Det här är HTML-versionen av Biografen, ett ord till fackets män samt till föräldrar och lärare. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Detta verk av Halfdan Liander (1861-1938) Har digitaliserats 2015 av Kungliga Biblioteket i Stockholm och anpassats för Projekt Runeberg i januari 2016 av Ralph E.

Sverges allmänna folkskollärareförenings litteraturkommitté består för innevarande år av:

Bager-Sjögren, J., fil. d:r, folkskolinspektör, Norrköping.

Bergqvist, B. J„ fil. d:r, generaldirektör, Stockholm.

Bruce, N. O., undervisningsråd, Stockholm, kommitténs ordförande.

Franzén, J., kansliråd i ecklesiastikdepartementet, Stockholm, redaktör.

Pedagogiska skrifter tillställas litteratursällskapets medlemmar i korsband eller paket. Till alla dem av sällskapets medlemmar, vilka till kanslirådet J. FRANZÉN, OcLengatan 40, Stockholm, på förhand erlagt årsavgiften 6 kronor, utsändas skrifterna häftevis, i mån som de utkomma från trycket. Övriga medlemmar erhålla hela årgången mot postförskott, då alla häftena blivit tryckta.

Lund 1922, A.-B. Skånska Centraltryckcriet. FÖRETAL.

Våra dagars biografväsende erbjuder ett komplicerat och invecklat spörsmål. Och knappast något ämne torde hava blivit mera diskuterat. Man har klandrat biografen och man har höjt den till skyarna. I båda fallen har man gjort sig skyldig till överdrift. Biografen i och för sig kan emellertid ej klandras. Filmen är en av vår tids intressentaste och nöjsammaste uppfinningar, kanske även en bland de nyttigaste. Klandret drabbar sålunda ej biografen utan närmast sättet, hur den utnyttjats, biografväsendet sådant det har framträtt i verkligheten.

Kritiken mot biografväsendet har i många fall varit befogad, mera sällan tyvärr obefogad. Den stora publikens hänförelse har nog kunnat vara båda delarna, men framför allt har den varit en smula överdriven. Man har icke utan anledning skapat ordet »biografflugan» — ett vulgärt ord, som icke illa uttryckt förhållandet. Framförallt har ungdomen på ett sätt, som varit ägnat att väcka oro hos målsmän och fostrare, låtit sig insnärjas av biografens tjuskraft. Om blott det, som bjudits på biograferna, i övervägande grad varit av godo, hade ju mindre varit att säga. Men så har tyvärr icke varit fallet. Biografföreställningarna hava i stället för att vara lyftande och förädlande ofta varit neddragande och förråande, i stället för karaktärsdanande och kunskapsgivande varit demoraliserande och förflackande. Detta har varit att beklaga, ty därigenom hava de verkligt goda sidorna hos biografväsendet kommit att bortskymmas.

Detta lilla arbete, vilket tillägnats såväl fackets män som föräldrar och lärare, har ingalunda velat bryta staven överbiografväsendet. Det skulle hava varit lika kortsynt som — fruktlöst. Biografens stora betydelse erkännes villigt, så mycket hellre som dess största utvecklingsmöjligheter ännu torde tillhöra framtiden. Men fackets män borde därför så mycket djupare känna sitt ansvar och själva bemöda sig att leda biografverksamheten in på rätta vägar.

Utan att göra anspråk på att hava sagt det avgörande ordet har förf. blott velat påvisa de mindre goda sidorna hos biografväsendet, sådant det tidigare framträtt och delvis än i dag framträder, samt i största anspråkslöshet giva några antydningar om riktlinjenia för framtiden. Det är möjligt, att fackets män icke känna sig odelat tillfredsställda av den belysning, som kastats över biografväsendets avigsidor, men vad som blivit sagt har grundats på rena, odisputabla fakta och ytterligare bekräftats av de pressuttalanden, som anförts.

Fackets män skola dock nödgas erkänna, om de vilja döma objektivt, att arbetet sökt göra biografväsendet all möjlig rättvisa. Förf. har t. ex. gentemot dem, som på ensidigt ästetiska grunder velat helt och hållet utdöma filmdramat, ansett sig böra med stöd av framstående auktoriteter hävda, att detta drama bör betraktas som en självständig konstart, att det fördenskull har ett fullt konstnärligt berättigande och att det på grund därav bör få gälla för vad det i verkligheten är och vill vara: en i levande bilder framställd spegel av människolivet, visserligen ej av samma konstnärliga rang som talscenens drama, men därför ej utan sitt värde. Förf. är dessutom livligt övertygad, att biografväsendet, när det i möjligaste måtto befriats från sina oarter, kan erhålla en utomordentligt stor och betydelsefull uppgift som ett folkligt uppfostrings- och bildningsmedel.

Om biografens oskattbara betydelse i undervisningens och den vetenskapliga forskningens tjänst råder ej mer än en mening. Ensamt detta gör den oumbärlig for kulturmänniskan och försonar mycket av de försyndelser, som den mindre nogräknadespekulationen tillåtit sig på andra områden för dess utnyttjande.

Till sist några ord om detta lilla arbetes tillkomst. Det bär visserligen mitt namn som författare, men en betydande del därav, kapitlen II och III, har utarbetats huvudsakligen på grundvalen av en del manuskript, anteckningar och övrigt material, sammanlagt under 10 års studier av biografens sociala inflytelser av fru Dagmar Waldner och ställt till mitt förfogande. Hon har därjämte stått mig bi dels med sin rika erfarenhet och insikt i ämnet, dels med litteratur. Då jag det oaktat på hennes önskan utgivit arbetet i mitt namn, har jag ansett mig böra här tacksamt erkänna de insatser, hon gjort i detsamma. För arbetets brister ikläder jag mig ensam ansvaret.

Stockholm i januari 1922.

Författaren. KAP. I.

Några inledande synpunkter.

Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att vid ingången till detta sekel, som kallats »Barnets århundrade», en uppfinning skulle skåda dagens ljus, om vilken man utan överdrift kan våga säga, att den utgör en av dem, som djupast ingripit i barnens och ungdomens liv. Icke mindre djupt synes den hava ingripit i många vuxna personers liv. Dess inflytande särskilt över outvecklade sinnen har varit omisskänneligt. Orsaken till den trollmakt, som kinematografen utövat på samtiden, är tvivelsutan att främst söka i det märkliga i själva uppfinningen, vilken så att säga blåser liv i den döda bilden och fyller sinnet med undran och beundran. Härtill kommer som en minst lika verksam faktor den jämförelsevis lindriga ansträngning av intellektet, som den kinematografiska underhållningen i många fall kräver. Man behöver ju bara sitta i en mer eller mindre bekväm stol och passivt taga emot, vad filmen har att bjuda, nästan utan att tänka, utan att reflektera, på sin höjd bara förnimma. Kan man väl tänka sig en mera demokratisk förströelse?

Men så har även filmens segertåg genom välden varit utan motstycke. Den har kommit, setts och segrat överallt. Den har distanserat alla andra, mera intellektuella nöjen; teatern har sålunda såsom förströelsemedel i vissa fall sjunkit ned till blott andra planet, skådespelare t. o. m. av rang hava av de svindlande gager, som filmens entreprenörer kunnat betala, lockats att helt eller delvis övergiva den konstens helgedom,vars tempeltjänare de voro, och de rika filmbolagen hava sett sig i stånd att uppföra verkliga biografpalats, som i lyx kunnat överglänsa t. o. m. de stora teatrarna, och givit upphov till en hel tidskriftslitteratur, som även i vårt lilla land vuxit ut till ett betydande omfång. Filmen har till och med visat sig vara en veritabel guldgruva för alla dem, som tagit befattning med denna form av modern nöjesindustri, ordet här nyttjat i fullt avsiktlig mening.

Om nu filmen, som sett dagens ljus i en för dess egna framgångar så gynnsam tidpunkt, även skall bliva till ett ljus över världen är ju helt och hållet beroende på i vilka utvecklingsbanor den kommer att ledas. Hittills har filmväsendets utveckling gått i riktningar, som icke alltid varit odelat tilltalande. Även om oarterna, tack vare en verksam biografcensur, här i Sverige ej tagit sig så oroande former som på sina håll i utlandet, har man dock ej heller hos oss alldeles saknat anledning att önska reformer inom bioverksamheten. Särskilt biografväsendets oerhört snabba utbredning — det finns väl numera icke så synnerligen många samhällen i vårt eget land, som icke bestå sig med en eller flera biografer — och dess suggestiva inflytande över massorna göra biograffrågan till ett av de mest allvarliga sociala spörsmålen.

Några siffror må här anföras för att belysa biografväsendets snabba utveckling. Uppgifterna kunna tyvärr endast bli ytterst fragmentariska, då en statistik på detta område först så småningom framvuxit. Här liksom på så många andra områden är det Tyskland, som gått i spetsen. Först några siffror från utlandet.

Den 1 januari 1900 funnos i Tyskland blott två stående biografer, nämligen en i Hamburg och en i Würzburg. Tio år senare räknade Tyskland 478 biografer, redan två år därefter, 1912, är hela antalet uppe i 2,800.

Enligt beräkning fanns det år 1915 i världen omkring 70,000 biografer, därav i England 6,000 och i Tyskland 3,500. Nu uppskattas antalet biografer i världen till c:a 100,000.Såsom nyss sades, hade Tyskland 1912 2,800 biografer. Rektor Paul Samuleit och läraren Emil Borm grundade härpå följande beräkningar (»Der Kinomatograf als Volks- und Jugendbildungsmittel» 1912):

»Om var och en av dessa 2,800 biografer frekventerades av 450 personer per dag, till vilket antagande man kom genom den å många platser uppburna biografskatten, så innebar detta, att de tyska biograferna besöktes av 1,260,000 personer dagligen. Av varje film tillverkas och försäljas i medeltal 65 kopior; varje kopia har en medellivslängd av 30 driftveckor. Då biograferna i allmänhet icke byta program mer än en gång i veckan, så visades alltså i genomsnitt varje film på 1,950 (65×30) biografer. I regel besöker den betalande biografkunden ej samma biograf mer än en gång i veckan, då han ju ej torde önska att se en film mer än en gång. Man får sålunda antaga, att de 450 biografkunderna dagligen växla, varav följer, att man per biograf och vecka får räkna med 3,150 olika besökande. Man kan sålunda beräkna, att varje film i genomsnitt beskådas av en publik på 6,142,500 personer (1950×3150)- Med andra ord: endast i Tyskland åskådas en film i allmänhet av mer 6 miljoner människor och utövar på dessa sitt mer eller mindre goda eller dåliga inflytande. De flesta av dessa filmer äro emellertid ingalunda några relativt oskyldiga genomsnittssaker, utan nervkittlande sensationsdramer, rafflande kassapjäser, vilka ingen smart biografägare låter gå sig ur händerna. Och dessa sensationsfilmer tillverkas och spridas icke blott i 65, utan kanske i 100 och än flera kopior och beskådas sålunda icke blott av 6 utan kanske av 10 à 12 miljoner människor. För de riktigt stora slagnumren, de s. k. 1- à 2-timmarsdramerna, får man beräkna en ännu större publik. Sålunda har Mellini, en av filmfackets mest erfarna män, beräknat, att varje Asta Nielsen-film drager en publik om minst 13 miljoner människor. För biomannen äro ju dessa filmens triumfer enbart glädjande,ej minst ur affärssynpunkt. Men för folkuppfostrings- och folkupplysningsvännen ter sig saken något annorlunda. Han räknar ut, att om varje dag på året 20 à 25 nya filmer tillverkas och varje film i genomsnitt har en daglig publik av 6 miljoner vuxna och barn, detta gör 20×365×6.000,000 eller 43,800,000,000 åskådare.»

Vad betyder, jämfört härmed, de 194,802 band god litteratur, som »Die Gesellschaft für Verbreitung von Volksbildung» år 1911 sände ut som kulturspridare bland det tyska folket? Mindre än en droppe i havet. Och om en bok här hemma går ut i fyra upplagor, tycker man, att det är storartat, men vad är det mot filmens högst ansenliga räckvidd även hos oss? Kan man med dessa siffror för ögonen ett ögonblick tveka om kinematografens oerhörda betydelse för vår samtid? Och vem eller vilka är det väl, som med denna vidunderliga apparat utövar detta ännu vidunderligare inflytande på den moderna mänskligheten? I vilka händer vilar denna betydande makt? Jo, i de internationella filmfabrikanternas och dessas sinsemellan mer eller mindre allierade trusters och sammanslutningars, eller i den 8:de stormaktens allena, för att använda den benämning fackets män själva älska att giva sig. Och vi kunna utan fara för orättvisa antaga, att deras affärssamveten i ofantligt ringa grad tyngas av något ansvar för den moraliska halten av de produkter, som de släppa ut i filmmarknaden.

Till ytterligare belysning av frågan om biografens rent av otroliga förmåga att fånga den bredare publikens intresse må några siffror från Wien anföras. Magistraten i nämnda stad uppgjorde år 1909 följande statistik. På stadens 2,050,000 invånare kommo 76 biografer, varav 62 gåvo dagliga föreställningar. De övriga bedrevo rörelsen i samband med variété eller annan verksamhet. De reguljära biograferna rymde inom sina väggar sammanlagt 11,616 personer, de övriga sammanlagt 8,502. De flesta biograferna befunno sig betecknande nog i stadens fattigare kvarter. Enligt uppgjorda beräkningar hade de reguljära biograferna per år 8,363,520 besök. Deövriga hade 1,213,400, vilket gör inalles 9,576,920 eller i runt tal 10 miljoner.

Här må nu några siffror anföras rörande vårt eget land. Stockholm, som räknar föga mer än 400,000 innevånare, alltså omkring femtedelen av Wiens befolkning 1909, var år 1919 välsignat med ej mindre än 72 biografteatrar eller nära nog lika många som Donaustaden med sina 2 miljoner invånare ägde 10 år förut. Sedan dess har antalet ytterligare ökats, men om vi nu hålla oss till antalet 72 och beräkna, att var och en av dem i medeltal besökes av 300 personer dagligen — de flesta biografer torde giva minst 2 föreställningar varje kväll — så komma vi pä en månad upp i ett antal av 648,000 biografbesökare. Då man kan antaga, att biografverksamheten här bedrives minst 8 månader årligen, få vi endast på Stockholm en totalsumma per år av 5,184,000 biografbesök, ett häpnadsväckande tal för en stad av ej större dimensioner.

År 1918 beräknades vårt lilla land ha 35 miljoner biografbesök årligen. Med det ständigt växande antalet biografer torde vi väl nu vara uppe i ett antal av 40 miljoner. Här om året antogos de årliga utgifterna för biografbiljetter uppgå till i runt tal 6 ½ miljoner kronor. Genomsnittspriset var då endast 20 öre. Då det väl i närvarande stund torde uppgå till 1 krona, finna vi, att vårt folk på detta nöje årligen offrar bortåt 40 miljoner kronor. Detta är ingen bagatellsumma för ett folk, som är så litet och till på köpet hetes vara fattigt. Men fallet utgör blott ett nytt bevis bland de många på vårt folks bristande ekonomisinne.

Vad biografen alltså lär vårt folk — inte är det sparsamhet. Men om den blott representerade ett verkligt folkbildande nöje, vore ju dessa pengar dock icke bortkastade. Tyvärr måste man ju emellertid med hänsyn till vad som ofta bjudes på biograferna säga, att pengarna i de flesta fall kunde användas bättre.Ännu några siffror för att belysa det dominerande rum, som biografen intager vid sidan av andra offentliga nöjen.

En av Kommunala centralbyrån upprättad statistik för sista kvartalet 1919 angående nöjesskatten i 77 av våra städer samt i 25 köpingar och municipalsamhällen ådagalägger sålunda, att nöjesskatten uppgick till sammanlagt kr. 1,150,732:54, under det att samma skatt för teater och konserter uppgick till endast kr. 442,378:83 och för övriga nöjen till ännu mindre eller kr. 288,994:99. Alltså slukade biograferna ensamma i nöjesskatt nära nog dubbelt så mycket som alla de övriga nöjeskategorierna tillsammans: Statistiken är ju blott fragmentarisk, men proportionerna torde tvivelsutan förbli ungefär desamma även med en fullständigare statistik.

Det var givetvis icke någon lätt uppgift att, så plötsligt som biografen framträdde, inrangera den i den sociala ordningen. Det gällde ju att besluta i en mängd frågor, såsom beskattning, den litterära äganderättens skydd, biografens subordinerande under yrkes- och polisförordningar samt framför allt under censuren, vilken på ett tidigt stadium visade sig i högsta grad av behovet påkallad.

Tyskland var det land, som ifråga om införandet av biografcensur gick i spetsen. Biografcensuren där hade dock från början endast karaktären av polisförordningar. Här i Sverige infördes biografcensuren 1911. Censurbyrån organiserades nämnda år av lektor Fevrell och förestods därefter av fil. kand. Gustaf Berg. För närvarande förestås byrån av fil. dr. Gunnar Bjurman, som tillika är ordinarie granskningsman.

Det finnes beklagligtvis såväl hos oss som hos andra nationer en hel del gott folk, som utan att djupare överväga nödvändigheten av censur och kontrollåtgärder begagna varje tillfälle att utösa sin galla över allt vad censur heter som ett oberättigat ingripande i den enskildes rätt och frihet. Att motståndet mot censuren i främsta rummet utgått från filmbolagen och biografägarna är ju så mänskligt, att det ej kanväcka förvåning. Här i Sverige har ock vid upprepade tillfällen censuren angripits från biohåll, men rättvisan kräver dock det erkännandet, att angreppen aldrig riktat sig mot censuren såsom institution, utan endast gällt vissa fall, i vilka censuren enligt biomännens mening ingripit allt för rigoröst. Biografcensuren i Sverige anses också vara en bland de mest nogräknade i världen, vilket ju onekligen talar till förmån för vårt land.

Filmens inre värde kan i viss mån sägas vara beroende av dess syftning. Man brukar med hänsyn härtill skilja mellan tvänne huvudgrupper, nämligen:

1) underhàllande filmer och

2) undervisande filmer.

De underhållande indelas i:

1) komiska filmer (förföljelsescener o. d.),

2) dramatiska filmer,

3) aktuella filmer (reportage o. d.),

4) sagor, sportbilder, trolleri- och tricksbilder, baletter, religiösa bilder o. s. v.

De underhållande filmerna, vilkas huvudsakliga uppgift är att skänka förströelse, kunna vara värdefulla, indifferenta och skadliga alltefter arten av deras innehåll.

De undervisande filmerna har man uppdelat i följande kategorier:

1) geografiska och etnografiska,

2) naturvetenskapliga,

3) tekniska,

4) rent vetenskapliga.

De filmer, vilka inrangerats i den sistnämnda huvudgruppen, måste givetvis anses tillhöra det värdefulla slaget, då de ju jämte de underhållande egenskaper, de kunna besitta, ha spridandet av upplysning och kunskap till huvudsyfte.

Naturligtvis vore det idealet, om man även under den första huvudgruppen kunde inordna endast filmer, som vorevärdefulla eller åtminstone indifferenta. Detta vore dock möjligt endast under förutsättning, att publiken själv vore idealisk. Men publiken vill icke alltid ha det värdefulla, den vill det t. o. m. sällan och endast undantagsvis. Man brukar säga, att ett folk har precis en sådan styrelse, som det förtjänar, och samma regel tyckes vara gällande även i fråga om allmänheten och biografväsendet. Allmänheten har precis sådana biografer, som den förtjänar. Man säger visserligen, att allmänheten skall fostras och att de offentliga nöjena skola gå ut på att höja allmänhetens smak. Men nöjesväsendet är i väsentlig mån, ja så gott som helt och hållet beroende av affärssynpunkten, och det är därför lätt förklarligt, huru under den febrila konkurrensen icke minst biograferna söka att draga till sig publik genom att mer eller mindre offra åt den dåliga smaken. Det är icke så mycket biofacket, som härför är ansvarigt, som dess mera den stora publiken själv.

Med hänsyn till de principer, som besjäla de av biografverksamheten särskilt intresserade, kan man skilja mellan:

1) dem, som sätta affärssynpunkten i första rummet: männen av facket, »branschen»;

2) dem, vilka sätta den ideella synpunkten främst: reformvännerna, en gemensam beteckning för alla, som äro intresserade av skol- och undervisningsbiografi, ungdomsskydd, den allmänna biografnivåns höjande m. fl. andra önskemål, sammanhängande med filmen i dess egenskap av kulturfaktor; och slutligen

3) dem, vilka förena de ekonomiska och ideella synpunkterna.

Den första kategorien representeras som sagt av männen av facket, de egentliga biomännen, dem, som leva på branschen och bereda utkomst åt andra. Att söka hos dem komma andra strängar än de rent ekonomiska att vibrera vore att begära för mycket. Om publiken hälst ville se värdefulla, undervisande, estetiskt och moraliskt lyftande saker, så skulle de säkert göra sitt bästa att fylla detta publikens önskemål. Men de uppfylla det med precis sammaberedvillighet, om önskningarna gå i motsatt riktning, vilket tyvärr oftare är fallet. Ty publiken senterar i allmänhet mera det rafflande och nervkittlande än det verkligt vackra och upphöjda, och den älskar mera råa boxnings- och sportscener, ytliga societetsdramer eller bilder av bohêmen och den undre världen, än det direkt undervisande eller kunskapsgivande.

Den andra kategorien, idealisterna, de som vilja göra biografen uteslutande till en kulturfaktor i ordets strängaste mening och hälst önska se den utnyttjas för uppfostrings- och undervisningsändamål, går måhända till en motsatt överdrift, och finge den uteslutande råda, är det allt för troligt, att biograferna, om de skulle bedrivas som affärsföretag, bleve ruinerande. Man kan fördenskull tänka sig deras syftemål realiserbart endast under förutsättning, att biograferna bleve statligt och kommunalt ledda institutioner. Men är det så säkert, att biografväsendet därigenom bleve idealiskt?

Vore det måhända icke den bästa lösningen att söka förena de affärsmässiga och ideella synpunkterna? Om myndigheterna skola helt och hållet leda och övervaka ett företag, vilket som hälst, uppstår alltid den faran, att det byråkratiseras och förstelnar. Biograferna under uteslutande officiell ledning skulle till sist sannolikt bli så ledsamma och tråkiga inrättningar, att ingen gitte besöka dem.

Nej, den fria konkurrensen behövs såväl här som annorstädes. Men önskvärt vore, att då censuren mången gång, särskilt när det gäller smakfrågor av mera indifferent slag, icke kan ingripa, de ledande männen inom biografbranschen själva gjorde vad de kunde för att hålla det råa och dumma och framför allt det omoraliska så fjärran från filmen som möjligt. Den fria konkurrensen under uppsikt av en upplyst och insiktsfull censur såväl här som i andra länder bör likväl, får man hoppas, så småningom kunna göra biografen till en förströelse av ej blott oskadligt utan t. o. m. av fostrande slag, och det är dit vi vilja komma och väl även skola komma,sedan såväl »branschen» som publiken hunnit växa ifrån det simpla och dåliga.

Vi få i det följande flera anledningar att närmare återkomma till de här framlagda synpunkterna.

KAP. II.

Den dåliga filmen.

I januari 1912 betecknade en Wienrepresentant i Abgeordnetenhaus biograferna i Wien som »Brutstätten der Sittenlosigkeit» (sedeslöshetens utkläckningsanstalter).

Man skulle på grund av detta yttrande lätt kunna tro, att Österrike varit svårare hemsökt av mindervärdiga biografnöjen än andra länder. Så är dock ej fallet. Denna dom torde nog hava ägt sin tillämplighet även på andra häll. Det är betecknande, att det för en sämre film utmärkande ordet »Schundfilm» (smutsfilm, struntfilm), vilket vunnit burskap över hela världen, just är av tyskt ursprung. Ordet är väl funnet, på en gång kraftigt och betecknande, och man kan i detsamma avläsa hela den sedliga harm, varav Tysklands upplysta kretsar grepos under biografväsendets urartande. Schundfilmens hemland var emellertid Frankrike och i viss mån även Danmark, vilka länder dock hade sin kanske största marknad i Österrike och Tyskland. Icke så mycket därför, att man överhuvud taget gillade vad de hade att bjuda på — en rik och skarpt kritisk litteratur bevisar motsatsen — utan fastmer därför att de franska och danska filmbolagen på den tiden fullkomligt behärskade världsmarknaden och dessutom voro kända för lika rivande som hänsynslösa affärsmetoder.

Som vi redan omnämnt, var Tyskland det första land, som sedan såväl »branschen» som publiken hunnit växa ifrån det simpla och dåliga.

Vi få i det följande flera anledningar att närmare återkomma till de här framlagda synpunkterna.

KAP. II.

Den dåliga filmen.

I januari 1912 betecknade en Wienrepresentant i Abgeordnetenhaus biograferna i Wien som »Brutstätten der Sittenlosigkeit» (sedeslöshetens utkläckningsanstalter).

Man skulle på grund av detta yttrande lätt kunna tro, att Österrike varit svårare hemsökt av mindervärdiga biografnöjen än andra länder. Så är dock ej fallet. Denna dom torde nog hava ägt sin tillämplighet även på andra häll. Det är betecknande, att det för en sämre film utmärkande ordet »Schundfilm» (smutsfilm, struntfilm), vilket vunnit burskap över hela världen, just är av tyskt ursprung. Ordet är väl funnet, på en gång kraftigt och betecknande, och man kan i detsamma avläsa hela den sedliga harm, varav Tysklands upplysta kretsar grepos under biografväsendets urartande. Schundfilmens hemland var emellertid Frankrike och i viss mån även Danmark, vilka länder dock hade sin kanske största marknad i Österrike och Tyskland. Icke så mycket därför, att man överhuvud taget gillade vad de hade att bjuda på — en rik och skarpt kritisk litteratur bevisar motsatsen — utan fastmer därför att de franska och danska filmbolagen på den tiden fullkomligt behärskade världsmarknaden och dessutom voro kända för lika rivande som hänsynslösa affärsmetoder.

Som vi redan omnämnt, var Tyskland det första land, somav tungt vägande skäl Vilka dessa voro belysas i: »Några drag ur biografernas utvecklingshistoria» av Dagmar Waldner. Biografbladet No. 1 och 4. 1921. införde biografcensuren; att det också blev det land, som var först färdigt med att avskaffa den, hade sin särskilda orsak. När republiken proklamerades i Tyskland, skulle ju alla besvärande samhällsband avkastas och friheten släppas lös på alla områden. Vad var då naturligare än att även biografcensuren i en handvändning sopades bort? Och vad blev följden? Jo, att de tyska biograferna knappt blevo bättre än de ryska, vilka under kriget mer än andra hade urartat till just sannskyldiga »sedeslöshetens utkläckningsanstalter» — ja, fullkomliga undervisningsinstitutioner i fråga om de skamlösaste perversiteter och sexuella vidrigheter. Den tyska dagspressen kunde i längden ej undgå att allt kraftigare reagera mot biografernas ruskigheter. Folkbildningens och folkuppfostringskretsarnas aktion tvangs in i mera praktiskt positiv riktning med påföljd att, trots det allmänna förfallet, till sist det tyska folkets sunda instinkter togo ut sin rätt. Indignationen spred sig allt mer och resulterade i en ny biografcensur, vilken i vissa punkter t. o. m, överträffar den gamla i stränghet. Man hade blivit vis av skadan. Dock ej helt, ty den tyska censuren i sin nya form lär särskilt i organisationsavseende lämna mycket övrigt att önska.

Ordet Schundfilm betecknar, som sagt, en dålig film i allmänhet. Men en film kan vara dålig på mer än ett sätt — dels genom sin framställning, dels genom sitt innehåll och dels genom bådadera. I vart och ett av de nämnda fallen är den en »struntfilm». Den kan vara det genom undermålighet i framställning eller i regi och utförande, genom sitt ämnesval, genom sin tendens o. s. v. För den icke fackkunnige ligger frestelsen nära att ur teknisk synpunkt utdöma och helt enkelt kalla de ofullkomliga alstren från filmens tidigaste barndom för Schundfilmer i jämförelse med dem, somvåra dagars fulländade teknik frambringar. Den dåvarande Schundfilmen var dock detta huvudsakligen genom det utförande, som kom den till del, mindre genom beskaffenheten av sitt innehåll eller genom sin tendens. De för biografverksamheten avsedda voro i allmänhet rätt oskyldiga förströelsefilmer, visserligen utan något större värde, men ej heller direkt skadliga, om ej möjligen — för ögonen. I och med filmdramats tillkomst förändrades dock karaktären. Nu för tiden är det tvärtom. Tack vare den tekniska fulländning, som filmens framställning uppnått, besväras ögat ej så mycket som förr. Den goda smaken däremot så mycket oftare. Vad som bjöds i filmens tidigaste dagar kunde ofta vara barnsligt och löjligt, t. ex. de i det oändliga upprepade förföljelse-, porslinskrossnings-, förvandlings- och fantasiscenerna. De voro obestridligen skäligen enfaldiga och meningslösa. Men ingen människa tog åtminstone någon skada av att se dem. Nu har filmen lämnat sitt naivitetstillstånd bakom sig och blivit raffinerad i såväl det ena som det andra hänseendet, varigenom dess verkningar intensifierats. Filmen har utträtt ur sitt paradisiska oskyldighetstillstånd och av kunskapens träd på gott och ont plockat icke minst de onda frukterna, vilka den serverar i en för den okritiske tilltalande yttre gestalt. Filmscenen har i alltför hög grad blivit en tummelplats för mänsklighetens mest elementära känslor och passioner, för råheten och brutaliteten i deras olika gestaltningar och ej minst för den mänskliga dumheten.

Vad den senare beträffar, har den firat fullständiga orgier i den komiska struntfilmen. En tysk författare på området, K. Dörring, skildrar en dylik film, som tyckes ha satt rekord i fråga om plumpt och idiotiskt skämt. Vi återge skildringen något fritt efter Dr. Albert Hellvig, som omtalar den i sitt arbete, »Schundfilms, ihr Wesen, ihre Gefahren und ihre Bekämpfung«. (Halle a/S. 1912).

»En enfaldig man förrättar ett naturbehov i skogen. En spefågel, som iakttagit mannen, passar på och läggeroförmärkt ett par hönsägg under honom. Då den enfaldige får se äggen, tror han på fullt allvar, att det är han, som värpt dem, och glad i hågen för han med sig äggen hem och visar dem för sin hustru, som naturligtvis blir glatt överraskad över mannens nyupptäckta förmåga. Mannen upprepar nu i hemmet sitt värpningsexperiment, men när han sedan skall lägga de förmodade äggen i stekpannan, smörjer han ned sig på det vederstyggligaste om händer och ansikte».

En sådan film, för vars råa enfald man saknar ord, borde väl i den goda smakens namn ha förbjudit sig själv. I vårt land skulle den aldrig ha gått. Den har dock faktiskt givits i Berlin. Och man kan föreställa sig, vilken verkan den skulle utöva på en dum och okritisk publik, som sannolikt icke på något sätt höjde sig över filmens nivå. Man har all anledning att tro, att publiken avlägsnade sig från en sådan föreställning med icke ens den behållning, som ett oförargligt gott skratt kan skänka. Publiken gick därifrån, antagligen dummare och råare än den gick dit.

Man behöver dock ingalunda gå så långt tillbaka i tiden eller till Berlin för att träffa på smutsfilmer av liknande art.

Vi erinra i detta sammanhang om tvenne Pathéfilmer »Den första cigarren» och en annan, som gavs i Sverige 1913—14 och handlade om besöket hos en tandläkare. Ett par små detaljer ur den senare räcka till för att visa nivån. Sedan patientens smärtor i närbild givits tillbörlig förstoring på det att de groteska rörelserna och grimaserna »fullt skulle komma till sin rätt», sparkas offret av betjänten in till »doktorn», som efter åtskilliga »naturtrogna» manipulationer lyckas draga ut en oxeltand, stor som ett helt manshuvud. Patienten spottar blod och var i massor ned i sin — cylinderhatt, som han hållit i knät och till sist i ett slags idiotisk förvirring sätter på sitt huvud, varvid innehållet rinner ned över huvud och kropp. Att dessa två filmer funnos i kopior avsedda för familjeapparaten «Kok» visar, bland annat, fransk föreställning om svensk kultur. Ett förhållande, som knappast jävas aven hel del av vad man får se än i dag från samma håll och så mycket livligare måste beklaga, som firman på så många andra områden givit utmärkta prov på kvalitetstillverkning. Även om den nyare filmproduktionen kanske ej lämnar fullt så osmakliga prov, kan den förete andra, mindre tilltalande sidor. Sålunda visades under kriget (d. ²⁸/₁₂ 1915) på Drottninggatan i Stockholm en Gaumontjournal, vari likaledes det galliska skämtlynnet på ett allt annat än spirituellt sätt excellerade. En rad lätt kostymerade damer roa sig med att sparka (!) fram högar av kokarder, med vilka från kriget hemvändande soldater skulle prydas. En pojke, som går förbi, lyfter på damernas korta kjolar och kittlar dem på benen, naturligtvis under ett livligt grimaserande. Redan frånsett det senare momentet, som var rätt så uttänjt för att vara del av en journal, så är ju detta alldeles avgjort en olämplig scen för barnförevisning. Om programmet i övrigt var »rött», d. v. s. avsett för barn, låta vi vara osagt. I alla händelser utgjordes den fåtaliga publiken till större delen av halvvuxna pojkar och springflickor, som hör- och synbarligen funno det mindre smakliga skämtet synnerligen spirituellt och efterföljansvärt. Antagligen har denna del av journalen också varit av censuren barnförbjuden, men sluppit förbi den myndighet, som kontrollerar våra lagars efterlevnad, och vilken av helt naturliga skäl omöjligen kan hinna med allt.

Ett färskare exempel på en veritabel struntfilm av amerikanskt fabrikat gavs den ¹/₁₂ 1920 på Auditorium i Stockholm och den ²⁶/₁ 1921 på Drott, å båda ställena inför en, dess bättre, mycket fåtalig publik. Namnet var »Nästan hjälte» och innehållet i korthet följande: Tvenne bedragare, vilka under utnyttjande av krigsentusiasmen listat sig till att komma med på en fest, som var avsedd för två officerare, kommande direkt från fronten, hade, i det de utgåvo sig för mottagningskommittén, mött sina tilltänkta offer vid båten och fört dem till en badinrättning. Där bemäktigade de sig uniformerna men lyckades endast få med sig det ena paret byxor. Debegåvo sig emellertid icke förty till festen. Texten lydde så: »Nu kommer vi överens om att använda byxorna 5 minuter var». Den, som under tiden var utan, satt uppkrupen på en biljard, dinglande med benen, under det han väntade, tills kamraten flirtat den överenskomna tiden. Herrn i huset, en fyllbullt av äckligaste slag, en rusig betjänt och de tvenne offren figurerade alla utan byxor, fruntimren voro framställda som giftasgalna tokor, frun i huset fjollig och rå. Slagsmål och stöld fattades naturligtvis inte. Detta är vad man vågar bjuda en publik å biografer, som frekventeras av även mera granntyckta besökare. Att den svenska publiken icke uppskattade detta prov på amerikansk humor, lände den till heder. Censurens befogenhet borde utvidgas därhän, att den finge med ett särskilt signum förse de s. k. «struntfilmerna». Vilken publik skulle väl i så fall vilja räkna sig till dem, som gynnade genren? Den regulator, som hittills sörjt för utestängande av mindervärdigt bihang till det, som inbegripes i det s. k. »rubb- och stubbköpet», har ju visat sig fullkomligt maktlös — publiken behöver hjälp Intresserade av hithörande hänvisas också till »Filmen, dess framställning» etc. av Dagnar Waldner, Chelius förlag 192), samt en artikel i Biografbladet No. 4 1921: »Några blad ur biografreformernas historia». .

Innan vi gå vidare, några ord till förklaring av »rubb- och stubbköpet». Detta avser en egendomlighet inom den internationella filmförsäljningens praktik, som består i tvångsköp av någon viss officins hela årstillverkning för erhållande av rätten att uppföra den del, som man själv valt ut. I detta avseende skulle censuren verkligen kunna bli den räddande ängeln. Köparen kan nämligen reservera sig mot inköp av sådant, som censuren »gör vitt», d. v. s. förbjuder. Som det nu är, kan dock censuren av många skäl icke förbjuda så mycket, som eljest ur rena smakhänsyn vore önskvärt, såvida den icke å sin sida har ett stöd i publikens tydligt framträdande reaktion mot det dåliga. Hur svåra emellertid hithörande förhållanden äro att reglera, torde framgå bl. a.av det svar, som den 1909 mäktigaste representanten för den internationella filmindustrin gav våra importörer, då de begärde bättre innehåll och spel på bilderna: »Vill ni inte köpa, kan ni låta bli. Vi ha vår förnämsta marknad på Balkanstaterna och Ryssland, som icke ha så stora pretentioner, och vi tänka ej förändra vår arbetsmetod för ett så litet land som edert». (Nord. Filmtidning).

Vi ha emellertid sedan dess fått en egen betydande filmproduktion, varför det numera ej torde gå fullt så lättvindigt att avvisa berättigade krav på anständighet. En oerhörd ihärdighet och diplomatisk skicklighet erfordras dock för att driva dessa krav igenom. Med vilka medel vi än tänka försöka nå detta mål, så böra vi alltid behålla i minnet, att filmindustrien står i storkapitalets tjänst, och dess oligarkiska tendenser ha hittills kännetecknats av det för denna bransch väl enastående förhållandet, att konsumenterna, d. v. s. biografägarna, och den bättre publiken så gott som sakna varje inflytande såväl på kvantitet och kvalitet som även på tidpunkten för produktionen. Reklamen går efter dess pipa och massorna äro blindstyret. Många biografägare skulle helt visst ge helt andra och bättre program, om de icke vore tvungna att ta vad filmfabrikanten (el. agenten) levererat åt dem. Att genom socialisering tro sig kunna få bukt med stormakter av detta slag är blott en vacker fantasi hos personer, som föga äro inne i förhållandena. För övrigt torde dessa förhållanden nog så småningom på ett helt naturligt sätt reglera sig själva genom den kamp, som med målmedveten seghet föres av de alldeles icke få bland branschens egna, mera ansvarsmedvetna representanter, som stå utanför de stora trusterna.

Ehuru nivån för något år sedan avgjort visade höjning, spelas dock ännu i dag allt för många s. k. programinlägg, som i enfald och råhet söka sin like och väcka förargelse, ej sällan bara på grund av deras placering emellan för övrigtoklanderliga filmer, av vilka de ha en beklaglig förmåga att totalt förstöra intrycket.

Chaplinfilmerna t. ex. höja sig väl endast sällan över struntfilmens nivå, även om man måste medge, att de i jämförelse med nyss skildrade åtminstone ej återge rena oanständigheter. Att de utveckla de ungas sinne för en humor av det högre eller äkta slaget, torde ej ens den mest inbitne Chaplinbeundrare kunna påstå. Därtill äro de alltför absurda i sin överdrivna och våldsamt krystade komik. Men så länge det finns publik, som icke förmår sentera någon annan humor än den pellejönsaktiga, måste de väl tolereras.

Chaplin har dock ej gått fri från censuren. Man har reagerat rätt skarpt mot hans filmer, i vilka det lägsta raljeri i form av misshandel av krymplingar, sparkar och slagsmål överflödar och som bjuda på saker så råa, dumma och smaklösa, att det kan väcka både förvåning och förargelse. Här i Sverige har censuren varit rätt onådig mot Mr. Chaplin, och i England uttalade för någon tid sedan t. o. m. en kongress av biografägare sin protest mot Chaplinfilmerna. I fråga om konsten att göra svart till vitt inför en okritisk publik har den internationella filmbranschen särskilt utvecklat en fenomenal skicklighet, så snart det gällt principiella synpunkter på filmen. Och därför har icke heller hos oss Chaplin saknat beundrare, bland vilka många, ofta helt säkert i god tro, sökt försvara mannens trots allt originella filmskapelser med att han avsett en blodig drift med mänsklighetens svagheter. Av de biografiska notiser, som hittills publicerats om den »store mannen», får man dock huvudsakligen den uppfattningen, att Chaplin är en affärsman som få — icke minst i fråga om den psykologiska skarpblick, som är ett villkor härför — samt förstår att med en skicklighet utan like utnyttja filmens alla tricksmöjligheter.

Långt farligare än den komiska struntfilmen är dock den kriminella. Vem minnes ej Nick Carter-litteraturen och det energiska utrotningskrig, som bedrevs mot detta litteraturensogräs? Ha vi glömt, hur pojkarna i sina lekar iscensatte reminiscenserna ur dessa äventyrsböcker, där brottets romantik mer eller mindre förhärligades? Ha vi ännu i dag lyckats bli kvitt dessa skönlitterära stinkblommor? Gå de ej alltjämt igen i den outrotliga sämre detektiv- eller kriminalromanen, som räknar sig till moralisk förtjänst, att den alltid till sist låter detektiven triumfera över boven, huru förslagen denne än är? För att ge ett litet begrepp om vad som i den vägen presteras, även på filmen tillåta vi oss citera följande ur pressen:

(Svenska Dagbladet ⁷/₁₂ 1920): »Kopparådern vid Rio Chico» är den vilda-västernaktiga titeln på Stars mycket spännande och utmärkt vackert fotograferade äventyrsfilm, där bovar, falskhet, revolvrar och kärlek flitigt komma till användning. Odéon har en William Farnumfilm »Djungelspåret» med en myckenhet mord, hämnd och ögonrullningar, mestadels i starkt exotisk miljö. Filmen har tvivelsutan krävt mycket både pengar och arbete och kan ju ha sina goda sidor, men dess olidliga svulstighet — numer ofrånkomlig när det gäller en film med Farnum i huvudrollen — gör den mäkta tålamodsprövande att åse.

(Nya Dagligt Allehanda ²¹/₁₂ 1918): »En demon i kvinnohamn». Det hela en typisk kolportageroman, omsatt i rörliga bilder, om två systrar, den ena utan minsta stänk av samvete, den andra renhjärtad och uppoffrande; vidare om en skamligt bedragen äkta man, en olycklig älskare, som i förtvivlan blir alkoholist, och slutligen om en sniken privatdetektiv, som mot kontant erkänsla ogenerat tjänar två herrar.

(Aftonbladet ²⁹/₂ 1916) »Venus under masken» är fylld av mycket hat — kärlek, gift och mord och baroner och hi och hej.

(Svenska Dagbladet ¹/₆ 1920) »Guldkungen från Gold River». Den handlar om millionguldgrävaren, som till en tid blir bedragen, men till sist vinner lyckan, så långt man kan se på en film. Där förekomma spännande scener från guldgruvorna och scener från ett lättfärdigt societetsliv, där man icke räknar så noga med den äktenskapliga troheten. Filmen är ganska underhållande. —

Reflexionerna göra sig själva!

Omkring mars månad 1920 gavs på biograferna i Stockholm följande praktexemplar, betitlat »Anton den förskräcklige», vars hjälte, en rusig general, tränger in i en stuga ochfördärvar en stackars flicka. För övrigt vimlar filmen av mord, spioneri och andra knalleffekter.

Är det icke ett äventyr, som i ovanligt hög grad bör tilltala ligapojksfalangen?

Nedanstående programinlägg från Odéons i Stockholm filmnyheter den ¹⁶/₁ 1920 är hållet i fullkomlig Nick Carterstil. Här gör man sig icke ens besvär med att släta över med bovens »rättvisa bestraffning»Härtill kan anmärkas, att »En moders plikt», för vilken detta programblad var avsett, ej var barntillåten. Det finnes dock flere än recencenterna, som taga dylika program med sig hem. Är det då alltid så säkert, att de där icke läsas av barnen?.

»Filmens makt...» En Monte Carlo-skizz.

Det är i Monte Carlo en blomstrande indiansommarkväll, med Medelhavets lätta vågor gnistrande och blänkande i det förtrollande månskenet. Överallt röra sig glada och leende människor, vilka endast tänka på att förlusta sig och i största möjliga mån tillgodogöra sig Monte Carlos alla tillfällen till njutning och nöje. På en i palmernas skugga halft dold bänk finna vi Sten Bergh, f. d. juris studerande, numera internationell äventyrare eller, som han för tillfället titulerar sig, Baron Thule de Niege i sällskap med tvenne likasinnade medlemmar av det i Monte Carlo ej alltför ovanliga äventyrarskrået. Sällskapet sitter just och söker finna ut det lämpligaste medlet att lättvindigast möjligt komma över en i deras ögon någorlunda respektabel summa. Åtskilliga planer från tiggarlistan för nakna negerbarn i Honolulu till inbrott i spelbankens kassa ha diskuterats utan resultat. Nere från staden synes tydligt över de andra en väldig ljusskylt för filmfirman Pathé Frères. Baron de Niege tittar ett slag fundersamt på den. I samma ögonblick går den ståtliga, för sina smycken allmänt kända furstinnan Olga Prawntowsky förbi. Knappt har hon passerat förrän baronen far upp som en stålfjäder och dansar i vild yra en vanvettig csàrdás kring sina av häpnad förstummade stallbröder. Snart har baronen emellertid lugnat sig och inviger sina av nyfikenhet upptända kamrater i sina planer. Dessa vinna allmänt gillande, och snart bryter sällskapet upp för att offra en del av sina återstående francs på en enklare supé.

Det är utanför Casinot under promenadtimman följande dag. Den på platsen patrullerande poliskonstapeln står just och samtalarmed en herre, vilken nyss presenterat sig som fotograf vid det nystartade filmbolaget »Les Etoiles», vilket bl. a. lyckats förvärva furstinnan Olga Prawntowskys medverkan i en storartad detektivpjäs »Storfurstinnans juveler». «Vi skulle så gärna vilja taga en scen, då storfurstinnan — Olga Prawntowsky — rånas å sina dyrbara smycken, här på terrassen, vilket väl går för sig». I samma ögonblick vandrar en i 10-francssedel över till den jättelike konstapeln, vilken småler jakande.

Om en stund uppenbarar sig kameramannen i sällskap med ett par som veritabla teaterbovar utstyrda herrar. Kameran ställes upp, inriktas mot promenaden och herrarna göra sig i ordning. Strax därpå kommer furstinnan intet ont anande vägen framåt. Snart är hon mitt framför kameran. Kameramannen arbetar och de två banditerna rusa med ett snabbt språng över sitt offer, rycka från henne det berömda pärlhalsbandet, vilket pryder hennes lagom fylliga, bländvita hals, och den av vänstra handen burna guldbroderade penningväskan. Furstinnan slår och klöser ifrån sig av alla krafter under gälla rop »polis, polis».

Den jättelike konstapeln står där liksom de övriga promenerande småleende och utstöter ibland ett gillande utrop: »Förbaskat bra!» »Alldeles som verklighet!» hör man från alla håll. Bovarna ha snart utfört sitt värv och rusa fortast möjligt från platsen. Nu äntligen är furstinnan fri från sina plågoandar. Hon uppfattar konstapelns höga gestalt. Rusar fram till honom med en störtflod böner om hjälp. Han börjar se fundersam ut och plötsligt går det upp ett ljus för honom, huru kapitalt han blivit dragen vid näsan. Han tittar upp. Även filmmannen är spårlöst försvunnen. Uppslukad av folkvimlet.

Dagen därpå finna vi bovarna och filmmannen — baron de Niege, eller rättare sagt f. d. jur. stud. Sten Bergh, — på expresståget genom Tyskland. Tidigt samma morgon mottog furstinnan Olga Prawntowsky med posten en filmrulle och ett brev, vari hon med blandade känslor läste: »Eders höghet! Hjärtligt tack för Eder medverkan i vårt filmdrama. Ha härmed äran översända en filmrulle, där Ni kan studera Edert mästerliga utförande av Eder krävande roll. Underdånigst Votre ami X.

P. S. Edra dyrbarheter äro pantsatta hos procentaren P. för en summa av 10,000 fr., där Ni kanske behagade utlösa desamma. D. S.»

Vad ha väl Nick Carter- och detektivromanerna att betyda vid sidan av den kriminella filmen, som frossar i liknande motiv? När en roman läses av hundratusen, beskådas jufilmen av miljoner, och där romanen ger en i ord svagt reflekterad bild av det skildrade, där återger filmen verkligheten nära nog fullt levande. Filmen ger oss kilometervis i den mest koncentrerade och lättflytande form på mindre än två timmar, vad vi eljest skulle behöva dagar för att läsande sluka.

Kärleken, hatet, förbrytelsen, hämnden, hånet, skadeglädjen, grymheten, fruktan och ångest m. m., alla den mänskliga själens mest primitiva drifter, begär och böjelser, allt detta retande stoffs verkan förstärkes genom det å biografen inom kortast möjliga tid sammanträngda händelseförloppetEn typisk provkarta på dessa, en i sin brutalitet fullkomligt vidrig film, ehuru synbarligen starkt beskuren av censors sax, visades 1920 på landets biografer. Namnet var »Vigselringen», drama i 5 akter av John Lynch. (Paramount). Innehållet är i korthet följande: Anni är gift med Martin, en skurk, som vill förmå henne att avlocka en plantageägare på Havaji upplysningar. Hon vägrar, mannen hotar skjuta henne men såras själv av det skott, som går av under brottningen. Hon flyr, troende att mannen dött, till Honolulu, där hon fattar kärlek till en sympatisk ung man, som förälskat sig i henne. Martin uppenbarar sig där, och hon ser sig nödsakad att följa med till hans bostad, där hon lyckas värja sig mot hans brutalitet och får reda på, att han och hans medsammansvurna ämna tända eld på plantagerna. Hon flyr för att varna de hotade. Hennes man har emellertid råkat tända eld på sina egna kläder och störtar sig i havet, där han omkommer, varefter hon kan förena sig med den man hon älskar.

Ävensom följande, om vilket Sv. D. ²²/₂ 1921 yttrar: »Olympia har ett uppskakande drama av det slag, varmed man förmodligen på andra sidan Atlanten stundom värvar själar för vissa sociala åsikter. Det heter »Männens martyrer» och skildrar kvinnolidanden under former av exceptionellt bestialisk manlig tortyrlusta. Det är svagt i kompositionen och har framför allt för mycket av predikan, för att handlingen skulle kunna vara medryckande. Uppsättningen är ganska god, även om den för den del av dramat, som utspelas i det gamla Rom, visar på en del ganska förbluffande och ganska okända vanor i kejsartidens Tibernstad. Det hela verkar en svag efterklang till Intoleranceserien». Sådant kan ej betecknas annorlunda än som »dravel», vilket många bland publiken också högt och tydligt sade ifrån.. Vad detektiv- och Nick Carter-romanerna utveckla av sensation i en eller flera volymer, det visar oss filmen inom loppet av2 timmar, ofta kanske t. o. m. blott inom tio till femton minuter. Den psykologiska verkan blir härigenom betydligt kraftigare, ty när vi läsa kunna vi efter behag göra uppehåll och öva kritik eller genom eftertanke befria sinnet från eventuellt tryck. På biografen stegras och hopas sinnesrörelsen tillika genom den oerhörda hastighet, varmed inför våra ögon liksom framtrollas livslevande bilder. Den, som är road av experimentet, kan lätt räkna ut, att den tid, som behöves för att läsa och fullt begripa ett kapitel i en roman eller annan lätt lektyr, är mångdubbelt längre än den, som åtgår för att uppfatta och begripa ett filmdrama. Till eftertanke och befrielse blir ingen tid över. Att återställa den själsliga jämvikten i kapp med filmen är ännu omöjligare. Åskådaren känner sig också på ett helt annat sätt än vid läsningen av en bok leva med i filmdramat, han erfar i livligaste mått själsspänningen hos brottslingen, där denne med alla de medel, som hans förslagenhet ställer till hans förfogande, söker undkomma, ja, det är icke uteslutet, att han försätter sig själv helt omedvetet rent av i bovens ställe.

Vi ha jurister, läkare och lärare att tacka för kunskapen om några i detta hänseende mycket belysande fall, liksom även för hänvisningen till det faktum, att biografen tyvärr icke sällan utgör den omedelbara anledningen till stölder. Det är därför ej underligt, om de erfarenheter, som bekräfta barnens eller de svagas och ärftlighetsbelastades tilltagande brottslighet genom biografdramats inflytande, i oroväckande grad hopas. Å biografen få de in i minsta detalj lära sig, hur man skall bära sig åt i de mest förtvivlade situationer, vilket kommit en jurist att yttra de bekanta orden: »Bio en skola för brottslingar». I »Tidens Tegn» skriver polismästare Arctander i Kristiania följande:

Filmen kan på många sätt utöva en skadlig verkan på barnen. Först och främst därigenom, att den alltför tidigt för dem in i nya föreställningar och tankar, som borde ligga dem fjärran ännu i många år. Det är en skam, att våra barn inbjudas att se detkärleksjolt och pjoller, som hittills varit oskiljaktigt från filmen. Man kan vara alldeles säker på att de flesta barn på detta sätt så att säga med våld föras in i en idékrets, som annars skulle vara dem onaturlig, men som filmen tvingar på dem med en ofta infam intimitet. Denna risk var man förr fri från, för det första därför, att barn ju överhuvud sällan gå på teater och i varje fall som regel först efter moget övervägande från deras målsmäns sida. Och därnäst är det att märka, att saker, som scenen kan behandla med lätt och varlig hand och som böra behandlas så, de tränga på filmen fram till handgriplig tydlighet och tvinga den minderåriga publiken att reflektera. Barnen bli med andra ord på vissa fält vuxna i förtid utan att samtidigt vara utrustade med de egenskaper, som äro nödvändiga för att uppväga den på oregelbundet sätt förvärvade kunskapen. Den, som har iakttagit barnaskaran på de främsta bänkarna, de spända ansiktsuttrycken, den uppspelade stämningen, skall förstå, att filmen blivit motsatsen till ett hjälpmedel i uppfostrans tjänst. Detektivhjältarna, gentlemantjuvarna och liknande typer är det, som retar deras fantasi. Och för att få tillfälle att följa dylika förebilder på deras fantastiska och enfaldiga vägar frestas en modern 12—13 års gosse att utsätta sig för inte så litet i fråga om skolkning och osanning. Ja, det är knappast för mycket sagt, att barnkriminaliteten stigit betänkligt, sedan biograferna började sin verksamhet. Det är inte bara den företeelsen man möter, att barn begå olagligheter för att skaffa sig pengar till biografbiljett. Det är ju inte alls okänt, att filmföreställningens eget innehåll ger dem idén till stölder och liknande galenskaper.

Den norske författarens resonemang utmynnar i yrkande på särskilt gallrade barnprogram. I samma artikel framhålles för övrigt också, att pressen äger sin andel i att filmen utövar ett förråande inflytande. Det borde finnas ett mellanting mellan det rent reklamliknande omnämnande, som i allmänhet bestås ett biografprogram, och teaterkritik.

Amtsgerichtspräsident Dr. Becker i Dresden yttrar i samma ämne:

De utomordentliga faror biobesöken innebära för barnen äro kända. Knappast någon förhandlingsdag inom barndomstolen förflyter, utan att man kan spåra ett orsakssammanhang mellan den anklagades straffbarhet och bio. Bio lockar med sina föreställningar, vilka, anpassade efter den stora massans sensationsbehov, särskilt på ungdomens omogna fantasi utöva en retande och uppeggandeinverkan. Redan begäret att tillfredsställa detta och försöken att vinna de härför erforderliga medlen leda icke sällan till kriminella avvägar. Men ännu oftare förledes ungdomen att efterapa vad den ser och sålunda uppstå straffvärda förvillelser som direkta resultat av de erhållna intrycken.

De rysligheter och groteska överdrifter, som hopas i dramerna, skaka och uppröra unga känsliga nervsystem ej sällan ända till bristning. Att barn blivit fullkomligt hysteriska eller fått konvulsioner efter biografbesök, vilket ju då och då förekommit, torde dock delvis även få tillskrivas en olämplig uppfostran i hemmet eller särskilt nervös disposition, som icke skötes som sig bör. Alla föräldrar ha dock ej reda på sina barns anlag i den vägen. Vad t. ex. en så oskyldig sak som Drottning Sofias begravning kan åstadkomma i ett dylikt fall, visar följande. En självförsörjande dam ville bereda sin gosse (4 år) och jungfrun ett extra nöje, allrahälst som hon själv blivit upptagen med extra arbete på kvällen. På Brunkebergsteatern i Stockholm, dit kosan ställdes, visades bl. a. ovannämnda begravning. Pojken, som för icke så länge sedan mist sin far och av en oförklarlig anledning fick för sig, att det nu var hans mor, som låg i kistan, började gråta och ville hem. När modern så ej var hemma och ej per telefon kunde anträffas — jungfruns metoder att lugna ett känsligt barn torde väl knappast ha varit de rätta — fick pojken konvulsioner och dagen därpå låg han i feber. — Detta var ju, som sagt, alls ingen farlig film. Men det finns nog många barn av lika känslig typ, med vilka fantasien skenar i väg efter den själsspänning de utsättas för. Det nutida tidningsläsandet, som skänker en mångfald sensationer, kolportagelitteraturens verkningar, den icke alltid på ungdom så uppfostrande skyltningen i en hel del cigarrbutiker och biografer, dåligt sällskap — hemmen äro ju mer än någonsin stängda i fråga om gästfrihet tack vare de dåliga tiderna, så att man tvingas till umgänge utomhus — ha vi icke där en hel rad förutsättningar för att den andliga sådden ibiograferna, där bilden ger den kraftigaste suggestionen av alla, skall finna den allra lämpligaste jordmån för uppdragande av giftiga plantor?

Till den dåliga filmens område må med fullt fog hänföras även de filmdramer, där självmordet i olika former, oftast utan allt konstnärligt berättigande, framställes. Särskilt barn med sina mottagliga sinnen påverkas i högsta grad skadligt av självmordsscener, vilkas ohyggliga innebörd deras omogna omdöme ännu ej förmår fatta, men som kvarlämna outplånliga intryck. Att åsynen av dylika scener t. o. m. direkt lett till självmord torde vara känt. I pressen har man ju mer än en gång läst om hur vuxna på biografen lärt sig sättet att taga sitt liv. Naturligtvis menas härmed ej, att det är själva åsynen av dylika scener, som är drivfjädern till självmordet. Psykologerna hålla dock före, att överretade, patologiskt förändrade hjärnor till den grad påverkas av vad de se, att de sedan i handling tvingas omsätta vad de kanske i sitt inre tills dato endast känt som en dunkel benägenhet. Men hur många människor veta av eller räkna med ärftligt påbrå hos sig själva och sina barn och inrikta sin uppfostran på alla eventualiteters förebyggande.Fröken Gagner lämnade enl. ett referat i Österg. Dbl. ⁵/₃ 1917 följande exempel på hurusom brottsliga tendenser visat sig hos barn genom tvångsföreställningar efter biografbesök. En skolpojke hade sålunda beväpnat sig med kniv, och en sorgfällig undersökning, företagen av specialläkare, gav vid handen, att pojken varit på biograf och där sett en film, å vilken en detalj om ett överfall med kniv så bitit sig in i honom, att han själv beväpnade sig. Denne pojke hade varit frisk och fri från ärftlig belastning. Det förtjänar här anmärkas, att den svenska biografcensuren numera klipper själva handlingen ur filmer med framställning av självmord.Sv. Morg. Bl. 1908 skriver under rubriken: »En märklig vädjan till den svenska pressen från pedagoger och läkare om sensationsskildringars avlägsnande ur tidningar» följande:

»Pressen har i våra dagar iklätt sig uppgiften som folkledare, och som uppfostrare uppbär den ett visst ansvar. Huru fatta representanterna för denna press sitt ansvar?

Huru brottmålsreferaten verka är med all önskvärd tydlighet bevisad genom brottslingars egna bekännelser. Icke bara den inhemska utan internationella brottsligheten och dess metoder får man på sina fem fingrar. Allmänheten fordrar sensation. Men får den, som gör anspråk på fostrarvärv, låta sina handlingar dikteras av så låga motiv?

Svenska Läkaresällskapets sektion för neurologi och psykiatri, som tagit del av en från Pedagogiska sällskapet utgången vädjan till svenska pressen att vid referat av brottmål och andra liknande ämnen undvika alltför detaljerade och sensationellt färglagda skildringar, vilka kunna verka menligt på svagare individers fantasi och känsloliv, finner denna vädjan behjärtansvärd och av faktiska förhållanden påkallad. Det kan icke förnekas, att dylika skildringar i dagspressen kunna verka som anledningar till nya brott och därför på visst sätt äro att anse som företeelser av en indirekt samhällsvådlig art, som bör motarbetas. Den disposition för brott och våldshandlingar, som samhället i sina bredare lager gömmer, kan i månget fall mogna under dessa inflytelser. De för kriminella suggestioner mottagliga äro dels att söka bland de moraliskt defekta, dels även bland de sinnessjuka. Hos de förra betingas imitationslusten av naturlig dragning till brottet, en genom anlag i förening med yttre ogynnsamma omständigheter utvecklad latent brottslighet, ur vilken genom en viss tillskyndelse brottet slutligen framgår. Till sådana tillskyndelser höra också de utförliga brottmålsreferaten. En med blodiga detaljer utsirad skildring kan verka som en direkt lockelse, på samma gång den ger en teknisk ledning till nya brott, och även om den verkliga orsaken till brottet ligger djupare, får man icke bagatellisera betydelsen av dessa yttre anledningar. Utan avsikt från tidningarnas sida att förhärliga brottet, faller på förbrytaren, genom den mycket påfallande uppmärksamhet pressen skänker åt honom, ett slags nimbus, åtminstone i deras ögon, som se saken med outvecklad eller förkrympt rättsuppfattning och med en pervers uppskattning av sociala och moraliska värden. I tidningarnas referat är indignation och avsky oftast undanskymd av attraktionen till ett sensationellt ämne, och för brottslingen är denna uppmärksamhet ett slags smicker, Ett knapphändigt meddelande och sedan tystnad skulle bättre överensstämma med en sund uppfattning av sådana ämnens värde och känslan av ansvar gent emot en omyndig och ofta lättledd krets av läsare.

Hos den sinnessjuke kan imitationen verka som ett tvång, vilket, även om det behärskas, vållar den sjuke lidande. Skildringar av självmord och mord kunna således på deprimerade, sjukligt viljesvaga utöva en dyster dragning. För en alldeles särskild grupp av sinnessjuka kan imitationstvånget bliva ödesdigert, i den mån en genom sjukdomen förorsakad defekt i känslolivet gör dessa sjuka obegränsat suggestibla. I brottmålsannalerna äro dylika fall icke så alldeles sällsynta. På grund av dessa skäl anser sig sektionen i huvudsak böra biträda de önskemål, som uttalas i det Pedagogiska Sällskapets vädjan till den svenska pressen.

Må utförliga brottmålsreferat, utarbetade till ledning för rättvisan, för studiet av förbrytaren och brottets sociala orsaker, hållas tillgängliga för domaren, rättsläkaren och kriminalisten, men må allmänheten förskonas från desamma».

En kraftigare och mera auktoritativ belysning av frågan än ovanstående torde svårligen kunna uppletas; huru mycket den verkat torde referaten från rannsakningarna med ryssligan, Stjärne m. fl. ådagalägga, t. o. m. i tidningar, som man alldeles icke väntat sig något dylikt utav. Om sådant har sin publik och med skandalös detaljrikedom måste återgivas även uti hyggliga tidningar, så varför i all rimlighets namn ej ge ut en publikation särskilt för detta ändamål, men tillgänglig endast för fasta prenumeranter och distribuerad i slutet kuvert?

Sedan ovanstående skrevs har man (enl. Sv. D, d. 21. 2. 1921) insett behovet av »Reformerade referat av domstolsförhandlingar. Hr. Hallén (s) har i andra kammaren yrkat utredning om huruledes genom närmare bestämmelser i tryckfrihetsförordningen rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar angående brott av grövre kriminell eller sexuell natur måtte så begränsas, att framställningarna därav icke kunna antagas erhålla skadliga eller sedligt förvillande verkningar».»Vi nervläkare», säger Prof. Gadelius, »veta bur ödesdigra, ja ofta nära nog avgörande för den unga människans nervhälsa en stark sinnesrörelse eller upprörande händelse kan bliva. Man harju även gjort den erfarenheten att icke ens vuxna och kritiska personer kunnat undandraga sig de ofta tekniskt mästerligt iscensatta bloddrypande scenernas inverkan. Så hände t. ex. vid en föreställning på Röda Kvarn i Stockholm under första februariveckan 1921, då man gav »Första klassens sensation», att denna tog så hårt på en medelålders herres nerver, att han måste avlägsna sig redan vid tredje akten. Damen i hans sällskap ville ogärna gå miste om slutet, varför hon en lång stund sökte övertala honom att stanna kvar, men förgäves, »han stod faktiskt inte ut». Exemplet kan mångfaldigas. Anmärkningsvärt är, att det var mannen och ej kvinnan, som fick nervschocken. Man kunde tycka att rollerna bort varit ombytta. Men tiderna förändras och vi med dem! Att inför dylika filmer i ro kunna samla tankarna, överlägga och arbeta sig till en nykter, kall kritik, faller sig svårare ju yngre man är».

Professor Gaupp uttalar sig på liknande sätt.

Den otroligaste uselhet, för att icke säga idiotism, upprör, om den skådas på biografduken. En stor del av publiken våldtages i viss mån andligen, bedövas genom den flod avrysligheter, vilkas psykologiska torftighet den kanske mången gång först efteråt kommer till full insikt om. Liksom i fråga om erotik det beslöjade, det blott anade, är kraftigare till sin verkan, så ock här. Två ljudlösa skuggors kamp i månskenet eller bakom en ruta verkar kusligare än om alltsammans försiggår i fullt påtaglig verklighet. Fasan i ett människoanlete talar till och verkar ofta kraftigare på fantasilivet än ett blodsdåd i och för sig eller åsynen av den mördades lik, då intet stäcker fantasiens flykt.Filmnyheter ²⁴/₁ 1921. Den expressionistiska filmen. Konstnären Hermann Warm berättar om »Doktor Caligaris» tillkomst.

En dansk journalist, som nyligen sammanträffat med målaren Hermann Warm och regissören Robert Wiene, vilka på grundval av ett av författaren Karl Mayer utarbetat manuskript skapat den förut omtalade, expressionistiska filmen »Doktor Caligari», redogör i Film-Journalen för sitt samtal med den förstnämnde. Den danske journalisten skriver:

»För några år sedan voro vi, säger herr Warm, en hop unga brushuvuden vid teatern, som började finna all denna alldagliga naturalism otillfredsställande. Diskussionens vågor gingo höga. Ingen av oss tvivlade, att den heliga konsten skulle gå åt skogen, om inte han eller hon personligen ingrepe kraftigt. Och följaktligen talades där många dåraktiga ord och skapades många dåraktiga ting. Men ... ur denna ungdomliga strid växte upp en ny religion. Idéerna utvecklades och sprängde de gamla skalen, och genom arbete, iakttagelse och känsla kommo vi till expressionismen. Och så upptäckte vi, att filmen var de tusen möjligheternas rike, och vi sökte få den i samarbete med modern konst. Så fingo vi ett manuskript — Doktor Caligari — vars handling till dato var den bästa för expressionistisk iscensättning. Denne d:r Caligari, denne sinnessjuke charlatan, denne somnambul, måste kunna skildras med expressionismens våldsamma medel.

Och vad var meningen? Meningen var att låta det yttre aktivt ingripa i det inre. Bäst kanske jag kan förklara det med ett par exempel:

Konrad Veidt — den somnambule — rövar bort den unga kvinnan. Han stiger in genom fönstret som ett svart spöke. Han smyger sig framåt mot den unga kvinnans kyska, vita säng... Denne ohygglige individ, som står under en sinnessjuk förbrytares herravälde, närmar sig den oskyldigas läger... Hela vårt inre reser sig emot det. Vi rysa inför synen. Genom ett tekniskt arrangemang låta vi honom verka större och större. Nu böjer han sig ned över den vita sängen och den rena kvinnan och drar henne in i mörkret. I denna scen skulle jag vilja ha sänkt ned svarta kloliknande skuggor över den vita sängen... men d:r Wiene tordes inte gå med på ett så radikalt steg.

Är det blott historier om sinnessjukdom och psykiskt överkänsliga människor, som lämpa sig för expressionistisk filmbehandling? Nej, jag tror, att alla ämnen kunna komma i åtanke, men de två manuskript vi hittills använt bli lättare förstådda i expressionistisk form. För övrigt vänta vi på författarna.

För min del ser jag en ruin i ett längre fortsättande av den hittillsvarande användningen av filmkonsten. Behållningen blir bara reklam och sensation. Och här kommer Europa alltid att bli bakom, ty bygga vi ett indiskt prakttempel 25 meter högt, så göra amerikanarna ett, som är 50 meter högt, och smycka vi detta tempel med 50 jätteelefanter, så säger den amerikanske regissören: »Jaså, då skall jag ha hundra». De kunna alltid komma med dubbelt så mycket.

Nej — lösenordet för oss är konst. Och där kommer dollarlandet ännu länge att vara bakom. Och lösenordet skall vidare vara: expressionistisk konst, ty vi leva i den expressionistiska tidsåldern. Nu kanske ni frågar vad jag menar med expressionism, och det är: den mest intensiva utlösning av det upplevda.» Den vakne,omdömesgille åskådaren skakar väl också i allmänhet av sig intrycket. Men hos barnen och de i sitt omdöme svaga och outvecklade, hos obildade personer, väckas slumrande anlag och drifter till liv. Intrycken stanna kvar och verka omedvetet vidare. Därtill kommer det psykologiska faktum, att endast ett fåtal människor, när de få höra och läsa något, som upprör dem, ha förmåga att med fantasiens hjälp ställa sig händelserna plastiskt för ögonen, d. v. s. göra sig en levande bild av dem.

Dålig lektyr är därför icke på långt när så farlig som den dåliga filmen. Ty filmen ersätter, som sagt, till fullo den antydda oförmågan genom att i den mest påtagliga form och under de för en varaktig suggestiv verkan gynnsammaste förutsättningar servera anrättningen. Mörkret i lokalen, ibland även det entoniga surret från apparaten, musiken, som vid sinnesrörelse endast förnimmes som ett virvarr av toner, de slag i slag sig påtrugande sensationerna, allt detta omtöcknar omdömet hos mottagliga själar. Det är sålunda innehålleti ett drama icke sällan blir till en ödesdiger suggestion för en svag och viljelös själ. Ibland är lockelsen att direkt efterapa det sedda därtill så stor, att den omogne åskådaren genast börjar omsätta illusionsbilderna i handling.

Endast den, som är fullkomligt ovetande om psykologiska faktorer och grundvalen för dessa, kan förneka, att filmens suggestiva makt är fruktansvärd, framför allt när det gäller de unga, vilkas fantasi är otyglad och kraftig, och som sakna den återhållande och reglerande dämpare, som ett mognat omdöme kan förläna.

Nu vill kanske någon till förmån för den kriminella filmen invända, att den så långt ifrån att uppmana till brott i stället i de flesta fall visar, att brottet till slut alltid uppdagas och får sin välförtjänta lön. Ja, låt vara, att den icke direkt uppmanar till brott, så är den dock i många fall ett osvikligt medel att förgifta folksjälen.

I detta sammanhang må anföras följande utdrag ur en artikel, signerad Been, Aftonbladet den ²⁷/₁₀ 1919:

Filmen har, i samma mån som dess tekniska möjligheter raskt utvidgats, blivit ett alltmer anlitat medel i den allmänna upplysningens tjänst. Den äger ju ock större förutsättningar än det talade och tryckta ordet att nå och meddela intryck till folket och dess bredare lager, som kunna bilda en fast stomme för en opinion. Och kunskap meddelas ju i den prisvärda avsikten att utgöra en ledning vid valet av ställning till dagens olika frågor, varför det är av utomordentlig betydelse, att den blir samvetsgrant och objektivt förmedlad. Knappast någon tid av äldre datum har väl haft mera att förebrå sig därutinnan än vår och särskilt det avsnitt därav, som sammanfaller med världskriget. Reklamen, denna fiende till naken sanning, har fått ett mäktigt grepp om det allmänna kunskapsbegäret och nykterhetsintresset. Och den har instinktivt tagits i bruk av de krigförande till att jämna vägen för dem till de neutralas hjärtan. Så har även filmen glidit in i krigspropagandans stora maskineri.

I ett måndagsnummer av biografernas annonsorgan i Stockholm finner jag icke mindre än 47 olika program affischerade, av vilka 42 upptaga filmprodukter från i första hand Amerika, men även England, Frankrike och Italien — alltså ententeländerna. Gör jagbiografbesök på måfå, har jag alltså hädanefter möjlighet att beräkna, i huru många fall på hundra den vita duken visar mig en skandinavisk eller tysk film. Ty fenomenet är numera konstant och som sådant misstänkt. Amerikas störste filmskådespelare uppträder vecka efter vecka under olika namn och olika förklädnader i minst ett trettiotal program. Henny Porten däremot har sett sina glansdagar i Stockholm. Hon har oturen att företräda Tyskland inom filmvärlden; därför är hon icke längre persona grata. Hur kommer detta till?

Det förefaller, som om de biografer, vilka vid något tillfälle velat köpa amerikanska filmer, måst förbinda sig att i fortsättningen uteslutande hålla sig till sådana. De flesta ha tydligen fallit för frestelsen. — — — Det är kanske icke så många bland en biografpublik, som göra sig reda för eller övervägt, vilket särskilt verktyg filmen kan bli i en välskött propaganda. — — — Sverige har under senaste tiden överhuvud ägnats mycken uppmärksamhet av ententemakterna, som med energi bearbeta den allmänna opinionen för sin sak. I och för sig utgör denna strävan ingen fara, men så länge fredstanken, vilken för oss inrymmer livsintressen av högsta vikt, icke röner bättre förståelse på detta håll än nu synes vara fallet, bör den bevakas. I dessa så starkt partipolitiskt betonade tider blir dessutom en öppet deklarerad sympatiyttring för den ena parten lätt uppfattad som en ovänlighet mot den andra.

Ett exempel på sådant, som vi förskonats ifrån, utgör nedanstående, på samma gång det skarpt belyser, vart det leder, när den utländska filmindustrien får fria händer och ställer sig i en den förkastligaste propagandapolitiks tjänst. I Filmbladet No. 2, ¹/₁ 1915, läses:

En amerikan dömd för filmförfalskning. Som bekant gjorde ententen allt för att utbreda animositeten mot tyskarna även i Amerika. Med kännedom härom tog sig en filmfabrikant före att i New York inspela en film, betitlad »Tyska grymheter på de europeiska slagfälten», vilken sedan visades för publiken som originalupptagningar. Falsariet upptäcktes emellertid, amerikanen åtalades och dömdes till böter i första instans. Han klagade, och högsta domstolen — — — ådömde honom ett ännu högre bötesbelopp. I motiveringen för domen heter det, att förevisande av uppdiktade krigsgrymheter är oförenligt med den offentliga ordningen.Rättvisan fordrar emellertid, att vi även återge följande notis av senare datum. Skada blott, att notisens behjärtansvärda innehåll fått en så knapp formulering, att den troligen undgått ett stort antal läsare.

Filmen i Amerika arbetar för Europas hungrande barn. Den nybildade föreningen European Relief Council har redan lyckats omvända filmens män till sin förmån. Måndagen den 24 januari ha dessa mäktiga herrar beslutat, att vinsten av alla dess föreställningar på vissa teatrar skall gå till Mr. Hoowers fond för de hungrande europeiska barnen. Och icke nog därmed. De ha uppdragit åt flera filmförfattare att skriva filmer över ämnen, som kunna inspirera åskådarna att ingripa för detta ändamål. Mr. Hoower säger, att filmen på detta sätt, ställd i barmhärtighetens tjänst, kommer att gagna icke blott Amerika och de lidande barnen, utan även sig själv, därigenom att den lyftes upp på högre plan. (D. T. ²⁴/₁ 1921).

Förbättringen är glädjande. Men på någon varaktig omvändelse har man ju ännu litet svårt att tro — även om rätt många exempel finnas på att även den internationella filmbranschen medverkat till mången god saks genomförande.

I Ryssland tycks man sakna alla begrepp om vad anständigheten fordrar. Vid tiden strax efter Reimskatedralens beskjutning lär på vanliga biografer i S:t Petersburg ha visats en film, varå inspelats tyska officerare, våldtagande unga flickor i deras anhörigas åsyn framför högaltaret i en katedral, andra detaljer till förhöjande av realismen att förtiga, vilka i tryck icke kunna återgivas.

Nu kunna de utländska filmfabrikanterna kanske försvara sig med att det i allmänhet var på initiativ från annat håll, som dylik förkastlig propaganda eller rättare sagt krigshets kom till. Men vårt eget lands filmbyråer och biografägare hade givetvis ingen anledning att följa de utländska i spåren. Det måste ock rättvisligen medgivas, att många av våra biografer ofta i samma program lojalt visade aktuella och andra bilder från båda de stridande parterna.

En fråga, som i detta sammanhang ofrivilligt tränger sigfram, är, varför folket ej självt begär att få flera instruktiva filmer. Som det nu är, ha ju endast de bättre biograferna dessa programinlägg. Eller är det blott folkledarna, som ideligen ropa på flera bildningsmöjligheter för folket?

Det vore tvivelsutan en sund demokratism att begära, att en för hela folket gemensam biografstandard skapades, att man inför ett förströelsefenomen av så universell karaktär satte alla samhällsklasser i nivå med en högre morals och anständighets fordringar.

*

KAP. III.

Filmens suggestiva faror.

När kriminalfilmen på den vita duken inför en publik av genomsnittstyp uppenbarar scener av ett brotts planläggande och utförande, kan detta, såsom vi i det föregående med stöd av auktoritativa utlåtanden redan påvisat, utså fröet till allvarliga sedliga förvillelser och brott. Publiken inviges genom sådana filmer så att säga i brottets teknik, och om det bland åskådarna befinner sig någon eller några med brottsliga instinkter eller anlag — de kunna finnas slumrande i långt större utsträckning än man är böjd att tro — kan man vara förvissad om, att sådant faller i tacksam jordmån.

Den fascination, som förbrytelsen utövar på människan, är ju för övrigt ingenting nytt. Kriminal- och detektivlitteraturen, kolportageromanen, vaxkabinetten m. m. ha dragit försorg om att lågan hållits brinnande.

I synnerhet det uppväxande släktet (som bekant är barngränsen 15 år) borde skyddas för allt vad kriminell filmdramatik heter. Anses Nick Carter- och detektivromanerna farliga för ungdomen, så måste väl den kriminella filmen fram, är, varför folket ej självt begär att få flera instruktiva filmer. Som det nu är, ha ju endast de bättre biograferna dessa programinlägg. Eller är det blott folkledarna, som ideligen ropa på flera bildningsmöjligheter för folket?

Det vore tvivelsutan en sund demokratism att begära, att en för hela folket gemensam biografstandard skapades, att man inför ett förströelsefenomen av så universell karaktär satte alla samhällsklasser i nivå med en högre morals och anständighets fordringar.

*

KAP. III.

Filmens suggestiva faror.

När kriminalfilmen på den vita duken inför en publik av genomsnittstyp uppenbarar scener av ett brotts planläggande och utförande, kan detta, såsom vi i det föregående med stöd av auktoritativa utlåtanden redan påvisat, utså fröet till allvarliga sedliga förvillelser och brott. Publiken inviges genom sådana filmer så att säga i brottets teknik, och om det bland åskådarna befinner sig någon eller några med brottsliga instinkter eller anlag — de kunna finnas slumrande i långt större utsträckning än man är böjd att tro — kan man vara förvissad om, att sådant faller i tacksam jordmån.

Den fascination, som förbrytelsen utövar på människan, är ju för övrigt ingenting nytt. Kriminal- och detektivlitteraturen, kolportageromanen, vaxkabinetten m. m. ha dragit försorg om att lågan hållits brinnande.

I synnerhet det uppväxande släktet (som bekant är barngränsen 15 år) borde skyddas för allt vad kriminell filmdramatik heter. Anses Nick Carter- och detektivromanerna farliga för ungdomen, så måste väl den kriminella filmenanses mångdubbelt farligare, enär den sätter fantasien i en vida våldsammare rörelse, och den kan hos den äventyrsälskande ynglingen eller gossen väcka till liv lusten att själv utföra liknande bragder, vilka för honom te sig i en falsk romantiks skimrande ljus. Följande uttalande av Madame Chic i Stockholms Förstadsblad ²³/₂ 1921 förtjänar att i detta sammanhang anföras:

»Många överflödsord ha i undertecknads tycke talats om filmens skadliga inverkan på barnens moral. Farhågorna ha så gott som undantagslöst gällt könsfrågan, och över huvud taget har barnets fattningsförmåga jämnställts med den vuxna människans.

Däremot kan jag inte påminna mig ha sett en enda protest från vare sig målsmän eller lärare mot filmer, vari uppenbar grymhet mot djur förekommer. Och dock visas sådana filmer allt emellanåt och äro underligt nog ofta tillgängliga för barn.

Detta är ett stort fel. I allmänhet reflekterar nog inte folk över hur bokstavligt barn ta åt sig allt vad de uppleva och vilka små vildar de i själva verket äro. En antydd situation, ett underförstått ord, som gäller förhållandet man och kvinna emellan, går dem i regel förbi. Men en påtaglig händelse — slagsmål, mord, djurplågeri — ligger inom deras fattningsförmåga och verkar förråande eller upprörande i långt högre grad än vad fallet är med oss gamla härdade människor.

Och djurplågeri är något, som sticker särskilt i ögonen på barn. Den lilla vilde, som lever inom dem, har sällan något emot att pröva sin styrka på svagare varelser, men han får inte uppmuntras. Av små djurplågare bli stora människoplågare, sade de gamla grekerna. Det är sant och rätt. Uppfostran till djurvänlighet är uppfostran till mänsklighet. Men nu är det tyvärr så, att en del entusiastiska djurskyddsvänner gjort saken impopulär genom överdrifter, och just detta skimmer av löjlighet skrämmer folk att ta till orda eller kommer dem att förhärda sig. Detta är stor skada.

Undertecknad, som i ett 10-tal år varit sekreterare i en djurskyddsförening, har en bedrövlig erfarenhet av vilka ohyggliga grymheter barn kunna göra sig skyldiga till. Det var kattor doppade i tjära eller fotogén och påtända, det var hundar med avslagna ben, det var kaniner, fåglar, grodor med utstungna ögon — ja, alla slags gräsligheter, som en grym liten barnhjärna kan fundera ut.

När jag nu sitter och ser på en sådan barntillåten film som »Keystoneprinsen», vilken har många motbjudande scener av grymhet mot djur, så kan jag inte göra mig kvitt minnet av alla de marterade djur jag sett, och det är en formlig pina att höra det roade skrattet runt om i salongen. Scenerna må vara regitricks — det är betydelselöst — i filmen äro de levande verklighet. Och alla de beklämmande jaktscenerna sen, som ofta stå på barnprogrammen, de äro nog så verkliga, men hälsas ändå gärna med det grymma lilla skrattet. Det är vedervärdigt detta skratt åt djur i dödsvånda eller vanvettig rädsla. Jag vill inte höra barn skratta så.

Och de barn, som inte skratta, de äro oftast till ytterlighet känsliga. Själv fick jag år av min barndom förstörda genom en ohygglig slakthistoria. Varenda uthusbyggnad var i min fantasi en slaktbod, full av pinade djur, i drömmen vadade jag i blod och stympade jämrande varelser. Det dröjde som sagt år, innan jag blev fullt kvitt intrycket av denna hemska historia. Men minnet lever än.»Liksom de gamla rövarromanernas ädla hjältar, vilka rövade från de rika för att ge de fattiga, tillvunno sig naiva läsares och läsarinnors beundran, så kan en filmens kallblodige gentlemannainbrottstjuv från vår egen tid alltför lätt fascinera en omogen och okritisk publik, framför allt den, som ännu befinner sig på skolstadiet och ej fått sin moraliska utdaning avslutad. Vad undervisare och uppfostrare med möda byggt upp, kan sålunda i en handvändning fullständigt nedrivas. Det vore inte ett ögonblick för tidigt, att skolan å föräldramötena metodiskt sörjde för upplysning om förbrytelsernas psykiska orsaker och verkningar och klarlade den inverkan skådandet av filmer med motiv ur förbrytarvärlden har på såväl barn — som i vissa fall vuxna. Professor Gadelius skriver: »Undertecknad har själv av brottslingar hört uppgivas, huru den första tanken, på en förbrytelse varit en barnslig lust att efterlikna hjälten i en spännande brottmålsroman; och då redan skildringar i ord på detta påtagliga sätt visa sin medryckande förmåga på det unga sinnet, huru mycket farligare är icke då det illusoriska liv, som avspelas på en biografteater.» Må med all kraft framhållas, att det här är något liknande som vid smutslitteraturfaran även så till vida, som det dåliga inflytandet icke ligger i att någon då och då läser en dålig bok eller betraktar en dålig teaterpjäs, utan att det är vanan vid sådan själaspis, det att liksom leva sig in i detta skenhjälteliv, denna atmosfär av befriele frän alla moraliska band och social ordning, som hotar att nedriva det uppfostringsarbete, genomvilket hem, skola och samhälle söka utbilda det uppväxande släktet till dugliga medborgare.

Som ett genomsnittligt exempel på en kriminalfilm kan ett filmdrama tjäna, som gavs på Odéon i Stockholm under namn av »Dubbelgångaren». Sv. D. återgav d. ¹²/₉ 1916 innehållet sålunda: »En slipad tjuv uppträder däri som en elegant man i den amerikanska societeten och lyckas föröva en mängd stölder. För att kunna bevisa sitt alibi, har han engagerat en skådespelare, som är förvillande lik honom. Medan mästertjuven plundrar juvelskrinen i sovrummen, uppträder skådespelaren i salongen. Till slut blir boven dock fast.»

Intrigen är ju fyndig nog, och händelsen kan mycket väl tänkas ha ägt rum i verkligheten. Men allt detta berättigar knappast detta filmdramas tillkomst, lika litet som det finnes något tvingande skäl för att berätta eller i bild framställa allt, som tilldrager sig i verkligheten. Som bekant hör slagordet »verkligheten överträffar t. o. m. den djärvaste roman» till den dåliga filmens specifika försvarsfraseologi. Det skall därför visst icke bestridas, att biografen ej med hundratals trådar knyter direkt till företeelserna i verkligheten och detta med den ofta tydligt tillkännagivna avsikten att därigenom alstra tro på det som visas. Men då handlingen för det mesta försiggår i det moderna livet och genom det underbart trogna återgivandet av miljön hos den oerfarne åskådaren och framför allt hos barn med livlig och lätt antändlig fantasi måste alstras tron, att allt det sedda vilar på en grundval av sanning och i det verkliga livet spelar samma roll som på biografen, så kan det icke bestridas, att ovannämnda genre inger alldeles särskilda betänkligheter. Om någon invänder: ja, men biodramat är ett adekvat uttryck för livet, sådant det leves, och detta liv har ju också sina skuggsidor, så är detta mycket riktigt, men är det också verkligen ett skäl för att göra det till uppgift för en hel industri att hämta stoffet ur de grumliga livskällor, vari lägre instinkter släcka sin törst? Ovannämnda film var ett bovdrama av det rätt vanliga slaget. Visserligen blir boven fast, men det mondäna nöjesliv, som han njuter under mellanakterna mellan sina bovstreck, kastar dock över hans tillvaro ett falskt skimmer,som alltför väl kan tänkas utöva sin lockelse på svaga och mottagliga sinnen. T. o. m. själva den av tidningarna flitigt använda reklamfrasen, att filmskådespelet var »synnerligen väl inspelat», m. m., en omständighet, som i och för sig är en förtjänst, ökar i sin mån dess suggererande inflytande.

Vi ha framdragit dessa filmer som talande exempel just därför, att de äro typer i sitt slag. Det finnes dussintals motstycken, som i sin skenbart anständiga form faktiskt verka precis på samma sätt, d. v. s. som ett moraliskt gift, vars verkningar förr eller senare framträda i en eller annan form, utan att kunna ställas i något synligt eller påtagligt samband med sin verkliga orsak. Ur samma veckas kriminalfilmer må ytterligare omnämnas en, om vilken St. D. ¹³/₉ 1916 yttrar: »Millionvadet» heter ett 3-aktsdrama på Stureteatern — ett nutida guldtörsten och spekulationsraseriet värdigt skådespel, i vilket hjälten »förtjänar» sin million så negativt, att han endast och uteslutande för den stora vinstens skull underkastar sig ett ettårigt fängelse. Till pjäsen hör, att styckets bov »tennkungen« Halifax, under tiden ej blott förlorar sitt guld genom ogunstiga naturmakters ingripande, utan även ödelägger sitt liv genom ett mordförsök.

Men hur löser då den dagliga pressen sin uppgift att leda opinionen? Vi taga ett exempel ur högen. En huvudstadstidning, som för talscenen förfogar över en av våra yppersta anmälare, skriver d. ¹³/₉ 1916: »Dessa historier med durkdrivna bovar, som dra polisen vid näsan, äro roligare än de vanliga banala detektivhistorierna. Rättskänslan behöver därför icke känna sig kränkt, då ju bovarna till slut få sitt välförtjänta straff.»

Men det finnes kriminalfilmer, som äro av långt betänkligare slag, sådana, som framställa rån, mord, våldtäkt m. fl. andra svårare förbrytelser.

Det ligger ju nära till hands att fråga sig, vilket land som lyckliggjorts med filmen »När en man ser rött», vilken »filmskapelse» den svenska censuren förbjöd, trots kraftiga försök från fackhåll att rädda den. Ur censurens motivering taga vi oss friheten anföra följande, som återgavs i Filmbladet den 15 maj 1918:Själva titeln »När en man ser rött» häntyder så att säga på temperaturen i det spelsätt, som genomgår filmhandlingens utförande och kulminerar i det vansinnesutbrott, varunder huvudpersonen utkräver dödlig hämd på den person, som våldtagit hans syster till döds och försökt samma tillvägagångssätt mot hans älskade, den målade damen, ehuru denna genom att knivhugga nidingen i huvudet lyckas den gången freda sin eljest med ett långvarigt kokottliv belastade kvinnliga heder. Såsom det bifogade granskningsbevisets korta filmbeskrivning torde giva vid handen, äro dessa våldtäktsmoment konstitutiva för handlingens utveckling. Filmen hör till en typ av stundom mycket förtjänstfulla amerikanska s. k. problemfilmer, i vilka problemet anmärkningsvärt ofta är förbundet med våldtäktsmotiv. I vissa fall ingår detta motiv så löst, att det förefaller infogat huvudsakligen för att det skall så vara; det är då lätt att avlägsna, och filmen är därmed räddad. I andra fall är samma av regien påtagligt omhuldade motiv mera intimt inflätat i huvudhandlingen, så att det endast med svårighet låter sig utrensas.

Våldtäkt, »ända till gränsen för det tillåtna», som det annonserades i en filmtidning, som kommer ut i München, äktenskapsbrott och slipprigheter äro dock saker, som det ej tycks genera de utländska filmerna och emellanåt inte heller våra egna att briljera med. Och de äro ledsamt nog rätt vanliga företeelser även på våra biografer.Tillverkningsschablonen framgår av följande (Östgöten ⁸/₅ 1917): Konsertbiografen visar för närvarande en välinspelad film, »Skilsmässans faror», från den högt värderade World-officinen. Filmen skildrar en kvinnas nattsvarta list för att spränga sönder ett förut lyckligt äktenskap. Efter legio spännande situationer, som äga rum i så pass skilda miljöer som hos den högst stående aristokratien och i New Yorks beryktade, riskabla kineskvarter, segrar slutligen den rena och oförfalskade kärleken. Ett societetsdrama utan äktenskapsbrott, vanvettigt slöseri, dagdriveri m. fl. lika tilltalande egenskaper är nästan otänkbart och ger rika impulser. Den bästa censur i världen, och den äga vi ju i vårt land, står här maktlös. På 100 filmer är det mycket högt räknat kanske 10, varvid författaren-regissören gått till verket med konstnärlig och etisk ansvarskänsla samt med konsekvent karaktärsutveckling ochpsykologisk fördjupning, så långt som detta på film är möjligt, berört de sociala kontrasterna, varmed dock sannolikt icke alla 10 lyckats.

Men även om censuren här i landet sörjer för att »våldtäktens mera salongsmässiga former» icke överskridas, blir själva saken därför något annat än vad den är? Vi erinra t. ex. om Storfurstinnan, som gavs i Stockholm den ¹⁸/₁ 1921 och betecknades som en »ovanlig publiksuccès», Boxargudinnan, Jephtahs dotter, Dygden, m. fl. Även Kvarnen tangerar skandalfilmområdet otillåtligt nära. Apropos Jephtahs dotter tillåta vi oss ur den ansedda teatertidskriften Scenen, nr. 18, 1919, citera följande, som författaren August Brunius under rubrik »Den ideala struntfilmen, med ett ord om skådespelarens risker», skriver:

När man haft riktigt roligt en gång, är man nästan skyldig att tala om det för sina medmänniskor; och ännu mer, när man sett någonting, som i sin art verkar unikt. Den, som skriver här, älskar icke film, utan har tvärtom på mellanstunder fört ett litet guerillakrig mot den dramatiska filmen. Även när filmerna äro som bäst — och det finns ett rätt aktningsvärt antal bra påhittade och bra utförda filmdramer — göra de intet djupare intryck i min kallsinniga håg. Man har sett, och man har just inte haft tråkigt — det är allt.

Men det är inte troligt, att jag någonsin kommer att glömma det danska film-dramat Jephtahs dotter. Den lilla peng, som offrades på det altaret, var inte bortkastad, här fick jag en gång full valuta. Tyvärr kan icke nöjet delgivas andra i fullt åskådlig form; man måste själv ha sett spektaklet stycke för stycke för att kunna uppskatta det. Icke ens en driven filmhabitués fantasi kan föreställa sig något sådant.

Tänkom oss i alla fall ett slott i ett imaginärt land, där folk emellertid har finska namn och till och med bekanta finska namn. Det är ett märkvärdigt slott, där man inte ser till en tjänare, varje person bor för sig i sitt rum och fördriver tiden på skiftande fason. Hjälten, som är en berömd advokat, sitter vid sitt skrivbord och skär de förfärligaste grimaser eller utövar ett slags altartjänst vid ett porträtt av sin mor, som varit sköka. I ett annat rum sitter mördare Gustav Aho och dricker konjak, men blir ändå inte glad utan ger uttryck åt sin ondskefulla karaktär och sitt själslidande genom att rytmiskt skjuta ut ochdraga in truten. Jag vill genast betona, att det inte är någon rolighet av mig att kalla honom mördare Gustav Aho, ty mannen presenteras, så som en annan presenteras med titeln direktör eller häradshöfding. I ett tredje rum sitter advokatens vackra dotter och ser längtansfullt eller vemodigt i rymden och stryker sin vackra hund. I ett fjärde rum sitter hr Palme — förlåt! — en gammal herre och lagar fickur för sitt nöjes skull, när han inte dricker kaffe.

Handlingen består nu i att dessa personer och några till vandra ut ur sina rum, vrida på dörrvreden och stiga in i andra rum av detta rymliga slott. Det kan hända, att mördare Aho går till advokat Leno och ser på, hur han skär grimaser över skrivbordet, eller att advokaten går in till mördare Aho och ser på hur han dricker konjak och mår illa. Så förgå några akter. Innan handlingen blir ännu mera spännande, inträffar ett mellanspel: bibelns berättelse om Jephtah, som offrade sin dotter, visas i några osammanhängande bilder, av vilka huvudsakligen framgår det överraskande faktum, att Jephtah höll sig med operabalett, men icke haft tid eller smak att skaffa sig en Fokin, som kunde lärt baletten något annat än de mera triviala magrullningarna och bensparkningarna. Så återföras vi till slottet och förstå nu genast, att advokaten är Jephtah och att han absolut måste offra sin dotter. Frågan är bara hur offret skall gå till. Jo, det är ju så enkelt: nu för tiden offrar man sin dotter på det viset, att man gifter henne med mördare Aho. Resten av dramat består i en skildring av hur mördare Aho söker ta ut offret i förskott, men hindras av hr Pal — förlåt, den gamle herrn och en behjärtad ung herre med det icke okända namnet Procopé och kanske i någon mån av den osynlige biografcensorn med den stora saxen.

Jag har svårt att tala utan en viss ömhet om denna sak. Den är nämligen av en så fullkomlig uselhet, att man måste känna sig stå inför en harmoni av säregen art. Förmodligen finns det ideellt folk, som när de se en så koncentrerad smörja och tänka på alla de pengar och allt det arbete av kunniga och intelligenta människor, som byggt upp det, känna ett livligt behov att gå hem och hänga sig. För min del är jag varmt tacksam för att ha fått se den verkliga Schund-filmen eller på god svenska struntfilmen i så fullständig och rik gestalt. »Jephtas dotter» har icke en vettig tanke, icke en verkligt dramatisk situation, icke en gnista av äkta mimisk konst, icke en bild, som är gott tagen. Det bör införlivas med ett filmarkiv som den ideala struntfilmen, än vilken ingen bättre kan tänkas.Hur genomsnittspubliken reagerar för biografdramatik av detta slag framgår ofta av hörda yttranden sådana som dessa: »Detta äktenskapsbrott är väl ändå ytterst anständigt skildrat», eller: »Denna förförelsescen är då sannerligen menlös», o. s. v. I pressen finner man också då och då insändare, som ge svart på vitt på, »att den smutsflod vi vänt oss emot uträttat någonting verkligt gott genom att nästan undantränga en annan och farligare, nämligen de slippriga franska och italienska erotiska skämttidningarna». De senare ha väl dock åtminstone i vårt land varit för dyra för »den större publiken», vilken ju dessutom ej är nog språkkunnig att »uppskatta» dem. Signaturen C. H. T. (i Gbgs P. d. 21/11. 08) bekänner även »att han på lediga stunder gärna läser eller ser dylik spännande ryslighet i koncentrerad form» och fortsätter ironiskt:

Eder meddelare har hunnit till den angenäma och eftersträvansvärda mogenhet, då man kan se de ekivåkaste bildserier utan att taga skada till sin själ. Han har t. o. m. nödgats erkänna för sig själv, att vissa såsom ej fullt anständiga betraktade föreställningar haft ett fördelaktigt inflytande på honom, i så måtto som det av bilderna framgått, huru den fint bildade mannen i vissa ömtåliga situationer icke bör bete sig. Det är väl överflödigt att säga, att det fordras ett mycket kallt förstånd och utvecklade etiska instinkter för att draga nytta av en slik förevisning. Denna avancerade ståndpunkt har det goda med sig, att jag med stort lugn kan våga mig in på vilken kinematograf som hälst i hela världen, och jag har också i stor utsträckning begagnat mig härav.

Vi skulle icke uppehålla oss länge vid dessa filmer, vilka icke äro barntillåtna, om icke kontrollen ännu lämnade så mycket övrigt att önska. Att den behöver skärpas erkännes icke minst av facket självt. Den svenska filmindustriens personifierade samvete, alltid vaket och månt om sin kårs prestige, skräder inte orden, då oegentligheter förekomma, varom vem som hälst kan övertyga sig i fackets egna organ.

I Filmbladet den 1 febr. 1918 skriver sålunda biografombudsmannen N. Enderstedt bland annat:Det är rätt karaktäristiskt, att just mot dessa »dansande» biografer även anklagelser göras, att 15-årsgränsen icke bevakas — — — — — Biografmannakåren måste hårdhänt taga slika biografföreståndare i nacken. Göra vi det, då kunna vi i handling visa, att vi vilja avlägsna de missförhållanden, som i vissa kretsar av allmänheten väckt oro. Biografkåren har själv också de effektivaste medlen i sin hand, då det gäller att tala reson med de mindre önskvärda element, som tyvärr på ett och annat håll synas förekomma.

Och på ett annat ställe samma år:

Det kräves tydligen en energisk räfst med dessa ambulerande herrar, som hittills från fackets sida fått i bygderna härja, hur de velat. Hjälp oss att få fatt i ytterligare någon av dessa gynnare, vilka draga förargelse och med tiden förmodligen även nya lagar över biografbranschen.

Och under »Lojalitet mot fattade beslut» skriver direktör Algot Holmblad föjande kraftiga maning:

Och så tillåter jag mig påminna om det beslut, som fattades på Filmmannasällskapets möte i barn- och biograffrågan. Den resolution, som det talrikt besökta mötet på min hemställan antog, lydde i dess andra punkt så: Barn skola icke äga tillträde till biograf annat än i föräldrars eller målsmans sällskap med undantag för de matinéföreställningar, som högst en dag i veckan anordnas såsom speciella barnföreställningar. Sällskapets ombudsman har redan i förra numret av Filmbladet påmint om detta beslut. Jag finner detta så ytterst viktigt, att jag icke tvekar att komma med ett återupprepande. Det är alldeles nödvändigt, att vi följa detta beslut. Utan prutmån. För biografrörelsens framtids skull här i landet. Tryck tydliga skyltar eller andra anslag, så att folk ser vad det är fråga om, och pränta in i kassörskans och vaktmästarens medvetande, att här få de icke se mellan fingrarna. Göra de det, få de själva stanna på gatan. (Filmbladet d. ¹⁵/₈ 1918).

Vilket yrke har emellertid icke sina s. k. svarta får? Att censuren gör vad den rimligtvis kan för att utestänga ungdom intill 15 år från den sexuella struntfilmen, det kan man vara förvissad om. Men vad hjälper det utan motsvarande kontroll?

Vi tillåta oss i detta sammanhang citera några rader ur en artikel i Sv. D. d. ²⁰/₁₁ 1915 »Om biografcensurens rättesnören. Ett principuttalande från sakkunnigt håll», som har dr. G. Bjurman, Statens biografbyrås föreståndare till författare:På tal om barnen är det en sak, som förtjänar framhållas. Att censuren gjort en film »röd» (d. v. s. barntillåtit den), innebär alldeles icke, såsom många tyckas förmena, att censuren på något sätt rekommenderat den för barnen. Det innebär blott, i enlighet med biografförordningens föreskrift, att censuren icke ansett den vara ägnad att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa. En film kan sålunda gå långt över barnens horisont och likväl vara barntillåten, emedan den icke kan anses falla för nyssnämnda föreskrift. Censorerna måste här som eljest följa förordningen, som uttryckligen förbjuder dem att vägra sitt godkännande i andra fall än de i förordningen särskilt angivna. Att allt, som väl låter sig ses av 13- à 14-åringar, ej lika väl kan lämpa sig för mycket små barn, ligger i öppen dag. Här måste man försöka draga ett slags medelproportional, och ehuru biografförordningens föreskrifter om barntillåtenhet basera sig på mera allmänt psykologiska än på i trängre mening pedagogiska synpunkter, är det självklart, att den permanenta pedagogiska expertis, som står statens biografbyrå till buds, anlitas, så snart den kan anses på minsta sätt behövlig, alldeles som fallet f. ö. är med den medicinska expertisen, vilken är in duplo företrädd inom censuren. Att ett uppflyttande av barngränsen från nuvarande 15 år till högre ålder skulle ur censur- och säkerligen även ur pedagogisk synpunkt vara en välkommen åtgärd, behöver väl knappast framhållas, ehuru det å andra sidan inte går att blunda för att svårigheter alltid skulle kvarstå, hur barngränsen än droges. Och att ett övermått av biografbesök, även på de alltför få biografer, där man söker vinnlägga sig om goda barnprogram, för alla barn innebär en fara, är något, som väl kan tyckas vara en truism, men dock ej tillräckligt ofta och kraftigt kan framhållas för alla ansvarskännande föräldrar och målsmän. (Kursiv. av oss).

Censuren är bunden av sin instruktion, och ehuru den ej bör vara döv för skäl, tillkommer det den icke att gå ärenden åt vare sig det ena privata önskemålet eller det andra. Även om det hypotetiskt antoges, att censorerna skulle vara villiga härtill, skulle ett sådant försök hastigt göra ett eklatant fiasko, ty det är nästan otroligt, i vilken grad personliga idiosynkrasier spela in vid uppställandet av dessa önskemål och hur inbördes oförenliga många av dem äro. Skulle t. ex. allt klippas eller förbjudas, som den ena eller andra personen eller meningsgruppen ogillar, bleve det nog ej mycket kvar, som finge visas, och censuren skulle snart bortsopas såsom rent omöjlig. Åtskilliga personer tåla inte se kapplöpningar, andra ej jaktfilmer (det har förekommit, att censorerna fått uppbäraförebråelser för jaktfilmer, i vilka de företagit större klipp än dem, som önskats av vid granskningen särskilt tillkallad djurskyddsexpert), andra ej indianfilmer o. s. v. — för att ej tala om sådana personer, som i nära nog vilken som hälst samvaro på den vita duken av två personer av motsatt kön spåra något erotiskt gement.

Nej, censuren måste söka hålla en fast och i möjligaste mån normal kurs. Den kan icke taga större hänsyn till dylika rådgivare än vad t. ex. en tidningsredaktör kan göra till de många av sina läsare, som ej betvivla sin förmåga att redigera tidningen betydligt bättre än han själv. Den vet alltför väl, att den mycket långt ifrån är ur stånd att begå fel och missgrepp, men den vet också, att ett rättvist bedömande av dessa är uteslutet utan kännedom om vad censuren positivt uträttar med sitt väldiga material — som nu uppgår till inemot ett par miljoner meter film per år — och utan all jämförelse med förhållandena i andra länder, där censurföreskrifter, liknande våra egna, förefinnas. Vårt land är lika litet i detta avseende som i andra att anse som isolerat från den övriga världen, och filmen är i högre grad än kanske någon annan industriell massprodukt en internationell vara. Att emellertid den svenska biografcensuren är den mest nogräknade censur som finnes — i all synnerhet i fråga om skräckscener och Nick Carter-dramer — är ingen hemlighet: därpå torde den intresserade kunna få svart på vitt av varje fackman, och den saken låter sig f. ö. statistiskt bevisas. Det är då också för facket i Sverige så mycket mera hedrande, att man alltmera tycks börja inse, att dessa censurens förhållandevis höga anspråk i det stora hela varit även facket till nytta.

Det visar sig ofta, att anmärkningar, som framställas mot en film, i själva verket ej referera sig till denna, utan till de tryckta programmen, med vilka censuren givetvis ej har den ringaste befattning, ja, vilka den så gott som aldrig ens får se före granskningen.Det kan då också synas onödigt att dagspressen serverar »Det vi sluppit se», såsom A. B. gjorde d. 25/1. 1920 medföljande text under den ena bilden: »Censurklipp: Ett mordförsök i samband med en inbrottstöld. Det ingår i en f. ö. harmlös och barntillåten skämtfilm». När artikelförfattaren på slutet förklarar: »och när ser man dem (censurklippen), kan man tacka Gud, att det finns censur i Sverige», tycker man att den enklaste logik skulle förbjudit dess återgivande i en daglig tidning, då det så ofta just där påtalas, när biografägare skylta med censurklipp för att därmed locka publiken. Att t. ex. ett mord, som förekommer i en eljest ganska hygglig film och av censuren avlägsnats utan att ens sammanhanget behövt rubbas, detaljerat beskrives i programmet och kanske rent av avbildas påaffischerna, är högst beklagligt, och så är också förhållandet med den alltför ofta ytterst osmakliga annonsreklamen, där man ej drar sig för de grannaste brodyrer på motiv, som i filmen nätt och jämt finnas antydda för att ej tala om, att man efter filmens censurering i reklammaterialet omdöper den till ett namn, som över en stundom högst beskedlig produkt kastar ett avgrundsskimmer av något riktigt kusligt. Det måste så vara för att dra folk, tror man på sina håll. Om det kraftigt reagerades mot dylikt oskick i fråga om program, affischer och annonser skulle det sannolikt rätt mycket bidraga till biografkulturens höjande på ett område, dit censurens befogenhet av naturliga skäl ej sträcker sig.

Hur svårt det emellertid kan vara att draga upp den flytande gränsen mellan det, som kan anses tillåtet eller icke tillåtet, härom må följande gränsfall vittna. Händelsen ägde rum på Brunkebergsteatern i Stockholm, vilken ju en tid ansågs vara den för barn minst olämpliga. Man gav en fransk film med ett osmakligt pajazzo-motiv — komediens benämning var »Hur svartsjuka äkta män kureras» eller något liknande — vari det bland annat förekom, att älskaren, en vedervärdig figur, överhöljde vännens fru med kyssar — minst »15-meterskyssar» — på nacke och armar och på ett rent av vämjeligt sätt. Då den uppbyggliga scenen ej såg ut att vilja sluta i brådkastet, miste en liten pys plötsligt tålamodet och frågade halvviskande en herre, som höll honom i handen: »Pappa, vad ska de där vara bra för?» Fadern, som tydligen kände sig generad, låtsade som han icke hört, trots att frågan flera gånger upprepades. Då höjde pojken sin röst så, att hela salongen hörde det. Stor och allmän munterhet, men också yttringar, som tydde på att många funno pojkens undran väl så befogad. Vid den tid, denna film gavs, skämtades det rätt tappert med den från Danmark utgående önskemålet om kyssfilmmeterantalets inskränkande till högst tre meter, vadan pysens yttrande blev till ett apropos för dagen, vilket icke minst syntes ha roat de närvarande.

Sannolikt var pojkens sinne ännu för oskyldigt, för att den smaklösa scenen skulle kunna grumla hans känslor just då,men undfångna intryck sätta som bekant spår i människosjälen och framkallas i minnet vid de mest oväntade tillfällen, utövande sin verkan. Närvarande var för övrigt vid detta tillfälle även en hel del halvvuxen ungdom, och vad den tänkte och kände kanske vore skäl i att närmare besinna. Den frågan framställer sig ovillkorligen: bör man väcka den björn, som sover? Eller är den faran utesluten, att dylika osmakligheter, i synnerhet när de framställas ostentativt, väcka till liv och ge fart åt brådmogna känslor och tankar? Vem vill medvetet påtaga sig ansvaret härför?

Hade den nämnda scenen förekommit i utlandet, kunde man berett sig på allmänt bråk och stoj bland ungdomsskarorna. Där får man av pojkar i slyngelåren på vilken biograf som hälst ibland höra anmärkningar, som komma håren att resa sig på ens huvud. Märka dessa slynglar, att de förorsaka förlägenhet, då bli de värre och värre. Det hjälper knappast, att den övriga publiken genom hyssjningar och tillrop tystar på dem. Den utländska biografpubliken, åtminstone på andra klassens och biografer av ändå lägre rang, mera sällan på förstklassiga, lever så helt med i handlingen på duken, att den icke kan avhålla sig från att genom skratt, suckar och utrop, vitsar och gester så livligt ge detta sitt deltagande tillkänna, att man verkligen icke kan förvåna sig över de många, som hysa farhågor för biografens verkan på grund härav. Men i de lugnaste vattnen gå de största fiskarna, och man kanske underskattar inflytandet i vårt land.

Vi talade nyss om barnets frågor. Att senare komma tillbaka till dylika frågor är icke alltid så lätt eller ens lämpligt. Därigenom riskera vi att vänja barnen av med att undra och fråga sina föräldrar. Utan tvivel är det en lycka, att barnen länge bibehålla vanan att ställa sina frågor till föräldrarna och ej söka tillfredsställa sin vetgirighet på annat håll.

Hur filmer av ovannämnda slag kunna verka, framgår även av följande lilla historia från Berlin. En 11-årig flicka av mycket god familj iakttogs regelbundet besöka en biograf,omväxlande åtföljd av tvenne jämnåriga gossar. Tillfrågad, vilka de voro, svarade hon: »Den ene är min fästman, honom kommer jag att gifta mig med». Och den andre? »Åh, det är min sista kärlek, han skall kanske en gång i tiden bli vännen i huset». Hon hade tydligen redan fått in begreppet »ménage à trois» i sin outvecklade lilla flickhjärna — tack vare biografbesöken och kanske dålig lektyr. En annan historia från samma håll är icke mindre lärorik. En lärare gav sina elever den uppgiften att beskriva sina intryck från en biografföreställning. En tolvårig gosse anmärkte då: »Å, ni vill ju bara veta, hur pass fördärvade vi äro».

Man invänder kanske, att det rådde helt andra förhållanden i Tyskland än här. Och det är ju sant. Åtminstone under tiden närmast före biografcensurens återinförande funnos biografer spridda över så gott som hela Tyskland, där de krassaste och osmakligaste scener uppfördes, men där publiken dock till 90% utgjordes av barn. Man kan förstå, vilken fruktsättning det skall bli av ett sådant utsäde, och verkningarna komma att sträcka sig vida utöver det egna landets råmärken. Vi böra sålunda icke alltför mycket invagga oss i säkerhet, även om vi ha det bättre än i andra länder. Episoden från Brunkebergsteatern, ehuru i och för sig kanske obetydlig, är icke den enda, som talar sitt varnande språk.

På en av våra biografteatrar på Drottninggatan gavs för något år sedan d'Annunzios drama »Cabiria». En av styckets hjältinnor försvinner i erotisk högstämning med sin älskare bakom ett förhänge. Då hon efter en stund kallas ut, visar hon nätt och jämt så mycket av sin kropp bakom förhänget, att publiken får klart för sig, att hon nu är naken. Man hade då ett lärorikt tillfälle att konstatera, hur sådana barn, som leva under inneboendesystemets verkningar, uppfatta innebörden av raffinerade framställningar som denna, och man förvånas alldeles icke över att flickor i slynåldern, uppväxta under — låtom oss säga flitigt njutande av dylik och liknande andlig kost, sådan den exempelvis bjudes också å vissa teatraroch varietéer, som besökas av en okritisk och sensationslysten publik — så småningom moraliskt förslappas och urarta till den grad, att de, för att taga ett tämligen färskt exempel, till slut icke ens dra sig för att dansa nakna inför hamnarnas avskum.

Det finns exempel på att barnen vid tillfrågan sagt sig besöka biografen två à tre gånger i veckan och två olika föreställningar å rad på samma kväll. »Någe roligt ska vi välan ha.»

Här ha vi således även inom vårt land ett bland de många lika sorgliga som eklatanta bevisen för att man ingalunda kan tryggt överlämna åt allmänheten att själv värna om den goda smaken och anständighetskänslan. Inom alla samhällsklasser ha vi alltför många föräldrar och målsmän, vilkas ansvarskänsla och pedagogiska insikter icke räcka till att på detta område överskåda och sakkunnigt bedöma situationen. Där synes oss själva kärnpunkten ligga.

»Sedligheten och den medborgerliga anständigheten är ett slags kompromiss mellan förståndets hämmande inflytelser och känslolivets omedelbara krav. Ett genom knappa anlag och dålig uppfostran i sin utveckling förkrympt och ofullgånget förståndsliv är en dålig kontroll över känslolivets tillskyndelser», säger prof. Gadelius i »Förbrytaren och samhället» (Verdandi 155). Det är på grund av detta senare psykologiska faktum, som den dåliga filmen och framför allt den, som direkt påverkar känslolivet, utövar så ödesdigra verkningar. Det är därför, som de rent kriminella och sexuella filmerna borde totalt bannlysas från våra biografteatrar, så länge icke kontrollen är nog effektiv att skydda ungdomen. Några exempel ur verkligheten må belysa det sagda.

År 1913, tiden för den danska struntfilmens glansperiod, dömdes två unga män till livstids straffarbete för en lång rad förbrytelser: inbrott, stöld, falskmynteri, våldtäkt, mened. De båda förbrytarna hade intill omkring tiden för sitt brott fört ett relativt hyggligt liv. Båda voro trägna biografbesökare. Det märkliga vid detta brottmål var, att domaren efter domens avkunnande förklarade sin åsikt vara, att dessa förbrytareblivit offer för det vid den tiden så vanliga offentliga förhärligandet av brottet på biografteatrarna.

I New York dömdes för något år sedan en ung man till 9 ½ års tukthus, därför att han förfört en minderårig flicka. Förförelsen stod i omedelbart samband med besök, som han och flickan hade gjort på biografen, där sexuella struntfilmer förevisats. I sin motivering till domen framhöll domaren, att »det icke gavs gynnsammare tillfällen att bringa en flicka i olycka och vanära än vid biografbesök».

Rättvisan kräver naturligtvis, att man icke skriver dylika tilldragelser uteslutande på biografens räkning. Det är naturligtvis i liknande fall så, att den dåliga filmen blott utlöser det onda, som redan finnes, ehuru ännu latent, hos lågt stående samhällsindivider. De brottsliga anlagen ha alltid funnits och ha i alla tider begagnat sig av alla tillfällen för att »slå ut», alldeles på samma sätt, som det sker vid fysiska sjukdomar.

Vi komma nu till filmer, vilka utan att direkt kunna hänföras till struntfilmerna dock stå dessa så nära som möjligt, eller vad man i Tyskland benämner med det oöversättliga ordet »Kitsch». Dessa filmer kunna under en yta av falskt patos, drypande sentimentalitet och en viss kvasimoral dölja så mycken osundhet och tarvlighet, att de trots den yttre anständigheten till sin verkan mycket litet skilja sig från struntfilmen. Till denna kategori kunna vi i icke ringa mån räkna t. ex. den amerikanska filmen »Broken Blossoms», som litet var ännu torde ha i friskt minne och vilken, när den stod på programmet, väckte ett oerhört uppseende. Den torde ha räknat åskådare i större antal än de flesta andra biografdramer och har tvivelsutan varit en guldgruva som få för sina upphovsmän.

Det torde kanske väcka förvåning, att vi anse oss nödsakade att sätta »Broken Blossoms» den dåliga filmen nära. Det är verkligen också rätt svårt att angiva vad det är, som berättigar härtill. I denna film finns onekligen mycket, somär verkligt rörande och vackert — framför allt den unge kinesens självuppoffrande och rena kärlek till den unga flickan och dennas eget tragiska öde. Ej mindre beaktansvärd är den amerikanske filmförfattarens fördomsfrihet att våga ställa den österländska representanten för Buddhas milda lära i bjärt kontrast mot västerländsk råhet och brutalitet — ett drag, som onekligen kräver ett visst mod hos filmförfattaren, då det utgör en rätt amper straffpredikan över de kristna folken. Och dock — det råder i filmen ett kvalm och en osund sensation, kraftigt förstärkt genom den egendomliga musiken, som verkar rent av bedövande, ungefär som den tunga doften av exotiska blomster. Sådana vidrigheter som den råa boxningsscenen och framför allt den ohyggliga scen, vari den onaturlige fosterfadern misshandlar sin dotter till döds, skulle absolut sänka hela dramat till struntfilmens lägsta plan, om där icke funnes vissa höjande och försonande element. Dessa äro dock huvudsakligen av yttre art. Trots den utomordentligt konstnärliga insceneringen, gott spel, god fotografering, torde dramat ha lämnat mycket skiftande och säkert ej lyftande intryck kvar hos sina åskådare. Signaturen Clementine har under rubriken »En enkel kvinnas funderingar» i D. N. d. 23/1 l920 träffande karaktäriserat »Broken Blossoms». Hon finner den vara reklamkonst snarare än filmkonst och understryker ännu kraftigare vårt omdöme, då hon skriver:

För femton år sedan hade den hetat En ängels martyrium eller Prisboxarens raseri eller Oskuld och brott, Från Londons opiinästen eller vad för rafflande man nu kunnat hitta på. Den hade flimrat, så att det värkt i ögonen och blivit förbjuden av lektor Fevrell. Nu heter den inte En bruten blomma, som vilken människa som hälst skulle kunnat förstå, utan Broken Blossoms, som inte så många begripa, filmen kallas en klassisk film, en idealfilm, man citerar: Det borde varit stjärnor, och anser, att den är symbolisk i fasaväckande grad. Nå, det måste också medges, att det yttre omhöljet kring den kärna, som finns, genomgått en underbar metamorfos. Bilderna se inte längre ut som om de vore tagna i ösregn, de äro de utsöktaste fotografier à la Goodwin; handlingen tilldrar sig inte längre i en rankig kuliss-stad: det är ett äkta kinesiskt tempel manfår se, och det lär t. o. m. vara äkta Londondimma, fastän den ser besynnerlig ut. Och aktörer och aktriser äro inte längre utskottsartister frän Paris' småteatrar, utan de tekniskt mest fulländade konstnärer som mot oerhörda gage stå till disposition i det stora filmlandet i väster. För att inte tala om att filmen inte upprullas i en illa ventilerad källare, utan i en vräkig lyxteater, inför en elegant publik, som med en trohjärtat andaktsfull tystnad, värd ett bättre tillfälle, lyssnar till den kvasiorientaliska rappakalja, lika oäkta som filmens djupsinne, som en amerikansk kompositör satt ihop till detta reklamkonstens rekordnummer. Men glädjande nog synes denna publik inte reagera nämnvärt. De blödande hjärtan, som rivas i trasor, för att citera kulturbladet, måtte uthärdat denna procedur utan att behöva ta till näsduken. Men det hördes verkligen vid utgången en och annan ärlig röst, som högt och tydligt sade: »Det var det råaste, grövsta ockrande på sensationslystnad jag sett i mitt liv». Och det var under foajéns skära pappersblommor, framför den lilla kimonoklädda konfektflickan och mitt ibland all den andra grannlåten, som irriterar, därför att avsikten, som man märker sä väl, ändå inte lyckats. Det är mycket möjligt, att Griffith, som det står på programmet, är en man omgiven av mystisk nimbus, och att hans yttranden väcka samma intresse och livliga debatt i världen som en president Wilsons sista stora anförande eller en Rockefellers finansiella planer. Och att det därför är högst motiverat att låta hans porträtt på den vita duken kringsvävas av något som ser ut som bakterier under ett mikroskop, men som man med något skarpsinne kan förstå skola föreställa små avbrutna körsbärsblommor. Men det hindrar icke, att vad ban här åstadkommit är att inlinda en kärna av den ohyggligaste råhet, uppblandad med grov sentimentalitet (inte sublimitet, som beskedligt folk tycks låta inbilla sig) i ett omhölje så raffinerat, att anrättningen skall slukas även av någorlunda kritiskt folk.

Det borde dock inte få lyckas. Tänk blott om filmen varit svensk! Om det varit en fyllbuse i Hagalund, som piskat ihjäl sin dotter pä den vita duken. Den kunde säkert blivit konstnärligt mycket stark med exempelvis Svennberg eller Arehn som boven och Karin Molander eller René Björling som det förpinade barnet. Och nog hade Lars Hansson kunnat åstadkomma något i stil med den milda, känsliga kinesen, som ju kunde varit en vinddriven revolutionär, eftersom kineser mindre ofta förekomma under våra luftstreck. Och i stället för de utsökta Themsenbilderna och dimman kunde vi haft härliga tåvlor av månsken på snö över kåkarna i en Stockholmsförstad, och det hela hade varit utomordentligt vackert. Men fördet första hade en svensk firma aldrig kommit på den ohyggliga tanken att göra ett filmdrama av ett sådant ämne, för det andra hade det blivit förbjudet av censuren, och för det tredje kunde man väl vågat hoppas, att kritik och publik sagt ifrån, att ett sådant ämne som ett barns martyrium bör sensationslystnaden lämna i fred. Det kan skrivas om, och den lilla novell, på vilken filmen är byggd, lär vara förtjusande — men det kan icke oc.h bör icke spelas på film, lika litet som pä scenen. Det hör lika litet hemma där som djurplågeri, lustmord och andra ohyggliga ting, som vi veta existera, och som samhället bör göra sitt yttersta för att förhindra, men som en sund instinkt säger ifrån icke böra spelas på biograf.

Det är troligt att en och annan menar, att den, som kan tala sä om något så utsökt fint som Broken Blossoms, icke har förstått detta dramas djupa mening, att det väsentliga däri visst icke är den djuriska prisboxarens misshandel av den fosterdotter, han av någon obegriplig anledning haft sedan hennes spädaste barnaår, utan att det är sammanstötningen mellan österns och västerns kulturer, den unga kinesens undergång i en för honom främmande miljö och hans besjälade kärlek till ett litet marterat kvinnobarn. Men dessa scener, så utsökt de än äro inspelade och hur än regissören ansträngt sig att lägga in något mer i dem än sockersöt sentimentalitet, förblekna dock i minnet inför det våldsamma, vidriga intrycket av skräckscenerna, som väl ingen som sett dem glömmer lätt, utan att de därför skänkt honom ens en aning av den »rening», som var den klassiska tragediens ändamål, eller kunnat väcka några förnuftiga tankar och föresatser att söka förbättra den onda värld, i vilken sådana ting kunnat tilldraga sig.

Visst är den utpuffade filmen på Palladium utomordentlig i fråga om fotografering, regi, spel och miljöskildring. Men vi veta ju på förhand, att den amerikanska filmen nått det hart när omöjliga, och vi lekmän ha knappast sakkunskap nog att kunna njuta av om kameran verkligen denna gång behandlats på ett ännu känsligare och överlägsnare sätt än förut. Vad man nu kan begära av film-konsten är, att de otroligt rika tekniska resurserna offras på värdiga ämnen, och ju rikare och dyrbarare den yttre skruden är, desto större böra givetvis fordringarna ställas. I Broken Blossoms är disproportionen mellan innehåll och form ohygglig — det kan ingen amerikansk reklamkonst i världen överskyla. Och ändå är det denna man mest beundrar, när man kommer ut på Kungsgatan i frisk vinterluft från den av råa dunster och kvalmiga parfymer fyllda atmosfären inomhus.Det finns slutligen filmer, som i all sin välmening äro dåliga, utan att man direkt kan räkna dem till struntfilmskategorien. Ett utmärkt exempel härpå lämnar ett sentimentalt Triangelskådespel »De gamla där hemma», vari skildras, hur en ung man, som efter föräldrarnas, ett hederligt farmarepar, inflyttning till staden råkar i mindre gott sällskap och i ett upprört ögonblick för en kvinnas, skull blir mördare. Fadern, en strängt rättrådig man, yrkar, att sonen skall frivilligt överlämna sig åt myndigheterna, men ger efter för moderns böner och låter honom fly. Sonen söker nu bevisa sitt alibi, men indicierna mot honom äro för många. At kvinnan för vilkens skull mordet skett, erbjuder fadern att köpa hennes tystnad, då ransakningen ej längre kan undvikas. Fadern blir genom hennes utpressningar till sist ruinerad, sedan han sålunda en gång dagtingat med sin rättskänsla. Modern gör sig till lögnerska inför domstolen och bedyrar sonens oskuld, men beslås med tvetalan. Hon gripes då av förtvivlan, störtar på knä inför juryn och anropar den om nåd för sin son. Vad vunnes med att han dömdes? Det vore blott till hans fördärv och hennes död. Nej, de finge icke taga honom, hennes gosse. Han är allt jag äger, låt mig behålla honom! Juryn blir naturligtvis hjärtnupen och frikänner. Man har verkligen skäl att fråga sig, vad denna jolmiga film, som lär grunda sig på Rupert Hughes berömda berättelse »Old folks at home» har för berättigande. Ar den icke i grund och botten i all sin beskedlighet omoralisk och grumlar den icke i betänklig grad rättsbegreppen hos okritiska och omogna sinnen?

T. o. m. ett sådant drama som »Mirakelmannen» saknar ej alldeles tangeringspunkter med skräpfilmen, även om det måste erkännas, att det, fränsett en mängd banala smådrag och gottköpseffekter, varav det i likhet med det stora flertalet amerikanska filmdramer är behäftat, verkar gripande och storslaget.

Som man finner, är det verkligen svårt att säga, var gränsengår mellan den dåliga filmen och det verkligt goda biografdramat. Alltför ofta tyvärr glider filmen, även när den tror sig vara som bäst, ned till den dåliga filmens nivå, och då biografen arbetar med medel, som verka på helt annat sätt än den verkliga teaterns, säger det sig självt, att biografen ännu oftast misslyckas i sina försök att åstadkomma en verkligt tragiskt renande effekt, där teatern däremot skulle hava gjort det. Ett dramas verkningar på biografen kunna därför gå i en riktning, som ej från början var avsedd, och den stora publiken kan röna ett inflytande, snarare till det sämre än till det bättre, trots filmförfattarens allra bästa avsikter.

I detta sammanhang vilja vi relatera en liten anekdot, visserligen frän filmens barndom, då censuren ännu utövades av polismyndigheterna, men dock ägande aktualitet ännu i dag. I en av rikets mindre industristäder vågade man förebrå borgmästaren ett alltför slappt handhavande av filmgranskningen. Han sökte då helt troskyldigt rättfärdiga sig med, att »han alltid lät filmen sluta just, när det blev farligt». Svaret kom ögonblickligen och lydde: »Ja men, kan du då inte förstå, att det är just däri faran ligger, för se'n gå de hem och fortsätta».

Man har nästan i alla civiliserade länder gjort samma nedslående erfarenheter i fråga om biografbesökens mindre goda inflytelser på de unga. Naturligtvis har man ifrån biografhåll sökt tillbakavisa påståenden i denna riktning, såsom det skett även här i Sverige, där Svenska film- ocli biografmanna-sällskapet för ej sä länge sedan riktade en replik mot skolöverstyrelsen med anledning av en av nämnda styrelse till regeringen ingiven skrivelse rörande barns och ungdoms alltför flitiga biografbesök. I denna replik söker sällskapet gendriva bland annat påståendet, att biografen frestar de unga att på oärligt sätt söka tillägna sig pengar samt att den givit ungdomen impulsen till brottsliga handlingar. Och det heter vidare, att i stället för klagomålen över barnens för täta biografbesök få biografmännen nu gång på gång mottaga klanderför att antalet barntillåtna biografföreställningar är så ringa. Slutligen ställer sig filmsällskapet avvisande mot barnåldersgränsens höjande högre än till 16 år, enär en för hög åldersgräns lätt skulle kunna få till följd, att ungdom i 16—17 års-åldern sökte andra och långt mindre goda nöjen än de faktiskt mycket ofta bildande och kunskapsgivande biografföreställningarna.

Att biografen visat sig vara en allvarlig fara för det uppväxande släktet, är dock ett faktum, som ej låter sig tillbakavisa. Och ett annat faktum, som ligger till grund för det förra, är, att barn och ungdom varit liksom förhäxade av denna moderna nöjesform. Överallt har man gjort denna erfarenhet. Hur starkt biografen frekventeras av de unga framgår av ett exempel från Liverpool i England här om året, som gav vid handen, att ensamt där 13,000 barn besökte biografen på en enda dag. Att det icke ligger någon överdrift i en sådan siffra, därpå kunna vi ju som ett exempel åberopa Stockholm med hälften så stort invånarantal; säkerligen minst halva antalet av biografpubliken utgöres av barn och halvvuxna, och om vi utgå från det icke orimliga antagandet, att den dagliga biografpubliken under högsäsongen uppgår till lågt beräknat 10,000 personer, skulle sålunda minst 5,000 barn och halvvuxna dagligen frekventera biograferna.

Om det verkligen, såsom Svenska film- och biografmanna-sällskapet vill göra troligt, framställts klander mot att antalet för barn tillåtna biografföreställningar varit för få, så talar detta helt säkert till förmån för censurens urskillning och till nackdel för de flesta biografernas smak och omdöme. Huruvida klandret blivit framställt från verkligt kompetent håll, kan väl med skäl ifrågasättas. Visserligen lär det finnas föräldrar, som äro till den grad tanklösa, att de rent av skicka barnen på biograf för att för en stund bli av med dem, och det berättas en nästan otrolig historia om en familj, som flyttade från en landsortsstad till Stockholm, därför att det i den förra icke fanns tillräckligt med möjligheter till biograf-besök för barnen. Ännu ömkligare saker kommo, i dagen vid ett föräldramöte i S:t Paulskyrkan i Stockholm för något år sedan. Där funnos föräldrar, som öppet tillstodo, att de måste med biografbiljetter muta barnen, för att de skulle lämna handräckning i hemmet eller uträtta ärenden. Det verkade nästan komiskt, när dessa barnuppfostrare på grund därav önskade biografen dit pepparn växer, ehuru det samtidigt på ett sorgligt sätt blottade deras fullkomliga inkompetens som uppfostrare.

Emellertid finnas ju också föräldrar och andra uppfostrare, som hava en ansvarsfullare och allvarligare syn på saken och av andra skäl klaga över det s. k. biografeländet. Man kan dock icke underlåta att förvånas över att våra skol- och kommunalmyndigheter, som visserligen vidtagit åtgärder för att lägga en hämsko på barnens biografspring, icke för länge sedan sörjt även för upplysning i frågan, särskilt på föräldramötena.

Filmsällskapets försök att bagatellisera faran av barnens biograffrekvens, ja, att rent av framhålla biografen som en hälsosam motvikt mot förströelse av mindervärdigt slag, är ju icke annat än en talan i egen sak och kan därför ej tillmätas något synnerligt värde. Att biografbesök visst icke behöva vara av ondo, även när det gäller barnen, är ju utan vidare klart, i synnerhet när besöken hållas inom rimliga gränser och programmen upptaga för sin ungdomliga publik lämpliga och även lärorika saker. I sistnämnda fall vore ju biografverksamheten t. o. m. uteslutande av godo. Men hur ofta är detta fallet och var anse biografägarna gränsen böra sättas för barnens biografbesök? Man har anledning tro, att fackets män, obekymrade om allt annat, trots sin försäkran om motsatsen, gärna skulle se biograflokalerna proppfulla av barn från morgon till kväll, om det vore möjligt.

Det har i det föregående visats, att man kunnat sätta vissa fall av barns och minderårigas brottslighet i direkt samband med biografbesök. I England skrev man den under krigetökade brottsligheten delvis på de dåliga biografernas konto. Att den uppjagade nöjeshungern, som alstrats af biografen, kunnat driva barn till och med till stöld för att möjliggöra biografbesök, har förekommit även hos oss, ehuru det måhända ej skett i den utsträckning, att det mera allmänt påkallat rättsmyndigheternas uppmärksamhet. Ett par sådana fall må emellertid omnämnas. Det ena inträffade för ej så många år sedan i Hudiksvall, då ett antal pojkar i 13-årsåldern anhöllos för stölder ur stadens förråd. Pengarna hade använts till godsaker och biografbiljetter. Ett annat fall förskriver sig från Göteborg, där gossar från 6—13 är av samma anledning gjorde sig skyldiga till liknande brott. Att polismyndigheterna i huvudstaden ej gjort liknande rön, kan ju visst synas glädjande, men det bevisar icke alls, att ej förseelser av likartad beskaffenhet förekommit även här. Skolornas lärarpersonal hava säkerligen åtskilligt att förtälja härom. Mänga jurister hysa den åsikten, att biografen härvidlag har mycket på sitt samvete, fast ingen gjort sig besvär att samla allt bevismaterial, som skulle kunna uppbringas.

Men i samband med biografväsendet stå även andra moraliska faror. Att det otillräckligt övervakade uppehållet i de mörka salarna även här i Sverige begagnats till sedlighetssärande handlingar är tyvärr ingen hemlighet, om än före kriget och främlingsinvasionen dylikt knappast torde hava förekommit. Härvidlag utövar ofta filmen själv ett direkt stimulerande inflytande. I alla s. k. dramer liksom i de flesta humoristiska filmer spelar förhållandet mellan de båda könen huvudrollen. Nu är det visserligen sant, att det varken skulle vara möjligt eller ens ändamålsenligt att lämna den i utvecklingsåldern stående ungdomen i fullständig okunnighet om den djupa betydelsen av kärleken mellan man och kvinna. Men att på biografen låta barn och ungdom göra sina kanske första lärospån i detta ämne och låta dem fortsätta sina studier i erotikens labyrinter där, är väl ändå lindrigast sagt, mindre lämpligt. Om biografen blott vore ett den ädla dikt-ningens språkrör! Men den är långt ifrån detta. Xaver Schönhuber yttrar härom: »Om en skald ur en stor själs innersta djup gestaltar tvenne älskandes öde, är det en helt annan sak, än om ett par medelmåttiga histrioner med all den erotiska mimik, som är dem möjlig, framställer driftlivets manifestationer på ett sätt, som pä oss verkar vämjeligt, men på de omogna utövar ett uppretande och skadligt inflytande. Den finaste kyskhets doft förvandlas till det fräcka koketteriets demimondeparfym, den uppskakande tragiken i det inre avlägsnande, som skiljer tvänne makar från varandra, förvandlas till platt, brutalt äktenskapsbrott. Ungdomens naiva omedvetenhet, som av en vis natur givits densamma som bästa skydd mot ett alltför tidigt och därför skadligt uppvaknande, går på detta sätt med säkerhet förlorad. De alltjämt återkommande flirt-, kyss-, svartsjuke- och äktenskapsbrottsscenerna, vilka gä de vuxna förbi, utan att på dem göra något djupare intryck, måste hos de ungdomliga biografbesökarna, vilkas sexuella jämvikt vid en viss ålder börjar bliva mycket labil, obetingat framkalla en sinnesförfattning, vilken med beklaglig visshet kommer dem att falla offer för förste bäste samvetslöse förförare.» Man hör ofta framhållas, att biografen är farlig för de uppväxande flickornas moral, i det den gör dem tillgängliga, ja fogliga för förföraren. Och det är otvivelaktigt, såsom även den tyske läkaren prof. Gaupp m. fl. framhåller, att på denna väg mången flicka rusat i fördärvet.

Prof. Gaupp håller dock de avskyvärt levande framställningarna ur förbrytarlivet för vida farligare. Ett barn beröres nämligen, innan det inträtt i pubertetsåldern föga av de sexuellt pikanta filmerna, då däremot kriminella filmer verka suggestivt på alla åldrar utan undantag, men starkast på den yngre publiken. Icke ens kritiska och bildade vuxna ha helt kunnat frigöra sig från inflytelserna av filmens bloddrypande och ofta mästerligt iscensatta sensationer. Det är ett fullkomligt felbedömand e av det mänskliga, själslivet, om man hävdar dylika dramers oskadlighet på grund av den förso-nande tendens, som till sist läter brottslingen få sitt välförtjänta straff. Detta moments värde utövar på barnasinnet icke närmelsevis samma effekt som förbrytarens hjältedater, vilka däremot väcka dess oförställda beundran. Vilken moral, för att icke tala om aktning för lag och myndighet bibringas väl barnet genom åskådandet av filmer sådana som t. ex. Den samvetslöses slut, som givits pä en mindre Stockholmsbiograf inför en publik, som till stor del bestod av barn? I detta drama dömes en oskyldig till tukthus och får sitta där i 25 år, innan han på grund av sitt uppförande i fängelset återfår friheten, vilket ju visserligen är mycket moraliskt och lärorikt. Men under tiden njuter den verklige brottslingen både stora framgångar och lycka. Så där mera i förbigående dör dock brottslingen av hjärtslag i samma ögonblick hans samvete vaknar, ett ringa straff synes det i jämförelse med den forne vännens lidanden, vilka han ju hade förorsakat. En dylik moral, filmens talrika orimligheter att förtiga, torde icke göra något djupare intryck på vuxna, men så mycket mera på barn, vilka icke äro i stånd att öva någon kritik. Samvetslösheten och den känslornas råhet, som tar sig uttryck i dylika förbrytarfilmer, kunna icke dömas hårt nog, när de tillåtas rikta sitt inflytande på barn. Vi veta ju, att inflytandet blir starkare, när kritiken slumrar. Starka sinnesrörelser liksom bedöva sinne och förstånd, och att biografdramat i grund och botten skall jaga upp känslorna och lidelserna, det drar en synnerligen affärsskicklig industri med stor beräkning och stor fyndighet försorg om. Skola då föräldrar och målsmän verkligen medverka till att hos barnen i uttryckets sämsta mening »väcka den björn som sover»? Hur ofta ser man icke föräldrar, som sjåpa sig, då de lämna sina barn i skolan, men utan tvekan skicka dem till biografen! Föräldrarnas okunnighet är deras enda ursäkt, om detta numera kan göras gällande som en förmildrande omständighet.

Den kategori av underhållande filmer, som av barn och ungdom mest uppskattas, är, som förut nämnts, den komiska.

Den grova situationskomiken, sprattelgubbshumorn, cirkus-ciramatiken, det burleska, groteska, med få ord Chaplin, Fatty, Harold Lloyd, Mack Sennett m. fl., är också den genre, som kinematografindustrien med förkärlek odlar. Jämte mycket av menlös och roande natur produceras emellertid åtskillig rent av vedervärdig uselhet. Det franska skämtlynnet och det amerikanska i deras sämsta form fira i filmen verkliga orgier. Censuren sörjer visserligen för, att vi förskonas från det allra värsta. Men vad sägs t. ex. om följande äldre röda, d. v. s. för barn tillåtna filmer Den första cigarren, Den indiskreta kikaren, Pierrots hallucinationer (Pathés), utmärkande sig för osmakliga händelseförlopp eller vansinniga svartsjuks- och vredesutbrott, som gå ut över hemmets bohag m. m.? Genren odlas fortfarande om än i mindre utsträckning. Äro icke dessa redan ur smakfördärvande synpunkt skadliga nog? Mot sådant står censuren så gott som maktlös. Om även den sedliga skadan kanske ej är så anmärkningsvärd, kunna dock icke smaklösheter som de ovannämnda försvaras. Det finns heller inte rimligtvis något skäl, varför vi svenskar tåligt skola ta emot, vad utlandet i den vägen behagar överhopa oss med. Slagsmål, misshandel, boxningar, raseri, vansinnesutbrott, kräkningar m. m. äro icke lämpliga att pä barnasinnet inympas från den komiska sidan, nej, icke från någon sida. Den satir ocli den ironi, för vilka dessa filmer ofta kunna vara uttryck, uppfattas icke heller av barnen så, som filmförfattaren möjligen avsett.

Följande provkarta på filmdramatiska alster, plockade ur högen, ger emellertid en vältalig föreställning om arten av den andliga kost, som bjudes pä våra biografer: Syndens frukt, En orolig smekmånad (röd), Kvinna mot kvinna (gul), New Yorks mysterier (gul), I pytonormens våld (gul), Morfi-nisten (gul), Dödsdansen (gul), Lögnen, Inkräktarna (gul), Fädernas missgärningar, Pestens offer (1913), Sfinxen (1913), Kvinna vad är ditt pris?, Scenens lejon eller grevinnans älskare, Laglös kärlek, modern skildring i två akter, Ur världs-stadens frestande nöjesliv, Kärlek och lump (röd), Oskyldigt straffad (gul), Opium (gul), Fruns nycker, Bara en modell (gul), Sågverkets mysterier (röd), Börsspekulationens offer (gul), Satans dotter, En djävulsk intrig, Hans bröllopsnatt, Andra fruars män, Första älskarinnan, Vad gör en kyss?---(gul), Frestaren (gul), Revolverkavaljeren från Texas o. s. v.

Redan titlarna väcka till liv en del föreställningar, som knappast kunna räknas till de önskvärda, även om innehållet ofta kan vara bättre än etiketten. Men med kännedom om filmgenren överhuvudtaget kan man tryggt påstå, att filmer sådana som de nu uppräknade inte precis äro förtroendeingivande eller kunna räknas till den s. k. goda filmlitteraturen. Lika fullt få barnen alltför ofta medfölja sina föräldrar pä premiärerna, vilket bevisar, att man icke ens gitter övertyga sig om, huruvida filmen är röd eller gul »Gul» film är visserligen barnförbjuden. Där kontrollen är slapp, har det dock visat sig, att många barn lämnats tillträde till gula filmer, och på många ställen i landsorten har man gjort den iakttagelsen, att barnen äro mest intresserade, när det står: »Barn äga ej tillträde»., ej heller bekymrar man sig om anslagen vid biografens ingång. Biografbetjäningen har ej heller så lätt att övertyga sig om barnens ålder, och den utsättes för många obehag av enfaldiga föräldrar. Vad beträffar filmtexterna så äro dessa ofta missledande eller rent felaktiga, särskilt ä lärofilmerna, Och därtill avfattade på ett språk, som är under all kritik. Strävanden ha dock på senare tid gjort sig gällande inom det svenska filmfacket att få dessa brister avhjälpta genom anställande av litterärt bildade personer för textgranskning, utredigering av program o. s. v.

Man säger, att ett folks konst, press m. m. äro värdemätare på dess sedliga ståndpunkt. Detta gäller minst lika mycket om biograferna. Våra biografer äro visserligen icke sämre, utan snarare i stort sett bättre än andra länders. Men de äro icke så goda, att de kunna sägas utgöra ett verkligt förädlande folknöje. Detta vare sagt med allt erkännande av det svenska filmfackets bemödanden att frigöra sig från sådant,som deklasserar branschen, och av dess uppenbara strävanden att höja nivån av de yttre anordningarna beträffande lokal, musik m. m. dyl. Såsom i det föregående omnämnts, bjuda våra biografer ännu på en mängd filmer, som äro ägnade att på den okritiska ungdomen inympa moraliskt gift av olika slag. Och någon förbättring härutinnan torde knappast vara att förvänta, förrän en kraftig reaktion gör sig gällande hos allmänheten mot de mindervärdiga filmalstren genom minskade besök å biograferna och skärpta krav på vederhäftig filmkritik i likhet med den, som kommer konsten eller teatern till del i den dagliga pressen. Enbart det senare skulle vara ett stort steg framåt, enär kritiken då skulle kunna bli en god vägledning för den stora massan, som hämtar sina omdömen ur pressens spalter.

Alla struntfilmer, alla tarvliga och livsförråande filmer måste givetvis avlägsnas. Verkligheten bjuder alldeles nog av sorg och lidanden, som vi icke kunna skydda våra barn från att både se, höra och känna. Icke skola vi då ytterligare förvärra tillståndet genom att låta dem kilometervis svälja livseländet på biograferna. Att vädja till filmindustrien tjänar ingenting till.Dagmar Waldner: »Filmen, dess framställning, inspelning och förevisning». A. B. Chelius, 1919. Den är redan vorden en stat i staten. Men vi böra visa öppet och tydligt vårt ogillande inför allt sådant, som förtjänar det, så att filmfabrikanterna upphöra att försvara sig med, att det just är vår, allmänhetens, publikens smak, som de genom det dåliga och förkastliga söka tillfredsställa. Och särskilt till föräldrarna skulle vi vilja säga: Skicka icke edra barn på biografer, vilkas program icke prövats av eder själva, eller i sällskap med jungfrun eller med personer, vilkas omdöme icke inger obetingat förtroende. Giv i stället edert stöd i ord och handling åt de strävanden, som ha kinematografiens införande i skolorna till mål. Kräv barn- och ungdomsföreställningar, om barnen nu nödvändigt skola gå på biograf, men fordra samtidigt, att programmen till dessasammansättas under pedagogisk och annan fullt vederhäftig medverkan.

Det är visserligen erkännansvärt, att biografägarna själva ge ett gott program, sammansatt efter deras bästa förmåga, men de sakna i det stora hela förutsättningarna för att göra det så, att barnen få både glädje och nytta av dem. Det föga planmässiga, som alltför ofta utmärker ett dylikt programs sammansättning, är icke ägnat att höja och utveckla barnens begrepp. Exempla sunt odiosa. Men de kunna här icke undvaras. Så t. ex. gåvos för ej länge sedan i Röda Kvarn några barnföreställningar under Sago-Gretas medverkan. Sago-Greta gjorde sin del av programmet briljant, men mot valet av filmerna kunde åtskilligt anmärkas. »Trollsländan» och »Mary på landet» var för sig kunde väl gått an, om därjämte givits någon vacker naturbild eller en verklig sagofilm, ty sådana finnas. Men båda dessa filmer i rad gåvo för det första en onödig tyngd åt programmet, och för det andra bjödo de på ett innehåll, vars lämplighet väl kunde ifrågasättas.

De straffvärt pliktförgätna mödrar och i övrigt lindrigt sympatiska kvinnotyper, som förekommo där, voro icke ägnade att hos de unga stärka aktningen för och kärleken till föräldrarna och hemmet. Många andra exempel skulle kunna anföras, men när i all välmening en av landets allra förnämsta biografer begår ett missgrepp, då kan man tänka sig hur det är på andra håll. Om barn- och ungdomsföreställningar ägde rum i samråd med lärare eller skolmyndigheter, kunde detta också ha sin ekonomiskt fördelaktiga sida, vilket ju ur biografägarsynpunkt är en huvudsak. Ty om skolan finge garanti för, att de av dem gillade programmen oförändrat uppfördes, skulle helt visst såväl barnens som föräldrarnas uppmärksamhet fästas vid dylika förevisningar. Utan tvivel skulle vi genom fostran till god filmsmak kunna leda deras omdöme i rätt riktning, så att de lärde sig känna avsmak för Nick-Carter-filmen. Finge vidare filmfabrikanternaSveriges c:a 16,000 skolor och 600 föreläsningsföreningar som fasta abonnenter och gjorde samtidigt de omkring 600 biografägarna här i landet anspråk på goda program gällande, skulle väl också fabrikanterna så småningom lära sig inse, att man kan göra affärer även med goda ungdomsfilmer. Och se vi på saken internationellt, torde väl ingen kunna förneka, att en väl organiserad undervisnmgskinematograf vore en kund att räkna med. Detta kunde sålunda bli en kontinuerlig, icke blott tillfällig inkomstkälla, och giva varaktig rentabilitet, det helt säkert enda, som vore i stånd att locka filmindustrien att göra något för programmens förbättrande.

KAP. IV.

Filmens psykiska och fysiska olägenheter i allmänhet.

En auktoritet på biografkunskapens område, dr Albert Hellwig, indelar filmens verkningar i två grupper:

1) de allmänna, vilka skulle kunna kallas de övervägande psykiska och vilka yttra sig hos barnen i form av ytlighet, förvirrade begrepp, uppmärksamhetens förslappande, motverkandet av koncentration, de estetiska begreppens vilseledande, ängslan, hallucinationer, orolig sömn, dålig matlust, nervositet, överspändhet o. s. v., och

2) filmens, tekniskt sett, rent yttre ogynnsamma verkningar. Vi ha i det föregående huvudsakligen berört den förra

gruppen av filmens verkningar och särskilt filmens inflytelser i moraliskt avseende. Till detta vilja vi här lägga följande yttrande av professor Lange, vilket avser filmens psykiska vådor i allmänhet: Sveriges c:a 16,000 skolor och 600 föreläsningsföreningar som fasta abonnenter och gjorde samtidigt de omkring 600 biografägarna här i landet anspråk på goda program gällande, skulle väl också fabrikanterna så småningom lära sig inse, att man kan göra affärer även med goda ungdomsfilmer. Och se vi på saken internationellt, torde väl ingen kunna förneka, att en väl organiserad undervisnmgskinematograf vore en kund att räkna med. Detta kunde sålunda bli en kontinuerlig, icke blott tillfällig inkomstkälla, och giva varaktig rentabilitet, det helt säkert enda, som vore i stånd att locka filmindustrien att göra något för programmens förbättrande.

KAP. IV.

Filmens psykiska och fysiska olägenheter i allmänhet.

En auktoritet på biografkunskapens område, dr Albert Hellwig, indelar filmens verkningar i två grupper:

1) de allmänna, vilka skulle kunna kallas de övervägande psykiska och vilka yttra sig hos barnen i form av ytlighet, förvirrade begrepp, uppmärksamhetens förslappande, motverkandet av koncentration, de estetiska begreppens vilseledande, ängslan, hallucinationer, orolig sömn, dålig matlust, nervositet, överspändhet o. s. v., och

2) filmens, tekniskt sett, rent yttre ogynnsamma verkningar. Vi ha i det föregående huvudsakligen berört den förra

gruppen av filmens verkningar och särskilt filmens inflytelser i moraliskt avseende. Till detta vilja vi här lägga följande yttrande av professor Lange, vilket avser filmens psykiska vådor i allmänhet:När ett barn springer på biograf en, två, tre gånger i veckan, sä blir det, bortsett från innehållet, endast på grund av själva sättet för framställningen, andligen förstört. Biografen må vara aldrig så anständig och visa aldrig så välcensurerade program, blotta vänjandet vid dessa hoppande, ryckande och darrande bilder på den glimrande ytan upplöser långsamt och säkert människornas intellektuella och slutligen moraliska självkontroll.

1) Man vänjer sig vid att hastigt och oförmedlat löpa från föreställning till föreställning, man går miste oni den lugna stadgan vid bildandet av föreställningen, förlorar förmågan att fasthålla intrycken, vilket är ett kardinalvillkor för alla grundliga omdömen.

2) Man vänjer sig vid att viljelöst följa det tillfälliga uppradandet av lösryckta bilder; man förlorar känslan för tänkandets logiska följdriktighet, som förbinder de enskilda föreställningarna till vad man plägar kalla en tanke. Det blotta upptagandet av bildliga föreställningar, vilka äga ett endast tillfälligt, icke (såsom i det verkliga dramat, en berättelse eller en vetenskaplig framställning) ett logiskt eller psykologiskt nödvändigt sammanhang, är blott ett själens passiva uppgivande av sig själv och ett viljelöst överlåtande åt händelseförloppet att utveckla sig, hur det behagar. Det är först med tänkandet, sammanhangets uppdagande, som andlig självverksamhet kommer till stånd. Utan denna självverksamhet blir man aldrig tingens behärskare utan förlorar sig i bästa fall i en oklar njutning av affekter. Så leder filmen till andlig förslappning.

Man vänjer sig i följd av bildernas snabba förbiglidande vid att upptaga blott ungefärliga intryck, man upptager ej bilden klart och medvetet i alla dess enskildheter. Det blir alltså blott de grova, överraskande och sensationella intrycken, som kvarstå. Sinnet för det intima, det noggranna och fina går förlorat. Biografens stamkunder tänka blott i grella, ungefärliga föreställningar. Någon bild, som särskilt sticker dem i ögat, andligen talat, rycker med sig deras hela uppmärksamhet, de övertänka och begrunda den ej vidare, bry sig ej mera om dess enskildheter och orsaker. Blott föreställningen är tillräckligt grell och känslobetonad, gå de räddningslöst upp i densamma. De ha blivit slagordsmänniskor.

Det är att märka, att vad professor Lange här yttrar om filmens psykiskt skadliga inflytelser gäller alla filmer och grundar sig på vissa egendomligheter i filmens sätt att verka, vilka till större delen komma att förbli desamma, även om tekniska förbättringar skulle kunna avhjälpa några fel av mindre väsentlig natur.Professor Langes ord bekräftas av den pedagogiska erfarenheten. En lärare yttrar sig härom på följande sätt:

Vi lärare bemöda oss dàg ut och dag in att genom en konsekvent, på det noggrannaste studium av barnets fysiska och psykiska utveckling vilande metod vänja våra lärjungar vid normala föreställningar, vid en korrekt perception och medveten uppfattning av det tillströmmande tankematerialet, vid en lämplig och för värdet av våra ansträngningar så oerhört viktig, sträng andlig koncentration, men biografen vållar med sina scener, vilka allt för ofta sakna den enklaste logik och dessutom för det mesta framföras i vildaste hast, den högsta grad av förflackning och benägenhet för ytligt tänkande. Vad detta betyder för storstadsbarnens redan förut under ett övermått av intryck ansträngda hjärnor, det kunna vi lärare endast med största ledsnad och grämelse konstatera.

Vi skola nu något uppehålla oss vid filmens tekniskt sett ogynnsamma verkningar (grupp 2). Man kan ju emellertid säga, att de båda slagen av inflytelser delvis sammanfalla, ty den rent tekniska sidan av saken har även sin psykiska betydelse.

På vuxna, normalt utvecklade och nervfriska människor torde väl biografens inflytelser icke vara så djupt ingripande i något hänseende, framför allt icke om det är fråga om en kritiskt skolad publik. Men med barnen förhåller det sig på helt annat sätt. Barnen äro både psykiskt och fysiskt ömtåligare, enär de äro stadda i utveckling och ingenting hos dem ännu uppnått nämnvärd stabilitet. Dock synes det, som om i fråga om bions skadliga verkningar på barnens kroppsliga hälsa, varom ju rätt mycket ordats, icke så få överdrifter fått göra sig gällande. Att i biograflokalerna ofta förekommer dålig luft är sant. Detta är dock intet för biograferna särskilt utmärkande. Sådant är förhållandet även med föreläsningslokalerna, där luften ibland kan vara så förorenad, att skioptikonlampan av brist på syre icke kan hällas brinnande. Denna olägenhet delar biografen väl även med så gott som alla enklare nöjeslokaler, för att inte tala om en hel del skolsalar eller affärslokaler, där man tycks ha en panisk förskräckelse för att öppna fönstren, eller många hem, där man vintertidt. o. m. har fönstren igenklistrade. Den, som känner till bostadseländet hos en del av den fattigare befolkningen, kan då åtminstone i fråga om luftrymden icke påstå, att vistandet i biograflokalen innebär någon särskilt allvarlig fara. En annan fråga är, om barnen tillbringa större delen av den tid på dagen, som eljes skulle tillbragts i fria luften, på biografen. Detta kan ju betecknas som skadligt och bör i största möjliga mån motverkas. Men vad som ännu mera förtjänar beaktande är den ofta hörda anklagelsen, att barnens ögon i biografen utsättas för blandning och överansträngning. De billigaste platserna äro nämligen belägna längst framme vid duken. Då dessa platser såväl för ögonen som för kroppshållningen äro de sämsta, bör man yrka pä, att barnen icke tillåtas sitta där. Det är ej heller ovanligt att höra barn klaga över smärtsamma förnimmelser i ögon och huvud i samband med biografbesöken. Den, som har ömtåliga eller klena ögon, bör överhuvudtaget undvika biografbesök, som lätt kunna framkalla ihållande men för synorganen. Åsikterna variera emellertid. Statens biografbyrå hade under loppet av c:a nio månader en adaptometer uppställd i sin lokal för att genom denna pröva filmens inverkan på synnerverna. Man konstaterade dock icke några vidare trötthetssymtom vid måttligt skådande. Professor Konr. Lange bland andra anser dock, att vi i biografen otvivelaktigt erhållit en ny närsynthets- och nervositetsfrämjande faktor. Professor Gaupp konstaterar, att han och hans följeslagare efter varje under 1 1/2 à 2 timmar varande biobesök endast hade en obehaglig känsla av trötthet i ögonen och ledo av bländning, beroende på det ideliga växlandet mellan starkt ljus och mörker. Ibland inställa sig härtill yrselsymtom och tryck över pannan. Dessa störningar voro dock aldrig av längre varaktighet. Prof. Gaupp anser dem för övrigt icke vara värre än efter ett längre skioptikonföredrag i en alldeles mörk lokal. Känselförnimmelsen i ögat beror dock i icke ringa grad av det individuella allmänbefinnandet. Somliga dagar är man mera, andra mindrekänslig. Man är således beroende av den påfrestning, nervsystemet i sin helhet är utsatt för genom de sammanlagda sinnesintrycken. Den större eller mindre hastighet, varmed filmen framföres, har också sin betydelse. Dess vikt framgår bl. a. därutav, att det förslag, som framlagts till standardisering av med filmen sammanhängande tekniska detaljer, även innehåller en begäran om bestämmelser angående hastigheten vid framförandet av filmen »på grund av de obehag, som ett alltför starkt tempo förorsakar publiken».

Dr Gaupp säger härom: »Ju mera man undviker att framföra filmen med allt för stor hastighet, desto mera reduceras rent fysiologiskt sett de skadliga inverkningarna på ögon och hjärna.» Huruvida biografägarna äro benägna att minska dessa är däremot en affärsfråga. Ty ju fortare filmen köres, desto oftare kan ombyte av publik äga rum.

De skäl, som tills vidare förhindra användandet av långsammare fart, äro dock för specifikt tekniska, för att vi här kunna närmare ingå därpå. De vanliga rörelsetakterna äro alla mycket snabba, beroende på att det, som skall åstadkomma den levande bilden, är en följd av vissa samverkande optiska, psykiska och fysiologiska omständigheter, som dock i detta sammanhang må lämnas ur räkningen. Följande siffror ge emellertid ett tillräckligt tydligt begrepp om vad allt vårt ögas nervapparat har att upptaga och i blinken förarbeta. Den blott 24 X 18 mm. stora filmbilden framföres å samma yta inom en enda sekund vid s. k. normalprojektion 16 gånger, varje gång i något förändrad skepnad. Det är detta, som bl. a. ger åskådaren intryck av rörligt liv i samma bild. Apparaten projicierar således 960 bilder i minuten. En meter film består av 52 små bilder. Apparaten släpper per minut cirka 18 1/2 meter film förbi våra ögon. Det betyder vid oavbruten förevisning under en hel timme över en kilometer film eller 50- à 60,000 bilder. Även en vuxen hajar till vid sådana siffror i fråga om vad hans öga konsumerar och kommer under fund med, att det t. o. m. för en fulltutvecklad människa är en beaktansvärd prestation att i blinken tillägna sig detta betydliga material, d. v. s. uppfånga det och hinna bilda sig ett begrepp om det skådade.

Vi skilja här på sådana skadliga verkningar, som vidhäfta biografen som sådan och äro ofrånkomliga, så fort det rör sig om de ovan angivna för all kinematografisk projektion egendomliga och komplicerade rörelseformerna, och andra, som bero uteslutande på filminnehållet och med litet god vilja alldeles kunna undvikas.

Inom den förra gruppen faller exempelvis en sådan trötthet och slapphet, vilken nyss nämndes och ofta iakttages även hos vuxna, när de vistats någon timme på biografen. Härtill kommer, då filmerna äro av det mera rafflande slaget, som exempelvis Den flygande cirkus, Den okända, I röda tornet, Världens hjärtan, Broken blossoms, för att ge några stickprov, en viss känsla av olust, som väsentligt förstärker tröttheten och slappheten. Att särskilt synorganet slappas beror därpå, att å biografen ögat ensamt är mottagare av de snabbt växlande intrycken. Å teatern eller vid skioptikonföredraget delar ögat arbetet med hörselorganet. Den, som icke kopplat ifrån hjärnan å biografen utan verkligen vill följa med, får spänna uppmärksamheten alldeles enormt. Bemödandet att i de snabbt växlande bilderna uppfatta alla detaljer, omöjligheten att kunna fasthålla, att dröja vid det, som synes oss viktigt och önskvärt, att kunna taga om vad vi blott oklart hunnit urskilja, allt detta tvingar till ett nära nog krampaktigt inriktande av uppmärksamheten. Och ansträngningen blir större, i den mån filmen är av invecklad natur eller, såsom vid den undervisande filmen, rik på kunskapsgivande detaljer. Genom den spänning, vari filmens innehåll redan i och för sig försätter oss, stegras ännu mera risken för överansträngning. Ju mera komplicerad hela bilden är, ju talrikare de på filmen uppträdande personerna, scenombytena, textinläggen m. m. förekomma, ju hastigare förloppet är, desto svårare faller det sig också att tillägna sig innehållet.Vill man vidare å biografen, utan att ha berett sig pä ämnet, inhämta verkliga kunskaper om främmande land och seder, måste man helt enkelt anstränga sig i utomordentlig grad. Det oaktat kan man genom detta enda skådande icke skryta av någon stor behållning. Allt detta gäller i högre grad barnet, som ju både uppfattar och begriper långsammare än den vuxne, bland annat emedan det vid skådandet mera sällan kan anknyta sådant, som faller inom dess erfarenhets- och kunskapsvärld. En dylik enorm ansträngning härdar ett barn icke länge ut med, utan att bli överansträngt. Man göre sig därför inga illusioner. De undervisande filmerna, inflickade i det vanliga biografprogrammet, med den sammansättning de nu ha även i de av icke pedagoger sammansatta s. k. barnprogrammen verka förvirrande. Och när dessa filmer icke äro kolorerade, ej heller åtföljas av det talade ordet, finner barnet dem helt enkelt tråkiga. Inte bara därför att barnets estetiska känsla ännu icke hunnit bli tillräckligt väckt och därför att det även i övrigt har föga intresse för undervisningsfilmerna, utan av det enkla skälet, att det för barnet är omöjligt att, så snabbt som bilderna växla, tillgodogöra sig det innehåll de representera. Detta faktum förtjänar att särskilt beaktas. Barn sakna i regel en mera uppövad iakttagelseförmåga, men icke ens för en aldrig så intelligent och bildad vuxen person vore det möjligt att under den korta tid, som här står till buds, lägga märke till alla detaljer.

Amerikanerna, och icke blott de, ha den uppfattningen, att framställningen skall vara så rik och omväxlande som möjligt i fråga om scener, närbilder o. d. Ett typiskt exempel på denna specifika filmoro var Intolerance, denna dyrbara och av en oerhörd reklam föregångna film. Den hast, varmed bilderna här växlade, verkade ungefär, som om bildmaterialet lagts i en potpourrikruka och våldsamt omskakats före framförandet på den vita duken. Man känner sig inför dylika snapshots frestad att instämma med en tysk filmkritiker, somframställer den frågan, varför man i dylika fall icke helt enkelt kan spara sig de dyrbara bilderna och bara visa texterna.

Att vi vuxna dock i allt väsentligt uppfatta och förstå filminnehållet, beror därpå, att när vi se och iakttaga, så underlättas vårt arbete genom den aktiva medverkan vårt medvetande lämnar, i det de nya intrycken kompletteras ur vårt förråd av redan gjorda erfarenheter, således ur vårt förutvarande medvetenhetsinnehåll. För många vuxna ger filmen så att säga en repetition av vad de förut veta. Det blir dem därför möjligt att hålla i sär intrycken och smälta dem något så när, men barnets föreställningsförråd är ännu så ringa, att det saknar anknytningspunkter för mycket av det, som det flyktiga ögonblicket bjuder på biografen, varför en stor del undgår detsamma. Det är därför helt naturligt, att den humoristiska filmen och situationskomiken — den enskilda komiska handlingen — mest slå an på ungdomen. Ty dessa äro utan vidare fullt begripliga, d. v. s. utan pinsam ansträngning av uppmärksamheten. De äro så lätta att förstå och njuta, emedan de icke fordra en aktiv uppfattning av samtliga detaljer, och emedan de i allmänhet skildra händelser, som även på annat sätt stå den barnsliga tanken och verkningskretsen nära.

Nu kanske någon invänder: men vi låta ju barnen besöka biografen endast för att bereda dem ett nöje, en förströelse; om de lära sig något är en fullkomlig bisak. Andra vilja tysta ned möjligen uppstigande tvivel på biografbesökens gagnelighet för barnen genom att högljutt framhäva de instruktiva filmernas förträfflighet, yrkande på förbättringar av programmet, höjande av biografsmaken i denna riktning. Själva kärnpunkten ligger tydligen uti vad barnen få se och om de lärdomar, de ä biografen inhämta, och den valuta, de få från nöjessynpunkt, äro av den beskaffenhet, att de uppväga de eventuella skadorna. Vad angår kunskapsinhämtandet kan man ej komma ifrån att barnens passiva hållning å biografen^ omöjligheten att vid upptagande av det nya stoffet få aktivtmedverka jämte bristen på förklaringar göra förevisningen ä biografen av de instruktiva filmerna föga ändamålsenlig och därmed även föga framgångsrik. Och vad beträffar förströelsen få vi icke förgäta, att vi leva i en tid av nervöst hastande och mångsyssleri, varvid från alla sidor en mångfald yttre företeelser storma in pä och irritera det uppväxande släktet och göra det i förtid blaserat. Vi kunna därför icke godkänna en nöjesform för barnen, varvid dessa endast förmå ytligt och tanklöst, rent passivt mottaga och till hälften begripa det erbjudna stoffet. För barn är det av ondo, om de utsättas för hets och brådska, om de formligen översköljas av det ena intrycket efter det andra. Den pedagogiska erfarenheten lär oss, att det icke är nödvändigt att se så mycket, som fastmer att själv väl genomtänka, själv genomarbeta det skådade. Denna självverksamhet är det, som skapar grundlighet och viljekraft. Det är också genom nogrant iakttagande och lugnt övervägande som människor undfå förmågan av självständigt skapande. Vi upprepa därför ännu en gång: skall förflackningen genom detta moderna mischmasch av bildnings- och nöjesmoment, som den vanliga biografen ger, motarbetas, vill man undvika ett flyktigt och tanklöst mottagande av de optiska bilderna, skola åskådlighet och grundlighet förenas och komma till sin rätt, så bör den kinemato-grafiska föreställning, som har verkligt kunskapsgivande till mål, få en annan karaktär än den biografen nu bjuder på. Det får ej bliva kvantiteten utan kvaliteten som råder. Ty vilja vi överhuvudtaget ta upp kampen mot vår tids onda, så måste detta ske genom kvalitet och djup. Vilopauserna skola vara mänga, filmen bör när som hälst kunna stannas och alltsammans bör kunna tagas om hur ofta som hälst, så att intrycken få tid att inpräglas i minnet. Vi skulle därigenom kunna avlägsna mycket av det, som nu gör biografföreställningarna till en fara. Det är dock knappast troligt, att biograferna någonsin skola bliva i stånd att vidtaga de grundliga reformer, som erfordras för att deras föreställningarskola bliva i alla avseenden lämpade för barn. Det bästa vore utan tvivel, att skolan i nu förevarande avseende trädde till i stället för biograferna. Enligt mångas uppfattning ha barn överhuvudtaget icke på offentliga nöjeslokaler att göra fore fyllda 12 år, dels av redan nämnda orsaker, dels emedan det anses menligt inverka på skolarbetet och ett gott hem har många förströelser att bjuda på ändå.

KAP. V.

Den dramatiska filmen som konstart. Ett faktum, som mer än något annat faller i ögonen, är, att den affärsmässigt bedrivna biografverksamheten, och om någon annan kunna vi praktiskt taget ej tala, nästan uteslutande alltsedan filmdramats tillkomst har detta att tacka för sin existens. Det är biografdramat, som drager de 99 procenten av publiken, och utan denna oemotståndliga magnet skulle knappast några biograflokaler av större betydelse hava kommit till stånd. Det är just biograflokalernas egenskap att vilja imitera och ersätta teatern, allt under vissa friare former av yttre natur, som gjort filmen till den världserövrande makt den är De, som möjligen äro intresserade av att på svenska läsa en studie över orsakerna till biografens uppsving, hänvisas till Dagmar Waldners artikel i Husmodern, 1919 nr 39..

Om man lägger till grund filmlängden eller, vilket är det samma, tiden för uppförandet, utgöra enligt gjorda beräkningar ej mindre än 81 % av alla spelade filmer dramer och lustspel. Det är dä helt naturligt, att man frågar sig, om biografdramat har det konstnärliga värde, att det kan göra de oerhörda publikframgångarna förklarliga och berättigade. skola bliva i alla avseenden lämpade för barn. Det bästa vore utan tvivel, att skolan i nu förevarande avseende trädde till i stället för biograferna. Enligt mångas uppfattning ha barn överhuvudtaget icke på offentliga nöjeslokaler att göra fore fyllda 12 år, dels av redan nämnda orsaker, dels emedan det anses menligt inverka på skolarbetet och ett gott hem har många förströelser att bjuda på ändå.

KAP. V.

Den dramatiska filmen som konstart. Ett faktum, som mer än något annat faller i ögonen, är, att den affärsmässigt bedrivna biografverksamheten, och om någon annan kunna vi praktiskt taget ej tala, nästan uteslutande alltsedan filmdramats tillkomst har detta att tacka för sin existens. Det är biografdramat, som drager de 99 procenten av publiken, och utan denna oemotståndliga magnet skulle knappast några biograflokaler av större betydelse hava kommit till stånd. Det är just biograflokalernas egenskap att vilja imitera och ersätta teatern, allt under vissa friare former av yttre natur, som gjort filmen till den världserövrande makt den är De, som möjligen äro intresserade av att på svenska läsa en studie över orsakerna till biografens uppsving, hänvisas till Dagmar Waldners artikel i Husmodern, 1919 nr 39..

Om man lägger till grund filmlängden eller, vilket är det samma, tiden för uppförandet, utgöra enligt gjorda beräkningar ej mindre än 81 % av alla spelade filmer dramer och lustspel. Det är dä helt naturligt, att man frågar sig, om biografdramat har det konstnärliga värde, att det kan göra de oerhörda publikframgångarna förklarliga och berättigade.Vad frågans förra del beträffar, kan den lätt besvaras. Den stora allmänhetens konstnärliga fordringar och begrepp äro tillräckligt primitiva, för att låta det sensationella och rafflande till fullo ersätta de mera förfinade njutningar, som den äkta konsten bjuder. Den stora massan har ännu ej vuxit ifrån porslinskattorna och oljetrycken, den pryder sina hem fortfarande hälst med kvasikonst eller det, som är ännu sämre. Hur kan man då begära annat, än att den skall frossa av det surrogat för verklig scenisk konst, den gottköpsdramatik, som alltför ofta bjudes dem på den vita duken?

Svaret på frågans senare del ligger till en god del i det redan nu sagda. Naturligtvis äro publikframgångarna berättigade ur den synpunkten, att allmänheten just får vad den vill ha och bäst senterar. Men å andra sidan kan det med skäl frågas, om allt är berättigat, som fyller den stora massans önskningar.

Beträffande frågan, huruvida filmdramat förtjänar en plats vid sidan av det levande dramat på teatern, råda ganska olika åsikter. En meningsgrupp, representerande en strängare och konservativare åskådning, anser, att filmdramat ur konstnärliga synpunkter är en mindervärdig produkt, som under inga förhållanden kan tävla med taldramat. Den motsatta gruppen åter, som företräder en modernare tids mera demokratiska betraktelsesätt, är idel entusiasm för biografskådespelet, i vilket den hälsar den nya konsten, som blott väntar på sin Shakespeare för att fullständigt överflygla den gamla förlegade konstart, som vi kalla teater. Här som alltid torde nog sanningen vara att finna i mitten mellan de båda ytterligheterna.

Låtom oss nu höra, vad den förra gruppens representanter hava att anföra. De äro i allmänhet ense om att mer eller mindre fullständigt frånkänna filmdramat de egenskaper, som skapa det verkliga dramat. Sålunda varnar Alceste le Tourneur de kinematografintresserade för att låta filmen konkurrera med teatern, då dess styrka ligger på ett helt annatområde. En tysk författare, Leopold Schmidt, går än längre, då han förklarar, att »ju högre ljusbildens yttre sceniska apparat är utvecklad, dess mer påfallande framträda den inre tankefattigdomen och dramats egen poetiska svaghet». Dr Albert Hellwig' uttalar sin förkastelsedom pä följande sätt: »Knappast sämre än de på biografen fritt uppfunna dramerna äro efterbildningarna av klassiska teaterstycken».

Karl Scheffler förklarar i Vossische Zeitung (80/n, 1919), att det skulle vara bortkastad möda att söka konstnärligt förädla kinematografen, enär den inte har det ringaste med konst, vetenskap, kultur och folkuppfostran att göra.

Benno Riittenauer är om möjligt än hårdare i sitt omdöme. »Kinematografen», säger han, »liksom allt väsentligt mekaniskt •innefattar i sig mera det kulturfientliga än det kulturbefordrande, därom råder intet tvivel, försåvitt man fattar kultur blott i en högre, d. v. s. andlig mening. För min personliga del betraktar jag den som en råhet. Till och med den råaste cirkus är i jämförelse med den ett högt konstinstitut.»

Herman Kienzl har en föga mindre rigorös syn på saken, då han säger: »Jag anser kinematografen för en kulturskada i varje hänseende. Den uppfyller ett högre ändamål blott under förutsättning, att den tjänar den naturvetenskapliga, geo- och etnografiska undervisningen. Staten borde genom tvång inskränka den därhän.»

Den framstående tyske konsthistorikern professor Konrad Lange är icke mycket mildare, när han i sitt nyligen utkomna arbete »Das Kino», som obestridligen intager en första rangens plats inom den kritiska filmlitteraturen, yttrar följande: »Kino-dramat är i enlighet med hela sin art anlagt på sensation. Tager man bort denna, d. v. s. avlägsnar man de osedliga glanspunkterna ur framställningen, blir ej mycket övrigt. Verkningarna slå om i det långtrådiga. En sådan film verkar som en anekdot, i vilken man tagit bort klämmen. Det återstår blott ett uppradande av fadda och färglagda scener, -som inte intressera någon människa.» Men han sätter kronan

på verket, när han på ett annat ställe i nämnda arbete med hänsyftning på den erotiska filmen utslungar: »En viss gräns måste uppdragas mellan konst och bordell. Konsten har rätt att vara sinnlig, så länge den är konst. Dess sinnlighet är oberättigad från det ögonblick, då den upphör att vara det. Vill man praktiskt uppdraga gränsskillnaden, så faller det sexuella kinodramat icke på konst- utan på bordellsidan. Det är en verklig lastens förskola.»

Även om dessa uttalanden, särskilt professor Langes, ej kunna helt frånkännas sin sanning, ty beklagligt nog måste mycket av det sagda anses äga sin tillämpning på isynnerhet den tidigare filmdramatiken med dess mer eller mindre osmakliga utsvävningar på den grövre erotikens område, så lida de dock av så uppenbara överdrifter, att ingen kan undgå att se dem. De måste också, för att kunna förstås, ses i belysning av de vidriga orgier, åt vilka bioväsendet hemföll i Tyskland under det sedliga förfallets värsta dagar efter nederlaget, och man får ju inte undra över att finkänsliga sinnen då med avsky vände sig bort från allt vad film heter.

Men filmdramat har sina vedersakare även hos oss. Sålunda yttrar författaren Fredr. Nycander i Aftonbladet

(18/1 1921):

Lör den, som skriver detta, står alltjämt den saken klar: Filmen är icke konst, bara teknik. Ty all äkta konst fordrar inspiration, skicklighet är för litet.... Filmen har en märklig förmåga att förytliga både utövare och åskådare. . . Den är en industri, som tror sig leva sitt eget liv, men blott efterhärmar utan skapande kraft, den har intet att giva psykologen, den som vill veta något om livets mening. Den tränger ej till djupet av vår varelse. Den hopar sensationens bilder, avtryck av rafflande upplevelser, nödtorftigt rubricerade på en duk, vars notiser slukas lika rappt som dagsnyheterna i en tidning. Den bringar överraskningar i rasande fart — nytt, nytt i jäktande takt — besinningslöst. Vid det här laget har den uppnått hysteriens gräns.

Den, som ännu ej givit sig på nåd och onåd inför materien, den som ej slutat tänka, känna och drömma, kan aldrig tillfredsställas av filmens krampaktiga ansträngningar att skapa 'dramatik'. . . . Närfilmen började spela 'dramer', gick den utom sig själv, den stal frän en annan.

Dramatiska teaterns förre chef, skriftställaren Tor Hedberg, vilken givetvis måste betrakta biografdramat ur den synvinkel, som osökt skapas av den konstart, han själv representerat, uttalar sig på följande sätt:

Jag vill här icke inlåta mig pä den ofruktbara diskussionen om huruvida biografdramatiken är att betrakta som konst eller icke. Personligen räknar jag den till de dåliga konsterna, åtminstone i den form den nu besitter. Jag har sett ett biografdrama, som stundtals närmade sig till en god pantomins verkan — det var 'De röda djäflarna' — men för övrigt har jag fåfängt sökt efter annat än råhet, dumhet, pinsam uppsluppenhet och falsk sentimentalitet. Dessa groteska vanbilder av livet, med sitt idiotiska vaninnehåll, sina stereotypa åtbörder, sitt grimaserande minspel, sina ljudlöst talande munnar, sin ofta löjliga inscenering, sitt falska perspektiv, sin epileptiska darrning, lika ansträngande för ögonen, som filmen är förfäande för intelligensen, skulle kunna ersätta verkliga dramatiska föreställningar, diktens verk, återgivna av skådespelaren! — Man har svårt att tänka sig möjligheten därav, och skulle så ske, skulle det, jag upprepar det ännu en gång, beteckna en oerhörd sänkning av kulturnivån, så länge det, bland all den dåliga, dock även finnes en god teater.

Det kan måhända förtjäna anmärkas, att det sagda yttrades redan så tidigt som 1912 (Svensk Tidskrift, häfte V) och att det då möjligen kunde ha sin tillämpning. Antagligen skulle dock Tor Hedberg nu hava rätt betydligt modifierat sitt omdöme.

Författaren John Landquist bemöter (i Thalia) invändningen: »Icke det själsliga innehållet i biografbilden är huvudsaken, utan det fladdrande, sprittande livet» sålunda:

Men rör sig icke dramat om människoöde? Är icke det själsliga innehållet en så väsentlig del av livet, t. o. m. så väsentlig, att människan endast tack vare detta, sin andliga kraft, just skapar det materiella? Ett händelsens förlopp, uti vilket tyngdpunkten förlagts till den rent yttre handlingen, förtjänar väl ej heller i egentlig mening beteckningen 'drama'. . .,

Och han yttrar vidare: Sin yttersta begränsning kan den icke upphäva, och dess behov avordet framträder på ett en smula komiskt, illusionsstörande sätt. Dessa repliker och andra nödiga underrättelser i lysande bokstäver, som nu avbryta scenerna, påminna något om de pappersremsor, som på gamla tavlor hänga ur helgonens läppar. Ett helgon, som kan tala själv, om också ett teaterhelgon, här ändå vissa företräden.

Docenten Alma Söderhjelm intager en förmedlande ståndpunkt, då hon säger:

Varje konstart har sin frånsida. . . Filmen, det senfödda styvbarnet, som ännu knappast hunnit artikulera i några mera mänskliga tonarter, har tills vidare icke kommit längre än till frånsidan. Men med de enastående resurser den äger i sin rörliga reproduktionsteknik skall den utan tvivel, när den växer sig in i mera medvetna former, kunna bli den konstart, som massorna behöva och som man redan för deras skull längtar till.

Tonen mildras dock något när hon, efter att ha uttalat hoppet om filmens utveckling till verklig konst, till sist yttrar: »Och då skall kanske också det höglitterära föraktet för filmen ge vika för intresse och det slätstrukna, evigt enahanda filmreportaget för saklig och vederhäftig kritik.»

I Göteborgs Hand.- och Sjöf.-Tidn. uppdrog för ej länge sedan (d. 27/1 1919) skriftställaren Aug. Brunius en intressant jämförelse mellan filmteater och verklig teater, varur vi citera följande, som ju utgör ett värdefullt bidrag till den omtvistade frågan om filmdramats verkliga natur:

Jag vill denna gång icke taga upp stridsfrågan, om filmdramatik är konst. Säkert är bara, att den icke är dramatik. Filmen har en utomordentlig förmåga att ge en levande berättelse i sammanhängande bilder. Fullständigheten i detaljerna är ett av dess stora verkningsmedel. Men den verkliga dramatiken lever på uteslutning; den är dramatik i och med att den koncentrerar sig på verkligheten. Filmen har rätt till sin fullständighet därför, att den berättar, fastän den oftast på det barnsligaste sätt överdriver principen, . .

Litet elakt men icke utan sanning yttrar han på ett annat ställe i samma artikel:

Obeskrivligt fånigt verkar det, då i en 'dialog' filmen återger först den ena och så den andra agerandes miner och gester, istort format för att man skall förstå bättre — där märker man den förkrossande överlägsenheten hos den verkliga teatern.

Men han gör äfven filmen rättvisa, då han tillägger:

Å andra sidan är filmens verklighet i miljö förkrossande för det schablonartade dekorations- och rekvisitaväsendet, som ännu regerar tämligen inskränkt på talteatern.

Vi ha nu belyst medaljens frånsida. Vi ha låtit en rad av kända författare, bland dem några bemärkta auktoriteter på litteraturens och konstkritikens område, göra sina inkast mot filmdramat och dess berättigande, och det vill onekligen filmdramats hela livskraft till för att kunna stå emot angreppen. Men filmdramat avlivas ej så lätt, Redan dess sega livsenergi tvingar även motståndaren att ge ett visst erkännande åt dess existensberättigande och den stora allmänhetens aldrig slappnande intresse för denna art av lättfattlig och demokratisk dramatik skall tvivelsutan ej blott hålla den vid liv, utan även driva den fram mot nya och högre mål. Biografteaterns drama lider visserligen av stora svagheter och ofullkomligheter, men det har obestridligen även utvecklingsmöjligheter, och ingen känner ännu gränserna för dem.

Ett av filmdramats mest i ögonen fallande fel är dess skattande åt det vulgära och simpla, men detta är ju en omständighet av rent yttre, tillfällig art, som på intet sätt är avgörande för frågans principiella innebörd. T. o. m. filmens egna försvarare ha insett och erkänt den antydda svagheten. Sålunda innehöll »Filmbladet» för den 15 aug. 1915 en uppsats, vars författare (signaturen Biokrates) rätt obarmhärtigt skämtade med den schablonmässiga filmen. Han yttrade om denna:

Betjänten med brickan och brevet eller kortet,'i tid och otid, härstammar från scenen. Bilen är ett förträffligt kameraföremål. Behovet av mellanscener i filmförloppet gör bruket av båda delarna ofta fullt legitimt. Men även andra faktorer spela in. Så brevtextens gottköpstillfälle att lägga in en kommentar till handlingen. Vidare betjäningslyxen som ett led i den övriga grannlåt, varav filmens »grevar» och »baroner» omgivas för att motsvarakolportageromantiskt närda föreställningar i bredare lager om levnadssättet bland the upper. Slutligen den reflekterade eller oreflekterade efter-apningen och det merkantila intresset att förlänga, att avrunda metertalet. Hur ofta ha icke dessa manér fått urarta till rena fadd-heter eller uppenbara löjligheter! Tänk på alla heltimmesdramer, eller däröver, som till infattning kring greven-cirkusen-förförelsen-eldsvådan-räddningen- sonandet — konventionella även de och med kolportagelitterärt påbrå — icke bjuda annat än ett rantande ut och in med betjäntbrickor, framräckande av hatt, röck och käpp, bilåkning hit och dit etc. etc. etc., som kanske skänka sina »skapare» tillfredsställelsen av väl fyllt metervärv, men avpressa den något kritiske åskådaren ett »fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!» »Man äger ej snille för det man är galen» — eller, för att hålla oss närmare marken — man har inte filmregiens gnista för det att man ur en beundrad förebild tillgodogör sig oväsentligheternas och bristfälligheternas bokstav utan att träffa andan. Överhuvud kan ingen teknik, icke ens den flottaste, överskyla innehållstomhet, logisk omöjlighet och psykologisk overklighet.

Det sagda må, vad det kan, tjäna som belysning av det faktum, att filmen som andra uttrycksmedel betjänar sig av konvenans, som till dels är ofrånkomlig eller i vissa fall berättigad, till dels tomma jargongen, avseende att skyla men i själva verket ohjälpligt blottande bristen på »mening», på bärande idé.

Signaturen Cobra (Harald Vägner) har från en tysk författare lånat ett synnerligen karaktäristiskt recept på åstadkommande av ett filmdrama i kolportageromanens bekanta stil. Receptet återfinnes i Aftonbladet för den 9 okt. 1915 och har följande lydelse:

Man tager ett stycke filmsgreve, välklädd person med jaquette från en bättre konfektionsfirma, monokel, dåliga affärer och nattsvart moral. Filmsgreven förvälles vid sakta eld, varpå ett stycke ädel, absolut oskyldig ung flicka med snedgångna klackar och ädla tänkesätt tillsättes, och det hela får koka en halvtimme. Anrättningen späckas med ett stycke hetlevrad, men idiotisk fader, ett stycke dito broder, garneras med en mutbar betjänt, en eller tvä chaufförer, ett lindebarn — resultatet av sammanträffandet mellan den skurkaktige greven och den ädla, oskyldiga flickan med nedkippade skor. Dessa ingredienser omröras hur som helst och så mycket som möjligt, varpå det hela är färdigt. Vill man göra en så kallad psykologisk film, tillsättes ett stycke dum men ädel hjälte,kallad Petter, i sjaskig bonjour, som gifter sig med den av jaquetten och monokeln övergivna flickan, varefter det omedelbart upptäckes, att hon är dotter till en markis som äger millioner.

Detta är — anmärker Cobra — innehållet i de flesta filmer, den huvudkälla, varav folksjälen hämtar sin näring — s. k. folkets diktare läsas aldrig av folket — och det bör som sagt icke vara så. svårt för var och en att göra en dekokt på det receptet. Man kan sålunda emotse, att det snart kommer att uppstå en hel kinemato-grafisk parnass.

Cobra fortsätter: Men det är dock icke fullt sä enkelt som här har antytts att göra en god film. Fast det kanske är orätt av oss och fast det föresvävar oss, att vi kanske släppa lös ett Niagara av filmdramer, skola vi i alla fall efter den tyske författaren röja hemligheten med filmdramats teknik, den som hör till ingredienserna till ett riktigt drama.

Den svärmiske seminaristen eller den litteräre gymnasisten tror kanske, att det är tillräckligt att skriva:

Greven inträder och förklarar för Laura, att han icke älskar henne.

Men det är ett grymt misstag. Scenen skall beskrivas omsorgsfullt och detaljerat, sä här:

Laura sitter vid ett bord, sömmande på en blöja och med tårfyllda ögon betraktande kulissen. Dörren öppnas. Man ser ett välpressat byxben sticka in. Det är den skurkaktige grevens vänstra ben. Efteråt kommer det högra. Greven inträder, han ser sig om i rummet för att söka Laura, men först när han kommit på tre decimeters avstånd upptäcker han henne. Han studsar, tar upp monokeln och ser på henne, konstaterar att det är hon. Därefter rynkar han på näsan, rycker på axlarna (i dukens vänstra hörn visas nu porträttet av den dam, med vilken greven i hemlighet ämnar gifta sig, detta för att den dumma publiken skall kunna fatta hur intrigen hänger samman). Sedan greven ett par minuter ryckt på axlarna, får Laura plötsligt till sin oförställda häpnad se honom, då hon lyfter ögonen. Laura reser sig, sträcker armarna mot honom. Greven rycker fortfarande pä axlarna. Laura gråter, ringer på sköterskan och befaller henne att ge greven barnet. I samma ögonblick hon räcker det mot honom, ser man hans skurkaktiga men väl-pressade byxben försvinna i kulissen. Text: Laura inser att greven inte vill gifta sig med henne-

Här ha vi det verkliga mönstret för en riktig film. Man bör icke glömma texten. När greven upptäcker att Laura är dotter till en stormrik markis, ännu rikare än den, med varsdotter greven ämnar gifta sig, sätter man en text, som kort och kraftigt uttrycker grevens känslor:

-Fan anamma!

Denna strykes av censuren, och i stället ditsättes:

O, så rysligt otrevligt!

Filmen är färdig.

Men för att författarna inte skola bli allt för överraskade, när de se sina films på duken, kunna vi förbereda dem på att regissören stundom vidtager en del förbättringar, som hans yrkesöga säger honom vara nödvändiga. Manuskriptet innehåller t. ex. ursprungligen att greven besöker Laura i hennes hem i ett litet hus vid en stadsgata. Men den kunnige regissören förlägger huset till en klipptopp, varefter greven djärvt svingar sig dit upp, gungande pä hängbjörkens yttersta kvistar.

Ja, denna parodiska skildring är nu en framställning av hur ett filmdrama ej bör tillverkas, och man får hoppas, att både fackmännen och allmänheten börjat växa ifrån den sortens filmdramatik, om man även än i dag, särskilt på de mindre biograferna, bjudes på mycket dravel av det antydda slaget.

Men som sagt, vad som här ovan blivit yttrat berör ju icke filmdramats inre förutsättningar såsom drama betraktat utan närmast spörsmålet om den dramatiska skräpfilmen. Att det finns filmdramatik, vilken står lika högt över det här skildrade slaget av filmdramer som den konstnärliga romanen står över pigromanen, är ju ett glädjande faktum.

Frågans kardinalpunkt är nu, huruvida biografdramat kan betraktas som drama i verklig mening och över huvud taget konst. Som vi funnit av de anförda citaten, äro konstkritiker av facket tämligen obenägna att erkänna såväl det ena som det andra, och de tekniska svagheter som vidlåda filmdramat ha mer eller mindre obarmhärtigt blottats av dem. Men är då den utgångspunkt, varifrån de flesta bedömt filmdramat, fullt riktigf Man har utan vidare utgått ifrån, att filmdramat gjort inträng på talscenens område, och det har ju på grund därav betecknats som en tjuv och en inkräktare. Men detta betraktelsesätt är kanske ej fullt riktigt. Man torde måhända förr eller senare nödgas göra det medgivandet, att då filmdramat har sina egnauttrycksmedel, sä är det ock att anse som en konstart för sig, vilken har sitt existensberättigande icke såsom en dålig imitation eller efterhärmning av teatern, utan som någonting självständigt bestående*

Då nu frågan i främsta rummet gäller, huruvida filmdramat är konst eller icke, kunna vi till en början kanske upptaga spörsmålet, huruvida filmbilden i och för sig är att betrakta som konst. Detta vilja de flesta rätt och slätt bestrida. Man vill betrakta kinematografbilden blott som en mekaniskt upptagen reproduktion av ett händelseförlopp, och detta är ju alldeles riktigt. »Men», säger konstkritikern Johnny Roosval, »liksom den rent optiska bilden på ögats näthinna uppfattas och njutes olika allt eftert vårt individuella temperament och vår uppfostran, så kan den till synes helt objektiva kamerabilden bli ett uttryck för fotografens individuella uppfattning av vad han vill återge.» Han hävdar kamerakonstens samband med arrangeringskonsten, en »scenisk konst i svart och vitt» (Scenisk Konst W. 9, 1917), och ger den framstående fotografen dr Goodwin alldeles rätt uti »att inrangera fotografien bland konsterna. Den står över måleriet eller snarare grafiken, men gränsar också till teatern. Den är fixerad scenisk konst. Alltjämt under förutsättning, att den fotograferande ordnar sitt föremål, innan han fixerar det i bild. . . . Också vid syster-konsten film ligger det konstnärliga momentet i regien, icke i det mekaniska vevandet på apparaten. Det är uppenbart en fordrande uppgift såväl på smak som teknik att ordna ljusinfallets styrka och riktning, att uppfatta vilka plastiska ytor ljuset kommer att breda sig över, att använda detta i syfte att få en karaktäriserande och smakfull svart- och vit fördelning.»

Naturligtvis bli uttalanden i en fråga som denna alltid mer eller mindre subjektiva, enär alla ej kunna ha samma uppfattning av begreppet konst och den ene har en vidare, den andre en trängre syn på saken. Visserligen kan aldrig den mekaniskt upptagna bilden uppfattas som konst, enär dennabild så att säga givit sig själv under ljusets inflytande, men väl själva valet av motiv, de eventuella arrangemangen och övriga anordningar, såsom ljuseffekternas fördelning o. s. v. för att höja eller markera bildens framträdande. Men även om man skulle vilja fränkänna filmbilden själv, hur väl upptagen den än må vara, varje konstnärligt värde, så följer ej med nödvändighet därav, att filmdramat icke skulle vara konst. Här tillkomma nämligen, förutom regien, som väl dock måste betraktas som konst, ytterligare tvänne moment, vilka måste anses giva filmdramat en plats inom konsten, dels filmförfattarens produktion, dels filmskådespelarnas förmåga av mimisk framställning Denna mimiska framställningskonst är naturligtvis även att fatta som skådespelarkonst, även om den saknar ordets uttrycksmedel. Liksom dramat ej är absolut beroende av ordet, så är ej heller skådespelarkonsten nödvändigt bunden därav. Även på teatern utföras stumma roller, som kunna ställa stora krav på sina innehavare. Vi anföra, vad Svenska Dagbladets teaterkritiker, hr Einar Smith, yttrar på tal om Mary Johnsons överlägsna mimiska prestation i »Herr Arnes pengar»: «Emellanåt förefaller det, som om filmspelet skulle i viss mån kunna hos den agerande frambringa något av det man vill kalla ren skådespelarkonst. Om detta också icke kan skänka gestaltskaparen den personliga njutningen av fortlöpande intensiv utformning av en figur, har filmen dock möjlighet alt med påfallande skärpa tyda plastiskt verkningsfulla moment av den impulsiva innebörd, som tör utövaren betyder en konstnärlig sensation och för iakttagaren — låt oss säga — scenisk upplevelse.»

Det kan t. o. m. sättas i fråga, om ej den enbart mimiska skådespelarkonsten ställer rollinnehavaren på svårare prov än den vanliga scenkonsten. Alltför lätt hemfaller filmaktören till de största faddheter och osmakligheter, när de finare uttrycksmedlen saknas honom eller ban ej tror, att de räcka till för att ge uttryck åt en känsla. Vi ha sett alldeles för många prov därpå på filmscenen, där de ömma karesserna ofta odlas till osmaklighet. Det kan vara på sin plats att här citera, vad den engelske teaterledaren Edward Gordon Craig säger (»Ön the Art of the Theatre», London 1911) om William Kellermann: »Spelar han Romeo, så förkunnar han ljudligt: 'Jag älskar Julia' och för att bevisa detta ger han henne ostentativt en smällkyss. Är detta konst? Konst eller icke, så är det ett tarvligt, ostiligl manér.» Men om detta kan förekomma på den verkliga scenen, vad kan då icke ske på filmscenen !. I det senare hänseendet är filmdramat jämförligt med pantomimen, endast med den skillnaden attdå i praktiken pantomimen blott erhåller medelmåttiga eller rent av undermåliga framställare, kan filmkonsten tack vare sina gynnsamma ekonomiska förutsättningar mot ofta rent av furstliga honorar engagera sceniska konstnärer av högsta rang.

Man har vid en jämförelse mellan teaterdramat och filmdramat anmärkt som brister hos det senare dess saknad dels av verkligt rumsperspektiv — bilderna framträda nämligen på en plan yta, d. v. s. tvådimensionella — dels av ordet som uttrycksmedel. Denna anmärkning kan ju icke jävas. Och nian har sagt, att om filmdramat gjordes i tekniskt hänseende aldrig så fullkomligt med stereoskopiskt framträdande bilder och en samtidigt verkande grammofon, som kompletterade mimiken med en motsvarande dialog, Som bekant har problemet »den talande filmen» lösts på ett, som det uppgives, fullt tillfredsställande sätt av en svensk uppfinnare, ingeniör Sven Berglund. Om betydelsen av denna uppfinning skrev Stockholms Dagblad (d. 18 febr. 1921) bl. a.:

Visst är, att filmfotofonen har stora möjligheter att slå igenom, när den denna gång framträder i presentabelt skick, vilket den inte gjort vid sina tidigare entréer i världsvimlet. Den har, som man vet, varit mer eller mindre misslyckad, när den under andra älskliga namn presenterats som undergud. Både för språkundervisning och inom det politiska livet, den medicinska vetenskapen samt som detektivapparat är den en lovande faktor och allt möjligt annat.

För teaterarkivet är den naturligtvis också särdeles intressant. Den kan ju bevara till eftervärlden scener, inspelade av våra favoritskådespelare, låta -Selma Lagerlöf berätta en saga, Heidenstam deklamera, våra politici hålla ljungande tal o. s. v. Men som pricken över i-et i vanlig film är den omöjlig. Filmen är och skall vara en konst, som talar med sin tystnad, annars blir den endast en dålig teaterimitation.

Det tycker också doktor Gustaf Berg i Svensk filmindustri, enligt vad han förklarade på Stockhoms Dagblads förfrågan: Det blir en illustrerad grammofon och ingenting annat, säger dr Berg. Filmens styrka ligger i dess tystnad. Det bara felas, att den skulle börja prata svenska — vilket skulle helt och hållet fråntaga den dess internationella betydelse och förresten också göra den hart när obegriplig i Skåne. Alldeles omotiverat, så vilt jag kan begripa. Däremot har uppfinningen säkert en stor uppgift att fylla på en hel del andra områden, och i biografernas aktuella dagsbilder kan den måhända finna en plats med någon deklamationsscen och dylikt. skulle det likväl ickeverka annat än som ett mer eller mindre misslyckat försök att återspegla dramatisk konst.

Ja, det är ju obestridligt att det ordlösa filmdramat kommer till korta, när det gäller att på ett levande sätt söka återge mänskliga lidelser och mänsklig tragik. Just därför att det saknar det andliga uttrycksmedel, som det uttalade ordet äger, verka de själsliga konflikterna av tragisk innebörd primitiva och oförmedlade på filmscenen. Den bästa bekräftelsen härpå ge ju filmdramerna själva genom den obligatoriskt förklarande text, som på den vita duken då och då kastas fram.

Dramats uppgift är att vara en sammanträngd, koncentrerad avspegling av det mänskliga livet. Det hopar inom en trång ram en mängd andligt stoff, som i verkligheten skulle utbredas på en bildligt talat långt större yta. Dramats verkningssätt blir därför på visst sätt starkare än livets, enär det är samlat i en brännpunkt. För att dramat ej skall verka rätt och brutalt, när dess uppgift är att avspegla starkare mänskliga affekter, kräves fördenskull, att uttrycksmedlen äro så skiftande och känsliga som möjligt. Det är just författarens ordkonst, som härvidlag har avgörandet, det är det skrivna och talade ordet, som skall belysa, förklara och försona vad som eljes lätt skulle verka grovt och brutalt. Men det är just detta belysande och förklarande element, som biografdramat saknar.

När biografdramat skall återgiva det mänskliga livets starkare affekter, uppstår lätt den faran, att det, på grund av förut anförda skäl, verkar rått och motbjudande på ett sätt, som icke behöver bli förhållandet med ett talscenens drama med motsvarande motiv. Och härtill kommer en annan sak. Man vet, att ett drama på talscenen blott är en föreställning, att de agerande endast imitera. Men biografdramat ger en suggestion av ohygglig styrka, man har icke inför dess bilder samma känsla av att det hela blott är en overklighet — det kan nämligen tänkas vara en omedelbar reproduktion av en handling i verkligheten. Vi behöva blott tänka på den vidriga scenen i »Broken Blossoms», där den stackars flickanmisshandlas till döds på det mest djuriska sätt. Man får därav ett långt mera uppskakande intryck än vad man skulle få av en liknande scen på teatern, enär man bestämt vet, att den därstädes blott är spelad.

Det är på grund av denna egendomlighet hos filmkonsten som dramer sådana som Jephtas dotter, Rasputin, Maria Tudor, Bröderna Karamasov, Dr Jekyll och Mr Hyde genom brutalitet i framställningen verka avgjort oestetiskt och, frånsett detta, även kunna bli suggestivt farliga. Det kan vara skäl att i detta samband även erinra om den nyligen givna s. k. expressionistiska filmen »Doktor Caligari», vilken skulle vara någonting non plus ultra av ohygglighet, men nu, antagligen tack vare censurens säkerligen välmotiverade klippning, i stället blev någonting non plus ultra av obegriplighet. Men så är det ju också en »dårdikt»!Det kan ju ha sitt intresse att erinra om, hur denna underliga film bedömdes av pressen. Sålunda skrevs i Aftonbladet (den 22/2 1921): »En expressionistisk dårfantasi, Doktor Caligari, går på Röda kvarn. Om konstriktningen som sådan har det tvistats tillräckligt, det må här endast påpekas, att på filmen blir hela idén sönderslagen av — människorna. Man kan medge, att en stiliserad scen kan ge en viss stämning, en särskild färg, men när det sedan bland sneda husgavlar, trekantiga fönster och gatlyktor på tre kvart uppträder en fullt normal och välproportionerad människa, faller det som fjäll från ögonen, och man ser dekorationerna, teatern i allt. Så länge expressionismen icke kan frambringa mänskliga missfoster i stil med de vanställda döda tingen, torde den vara förlorad för filmen. Om det nu är någon förlust»...

I Svenska Dagbladet omnämndes (d. 22/2 1921) filmdramat av sign. Les Deux på följande sätt:

På Röda kvarn har expressionismen äntligen hållit sitt inträde med den sedan i höstas bebådade och ihärdigt reklamerade tyska filmen »Doktor Caligari». Reklamen tycks dock icke ha åstadkommit den åsyftade kraftiga verkan, ty för en gångs skull företedde Röda kvarns salong avsevärda luckor, vilka förstorades under pausen vid filmens mitt, då en del folk, tydligen de som gå på kubistutställningar för att få avnjuta ett fullmått av ilska, steg upp och avlägsnade sig. Men man måste medge, att deras avtåg hade sina i ordets alla bemärkelser rutiga skäl och randiga orsaker: denna rutiga och randiga kubistfilm var verkligen oförfalskat tråkig att bevittna. Ett kuriosum, gärna det, men ett kuriosum, som icke gjorde någon människa glad... Men att upphöja filmen till ett prov på djupsinnig konstnärlig konception, det må vara de höga andar förbehållet, som bekänna sig till modernismens evangelium. Något av sensationell skräckmystik besitter filmen icke, blott groteskt fantasteri — i Dr Jekyll och Mr Hyde förmedlades på helt annat sätt en ofantligt mycket starkare känsla av det överväldigande fasansfulla till åskådaren.Ledsamt nog synes filmdramat alltför ofta skatta åt motiv av dylik eller liknande innebörd. Det rör sig gärna med starka och kraftiga affekter, dels på grund av den stora publikens missledda smakriktning och primitiva instinkter, dels och i all synnerhet på grund av sin brist på språkliga uttrycksmedel. Rättvisan kräver dock det medgivandet, att filmdramat visst icke är ensamt om sitt skattande åt den dåliga smaken. Talscenen är tyvärr icke heller alltid vad den borde vara: en nationell kulturskola, en konstens helgedom, där folket borde få mottaga impulser till utvecklandet av sina bästa och högsta anlag. Ofta tyvärr förfelar den denna uppgift ända därhän, att även den i många fall rent av urartar till »en verklig lastens förskola» och i andra till ett institut för råhetens och fördummelsens uppammande. Och att den även skattar åt det ohyggliga, ha vi fått en ledsam påminnelse om genom uppförandet på vår främsta dramatiska scen av ett skådespel, där en äkta man med ett tillhygge slår ihjäl sin hustru, och om vars titel »Vi mördare» författaremärket »Maudlin» (fru Vera von Kræmer) i en artikel i Filmnyheter (14/2 1921) anmärker, att det skulle varit otänkbart för film. Men den dåliga teaterns verkningar äro i alla händelser av kända skäl långt mera begränsade än biografens och kunna därför aldrig bli av samma ödeläggande natur.

Men för att nu återkomma till frågan om filmdramats saknad av språkligt uttrycksmedel,Denna brist är på en gång filmdramats svaghet och styrka; dess svaghet ligger i fattigdomen på uttrycksmedel, dess styrka däremot däri, att det till sitt förfogande äger ett uttrycksmedel, som är oberoende av ordet och därför kan förstås av alla; därav filmdramats internationella karaktär och dess förmåga att erövra hela världen. Det är ju en styrka, som mer än uppväger svagheten. så är den visst icke avgörandeför dess dramatiska värde. Drama är handling och icke endast tal, och att handling utvecklas även i filmdramat kan ju ej bestridas. Tvärtom utvecklas där stundom mycket mera handling än i det naturliga teaterdramat. Men det dramatiska förloppet ställer sig något olika. Under det att i teaterdramat handlingen utgör ett inre händelseförlopp, som med logisk nödvändighet utlöses i yttre handlingar, utgör handlingen i filmdramat snarare ett rent yttre händelseförlopp utan det kausala samband mellan handlingens detaljer, som är utmärkande för det sceniska skådespelet. Är händelseförloppet i teaterdramat rent dramatiskt, blir det därför i filmdramat episkt-dramatiskt, och filmdramat blir fördenskull huvudsakligen en dramatiserad berättelse i levande bilder. Härav framgår, att filmdramat är en självständig konstart, som varken vill eller bör förblandas med scendramat. Det. bör därför få vara sig självt.

Den grundväsentliga skillnaden mellan teaterdrama och filmdrama medför även en artskillnad mellan den sceniska skådespelarkonsten och den skådespelarkonst, som utvecklas på filmen. Konstkritikern Aug. Brunius ger en antydan härom i följande reflexioner (ur G. H. T. 27/1 l9l9):

En ogynnsam inverkan från filmspelet har i min tanke redan länge varit möjlig att konstatera hos andra svenska skådespelare och skådespelerskor i en benägenhet för att göra fristående scener, att spela flera figurer inom samma rolls ram, att med ett ord glömma totalkaraktären. Det är en mycket naturlig följd av filmspelets teknik, som inte tillåter någon kontinuerlig aktion utan löses upp rent i detaljer. Filmskådespelaren är detaljmakare; det är hans styrka och svaghet.

Att kalla filmdramat en inkräktare eller en tjuv på den rent dramatiska konstens område synes alltså innebära en väl stark anklagelse. Filmkonsten är helt enkelt en konkurrent till den sceniska konsten och kanske liksom alla upp-

——————————————

måga att erövra hela världen. Det är ju en styrka, som mer än uppväger svagheten.komlingar en smula hänsynslös och gåpåaraktig i sitt uppträdande. Men den har obestridligen rätt att finnas till och utgöra en konstart för sig, som för övrigt ännu icke utvecklat alla sina möjligheter. Den sceniska konsten har dock ingenting att frukta, ty den kan aldrig ersättas av filmdramat, ej ens av den talande filmen, som endast kan bli en konkurrent till den ordlösa. Men om den teatersceniska konsten fått sitta hårt emellan, bör detta snarare lända den till fördel än till nackdel, enär den därigenom av självbevarelsedrift tvingas till självtukt och drives upp mot högre och ädlare mål. Den kommer för övrigt alltid att bevara sin rangställning som den högre konstarten.

I ett nyligen utkommet arbete, »Das Lichtspiel», ger författaren d:r Victor E. Pordes — han är naturligtvis tysk; tyskarna stå onekligen främst ifråga om kritisk och konstfilosofisk värdesättning av filmens väsen och möjligheter — fullständig upprättelse åt filmdramat, och ingen torde ha visat större förståelse än han för detta dramas onekligen stora betydelse och framtidsutsikter. Han fastslår filmdramats natur såsom immanent dramatisch, »ty», anmärker han, »dramat i och för sig är ju redan enligt ordalydelsen ingenting annat än handling, och, omvänt, varje sluten, i konstnärlig avsikt framställd handling blir för vår estestika uppfattning ingenting annat än ett drama». Han tillerkänner ej heller talet någon grundväsentlig betydelse för dramats egenskap av drama, ty, säger han, »ordet är självt icke ändamål, blott ett medel, en symbol och ett hjälpredskap för uppbyggandet av en dramatisk handling». Och han fastslår, att i filmen är ordet i detta hänseende umbärligt, såsom ju också verkligheten visat. Han anmärker träffande, att filmdramat utgör ett uttrycksmedel för tingens dramaturgi, i det att i ett visst handlingsmoment ett föremål projicieras och får sig tilldelad sin roll, t. ex. ett brev, vars innehåll visas oss, en almanack med sitt datum, en fotografi, en klocka o. s. v. För ett ögonblick blir då detta föremål dramatiskt besjälat, stumt ochdock vältaligt, dessutom en effektfull och till sin väsensart ny kontrast till människornas rörliga, föränderliga spel. Han fastslår alldeles bestämt filmdramats egenart såsom dramatisk •handling i levande fotografi och säger, att kinematografien har sin egen väsensart, sina specifika medel, sin egen estetik •och vidare att den förbinder andligt innehåll med rent teknisk form, skänker nytt stämningsinnehåll och uppväcker nya perspektiv, öppnar nya, i dag ännu delvis tillslutna dramatiska möjligheter.

Pordes glömmer ej heller att framhålla de överlägsna tekniska hjälpmedel, med vilka kinematografien kan åt filmdramat förläna sceniska effekter, som den vanliga teatern förgäves sökt förverkliga. Naturligtvis har detta ej något direkt samband med filmdramats förmåga eller oförmåga att fylla de krav, man ställer på ett drama för att förtjäna •detta namn, men alldeles utan betydelse är det dock icke.

Även en annan tysk förf., Georg von Lukäcs, fastslår filmdramats egenart och bemöter energiskt den missuppfattningen, att det rent av skall kunna ersätta den verkliga teatern genom teknikens utveckling och ett fulländat reproducerande av det talade ordet.

Denna sköna dröm, anmärker Luács, är dock en stor villfarelse. Den förbiser grundvillkoret för all scenverkan i verkningen av den faktiskt närvarande, levande personligheten. Ty det är icke i skådespelarens ord och åtbörder eller i dramats tilldragelser som orsaken till teatereffekten ligger, utan i den makt, vilken en människa, en levande människas levande vilja oförmedlat och utan en hämmande ledning utövar på en likaså levande människomassa. Skådebanan är absolut realitet. . . . Saknaden av denna realitet är det väsentliga kännetecknet för biografen. Icke emedan filmerna äro ofullkomliga, icke emedan gestalterna än i dag måste röra sig stumma, utan emedan de blott representera rörelser och handlingar av människor, men icke äro några människor. Detta är icke någon brist hos biografen, det är dess begränsning, dess principium stili-sationis. Därigenom bli biografens så att säga skugglikt livsäkta, icke blott genom sin teknik utan även genom sitt verkningssätt verklighetstrogna bilder på intet sätt mindre organiska och levande

än skådebanans, de erhålla blott ett liv av fullständigt annan art;: de bli med ett ord fantastiska. Men det fantastiska är icke någon motsats till det levande livet, det är blott en ny aspekt av detta: ett liv utan egenskap av väsende, utan öden, utan grund, utan motiv; ett liv, varmed våra själars innersta icke vill, ej heller kan bliva identiskt, och om det även — ofta — längtar efter detta liv, så är denna längtan blott en längtan efter en främmande oändlighet, efter något fjärran avlägset, något oupphinnligt. Biografens värld är ett liv utan bakgrund och perspektiv, utan åtskillnad mellan värden och egenskaper. Ty blott egenskapen av väsenhet kan giva tingen öde och tyngd, ljus och lätthet: det är ett liv utan mått och ordning, utan väsen och värde; ett liv utan själ. ett liv blott på ytan. . . .

Då den logiska nödvändighet, som skapar handlingen i teaterdramat, ej är för handen i biografdramat, så givs ingen kausalitet, som förbinder dess olika scener med varandra: Lukacs formulerar därför biografens världsåskådning med orden: »allt är möjligt», och han säger: Emedan dess teknik i varje enskilt moment uttrycker detta moments absoluta (om även empiriska) verklighet, blir giltigheten av »möjlighet» såsom en motsättning till »verklighet» upphävd, båda kategorierna bli likställda med varandra, de bli en identitet. Allt är sant och verkligt, allt är lika sant och lika verkligt, det är vad biografens bildserie lär oss.

Så uppstår, heter det vidare i Lukács' framställning, hos biografen en ny, homogen och harmonisk, enhetlig och omväxlingsrik värld, mot vilken i diktningens och livets världar sagan och drömmen närmast svara: större intryck av liv utan en inre tredje dimension; suggestiv anknytning genom blott ett yttre händelseförlopp; sträng naturbunden verklighet och yttre fantastik; det opatetiska, vardagliga livets förskönande. På biografen låter allt, som romantiken förgäves hoppades av teatern, förverkliga sig: uppdrivandet av gestalternas rörlighet till det yttersta, bakgrundens, naturens och interiörens, växternas och djurens fullständiga levandegörande; men ett liv, som på intet sätt är bundet vid det vanliga livets innehåll och gränser.

Det torde helt visst vara den av Lukács' antydda fantastiken, som ger filmdramat en väsentlig del av dess tjusningskraft. Den förut citerade Pordes understryker även filmens överlägsna tekniska hjälpmedel, när det gäller att framställa det avsiktligt fantastiska såsom vid ockulta dramer, feerier.drömspel och sagoframställningar o. s. v. Angående sättet för dessa framställningar lämnas en intressant och roande framställning i det nyligen utkomna arbetet »Filmen, dess framställning, inspelning och förevisning» (sid. 98 o. f.) av Dagmar Waldner.. Det är som Lukács säger:

Biografens natursanning är icke bunden vid vår verklighet. Möblerna röra sig i en drucken persons rum, hans bädd flyger med honom ut över staden. . . . Kloten, med vilka ett sällskap vill slå kägler, bli plötsligt rebelliska och förfölja de spelande över berg och slätter, jaga dem simmande ut i floder, upp på broar och uppför höga trappor, tills slutligen även käglorna bli levande och avhämta kloten. Även rent mekaniskt kan biografen bli fantastisk, när filmen vevas i omvänd ordningsföljd och människor stå upp under rusande bilar, eller när en cigarrstump under rökandet blir allt större och större, tills slutligen i själva tändningens ögonblick cigarren i sitt ursprungliga skick lägges tillbaka i schatullet. Eller man kastar om filmen och sällsamma väsen röra sig där, vilka plöstligt störta från plafonden ned i djupet och kräla bort som maskar. Det är bilder och scener från en värld, som påminner om E. T. A. Hoffmanns eller Poes, Arnims eller Barbey d'Aurevilly — det är blott den store diktaren, som ännu fattas, den diktare, som tyder och ordnar dem, som åt deras blott tekniskt-tillfälliga fantastik ger det metafysiskt sinnrika innehållet och sätter det i verklig stil.

Sedan detta skrevs av Lukács, har filmen företett en glänsande utveckling och förädlats på ett sätt, som inger rika förhoppningar för framtiden. Härvidlag har vår inhemska filmindustri pä senare tid gjort en hedrande och t. o. m. lysande insats. Den svenska filmkonsten har firat verkliga triumfer, som ställer den i allra främsta ledet på den internationella filmmarknaden. Det första stora uppsvinget skedde med det på Nils Kroks dramatiska arbete Ingeborg Holm grundade sociala filmdramat med samma namn. Detta filmdrama kom under Victor Sjöströms regi till uppförande år 1912. Hr Sjöströms regi har sedan dess utvecklats med ständig klimax — vi erinra om Telje Vigen, Berg Eivind och han hustru, Stormyrtösen och Ingemars-sönerna, tills dennådde sin kulmen, åtminstone tills vidare i den mästerligt iscensatta och infilmade Körkarlen Körkarlen blev med stor succés uppförd i London och torde så småningom komma att göra sitt erövringståg genom världen., som ej utan skäl betecknats som höjdpunkten av vad filmregikonsten uppnått. Den är i detta sammanhang av särskilt intresse, då åtskilligt av vad Lukäcs här ovan yttrat just här har sin tillämpning.

Hr Sjöström är dock visst icke den ende, som fört den svenska filmen till en hedrad plats. Mauritz Stiller (Erotikon, Jollan m. fl.) och Ivan Hedqvist (Dunungen, Carolina Rediviva) stå även som märkesmän för svensk filmkonst, och Johan Brunius (Thora van Deken) förtjänar likaledes att nämnas. Även Molander har givit goda löften för framtiden i Bodakungen.

Av kritiken har den svenska filmkonsten rönt ett synnerligen gynnsamt mottagande. Sålunda yttrade »Scenen», vilken tidskrift ju huvudsakligen har till uppgift att sysselsätta sig med teatern, ej med filmscenen, (i okt. 1920):

Den svenska filmens höga kvalitet är känd och erkänd bland svenskarna själva, som eljest sist av alla bruka komma underfund med de goda egenskaperna hos en svensk prestation, av vad slag det vara månde.

Och samma tidskrift fällde ännu mera superlativa lovord (15 okt. 1920), när den skrev:

I fråga om föreningen av teknisk kunskap och psykologiskt intresse stå nog för ögonblicket de stora svenska filmerna, sina svagheter till trots, främst i världen.

Vi kunna icke heller neka oss nöjet att i detta sammanhang citera den nuvarande föreståndaren för statens biografbyrå, dr. Bjurman:

Den, som sett miljontals meter utländsk film och funnit, hur liten procent därav, som har något att säga åskådarens intellekt eller känsla, bör vara den förste att vitsorda den svenska filmens höga nivå i dessa avseenden.Men man skall icke blott höra sina egna. Givetvis ha härvidlag uttalanden från främmande håll större betydelse, då man icke har anledning att misstänka dem för partiskhet. Jean Morizot yttrar i »Scenarios» julnummer (1920) bl. a.:

Ensamma i Europa resa sig svenskarna vid sidan av amerikanerna. De bringa oss underbara rikedomar av lugn skönhet och teknisk framställning. Ty även de äro ett ungt folk. —

Den sista komplimangen är visserligen en sanning med modifikation, ty svenskarna äro ju som bekant en av de äldsta nationerna i Europa; men om vårt folk verkligen lyckats bevara sig ungt, så beror det nog till stor del därpå, att det på grund av landets avskilda läge förblivit obesmittat av många bland kulturens sämre inflytelser.

I »L´information» (20/12 1920) läses ett ej mindre smickrande omdöme om den svenska filmkonsten:

De svenska filmerna komma inte i överflöd, men då de komma, visar det stora flertalet av dem prov på nära nog fulländning.

Nu må man emellertid ej tro, att den svenska filmkonsten skulle vara ofelbar eller att den alldeles undgått kritik. Tvärtom, Vi tillåta oss anföra en generell anmärkning, som signaturen »Mästerman» i »Scenen» (15 okt. 1920) riktar mot vår filmregi, när han som en av den svenska filmens svagheter betecknar bristen på verkligt skapande fantasi i handlingens utformning i detalj. Handling finns det nog, säger han, »men den skrider alldeles för långsamt fram, och man skiljer inte tillräckligt mellan vad som i framställningen bör vara huvudsak och vad som bör vara bisak, ja ofta bli bisakerna rent oproportionellt framhävda».

En liknande anmärkning framställer dr. G. Bjurman, när han i mycket försynta och för övrigt i mycket erkännande ordalag yttrar (Aftonbladet 20/10 1919):

Den svenska filmen har nu nått den ståndpunkt, att den näppeligen har mycket att lära av utlandet. Det skulle i så fall snarast vara ifråga om själva handlingens fart. En viss benägenhet försävlighet, som väl är ett nationaldrag, behöver kanske motarbetas, men när denna sävlighet ej går till överdrift, synes den mig dock vara att ofantligt föredraga framför det meningslösa rusande och pockande pä billig sensation, som utländska filmdramer bjuda oss.

En ännu skarpare kritik har levererats av Brunius, vars obestridliga auktoritet som konstkritiker bör tillförsäkra hans omdöme nödig uppmärksamhet, men vars oblida hållning mot filmen vi tidigare haft tillfälle att konstatera. Han framhåller som en allmän svaghet hos filmdramt dess ofta onödigt tröttande omständlighet.

Man kan inte, säger han smått raljant, med särskild hänsyftning på »Ingmarssönerna>, (G. H. T. 27/1 1919) vara säker på att en person avlägsnat sig, förrän man sett hans kärra försvinna 0111 hörnet, och inte tro att han stigit till himlen, förrän man sett honom sätta foten på alla Jakobsstegens pinnar. Ibland har man den förolämpande känslan att se ett skådespel, som gjorts på en anstalt av andesvaga barn. Men i synnerhet är denna primitivism rådande i en del svenska filmer. (Kurs. av oss). Jag har friska minnen av »Ingmarssönerna», som för närvarande änger svensk filmkonst på dess höjd. Allt det yttre är ordnat och inställt med kunskap och den största omsorg: det är bara i den rena fantasien och i sammansättningen av detaljerna som det klickar. Alla de himmelska Ingmarssönerna i sin högsal representera en verkligt storartad ansats, men det slår slint därför, att man icke förstått sig på klärobskyrens värde för att framkalla en mystisk, översinnlig verkan. Men själva scenerna äro för övrigt sönderhackade och orediga av denna jäkt efter fullständighet; ett barn kan förstå sammanhanget, men ändå skall det ideligen slås emellan med tryckta besked om det och det. Och människorna ryckes fram och tillbaka i synfältet, äro ibland sedda i naturligt perspektiv, men oftast för nära inpå åskådaren. 1 utländsk film av mera vulgär art händer ju också sådant; men om den svenska filmen skall vara konst och ett nationellt uttryck, måste den växa ur detta primitiva stadium. Om filmen är en berättelse, skall den berättas väl, med ett flytande sammanhang och fina övergångar. Den är icke färdig som teknik ännu, och det är därför skäl att en stund skjuta upp talet om dess konstnärlighet.

Utvecklingen går emellertid fort i våra dagar, ej minst på filmteknikens och filmregiens område, och vad som skrevsför några år sedan behöver ej längre ha sin tillämplighet i samma grad, som när det skrevs.

Man får ju hoppas, att ej minst svensk filmkonst lärt och fortfarande lär av sina misstag, och trots alla dess kvarstående svagheter — fullkomlighet nå vi ju aldrig — ha vi dock anledning att känna oss stolta över den och vid den måhända knyta den förväntningen, att den en gång skall åt filmdramat skänka den grad av konstnärlighet, som ställer det över allt geschäft och smutsig spekulation, och åt detsamma förläna den specifika egenart, som är i stånd att göra det till vad det bör vara: en självständig konstart för sig, som icke eftersträvar att vara något annat eller för mer än vad den är eller att verka med andra än sina egna medel.

Vad är det nu i själva verket, som givit vår filmkonst kraft under vingarna och gjort den till vad den är? Är det månne icke saknaden i det svenska folklynnet av detta business-sinne, som visst är så bra att ha »in the struggle for life», som är i stånd att hos ett folk underhålla energi och livskraft och även skapa stora nationella framgångar, men som också har den mindre goda tendensen att vilja draga ned alla ideella värden med uteslutande intresse att evolvera dem i dollars?Ett alldeles färskt exempel på detta underskattande av andliga värden har nyligen givits oss från Amerika, där en filmfirma, som underhandlat om inköp av filmen »Herr Arnes pengar», velat uppställa som villkor för affärens avslutande, att filmdramats avslutning måtte ändras i överensstämmelse med den amerikanska publikens smakriktning. Dramat slutar som bekant tragiskt och kan icke annat för så vitt man icke skall göra våld på innehållet, vilket grundar sig på Selma Lagerlöfs roman med samma namn. Men det är ingenting mindre än detta, som fordras, då nu den amerikanska firman framställt det naiva kravet, att pjäsen skall få ett lyckligt slut. Det är nästan som om man skulle höra en röst från galleriet. Huruvida dramats regissör, hr Stiller, som nödgades kvista över till dollarlandet, lyckades beveka firman till eftergift och sålunda avvända ett attentat, som, skulle avsevärt ha sänkt den svenska biografkonsten och prisgivit den åt föraktet, är oss obekant. Vilken missaktning ligger f. ö. icke redan i själva försöket!

Det är fullkomligt förkastligt att på dylikt sätt förgripa sig på framstående litterära verk och samtidigt neddraga ett stort författarenamn. Det skulle kunna likställas med ett helgerån, om det över huvud funnes något heligt för penningmoralen. Ett annat exempel på, hur samvetslöst biografgeschäftet vågar handskas med en stor författares verk, är filmen »Kungen av Klondyke», vilken uppfördes i Stockholm under febr. f. å. Filmen, som utgav sig för att vara en reproduktion för biografscenen av Jack Londons berömda roman, var en fullständig förfalskning av dess innehåll. Man måste beteckna det som minst sagt otillständigt att i vanställd form utnyttja litterära mästerverk för geschäftsyften. Måhända det också är något annat, kanskeär det det verkligt rena och troskyldiga grunddraget i svenskt folklynne, när det är som bäst, som här givit all världens filmdramatik ett vackert och efterföljansvärt föredöme. Även där det mindre goda eller det rent av brottsliga får komma till uttryck i det svenska filmdramat, verkar det ej fullt på samma sätt som på en mängd utländska filmer. Smuts är visserligen alltid smuts, men det är likväl alltid en liten skillnad: mellan smutsen i storstädernas rännstenar och den på landsvägen. Ett folk, som står naturen så nära som vårt, kan aldrig med alla sina övriga fel uppvisa ett sådant raffinemang av ondska och lastbarhet som t. ex. avskummet i Londons dockor eller i New Yorks opiumkvarter. Och vinsten av att stifta bekantskap därmed på filmduken är sannerligen mindre än ingen, vare sig ur konstnärliga eller andra synpunkter, även om dramerna äro aldrig så överlägset iscensatta och mästerligt inspelade. Det borde ligga vår nationella självbevarelsedrift om hjärtat att hålla oss fjärran från slikt, som förnämligast smakar av halvvärld och förbrytarekvarter.

Vi skola nu i korthet antyda några områden, som filmdramat på grund av sina inneboende egenskaper och förutsättningar borde företrädesvis odla. Främst då det historiska skådespelet med stora och breda linjer, i vilket filmen med sin förmåga att återgiva det rörliga livet och den dekorativa prakten skulle komma till sin fulla rätt. Det historiska dramat kan ju ock förlänas den episka karaktär, som särskilt hör historien till, det kan framställas i en serie rörliga tablåer, som återgiva det yttre, historiska förloppet utan den inrefördjupning, som endast karaktärsdramat på teatern kan giva.

Andra tacksamma områden erbjuda melodramen och folkskådespelet och även den enklare komedien och folklustspelet, där de komiska förvecklingarna äro av företrädesvis yttre art.

Men framför allt har filmen sitt verkningsfält i Hoffmanns-skådespelets, feeriernas och sagospelets fantastiska värld. Där kan den av förut angivna skäl uppnå resultat, som överträffa alla teaterscenens med dess i tekniskt hänseende starkt begränsade resurser. Har teaterdramat sina företräden, som filmdramat aldrig kan förvärva eller ens tillfredsställande imitera, så har även filmdramat sin överlägsenhet, som är lika obestridlig. Låt vart och ett äga sitt värde och de båda konstarterna hava var för sig sitt berättigande. Är filmdramat till sin egenart mera demokratiskt och tillgängligt, så har detta i en demokratisk tidsålder sin alldeles särskilda betydelse, och det skall alltjämt blomstra med kraftigt liv, så länge det fyller massornas nöjeskrav. Giv det blott adel och lyftning och biografteatern skall med all säkerhet som folkbildande konstanstalt komma att bliva den verkliga teatern en fullt värdig medtävlare.

KAP. VI.

Olika förslag till bekämpande av biografväsendets dåliga inflytelser.

Helt naturligt har biografväsendets mindre goda sidor väckt allvarliga bekymmer hos folkuppfostrare och lagstiftare. Givetvis hava dessa bekymmer i främsta rummet gällt biografen i dess förhållande till det uppväxande släktet. Och överallt i kulturländerna har detta spörsmål varit en fördjupning, som endast karaktärsdramat på teatern kan giva.

Andra tacksamma områden erbjuda melodramen och folkskådespelet och även den enklare komedien och folklustspelet, där de komiska förvecklingarna äro av företrädesvis yttre art.

Men framför allt har filmen sitt verkningsfält i Hoffmanns-skådespelets, feeriernas och sagospelets fantastiska värld. Där kan den av förut angivna skäl uppnå resultat, som överträffa alla teaterscenens med dess i tekniskt hänseende starkt begränsade resurser. Har teaterdramat sina företräden, som filmdramat aldrig kan förvärva eller ens tillfredsställande imitera, så har även filmdramat sin överlägsenhet, som är lika obestridlig. Låt vart och ett äga sitt värde och de båda konstarterna hava var för sig sitt berättigande. Är filmdramat till sin egenart mera demokratiskt och tillgängligt, så har detta i en demokratisk tidsålder sin alldeles särskilda betydelse, och det skall alltjämt blomstra med kraftigt liv, så länge det fyller massornas nöjeskrav. Giv det blott adel och lyftning och biografteatern skall med all säkerhet som folkbildande konstanstalt komma att bliva den verkliga teatern en fullt värdig medtävlare.

KAP. VI.

Olika förslag till bekämpande av biografväsendets dåliga inflytelser.

Helt naturligt har biografväsendets mindre goda sidor väckt allvarliga bekymmer hos folkuppfostrare och lagstiftare. Givetvis hava dessa bekymmer i främsta rummet gällt biografen i dess förhållande till det uppväxande släktet. Och överallt i kulturländerna har detta spörsmål varit enfråga på dagordningen. I Tyskland särskilt, där pedagogiken alltid stått i hög kurs, har man inom undervisningskretsar synnerligen grundligt behandlat frågan, och ingenstädes har biografspörsmålet rönt en allvarligare uppmärksamhet än där. Intet land har heller en rikhaltigare och förträffligare litteratur på detta område. I det fallet har Tyskland verkligen varit ett föregångsland.

Som ett typiskt uttryck för det sätt, varpå man i Tysklands pedagogiska kretsar betraktar frågan biografen och ungdomen må följande upprop av professor Sellman i Hagen tjäna:

Kinematografen och ungdomsvården.

Kinematografen är en härlig uppfinning som förtjänar vår stora beundran. Icke förty har den tyvärr i den form, vari den ännu oftast uppträder, visat sig motverka de strävanden, som satt sig barnens och ungdomens skydd och vård till mål.

Ungdomsvården vill föra barn och ungdom ut i skog och mark till lek och idrott för att sålunda fostra ett starkt och friskt släkte med kraftig kropp och starka lungor. Kinematografen däremot kvarhåller i timtal barn och ungdom i kvava och av dålig luft uppfyllda lokaler, som göra hyn blek och bröstorganen trånga.

Ungdomsvården vill göra vår ungdoms ögon skarpa och klarsynta, sä att den med framgång må kunna vara verksam vid allt det arbete, som väntar densamma och segerrikt kunna genomkämpa kampen för tillvaron. Kinematografen däremot skadar på ett kännbart sätt det uppväxande släktets synförmåga, emedan filmens flimrande är skadligt för ögonen, särskilt när föreställningarna räcka i timtal.

Ungdomsvärden vill härda nerverna hos våra pojkar och flickor, så att de i framtiden må bli i stånd till att bära arbetets och yrkets besvär och mödor. Kinematografen däremot gör de unga nervösa och irriterade, så att de lämna förevisningarna alldeles förstörda och uppjagade.

Ungdomsvården vill fördjupa allt bildningsarbete och fylla det med en god anda, erfiedan ytlighet och andefattighet redan överallt framträda i det nationella livet. Kinematografen handlar man efter den maximen, att den, som bjuder mycket, bjuder alltid något ochläter hela det optiska potpourriet med sensationsdramerna och sprat-telgubbshumorn och tonbilderna och trickfilmerna passera förbi det girigt skådande ögat, under det själen lämnas tom.

Ungdomsvården vill väcka de unga till mogen eftertanke och starka känslor, så att de en gång på ett värdigt sätt må kunna övertaga det stora arvet efter sina fäder. Kinematografen däremot lämnar ingen tid till eftertanke och känslans kvarhållande, emedan bilderna alldeles för fort susa förbi. Man kommer aldrig till besinning på »bio» för all denna brådska och oro. Vår ungdom lämnas icke tillfälle till ro och stillhet, som ju också i sig innesluta höga sedliga värden.

Ungdomsvården vill uppfostra ett sedligt starkt och rent släkte. Kinematografen däremot utsätter genom sina sensationsdramer med alla deras sexuella och kriminella eggelser vår ungdoms sedlighet för fara. Giv blott akt på de rafflande bilderna vid ingången och filmernas lockande titlar på programmen: Vilken smuts och vilket strunt ingjutas inte på »bion» i vår ungdoms hjärtan.

Ungdomsvården vill lyfta vår ungdom till ren och hög konst, till •våra stora mästares tavlor, våra stora bildhuggares plastik, våra stora diktares odödliga verk, våra stora musikers härliga tonkonst-verk och sånger. Kinematografen däremot misshandlar målarkonsten genom reklamplakaten vid ingången, den misshandlar diktkonsten igenom sensationsdramerna, som, därigenom att de sakna varje dialog •eller monolog, äro alldeles utan andligt innehåll. Knalleffekt sluter sig till knalleffekt, rått och simpelt drager »dramat» förbi. Musiken och sången misshandlas genom grammofonen, som låter höra sig i tonbilderna och som parodierar den mänskliga stämman och den ädla musiken.

Ungdomsvärden vill giva vår ungdom stark viljekraft och lugnt verklighetssinne, som motsvara livets praktiska fordringar. Kinematografen däremot berövar oss viljekraften och verklighetssinnet, emedan i de kinematografiska styckena en löslig romantik och en vild fantastik komma till uttryck. De »jolmiga» filmerna med sin förkonstlade salongsluft försätta besökaren i en drömvärld av lättja och njutningslystnad, fylld av missnöje och avund låter han kalla sig tillbaka till verkligheten och med bitterhet och motvilja återvänder han till hemmet, verkstaden eller fabriken.

Ungdomsvården vill genom bibliotek, museer, föredragskvällar förmedla en gedigen bildning. Kinematografen åter berövar sina stamkunder, om de en längre tid njutit av sensationsdramernas kost, det lugn, som kräves för att grundligt läsa en bok, att närmarestudera föremålen i ett museum eller att en föredragsafton insamla kunskaper och vetande-

Ungdomsvården vill samla de män och kvinnor, vilkas hjärtan äro fyllda med kärlek till fäderneslandet och vilka med gjädje arbeta för sitt folk. Men kinematografen sätter vår ungdoms fosterlandskärlek i den största fara, emedan de många utländska filmerna införa för mycket utländskt väsende, pikant erotik, sliskig sentimentalitet, burlesk sprattelgubbshumor. Också våra inhemska filmfabriker tänka icke alltid därpå, att de icke bara skola hava affärsvinst utan också bildningsändamål för ögonen. Den, som bedömer vårt folks bildning efter våra nuvarande kinematografers ståndpunkt, måste bliva i högsta grad besviken. Det är sorgligt, hur mycket hokus-pokus 2o:de århundradets moderna människa låter visa sig på »bio», och det värsta därvid är, att det huvudsakligen är vår ungdom, som njuter denna skadliga kost. Var och en, som älskar vår ungdom, borde väl vilja hindra de skador, som hota den från kinematografens sida.

Och ändå betyder kinematografen i och för sig ett stort kulturellt framsteg, ty den framställer den »levande fotografien»:-Den får blott icke överskrida denna gräns: Den måste förbli »rörelseskrivare» och får icke genom vild privatspekulation pä massans låga instinkter göras till en ungdomens fördärvare.

Kinematografen kan på ett verksamt sätt göras till vår bundsförvant vid ungdomens fostran.

Kinematografen kan göras till en ungdomens sanna vän: genom sin gripande verklighet och åskådlighet kommer den det ungdomliga sinnet och den ungdomliga bildningshungern till mötes.

Kinematografen kan ur hälsosynpunkt lämnas fullkomligt utan anmärknining, om förevisningslokalen är stor och rymlig och ungdomen icke kvarhålles där alltför länge och lockas dit alltför ofta.

Kinematografen kan göra våra barns ögon skarpa och klarsynta,, när den endast bjuder bilder ur natur- och folkliv och dessa äro fria frän flimmer.

Kinematografen kan öka arbetsglädjen och giva en klarare inblick i yrkeslivet, om livet i verkstäder och fabriker visas och vår ungdom får se, hur råmaterialet erhålles i fjärran länder samt hur det bearbetas i verkstäder och fabriker, och om den även visar de platser, där den själv står och deltager i arbetet.

Kinematografen kan fördjupa vetandet och för miljoner människorgenom filmen framföra vad en enstaka lärd observerat på sitt arbetsrum eller iakttagit i naturen.

Kinematografen, »småfolkets teater», kan bära vetandet ut i de vidaste kretsar även till vår ungdom: den kan bilda och upplysa vår ungdom i många saker, särskilt när en kunnig man beledsagar filmen med förklarande ord.

Kinematografen kan verka uppfostrande, när den visar oss ämnen, framhållande fosterlandskärlekens, uppoffringens, vänskapens och människokärlekens dygder.

Kinematografen kan närmare förena de olika samhällslagren inom folket, arbetsgivare och arbetstagare, stads- och landsbor, industrimän och hantverkare samt verka socialt försonande genom visandet av lämpliga filmer.

Kinematografen kan väcka och stärka vår ungdoms nationella medvetande, om den visar bilder av inhemska landskap och inhemskt folkliv, bilder från vår här, vår flotta och luftflotta, bilder ur vår historia o. s. v.

Må därför en var hjälpa till därmed att av en ungdomens fiende göra en ungdomens vän.

Smutsbion måste bekämpas av oss och reformbion måste understödjas. Kinematografen, som hittills endast har varit massinstinktens och privatspekulationens, måste erövras av vårt folks bildade, av kommuner och myndigheter, till vårt folks välsignelse, till vår ungdoms välsignelse.

Även kinematogratbranchen, filmfabrikant och biografägare, kommer att bliva vår bundsförvant, för så vitt den icke uteslutande tänker på affärerna utan också vill lösa ideella uppgifter.

UNGDOMSVÄNNER, upp till kamp mot smutsbion, den skändliga ungdomsfördärvaren!

Upp till kamp for den goda bion: den förträfflige hjälparen i undervisningen och ungdomsvården!

* *

Man kan måhända invända, att uppropet är väl patetiskt och möjligen även en smula överdrivet, men ingen kan misstaga sig om den glödande entusiasmen för ungdomens fostran,det allvarliga nitet och de ädla bevekelsegrunderna. Det mesta, som där blivit sagt, har även sin tillämpning på våra egna förhållanden, och det är "på grund därav vi ansett uppropets återgivande in extenso vara väl på sin plats.

Har man då varit overksam hos oss? Ingalunda. Vår förträffliga censur, som infördes redan på ett tidigt stadium och som i många fall kan tjäna som ett mönster för andra länders, är ju en frukt av våra strävanden att skydda ungdomen för biografens mindre önskvärda verkningar. Intet här i världen är emellertid fullkomligt, och så är ej heller vår censur eller kanske rättare sagt, vår censurförordning. Så har det anmärkts, att censuren, såsom den lagts här hos oss, är uteslutande negativ.

Direktör O. Hemberg uttalade sig härom året för en intervjuare i Aftonbladet och yttrade då bl. a.:

Som vår censur är lagd, är den negativ. Den kan förhindra det moraliskt förkastliga och också genom en smula berättigad självrådighet det direkt smaklösa. Men den kan icke direkt bidraga till att få fram det verkligt goda.

I Amerika däremot verkar censuren positivt. Den har rätt att förbjuda, men gör det mycket litet. Men den har skyldighet att uttala sig positivt om filmens fel och förtjänster. I Sverige förkastas en film med en kort motivering — t. ex. »förråande» •— eller antages utan någon motivering alls. I Amerika måste — åtmistone i många stater — censuren ifylla frågeblanketter, och frågorna äro så avfattade, att svaren måste bli mycket upplysande om filmernas värde. Censuren i New York t. ex. skall säga, om en film är utmärkt, god, medelmåttig, klen eller dålig beträffande sitt uppfostrande värde, beträffande ämnesvalet, beträffande den moraliska effekten o. s. v. Den skall vidare svara ja eller nej på följande frågor:

Är denna film lämplig för familjen som helhet?

Är denna film lämplig endast för vuxna?

Skulle ni placera denna film på en lista av särskilt utvalda goda filmer?

Skulle ni placera denna film pä en lista av filmer, särskilt lämpliga för barn under tolv år?Skulle ni placera denna film på en lista av filmer, särskilt lämpliga för barn mellan tolv och sexton år?

Direktör Hemberg framhöll, vilken utmärkt ledning för publiken och särskilt föräldrarna.dylika betyg utgöra, och ansåg, att denna positiva art av censur verkar direkt förbättrande på filmerna.

Det ligger tvivelsutan många goda uppslag i det sagda och vi ha därför icke ansett oss sakna skäl att fästa uppmärksamheten därpå.

Den 29 nov. 1916 ingav Stockholms folkskoledirektion till kungl, folkskolöverstyrelsen en skrivelse, vari direktionen sade sig vilja fästa folkskolöverstyrelsens uppmärksamhet på behovet av ytterligare åtgärder utöver dem, som biografförordningen av den 22 juni 1911 och kungl, kungörelserna av den 9 maj 1913 och den 23 oktober 1914 stipulerat. Direktionen sade sig sedan länge ha haft sin uppmärksamhet fästad vid de olägenheter för barnens uppfostran och de faror för deras sunda utveckling, som de offentliga biografföreställningarna innebära. Därvid hade direktionen ej kunnat undgå att inse, att den ifrågavarande angelägenheten ej blott vore av kommunal natur, utan gällde landet i dess helhet, och att de åtgärder, som av folkskolemyndigheter möjligen kunde företagas, hellre borde utgå från folkskolöverstyrelsen än från en kommunal skolstyrelse. Direktionen framhöll vidare, att även om de värsta missförhållanden redan undanröjts genom den preventiva censur, som biografbilderna numera underkastades, sä låge det dock i censurväsendets natur, att det väl hindrade de allra sämsta biografbildernas användande, men att det måste tolerera dumheten och smaklösheten i en från folkuppfostrans synpunkt beklaglig grad. Även om vär ungdom tack vare censuren vore skyddad mot de direkt omoraliska och alltför starkt nervretande bilderna, så inginge i flertalet biografprogram mycket, som vore ägnat att förråa och förytliga samt att i det hela sänka den moraliska takten och den estetiska smaken. Och även om mot den enskilda föreställningensåsom sådan intet vore att invända, måste alltför täta biografbesök särskilt för barn i många avseenden verka skadligt. Lärare vid Stockholms folkskolor hade i detta hänseende gjort mycket nedslående iakttagelser av enskilda bland sina lärjungar både i fysiskt och psykiskt hänseende, och inför barnavårdsnämnden hade förekommit fall, då barn förövat snatteri för att skaffa sig medel till biografbiljetter.

Dessa senare uttalanden utgöra, som våra läsare torde finna, en ytterligare bekräftelse pä de i annat sammanhang i ett föregående kapitel omnämnda skadliga inflytelserna av barns okontrollerade och alltför ofta upprepade biobesök, och man finner sålunda, att de förut uttalade farhågorna varit befogade. Detta förhållande bestyrkes ytterligare av den enquéte, som folkskolöverstyrelsen med anledning av Stockholms folkskoledirektions skrivelse lät anställa. Ur de till överstyrelsen inkomna yttranden må här meddelas följande.

Skolstyrelser och skolråd i större städer hava med skärpa framhållit hurusom det under senare ären förekommit många sädana fall, att barn i skolåldern pä oärligt sätt eller genom tiggeri skaffat sig pengar till biografbiljetter, ävensom att i andra fall det synts, som om åsynen av biografbilder, framställande brottsliga handlingar eller detektivbragder, inspirerat till inbrott eller stöld i större utsträckning.

I förberörda yttranden göras vidare, bland andra, följande uttalanden. Försäljning av sötsaker vid föreställningar för barn borde ej tillåtas. Barnföreställningar borde begränsas till 45 minuter. Genom de kommunala myndigheterna borde barnen erhälla s. k. biografkort, som berättigade till 1 à 2 besök i månaden. Skolan borde i möjligaste mån taga biografen i undervisningens tjänst.

Censuren borde särskilt utmärka de bildserier, vilka den ansåge för ungdomen nyttiga och lämpliga. Strängare uppsikt borde utövas i landsorten över ambulerande biografer å platser, där polismyndighet saknas. Barn under 15 år borde ej få besöka biograf utan målsmans tillstånd.Stockholms folkskoledirektion föreslår höjandet av åldern för bevistande av biografföreställningar avsedda för vuxna från 15 till 18 år. Detta förslag har rönt understöd från de flesta håll. Ett folkskoleseminarium, 3 av statens folkskolinspektörer, 1 föreståndare för högre folkskola, 6 folkskolestyrelser, 3 överlärare och 3 skolråd hava dock ej velat förorda sådan höjning, bl. a. av det skäl, att många redan före 18 års ålder äro självförsörjare och bestämmelsen på grund därav skulle leda till överträdelser.

Från ett par håll tillstyrkes, att barn under 7 (10) år borde helt förbjudas att besöka biografer.

I några yttranden uttalas önskvärdheten av att befolkningen uppdelas i 3 grupper: barn under 12 år, ungdom i åldern 12—18 år och vuxna över 18 år.

Koncessionssystem, innebärande att vederbörande offentliga myndighet skulle meddela tillstånd för viss tid till anordnande av offentliga biografföreställningar å en ort, först sedan myndigheten genom särskild prövning förvissat sig om dels att den sökande hade nödiga personliga kvalifikationer för ifrågavarande verksamhet, dels att behov av biografs anordnande torde vara för handen, dels ock att den ifrågavarande biograflokalen vore för ändamålet lämplig, föreslås av 11 ecklesiastika konsistorier, 40 folkskolestyrelser, 14 skolråd i städer och 35 skolråd i stadsliknande samhällen samt dessutom av flertalet seminarier, folkskolinspektörer och överlärare m. fl.

Från några håll förordas, att biograferna helt och hållet övertagas av de kommunala myndigheterna, eller också att staten och kommunen lämna anslag till sådana biografer, som anordna goda barnföreställningar med av skolornas representanter övervakade program.

I en skrivelse, som folkskolöverstyrelsen den 31 maj 1919 avlät till Kungl. Maj:t, omförmäler överstyrelsen, att man inom pedagogiskt intresserade kretsar sökt få biografen införd i skolorna dels för direkt användning i undervisningens tjänst, dels för att i någon mån söka draga barnen från de offentliga biografföreställningarna. I sådant syfte hade Svenskaskolmuseet lyckats förvärva en fullt modern kinematografmaskin. Även vid Stockholms borgarskola hade biografen fått en direkt och mycket uppskattad användning i folkbildningens tjänst.

Folkskolöverstyrelsen säger sig dock hava funnit missförhållandena i fråga om biografväsendet utmålas i väl mörka färger. »Det lider intet tvivel» säger överstyrelsen, »att biografväsendet på de senare åren gjort stora framsteg såväl i fråga om den förevisade filmens beskaffenhet som i fråga om lokalernas rymlighet och utseende. Även biografernas affischer ha blivit bättre.» De s. k. barnprogrammen innehålla numera, enligt statens biografbyrå, i regel ungefär 50 % naturbilder och resten illustrerade ej nervkittlande berättelser.

Överstyrelsen medger dock, att ej sällan s. k. gula filmer lära förekomma på barnföreställningar och att 13- och 14-åringar ofta lämnas tillträde till gula program.

Såsom lämpliga åtgärder mot biografens skadliga inflytelser rekommenderar folkskolöverstyrelsen goda och väl skötta ungdomsbibliotek och läsestugor samt en i sund riktning ledd idrott. Detta skulle utan tvivel, anser styrelsen, utveckla de ungas omdömesförmåga och smak i sådan riktning, att biografteatrarnas goda program skulle utväljas. På så sätt skulle också biografen kunna bliva en anstalt, som vid sidan av bibliotek och föreläsningsanstalter kunde bidraga att skaffa ungdomen förströelse och vila från det egentliga förvärvsarbetet.

Under erinran, att koncessionssystemet är infört i Danmark och Österrike och att dess införande i Preussen år 1919 låge under behandling, hemställer folkskolöverstyrelsen, att, ehuru betänkligheter från andra håll yppats mot detta system, det dock måtte tagas i övervägande, om ej de kommunala representationerna — stadsfullmäktige, kommunalstämma, kyrkostämma, skolstyrelser eller skolråd — borde tillerkännas rätt att yttra sig över inkomna ansökningar om koncession och i samband därmed föreslå vissa villkor för biografföreställningars, anordnande å orten.Överstyrelsen avstyrker dock biografväsendets förstatligande eller kommunaliserande, enär s. k. kommunalbiografer ej visat sig slå väl ut, och en sådan åtgärd skulle bli förenad med allt för stora kostnader. Däremot ansluter sig överstyrelsen till förslaget, att det allmänna skulle lämna understöd till sådana biografer, som anordnas och ledas så, att de kunna tjäna som mönster för andra biografer.

I fråga om åldersgränsen har folkskolöverstyrelsen insamlat följande uppgifter, som för jämförelsens skull äga ett visst intresse:

England: Ingen åldersgräns fastställd

Holland: På vissa håll 7—10 års barn förbjudna att besöka biografer, på andra håll sakna barn i denna ålder tillträde till aftonföreställningar. På ytterligare andra orter få barn under 16 är besöka endast barnföreställningar. Ingen biograflagstiftning.

Berlin: Barn under 6 år biografförbjudna, ungdom under 16 år få bevista endast Jugendvorstellungen (som skola sluta före kl. 9 e. m.)

Wurtemberg: Personer under 17 år få ej besöka andra föreställningar än ungdomsföreställningar.

Ostende: Åldersgränsen 16 år.

Schweiz: Åldersgränsen 15, 16 à 17 år. Barnföreställningar skola vara slut fore kl. 7 e. m.

Spanien: Barn under 10 år förbjudna att bevista »nattliga föreställningar».

Hamburg, Darmstadt, Bern: Barn under 6 är biografförbjudna.

För sin del föreslår folkskolöverstyrelsen 3 åldersgrupper:

1) Egentliga barn.

2) Ungdom, 14—-17 år.

3) » fr. o. m. 18 à 19 år.

Om ej 3-delningscensuren kan genomföras, föreslås åldersgränsens höjande från 15 till 16 eller 17 år.Folkskolöverstyrelsens skrivelse utmynnar för övrigt i följande förslag:

Inga barnföreställningar längre än till kl. 9 e. m.

Barnföreställningarnas längd 45—60 minuter.

Biografkort, dock ej obligatoriska.

Granskning av biografernas affischer.

Skärpt kontroll av åldersgränsen.

Biografnämnder.

Ej lokal censur.

Föräldramöten i biografifrågor med inledningsföredrag av lämpliga personer.

Anslag till reseersättningar.

Till sist uttalar folkskolöverstyrelsen, att staten har en bjudande plikt att ingripa med restriktiva årgärder för att motverka och förekomma skadliga inflytelser, men ej hindra en sund utveckling.

KAP. VII. Bör biografen socialiseras?

Vid 1919 års riksdag framlades i en motion ett förslag om vårt biografväsens kommunalisering. I motionen förordades rätt för en kommun att, om den så beslutade, övertaga biografverksamheten inom sitt område. I en annan vid samma riksdag väckt motion föreslogs biografväsendets läggande under ett koncessionssystem, så ordnat, att koncession tänktes skola beviljas endast åt för ändamålet särskilt bildade bolag, i vilka kommunerna skulle få insätta representanter. Men även den senare motionen uppställde förslaget om inrättande av kommunala biografer som ett alternativ. Grundmotiven för de båda motionerna voro, dels att samhället skulle få Folkskolöverstyrelsens skrivelse utmynnar för övrigt i följande förslag:

Inga barnföreställningar längre än till kl. 9 e. m.

Barnföreställningarnas längd 45—60 minuter.

Biografkort, dock ej obligatoriska.

Granskning av biografernas affischer.

Skärpt kontroll av åldersgränsen.

Biografnämnder.

Ej lokal censur.

Föräldramöten i biografifrågor med inledningsföredrag av lämpliga personer.

Anslag till reseersättningar.

Till sist uttalar folkskolöverstyrelsen, att staten har en bjudande plikt att ingripa med restriktiva årgärder för att motverka och förekomma skadliga inflytelser, men ej hindra en sund utveckling.

KAP. VII. Bör biografen socialiseras?

Vid 1919 års riksdag framlades i en motion ett förslag om vårt biografväsens kommunalisering. I motionen förordades rätt för en kommun att, om den så beslutade, övertaga biografverksamheten inom sitt område. I en annan vid samma riksdag väckt motion föreslogs biografväsendets läggande under ett koncessionssystem, så ordnat, att koncession tänktes skola beviljas endast åt för ändamålet särskilt bildade bolag, i vilka kommunerna skulle få insätta representanter. Men även den senare motionen uppställde förslaget om inrättande av kommunala biografer som ett alternativ. Grundmotiven för de båda motionerna voro, dels att samhället skulle fåökat inflytande på biografverksamheten, dels att kommunerna skulle beredas ökade inkomster för att kunna utöva en vidgad folkbildningsverksamhet och åstadkomma förädlande folknöjen.

Vid behandlingen i vederbörande utskott uttalades visserligen misstro gentemot effektiviteten av de föreslagna åtgärderna, men utskottet hemställde dock, att spörsmålet skulle tagas i övervägande i samband med en föreslagen utredning av folknöjes- och folkbildningsfrågan.

Denna utskottets hemställan avslogs av första kammaren, och frågan föll sålunda, men den återupptogs vid 1920 års riksdag i en andrakammarmotion om biografväsendets kommunalisering. Motionären, hr Hage, framkastade tanken antingen på rätt för kommunerna att expropriera biograferna eller ock på en lagstiftning, som efter en viss övergångstid helt lade biografväsendet under kommunerna. Genom en sådan biografernas kommunalisering skulle, menade motionären, den kvalitetscensur, som man ansåg önskvärd, bättre än genom den nu rådande fria konkurrensen kunna uppnås. Utskottet föreslog en utredning i motionens syfte, men även nu strandade kommunaliseringsförslaget, denna gång på båda kamrarnas motstånd.

Naturligtvis får man icke i det öde, som riksdagen två gånger å rad låtit gå ut över kommunaliseringsprincipen, avläsa någon riksdagens synnerliga tillfredsställelse med biografväsendet i sitt nuvarande skick. Tvärtom torde nog våra lagstiftare tämligen mangrant vara ense om, att biograferna långt ifrån äro de bildande och goda nöjesanstalter, som de borde och kunde vara. Det är själva kommunaliseringsprincipen, som icke ansetts vara den rätta lösningen av biograffrågan.

Men anser majoriteten av våra lagstiftare kommunaliseringen av biografväsendet mindre lycklig, så kan man vara förvissad om, att ett förslag om dess förstatligande skulle stöta på ett ännu större motstånd. Ingendera formen och allra minst den senare torde vara tilltalande för vårt folk med dess kärlektill frihet och självständighet även för individen. Härtill kommer, att initiativkraften alltid är starkare hos den enskilde än hos den kollektiva massan, denna må nu reprepresentera endast det mindre samhället, kommunen, eller det större, staten. Och det skulle tvivelsutan lamslå ej blott filmindustrien utan biografverksamheten överhuvud, om man borttoge det enskilda initiativet och sökte ersätta det med det allmänna. Den svenska filmindustrien, jämförd med den utländska, har för övrigt ej gjort sig förtjänt av dylikt dråpslag. Den har tvärtom visat sig stå på en relativt mycket hög nivå med hänsyn till såväl de estetiska som de etiska kraven, och de betänkligheter, som med skäl uppstått i fråga om biografväsendets mindre goda sidor, ha så gott som uteslutande att söka sina anledningar i den utländska produktion, som översvämmat oss. Man torde för övrigt kunna utan överdrift säga, att den svenska filmindustrien, sådan den hittills bedrivits, gjort vårt folk all heder, i det den ej blott givit ett efterföljansvärt exempel på hur en filmindustri bör bedrivas för att göra verkligt, värdefulla insatser i det offentliga nöjeslivet, utan även gjort vårt land fördelaktigt känt genom de vackra bilder ur vårt folk- och naturliv, som den utsänt i världen.

Professor Lange har i Das Kino med äkta tysk grundlighet utvecklat frågan om biografväsendets bringande under det allmänna. »När man beträffande biografen talar om socialisering», anmärker han, »så kan man förstå saken på två sätt: antingen biografteaterns överförande från privatdriften och dess läggande under den kommunala förvaltningen (biografväsendets kommunalisering) eller ock den hittills kapitalistiskt organiserade filmfabrikationens övertagande av staten (biografväsendets socialisering eller förstatligande).Prof. Lange anmärker, att socialisering och förstatligande ej äro fullt identiska begrepp och uppdrager skillnaden, men en närmare utredning av den saken faller utom ramen för vår framställning. Men statens ingripande kan även tänkas mera vittgående, i det den i sin hand tager biografväsendet i dess helhet. Ännu en lösningär tänkbar: biografväsendet övertages av en sammanslutning som stödes av staten och ställer sig under dess uppsikt. För så vitt vi kunna finna, innebär denna lösning ingenting annat än biografväsendets monopolisering.

Prof. Lange är avgjort för biografväsendets socialisering i ena eller andra formen. »Vi måste», säger han, »om jag så får uttrycka mig, bita i socialiseringens sura äpple, om vi vilja få till stånd en biograf, som är något mer än en ytlig och i många hänseenden skadlig och folkfördärvande förströelse.» Han gör sig till en vältalig tolk särskilt för kommunaliseringsprincipen, vilken skulle för städerna och med dem likställda samhällen bliva en rikt givande inkomstkälla och dessutom tjäna skoländamål. Skolbiografen måste enligt hans mening stå under kommunal förvaltning redan av det skälet, att de flesta skolor äro kommunala, d. v. s. underhållas av kommunerna under statens kontroll.

Prof. Lange ställer sig icke avvisande ens gentemot biografväsendets förstatligande alltigenom. Han betonar visserligen nödvändigheten av att det rent konstnärliga skapandet av filmen måste förbli oavhängigt av allt byråkratiskt tvång, men bemöter för övrigt de invändningar, som kunna göras mot ett förstatligande. Vi anföra här några av dem.

Invändningen, att förstatligandet skulle förlama initiativkraften, bemöter han därmed, att detta endast kan tänkas under förutsättning att driftsråden ur arbetarkretsar sökte otillbörligt ingripa i diktarnas, skådespelarnas och fabriksledarnas uppgifter, och sålunda göra arbetet motbjudande för dem. Att inkomsterna av biografrörelsen skulle komma att gå tillbaka, anser han visserligen icke alldeles uteslutet, men han tror, att en minskad tillströmning av åskådare skulle visa sig endast till en början och sålunda bliva tillfällig. I längden skulle nog förhållandena komma att utjämna sig. »Vi räkna dock med en folkets allmänna fostran, en om än långsamt, dock säkert fortgående andlig utveckling av de bredare folklagren.» Största betydelsen tillmäter han inkastet,att förstatligandet skulle kunna medföra den faran, att biografväsendet skulle bliva helt och hållet beroende av den för tillfället härskande regeringen. Denna fara anser han dock vara för handen endast under förutsättning av ett yttersta vänsterns regemente.

Vi ha i korthet refererat prof. Langes ställning i dessa frågor, enär han intager en obestridlig rangplats, ja, en första rangens plats bland dem, som skrivit om filmen, och hans åsikter fördenskull i viss mån kunna anses auktoritativa. Men, såsom vi förut antytt, vi kunna icke i detta fall dela dem. Förhållandena i Tyskland äro helt olika våra egna, och om socialiseringsidén där anses som den bästa lösningen, så är det icke sagt, att den är det hos oss. Prof. Lange gör för övrigt ett mycket märkligt uttalande, som kanske, trots hans obestridliga vederhäftighet, i någon mån försvagar verkan av hans tungt vägande ord. Han yttrar nämligen: »Men om staten utgår från den självbegripliga förutsättningen, att filmen har ett kulturvärde blott såsom undervisnings- och naturfilm men däremot såsom spelfilm är ett nödvändigt ont, då kan socialiseringen omöjligen vålla någon skada.» Man behöver ej vara en entusiastisk beundrare av filmdramat för att inse, att prof. Lange här gör sig skyldig till en överdrift.

Det är knappast tvivelaktigt, att filmens socialisering skulle bli ur stånd att höja biografväsendet. Frånsett, att en sådan åtgärd med den utveckling, som biografväsendet hunnit i vårt land, skulle vara förenad med oerhörd kostnad, vilket borde göra en socialisering mindre lockande ur ekonomisk synpunkt — det är för övrigt tämligen säkert, att en socialiserad biograf bleve en betydligt sämre inkomstkälla än vad biografen är i enskilda händer — så kan man befara, att det statliga eller kommunala tvånget skulle göra biografväsendet till en skäligen tråkig inrättning. Även om man villigt erkänner, att biografen har sin största mission att fylla på undervisningens och folkbildningens fält, så får man ickebortse från dess stora betydelse som även ett jämförelsevis billigt och lättillgängligt förströelsemedel. De gamla romarnas rop på »bröd och skådespel» skall i alla tider förbli ett uttryck för massornas behov. Människorna behöva roas och underhållas, och nöjesbehovet är i och för sig självt intet ont, blott det ledes i sunda och riktiga kanaler. Alltför möjligt, ja troligt är, att ett kommunaliserat eller förstatligat biografväsende, även om det ägde den fördelen att fullständigt kunna befrias från den avgjort dåliga filmen, i stället skulle komma att lida av en viss torka och enformighet i repertoaren.

Erfarenheterna från andra häll tala icke heller till socialiseringsprincipens förmån. Om vi vända oss till Norge, som redan på ett tidigt stadium genomförde kommunaliseringsidén, vilket därför kunde ske utan alltför stora ekonomiska offer från det allmännas sida, så finna vi visserligen, att biograferna där tillföra kommunerna en avsevärd inkomst, men att enligt samstämmiga uttalanden från olika håll kommunaliseringen ingalunda höjt utan snarare sänkt den rent konstnärliga nivån. Och den norska filmindustrien anses stå på ett avgjort lägre plan än den svenska.

Nej, vi böra i det längsta undvika att vare sig kommu-nalisera eller förstatliga den svenska biografen. Det finns andra och måhända bättre utvägar att avlägsna biografväsendets dåliga sidor. KAP. VIII.

Några reformsynpunkter.

Vi vilja nu söka klargöra, varthän en reform bör syfta och vad det är vi vilja uppnå.

Vi vilja:

1) i möjligaste måtto avskaffa de dåliga filmerna;

2) förverkliga tanken på filmens metodiska och rationella utnyttjande i undervisningens och folkupplysningens tjänst;

3) göra biografen till en ädel och folkuppfostrande nöjesanstalt.

Man har även velat reducera biografernas antal. Men under förutsättning, att ovannämnda tre önskemål kunde uppnås, bortfaller detta önskemål. Kunde den dåliga filmen avskaffas, biografen effektivt utnyttjas i vetenskapens, skolans och folkupplysningens tjänst och därjämte utvecklas till en verklig mönsteranstalt för folklig förströelse, då innebure biografernas antal knappast någon fara.

Men i sin nuvarande form kan väl biografväsendet anses vara mer än önskvärt florerande, och vad som framför allt är viktigt är att hålla ungdomens biografbesök inom vederbörliga gränser. Det är absolut nödvändigt att se till, dels att förströelsebehovet ej får utöva ett dominerande inflytande över barnens och de halvvuxnas sinnen, sä att det förkväver andra och högre intressen, dels att barnen ej utsättas för de psykiskt och fysiskt menliga verkningar, som biografspringet bevisligen medfört och kan medföra.

Vi sakna tyvärr en mera omfattande statistik, som kan belysa frågan om den ungdomliga tillströmningen till våra biografer. Men vi tillåta oss anföra några belysande siffror ur folkskolöverstyrelsens förenämnda skrivelse av den 31 maj 1919. Enligt denna hade vid Hälsingborgs folkskolor under vårterminen 1917 intill den 21/4 876 av 3662 barnicke besökt biograf. De övriga hade under nämnda tid besökt biograf 13448 gånger, och högsta antalet besök för barn varierade mellan 25 och 100 pä de olika skolorna. 33 barn ansågos genom sina biografbesök ha lidit skada i fysiskt hänseende, 16 i intellektuellt hänseende och 7 i moraliskt hänseende.

Från Klara folkskola i Stockholm med något över 700 barn hade under 14 dagar vårterminen 1917 318 ingen gång, 204 en gång, 100 tvä gånger, 31 tre gånger, 9 fyra gånger och 5 över fyra gånger, därav 1 tio gånger, besökt biograf.

Från Hedvig Eleonora och Oscars folkskolor med omkr. i 500 barn hade 593 ingen gång, 508 en gång, 206 två gånger, 102 tre gånger, 40 fyra gånger och 29 över fyra gånger besökt biograf under en tid av 14 dagar.

Alldeles säkert skulle man i enskilda fall kunna konstatera ännu ogynnsammare siffror. Man har exempel på, att barn och halvvuxna ur de burgnare klasserna besökt biografen kväll efter kväll och stundom bevistat två eller flera föreställningar samma afton. Givetvis skulle införandet vid skolorna av tillståndskort för bevistande av biografföreställningar vara det mest effektiva botemedlet mot skolungdomens alltför täta biografbesök.

Det finns nu åtskilliga andra sätt än socialiseringen, varigenom biografverksamheten skulle kunna begränsas och reformeras. Vi nämna här några av dem:

1. Biografcensurens skärpande.

2. Införandet av lokal censur.

3. Koncessionssystem.

4. Allmänna (kommunala eller statliga) anslag åt biografer mot vissa garantier.

5. Kommunala biografer vid sidan av de privata.

I. Biografcensurens skärpande.

Man kan tänka sig en dylik skärpning i olika riktningar. Först en skärpning av redan befintliga bestämmelser, d. v. s.av den gällande k. förordningen av den 22 juni 1911. Denna lägger dock redan i sitt nu befintliga skick (med senare ändringar och tillägg) en sådan makt i polismyndighetens och censurens händer, att knappast något övrigt finnes att önska. Sålunda ger § 2 polismyndigheten en ganska vidsträckt befogenhet att ingripa vid behov, och § 6 sätter en nästan oinskränkt makt i granskningsmannens hand. »Granskningsman», heter det, »må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Bilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.» Censuren kan icke gärna önska friare händer för utövandet av sin myndighet och begränsningen anges väsentligen av granskarens egen goda smak och sunda omdöme. Men givetvis har granskningsmannen även att göra med fackets representanter, vilket ställer stora krav på hans takt och urskillning.

Vad man möjligen skulle kunna ifrågasätta vore en höjning av åldersgränsen, ehuru dennas sättande till 15 år, såsom nu är fallet, äger vissa grunder i den traditionella uppfattningen och därför kan ur många synpunkter anses rimlig. Men den tredelade åldersgräns, vilken i ett föregående kapitel blivit omnämnd, torde medföra alltför stora svårigheter i praktiken för att kunna anses fullt lycklig.

En skärpning, som man möjligen skulle kunna ifrågasätta, vore ett förbud för barnföreställningars utsträckande över ett visst klockslag på kvällen. Men redan nu bruka ju sådana föreställningar i praxis icke utsträckas längre än till kl. 9 e. m.

Vad man kan ha anledning önska är emellertid en skärpt kontroll av biografförordningens efterlevnad. Tyvärr har det ju konstaterats, att barn under 15 år fått bevista s. k. gula program. Skyldighet för barn och ungdom under 15 år attvid ingången till biografen uppvisa ett åldersbevis vore härvid den bästa kontrollen.

2. Den lokala censuren.

Betänkligheter ha rests mot den lokala censuren och det med allt skäl. Censuren bör naturligtvis vara enhetlig och lika gällande för hela landet, och man skulle mycket väl kunna tänka sig, att maktmissbruk, mannamån och obehörigt trånga synpunkter på ett programs lämplighet kunde komma till uttryck på en hel mängd orter.

3. Koncessionssystem.

Koncessionssystemet borde, tycker man, vara ett mycket kraftigt medel i kommunernas hand att utestänga de dåliga biograferna. Det innebär nämligen, att en kommun äger rätt att vägra biografrättighet, om myndigheterna finna grundade skäl för en sädan vägran föreligga. Sådana skäl kunna vara att finna dels i bristande kvalifikationer hos den eller de personer eller det företag, som söker koncessionen, dels även i den omständigheten, att kommunen redan anser sig ha nog av de biografer, som möjligen redan finnas på platsen, dels ock slutligen, att myndigheterna ej anse nägot verkligt behov av en biografverksamhet föreligga. Man kan ock tänka sig, att en kommun för en koncessions beviljande uppställer som villkor, att en eller flera kommunala representanter insättas i företagets ledning.

Koncessionssystemet synes ur alla synpunkter vara att föredraga framför socialiseringssystemet i vare sig ena eller andra formen, och en kommun kan verkligen på den vägen ernå ett avsevärt inflytande över biografverksamheten. Svagheten i systemet ligger däri, att detta inflytande kan missbrukas i ensidiga riktningar, och särskilt däri att det kan giva anledning till ensidigt gynnande. Men farorna i dessa avseenden torde kanske ej vara så stora, att de behöva utgöra ett absolut hinder. En fördel med koncessionssystemet kanock sökas däri, att kommunen kan genom koncessionsavgifterna beskatta den lukrativa biografverksamheten effektivare än vad den nuvarande nöjesskatten möjliggör.

4. Allmänna anslag åt biografer mot uissa garantier.

Ett annat och betydligt mildare medel att söka vinna en reformerad biografverksamhet är att med kommunala eller statliga anslag stödja biografer, som ikläda sig vissa sociala förpliktelser. Vid sidan av sin uppgift att tjäna som en folklig förströelseanstalt skulle en med allmänna medel understödd biograf förplikta sig att på andra tider än de för de egentliga nöjesföreställningarna avsedda låta giva gratis-eller billighetsföreställningar i rent undervisande och folkupp-fostrande syften enligt program, som uppgjorts av kommunala myndigheter, skolråd, skolstyrelser ö. s. v. Det säger sig självt, att på dessa biografer den dåliga smaklösa filmen skulle vara absolut bannlyst. Även i detta fall kunna naturligtvis garantier uppställas för kommunala representanters insättande i ledningen.

Man skulle ock kunna uppställa krav på goda hygieniska anordningar, smakfullt, inredda lokaler o. s. v.

Dessa med allmänna medel understödda biografer skulle sålunda kunna utvecklas till mönsterbiografer med den dubbla uppgiften att skänka förströelse samt undervisa och uppfostra.

5. Kommunala biografer vid sidan av de privata.

Detta alternativ står det föregående mycket nära. Skillnaden är, att under det kommunen eller staten i ena fallet lämnar understöd åt en biograf mot vissa förpliktelser, kommunen i det andra fallet bedriver självständig biografverksamhet vid sidan av de privata företagen. Även här lämnas alltså den privata biografverksamheten fri.

Varje kommun borde enligt denna metod uppsätta minst en biograf, eventuellt flera, i undervisningens och upplysningens tjänst. Dessa biografer skulle göras till skol- ochungdomsbiografer i verklig mening, naturligtvis även med den

uppgiften vid sidan att bereda god och bildande förströelse.

* * *

Vilken av ovannämnda metoder som kraftigast skulle befordra fil mens reformering, är kanske ej så lätt att säga. Censurens skärpande kan ju befinnas lämplig och nödvändig vid sidan av de andra. Den lokala censuren måste däremot anses vara en mindre tilltalande väg. Koncessionssystemet har i sin effektivitet en oneklig styrka, men en svaghet i det tvång, som den pålägger biografverksamheten och som skulle kunna tänkas leda denna i ensidiga riktningar och även utöva en förlamande inverkan pä en lovande och blomstrande industri.

Alternativen 4 och 5 torde nog ur många synpunkter få anses vara de mest tilltalande för ett folk, som älskar den lagbundna friheten och vet att inordna sig under denna. Ty så visst som varje konstnärligt skapande verksamhet kräver största möjliga frihet — och den biografiska verksamheten måste ju i viss mån anses vara konstnärligt skapande, om även ej i samma höga mening som den sceniska — så visst bör även filmen ha rätt till utveckling i möjligast fria former, d. v. s. inom de gränser, som den goda smaken och sunda moralen kräva.

Lyckligast vore dock, om fackets män själva insåge och behjärtade nödvändigheten av filmens reformering och själva toge reformarbetet allvarligt om hand.

Nöjesprogrammen behöva visst icke i och för sig själva vara av ondo — långt därifrån. Människorna behöva förströelser som glädjande inslag i tillvaron. Men vore det icke lika lätt att giva dem en god och ädel förströelse som en dålig och enbart nervkittlande? Varför koncentrera verksamheten pä sensationsdramerna, bov- och kokottfilmerna, då det finns så oändligt mycket bättre och njutbarare?

Edison har ju påpekat filmens stora betydelse som en spridare av kunskap och särskilt pointerat den lätthet att inhämta kunskap, som beredes folk genom filmen som förmedlare. Man behöver ju bara se och taga empt.Vilket ypperligt medel skulle dä icke biografen bliva i historieundervisningens tjänst genom återgivande av historiska dramer i tidstrogen framställning! Vilka präktiga ämnen erbjuda icke härutinnan Schillers historiska skådespel, av vilka flera redan filmats! Men icke blott Schiller? Historien har ett outtömligt förråd att bjuda på. Vilka ämnen ha vi icke att hämta ur vår egen historia! Många av våra egna historiska skådespel skulle kunna erbjuda präktiga motiv, t. ex. Engelbrekt och dalkarlarna, Regina von Emmeritz, vilka ju också givits, fastän av en konstnärligt undermålig regi, Strindbergs »Mäster Olof» m. fl. Den bredare publiken skulle genom sådana historiska aftnar kunna utan möda tillägna sig den inblick i gångna tiders liv och händelser, som den nog i stort sett saknar, och det finns som bekant få ämnen, som äro mera allmänbildande än historia. Låt även vara, att den historiska kunskapen bleve skäligen ytlig, men den vore dock tusen gånger mera värd än den insikt av tvivelaktigt värde, som nu alltför ofta skätikes den stora publiken i brottets och lastens psykologi. Och detta om än så ytliga inblickande i folkens hävder skulle helt säkert väcka törsten efter ökade kunskaper i många sinnen.

Eller låt publiken fä en liten inblick i folkens mytologi genom framställningar ur de antika folkens gudalära, ur Iliadens och Odysséens odödliga hjältesagor eller ur vår egen fornnordiska gudalära, som har så många episkt-dramatiska motiv att bjuda på. Även den mytologiska kunskapen äger sitt bildningsvärde, som icke är att försmå. Dess icke minst betydande värde ligger helt visst i den förståelse, som den skänker oss av folkens psykologi på tidigare och naivare utvecklingsstadier. Och de gamla mytologiska sagorna äro för övrigt i sig själva verkligt underhållande.

Och slutligen ha vi sagovärldens outtömliga skatter, som helt säkert borde skänka det uppväxande släktet längt större verklig glädje än vad Chaplins piruetter och liknande idiotismer kunna bereda. Vad skulle icke kunna åstadkommasav de praktfulla motiven ur »Tusen och en natt», t. ex. »Aladdi n och den förtrollade lampan», »Ali Baba och de fyrtio rövarne», »Sjömannen Sinbad» m. fl. Eller av de gamla hederliga folksagorna, av vilka några redan torde ha utnyttjats. Allt beror emellertid på sättet. Filmkonsten sitter ju inne med alla möjligheter att övervinna och lösa de tekniskt olösliga problem, som dessa sagors iscensättning mången gång skulle erbjuda på den vanliga scenen. Vi erinra vidare om de gamla Arthursagorna, sagorna om Karl den store och hans paladiner, de gamla provensalska sagorna samt Hans Kristian Andersens »Eventyr», alla erbjudande de rikaste skatter av poesi. Den framstående skådespelaren Paul Wegener i Berlin har för filmen redan utnyttjat många av motiven ur Bröderna Grimms sagor och därmed vunnit lysande resultat. Men hos oss har litet eller föga gjorts, och här skulle den svenska filmkonsten kunna finna nya fält för sin verksamhet.

Vem minnes ej från sin ungdom Don Quixote a la Manchas märkliga bragder eller Baron von Münchhausens underbara äventyr? Vilka högtider av skratt skulle icke dessa diktkonstens odödliga verk bereda genom filmen!

På dessa och liknande områden, även dem inom det egentliga folkskådespelets och den enklare komediens gebiet, skulle filmdramatiken bättre komma till sin rätt än på andra just därför, att detta slags konst ej kan nöjaktigt återspegla det psykologiskt fördjupade karaktärsdramat, men däremot bättre lämpa sig för den mer lösliga dramatik, som är halvt episk till sin natur och mera utgör en serie av »tableaux vivants» än ett återgivande av ett rent psykiskt utvecklingsförlopp.

Och så bör biografverksamheten naturligtvis odla sitt gamla arbetsfält: den geografiska och etnografiska filmen, den naturhistoriska filmen och den rena naturfilmen, där biografkonsten redan vunnit så vackra och lysande resultat.

Biografen är en för stor och betydelsefull uppfinning för att misskrediteras genom dålig filmdramatik och missbrukas

för uppgifter, som den av förut anförda skäl icke kan fylla på ett nöjaktigt sätt.

Vi nära den livliga förhoppningen, att fackets män så småningom skola få sina ögon öppnade för filmens oerhörda betydelse som ett folkuppfostrings- och folkbildningsmedel och det stora ansvar, som vilar på dem. De kunna höja filmen, om de vilja, till en stor och ädel konst och göra den till en värdig faktor i utvecklingen. Men de kunna även draga ned den i smutsen och göra den till »Schund». Det senare borde vår tid ha vuxit ifrån. Det förra är det mål, för vilket vi alla skola arbeta. Icke minst fackets män, och först och främst de.

KAP. IX.

Filmen i undervisningens tjänst.

Svenska skolmuseets och kinematografiska sällskapets kinobyrå.

På ett område är, såsom förutnämnts, filmens värde obestridlig, och det är på undervisningens. Ja, det har till och med påståtts, att filmen endast där har sitt verkliga berättigande. Naturligtvis ligger det en överdrift i detta, ty man bör givetvis ej åtdraga gränserna för en sä universell uppfinning som filmen därhän, att den ej fritt får verka, var och hur den kan, blott det sker till nytta eller förädlande nöje, men å andra sidan kan det ej förnekas, att filmen just pä undervisningsområdet har en oerhört stor uppgift, och att denna uppgift hittills ej blivit på långt när utnyttjad.

Filmens stora betydelse för undervisningen ligger i dess förmåga att på ett levande sätt åskådliggöra vad som ligger inom den sinnliga iakttagelsens område. Planschens och skioptikonbildens uppgift i undervisningens tjänst har ju alltid för uppgifter, som den av förut anförda skäl icke kan fylla på ett nöjaktigt sätt.

Vi nära den livliga förhoppningen, att fackets män så småningom skola få sina ögon öppnade för filmens oerhörda betydelse som ett folkuppfostrings- och folkbildningsmedel och det stora ansvar, som vilar på dem. De kunna höja filmen, om de vilja, till en stor och ädel konst och göra den till en värdig faktor i utvecklingen. Men de kunna även draga ned den i smutsen och göra den till »Schund». Det senare borde vår tid ha vuxit ifrån. Det förra är det mål, för vilket vi alla skola arbeta. Icke minst fackets män, och först och främst de.

KAP. IX.

Filmen i undervisningens tjänst.

Svenska skolmuseets och kinematografiska sällskapets kinobyrå.

På ett område är, såsom förutnämnts, filmens värde obestridlig, och det är på undervisningens. Ja, det har till och med påståtts, att filmen endast där har sitt verkliga berättigande. Naturligtvis ligger det en överdrift i detta, ty man bör givetvis ej åtdraga gränserna för en sä universell uppfinning som filmen därhän, att den ej fritt får verka, var och hur den kan, blott det sker till nytta eller förädlande nöje, men å andra sidan kan det ej förnekas, att filmen just pä undervisningsområdet har en oerhört stor uppgift, och att denna uppgift hittills ej blivit på långt när utnyttjad.

Filmens stora betydelse för undervisningen ligger i dess förmåga att på ett levande sätt åskådliggöra vad som ligger inom den sinnliga iakttagelsens område. Planschens och skioptikonbildens uppgift i undervisningens tjänst har ju alltidvarit erkänd och uppskattad, men den rörliga kinematografbilden är obestridligen i vissa avseenden av ännu större värde. Särskilt vid den naturvetenskapliga och den etnogeografiska undervisningen, liksom ock när det gäller att instruktivt belysa industriella metoder eller maskiners konstruktion och sätt att arbeta är filmen såsom åskådningsmedel för vissa ändamål oöverträffad.

Frågan om filmen såsom undervisnings- och folkbildningsmedel är emellertid nu under utredning av skolöverstyrelsen och statens biografbyrå. Med anledning härav torde det vara lämpligt att här lämna endast några meddelanden om det bidrag till skolfilmproblemets lösning i vårt land, som givits av Svenska skolmuseet i Stockholm, som upprättat en särskild filmbyrå. Denna filmbyrå kom till stånd år 1917, och museets byrå för skolfilm är den första av detta slag i landet. Initiativtagarna äro undervisningsrådet Hjalmar Berg och lektor Valter Fevrell, den senare byråns första föreståndare.

De genom byrån anordnade förevisningarna hava i första hand haft till syfte att giva verklig erfarenhet beträffande såväl värdet av kinematografiska förevisningar såsom åskådningsmedel vid undervisningen som möjligheten för skolorna att låta sådana förevisningar ingå såsom ett organiskt led vid undervisningen i skolans olika ämnen.

Genom tillmötesgående från firman Pathé Frères ombud i Stockholm, direktör S. Popert, ställdes en Pathés skolkine-matografapparat kostnadsfritt till museets förfogande.

Ett flertal filmfirmor gav genom utlåning eller försäljning till låga priser av lämpliga filmer företaget sitt stöd. Från olika håll har museet också fått mottaga filmer som gåva eller i deposition. Sålunda erhöll museet cirka 5000 meter film frän A.-B. Svenska metallverken, varjämte till museet överlämnats en del filmer, vilka använts inom den svenska avdelningen vid världsutställningen i San Francisco. Sedan år 1917 har museet dels genom gåvor och dels genom inköp avsevärt utökat sitt filmförråd, så att detta nu överstiger 50,000 meter.Under byråns första verksamhetsår anordnades 32 skol-kinematografiska förevisningar, därav 9 vid folkskolor, 4 vid seminarier, 3 vid flick- och samskolor, 3 vid läroverk, 3 i lärarföreningar, 6 i ungdomsföreningar och 4 i föreläsnings-föreningar. Förevisningarna besöktes av omkring 4000 personer.

Byråns verksamhet har slagit väl ut, och ett synnerligen livligt intresse, särskilt från folkskolans sida, har påskyndat utvecklingen. Av stort värde är även det samarbete, som uppkommit mellan byrån och Arbetarnas bildningsförbund, Goodtemplarorden samt en del föreläsningsföreningar och fackorganisationer. Utvecklingen av byråns verksamhet belyses av följande siffror från år 1921.

Under sistnämnda år anordnades 500 förevisningar, därav 244 vid folkskolor, 12 vid högre folkskolor, 10 vid folkhögskolor, 6 vid flick- och samskolor, 4 vid seminarier, 8 vid läraremöten och 15 vid olika anstalter, 53 i föreläsningsföreningar, 33 i nykterhetsföreningar, 59 i studiecirklar, 14 i fackföreningar, 25 i ungdomsföreningar, 4 vid regementen och 3 vid lantbruksmöten. Föreställningarna hava anordnats på vitt skilda orter och besökts av omkring 60,000 personer. De förevisade filmerna hava av rekvirenterna betecknats såsom »instruktiva och vackra», »synnerligen lärorika» och »ett ypperligt hjälpmedel vid undervisningen». Från flera häll har man uttalat sin tillfredsställelse över anordningarna för uthyrande av väl valda program och till billigt pris.

För närvarande förfogar byrån över nedanstående filmprogram :

I. Geografi.

1. Nomadlappar: I Jämtlands fjälltrakter. Episoder ur nomadlapparnas liv. På lapplandsfärd med dr Hallström, längd 560 meter.2. Med svenska lappar pà vårflyttning. Fäboclliv i Dalarna, längd 600 meter.

3. Kanalvägen Stockholm—Goteborg, längd 650 meter.

4. Dalslands kanal. Tännforsen. Visby, längd 630 meter.

5. Spetsbergen och Lofoten: Från den Norska Spetsbergsexpeditionen 1914. Vinterbild från Lofoten. Torskfiske. Sogne-fjord, längd 900 meter.

6. Danmark: Ärhus med omgivning. Bornholm. Ostronfiske i Limfjorden. Fabrikation av trätofflor. »Frivilligt drænge-førbunds» lägerliv, längd 750 meter.

7. Holland och dess kolonier: Byn Volendam. Öarna i Zuidersee. I Frisland. Sockerindustri på Java, längd 560 meter.

8. Afrika I: Kairo med omgivningar. I Nilens deltaland. Genom Suezkanalen och Röda havet. På turistfärd i Algier. Madagaskar, längd 77O meter.

9. Afrika II: Bilder från Rhodesia. Sockerrörets bearbetning. Bomullsindustri. Bilder frän Sudan och Centralafrika. Bland Zulukaffrerna, längd 670 meter.

10. Ceylon: På Ceylon bland helgedomar och minnesmärken. Med pilgrimer till Ramenswaren, längd 730 meter.

11. Indien I: Med professor Dorsey i Sydindien. Bland Indiens jordbrukare och fiskare. Syd-Indiska tempelfester, längd 1,000 meter.

12. Indien II: Prof. Dorsey: Indiens furstar. Glimtar av en uråldrig kultur. Tempelstäder och heliga orter i Södra Indien, längd 1,000 meter.

13. Indien III: Prof. Dorsey: Indiskt folkliv. Djurstrider och tigerjakter. Danserskor vid ett furstehov, längd 1,000 meter.

14. Indien IV: Prof. Dorsey: Indiskt folkliv. Apor, cirkusartister, djävulsdansare och urinnevånare. Vid den heliga Ganges stränder, längd 1,000 meter.

15. Kina I: Med professor Dorsey i Nord-Kina. Kinesen i helg och söken, längd 640 meter,16. Kina II: Prof. Dorsey: Syd Kina. Minnesmärken från Mingdynastiens dagar, längd 630 meter.

17. Japan I: Bilder från Japan. En tur genom Nara. Soltjädern i Japan. Risodling, längd 620 meter.

18. Japan II: Dagligt liv i Japan. Bland téhusens geishor. Tempelkonst och religiöst liv, längd 780 meter.

19. Australien: Jordbruk och boskapsskötsel. Kängurun. Dr. E. Mjöbergs Australia-expedition, längd 730 meter.

20. Amerika: Kalifornien. Yellowstone National Park. Bland svenskar i S:t Paul. Skogsbruk i Kalifornien, längd C60 meter.

21. Ögruppen, som vill bli svensk, längd 600 meter.

22. Från Östalperna. S:t Gotthardsvägen. Venedig, längd 300 meter.

23. Bilder från Paris, längd 600 meter.

II. Näringsliv.

1. Skogsbruk ock sågverksindustri i Norrland: Med tim-merflottare i Norrland. Timmerflotte utför Torneforsarna. Norrländskt sågverk. Hanna kronpark, längd 650 meter.

2. Svenska Metallverken i Västerås, längd 1,000 meter.

3. Mässingsindustri: Skultuna bruk. Svenska Metallverkens serie, längd 1,000 meter.

4. Granefors bruk: Gjuteri, valsverk m. m. Svenska Metallverkens serie, längd 400 meter.

5. Gruvdrift m. m.: Kopparberg. Hörnsjöfors bruk. Sala gruvsamhälle. Kalkbrytning. (Svenska Metallverkens serie). Malmbergets gruvor, längd 1,000 meter.

6. Lantbruk: Skultuna lantbruk: Skog och säg. Torv-beredning. (Svenska Metallverkens serie), längd 900 meter.

7. Mejerihandtering. Bröd ur vilda växter, längd 400 meter.

8. Svensk hemslöjd, längd 500 meter.

9. Livräddningsstation.10. Chokoladfabrikation: Marabous serie, längd 700 meter.

11. Bomullsindustri. Pappersindustri. Kolindustri. Varvsindustri, längd 700 meter.

III. Biologi.

1. Blodomloppet. Blodkroppar. Bakterier, längd 500 meter.

2. Havets underbara värld, längd 1,000 meter.

3. Zoologiska bilder: Borneo apor. Pilgrimsfolk. Småfåglar. Nässelfjäriln, längd 500 meter.

4. Fågelliv vid Måkläppen. Hägrarna vid Hjärlaredsjön. En film om havets fåglar. (Stora Karlsö.) Papegojor och bihökar, längd 700 meter.

5. Ur skogsmyrans liv. Skålsnäckan. Ur spindelns liv. Maneten, längd 400 meter.

6. Mikroskopets under: Vattenmikrober, kristalliseringar, växtdelar sedda genom mikroskop m. m., längd 450 meter.

IV. Historia.

X. »Stenåldersmannen». Ett svenskt vetenskapligt experiment, längd 600 meter.

2. Kungliga familjen: Trekungamötet i Malmö. Kronprinsparet på Sofiero, längd 500 meter.

V. Svenskt skolliv.

1. Kroppsvård och kroppsarbete i modern uppfostran. Fröbelinstitutet i Norrköping 1914. Adolf Fredriks folkskola i Stockholm 1914. Stockholms stads yrkesskolor. Arbetsstuga i Vittangi, längd 800 meter.

2. Hemskolor: Lundsbergs skola. Sunnerdahlska hemskolorna på Säbyholm. Maria husmoderskolor i Stockholm, längd 400 meter.

3. Uppfostringsanstalten på Hall, längd 200 meter.VI. Gymnastik. Lek. Idrott m. m. 1. Olympiska spelen 1912. Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm. Svenska scouter, längd 850 meter.

2. Simning och livräddning. Räddning ur isvak. Räddning ur sjönöd, längd 650 meter.

3. Bilder från militärlivet: Infanteri. Ingeniörtrupper. Artilleriet m. m., längd 800 meter.

VII. Social verksamhet.

i. I Stockholm: Barnsjukhus. Ålderdomshem. Blindundervisning, längd 500 meter.

Förutom dessa filmprogram kan från byrån förhyras lämplig, eldsäker apparat, som kan placeras i skolsalen eller i förevisningsrummet. Byrån har använt den franska Pathé-apparaten, som är försedd med en glödlampa, 8 amp. och 12 voit och som ger omkring 1200 normalljus men dock icke utvecklar större värme, än att filmen kan under en längre stund göras stillastående och användas som en skioptikonbild utan att antändas eller skadas. Denna projektionsapparat, som i förhållande till priset torde vara marknadens bästa, kostar med motor och skioptikonanordning för glasbilder 1,400 kronor, om köp förmedlas av skolmuseets kinobyrå. Själva apparaten, utan motor och skioptikon, kostar 900 kronor. Synnerligen god är även en liknande svensk apparat, som förfärdigas av Skandinaviska kinematograffabriken, Stockholm, till ett pris av IOOO kronor, utan skioptikonanordning. Även förmedlar byrån köp av den tyska Ernemannapparaten, »Magister», som med motor och skioptikon kostar 1,200 kronor. Utom dessa tre apparater förtjänar att omnämnas den utmärkta franska projektionsapparat, som till ett pris av 1800 kronor försäljes av Nordiska kompaniet. Samtliga här ovanomnämnda apparater giva ett gott ljus och tillåta, att filmen stannas. De äro eldsäkra samt enkla att sköta och hållbara.

Då emellertid den nya brandstadgan ännu icke är fastställd, kan museet ingenting utlova angående brandmyndigheternas godkännande, utan köpet sker på köparens egen risk.

Vid uthyrning av filmer har byrån hittills tillämpat nedanstående villkor.

Priset för anordnande av förevisning i Stockholm är fastställt till 18 kronor. Om förevisningen omedelbart upprepas eller om mer än ett program användes, tillkommer 6 kronors tilläggsavgift. Därtill komma transportkostnader och i förekommande fall resekostnader jämte arvode åt medföljande maskinist och föreläsare. I den utsträckning det visar sig möjligt anordnas förevisningar även i landsorten, och då till det pris, varom överenskommelse träffas i varje fall. Det är också möjligt att från byrån hyra blott filmprogram och detta till ett pris av 15 kronor för program och förevisningsdag, varjämte frakten erlägges av beställaren. För varje nytt program, som levereras samtidigt, eller för varje ny förevisningsdag, som tillkommer, betalas kronor 7: 50. Beställningar och förfrågningar kunna göras hos Svenska skolmuseet, Eriksbergsgatan 8 A, Stockholm. Konsulenten träffas i regel helgfria måndagar, onsdagar och fredagar kl. 6—7 e. m. Allmän tel.: Brunkeberg 1396.

Vid beställning av förevisning bör spänningen i den elektriska ledningen i den avsedda förevisningssalen angivas. Ström kan tagas från väggkontakt eller från en vanlig lamphållare. Vilken sal som hälst med elektrisk belysning kan användas, om blott säkerhetspropp för minst 6 ampère finnes och elektricitetsmätaren är konstruerad för en belastning av lägst 5 ampère. Vid iakttagande av nödig försiktighet med eld i lokalen föreligger ingen eldfara, enär apparaten ej utvecklar sådan värme, att filmen, om lampan står i rätt läge, av densamma kan antändas. Önskas förevisningen vid dagsljus, måste salen kunna göras mörk.Enligt biograflagen föreligger skyldighet att för anordnandet av offentlig förevisning ansöka om rätt därtill i stad hos polismyndighet och på landet hos landsfiskalen. Befrielse från denna skyldighet medgives, när förevisningen anordnas i samband med läroanstaltens undervisning. Programmen uthyras icke till biografinnehavare annat än i samband med skalföreställning, vitsordad av lärare, föreläsningsförening, loge eller studiecirkel.

För undvikande av misstag böra de beställda programmens titel angivas och beställningar göras i god tid. Av "Pedagogiska skrifter" hava utkommit:

1) Hartmann, B., Undersökning av barnets föreställningskrets (utgången)...Kr. 1,60

2) Bergqvist, B.J., Frågans formulering vid undervisningen (ny uppl.)..,1,25

3) Sjövall, B., Filantropinismen (utgången) ............................„ 0,85

4) Martig, E., Åskådningspsykologi, del I (ny uppl.) ...................., 1,50

5) Beckman, N., Språkpsykologi och modersmålsundervisning ...............„ 1,50

6) Martig, E., Åskådningspsykologi, del 11 (ny uppl.) ....................„ 1,50

7) och 8) Lay, IV. A., Rättskrivningsundervisningens metodik..............„ 2,00

9) Monroe, Will. S., Det sociala medvetandets utveckling hos barn..............„ l,00

10) Messer, A., Förutfattade meningars inverkan på skollivets personliga förhållanden ...............................................................„ l,00

11) Bager-Sjögren, J., Uppfostran till och genom det sköna ..................„ 1,25

12) Fuchs, A., m. fi.. Bidrag till den pedagogiska patologien ...............„ 1.50

13) Diesterweg, A., Ur "Vägvisare till bildning för tyska lärare"............, 0,75

14) Ziehen Th., Handledning i fysiologisk psykologi...........................„ 1,50

15) Ziehen Th., Barnets idéassociation ......................................,, 1,50

16) Junge, Friederich, Bydammen såsom natursamhälle jämte en avhandling om den naturhistoriska undervisningens mål och metod..........................,,1,50

17) Pestalozzi, Johann Heinrich, Enslingens aftonstund (utgången).............,,0,40

18) Rein, W., Grunddragen av pedagogiken. Med författarens biografi............„l,50

19) Tre avhandlingar i barnpsykologi.................................................„ 2,00

20) Scholder, Weith och Combe, Ryggradskrökningar i Lausannes skolor, samt H. Otth, Upprätt skrift .............................................„ 1,50

21) Leubuscher, G., Statsskolläkare ...........................................„ l,00

22) Tadd, J. Liberty, Nya uppfostringsmetoder. Med talrika illustrationer.I...., 2,50

23) Wagner, Ernst, Luther såsom pedagog .......................................„ l,00

24) Martig, E., Lärobok i pedagogik (ny uppl.) ...............................,, 2,25

25) Brüggemann, F. och Groppler, F., Frankrikes folkskola, del I........,,1,50

26) Tadd,J. Liberty., Nva uppfostringsmetoder. Med talrika illustrationer. II..„ 1,50

27) Baumgarten, O., Kristendomsundervisningens reformering efter den nyare teologiens principer ..........................................................,, l,50

28) Brüggemann, F. och Groppler F., Frankrikes folkskola och hennes överbyggnader år 1900, del II .....................................................„ 1 ,00

29) Eklund, Pehr, Evangelisk Fadervårsdyrkan I ................................„ 1,25

30) Eklund Pehr, Evangelisk Fadervårsdyrkan II.................................„ 2,50

31) Tadd, J. Liberty, Nya uppfostringsmetoder. Med talrika illustrationer. III.......................................................................„ 1,50

32) Friden, Alfr., Fortsättningsskolan och yrkesundervisningen ................„ 1,25

33) Eklund, Pehr, Evangelisk Fadervårsdvrkan III ................................1,26

34) Olofsson, K., Mannheimersystemet ..........................................„ 1.25

35) Olofsson, K., Rörelsernas pedagogiska betydelse ...........................„ 1,25

36) Hallsten, Nils, Lärobok i naturkunnighet för folkskolan I..................„ 1,25

37) Olofsson, K., Vilja och handling såsom grundval för uppfostran..............„1,25

38) Geijer, R., Om uppfostringskonsten, dess teori och historia................„ 1,25

39) Geijer, R., Studier i pedagogikens historia. I. Hellas ....................„ 1,25

40) Hallsten, Nils, Lärobok i naturkunnighet för folkskolan II.................„ 1,50

41) Pérez, Bernard, Våra barns moraliska uppfostran I .........................„ 1,25

42) Bergh, G., Skolhusets hygien ..............................................„ 1,75

43) Hagelin, Hugo, Adenoider och skolundervisning..............................„ 0,30

44) Pérez, Bernard, Våra barns moraliska uppfostran, II ........................ 1,50

45) Hald, H. A., Iakttagelseundervisning i småskola och folkskola..............„ 2,25

46) Tews,J., Modern uppfostran i hem och skola ................................„ 1,75

47) Leffler, Gustaf, Skolhygien ................................................ 1,50

48) Paulsen, Friedrich, Det tyska undervisningsväsendet i dess historiska utveckling. I.............................................................. l,50

49) Geijer, R., Studier i pedagogikens historia. II. Rom ....................... 0,6050) Paulsen, Friederich, De tyska undervisningsväsendet i dess historiska utveckling. II ................................................. Kr. 1,25

51) Thorell, A. och Nylund, S., Yrkesundervisningen och dess ställning till folkskolan etc.............................................................„ 1.75

52) Frye, Alexis Everett, Naturstudium eller Geografiundervisning med modellering.................................................................„ 2,50

53) Kuypers, Franz, Förenta staternas folkskola och lärarebildning ., 1,75

54) Kerschensteiner, Georg, Grundfrågor rörande skolans organisation ., 0,60

55) Berg, Fridtjuv, Nutidsfrågor på uppfostrans område ..................1,50

56) Sandberg, Alvida, Om hjälpskolor i London..............................0,75

57) Stéenhoff, G., Hälsotillståndet inom lärarkåren vid Sverges folk- och småskolor.......................................................................0,60

58) Sjöholm, L. G., Om stamning..................................................1,50

59) Sandberg, Alvida, Från Londons friluftsskolor...........................0,40

60) Kerschensteiner, Georg, Medborgerlig uppfostran ......................„ 1,40

61) Folkskoleseminariernas ombildning (ur Folkundervisningskommitténs betänkande). I............................................„ 1,75

62) Folkskoleseminariernas ombildning. II. Organisationen ..................,, 1,75

63) Folkskoleseminariernas ombildning. III. Undervisningsplanen, arbetssättet och omvårdnaden om eleverna .............................................„ 2,00

64) Hall, B. Rud., Svensk och utländsk literatur i pedagogik, psykologi och etik. I.................................................................„ 3,00

65) Haase, Hermann, Den första räkneundervisningens metodik ..., 2,50

66) Comenius, Modersskolan ...................................,, 0,90

67) Seinig, O., "Den talande handen". I. (Utgången) .......................„ 1.25

68) Korlén, Artur, Om skolundervisning i välläsning..................................2,00

69) Hall, B. Rud., Svensk och utländsk litteratur i pedagogik, psykologi och etik. II.................................................................„ 4.00

70) Hallgren, Fr., Kinematografien ett bildningsmedel .......................„ 2,40

71) Ur H. Scharrelmanns skrifter: Åskådnings- och hembygdsundervisning m. m................................................................„ l.50

72) Binet, Alfred, Nyare åsikter angående barnen. I. (Utgången)...„ 2,00

73) Seinig, O., Den talande handen II.....................................„ 0,50

74) Seinig, O., Den talande handen III. (Utgången) ....................................„ 1,25

75) Binet, Alfred, Nyare åsikter angående barnen. II......................l,00

76) Binet, Alfred, Nyare åsikter angående barnen. III. (Utgången) ..„ 1,30

77) Norberg, P., Om modersmålsundervisningen i barndomsskolan...„ l,00

78) Ligthart,Jan, Scheepstra, H. och Walstra, W., Ur det verkliga livet, handledning i sakundervisning under de första skolåren. I. (Utgången) ..........................................................„ 1,50

79) Sjöholm, L. Gottfrid, Skolträdgårdsundervisningen. Ett försummat uppfostringsmedel (ny uppl.) ............................................2,50

80) Norberg, P., Uppmärksamhet och intresse. Minnet ................„ 1,20

81) Hellman, Theodor, Den svenska folkskollärarkårens fortbildning „ 1,20

82) Dewey, John, och Dewey, Evelyn, Framtidsskolor. I................................„ 2,25

83) Dewey, John, och Dewey, Evelyn, Framtidsskolor. II..........................„ 2,00

84) Hilén, Gustav, Tröttheten och skolarbetet m. m...............................„ 0,50

85) Ligthart,Jan, Scheepstra, H. och Walstra, W., Ur det verkliga livet, handledning i sakundervisning under de första skolåren. II....,, 2,50

86) Berg, Fridtjuv, Nutidsfrågor på uppfostrans område. II....................„ 2,00

87) Berg, Fridtjuv, Nutidsfrågor på uppfostrans område .......................„ 2,00

88) Leffler, Gustaf, Skolhygien ..................................................„ 1,75

89) Skrifter av Thorsten Rudenschöld. Andra uppl. Första delen. I..„ 3,00

90) Ambrosius, Johan, Undersökning om sinnesslöa barns psykiska utvecklingsmöjlighet. I ..........................................................„ 2,25

91) Ambrosius, Johan, Undersökning av sinnesslöa barns psykiska utvecklingsmöjlighet. II.............................................................„ 2,00

92), Skrifter av Torsten Rudenschö1d.Andra uppl.F0rsta delen.II o.III...„ 2,50

93) Ligthart,Jan, Scheepstra, H. och Walstra, W., Ur det verkliga livet, handledning i sakundervisning under de första skolåren. IV...„ 2,00

94) Fremling, Mathias (Matthæus), Föreläsningar i Pedagogik och Didaktik.................................................................„ 1,40

95) Skrifter av Thorsten Rudenschöld. Andra uppl. Andra delen. I... 3,00

96) Skrifter av Thorsten Rudenschö1d. Andra uppl. Andra delen. I—IV...„ 4,00

97) Liander, G. Halfdan, Biografen, Ett ord till fackets män samt till föräldrar och lärare................................„ 2,50