricehamu 1848 och medföljde vid två års ålder sina föräldrar till Amerika. Desse bosatte sig omedelbarligen i Chicago, hvarest Alfred fått amerikansk uppfostran. Hans anlag för skådespelarebanan röjde sig ganska tidigt och togo genast ut sin rätt, i det den unge mannen ofta sökte och fann tillfälle att öfva sina talanger vid stadens theatrar. Genom fortsatt öfning och utbildning vardt han med tiden i stånd att åtaga sig ledande roller i den komiska genren och är i dag en af Chicagos mest framgångsfulle komedianter. Han har rest med olika sällskap och upp-träd t nästan öfverallt i Amerika samt i Melbourne, Australien. Han lorestår för närvarande vestsidans Lyceum.

PETER SYANOE är född i Bergen 1840 och således norrman, men har sedan 1871 innehaft det svensk-norska konsulatet härstädes, h vadan han också tillhör oss. Han ankom från sitt fädernesland 1860 och var före konsulsutnämningen anstäld i olika bankinrättningar. 1878 var han med om att uppsätta tidningen Norden, i hvilken han ännu är delegare, som han också är i den s. k. Rellingska bokhandeln.

C* O* LINDELL, pastor vid lutherska Bethlehems-församlingen i Englewood, föddes den 19 Februari 1847 i Hvena socken, Småland; ankom 1857 till Amerika, och genomgick en sex års studie-kurs vid Augustana-läroverket i Paxton; prest-vigdes 1868 och mottog kort derpå vården om församlingen i Geneva, der han verkade 6 år; flyttade 1874 till Chicago och blef intressent i den af Engberg och Holmberg nu egda bokhandelsaflären; utgick ur firman 1877 för att blifva pastor vid Bethlehems-församlingen;började i förening med pastorerna Evald och Skepp-stedt samma år att utgifva månadsskriften “Nåd och Sanning” jemte andra skrifter och är nu medlem i “The Swedish Sunday School Union,” hvars uppgift är att förse de svenska söndagsskolorna med nödvändig lektyr.ALECK E. JOHNSON ftr född i Karlskoga, Vermland, den 29 Jnli 1840 och utvandrade 1854 med föräldrarne, hvilka, i likhet med alla andra den tiden, voro utarmade vid anländandet till Chicago. Till r&ga på elftndet för familjen dog hftr fadren i koleran kort efter bantågets ankomst till Michigan Central depoten. Aleck och hans anhöriga blefvo då förda till ett l&zarett och sedan omhandtagna af en amerikansk familj. Senare fick Aleck tillfälle att i 4 år bevista en amerikansk skola i Mt. Carrol, och med undantag af denna tid samt 4 år i Minnesota har han hela tiden uppehållit sig i Chicago, hvarest han nu sköter Cunard.liniens affärer i vestern. J. ftr gift med Helen Rash, af amerikansk börd, eger tre barn, befinner sig i förträffliga omständigheter, tillhör första Congregationai-församlingen och är republikan.

JOHN MÅRTENSON» född i Jönköping den 25 Mars 1850; lärde boktryc-kareyrket i Sverge; utvandrade 1867, uppehöll sig 8 år i Wiäconsin; ankom till Chicago 1870 och arbetade i sitt yrke tills 1877, då han upprättade tidningen Chicago Bladet, hvars redaktör han allt sedan varit. Gift 1871 med Sara Helena An. derson från Rydaholm i Småland och har med henne 2 barn. Mårtenson är mycket from, men erkänner inga synoder eller kyrkoråd, dogmer eller systemer. Hans tidning, som ftr af nästan uteslutande religiöst inneh&il, är lika from och betraktas som missionsvännernas organ.

P. M. ALMINI» dekorationsmålare, föddes i Linderås socken, Småland, den 21 Mars 1825; lärde målareyrket i Eksjö, arbetade derpå en tid i Stockholm, for sedan till Ryssland och Finland, hvarest han en tid fullkomnade sig i yrket och reste 1852 öfver till Amerika. Hr A. gjorde genast Chicago till sin nya hemort Han började egen rörelse härstädes redan 1858 och har sedan dess oafbrutet egnat sig åt dekorationsmåleriet samt under tiden vunnit rykte för att vara en af våra förnämsta freskomålare. Han anlitas också nästan öfverallt i landet, till och med i Kanada, der han (i Montreal) målat Windsor Hotei. Ett af hans senaste och bä. sta arbeten är det, som ban verkställt i frimuraresalen i Milwaukee. Det är ut-fordt i ren egyptisk stil och omtalas med mycket beröm, och detta beröm länder vår nationalitet till så mycket större heder, som hr A. nästan uteslutande sysselsätter skandinaviska arbetare. Hr Almini är en af sällskapet Sveas grundmed-lemmar och en af dem, som igångsatte tidningen Svenska Amerikanaren 1866; han har tagit frimurareordens alla grader utom en; är frisint i religiöst hänseende och stark republikan i politiskt. Gift två gånger, den senaste gången med Maria Van Ame, en infödd amerikanska.

CHARLES ANDERSON» född i Bodarne, Nerike, den 18 Oktober 1846; utvandrade 1869; bosatte sig samma år i Batavia, flyttade in till Chicago 1871 och öppnade egen skomakarerörelse i huset no. 166 Sedgwick Street 1873. Gift 1878 med Augusta Koriander från Sandhem, Vestergöthland. Ett barn.

GUSTAF SEGERSTEN» hyrkuskvärd och likbesörjare, 121 Chicago avenue, föddes den 21 Mars 1842 i Rudskoga, Vermland; lärde snickareyrket i hemmet och arbetade derpå 6 år i Stockholm; utvandrade 1868; vistades de första 6 åren i Indiana, Tennessee, Missouri och andra stater samt kom omsider till Chicago 1874, arbetade här 2% år för andra och etablerade sig i nämnda rörelse 1876, har i år bygt ett större hus å Chicago avenue och drifver der affären med frmgång. Gift 1872 med Annie Larson fr&n Höganäs, hvarifrån hon utvandrade 1869; tre ban» Lutheran och republikan.

!MAURITZ B. C ARLEM AN, född i Cirabrisli&mn den 12 April 1829; utvandrade 18G4; aflade medicinsk examen vid Rush medical College i Chicago I860 efter 4 års studier; har tjenstgjort i 3 år som kirurg vid “North Star Dispensary” och är för närvarande medical inspector inom 17 wardet.

TURNQUIST A LUNDYALL, apotekare, 229 Division street Axel L. Tum-quist föddes den 24 September 1838 i Jareda församling, Småland; konditionerade åapoteket Svanen, Kristianstad; utvandrade till Amerika 1857; tjenstgjorde 2% års tid i krige:, såsom medlem af Illinois’ 15de infanteriregemente och gifte sig 1869 med Hanna Erickson från Hvena, Kalmar län; har med henne 8 lefvande barn.

August Lundvall är född i Mörlunda, Småland, den 20 April 1841; tog provi. sorsexamen i Karlskrona 1860; utvandrade 1862, tjenstgjorde 2% års tid i en sap. pörkår under kriget och ingick 1878 kompaniskap om apotekarerörelse med olvan-nilmndc Turnquist

A. A. N1EMAN, född i Hel lest ad, Östergötland, den 7 Juni 1839; utlärde till maskinist i Norrköping, utvandrade 1869, bodde ett år i Missouri, återvände till Sverge 1870 efter sin familj, kom tillbaka till Amerika 1871 och öppnade egen symaskin liandel i Chicago 1874. Hans hustrus namn är Karolina Aronson fr&n Stjcrnarp; har 6 lefvande barn; lutheran och republikan.

CARL J. JOHNSON» född 1836 i Korsberga, Småland; ankom till Amerika 1856, nedsatte sig genast i Chicago, är till yrket skomakare och eger nu egendom i Chicago och Cook county till ett värde af $6,000. Gift sedan 1858 med Ingrid M. Bergqvist och medlem af Immanuels-församlingen sedan 1856, således en af de äldsta lefvande medlemmarne i denna församling. Bostad 175 Sedgwick street.

P» J. JOHNSON, handel sexpedit hos J. Julian, föddes i Askers socken, Örebro län, den 22 Juni 1857. Genomgick en kurs i bokhulleri i Linköping 1875. var sedan ett år i handel och utvandrade 1878, då han erhöll kondition hos Julian. Lutheran ocli republikan.

M. J. JULIAN, som drifver större bandel med kolonialvaror (thé, kaffe och kryddor) i 313 Division street, föddes i Vånga, Skåne, den 26 Januari 1851; utvau-drade 1869, kom först till Peoria, erhöll senare efter många genomgångna svårigheter plats som bokhållare hos M. C. Willard i Galesburg, stannade der till 1878, flyttade då till Chicago och öppnade samma år affären & Division street Ogift; lutheran och republikan.

LAWRENCE HESSELROTH» född på Bråsäter, Dalsland, den 25 November 1844; aflade pharmacie studiosi examen i Fahlköping den 2 Maj 1864; utvandrade till Amerika samma år och anlände på sommaren till New York, hvarest han ingick uti Förenta Staternas flotta, tjenslgörande till krigets slut nästföljande år. Innehade sedan anställning som provisor & olika apotek; kom 1871 från Red Wing, Minnesota till Chicago och etablerade här i Januari 1872 (3 månader efter den stora branden) stadens första svenska apotek, det han dref med mycken framgång till 1879, då han öfverlät det åt en annan person, för att sjelf upprätta apoteket Kronan, hvars cgare och föreståndare han nu är. Hr. H. ftr sedan 1871 gift med Matilda Sofia BlomSTEN AtJGUST HAWKINSON föddes i Lida socken, Vestergötland, den 18 Juli 1847; följde 1852 sina föräldrar till Amerika. Fadren, Johan Håkanson, nu bosatt i Ludington, Mich., bosatte sig först i Chicago någon tid, flyttade sedan tili Dixon-trakten i 111., derifrån lill Moline, ocli sedan till Fulton. Der började Sven A. sin bana, arbetade sedan 12 år i McCormicks fabrik här i Chicago och började för 5 sedan i förening med bröderna Blomgren det elektrotyp-gjuteri, som omnämts i Chicago-liistorien. H. har varit gift sedan 1870 med Amanda Sofia Blomgren, dotter till Carl Blomgren.

JOHN SÖDERBERG» född i Sundsvall den 21 Sept 1847, genomgick elementarläroverket derstädes, fortsatte sina studier i Stockholm och senare vid Carlbergs krigsskola. Men som militärlifvet ieke öfverensstämde med hans skaplynne öfver-gaf han planen att blifva krigare; for i stället till Amerika 1867, vistades först en tid i Buffalo, kom sedan tiil Chicago och har här största delen af tiden varit bokförare hos olika firmor. Han tjenstgör nu i denna egenskap hos Blomgren Bros. & Co. Gift detta år med Beda Åkergren från Örebro.

A. J. WESSMAN föddes i Ekesjö 1846, kom efter derstädes erhållen uppfostran till Stockholm 1860; började tjenstgöring på apoteket “Hvita Björnen” påföljande år, aflade provisors-examen 1864, studerade vid Pharmaceutiska institutet i hufvudstaden åren 1866—7 och tjenstgjorde som analytisk kemist i Westerbergs lagen 1872—3; utvandrade till Amerika 1875, uppehöll sig ett år i Filadelfla, anlände till Chicago 1876 och öfvertog här L. Hesselroth*s apotek den 6 :te April 1878. Gift 1873 med Laura Ståhlbergcr från Kristianstad.

EMIL LUNDQVIST» född i Borås 1852, lärde boktryckareyrket i samma stad, utvandrade 1871 och har sedan sagde tid uppehållit sig i olika delar af vestern, förnämligast Chicago, sysselsatt såsom boktryckare. Gift med Hilda Engdahl, född i Moline 1861.

H. PETERSON» föreståndare för John Hansons kolhandel, 106 Chicago Ave, föddes i Ockelbo, Gestrikland, den 19 Januari 1840; utvandrade 1867, uppehöll sig de 9 första åren i Kewanee och Bloomington, kom till Chicago 1876 och har skött ofvannämda affär de senaste 3 åren. Gift 1870 med Ida Peterson från Ljusdahl i Helsingland; ett barn; methodist; republikan.

ERNEST HAROLD MATHIAS YOUNGGREN född i Nottebäck, Småland, den 10 Sept. 1846; lärde boktryckarkonsten i Stockholm och utvandrade derifrån till Amerika 1870, sedan hvilken tid han varit anstäld vid tidningen Hemlandet, de senaste åren såsom faktor. Ingick äktenskap den 10 Maj 1873 med Helena Sophia Holm från Mönsterås.

JOHN A. ANDERSON» född i Neshult, Småland, den 18 Maj 1834; utvandrade 1853, bosatte sig då i Moline och var då orgelnist vid den lutherska församlingen. När kriget utbröt befann sig A. i Granada, Miss.; han reste då upp till Chicago och organiserade ett kompani för Hackers regemente, men ingick senare i Silfverspar. res batteri, för hvilket han hjelpte till att värfva män; tjenstgjorde tills efter striden vid Dallas, der han svårt sårades, bosatte sig sedan i Rockford, der han arbetade i snickareyrket, kom till Chicago 1874 och har varit bref bärare sedan 1878. Gift 1866 med Ida Carlson från Jemshög i Blekinge; 4 barn, luth. och rep.B. A. E. LANDER GREN föddes 1 Sala den 14 Maj 1841. afgick fr&n Sverge 1854 sä som skeppsgosse på fartyget Cambria, destineradt till New York; besökte

med samma fartyg New Orleans, Kronstadt och många andra amerikanska och europeisku städer; stannade sedan 8 år i Sverge; for derpå till England och Frankrike samt omsider 1864 tili Amerika, hvarest han genast vid ankomsten ingick i flottan. Efter krigets slut tjenstgjorde han i Brooklyns skeppsgård; for 1865 till Chicago; var i många år föreståndare för Sv. Amerikanarens annonsafdelning, och har sedan 1875 varit Förenta Staternas “internal revenue gauger.” Gift 1871 med Carrie A. Lange, O. C. Langes doltcr.

CHARLES HENRY, född i Stockholm, den 9 Maj 1852; utvandrade 1867; bodde i Boston tills 1869, flyttade då till Freeport i Illinois och 1872 tiil Chicago, der han sedan 1877 varit sättare. Gift 1875 med Maria Kristina Bolander från Stora Vånga i Vestergötland.

JONAS SIMONSON, bagare, född i Kyrkhult socken, Blekinge, den 2 Mara

1847; utvandrade 1877 och erhöll anställning s. å. hos bagaren Thorsell i Chicago. Han liar annars lärt sitt yrke i Lfibeck, Tyskland, der han vistats åren 1868—77. Medlem af St. Ansgarii-församlingen samt kyrkoråd.

AUG. ANDERSON, född i Uddevalla den 4 juli 1844; utvandrade till Amerika 1869, kom direkt till Chicago och har hela tiden sedan dess arbetat i Chicagos svenska boktryckerier. Gift med Carrie Guirire, född i Stavanger, Norge.

LARS ERIC ÅSLUND föddes i Bergsjö församling, Helsingland, den 5 Ang. 1858, ankom till Amerika 1873 och har arbetat i boktryckarekonsten sedan 1866.

NILS JOHNSON CRONA är född den 20 Nov. 1838 i Asarums församling, Biekingc. Ingick vid Vcndes ridande artilleri i Kristanstad 1859, tog afsked såsom konstapel deri 1865 och utvandrade då till Amerika. Ingick vid ankomsten i För. Staternas armé, tjenstgjorde der 3 år och tog afsked 1868 såsom sergeant, nu besluten alt egna den återstående delen af sitt lif åt de fredliga värfven. Dock kunde han icke, då Chicagos “First regement” bildades straxt efter den stora branden, undgå alt deltaga i rörelsen, och vardt han då kapten i det svenska kompaniet G. Har för öfrigt innehaft befattningar hos olika köpmän, men sedan 1879 varit an-stäld i härvarande postkontor.

JOHN A. WENNBERG född den 18 Juli 1824, i Göteborg, der han en tid var Oskar Dicksons skolkamrat, dref der vinhandel till 1851. Utvandrade då till Amerika och uppehöll sig såsom handlande i New Orleans och andra sydst&tsdelar, till 1857; återvände nu till Chicago, hvarifrån han först utgick, etablerade sig här som köpman för ett år, idkade derpå apoteksrörelse 8 år, böljade sedan “Boarding-husrörclse” och fortsatte dermed tills 1871, blef då utbränd, men bygde kort derpå ett vackert tegelhus å Illinois-gatan (no, 67) hvarest han nu bor, mycket välbergad. Gift 1856 med Maria Nelson från Vestervik; har 4 barn.

ALFRED LINDELL) född den 20 Sept 1854 i Hvena, Småland, kom till Arne-rika 1866 ocb vistades i Swedona, Ills., tills 1871; har varit i Chicago sedan 1874, sysselsatt dels i den lutherske bokhandeln och dels i “The Star Printing Co.” Han är bror llll pastor C. O. LladoU*Bröderna NODLING, John August och Johan Fredrik, specerihandlande å no. 828 Division Street, äro födde på Trollhättan, den förstnämnde den 18 Juni 1848 och den senare den 10 Okt 1847. Efter skoltidens slut tillbringade de några år i hande) (Johan Fredrik hade dessförinnan genomgått en kurs i bokhålleriet) och utvandrade i sällskap till Amerika 1885, styrande färden rakt till Cbicago, der de skil|des åt för en tid, men sammanträffade derstädes åter 1871, då de tillsamman öppnade en större specerihandel å hörnet af Clybourne avenue och Larn.beegatan. Delta var blott en vecka före den stora branden, hvilken, då den kom, lade i aska hela lagret, ett slag som kändes så mycket hårdare, som de under första veckan hade börjat bygga höga förhoppningar på den grund, att de under den korta tiden hade afyttrat varor för $800. De började emellertid på nytt 1872, fortsatte affären med märklig framgång till 1874, tor då hein till fäderneslandet och stannade der 1 år; återkommo till Chicago 1875 och etablerade sig genast å ofvannämnda ställe, der de nu årligen omsätta $50,000. De ega dessutom % i en å insjöarne gående 0 skonare. Ogifta, frisinta och republikaner.

DA YID NELSON» född i Luleå den 12 Sept. 1847, dref landtbruk till 1870, då han utvandrade till Amerika, bosättande sig i Rockford, 111.; kom till Cbicago 1872 och inledde här specerihandel i huset no. 68 Chicago Ave. 1876 och är ännu inbegripen i denna affär. Gilt 2 gånger, andra gången 1879 med Thilda Johnson från Vadsten; har 2 barn; baptist och republikan.

S. A* FREEMAN född nära Göteborg den 8 Juli 1842; lärde skräddareyrket i Sverge, utvandrade 1865. slog sig omedelbar!igen ner i Chicago och upprättade här egen bandelsskräddaraffär några dagar före branden 1871. Har nu ett större eta-blissement i huset 149 & 151 östra Madisongatan, hvarest han sysselsätter 20 arbetare utom 2 tillskärare. Gift 1867 med Mary Sikström.

H. O. BRATTSTRÖM, född i Stockholm den 10 juni 1822, men utvandrade från Edsvära, Stora Vånga, Vestergötland, 1857; var de första åren bosatt i Virgini-en, kom 1860 till Chicago som sedan varit hans vistelseort. Han var här i bör. jan sysselsatt såsom “enrolling clerk” i statsin el i sde parte m entet, ” men harföröfrigt egnat största delen af tiden åt handelsaffärer. Har varit gift sedan 1848 med Chari lotta, Emelie Eufrosyne Törner, dotter till fältprosten Töraer, och har i äktenskapet 4 uppvuxna barn. B’s bostad är 116 North Ada Street.

JOHN GIBSON» son till Thomas Gibson (Jeppeson, se sidan 166) född i närheten af Sölvitsborg den 11 Maj 1848; kom till Amerika 1854 i sällskap med sin moder (fadren och två bröder hade anlftndt året förut). Johan flck då hem hos föräldrarne i Galesburg, men har sedan sitt 11 år försörjt sig sjelf såso n sättare. Han började att lära yrket å Hemlandets officin i Galesburg 1857, har arbetat i Chicago sedan 1867 och har varit förman eller faktor i tidningen Times tryckeri sedan 1879. Vid denna ansvarsfulla post eger han att förestå allt typografiskt arbete och utöfva tillsyn öfver närmare 100 sättare. G. är gift sedan 1874 med Mary Paulson, hvars fader bor i Galesburg.

CLAES PETER ROSENE» kötthandlande, 106 Oak Street, är född i Näshult, Småland, den 30 Januari 1840; öppnade handel i Skirö, Skaraborgs län, 1870; utvandrade 1875 och började samma år affären å Oak Street. Gift med Augusta Hult-gren; har 3 barn; lutheran och independent.

XX VIIJÖNS WILHELM OHLSON, son af skolläraren Eskil Ohlson, föddes den 14 December 1846 i Thors&s, Småland; kom vid 15 års ålder i urmakarelära, utlärde på 5 år och reste i September 1869 till Amerika. Efter att hafva konditione-rat i New York, Washington, Virginien och Mississippi etablerade han egen rörelse i Tailorville, Ills., 1878, flyttade 1875 till Chicago, öppnade rörelse här och eger nu ett vackert och rikhaltigt lager af ur och juvelericr i huset no. 822 Division Street. Gift med Matilda Helena Charlotta Williamson, dotter af fanjunka-ren C. G. Wilhelmsson i Helsingborg. O. har förmögenhet, men finnu inga arf-vingar, hyser luthersk tro och republikansk öfvertygelse-

EBLAND ANDEBSON, galanterihandlande, 817 Division Street; föddes i Nora socken, Örebro län; genomgick Lobbetorps landtbruksskola, innehade sedan kondition som bokhållare vid flera större jernbruk i Sverge och utvandrade 1867 och började egen handelsrörelse härstädes 1873. Gift med Karolina Samuelson från Ingatorp i Småland. Lutheran och republikan.

OLIYER MOLINE tillhör Chicagos svenska “pionierkår;” han är född i Asarums socken, nära Carlsbamn, den 4 September 1826; egnade sig tidigt åt han-delsyrket, utvandrade till Amerika 1852, bosatte sig genast i Chicago och har här drifvit handel sedan 1858 ; han lyckades ovanligt väl i sitt värf, men hade, i likhet med 100,000 andra, olyckan att förlora all sin egendom i branden 1871. Han började på nytt 1877 i 196 N. Wells Street, hvarest han nu träffas. Gift 1855 med Ham nah Peterson från Jönköping; har haft 8 barn, af hvilka 8 lefva.

OLOF YIDER (hette i Sverge Viderström) föddes i Ronneby den 17 Mara 1834; utvandrade 1854 och bosatte sig i Chicago, men begaf sig senare till Michigan, hvarifrån han efter 2% års förlopp återkom till Chicago, der lian nu blef bofast. Sedan dess har han sysselsatt sig med hvarjehanda värf. På de senare åren har han utfört en mängd allmänna arbeten för staden, ofta anställande 30 arbetare. Han led stor förlust i branden 1871, dä tvänne stora hus bland annat lades i aska. Har sedan dess sträfvat manliga att åter komma på goda fötter, hvari han också lyckats. Yider är gift med Lovisa Sampson från Jönköping, har 5 barn, har varit Dddfel low-logens kassör i 4 terminer; är lutheran i religiöst afseende och en varm republikan.

SYEN GUSTAF JOHNSON, född i Böne socken, Vestergötland, den 26 Mara 1826; utvandrade 1852 och satte sig genast ned i Chicago, som allt sedan varit hans hemort Här har han, särdeles under de första åren, genomgått många pröfvelser, pröfvelser, okända för vår tids emigranter. J. ankom i djup fattigdom och midt upp uti koleran, som bortryckte hans enda barn, nödgades arbeta för en spottstyf-ver till dagspenning och utstod mycket lidande till följd af brist på nödvändiga medel för cn sorgfri utkomst till dess att erfarenheten och bättre tider kommo honom till hjelp. Han fick en gång sin ena arm nästan helt och hållet afsågad 1 ett sågverk och vid ett annat tillfälle miste han genom utsättning för stark köld flera fingrar och t&r. Johnson är den förste, som inskrefs vid härvarande Imma nuels-församling, hvilket skedde af prof. Hasselquist i Johnsons bostad i ett hus & North Clark Street, nära Illinois Street. Han har varit gift sedan 1850 med Rebecka Bäckmark fr&n Timmelhed i Vestergötland och har 4 söner, Alfred, som är aktör, William, anstäld hos fastighetsfirman Peck Bros., och Robert, klerk & börsen.C. A. BJÖRK, pastor rid nordsidans missions-församl ing, föddes i Lomma} ryd, Småland, den 29 Augusti 1887; kom till Amerika 1865 och bosatte sig i Boo. ne co., Iowa, der han egde en broder. B., som redan i Sverge blifvit en mycket allvarsam kristen, började redan 1867 i sitt hem föredraga ur Rosenii skrifter; der. igenom samlade han omkring sig en liten skara, hvilken med tiden organiserade sig till församling och antog B. till pastor. Vid denna församling (i Swede Bend) verkade B. tills 1877, då han kom till Chicago och öfvertog vården af för sam lin-lingen härstfldes. Han tjenstgor på 8,imma gång såsom resande predikant i om. nejden och blef våren 1877 svenska lutherska missionssynodens vice ordförande samt dess ordinarie ordförande hösten samma ir. Gift första gången 1867 med Johanna Boman, som dog 1876, andra gången 1878 med Augusta Peterson från Gos-horn i Vermland; har 4 barn i första och 1 i senaste äktenskapet

CARL OSCAR WILLIAMSON, son till fanjunkare C. G. Wilhelmson, född i Helsingborg den 20 Maj 1852; kom efter åtskilliga resor till sjös till Amerika 1878, der han en tid seglade på Lake Michigan- Som han i gosseåren arbetade en kort tid i boktryckeriyrket, har han sedan 1874 arbetat såsom sättare å Chicagos svenska boktryckerier och innehar för närvarande plats å Hemlandets officin. Gift i Tailorville, IIls., den 20 Juni 1876 med Eleonora Ruby, amerikanska. Två barn.

JACOB BREDBERG, f d. pastor vid St Ansgarii-församlingen, föddes 1 Alingsås den 1 Maj 1808; tog studentexamen 1829; prestvigdes 1832; tjenstgjorde 20 år såsom komminister i hemlandet; utvandrade 1853, öfvergick i Chicago till metodistkyrkan, inom hvilken han verkade som predikant åren 1853—63; ingick sedan i den episkopala församlingen (St. Ansgarii) och var dess pastor till 1877, då han på grund af bräcklighet öfverlemnade vården åt en annan. Pastor Bredberg är en man med ansenlig lärdom och har under vistelsen i Amerika till svenska öfversaU en större del af den protestantisk-episkopala kyrkans ritual samt en mängd traktater från engelska, franska och böhmiska. Den svenska metodist-kyrkans Dittills begagnade psalmbok är äfven hans verk, dels öfversaU, dels kom-pileradt. Gift 1840^ned Charlotta Carolina Bergström, dotter af expeditionsfog-den C. G. BergströSi. Äktenskapets frukt är 2 söner och 1 dotter.

EKLUND & PETERSON, specerihandlande, 189Townsend Street Denna flrmas förste medlem är Walfrid Theofil Eklund, född i Tede socken, Upland, den 10 Oktober 1838; erhöll undervisning i Adolf Fredlks skola i Stockholm, der han vid 10 års ålder blef bokhållare i ett kryddkramhandelshus; började vid 24 års ålder egen kryddkramhandel å Norrlandsgatan, fortsatte dermed någon tid och lemnade fäderneslandet 1865. Efter åtskilliga mödor till lands och vatten, kom han slutligen istånd att etablera sig som handlande i Chicago, men måste tyvärr 1871 se sina egodelar uppslukas af de glupska lågorna. Men han lyckades att genast börja på nytt, nu i bolag med Salomon Peterson, och har firman sedan dess drifvit affären så väl, att den bygt ett större trevånings tegelhus å egen tomt. Eklund är gift med Anna Sofia Peterson från Hoffinanstorp i Småland, men har inga barn. Lutheran och independent.

NILS PALM, andra “warden” i St Ansgarii-församlingen och till yrket skräddare, är todd i öfvarp, Hvi församling, Skåne, den 24 Okt 1838; utvandrade 1867, nedsatte sig i Princeton s. å. och flyttade till Chicago 18G9. Han är gift med Anna C. Anderson från Blisberg i Vestergötland. Republikan.EOS HÖGSTRÖM, bokförare för Hemlandet, föddes i Bergsjö, Helsingland, den 7 Januari 1854; utvandrade 1809, gick en tid i skola ocb fick anställning vid lutherska bokhandeln 1872 och vid Hemlandet 1874.

P. G* BOWMAN är född i Wing socken, Vester götland, den 6 Januari 1838; anlände med sina föräldrar till Amerika 1859, bodde i St. Charles 10 år, reste 1862 till Sverge, stannade der 3 år, återkom till Amerika 1865, bosatte sig då i Rockford, der han var 8 år i handel; reste för andra gången till Sverge 1868, återvände hit 1870, slog sig på nytt ner i Rockford, flyttade derifrän till Chicago 1872, och började bär egen handel 1874. Gift 1872 med Sofia Florén; har 2 barn, är oddfellow och republikan.

SALOMON PETERSON, föddes den 8 Oktober 1850 i Hoffmanstorp, Småland; utvandrade 1869, blef genast W.T. Eklunds biräde och hans bolagsman 1871.

FRANK A* LANDEE är född 1 Wirserum, Kalmar län, den 11 Augusti 1852; utvandrade 1866 och pröfvade lifvet pä allvar några år i Illinois tills 1873, d& ban kom till Cnicago och fick anställning bos Western Union telegraf kompaniet, för hvilket han såsom arbetschef uppsatt linier i staterna Iowa, Missouri, Texas, Arkansas, Ohio, Kentucky, Indiana, Nebraska, Michigan och Wisconson. Gift med Hanna Johnson från Knoxville, Ills. Lutheran och republikan.

SYEN J. PALM, skräddare till yrket, född i Strö socken, Skåne, den 10 Maj 1810; utvandrade till Amerika 1867, bosatte sig i Chicago 1869. Är gift med Elin Nilson från Glimmåkra i Skåne och har i äktenskapet 4 lefvande barn. Medlem i St. Ansgarii-församling.

FRANK A. OSTRAND» född i Åskeda, Småland, den 1 Juni 1845; utvandrade 1870; vistades i Rock Island, sysselsatt med murarbete för regeringen, åren 1871—2; bosatte sig i Chicago 1873 och har förvärfvat sig hus och tomt å Bremer Street (no. 52). Han är medlem, kassör och kyrkoråd i St. Ansgarii-församlingen. Gift med Emma Sofia Olivia Lundsiröm; 2 barn.

A. M. LIND, född i Horns socken Östergötland, den 16 April 1816; utvandrade 1848 och bosatte sig genast i Chicago, hvadan han är en af ortens allra äldsta svenska invandrare. Lind har på grund häraf, som lätt förstås, genomgått pionierens alla svårigheter, men han har också genomgått dem segrande och blickar med lugn och frid tillbaka på de 32 år som förflutit sedan han som emigrant satte sin fot på Chicagos mark. Han är snickaremästare till yrket, eger huset no. 148 Townsend Street, och är första “warden” i St Ansgarii-församlingen. Gift med Maria Kristina Peterson från samma ort i Sverge. Republikan.

C. G. RINGQUIST, född i Regna, Östergötland, den 3 Mars 1845; utvandrade 1869, anlände s. &. till Chicago, böljade skohandelsrörelse i lokalen 169 Chicago Avenue. Gift 1874 med Anna Maria Nelson från Halmstad; 4 barn. Methodist och republikan.

SYEN YOUNGQYIST (Ljungqvist) skohandlande, 96 Chicago Ave., född i Jönköping den 4 Juli 1883; utvandrade 1867, arbetade i skomakareyrket för andra tills 1872 och började egen affär. Gift 1878 med Sofia Young; 2 lefvande barn; mis. sionsvän och republikan.

/OLOF NILSON» dekorationsmålare, född i Snftlleröd, Färings tofta, socken, Skåne, den 15 April 1842. Han erhöll en vårdad uppfostran nnder vistelsen i föräldrahemmet och gick sedan 3 år i Stockholms slöjdskola, der han mottog åtskilliga diplomer och belöningsmedaljer för ådagalagd teknisk skicklighet i sitt yrke; till Amerika utvandrade han 1868 och ankom efter ett par års vistelse i Filadelfla till Chicago 1870, och har han här vunnit anseende såsom en af stadens skickliga ste män i sitt fack. Flera teatrar och isynnerhet hotellet Palmer House bära vitne om hans konstnärliga förmåga. Gift 1869 med Christina Matilda Thurström från Vimmerby; medlem i SL Ansgarii-församlingen och lärare samt sekreterare i söndagsskolan.

G. W. HARELIUS» född i Gefle 1844; tog 1859 anställning på apoteket Kronan i Stockholm, blef provisor 1866 och utvandrade till Amerika i Juli samma år; har med undantag af några månader tillbragta i Indiana, varit i Chicago hela tiden, aflade här lfikare-examen 1871; gifte sig med Emma Bliss (?) 1876 och etablerade i förening med Ed. A. Rosene apotek i södra Chicago våren 1880.

JOHN A. SMITH» handelsskräddare 112 Sedgwick Street; född iTofteryd, Småland den 28 Augusti 1840; utvandrade 1869 och har sedan ankomsten uppehåll lit sig i New York, Boston, Wisconsin, Wyoming, Michigan och andra orter till dess att detta år (1880) började egen rörelse härstädes. Gift 1866 jned Kristina Carlson ; 2 barn.

NICHOLAS GIBSON född i Kråkshnlt, Småland, den 19 Juni 1850; lärde sko-makareyrket i Sverge och utvandrade 1872; bosatte sig samma år i Chicago och började egen rörelse i huset no. 2622 Coltage Grove Avenue, 1876. Ogift; lutheran.

F. A. LINDSTRAND född i Åby, Östergötland, den 24 Mars 1847; lärde urma-kareyrket i Sverge och praktiserade detsamma i Stockholm, Carlstad, Göteborg och Köpenhamn; utvandrade till Amerika 1871, etablerade egen rörelse 1874 och drif-ver nu sin affär i lokalen 145 Twenty Second Street, egande ett lager värdt $10.000. Hr. L. har tagit mycket intresse i allt som angått landsmännen, var primus motor vid sällskapet Svithiods stiftande och är nu dess ordförande.

AUG. WILLIAM RING född i Hede, Östergötland den 25 Mars 1849; lärde skomakareyrket i Grenna; utvandrade 1869, kom till Chicago, arbetade här 11 år för R. Melcher, började egen affär i November 1879 i 195 Dearborn Street, och anställer nu 7 arbetare. Gift 1871 med Caiy Nelson; 3 barn, tillhör missionssamfun-det och är republikan.

A. LEYIN född i Ekeby, Nerike, den 31 Aug. 1885; lärde snickareyrket i Stockholm; utvandrade 1864, kom direkt till Chicago, men har sedan besökt flera stater, såsom Tennessee, Wisconsin and Iowa, bodde sedan 8 år i Evanston, III. och upprättade egen specerihandel i huset no. 67 Chicago Ave. år 1877. Gift 1868 med Kristina Lindberg; 4 barn; baptist och republikon.

TEODOR E. HOPPMAN född i Kristianstad den 16 November 1887, utvan-drade 1866, blef samma år bosatt i Chicago och har de senaste 10 åren förestått restaurationsrörelsen i Lincoln Park. Gift 1864 med Gustafva Fredrika Malmberg från Stockholm; hyllar Svedenborgska åsigter.TEODOR FREEMAN specer ihandlande, no. 845 North Avenne, fodd i närheten af Göteborg den 23 December 1848; utvandrade 1868, arbetade 3 år på landet cj långt från Chicago; började rörelsen härstädes 1873 och omsätter nn omkring $35.000 årligen. Gift sedan 1874 med Hannah Magnuson från Norunga, Vestergötland; 8 barn; lutheran och republican.

N. WAHLSTRÖM» skräddare, föddå Öland den 22 Maj 1828; lärde yrket i Stockholm och utvandrade derifrån 1857, bosatte sig i staden Rock Island, Ills.och arbetade der tills 1866, då han inflyttade till Chicago, hvarest han vistats sedan, hela tiden sysselsatt i yrket. Gift 1861 med Amelia Anderson, norska; frisint;odd-fellow; independent

C* J. BLOMQVIST, född i Ulrika, Östergötland, den 29 Januari 1834; lärde skrftddaryrket i Sverige; utvandrade 1857, uppehöll sig i Chicago tills 1860, ingick året derpå som frivillig i Illinois 74 infanteriregemente, tjenstgörande 7 månader, hvarefter han entledigades på grund af sjuklighet; dref egen handelsskräddaraflär i Rockford, Ills. 1863—72; flyttade till Chicago 1878 och har här varit tillskärare for olika firmor. Gift 3 gånger, senaste gången med Hannah Ericson; 3 lefvande barn; methodist och republikan.

L. N. L1LJENSTÖM, specerihandlande, no. 111 Clybourne Avenue, fodd i Stångby, Skåne, den 17 Maj 1844; utvandrade 1869, sysselsatte sig några år med trädgårdsskötssel (han hade i fäderneslandet lärt detta yrke) i Chicago, förtjente derpå ett litet kapital och började dermed 1872 sin handelsafiär, i hvilken han nu omsätter $80,000 årligen. Han eger äfven en dylik rörelse i Madison, Wis. Gift 1872 med Johanna Arvidsson från Vädersjö, Skåne; 3 barn.

JOHN FREEMAN» grosshandlare med specerier, 278 West Madison-gatan, född i närheten af Göteborg den 12 November 1844; utvandrade 1667, bosättande sig samma år i Chicago, var här expedit några år i större handelshus och öppnade sedan egen handel å Halsted Street, hvarest han 1873 drabbades af en eldsvåda, som ödeläde hus och lager; etablerade samma år på nylt å ofvaunämda ställe och eger branch-butik & Halsted Street. Han omsätter å båda ställena $125,000 årligen. Gift 1870 med Maria Wahlberg från Stockholm; 3 barn, frisint och republikan.

A. G* ANDERSON född i Carlskoga bergslag, Vermland, den 28 Mty 1844; ut-vandrade 1868, har sedan ankomsten arbetat såsom stenhuggare i staterna Texas, Kansas, Missouri och Iowa, samt sedan 1873 i samma egenskap vid Chicagos nya post- och tullhns. Gift 1876 med Elsa Person fiån Hörby, Skåne. Republikan.

HANS ANDERSON, urmakare och juvelerare, 181 Chicago Ave., född i Ystad den 24 April 1845; lärde yrket i Lund; utvandrade 1869, började samma år egen rörelse i Chicago, drabbades 1871 af den stora branden, böljade genast på nytt och har fortsatt oafbrutet till data Gift 1877 med Maria Karolina Anderson från Ystad.

AND. LIND född nära Jönköping den 6 Maj 1844; lärde skomukareyrket i Sverige; utvandrade 1868, bosatte sig i Chicago, började egen rörelse 1874 och åter-finns nn i lokalen 183 Chicago Avenue. Gift 1870 med Emma Söderström från Jönköping; 8 barn.NELSON HOLMES, handelsskräddare, 197 De&rborn St; född i Lomarp, Sk&ne, den 12 Juni 1842; lärde yrket i Sverge; kom till Amerika 1868, ingick i Angusti 1864 i Förenta Staternas flotta och tjenstgjorde till den 12 December 1865; for sedan upp till Chicago och började i Augusti 1879 sin affär, som han nu drifver med 6 arbetare. Gift 1868 med Katrina Maria Hoyer, tyska till börden; 3 barn. Tillhör en tysk-luthersk kyrka.

JOHN ALMQUIST född i Liaryd, Vestergötland, den 18 December 1844; ut vandrade 1865, arbetade de första åren p& olika orter i staterna Illinois, Wisconsin och Tennessee; kom slutligen till Chicago och började för några år sedan egen rörelse å Madisongatan, men har nu sitt etablissement i lokalen 199 Dearborn Street, der han anställer 6 arbetare. Gift 1871.

P. MODINE, anstäld i den Wimmerstedska handeln å Chicago Avenue, föddes i Alfta, Helsingland, 1837; kom med föräldrarne till Amerika 1847 och är der-för en af statens äldsta svenska inbyggare; bodde någon tid i Bishop Hill, sedan i Victoria, senare i Andover dch blef till slut bofast i Galesburg, hvarest föräldrarne dogo. Sonen idkade der egen rörelse i 15 år och kom till Chicago 1872 lör alt biträda sin svåger, C. W. R. Wimmerstedt i dennes handel. Gift 1862 med Ellen Holmberg från Kristianstad. Äktenskapet har välsignaa med 4 barn.

JOHN LEONARD SVANSON född den 1 Oktober 1832 i Toftaholm, Småland; utvandrade 1854, varit bosatt i Chicago sedan samma år, är till yrket modellsnickare och har i 17 år varit förman på Phillips stolfabrik Såsom bevis pä det förtroende S. under denna tid tillvunnit sig, må anföras att Phillips i sitt testamente forordnat att S. skall förestå fabriken 10 år efter hans (Phillips) död. S. är gift sedan 1825 och är egare af ett vackert hus och tomt, no. 32 West Indiana Street.

P. J. ASKLUND född den 19 Oktober 1833 i Aske socken, Nerike; utvandrade 1864, bosatte sig samma år i Chicago, besökte Sverige 1874, återkom samma år och upprättade skohandel i 415 Milwaukee Ave. Gift sedan 1859.

CARL GUSTAF OSCAR NYQVIST, bankbokhållare, född den 25 april 1846 i Örebro, blef student i Upsala den 7 Oktober 1863, reste till Amerika 1870, och anlände till Chicago den 4 Januari 1871.

SVEN NILSON föddes i Kristianopel den 22 Maj 1832 och har varit i Amerika sedan 1850, sysselsatt de senaste 15 åren såsom förman i North Western-jernbanans vagnverksstäder. Nilson är en af stadens äldsta svenska metodister och en nitisk ' medlem i nordsidans svenska metodist församling.

GUSTAF PETERSON, bosatt i Jeflerson, 8 mil från Chicago, föddes 1827 och utvandrade 1855; deltog i inbördeskriget de 2 sista åren och var med i många heta drabbningar. Tjenstgör nu understundom såsom predikant bland landsmännen & hans hemort

GEORGE SVANSON född den 5 Oktober 1805 i närheten af Stockholm, utvan-drade 1854 och kom på hösten samma år till Chicago, der han alltsedan varit sysselsatt i yrket som är maskinistens. Gift andra gången 1870 med enkefru Katrina Peterson från Örebro. Bosatt å hörnet af Indiana och Desplainsgatorna.ADOLF LANDERGREN, född i Sala den 21 Juli 1839; begaf sig till sjös vid 12 ärs älder ocb tjenstgjorde i svenska handelsflottan till 1837; for med amerikanskt fartyg från Liverpool omkring Cape Horn till Chili samt tillbakas till Boston, der han inträffade 1859; ingick derpå i den amerikanska flottan och tjenstgjorde & krigsslupen Constellation å Afrikas vestkust för att undertrycka slaf handeln å Con-gofloden; återvände till Amerika 1861, blef utnämd till officer i flottan 1863, tjenst-gjorde å ångaren Newbern, tillhörande den Atlantiska sqvadronen, 18G4; befordra» des sedan till “Acting Ensign” ocb beordrades med ångaren Pr esto n till Galveston för att blockera inloppet till staden; återvände hem efter kapitulationen och tog afsked 1865. Bosatte sig i Brooklyn och qvarblef der till 1871, kom då till Chicago och har här sysselsatt sig med assuransaffärer och annat, men innehar nu annonse-ringsagenturen för tidningen Hemlandet. Gift 1864 med Maggie A. Hess, amerikanska, som dog 1875. Har 4 lefvande söner.

P. J. JOHNSON född den 18 Juli 1884 i Mellösa, Nerike; utvandrade 1871; bosatte sig genast i Chicago, följde en tid sjömansyrket, men idkar nu kolhandel, huset 192 North May Street Gift 1859. •

HENRY SVANSON född den 23 Feb. 1814 i Kongelf, utvandrade 1852, har bott i Chicago sedan dess och arbetat såsom smed. Gift 1844. Bosatt i huset 82 Hub-bard Street

0. F. VIDMAN född i Gryta socken, Uppland, den 27 Juli 1881; lärde snickare yrket i Stockholm och var der sin egen 1857—62 samt i Örebro 1862—67; utvandrade sistnftrada år, kom till Chicago, arbetade här för andra till 1875 och började då egen rörelse. Han tillverkar nu s. k. “Show Cases”

Gift 1857 med Anna Helena Larson från Alexander i Östergötland; 5 barn; frisint; republikan.

GUSTAF NILSON född i Vestervik den 6 Sept 1847; utvandrade 1868, arbetade i Chicago såsom murare och väggrappare till 1876, for då hem till Sverige, återkom 1877 och började då specerihandelsrörelse i huset no: 233 Townsend Street, der han nu omsätter omkring $18000 om året. Gift 1871 med Emma Dahlberg från Grenna. Tillhör missionssamfundet; republikan.

C. A. WESTBERG, medlem i “show casefvflrraan Vidman & Co., 84 Fiflh Avenue, föddes den 11 Januari 1840 i Åmmeberg, Nerike; lärde snickare-yrket i Askersund; utvandrade till Amerika 1865; ankom till Chicago 1867; gjorde kort derpå en liten undersökningsresa till staten Mississippi, men återvände efter några månader till Chicago, hvarest han nu är bofast Gift med Aug. Othelia Brink från Stockholm. Lutheran och republikan.

FRED. CARLSON född i Mellby, Småland, den 29 Oktober 1840; lärde skräd-daryrket i Sverge och har arbetat der alltsedan ankomsten till Amerika och Chicago 1861. Gitt 1868 med Kristina Olin och har i äktenskapet 4 barn. Egare af huset 212 Townsend Street, och medlem i svenska metodistkyrkan.

JOHN R. LINDGREN, son af aflidne kapten C. M. Lindgren, föddes i Chicago den 20 Februari 1855, genomgick högskolan härstädes, förestod fadrens affärer de senare åren af dennes lif och böljade 1879 egen bank och vexelrörelse i 57 & 59 La Salle Street. OgiftERIC STONE (Eric Nelson 8ten) födddes i Karlskoga, Vermland, den 28 Okt 1825; utvandrade 1854, d& han kom i det beryktade sällskap, med anledning af hvars öde man i 8verge sjöng den “ynkliga visan”: Vi s&lde v&ra hemman och gaf* oss sedan ut, som fogeln han bortflyger, när sommaren är slut.” — Sällskapet bestod af 333 personer från Karlskoga och Bjurkärn och af detta antal dogo 155 på

resan och straxt efter ankomsten till Amerika, de flesta i Moline, dit, bland

and a, Stone styrde kosan. Han flyttade sedan till Fulton City, vistades der 8 år, kom till Chicago 1862, har här varit poliskonstapel 2 år och anstäld en följd afår i sheriffs-kontoret, under John Nelson, Fisher och Bradley. Har varit gift 2 gånger, senast 1866 med Charlotta Lekberg från Bjurkärn. Bor i Lake View, der han eger fastighet. Har 10 barn.

LUNDIN A HALLGREN^ specerihandlande. Denna firma består af G. W. Lundin, född i Höstnad, Östergöthland, den 17 Augusti 1855, och John Hallgren, född i Kylingarede, samma provins, den 14 September 1851. Lnndin följde sina föräldrar till Amerika 1864 och Hallgren ankom till Amerika 1868. Firman inledde sin nu egande affär 1876. Båda äro lutheraner och republikaner.

J. U. LUNDSTRÖM^ skräddare till yrket, är en af stadens äldre svenskar; han föddes i Undernäs, Vestergöthland, den 5 April 1818, lärde yrket i Stocknolm» arbetade sedan \% år i Hamburg, återkom till hufvtistaden och ingick der som medlem i “Skräddare-Associationen, ett ko-operativt bolag, som dref egen rörelse en tid; utvandrade 1856, slog sig ner i Chicago, for sedan till Lawrence, Kansas, och arbetade der 1% år, återvände till Chicago 1860, arbetade hos Hussander 13 år och har på senare tiden varit engagerad af olika firmor. L. har varit giit med Vilhelmina Hult från Gårdeby i Östergötland sedan 1866. Har ett stort eget hus å Sedgwick Street, är en af de äldste svenska Oddfellow-bröderna och har varit en sällskapet Sveas nitiske medlemmar.

N. J. SANDBERG) född å Höganäs, Skåne, den 17 April 1836; utvandrade 1854 och bosatte sig samma år i La Porte, Indiana, tillbringade senare 7 år i Mil-waukee såsom handelsexpedit i större hus och kom efter vidare vandringar till Chicago 1864, öppnade här för omkring 10 år sedan en större matt- och möbelhan. del (nu belägen i hnset no. 362 Division Street) samt har under tiden samlat en nätt förmögenhet. Gift 1864 men Anna Nelson från Halmstad, har 5 barn i lif. vet, är lutheran och republikan.

/

C. W. R. WIMMERSTEDT (död) föddes den 23 Juni 1883 i Skärstad, Små-land, och utvandrade derifrån 1840, styrande kosan rakt till Chicago, hvarest han vistades 1% år; begaf sig sedermera till Galesburg, derifrån till Moline och slutligen tillbaka till Chicago. Här inledde han nn specerirörelse, fortsättande dermed några år, hvarpå han öfvergaf denna handelsgren och egnade sig istället åt “dry. goods”-affärer (handel med s. k. korta varor.) Efter den stora branden 1871 lät han & hörnet af Chicago Avenue och Sedgwick Street uppföra en större trevånings tegelbygnad och inredde hela första våningen jemte grundvåningen (basement) för sin rörelse, sora sedan hans död fortsatts af sterbhuset. W. ingick i Galesburg äktenskap med Martha Modeen och hade med henne 11 barn, utaf hvilka 8 aflidit Den senast med döden afgångna var Edvard, som dog i Colorado vid 24 års ålder. Bröderna Eugene och William förestå nu handelsrörelsen.AUG. CARLSON, skräddare, född i Mellby, Småland, den 5 Juli 1837, utvandrade 1858, bosatte sig samma år i Chicago, gille sig 1861 med Kristina Klint från Hvetlanda i Småland och har 2 barn. Har hela tiden arbetat i sitt yrke, år egare af huset 225 Townsend St medlem af svenska metodistkyrkan och gammal republikan.

H. P. GRYDEN år en af de svenskar, som varit lftngst i Amerika; han hitkom redan 1888. Tillbragte 1% år i Boston, 2 år i New York och 15 månader i Montreal, arbetande såsom vagnmakare, hvilket yrke han lärt i Linköping, i hvars när het, (Björsätra) han föddes den 31 Augusti 1814. 1842 kom G. till Cincinnati, der han och en vid samma tid från Stockholm anländ engelsman vid namn Henbnry Smith, kort derpå upprättade vagnmakarerörelse, den de med mycken framgång fortsatte till 1856. G. slog sig då på spekulationer i Indiana; han bygde sågverk och qvam i Ripley County derstädes, men förlorade $15,000 på nffären. När kriget utbröt började han förfärdiga ambulanser för regeringen och förtjente i början derpå. Men råkade till slut ut för rebelliske mordbrännare, som tände eld på hans verkstad, ambulanser och allt, just när han var färdig att göra en större leverans. Höll sedan värfningsbyrå i Cincinnati; flyttade 1866 till Chicago, har här sysselsatt sig med olika vfirf och förestår f. n. en tvättinrättning, som han igångsatte 1872. Gift 1854 med en amerikanska som dog 1867. Inga bara. Frisint; republikan.

FREDERICK LAURENS FREUDT föddes den 18 Juli 1815 i Göteborg, der hans fader, tysken Johan Fredrick Freudt, var grosshandlare; utvandrade till Amerika 1853 och kom efter ett års vistelse i Boston till Chicago, hvarest han sedan vistats. Han är till yrket maskinist och har genom träget arbete betryggat sin framtid. Gift sedan 1842.

CHARLES JOHN CAMBERG född den 16 September 1817 i Vexiö; utvan-drade till Norge 1885 ocb derifrån till Amerika 1852; ankom samma år till Ckica-cago, hvarest han arbetat uti skrftddaryrket. Gift 1888 med ett norskt fruntimmer. Bostad: 172 Carpenter Street.

CARL JOHAN ANDERSON född den 5 September 1827 i Broarp, Småland; utvandrade 1851, kom till Chicago samma år och har här uppehållit sig såsom tunnbindare den första tiden, men som gipsare de senaste 17 åren. Inträdde i ftk tenskapet 1856. Bostad no. 18 Cornelia Street.

J. P. W. PETERSON, född den 29 April 1849 i Björketorp, Elfsborgs län; och utvandrade till Amerika med föräldrarne 1854 och har vistats i Chicago hela tiden, de senaste åren såsom bokhållare hos flrman G. T. Raynolds & Co. 21 Lake Street. Gift sedan 1874 med Augusta Löuvisa Swanson från Stockholm, anländ till Amerika 1870.

ANDERS ELUSEUS ANDERSON, född den 24 8eptember 1884 i Jönköping; utvandrade 1853, ankom samma år till Chicago; ingick vid krigets utbrott i Silf-versperres batteri och deltog med detsamma i slaget vid Pittsburg Land in g; deltog senare som medlem af Illinois 19 Infanteri 1 slagen vid Lookout Mountains, Mis-sionary Ridge, Resacka och andra; ådrog sig en svår sjukdom under fältlifvet och åtnjuter nu derför en liten pension; är annars smed till yrket. Gift 1867.Enkan MARGRETA ELISABETH ANDERSON, född Kassel vid Mecklamo gäst gi Iva re gård den 26 Juni 1806; utvandrade med familjen från Sverge till Norge 1847 och från Norge till Amerika 1858, blef enka året derpå. Mannen var A. J. Anderson från Jönköping och holslagnre till yrket-

FREDRICK A. JOHNSON (Mitchell & Johnson) 854 & 856 Milwaukee Avenue, porslins och husvarnhandlande, född i Morlanda, Kalmar län, den 25 Juli 1853; utvandrade 1867, har varit 1 Chicago de senaste sex åren och är i ekonomiskt hänseende väl försigkommen. Gift 1878 med en amerikanska.

J. W. HULTON, handlande, 148 W Iudianagatan, föddes den 14 November 1839 i Alingsås; utvandrade till Norge 1855 och derifrån till Amerika 1869; har uppehållit sig med handel i Chicago hela tiden. Gift 1868 med ett norskt fruntimmer.

ANDREW OTTMAN född den 24 Juli 1825 i Hudiksvall; kom till Amerika 1850 och till Chicago samma år; är till yrket kopparslagare. Ingick äktenskap 1859 med en amerikanska. Bostad: 170 Carpenter Street.

PETER ANDERSON, född å Höganäs den 16 December 1851, utvandrade 1870 och har sedan dess varit handelsexpedit i Chicago, de 6 senaste åren hos C. Jevne.

OTTO HÖGGREN, född i Högsby, Småland, den 2 Januari 1840, utvandrade 1803, ankom till Chicago 1864 och har här arbetat i skomakareyrket. Gift 1863 med Anna Carolina Nilson.

CARL GUSTAF OBERG« född 1 Frösunda socken, Roslagen, den 1 Novem. her 1833, utvandrade från Stockholm till Amerika 1866, är skomakare till yrket och gift med Euima Björk från Stockholm.

PETER WILLBERG, född nära Malmö den 16 November 1833, utvandrade till Danmark 1854 och till Amerika 1870. Är till yrket skomakaremästare. Lokal hörnet af Madison & Dearborngatorna. Gift andra gängen 1878 med Matilda Larson från Vexiö.

VICTOR GUSTAFSON, född i Söderåker, Småland, den 23 Oktober 1845, utvandrade 1867, flr till yrket snickare och liar arbetat hela tiden i Chicago med undantag af 3 år Iowa. Gift 1871 med Minnie J. Nelson från Vimmerby, hvarifrån hon ankom till Amerika vid ett års ålder.

FRANS AUG. HAGSTRÖM, född den 1 April 1826 i Norrköping, idkade konditorirörelse i Stockholm i 20 års tid och utvandrade till Amerika 1869. Har vistats 1 Chicago största delen af tiden, men har egendom i Minnesota, der han uppehåller sig om somrarne. Gift 1852 med Karolina Kindblom.

HERMAN A. HAGSTRÖM, född den 11 Juli 1853 i Stockholm, hvarifrån han utvandrade iill Amerika 1870. Uppehöll de första åren i Taylors Falls, Minnesota, hvarifrån han flyttade till Chicago 1872 och har i år i förening med Knut Stare öppnat egen handelsrörelse i 149 Chicago Avenue. Ogift.WILHELM FORSBERG, född i Stockholm den 10 Augusti 1831, utvandrade till Amerika 1869, ftr till yrket snickare. Gift 1868 med Johanna Anderson från Thorshftlia.

FRITZ VILHELM von SCHULTZ, född i Köpenhamn den 2 December 1856, men kom vid 4 års ålder till Sverge och ingick 8 år senare vid Selinders teater i Stockholm, hvarifrån han 1876 utvandrade till Amerika. Började sin bana hftr som reseagent för Folkets Tidning i Omaha, lftrde sedan boktryckareyrket hos W Williamson i Chicago, arbetade senare en tid på Skandia i Moline, vidare hos bok-förläggarefirman Engberg & Holmberg och senast å Svenska Härolden i Kansas. Tjenstgör för närvarande hos firman Field, Leiter & Co. och som regissör i Svenska Amatör sällskapet. Ogift och orepublikansk.

KNUT STARE, född i Oktober 1857 i Visby, Gottland, utvandrade till Amerika 1877, sysselsatte sig de första åren såsom handelsexpedit, men är nu medlem i firman Hagström & Stare som drifver en större kaffe- och tehandel i 149 Chicago Avenue.

H. C. E. PETERSON, porträttmålare, föddes i Stockholm omkring 1840 och reste ut till Amerika 1860; ingick kort efter ankomsten i den amerikanska flottan, tjenstgjorde deri till krigets slut och bosatte sig då i Chicago. Han började hftr sin bana såsom gipsare eller “whitewasher,” ett yrke som den nyanlände främlingen i brist på annat ofta måste tillgripa. Men dervid stannade hr, P. icke länge. Han kom snart underfund med att han hade anlag för en högre konst. Han började på lediga stunder öfva sig med penseln ocb ritstiftet, ingick senare vid “The Academy of Designs” härstädes, har sedan efter hand genom trägna studier och öfningar utbildat sig i konsten och har nu rykte om sig såsom Chicagos bästa porträttmålare. Han målar nu intet “hufvud” för mindre än $100 och har ändå hufvuden nog för jemn sysselsättning.

ANDERS LARSON är född i Torstuna, Vestmanland, den 11 Juni 1801, utvandrade till Amerika 1846, då han kom i ett större sällskap Bishop Hill kolonister, med afsigt att blifva medlem i kolonien; men som han fattade missnöje med åtskilligt rörande sättet, hvarpå saker och ting leddes, öfvergaf han denna tanke och stannade istället i Chicago. Här började kan sin bana med vedsågning; dref sedan i 10 års tid en sodavattensfabrik, egde senare en farm vid Jefferson, men lefver nu i lugn och ro, skild från alla bestyr. Hr. Larson är en af sällskapet Sveas äldste medlemmar och bar varit dess bibliotekare sedan 1867. Det var med anledning af denna långa trogna tjenst som han för ett par månader sedan af en komite uppvaktades och såsom hedersskänk förärades ett halft dussin svenska silfvermatskedar jemte en massiv guldring, tillsammans värde omkring $50. L har varit gift sedan 1829 med Sarah Brita Mårtensdotter från Österunda i Westmanland. Hon är född den 7 Oktober 1812. Utaf de 8 barn, som äktenskapet välsignats med lefva 4 och utaf dessa är den för publiken allt mer och mer framträdande sångerskan Emma Larson en.

J. S. LILJESTRÖM, bagare 169 Milwaukee Ave., född den 7 Augusti 1846 1 Karlskrona; utvandrade till Amerika 1870, och upprättade egen bagarerörelse ej långt efter ankomsten, led stor förlust i branden 1871, men reder sig nu mycket väl. Inträdde i äktenskap 1872 med Sarah Linn från Vestergötland.PETER ERICSSON, farmer, bosatt vid Jefferson, föddes i Torstuna 1818, kom till Chicago 1846, bosattte sig kort derpå vid Jefferson och äger sami odlar nu der en 22-acres-farm värd omkring $15.000. E. eger 7 uppvuxna barn: 8 söner och 4 döttrar. Gift med Karolina J&nsdotter, född i Domta, Vestmanland.

JAN JANSON, broder till Eric Janson, som anlade Bisbop Hill, född i Torstuna, Vestmanland, 9 Juni 1803, kom till Amerika 1846, bosatte sig samma år i Chicago, hvarest han stod en ovanligt hård dust med ödet. Han förlorade 1850 hustru och 2 barn, blef sjelf dödligt sjuk och bragt till den yttersta fattigdom. Men han repade sig småningom och blef för 25 år sedan mäktig att köpa en liten farm vid Jefferson, hvarest han nu befinner sig i goda omständigheter. Gift andra gången 1858. Hustrun fir Lovisa Fors från Härberge i Östergötland.

SAMUEL LYCKBERG, född i östra Esplnge, Skåne, den 27 Mars 1841; ingick vid 16 års ålder vid Vendes artilleri; blef kort derpå första konstapel och tjenstgjorde sedan en tid som underofficer; men enär det gick långsamt med befor-dringen, beslöt han att resa till Amerika, hvilket skedde 1865; han bosatte sig samma år i Chicago, der han mest varit sysselsatt i boktryckarekonsten. År f. n. faktor i Svenska Amerikanarens tryckeri.

C. O. LUNDBERG, en af statens äldste svensk-amerikanare, har på vår an. modan lemnat följande korta teckning af sitt amerikanska lif.

Jag är född i Stockholm, 1820. Mina föräldrar bestämde mig för läkarekallet Som detta ej var precist i min smak, öfvergaf jag vid deras död denna bana, samt antogs såsom referent och medarbetare i Aftonbladet, under Lars Johan Hjerta. Under tiden, med herr Hjertas medgifvande, lemnade jag äfven bidrag till andra tidningar, samt skref jemväl en tid bortåt ledande artiklar för tidningen Dagligt Allehanda, som då redigerades af konglig sekreteraren Lindman, hvilket nppdrag jag, såsom varande en radikal rabulist, gjorde med den kraft och verkan, att Lindman förlorade en stor del af sina aristokratiska prenumeranter i landsorten, samt kort derpå nödgades återlemna tidningen till konglig sekreterare Dahlman, af hvilken han köpt den. Detta väl undanstökad t, och missnöjd med stånds- och klass-skilnad samt det långsamma framåtskridandet i mitt hemland, greps jag af lust att andas frihetens luft och åtnjuta dess herrliga fördelar i Amerika, samt begaf mig följaktligen hit, hamnaode i New York i Augusti, 1858. Jag har httr pröfvat allahanda ting (jordbäfning undantagen), men lefver till min stora förundran ännu. Den värsta dumhet, till min kännedom, jag här begått, var det oegen. nyttiga och otacksamma försöket att i någon mån arbeta för landsmäns välfärd och framåtskridande, genom bemödandet att plantera en svensk koloni i staten Missouri. Som de flesta dylika försök, verkstälde af infödingar med erfarenhet och stora resurser, likväl misslyckats, är jag ej oförskämd nog att beklaga mig öfver, att äfven jag misslyckades, tillsättande på aflären omkring $1,800, jemte 18 måna-ders lönlöst arbete; men jag beklagar desto mer, att jag var dum nog att våga för. söket. Min hnfvudsakliga sysselsättning har varit att redigera, eller lemna bidrag till svenska tidningar; någon gång äfven till engelska tidningar. Då omständig, heterna så fordrat, har jag dessemellan försökt andra företag, med varierande lycka. I allmänhet har mina annotationer varit talrikast på vinst och förlust kontoet; troligtvis derföre, att samma i allmänhet är förhållandet med andra menniskor af mitt skaplynne och liberala inklinationer.HERMAN ROOS, (död den 2 Januari 1880) gjorde aig under det årtionde, han som tidningsman lefde och verkade i Illinois, ett namn, som ftr bekant för hvaije svenskt öra i Amerika. Se h&r någia nr Sv. Amerikanaren hemtade notiser om hans lif. Måns Herman Roos var en medlem af den gamla adliga vestgötaätten Roos af Hjelmsäter. hvars stamfader, Thure Jönsson Roos, såsom tronkräfvare spelade en icke ovigtig roll samtidigt med konung Gustaf den förste. Han föddes i Vestergötland, November 1831; genomgick Upsala enskilda läroverk; tog student och kansli-examina; tjenstgjorde vid åtskilliga ståndsriksdagar i Stockholm, särskildt såsom ridderskapets och adelns notarie; gjorde sig allmänt känd genom sitt goda hufvud och sin ovanliga arbetsförmåga samt var högt uppburen i talrika vänkretsar; var tid efter annan anstäld som medarbetare i Aftonbladet, Dagligt Allehanda m. fl. hufvudstadsblad; reste år 1864 öfver till Förenta Staterna; inträdde i nordstaternas här, der han gjorde aktiv krigstjenst och bland annat deltog i belägringen af Petersburgh; kom år 1866 till Chicago; redigerade intill 1869 tidningen Svenska Amerikanaren; öfvertog samma år befattningen såsom Inman-liniens general-agent i Göteborg; återkom till Chicago 1878 och inträdde i tidningen Nya Verldens redaktion; redigerade den af honom och en annan man uppsatta tidningen Svenska Posten, som år 1877 antog namnet Svenska Amerikanaren, hvars redaktion han vid sin död förestod.

Roos var, ehuru af adlig ätt, till sin natur och i sina syften en folkens man i ordets sannaste bemärkelse. Han umgicks företrädesvis bland män med sanna republikanska tänkesätt och älskade att vara deras sakförare inför samhället. Väl veta vi, att han såsom offentlig man långt ifrån gillades af alla svensk-amerikanare, men han egde emellertid en stor vänskara ibland landsmännen i detta land. Bästa beviset derpå är, att man i dessa dagar ämnar å hans graf i Graceland Cemetery resa en 14 fot hög minnesvård, som tillkommit genom subskription bland svenskarne i Förenta Staterna.

Pastor A. J. ANDERSON, som vid detta lag afflyttar från Andover i denna stat, der han verkat de senaste åren, till Brooklyn i New Tork, för att omhandt&ga den svenska metodistförsamlingen derstädes, har under sin nära 25-åriga verksamhet såsom predikant bland svenskarne i Illinois förvärfvat sig ett högeligen aktadt och älskadt namn. Vi hafva å sidan 80 i korthet omnämt en del af hans karier i detta land. Såsom tillägg dertill känna vi oss nu, då han står färdig att letuna fältet för en så lång och ädel verksamhet, manade att säga, det jemförelsevis få af kyrkans män i sitt arbete inlägga det nit och allvar som han gjort och att få prest-män i vår tid veta att såsom han skilja bisak från hnfvudsak vid framhållandet af den kristna kyrkans lära. Pastor Anderson är en framåtskridande kristen, deri skiljer han sig från mängden af predikanter. Framåtskridande ej blott i ren moralisk bemärkelse, utan också i intellektuel, emedan han ser och erkänner att den sanna kristna religionen står i innerlig och oupplöslig förening med allt som är sant, godt och sköut i menniskosjälen, naturen och lifvet. Han är fri från teolo-gisk ensidighet, frisint i detta ords rätta och sköna bemärkelse, derför fördragsam och derför framgångsfull i sitt kall. Han har väl förvaltat sitt pund, och fast han nu sliter sig från svenskarne i Illinois, kommer han dock alltid att lefva i deras minnen, som känt honom, liksom de lärdomar, han uttalat, lefva hos dem, som kommit inom kretsen af hans inflytande.

CLAES G. BLOMGREN, medlem i elektrotyperingsflrman Blomgren Bros A Co., född i Böne, Vestergötland, den 20 Juni 1845, kom till Amerika 1854, lärde sitt yrke hos Marder, Luse & Co. och gifte sig 1871 med Charlotta Johnson, som gifvit honom 2 barn.JOHN A. BLOMGREN, född i Böne, Vestergötland, den 7 November 1838, kom till Amerika 1853, och har varit medlem i sk riddare firman Blomgren Bros. sedan 1862. Gift 1869 med Josephina Amalia Redding. Två barn.

LOUIS FELT, fotograf 149 Chicago Avenue, föddes i närheten af Hudiksvall den 3 Augusti 1847, kom med föräldrarne till Amerika 1856, lärde här fotografi-konsten och uppsatte egen atelier 1870. sedan hvilken tid han oafbrutet och med framgång drifvit rörelse. Gift 1878 med Esmaralda Bertrand, af fransa härkomst.

CARL JOHAN NELSON född i Skatlöf socken, Småland, den 25 Mars 1845; utvandrade till Amerika 1869, ankom till Chicago 1871 och är sysselsatt med. skrädderi. Gift 1873 Ined Hannah Persdotter från Glimåkra i Skåne; 2 barn. Tillhör svenska metodistkyrkan.

CHARLES GIBSON född i Kråkshult, Småland, den 9 November 1888, utvandrade till Amerika 1853, uppehöll sig de 3 första åren i vestra delen af staten och bosatte sig i Chicaga 1856. Har här hela tiden varit inspektor vid de stora bräd-gårdarne och har nyligen i förening med ett par andra svenskar böljat brädaffärer i Lindsborg och Asseria, Kansas. Gift 1866 med Karolina Johnson från Lom. maryd, Småland; 6 söner. Trustee i Immanuelsförsamlingen och republikan.

RICHARD BLOMGREN, medlem af firman Blomgren Bros., skräddare, föddes i Böne, Vestergötland, den 12 Februari 1842, kom till Chicago 1858, ingick i rörelsen 1862 och gifte sig 1868 med Mary Valentine, i hvilket äktenskap paret välsiguats med 4 barn.

CHARLES JOHNSON, son af Jan Janson, född den 17 Maj 1888 i Torstuna, Vestmanland; kom med föräldrarne till Amerika 1846. Stannade i föräldrahemmet till 1859, då han for till Kalifornien, der han i 3 år tjenstgjorde såsom fåraherde med 8000 får. Hela denna tid tillbragte J. under så godt som bar himmel, begagnande endast ett tält för nattläger o. s. v. Återvände till Chicago 1863. For till Kansas 1871, tog 160 acres regeringsland, som han ännu eger. Eger i Jefferson der han nu bor, 30 acres. Gift 1871 mod Bolla Fors från Hveta, Östergötland; 4 barn. Frisint, republikan.

MAGNUS LUNNOW född i Broby, Skåne, den 25 September 1858, genomgick Kristianstads elementarläroverk, tjenstgjorde sedan en tid som informator och ntvandrade till Amerika 1874. Vistades de 4 första åren i Kanada och kom 1878 till Chicago, hvarest ban alltsedan varit biträdande redaktör vid Svenska Tribunen.

Kapten AND. STENBECK, född den 12 Februari 1828 i Hafvaröd, Skåne; ntvandrade 1854, bosatte sig i Galesburg och ingick der I ett frivilligt infanteriregemente. Vid ankomsten till Springfield 'träffade han C. J. Stolbrand, med hvil. ken han såsom underofficer hade ^jenstgjort tillsammans i Vendes artilleri, och genom honom blef han nu genast kapten i “battery H. Ills. 2 artillery,” med hvilket han med utmärkelse deltog i striderna vid Fort Donelson, Shlloh, Cl arks vil le, Nashville och andra platser. Efter krigets slut bosatte han sig i St Louis, der han var superintendent vid Benton Barrack till 1866, då han flyttade till Chicago, hvarest han hela tiden haft anställning som pianostämmare hos Julius Baner & Co. Gift 1867 med Karolina Johnson, född 1887 och anländ till Amerika 1847 såsom fosterdotter af N. J. Johnson, nämnd å sidan 71. Paret eger tvenne barn.

OSCAR N. BLOMGREN, medlem i elektrotyperingsflrman Blomgren Broa. & Co., föddes den 11 September 1848 i Böne, Vestergötland, hvarifrån han anlände till Chicago 1854. Har lärt sitt yrke hos Marder, Luse & Co.; har varit sin egen sedan 1875, är gift med Emma Peterson, och har 2 barn.SVENSKAR I NEW WINDSOR.

ANDERSON, G. M., handelsskräddare, född den 9 Oktober 1858 i Hycklinge, Östergötland; utvandrade 1871, uppehöll sig första året i New Windsor hos sin fa. der Gustaf Anderson, flyttade sedan till Davenport, var der 4 år och återvände till New Windsor och öppnade egen rörlse 1876; ogift, lntheran och republikan.

CARLSON, JOHN, skohandlare, född den 16 Augusti 1885 i Frodinge, Småland ; utvandrade 1867, arbetade ett par år i och omkring Andover och flyttade till New Windsor 1870 samt började samma år den rörelse ban nu förestår. Gift 1858 med Karolina Andersdotter fr&n samma socken; 8 söner och 8 döttrar. Lutheran och republikan.

GIBSON, S. T., köpman, född den 21 Augusti 1885 (se sidan 166). Gift 1857 med Karolina Mattson från Jemshög, Biekinge, syster till John Mattson, nämnd å sidan 169. 4 söner och 2 döttrar. Lutheran och republikan.

HALLBERG, ALFRED, köpman, född den 26 Mars 18411 Adelslöf, Jönköpings lfin; utvandrade 1869, bosatte sig i New Windsor 1870 ocb blef 1876 medlem i firman Gibson, Sliaw & Hallberg. Gift 1878 med Aleda C. Falk fr&n Oxford township. En dotter. Lutheran och republikan.

LEAF (LÖF), CHARLIE, farmer, eger 80 acres; född den 21 Mars 1881 i Kisa; utvandrade 1860, bodde de första 16 åren i Henderson township, men bor nu Rivola township, nära New Windsor. Gift 1866 med Gustafva Carlson fr&n Mönsterås; 7 barn. Lutheran och republikan.

LINDORFF, GUSTAF, jernkrarahandlare, född den 20 December 1842 i Långsjö, Småland, men uppfödd i Karlskrona; utvandrade 1868; arbetade första året på mekanisk verkstad i New York, kom efter några år tillbragta dels i Altona och uels & andra ställen slutligen till New Windsor, der han 1872 öfver tog O. Frenals affär, den han nu drifver med sin broder Elias som kompanjon. Gift 1871 med Maria Wahlberg fr&n St Anna, Östergötland, hvarifrån hon utvandrade 1870; 4 barn. Lutheran och republikan.

LINDORFF, ELIAS, köpman, född den 15 Maj 1851 i Långsjö, Småland; utvandrade 1869, tillbragte de första 6 åren i St. Paul, Duluth och andra platser och kom 1875 till New Windsor för att ingå i brödrens jernkramhandel. Gift samma år med Karolina Frenal (Frenäll), dotter till Olof Frenäll. En son. Lutheran och republikan.

LUNDQUIST, J. A., född 1848 i Södra Wi, Kalmar län; utvandrade 1870, uppehöll sig 2 år i Swedona och 3 år i Aledo och for derpå till Kalifornien, der han vistades 8% år; kom till New Windsor p& hösten 1878 och började påföljande år en restaurationsrörelse. Gift 1879 med Gustafva Fall fr&n Åtvida, Östergötland. Lutheran och republikan.

NYGREN, CLAUS, skräddare, född 1880 1 Frodinge, Småland; utvandrade 1873, sedan hvilket år han bott i New Windsor. Ogift, lutheran och republikan.PETERSON, C. F., köpman, fodd den 24 Maj 1847 i Östergötland; kom med föräldrarne till Amerika 1852; har hela tiden vistats här i orten och började 1871 i törening med S. P. Samuelson en mindre handelsrörelse, som emellertid med åren vuxit derhän, att firman eger nu städse & hand ett lager, värdt $10,000, i en stor vacker lokal (en tegelbygnad om 25x70), som är des3 egen. Peterson har varit gift med Mary E. Fieharty (amerikanska) sedan 1877. En dotter.

ROSBERG, JOHN, vagnmakare, född den 5 Mars 1846; utvandrade 1870; vistades först 7 veckor vid Big Rapids i Michigan, flyttade derifrån till New Windsor, for derifrån till Toulon, men återkom snart till New Windsor för att börja egen rörelse såsom smed och vagnmakare, hvilket företag gått ovanligt väl, så att Rosberg nu befinner sig i verkligt goda omständigheter, ehnru han började tomhändt; han eger utom verkstad och verktyg äfven ett nätt litet hem m. m. Gitt 1868 med Greta Lisa Petersdotter, har 8 döttrar och 1 son. Lutheran och republikan.

SAMUELSON, S. P., köpman, född den 7 Juli 1849; kom med föräldrarne, Olof och Lucretia Samuelson, till Amerika och Andover 1856; vistades der 6 år, flyttade sedan till Galesburg och stannade der till 1867, då modren dog och famil. jen skingrades. Fadren är nu bosatt i Murray co., Minnesota. S. P. Samuelson qvarblef i Galesburg till 1871, då han for till New Windsor och började handel i förening med C. F. Peterson. Ogift.

TÖRNQUIST, J. F., vagnmakare, född i Roberga, Småland, den 11 December 1842; utvandrade 1809; kom 1875 till New Windsor, men hado dessförinnan arbetat å åtskilliga andra platser, såsom Brooklyn, samt Huntsville, Keithsville, Mo., Buford och Geneseo i Illinois. Drifver nu en större vagnmakarerörelse, den han utvidgar år efter år. Han tillverkade i fjol 14 nya plogar, 112 vagnar och 8 “buggies” och ämnar i höst anskafta nya maskinerier för arbetets bedrifvande. Eger en större verkstad, flera huslotter och ett präktigt hem. Gift 1875 med Matilda Carlson från Södra Wi, Småland; tre barn. Lutheran och republikan.

SVENSKAR I ALEDO.

AUG. G. JOHNSON, född den 26 Juli 1858 1 Åkers socken, Småland; utvan-drade 1872, stannade först i Chicago och for kort derpå till Aledo, der han nu drifver skohaudel. Lutheran och demokrat.

O. A. WALLIN, född den 80 Jull 1848 i Stora Åsby, Östergötland; utvandrade 1868, bosatte sig först i Rock Island och sedermera i Aledo; drifver der skorna-karerörelse och skohandel; gift 1874; lutheran och demokrat.

PETER RINGDALL, född i Rinkarby, Skåne, den 18 Juni 1888; utvandrade 1864, uppehöll sig först i Chicago, sedan i Monmouth, och har varit i Aledo sedan 1869; drifver nu handelsskräddareaflär Gift 1866 med Sofia C. Johnson från Ha-gersta i Östergötland; fem barn. Har eget hus och butik. Lutheran och demokrat.

XXVIII0. NYLIN, född den 81 Augusti 1840; utvandrade 1866; kom först till Rock Island ocli derifrån till Aledo, hvarest han nu drifver skomakarerorelse Gift 1865 med Carrie Peterson; har 5 barn, eget hem; lutheran och demokrat.

J. O. LUNDBLAD, skohandlande, född i Oppeby, Östergötland, den 4 De-cember 1823; utvandrade 1852. vistades de första åren i Princeton, Ills., Rock Is-land, Monmouth och Tipton i Missouri och andra orter. Gift 1848, har 2 barn, ftr lutheran och demokrat.

JONAS NORLUND, född i Bollnäs den 15 Februari 1841; utvandrade 1869, vistades först å Bishop Hill och flyttade efter någon tid till Aledo, der han nu idkar skohandel. Ogift, lutheran och demokrat

8« J. PETERSON, född i Kristdala, Småland, 1848; utvandrade med föräldrarna till Amerika 1857, bodde hos dem i Chicago några månader, följde dem -sedan till Geneva och har varit der bosatt hela tiden, med undantag af de år, han tillbragte såsom frivillig i unionsarmén under inbördeskriget Han ingick 1862 i Silfversparres batteri (se sidan 275) och tjenstgjorde genom hela kriget; hemkom till Geneva 1865 och öppnade då en handelsskräddarerorelse, som han ännu drifver- Gift 1868 med Kristina Ryström från Rydaholm i Småland. Har ett barn.

GUST. P. LANDBORG, född i Ströfvelstorp, Skåne, den 24 Maj 1840; lärde smedsyrket i Sverge och utvandrade 1866; bosatte sig samma år i Geneva; började der egen rörelse 1868; gifte sig samma år med Emma Ek från Vinslöf i Skåne; har 4 barn. Metodist och republikan.

NELS LÖFBOM, född i Allerum, Skåne, den 8 Juni 1844; lärde vagnmakareyrket i Helsingborg; utvandrade 1871, uppehöll sig 2 år i Chicago, kom till Geneva 1873, började egen affär samma år ocb gifte sig året derpå med Anna Sofia Nelson från Kalmar län; bar 2 barn, är metodist och republikan.

J. T. PETERSON, född i Gällaryd, Småland, den 18 November 1854; kom med föräldrarne till Amerika 1870 och arbetar nu i fadrens skomakareverkstad.

JOHN PETERSON, urmakare, född i Gällaryd, Småland, den 25 Juni 1881; utvandrade 1854, tillbragte först någon tid i Chicago, flyttade ut till Geneva 1856, der han nu drifver egen urmakarerörelse (se sidan 196). Gift 1847 med Johanna Anderson från Svennerum, Småland; 4 barn; metodist och republikan.

C. J# PETERSON drifver egen skomakarerörelse, född den 27 Juni 1827 i Sällaryd, Småland; utvandrade 1870, bosatte sig genast i Geneva och började egen rörelse för några år sedan. Gift 1853 med Katrina Magnusdotter; 2 barn. Lutheran och republikan.

A. RYDSTRÖM, född i Rydaholm, Småland, den 26 December 1847; kom med föräldrarne till Amerika 1854; blef samma år bosatt 1 Geneva och började egen vagnmakarerörelse 1871. Gift 1867 med Mary Lundgren, som varit i Amerika sedan 1853; har i äktenskapet 4 barn. Lutheran och republikan.

SVENSKAR I GENEVA.SVENSKAR I MONMOUTH, WARREN COUNTY.

BECK, JOHN, skohandlande och skomakare, född den 24 Juni 1828 i Dan. mark (se sidan 178). Gift 1857 med Anna Anderson från Halland, hvarifrån hon utvandrade 1854. Lutheran och republikan.

LUNDGREN, C* A., skohandlare, född den 11 September 1830 i Nyköping; utvandrade 1856, kom gena9t till Monmouth, men for Ull Tipton, Mo., 1859; öfver-gaf vid krigets utbrott den orten och for upp till Princeton, samt derifrån 1862 till Winona i Minnesota, der han qvarblef tills 1865, åtfervände då till Monmouth, der han sedan drifvit sitt yrke. Gift 1862 med Mary Olson, född i Norge; en dotter. Republikan.

YOUNG, JOHN P., hud- och pelsverkshandlaude, föddes i Svinhult, öster-götland, den 9 Juni 1835; utvandrade lp52; vistades de 8 första åren i Berlin, nu Svedona; for sedermera till Klippbergstrakten, der han spekulerade i grufaktier och timmer, uppehöll sig vidare någon tid i Fairfield, Iowa, och kom 1862 till Monmouth, började der 1864 en specerihandel, blef utbränd 1868, inledde handelsrörelse i New Windsor 1870, återkom till Monmouth och etablerade sig der på nytt 1871, men endast för att kort derpå blifva för andra gången utbränd. De se. naste 9 åren har han sysselsatt sig med pelsverkshandel. Gift 1800 med Helen C. Samuelson, som dog 1862; gift andra gången 1863 med Carrie U. E. Anderson frun Norra Wi i Östergötland; har fyra söner och en dotter. Frisint och demokjat

JOHNSON, OLA, skräddare, född i Norge; utvandrade 1867; arbetade först i Brooklyn, N- Y., kom derefter till Milwaukee, sedan till Galesburg, vidare till Kirkwood och vidare reste han till Kalifornien. 1839 ingick han i “U. S. Army” för fem år, tjenstgörande i Kalifornien, Idaho, Washingtou-omrädet och Arizona, ofta på jagt efter Madoc indianer. Bosatte sig i Monmouth 1875 och gifte sig 1876 med ett tyskt fruntimmer. Frisint och republikan.

SÖDERSTRÖM, JACOB, skomakare, född den 27 Oktober 1881 i Visby; utvandrade 1855. bosatte sig först i Monmoutb, for sedan till andra platser, besökte Sverge 1859, återkom 1860, slog sig då ner 1 Monmouth, och började der egen rö. relse 1863. Gift 1860 med Maria Johnson; 2 barn. Metodist och republikan.

NELSON, N. J., skohandlande, född den 12 Januari 1838 i Locknavi, Småland; utvandrade 185?, kom först till Rock Island och qvarblef der till 1858, flyt. tade sedan till Monmouth, ingick der i Illinois' 83dje regemente och tjenstgiorde i kriget från den 5 Augusti 1862 till den 26 Juni 1865; återvände då vid krigets slut till Monmouth och var en längre tid i bolag med mr. Beck, men är nu ensam 1 rö-relsen. Gift 1860 med Mathilda österberg frän Grenna; har en dotter, 19 år gam-mal och en son, 12 år. Frisint och independent

NASELUND, JONAS, skräddare, född den 28 Oktober 1829 i Ressele, Än-germanland; utvaudrade 1862, kom till Galesburg 1863, företog samma år en resa till Plkes Peak, nedsatte sig vid återko nsten i Monmouth, irrade sedan omkring hågra år, men blef omsider bofast å denna ort 1871. Gift 1871 med Anna Söder, ström från Visby, Gotland. Frisint och demokrat.SVENSKAR I WATAGA, SPARTA TOWNSHIP, KNOX COUNTY.

ALTIN, J. O., skomakare, född den 19 April 1885 i Alfta, Helsingland; utvandrade 1868; gjorde sitt uppehälle med arbete i kolminorna vid Wataga till att böija med, men kom snart in i sitt yrke och har idkat egen rörelse sedan 1877 i bolag med Lars Svedberg. Gift 1867 med Anna L&rsdotter fr&n Bollnäs; har 2 söner och en dotter. Lutheran och republikan.

BERGMAN, PETER, köpman, född i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1868; försörjde sig med arbete i kolgrufvor till 1870, flyttade då till Wataga och började landtbruk, men öfvergaf det 1879, då han började handelsrörelse i förening med en annan. Gift 1866 med Margareta E. Backman fr&n Bollnfis; 2 döttrar; lutheran och republikan.

BRULIN, A. F., föddi Venersborg; utvandrade 1853, kom till Knoxville samma år och qvarblef der 17 år, sysselsatt som maskinarbetare och, de senaste 7 åren, såsom mjölnare; for sedan till Klippbergstrakten, var borta ett par år, åter-kom och bosatte sig 4 år i Knoxville, flyttade derpå till Galesburg, hvarest han böljade handelsrörelse, sålde affären efter 4 år och bosatte sig i Wataga, der han nu idkar qvarnrörelse. Gift 1865 med Betsy A. Olson från Blekinge, hvarifrån hon utvandrade 1854; hon tillhör metodistkyrkan, men han är frisint. Republikan.

EKMAN, CARL P., född den 10 Juli 1885 i Eksjö; utvandrade 1862, uppehöll sig i Buffalo tills i Februari 1863, for sedan till Burlington i Iowa ocb derifrån till Galesburg, der han arbetade 2 år, vistades derefter någon tid i Oneida och kom 1865 till Wataga, der han sedan varit Gift 1864 med Hannah Nickolson från Broby i Skåne, hvarifrån hon utvandrade 1854 ; 8 söner och 2 döttrar. Luthe. ran och republikan.

KLING, PETER, skomakare, född i Hannebo, Helsingland; utvandrade 1869; arbetade först i en kolgrufva vid Wataga och föll, medan han var sålunda sysselsatt, utför en 50 fot djup kolvägg med påföljd att ban blef mycket illa skadad — så illa, att det ena benet måste amputeras, hvaijemte andra svåra blessyrer tillfogades honom. Han genomgick emellertid alla lidanden och upptog sedan sitt yrke, det han drifvit såsom sin egen det senaste året. Gift 1863 med Kristina Ersdotter fr&n samma socken; hon dog 1878, lemnande honom 2 barn. Lutheran och republikan.

NEANDER, THEODORE, H., född den 8 Juli 1845 i Nåsum, Skåne; utran drade 1854, kom då med förftldrarne till Galesburg, flyttade sedermera till Knoxville, qvarblef der tills 1879. Fadren dog 1855, men modren lefver ånnu.

N. lärde mjölnareyrket i Knoxville, ingick som frivillig I Illinois’ 77 regemente den 9 November 1863, tillfångatogs af rebellerna och förvarades en tid i Camp Ford i Texas, der han led hungersnöd och förvandlades till ett skelett Bosatte sig efter krigets slut i Knoxville, tillbringade sedan ett par år i Colorado och kom 1878 till Wataga. Ogift, tillhör missionssamfundet, independent8YEDBERG, LÅRS, skomakare, född den 21 November 1838 i Hannebof Helsingland; ntvandrade 1868, bodde i Henderson 1 år, kom derefter till Wataga och har sedan dess oafbrulet följt sitt yrke, de senare åren på egen hand i förening med Allén. Gift 1860 med Martha Jönsdotter från Ugglebo. En dotter. Lutheran och republikan.

SVENSON, JOHN, född i Orken socken, Skåne; utvandrade 1855; uppehöll sig i Illinois tills 1859, for då till Kansas och 1860 till sydstaterna; fann det der något osäkert nnder det politiska virrvarret och begaf sig derför snart norrut; satte sig då ner i Peoria co., men begaf sig 1862 npp till Wataga, der han iorvärf-vade sig en liten fastighet Gift 1871 med Kristina Andersdotter, född å Dalsland* 8 barn. Lutheran och republikan-

WILLIAMSON, M. 0«, sadelmakare, född på liafvet 1850 under föräldrarnes resa från Sverge till Amerika (se vidare sidan 158). Gift 1871 med Mary Driggs, en amerikanska.

HEDBERG, ERIC, farmer å sektion 27, egare af 160 acres, född den 1 Januari 1830 i Alfta; utvandrade 1852, vistades första året i Victoria, sysselsatte sig sedan 3 år med kalkbränning emellan Victoria och Knoxville; for 1859 till Kalifornien, återvände efter någon tid och gjorde sedan 2 andra färder emellan staterna och Kiippbergen. 1865 började han bryta kol i närheten af Victoria, fortfor dermed 2 år, köpte sedan en farm i Copley township, sålde igen och slog sig 1868 ned i Sparta township. Lutheran och republikan.

HEDBERG, MATH., skräddare, född den 14 Juni 1825 i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1857, arbetade 10 år i Galesburg och flyttade derifrån till Wataga 1867. Gift 1853 med Märtha Hansdotter från samma ort i Sverge. Har 2 söner och 3 döttrar. Frisint och republikan.TILLÄGG

ANDOVER TOWNSHIP.

N. P. VENSTRAND, farmer sek. 32, Andover, född i Hvena socken, Kalmar lftn, den 12 Augusti 1827; utvandrade 1857, kom först till Andover, arbetade för farmare de 8 företa áren, Bedan köpte han 20 acres, men eger nu 172 acres; ingick i Illinois 43 Infanteri den 1 September 1801 och tjenade öfver 4 år; gifte sig i Maj 1848. med Martha L. Gustafson från Molilla socken, Kalmar Un, hade med heine 4 barn. Gift andra gången 1870 med Johanna Sophia Månson från Hvena, Kalmar lfln, född September 1828, utvandrade 1858; har med henne 4 barn af hvilka 3 lefva; Lutheran och republikan. Postkontor Andover.

GUSTAF FAIR, farmer, sek. 4. Andover, född i Medalby, Jönkpings Un, den 22de Juli 1824, utvandrade 1854, var 11 veckor på sjön ifrån Göteborg till New York, ankom först till Andover, köpte der 1855 40 acres å sek. 18 och bodde dertill 1864, då han sålde hemmanet och köpte de 169% acres han nu odlar. Gifte sig den 29 October 1854 med Fredrika Johansdotter från samma socken, har haft 7 barn af hvilka 6 lefva. De äro: Catharina Sophia, John August, Peter Albert. Gustaf Alfred, Maria Olivia och Hanna Emilia. (Mrs. Fair är född den 1 Maj 1831.) G. Fair har varit School Trustee 3 år och innehar ännu embetet Lutheran och republikan. Postkontor Andover.

A. Y. HULTGREN, farmer, sek. 82, Andover township, född i Molilla socken, Kalmar län, den 3 Mars 1842; utvandrade 1853, kom till Andover, flyttade 1854 till Lynn, der han och fadren året derpå arrenderade en farm, hvari de stannade ett år. Köpte 1857 ett hemman i Clover, hvarest han nu är egare af 100 acres. Gifte sig i Mars 1872 med Christina Johnson från Fryeie, Jönköpings län och född den 23 April 1849, utvandrade den 2 Maj 1869, har 4 barn. Lutheran och Republikan. Postkontor Andover.

JOHN A. OLSON, sek. 83, Andover township, född i Kristdala, Kalmar Un, den 8 Augusti 1860, utvandrade med sina föräldrar och syskon 1862, blef samma år bosatt i Andover, der han nu vistas hos föräldrarne, hvilka bo på 60 acres å sek. 33. Lutheran. Postkontor Andover.

CHAS. E. LARSON, farmer, sek. 14,120 acres, född den 26 Okt. 1834 i Hvena, Småland; utvandrade 1853, vistades en kort tid i Andover, arbetade sedan i Augusta, 111., återkom till Andover och arbetade för farmare tills 1961, ingick då i statens 43 regemente och tjenstgjorde till den 30 Novembrr 1865, deltog under tiden i striderna vid Fort Henry, Pittsburg Landing, Corinth, Jenkins Ferry, Liitle Rock, Yicksburg och 6 mindre fejder. Gift med Mary L. Swanson från samma socken« hvarifrån han utvandrade 1866; 4 barn, lutheran och republikan. Postkontor Cambridge.

488EPHRAIH NORDQVIST, farmer, sek. 17 Andover village. Född i Bresene-ned, Yestergötland, den 20 Augusti 1840. Gifte sig den 17 Maj 1868 med Anna Catharina Munter, från Ericksberg, Dalsland, der hon föddes den 8 Augusti 1880; utvandrade till Amerika 1868, uppehöll sig först i Massachusetts, der han arbetade några veckor, reste sedan 1868 till Andover, hvarest ban arbetat som husbyggare, hvilket yrke han lärde i Sverge; har p& senare tiden brukat land. Han var vid ankomsten från Sverge skyldig $40 för sin resa, men eger nu 15 acres land och ett vackert hem. Har haft 4 barn af hvilka 3 lefva. Johan Alfred, Oliviaoch Anna Maria. Tillhör Methodist-församlingen i Andover. Republikan. Postkontor Andover.

A. M. NELSON, farmer, sek. 81, Andover township, född i Djursdala, Kalm nr lan, den 1 Januari 1829; utvandrade 1849, böljade sin bana i Amerika som jordbruksarbetare vid Andover och Cambridge för $6 i månaden, fortsatte i Geneseo och blef slutligen landegare i Andover township, der han f. n. besitter 150 acres. Gift 1856 med Kristina Johnson, född i Kisa socken, Linköpings län den 22 Juli 1887, utvandrade 1849, har haft 10 barn, af hvilka 7 lefva. Lutheran och republikan. Postkontor Opheim.

JOHN M. APPELL, farmer & sek. 9 85 acres, född den 3 Juni 1825 i Horn socken, Östergötland; utvandrade 1852 och bosatte sig genast i Andover, köpte der med tiden 40 acres å sek. 31, sålde senare denna egendom och köpte en annau å sek. 10, köpte och sålde ännu eu gång och blef slutligen bofast å sek. 9. Gift 1864 med Carolina Nyquist från Yestra Eneby; 2 barn. Lutheran och republikan.

A. J. ANDERSON, farmer & sek. 27, eger 214 acres; född den 6 April 1883 i Kisa, Östergötland; utvandrade 1852, arbetade i Henry, Mercer och Knox counties till 1839, hvilket år han gjorde en resa till Colorado för att söka sin lycka, men återvände samma år och har sedan funnit lyckan på ofvannämda farm. Gift 1855 med Hannah Bengtson från Ocker socken, Småland, hvarifrån han utvandrade 1854; hon dog 1875 efterlemnande sig 7 barn. Postkontor Andover.

SYEN G. JOHNSON, farmer å sek. 26, eger 46 acres land; född i Juni 1836 i Kristdala, Småland; utvandrade 1868, bosatte sig först vid Bisliop Hill, der han köpte en liten farm, men sålde den igen och flyttade till Andover 1876. Gift 1858 med Kajsa L. Persdotter från Kisa; 2 barn. Republikan. Postkontor Andover.

C. O. ERICKSON, farmer å sek. 14; född i Hvena, Kalmar lån, den 3 Aug. 1840; utvandrade 1870, kom till Andover och köpte 1876 den farm han nu bebor. Gift 1864 med Johadna C. Lid; 5 barn. Postkontor Cambridge.

GUSTAF HULTSBERG, sektion 17, Andover village, född i Vallsjö socken, Småland, den 10 October 1824; utvandrade 1870; ankom till Lynn, der han började med att arbeta på jernväg, bor nu i Andover och arbetar för dag. Gifte sig den 16 Mars 1851 med Lisa Christina Håkansdotter, född i samma socken den 10 Jnni 1827, och hade med henne 3 barn, hon dog den 21 September 1857, ocb alla barnen dogo inom loppet af samma vecka som modren. H. gifte sig för andra gången den 18 September 1859, med Anna Lena Magnusdotter, född i Nässjö socken, Jönköpings län, den 14 Januari 1822; har med henne 2 barn. Lutheran och republikan. Postkontor Andover.ANDERS P. NORELL, farmer & sektion 14, Andovertownship, född i Berg sjö socken, Gefleborgs län, den 12 April 1820, utvandrade 1856, arbetade först för andra omkring Andover; år 1860 köpte han 10 acres land å sektion 18, Andover township, och bodde der 4 år; sålde det sedan och köpte 88acresåsektion 12, Lynn township. men förökade den till 107 acres, sålde den 1879, och köpte åter en farm 188 acres å sektion 14, Andover township, der ban nn bor. Gifte sig 1850 med Brita Pehrsdotter, från samma socken, der hon är född den 25 Mars 1834; har 4 barn, af hvilka 2 äro gifta. Lutheran och republikan. Postkontor Andover.

C, P, PETERSON, farmer & sektion 88, Andover township, född i Djursdala, Kalmar län, 1822; utvandrade 1852, arbetade de första åren i Andover, Gal va och Oneida; tillgrep sedan sitt yrke som är skräddarens; köpte 1858 40 acres land ooh bygde ett hus; är nu egare af 160 acres; ingick i den lutherska församlingen i An. dover 1858, gifte sig den 17 November 1858 med Wilhelmina Blomberg, från Horn socken Linköpings län, har 5 barn. Lutheran. Republikan. Postkontor Andover.

ISRAEL THORN, farmer och husbyggare å sektion 20, Andover township, der han eger 18% acres, född i Bergsjö, Gefleborgs län, den 27 Juni 1844; lemnade Sverge den 4 Juni 1869, och kom till Chicago, derifrån till Princeton, Ills, sedan tiil Dover; flyttade 1874 med föräldrarne till Andover der de nn alla lefva, oeh hvarifrån sonen kort efter ankomsten gjorde en resa till Minnesota, men återvände samma år. Gift den 7 Juli 1876 med Kristina Norlund, född i Bergsjö, Helsingland, den 24 October 1854; ett barn. Methodist. Postkontor Andover.

CHARLES H. ANDERSON, sektion 51, Andover township, der han eger 6 acres land; född i Sandsjö socken, Jönköpings län, den 15 Juni 1854; utvandrade 1871; hans första vistelseort var Andover, dernäst Cambridge; är nu sin egen och arrenderar land i Andover, township. Ogift; tillhör den lutherska församlingen i Andover; republikan. Postkontor Andover.

P. A. ANDERSON, född i Djursdala socken, Kalmar län, den 22 November 1887; utvandrade den 4 Maj 1868, kom till Andover den 3 juni samma år, arbetade för farmare de första 9 åren, sedan på jernbanor i Michigan och Indiana, men återvände omsider till Illinois och sysselsätter sig med ackord-arbeten. Anderson är ogift. Tillhör den lutherska församlingen i Andover; republikan. Postkontor Andover.

OSCO TOWNSHIP.

AUGUST BANDHOLTZ, sektion 27, Osco township; född i Kiel, Holstein, Tyskland, den 8 Mars 1822; utvandrade 1847 och kom till New York den 1 Nov., for derifrån till Ciucinnati, Obio, och stannade der under vintern; våren 1848 ie-ste han till Peru, Ills, träffade der Olof Jonhson (föreståndaren för B. H. kolonien) och vardt af honom anförtrodd att förestå tcgelslagningen och mnrarbetet i Bishop Hill. B. qvarblef vid Biship Hill i 7 år, der han också gifte sig den 10 Februari 1849 med Kristina Boström, född i Delsbo, Gefleborgs län, den 9 Augusti 1882, utvandrade 1847 och var en af de första kolonisterna. Hon tillhörde kolonien 7 år eller till 1850. Paret flyttade sedan till Andover och köpte 80 acres &sektion 5, Andover township, sålde den 1874, köpte åter en farm om 154 acres, der de nu bo. B. besökte Tyskland 1870, återkom samma år, gjorde 1879 åter en resa till Tyskland, Sverge och Frankrike och har sedan återkomsten arbetat i sitt yrke, murarens. Har 4 barn. Metodist och independent. Postkontor Osco.

J. A. AHLSTRAND, sektion 19 Osco township, född i Medalby, Jönköpings län, den 11 December 1835; utvandrade 1865, stannade först i Andover, der han arbetade på husbygnad, hvilket yrke han följer ännu. 1866 köpte han 40 acres på den plats han nu bebor. Gifte sig den 27 December 1844 med Ida Maria Isaacson från samma socken, född den 2 Oktober 1854; har 4 barn, 3 söner och 1 dotter. Lutheran och republikan. Postkontor Osco.

ANDREW E. ANDERSON, farmer å sektion 33 Osco township, född i Hille, Gefleborgs län, den 29 Maj 1850; ankom till Amerika 1870 och vistades först i Andover och arbetade första året på jernvägen, sedan vistades han i Osco township till år 1875, då han gifte sig den 1 Maj med Sarah Elisabeth Westerlund, dotter till Eric Westerlund, född i Andover den 22 Juni 1859; har ett barn. Lutheran och republikan. Arrenderar 130 acres land i Osco.

C. A. SWANSON, farmer å sektion 28, Osco township, född i Högsta, Linköpings län, den 5 December 1848; utvandrade 1868, kom till Geneseo, Ills., arbetade der för farmare, flyttade sedan till Osco township och arbetade der i jordbruk 5 år, men arrenderar nu land i Osco township; eger 80 acres i Clay co., Nebraska. Republikan. Postkontor Osco.

S. P. PETERSON, farmer å sektion 31, Osco township, född i Djursdala socken, Kalmar län, den 10 Oktober 1829; utvandrade 1849, arbetade i Andover till 1851 för $8 i månaden, tog derpå 40 acres regeringsland å sektion 31, Andover township, köpte 1858 160 acres å sektion 32, samma township, sålde det 1871 och 1864 köpte han 160 acres å sektion 29, Osco township, der han nu är egare af 506 acres och 160 acres i Webster co., Iowa, som brukas af hans son, Charles Peterson. Gift 1853 med Johanna Forsberg från Härberge socken, Linköpings län, hvarifrån hon utvandrade 1852. Har 10 barn. Lutheran och republikan. Postkontor Osco.

—

LYNN TOWNSHIP.

SWEN SWENS0N, farmer å sektion 11, Lynn township, född i Vernamo den 24 September 1818; utvandrade 1854, bosatte sig genast i Andover, första året arbetade han för andra, sedan köpte han sig en farm på 40 acres, men har nu ökat den till 180 acres, der han bor. Gifte sig 1847 med Kristina Kajsa Petersdotter, född i Ocker socken, Jönköpings län, den 11 Februari 1823; har 10 barn, 4 söner och 6 döttrar. Lutheran och republikan. Postkontor Lynn Centre.

JOHN O. ANDERSON, farmer å sektion 12, 400 acres; född den 25 Mars 1830 i Vestra Herrljunga, Småland; utvandrade 1854 och arbetade de första åren å jernbanor. Gift 1854 med Anna S. Youngquist född den 29 Oktober 1831 i Hultofta, Småland; har 8 söner och lika många döttrar. Lutheran och republikan. Postkontor Lynn Centre.m

Mrs. MARGRETA JOHNSON eger 240 acres å sektion 11; född den 29 Maj 1828; ntvandrade 1849 i pastor Esbjörns sällskap. Blef gift i Andover 1854 med Jobn F. Johnson från Mösjö, Småland, född 1821 och död 1876; 6 barn. Lutheran. Postkontor Lynn Centre.

JOHN NORQUIST, farmer å sektion 9; född den 11 November 1834 i Häll-sjö, Småland; utvandrade 1869, arbetade de första åren hos farmare och arrenderar nu ett hemman. Gift 1855 med Anna Lena Samuelsdotter från Frodeiyd, Jönköpings län; 5 barn. Lutheran och republikan. Postkontor Lynn Centre.

CHARLES G. PETERSON, farmer å sektion 17 Lynn township, Henry co., 160 acres; född den 24 Oktober 1837 i Skeppstad, Småland; utvandrade 1857; bodde 7 år i Geneseo, flyttade sedan till Lynn township, köpte land och började bruka jorden. Gift 1862 med Anna G. Bengtson från Kallunge, Vestergötland, hvarifrån hon utvandrade 1852. Lutheran och republikan.

BISHOP HILL.

NELSON. KATRINA, sömmerska å Bishop Hill; född 1842 i Söderala; kom med föräldrarne till Bisbop Hill 1846; gifte sig den 22 November 1862 med Peter Nelson och har med honom 2 bara.

SANDSTRÖM. A. G., smed å Bishop Hill; född 1852 i östra Farnebo, Gestrikland ; utvandrade 1869 och har hela tiden varit här, andantagandes 18 måna. der tillbragta i Iowa. Ogift, second adventist, republikan.

ERICKSON. N.. farmer å sektion 16, eger 80 acres; född 1838 i Hvena, Kalmar län; utvandrade 1878; gift med Lovisa Svenson från samma plats; har 5 barn. Lutheran och republikan. Poskontor Bishop Hill.

LARSON, J. A., målare, Nekoma; född den 15 Oktober 1825 i Tos-landa, Bohus län; erhöll god uppfostran i Sverge, men utvandrade 1855 och kom till Bishop Hill, der han arbetade som målare till 1857, flyttade då till Nekoma och har varit der alltsedan. L. tjenstgjorde 3 år i unionsarmén under inbördeskriget, vardt sårad och tillfångatagen. Gift 1855 med Anna H. Björk från samma socken och har 2 barn. Hustrun är metodist, han frisint och repnblikan.

WESTERGREN, A. T., pastor för svenska metodistförsamlingen, född i Näsum, Skåne, den 7 Juli 1842; utvandrade 1853 och blef efter många vexlingar slutligen lokalpredikant i Galesburg 1869; utbildade sig vidare vid Knox College och blef predikant vid församlingen i Wataga; har sedan tagit undervisning vid läroverket i Evanston och varit anstäld vid flera församlingar. Gift med Selma Hanson född i Keokuk, Iowa, och har med henne 2 barn

MTRTENGREN. BRITA, Mrs., enka efter C. A. Myrtengren. som föll i slaget vid Shiloh, född i By socken af Dalarnes bergslag, den 18 Juni 1825. Mrs. M. föddes den 26 Okt. 1888 i Ofvansjö, Gestrikland. Hon har fyra flarn och bor å Bishop Hill.ERICSSON, AND., farmer å sek. 17, der han eger 70 acres, född i Hvena i Kalmar län, 1817; kom tUl Amerika 1809; gift sedan 1838 med Inga Stina Svenson, från samma ort i Sverge, der hon föddes samma år som mannen. Paret har 8 barn och äro lutheraner. Han är republikan. Postkontor, Bishop Hills.

PETER WICKBLOM född den 14 Februari 1810 i Alfta; nu bosatt å sektion 11, der han eger 130 acres; kom till Bishop Hill 1847, förestod skomakarearbetet under kolonitiden, då han ägde att tillse det alla män, qvinnor och barn, voro med skor försedda. Gift med Katrina Peterson 1849, har 3 döttrar och 1 son. En af koloniens äldsta medlemmar, Kristina Olson, nu öfver 90 år, återfinnes i WickJ bloms familj. Adventist och rep.

PETER WEXELL, farmer å sektion 2; eger 296 acres och är värd $15000; född i Söderala, kom till Bishop Hill 1816, förestod under kolonitiden skräddarearbetet, och ålog det honom att sörja för de manliga medlemmarnes beklädnad. Yid delningen erhöll han ej mer än sin beskärda del, men bar Indå och ehuru ban är krympling såsom far nare samlat ofvannämda förmögenhet. Gift 1851 med Martha Peterson; 2 döttrar. Adventist och greenbacker.

ANDREW BERGLUND, farmer å sektion 12, 49 acres; född i Alfta, den 14 Jannari 1814, kom till Bishop Hill 1847; han var en af Eric Jansons medpredikan-ter i Sverge, agerade som superintendent vid kolonisternas utvandring ocli blef eller Jansons död dennes efterträdare såsom koloniens öfvcrhnfvud tills Jonas Olson hemkom från Kalifornien. Gift 1840 med Brita Olson, född i Alfta den 20 Januari 1807. Deras enda lefvande barn är sonen Eric, löjtnant i Förenta Staternas armé. B. är lokal predikant inom metliodistkyrkan.

P. O. BLOMBERG, polismagistrate, född i Yoxna den 4 Augusti 1821, kom till Bishop Hill 1846. Yar under kolonitiden föreståndare för smedjeafdelningen; har varit “constable” 6 år, fredsdomare 4 år och “road commissioner” samt “school trustee” flera år. Gift 1842 med Kristina Mattson, har 1 son och 3 döttrar. Besitter 200 acres land och mycken annan egendom. Republikan.

Under den tidigare delen af 1880 genomgick Bishop Hill en annan af dessa andliga hvälfningar, som gj*ort kolonien så märkbar. Det var nu pastor Skogsbergh som, genom en serie predikningar, hållna i den gamla kolonikyrkan, hvilken aldrig hade varit så till trängsel fyld sedan Eric Jansons dagar, åstadkom omvändelserna. Af dem, som nu antogo hans lära, voro isynnerhet många “adventister” och bland dem Hans Norström, J. H. Westberg, Eric Änn, Anna M. Stråle m. fl., alla ledande andar i en ny församling som tillkommit genom Skogsberghs ansträngningar. Härigenom skilja sig nu mångas religiösa tro från den i lefnadsteckningarne angifna.TOULON.

ALFRED P. ANDERSON född i V&rdsnäs, Östergötland; anlände till Amerika och Andover 1856 i sällskap med sina föräldrar, men enär han saknade fallenhet för jordbruksyrket, tog han anställning i Coltons butik, Galesburg, hvarest han qvarblef 2% år och tog sedan anställning i Altona, der han verkade flera år. Åter-besökte Sverge ocb bosatte sig vid återkomsten ned i Galva, der han 1870 ingick äktenskap med en dotter af E. A. Lynd; blef 1872 sin svärfaders bolagsman, öfver-tog rörelsen ensam 1878 och flyttade samtidigt lagret till Toulon.

ERIC U. NORBERG, drifver jordbruk ä sektion 18, Goshen township; född den 22 Juni 1813 i Ullärfva, Yestergötland; utvandrade 1842. Slog sig först ner straxt vester om Milwaukee, der han vistades 2 år; flyttade sedan till Michigan och uppehöll sig der till dess att han förenade sig med Bishop Hill-kolonien 1848. Der stannade han tills 1850 och begaf sig till Minnesota 1851. Norberg bar varit gif* sedan 1848 med Brita Johnson från östrunda, Yestmanland; har en dotter, som är gift med John Jones, och en son, som studerat vid Urbana universitet i Ohio. Familjen eger 240 acres utmärkt farmland. Som i Bishop Hill-koloniens historia erfares, har hr. N. tagit ett större intresse i den stora rättegången, under hvilken han varit folkets representant gentemot kolon iföreståndare.

PRINCETON.

CLAUS ANDERSON, född den 14 Oktober 1848 i Kylingaryd, Yestergötland; utvandrade 1867; arbetade såsom maskinist i Chicago tills 1870, kom då till Princc. ton, hvarest han de senaste 7 åren idkat hyrkuskrörelse. Gift 1875 med Anna Nelson från Åhus i Skåne, hvarifrån han utvandrade 1866; inga barn; frisint; demokrat.

JOHN A. STEM, son af A. P. Damm, född den 2 December 1849 i Åsby, Östergötland, kom med förfildrarne till Princeton 1852 och har alltsedan han började lifvet på egen hand varit h&ndelsexpedik Gift 1876 med Hilda Larson fr&n Vadstena; en dotter. Lutheran och republikan.

JOHN A. NELSON, köpman, född den 22 april 1853 i Princeton; han är son till Nels J. Nelson som kom 1851 (se sidan 185.) John A. Nelson har drifvit egen handelsrörelse sedan 1879. Lutheran och republikan.

ROCK ISLAND.

B. E. ELMSTEDT, anståld i Rock Island House, föddes den 13 September 1855 i Asarum, Blekinge; utvandrade den 18 Maj 1878, uppehöll sig först en tid i New York, hvarifrån han 1874 begaf sig till Galesburg och derifrån till Klippbergen i Colorado, samt arbetade 11 månader i Denver; 1875 återvftnde han till Illinois och sysselsatte sig med jordbruksarbete i 8 års tid i närheten af Knoxville; har sedan tjenstgjort som hotell-klerk i Galesburg, Cambridge, Davenport och Rock Island. Ogift; lutheran.LYNN, KNOX COUNTY.

CARL JOHAN SYENSON, farmer & sektion 18,120 acres; född den 7 Januari 1828 i Björke, Småland; utvandrade 1857 och tillbringade de första åren såsom snickare i Galesburgtrakten, blef sedan farmer å sektion 85 i Weller township, Henry co., flyttade 1875 till sitt nuvarande hemman, som är i Knox co Gift 1874 med Stina Karin Magnusdotter från Hvetlanda; 4 söner ocn 2 döttrar. Metodist och repnblikan. Postkontor Altona.

WATAGA.

WM. WILLIAMSON, farmer å sektion 21, 600 acres; har deijemte en han delsrörelse i Galesburg och del uti en sådan i Moline. Född i Jerfsjö, Helsingland, 1888, kom till Amerika 1850, köpte 1854 60 acres på kredit och har na, som sagts, 600 acres, eller 200 mer än nämndt blifvit å sidan 158. Gift 1854 med Katrina Olson från Bollnäs, hvarifrån hon utvandrade 1849. Paret har 6 söner och 4 döttrar, alla i lifvet. Lutheran och republikan.

ONTARIO.

JOHN ROSENE, farmer å sektion 15,820 acres; född den 8 Juni 1888 i Mo> lila, Kalmar län; ntvandrade 1864. De Kalb i Illinois och Porter, Indiana, voro hans första uppehållsorter. Våren 1865 begaf han sig till Galesburg och påföljande år till Missouri, återvände samma år till Galesburg och for 1867 till Sverge, stannade der ett år; arrenderade land vid återkomsten och köpte egen farm 1874. Gift 1868 med Johanna G. F. Tengblad från Stenberga socken, Småland. Har 2 barn. Frisint; republikan. Postkontor Oneida.

JOHN P. LARSON, mjölnare, Oneida, född den 28 Januari 1828 i Bjurkärn; utvandrade 1850. Chicago, Du Page Co. och Galesburg voro de första scenerna för hans amerikanska verksamhet. I Galesburg, dref han mjölnareyrket många år och fortsatte samma kall i Oneida, dit han anlände 1866 och hvarest hän nn är ensam egare af ett större qvarnverk. Gift 1866 med Emma L. Nelson från Kråkshult, Småland; har 8 söner och 8 döttrar. Lutheran och republikan.

WYANET.

AND. B. F. OLSON, farmer, 160 acres; född den 6 Februari 1882 i Sunna, Skåne; utvandrade 1857, bodde 4 år i Princeton, men har bott å sin närvarande farm sedan 1861. Gift 1862 med Mary Johnson från Berga i Småland, hvarifrån hon kom 1853 ; 4 söner och 4 döttrar. Har varit Augnstana-lutheran 18 år, men har nu lemnat kyrkan. Republikan.

AND. M. OLSON, farmer & sektion 5,80 acres; född den 1 September 1826 I Tjernarp, Skåne; utvandrade 1855, bodde i Princeton 9 år, försökte sedan sin lycka som guldgräfvare i Montana 7 år, och har nu varit jordbrukare 9 år. Gift 1871 méd Kristina Peterson från Käfsjö i Småland, hvarifrån hon utvandrsde 1869; % söner. Har utgått ur lutherska kyrkan. Republikan.WETHERSFIELD.

PETER ERICKSON (Erson), farmer & sektion 88; eger 280 acres; född den 10 Februari 1818, i Lisberga, Österunda socken, Vestmanland; utvaudrade 1846, sättande sig d& till Bishop Hill-koloilien, men qvarblef der endast ett par m&nader; arbetade sedan ett &r i närheten af Laläyette; arrenderade ett stycke iand for 8 års tid, köpte 1851 120 acres der han nu bor och har hela tiden sedan dess skött denna sin farm den han utvidgat efter hand. Gift 1871 med Anna. Svenson från Qvinge socken, Skåne; en son och en dotter.

GALVA.

GUSTAF BARLOW, skräddare i Galva, född den 19 December 1886 i Östra

Våhla, Vestmanland, hvarifrån han utvandrade 1868 och bosatte sig först i Bisuop Hill. sedan i Galva, senare i Aurora och ännu senare i Chicago, der hans egendom förstördes i branden 1871. flan återvände till Gal va 1872, der han alltsedan dess uppehållit sig och hvarest han nu eger ett vackert hem. Gift 1808 med Augu9ta Wahlgren, född i Våhla, men uppfödd i Gefle och har i äktenskapet ett barn. Frisint. Independent.

NEW BOSTON.

JOHN ROLANDER, född i Karna, Östergötland, den 22 Maj 1827; utvandrade 1849 och hamnade i Chicago, der han qvarblef till 1851, for sedan till Rock Island och begaf sig derifrån 1853 öfver slätterna till Kalifornien; återvände 1855 öfver Panama-näset till Moline, bosatte sig 1862 i Rock Island och 1866 i New Boston, der ban nu idkar sadelmakarrörelse. Gitt 1856 med Elisabeth Nilson från MedeL pad; 2 barn, eget hem och verkstad; demokrat.

JOHN SEASTONE, född i Nobbe, Småland, den 8 Augusti 1884; utvandrade 1858, styrde sin kosa till Stillwater i Minnesota, men flyttade till New Boston 1859 och har i många år derstädes varit vagnfabrikör. Gift 1860 med Eva Sofia Hjalmar från Hoffmanstorp, Småland; 7 barn; eger boatad och fabrik; lutheran och republikan.

KEWANEE.

AND. HALLIN, handelsskräddare, född den 1 Augusti 1850 i Söderbarke, Dalarne; utvandrade 1869 ocb har sedan arbetat i sitt yrke i Kewanee, Gafva och Chicago; blef sin egen i Kewanee 1878. Gitt 1874 med Anna Hallquist fr&n Ugglebo, Gestrikland; 2 barn. Frisint; republikan.

HANS NELSON, skomakare, född den 28 December 1845 i Bollnäs; utvan. drade 1867, har bott i Galva 2 är. Kewanee 2 år och Buda 8 år, hela tiden sysselsatt i yrket. Kom andra gången till Kewanee 1878 och har nu egen skohandel. Gift 1870 med Hellen Weström; 3 barn, frisint och sjelfständig.OXFORD.

MARGRETA C. DOUGLASS, född den 10 Januari 1824, i Grythytte socken, Nerike; föräldrarne voro Svante ocli Anna Warner; utvandrade från Sverge 1860, bosattte sig 8 mil sydvest om Andover; modren dog den 12 April 1854, fadren den 4 april 1864, 72 år gammal; gift första gången 1851 med And. Werner från ödesby, Vestergötland, som dog 1864; andra gången gift 1866 med S. S. Douglass, en amerikanare, nu bosatt i Oxford township. Mrs. Douglass eger 120 acrea i sitt eget namn och mannen 820. Hon tillhör lutherske kyrkan.

MOLINE.

C. A. WESTMAN, målare, född i Vexiö den 27 Oktober 1847; utvandrade 1868, började arbeta i Chicago och fortsatte 7 år tills han flyttade till Moline, der han sedan dess uppehållit sig, anstäld hos K. A. Norling. Gift 1877 med Emma C. Carlson från Kristinehamn, der han föddes den 26 Mars 1858; en dotter. Frisint, republikan.

SHELDON, IROQUOIS COUNTY.

J. W. JOHNSON, född i Fryele, Småland, 1847; utvandrade 1864 och har bott i Iroquois 26 år, med undantag af två år tillbragte i unionens tjenst under kriget. Har sedan varit spanmålshandlande i Donovan, der han var den förste som inledde rörelse, men är nu bosatt i Sheldon, hvarest han drifver fastighets-affärer. Han eger en farm i Iroquois County, samt en farm, hus och tomt i Missouri, 320 acres i Kansas och 160 acres i Iowa. Gift 1873 med Emma C. Johnson från Malmö; 2 döttrar. Methodist och repnblikan.

MUNSON, HENRY COUNTY.

A. L. ANDERSON, sektion 35, född den 26 Oktober 1841 i Skofvened, Vestergötland, utvandrade 1860 och vistades de första åren i Andover, Geneseo, Chicago, St. Joseph i Michigan och Kingston, Missouri; bosatte sig i Munson township 1872 och böljade jordbruk 1879. Återvaldes till assessor 1880 och har varit gift med Amanda Wallin från Kinneved, Vestergötland, sedan 1871. Har 1 son och 2 döttrar. Postkontor Geneseo.

PETER G. JOHNSON, född den 28 Februari 1838 i Ryssby, Småland; utvan drade 1866 och har drifvit jordbruk i Munson, der han eger 80 acres, de senaste 12 åren. Han är gift med Karolina Maria Lindquist från Fyreby, Småland, hvarifrån hon ntvandrade 1868. Har 2 barn i lifvet; tillhör lutheioka kyrkan i Geneseo, har beklädt roadmasterssysslan och är repnblikan.BEAVER.

Detta nybygges svenska metodistförsamling, som var den företa på platsen, bildades den 4 Maj 1854 af S. B. Newman, hvilken då på prof intog: Jonas Grant, Johanna Grant, Charlotta Grant, John Anderson, Brigitta Anderson. John Lundberg, Kristina Lundberg, Peter lsaacson, Cary Isaacson samt, kort efter, Anna Kristina Nicolauson, Karolina Sandell, Nils Canon och Stina Canon, af hvilka G Anno qvarstå i församlingen. Yid densamma hafva tjenstgjort 12 olika predikanter. Den närvarandes namn är John A. Palmquist. Medlemmarnes antal är 112. Kyrkan bygdes 1859 (?) till en kostnad af $1000.

JOHN H. GRANT, farmer med 160 acres, född i Grenna 1840, kom med föräldrarne till Amerika 1852, har bott i Beaver sedan 1853 med undantag af de 4 år han tjenstgjorde i unionsarmén under kriget. Gift 1867 med Josephina Strand från samma ort i Sverge. Har 2 döttrar. Har varit township assessor 2 år. Me. thodist ocli republikan. Postkontor Donovan.

JONAS GRANT, 200 acres, född 1812 i Grenna; utvandrade 1852 och har bott i Beaver sedan dess. Gift 1837; har 8 söner och 2 döttrar, alla gifta. Methodist och republikan. Postkontor Donovan.

ALFRED MEL1N, 80 acres, född i Oppeby, Östergötland; utvandrade 1849, uppehöll sig först 8 år i staden New York, sedan i Buftalo och flyttade 1862 till Beaver, der han sedan dess idkat jordbi uk. Gift 1807 med Lovisa Sundberg; 2 söner och 4 döttrar. Methodist och republikan. Postkontor Donovan.

JOHN E. BARNLUND, 255 acres, född den 25 Oktober 1835 i Finland; utvandrade 1853, förde i 7 år fartyg å insjöarne Gift 1866 ; 4 söner och 2 döttrar. Methodist och republikan. Yaldes till uppbördsman 1879.

JOHN SWANSON, 40 acres, född den 7 Juni 1830; utvandrade 1853, sedan hvilken tid lian varit bosatt i Beaver, med undantag af 2 år i Kansas. Gift 1855 med Charlotta Anderson från Grenna. Hon dog 1866; barnens antal 5. Methodist och republikan.

PETER SANDELL, 289 acres, född den 16 Nov. 1824 i Grenna; utvandrade 1850; arbetade först i ett garfveri i Lafayette, kom till Beaver 1859 och köpte der regeringsland för $1.25 pr acre. Gift 1854 med Johanna Johnson från samma stad; 4 barn. Methodist och republikan. Postkontor Donovan.

OTTO CREUTZ,skomakare,född den 11 Oktober 1828iSvennarum,Småland; utvandrade 1870 och har bott i Donovan sedan 1872, sysselsatt i yrket GHt tvenne gånger, senaste gången 1873; har 6 söner och 4 döttrar. Methodist och republikan.

CLAUS ANDERSON, 120 acres, född den 12 December 1832, i Sandhem, Ye-stergötland; utvandrade 1852, idkade jordbruk i Indiana 8 år och kom till Beaver 1855, arrenderade der land 6 år och köpte egen farm 1862. Gift 1856 med Ingeborg Johnson från Ulmstad i Småland; 5 barn. Methodist och republikan. Postkontor Donovan.JOHN H. ANDERSON, 80 acres, född den 20 November 1829 i Skärstad, Småland; utvandrade 1851,’ uppehöll sig vid Utica 11 år, bosatte sig i Beaver 1865. Gift 1857 med Hedda Anderson från Grenna; 2 döttrar. Methodist och republikan. Postkontor Donovan.

MONMOUTH.

MONS N. CASSEL, född den 17 December 1817 i Kryslinge, Skåne; utvan-drade 1852, bodde i Galesburg 2 år; flyttade till Monmouth 1854 och gifte sig der 1855 med Johanna Monson, född i Jemshög, Blekinge, 1835. Hon är en ifrig nyk-tcrhutsvän och tillhör en amerikansk metodistförsamling. Paret har 2 söner och 4 döttrar.

LYNN, HENRY COUNTY.

J. K. LUNDQYIST, farmer å sektion 22,170 acres, född den 9 November 1840 i Horn, Östergötland; utvandrade 1864, ingick samma år i Illinois 7 Infanteri-regemente, arrenderade vid hemkomsten från kriget land och brukade detsamma tills 1869 då lian köpte den farm, han nn bebor. Gift 1879 med Matiida C. Peterson från Ödesjö, Östergötland. Fyra barn. Republikan och lutheran. Postkontor Lynn Centre.

GALESBURG.

J. R. SANDBERG, född den 12 Februari 1835 i Helslngsfors, Finland;utvandrade 1860. kom kort derpå till Galesburg ocb eger nu anställning som maskinist i baDbolagets verkstäder. Gillt 1808 med Matiida Anderson från Östergötland; 2 barn. Methodist och republikan.

JOHN PERSON, född den 5 Oktober 1832 i Saxtorp, Skåne; utvandrade 1868, kom till Galesburg 1869 och är nu klerk i ban bolagets upplagshus. Gift 1864 med Lovisa Larson, född i Vestergötiand den 24 Oktober 1887; 4 söner och 8 döttrar. Besitter eget hus och tomt. Methodist; republikan.

AND. P. PETERSON, tödd den 21 Maj 1836 i Horn, Östergötland; utvandrade 1852, kom dd till Andover och till Galesburg 1853, sedan hvilket år han arbetat för C. B & Q -banans bolag. Gift 2 gånger, senaste gången 1875 med Eva Palafor, tödd i Kristianstad den 12 Augusti 1887; en dotter. Besitter 2 hus i Galesburg. Lutheran och republikan.

BJORN LINDBERG» född den 1 Sept 1839 i Loushult i Skåne; utvandrade 1867. var de förstab åren biträde hos J B. Colton, men idkar nu egen handel med ur och juvelerier surnt land i vestern. Gift 1879 med Eva Aug. Gustafson från Eksjö, hvarifrån han utvandrade 1868; ett barn. Methodist och independent.

CHARLES ERICSON, född den 8 Oktober 1843 i Hvena, Kalmar län; utvandrade 1853 och kom först till Andover; kom senare tiil Galesburg och började arbeta för jern ban bolaget 1860; lörestår nu lokomotivstallet, der han eger att tillse det allt är i god ordning. Ogift. Lutheran och republikan.

XXIXN. P. ERICSON, född den 28 Augusti 1813 i Hvena, Kalmar lfin; utvandrade 1858, kom genast till Andover, men efter en tid till Galesburg, der han de senaste 20 åren varit anstäld som banvakt vid C. B. & Q-banan. Gift 1835 med Inga He. leua, född den 18 Mars 1813. Har 3 söner. Eget hus och tomt. Lutheran och republikan.

A. W. ERICSON, fodd den 14 Augusti 1847 i Hvena, Kalmar län; utvandrade 1853, kom till Andover samma år och 1864 till G., der han genast inträdde i banb >• lagets tjenst Är nu biträdande forman i bolagets maskinverkstad härstädes. Gift 1879 med Kate Danielson från Molilla, Småland, född den 4 Maj 1852. Eget hus och tomt. Lutheran och republikan.

GUSTAF A. ROSE, född den 8 Mars 1851 i Ulfsbo, Säby socken; utvandrade I860, hamnade samma år i Wyanet, började genast arbeta å C. B. Q.-ban an och Ur nu förman för en arbetsstyrka, som kallas “the floating gang,” hvars uppgift Sr att hålla banorna i godt skick. Gift 1872 med Ida Carlson, född i Bränstorp den 1 December 1851; 3 söner och 1 dotter. Eget hus med tomt. Lutheran; republikan.

P. M. PETERSON, född den 27 Juni 1809 i Horn socken, Östergötland; kom till Amerika 1852 och till Galesburg 1858, hvilket år han började arbeta för C. B. & Q.-banan; har fortfarit dermed ända till i Juni detta år, då han på grund af ålderdom upphörde. Har varit gift sedan 1834 med Maria C. Andersdotter, född 1814; C söner och 1 dotter. Besitter hus och tomt och tillhör andra lutherska församlingen.

LÄRARE-PERSONALEN YID AUGUSTANA COLLEGE.

Utom professor Hasselquist, hvars lefnadsteckning förekommer på annat ställe, tjenstgöra vid detta läroverk följande personer.

OLOF OLSON, född den 31 Mars 1841 i Karlskoga, Örebro län; studerat vid Upsala universitet; tjenstgjorde som pastor vid lutherska församlingen i Linds-borg, Kansas 1869—76; från och med hösten 1876 ordinarie lärare i teologi vid Au-gustana College & Seminary. Gift; 1864 med Anna Lisa Jonsson, född i Karlskoga den 9 Mars 1841. Fyra barn: Anna, Maria, Lydia och Johannes Samuel.

CARL OTTO GItANERE, född den 27 September 1844 i Högsby, Kalmar län; studerat vid Linköpings allmänna läroverk 1864—68 och vid Stockholms gymnasium 1869—70; afiade der sislnämda år klassisk mogenhetsexamen. Kom till Amerika och Paxton i September 1870, genomgick den teologiska kursen 1870—71, var biträdande lärare vid Augustana College 1871—73, blef sistnämnde år kallad till ordinarie lärare i latinska och svenska språken vid samma läroverk och tjenst-gör ännu i denna egenskap. Gift 1871 med Sofia Albertina Yiborg, som, fodd i Elfvestad, Östergötland den 12 Februari 1837, kom till Amerika i September 1870.

OSCAR HOLMGRAIN, född den 11 Mars 1852 i Simtuna, Vestmanland; sto. derade vid Hudiksvalls elementarläroverk, utvandrade 1872 och har sedan 1879 varit biträdande läran vid Augustana.HENRY ItECK, född den 24 Augusti 1829 i Mt Joy, Adams County, Pennsylvania, erhöll sin första bildning vid Pennsylvania College i Gettysburg, samma stat, der han “graduerade” i Juni 1850 och genomgick senare den teologiska kursen vid “The Lutheran Tlieological Seminary,” beläget äfven i Gettysburg. Emellan åren 1852—63 förestod han en engelsk luthersk skola i Pittsburgh, Pa., skötte en kongregational-församling i Rochester, samma stat, 1863—70 och har sedan Oktober 1871 undervisat i filosofi och engelska m. m. vid Augustana College. Gift den 11 Oktober 1863 med Annå R. Mering, född i Carroll County, Maryland. Har 4 söner och cn dotter.

WILLIAM F. EYSTER, född den 20 Februari 1822 i Pennsylvania. Studerat vid Pennsylvania College i Gettysburg, hvars teologiska institut han äfven genomgick. Tjenstgjorde sedan i 4 år som pastor vid den engelsk-lutherska församlingen i Jefferson, Maryland, sedan pastor i 8 år vid en församling i Germantown, Pa. och'vidare 8 år vid en församling i Chambersburg, Pa., samt 4 år i Greencastle, samma stat. Förestod senare i sex års tid ett seminarium i Hagerstown, Maryland, Derefter tillbringade ban 3 är i Nebraska för att erhålla nödig hvila och nya krafter. Har sedan 1875 undervisat i engelska, latinska och historia vid Augustana College. Gift 1851 med Lucretia W. Gibson, född i Vermont Har 2 söner och 2 döttrar.

CARL PETER RYDHOLM, (C. P. Rydholm), född den 31 Maj 1843 i Hvena, Kalmar län, har studerat vid den Ahlbergska skolan i Sverge, vid Augustana Col-1,-gc i Illinois och vid “The Evangelical Lutheran Seminary” i Philadelphia-Kom till Amerika 1864 och vistodes vi« läroverket i Paxton 1864—69, i Philadel-phia 1869—71, fåsom pastor vid svensk-lutherska församlingen i Burlington, Iowa, 1871—77 och i egenskap aflärare vid Augustana College i Rock Island sedan sist-ntmda år. Gift 1875 med Emilie Charlotta Johnson, född i Burlington den 25 Oktober 1855. Två barn: Carl Paulus, född i Burlington den 16 Juni 1876 och döpt derstädes den 18 Juni samma år, samt Harald Martin, född på Augustana Col-legc den 26 Mars 1870, döpt derstädes den 30 Mars samma år.

CONSTANTINUS M. ESBJÖRN, född den 14 Februaii 1858 i Princeton, Illinois; har studerat vid Upsala och Vcsterås läroverk samt vid Augustana College; har tjenstgjort såsom lärare i svenska, latin och grekiska vid sislnämda läroverk sedan 1878. Bosatt i Swedona, Mercer County, Illinois.

JOHAN HARALD JOSUA LINDAHL, föddes i Kongsbacka, nyårsdagen

1844; student i Lund Maj 1863; filosofie doktor ib. 1874; docent i zoologi vid universitetet i Lund December 1874; biträdande zoolog i engelska expeditionen i H. M. 8. “Porcupine” 1870; zoolog i svenska expeditionen till Grönland och Newfoundland 1871; sekreterare vid svenska afdelningen af Centennial-utställningen i Philadelphia 1876; extra ordinarie professor i naturvetenskaper och matematik vid Augustana College, Rock Island, Illinois, 1878, ordinarie professor vid samma college 1879. Fransk “Officier d* Académie” 1875; riddare af Vasa-Orden 1877. Gift den 13 Mars 1877 med Sophia Albertina Pålilman, född å Kuila-Gunnarstorp i Skåne den 5 Juli 1848. S >n: Sven Carl, född nyårsdagen 1878; dotter: Eva Hedvig Sophia, född den 15 Mars 1880.FORNA ILLINOIS-SVENSKAR, NU BOSATTA I NEBRASKA.

BOOSTRÖM, ISAK, tegelfabrikant, Or ifrån Omut bruk i Gefleborgs län, der han föddes 1883. Emigrerade 1857. Satte sig först ned i Oneida och tillbragte de 3 första åren som kolgräfvare. Han företog sedan en tripp till Klippbergstrakten, ii vari från han efter ett års bortvaro återvände till Kewanee. 1863 återbesökte han Sverge. Ett år efter återkomsten (1865) hyrde han och L. Hedström en farm. Senare flyttade han in till Gal va och förtjenade sitt upppehftlle i 8 år med arbete i Jones & Weare’s brädgård, hvarpå han började försöka sin lycka som tegelslagare. Deruti har han lyckats så väl, att han för de senaste 6 åren tillverkat och afyttrat 600,000 tegel årligen, anställande från 7 till 15 biträden. Gift 1860 med Anna Mattson fiån Böhle i Ockelbo, Gefleborgs län. Har två barn. Frisint i religiöst och republikan i politiskt hänseende.

BODINSON, C* F., är från Söderhamn, der han föddes den 29 Juni 1846 och hvarifrån han utvandrade 1865. De två första åren af sitt lif i Amerika tillbragte han som handelsexpedit å Bishop Hill, hvarifrån nan flyttade till Galva 1867. Tre år senare blef han N. Ronnqvists kompanjo i i groccry-handeln och tre år derefter etablerade han rörelse af samma slag ensam, fortsättande dermed till 1878, då han for ut till Kearney Junction i Nebraska, der han nu drifver samma slags affärer.

B. gifte sig den 28 December 1870 med Lovisa W. Dahlgren från Yictoria i Illinois och har med henne 3 barn. Är frisint i religion och “independent” i politik.

NETSELL, OLOF, är född i Gullberg. Alfta socken, Helsingland, den 22 Man 1840; utvandrade 1853; kom först till Victoria och arbetade der och derotnkring i olika yrken tills 1860, då han for till Galva, der han, efter att hafva försökt ett och annat, slutligen inträdde i handelsyrket. Hos M. M. Ford hade han varit 9 år, då han den 4 Juli 1879 tog afsked af Galva och begaf sig till Genoa i Nebraska för att der börja handel för egen räkning. I Galva har har han eget hus, som står på öfver en acre honom tillhörigt land. Han trädde i äktenskap den 4 Oktober 1867 med Mathilda Wilson, som är född i Unnaryd af Jönköpings län. Med henne eger han 2 barn. Frisint och republikan.

LINDBECK, ANDREW, född den 22 Aug. 1830, i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1847 och ingick i Bishop Hill-kolonien, der han qvarblef tills 1849, då han begaf sig till Princeville, i Peoria co. för att börja skräddar-rörelse; stannade der tills 1850, for då till Chilocothe, var der ett år, kom 1851 till Peoria, der han började lära målaryrket, återvände till Princeville på hösten och hjelpte till i en handelsrörelse till 1852, hvilket år han företog en resa till Kalifornien med ett säll. skap som hade en vagn och sex ox-par; var 5 månader på vägen, men framkoinmo välbchållna; qvarblef i K. 14 år, under hvilken tid han hade både mot- och med-452gång; återvände sedan till Illinois och vistades der Sår, begaf sig sedan åter til) Kalifornien och gjorde medan han var der ett besök på Sandwich-öarna. Den senaste resan till Kalifornien företogs till sjös, och har han derför rest omkring 20,400 mil sjöledes; 1868 for han till Kansas och kom 1870 till Bishop Hill, men utflyttade 1877 till Nebraska, der han bosatt sig å Fort Kearney-reservationen, och har man sedan dess utlagt en totcn å hans claim. L. har der sjelf öppnat handel, blifvit postmästare och bygt en smedja. Ogift. Frisint, independent.

JOHN HEDBLOM, fodd 1825 i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1850; bodde i Altona-trakten 6, i Kewanee 3, norr om Bishop Hill 7 och vid Nekoma 8 år, men har nu flyttat ut till Polk county i Nebraska. H. är sedan den 10 November 1860 gift med Kristina Hedström från samma ort i Sverge, född den 26 Juni 1830. Äktenskapet är välsignadt med 4 barn. Postkontor Strömsburg, Polk county, Nebraska.

W. MATTSON, Genoa, Nance county, Nebraska, född 1881 vid Omuts bruk; utvandrade 1849, stannade först vid Victoria, men bosatte sig snart å sektion 2 On-tarip township, Knox County, hvarest han bodde då han bröt upp och for till Nebraska för 8 år sedan. Gift med Martha Wickbiom från Alfta och har i äktenskapet 7 barn. M. eger nu 330 acres godt land samt hus och lott i Genoa. Frisint, republikan.

N. J. LINDBECK, född den 28 april 1820 i Ugglebo, Gestrikland; utvandrade 1849 (se sidan 150—8). Gift 1848 med Anna Olson, som dog 1872; hade i detta äktenskap 4 barn; omgift 1877 med Kristina österberg, född Nordqnist, från Bjur-åker och har i detta äktenskap ett barn. Frisint och sjelfständig. Postkontor Strömsborg, Polk county, Nebraska.

Följande nekrolog öfver denna nyligen i "Visby å Gottland aflidne gamle svensk-amerikanare låna vi ur tidningen Hemlandet.

öfverste Malmborg, som var född i Sverge och der erhållit sin militäriska underbygnad, kom vid det mexikanska krigets utbrott hit till landet och erbjöd regeringen sina tjenster, men då svaret på hans ansökning fördröjdes, tog han värf-ning som simpel soldat. Hans kunskaper och duglighet vunno honom snart befordran och han qvarstod i hären till krigets slut. 1852 kom han till Chicago och var här i många år anstäld i Illinois Central-jernvägens tjenst.

Vid inbördeskrigets utbrott tog herr Malmborg, då anstäld såsom svensk konsul här i staden, afsked från denna befattning och deltog i uppsättandet af de tvä regementen (42:dra och 55:te Illinois infanteriregementena), som utgjorde Douglas-brigaden. Guvernören ville utnämna honom till öfverste vid 55:te regementet, hvilket anbud dock af Malmborg af böjdes; han mottog dock den 81 Oktober 1861 öfverstlöjtnantsbefattningen under David Stuart såsom öfverste.

I böijan af följunde December skickades 55:te regementet till Bcnton Barracka nära St. Louis och ådrog sig der general Shermans uppmärksamhet; öfverste Stuart

öfverste OSCAR MALMBORO.fick vid expeditionen uppför Tennessee-floden beflllet öfver Andra brigaden och öfverstelöjtnant Malmborg blef derigenom chef för 55:te regementet. I denna egenskap deltog han i slaget vid Pittsburg Landing den 6 och 7 April 1862, hvarest brigaden i öfver fem timmar försvarade en vigtig position mot en betydligt öfver lftgsen styrka; och sedan öfverste Stuart blifvit sårad, föll det på Malmborgs lott att för tillfället taga befäl öfver brigaden, hvilket han förde med stor utmärkelse. Under härens framryckande från Shiloh till Corinth uppgjorde Malmborg planen till ocli ledde utförandet af alla de talrika försvarsverken för sin bligad och på siutet för hela divisionen, samt fick vid flera tillfällen derför mottaga loford af generalerna Slierman och Thomas samt andre sine förmän. Den 19 December 1862 befordrades Malmborg till öfverste för 55:te regementet

Under general Shermans tåg från Memphis i riktning mot Oxford slog öfver stc Malmborg, efter 18 timmars marsch i hällregn, pä mindre än 24 timmar öfver Tallahatchiefloden en 170 fot lång bro, öfver hvilken general Shermans här med bela sin tross tågade. Efter utfördt värf återvände general Shermans här till Memphis och afgick derifrån till Chickasaw Bayern nära Vicksburg, der l&ndstigningen skedde på juldagen. Samma dag öfvergick öfverste Malmborg med sitt eget och 58:de Ohio-regeinenlerna den a. k. Minor Bayou och dref fiendens förposter lill-baka. så att hela fronten af den flendtliga ställningen blef synlig. De följande dagarne deltog han i de fåfänga anfallen på denna ointagliga position.

Derefter deltog Malmborg i rörelserna vid Youngs Point, La., och Ilaines Bluff, i slaget vid Champion Hills och Vicksburgs belägring den 17 Maj. Vid anfallen mot denna fästning den 10 och 22 Maj gick 55:te regementet i rörelsen och öfverste Malmborg träffades fötstnämda dag nära högra ögat af en kula, men vägrade, så snart han återfått sansen, att draga sig ur striden, ntan fortfor att uppmuntra sina män. Vid andra anfallet den 22 anmodades han af general Slierman att stanna i lägret men fick på egen begäran deltaga i striden, samt blef deronder af en garnntskärfva ånyo sårad, den gången nära venstra ögat. Likväl sägs han nnder de sista dagarne af denna minnesvärda belägringen fiån en timme före solen9 uppgång till en timme efter dess nedgång använda liela sin okufliga energi och förmåga till fullföljande af det mål, som var honotn förelagd t. Altonen efter Vicksburgs kapitulation afgick öfverste Malmborg till Jackson och då general Shermans kår återvände till Black River, för att der slå läger, flck öfverste M..lin-borg åter i den äldste ölverstens frånvaro befälet öfver brigaden.

Längre fram deltog 55:te regementet i alla de vigti^arörelsernaomkringChatr tanooga och i slaget den 25 och 26 November, var med om att förfölja den p& återtåg stadde fienden, fortsatte marschen till Knoxville för att undsätta Burnside och tågade sedan tillbaka till sitt gamla läger till Bridgeport, dit ankomsten skedde på Julaftonen.

Sedan utnämndes han till chef för den 17 armekårens ingeniörkår och tjenst. gjorde såsom sådan till den 22 Juli; erliöli, på grund af bruten hälsa, afsked den 80 September 1864 och återvände då till Chicago. Den 1 Januari 18G5 erhöll Malmborg fullmakt såsom öfverste i general Hancocks kår och uppdrogs åt t öfver. raka rekryteringen i Illinois, med högqvarter i Chicago, tjenstgjorde til) den 31 maj 1865, erhöll sedan någon sorls befattning i regerings verken i Washington, men blef med tiden nästan blind, återvände derför till 8verge och dog lör några veckor sedan i Visby, der ban hade uppehållit sig på den pension han vid afskeds-tagandet tillerkändes af den amerikanska regeringen.

SVENSKARNE I DELAWARE.

De underrättelser vi här lemna om Amerikas första svenska koloni äro hemtade dels ur Carl K. S. Sprinchorns akademiska afhandling härom, tryckt i Stockholm 1878, dels pastor John Curtis Clay's “Annals of the Swedes on the Delaware”, hvilket lilla verk utgafs i Filadelfla 1868. Båda äro tillförlitliga auktoriteter.

Hvarje person, som intresserar sig för historien, vet, att Amerika upptäcktes i slutet af det 15de århundradet eller 1492. Likväl var det icke förr än ett sekel senare, som försöken att befolka den nya verlden lyckades. Orsakerna till detta nödtvungna dröjsmål torde hafva varit många; man påstår att en förklaringsgrund finnes i det oroliga tillstånd, hvari Europa vid denna tid befann sig; reformationen gjorde dessutom då kanske sina bästa framsteg, med anledning hvaraf folkets uppmärksamhet hölls fästad vid de stora andliga intressena, för hvilka tankarna på grundläggningen af ett nytt rike på en så fjerran och i alla afseenden främmande mark som Amerika nödvändigtvis måste gifva vika. Man egde ju heller ingen verklig kännedom om det vestra landet. Visserligen hade upptäckaren Columbus gifvit en glödande beskrifning öfver hvad han sett, men han hade emellertid icke sett mycket, åtminstone icke nog för att med fullkomlig säkerhet kunna påstå, att landet för europeer vore så väl lämpadt som det är.

Men omsider bröts vägen af ett antal engelsmän. En skara brittiske äfventyrare, till antalet 105, anlände år 1607 och bildade i Virginien en koloni, den de uppkallade efter det då regerande brittiska majestätet. De gåfvo den namnet Jamestown, bygde der en fästning och anlade sedermera en stad.

Sju år senare ankom ett holländskt sällskap och nedsatte sig vid Hudson-floden, som utfaller vid Newyork. Deras nästan första verk var ett försvarsverk, bygdt vid Albany; och kort derpå uppförde de en annan fästning å ön Manhattan, hvarest staden Newyork finnes. Sitt fotfäste der behöllo de tills 1664, då de, efter att hafva grundlagt nyss nämnda stad, af dem kallad New Amsterdam, besegrades af engelsmännen.

Det tredje af europeer gjorda och lyckade försöket att bilda ett fast samhälle företogs 1620, då 101 puritanerSå kallades en klass engelska religionister, som hade affallit från statskyrkan i drottning Elisabeths tid. kommo såsom flyktingar för

att för sin religösa öfvertygelse söka ett friare andrum, än det deras fädernesland förlänade dem. Skeppet “Mayflower”, å hvilket de hade tillryggalagt färden öfver Atlanten, hamnade med dem å Massachusetts" kust, och der grundläde de Plymouth, en liten stad, belägen 37 eng. mil sydost om Boston.

Näst i ordningen vardt Delaware af europeer uppsökt och till en del bebygdt. Hvilket år detta var, derom äro häfdatecknarne något ovisse, men de antaga på tämligen goda grunder, att det var 1623 som holländarne slogo sig ned och gjorde början till en koloni å Delaware-flodens östra strand, hvarest de äfven genast uppförde Fort Nassau, som beskrifves såsom ett rätt aktningsvärdt fästningsverk. Likväl var det icke starkt nog till värn för de fåtalige nybyggame emot indianerne, ty 1632 anfollo desse kolonien och dödade hvarenda hvit menniska, som vistades derstädes. Året derpå återkom holländske kaptenen De Vries, som ditförde det första utvandraresällskapet, med ett nytt följe, som nu grundade en större koloni, och från den tiden datera historieskrif-varne Delawares egentliga holländska bebyggande.

Under tiden hade man äfven i Sverge börjat fundera på rådligbeten att taga del i det sålunda påbegynta arbetet att befolka den vestra jordhalfvan. På tal härom yttrar Sprinchorn;

“Bland de idéer af detta senare slag, som vid denna tid voro så på modet och för flera af Europas länder baft stor betydelse, var kolonial-väsendets en. Den nya verld, som de geografiska upptäckterna vid nyare tidens början öppnat och bviiken ständigt utvidgats, bade äfven anvisat stora tillgångar till förökande af folkens materiela välstånd. Ej just i den meningen att man ansåg dessa nyupptäckta, rika länder såsom arbetsfält, ur hvilka man långsamt, men säkert skulle hemta detta välstånd — detta låg ej i tidens lynne — utan såsom skattkamrar, i hvilka rikedomarne lågo färdiga att i en eller annan form lyckliggöra Europas folkslag. Spanien och Holland hade så uppfattat saken och ännu ej lärt känna det oriktiga och olyckliga i denna uppfattning, ocb derför delades den af de öfriga länderna, som nu sågo sig om efter utvägar att rikta sina inbyggare på samma sätt och direkt förskaffa sig de produkter, som de dittills genom mellanhandeln fått så dyrt betala eller sakna. Sverge var det land, som genom sin aflägsenhet och sin fattigdom minst kunde tänka härpå; men när des9 hjeltekonungs segrar flyttat dess råmärken långt in på de öfriga ländernas områden, och beröringen med dessa blef allt lifligare, var det naturligt att jemväl hos våra lansmän tanken uppstod att äfven i detta afseende täfla med det öfriga Europa.”

En holländare vid namn William Usselinx hade kommit till Sverge och förelagt Gustaf II Adolf en storartad plan för ett svenskt handelskompani. Den store konungen, som med värma intresserade sig förallt, hvilket afsåg hans folks sanna väl och civilisationens främjande, gillade förslaget och utfärdade den 14 Juni 1626 privilegier åt det upprättade Söderkompaniet med rätt att ensamt handla på de öfriga verldsdelarne. Med denna plan, som äfven inbegrep anläggandet af en . svensk koloni i Amerika, blef det dock på konungens tid intet af, på grund af det tyska kriget; men den sålunda väckta tanken tilläts icke att afsomna, åtminstone icke hvad kolonien vidkommer, i thy att man 1635 började vidtaga praktiska åtgärder för planens verkliggörande. Detta skedde genom Axel Oxenstjernas omtanka, Denne store statsman hade under ett besök i Holland sistnämnde år der sammanträffat med Samuel B lom aer t, som var delegare i det holländska vestindiska kompaniet och förut deltagit i koloniseringen af Delaware. Detta möte hade till följd, att svenska fartygen “Kalmar Nyckel** och “Gripen” på hösten 1637 afgingo från Göteborg till Amerika, medförande utom varor hvar sitt antal emigranter (huru många uppgifves icke), de der anlände till destinationsorten i medlet af Mars påföljande år, då de slogo sig ned midt emot det holländska nybygget vid Delaware-viken, och grundläde der den koloni, som i historien är känd under namnet Nya Sverge.

Sjelfve kallade de platsen “Paradisudden”, troligen derför att “detta landet hufver dem så lusteligt och ljufveligt förekommit'*, såsom en gammal författare säger. Enligt ett i svenska riksarkivet sommaren 1877 påträffadt dokument afslöto desse förste svensk-amerikanare ett större landköp den 29 Mars 1638. Detta köp skedde för svenska kronans räkning och genom holländaren Minuit, koloniens kommendant. Fem höfdingar undertecknade med sina bomärken dokumentet, hvari bestämmes, att en af dem, vid namn Mitatsimint, afträder ett område utgörande landet på vestra sidan af Delaware, ifrån Minquas Kil söderut till Boomtiens Hoeck, på den första svenska kartan kallad Boomtieus' Udde; de öfrige höfdingarne afträdde det norr derom liggande området, troligen intill bifloden Schuylkill. Hvarmed indianerne betaltes omförmäler icke historien, men antagligen var det med varor. Annars lär det af svenskarne i handel med de röde begagnade myntet hafva varit hvita och svarta perlor af sten eller snäckskal, slipade och genomborrade för att trädas på band och afmätas aln- eller famn vis. Af de hvita räknades 6 för en styfver ocb af de svarta 3; de bvita kallade svenskare för sitt silfver, de svarta för sitt guld.

Sedau deuua bandel var uppgjord och svenskarne tagit besittning af landet, det de utstakade med pålar, å bvilka drottning Kristinas namnchiffer var an bragd t, började Minuit anlägga ett litet fäste. Platsen härtill valde han på norra stranden af nyssnämnde Minquas Kil, 2 eng. mil från utloppet, på ett näs bildadt af den senare och dess biflod Fiskkilen. Den upptages nu af staden Wilmington. Fästeteller skansen flck namnet Kristina efter den svenska drottningen och så kallades sedermera äfven floden. *

Kort derpå inlade de öster om floden bosatte holländarne en kraftig protest emot svenskarnes företag; de senare påmindes särskilt derom, att de förre med sitt blod beseglat sin rätt till landet; meu Minuit lät . * sig icke förskräckas. Han stälde sig väl in med indianerne, afsände fartyget Gripen till Virginien för att afyttra en del af lasten och intaga en ny af tobak, anlade en trädgård och söijde på bästa satt för den lilla besättningen på skansen, der en löjtnant, som hette Måns Kling, utnämndes till befälhafvare. Derefter begaf sig Minuit ut med Kalmar Nyckel till vestindiska Ön St. Kristoffer, för att afyttra sin återstående last. Der gick han ombord på ett holländskt fartyg och omkom i en storm. Kalmar Nyckel räddade sig och anlände till Holland i November 1638, och året derpå inträffade Gripen i Göteborg med en last pelsverk, ombordtagen i Nya Sverge. Detta kan kallas den första svenska expeditionen till Amerika.

En god böljan var härmed gjord. Det galde nu att fortsätta företaget genom att hålla utvandringen af svenskar vid stånd, men några frivilliga emigranter läto icke höra af sig. Regeringen föll då på tanken att låta gripa förrymda knektar och andra brottslingar, hvilka med hustrur och barn skulle öfverföras för 2 års tid. En sålunda sammanrafsad utvandrareskara togs, jemte husdjur och åkerbruksredskap, hösten 1639 ombord på Kalmar Nyckel, som dermed afgick från Göteborg. Som nyutnämnd befälhafvare öfver kolonien medföljde löjtnant Peter Hollender Ridder. Denna andra expedition anlände till Kristina den 17 April 1640.

Hollender skulle genast efter ankomsten hafva från indianerne tillförsäkrat sig en landsträcka af tolf tyska mil längs floden. Ej långt derefter ankom ett holländskt utvandraresällskap och sällade sig till den svenska kolonien. Under tiden hade Måns Kling farit hem till Sverge, der han och den blifvande guvernören i kolonien, Johan Printz, foro omkring och värfvade emigranter i Bergslagen och i Finland. Åtskilliga landshöfdingar flngo befallning att i sina län gripa de till Sverge alltjemt öfverflyttande finnar, som genom sin skogsåverkan och sin ostadighet vållade regeringen bekymmer och med ovilja betraktades af den bofasta allmogen. Med desse och de värfvade afgingo 1641 fartygen Kalmar Nyckel och Charitas till Nya Sverge.

Det dröjde icke länge innan en ny svensk expedition (den fjerde i ordningen) afgått från från Sverge till kolonien. Skeppen Farna och Svanen seglade från Göteborg den 1 November 1642, medförande, utom Printz och hans familj, såsom predikant Johan Campanius, Måns Kling, junker Knut Liljehöök samt en ny skara skogsödande finnar.

Efter en mycket svår resa anlände fartygen till Kristina den 15 Febru-ari 1643. Der blef nu Printz guvernör och förläde sitt residens till Tinicum och bygde fästet Nya Göteborg samt en kyrka, som af Campa-nius invigdes 1616. Då holländarne under tiden hade böljat oroa svenskarues handel, uppförde Printz äfven ett annat fäste, Elfsborg, för att kunna beherska floden. Ur detta fäste blefvo dock svenskarne fördrifne, icke af holländarne, men af ofantliga myggsvärmar, som gjorde fästet obeboeligt och förskaffade det namnet “Myggenborg. Yid sanuna lag öfvergingo holländarne floden och bygde, trots svenskarnes protester, fästet Casimir på vestra stranden. Detta fäste stormades och iutogs af svenskarne 1654, men då de, till följd af tillståndet hemma, ej kunde från fäderneslandet erhålla något understöd, måste de snart duka uuder för holländarne, hvilka året derpå kommo med en flotta från New Amsterdam (Newyork), öfverföllo och underlade sig kolonien och bortförde de inflytelserikaste medlemmarne som fångar. Men äfven holländarnes välde tog snart slut. År 1664 kom en engelsk styrka öfver och bemäktigade sig New Amsterdam, som nu fick namnet Newyork, och såväl svenskar som holländare kommo under engelskt välde.

Men före dessa händelser, b vilka voro följderna af tvisten om eganderätten till landet, hade den femte svenska expeditionen ankommit. Skeppet Farna hade strax efter sin andra ankomst till Kristina återvändt till Göteborg och kom nu, på våren 1644, tillbaka med en ny laddning varor och utvandrare. Många sådana måtte fartyget icke bafva medfört, enär det uppgifves, att kolonisternas antal årei derpå icke var mer än 80 a 90. De lära nämligen hafva, till följd af ovanan vid klimatet, angripits af svåra sjukdomar och bortryckts ganska snabbt, under året 1643 ej mindre än 25 personer.

År 1645 drabbades den lilla kolonien af en större olycka. Skansen Nya Göteborg råkade genom vaktens vårdslöshet i brand den 25 November. Hela platsen med undantag af ladugården blef lågornas rof. Folket nndkom i utblottadt tillstånd, och då olyckan ville, att en långvarig stark frost inträffade, så att förbindelsen med fastlandet så godt som omöjliggjordes, tillbragte guvernören och kolonisterne några svåra måuader, eller ända till i Mars.

Året 1646 medförde första utbrottet af den afundsjuka, som visserligen från början bade rådt emellan svenskarne ocb holländarne, men Hittills å båda sidor dolts under en låtsad vänskap, särskildt så länge det gälde utt gemensamt motverka engelsmännen. Holländarne gjorde nu intrång på området vester om floden, der de af indianerne tillhand-lade sig ett större stycke land, å hvilket kort derpå flere holländske nybyggae nedsatte sig. Den svenske guvernören afsände en ljungande protest deremot; derpå lät han nedbryta de som landmärken uppsatta holländska vapnen, förklarande, att om det också vore prinsens afOranien vapen, skulle han likväl trampa dem under fotterna. Nu ut-bröto våldsamheter, men innan vi redogöra derför, skola vi omtala, att den 1 Oktober samma år (1646) ankom den sjette svenska expeditionen, fartyget Gyllene Hajen, med hela besättningen på en man när sjuk. Detta fartyg återvände till Sverge i Februari 1647 med en stor laddning af tobak. Kolonisternas antal lär nu hafva uppgått till 183 själar och tillståndet ibland dem varit temligen godt. Bäfver- och tobakshandeln voro deras egentliga inkomstkällor.

Den 16 Maj 1648 affärdades från kolonien skeppet Svanen, som efter en förunderligt kort resa på 30 dygn befann sig i Helsingör och den 3 Juli ankom till Stockholm. Med fartyget hade Papegoja, en i kolonien vistande person, till svenska rikskansleren insändt en klagoskrift, deri han antyder att svenskarne voro utsatta för både de vilde och de kristne, hvarmed han naturligtvis afsåg holländame. De senare hade året förut fått en ny guvernör i Peter Stuyvesant, en gammal krigare, med hvars tillträde till embetet holländarnes öfvermakt härute böljade. Han lät genast såsoin holländskt område å kartan utmärka alla land, floder och strömmar emellan Kap Henlopen och Kap Cod, i hvilket område således äfven Nya Sverge innefattades. Protester från Printz följde. Motprotester från Stuyvesant kommo tillbaka. Oenigheten blef större än någonsin. Printz ville då befästa sin ställning genom att bygga en ny skans. Då öfvertalade holländame indianerne att gifva sig eganderätt till landet, och svenskarne uppmanades att utrymma terrängen. Vid detta lag utrustade kommendanten på den svenska skansen Korsholm, Måns Kling, en styrka om 25 man, beväpnad med bössor och yxor. Denna lilla skara angrep holländaren Huddes under uppbygnad varande palisadverk. Vid underrättelserna härom begåfvo sig (i Maj 1647) tvänne medlemmar af rådet i New Amsterdam till Delaware och erhöllo af indianerne bekräftelse på det första köpet och seglade derefter ned till Tennakong för att remonstrera. Något resultat vanns dock icke. Svenskar och holländare fortforo j flera år att strida om envåldsmakten öfver landet, ntan att någon gjorde några anmärkningsvärda framsteg.

Under tiden tycks Papegojas påminnelser hafva påskyndat afsän-dandet af ett nytt fartyg från Sverge. Den sjunde expeditionen afgick den 25 September 1647 från Göteborg. Fartyget hette Svanen, medförande proviant, utvandrare och tvänne prester, nämligen Lars Karlson Loock och Israel Fluviander.

Kattan hette det fartyg, som utgjorde den åttonde expeditionen, hvilken måtte hafva varit den betydligaste. Den utfärdades på drottning Kristinas befallning och medförde en stor del krigsförnödenheter, såsom 6-pundiga kopparkanoner, 2 3-pundiga dito, 12 6-pundiga jera-kanoner, 2 4-pundiga dito, krut, bly, granater, musköter, pistoler m. m.samt 70 utvandrare, af hvilka de flesta väl voro finnar, eftersom 300 sådana detta år bade anmält sig såsom villige att utflytta till Nya Sverge. Men Kattan hade otur. Fartyget stötte på en klippa i den vestindiska ögruppen och sprang läck, med den påföljd att folket måste ilandsättas å en af spanjorer bebodd Ö, der de gjordes till fångar ocb fördes till ^ortorico. Sedan de der inför kommendanten förklarat hvilka de voro ocb i bvilket ärende de voro stadda, frigåfvos de för att taga sig fram bäst de kunde. De voro nu utan fartyg ocb egodelar, måste derför arbeta eller tigga och gjorde naturligtvis det förra, medan de väntade på hjelp ifrån Sverge. Men derifrån kom, trots många afsända bud, ingen sådan, h vadan de skeppsbrutne efter band begåfvo sig af så fort de kunde med från ön afgående fartyg. Den största delen tvangs emellertid att stanna qvar en längre tid, efter hvilken de tillätos att köpa en liten “bark11 och dermed afsegla. Den 1 Maj 1651 lyftade de ankar i Portoricos hamn för att styra kosan på Amerika, men redan påföljande dag, då de befunno sig ut&nför Santa Crux (St. Croix) anhöllos de af en fransk fregatt och tvungos att medfölja till nämnde ö, der de ånyo gjordes till fångar och beröfvades hvad de egde. Qvinnoma hade dock insydda i sina kläder de bästa dyrbarheterna, och då guvernören af någon anledning kom under fund dermed, tog han dem ocb pinade dem tills de framlemnade bvad de egde; de öfriga blefvo belagda méd jernbojor och illa misshandlade, ett par på det grymmaste sätt mördade. De öfriga sändes hit och dit på ön för att arbeta under dödsstraff, om de inläto sig i gemenskap med hvarandra. Efter några veckor voro de af sjukdom ocb elände nära förgångna. En holländsk skeppare, som seglade i farvattnet, fick lyckligtvis höra allt detta omtalas ocb stälde om att ifrån St. Kristoffer en farkost skickades att afhemta de olyckliga. Då voro ej i lifvet mer än styrmannen Johan Jonsson Ruth, två qvinnor och två barn, och med undantag af den förstnämnde dogo alla de Öfriga innan de anländt till nämnde ö. Styrmannen anlände till Holland och hemsände derifrån ett bref, hvari han skildrade expeditionens öde.

Den nionde expeditionen afgick från Göteborg i slutet af Januari 1654 och bestod af skeppet Örnen, som anlände till den då förfallna skansen Elfsborg i Nya Sverge den 21 Maj, medförande 300 personer, det största antal som på en gång ankommit.

Detta var en välbehöflig förstärkning, ty kolonisternas antal bade betydligt förminskats, dels genom dödsfall, dels genom utflyttning till Virginien ocb dels genom hemflyttningar till Sverge, så att bela skaran skulle vid örnens ankomst bafva bestått af endast 70 eller deromkring. Möjligtvis skulle kolonien med sin nu erhållna tillökning i krafter bafva kommit på bättre fötter, om ej Joban Klaeson Rising, som hade kommit med Örnen för att efterträda Printz i guvernörsbefatiningen.gått så häftigt tillväga gentemot holländarne. Innan han landsteg började han t. ex. beskjuta fästet Casimir, som tidigare hade bygts och nu innehades af holläudarne. Fred med dem vardt på grund häraf omöjlig, ehuru, besynnerligt som det låter, Casimirs kommendant och besättning aflade trohetsed åt Sverge.

Med indiauerne, som alltid hade stått på god fot med svenskarne, föranstaltade Rising en sammankomst för att komma till ömsesidigt förstånd rörande förbållandet dem emellan. Öfver detta möte, vid hvilket tio höfdingar voro närvarande, har en ingeniör Lindström, som var Rising följaktig på resan i de svenska nybyggena, lemnat följande beskrifning:

“Deu 17 junii församlades i Printzhoff 18 Sackemen eller öfverstar af de barbarer: då talades med dem på den stora Drottningens vägnar i Sverige och söktes hos dem Fred och god Yänskap, påminnandes dem om de Länder de Svenske hade kiöpt af dem: de klagade att våre Skiep skulle bracht dem ondt tillhanda efter så många blefvo döde; togz så fram föräringen och deltes ut emellan. När the gåfvorna undfått hade, gingo the ut och rådgjorde tilsammans, kommo sedau in igjen och talade en ben:d Naaman, näfste de andre, at the ibland bade tal t ondt om oss, och gjort oss förnär, vij voro godt folk, se ther, sade ban, hvad the bringa oss, och the binda och vänskap, och strök sig någre resor neder åt Armen, til synnerlig god vänskapstekn. Sedan tackade han på alles theres vägnar för skänkerne, ocb sade, at vij här efter en mycket fast vänskap bålla skole, at om the hade härtildagz uti gouvern. Prinzens tijd varit som en Kropp och et Hjerta, klappandes sig dermed för bröstet, så skola the härefter vara et Hufvud med oss, fattade sig dermed om bufvudet, vefvade omkring med händerne, såsom han ville en fast Knnt knyta, sade och derpå en löjelig liknelse, at såsom en Callibas är en rund växt, utan remna och skära, så skola vij och härefter vara som et hufvud utan remna, och om någon ville dem anfalla, skulle vij gifva dem det tilkänna, förnummo the sådant emot oss, så ville the oss väl mörka midnats tijd ther om varna: Ocb tå derpå svarades att sådant voro mycket gott, om tbe alle ville thet så bejaka och bålla; ther på gjorde de alla et högt rop och samtycke; låssades altså Styckene, hvilket dem mycket väl behagade, säjandes Pu bti hu, mokirick pickon, hör nu kan tro går Storbössan lös, och gafs dem dermed vijn och Brennevijn. Tå stod en annan up och talade, at alle som der voro, skulle detta Förbund bålla ocb icke oss något förnär giöra, icke slå ihjäl våre svijn, eller annor Boskap, men om någon kunde bevisa9 af theras det giöra, skulle han derlöre varda straffat, androm till varnagel; vij skulle man sättia någre colonier på Passajunck, hvarest mästedelen af dem bodde, til at see til om någon funnes thermed, så skulle the skaffa der bot uppå: och contesterade så, at alle the land,som vi af them kiöpt hade, skulle höra oss til. Therpå togz up kiöpe-brefven (ändock der var allenast en del af dem, men resten i Stockholm) och lästes allenast Namnen derpå up, och då de hörde sine namn, höllo the mycket der af, men när någon nämdes, som var döder, slogo de neder hufvuden. Der med hölz nppe. Imedlertid sattes på gålfvet två store kättlar, och andre käril fulle med 8appan, det är Gröt af Magis eller Indianiskt Hvete, som ther växer, men the förnämste blefvo sitti-andes, och det ringare folket åto sig der af mätte.”

Dagen efter detta möte infann sig den engelske guvernören öfver Virgin ien, Lorentz Lloyd, och framställde anspråk på Nya Sverge, enar engelsmännen först upptäckt detta land och enskilda personer erhållit det i donation. Men svenskarne stodo på sin rätt. Hans begäran derefter att få köpa land blef äfven afslagen af Rising, som fraktade att engelsmännen skalle blifva dem öfvermäktige, om de tillätos bosätta sig i trakten. Sedan hemkallade Rising de svenskar, som hade begifvit sig till Yirginien. Trefaldighetsskansen vardt af honom ombygd och bestyckad med 4 14-pnndiga kanoner. Närmaste området omkring Kristina blef indeladt i tomter till en blifvande stad, Kristinehamn, som skulle blifva utgångspunkten för handeln med Yirginien; och slutligen uppgjorde Lindström en karta öfver floden och det svenska området, jemte en noggrann beskrifning.

1 Juli 1654 afgick fartyget örnen från Nya Sverge och med detsamma återvände till fäderneslandet några af de äldre kolonisterne. Ungefär samtidigt hade Gyllene Hajen, som vid Örnens afsegling från Sverge försinkats, anländt till Ön St. Kristofier på sin väg till Nya Sverge. På väg till nämnde ö kom fartyget af misstag att uppsegla i Hudson-viken i stället för Delaware-viken och märkte icke misstaget förrän det var nära New Amsterdam, då det vardt för sent att återvända, emedan guvernören Stuyvesant belade fartyget med qvarstad, för att, som han sade, hämnas intagandet af fästet Casimir. Protester och förklaringar å svenskarnes sida hjelpte icke. Gyllene Hajen blef holländarnes pris, dess besättning och passagerare stannade i New Amsterdam och fartygets befälhafvare, som hette Elsvyck kom ensam fram till den svenska kolonien, efter att i New Amsterdam hafva varit utsatt för mordförsök af en utaf de svenska missdådare, som öfver-kommit på hans fartyg.

Den tionde och sista svenska expeditionen till Delaware-kolonien utrustades i Göteborg. Det var Skeppet Merkurius, som, försedt med 88 utvandrare, derifrån afgick den 16 Oktober afgick den 16 Oktober 1655 och ankom till Delaware-viken den 54 Mars 1656, för att finna hela kolonien besegrad af holländarne, som intagit svenskarnes fästningar och land samt gjort sig till ensamme herrar öfver området. Några månader före Mercurii utrustning från Sverge hade man iAmsterdam, Holland, utrustat fartyget fartyget De Waag med 36 kanoner och 200 man för att afgå till New Amsterdam (Newyork) och der ställa sig under Stuyvesants kommando och deltaga i den af honom mot Nya Sverge förut planlagda expeditionen. Denna, som bestod af 7 fartyg, bemannade med 700 man, utgick från New Amsterdam ocb inseglade i Delaware-viken den 30 Augusti 1655, kastande ankar utanför fästningen Elfsborg och gjorde der förberedelser till ett anfall på Trefaldighetsskansen, som svenskarne kallade det af dem förut intagna Fort Casimir.

Dess besättning lär dock icke hafva bestått af mer än 47 man, hvilka voro långt ifrån stridslystne—de ville icke slåss alls. När kommendanten utrönte detta, nedgick han till dem och sade: “Bussar, hur är thet med eder, willien I nu giöra edher rebelliska; wij hafva fienden uthan för fortet”. Då svarade den största hopen: “wij willia intet stå, ej heller kunna wij stå”. Då ropade kommendanten ljudligt i skansen: ”hvilken som vill vara en redelig karl och tjena sin ötverhet, han stige från denna rebelliska hopen”. Alla öfvergingo då till kommendanten med undantag af 15 eller 16 man, hvilka afväpnades och arresterades. Ett par öfverlöpare beredde sig tillfälle att lemna skansen och begifva sig till fiendens sida. En tredje sprang öfver vallen, men men blef skjuten i benet och dog strax derefter. Omsider kom en liten skärmytsling till stånd, hvarpå svenskarne kapitulerade efter följande vilkor:

l:o) Kommendanten tillåtes att vid första tjenliga tillfälle till Sverge hemförskafla alla i skansen befintliga kronan tillhöriga vapen.

2:o) Han tillåtes också att lemna skansen med 12 man i full rustning och med kronans fanor. Musköterna måste deremot qvorstå i skansen, till dess de afhemtas för att hemföras.

3:o) Kommendanten skall blifva obesvärad och allt hans enskilda gods, så väl som officeraraes, qvarstå för deras räkning tills vidare ordres.

På ungefär likadana vilkor tvangs nästan omedelbarligen skansen Kristina att kapitulera.

Holländarne voro nu herrar öfver hela landet, och om vi få tro kapten Holm och Acrelius, två kolonister, “kan deras tyranni ej till fyllest beskrifvas”. Afven Rising, guvernören, anklagade dem att hafva plundrat och misshandlat inbyggare på flera ställen, skymfat qvinnorna, förstört plantagen, nedslagtat boskap m. m., och ett af Acrelius anfordt intyg för en viss friman, Nils Mattson, visar, att de föga skonsamt behandlat de besegrade, när det gälde att se sig till godo.

I enlighet med kapitulationen blefvo de, som önskade qvarstanna i landet, sammankallade att aflagga sin hyllningsed; de öfriga tillätos att begifva sig hvart de ville eller följa med guvernör Rising på hansbemfard. Som denna skulle ombesörjas af Stuyvesant, blefvo Rising ocb hans följeslagare förda till New Amsterdam för att derifrån öfver-föras till Europa, hvarest Rising anlände den 22 December, då ban i London till det svenska sändebudet derstädes inberättade bvad som handt. Vid hemkomsten till Stockholm i April 1656 instälde sig ban och de Öfriga i kommersekollegium för att aflemna redogörelse och erhålla sina fordringar och löner, uppgånde till 19,311 kronor. Och härmed var kolonien Nya Sverges tillvaro såsom svensk slutad. Landet räknades dädanefter till Nya Nederland, men styrdes af två viceguvernörer hvilka hade sin bostad, den ene på Fort Casimir, kring bvilket snart uppstod en liten stad kallad New Amstel, den andre på Kristina, som fick namnet Altona. De svenske kolonisterne utgjorde till en början den öfvervägande delen af befolkningen. Så sent som 1693 fiinnos i Nya Sverge 139 svenska och finska familjer eller 939 själar.

Af desse voro 39 i Sverge födde och tvänne, Peter Rambo samt Andrew Bonde, hade varit i landet 54 år.

Här må äfven nämnas något om de förändringar namnen med tiden undergått. Bengtson har blifvit Bankson, som nu tillhör en framstående ätt i öststaterna. Bonde är nu Boon. Svenson skrifves Svanson. Cock är Cox—Gostassen, Justis—Jocum, Yocum—Kyn, Keeene—Von Calen, Culin—Wihler, Wheeler o. s. v.

“Våra landsmän fortforo likväl”, skrifver Sprinchorn, “att betrakta sig såsom en egen nation, bevarade sitt hemlands språk, sin gamla gudstjenst; ocb det är åt skildringen af denna sida i deras lif vi vilja egna några rader, innan vi lemna dem, för att i moderlandet följa de sista försöken, som detta gjorde att häfda sin rätt till dotterkolonien, som likt ett vilsekommet barn, bvilket kommit i främmande händer, ändock länge blef föremål för tankar ocb vänliga omsorger från den gamla modern Sverige, trots dess egen ofta svåra belägenhet. Det är lika hedrande för kolonien som för moderlandet, att det band dem emellan, som hvarken stats klokhet eller ens krigisk styrka kunnat skydda, sammanhölls af gemensamt intresse att bevara svenskt språk och svensk gudstjenst. Dessa kyrkliga förhållanden bland den svenska befolkningen, som på mindre än 50 år efter skilsmessan från Sverige, vnxit till bortåt 1,000 själar, hafva af Acrelius ocb andra blifvit utförligt behandlade, och vi inskränka oss derför till att blott för de första tiderna göra några rättelser och tillägg till de knapphändiga uppgifter vi funnit. Med den andra expeditionen anlände (1640) en prest Reorus Torkillus ifrån Östergötland, hvilken verkade i sitt kali till sin död 1643. Med Printz anlände Johan Campanius från Stockholm (Holm. — Holmensis), hvilken återvända 1648 ocb blef kyrkoherde i Upsaia stift. Den kyrka, b vilkens uppbyggande på Tennakong vi omtalat,

XXXvar förmodligen medelpunkten för hans såväl som för de närmast följande predikanternas verksamhet, och Campanius har i detta afseende lemnat varaktiga minnen efter sig. Han öfversatte Luthers katekes på indianemes språk för att användas vid missionsverksamheten hland dem, och denna öfversättning blef sedan på konung Karl XI :s befallning tryckt och utsänd till Amerika. Hans efterlemnade anteckningar hafva utgjort grundlaget till den första beskrifningen öfver kolonien, utgifne af hans sonson Thomas Campanius Holm. Med skeppet Svan följde (1647) tvenne prestman Lars Karlsson Loock och Israel Holgh eller Fluviander. Den förre qvarstannade i kolonien och verkade till sin död 1688, varande nnder många år svenskarnes ende själasörjare. Den andre måtte snart hafva återvändt, enär han aldrig sedan nämnes. Med Rising utkom 1654 Petrus Laurentii Hjort och Mathias Nikolai Nertunius, hvilka vi redan omtalat. Båda lemnade kolonien på samma gång som Rising. Den förre blef komminister i Wimmerby och Pe-larae och dog 1704; den senare blef kyrkoherde i Helsingland. Efter Loocks död uoro svenskarne i flera år utan predikant, tills ändtligen 1696 konnng Karl XI och Jesper Svedberg, underrättade härom genom skrifvelse från kolonien, utsände ett par prester jemte en samling svenska böcker till dem. Att kolonisterna läto sig angeläget vara att behålla sin svenska nationalitet synes biand annat deraf att vid denna tid hela befolkningen ännu talade och läste sina fäders språk, och att först 100 år derefter den så sammansmält med den öfriga befolkningen, att ej mera en svensk predikant kunde göra sig förstådd. Dermed började den för svenska regeringen ot li kyrkan hedrande verksamhet, genom hvilken under nära ett århundrade det religiösa lifvet bos våra landsmän på andra sidan hafvet underhölls såväl genom andlig som timlig hjelp. Icke mindre än 24 prester utsändes under åren 1696— 1786 och försågos med respenningar ofta för både dit- och åte.resan. I trenne kyrkor hölls gudstjenst: vid Wicacoa (n. v. Philadelphia), i Kristina och i Racoon på östra sidan floden (kanske vid n. v. Swedes-boro vid Racoon Creek). Man kan säga att befolkningen i kyrkligt afseende fullkomligt lydde under Sverige, enär dess prester derifrån fingo sina fullmagter o. s. v. Det var hufvudsakligen Svedberg, som under sin långa, hedrande verksamhet aldrig glömde det aflägsna landet. Han var i ständig förbindelse med de utsände presterna, och ett utförligt arbete af honom, kalladt “America Illuminata”, af hvilket dock blott en liten del blifvit utgifven, vittnar ännu om hans nit och intresse för denna sak. Det får väl tillskrifvas hans förtjenst, att många kongl. förordningar rörande kolonisternas själavård hemkommo till Sverge från Karl XII:b många fältläger i Polen, Ryssland, ja, t. o. m. i Turkiet. Den sist utskickade af de svenska presterna var Nicolaus Collin, hvilken utkom 1778 och dog derute 1885.”Rörande Delaware-svenskarnes ekonomiska läge vid denna tid erfar man följande af ett b ref, skrifvet af Charles Springer till Sverge och dateradt den 31 Maj 1693. Yi återgifva det ur Clays bok, der det förekommer på engelska:

“Beträffande vår belägenhet i detta land”—skrifver Springer— “så äro de flesta af oss jordbrukare. Yi plöja ocb så, och med bänsyn till roat och dryck, så lefva vi på gammalt svenskt sätt. Detta land är mycket rikt ocb fruktbart ocb här växa alla sorters säd i stor ymnighet. Yi utskicka årligen till grannarne på de närbelägna öarne bröd, spanmål, mjöl ocb olja. Yi hafva också tillgång på djur, fågel ocb fisk. Yåra hustrur och döttrar sysselsätta sig med spinning af ull och lin, samt väfning; så att vi ha stor orsak att tacka Gud för hans nåd ocb

många välsignelser.------------Vi bo äfven i vänskap med indianerne,

som icke molesterat osa på många år.

“Äfven måste vi erkänna att vi blifvit väl behandlade af såväl holländarne som engelsmännen, sedan vi upphörde att lyda under svenska kronan; ocb vi ha å andra sedan varit dem trogne i ord och handling.”

Flere af desse blefvo stamfäder för stora och inflytelserika familjer, nu till finnandes i de Östra staterna, och den stora, stolta staden Filadelfia lär stå på svensk mark.

I sin Förenta Staternas Historia har hr J. A. Enander (Hemlandets redaktör) vidlyftigt skildrat kolonien Nya Sverge. På tal om qväkar-nes uppträdande i Pensyivanien och förhållandet emellan dem och svenskarne yttrar han i detta sitt arbete följande, som vi med hans medgifvande återgifva:

“ I Januari 1683 böljade qväkarne sin länge påtänkta stadsanlägg-ning, sedan de lyckats mot 600 acres jord, hvilken låg utom den blifvande stadsgränsen, tillbyta sig en i Wicaco mellan Schuylkill och Delaware liggande skogstrakt af 360 acres omfång, hvilken egde9 af tre svenskar, ‘bröderna i Sven Svensons familj’. Staden vardt nu utstakad mellan träden i nämnde skogstrakt, i hvilka hjortar och rådjur hittills varit de enda åborna; ocb fingo flera af “gatorna” namn efter de nära desamma växande träslagen, såsom Kastanjegatan (Cbestnut Street) Valnötgatan (Walnut str.) o. s. v.; sjelfva den ännu obygda staden kallades Philadelphia (“den broderliga kärlekens stad”). Inom ett år egde densamma 80 hus och inom två år steg folkmängden till 2,500.

“Redan innan många bus ännu hunnit uppföras,ocb under det “en stor del af folket bodde i jordkulor och ihåliga träd”, kallades den lagstiftande församlingen till möte i staden (den 12 Mars 1683), ty det var “af största vigt, att lagstiftningen icke försummades”. För utarbetande af en ny grundlag (Charter of liberties) tillsattes ett utskott af 54 personer, “svenskar, holländare och qväkare-predikanter från Wales,Irland och England”, 8 från hvarje county; och Penn förklarade, då han till dem öfverlemnade Jet i England utarbetade lagförslaget, att de egde rätt att förbättra, förändra och tillägga detsamma samt att han var färdig att stadfästa allt som kunde lända till folkets lycka. Den grundlag, som nu utarbetades och antogs, föreskref, att landets styrelse skulle bestå af ett lagstiftande råd, bvars medlemmar skulle väljas för en tid af tre år, samt en talrikare församling (assembly), hvars medlemmar skulle väljas hvaije år. Alla lagförslag skulle väckas af guvernören och rådet samt derefter underställas folkets pröfning, hvadan folkets ställföreträdare i den lagstiftande församlingens underhus icke hade andra göromål, än att tillkännagifva hvad beslut folket å dess möten fattat. Detta ändrades likväl inom kort så, att församlingen fick rätt att i samråd med guvernören och rådet föreslå lagar, hvaremot guvernören tillerkändes ratt att med sitt veto belägga “hvilken af rådets handlingar som helst*’, eller i verkligheten rätt att, då nya lagar inlemnades till hans gillande, förkasta b vilka han önskade. “I Maryland”, säger Bancroft, då han söker visa, att Pensylvanien nu egde en representativ demokratisk styrelse, med undantag af länsinne-hafvarens ärftliga embetsmakt, “utnämnes rådet af lord Baltimore, i Pensylvanien af folket; i Maryland låg hela rättigheten att utnämna embetsmän, äfven de mest underordnade, i länsinnehafvarens händer; i Pensylvanien kunde Wilhelm Penn icke utnämna en domare eller en polisbetjent; hvarje embetsmän, undantagande den högste, valdes af folket eller dess ställföreträdare och guvernören kunde icke företaga någon offentlig handling utan rådets samtycke. Utförsel-tullen å tobak, som var Marylands hufvudalster, var för lord Baltimore en inkomstkälla och hans koloni betungades af skatter; en liknande inkomst bjöds Penn, men afslogs; ocb skattuppbördsmän voro okända i hans provins.”

“Ungefär vid samma tid som den första lagstiftande församlingen sammanträdde i Chester höll Wilhelm Penn sitt mycket om tal ta och mycket beprisade möte med Delaware-indianema under en stor alm i Shakamaxon (norra delen af Philadelphia), efter det ban lyckats genom svenskarne, i synnerhet genom tolken, kapten Lars Kock, bvilken egde stort inflytande bland indianerna, bibringa dessa goda tankar om “landets nya herre”. Vid nämnda möte bekräftades det af Markbam gjorda landköpet, gåfvor utdelades, hvarefter vardt stadgadt, “att engelsmän och indianer skulle bära aktning för samma sedelag och skulle vara lika ostörda i sina företag och sina besittningar samt att hvarje tvist dem emellan skulle afgöras af en fredsdomstol af ett lika antal engelsmän och indianer.”

“Engelsk-amerikanska författare påstå, att Penn vid detta tillfälle höll till indianerna följande tal: “Vi mötas på förtoendets och dengoda viljans stråt; å ingendera sidan skall fördel sökas på den andras bekostnad, utan allt skall vara öppenhjertlighet och kärlek. Jag vill vill icke kalla eder barn, ty föräldrar näpsa stundom sina barn för hårdt; icke heller bröder allena, ty bröder äro af olika meningar, vänskapen mellan mig och eder vill jag icke jemföra med en kedja, ty den kan regnet rosta eller det fallande trädet bryta. Vi äro såsom en kropp delad i två delar; vi äro alla af ett kött och ett blod.*’ Till detta tal skola indianerna hafva svart: “Yi vilja lefva i kärlek med Wilhelm Penn och hans barn så länge sol och måne finnas till.” Hvar man skall söka urskriften till dessa vältalighetsprof är emellertid ovisst, då ingen urskrift rörande förhandlingarne vid detta möte finnes till; och då till och med Amerikas störste historieskrifvare, hvilken nästan alltid anger de källor, ur hvilka han hemtar sina anförda tal, ej meddelar upplysning hvarifrån han hemtat ofvanstående. Den misstankan att talen tillkommit i en senare tid och att de aldrig hållits af dem de tillskrifvas, ligger under sådana omständigheter nära till hands.

“Ett stort romantiskt skimmer har af engelsk-amerikanska författare kastats Öfver Penns första möte med “skogens och vildmarkens söner” och den ene historieskrifvaren har sökt öfverträffa den andre i loford öfver det “aldrig besvurna och aldrig brutna fördraget,” hvilket hade “solen, floden och skogen till sina vittnen,” men de ha glömt att skildra de lika “romantiska” möten, vid hvilka svenskar och indianer, samlades under “urskogens stolta kronor” och med samma sol, flod och skog till vittnen, räckte hvarandra handen såsom bröder, och kände sig såsom “ett hjerta och en själ,” långt innan en enda qväkare trampat Amerikas jord. Att svenskarna och indianerna, under en tid af 44 år innan Penn och hans trosbröder kommo till landet, lefvat med hvarandra i freds- och vänskapsförbund, “ej af ed besvuret, ej af svek brutet;” att allt varit “öppenhjertlighet och kärlek” dem emellan; att ingen “sökt fördel på den andras bekostnad;” att ingen “stört den andre i hans företag och besittningar,” och att “förtroendets och den goda viljans breda stråt” banats för Penn och hans trosbröder genom svenskarnes ocb finnarnes trofasthet, rättvisa ocb uppoffrande kärlek— allt detta har stälts i skuggan, på det att mötet i Shakamaxon måtte framstå i så mycket ljusare dager. Man har gifvit Penn och hans qväkare all äran af svenskarnes och finnarnes arbete under nära ett halft sekel; ocb man har, sedan den omkring 283 år gamla almen i Sbakamaxon nedblåst (år 1810), upprest marmormonument för att utmärka rummet, der freds- ocb vänskapsförbundet mellan den “hvite” och “röde mannen” förnyades; men man bar ej med den enklaste vård utpekat det ställe, der Gustaf II Adolfs folk och Delaware-stammens höfdingar slöto detta förbund för första gången. Man har högljudt prisat Penn för det han “utvecklade för indianerna de menskiiga rättig-heternas, frihetens, jemlikhetens och broderskapets eviga grundsatser”, men man har ej haft ett ord af beröm för de svenska trosbndbärare, hvilka af kärleksrik oegennytta offrade sina krafter för indianernas undervisning i kristendomen, hvilken bär både frihet, jemlikhet ocb broderskap i sitt sköte. .

“Att på detta sätt förringa den enes förtjenster for att så mycket lättare kunna framhålla den andres är partiskhet och orättvisa. Så väl svenskarne som qväkarne förtjena beröm för deras handlingssätt mot indianerna. Hvad qväkarne sarskildt angår, skall det i alla tider lända dem till ovansklig ära, att de bland alla engelska invandrare voro de ende, hvilka vid alla tillfällen lyssnade till “det inre ljusets11 röst och “handlade rättvist och i broderlig kärlek mot det fattiga, mörkhyade folket.11 Alltid skall bäfden med tacksamhet minnas “Penns vapenlösa barn,11 hvilka med vänskapens ord på sina läppar och uppriktighet och kärlek i sinabjertan vandrat ända till våra dagar såsom svenskarnes och finnarnes värdiga efterträdare på fredens och rättvisans bana, under det att de öfriga engelsmännen och efter dem deras ättlingar, anglo-amerikanarne, genom sina tid efter annan föröfvade våldshandlingar mot indianerna, hopat svåra blodsskulder öfver landet.

“Då qväkarne kommo till landet mottogos de af svenskarne med den största vänskap. Wilhelm Penn yttrar i en den 16 Augusti 1683 dagtecknad skrifvelse till England: “Svenskarne äro ett allvarsamt,

starkt och idogt folk; likväl hafva de ej gjort stora framsteg i åkerbruk och trädgårdsskötsel, liksom om de hellre åstundade att hafva nog än än att hafva öfverflöd,11 “De—likaså väl som engelsmännen, hvilka voro få förrän folket, som jag förde med mig, kom bland dem—mottogo mig vänligt. Jag kan icke annat än loforda deras högaktning för öfverheten och deras vänskapliga uppförande mot engelsmännen. De vanslägtas ej från den gamla vänskapen mellan de båda konungarikena, Som de äro ett välväxt och till kroppen starkt folk, hafva de vackra barn, nästan alla hus fulla; sällsynt är att finna ett af dem i saknad af 3 eller 4 gossar och lika många flickor. Somliga svenskar ha 6, 7 a 8 söner; och jag måste gifva dem det rättvisa beröm, att jag ser få ynglingar,' som äro nyktrare och arbetssammare.11 Svenskarne visade qväkarne många tjenster och Penn å sin sida sökte återgälda dessa medelst anhållan hos svenske ministern i London om prester och böcker för sina svenska undersåter och medelst skänker af engelska böcker m. m.

“Det goda förhållandet räckte dock icke i längden. Många omständigheter, utom olikheten i religion, språk och seder, voro orsaken till att vänskapen mellan svenskarne och qväkarne afsvalnade, ju närmare de förra lärde kanna de senare. Många af qväkarne hade bl. a. vid afresan från England hyst de skönaste förhoppningar ochoch invaggat sig i de ljufvaste drömmar om “det nya landet.” Då de nu kommo dit och funno, att verkligheten icke motsvarade inbillningen, att det kostade mycket arbete ocb möda att få “gyllene skördar,” så väcktes afundsjuka mot svenskarne, hvilka egde uppodlad jord vid segelbara vatten och qväkarne började söka med lock och för ringa värde hemta till sig svenskarnes egendom” eller med våld tvinga dem att lemna sina hemman, oaktadt svenskarne i “öfver 20 år varit engelska kronans trogne undersåtare.” Den 14 Juni 1683 utfärdade Wilhelm Penn befallning, att landets gamla innebyggare skulle inlemna sina landtmätarebevis och fastebref för erhållande af nya; och sedan en stor del af svenskarne hörsammat befallningen, antogs i den lagstiftande församlingen en lag, att alla hemman skulle åter uppmätas, och då dervid visade sig, att desamma innehöllo kärrtrakter och till boskapsbete tjenliga marker, hvilka i forntiden aldrig upptagits i fastebrefven, afsöndrades alla sådana egor, flera tusen acres, från svenskarnes hemman och såldes för billigt pris till qväkare, oaktadt lagen stadgade “att 7 års oklandrad besittning af jordegendom var laga fång”. Då svenskarne derefter uttogo sina fastebref, var den jord, hvilken de fingo behålla, lagd under 3- a 4-dubbel skatt mot fordom; och de som icke godvilligt betalade, lagsöktes; “men de som icke uppgåfvo sina gamla jordabref, de behöllo hvad de hade, utan förhöjning på räntor.” Dylika handlingssätt voro icke egnade att stärka vänskapsbandet mellan de olika nationaliteterna; tvärtom ledde de slutligen under följande tidehvarf till “uppenbart oljud” och stor bitterhet.”

INMAN LINE.

TONS. City of Rome, ..........8,300 City of Berlin, ........5,491 City of Richmond, ......4,607 City of Chester, .......4,566 City of Montreal, ......4,490 City of Brussels, ......3,775 City of New York, ......3,500 City of Paris, .........3,600

Inman-Liniens ångare taga alltid den af Löjtnant Maury anvisade säkraste vägen den s. k. “Lane route.”

Passagerare befordras till och från

Sverige, Norge och Danmark.

Kompaniets vexlar på Skandinavien och England till billigaste pris.

Dessa ångare föra hvarken boskap, får eller svinkreatur.

Francis C. Brown,
General Western Agent,
32 South Clark Street, Chicago, Ills.

NILS ANDEBSON,
Skandinavisk Clerk.

=======================

“Svenskarne i Illinois.”

Som vi taga för gifvet att många i Illinois och annorstädes bosatta landsmän önska hemskicka detta arbete till vänner och bekanta i Sverge, åtaga sig utgifvarne att, vid erhållen reqvisition, till uppgifven adress i fäderneslandet afsända arbetet, och åtaga vi oss äfven att betala postarvodet. Priset för en bok till Sverge blir således endast $3.00.

Till personer i Amerika skickas boken för samma pris, utan tillägg för postarvode.

Reqvisitioner mottagas och expedieras af

C. F. PETERSON,
218 Sedgwick Street,
Chicago, Ill.-EIT IdIA.IT-

80» AR ORKKANT »KD DETTA LANDSflEOflRAFI, SKALLOEXOM DENNA KARTA Fl SNA ATT

o----tVUnneapohsj

x. ChasTtjPj

I N-N-Ekfisl

Vyieocni^OMI

Jl/ciiojAa

.La Cross«

^lasou

(riine du Chjen

Ti l*i,v. JCjfrianXtr

khiincTibt. vi /'

/ M Centre r^rrs"

\* fr vc^ ,£ vlf^^V'

S^/?e?”un>or t%

:kin I a r/,™t wav KfLPOMUftj Q H V1 '

a ono

Leavchy-

On«pa'

***!&

t?Nj TihtnVi

Vaifidlie* TfiwJ

A.NSAS

CHICAGO, llOCK ISLAX 1) PACIFIC R’T

Alt DE» STOKA FÖREKIKCHLÅniKB» mellan ÜSTER.V och VF.HTERX!

Dttt bufnuUtnU rår

4Y vl bbaII äl I f kuAfeii!*!« Jl a . t __

U »alle. Oeneeco. i

C och Avoca. med bibanor frlo Bureau Junction till Peoria; Wilton Junction till Muicatioi. Washington. Fairfield. Eldon, Belknap, Centrevtlle, Princeton, Trenton, Gallatin, Cameron, Leavenworth. Atchison och Kan «at City: Washington till Sigourney, Otkaloovaoch Knoxville; Keokuk till Far*

till Indlaoola ooh Winteraet; Atlantic Ult Levis oab Audnbon; oeh A voce tilt Harlan. Dotta hr afgjordt den coda Jernvåf, ion fcftr ocb drifver on gtnotnfarUlinl# fvftn ChieaTo In I ataten Kuuu Genomfkrt»«xpro«-naaaaferarrtAf mod v id kopplade Pullmans pi

nar gft davihvn åt bådn hållen mellan Chieago oeh Peoriv Kir_____

Council Blufla, Leavenworth ocb Atchlaon. Genom farta vagnar IOm &fvta mellan Mllvaukoa och Kaasaa City, via ”Mllvaokot * Rock laland Short Lino.**

‘•The Great Rock Island” år ypperligt utrustad. Dm> mod stålsk lagda banbådd år belt enkelt oöfvcrtråflltf.

Angenämast af allt ekall ni finna tillfället att kanna intaga edra måltider, medan ni far öfver Illinois'och Iowa’s härliga prairier, i en af våra präktiga Dining Cars, iom åtfölja alia våra expresståg. För 75 cente får ni ett så godt mål, som kan eorverne på något företa klaeeene hotell.

I betraktande af det faktum att flertalet passagerare föredrager särskilda rum för olika ändamål (och denna linies oerhörda passagerare-trafik berättigar härtill), är det oss ett nöje att meddela det vårt bolag tillhandahåller Pullman Palace Sleeping Cars uteslutande för sofning och Palace Dining Cars nteslntande för ätning. En annan ypperlig fördel med våra Palace Cars Ar Röksalongen. hvarest ni når som helst på dygnet kan njnta af er Havana.

Prfiktiga jernbroar äro byggda öfver Mississippi och Missouri vid alla punkter, som korsas af denna iinic, och s. k. öfvergångståg andvikas i Council Bluffs, Kansas City, Leavenworth och Atcblson,

Denna stora genomfarts-llniea förnämsta Jern* Tttgsförbtndelser äga rum:

I Chicago, med alla de olika linierna öster- ocb söderur.

I Engel wood, med L. S. A M. S. och P. Ft. W. A

C. R. Kds.

I Washington Heights, med P. C. k St. L, R. R. I La Salle. med 111. Cent. R. R.

I Peoria, med P. P. & J.; P. 1). i E.; I, B. & W.; III. Mid.; och T. P. & W. Rds.

I Rock Island, med ”Milwaukee Rock Island Short Line,” och Rock Island A Peo. Rds.

I Davenport, med Davenport Division C. M.

St P R K I West Liberty, med B. C. R. & N. R. R,

I (Irinnell, med Central Iowa R. R.

I Des Moines med D. M. & F. D. R. R.

I Conncil Bluffs, med Union Pacific R. R.

I Omaha, med B. k Mo. R. R. R. i Neb.

I Columbus Junction, med B. C. R. & N. R. R.

I Ottumwa, med Central Iowa R. R.; W. St. L. Pac. och C. B A Q. R. Rds.

I Keokuk, med Tol. Peo. * War.: Wab. St. Lonis & Pac., och St. L. Keo & N. W. R. Rde.

I Cameron, med H. St. J. R. R.

I Atchison, med Atch.. Topeka A Santa Fe; Atch. A Neb. och Cen. Br. U. P. R. Rds.

I Leavenworth, med Kan. Pac. och Kan. Cent. R. Rds.

I Kansas City, med sila linier åt veater och

_________________sydvest.

i det kopplingen verkställcs å stationerna.

Pullman Palare Cars medfölja hela vägen till Peorln, Oes Mol nes, Conncil Blnffk, Kansas City, Atchison och Leavenworth.

Biljetter för denna Unie, kallad ‘»The Great Bock Island Bonte,” ailjaa hot alla biljettagen-ter I Förenta Staterna och Canada

För upplysningar, som Icke kanna fås å närmaste biljettkontor, vind er till

R. JK. CABLE, E. 8T. JOHN,

Vice Pres’t A Gen’1 Manager. ~ ‘

Gen’1 Biljett- t.National-Linien.

DENNA LINIES SKEPP, som äro de största på Atlanten, har konstruerats af de berömdaste skeppsbyggmästare i Stor-Brittanien efter en vacker modell och äro af stor styrka och drägtighet, hvarigenom de sättas i stånd att göra reguliera turer i hvad slags väder och vind som helst. De äro byggda helt och hålet af jern och stål (undantagandes siraterna) samt delade i vattentäta och brandfria afdelnin- gar, med ångmaskineri för pumpning, hissning och styrning, och försedda med eldsläckningsredskap och förbättrad pejlingsapparat; med ett ord, å dessa ångare fattas ingen anordning eller förbättring, som byggnadskonsten och snillet i förening hittills lyckats åstadkomma för att öka deras säkerhet och bidraga till passagerarnes trygghet och beqvämlighet.

Kompaniet ikläder sig sjöförsäkring (till ett belopp af $500,000) på hvar och en af sina ångare, hvarjemte de sydligare segellederna — ehuru längre, likväl de be- hagligaste och tryggaste — alltid följts, och tjocka, is och landtuddar sålunda und- vikits.

Under sin fjorton-åriga existens bar National-Linien haft att glädja sig åt en märklig medgång; ty ehuru mer än 600,000 passagerare af den samma befordrats, har å den intet enda menniskolif spilts genom olyckshändelse.

BILJBETTER,

Till och från Sverge, Norge och Danmark

kunna erhållas på liniens hufvudkontor i Vestern, No. 4 South Clark Street, Chicago, 111., samt hos liniens öfriga agenter i Vestern.

Biljetter gälla för ett år, och derest de icke begagnas, återbetalas penningarne

JOHN LEVIN 71 CHICAGO AVENUE.

Den äldsta och bästa svenska urmakaren på nord- sidan. Har alltid på hand ett utmärkt godt lager af Fickur, Väggur, Juvelerareartiklar, Glasögon, solidt och plateradt Bordsilfver, m. m. som hörer till en väl sorterad juvelerarebutik, Glöm ej platsen,

No.71 Chicago Ave., ChicagoJAG GÅR MED CHICAGO-, BURLINGTON- & QUINCY-BANAN,

Emedan den erbjuder publiken alla möjliga fördelar till de aldra lägsta priser hvad beqvämlighet beträffar, hvartill kommer

Snabb fart ooh direkta förbindelser

Emellan CHICAGO och alla platser i

KANSAS, NEBRASKA, COLORADO, WYOMING, MONTANA, NEVADA, ARIZONA, IDAHO, och

KALIFORNIEN.

Den år den snabbaste och bästa vägen via Hannibal till alla platser i

MISSOURI, INDIAH-OMRÅDET, ARKANSAS OCH TEXAS.

Å INGEN ANNAN BANA VESTER OM CHICAGO LÖPA

3 DAGLIGA GENOMFARTS-TÅG. 3

DE BERYKTADE C.B.JQ.SPISNINGS-KUPEERNA.

Slålskenor och utmärkt utrustning jemte anordningar för genomfart göra att denna linie år den i alla afseenden bästa till södern, sydvestern och den stora vestern. Försök, och ni skall blifva öf-vertygad. Upplysningar rörande priser, tidtabeller o. s. v. erhållas vid anmälan hos T. J. PAETTEE, JAMES R.WOOD,

Ass't Gen'l Pass.Agent, Chicago. Gen'l Pass Agent, Chicago, Ill.

Den enda bana å hvilken de berömda Pullmans 16-hjuliga kupeer löpa.

C., B. & Q.

“Palace

Drawing

Room

Cars”

med

Horton’s

sofstolar

fria.SVENSKA APOTEKET KRONAN

CENTRAL-DEPOT

L. För försäljaing af

107 E. Chicago Ave., MfiDSU iNKM

Chicago, Iil. I PARTI 00H MINUT.

ty Läkares Recepter expedieras å Apoteket Kronan alla tider på dygnet. .£3

Å Apoteket Kronan tillverkas nedanstående familje-mediciner, hvilka vunnit allmänt förtroende såväl i Chicago som ock öfver hela Förenta Staterna.

Hesselroths Allmänna Läke- och Fluss-Plåster.

Allmänt Läke- och Fluss-Plåster har under de sista 30 åren varit bekant öfver bela Sverge och vnnnlt allmänt erkännande för dess välgörande egenskaper. Tusentals personer, hvilka lidit nä-stan onthärdliga plågor genom följderna af 6 till 8 år tillbaka ådragna skador, hafva genom bruket af detta plåster blifvit fullkomligt återställda till helsan.

Kraften och verkan af detsamma är här till en del upptecknadt, som följer:

Det botar värk i ryggen och lemmarne, vare sig i axlar, ben, armbågar eller leder; är ett godt hjelpmedel vid andtäppa, bröst- och lung-bölder, hufvudvärk samt tandvärk. Bör alltid begagnas för öppna sår. bölder, saltfluss, onda bettet eller fulslag, fistel m. m. Är det ypperligaste medel i alla inflammationer, såsom rosen, röda hetsiga ögon. brännsår o. d. Full beskrifning huru att användas medföljer hvarje paket. Ihågkom att äkta läke-och flussplåster finnes endast hos mig. Det bör finnas i hvarje familj. — Ingen paket af Svenskt Läke-och Flussplåster är äkta, som ej har “fac-simile" af min egenbånutga namnteckning i omslaget.

Prisnedsättning!—Alldenstund tillverkningen af Läke-och Fluss-Plåster & mitt apotek nn sker i stor skala, så har jag blifvit iståndsatt att göra en ytterligare prisnedsättning derå, på så sätt att tvenne stänger, inneslutna i ett omslag, hädanefter säljas för 25c., och 10 stänger eller 5 paketer för $l.00. Personer i landsorten, som insända $1.00 i registreradt bref, erhålla portofritt med omgående post 4 paketer (8 stänger).

Hesselroths Gelatinbeklädda Blod- och Lefver-Piller.

Dessa äro ntan tvifvel de bästa Laxer- samt Blod- och Lefverrenings-Piller som kunna fås. Pris 25c. per ask, $1.00 för 5 askar.

Häst- och Kreaturs-egare Göras uppmärksamma på att mitt apotek äfven är försedt med ett komplett lager av Veterinär-Mediciner och har jag nyligen gått i författning om tillverkningen af nedanstående veterinär-mediciner, hvilka Dr. Camph sjelf i sin vidsträckta praktik med stor framgång användt. Dessa veterinär-mediciner äro introducerade i den Amerikanska marknaden under namn af “Dr. Camph’s Equicura Mediciner.“ De innefatta följande specialiteter:

Dr. Camphs Equieura Häst-Pulver. Pris, 25c. och 50c. per paket.

Dr. Camphs Equicura Liniment. Begagnas med stor fördel vid alla yttre åkommor och är ett oöfverträffligt liniment emot gikt och reumatism. Pris, 25c., 50c. och $1.00 per flaska.

Dr. Camphs Equicura Kolik Specific, är, då det ges i tid, ett säkert medel mot spasmodisk och vindkolik hos hästar och nötkreatur. Pris, $2 00 per flaska; 3 flaskor för $5.00.

Äfven säljes i parti och minut:

Hesselroths Norska Torsk-Lever-Tran,

hvilken garanteras ren ocb färsk samt nästan lukt-och smaklös. Pris, 75 cents per flaska af full pints storlek; $4.00 för 6 flaskor.

Reqvisitioner från landsorten expedieras skyndsamt, då liqvid åtföljer.

Penninge-remisser sändas säkrast i registrerade bref eller per “Money-Order.”

Sänd efter min fullständiga katalog öfver Svenska Mediciner.

Alla bref torde adresseras:

LAWRENCE HESSELROTH

SVENSK APOTEKARE,

No. 107 East Chicago Avenue, CHICAGO, ILL.322 E. DIVISION

STREET, CHICAGO.

Den äldsta, största och bäst sorterade svenska juvelerare* butiken på nordsidan, hvarest tillhandahålles ett större utsökt & modernt lager af Dame-& Herre-Garnityrer, äfvensom Fickur, Väggur, Glasögon och andra optiska saker.

Reparationer af allt som tillhör yrket verkställas skyndsamt och billigt.

ISrOrders från landsorten expedieras prompt och med ackuratess.

322 E. DIVISION STREET, CHICAGO.

ALLAN LINIENS

si V ö

i a I

ä! E B

fe

Förande posten emellan EUROPA, KANADA och FÖRENTA STATERNA.

Byggda uti vattentäta flerfaldiga förskaosningar. Dubbel-kölade. Oöfverträf. fade för styrka, snabbhet och beqvämligheter. Försedda med alla de nyaste förbättringar praktisk erfarenhet kunnat uttänka.

Befordrar passagerare, alla klasser, till och från Sverge och Skandinavien samt öfriga Europa. Synnerlig omsorg egnad emigranter och mellandäckspassagerare. Billigaste priser. ALLAN Af CO.f General Agente.

CHAS. J. SUNDELL, Manager. 72 La Salle Street, Chicago, IIL

ty Våra agenter allt öfver landet kunna erbjuda samma fördelaktiga vilkor som erhållas hos oss.WHITE STAR LINE

(HVITA STJEBN-LINIEN.)

General-Agentur för Nordvestern, No. 48 South Clark Street, CHICAGO.

Den makalösa framgång, som följt White Star Line, sedan dess första skepp löpte af stapeln, har varit föremål för beundran bland alla enropeiska resande. Denna framgång tillskrifves skeppens utmärkta konstruktion, de präktiga beqväm ligheter som erbjudas passagerare på alla platser, den öfverraskande reguliära snabbhet, hvarmed denna linies skepp göra sina resor äfven under det hårdaste vin-terväder och den omständigheten, att de föras af förekommande, dugliga och på. passliga officerare. London-korrespondenten till New York Tribune (Mr. Geo. W. Smalley), som har gjort en tur i en af White Star Liniens ångskepp, skrifver följande bref till The Tribune: “Dessa skepps fullkomlighet och öfverlägsenhet öfver många andra atlantiska ångare är icke mindre framstående i andra hänseenden. Konstruktörerna hafva löst det i skeppsbygnadskonsten utomordentligt svåra problemet, hvarpå helsa och beqvämligliet mest bero, nämligen luftvexl ingen. Jag tror jag är berättigad att säga, att hälften af den sjösjuka, vi lida af, har sitt ur. sprung uti osund och elak luft. Jag väntar knappast att blifva trodd, när jag säger, att på dessa skepp finnes ingen sådan; deremot är det ett faktum, att jag under en våldsam sjögång och med dörrar och fönster tillstängda, vaknade om morgonen och fann lufteu i mitt rum renare oeh friskare än i ett vanligt sofrum och samma förhållande herskade öfver hela skeppet. Det fans damer ombord som aldrig hade företagit en sjöresa utan att lida af sjösjuka och som nu triumferande åto sina måltider och för första gången funno behag i sjölifvet. De minsta detaljer med hänsyn till heqvämlighet i rummen och salongerna äro sorgfälligt iakttagna — såsom rent linne, friskt vatten, goda badkar och ett dukadt hord, som kan jemföras med det hästa New York-hotells.

Skeppets svängning och häfning visar om det är starkt bygdt eller ej. När skrufven börja arbeta, begynner skeppet merändels att skälfva; men “Germanic” hade varit minst 10 minuter på väg innan vi märkte det. Dessa skepp äro utomordentligt stark bygda och föras med hvad passagerare anse onödig försigtighet. Disciplinen är fullkomlig och framkallar lugn och ordning. Detta låter som öfver. drifvet pris, men det är icke mitt fel Hvad jag påstår är vitneshördet af en som står i tacksamhetsskuld till Ismay, Imrie & Co. och dess officerare för den uppmärksamhet och höflighet de, i min mening, visa andra, utan undantag.

Biljetter till och fr&n Göteborg, Malmö, Stockholm, Kristiania, Stavanger Bergen, Trondhjem, Kristiansand och Köpenhamn med denna välkända linie samt vexlar säljas af

Alfred Liagergren,

General Western Agent,

48 South Clark Street, Chicago, III*.% fl

w,wm>aAMef»ae

| ij§®&» j

1 & 3 N. CLARK STREET, CHICAGO,

utföres såväl på Engelska som Skandinaviska språken allt hvad till yrket härer, såsom:

Booker ooh Faxnphletter,

m. m., m. m.,

till ytterst billiga priser. Beställningar mottagas från alla delar af landet och expedieras med största skyndsamhet.

öfversättningar utföras med noggranhet.

W. WILLIAMSON,

1 A 8 NORTH CLARK STREET, CHICAGO, ILL. gg,

nriiirmiiYiiiiuSl