Det här är HTML-versionen av Ada eller Hvar är ditt fäste?. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

ADA

ELLER

HVAR ÄR DITT FÄSTE?

SVENSKT ORIGINAL AF E. R. FÖRF. TILL ”WARNHEMS ROS” M. FL. ------------- STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
STOCKHOLM. HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1863.



Förord till den elektroniska utgåvan



Boken av Emilia Risberg, som utgavs anonymt under signaturen E.R, tillhör Cornell University Library och har scannats av Google Books. Den anpassades och OCR-tolkades för Projekt Runeberg i november 2014 av Bert H.

I.

— Victoria, min lilla pulla! I dag ser du kry ut, och alldeles som jag vill ha dig, — sade lien-Adrian Stjernefäit så snart han satt sig till rätta i vagnen, som rullade af från gästgifvaregården. — De der ögonen har jag inte sett på månaders tid och fruktade nästan att aldrig få se dem mer. Leenden har du väl bestått mig; men det har varit den välvilliga själen som lett, för att göra mig ett nöje; icke den glada, som obemödadt uttryckt sitt eget. Nu deremot ser det ut som hade solen segrande brutit igenom de envisa tårdimmorna, och vi få vår igen, midt under november-mörkret.

— Ja, snälla farbror, den vår som kan komma an på mig måste vi ha igen; och förlåt, förlåt mig att vi någonsin förlorat den! Jag har varit obeskedlig! Hur skall jag bära mig åt för att få mera välde öfver mig sjelf, och öfver mina dumma ögon isynnerhet, som sqvallra om allt hvad jag tänker?

Och dessa ögon, dem hon förebrådde omsqvall-rande af vemodet i det adertonåriga jag, som ej förmått säga åt smärtan: var välkommen, och åt förlusten: du rör mig icke, de blickade så älskligt bönfallande, så naivt frågande, att säkert ingen mer än Ada sjelf skulle velat förebrå dem deras talande förmåga.

— Men, — tillade hon, och solljuset lekte åter oskymdt i deras violblå djup, — hur kan farbror Adrian tala om november-mörkret i en sådan stund som denna? Himlen är ju hög och klar, som funnes4

ej något skyarnes dok att hölja sig uti; rimfrosten har klädt hvartenda träd i silfverskir af den mest förtrollande glans; lingonriset smyckar tufvorna med kransar af vårlik grönska, och de små snöplättarne från i går ligga här och der, som hvita blomsterkullar mellan de friska, mjuka mosslagren i skogen. Hela naturen är så vackert ljusklädd, att jag har min lust deråt. Jag riktigt njuter af att just i dag se henne så; ty det är ju födelsebygden, som möter mig i sin fagraste vinterskrud, som välkomnande ler emot mig, fastän jag varit ovänlig nog att ej vilja återse den. Ack! jag ångrar det nu, du gamla, glömda, men ändå trogna vän! Jag ville ta dig i famn med alla dina kullar, fält och barndomsminnen! Vet du, farbror, ett helt slägte af rosenkindade alfer sväfvar omkring mig i strålarna af denna novembersol som uppgår, säger mig att jag måste älska fäderneprovinsen lika mycket som Dalarne, och berättar mig sagor så ljufliga, att jag kunde gråta, så lustiga, att jag måste le.

— Skönt, min flicka! det är som det bör vara. Men har inte jag på förhand sökt presentera för dig det der alfslägtet, jag?

— Jo visst. Men jag förstockade öron och sinne i min sorg öfver att lemna Bergala. Det var som hade allting der blifvit mig dubbelt kärt sedan vi förlorat farmor. Hennes stämma talade till mig ur hvarje sak som tillhört henne, hennes skugga vinkade mig från hvarje plats hon älskat; och jag tyckte att först då jag lemnade Bergala skulle hon riktigt lemna mig. Enfaldiga barn som jag var! Liksom anden vore bunden af tid och rum! — I natt har jag drömt mig till bättre förstånd, farbror. Jag drömde om henne hela natten, så att jag nu måste hålla af den otäcka gästgifvaregården, hur otrefligt vi för öfrigt hade der. Hon sade: Jag följer dig hvart du går, jag är med dig så länge ditt minne älskar att hysa mig, så länge din själ har sitt fäste i Honom, som är mitt lif. — Det var ju en vacker, och måste vara en sann dröm,5

farbror Adrian. Derför ser jag nu blott den ljusa sidan af att återkomma till pappa, till en hel familj af syskon och nya vänner, der också du, den gamle vännen, stannar qvar hos mig. Ty du har ju lofvat mig det?

— Tills vidare, ja. Tills de många nya vännerna göra mig öfverflödig.

— Så du talar! Men jag är nöjd med löftet i alla fall, ty du kan ej ge något säkrare att aldrig lemna mig.

— Jag lär väl också knappt vilja det, så länge det får bero på mig. Bergala, en tillräcklig verld för mig, med min mor och dig, kära barn, skulle bli bra dystert för mig nu! Tycker jag om trakten och lifvet härnere, så gör jag väl upp arrendet med Svensson, som vi talade om, och köper mig ett, litet ställe bredvid Sjöviksborg när så passar sig. Till en början får jag väl gå och lulla soln dagdrifvare hos bror min. Att det inte duger länge är klar sak, men bättre likväl, än att gå ensam och pusta på Bergala. — Hvad säger du, Ada, skulle vi kanske så gerna sälja stället till Svensson? Han ville det helst.

— Sälja Bergala? Söta, lilla farbror, tala aldrig derom! Tänk så gerna på att sälja mig, eller farmors Bibel!

— Men när jag känner att jag ej mer skall trifvas der? Jag vill inte stå qvar som en gammal mossig stör, från hvilken man flyttat bort den friska unga stammen, som han stödde.

— Vet- du, farbror, vi göra upp ett ackord med pappa. Om vintrarne bli vi begge hos honom i Sjöviksborg, och när våren kommer flyttar jag med dig hem till Bergala öfver sommaren.

— Jo, det kan du tro han lär gå in på!

— Hvarför inte?

— Han, som funnit vår lilla beskedliga vrå så ohygglig, så långt ur verlden, att han ej ens kunnat förmå sig resa dit till sin mors begrafning, eller för att hemta sin dotter! Har han nu väl fått dig der-6

ifrån, så släpper han dig, ta mig katten, aldrig dit igen. Du skall nu ut i stora svängen, kan man tänka, i hej och fläng och sus och dus. Och skall du resa, så blir det för att beskåda och beskådas, icke för att gräfva ner dig i en enslig trakt, hur vacker och kär för dig den än må vara.

— Men på det sättet kan det hända att pappa och jag inte bli goda vänner! — Ada gaf en liten trubbmin af missnöje åt sina körsbärsröda läppar. Men nästa ögonblick förbyttes den till ett leende af glad säkerhet. — Eller också händer det att vi bli lika goda vänner som farbror Adrian och jag, så att han hellre gör hvad jag vill, än hvad han vill sjelf. Tror du inte att det kan hända, farbror?

— Omöjligt vore det väl inte, — menade herr Adrian, och kastade en slängkyss åt det lilla ansigte, som ur en rikedom af ljusbruna lockar tittade fram under den svarta sammetshufvan. — Men gör dig emellertid ej för stora tankar! Måttliga korfvar ä' alltid bäst.

— Hej och fläng, sus och dus är då din målning af det lif, som väntar mig! Hur skall jag taga mig ut dermed, jag stackars lilla skogsråtta, som aldrig varit utom mitt lugna, stilla bo? Det kan just förtära mig! — Och ändå är jag rätt nyfiken på den der stora svängen, vet du.

— Jo jo men! Blif bara inte för het på gröten, hvad det lider!

— Ah, det tror jag inte har någon fara, såvida jag ej finner den så tråkig och dum, att jag derför blir het om öronen ibland. Stora verlden tycker jag mig ha en viss liten bekantskap med, genom farmors berättelser, och den har just ej förefallit mig för rolig. Men stora verlden i en halfstor provinsstad måste vara något helt annat, mycket tråkigare eller mycket roligare, jag vet ej hvilketdera jag skall tro.

— Du får snart se. Vi kunna vara framme vid thedags.7

— Ack, jag kommer nu ihåg eldbrasan i salen vid thedags; hur pappa brukade sitta i sin gungstol framför elden och jag fick krångla upp i hans knä.

— Må lifvet i Sjöviksborg för öfrigt bli hur som helst, vid hemmets härd blir det ljust och varmt för mig, Gud vare lof!

— Ske dig som du tror, — sade herr Adrian hjertligt. Hans egen tro var i det fallet icke rigtigt god, men det dolde han sorgfälligt. — Knalla på du,

— ropade han till skjutsbonden. — Jag skall masa upp dig, om du kör så här i sofvande.

Men hotelsen var alltför godmodig att ha mycket gehör med sig. Hästarne fortforo att knalla efter eget behag, och vi hinna mycket väl i förväg att se hvad skäl herr Stjernefält hade för sin icke fullt goda tro.

2.

Ryttmästare Stjernefält, Adas far, hade blifvit enkling innan den enda dottren ännu fyllt sina sex år; och hans mor, som med sin andra son, Adrian, flyttat till den vilda, men romantiska ensligheten af en fjellbyggd i nordvestra hörnet af Dalarne, hade bedt att få flickan till sig under den tid fadren genom resor ville söka skingra sin sorg.

Men en sorg som sjelfmant söker skringring är icke af det oöfvervinnerligaste slag; och ryttmästaren lyckades så väl öfvervinna sin, att knapt två år förflutit innan han på nytt knöt hymens band; och detta påtagligen på Amors anstiftan, ty den sköna enkan, som blef hans maka, förde med sig i boet föga mer än sin tjusande person och trenne förhoppningsfulla ättlingar. Farmodren, som med den varmaste kärlek fästat sig vid den lilla Ada, önskade nu, mera än förut, att få behålla henne, och fadren fann sig utan alltför stor saknad vid att låta så ske. I första ruset af sin nya lycka, kunde han lätt undvara panten af8

den flydda; och sedan kom vanans forslöande makt och lade sitt kylande omslag öfver hans faderliga känslor. Nya telningar växte åter upp uti hans rosengård, och hur kunde han då begära att hans sköna Marianne skulle utsträcka sin kärlek och vård äfven till en styfdotter? Hennes dyrbara tid räckte föga till för de egna; ty med hvarje år blef sällskapslifvet mera det fält, hon helst odlade och der hon skar sina mest värderade skördar; plantskolan i hemmet deremot ett experi mentalfält, som hon fann besvärligt nog och gerna öfverlät åt andra. Om vintrarne, ömsom i Stockholm, ömsom den tongifvande och mest firade i Sjöviksborg, kunde hon ej hinna befatta sig mycket med barnen. Om somrarne måste man utrusta sig och fara till brunnar och bad, mindre för helsans skull, än för nöjets och modets, så att äfven då ej många stunder kunde egnas åt "de kära små englarne"; ty så kallades de dock alltid. Man anser visst sina barn för englar, fapt man försummar dem; ja, man afgudar, man tillber dem kanske dess mer, ju mindre man har tid med dem. Man är den ömmaste mor, fastän man låter dem uppfostras hur det vill gå, af en ytlig och tillgjord guvernant, fastän man låter ett af dem dö redan i vaggan, genom vanvård af en dålig amma, och ett annat sednare, genom brist på tillsyn under den ömtåliga convalescenttiden efter en skarlakansfeber; man är i alla fall en beundransvärd mor, ty man har aldrig bannat de små älsklingarne, man har aldrig tålt att se dem annat än näpna och nätta som dockor, och man har begagnat hvarje tillfälligt illamående såsom en kär anledning att föra dem till Marstrand eller Strömstad.

Det hade varit rörligt lif i befordringsväg inom regementet dessa år, och den fordna ryttmästaren var nu sedan ett par år öfverste. Det var isynnerhet efter den upphöjelsen, han ansåg för en moralisk pligt att ställa hus och umgängeslif på rätt stor och glad fot; ty en chefs värdighet fordrar dylikt, och ofäcers-corpsens ungdom måste ha ständig tillgång på ett bil 9

Äadt och bildande sällskap. Öfverstinnan var nu icke längre den sköna, unga frun, men så mycket angelägnare blef det henne att vara den firade och tongifvande; och detta var hon obestridt alltjemt, fast under något förändrade förhållanden, såsom mor till trenne vackra och beundrade döttrar. Societé hemma eller borta hörde nu mera fullkomligt till ordningen för dagen, lyxen i klädsel och tillställningar var i beständigt stigande; och om öfversten någon gång gjorde en invändning mot det alltför kostsamma lefnadssättet, tystades han med den föreställningen, att det vore hennes skyldighet såsom mor, att föra sina giftvuxna döttrar ut i verlden på ett sätt, som kunde göra dem observerade. För denna föreställning bugade han sig, ty för Mariannes planer med sina döttrar ansåg han sig ej ha rätt att lägga minsta hinder i vägen; och man skulle aldrig kunna säga att han icke vore en god stjuffar.

För öfrigt var det blott sällan öfversten vågade en anmärkning. I början hade han ej haft lust och sedan ej mod att vara af annan tanke än Marianne. Han stod. afgjordt under toffeln; men ve den som låtit honom förstå att så var! Öfverste Stjernefält ansåg sig för en sjelfständig, kraftig och imponerande man, en riktig karlakarl; den lättaste antydning att han vore något annat skulle gjort honom ursinnig, och han erkände icke ens tyst för sig sjelf att han som beskedligt barn gick i sin hustrus ledband.

Deremot erkände han ofta för sig sjelf och, som vi sagt, någon gång äfven for henne, att hans förmögenhet ej stod i förhållande till det lif som fördes; men för andra sökte han visligen dölja detta. Några år ännu borde han kunna lyckas häruti, och som det ej var hans sed att lägga affärsbekymren tungt på sinnet, tröstade han sig vanligen med ett: kommer dag, kommer råd. Innan han ingick i nytt gifte, hade han samvetsgrannt insatt hvarenda skilling af Adas mödernearf i ett vinstgifvande bruksbolag, och ingen förlägenhet för egen.del skulle kunnat förmå hoDom10

att förblanda hennes och sina medel. Således, om han ej visat sig som den ömmaste far, var han åtminstone en redlig förmyndare för sin förstfödda.

Men den varmaste faderskärlek skulle också ej kunnat handlat bättre för henne, än hans ljumma gjort genom att lemna henne qvar i det undangömda fridshem, der hon uppvuxit; ty "Guds ord bodde rike-liga'1 i detta hem och dess ädla säd slog rot i flickans unga sinne. Men. nu hade döden gästat i det hemmet och bjudit farmodren gå bort från sin älskling. Då, hvad var naturligare, än att fadren återkallade sitt barn. Hunnen till aderton år, skulle hon ej mer vara en börda för Marianne, utan blott en blomma mer i den behagens krans, som gjorde deras hus så eftersökt. Och en flicka med förmögenhet bör väl ej få blomstra ut och dö, osedd som den vilda skogsblomman; det var hög tid på att omplantera henne i en lösare och lättare jordmån. Farbror Adrian kunde ej göra de anspråk, som farmodrens kärlek, ålderdom och sjuklighet berättigade henne till; och han måste nöja sig med, att sjelf föra sin glädje ur det nu så ödsliga hemmet till detta andra hem, der hennes ankomst emotsågs med blandade känslor.

— Det skall bli rasande roligt att få se henne, — sade öfversten, så lugut glädtigt, som om det varit fråga om ett ungföl eller en hundvalp af race.

— Jag önskar att det blefve roligt, — suckade öfverstinnan tyst för sig. Och under det hon syntes ofantligt road, genomgick hon på uytt i tankarne skälen hvarföre det alldeles icke föreföll henne roligt att få en styfdotter i huset:

— Af Adas utseende fruktar jag ingenting, ty The'rèse är till all lycka en verklig skönhet, och Emerence fortfar att utveckla sig behagligare för hvarje dag. Ada kan ej fördunkla mina flickor, isynnerhet som den pojkuppfostran hon fatt af kära svåger, måste ha gjort henne grof som sulläder. Men den gyllene fernissan af ett kapital kan göra henne farligare för dem, än den mest utomordentliga skönhet. Ack!11

om den välsignade gumman velat lefva ett år till, så att någonting kunnat bli afgjordt, åtminstone för Thérese! — Man skall få se, att om flickan än är ful som stryk, så blir det nu henne hela verlden fjeskar

för! Och om hon ej skulle vara ful--och om

jag skulle upplefva att se Thérese förbisedd!--

— Hela mitt hopp står till Eugene.

Och den ömma modren tog sin förstfödde, den tjugutreårige studenten och magisterkandidaten afsides och sade: — Hör på, min söta gosse, kom för all del ihåg hvad jag bedt dig! Visa din styfsyster all möj-lig uppmärksamhet, artighet och hjertlighet. Tro mig, min egen älskling, det är bästa sättet att ställa dig väl hos pappa, och få honom att glömma de der penningbagatellerna som ligga dig i fatet hos honom. Och det skulle äfven i annat afseende bli din största fördel. Ada är rik: ingen kan ännu ha gjort eröfringen af ett hjerta, som varit så väl gömdt för verlden; och det blir dig ofantligt lätt att göra den, om du från början möter henne med en blandning af broderlig förtrolighet och beundrande hyllning. — Grimasera inte så der, jag ber dig! Låt vara då att du ej vill spekulera för egen räkning, så är det äudå din skyldighet att göra henne din kur för dina systrars skull. Om du kurtiserar henne, skall mången annan låta bli; ty man skall nog begripa att hon ej kan emotstå dig,- och att man således skulle bränna sina kol förgäfves. Detta skulle kunna ha sin stora nytta för flickorna, och kan aldrig skada dig; ty litet flirtation för en arftagerska är alltid på sin plats, hon må för öfrigt vara hurudan som helst. Också heter det ju: Vappeiit vient en mangeant; och tänk om det ginge så med dig! Hvad heldre skulle pappa och jag kunna önska, än en förbindelse mellan våra baru? Således, min älskade Eugene, jag ber dig, försumma intet tillfälle!

— Nådigaste lilla mamma, tackar ödmjukast för all välmening, — svarade herr Eugene, och snurrade förtvifladt om don lilla King Charles-hunden, med12

hvilken han lekt under detta moderliga tal. — Eätt gerna skulle jag knipa fröken styfsysters gulingar, om jag bara kunde få dem utan henne. Men kurtisera ett sådant der litet våp, en komplett opresentabel stackars landtlolla, som hon efter all anledning måste vara, det undanber jag mig. Ja, om ock det förskräckliga skulle hända, att systrarne för min obenägenhet förlorade alla sina kurtisörer, så kan jag ändå inte ha den äran. Sitta i tableau i afton, det har jag lofvat, och det får väl gå; men dermed slut också! Jag är fri menniska, söta mamma, och ingen makt i verlden skall förmå mig gå och släpa på ett troll till styfsyster, voro hon än rik som Cræsus.

— Hvad mamma gör affär af den der dalkullan, — utropade med en höjning på axlarne Thérese, då hon, halfliggande i en emma hört Emerence beskrifva hur "ofantligt mycket godt" man skulle få till qvällen. — Mamma måste tro henne vara en förklädd prinsessa! Gerna för mig må hon proppa i henne alla möjliga slags läckerheter: Ada är kanske en sådan der matmenniska hon som du, som får ett helt fyrverkeri i ögonen när du bara nämner hummer och kalkon och glacepudding. — Men huset har ju varit upp och nedvändt en hel vecka för hennes höga ankomst! Vi få ej ta emot i afton, ty glädjen skall vara en famille kantänka! Och om vi få fara till landshöfdingen i morgon, skall bero på hennes nådiga behag! Det är något för mycket! — Om det faller henne in att vara restrött äfven om fredag få vi kanske ej fara på Reitersvärds soirée heller. Det blir verkligen roligt det der!

— Ah, blir hon bara litet husvarm, så måtte väl inte hon få vara den rådande; det tror jag du kan sätta p för; och vill inte du, så skall nog jag! För resten, skulle en flicka vara restrött när det blir fråga om en bal? Då skedde väl tecken i både sol och måne! — Ack! om Ada bara komme snart! Jag längtar så efter henne! Jag är så nyfiken på henne!13

— Det lönar visst mödan! Jag tycker just hvad hon lär vara för ett ljus!

— Jaha du, det tror jag att hon är; det har jag tyckt på alla hennes bref. Hon är söt, det är jag säker på. Jag tänker mig henne skön, som du, när du ej förtretar mig; glad, som jag, när du låter mig vara i fred, och god, som, ja hvem — — som jag gerna skulle ville vara, men icke kan. Kort sagdt, jag är förtjust i Ada, och hon skall bli min vän.

— Aj, så rörande! Uppträd då som Vänskap. Häng på dig ett himmelsblått skynke och ta emot henne med varma serveter och öppen famn!

— Jag kunde ha god lust till det; men mamma vill inta ha så många figurer.

— Ahjo, hon har utvidgat sina idéer. Hon var nyss här och ville ha mig med; men jag betackade mig. Det voro alltför stort besvär för två fattiga åskådare uppifrån fj elistugorna!

— Besvär! Ack, du koketta stycke! Om det vore en rik herr styfbror som skulle firas, så blefve du gerna tjugu figurer, om du kunde.

— Emerence!

— Ers majestät! Oh, jag har ju förplumpat mig nu igen! Lilla, nådigaste Thérese, jag vill gerna låta udda vara jemnt; jag mente ingenting, alldeles ingenting förstås.

— Jag bryr mig verkligen inte om din mening, — försäkrade den äldre systern med imponerande värdighet.

— Ah! ett tvåmansbolster föll ifrån mitt bröst! jag andas åter, — ropade den yngre med så komisk lättnad, att Thérese måste nedlåta sig till ett löje. Och som löje var någonting hvartill Emerence för sin del alltid var färdig, så utbröt hon genast i det mest friska och klingande skratt.

— Hvad skulle du ha föreställt i tableauen, om du gittat ? frågade hon sedan, i det hon torkade skratt-tårarne ur sina svarta, tindrande ögon.14

— En genius. Hemmets behag, eller trefnad, eller något ditåt. Du får ursäkta, jag tog ej närmare notis. Jag bad bara mamma taga Elmers i stället. Hans tröga, svartmulna fysionomi kan just vara lagom välkomma åt. Ada. Och ingen har dessutom bättre satt sig in i hemtrefnaden här än han; ty trifs han inte så, att vi aldrig lära slippa honom! Och hemtam är han till den grad, att ingen i huset kan vara säker för hans moralkakor till både frukost, middag och afton!

— Tänk, jag begriper dig icke, Thérese! Allt i verlden kan nu föra dig till utfall mot ryttmästarn! Skall han nu till på köpet vara en snyltgäst, ett påtvunget inventarium? — Hvad moralkakorna beträffar, kan du väl ha rätt. Sade han inte i morse, då jag kom ut i min nya hatt, att jag likaså gerna kunde sätta en af de förgyllda thékopparne på hufvudet, tv det blefve hvarken grannare eller mindre ändamålsenligt. — Om inte fröken dör af hjernfeber innan vintrens slut — tillade han — så skall jag deruti se det mest talande bevis på att vår Herre är de dårars förmyndare. — Men Elmers må säga hvad han vill, jag håller af honom ändå, och dot. göra alla, utom du. Hela verlden tycker att han är hygglig och älskvärd — jaha, gör gerna protesterande gester så stora du vill; jag säger ändå att jag tycker om honom, och det är jag inte ensam om, så mycket vet jag.

— Ha-ha-ha! har inte nu den tokan gått och blifvit kär i Elmers!

— Ha-ha-ha! instämde på ögonblicket Emerence. — Nej, sä tokig har jag ännu inte blifvit, ilen osvuret är bäst. Och gerna må Elmers moralisera mig så mycket han vill; det hjelper ändå inte mer än slå vatten på gåsen. — Nu går jag och blir "Vänskap, om du vill nedlåta dig att servera théot i mitt ställe.

— Servera the'et? Det skulle visst behöfvas! Kära Emerence, vänj dig af med det der huslighets-vurmeriet! det är lika dumt som simpelt och ingen15

annan än Elmers kan ha satt dig de osmakliga idéerna i hufvudet. Kan inte betjeningen....

— Men pappa säger att han ' aldrig tyckt så mycket om the som sedan jag lagar till det. ' Och mycket drygare är thébrödet, det har mamsell sagt. Småflickorna plocka minsann inte till sig ur korgarne så mycket de vilja, sedan det är jag som står för det. Marianne gödde ju rigtigt hundarne med sockerbröd, det var en skandal! Ingen menniska har satt mig några idéer i hufvudet, det skall jag säga Thérese. Men jag var väl tvungen att taga mig af hvarjehanda, när mamsell blef sjuk; jag undrar hur det skulle gått eljest ! Och när jag finner det både nyttigt och roligt att göra gagn, så tänker jag hålla uti också.

— Jo-jo, du märker att det ger vind i seglen! Pappa beundrar din förmåga att slamra med nycklarne; mamma påstår att du embellerar mod hvarje dag, och hela huset dansar snart efter din pipa. Mabonne framställer dig som exempel för småflickorna, fastän hon tusen gånger sagt att du är ondsint, snål, herrsk-lysten och oböjlig. Hvad betyda nu alla dessa fel? Din huslighetsmani kastar en slöja öfver dem och de försvinna i skenet af denna din älskvärdhet.

— Thérese behöfver inte tala om mina fel. Thérese är ingen bit bättre sjelf. Är jag ondsint, så är det derföre att Thérese ständigt retar mig; är jag herrsklysten, så är det Thérese som lärt mig det. Och snål är jag inte, nehej! men jag begriper att man behöfver hålla ordning på det som är. Om mina aktier skulle stiga en smula, så kan Thérese gerna låta bli att vara afundsjuk; jag behöfver inte vara hackkyck-lingen i all min da'r jag heller! Nog vet jag hvem jag har att tacka för att jag varit det. Och ingen kan undra på, om jag längtar efter en vän i den nya systern, då jag ej har en i min egen.

Vid dessa ord blef det mycket vått i Emerences ögon; och blodet, som rusat upp i hennes kinder långt mer än som vackert och angenämt var, sjönk efter16

detta känslobad tillbaka lika hastigt som det stigit, till stor lättnad for det näpna hufvudet.

Men Thérese log ömkande och föraktligt i det hon sade:

— Se så der ja! Det är det vanliga. Skall du då aldrig lära dig sjelfbeherrskning? aldrig bli det ringaste comrne il faut?

Syskongnabbet — här tyvärr intet vänskapsgnabb — var ingen sällsynt sak i fröknarne Kossows jungfrubur. Idel solsken för verlden, tilläto de ofta atmosferen bli tryckande och stormig inom den lilla verld, som kunnat för dem vara en fridens helgedom. Vanligen var det Emerence som stormade och Thérese som vållat lufttryckningen; men den förra blef genast glad och god igen när hon brusat ut, hvaremot den sednare sällan orkade vara glad, utom i sällskap, och ständigt närde ett groll mot sin syster, hvilket hon sökte dölja under en ton af stolt öfverlägsenhet.

Modrens afgud från sin födelse och sedan äfven af andra föredragen för sin skönhet, hade Thérese tidigt böljat anse sig för ett väsen af vida högre betydelse än systern; och när hon "kom ut" och blef så observerad som en skön och behagsjuk, ung flicka kan bli, medan Emérence ännu gick i korta klädningar och lekte med dockor, steg hon naturligtvis ännu flera trappsteg öfver henne.

Men hastigt böljade äfven Emérence att stiga och det med jättesteg. Ett mera verksamt lynne, ett något bättre hufvud hade redan gifvit henne försteget i kunskaper och talanger (ty det hette att hon hade beggedera, ehuru vi tveka att gifva dessa namn åt den röra af ett och annat som hon inhemtat, och hvaraf en temligen uppdrifven färdighet på piano var det enda rediga). Detta försteg hade Thérese föga aktat. Men då hon såg systerns alltför frodiga barnhull öfvergå till intagande smidighet, de alltför röda och runda kinderna få en finare, men lika frisk blomstring, ögonen bli mildare, hållningen oklanderlig, stämman mera sångbar, skrattsalvorna mindre högljudda, böljade17

afundens känsla förena sig med högmodets. Emerence kom också ut, hon var ny, hon blef farlig, retande aom hon var genom sitt glada lynne och sin munvighet. Derjemte växte hon derhemma i familjelifvet ut till en betydenhet som Thérese visst icke eftersträfvade, men dock missunnade systern. Innan man visste ordet af blef Emerence redtråden i hela det inre de-partemangets ej så litet trassliga härfva, och utan att man ännu gjort sig rätt reda derför litade redan allas ögon i kinkiga fall till henne, hvars näsa höjde sig med beundransvärd säkerhet öfver alla omständigheter och hvars friska mod besegrade hvarje förlägenhet, så snart blott icke Thérese retade henne; ty detta var Emerences svaga punkt, der hon ytterst lätt blef träffad, ehuru ej af djupgående sår. Så snart knapp-nålsstygnen aflockat henne någon klagan, någon tår, så var också smärtan öfver, och hon sjelf lika färdig att sticka sin syster, fastän mera på skämt än med bitterhet.

— Ack, så tråkigt! Hvad har, den der Ada här att göra? — suckade den nioåriga Alice till den två år yngre Marianne. — Jag är så trött att det värker i både armar och ben af att stå här och sjåpa mig för en, som jag alldeles inte frågar efter. Tänk bara, nu få vi en till som käxar på oss!

— Men det blir något nytt och det är roligt, — svarade den lifliga Marianne.

— Nytt? Då begriper jag inte hvad hon skulle hitta på. Läsa, skrifva, rita och det odrägliga parlez franqais är Mabonnes sak. Hur vi sitta, gå, stå och vända oss bry mamma och Thérese sig så mycket om, som vore vi af glas och inte tålte röra. Och hur vi leka, äta och dricka har Emerence så mycket att göra med, att man kan bli sjuk af bara kält. Ada får bra svårt att hitta på något nytt.

— Åh, hon kan käxa om hur vi sofva, — sade Marianne skrattande. — Det ha vi då hittills fått göra i fred. Jag mente annars att hon sjelf är det nya som blir roligt. Och lötjnant Wolf har sagt att18

jag är söt som sjelfva kärleksguden i mina rosenröda draperier, och det är det aldra roligaste!

— Se så, små englar, — ropade modren, som inträdde. — Ställ er rigtigt upp nu; och just den minen jag lärt er, ty nu skall tablån pröfvas af. Högre, lilla Marianne! Öfversta trappsteget! Hvad pjunkar du efter! — Rädd att falla? Kära du, glädjen måste stå högt i tak och kan inte falla. — Eller hur, mabonne? trappan är ju säker som berg. — Bred ut armarne bättre, Alice, och på tå, sväfvande! Inte får Syskonkärleken stå som en gås, lilla engel! — Hjelp henne i attityd, söta mabonne! den stackars ungen är nu så dum! — Syperbt, Eugene! din ställning är förträfflig, obeskrifligt talande! — Hvad vill du Emerence ? — Vänskapen ? Ja, om du kommit förr; nu kan jag inte ändra. Och vi behöfva ingen Vänskap: Eugene är vacker som en Adonis sedan han sminkat sig. — Låt ridån gå upp! — Nå, mina herrar, hvad sägs om vår tafla?

Öfversten applåderade. Wolf, hans adjutant, och ett par andra unga officerare, som voro alltför mycket barn i huset att kunna uteslutas, äfven då man skulle vara en famille, funno tablån lika förtjusande som allt hvad öfverstinnans utmärkta smak ordnade. Men ryttmästaren Elmers vågade ej så få anmärkningar, och de upptogos ej illa, utan benyttjades; ty ryttmästarn var en man med konstsinne och bildning och öfverstinnan var af helt annan tanke om honom, än hennes äldsta dotter tycktes vara.

Ryttmästarn åter var af helt annan tauke, än alla de öfriga angående den väntade unga damen, i thy att han hvarken fägnades, oroades, harmades eller, med löjtnanterna, förtjustes öfver uppgåendet af denna nya stjerna på chefshusets himmel, utan motsåg hennes ankomst med den fullkomligaste likgiltighets lugn. Deremot gladde han sig åt att få se hennes följeslagare, hvilken för alla de andra var biol t en biperson.

— Som yngling såg jag några gånger herr Stjer-nefält i Stockholm, och tyckte serdeles mycket om19

honom, — sade han till öfversten, som efter tablå-beskådningen drog honom med sig till salen, der han gerna satt vid eldbrasan om aftnarne och småpratade med en vän.

— Upprigtigt sagdt, det har jag aldrig gjort, — svarade öfversten. — Adrian är en toker, som det väl knappt är värdt att förarga sig på, ty i grunden är han visst hjertans beskedlig, men som i alla fall hållit på att reta mig gallfeber på halsen tusen gånger och tusen till. Jag är honom nu visst mycket, förbunden och verkligen tacksam, ty min dotter har funnit sig lycklig i hans hus och han har varit som en far för henne; men ändå fruktar jag vi bli inte längo tillsammans utan att gräla, ty hans löjligheter äro sannerligeA alltför många.

— Löjligheter? Men han måste då ha förändrat sig mycket!

— Visst icke; han var öfverfull af sådane redan då, fast en pojke, som du, kanske inte märkte dem. Han har varit en narr och en enfaldig svärmare i hela sin lifstid, det och ingenting annat. I sin ungdom skulle han väl en gång bli student, men när han kom till Upsala föll det honom in att han omöjligt kunde aflägga student-eden; han påstod att det ej fauns en enda student som ej brutit sin ed. — Du mins der står en hop krimskrams i den der eden. Man skall vara i säng klockan nio, tror jag, och mera tocket der. — För Adrian betydde den strunten mer än en hel framtid. En mened, sade han, vore en alltför dålig begynnelse af mannens bana och skulle bli honom ett samvetssår, som ej kunde läkas genom all verldens lärdom. Man måtte föreställa honom hur väl som helst att, om föråldrade former, som icke passa för vår tid, fått qvarstå såsom lagbud, så kan man något litet eludera dem, utan att bryta mot lagens anda; han blef topprasande och kallade detta en gemen advokatyr. Ja, han påstod att i studentlagen fanns ingen ting som ej skulle lämpa sig för tiden, om vi blott ville lämpa oss efter lagen. Men20

bad man honom då för sin del göra detta, sade man: Det är ju ingen som hindrar dig, håll du din ed till punkt oeh pricka, då stack harhjertat fram med ett:, .bättre, fly än illa fäkta! Han tordes ej tilltro sig duga till ett lysande undantag bland tidens män.

— Nå, han blef då aldrig student?

— Nej. Och när vår far ville göra honom till militär, oh! då blef det yttervärre! Han pallrade de sublimaste galenskaper om krigarens blodiga yrke, det okristligaste på jorden. — Härom året, när vi sist råkades, påminte jag honom om det der och gjorde honom uppmärksam på hur väl han, tack vare vår goda, långa fred, skulle kunnat genomgå sin tjenstetid utan att åsamka sig någon blodskuld. Du kunde nu, med händer så rena som det späda bftrnets, ha haft en titel, en stjerna och din goda pension, sade jag till honom. Men hvad tror du han svarade? Detta skulle trycka mig ännu värre än en skuld, som ju egentligen icke vore min, utan statens. Utmärkelser och belöningar för det jag låtsat bekläda ett embete, dervid jag ingenting gjort! — Kan någonting lumpnare finnas, än att vara militär under långvarig fredstid ? Också skaffar sig ju nu hvarje officer, som ej är alltför stor stackare, någon annan verksamhet derjemte. Landtbrukare, landtmätare m. m. gagna de landet och sig sjelfva, och slippa således skämmas ögonen ur sig. Det är nu rätt väl det! Men jag kan berga mig som bara landtbrukare, och det är bättre. Bergala ger mig min dagliga kaka, hvarken knappare eller sämre än kronans, isynnerhet då jag tager med i beräkningen att jag kan äta min alldeles som jag vill, utan mundering, galonering och kru-sering.

— Jag tycker herr Adrian har alldeles rätt, — inföll Elmers. — Jag önskar jag hade gjort som han!

— Hvad tunnor tusan! Och det är Elmers som säger detta! Du, den dugligaste, bäste och för tjensten mest intresserade i hela vår corps; du, som af lust och smak så, ända i dess minsta detaljer, genom-21

trängt alla grader af vår tjenstgöring, att ingen af oss kan på långt när mäta sig med dig; du om hvilken Solgranat sade med mycken sanning redan för fem år sedan: Löjtnant Elmers kunde föra regementet, är den ende af oss som kunde det.

— Ja, det är jag som säger det, — svarade ryttmästaren, med ott leende som gjorde hans tankfulla ansigte obeskrifligt mildt, men icke gladt. — Men det är min öfverste som lägger alla de smickrande benämningarne till det enkla subjektet. Om de passa dit, vet jag ej lika säkert, som att jag önskar att jag varit så klok som herr Stjernefält.

— Hur tusan kan man handla som en karl och tänka som en gammal käring? — Ursägta mig, Elmers men du har ibland yttranden — högst kuriösa yttranden! Jag skulle nu kunna tro att du ej vore samme man som jag i många år värderat och älskat!

— Och hvarför icke? — Jag blef militär, drömmande om egen ära och fosterlandets gagn. Jag älskade mitt stånd, jag älskar det ännu; och lika mycket af lust som pligtkänsla har jag gjort mig så förtrogen dermed, som måttet af min förmåga medgifvit. Äran har emedlertid allt hitintills låtit vänta på sig; men detta betyder mindre, helst som år och eftertanke mycket förändrat den måttstock, hvarefter jag mäter henne. Mina förmäns välvilja, mina kamraters aktning och vänskap är mig nu ära nog. Men hvar är gagnet som min bana bordt bereda modren Svea? Jag ser mig förgäfves om derefter, skall kanske ännu på dödsbädden förgäfves göra det. Och detta är så mycket mera nedslående för min stolthet, som jag måste erkänna, att hennes bästa gagn är att hon ej behöft mig. Hennes fördel, hennes sällhet, hennes naturliga rätt är freden. Måste jag då ej komma till det resultat, att jag valt en origtig och dålig väg.

— Fan ock! Måste ej mor Svea ha söner rustade för att värna och bevaka hennes fred? den blefve förmodligen föga aktad och ärorik eljest.22

— Men detta borde vara alla sönernas frivilliga kall och skulle vara det, om hon ej lönade en mång-tusentalig dagdrifvareskara af sina dyrbara och långtifrån rikliga medel. #

— Bah! Hur rart hon lönar, tror jag vi alla kommit i temlig erfarenhet af. Yi behöfva ej göra oss samvete öfver några goddagar på hennes bekostnad. Dagdrifvareskara! — Jaså, du vill ha folkbeväpning i stället för stående arme du ? Prosit! smaklig måltid! En skön skara af försvarare hon skulle få, stackars gumma, genom ditt auti-militäriska system! Krokryggiga, hjulbenta oxmicklar! Ha-ha-ha, hvilken hållning, hvilken disciplin! hvilket infanteri: och framför allt, hvilket kavalleri!

— Ha-ha-ha! Ja, det blefve kanske bedröfligt. Men ändå bedröfligare är det att se militärer i våra dagar yfva sig, som om en stor ära vore förvärfvad endast genom hållningen och uniformen. — Svagheten att tycka sig något vara hänger uti från bragdrikare skiften, nnder det att bragderna och tapperheten blifvit blott en tradition.

— Besitta och regera! hvad pratar ryttmästarn för persilja? Tapperheten i kungliga svenska arméen en tradition!

— Det låter förtvifladt illa, min öfverste! Och likväl, hur bevisa vi att den är något annat? — Sannerligen, vi ha intet skäl att yfvas, ty medan de som egnat sig åt andra yrken utöfva sitt kall och höja dess anseende, har militären aldrig tillfälle att pröfva sig i sitt. Väl händer det ändå, att han emellanåt får, bokstafligen taladt, äta sitt bröd i sitt anletes svett: men — en gagnlös, en värdelös svett, på paradfältet, vid lustlägret och siuiuiakern.

— Du är alldeles rasande i qväll, Elmers! — Och likväl kan jag ej neka, att något af hvad du sagt, har en tillstymmelse af sanning uti sig. Meu hvilka äro också de som yfva sig? — Pojkarne, de nykläckta underlöjtnanterna, som förguda sig för det de kunnat bli så granna innan de knappt hunnit bli.23

torra bakom öronen. Se lilla Wimmerskantz och konsorter. — Låt dem yfva sig; hvad betyder det? De som kommit till verkligt menniskovett göra det icke.

— Fullkomligt sannt; men många komma aldrig till ett sådant menniskovett.

— Se så, se så, det blir en sak för sig, och den lemna vi för denna gången. Hufvudsaken är, att vi ej kunna vara utan militärer, hvilket vi nu till full evidens bevisat. Militärer äro vi begge till lif och själ, fastän man just icke i afton skulle kunna tro det om dig. — Ta mig tusan skulle jag inte ha lust att ge ryttmästarn några dagars kammararrest för sina förklenliga yttranden om ståndet! Jag har skämt bort dig, Elmers; du har blifvit alltför fritalig med mig.

— Mellan fyra ögon ja, och i följd af mångårig uppmuntran. Det vore nog hårdt att sätta mig i kurran derför, eller hur? Och skulle jag dit, så tror jag nästan jag ginge in med lättare sinne, än min chef hade vid utdelande af ordern.

— Jaja, det tror jag också, och du slipper väl kurran, min son.

— Men hvar gjorde vi af herr Adrian ? Vi lemnade honom midtuti militär-föraktet.

— Riktigt ja. Militär blef han icke; men något skulle han väl bli, och ibland andra förslager min far gjorde honom, var också det, att få honom in på hof-banan. Vår mor hade varit hoffröken; vår far var hofstallmästare; det skulle alldeles icke varit omöjligt att få honom placerad; men med komisk fasa sköt han ifrån sig, hvad andra skulle ha gripet fatt, som den största lycka. Han blef aldrig någonting mer, än ßin fars son., och drönade bort sin tid, än ute i skog och mark, än med onyttig läsning, ett mischmasch, som blott gjorde honom mera tokig. Rätt som det var blef han kär, förtvifladt kär, och olyckligt naturligtvis; ty Stockholmsflickorna veta minsann klokare, än ha hjertan för sådana bönhasar till älskare. Ku blef stugan och hufvudstaden honom trång, och det var då han slog sig på landtbruk. Men för att24

vara befängd i detta, som i allt annat, begaf han sig långt bort ifrån all ära och redlighet, dit upp i ödemarkerna vid Stäfjan. Just för det han der med knapp nöd skulle knnna träla sig till en brödbit; aldrig få se någon menniska, utom kanske utsvultna barkbröds-ätare att dela sin skörd med; vara säker på den fröjden, att se hela skörden frysa bort, och njuta fördelen att, om han producerade ost och smör, ej komma åt att sälja det, just derför måste han slå sig ner der, och icke annorstädes. Yår far var nyss död, och arfvet efter honom räckte till för Adrian att köpa det der paradiset på hälleberget, der han sedan röj dt, fyllt, odlat och bråkat som en ny Trätälja och Braut Anund, så att jordfläcken verkligen nu skall vara vextlig nog, efter hvad jag hört. Min mor, som var ytterligt svag för honom, flyttade dit så snart han fått litet i ordning, och blef, liksom han, så förtjust i ugglenästet deruppe, att hon aldrig ville lemna det. Jag menar det är trolleri med i spelet der, ty det har gått på samma sätt med Ada. Hon är så betagen i gråstenarne och barrskogarne, att man kan skratta när man läser hennes bref. Det är som vore hela den öfriga verlden ett intet emot Dalarne och Bergala. — Men jag tycker de kunde vara här nu! — Jag är bra nyfiken på flickungen. Vet du, Elmers, det är underligt att vänta sin dotter och inte ens veta hur hon ser ut.

— Hon ser älskvärd ut och är älskvärd, det är jag säker på, — svarade ryttmästarn, soin nu först egnade en tanke af intresse åt den unga flickan. Han sade så, ej af vänskap för den mot honom så vänskaplige öfversten, ej heller af artighet mot förmannen och fadren, utan emedan det förekom honom att hon måste vara så, då hon uppvuxit i ensligheten af en stor natur och blifvit uppfostrad af undantags-menniskor; ty såsom sådana ansåg han herr Adrian Stjernefält och hans mor.

Det särdeles goda förhållande, hvaruti ryttmästare Elmers stod till sin chef, hade böljat för tio år sedan,du han såsom adjutant kom i den dåvarande majorens hus. Den aktning och välvilja Stjernefält redan förut hade hyst för den allvarlige löjtnanten, öfvergick snart till en vänskap sådan lian aldrig egnat åt någon, en vänskap, som Elmers aldrig skulle tänkt på att söka, som han tacksamt emottog, men förebrådde sig att ej i lika hög grad kunna besvara. Bättre än de flesta märkte han de svaga sidorna i öfverstens karakter, och ehuru lian fann de goda öfvervägande, visste att ingen är fullkomlig och erkände att han sjelf för ingen del var det, kunde han dock ej hjelpa att det för honom fordrades något mera, något högre i afseende på intelligens, något djupare i afseende på känsla, för att tillfredsställa hans anspråk på en vän. Men som han redligt gaf hvad han kunde: tillgifvenhet och tacksamhet, märktes ingen brist af förmannen, som, då Elmers fick sqvadron och lemnade sin befattning hos honom, erfor ett sådant behof af hans dagliga sällskap, att han ej ville släppa honom ur huset. En liten vindsvåning iordningställdes på det behagligaste och erbjöds åt ryttmästaren, jemte inackordering hos öfversten på billiga vilkor, ett förslag som tacksamt antogs. Och Elmers var så afhållen inom corp-sen, att hans afgjord a favoritskap hos chefen hvarken väckte agg eller afund. Men menniskorna sqvall-rade och förtalade hvarandra i Sjöviksborg, såväl soni på andra ställen; och då regementet icke fann något att ogilla i det goda förhållandet mellan öfversten och ryttmästaren, hittade sqvallertungorna på att der måste vara så mycket mer att ogilla i förhållandet mellan den sednare och öfverstinnan. Skuggsidor måste ju fiunas i allt menskligt, och Elmers, hum han än berömdes, var väl inte mer än en menniska ändå; Öfverstinnan var ännu en skönhet, ehuru mognad, och derjemte en utstuderad kokett. Jo, dor hade man rigtigt hittat ett korn! Och många kloka hufvuden skakades, och många ögon hvälfde sig erbarm-ligen öfver det kornet. — Grundlösare hade emedlertid aldrig en histoire scandaleu.se kommit i omlopp, Ada. 22 G

ty öfverstinnan Stjernefält var ej den qvinna, Bom kunde bli farlig för Elmers, om hon ocskå ej varit hans vänskapsfulle förmans maka, icke heller var lian af dem, för hvilka det egentligen roat henne att vafa farlig. Snart funno också Sjöviksborgsborna osmält-liglieten af det grofva korn man hittat, sladdret tystnade fullkomligt af brist på näring, och anfallet störde på intet sätt de anfallnes lugn. Alltifrån öfverstens enklingstid hade Elmers varit en af familjen; och ingen tänkte nu mera på att det kunde vara annorlunda, utom på sednare tid Thérese.

Alltsedan Elmers för ett år sedan återkom från den enda långa utflygt ban någonsin gjort, hade Thérese yttrat en afgjord antipathi mot honom; och ingen kunde begripa orsaken dertill, ty personer och förhållanden tycktes i öfrigt oförändrade, fastän tiden före utüygten varit lång nog att kunna betydligt förändra.

Ett litet arf efter en aflägsen slägting hade nämligen satt Elmers i stånd att tillfredsställa en länge närd önskan att se sig något om i verlden. Han reste ett par år, njöt, begrundade och lärde, välsignade den gamla tanten, som gifvit honom tillfälle dertill, och återkom rik på minnen, hvaribland sådana som förvandlade den alltid för hans räkning stående vindslokalen till ott litet museum; men också med ingenting qvar af arfvet, det enda han någonsin fått. eller hade utsigt att få. Han hade sträfvat sig fram sjelf ända från skolåren, hade ej utan ihärdigt arbete och stränga försakelser kommit ut med att underhålla sig vid det dyra kavalleri-regementet, dit lians håg dragit honom, var likväl nu, — hvad kanske få ryttmästare äro, — skuldfri, och hade dock ej bättre lärt sig penningens värde än att han så utan betänkande förslöste sitt arf. Men saken var att han ej ansåg sig hafva förslöst, utan på det verkligaste och mest glädjande sätt förvarat detsamma, då det vidgat hans synkrets och gifvit en ny rigtning åt hans verksamma sinne, åt lians litterära sträfvanden.Pennan var nämligen ett vapen, som han förde såväl som sabeln, bläckhornet den källa, hvarur han hemtat medel till bergning, och papperet det fält, hvarpå han arbetat, för att ej, som herr Adrian sade, behöfva skämmas ögonen ur sig. Från skönlitteratur och uppsatser i lättare ämnen för en af hufvudstadens tidningar, i hvilken hans signatur alltid var gerna sedd, hade han med åren inträdt på den praktiska nyttans område genom att dels öfversatta, dels omarbeta och till svenska förhållanden lämpa några verk i landthushållning och landtmannabildning, — ämnen, med hvilka dock hans egen bekantskap varit endast theoretisk, till dess han under sin resa förvärfvade sig praktisk insigt, då han med en utmärkt engelsk agronom, som i mer än ett år var hans ressällskap, tillbragte månader här och der vid instituter och mönsterskolor; och det var först derefter han vågade för allmänheten framlägga frukterna af sina sednare års skrifarbete, dem han efter hemkomsten med mera erfaret öga genomsåg och med säkrare hand förbättrade.

Men så när glömde vi för ryttmästaren och hans resa säga, att våra andra resande omkring klockan 7 färdades genom Sjöviksborgs gator fram till öfverstens festligt upplysta hus, hvarest välkomsthels-ningar uppstämdes i alla ömma och glada tonarter, åtminstone så många som stodo öfverstinnans vilja till buds.

Öfverstinnan hade nämligen föresatt sig att Ada skulle synas vara den käraste och mest firade gäst hon någonsin emottagit. Öfversten hade varit den ömmaste far, — efter de bägge makarnes begrepp om en sådan, — för hennes barn i törsta giftet, hade bemött dem fullkomligt såsom sina egna, uppfyllt alla deras önskningar, Öfversett med deras fel och nycker, ingenting sparat tor att gifva dem rikt folks uppfostran och vanor, samt aldrig låtsat om huru han för den skull måst sätta sig i skuld, förrän nu på sednaste tiden, då Eugènes långa och dyrbara Upsala-28

kurs afiockat honom någon klagan. Den enklaste billighet fordrade ju då att hans hustru å sin sida visade sig öm mot hans dotter, och detta passade också förträfflligt ihop med hennes egna planer. Ju fullständigare eröfring hon kunde göra af flickans hjerta, desto lättare skulle hon hindra henne att bli farlig för hennes egna flickor och desto bättre befordra förbindelsen med Eugene, hvarom dennes yttrade obenägenhet ingalunda bragt henne till att misströsta. Festlighet och söta ord fingo således vittna allt hvad de förmådde om hennes moderliga tänkesätt. Och glädjen stod högt i tak, syskonkärleken bredde ut armarne, och hvad unge herr Eugene än tänkte inom sig, nog talade hans ställning, blick och åtbörd om beundran, ja tillbedjan.

o.

— Hvar är Karin Berg? — hade varit Adas första fråga, då smek, smicker, utrop och fröjdyttringar något uttömt sig och lemnat tid för annat än slägtförtjusningen och hennes eget jag. — Jag vet att hon icke är här, — tillade hon sorgset. — ilen på alla mina frågor, från det jag först började klottra ett bref, har jag aldrig fått annat svar, än att hon kom på landet. Hvar är hon då?

Flickorna, till hvilka hon först ställde denna fråga, svarade med en annan: "Hvem är Karin Berg ?"

Så till vida visste dock öfverstiunan bättre besked. Hon kunde säga "sin dyra lilla engel", att Karin, den puckelryggiga dottern af fordna hushållerskan, fanns qvar i huset vid hennes inträde der, men icke lång tid derefter. Beskedliga enkan Berg hade varit för gammaldags i sin matlagning och för envis i sin saknad af den förra matmodern för att vinna tycke hos den nya.29

— Menniskan kora ifrån oss till ett tarfligare ställe på landet, — berättade öfverstinnan. — Jag vet att hon var qvar der i flera år, men hvart hon sedan tog vägen får du ursäkta att jag ej känner.

Lika litet kände öfversten det. Han hade aldrig frågat efter Karin Berg, hade, till dess Ada nu på-minte honom derom, fullkomligt förgätit en omständighet, som med outplånliga drag ristat sig in i hennes barnasjäl: den, att hans döende maka anbefallt åt hans synnerliga omvårdnad den ofärdiga flickan, som, ehuru nästan barn, varit den mest outtröttliga och ömma sköterska under hennes långa och svåra sj ukdom.

— Hur har jag kunnat vara så glömsk? Det förargar mig verkligen, — sade öfversten. — Men så der går det när man har mycket om sig! Emellertid kan du vara fullkomligt lugn, kära Ada, ty det har visst ingen nöd gått på flickan. Modern fick god lön, tror jag, och om någonting fattats, hade dc minsann nog låtit höra af sig. Man kan ge sig fan på att sådant der folk icke glömmer de anspråk de tro sig kunna göra. Behöfva de oss, så få vi, min själ, ingen ro för dem. Kanske jag skulle låtit lysa efter kräket för att taga mina tjenster på henne? För öfrigt kan det väl vara bra naturligt att jag glömt henne, mycket som jag haft att tänka på!

• Ada erfor en smärtsam förvåning, som stegrades da familjen strax derefter skiljdes åt för natten, utan gemensam aftonbön, utan föräldrarnes tillönskan af Guds frid öfver sina barns hvila. Hvad vill detta säga, tänkte hon med oro. O, min farmor! O, mitt kära, kära Bergala!

Följande dag och alla dagar fann hon nya anledningar att sucka så; men hon gjorde det i tysthet inom sig. Hon talade ej heller mer om Karin Berg med de sina; men frågan efter denna vän dog dock icke i hennes hjerta, och genom betjeningen lyckades hon innan kort få de upplysningar hon önskade. Så späd hon än varit vid moderns död, påminte hon sig30

väl namnen på alla, som då tjenat i huset. Hon efterfrågade dem, och fick veta att kammarpigan ännu fanns qvar i staden. Att denna, lika litet som hon sjelf, kunde ha glömt Karin, derom var Ada säker, och af henne fick hon också veta att den stackars Karin lör nio år sedan blifvit lam i högra armen, fyra år sednare mistat sin mor, och sedan lamheten ännu mera tilltagit bodde hos en fattig repslagare-enka ute pa Näset, egentliga fattigkvarteret i Sjöviksborg.

Så snart Ada fått någon reda på lokalen, var hon färdig att begifva sig dit; men ännu temligen främmande i staden, kände hon en viss skygghet för att gå ensam ut i dess gator och gränder, hvarföre hon had Emerence följa sig.

Att Thérese skulle vilja göra det, satte hon ej i fråga; så mycket hade hon redan lärt känna hennes förnäma smak och vanor. Men med ledsnad hörde hon äfven Eméi-ence neka.

— Näset? Hvad tänker du på? Bit går jag visst inte, — sade Emerence med sin aldrabestämdaste ton. — Der gick koleran i fjor ocli kopporna året förut. Bevara oss väl! Bättre folk går dessutom aldrig på Näset, kära du.

— Bättre! Hvem är bättre? Icke är jag det, således kan jag gå. Och icke blefve du sämre af att iolja mig. Hur kan du frukta sjuksmitta se'n i fjor? Kan du vara en sådan liten pultron, du som ser så djerf och modig ut!

Detta var rigtigt att stöta på patrull, ty fastän Emérence verkligen hade något särdeles raskt och modigt i hela sitt väsen, talte hon icke att man sade henne det.

— Börjar du nu också sjunga ur den tonen, du som jag trodde vara min vän, — ropade hon pionröd af harm. — Jag tycker jag har nog af Thérese, som alltid bråkar om det der, och påstår att jag inte är fin och qvinnlig. — Kantänka man skall nypa på munnen så sött och vända på hufvudet så sippt som hon, för att förtjena det epitetet! Hon har ju ett så31

studeradt sätt att vrida sin hals och kasta hufvud och blickar, att jag blir sjuk hvar gång jag ser det. Men för det jag inte har lust att göra mig till, som hon, så behöfver jag inte tåla att bli omtalad, som vore jag en dragon ändå, det skall jag låta dig veta.

Och sinnet, lika hett som blodet i Emerences kinder, höll på att koka öfver i ännu skarpare uttryck ; men vid den stilla bedröfvelse, som målade sig på Adas ansigte, sjönk det hastigare än det stigit, och innan Ada hann säga ut: "Förlåt, om jag sårat dig," tillslöt Emerence hennes mun mod kyssar.

— Söta Ada, jag mente ingenting ondt, åtminstone är jag redan god igen, — försäkrade hon. — Ja, jag skall tillochmed följa dig ut på Näset, om du nödvändigt vill. Men, lilla hjertans unge, kan du inte låta bli den der dumma promenaden?

Nej derpå var ej att tänka. Emerence befriades dock från vänskapsprofvet att göra sällskap, och Ada begaf sig af allena. En annan dag hade hon nog vetat hvem som gerna blifvit hennes följeslagare, men just i dag hade herr Adrian rest ut på landet för att se på ett litet ställe, som var till salu; ty redan på de första fjorton dagarne blef han ledsen vid att gå som dagdrifvare i Sjöviksborg. Lifvet i broderns hus behagade honom alltför litet; och efter vi kommit att nämna hans resa, kunna vi ju fara tiden litet i förväg och säga hvad följder den fick.

Vid framkomsten till det lilla Alralunda, fann herr Stjernefält att Elmers ej sagt för mycket, då han beskrifvit detta ställe såsom särdeles täckt och väl beläget. Priset tycktes honom ej obilligt, och be-talningsvilkoren lämpade sig förträffligt för spekulanten; ty en del af köpeskillingen fick innestå tills vidare. Egendomen var att tillträda den fjortonde Mars, och låg så nära Sjöviksborg, att herr Adrian lätt och ofta kunde se till sitt hjertas barn, jemte det han finge njuta hemtrefnad och landtlig verksamhet.32

— Ar det inte som jag säger? Herren ställer så väl för oss, att vi aldrig borde göra annat än lemna oss, stilla som knyten, i lians hand, vissa att han sätter oss på bästa platsen och styr mod oss långt bättre än vi kunnat utfundera, — sade han, då han åtta dagar sednare, med köpekontraktet på fickan och Elmers i sällskap, återkom från lagmannen på Furuholm, med hvilken han uppgjort köpet. — Hur var det inte, så snart jag ville ifrån Bergala, en bra karl till hands att sköta det detta året, och framdeles arrendera eller köpa det, hvilketdera som passar mig bäst. Och bums jag kommer hit, så skall lagman •Tcrnstaafs måg flytta från orten och sälja sin egendom, bara för det inte jag har roligt hos bror min. — Hva' fälles? Lyckträff sa' ryttmästarn? Gud Fader säger jag. Det klingar något bättre det! Och tro mig, Elmers, att vara ett rätt stilla knyte i hans hand, är den största lyckträff som kan hända ett menniskobarn.

Men emellertid lemnade vi farbror Adrians bam på väg till sin fattiga vän.

Det var en frisk, solig vinterdag, och nyfallen snö bredde sin glänsande duk öfver land och sjö. På stadens torg och gator var dock dess hvithet redan temligen förbi, ty som man just ej kunde tro på varaktigheten af det tidiga slädföret, begagnades det mycket ifrigt. Sjön hade lagt sig, men var ännu på många ställen i det stadium, då det hvarken bär eller brister, hvarföre man var desto angelägnare att köra in på släda de förnödenheter, som skulle till staden ; och den eleganta verldens bjellror klingade i alla gathörn, som hade den haft dubbelt behof af promenader och visiter sedan marken klädt sig i hvitt.

Men bortåt Näset minskades lifligheten. Inga frustande slädtrafvare hittade vägen till småfolkets boningar, och hvad värre var, de sköna vedlass, som från alla håll forslades in, tycktes ej heller hitta vägen dit, der de förmodligen allrabäst behöfdes. Hvarken jern eller säd, fläsk eller kalfvar tycktes ha33

futtigqvarteret att göra, och Ada fann stillheten coster på dess backiga gator. En pojke drog sin kälke med ris och qvistar hem från skogen; ett par qvinnor kommo med ett bylte under armen, eller en påse på ryggen för att bära till barnen derhemma hvad de kunnat skaffa till middag, eller en mjöltapp, som de hemtat från qvarnen; en gubbe, orklös till arbete, stod i sin stugudörr och såg med slö blick ut i den glädjelösa omgifningen; och ett par gulbleka barn, knappt skylda af sina trasor, lekte utanför den eländigaste hyddan, hvars sönderlagna och med klutar stoppade fönster lemnade föga skydd mot storm och snö.

Vid åsynen af denna otretliga, till sitt fall lutande boning, ryste Ada för möjligheten att finna sin Karin i en dylik; men huunen till den yttersta stugan på Näset, der hon visste att hon skulle träffa henne, fann hon en liten, snygg och inbjudande bostad, utanför hvars höga tröskel snön var väl undansopad, och hvars klara fönster ingaf aktning för Karins värdinna innan hon ännu sett henne. Med godt mod öppnade hon alltså dörren och inträdde.

Det stora, ljusa rummet, som upptog nästan hela huset, hade det egna behag, som ordning och snygghet alltid gifva, och som kanske blir märkbarast då det, som här, åtföljdes af fattigdomens tydliga spår. Detta rum var en hel familjs allt i allo; men hvarje ting hade sin plats, ocli var på sin plats så rent och väl vårdadt, att det hela fick en karakter af pryd-ligiiet snarare än trängsel.

Husmodern stod vid sin spis, hvars ständiga hvithet var hennes fåfänga. Hon höll på att tvätta potates, som skulle kokas till middagen. Baljan var liten och de tvättande händerna grofva; men icke en droppa fick stänka öfver bräddarna, och icke en potates koin i grytan, utan att, jemte den allmänna, ha undergått sin särskilda, handgripliga tvagning.

— Ar detta madam Lundgreu ? — frågade Ada, med stort välbehag för det öppna fryntliga ansigte, som vände sig emot henne.34

Madamen svarade sitt ja och nickade sitt välkommen, utan att låta störa sig i sitt arbete genom det ovanliga besöket af en fin dam.

— Jag ville se Karin Berg, — tillade Ada lågt; tv hon hade redan sett och ville för ingen del störa denna uti det hon hade för händer. Hon gick tyst närmare spiseln och talade sakta med Lundgrenskan, såsom om hon haft ärende endast till henne.

Denna, som nu fått grytan på elden, flyttade fram en brunmålad trädstol, torkade väl af den med sitt förkläde, — en öfverflödig omsorg, ty ej ett dammkorn fanns derpå — och sade:

— Var god och sitt ner. Det är väl snart slut, tänker jag.

Hon satte sig sjelf bredvid Ada; började, under det hon hviskande talte med henne, sy på en bomullsklädning och sydde med en flit och ifver, som roade gästen, utan att draga hennes egentliga uppmärksamhet från det som ännu mer roade henne.

längst fram vid gafvelfönstret satt Karin Berg i ett slags hvilstol af simpelt furuträ, beräknad på att ge ett behöfligt stöd åt hennes lama sida; och i en krets omkring' henne sutto på små pallar fjorton barn, med böcker i knäet, och läste Bibliska historien.

Med gladt deltagande följde Ada den enfaldiga lektionen och betraktade sin barndoms älskade sago-berätterska, sina lekars förståndiga ledarinna, den genom mycket lidande tidigt utbildade lilla puckelryggen, som icke anade att det vackra fruntimret, med de lysande blickarna, var den lilla Ada, hvilken hon, med sina åtta års längre lifserfarenhet, egnat en nästan moderlig kärlek. Helt upptagen af sin sysselsättning skulle Karin kanske alldeles icke ha bemärkt henne, om ej några af barnen nödgat henne dertill genom sina blickars vandring till den främmande. Läsningen måste gå sin ostörda gång, och deras irrande uppmärksamhet manades vänligt till rätta. Ada hade således god tid att gifva akt på den lilla barnalärarin-nan och de förändringar åren låtit henne undergå.35

Ful och vanlottad hade Karin alltid varit; nu var hon derjemte ytterligt hopkrympt och förvissnad, och likväl tyckte Ada nästan att hon var vacker; ty när hennes milda ögon och bleka läppar samtidigt logo, i det hon uppmuntrande nickade åt någon af sin lilla flock, kom der ett drag af himmelens englar i hennes anlete.

De flesta af barnen läste temligen rent, bjödo sig också bra till att svara på Karins frågor öfver innehållet af det lästa; och hvad de ej fattat, förklarade hon enkelt och redigt. Det var berättelsen om Den barmhertige Samariten som förehades, och med rörande hjertlighet och allvar sökte hon göra begripligt för de små hvad Vännen Jesus menade med liknelsen och med ordet till den lagkloke: "Rätt svarade du. Gör det, så får du lefva."

En liten pojke, med klotrundt hufvud och ett par ärliga, glada ögon, nickade trohjertadt åt Karin och sade:

— Jaha, det deringa ska' jag komma ihog, det ska Kari få se. Och jag ska' säjat åt Lotta, så fort hon kommer hem. Du skall frukta och älska din Gud och Frälsare, ska' ja säja henne, för så står det i min bok.

-t— Nu fån J lägga bort edra böcker för i dag, kära barn, — sade Karin, i det hon med sin venstra hand klappade gossens runda hufvud. — Nu sjunga vi en liten sång, och sedan fån J gå hem.

Nästa ögonblick lågo böckerna i god ordning på sin hylla, pallarne ställdes i dubbel rad der under; och anförda af Karins rena, ehuru svaga röst, uppstämde de små med friskt mod en vacker barnpsalm.

Under sången skickade Karin en tankfull blick bort till den främmande åhörarinnan, som gaf sig så länge ro hos madam Lundgren; men det var tydligt att hennes själ dock tog full del af sången, att hon kände sig ett rätt tacksamt, älskande barn, i lofsången till den himmelske Barnavännen.36

Sedan hon derefter aftackat sin lilla skara, berömt somliga för god sång, förmanat andra till bättre bemödanden, påmint alla att iakttaga skick och fridsamhet under hemvägen, samt varnat en att aldrig mer komma osnygg, med smutsiga händer, till skolan, trippade barnen sin väg, med undantag af den rund-hufvade Calle, gemenligen Truls benämnd, och en liten Hicka, hvilka voro Lundgrenskans egna. Ada gick fram till Karin så snart denna skickat bort barnen, och stod nu nedhukad och såg henne leende in i de förvånade ögonen, under det hon upprepade sin fråga:

— Känner du inte igen mig, Karin?

— Om det vore möjligt, — sade Karin med ett svagt och misslyckadt bemödande att resa på sig. — Jag tycker alldeles som om det skulle vara —--

— Ada Stjernefält? Ja du, det är ganska möjligt och rigtigt, kära Karin!

—- Herre min Gud! — var allt hvad Karin sade. Men det var icke det, tyvärr så vanliga, missbruket af det heliga namnet till ett tomt utrop af förvåning; det var uttrycket af ett fullt hjertas tacksamhet för en stor glädje; och klara tårar rullade dervid utför den lama flickans kinder ned på Adas händer. Hon måste i sin glada öfverraskning först tala till den som i allt var hennes förtrogne, och med detsamma gaf hon Ada de enda perlor fattigdomen kan gifva: häugifvenhetens.

— Ja Karin, min snälla Karin, det är jag, — upprepade Ada rörd. Och sedan hon ännu en gång omfamnat sin barndomsvän, drog hon till sig en af barnpallarne, för att dymedelst sätta sig i jemnhöjd med den lilla hopkrympta varelsen.

— Vi måste ha oss en pratstund, Karin; alldeles som förr i verlden, när jag beständigt pratade dig yr i hufvudet, såvida du icke tystade munnen på mig med en saga. Mins du hur lustigt det var på den tiden? Ack ja, det gör du! Men nu begär jag intet bättre än att du genast tystar munnen på mig, ty du har en saga, som jag längtar höra. — Se bara37

inte så häpen ut, som om du trodde jag skulle på ögonblicket försvinna genom skorstenen.

— Men söta fröken, besinna då; det är ju alldeles som om fröken fallit ifrån skyarne. Jag visste inte — — —

— Att jag var i staden? Nej, jag har också inte varit der länge. Men nu blir jag qvar hos pappa och hoppas komma till dig som oftast. En annan gång skall jag välja min tid bättre och inte komma medan du läser med barnen. Vi skola få god tid att tala om nytt och gammalt, och således kan dn i allt lugn berätta mig den der sagan, som jag är mera angelägen om, än alla de fordna: ditt eget lifs saga. Af hvad jag redan sett, dömmer jag att den skall smaka mig bättre än tillochmed konungasagorna.

— Den har åtminstone en bättre grund än kanske många af dem, — svarade Kariu. — Ty den hvilar, Gud vare lof, likasom jag sjelf, på den "klippan Kristus.

— Och på den klirøan har äfven jag mitt fäste, sade Ada med glädje. — Min farmor förde mig tidigt dit, att jag måtte fatta rot 1 den goda jorden. Du har ingen mor mera, mitt barn, — sade hon; — och din far är långt borta; men du har en vän som älskar dig högre än fader och moder, och som kan göra dig lyckligare än de. Till honom vilja vi gå. — Hon sjelf liar nu i dubbel mening gått till honom; hon är nu på dubbelt sätt hans. Men äfven jag är hans, och således min kära Karin, kan jag förstå ditt hjertas saga.

— Ack! den är så ohygglig, så usel, så full af synd i allt som rörer mig, — suckade Karin. — Men rik genom hans nåd, som. mig älskat hafver, och gifvit sig sjelf ut för mig. — Gerna, fröken Ada, vill jag berätta all min ovärdighet, alla mina förskräckliga förvillelser; ty det ger mig tillfälle att prisa hans oändliga kärlek, som ingen af oss kände på den tiden då jag förr berättade för fröken.

— Nej, nog var jag då ännu en liten hedning, utom till namnet; och ibland har jag undrat på att38

mamma lät mig vara så. Men hon ansåg mig väl för späd att ännu fatta något.

— Ett år efter det fröken for härifrån, — be gynte Karin, som ej ville säga hvad hon förebrådde sig att ens tänka tyst för sig sjelf: att den af dem bägge så älskade modern kanske ej sjelf rätt väl sett ljuset i Guds klarhets kunskap.

— Men hvad tänker du på som kallar mig fröken? — afbröt Ada, och slog henne lätt nå den magra kinden. Jag vill heta du och Ada nu, liksom förr.

— Vi äro du i hjertat, det känner jag, — svarade Karin med innerlighet. — Men låt mig säga fröken! Det heter: Var er all mensklig ordning wi-dergifne for Herrans skull. Och ståndskillnaden är också en mensklig ordning.

— Som på intet vis rubbas deraf, att vi----

— Tro mig, — afbröt Karin, — det goda förhållandet mellan oss rubbas ickp heller deraf att jag säger fröken; och er herr far skulle ej tycka om--

Jag ville säga, att ett år efter det fröken lemnat oss, lefde min mor och jag ensamma qvar i det tomma, tysta, af all glädje öfvergifna huset. Under detta långa, ödsliga och bedröfliga år var jag nästan beständigt sjuk.

— Du hade öfvcransträngt dig med att vaka hos mamma, din lilla stackare, — sade Ada och tryckte ömt Karins hårda, beniga hand mellan sina mjuka, fina.

— Snarare var det sorgen efter er och henne,—• svarade Karin. — Eller rättare, det var Herren, som väl visste hvad jag behöfde, när han bestämde för mig sjukdomens pröfning. Hade jag blott lyssnat till den kallelse han då gaf mig, o, hur mycket lidande jag skulle ha sparat mig! — Men i stället att höra hans röst, och se hans kärlek i agan, hörde jag blott onda ingifvelser, och 6åg orättvisa i hans delning. Det tycktes mig alldeles obilligt att jag skulle så mycket lida, jag började afundas mina lyckligare lottade likar; och från det denna onda begärelse fick magt med mig, var fältet öppet för alla synder. Jag •39

var icke mer densamma som i barnslig enfald lefvat fridfulla dagar, förnöjd att kunna roa er och efter min svaga förmåga hjelpa min mor. Det var som om ni tagit bort med er allt det lilla goda som funnits hos mig; men det var icke så: der hade aldrig funnits något godt, der hade blott lyst ett lånadt ljus, hvaraf ingenting mer var qvar. Jag hörde en dag en pojke på gatan ropa, då jag gick förbi: "Hvem är den der lilla kamelen?"1 Och en annan svarade: "En häxa, det kan du väl se. Hvad sattyg kan hon inte bära i baktråget som hon har på ryggen!" Det var detta som gaf lif åt otyget inom mig. Förut hade det legat stilla och slumrat. Fåfänga och dårskaper lemnade mig nu ingen ro hvarken natt eller dag; jag skämdes öfver att vara så ful, jag sörjde öfver att vara så vanlottad. — Jag kunde icke behålla för mig sjelf den sjulens ofrid, hvaruti jag rakat, oeh ville icke säga hvad som vållat den. Min mor hade bekymmer nog öfver mitt kroppsliga onda; hon fick ett svårare öfver mitt retliga lynne, som ofta förledde mig att bemöta henne på ett högst ovärdigt sätt. — Ack, fröken Ada! Se inte på mig med de der klara, goda ögonen! Ni skulle vända er bort. — Och likväl, — det oändligt mycket klarare ögat deruppe vände sig ju icke ifrån mig! Just vid den tid, då jag så fallit ifrån mitt döpolseförbund, var jag vid den ålder, att jag borde beredas till dess förnyande; och jag fick undervisning tillsammans med församlingens nattvardsungdom. Ack! hvad de ha orätt, som, såsom jag hört en och annan göra, hvälfva på presterskapet all skulden att mången af ungdomen går ovärdig till nådabordet! Presten kan vara bra oskyldig deruti. — Der voro unga flickor på förhören, vackra, älskvärda, lyckliga flickor; der voro unga gossar, som sågo vänligt på dem och föraktade att Be på kamelen; detta var hvad jag mest tänkte på. Jag ville också förakta; jag föraktade, hatado, afundades och led. Men hvad kunde själasörjaren veta derom, då jag noga dolde det för honom? Han ansåg mig snart värdig40

och väl heredd, ty jag hade god kunskap i ordet, och kora ofta under hans tal i känsloskakningar, som vittnade om djup rörelse. Sjelf ansåg jag mig också just derföre vara på allrabästa väg. O, jag arma! Först långt efteråt har jag fattat huru förfärligt jag missbrukade salighetens medel! — Fröken kan veta hur det gick: Sedan jag invaggat mig i säkerheten af den olyckliga villan, att jag genom Herrans nattvard likasom köpt mig ett inträdeskort till himmelriket, blef min syndasömn så mycket djupare och mera ostörd. — Emedlertid inträffade förändringar i yttre afseenden för mig och min mor. Herr majoren gifte om sig kort efter det han kommit från sina resor. Det var underligt ocli smärtsamt att lemna det hus der vi så länge lefvat!

— Och hvarföre, — började Ada; men hon afbröt genast frågan, och sade rodnande: "Fortfar, jag ber dig." — Hon visste ju att hennes far glömt sitt löfte; hon kunde ej fråga: hvarför påminte du honom ej derom? Heldre finge det då se ut som hade också hon glömt det.

— Hvarför tog jag icke heller denna stöt, denna pröfning som ett väckelserop af Herran, ville ni fråga, — sade Karin sorgset. — Hvarför, ja hvarför äro vi så tröga och' hårdagade?

— Jag menade ej så, min Karin. Tvärtom. Så som jag minnes dig, och så som jag nu ser dig, skulle jag ha bra svårt att begripa hur du kan ha så mycket att anklaga dig för, om jag ej visste att det onda är starkt inom oss alla. Och när jag vet att det så är, måste jag ju begripa att det ej lätt ville släppa sitt tag lios dig heller.

— Ack, fröken! Det har aldrig gjort det; gör det väl också aldrig rätt här i verlden, fastän nu, genom Guds nåd, jag hoppas det ej skall öfvervinna det starkare tag, hvarmed Förlossaren fattat mig. — Men vi komma nu till den svåraste oclx mest förödmjukande delen af min bekännelse. — Min mor fick en god tjenst på landet och löfte att till en början41

taga mig med sig. Jag borde då redan kunnat förtjena mitt bröd och ej följt med som ett bihang till henne, ty jag hade haft lätt att lära, och var snäll i sömnad och hvarjehanda. Sista året hade jag också varit friskare, och tilltrodde mig derföre att taga tjenst till följande höst; men först skulle jag få stärka mig ytterligare genom att vara på landet öfver sommaren. Mot hösten .blef jag emedlertid sjuk igen, och svårare sjuk än jag någonsin varit. Först efter flera månader uppstod jag från plågobädden, men — förlamad! Armen, som skulle arbeta, handen, som skulle föra nålen, har alltsedan hängt som en onyttig trasa vid denna besvärliga sida, nu tung och orörlig som sten. I början var det likväl blott öfra delen af kroppen som blifvit lam; fot och ben bibehöll ännu några år rörelsekraft och känsel. — Köttets menniska dödades emedlertid icke hos mig, fastän en stor del af mitt kött blifvit dödt, utan jag lemnade sjuksängen för att, liksom förut, vandra fiende till Kristi kors. — Min mors herrskap hade medlidande med mig, och ville ej mer höra talas om att jag skulle lemna henne. De voro innerligt goda menniskor och gjorde allt för att låta mig glömma hvilken öfverflödig medlem af hushållet jag var. De voro uppfinningsrika på sysselsättningar som kunde förkorta min tid och gifva dem anledning att tacka mig, såsom om jag varit till stor nytta för dem. Jag fick läsa ett par timmar om dagen med de små barnen, och dessemellan högt för hennes nåds far, som hade svag syn. Läsning hade från första barndomen varit mitt aldrakäraste. Också drog jag god nytta af denna tid och smakade till och

med ett slags lycka på mitt sätt; men---nu

vilja orden ej fram längre, fröken Ada, så svårt är det att berätta vidare. Men jag skall gifva er full sanning, både emedan det är mig nyttigt, och emedan det är det enda jag kan gifva er för den stora glädje ni gifvit mig i dag. — Kan ni tänka er det — ful, ömklig, eländig, som jag var, vaknade dock hos mig den lidelse som väl måste vara den ouudvikligaste,42

den okufligaste i en qvinnas själ, då icke ens den mångfaldigt lemmalytta kan försvara sig derför. Jag blef intagen af kärlek till en man, en ung man som i alla afseenden stod så högt öfver mig, att äfven om jag varit frisk, skön och god skulle det varit dårskap af mig att tänka på honom. Nu var det vansinne. Jag sade mig det i hvarje ögonblick, och likväl tänkte jag på ingenting annat; likväl hyllade jag denna kärlek som mitt skötebarn, min afgud, offrade åt den mitt hjertas suckar och dyrkan, mina nätters vaka och tårar. Mindre än någonsin kände jag då behofvet af en Frälsare; Gud var för mig intet, och den likgiltige mannen allt.. — Tv att han ej skulle vara likgiltig för mig, var jag dock ej nog galen att inbilla mig; och kanske kände jag skarpast det omätliga afståndet mellan oss just i de stunder då hans godhet förmådde honom att vänligt närma sig mig. Snart erfor jag också att lian älskade en ung flicka, att han innan kort skulle hemföra en brud. — Bed mig ej beskrifva hur jag då blef till mods! En hel afgrund rasade inom mig, och Gud bevare hvar och en från sådane qval som jag led! — Herren hade dock ej öfvergifvit mig, fastän jag så alldeles vändt mig från honom. Han ville ännu omfatta mig med sin barmhertighets starka arm, och tillät mig blott sjunka djupt, Tätt djupt först, på det mitt högmod rigtigt skulle få dödsstöten, och egenrättfàrdigheten ej mer ha ett enda kryphål att gömma sig uti. Ty, fröken Ada, det gick så långt

med mig, att — sjelfmord var min enda tanke!--

Och den aftonen kom då jag ville verkställa mitt. ogudaktiga uppsåt. Det var hans bröllopsafton! — Min mor hade samma dag sjuknat mycket illa. Det var som anade hon sin dotters onda afsigt och ville sörja sig till döds deröfver. Denna föreställning hade stått för mig hela dagen, och likväl ville jag ej öfverge mitt fasansfulla beslut. Må vi dö, tänkte jag; ja, må vi båda dö! Det är lugnt, det är ljuft i grafven. — Men bortom henne--r Jag hade dock

icke alldeles glömt att det fanns ett bortom. Under43

de sista dagarne af mörka och förtviflade planer hade jag, mer än på hela år fornt, vändt mina tankar till honom som väntade oss der. Men det hade varit oklara, förvirrade tankar, som ej mäktade fördrifva afgrundshären, ej afböja min vilda föresats. Gud skall förlåta mig och vara min själ nådig, tänkte jag, ty han vet, att hela mitt lif varit ett lidande, vet, att jag nu lider så, att mitt hjerta måste brista. Han kan ej tillräkna mig såsom synd, att jag afkastar en börda som jag ej förmår bära, han sluter ej sin himmel för det trötta, fridsökande barnet; nej, han kallar mig, han väntar mig, han skall möta mig med kärlek. — På detta sätt beredd till döden, som jag ville gå att finna i böljorna, satt jag i skymningen vid min mors bädd. Hennes fuktiga hand höll mig qvar, då jag ville smyga mig bort, efter att i mitt förstenade sinne ha sagt henne ett farväl utan ord, utan ljud, utan tårar. Modershjertat måste ha förnummit hvad icke öron hörde och icke läppar yttrade, ty med en krampaktig tryckning drog hon mig närmare sig. — Här är mörker, — sade hon; — ett stort, ett förfärande mörker! Gå ingenstädes, mitt barn! Tänd ljus — mycket ljus — tag Bibeln och läs för mig! — Jag vet icke hur det i den stunden var med mig; jag ville gå, men jag måste lyda henne; jag tände ljus; jag tog Bibeln. Hur jag kunde läsa begriper jag icke, hvad jag läste vet jag icke; ett besynnerligt dunkel hvilar i den punkten öfver mitt minne, så att jag aldrig sedan kunnat utfinna hvilka af de heliga orden det var som betraktades af mina ögon, uttalades af min mun och nådde min förvillade själ. Jag vet blott att de genomträngde henne, såsom ott tve-eggadt svärd, och tillika uppmjukade henne, såsom det milda vårregnet uppmjukar en förtorkad mark. — Snart låg jag på knä framför min mor och bekände för henne och för min Skapare mina brott och synder, bekände dem med all den förkrossning som ett förloradt och förtappadt väsende kan känna. Och — var det inte underligt, fröken — i samma44

ögonblick jag vaknade till insigt af mitt djupa synda-förderf, erhöll jag också nåd att se och omfatta trons räddningspelare; i samma stund jag ropade: Fader, jag hafver syndat i himmelen och inför dig, kunde jag också utbrista: Men jag vet att min Förlossare lef ver! Den kunskap om Gud och hans ord, som förut legat ofruktbar i mitt förstånd och varit mig en dödsens lukt till döden, trängde på en gång med himmelsk kraft in i hjertat för att blifva en lifsens lukt till lifvet. Man talar om så många grader af nådaståndet och indelar vår salighetsordning i så bestämda steg. Jag genomgick dem alla på en natt. Nar morgonsolen upprann, var nådens sol i all sin herrlighet upprunnen för mig, och jag kan säga med glädje att jag sedan dess, såsom en troende kristen, lefvat i Honom som kommit i verlden för att frälsa det som borttappadt var. — Min mor fick också lefva länge nog för att se att det icke gick med mig så, som med dem, om hvilka Profeten säger: De blifva så heta i gudlighet som en bakugn, men svalna snart af igen. Hon fick se sin dotter lägga ut på djupet och med fullt allvar styra mot den goda hamnen; och sedan gick hon sjelf att hvila der. — — Med den nya menniskan hade hos mig födts nya krafter, nytt verksamhetsbegär, ny förmåga. Jag kunde sköta min mor under hennes långa sjukdom, så ätt jag vet hon tyckte sina sista dagar förljufvade genom mig; och efter hennes död förunnades det mig att som en trogen tjenste-ande omgifva dem, för hvars skull jag velat döda mig. De unga makarne, hvilkas förening fört mig till förderfvets brant, anade intet af hvad som föregått inom mig; men de tyckte att hon var en beskedlig och tillgifven menniska den lilla puckelryggiga, som släpade sig till deras hus då andra skydde det, emedan koleran just i det hushållet skördat sitt första offer i den trakten. Såsom sjuksköterska kunde jag naturligtvis ej göra dem någon nytta; det vill friska lemmar och starka armar till för sådant; men den unga frun hade ändå litet nytta af mig under den bekym-45

mersamma tiden och sedan. Jag var hos dem i mer än ett år, innan jag blef så ofärdig som nu; och efter den dagen kom jag bjt, till denna kära vännen, hos hvilken jag nu länge sysselsatt mig så, som ni i dag sett, med de fattiga små. O! huru lycklig, om jag får vara redskapet, hvarigenom någon af dem föres att tidigt sluta sig till Jesu hjerta, tidigt söka sig in i den hamn, der trygghet finnes mot alla lifvets stormar och bränningar! — För egen del känner jag mig så säll vid detta hjerta, så trygg i denna hamn, att jag med sanning kan säga: Ingen önskan står mig åter. Icke ens den att dö; ty jag vet han kallar mig när don behagliga tiden kommer, och till dess skall han uppehålla mig här. Han låter mig dagligen erfara att der synden öfverflödade, der öfverflödar nåden mycket mer.

— Och hvad gör det hur dyster ungdomssagau till en tid kunnat vara, när den blott ändas med denna saliga erfarenhet, — sade Ada rörd. — Tack, min Karin, tack för ditt förtroende! Och lofvad vare Gud for det sköna, glada slutet deraf. Men nu vill jag också veta något om dig i ekonomiskt afseende. Der blir sagan återigen bedröflig, fruktar jag.

— Åhnej, Gud ske pris, — svarade Karin gladt. — Mina behöfver äro ej många, och mina små äro väl fattiga, men ej så fattiga, att ej de flestas föräldrar komma ut med att ge mig en tolfskilling i veckan för det jag läser med dem; eller göra do oss andra små tjenster, som äro lika goda. De vilja heldre ha barnen här, än skicka dem den långa vägen till skolan, som är nästan i andra ändan af staden. Det är blott ett par som ingenting kunna betala, och ändå tycker jag att det är dem, som jag har mest utaf, ty de ge mig tillfälle att utöfva en liten välgerning, äfven jag i min ringhet.

— Och du kan lefva på de der tolfskillingarne ?

— Mycket väl, ty min snälla Eva är ej dyr emot mig, och hon ställer så väl med allting, att det blir drygt för oss. Jag kan till och med ibland sätta af46

något litet för hvad man kallar den onda dagen. I1 ris k är jag också nu på mitt sätt, och Eva ser så väl om mig! Hon är eji rar menniska, skall fröken tro.

— Men känner du inte ändå ofta, att någonting fattas dig hos henne, hur välment hon än är? Din smak för läsning, som fått så mycket tillfredsställas, emedan du ej kunnat egna dig åt vanligt qvinno-arbete, har ställt er på en helt olika bildningsgrad; er tankegång, edra känslor, åsigter, allt måste vara olika.

— Ahnej, — svarade Karin och smålog godt mot Lundgrenskan, som åter sysslade borta vid spisen. — Blott i början var det så, och äfven då långt mindre än hon inbillade sig. Hon tror att jag verkat en stor förändring hos henne, då jag i stället på sin höjd medverkat till att ge klarare form åt hvad som långt förut bodde inom henne. Hvad gör det om i yttre sättet, i språk och dylikt jag fått litet mera finhet, i följd af annat umgänge och lefnadssätt? I godhet, i verkligt värde står hon långt framom mig; och jag kan aldrig vedergälla hvad hon varit för mig. Men det är icke tungt att vara menniskors gäldenär i kärlek och för kärleks skull. Sedan vi lärt oss att löpa utan penningar och for bitet det som högst är, göra vi gerna så äfven med det lägre, det menskliga.

— Och du orkar sitta uppe så här hela dagarne?

— Ja, för det mesta. När Eva hjelpt mig hit om morgnarne, sitter jag ofta qvar hela dagen.

— Men kommer aldrig ut i luften, aldrig i sol och grönska ute i Guds fria natur?

— Om sommaren har jag fönstret öppet; och när rutorna icke imma sig och frysa, ser jag solskenet och Guds sköna verld äfven om vintren. Här är utsigt långt ut öfver sjön, fast mitt fönster inte nu vill visa den. Mon så är det andra fönstret så mycket klarare i dag; och rättnu kommer solen in der. Dagen förefaller mig sällan lång, vet fröken. När47

barnen ej äro här, läser jag. Gud har skickat mig en god väu, som lånar mig böcker och sitter ner hos oss ibland och talar med mig om hvad jag läst, framför allt om min käraste bok: Boken öfver alla böcker.

Karin lade smekande sin venstra hand på det nötta skinnbandet af Bibeln, som låg bredvid henne, och sade sedan:

— Nu, fröken Ada, min goda, snälla fröken, nu är det ni som skall berätta, och jag som skall bli idel öra.

— Nej, nu är det du som skall äta middag och jag som skall gå min väg. — Potatisen ryker på bordet och fläsket fräser i pannan, lilla flickan har hemtat färskt bröd åt er. Ni får ett aptitligt mål, och du skall inte äta det kallt för min skull. Min historia kan visst vara snart berättad, ty mitt lif har varit som den lilla klara källans ibland blommor, och blott helt sällan har ett moln farit deröfver. Men jag är gerna mångordig när jag börjar tala om farmor och farbror Adrian, om Bergala och alla mina kära vänner: skog, sjö, strömmar och fjell. Derför är det bättre att jag går nu; men jag kommer snart, rätt snart tillbaka; och då skall du få höra allt hvad som rör mig. *

— Nej, gå inte, fröken Ada! snälla fröken! Jag vill inte äta, jag kan iute, det försäkrar jag er.

— Jo, du måste. På annat vilkor kommer jag ej igen i morgon.

— Lofvar fröken då att göra det ?

— Ja. Och en vacker dag kommer jag hit med farbror Adrian, som du skall tycka mycket, mycket om. At nu bara och var snäll!

— Nå, då måste jag väl! Men om fröken visste hvad det är fullt af glädje och frågor och tankar härinom, så skulle fröken förstå? —--

— Att det inte är lätt att nöja sig med fläsk och potatis, stackars min lilla Karin! Det förstår jag nog. Men just derföre att det är så mycken rörelse i det der lilla trånga bröstet.--Du är inte stark,48

Karin, det liar riktigt angripit dig, att jag varit liär; du behöfver lugna dig och skall göra det tills i morgon. Gud välsigne dig nu! ocli tack, tack för denna stund!

Ada vände sig med vänliga ord och blickar till madam Lundgren och barnen, hvaraf det tredje, Lotta, som var äldst och redan kunde hjelpa mor, kommit hem med penningar för ett hemlcmnadt arbete; och medan Ada gjorde bekantskap med henne, hörde hon Karin säga till sin värdinna:

— Tänk, kära Eva, hvad vi nu få mycket att tala om tör baron! Och hvad lian shall tycka om min fröken och bli glad, att Gud skickat oss henne!

— Hvad är det för en baron? — frågade hon madamen, som följde henne ut.

— En menniskovän för det han är Guds vän, — svarade lion. — En de fattiges och eländiges vän, liksom fröken sjelf måtte vara. Han heter annars Lejonrani, och de skälla honom för Läsare. Ja, det säger jag, ä' läsarne tockna, så Gud gifve verlden vore full af dem! Han bor ett par mil härifrån; men den som har stor egendom och många att sörja för och mycket att ställa med, så får en allt till sta'11 tidt och ofta, och då håller lian sig inte för god till att gå i kojorna med. Så fick han en gång höra talas om vår kära Karin, och begrep att hon just måtte vara en töcken menniska som han kan med; och då töfvade ban inte, utan kom tvärt hit och sprakade med henne. Sen dess är han väl aldrig i stån, utan lian tittar in och sitter ner, och har böcker med sig åt henne, ocli hjelper oss på många vis. Gud välsigne honom!

— Och Gud välsigne er också, madam Eva, ty ni är snäll mot Karin. Ni vill ju tildrig öfverge min Karin, kära madam?

— Öfverge Karin! Kära fröken, så gerna öfver-gåfve jag mina egna barn! Karin är mitt barn, mitt hjertebarn! Med henne kom välsignelsen i huset, det kan jag riktigt säga. ior se, det är så sannt som49

Herren säger, att när en själ vänder sig till honom, sä varder salighet vederfarandes det huset. Det är märkeliga ord det, fröken! Han säger inte bara den själen, utan det huset säger han. Och så är det. Jag var en verldsträl jag i min fattigdom; hela min diktan och traktan gick ut på att förtjena en styfver för mig och de mina, och hade jag förtjent litet, så tänkte jag med otidigt bekymmer: hvad förslår det ibland så många! Men se, Karin hade vändt sig till Herren, och hon bad för mig, att jag måtte få nåd att göra så med. Så lärde jag efterhand att med hans välsignelse så förslår det, och att: allt till det bästa tjenar för dem som frukta Gud. Sen dess sörjer jag inte mer för kläder och föda, men arbetar så mycket bättre. Och kommer en dag då jag inte mer kan arbeta, så vet jag att Han som föder sparfvarne under himmelen och kläder liljorna på marken, skall inte öfverge mina fattiga små. Har man bara Jesus i hjertat, fröken, hur lätt blir inte då det som var svårt, hur stort det som var smått, och hur godt allt hvad Herren skickar!

— Ja, ack ja! — sade Ada, med klara tårar svällande i ögonen. Och tillgifvenhet och aktning var den känsla hvarmed hon till afsked tryckte den hederliga enkans hand.

4.

Detta besök i fattigdomens hydda hade som en välgörande balsam uppfriskat den unga flickans själ. O, Emérence! — tänkte hon, — nu är jag ändå säkrare på att du ej skulle blifvit sämre af att följa mig. Vi behöfva just sådant sällskap, både du och jag, och jag kunde ej göra dig större tjenst, än föra dig dit, om du blott ville låta dig föras. — Bristen Ada. 350

der hemma på kärlek för och glädje uti det goda Guds ord kostade henne vid denna tanke en suck. Men med det lätta sinne som tillhör hennes ålder, och serskildt tillhörde henne sjelf, tröstade hon sig strax med ett: det blir nog bättre; ja, det måste snart bli annorlunda. Och nog är jag i alla fall bra lycklig, ty just det enda som fattas mig hemma: en qvinlig vän, som, likt farmor, vill tala med mig om min Frälsare och hvad Guds rike tillhör, det har jag nu funnit på Näset. — Ada tyckte verkligen att ingenting eljest fattades der hemma, ty ehuru mycket det kostat på henne att. skiljas från Bergala, faun hon sig rikt ersatt genom det nya behaget af umgänge med jemnåriga och barn, samt af allt det smek, all den ömhet som slösades på henne. Hon var ännu för "ny", att i denna ömhet märka huru mycket falskt mynt gick med i rörelsen. Vid smicker och artighet af främmande hade hon ögonen temligen öppna och lät ej så lätt lura sig, men hos sina närmaste föll det henne visst icke in att ana en dubbelhet. Det var blott en i hemmet, som föreföll henne alltför öm och efterhängsen, men det skulle hon nog vänja honom af med; hon hade redan begynt, och således, om han för närvarande gjorde henne ett litet obehag ibland, var det ej vardt att oroa sig öfver, ty det skulle snart hjelpas.

Hur skall jag på något sätt kunna gagna Karin ? huru betala pappas och min egen mångåriga skuld till henne, var den fråga hon genast böljade göra sig; men svaret blef ej annat, än att der var intet att göra. Karin egde det bästa, det högsta, och med det allt. Hvad behöfver den, som med hennes öfvertygelse kan säga: Ingen önskan står mig åter! Allt omkring henne föreföll också Ada så bra, just som det var i sin tarflighet, att hon ej kunde önska någon förändring. — Någon liten beqvämlighet, litet mera treflighet ändå, yrkade hennes goda vilja. Men förståndet invände: hvad vikalla beqvämlighet, skulle Karin kalla öfverflöd, och det skulle ej glädja henne.51

— Tre små saker skall och måste hon likväl ha: ett stycke mjuk, tjock matta skall jag i morgon dag lägga under hennes stol och spänna såsom tapet på väggen utmed hennes fönstervrå; ett innanfönster skall jag beställa, så att rutorna ej få imma sig och hindra henne blicka ut öfver sjön, och en mjuk, varm filt skall jag köpa och hänga öfver den otäcka stolen, så att hon sitter bättre. Det der skall icke skämma bort henne, hon kan ej neka mig det; men för öfrigt behöfver hon nu ingenting annat af mig, än vänlighet.

x — Ändtligen, ändtligen, bästa Ada, — ropade en röst helt nära henne. — Jag fruktade du skulle aldrig komma, och ämnade uppröra himmel och jord för att få dig tillbaka. I två timmar har jag gått här fram och tillbaka och väntat. Hur hade du hjerta att pina mig en sådan evighet?

— Äh, hade jag vetat det, skulle jag dröjt dubbelt så länge. Hvem har bedt dig vänta på mig? hvem har bedt dig pinas? Jag har alldeles inte begärt ditt sällskap, min herr bror, och begriper ej hur du fått veta — —

— En aning, en instinkt, — o! att du ville ha den godheten att gissa hvilken! — förde mig ut. innan du hunnit längre än till andra sidan af torget. Naturligtvis kände jag genast igen dig och flög i dina spår. Men snart stannade jag tveksam och vågade ej, hvad mitt klappande hjerta fordrade, skynda till din sida.

— Sjelfva godheten, sjelfva älskvärdheten mot alla andra, är Ada ofta ovänlig och grym mot mig!

— Du misstar dig, Eugène, jag är hvarken god eller älskvärd; och att jag är mindre vänlig mot dig än andra, kommer blott deraf att du pratar så der. Du är en smickrare, och det är mycket illa. Det är mig ensam du öfverhopar med grannlåter, under det du är ganska oartig och retsam mot dina egna systrar; det är ännu sämre. Var sann, enkel och naturlig mot mig, så begär jag ej bättre än vara som en vän och syster mot dig tillbaka.52

— Vore vi ej midt på gatan, så folie jag genast till dina fötter, kysste dina små somaldrasötaste bottiner, och tiggde mig till en mildare dom, en dom af nåd utan alla vilkor. Hur kan du vara så obarmhertig, du, mina drömmars herrskarinna, du sköna Wala med de rosenläppar! Rår jag för att jag icke är blind? att jag måste märka den himmelsvida skillnaden mellan min nya syster och de andra. — Se, hur du kan göra med mig hvad du vill, Ada! Ett ord af dig tvingar mig tillbaka inom broderlighetens gränsor, fastän hela min själ känner — känner med förtärande häftighet att du är — Nå, jag tiger. Men, märker du ej .sjelf hur olik du är mina systrar, Ada?

— Den olikheten är en följ d af olika uppfostran. Den är inte min förtjenst.

— Så räkna då åtminstone mig till förtjenst att jag ser mera på ditt välbehag än på mitt eget. Ty i stället att, när jag fick se dig på torget, skynda fram och sola mig i dina blickar, höll jag mig försakande på afstånd, och följde dig blott som en osedd beskyddare genom kojornas otrefliga labyrint. — Men säg då, hvad i alla gudars namn hade du i det der hybb-let att göra?

— Jag helsade på en vän. — Ada påskyndade sina steg.

— Det måtte vara en högst intressant vän! Jag utber mig att få göra sällskap vid nästa visit ; det skulle vara rasande roligt. att bli presenterad i det huset!

— Det huset är mycket för godt åt dig, spefo-gel! En gång, när du blir rätt snäll och mycket förändrad, skall du sjelf inse det, och då får du följa med mig.

— Oändligt förbunden! — Men, allvarsamt taladt, hur skall jag kunna bli rätt snäll i ditt tycke ? Du måste ha förbarmande med mig, Ada, du måste lara mig det! — Om du visste hvad din lilla mun53

var söt, när du sade det der: rätt suäll! — Tror du att jag tänkt på något annat under hela min långa väntan här, än hur jag skall kunna förändra mig efter ditt behag.

Det behöfde väl ej vara så bokstafligen sannt allt hvarmed man sökte ställa sig in hos fröken styf-syster? Det sanna af saken var, att Eugene fördrifvit väntningstiden ganska beqvämt vid chocoladekop-pen och cigarren på ett schweizer! i hörnet af Kungsgatan, derifrån han kunde hålla utkik öfver Näset och se när Ada skulle komma. Att ställa sig in hos henne, var honom nu emedlertid så angeläget, som fru mamma någonsin kunnat önska. Ada hade genast funnit behag för hans ögon och han var ej sen att förklara sig för hennes ifrigaste beundrare, isynnerhet som den friska rosen från Dalarne gjorde det fördelaktigaste uppseende i hela Sjöviksborg. Eugène beslöt strax att ej förhala tiden, utan "drifva på sin kurtis" så att han kunde "ha saken på det klara", innan han måste återvända till Upsala. Men blandande sliskig hyllning med den skämtsamma påflugenhet en bror kan tillåta sig, gjorde han sig så förhatlig för den han ville behaga, att han väl på allvar kunnat behöfva betänka hur han skulle bli snäll i hennes tycke.

Som hon nu ej visade minsta håg att häruti vägleda honom, var det emedlertid bäst att för denna gång låta det ämnet hvila.

-r- Du har säkert varit hos fattiga sjuka, min lilla syster, och tömt din börs intill yttersta skärf-ven, — sade Eugene med gillande och högst broderlig ton.

— Visst icke. Jag kommer från folk, som äro rikare än jag och du.

Genast tillfälle till en ömmare vändning:

— Än jag! Det tror jag nog. Armare än jag nu, kan ingen vara. Och likväl kunde Ada med ett, enda ord göra mig rikare, än någon konung!

— Det finns bättre rikedom än konungars, Eugene. Jag önskar att du förstode min väns!54

1

Dessa ord ledde Eugènes tankar på ett ämne, som verkligen låg honom om hjertat. Och som det var tydligt att den ömma tonen ännu icke slog an, så återtog han sin enklaste broderliga och sade:

— Medan vi äro så här mellan fyra ögon, söta Ada, måste du svara mig ärligt på en fråga. Är du läserska?

— Ja, om jag det visste, — svarade Ada, glad att komma in på ett ämne, som borde ha ingenting med Eugènes känslor att göra. — Jag förstår inte rätt den der benämningen, som jag nu redan hört några gånger. Farmor trodde sig ha uppfostrat mig till en kristen helt enkelt, och jag trodde så med. Men när jag, nyss hitkommen, frågade dina systrar om deras mor hvarken morgon eller afton gjorde bön med de sina, fick jag till svar: Hon är val ingen läserska! När jag bad henne sjelf göra det, sade hon: Nej, min lilla engel, jag afskyr läseri! När jag häromdagen talade med Mabonne om småsystrarnes religionsundervisning, sade hon: Jag tror Ada är läserska ? Och du kanske frågar nu så, derföre att jag kan ha vänner i annat än två och tre våningars hus? Är det läseri att älska Guds ord och goda menniskor, så vill jag visst vara läserska. Men ibland låter det som menades dermed något i hög grad vådligt och samhällsförstörande. — Hur for inte pappa ut i går! Jag har aldrig hört något värre! Skrymteri och falskhet — komplett galenskap — all ordnings omstörtande — jesuitiska stämplingar — katolsk propaganda, och jag vet inte hvad allt! På det viset måtte jag väl ändå inte vara läserska?

— Att älska Guds ord är visst ingenting som kan falla mig in att ogilla. Och att se en ung skönhet göra det så, som du, är kanske just hvad jag mest beundrar hos dig.

Eugène såg ut som allvaret sjelf vid denna förklaring; men det hjelpte icke. Ada satte på sig sin afgjordaste trubbmin, och svarade:55

— Jag undrar just hvad du vet derom! Anser du kanske beundransvärdt, att jag går i kyrkan om söndagarne? Det vore verkligen det enda, ty aldrig ha vi talt i sådana ämnen.

— Men vet, att jag häromdagen begick en öfverträdelse, som du kanske skall taga ganska illa, sträng som du alltid är emot mig! Och likväl var det blott en liten frihet, sådan en bror mycket väl kan tillåta sig. Det var nemligen jag sjelf som satte in i ditt rum de der törnrosorna, som voro lyckliga nog att vinna ditt bifall. Jag visste att du var borta, och begagnade tillfället att orientera mig något i ditt sanctuarium. På ditt bord fann jag Bibeln, Gerlachs Bibelförklaring, Luthers predikningar och ett par andra lika digra luntor. I detta vördnadsvärda sällskap råkade jag väl ock några historiska arbeten, med mera, som har mina högsta sympathier; men inte en enda roman. Jag ransakade hyllorna, jag tänkte: kanske ha vi der det lättsmältare, det mera Ladylika, under det vi proppat bordet fullt med skolstudierna, hvilka farmor måtte ha drifvit med rigtig kraft, ty till och med verk i populär naturkunnighet fann jag på ditt bord. På hyllorna fann jag visserligen Tegnér och Runeberg, Schiller och Oehlenschläger; men på det hela, hvilket bibliothek för en ung flicka! Paradise Lost, The Pilgvims Progress, Arndts Wahren Chri-stenthum, Klopstocks Messias. Jag bugade mig af vördnad och höll på att gå baklänges ut genom dörren ; men då blef jag varse fransyska boktitlar, det lättade upp mig litet, och jag fick mod att bläddra uti ett opus. Det var: Qui a soif, par monsieur — — Monode, eller quelque chose comme qa. Ack! tre rader öfvertygade mig att törsten ej var det minst vörduadsbjudande! Måste jag då icke frukta.---

— Om jag brydde mig det minsta om ditt omdöme, skulle jag önska att du talte med en annan ton om farmors kära vänner, om mina och farbror Adrians goda och aktningsvärda böcker! — Men säg56

mig nu heldre, Eugene, hvad menas egentligen med läseri? Och hvad är det fruktansvärda deruti?

— Du frågar hvad som är det fruktansvärda!

— Ja, jag måste väl. Hemma hörde jag visst någon gång farbror läsa tidningsartiklar om sådant der, men jag brydde mig ej stort om att höra på; ty jag hade alltid då något roligare för händer och ansåg läseriet för en sak som icke angick mig. Men skulle jag nu sjelf luta deråt, så bör jag väl skaffa mig reda på vådorna.

— Nå, för att bara nämna en af dem, förstår du ej att religionssvärmeriet lätt kan föra till — dårhuset ?

— Jaså, är det religionssvärmeri som menas? Jo, det är farligt, liksom alla öfverdriften Alla passioner kunna ju föra till dårhusen. Och äfven våra bästa känslor kunna bli vansinniga lidelser, om icke Guds nåd får verka i oss och bevara oss. — Men kan det kallas svärmeri att läsa Guds ord och akta det?

— Men säg mig, söta Ada, hvad skulle det bli utaf, om alla menniskor sutte med andaktsböcker i händerna från morgon till qväll?

— Det blefve mycket illa, tror jag. Men göra då läsarne det?

— De vilja åtminstone komma derhän, såsom helighetens högsta grad. Och ju mer de göra det, dess mer upphäfva de sig till domare och fördömare af dem som ej ha tid och lust att bara sitta och himla sig.

— Men hur läsa de Guds ord, om de ej veta att vi skola arbeta?

— Åh, de säga nog att vi måste det, förstås. Men det enda arbete som duger, .är ändå läsa, hålla andeliga tal, omvända sig sjelf och andra, kantänka! Låt den största skurk sätta på sig en gudsuådelig min och hålla tal, späckade med Skriftens språk — han blir ett helgon. Låt den hederligaste menniska på jorden arbeta under en hel lång lefnad på att57

gagna menskligheten — de förakta och fördöma honom, förblindade som de äro af andeligt högmod.

— Men läsa de rätt, så skulle de ovilkorligen bli alltmera ödmjuka, alltmera andeligen fattiga.

— Läsa de rätt, ja! Det är just det olyckligaste med sektväsendet, att det tror sig allena läsa rätt. Hvarenda sekt menar sig, liksom katolska kyrkan, vara den enda saliggörande. Mormonerna benämna ju sig de sista dagarnes helige: Erik-Jansenisterna-----

— Kära Eugene, tala inte om det der eländet! Pappa berättade ju om Mormoner härom qvällen, så jag önskar att aldrig få höra talas om dem mer. Sådan läserska måtte ni väl icke tro mig vara?

— Låt oss då stanna vid de mera stilla och beskedliga här hos oss. Tro mig, de äro fruktansvärda nog äfven de! Det har gått så långt ibland dem, att mödrar mördat sina barn i tanke att göra en Gud behaglig gerning.

— Hu då! Men om dessa olyckliga läst sin Bibel, ha de säkert glömt att bedja om Guds Andes upplysning dervid. Ack, Eugene, det finnes ju intet godt som ej kan missbrukas; men det upphör ej derför att vara godt. Och djefvulen är nog glad, när han kan förvilla stackars sökande själar, så att de ej måtte finna rätta vägen och varda frälsta.

Ada hade nu glömt all förtret mot sin styfbror, och talade förtroligt som om hon sutit bredvid Karin derute på Näset. Ett löje ryckte i Eugènes mungipor, men han qväfde det, och sade:

— Du har rätt. Allting kan missbrukas, och ingenting värre än religionen. Historien lär oss ju, att under fromhetens täckemantel har begåtts de gröfsta, de mest upprörande brott. — Men, för att blott tala om de hvardagligaste företeelser, ännu aldrig fanns en pietist, som ej är en falsk, skenhelig skrymtare.

— Vet du det så säkert ? Har du pröfvat dem ?

— Tackar ödmjukast! Jag ser helst att jag slipper komma dem så nära.58

— Pruta då åtminstone af hälften, när du blott dömmer efter hvad som säges.

— Nå, jag skall göra det, efter det är du som ber mig. Men då qvarstår såsom ett factum att den andra hälften åtminstone är en samling erkegäss, ty de sky som pesten all bildning.

— Då är jag bestämdt icke läserska. O! att bildningen vore rätt stor, rätt allmän! Ty all verklig bildning måste ha sitt lif, sin grund i Gud och hans ord.

— Det der uttrycket skulle de alla slicka sig om munnen åt och hålla med dig om. Men som grunden är A och O, begynnelsen och ändan, så måste man stanna vid den, och all annan lärdom än andaktsbokens blir syndig.

— Och det vill du inbilla mig att de kunna tro ?

— Jag bedyrar! Vetenskapen är förderflig, ty den förer sina idkare från den rena enfaldig heten i Kristo. Konsten är ännu värre, hon förer ovilkorligen stora, raka stråkvägen till helvete.

— Konsten, som bygger och pryder våra tempel! Konsten, som förherrligar Guds lof!

— Men besinna då, hon bygger ej endast kyrkor, hugger ej endast helgonbilder och sjunger ej endast hymner. Ville hon inskränka sig dertill, så finge hon kanske passera. Men ve öfver konstnären, han kan ju företaga sig att bygga en teater! Och ve, sjufallt ve öfver den olycklige som sedan uppträder derpå! Nej, den förargelseklippaii, konsten, måste bort ur verlden!

— Du pratar! Det är väl konstens urartande de frukta? Sjelfsvåld och osedlighet har mångengång gömt sig under konstens vingar; och då ...

— Jag försäkrar dig, att jag hört baron Lejonram berätta om en ung man som blef omvänd, det vill säga läsare. Han var tonkonstnär, han hade de mest lysande anlag och solida studier; men i samma stund han blef pånyttfödd, kastade han med afsky ifrån sig dessa gåfvor såsom en besmittelsena klädnad,59

skuddade stoftet af sina fötter, och yände hufvudstaden och sin valda lefnadsbana ryggen. Hoe est, det är bättre predika i skjul och tjuta som vargar, än hylla konsten, det är ju tydligt! Jag försäkrar dig att samme baron ej kan se på en tafla, om icke den framställer ett heligt ämne; jag vet att till och med det hjelper inte alltid: Elmors visade honom en gång en vacker gravyr öfver någonting bibliskt. Han kunde knapt kasta en blick derpå, ty der stod en qvinna med hals och skuldror blottade! Han skulle tro sig begå en dödssynd, om han vände sina ögon mot Cor-reggios Magdalena.

— Det är andra gången i dag jag hör talas om baron Lejonram. Umgås han hos pappa?

— Innan han blef apostel gjorde han det nog, men nu äro vi för obotliga syndare för honom. En tid hoppades han visst på att omvända Elmers, ty han gjorde honom flitiga visiter; men nu måtte han ha: öfvergifvit planen. Ihärdighet hör ej till läsaredygderna, det har jag märkt. Många tröttna snart upp vid sjelfva sin fromhet. Nå, detta är på det hela minst underligt, ty rasande tråkigt måtte de ha. Sjelfva ordet nöje är dem en fasa; ett litet skämt, ett godt skratt skulle bränna upp munnen på dem.

— Hur kan du fråga om jag är läserska? Jag, som skrattar så gerna, som roar mig så dugtigt. Du sjelf brukar ju påstå att jag skapar mig nöjen till och med af ingenting.

— Det är också det jag tröstat mig med. Du dansar ju äfven rätt gerna? Men så länge jag ej sett dig på bal, kan jag ej vara rätt säker.

— Bal, bal! det hör jag beständigt, liksom skulle balerna vara nöjenas krona. Vet du, jag kan inte fatta det. Dansa är visst roligt, och det är mycket snällt af er att lara mig det; men är det inte likaså bra att dansa utan bal? Måste det inte gå aldra lättast och lustigast när man tar sin lilla sväng just när lusten kommer på, just när man är så glad, att man vill och måste dansa? — Göra stor toilett, åka60

ut, komma med pretention och sitta uppsträckt eller stå i flock med andra unga flickor under väntan på att bli uppbjuden, såsom jag hör att det tillgår — åh! man kan ju tappa bort all danslust på det viset innan dansen börjas!

— Ack, du har ännu ingen aning om det der! Jag finner det visst förtjusande att dansa der hemma, när nemligen du unnar mig sällheten att föra dig. Men tyvärr tvingar du mig oftast till pianot, scm en riktig liten tyrann, och dansar mod flickorna, företrädesvis de små! — En bal, min lilla Ada, måste betraktas helt annorlunda likväl.

— Hur vill du då jag skall betrakta den? Som en produktion af skön konst, kanhända? Tackar ödmjukast! Får inte sällskapsdansen vara en framställning af ungdomens sprittande lifslust, en yttring af ovilkorligt behof att röra på sig, så är ingenting värdt med den. Fru Lenngren säger så bra om sin unga flicka:

"Hon är ej glad för det hon dansar;

Hon dansar för det hon är glad".

— Men du gör då dansen till ett slags friskgymnastik, och kan öfva den lika gerna med Maj änne, eller hennes lilla Pirrc, sora med löjtnant "Wimmer-skantz, eller någon annan stordansör!

— Ahnej, jag har nog märkt att med-dansaren betyder mycket, och skulle ej tveka i valet mellan Wimmerskantz och Pirre. Men småflickorna äro förtjusande att dansa med, lätta som elfvor, och så hjertligt roade sen! Det är just det förnämsta! Ingen löjtnant kan vara det hälften så mycket.

— Och inte jag heller, kanske?

— Du? Nej visst inte. Du gör dig till och vill spela en rol ined din dans; men barnet roar sig, och vill ingenting mer.

— Du är ett barn, en elfva sjelf, Ada! ett älskligt, men obarmhertigt barn, en förtrollande, men hjert-lös elfva! Du vet inte hvad det vill säga att — ----61

Adas otåliga ryckning på axlarne varnade Eugene att ej falla in i det sentimeutala; och han tog vinken i akt.

— Men fråga Thérèse och Emerence på ära och tro, — fortfor han, — om de dansa för dansens eller den inneboende glädjens skull! — Jag svarar dig för att Thérese aldrig tänkt på annat än dansa sig till en man. Emerence är väl kanske något i stånd att njuta af en bal för balens skull; men likväl, om hon dansade der utan att göra någon eröfring, utan att väcka någons afund, utan att se, eller tro sig so beundran i männens ögon och harm i någon god väns, så skulle hon dö af ledsnad midtunder valsen.

— Nå, om så illa skulle vara, så är det väl dylika stygga böjelser i menniskosinnet som Pietisterna ogilla. Men rår dansen för det ? — Hur var det inte med mig höromdagen, då Thérese gjorde narr af mig för det jag ville åka skridskor: Jag blef så ond, att jag borde haft stryk. Men nog var skridskofarten oskyldig ? Tänk om jag då också hittat på att känna skadefröjd öfver Emérences misslyckade försök att ge sig ut på det hala, eller gjort narr af henne när hon sprang ängslig af och an på stranden, lik en höna som kläckt ankungar och ser dem simma ifrån sig; eller om jag blifvit högfärdig öfver de loford du och ryttmästarn slösade på mig för en färdighet som är farbrors förtjenst långt mera än min; då hade jag ju varit alldeles för otäck! Men skulle skridskoåkning blifvit fördömlig för mina synders skull?

— Den är fördömlig quand mème, min söta syster! Skulle du träffa baron Lejonram, så akta dig noga att nämna det du öfvar ett så lättsinnigt tidsfördrif!

— Tvertom, jag riktigt längtar att få säga honom det! Träffar jag honom, så skall han genast få veta att jag ofta åkt skridskor, kastat snöboll med farbror, ja, till och med försökt mig på skidor; att jag går på styltor alldeles mästerligt, simmar och rider rätt bra, och att, sedan jag kommit till staden och just ej kan62

öfva de nöjena, är jag mycket glad att få dansa. Jag undrar väl hvad han kan ha deremot! Gud har gifvit oss kropp och själ; han vill att vi vårda bådas helsa. Rörelse är ett vilkor för kroppens, och när man ej blifvit uppfödd till sådant arbete som ger rörelse, så måste man röra sig på annat sätt; det är ju helt naturligt.

— Jo, det skall du se! Kroppen, det är köttet. Köttet är förderfvadt och måste späkas: alltså, ju sämre man far dermed, dess större lön. — Men hvad tusan bryr jag mig om Lejonrams och hans anhangs idéer, så snart de icke äro dina! Bravo, bravissimo, min älskade lilla syster! du är då inte läserska. Och hvad balerna beträffa, så må det snart bli min afundsvärda lott att föra dig in i deras trollkrets, min ljufva rättighet att....

— Att prata dumheter! Den rättigheten tar du dig alla dagar. Men var säker, jag begagnar då också min — att gå min väg.

Lätt som en vind, sprang Ada uppför trapporna och in i sitt rum, lemnande stjufbrodern att efter behag fundera på andra sätt att göra sig älskvärd än genom dessa sötsaker, som hon fann så osmakliga.

5.

Det var ej brist på baler i Sjöviksborg, fast Eugene ännu icke sett Ada på någon sådan. Hon hade kommit hem få månader efter sin farmors död, hon bar ännu sorgdrägt efter henne, och sörjde henne i hjertat vida mer än drägten utvisade, ehuru icke mer med det nedslagna väsen som i böljan; ty hennes goda föresatser att ej öfverlemna sig åt en saknad som bedröfvade farbrodren, understöddes mäktigt af den uppkryande nya omgifningen. Hon hade bedt att slippa deltaga i stora sällskaper under första tiden af ett lefnadssätt, som ändå hade så mycket63

nytt och förströende for henne; och för den svarta klädningens skull, samt behofvet af dans-undervisning, som syskonen åtagit sig och dagligen gåfvo henne, hade hon fått sin vilja fram. Familjen for på baler och soiréer flera gånger i veckan, men Ada satt stilla hemma, sedan hon tagit sin lection för flickorna innan de gingo att kläda sig. Systrarne gycklade väl med henne ibland för hennes hemmasittande; men hörde öfverstinnan det, så fingo de kära englarne sin läxa efteråt.

— Hvad tanken J på som ébruitera hennes små svagheter, — hette det då. — Visst är det der en sjuklig sentimentalité, det medger jag; men litet romanesk öfverspänning är helt naturlig hos den som haft lands-byggden och månskenet till enda förtrogna! Låt ni henne sörja gumman i fred så länge hon behagar; ni må vara glada så länge hon håller sig undan! jag säger intet mer, jag.

Detta behöfdes också icke. Thérese gjorde en kastning med hufvudet som tillkännagaf att hon förstått vinken, och som oöfverträffligt väl uttryckte hur enfaldigt hon ansåg att frukta en medtäflarinna för henne. Emerence blef pionröd, mindre för antydningen att Ada skulle öfverstråla henne, ty hon trodde sig ej vara en skönhet, men för det mamma tycktes tro att hon skulle vara behagsjuk, liksom Thérese. Hon skulle visst bry sig om något sådant hon! Nej, dertill vore hon litet för klok! Hon kunde väl skämta öfver sina eröfring:ir, men på allvar lägga två strån i kors för att göra några, det höll hon sig verkligen för god till! Oeh derför satte hon sin lilla näsa en smula högre än vanligt och fick den briljanta färgen.

Öfverstinnan såg nog att vinken ej togs väl, men upprepade den ändå vid första tillfälle, ty hennes fruktan för stjufdottren hade betydligt ökats sedan hon fått henne i liuset, och hon beräknade att vinkarne skulle verka på flickorna såsom klatschandet med chambrièren på en ung fåle — ej en sprakfåle64

förstås, som skenar öfver skacklorna, utan en sedig med kufvad eldighet — hvars skönhet blott blir lif-fullare, hvars dans stoltare genom det piquanta ret-medlet. — Men till Ada hette det:

— Min söta lilla engel, det är bra ledsamt för oss att sakna dig; och nog vet jag en isynnerhet som så lider deraf, att det verkligen är stor synd om honom. Mèn du har ett så vackert och talande skäl att bli hemma, att jag ej kan säga ett ord deremot. Ja, vore det ej för mina flickors skull, så gjorde jag alldeles som du. Sällskapslifvet har varit mig en plåga alltsedan min svärmors död, ty fastän jag aldrig fick göra hennes personliga bekantskap, kände och älskade mitt hjerta henne. Men, en mor måste göra många offer och hålla god mine vid dem alla; det får du nog sjelf erfara en dag, min lilla ros!

Härvid suckade öfverstinnan såsom ett lefvande offer; och sedan Ada några gånger hört dylikt tal, suckade också hon, men tystare. Hon började märka att hennes stjufmor spelade en rol för henne, ehuru hon ej kunde begripa hvarföre. Ju sötare orden föllo sig, dess obehagligare och oklarare blef det henne till mods. Hon visste ej hvad hon skulle säga, ty just denna oklarhet tvang henne att tiga med en fråga som hon eljest gerna velat göra: den, om man ej äfven för de yngre döttrarnes skull någon gång borde göra det offret att bli hemma. De hade nu på snart tre veckor ingen enda afton sett sin mor.

Dessa små hade från början tagit första rummet i Adas tillgifvenhet; ej så mycket derföre att de voro hennes verkliga systrar, hennes fars döttrar, som för det de voro barn, mindre förkonstlade, mera sig sjelfva. Den inre tomheten i hennes nya omgifning skulle blifvit förr märkbar och mera plågsam för henne, om ej det friska nöjet att med småsystrarne återgå till den barnaålder hon nyss lemnat fiägtat bort mycket qvalm ur luften, och begäret att blifva dem nyttig gifvit ett intresse som försonade henne med många obehag. Lätt och fort hade det gått för henne att vinna deras för-65

troende och uppfatta deras lynnen; och alltefter som hon fann huru mycket för dem borde vara annorlunda, växte hennes ömhet för dessa späda telningar, hvilkas odling försummades. Under den vecka 6om nu förflutit sedan hennes första besök på Näset, hade hon kommit till betydligt säkrare insigt af att detta var förhållandet; och hon tog icke mer så lätt den brist som hon redan då upptäckte. Gerna ville hon gifva åt Alice och Marianne ett fastare stöd än den klena och skefva moralbyggnad, som än uppstöttades, än nedrefs omkring dem, och bad innerligt om den glädjen att få se dem bättre vägledda. Hon hade ej dröjt att göra hvad hon sjelf kunde härtill.

— Hvad sade jag? Gissade jag inte rätt kanske, att Ada skulle ta ihop med hur vi sofva, eller åtminstone somna och vakna, — hade lilla Marianne sagt, då Ada, få aftnar efter sin hemkomst, satt vid 8måsyBtrarnes bäddar, med en barnslig aftonbön på sina läppar, och uppmanade dem att äfven då ögat vaknade vända det mot honom, som skänkt dem hvilan och ljuset. Men der låg intet missnöje i den lillas anmärkning ens denna första afton, ty Adas bön var något nytt, alldeles olik den kalla ordramsa som mabonne lärt dem bärfva upp om morgnarne innan lectionerna begynte. Och snart hade den nya systern så vunnit deras hjertan, att den stilla bönestunden, med Ada sittande mellan de små bäddarne, var en sak som flickorna längtade efter och på förhand hvarje dag ackorderade om. De lyssnade gerna till hvad hon sade om den kärleksfulle Frälsaren, som de aldrig förr så hört talas om, de frågade, de ville veta mer, de begärde ej bättre än bli förda till honom.

Också hölls der allvarsamt tal vid lampan i lilla kabinettet om aftnarne, när de andra farit bort; ty herr Adrian hade, såväl som Ada, sin lust i Guds ord, och hjelpte henne gerna att bibringa det åt barnen, som uppkrupna i hans knä, eller i soffan bredvid Ada, öppnade villiga sinnen för den näring som bjöds dem. Ingen är mottagligare för nåden än barnet,66

ingen omfattar lättare trons hemligheter. Ett barn behöfver ej många ord af hjertats enkla och varma språk för att göra "det stora språnget"" från obekantskap till kärlek. Och de små Stjernefältarne voro barn både i sinnets böjlighet och okunnighet. — Men farbror Adrian var för klok att gifva dem mycket på en gång af den sunda, men starka föda, som för dem var så ny. Han afvexlade det allvarliga ämnet med andra af lättare art; och sjelfva leken försmåddes icke af den gamle, som ej glömt att vara barn, fastän han börjat gråna. Blott en stund läste man i Bibeln; men genom den vördnad och uppbyggelse, hvarmed han då afhörde och Ada föreläste, förmanades flickorna bättre än genom ord, att göra detsamma; och genom någon enkel anmärkning, något praktiskt exempel visste han göra det lästa tillämpligt, utan att ingå i vidlyftiga förklaringar — en sak hvarigenom man lätt af ren välmening kan förqväfva det andliga lifvets brodd, rifva ner, der man tänkte uppbygga. Fattnings-begäret uppmuntrades af honom genom rediga och och korta svar på hvarje enfaldig fråga; oeh förklaringarne togo således den lätta formen af samtal, i den mest barnsliga anda.

Dessa voro lyckliga aftnar för Alice och Marianne, som förut fått sköta sig ensamna eller med någon af jungfrurna till sällskap om qvällarne. Också voro de snällare än vanligt, och enda sorgen var att afbryta sina trefliga soirèer, när tiden att gå till sängs var inne. Adas löfte att sitta qvar hos dem tills de somnat, plägade dock försona dem härmed; och sedan hon uppfyllt löftet, brukade hon återtaga sitt arbete och samtalet med farbror ännu en timma, den hon vemodigt glad kallade sin Bergalatimma.

Men snart skulle dessa stilla fridsaftnar upphöra för henne, ty öfversten förklarade att på dea stora Oscarsbalen ville han se sin dotter.

— All sorg bortlägges på en sådan dag, — sade han; — och med December kan det också vara tid på att vår inträder i ett lättare skifte. Det är alldeles67

gammalmodigt att Börja så länge; och salig gumman har, besitta mig, ingen nytta af, att jag pinas med att se det der odrägliga svarta ylletyget. Låt det nu bli annat ljud i bjellran, min tös! Låt se att du skaffar dig en baltoilett. som anstår min dotter, och att du gör heder åt syskonens dansundervisning.

Kanske var det sista ensamma afton på länge med farbror och småsystrarne, denna, då Ada nu tände kabinettslampan och hemtade sin lilla Bibel, sedan de andra farit sin väg. Balerna, som aldrig lekt henne särdeles i hågen, blefvo motbjudande vid tanken derpå.

— Yore -det inte för pappa, så finge man mig icke snart dit, — sade hon småtrubbigt, — Hvad skall jag der att göra? Vi ha så trefligt hemma och det der flackandet gör mig led när jag bara tänker på Eugene. Men inte dansar jag mycket med honom, det får han bereda sig på. Han blir odrägligare dag från dag! Ack, om jag finge bli hemma! — Men de tro mig ju ej vara riktig menniska förrän de fått se mig sprattla i en balsal; och det vore orätt att göra pappa emot. Småflickorna ha i alla fall dig, farbror, och du dem. Du skall ej finna qvällen lång, när du vet att du gör dem godt.

— Ah nej, vi ska' nog roa oss. Se bara inte ut som ett duskväder du, min pulla! Är det orätt att göra pappa emot, så är det också rätt att se glad ut åt att göra honom till viljes. Och vet du, det är ingen dum visa den der af Silfverstolpe:

"Se glad ut, se glad ut, du menniskobarn!"

— Se så, nu ha vi ätit aftonvard, Pirre och Lady också; dockorna sofva redan, och våra läxor läste vi upp innan mabonne for, så nu få vi roa oss. Söta Ada, hvad skall du läsa för oss i qväll?

Vid dessa ord kröp Marianne upp i soffan, slog armarne om Adas hals och kysste henne, medan Alice försigtigt satte på bordet en korg med äpplen, ej litet stolt öfver att ha burit dera ända ifrån salen, utan68

att ett enda ramlat af, ehuru Wessberg spått att hon skulle släppa hela korgen.

Snart var den lilla kretsen i stilla ordning. Ada läste Joh. 12 kapitel, och de små lyssnade uppmärksamt till huru Maria smorde Jesu fötter med kostelig oförfalskad nar dus och torkade dem med sitt hår, samt till folkets rop, då det tog palmqvtstar i händerna och gick ut, helsande honom med: Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrans namn! De fattade väl ej den djupa betydelsen af båda dessa hyllningsgärder, men togo dock ett helt annat intryck af hvad de här hörde, än af den andefattiga läx-undervisnig de fingo af mabonne. Lefvande frön nedlades i deras späda hjerlan för att gro och spira upp en dag. Deras ögon blefvo stora sf glad öfverraskning vid det rösten af himmelen svarade på Jesu bön: 11Fader, förklara ditt namnP och sorgsna vid hans suck: Nu är min själ bedröfvad! Fader, hjelp mig utur denna stunden!

Men den lilla bibelbetraktelsen fick denna gång ej ostörd fortgå. Midtunder läsningen hördes steg i förmaket, och till allas förundran inträdde Elmers.

— Hvad ser jag, — ropade herr Stjernefält. — Är ryttmästaren inte på bal?

— Nej, jag hade lofvat min förläggare ett ark i afton, och blef hindrad att sluta det under dagen. Nu är det väl afskickadt och jag kunde gå; men det är sent, jag känner mig trött, och om herrskapet tillåter, stannar jag heldre här.

Ada tänkte att hon nog visste hvad som vållat ryttmästarens trötthet och hindrat hans skrifning. En eldsvåda hade på morgonen utbrutit i en by nära staden; och lilla Majken, hennes och systrarnes kammarjungfru, som hade sina föräldrar i den byn, hade varit hemma för att se till dem, hvarefter hon, i skymningen återkommen, berättat åtskilligt om branden.

Elmers hade, så snart han fick höra olyckan, kastat sig på sin häst och skyndat ut till byn, och det var just han som styrt släckningsarbetet så väl, att69

flera af de tätbyggda gårdame blefvo räddade, fastän det blåste starkt och elden tagit förfärligt uti innan hjelp hann komma. Majken kunde ej nog beskrifva huru det första hon fått se, när hon kom dit, "var ryttmästarn högst uppe på ett brinnande tak, sotig som en smed och stark som tio, rycka ner lågande bjelkar, som hade de varit halmstrån, och ösa strömmar af vatten i de fräsande flammorna.

— Och hans röst hördes öfver allt oväsendet så klart som en kyrkoklocka, vet fröken, — fortfor Majken. — Och ingen tordes mucka emot hvad han sagt, om de än ville; för se det var säkert, att hvad han befallte så var det reson med, och värsta görat tog han alltid för sig sjelf. Nog trodde jag alltid, att ryttmästarn var en duktig karl, men aldrig har jag sett det så väl som i dag. Och så god som han är sen! — När elden var släckt, så ville patron på Krumlinge ha honom med sig hem; för, sa' patron, ryttmästarn behöfver få torra kläder och sköta om sig och dricka ett glas på allt det här. Men ryttmästarn skrattade och mente att han varit i värma nog att bli torr, och att en militär dessutom får kunna stå ut med mer, än rida en halftimmas väg i våta kläder. Och när patron längesen satt derhemma och mojade sig med sina fina viner, för se det gjorde han nog, fast han inte gjort ett gudslån till nytta vid branden, så gick ryttmästarn ännu omkring i eländet derute, och såg till de stackars husvilla så ömt och beskedligt som en Guds engel. Far mins granne, Lars i Sörgåln, hade fått ena armen förderfvad på sig, och Niklas Guntesons pojke hade en stor eldflaka fallit ner på och brännt honom illa i hufvudet, och dem skötte han om begge två så "rielt" som om han varit en rigtig doktor. Och när han väl plåstrat om dem, så var han sta' och tittade till moster min, för ser fröken, det var hos henne sgm elden bröt ut, och hon miste allt hvad hon egde, gummestackarn! Ryttmästarn talte så förbålt väl för henne, och gaf henne pengar och lofvade tala vid patron för henne, som70

hon visst aldrig sjelf skulle torts sej till, fast han ska hetas vara husbonden; för se, patren är minsann af annan ull han, än ryttmästarn! — Ja, jag säger det, ryttmästarn är så rar, så det finns inte hans make! Tänk, jag kunde haft lust att gråta när jag hörde hur den der rösten, som nyss klang som en klocka, var len som ett barns, när det var bedröfvade och sjuka han talte med. Men sjelf var han så glad och hurtig, så man måste bli glad med, när man såg på honom. Han måtte riktigt vara i sitt esse, när han kommer ut i tocke der, för aldrig ser han så hjerteglad ut här hemma. Fröken får inte skratta åt mig, men jag tyckte det var rent omöjligt att inte tacka honom för det han var så beskedlig emot moster och alla, och för att far och mor fick behålla tak öfver hufvudet — för se. nog hade di stått på bar backe nu, om inte ryttmästarn varit. Jag var rent tvungen att gå fram och niga och säga hvad jag hade på hjertat. Då nickade han och log så godt, och är du här, kära Majken, sa' han. Tacka inte mig, barn, sa' han, utan se du upp och tacka Honom, som ensam är tack värd. Dermed så svängde han sig opp på den stora svarta hästen och red sin väg; och vi tyckte allihop att ingen prins kunde se ståtligare ut än han, det är visst och sannt.

Så föll sig lilla Majkens berättelse, och Ada hade ej tänkt på att afbryta henne, ehuru hon annars ej brukade låta henne gifva luft åt sin pratlust. Hon hade lärt af sin farmor, att med godhet och vänlighet mot tjenare förena en afsky för pladder och sladder med dem; men detta var ju för Majken en stor och vigtig händelse, en hjertats angelägenhet; det skulle icke varit godt och vänligt att ej fråga hur hon funnit det hemma hos föräldrarne, och hennes berättelse om hvad som stod i sammanhang dermed kunde ej föras till kategorien af pigsqvaller, ehuru den kom att röra sig omkring en af husets medlemmar. Men just derigenom blef den så behiglig, att Ada med ännu större nöje åhörde än Majken talade. Hennes71

hjerta klappade af ljuf rörelse vid den bild hon målade sig af hjelten i den brinnande byn, och denna bild skulle, under Kergalatimmau, i behörigt vackra och lifliga färger framställas för farbror Adrian, på det också han måtte få sin glädje deraf. Icke att deuna berättelse innehöll något som de ej båda väntat af Elmers; de hade tyckt om honom och trott hotiom om godt från första stund af deras bekantskap; och detta drag innebar ju ingenting mer än utöfningen af den enklaste menskliga välvilja. Men sådant fröjdar ändå alltid den som gerna sjelf vore färdig att gå och göra sammaledes.

Ada hade aldrig med så glänsande blick helsat ryttmästaren, som nu vid hans inträde. Hon skulle gerna velat trycka den hand som tröttat sig för arma likars bästa; och om hon ej trott honom mest belåten med att ingen tycktes veta om en handling som varit för naturlig att behöfva prisas, skulle hon skyndat att, liksom Majken, tacka honom för hvad han gjort. Men i stället drog hon nu blott fram gungstolen med den vadderade schaggbeklädnaden och sade vänligt:

— Man sitter bra här, när man är trött, herr ryttmästare.

Men fröken läste? — Låt mig för all del ej afbryta, — sade Elmers i det han med en lätt bugning tog den anvista platsen.

— Kommer an på, — sade herr Adrian. — Jag är inte rätt säker hvad ryttmästarn tycker om ämnet.

— Hur så? Är det en barnbok/

— Ja, alla små och stora barns bok, — svarade Ada och höll upp den emot honom.

— Bibeln! — sade han, med en ton som hastigt tog bort en del af den vackra glansen ur Adas ögon. — Nå, hvarför inte! Det blir någonting rätt nytt för mig. Det är längesedan jag var barn och läste i Bibeln.

— Vi kunna läsa en annan gång, — sade Ada med en känsla af obehag, den hon sökte qväfva genom att taga till sitt arbete.72

— Nej nu, nu söta Ada! Vi hade ju inte långt qvar, — ropade Alice och Marianne.

— Låt inte mig hindra, — bad Elmers. — Jag går, om inte fröken vill låta mig höra på.

Ada slog åter upp sitt afbrutna kapitel. Hon kunde dock ej genast fortsätta läsningen. Det var som om ett snöslask farit öfver hennes nyss så vackert färdigmålade hjeltebild och suddat bort dess varma, friska färger i grund; och hon behöfde några ögonblick tyst betrakta den heliga boken, inuan hon kunde finna sig vid denna motgång. Först när farbror med ett sagta: "Nå, mitt barn," gaf tillkänna, att han upp-sändt sin suck om andaktens nåd och var beredd att höra, kom hon ihåg att det var en sådan suck, som äfven hon bort höja. Hon gjorde det och begynte läsa: men det kunde ej hjelpas att den nye åhöraren besvärade henne. Hans ord och blick hade, långt mer än orden, sagt henne, att han länge varit en'fremling för bibeln, och hon kunde ej få detta ur sina tankar. Vid versen 36: Medan J hafven Ljuset, tror på Ljuset att J mågen blifva Ljusets barn, såg hon ofrivilligt upp på Elmers, och hennes obehag tilltog vid det halft likgiltiga, halft tviflande uttryck hon tyckte sig läsa i de stora, mörka ögonen, som dock så uppmärksamt betraktade henne.

Ännu en gång måste hon möta den blicken; ty då hon läste: Han hafver förblindat deras Ögon och förhärdat deras hjerta, att de icke skola se med ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem, då måste hennes öga, likasom tanken, fråga om Elmers verkligen vore en af dem som detta gällde. Det blef henne nu tydlgiare än förut, att han betraktade henne, men icke ordet; och sedan såg hon visst icke upp mera, fastän farbror gjorde ett långt uppehåll, för att tala med småflickorna. Hennes hjeltebild var försuddad och det dugde ej att måla om den på nytt. Elmers kunde, hädanefter som förut, vara i hennes tycke en hygglig karl, hvars samtal ej minst bidrogo till nöjet i hemmet,73

men idealet som hon i afton drömt sig — nej, det kunde han ej mera vara.

Med stigande uttryck läste hon de återstående verserne. Det milda: Icke dömmer jag honom, uttalade hon djupast ur sitt eget hjerta; ty icke ville hon heller dömma. Det gjorde henne blott sorg, att den, ßom vetat hänvisa Majken till att tacka Gud, icke sjelf ville taga hans ord; och denna sorg darrade i hennes rost då hon läste: Den som icke tager ordet, han hafver det honom dömma skall. Men med sucken, som dervid häfde hennes bröst, gjorde hon sig också fri från den sorgen, anförtroende den åt honom som kan allt väl göra och allt bäst vet. Så blef hon glad och lugn igen, besvarade hjertligt småsystrarnes tacksägelsekyss, och höll ryttmästaren räkning för hans goda gerning på förmiddagen, utan vidare funderingar på honom i något afseende.

— Se så, mina små pullor, hvad ska vi nu muntra oss med, — sade herr Stjemefält, efter en stilla paus sedan Ada bortlagt boken. — Jo, vet ni, i afton be vi ryttmästarn berätta för oss. Mina sagor hinna vi nog med, när vi bli på egen hand, och Bven-ska historien springer inte heller ifrån oss, utan det är bäst vi nu passa på och pumpa honom; för, som ni vet, är han en bjesse i konsten att berätta, när han bara vill öppna på språklådan. Klappa honom du vackert, Majanne, så gör han det nog, tänker jag.

Elmers for upp ur sina tankar vid det Mariannes lilla hand vidrörde honom. Det var ej blott Skriftens ord han med hörande öron icke hörde; herr Adrians hade varit honom ett lika dunkelt tal. Det hände honom så ibland, att hans själ vandrade fjerran; men också var han ju författare. Sådane kunna göra sig skyldiga till några distraktioner, utan att deras bekanta räkna allt för noga med dem. På sin höjd tror man att någon idé till ett nytt opus regerar dem; och herr Stjemefält trodde nu också så om Elmers. Men författareskapet var likväl helt oskyldigt Ada. 474

i sinnesfrånvarelsen denna gång. Elmers tänkte på sin mor, på sin barndom. Bibelordet hade åtminstone på ett sätt träffat honom, det hade uppväckt en här af minnen.

— Snälla Elmers, tala om någonting roligt för oss, — bad Marianne.

Så snart lian förnam hvarom frågan var, körde Elmers minnena på porten, eller, hyggligare sagdt, skrinlade dem till lägligare tid; och med ett gladt: "Nå, det var en gång", alltid den mest förtjusande begynnelseformel för barnets öra, var han med ens inne på ett ämne, der lian visste inlägga det lärorika med i nöjets lätta aurättning, och intressera sina äldre åhörare, utan att öfverstiga do yngres fattning.

"När det så fortgått en stund, skickade farbror ut de små att hoppa kråka kring salsgolfvet, eller springa kapp med Pirre; "ty", sade han, "barn skall vara barn, och ungarne måste röra på sig. Gud bevare oss för att göra dem till trädbeläten!" En stund måste han sjelf ut och svänga om med dem, då skrattsalvorna ljödo friskt i salen; och när derefter kom en qvällsvard af pannkakor med björnbärssylt, och the med färska skorpor, så må man ej undra på att Alice och Marianne tyckte sig ha haft "en rolig, rolig qväll."

Det var nu tid för dem att ankra i fjäderhamnen; men innan de togo god natt, höllo de en hviskande öfverläggning, hvaraf resultatet blef att Alice gick fram till Elmers, och fästande på honom sina stora, allvarsamma ögon, som om hon ämnat se midt igenom honom, sade hon:

—- Om Elmers får höra någonting som ingen skall veta, kan Elmers tiga?

— Ja, kan jag så, — försäkrade han. — Hvad är det~du vill förtro mig?

— Jo se, Ada sjunger med oss ibland; men det skall vara en hemlighet ända till jul. Pappa och mamma få inte veta det förrän då. Men om Elmers75

kan tiga, ser du Ada, så kunde vi få sjunga vår julpsalm innan vi lägga oss. Söta du, låt oss göra det!

Oeh fyra små händer klappade och smekte, och fyra små annar drogo Ada till fortepianot. Det var ej värdt att pruta emot och hon försökte det icke heller.

När de späda rösterna uppstämde:

"Af himlens höjd nu kommit är, Ett bud som frid till jorden bär," — kände sig Elmers gripen af ett sällsamt vemod. Han kände ej endast att det varit en lycklig tid den der enfaldiga barnatiden, hvars minnen åter trädde upp och nickade god dag åt honom; men det tycktes honom som att den lyckan just egentligen bestått i en sådan sång, och att han gerna skulle gifva sitt lif — både de skiften som farit och de som kunde återstå — för att med den glada enkelhet som dessa unga varelser kunna sjunga:

"Ett barn är födt på denna dag".

Ännu mera underligt blef det honom till mods, då vid tredje versen Adas sköna, fulla och mjuka röst föl-enade sig med de små flickornas. Det förekom honom som hade han aldrig förriin nu vetat hvad såug var och som sjönge hon in uti hans själ hvar "all jordens tröst" vore att finna; men tillika som om den sången alldeles icke vore för honom, som skulle han blott lära hvar "ljus och hjelp för verlden all" vore att söka, men aldrig för egen del komma dertill. En underbar trängtan, ett onämnbart qval rörde sig inom honom, och likväl erfor han ett välbehag sådant han blott sällan rönt. Han förstod sig ej sjelf, tänkte ej ens på att vilja göra det. Han tyckte sig ha gått ut ifrån sitt eget jag på samma gång som han lifligare än vanligt kände dess lust och ve. Hans ödes Nornor sjöngo för honom med denna rena, smältande qvinnoröst och ban glömde sig sjelf för sången. Jord och himmel sletos om hans hjerta och ban visste dock knappt att det angick honom. Ju längre han så76

utan motstånd, utan tvekan, lät vagga sig på aningarnes vingar öfver tonhafvet af denna allvarliga melodi, dess mera stodo emedlertid längesedan begrafna önskningar, längesen förglömda läror, längesen förnekad tro upp till ett skugglif, som, för att blifva något mer, blott behöft, hvad han dock icke hade lust att gifva: ett varmt omfattande. Nej, derpå var han för ingen del betänkt, fastän hau väl kunde tillåta sig att liksom i en dröm läppja på denna pokal af smärta och njutning i underlig blandning. Han lät detta sitt intryck förblifva en dröm och ingenting annat; och ehuru, länge efter det sången förklingat, slutorden af den första versen Ada sjöng ljödo i hans själ, fattade han likväl blott såsom refrängen af en vacker barnsaga:

"Han är den rätte frälserman, Säll den på honom trösta kan!"

Men som en militär ej har att göra med barnsagor, om icke för att, såsom nyss, på en 6tund roa småherrskap, så var Elmers ej sen att jaga på flykten denna besynnerliga saga, genom att kasta sig in i ett samtalsämne, det första bästa han fann till hands.

— Fröken Ada gömmer verkligen alltför afuud-sjukt bort sina talanger, sade han, i det småflickorna gingo att söka sina drömmar på de hvita kuddarne. Vi ha snart varit en hel månad under samma tak, och jag har aldrig vetat att fröken sjunger.

— Liksom det vore någonting att veta! Ryttmästarn hör väl att min sångtalang är helt enkelt bara natur.

— Förlåt mig, inte så alldeles. Fröken har ej precist genomgått någon sångskola, det tror jag; men det medfödda musikaliska sinnet har likväl blifvit nog odladt för att göra natursången ganska förädlad.

— Ja, min farmor, som varit en på sin tid utmärkt pianist, satte mina fingrar på fortepianot så snart jag kom till henne, och undervisade mig med forkärlek i musik, sedan hon fann att jag ej var utan77

anlag. Men hon sjöng icke, och min lilla sång-gåfva fick sköta sig sjelf.

— Men jag har aldrig hört fröken spela piano heller. Har man lof att vara så förbehållsam?

— Ja, det har man. Jag är för mycket skogs-menniska ännu att våga spela för hela verlden här, såsom Emerence gör. När jag första gången såg femtio herrar buga och femtio damer niga och tacka för det ofantliga nöje de haft af hennes musik, blef jag riktigt rädd att också åstadkomma så mycken uppståndelse, och tog högtidligt löfte af pappa att jag ej skulle bli exponerad för att "roa sällskapet,11 förrän jag känner modet växa.

— Nå, jag hoppas fröken nu börjat känna det?

— Nej, vet ryttmästaren, jag tror aldrig det kommer dertill. Jag spelar för mig sjelf om morgnarne, det passar mig bäst. När jag hör Emerence tröska igenom sina bravurpjeser många gånger å rad, för att briljera med dem på en souper, tycker jag hon drifver ett handtverk, som jag ej skulle stå ut med. Och när det artiga sällskapet utbrister: '"Charmant! gudomligt!" förefaller det tnig ibland som skulle musikens genius sätta fingrarne i sina fina öron och Hy undan disso-nancerna.

— Det vill säga, fröken tror ej mycket på uppriktigheten af bifallsyttringarne, ty anser man dem uttrycka ett ärligt tack för nöjet, så innehålla de inga dissonancer; och ju finare öra, desto mera njutning för den som orsakat nöjet. Eller hur?

— Ja visst. Men kan man tro på uppriktigheten af en så framkrystad tacksamhet? — Emerence sjelf säger, att de flesta tacka för ingenting annat än att hon vetat sluta, att kanske rätt få förstå om hon spelat väl eller illa och att det tacklösaete göra man kan ha, är att roa en pratlysten societé med musik.

— Åh, fröken Emerence sätter inte fingrarne i öronen för något "charmant och gudomligt!" i hvad ton det än må ljuda. Hon hör ofantligt gerna det78

der: "min nådigaste fröken, spela litet för oss!'1 och skulle misstycka om det råkade utebli.

— Nå-ja, hvem är inte slaf af vauan? Och hon har ju blifvit så invänjd att bruka Thalberg och Chopin som håfvar att fånga komplimanger med. Hon säger, att redan vid tio år skulle hon fram och spela Lieder ohne Worte.

— Och redan då gjorde hon det ofantligt gerna. Fåfängan uppdrifves vida lättare än talangen.

— Ja-ja men! Ogräs växer nog tillochmed utan att behöfva drifvas upp.

— Sannt. Men detta slags ogräs göra vi oss ändå så mycket besvär att odla, som vore det en riktig praktväxt. Har fröken inte märkt det?

— Åh jo; vi ha tyvärr mycken lust att låta ogräset på vår egen mark fröa af sig på andras.

— Vif Fröken Ada har visst bra obetydligt af fåfängans ogräs på sin mark?

— Ack nej! öfvermåttan mycket! Der finns kanske intet annat än ogräs — ogräs af alla slag!

Ada sade detta med så djupt bekymrad ton, att Elmers började skratta.

— Skulle man inte kunna tro att fröken Ada hade ett alldeles förskräckligt syndaregister på sitt samvete, — sade han, vädjande till herr Adrian.

— Det hade hon väl ock, stackars barn, — svarade han mildt, — om icke lyckligtvis Han, som ran-sakar samvetets bok, lofvat öfverkorsa det åt henne, med det röda tecknet som gäller i evighet.

Ada tryckte en kyss på farbroderns hand för en påminnelse, som var henne ljuf, och för en vändning af samtalet, som kunde komma att göra Elmers godt, om det nu fortsattes, hvilket hon lemnade åt honom. Sjelf gick hon in till systrarna och satt hos dem tilldess de somnat, Marianne med ännu hopknäppta händer och Pirre på sin arm. Men när hon kom tillbaka till herrarne fann hon att deras samtal sprungit åt ett helt annat håll än hon tänkte, så att det nu79

handlade om fossilier af en förgången djurverld, och om petrifikater i berg af öfvergångsperioden.

Sämre språng kunde det nog ändå i Adas tycke ha tagit, ty naturläran var ett ämne, hvarom hon, likt alla våra unga flickor, visste alltför litet, men mer än de flesta var begärlig att veta mer. Också satte hon sig ej blott ner att lyssna med intresse, utan förstod att genom frågor och anmärkningar draga försorg om att samtalet ej mer fick fara hit och dit. Bergalatimman blef sålunda denna gång en populärt vetenskaplig och förlängdes vida utöfver den vanliga tiden, och Adas ansigte blef allt lifligare ju flera märkvärdiga saker Elmers gaf henne att begrunda.

En ung, vacker flickas uppmärksamhet och nöje har väl alltid någonting inspirerande, men hade det nu för Elmers i dubbelt mått. Han hade äfven förut gerna talat med Ada, men* denna afton drogs han till heune med ett nytt och oförklarligt band. Det fina, djufva ansigtet omgifvet af sina lena silkeslockar, hade alltid behagat honom, men han tyckte dock att han aldrig rätt skådat det förrän nu, då det med vetgirigt och lyckligt uttryck vände sig emot honom. Han hade alltid hört ett välljud i hennes stämma, men hörde nu en himmelsk musik, sedan sången om "all jordens tröst" genljöd i hvarje fråga eller utrop, hvarmed hon deltog i samtalet. Under sådana förhållanden var ej underligt att han på bästa sätt använde sitt kunskapsförråd och sin framställningsförmåga. Han letade med hänförelse naturens spår ända in i dess doldaste gömmor, aftecknade dem poetiskt, och prisade, med en fromhet som i vanliga stunder skulle förvånat honom sjelf, Skaparens under, uppenbarade i äfven de minsta af skapade ting.

Han har ändå Gud i hjertat och läser om honom i hans stora lefvande bok, tänkte Ada, då hon slutligen sent kom iu till sig. Men hur är det då möjligt att han ej ville se honom i det uppenbarade ordet också? Och hur kan den, som så ser Guds under, skratta åt att en menniska, ett kräk, som jag,80

ser sitt eget intet? Men ack! jag vet ju att vi alla äro förunderliga gåtor; hvad behöfver jag grubbla på i hvad mån ryttmästarns afviker från min egen? Jag har allt nog att taga reda på den! Och dermed öfvergick hon till sin sjelfpröfning för dagen, bad om förlåtelse för sina fel, tackade Gud för hans många goda gåfvor, anbefallde sig och de sina, stad och land och hela den rika sköna verlden i hans englars vård, och somnade sedan, som ett barn, vaggadt i modersarmar.

Så fridfullt sjönk äfven herr Stjernefält i sömnens famn. Men Elmers hade svårt att finna någon hvila.

— Hvad är det här, — frågade han sig med harm, då han ännu" "långt fram på morgonen sömnlös kastade sig hit och dit på sin bädd. — Hvad vill det här säga? — Dumheter! Galenskaper! — Han försökte slå bort dem af alla krafter och föresatte sig att helt simpelt sofva och det genast. Men sömnen behagade ej låta kommendera sig; ryttmästaren fick ingen frid för dumheterna; och mera förbittrad på sig sjelf än han visste sig någonsin ha varit, steg han slutligen upp för att kurera sig genom att skrifva en afhandling om klöfvervallar.

6.

Den 30:de November gafs en souper hos öfverstens; icke en af de aldrastörsta, utan blott fö* den förtroligare, mindre umgängeskretsen. Herrarne sutto redan vid spelbordet och damerna, uppvaktade af Eugene och några unga officerare, pratade och sågo på gravyrer. Somliga hade tillochmed ett broderi i handen, ty det var ej stäldt på dans denna afton.

Eméreuco skulle just gå till pianot och traktera med några mazurkor af Chopin, men stannade förvånad midt på golfvet, ty åtföljd af Elmers inträdde en person, som man för ingen del väntat få se. Det81

var en svartklädd herre, af lång, mager och något framåtlutande figur, bleka och sjukligt fina, men regelbundna drag, och ]just hår, som, benadt midt i pannan, rakt nedföll åt båda sidorna. Man kunde knappt se en mera påfallande motsats till detta utseende än ryttmästarens fasta och välbildade gestalt, som vittnade om helsa och styrka, hans manligt friska färg på behagliga, men långtifrån klassiska drag, och hans svartkrusiga hår, som djerft reste sig och lemnade den höga, breda pannan fullt fri. Ej mindre olika var uttrycket hos dessa båda ungefär jemnåriga män. Ryttmästarens var i allmänhet tankfullt och allvarsamt, stundom tungt och dystert, samt antog blott för ett Ögonblick och under samtal en liflighet, som dock sällan öfvergick till glädje. Friskheten tillhörde hos honom ej i samma mån själen som kroppen. Deremot strålade den andres bleka ansigte och ljusblå ögon vanligtvis af en så högstämd glädje, att man ville kalla den exaltation. Det tycktes att den måste med förtärande makt verka på den svaga kroppen, så mycket mer som denna glädje aldrig gaf sig luft i skämt och löje. Denna man log sällan, åtminstone ej åt sådant som brukar komma andra att le; skratta högt kom aldrig i fråga; och sjelfva hans tal ljöd dämpadt och återhållet. Också drogo ofta, under samtal och beröring med andra, tunga moln öfver hans ausigte, och han suckade då, som om han varit offer för de mest plågsamma intryck. Det var tydligt att han hemtade sin fröjd, liksom Elmers sin dysterhet, ur en osynlig källa, och att umgängeslifvet, långtifrån att bidraga dertill, just var det som omtöcknade hans ande med missmod och bekymmer. Särdeles var detta nu märkbart, ty från det han inträdde i Stjernefältska salongen, vek glädjen bort från hans drag för att lemna rum åt ett strängt ogillande, en djup sorg; och äfven hans hållning, som blef stel och besvärad, förrådde det obehag han led.

Också tycktes hans närvaro vara ingalunda behaglig för sällskapet. Först betraktade man honom82

och hvarandra med en förundran, som om man varit färdig att rita kors på både väggar och tak, och sedan kom ett besynnerligt tvång öfver många, så att de slöto sig i små kotterier, der man mera hviskade än talte högt. Endast tvenne tycktes fägna sig åt den främmandes ankomst: Ada, som med sin hjertligaste ton helsade honom välkommen, och Thérese, som med sitt mest fängslande leende räckte honom sin fina hand.

— Fastän så länge, länge sedan vi sågo baron Lejonram, — sade hon lågt, — har jag aldrig glömt att önska herr baron tillbaka, och alltid känt den tomhet ni efterlemnat.

Det ver ej underligt att Thérese sade detta så lågt. Hon, den stolta, behagsjuka och beräknande Thérese, säga någonting sådant åt en karl! något på en gång så ofantligt simpelt och så direkte uppmuntrande! Men till en sådan karl som Lejonram kunde man ej tala så som till andra. Han måste ha något som smakade af hjerta och derjemte var simpelt och barnsligt, någonting af Emérence dä hon var som naivast, eller något af Ada när hon sprang i dälderna deruppe kring Städjan. Öfvertygad att Lejonram varit dödligt betagen i henne, hvilket nog också till en tid egde sin riktighet, trodde Thérese att han nu kom för att ånyo lägga sig i hennes bojor sedan han börjat ledsna vid läseriet; och att han skulle ledsna dervid syntes henne helt naturligt. Baronen hade ett par år varit andligt svärmande; det kunde vara tid på att gå tillbaka; minnet af den trollkraft hon en gång utöfvat på honom torde nu ha återtagit sitt välde, och han kom kanske att ånyo spänna sig för den triumfvagn han en gång öfvergifvit. Den återvändaude borde uppmuntras; men visst vore han väl ännu tör from att tåla agaceras på vanligt salongsmanér.

Kunde då den bleka läsaren vara en eröfring att eftersträfva för Thérese? — Hvarför icke? Lejonram var rik, af gammal och ansedd familj; Thérese var en alltför förståndig flicka att icke värdera sådant. Hon visste också att han verkligen älskat henne och stått färdig att bjuda henne sin hand, då upptätkten&

att ban för henne blott varit föremål för en behagsjuk lek, förmått honom draga sig tyst tillbaka. Det vore nu skäl att låta honom tro att han bedragit sig på hela denna upptäckt. Icke att hon nu mera än tillförene hade lust att verkligen fästa sig vid honom; men en épouseur har ändå alltid mera anseende än många kurtisörer, och det var derföre smickrande att få baronen tillbaka. Thérese ämnade honom således en hel hop saker i den enkla, oförbehållsamma till-gifvenhetston som hon anslagit, och som, till en början borde vara den rätta, då hon till sin förvåning hörde honom tilltalas af Ada. Och den värma, hvarmed baronen fattade och tryckte hennes stj uf systers hand, tillkännagaf en bekantskap och ett intresse, hvaröfver Thérese häpnade.

Hon visste icke hon, att tillgifvenhetsbanden knytas hastigt mellan dem som anse sig barn af samma anda, och att Lejonram efter få minuters samtal hyste mera sympathier för Ada, än det nu skulle varit henne sjelf möjligt att vinna genom den mest utstuderade konst. Ej heller visste hon, att ett samtal af ej blott minuter, men timmar, egt rum mellan dem för några dagar sedan, ty hon hade ej varit inne då Ada, efter återkomsten från ett besök på Näset, berättat att hon, 4er råkat baron Lejonram, att han talat mycket med henne och följt henne ända hem, samt att hon tyckte mycket, mycket om honom.

Thérese lät något spetsigt förstå sin okunnighet om "herrskapets bekantskap", och fick den i få ord så nöjaktigt utredd af baronen, att hon med en axelryckning afstod från all vidare spekulation på en eröfring som bestreds henne af lama och puckelryggiga. Och hon gick att beklaga sig för fröknarne Rutersvärd, att baron Lejonram underhållit henne med en fattighus-historia, som nära nog smakade snusk.

Ack! hvad fröknarne funno detta roligt, om man får döma efter det skratt och tissel, som derpå följde. Och när de sågo Lejonram föra Ada till en emma, som blifvit rullad bort i en af alla öfvergifven vrå84

vid dörren till spelrummen, när de sågo honom skjuta fram en stol åt sig framför henne, så att han af sin rygg bildade en barrière, som utestängde andra från deras samtal, då skrattade Thérese och Rutersvärdarne så, att de måste sätta kammarduksnäsdukarne för munnen för att qväfva en alltför högljudd munterhet. Men midt under detta skratt drog en gulblek skugga öfver Thérèses bildsköna drag; hon lade oförmärkt handen på hjertat, såsom om hon der känt en stor plåga, och det var nu en mörk blick i stället för ett gapskratt som hon dolde genom att böja hufvudet ned i sin näsduk. Så snart hon kunde, flydde hon på ett ögonblick in i sitt rum och gick der fram och tillbaka, med ett bittert och i hög grad vanställande uttryck i sitt ansigte.

— Återigen den der blicken, — mumlade hon, och hennes lilla fot stampade otåligt på mattan. — Det var nu fjerde gången i dag! Jag undrar om han hörde ett ord af hvad landshöfdingskan sade till honom? Så såg det icke ut; och det skulle ej förvåna mig om hans enda svar blifvit: Ada, ty bestämdt var detta hans enda tanke! — Therese lade åter handen på bröstet och strök och gned derpå, under det hon djupt hemtade efter andan, och den gulaktiga skiftningen på hennes kinder blef för en minut ganska stark. Det var tydligen ett kroppsligt lidande såväl som sinnesoro hon erfor.

— Men om Ada, om Lejonram, — så fortsatte hon sin monolog sedan hon druckit ett glas vatten. — Åh ! det vore ypperligt!

Thérèse drog kristallproppe ur en flaska på toiletten, inandades något af den lifvande essencen deruti, ordnade framför spegeln sina lockar och rosebanden som prydde dem, profvade ett fint, skälmaktigt leende och återvände till sällskapet.

— Det är ett vänskapsprof jag gifvit er genom att komma hit, — sade emellertid Lejonram till Ada. — Jag afskyr sådana här samqväm; och från det jag satte foten hit in bland Belials barn känner jag ett86

förfärligt lidande. Hade det ej varit omsorgen för er själ---

— Belials barn!,. Ni begagnar förskräckliga uttryck, baron Lejonram.

— För det jag nämner saker vid deras rätta namn? Kanske jag skulle kalla dem Guds barn! Här finns ju ej en enda väckt, sen mer på nyttfödd!

— Hur kan baron veta det? Yi få ej döma.

— Jo, det få och måste vi, lika visst som vi kunna veta att vi döma rätt. Af deras frukt skolen J känna dem., säger Herran; och här är frukt nog, öfvernog!

— Anser ni oss då begå så mycken synd här, — frågade Ada bedröfvad.

— Skulle det ej vara synd att väsenden, skapade efter Guds beläte, förstöra sin tid på detta sätt? — Lejonram pekade på närmaste spelbord.

— Jag uttryckte mig oegcntligt, — svarade Ada och qväfde en suck, ty hon såg sin far vid detta bord. — Jag ville fråga om ni anser oss undfly synden genom att undvika samqväm. Hinner hon oss ej lika väl i vår stilla kammare, i djupaste enslighet?

— Jo visserligen; men vi ha då åtminstone ej med all flit pyntat och tillredt för henne, ej sprungit henne till mötes och bedt henne för all del ej gå vår port förbi. — En Guds vän måste fly de fåfängliga förströelsernas hvirfvel, fröken Stjernefält.

— Vår Mästare deltog likväl i sin tids samqväm, och gjorde tillochmed underverk för att öka glädjen dervid. Han sade ej till sina lärjungar: Om J blifven bjudna på gästabud, så gån icke dit, utan endast: så sätten er icke i främsta rummet. Och han berättar ju sjelf att de trodde honom hafva djefvulen, emedan han ej undflydde sällskaper, utan åt ~ocK~~drack med syndare.1

— Han kunde göra det, han som sjelf var utan synd. Likasom solen lyser äfven öfver de onda, kunde han låta sitt ljus skina öfver mörkö rum. Ja, han måste det, eftersom han var sänd att frälsa det som87

förtappadt var. Men vi kunn$ det ej, ty vi måste oupphörligen vaka på att ljuset som i oss är icke rar-der till mörker. Hur ömt varnar han icke de sina: Alsker icke verlden, icke heller de ting som i verlden äro.

— Men då menar han väl---

— Vi få ej göra oss till tydare af hans mening, fröken Ada. Vi ha ordet; vi måste hålla oss till ordet. Hade han menat annorlunda, så hade han talat annorlunda,. Alsker icke verlden, säger han. Och hur hotande tillägger han icke: Ve verlden för förargelse skull, ty förargelse måste ju komma. Och då han talat om dem som verlden tillhöra, säger han: Går utifrån dem, så skolen J vara mina lärjungar.

— Nå, men då säger han också: Den som kommer titt mig och icke hatar sin fader och moder, broder och syster och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min lärjunge. Skall det också tagas alldeles efter bokstafven?

— Visserligen ja, så snart dessa närmaste eller det egna lifvet vilja hindra oss att vara hans.

— Så, der tyder baron hans mening alldeles så som jag. Men skulle vi inte ocksåi i fråga om verlden få underförstå ett sådant der så snar t ?

— Der kan ingenting underförstås, min fröken, ty förargelse kommer ovilkorligen alltid af verlden.

— Om jag nu stängde mig inne i mitt rum och läste Guds ord under det pappa och mamma hade främmande, då räknade ni ju inte mig till verlden, eller hur?

— Det gör jag i alla fall inte. Jag skulle ej ha kommit hit, om jag ej ansåge er för ett Guds utvalda barn, min syster i Kristo. Men ni kan lätt falla ifrån, om ni ej låter varna er; och derföre---

— Men ni skulle ej anse mig behöfva varnas, om jag försigtigt satt inom min riglade dörr, eller flydde ur huset då här kom främmande? Och likväl skulle jag då gifva mycken förargelse. Jag menar nu ej åt sällskapsverlden, ty det vore ju väl gjordt om87

det skall vara henne Erälsaren menar med sitt: Ve verldene! Men jag skulle förarga mina föräldrar; och kan detta vara rätt?

— Svara mig blott på en fråga innan jag svarar er. Kan ni med handen på hjertat säga att edra föräldrar icke äro af verlden?

Ada teg under intrycket af en plågsam känsla; och Lejonram lät hennes tystnad gälla som svar.

— Låt verlden taga hvad henne tillhörer, och gif ni Gudi hvad Gudi tillhörer, bad han med öm och uppmuntrande ton.

— Ack! ni vet ej hvilket svagt käril jag är, — suckade den unga flickan. — Jag vill, jag hoppas vara ett Guds barn; men ibland blir jag så oviss äfven om det! — — — Om jag retade mina föräldrar, skulle deras förargelse väcka min egen; starkare i det goda är jag inte än så. Jag skulle säkert taga mycken skada af strid och spänning med de mina, och jag behöfver väl öfva mig i undergif — - —

— Tala icke ut en sådan hädelse! Undergifvenhet under Herrans vilja skall ni öfva, icke under menniskors. Och tror ni ej han mäktar afvända skadan ifrån er och åstadkomma ett godt verk af den förargelse ni lider till hans ära?

— Jo, om jag bara vore säker på att det vore hans vilja! — I nästan allt annat känner jag tydligt i mitt samvete hvad han vill att jag skall göra och icke göra; men i fråga om att deltaga i samqväm känner jag alldeles ingenting i samvetet. Jag försäkrar att jag ända pröfvat mig ganska noga, sedan ni bad mig det häromdagen. Efter att ha varit i ett sällskap erfar jag stundom en känsla af tomhet och trötthet, men intet samvetsagg. Deremot är jag viss att jag skulle plägas af sådana i en ensamhet, som ådroge mig mina anhörigae missnöje.

— Och denna känsla af tomhet, vittnar den ej nog om uselheten och syndon af edra samqväm? Det är ej ett litet elände, fröken Ada, när själen blir tom. Gud bevare oas af nåd därför! — Jag säger emellertid88

ej att ni kan eller bör hålla er alldeles undan; jag känner ännu för litet edra förhållanden för att kunna

afgöra det. Omständigheter kunna finnas —--

Hvar och en har offer att göra, för friden med sina -likar, och om sällskapsnöjena måste vara edra, så skada de er icke. Det är kanske medvetandet att så är, som skyddat ert samvete.

— Ack nej! Gör mig för all del icke till en helig offermö! Jag har helt enkelt varit med för att det faller sig naturligt så, och jag har alltid farit bort med en nyfiken förväntan på någonting roligt, alldeles icke med uppoffring. Ibland har jag också haft mycket roligt; ty, som jag sade er häromdagen, jag älskar allt som är lifligt och muntert. Men ibland äro sällskaperna dumma och tröga, och det är då jag kommer trött och olustig hem. Äro de roliga, så känner jag mig der så lätt som fogeln i luften, och jag önskar blott att de alltid vore sådane.

— Oförsigtiga barn, märker ni inte der ormen bland blommorna? Ser ni inte der hvarföre Guds vänner framförallt måste undvika dessa den lede fiendens snaror?

— Åh, min herre, ni får aldrig i min tro att Gud förnekar sina vänner njuta glädjen, hvar de kunna finna den, utan att glömma honom. Det kan visst hända att den lede fienden ibland har sin hand med i våra sällskapskretsar. Men tror ni icke att Gud också har sin hand uti dem? Tror ni icke att han äfven der kan gifva oss något skönt, något sannt glädjande? Driften till sällskaplighet måste ni väl åtminstone erkänna att det är han som gifvit oss. Och om vår synd oskärat den, så vill han dock icke att vi döda, men att vi förädla och rena den.

— Min bästa fröken, icke fördömer jag umgänget med våra likar! Tvärtom ett kristligt umgängs-lif är en kostelig salfva för hjertat. Men här är ju nu liksom i Noë tid, då alU kött hade förderfvat sin väg på jorden. Och dessa tids- och själsmördande' upp-89

finningar af ett förderfvadt samfundslif måste jag och hvarje kristen ogilla och fördöma.

— Det vore kristligare att förbättra än fördöma, tycker jag.

— Förbättra en kropp som spetälska angripit ända in i hjerteröttema! — Man plockar ej fikon af törne och drufvor af tistlar, min fröken. Ni sade nyBS att Gud unnar oss all den glädje, hvarvid vi ej glömma honom; och det är sannt; men hvad slags glädje är detta? Tror ni det kan vara salongernas hädiska glädje? Tror ni t. ex. att man kan sitta i en theater-salong med Jesus i hjertat?

t— Jag hoppas att många gjort det. Det vore förfärligt eljest!

— Förfärligt, ja! Det är i sanning förfärligt, arma barn! kära, förvillade, unga syster! förfärligt att den som fått så pass mycket syn på ljuset, som ni, är så blind ändå! Nej, man kan det icke, säger j.ag er; ty Herrans ord stå fast i evighet, och han säger: Gån ut ifrån verldenl Drag icke i ok med de otrogne ! Sitt icke der de iespottare sitta.

Hade Lejonram lagt samma ifver i sin röst som nu brann i hans sinne, så skulle den ha ljudit som ett uppståndelserop genom salongen. Men han bibehöll den låga, förtroliga ton han från böljan antagit, och den stigande värmen förrådde sig blott i en ytterligare, darrande sänkning deraf.

— Man kan icke tjena två herrar, — forfor han. — Man kan icke förlika Kristus och Belial. O, Adal låt varna er! Träd tillbaka från flärdens och villornas skådeplats innan er fot fastnar i gyttjan, innan er farkost börjar drifva som, ett redlöst vrak! Ungdomen gripes så lätt af smittan i denna förgiftade atmosfer, behöfver så väl förskansa sig mot fienderna, som vilja belägga den på alla sidor. Glöm icke: Den der icke är med mig, han är emot mig; och den der icke församlar med mig, han förskingrar. O! det skulle smärta mig alltför mycket att en dag se er bland 4e90

beklagansvärde, till hvilka det heter: Efter du är hvarken varm eller kall, skall jag dig utspy ur min mun.

En rysning flög igenom Adas lemmar.

— Bevare mig Gud, — sade hon stilla, men med bleknande kind.

— Det gör han, mitt dyra barn, det gör han visserligen, om ni blott vill låta honom göra det. Men ni måste då vilja, med icke blott den passiva, utan den oupphörligt verksamma viljan. Ni får ej leka med elden, ej kasta er ut för tinnarne af templet. Kom ihåg att: den som gerna kastar sig i faran, han förgås deruti! och ett öfverdådigt hjerta går det på sistone illa. — Det var för att säga er detta, som jag måste hit i afton. Jag är kommen att rycka er som en brand ur elden; ty Karin sade mig i förmiddags att ni ämnar er på bal i morgon.

— Ja, pappa--—

— Tala ej derom! Man måste mer lyda Gud än menniskor.

— Baron Lejonram, jag är ett barn, som ej mycket förstår. Jag förstår knappt hur jag kan ha mod att så här disputera med er. Men ni sade mig sist att ni tycker om när man fritt säger ut sin tanke; ni bad mig göra det, och får hålla tillgodo att jag tar er på orden. — Min katekes har lärt mig att jag bör lyda min far i allt hvad som icke strider mot Cruds ord och samvetet, och mitt hjerta lär mig detsamma. Men jag finner hvarken i Guds ord eller samvetet att detta är ett fall der jag ej bör lyda honom. De bibelord ni anfört tala varnande och kraftigt till mig; men alldeles icke i den mening ni ville att de skulle tala. Derföre tänker jag att ni också är en fattig menniska, som kan misstaga sig, och att ni gör det, då ni lägger så mycken vigt på den punkten. Min farmor var en varm, en verklig kristen. O, att ni hade kännt henne! Hon fördömde likväl icke dansen; och långtifrån att förbjuda mig den, heklagade hon ibland att vår ensliga bostad nekade mig ett nöje som tillhör min ålder.91

— Er farmor hade uppvuxit under ett ännu lättsinnigare tidehvarf än vårt. Hon kunde ej, fastän Herrans nåd sökt henne, bortkasta alla de villfarelser hon insupit med modersmjölken. Dessutom såg hon, då hon uppfostrade er, all denna vederstygglighet genom det förmildrande floret af ett stort afstånd.

— Men säg mig då, hvarför är det så syndigt att dansa?

— Kristus lät genomborra sina fötter för våra synder. Böra vi då bruka våra till dans? — frågade baronen med stor högtidlighet.

— Ack, ur den synpunkten betraktadt får baron svårt att vara konseqvent. Herren Kristus törstade och drack ättika för våra synder; hur kan ni då dricka mig till i vin, såsom ni nyss gjorde. Och hur ha vi lof att låta dessa frukter smaka oss så väl?

— Vi veta, att han sjelf icke försmådde vinet, att han sjelf åt af sitt lands frukter. Men han dansade icke.

— Nej, det tror jag väl, ty det var ej hans folks sed. Österlänningarne älska ju ej att dansa ännn-f dag, fast de lära tycka bra om att se dansas för sig. Men judarne satte ändå dansen högre än vi: den var hos dem helig.

— Det var ett annat slags dans, fröken Stjerne-

fält!

— Ja, det förstås. När konung David dansade af allo makt i sin lifkjortel, var det visst mycket vördnadsbjudande. Det heter väl att: när Sauls dotter såg honom springa och dansa, föraktade hon honom i sitt hjerta; men jag försäkrar er att inte jag gör det. Jag ville bara hitta på något argument till förmån för dansen.

— Men ni kan icke ...

— Förlåt mig, ni är bestämdt inkonseqvent, baron Lejonram. Vår Herre Kristus hade intet der han kunde luta sitt hufvud till; och man har sagt mig att ert Odinsborg är en på allt sätt präktig egendom. Och med ett hedniskt namn för resten!92

— Bästa fröken Ada, det der är lagiskt! Ni lägger oss ju alldeles under lagen, liksom vi och vårt och våra gerningar betydd© något! Hvad vill det bli utaf?

— Ja, det vet jag inte. Men....

— Nej, vi äro icke under lagen, ty vi veta att Kristus har borttagit lagens förbannelse.

— Ja, väl oss!--Men hör då dansen mindre

till gerningarne än mat och bostad? Och är det mindre lagiskt att fördömma oss för det vi dansa, än för gommens njutningar och allt slags vällefnad ?

— Sätta vi vår lust deruti, hänga vi med vårt begär fast dervid, skiljer det oss sålunda från den rena tillgifvenheten för Kristo, då fördömmer oss allt sådant, då ve öfver dessa njutningar! — Men taga vi dem blott såsom hvarje annan Guds gåfva, som ett glädjeämne mer bland de många för hvilka vi tacksamt prisa honom, livad ondt är då deruti? Och vi kunna taga dem så. Deremot dans, spel och dylikt äro djefvulens gåfva, ty de uppväcka ovilkorligen onda begär, reta ovilkorligen till synd.

— Hur kan baron påstå något sådant? — Spel känner jag väl icke, och skulle således dömma sona den blinda om färgen, om jag började försvara det. Låt det vara moder åt så mycket ondt ni behagar, jag törs ej förneka att så är, ehuru jag hoppas att det ej ovilkorligen måste så vara. Men dansa försäkrar jag er att mau kan, utan vidare synd än den som vidlåder allt jordiskt. Och dansen är säkert en nödvändig sak för ungdom. Har ni inte sett att kalvarne dansa på ängen, dansa tillochmed i den aldra-trångaste lilla kette? Och aldrig kan man se en gra-cieusare balett än den som alla dag a t; utförs af ett par små kattungar här nere i köket.

— Sätter ni os6 i bredd med de oskäliga djuren, då har jag ingenting att säga. Men jag hoppades att fröken Ada satte Kristi dyrt återlösa något högre än så.93

— Det gör jag, baron Lejonram! Både i afseende på sällhet och förbindelser sätter jag oss vida högre. Men vi få väl ej sätta oss så högt, att vi förneka vår likhet med djuren i naturlig beskaffenhet?

— Låt då den naturliga menniskan dansa! Hon Ur ett djur, och sämre än ett sådant. — Men den pånyttfödda har afklädt kreaturet; hon dansar icke.

— Ack jo, om hon är ung och frisk gör hon det nog. Så länge vi ej afklädt det kreatur som kallas kropp, måste det ju röra på sig för att må väl? För min del har jag mått mycket väl af att få dansa sedan jag kom hit. Och derhemma hos farmor dansade jag också när jag blef rigtigt glad, fastän jag var ensam och aldrig sett någon dans. Det kommer ofta på mig ett rigtigt behof att dansa och jag menar inte mera ondt dermed än kalfven och kattungen.

— Möjligtvis; men så har ni icke heller varit på bal. Ni har dansat oskyldigt hittills; men ...

— Skall jag ej kunna göra det i morgon?

— Nej. Blif hemma, jag ber er!

— Men, pappa.. .

— Den der älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren, Herren!

— Jag tror ej att jag gör det, baron Lejonram! Jag kan verkligen säga att jag icke gör det. Men jag är öfvertygad att jag i detta fall kan göra min far till viljes, utan att falla ifrån Guds kärlek. En bal förefaller mig som en sådan lapprissak, att jag ej begriper hur man kan lägga så mycken vigt på, ni att få mig derifrån, andra att få mig dit. Men jag lofvar er att om jag finner er ha rätt, skall min första bal också bli den sista.

— Och om ni redan toge obotlig skada af denna första? Man kan ej förutse hvarthän man blir dragen på denna fåfängans marknad. Blif hemma!

— Hvad ondt kan jag då råka utför? Frestelser till fåfänga, lättsinne behagsjuka? — Ack! de möta likasåväl annorstädes! Skall jag tala om hvilka tankar jag öfverraakade mig på för några timmar sedan,94

midtunder ett allvarsamt arbete? Men det behöfs ej, ty ni vet nog ändå att stygga tankar komma när vi minst det ana. Jag skulle i det afseendet vara tröstlös öfver mig sjelf, om jag inte visste att sådant är alla menniskors erfarenhet. De aldra frommaste ha ju ofta midtunder bönen stött på frestaren.

— Och ni tror att den fiende, som kan lura till och med der, icke skall möte er i balsalen?

— Nej, men jag tror att jag kan få styrka .. .

— I bönen och vårt kall styrker Herren oss till att emotstå frestaren. Då vi kasta oss i onödiga faror, få vi ej räkna på hans beskärm. Ni tror nu ej på faran, emedan ni ej ser henne. Barnet ser icke heller faran af att leka med knifven eller den laddade bössan, men ett snällt barn låter ändå bli, då det varnas af en erfarnare vän.

— Ack, ack! Nu börjar baron gå mig alldeles för nära på lifvet! — Jag vill gerna vara ett snällt barn, jag försäkrar er att jag vill det. Och jag har redan mycket förtroende för er; men hur skulle jag kunna blindt tro allt hvad ni säger! — Låt mig pröfva sjelf! jag lofvar er att göra det noggrant.

— Jag kan naturligtvis endast varna. — Men, fröken Stjernefält, kan ni pröfva noggrant? intagen som ni på förhand ar, för denna förledande styggelse!

— Mindre intagen än ni tror. Jag gör mig inga lysande föreställningar om nöjet på en bal.

— Nå, öfverraskar jag inte herrskapet på ett ord som jag ej trodde möjligt att uppsnappa i ett samtal med baron Lejonram! — sade öfversten, sora nu slutat sitt whistparti och kom att hel.va pa den objudne gästen. - Fägnar mig särdeles! Och ännu mer fägnar det att återse er här, bästa baron! Det har minsann blåst många väder sedan vi hade den äran!

— Och flera skola blåsa innan jag kommer härnäst, — tänkte baronen, men för höflighets skull teg han och,bockade sig. Han hade nu utfört sitt värf; och förstämd af att se det misslyckas, blef han ännu mera led på den syndiga omgifning, hvaruti han kom-95

mit. Också tog han afsked det fortaste som möjligt, och andades lättare först då han satt i sin vagn och fick vända det sodomitiska samhället ryggen.

Adas motsägelseanda hade dock ej beröfvat honom allt hopp om henne. Det är alltid bra att hon säger ärligt ut sin mening, — mumlade ban under det hästarne trafvade raskt utåt Odinsbergsvägen. — Och verlden har icke ännu gripit henne fastare, än att hon kan återföras. Jag vill bedja för dig, oförsigtiga lamm, som vågar dig så djerft bortåt utkanterna af vägen, i stället för att hålla dig stilla i den täta, trogna flocken. Jag vill af alla krafter bedja för dig!

7.

— Skynda dig nu att öppna kartongen! Jag dör af nyfilienhet, och vore icke du, så hade jag längesedan dött.

Med. dessa ord drog Emérence följaude morgon Ada från kaffebordet.

— Att ha, sin första balklädning i huset öfver natten och ej ha sett den. Att ej veta hur den passar och kunna sitta lugn på en stol — du är en istapp, ja det är du, — försäkrade hon under vägen.

Och mor och döttrar skyndade in i Adas rum att beskåda baldrägten, som kommit från Stockholm aftonen förut.

— Charmant! Gudomligt!

— Ett förtjusande mönster!

— Utsökta blonder!

— Och se hvilka aldranäpnaste små skor! Hur understår du dig att ha så små fötter, Ada? Mindre än jag, det finge väl passera, men mindre än sjelfva-ste Thérese, vet du det är näsvist af dig!

— Du blir förtrollande, min lilla engel! du blir att äta upp. Luftigt, nobelt, du dernier gout.96

Men, hvad är det jag ser? Ha-ha-ha! En mor-gonklädning — högt lif och ärmar, rigtiga ärmar! Mon dieu, så löjligt!

— Har menniskan varit tokig? — Klädningen är ju totalt bortskämd!

— Nej, söta mamma, hon är alldeles som jag begärt. Åh, min lilla mamsell är alltför snäll för att skämma bort någonting.

— Olycksbarn, du har begärt det! — Fort på dermed, så vi få se hur det skall kunna ändras! Hjelp henne, Emerence! — Skicka efter min sömmerska genast!

— Det får inte ändras, lilla mamma! Farmor ville att jag alltid skulle ha höga klädningslif. Sedan jag var tolf år har jag aldrig haft andra och jag skulle ej trifvas barhalsad.

— Du vill då göra dig till ett spektakel! Man har redan undrat på dig, det har jag ju sagt dig. Friherrinnan Rutersvärd frågade mig häromdagen om du hade något eldmärke på axeln, och grefve Ples-sen sade sig ej begripa hur så charmant hy och sy-perb figur kan stå tillsammans med hals och armar som behöfva döljas.

— Låt dem tro mig alldeles full af eldmärken! — När jag hör sådaneder grefliga yttranden, tycker jag ännu mer att jag skulle blygas, om — —

Ada afbröt sig rodnande vid blotta tanken.

— Det vill säga att du finner oss alldeles utan blygsamhet, — inföll Thérese spetsigt.

— Jag skulle tycka om att ni klädde er annorlunda, det har jag många gånger sagt; men för öfrigt är ju här fråga blott om mig. Ni äro vana vid ur-ringade kläder och vilja ha dem så; men jag har andra vanor och vill följa dem.

— Men på en bal, min söta flicka! Det går verkligen inte an.

— Aldraminst på en bal ville jag vara annorlunda, ty ---ty — —--97

— Nå? Hvad skulle du ha for skada af att visa dina vackra axlar, lilla toka?

— Jo, Emerence, blodet skulle stiga mig i kinderna på ett alltför plågsamt sätt.

— Och du tror kanske att det inte skall göra det, när hela verlden börjar gapa på dig som på ett underligt djur?

— Kort och godt, mitt barn, det får inte ske!

— Nå, då gör jag baron Lejonram till viljes och stannar hemma, lilla mamma. Ty mot farmors tydligt uttalade önskan bryter jag för intet pris.

The'rèse, som emedlertid besinnat sig, lade hufvudet litet på sned och såg mönstrande på Ada.

— Yet mamma, — sade hon, — jag tror att Ada har rätt. Det höga lifvet passar henne bättre.

Ada stod nemligen nu i sin underklädning, och de mjella drifvor af ungdomligt hull som dervid uppenbarade sig, väckte Thérèses lätt retade afund. Hals och armar voro hos henne sjelf det minst vackra; hon var mager och hennes hy hade sedan någon tid fått en gulaktig anstrykning, som gjorde henne förtviflad. Likväl klädde hon sig denna vinter nästan barare än förr, men det var rätt bra att Ada ville låta bli.

— Nu vet jag inte hvar du gjort af din smak, Thérese, — sade öfverstinnan, som mycket väl förstod sin dotter, men ej ville låtsa derom. — Står hon här inte alldeles som en gratie, som en charit, min lilla hvita ros! — Men det egensinniga barnet skall väl ha sin vilja fram; åtminstone blir det visst aldrig jag som har mod att tvinga henne. Förtjusande blir hon i alla fall, och det tunna tyget kan lyckligtvis icke hölja så, att man ej måste se att hon är utan vank och lyte.

Öfverstinnan tyckte sig nu ha sauverat apparen-cerna. Smickrande Adas fåfänga, såväl som hennes behof att se sig älskad, kunde hon dock följa sin moderliga beredvillighet att understödja Thérese.

Ada. 598

— Vi ha ju inte sett på blommorna, Ada! — ropade Emerence. — Ah! det luktar rose när man öppnar på asken.

— Verkligen, starkt rose, — instämde Thérese. — Och mina äro oparfymerade!

Hade man frågat Thérèse om hon kunde afundas något sådant, skulle hon säkert med stolthet och harm ha svarat: "Visst inte!" Men röst och min förrådde dock att det var afund som talade ur henne. Emé-rence deremot sade öfver ljudt:

— Jag blir afundsjuk, Ada! Du är alltför lycklig. Ah, ni aldragudomligaste törnrosknoppar! Jag rifver ihjäl dig af afund, jag steker dig lefvande, jag förgås!

Men tonen var så glad och god, att man kunde hålla af henne derför.

— Man har bestämt sökt ut åt dig det vackraste som fanns i Stockholm, — sade öfverstinnan. — Jag tyckte rätt mycket om Thérèses blommor förut, men de bli tunga som en olycka bredvid dessa. Och Emsens guirlande kommer att se rigtigt fattig ut. Det blir verkligen ett bekymmer!

— Ack, om alla bekymmer voro så lätt hjelpta! Jag vill inte ha de här blommorna, de äro så högröda och jag får visst aldrig lust för den färgen mer, sedan jag blifvit så van vid det svarta och hvita. Söta Thérèse, tag min guirlande och låt oss af garneringsbuketterna binda en åt Emérence, det räcka de säkert till.

— Men, min lilla engel, hvad skall du ha sjelf? —• frågade modren efter omfamningar och tacksägelser. — Jo, jag vet, du tar farmors vackra juvelnålar. Det blir ändå mera distingueradt.

— Jag med juvelnålar! Det skulle ta sig ut. Hur säger farbror Adrian: "Det passar inte pojkar att löpa med skägg".

— Men det vore charmant. Du kan ej få något Vackrare.

— Måste jag då nödvändigt ha något på håret?99

— Hvilken fråga! En stor bal en Oscarsdag! Garneringen är ju dessutom beräknad på buketter eller smycken i uppfästningarne.

— Kan ingen af er låna mig några hvita blommor?

— Det måste vara nytt och friskt naturligtvis. Du får köpa hos fru Amén, hon har rätt vackra. Jag skall följa med och hjelpa dig välja.

Ada såg bekymrad ut. Hon tyckte alldeles icke om att köpa mera blommor, hon hade redan alltför väl lärt sig känna penningens värde.

Men hur kunde detta stå tillsammans med de aderton åren och med den uppfostran hon fått. På Bergala borde hon ej ha behöft eller handhaft mycket penningar; hennes farmors sträfvan måste mer ha varit att göra henne till en from qvinna, än till en som skulle vara färdig att vid tjugufem år väl förvalta sitt gods; och den knappa månad hon lefvat i fadershemmet kunde väl ej ha så särdeles djupt invigt henne i mammons tjenst. — Nej, Bergala-affä-rerna hade ej varit stora, och farmor hade så mycket mindre tänkt på att dana sitt barn till en myndig qvinna, som det stora ropet om qvinnans myndighet ännu ej börjat ljuda genom landet. Konung Oscar hade väl gifvit sin första stora gåfva, den lika arfsrätten, åt Sveriges qvinnor; men 1857 års riksdag tillhörde ännu okänd framtid och Fredrika Bremers Herthasjäl slumrade ännu stilla i gråstensberget. Icke heller hade öfverste Stjernefält gjort något för att utbilda sin dotter till penningmenniska. Han tyckte för sin egen del affärerna vara ett besvärligt onus, och prisade fruntimren lyckliga att ej behöfva bry sig om dem. Väl hade han för ordningens skull bedt Ada föra räkning öfver de små summor han skickado henne till nålpenningar, men frågade aldrig efter om hon också gjort det. Men farmodren hade lärt henne andra behöfver än toilettens; dessa åter lärde henne penningens värde, och isynnerhet sedan hon kom till100

staden hade hon funnit ett vidt fält öppet för sitt behof att efter förmåga bispringa nödställda likar.

Den förfallna boningen på Näset, utanför hvilken hon sett de små trasiga barnen leka, hade ej blott flyktigt ådragit sig hennes uppmärksamhet vid första besöket hos Karin Berg. Vid det nästa föll den henne ännu skarpare i ögonen; och då de arma barnen bådo henne om en slant, nöjde hon sig icke med att gifva dem en sådan. Hon gjorde dem frågor, som val i början endast besvarades med ett nästan fånigt stirrande, men sedan med ord, hvilka, ehuru få, uttryckte mycket elände. Hon följde med barnen in och såg att de ej sagt förmycket, såg att husets inre var ännu bedröfligare än dess yttre, och såg ej för att genast åter glömma hvad hon sett. Hur hon egentligen skulle kunna bringa någon verksam hjelp åt den usla familj hon påträffat, visste hon väl ännu icke; men penningar hade redan behöfts för mildrande af den första nöden, penningar skulle än vidare behöfvas; och vid en blick på den räkning som åtföljde bal-kostymen och vid tanken på att köpa ännu flera blommor, stego de små gulbleka barnen fram och anklagade henne för dödssynd.

Så snart hon blef ensam, flög hon till sin chiffo-nière, drog ut kassalådan och gjorde en noggrann revision.

— Nej, det blir inga blommor af, — uttryckte helt tydligt den beslutsamma fastän lilla'skakning på hufvudet hvarmed hon sköt in lådan igen. Öfversten hade väl fördubblat månadspenningen sedan Ada kom till staden, men det ville i alla fall icke räcka.

Nå, jag har emanciperat mig i fråga om kläd-ningssnitten, jag kan göra det i detta också, tänkte hon modigt. Hvarföre skall hela verlden vara stöpt i en form? — Visst vore det ledsamt om Emerence finge rätt, att alla komma att gapa på mig som på ott underligt djur. Hu, det vore förskräckligt! Men det vore orätt att ej våga utsätta sig derför, när det ej gäller värre än en enkel och i alla fall ganskalor

smakfull toilett, och jag vill våga det. Hvad kan hända? På sin höjd att ingen vill bjuda upp mig och att man skrattar lite åt mig. Jag får tåla det, ja, jag bör det! — Men kunna flickorna med nöje bära mina blommor, då de se mig utan. Och skall inte pappa tro att han måste ge mig mera penningar om jag ej har råd att kläda mig som andra? Ack, så dumt! så förargligt! Men det kan, ty värr, ändå icke hjelpas! —

Åh jo, det kunde hjelpas. Ty en halftimma sednare kom Ada dansande och med glädjestrålande ansigte in i salongen och höll i sina armar en stor korg full med de skönaste friska blommor, inbäddade i fin, mjuk mossa.

— Se bara, — ropade hon, — hur godt och saunt farbrors ordspråk är: Gif bort det du har, så får du sjudubbelt igen! Se och känn! Doftar det inte som en hel vår? prunkar det inte som en hel sommar? Ack, jag är så glad, så glad!

— Men hvarifrån, hvarifrån, Ada?— ropade systrarne efter någon beundrans- och förvåningsyttring.

— Från Odinsborg, kära hjertandes! Baron Lejonram har skickat mig dera. Snälla, snälla baron Lejonram! Jag motsade och bedröfvade honom hela qvällen — ja det gjorde jag verkligen! Och så snart han kommer hem plundrar han ändå sitt orangeri för min skull. Det är bra vanligt! Menniskorna äro bra snälla! — Kan man se en skönare balprydnad Ön dessa hvita och blekröda Camellior, dessa fiua Erikor och dessa lätta fjäderlika Ormbunkar, Tropikernas barn, som från att der vara stora och väldiga, förvandlat sig i miniatyrexemplar här, för att garnera min klädning. Och alla dessa välluktande och mera fargrika blommor skola bli buketter åt både er och mig. Ack, så roligt, så roligt!

Och åter började hon dansa omkring med sin korg, med den effekt, att hade någon frågat Elmers hvad det var han läste i tidningen der borta i soff-102

hörnet, så Bkulle han ha svarat: "Ack, om också jag hade växthus att plundra!"

Men dansen hade också en annan effekt. En liten perlemorskifva hoppade upp ur blommorna, och några ord voro skrifna derpå.

— En kärleksförklaring! — ropade Emerence i en paroxysm af skratt.

— En kärleksförklaring! — sade Thérèse med blandade känslor.

En kärleksförklaring, läste ryttmästaren tyst i sin tidning, med otaliga utrops- och frågetecken.

— Något mycket, mycket bättre, — svarade Ada och tryckte perlemorskifvan till sitt hjerta. — Der står: Haf akt uppå dig sjelf! — Ja, ja, det vill jag, det skall jag.

Och nickande åt blommorna, som ville hon.säga: Nu ären J mig dubbelt kära, nu förstår jag ännu bättre eder skönhet, omslöt hon på nytt korgen med sina armar och bar den bort, icke mera dansande, men försigtigt, såsom man bär en dyrbar skatt.

8.

— Första dusten har du hållit väl ut, — ser jag, — sade herr Stjernefält, dä han, efter att ha gifvit Ada morgonkyssen, höll hennes friska ansigte mellan sina händer. — Skälmen i ögat är inte dufnad och rosen på kinden inte bleknad. Det är rätt! Stå på dig du, och visa folk att man får durablare färger af att ströfva omkring berg och backar i sin ungdom, än at det här förvända stadslifvet. Thérèse ser ju ut som en vattenlagd katta efter hvarenda bal! Och du, min kära Emsen, är inte för rar du heller. Ni måtte ha ett rigtigt Marstrands-arbete på balerna, stackars flickor! Eller är det bara förtjusningen som lakar ur er så der? — Var det förtjusande, Ada?103

— Ja, det var ofantligt roligt, isynnerhet i början. De leende ansigtena, de vackra toiletterna, de artiga herrarne, de blomstrande unga flickorna, ljus-skimret, fanfarerna och hurraropen vid den kungliga skålen, och framför allt musiken, de glada, fulla, sköna strömmar af toner, som än stormande, än smältande ljödo genom salen — man skulle vara stock och sten för att ej bli förtjust af allt detta. Vet du, farbror, jag var så förtjust, att jag så när högt brustit ut i de täcka kupletterna vi hörde häromdagen.

Och lifligt och tjusande, som sjelfva fru Heiberg, uppstämde Ada:

"Nej, intet i verlden kan liknas vid en bal!

En flicka som dansar, hon glömmer alla qval."

— Och jag kan försäkra baron Lejonram, — tillade hon, att just när jag så tyckte och kände, dansade jag ungefär så menlöst som hans kalfvar och våra små kissungar.

— Just då, men inte sedan? Skall då den försmädaren få rätt, att man ej kan vara på en bal utan att få sig en hop synd på samvetet?

— Jag vet inte, farbror. Men — jag blef så dum, så underlig och till slut så ledsen---

— Hur så, hjertans pulla?

— Ack, farbror, det lilla sjåpet förebrår sig bittert att hon gjort alla herrar galna och alla flickor desperata; mig och Thérese i första rummet, — förklarade Emérence.

— Begrep hon då inte att detta just är det fina i kråksången? — Men sitt då ner, flickor och tala om allt ordentligt för mig! Det var således en ståtlig bal. Nå, Ada, svägerskan ser väl ut som en drottning när hon är ute i stora ståten?

— Jo, det kan du lita på. Och Thérese, om du visste hvad hon var vacker i början! alldeles att måla af! Men sedan blef hon mycket blek och såg på en gång matt och feberaktig ut. Hon mådde illa? stackars Thérese!104

— Del är alltför beskedligt af dig att beklaga henne! Hon var för otäck emot dig, det är visst och. sannt.

— Åh, kära du! Om jag blott visste. ..

— Hvad som satte henne i harnesk emot dig? Jo, det begriper jag så der temligen. Men deremot förstår jag icke hvarför du skulle vilja måla af henne. Hennes min af allernådigsta prinsessa är olidlig, tycker jag.

— Säg mig då, Ada, hur presenterade sig den här lilla mästrande damen sjelf? —frågade herr Adrian.

— Emsen? Jo, hon var täck och sprittande glad. Men får jag vara rigtigt upprigtig, Eme'reuce?

— Ack ja! jag vet nog sjelf hvad jag mera var. Obetänksam och öfvermodig var jag. Det är jag så ofta när jag har roligt! Skäm dugtigt ut mig, farbror Adrian! det behöfs nog.

— Åhnej. Snälla barn, som aga sig sjelf, slippa aga af andra. Men säg mig nu du, hvad figur gjorde det här Dalbarnet egentligen?

— En sådan, att vi ämna vrida halsen af henne innan qvällen, Thérèse och jag. Man kallade henne helt simpelt balens drottning.

— Du gjorde således uppseende, Ada, trots den fatala höga klädningen?

— Tvertom i följd af den, söta farbror Jag var ej blott ny, jag var egen, jag föll i ögonen. Man måste försöka hur det kunde gå att göra sig artig mot ett sådant stycke curiosa.

— Hur många eröfringar gjorde du då?

— Du vill att jag, som Emérence, skall räkna dem per styck eller dussin? Men jag är visst för ny till det. Jag vet inte rätt...

1— Så vet jag, att jag inte gjorde mer än två fattiga eröfringar, och det var din skull. Så illa har det aldrig slagit ut för mig, — klagade Emérence. — Hvem har gifvit dig lof att komma hit med féemakt och trolla otrohet på alla mina beundrare? — Ty de gamle öfvergåfvo mig också, farbror! En, två, tre,

\105

fyra — mina tio fingrar förslå ej för alla dem hon knep ifrån mig. — Trolldomsväsendet i Dalarne — något sådant har jag bestämdt läst om. Man skall få se att det går och spökar nu igen och att Ada är en häxa, som måste å båle brännas. Ty, farbror, det är inte nog med att hon drar till sig de unga herrarne, utan hon gör de gamla unga på nytt. Du skulle bara ha sett...

— Tyst, pratmakerska! — afbröt Ada, med en purpursky på kinden. — Du hindrar mig ju alldeles att ge farbror besked efter min uppfattning.

— Ah, begynna du bara, så är jag helt och hållet öra. Yi ha då pro primo Eugene.

— Ja, den stackars gossen! —utropade Emerence. — Hänger eller dränker inte han sig endera dagen, så är det godt för oss.

— Dansade du då inte med honom, Ada?

— Jo, första valsen. Men ...

— Men sedan vände hon på sitt lilla hufvud så välberäknadt som sjelfva Thérese och ville alldeles inte höra talas om att den arme pojken tiggde och bad om en dans till.

— Eugene visste att jag ej ville dansa mera med honom; han vet också hvarföre. Och du, som såg och hörde alltsammans, borde minst undra på mig. Han är så odräglig!

— Hans aktier ha ej stigit, hör jag. Men var der då ingen af de andra dansörerna du tyckte desto mera om, mitt barn?

— Jo, kammarjunkare Örnklo, grefve Carlhjelm, Elmers och Heldenkrantz.

— Bah! det är ju tre för mycket!

— Nej, farbror, jag tycker om dem alla fyra.

— Det var det betänkligaste jag hört! fyra på en gång och alla lika mycket?

— Åh, litet mer eller mindre; inte har jag märkt så noga efter.

— Nå, men märk efter nu då för all del! Det är ju sjelfva hufvudsaken.106

— Jag skall hjelpa dig, Ada. Vi boija med numro tre.

— Om du inte vill vara hygglig, Emérence!

— Är nu inte det hyggligt att vara hjelpsam, farbror!

— Men du vet väl, tillbjuden tjenst blir ofta försmådd! — Hjelp dig då sjelf, otacksamma Ada! Och i ordning med frågorna. Numro ett — Örnklo.

— Han är så qvick och rolig! Du kan ej tro, farbror, hvad han sade mycket lustiga saker! Och ändå är lian ej af dem som göra sig qvicka på andras bekostnad, haiis väsen är på en gång så godmodigt och så jovialiskt, så kostligt, så eget! Ja-ja, du får väl se: han kommer hit i afton.

— Åh, du säger det der alltför lugnt för att han skulle i något betydande mening vara numro ett. Yidare således!

— Numro två, Carlhjelm tyckte jag om för det han talade så godt om sitt hem och sin mor. Yet du, jag tyckte alldeles att hon måtte vara lik farmor.

— Den unge grefven är då att lyckönska. — Men vidare, mitt barn!

— Löjtnant Heldenkrantz vet du att jag varit förtjust uti alltsedan den blinda klarinettistens konsert.

— Nej stopp! det visste jag sannerligen inte. Blind klarinettist — hvad är det för historier? Det har jag aldrig hört talas om.

— Ack, det är sannt, du var ju borta! Det var just den dagen du köpte vårt blifvande sommarnöje. "Vet du, farbror, jag kan visst inte vänta till sommaren, jag får lof att se till Almlunda endera dagen.

— Bör nu bara inte ihop allt möjligt! Hvad necken har Almlunda med dina balförtjusningar att göra?

— Jo, hör bara! Här kom en blind musiker från Dresden och hade rekommendationsbref till ryttmästaren från en bekant derute. Mannen ville ge konsert-, och i anledning af sin olycka och sin obekantskap med språket, behöfde han hjelp med hvarje-107

handa. Men det råkade vara just den dagen Elmers lofvat fara med dig till lagman Jernstaf för att göra upp köpet, och han ville ej be dig uppskjuta, eftersom saken låg dig om hjertat. Han gick derföre till Heldenkrantz och bad honom göra fremlingen den hjelp han sjelf gerna skulle ha gjort; och aldrig valde någon en bättre ställföreträdare. Löjtnanten ombestyrde allt hvad som behöfdes för konserten och gick sedan hela dagen och värfvade folk till den. Tv det är så, att Sjöviksborgsborna, som ändå påstås vara föga musikaliska, gå ej på konserter om de ej gifvas af personer med europeiskt rykte, eller åtminstone af sådane som komma från Stockholm. Denne blinde Sachsare var på vägen till Stockholm och man hade aldrig hört talas om honom; hans öde var således gifvet. När man såg af programmet att han var blind, sade man väl: stackars menniska! men gå på konserten ämnade ingen. Men, ser du, det är flera än jag som tycka om löjtnant Heldenkrantz, derföre ändrade man tanke på hans bön och det blef fullt hus om aftonen. Mins du icke att jag talte om hur roligt vi haft? Ty han blåste alldeles utmärkt den stackars blinde, och sångföreningens körer och regementsmusikens ouverturer gingo med en viss inspiration, tack vare löjtnanten, som så vänligt uppmuntrade alla, ledde konsertgifvaren till sin plats för hvarje nummer och talte så gladt och snällt med honom, att hans arma, ljuslösa ansigte blef ljust af tacksamma leenden. Heldenkrantz är långt ifrån vacker annars, men han var skön den aftonen.

— Blixt och dunder, det der låter ju rigtigt farligt! — Och nu på balen blef han skön igen?

— Ja, nästan, Thérese och jag tackade honom för sist, ty vi hade ej sett honom sedan konserten; och Thérese sade någonting om det ofantliga besvär han gjort sig. Han såg så snäll ut när han svarade: — Det vore ledsamt om det sett ut som besvär, ty det var något vida bättre. Jag hoppas det skall alltid bli mig ett nöje att uppfylla en önskan af El-108

mers! — Löjtnanten ej blott uppfyllde, men öfverträffade, — sade Thérese, med en blick som kunnat förkollra mången löjtnant. Hon har rigtigt vådliga blickar när hon vill! Men Heldenkrants svarade endast: — Det är åtminstone omöjligt att öfverträffa Elmers i hjelpsamhet och välvilja.

— Och så började du tycka om Elmers för det berömmet kanske?

— Ja, lite för det också, ty det är vackert.

— Men mest för det han låtit göra sig ung på nytt, farbror.

— Jag tycker du skulle tröttnat vid det der gycklet, Emerence.

— Nej, var viss jag tröttnar aldrig så länge dina färger stiga så vackert.

— Hur var det nu då?

— Jo, det var så, att strax i början — — —

— Blef Elmers skön, han också?

— Var icke förtretlig, farbror! Ryttmästarn ser i alla fall mycket bra ut, isynnerhet i uniform.

— Jo-jo! Och i början?

— Bjöd han upp oss till hvar sin fransäs. Det var strax ett som jag tyckte om honom för, att han gjorde ingen skillnad på damerna i familjen. — Elake Eugene bjöd ingen enda gång upp mabonne, och då jag gjorde honom uppmärksam på att hon fick sitta, sade han: "Hvad gör det? hon har god vana och passar bäst till ett panelhöns".

—• Men hur kan du säga att Elmers inte gjorde någon skillnad der? Hvem var det han bjöd upp till den der märkvärdiga dansen, min nådiga,?

— Jo, sedan, eftersom jag aldrig varit med förut, så tyckte han att han borde bjuda upp mig till polonäsen efter maten också.

— Och då hade Ada inte öra mer än på en sida, farbror! Elmers och Eugene anhöllo nästan alldeles på en gång om den dansen, men hon hörde inte den första uppbjudningen, ty hon hade öra bara på hjertats sida, der Elmers stöd.109

— Du är odräglig!

— Och så bjöd bon upp honom.

— Nej, nu går det för långt! bjöd hon upp honom, säger du?

— Det var en mazurka, ser farbi-or, och der förekom en tur då vi skulle välja någon att dansa med. Jag visste inte att ryttmästaren egentligen lagt bort att dansa, att sedan han fått sqvadron han räknar sig till de gamla och blott såsom skyldighetsdans deltar i någon fransäs eller promenadpolonäs. Jag såg honom stå helt nära mig, och så valde jag honom.

— Nå, det kunde han väl stå ut med.

— Ja visst. Men som mazurka är min favorit-dans och som han dansar det alldeles utomordentligt väl, så såg jag visst alltför road ut, så att han tänkte: den der danslystna uagen kan ej vara nöjd med en allvarsam promenad, som den jag bjudit upp henne till! Och derföre kom hon till mig efter mazurkan och sade att hon ville utverka en extravals i förening med polonäsen, om jag tillät det.

— Och om farbror sett den blick och det leende hvarmed han emottog hennes nådiga tillåtelse! Det är tyvärr säkert att aldrig mina admiratörer kommit ut med någonting sådant.

— Men, Emsen, hvad skall jag tänka om dig? Du synes mig alltför aktgifvande.

— Det faller i ögonen när folk bli unga på nytt, kantänka. Och jag var också mycket nära; ty Ada hade bedt mig gå med in i smårummen till Thérèse, som hade gått dit in så blek, att Ada trodde henne vara sjuk. Elmers kom till oss der.

— Du kan inte tro hvad det var ynkligt med Thérèse! Jag blef förskräckt då jag kom in till henne. Hon var gul som vax, och ett smärtsamt uttryck, som jag ej kan glömma, darrade kring hennes läppar. Hon tycktes ha svårt att andas. Jag tog hennes hand, den var kall som is, jag kysste hennes panna, den var höljd af kallsvett. Likväl sköt hon mig ifrån sig och sade kort och afvikande: Jag mår110

bra, mycket bra! Men knappt hade hon yttrat det förrän hon föll vanmäktig ned på soffan. Jag sprang in i toilettrummet efter eau de Cologne och vatten, fuktade min näsduk och lade på hennes hjessa, gned hennes tinningar och pulsar och förde vattenglaset till hennes mun. Hon vaknade, såg upp, märkte att det var jag och sköt glaset ifrån sig, som om det brännt henne. — Stackars The'rèse, hon behöfde det dock så väl! Om jag visste hvad jag gjort henne emot. Det är för underligt med henne!

— Hon stötte glaset så häftigt tillbaka, farbror, att vattnet sqvalpade öfver Adas klädning! Jag behöfver ingen barmhertighetssyster, —r sade hon, — och minst vill jag ha dig, minst af alla i verlden dig! — Det är ju hyggligt det der? Jag hade stått qvar i yttre rummet och talt med Elmers, men kom just då in lagom att bevittna min systers gentila uppförande.

— Söta Emerence!

— Var det rätt gjordt af henne kanske? Det såg verkligen ut som om du tyckt det. Ty, — förlåt mig, — bad Ada så modfälld och ödmjuk som om det varit hon sjelf som burit sig obeskedligt åt, och räckte mig glas och flaska, att jag måtte försöka min lycka. Men jag var för klok. Jag ville inte ha min klädning öfversköljd, och när folk ha lust att vara på det der sättet, så är det bäst att inte krusa dem, tycker jag. Thérese fick sitta der gerna för mig. Men den ömhjertade Ada frågade med sin aldra be-vekligaste ton om hon ville tillåta oss be mamma komma in till henne. — Nej! gå blott, gå! — blef det häftiga svaret.

Vi behöfde också gå för att hjelpas åt att torka Adas klädning.

— Först mot slutet af soupern kom Thérese ut. Hon åt ej en bit, men dansade sedan häftigare än förut.

— Ja, så häftigt, att det väckte allmänt upp-111

seende. Jag trodde hon var tokig, sä flög hon; hon som eljest iakttager en sådan hållning!

— Och hon dansade ändå med den obehagligaste kavaljer på hela balen, ja värre än obehaglig, med ett par så otäcka ögon, att när jag såg dem tänkte jag att hufvudskälet till baron Lejonrams afsky for baler måtte vara detta förtroliga närmande till äfven sådane personer som man bestämdt bör undvika. Thérèse skulle ha nekat att dansa med den karlen, i stället att göra det så förtvifladt.

— Men det var också en vals att bli hänförd af! Det var den som följde på polonäsen, extraval-sen, som Elmers skaffade oss. Ah! jag skall tacka honom derför så länge jag lefver. Längre än någon som stod på danslistan, och så animerad! Midtunder valsen galopp och så polka och slutligen vals igen!

— Märk likväl att du ej har att tacka ryttmästarn för mer än den första lilla valsturen; han var ej af dem som yrkade på vidare tillökning.

— Nej, han var kanske mycket olycklig öfver den? För öfrigt vet man ej så noga hvad det var han hviskade till Wolfen, men nog vet jag att denne strax derefter ropade dacapo. Och du behöfver inte se ångerfull ut för det du dansade med lif och själ, ty det hade varit ovärdigt af dig att inte göra det.

— Var det då extravalsen som gjorde dig ledsen, kära Ada?

— Nej, nog var den aldraroligast, det kan jag inte neka, om Emerence än blir aldrig så stygg. Mitt eget jag var det som gjorde mig ledsen, ty du skall tro det var ingen lätt sak att ha akt derpå. Fåfänga, afundsjuka och jag vet icke allt hvad som tog makt med mig; men inte kan jag säga att det var balens skull, utan helt och hållet min egen.

— Aj-aj-aj! Ett exempel på din stora obesked-lighet, mitt barn, om jag får be!

— Nej, söta farbror, det är så ledsamt att tala om sina dumheter!112

— Ja-ja, men har man sagt A, så får man säga B. Ett exempel skall jag ha för att förstå dig.

— Man gaf oss en beskrifning på den spanska nationaldansen. Men jag bör inte säga beskrifning, ty det var en tafla som rullades upp för oss, det var en lefvande anblick vi fingo af Andalusiens gröna fält och det romantiska folklif, som, stolt under sin förnedring såväl som sin glädje, rör sig i dessa soliga nejder. Nyss öfverraskade jag mig på åtrån att kunna dansa så, som Spaniens stolta och eldiga döttrar; jag afundades dem de svarta ögonen, som fångat himmelens stjernor i sitt varma djup; jag ville stjäla det leende hvarmed den unga Castilianskan smälter hjertan af jern,

— Och hvem hade gifvit denna för ditt sinne så förledande målning?

— Just det ja! Åh, farbror förstår sig på "det fina i kråksången", det hör jag. Se nu bara hur "der tänder, två morgonrodnader i sender!"

— Nå, Ada?

— Örnklo hade under soupern gifvit oss en liten skizz af en hofbal i Honolu,lu, en fantasiscen tagen ur hans rika förråd och så befängd som någonting kunde vara. Och sedan bad Josephine Rutersvärd att Elmers, för kontrastens skull, ville teckna oss scenen af en spansk folkdans.

— Och strax skulle du gå och bli afundsjuk? Trösta mig, tockna stackare vi äro!

— Ja, farbror! men det tänkte jag inte på då, ty balen var då som aldraroligast. Men sedan blef jag så trött, så led på mig sjelf, så mätt på alltsammans, att jag helst skulle satt mig stilla i en vrå och sett tungsint ut. Men hur skulle det gått an! Löjtnant Wolf kom att föra mig i kottiljongen, och jag log och dansade, ty det skulle så vara. Han skulle nog ändå funnit mig bra tråkig och dum, ovan som jag är att bära mask, om det inte hade varit en dans att jägta ihjäl sig uti, så att man just ej hinner ge akt på den man dansar med. Mer än en timma113

räckte den och knappt en minut fick jag stå stilla. En gång skulle vi likna oss vid något; jag kunde ej finna något bättre än en boll, ty så kastades jag ur hand i hand.

— Det var en förtjusande kottiljong, alldeles gudomlig! Såg du på mig och lilla Wimmerskantz ? Jag hoppas du aldrig sett något charmantare? Han är den af mina eröfringar jag mest glorifierar mig öfver. Såg du hur han krusidulerade ända i sista ögonblicket ute i kapprummet ? Man kan ej vara artigare.

— Kapprummet,—ja der ha vi en ledsam punkt, farbror! Jag var, då vi ändtligen kommo dit, som om jag kommit ur ett ryskt imbad eller ur en ugn, oeh jag tyckte det skulle bli så skönt att komma ut i luften, få känna en sval flägt och se stjernorna. Men Wessberg, som stod och höll våra kappor, såg så olyckligt glåmig och modstulen ut, att han tog bort allt mitt nöje af hemfärden. Lilla Lundström med lanternan gjorde ännu bedrölligare figur, och när vi kommo ner, hörde jag kusken ryta sitt: "kör undan der!" med en ton af raseri, som tydligen förtäljde huru lång och kall väntningstiden varit både för honom och hästarne. Der är bestämdt en syndig sida af vårt bal-och souperlif, och baron Lejonram får allt rätt, att det är en fåfängans marknad. Dc, hvilkas tjenster vi taga om dagen, borde vi unna ro och hvila om natten; tjenarens ringa beqvämlighet borde ej offras för våra nöjen, och det der låughängandet i tamburen, i förstugan, på gatan kan föda många onda tankar, som skola anklaga oss en dag.

— Du är alldeles odräglig, Ada! — Hvarför ha de mat och lön, om de ej skola göra hvad vi vilja?

— Men vi skola lia faderlig vård om dem.

— Än sen ? Tåla de inte vid att vaka lite grann, tror du? De sofva minsann som stockar dessemellan. Jag önskar jag haft bara hälften så god nattro som de i natt! Jag hade inte för roligt när vi kommit Jaem, jag ! Thérese fick ett anfall af kramp i bröstet114

och grät alldeles förskräckligt. Jag visste mte hvad jag skulle taga mig till med henne. Vi somnade ej på en hel evighet.

— Kära du! Och hur är det med henne i dag?

— Jo förträffligt. Jag skall väl gå in och se om hon inte er färdig snart.

Gnolande på en vals hoppade Emérence bort, och herr Stjernefält sade till Ada:

— Baron Lejonrams idéer spöka i hufvudet på dig, min flicka; derföre har du vändt saken på alla sidor för att rätt få syn på synden. Men ännu kan du inte rigtigt se den genom hans glasögon ändå. Och jag kan inte rätt se den genom dina en gång, det säger jag. Balerna äro ett falt för fåfänga och dumheter — får gå! Men jag undrar hvar vi inte stöta på sådane fält? Inte komma vi ifrån den här hemma åtminstone, och att fly våra samqväm i den akt och mening, vore ungefär detsamma som att göra sig till munk eller eremit för att bli helig. Extra-valser och galenskaper kan du låta bli en annan gång; men hänga ut en skylt, hvarpå man skulle tro sig i stora bokstäfver läsa det afskydda och afskyvärda ordet "skenhelighet", vill jag icke att du skall göra, och du gjorde det i samma stund du förklarade dig icke kunna fara på en bal för syndens och dina grundsatsers skull. Du lär ej kunna uppträda som sedereformator här med någon framgång, det jag kan se. Folket får vaka och långhänga antingen du är med eller icke och ingen smula mer för din skull. Du kan visserligen ha en mission att utföra i hemmet, mitt barn, du torde småningom genom Guds nåd kunna, verka godt hos de dina; men då får du icke stöta dem för hufvudet genom ovisligt nit, ty med sådant kan man förderfva den bästa sak.

— Allt detta har jag redan sagt mig sjelf, farbror. Men då har jag tyckt mig höra baronen hvi-ska, med sin mystiska ton: Den som vill vara Guds vän måste vara verldens ovän. Månne icke han förmår göra stora och underliga ting med menniskohjertan?115

och hur måtte det stå till med vår tro, om vi vilja sätta vårt klena och usla förstånd till domare i hans sak? Följden af våra handlingar är hans sak och oss har han endast bjudit att handla rätt.

— Tackar ödmjukast, ja! Och detta göra vi väl genom att kasta vårt lilla förstånd öfver bord? Ja, förnuftet med, ty så vill nog det der papistiska eller baptistiska herrskapet ha det. Men hur de stödja sig på och förvända det sköna språket: Herren hafver fördolt det för de visa och förnumstiga, och uppenbarat det för de fåkunniga, så är det bäst ändå att spara på smäde-epiteterna mot vårt förstånd, ty det är allt en god styrpinne som Gud ej utan afsigt låtit oss behålla, fastän vi i fallet bröto af det kostligaste stycket af den. Jag vet, din baron skulle invända att vi ej blott brutit af, utan krossat den i små smulor; men jag skall säga honom att det då är vårt bästa råd att taga väl vara på smulorna och nyttja dem med stor fl.it. — Men låt oss återgå till vårt ämne! Jag tror att en enda fråga skall af|göra det. Känner du i dag mindre att du eger en Frälsare, eller mindre att du behöfver honom?

— Nej, Gud ske lof! Tror du, farbror, att jag skulle se glad och lugn ut i dag, om jag ej kände att jag, med alla mina brister, fick sluta mig till hans hjerta och hvila der?

— Gud ske lof, säger jag också, då är ju allt godt och ingen nöd med dig, mitt barn! — Men, ännu en sak innan du slipper ifrån förhöret! Hvarföre de der klara rosorna vid Emerences lilla skämt om ryttmästaren? Jag tyckte det alldeles inte förtjent deraf.

— Så tycker jag med, men det hjelper icke. När hon brytt mig för Eugene och andra har jag aldrig blifvit förlägen och svarslös. Det måste vara för det ryttmästaren är så allvarsam. Jag tycker det är nästan näsvist att skämta öfver honom. Och så förebrår jag mig den der mazurkaturen. Och så---

— Ada, Ada, kom och se på vårt lilla fartyg! — ropade Marianne och stack in hufvudet genom dörren.116

— Farbror har sträckt kölen, jag timrade masterna och Alice sydde segel; vi ha så roligt! Kom bara, kom!

— Och så, och si och så, — mumlade herr Adrien, då Marianne drog Ada med sig ut. —Jo jo, si och så går det till! Men jag tycker alldeles inte om det jag. Hygglig karl, hederlig menniska utan all fråga; men helt och hållet den naturliga menniskan, icke en flägt af andeligt lif, af kristlig tro. Stackars min pulla! bättre unnade jag henne. Nå nu, ännu är väl inte faran så stor, och jag skall försöka stämma i bäcken innan det kommer i ån. Jag skall göra henne uppmärksam på den stora, hufvudsakliga bristen hos honom, som frestarn vill ingifva henne att egna sitt unga hjertas tillit, och jag hoppas detta skall vara nog att sätta henne på sin vakt innan den vaknande böjelsen hunnit bli något allvarsamt och verkligt. Balen har i alla fall ingen skuld, ty jag begriper nu att redan häromdagen — Och han sedan! Huj! sådant der går som tända eld på krut, vi må för öfrigt vara så allvarsamma som -helst. Men sakta i backarne, herr ryttmästare! Det går väl an att dansa med mindre käpp än en såstång; och det är alldeles inte åt er som jag fört hit min Bergala-lilja.

Den beskedlige farbror Adrien skulle knappt haft hjerta att så apostrofera Elmers, om han sett hur denne suttit hela morgonen deruppe vid sitt skrifbord, utan att skrifva ett ord, i stället att pennan eljest plägade löpa så vackert öfver papperet denna tid på dagen. Han ville visst färdas sakta i backarne han, som oupphörligt på det aldra grundligaste läste lagen för sig öfver dumheter och galenskaper, som ej ville lemna honom i fred.

För många år sedan, då ungdomsblodet sjöd som hetast i hans ådror, hade Elmers blifvit så djupt träffad af kärlekens förgiftade pil, att hjertat så när aldrig velat läkas; och när det slutligen läknat hade han trott det förstenadt och oåtkomligt för vidare anfall. Skulle han nu, vid en ålder då det tycktes honom att sjelfva anfallen borde upphöra, erkänna117

sig sårad på nytt! Som yngling hade han älskat en qvinna, hvilken han trodde i den allvarliga högskolan af lidande och försakelse utbildad till idealet af ädelhet och renhet; och nu, såsom mognad man, skulle han älska ett dansande, leende barn! Han hade måst se nedstiga från den thron hans vördnadsfulla hyllning rest åt henne, sjelfva detta ideal af qvinna, då hon visade sig färdig att förråda heliga pligter för att störta i en afgrund, ur hvilken slumpen (Elmers begagnade detta ord) mera än hans själsstyrka räddat dem båda; ocb han skulle nu på den grusade thron, hvarunder han begrafvit sitt lifs skönaste blommor och hetaste suckar, upphöja ett nytt, ett barnsligt ideal! Detta var ju galenskaper, som förtjente de stränga bannorna af hans förstånd! Och likväl öfverröstade dem hjertat med sina påståenden, att fastän det första idealet varit blott en falsk afgud, behöfde det andra icke vara så, att detta sköna barn icke dansade på svekets och förderfvets stig, icke log lättsinnets och flärdens löje. Sjelfva förnuftet instämde: "Ja, der bo rena tankar under denna liljepanna, der bor en allvarlig själ i denna gratiegestalt. Den späda blomman har ett fäste som du saknar, som du evigt skall sakna: Trons, den fromma barnatrons fäste. Och man bygger icke falskt på denna grund. Då suckade Elmers af hela sin själ: "Ja jag älskar henne!" — Men genast rättade förståndet detta uttryck till: "Jag skulle kunna älska henne, högre, eldigare, innerligare än min första kärlek; men jag skall det icke, jag vill det icke!" Nej, gnistan skulle qväfvas innan hon uppflammade till låga, hon skulle släckas i den klara, kalla vågen af ett klokt beslut; och derföre började han besinna huru den unga, sköna, herrliga varelser» omöjligt skulle kunna älska en dubbelt så gammal, af tidiga sorger fördystrad, på det som för henne var det högsta och vissaste tviflande man, samt dessutom huru hans grundsatser förbjödo honom valet af en rik flicka. Han hade icke varmt och med så mycket skäl ifrat mot den allmänna jagten efter rika118

och förnäma fästmör för att sjelf sluta med en dylik. Om han någonsin gifte sig — ett tomt och meningslöst om, ty grundsatserna förbjödo honom likaså att gifta sig utan kärlek och han visste fullväl att detta var hans sista kärlek. — Men, i brist på bättre uttryck, om han gifte sig, så blefve det med en flicka, öfrälse, som han, och fattigare än han.

Dermed var nu ämnet fullkomligen uttömdt och affärdadt, och Elmers trodde sig på allvar fördjupad i manuskriptet, som låg framför honom. Men, innan han visste ordet af, dansade tankarne om valsen och mazurkan från i går, och der var ingen hejd med dem på något sätt.

Kallelse till kaffebordet kom innan han skrifvit tio rader af den afhandling han ämnat sluta denna morgon; och ännu förföljd af tjusande visioner från balen, steg han upp och kastade förtrytsamt bort pennan.

— Eör tusan, jag är just den rätte att skrifva om något slags hushållning, jag — mumlade han, - som så misshushållar med min tid, så litet håller reda på förnuft och alla sinnen! Kan jag då aldrig komma ifrån den dansen? En sådan stund ännu, och det vore förbi med all motståndskraft! En gång ännu mitt öga hvilande i dessa blåa himlar, min arm så flätad kring detta smärta lif, och jag vore för evigt slaf! Men den stunden får också icke förnyas. Jag har varit svag, oförklarligt svag, men må denna förspillda morgon vara min sista gärd åt dårskapen!

9.

— Du blir rödögd, om du studerar förmiddagen efter en bal, — försäkrade Therese, då hon en stund efter frukosten öfverraskade Ada med böcker och kartor framför sig. —• Sådane dagar är bäst att hvila på sina119

lagrar, i ett dolce far niente. Hur kan du också stå ut med att plugga i dig sådant der, när du inte längre är tvungen till det ? För min del har jag aldrig tagit i sådane böcker sedan jag slapp ifrån mabonne.'1

— Men jag har aldrig varit tvungen, och derför roar det mig. Eller också är jag tvungen ännu både af egen lust och af farmors önskan. Hon sade ofta: låt mig se att du så länge som möjligt fortfar att läsa ordentligt, åtminstone ett par timmar om dagen.

— Nå, men då kunde du väl åtminstone välja något angenämare än verldshistorien. Det är ju en förskräcklig lunta det der!

— Hur är det möjligt att du icke älskar historien, Thérèse? Hjertat slår ju med friskare slag, när man bara tänker på en stor handling. Det är ett så ädelt nöje att sätta sig in i de ädles lif, tänka deras tankar, känna deras sorger, dela deras kamp och njuta deras seger! — Och när historien berättar om det icke ädla, som nog tyvärr är vida mera, så behöfver och söker man den trösten att vända tankarne till Honom som kan göra någonting godt äfven af det onda; och på det sättet blir också det ett nöje.

—• Tackar ödmjukast för sådane nöjen! Jag är inte nog poetisk för dem. Men, hör på nu, lilla fantast! Mamma och jag fara till landshöfdingen. Vill du fara med?

Thérèse var serdeles blid, nästan öm mot Ada denna morgon. Mindes hon hur föga vänligt hon bemött henne på balen och ville godtgöra det? Ada trodde så och det fägnade henne. Men visiten undanbad hon sig.

— Som du vill, min söta unge! — svarade Thérèse så smekande som sjelfva mamma. — Sitt bara inte och förstör dina ögon, utan bort med böcker och broderier! Du är tokig, Ada, som håller på med dina julklappar sjelf. Här fins nog fattiga flickor som för en spottstyfver gyr färdigt hvad vi begynt. Jag lemnar alltid bort mina; det är tusen gånger bättre än förvandla sig till eu myra, det fatalaste djur jag vet.120

Ada kunde så mycket heldre lofva att icke nu vara alltför narraktig, som hon, redan då Thérese kom in, beslutat lemna slaget vid Sempach för att gå ut i staden. Och innan husets öfriga damer hunnit göra de toilettförändringar som fordrades for förmiddagsbesöket, var Ada redan på väg till Näset. Men det var icke till Karin Berg hon nu begaf sig, ehuru hon väl haft god lust dertill. Det gälde att kasta en blick på vida sorgligare scener än dem Lundgrenskans stuga erbjöd.

I det uslaste hybblet på Näset låg liket af den man som i några år med sin familj bebott denna ruskiga lokal.

Vid Adas första besök rusig, vid det andra ett rof för den ohyggliga sjukdom dryckenskapen alstrar, fann hon honom vid det tredje döende efter detta sista anfall af delirium, och nu död i sina synder; en vämjelig qvarlefva af menniskogestalt, utsträckt på ett läger af halm; medan den oförgängliga delen af hans väsende gått dit, hvarest det heter: Gör räkenskap for ditt fögderi! räkenskap för ditt förnedrade tillstånd, din förstörda kropps- och själshälsa, din förspillda tid, och efterlemnade varelsers timliga, kanske eviga ofärd!

I yttre rummet, nästan lika ödsligt som det, hvaruti det döda stoftet väntade på sina fyra bräder, satt en qvinna sysslolös bredvid det med trasor tillstoppade fönstret. Hennes ovårdade drägt, okammade hår och förfallna utseende kunde ej dölja spåren af en skönhet som varit stor, men olycksbringande. Dragen voro ännu fina och regelbundna, och figuren vacker i trots af sin eländiga utstyrsel; men uttryckets ädelhet fattades de förra, och behagets gördel den sednare. Hade hon någonsin egt dessa skatter, som först göra det sköna rätt skönt? Troligen icke. it-minstone hade de tidigt, mycket tidigt gått förlorade. Hon satt längst ned vid fönstret, så långt som möjligt från den dödes rum, och stirrade tanklöst ut i den hvitklädda naturen. Vid det lätta bullret af Adas121

inträde flög lion förfärad upp, men lugnade sig snart och besvarade hennes helsning med ett sötsurt leende.

—- Jo, i natt klockan 12 blef det slut för honom, — sade hon till svar på Adas fråga efter den sjuke. Och utan att se ditåt pekade hon på den orörliga massan på halmbädden, hvarefter hon böljade ifrigt vrida kring fingrarne en gammal snoddstump, som legat i fönstret.

—- Således död, — sade Ada med en rysning. — Död i ditt elände, under det du svingade om i dansen, anmärkte samvetet inom henne.

— Och huru dog han, den arme mannen? — frågade hon sorgset.

— Huru? Hå! det är visst värdt att tala om! Hur skulle det vara? — Det är gräsligt att dö! — Sedan han skrikit, svurit och bråkat så länge han

orkade, låg han der och roslade så ohyggligt--Hu!

jag tycker jag hör det ännu! — Till slutet blef han stel som en stock, och gapade, och stirrade så förvändt med ögonen. — Öm jag lefver i hundra år, glömmer jag visst aldrig de ögonon!

— Men hans själ, hans sinne? — Kom han aldrig till nog sans att tänka på Gud och evigheten? Dog han alldeles utan ånger, utan tro? — Adas ton var så tröstlös, att qvinnan betraktade henne med förvåning.

— Ånger, — upprepade hon. — Åh, den fick han väl smaka tillräckligt på, om inte i döden, så förut. Det har nog länge stått så pass illa till för oss, att vi ha hunnit ångra hur dumt vi ställt oss! Tror fröken att det är något önskligt att ångra? — Jag ångrar, min själ jag så, att jag ofta hade lust att slå hufvudet i väggen tills det sprack. Och det vet jag, att aldrig kan jag önska min värsta ovän någonting värre än att ångra,

— Det föor jag, ty det ni tycks mena är icke ånger, utan förtviflan. Men en rätt ånger är sällhet, ty den leder till tro och förtröstan.

Ada. 6122

t

— Tro och förtröstan — det talade presten också om i går. Ja, det gjorde han.

Qvinnan skakade det tofviga, men ännu korp-svarta håret ur pannan, som om det blifvit henne för hett kring hufvudet sedan hon kommit att tänka på ångren.

— Presten mente tro på, — fortfor hon, — att om en bara kunde tro, så blefve allt det gjorda såsom ogjordt. En skulle bli som ett barn igen, och börja lefva på nytt igen, och jag vet icke livad allt han sade. Det blef så galet, så en kunde icke be-gripat! — Eljest så vore det visst godt, om en kunde tro att det gjorda vore ogjordt. Men det är just likt det! Nej, som en har ställt sig, så får en, min själ, allt ha det! — Hur skulle en tro ? Och hvad skulle en tro, sen det en gång kommit så långt, som med oss!

— Tala ej så hädiskt, arma olyckliga! Eöfvaren på korset trodde, och blef frelsad, blef salig genom sin tro. Mins du inte det?

— Jag vet inte, — svarade qvinnan, som tycktes leta i sitt minne. — Men jag tror väl att jag hört det. Det är längesedan, men jag kommer ihåg det som en dröm. Då tänkte jag: hvad angår det mig ? Och nu får jag väl lof att tänka så med, fast på annat sätt. Nu ville jag väl att det anginge mig; men det står allt värre till med mig än med mången röfvare: — Jag vet inte hur det är, men sedan i natt

är jag så underlig. Och jag ville gerna----

Men hvad är det värdt att tala om!

— Ack jo, tala! tala, — bad Ada hjertligt. Och då qvinnan blott med en skakning på hufvudet besvarade hennes uppmaning, började hon sjelf, så godt hon förmådde tala till henne eviga sanningens ord. Men det var tydligt att hon ej blef förstådd. Åhöra-ri linan ville väl lugnas i sin oro, men stod ej ut med talet om en helig och rättfärdig Gud, och gaf snart så otvetydiga tecken af ej blott likgiltighet, men afsmak, att Ada modfälld afstod från försöket. Van att sjelf vara den som blef förmanad och uppmuntrad, ansåg123

hon sig ha varit nästan för djerf, då hon företog sig att vilja förmana och vägleda; och hon suckade öfver sin oförmåga, lika mycket som öfver den hjertats hårdhet hon bevittnade.

— Här var således en prest hos er i går, — sade hon. — Ack om han vore här nu också, tänkte hon.

— Men den stackars sjuke kunde väl ej höra på hvad han sade ?

— Var det likt! Han blef topp rasande så snart han fick se honom. Kàmmer den der och vill stjäla den sista fattiga lifhanken ur mig, skrek han. Och så svor han! Jag tycker jag borde väl varit temligen van vid det; men tänk att den gången häpnade jag riktigt, så svor han. Det var också rätt schenant för mig att presten kom. Jag begriper inte hvad han hade här att göra; men någon hade skickat honom, sa' han. Han hade kännt oss i bättre dagar, och det

är allt bittert.--I natt önskade jag ändå nästan

att jag haft honom här igen. Det var så förfärligt! Och att vara ensam — — Hu! om jag ändå kunde låta bli att täuka på det der!

— Ack, att ni tvertom rätt mycket, rätt allvarligt kunde tänka derpå, — sade Ada innerligt. — Ack, att jag rätt kraftigt kunde bedja för er derom! Bed äfven ni, arma qvinna! Låt oss bedja tillsammans! Vi ha en kärleksfull fader som hörer böner. Vänd er blott af hela ert hjerta till honom, och lian vill ingenting heldre än hjelpa er. — Qvinnan betraktade henne med harm, nästan med vrede.

— Tror ni det der är lika lätt gjordt som sagdt ?

— frågade hon bittert. — Tror ni att hvem som helst kan bedja? — I natt kände jag ett ögonblick liksom att jag ville det, men jag kunde icke. Jag har aldrig bedt, har aldrig kunnat och skall aldrig kunna det. Ett blekt spöke står emellan mig och himlen!

Ja, och ett helt lif-----kort och godt, det är

omöjligt!

— Ett helt lif af synd, ville ni väl säga, kära vän, — sade Ada, som ej kunde emotstå att göra ännu124'

ett försök. — Ack! det är just detta vi måste känna innan vi rätt kunna gå till Herran, och--—

— Det tjenar till alldeles ingenting att hålla på med mig om det der, — afbröt qvinnan med mera rå och hård ton än förut. — Jag talte mycket dumt nyss. Det kunde nästan låta som om jag mente att vi varit både röfvare och---Bevars väl! fröken får för all del inte tro---

— Ni har väl inte läst något i boken som jag lemnade er? — frågade Ada nedslagen.

— Nej, jag har inte kommit mig till det. Fröken vill kanske ha henne tillbaka? Men hon ligger derinne, och jag går inte gerna dit. — Hon kastade en skygg blick åt dödsrummet. Den olyckliga fruktade liket af den, hvars brottsliga lif hon i många år ej fruktat att dela.

— Jag har nu med mig det som jag lofvade barnen, —• sade Ada, och började plocka fram åtskilliga små grofva, men redbara klädespersedlar ur det stora paket som betjenten burit och utanför dörren aflemnat i hennes egna hender. — Men hvart ha de små tagit vägen?'1

— Jo, de ligga derborta, — svarade modren, och pekade åt den mörkaste vrån af det stora, mörka, kalla rummet. Och från hvad lion förut tyckt vara en hög af lumpor, såg Ada nu de gulbleka, magra barnansigtena titta upp ur den eländigaste bädd.

Jag har inte låtit dem få sina klädpaltor, — fortfor modren; — för komma de bara upp, så är det omöjligt att hålla dem inne. Och jag vill ha dem inne i dag; här är så ruskigt!

Ada gick bort till barnens usla läger, ehuru det bjöd mycket emot. Hon hade långt heldre stuckit sin lilla näsa ut i friska vinterluften igen, och pinades så, att hon tydligen kände sanningen af, att det är en annan lag i våra lemmar som strider emot den lag som i tår håg är. Men hon hade fickan full med äpplen, hon hade skifvor med bröd och kött i en pap-125'

perspåse, och de stackars ungarne voro nog hungriga; det måste gå. "*

Och när barnen med glädje och glupsk ifver grepo till välfägnaden och under allehanda besynnerliga uttryck af njutning kastade på gudsgåfvorna och på henne de mest talande blickar deras ögon vore i stånd af, då glömde Ada vämjelsen för medlidandet, och erfor ett nöje midtunder sin ömkan.

Snart fick hon ny anledning att ömka de små barnen, ty då de för att pröfva de nya plaggen — kanske de första ordentliga de haft på sig — fingo tillåtelse att stiga upp, måste hon anbefalla en rentvag-ningsprocess innau de påsattes; och modren betedde sig så hårdhändt vid detta säkert ganska ovanliga företag, att en förfärlig jemmerlåt uppstod.

— Går det inte an litet mildare, — frågade Ada medlidsamt, men utan mod att sjelf öfvertaga bestyret.

— Det tar, min själ, inte med mindre, — blef svaret. — Tockna der grisar tål, ta mej sr.attingen, vid att skrubba duktigt på. Men så bli ni fina nu också, ungar, det vill jag lofva! — Håll truten på dej, Seraphine, och pip inte, annars så smäller det; och det rielt ändå, ska du få se. — Efter stor sorg och olåt var ändtligen besvärligheten öfverstånden: och Oscar och Seraphine — Ada måste le åt de granna namnen på dessa trasbylten — sågo sig med förvåning förvandlade till anständigt klädda fattigmansbarn. I början tycktes de ej känna igen sig sjelfva, utan stodo ofantligt skamflata med fingrarne i munnen, men snart blefvo de helt belåtna, och längtade bara ut för att se om de nya plaggen gingo så bra an att väta ner i snödrifvorua, som de gamla. En duktig luggning af modren qväste för ögonblicket denna deras längtan.

— Den som ränner ut i dag, den slår jag armar och ben af på eviga momangen, — försäkrade hon med stort eftertryck. — Håll er inne, ungar, eljest klär jag af er hvarendaste klut igen. — Och med en spark, till ännu bättre eftertryck, skickade hon dem qvickt tillbaka från dörren-126'

De små hvithåriga hufvudena slokade nu bedröfligt; och Oscar och SerapTune kröpo som hundar bort i en vrå, der de lyckligtvis funno något qvar af bröd och äpplen att trösta sig med. Men de nöjde sig ej med blott denna tröst; ty Ada hörde hur Se-raphine hviskade till sin bror: "Vi sta nog säla oss ut ändå, när ho går i ståpe, eller så. Och sen så bli vi ute änna te qvälla, och ho sta inte få så lätt te tlå åf oss drannlåtèn."

Ada nändes ej förråda denna odygdiga plan. Stackars barn! jag begriper nog att de måste vilja ut härifrån, tänkte hon. Och hvad under att olydnaden uppenbarar sig här i detta ohyggliga näste, då den kunde vakna i sjelfva paradiset! — Hon gaf nu blott modern några vänliga förmaningar i afseende på barnen, gaf dem så försigtigt hon kunde, for att ej förbittra der hon ville förbättra, och var glad att sodan få skynda ut uren atmosfer, som både andligen och lekamligen plågade henne.

Hon var blek då hon i djupa tankar vandrade hemåt. Ack! det är ej lappri att, om ock blott för ett ögonblick, skåda in i nattsidorna af lifvet. Ada hade ej sett mer än flyktiga drag af denna familjs närvarande. Hur blek skulle hon ej hafva blifvit om hela taflan af dess förflutna upprullat sig för henne!

Skola vi teckna den för våra läsarinnor? — Nej. Det är ej blott Paris med sina stora systrar, hvars mysterier fordra en Sue's penna. Det lilla Sjöviksborg och dess likar ha också sina ohyggliga mysterier, hvilkas skildring vår hand ej är vuxen och dem vårt hjerta ryser vid. Ebba Wildmarks förflutna har intet gemensamt med vår unga hjeltinna, och vi behöfva således endast nämna, att det varit en väfnad af last och vanära i följd af en uppfostran, lika vanvårdad som Adas blifvit troget och i Herrans fruktan vårdad. Om lagens arm ej träffat Ebba och den nu döde mannen, så var det ej af brist på missgerningar, men bevis. De hade, hvar på sitt sätt, ådragit sig en olyck-1-7

lig ryktbarhet i orten, och deras sammanlefnad brännmärkte dem nog i den moraliska opinionen, om ock ingenting annat gjort det. De hade ej alltid lefvat i kojan; de hade, som Ebba sade, sett bättre dagar, då de slagit på stort och på sitt sätt spelat en roll i verlden; och det var först då denna var utspelt och rucklet på Näset blifvit sista ressursen som mannen böljat söka sin tröst i flaskan och qvinnan försjunkit i den förtviflade apathi, som fattigdomen efter ett lastfullt föregående lätt kan alstra.

Hvad det nu skulle blifva af henne och de begge barnen, födda under bekymrens dagar på Näset, visste hon alldeles icke. Yärre än det var kunde det i albi fall knappast bli, och således var det ej värdt att fundera på den saken, tyckte hon.

Så mycket mera gjorde Ada det, både under sin hemväg och sedan. För modern ansåg hon sig knappt kunna göra något mer, än bedja; men för barnen tyckte hon sig skyldig att handla, ehuru ännu oviss på hvad sätt. Att de borde skiljas från sin mor var tydligt för henne, fastän hon icke visste det ringaste om dennas fordna lif; och till en början ville hon helst sätta dem i pension hos madam Lundgren och Karin; men skulle modern gå in derpå? Ada visste att vilddjuret kämpar för att få behålla sina ungar, och kunde ej fatta att menniskan, förnedrad långt under djuret, kan lättsinnigt och hjertlöst kasta ifrån sig de sina. Hon visste väl, att en god, isynnerhet en sannt kristlig, moder är i stånd af hvarje offer för sitt barns väl, äfven det, att skiljas ifrån det; men Ebba var ej en sådan. Den djuriska känslan var det högsta man hos henne kunde vänta; och ehuru hon väl märkt att icke heller denna fanns hos henne i sin naturliga styrka och innerlighet, trodde hon dock ej att den så förfärligt urartat som förhållandet verkligen var. — Att Karin och hennes värdinna skulle samtycka att mottaga de stackars barnen, derpå tvif-lade hon ej; men skulle hon komma ut med att betala för dem och förse deras små behöfver? Skulle128'

icke Karins klena helsa lida af den förökade verksamhet hon ämnade henne? Hvar skulle hon sedan göra af barnen en gång när Karins undervisning måste upphöra ? Skulle hon komma ut med att på ett eller annat sätt göra folk af dem? Se der frågor och funderingar nog för hennes lilla hufvud, helst i den nedslagna sinnesstämning besöket hos Ebba alstrat. — Gerna skulle hon talat med farbror Adrian om sina bekymmer; men dels fruktade hon alt förleda den välvilliga vännen till någon, äfven den minsta utgift, då han snart ändå skulle få många sådane for sin blifvande bosättning, dels kom hon ihåg, att det är för dylika fall det heter:

"Låt din venstra hand ej veta

Hvad den högra handen gör."

Dagen förut hade hon likväl talt med någon om den eländiga familjen; men detta var emedan det syntes henne en pligt, och utan att nämna, att hon gjort eller ville göra något för densamma. Det var nemligen lion som föranledt kyrkoherdens besök hos den sjuke, derigenom att hon sjelf gick till honom och bad honom uppsöka detta olyckliga får af sin hjord.

— Min nådiga frökens bön vill jag visst icke undandraga mig att uppfylla, — hade kyrkoherden svarat, i det han på det artigaste bugade sig och tryckte hennes hand. — Men i allmäuhet har jag tagit för princip att aldrig gå till sjuka, då jag icke blir ordentligen å embetets vägnar kallad. Aldraminst ginge jag väl till det der byket, ty de äro sannerligen det värsta utskum som finns på Guds gröna jord! De förtjena ej att en hederlig menniska sätter foten inom deras dörr; och vore jag ej prest, så skulle jag anse för en skam — — Men den svarta roeken har det goda med sig, att han kan krypa in i alla hål utan att smutsa ner sig, ha-ha-ha! Ja-ja, lilla nådiga fröken, för frökens skull skall jag gå. Jag kunde väl krypa genom eld och vatten för den vänliga bönen129'

af ett par sådana läppar. Och min stora vördnad

tor herr öfversten--Som sagdt är, jag skall gå

ännu i denna dag, men helt och hållet tör fröken Stjernefälts skull.

Minnet af detta kyrkoherdens krimskrams kostade Ada nu under hemvägen en suck, ty om icke det låtit henne se i honom något helt annat än en enkel menniskovän, hvilket hon gerna ville föreställa sig i hvaije prest, så skulle hon nu åter vändt sig till honom för denna qvinna, som borde uppmjukas; men nu saknade hon mod och lust dertill.

Så mycket kärare var det henne att hon oförmodadt mötte Lejonram. Hon trodde honom vara särskildt utsänd af Gud för att fa Ebbas nöd lagd på sitt hjerta, och var säker att han skulle tala till henue rörande och gripande ord, såsom hon sjelf önskat, men ej förmått göra. Också hade hon knappt tackat honom för blommorna, innan hon bad honom gå till kojan på Näset, som hon noga beskref.' Och så kort som möjligt besvarade hon hans frågor om hennes egen själs tillstånd efter det vådliga balprofvet, för att så mycket ömmare aubefalla honom den stackars qvinnan som behöfde hjelp.

— Är hon väckt, — frågade baronen lifligt.

— Hon är olycklig, — svarade Ada och gaf honom en förundrad blick.

— Ja, det förstås. Men om hon ej lyssnat till någon väckelse, så är ju olyckan ohjelplige — svarade han med sin låga, hemlighetsfulla ton.

— Försök då att uppväcka henne, herr baron!

— Har en enda uppsåtlig förvillelse, sådan som den ni nu gjort er skyldig till, kunnat, så formörka ert begrepp i afseende på vår salighetsordning? Ni visste annars väl, att detta icke är menniskoverk. — Jag befattar mig numera aldrig med ouppväckta syndare. Jag har nog annat som upptager min tid, ty — pris vare Herran! fältet börjar alltmera hvitna till skörd och de trognas hop tillväxer. Äfven i detta Babel finnas bröder och systrar, som kräfva uppmun-130'

tran och tröst. De äro visst icke många, ty den vä~ gen är smal och den porten är trång som drager till lifvet. Men mina ögonblick räcka likväl knappast till för dem.

— Är då inte hvarje lidande en broder eller syster ?

— I allmänlig mening jo. Men trosbandet är hårdt tilldragande, och upphäfver fräudskapet efter köttet. Det heter: Kommer någon till eder, och icke hafver denna lärdomen med sig, undfår honom icke uti hus och helser honom icke heller. Ty deri honom helsar han är delaktig i hans onda gerningar. Låt oss icke glömma det! — Hur heter qvinnan?

— Ebba Wildmark.

Baronen studsade.

— Ebba Wildmark! Hur har fröken Stjernefalt kommit i beröring med henne?

— På det enklaste sätt i verlden. Hennes barn anropade mitt medlidande; och det är ej bra att ge almosa, utan att se hur det står till hos dem som begära den. Jag följde barnen in till deras mor.

— Känner ni den menniskans historia?

— Nej. Jag vet blott att den för närvarande är bedröflig. Hennes man dog denna natt af en förfärlig sjukdom.

— Hennes man! — Ja-så. Nå, det torde kunna bidraga till hennes väckelse. Och omvänder hon sig, så kan hon gå långt på helgelsens väg; ty det heter ej förgäfves: Den der många synder varda förlåtna, han älskar mycket. Men ännu är hon död och sofvande, det är ganska säkert-, ty ingen af våra har nämnt henne. De ha öppna ögon och öron, de veta hur det står till med enhvar, och när något förtappeisens barn står att rädda, går underrättelsen derom som en löpeld från man till man.

— Men, baron Lejonram, det låter ju nästan som om de edra öfvade spioneri!

— Det varder glädje i himmelen öfver en syndare som omvänder, sig och lefver. Skulle då icke131'

Guds barn här nere också glädja sig deröfver, och vara uppmärksamma på alla tillfällen att få njuta denna de rättfärdiges glädje! — Menniskan är död, säger jag er. Befatta er icke med henne! Jag skall skicka er en liten uppsats på kristeligt sinnadt folk i staden. Yill ni göra något godt, så vänd er till dem. De äro alla fattiga, ty det ringa och förakteligt är för verlden hafver Herren utvalt. Och välgernin-gen skall återkomma till er med hundradefallt frukt, ty ni behöfver umgänge med kristna. Ser till att ljuset, som i eder är, icke varder mörker! — Guds frid vare med er, fröken Ada!

Det var denna fridshelsning, uttalad med den hjertligaste värma, som törsta gången hon såg honom dragit Adas själ till Lejonram och ingifvit henne ett stort förtroende för honom. Helsningen behagade henne ännu lika mycket, men förtroendet var ej så obetydligt rubbadt.

Kallar han detta att handla i Jesu anda? frågade hon sig i det hon långsammare än vanligt gick uppför trappan till sin fars hus. Jesus sade väl att man ej borde taga brödet från barnen och kasta åt hundarne, men sade de hårda orden blott för att så mycket kärleksrikare hjelpa. Det trosband han pålägger kan aldrig hindra oss att räcka hjelpsam hand åt en syndig like. — Jag märker att det är många punkter, hvaruti jag ej förstår mig på min bibellärde herr baron!

Knappt hade hon varit en timma hemma, innan hon fick märka ännu en sådan punkt; ty i anledning af deras samtal på gatan, fick hon en biljett från Lejonram. Hon hade på hans fråga, om hon varit i stånd till nyttig sysselsättning sedan hon låtit det syndiga tidsfördrifvet, balen, förströ sitt sinne, svarat enkelt och sanningsenligt, att hon först läst i Bibeln med mer än vanlig uppbyggelse, och sedan historien, hvarjemte hon haft en rätt god öfning i engelska, emedan det var en engelsk författare hon läste. Detta svar upptog ej blott baronens tankar sedan de skiljts132'

åt, utan äfven några af hans dyrbara ögonblick, såsom den med bibelspråk späckade skrifvelsen bevisade. Först hade han att göra henne uppmärksam på den särdeles stora nåd Gud bevisat henne, genom att värdigas komma till henne i ordet. (Detta erkände Ada gerna och tacksamt). Dernäst ville han låta henne förstå, att Gud lockade henne med en alldeles utsökt kärlek; ty många hade blifvit öfvergifna och förskjutna för mindre öfverdåd än hennes. (Härvid satte den svaga flickan i tankarna ett stort frågetecken: Lockar icke Gud oss alla med utsökt kärlek? Skulle hon sättas upp till ett särskildt skötebarn, såsom om hon någonting vore? Och hade hon icke dessutom långt flere och större bevis på Guds oändliga långmodighet än detta? Han hade sökt henne många gånger, då hon ej velat möta honom, då hon med flit gått undan i dag hade hon åtminstone med ödmjuk längtan möt t hans kallelse.) Sedan måste hon varnas för historien och engelskan; "ty," skref baronen, "ju mera mensklig lärdom vi taga ombord, desto mera barlast att kasta öfver bord innan vi bli beqväma för Guds rikes visdom." (Vill han då att Guds barn skola vara idioter? frågade Ada i sitt förvånade sinne). Och hon hade knappt lust att läsa fortsättningen. Men det var ju der bevisen för påståendet skulle vara att finna, och således läste hon. — "Eugene hade verkligen icke så orätt i hvad han sade om läsarne," mumlade hon, i det hon sedan vek ihop brefvet. "De måste taga alltför mycket efter bokstafven det ordet att vi skola vara såsom dårar för Kristi skull. — Kära baron Lejonram jag blir förskräckt för er, ty bevisar det icke den mest krassa bokstafstro att kunna säga: Lärdomen är ett djefvulens verk, ty de lärda förneka att Gud skapat verlden på sex dagar! Vet ni då icke och tror ni icke att också de lärde kunna veta att tusende år äro för Herran såsom en dag? Sannerligen, min baron, jag fruktar ni läser icke er bibel stort bättre, än de som försumma den."

Ada hade rönt så många sorgliga intryck denna133'

formiddag, att spåren deraf sutto qvar på hennes ansigte hela middagen, hur hon än måtte bemöda sig för att jaga bort. den; och hon behöfde väl förströelsen af den muntre kammarj unkarens besök på aftonen. I hans glada sällskap vek tyngden bort ur sinnet ulan att höu märkte hur det tillgick; och ögoneu begynte stråla så klart, som om de aldrig betraktat annat än solsidan af lifvet. Hon tycktes då lefva blott för stunden lika friskt som sjelfva Emerence, endast meil mera behag, hvilket troligen kom sig deraf, att under löjet gömde sig ett djupare allvar.

Hvilket förfarande lättsinne! Hon har låtit, verlden gripa sig med hull och hår, hon är död och förlorad, skulle Lejonram hafva utropat, om han nu stigit in och hört Adas silfverklingande skratt och den fyndighet, hvarmed hon visste gifva näring åt Örn-klos humoristiska idéer. Han skulle dömt henne for evigt förlustig systernamnet, hvilket han redan for balfiirdens skull funnit tillbörligt att icke tillsvidare gifva henne. Och likväl, hvad var hennes fel? Att hon fått ett sinne Öppet för skämt såväl som allvar; ja, om vi få tro Jean Paul, det förra just till följd af det sednare. Han bevisar ju i sin Vorschule der Aestetik, som Swift, ßabelais, Sterne, Young m. fl., att hos individen, liksom han förut visat vara fallet med nationer, är allvar i sinnet vilkor för ett godt skämt. Kan man icke vara pietist i ordets vackraste och rätta mening, utan att missförstå detta?

Lejonram skulle ej förstått det. Om han, såsom vi nyss sade, nu inträdt i det vackra, välupplysta förmaket hos öfverstens, i kretsen af de glada, skrattande menniskorna, skulle han hafva fördömt dem alla, och på sin höjd undantagit Elmers, som var tungsint och föga deltog i den allmänna munterheten. Och' han skulle dömt orätt äfven i undantaget; ty kanske var ingen af alla dessa själar så upprorisk och full af ondo, som ryttmästarens i denna stund.

Oaktadt sitt segersälla morgonbeslut, var nemligen Elmers när aftonen kom i värre ofrid äu förut134'

och visste slutligen ej bättre medel att hålla sina kloka föresatser vid lif, än att draga en säkerhets-kordong omkring dem på så sätt, att ej vidare ett enda ord skulle tillåtas passera mellan högqvarteret, der de borde befästa sig, och fiendens lockande, soliga féeland.

10.

Det var en eftermiddag då allt i madam Lundgrens stuga syntes mera snyggt och putsadt än vanligt. Spiseln täflade i hvithet med de nystärkta gardinerna. Golf, bord och bäukar, grytor, fat och kastruller, allt var nyfejadt och vittnade om matmoderns osparda möda. En krans af friskt granris lopp utmed spiselmuren, samt rundtomkring dörrar och fönster, och lilla Lotta hade klippt papper i granna sirater att lägga på hyllorna. Sybordet var befriadt från vanligt tillbehör, ty det var julaftonen som begynte skymma, och man höll helgfrid i stugan.

Så fina som Lotta förmått göra sig och sina syskon, stodo de tre barnen kring det till julbord förvandlade arbetsbordet, på hvilket prunkade en liten gran med mångfärgade, ännu otända ljus, med socker-hjertan och guldpappersstjeruor, äpplen, russin och mandlar som dinglade på långa trådar, en i familjen aldrig förr skådad herrlighet. Det var ej svårt att se hvarifrån den kommit, om man följde de lysande blickar som ifrån granen flögo bort till Ada, der hon satt på pallen bredvid sin lama vän.

Der funnos ock andra goda saker på bordet, som gjorde henne förtjent af de mest lysande blickar: böcker till uppmuntran åt små flitiga barn, varma schalar åt flickorna, en stickad halsduk åt liten Truls, samt bullar både bruna och. hvita, bakade af så sköna händer, att mer än en af stadens eleganter skulle af-undats tultingarne på Näset, om denna deras lycka135'

varit känd. Men för sin del voro de för menlösa att uppskatta den, under det de jublade öfver den mera substantiella i de sköna bullarne sjelfva.

Modern betraktade med ej mindre lysande blickar sina lyckliga barn, under det hon gick fram och åter i små bestyr för aftonen. Och Karin, som satt på sin nu med varma mattor ombonade plats, blickade än på sin älskade fröken, ån på sina glada huskamrater, än genom det isfria fönstret ut öfver den stilla sjön och upp mot den skymmande vinterhimlen, än på den sköna tafla som Ada medfört och upphängt på väggen framför henne: eü lithografi af Raphaels Madonna di San Sixti.

— O! hvad verlden är rik på glädje, — sade krymplingen, och hennes ögon logo fuktiga mot det himmelska barnet, och hennes hand tryckte tacksamt den vänliga gifvarinnans. Hur äro vi nu icke här alla så lyckliga! Och fröken Ada icke minst, Gud vare lof! Hela ert lilla ansigte vittnar så vackert om, att glad är den som glada gör. — När jorden ger oss så sälla stunder, fröken, hvad skall då icke Guds himmel göra!

Karin nickade med ett själfullt leende åt sin goda Eva, åt sina kära barn, åt lackviolen och törnrosen, som — också en julklapp af Ada — blommade i hennes fönster. Den lilla puckelryggen var i dag nästan blekare äu vanligt, ty den snöhvita halsduken, som hon, högtiden till prydnad, fått på sig, var lika ofördelaktig för hyn som för hennes missbildade former. Men själslifvet i hennes ansigte gaf så mycket mera förklaradt skimmer åt hela den lilla bräckliga varelsen.

— Ja, jag är glad, mycket glad, — sade Ada, och lutade sin rosiga kind mot Karins hvita halsduk. — Och det gör mig så godt att tänka på huru farmor deruppe smakar den sällhet hon, liksom du, så gerna föreställde sig. — Ack! jag ville gerna sitta här rätt länge ännu och språka med dig om henne och allting kärt och godt. Men det skall ju alltid136'

vara någonting som fattas i vår glädje och derför 6kall jag just nu höra bjellrorna! Slädan är här, kära vän; och jag har ännu ett besök att göra. Således farväl, min goda Karin! Men först, ännu en gång tack för all din möda med — mina barn hade jag så när sagt! Mina barn, ha-ha-ha, så lustigt! och tillika ,så vackert. Mina barn! tycker du inte att de orden ha en helt egen, vacker klang?

— Jag tycker de skola isynnerhet få det, då ni en gång i framtiden---

— Nej, tyst, tyst, — afbröt Ada rodnande, kanske mera af välbehag öfver en ljuf aning, än öfver Karins halft uttalade ord. — Framtiden står i Guds hand, och vi skola låta hvar dag hafva sin omsorg. Emedlertid, tack för barnen, säger jag ännu en gång. Jag vet nog de göra dig mycket mera besvär, än alla de andra, och <Je skola länge göra det.

— Men det besväreKär kärt för mig, tro mig, fröken!

— Jag vet nog det. Jag sfrs]le ej haft hjerta att lasta dem på dig eljest. Tack, tafcfc» snälla madam Eva också för allt tålamod med de\små stack-rarne! På nyåret får ni dem hit helt W1 hållet, som ni vet. Jag hoppas det blir bättre dåVin när de gå så här från och till; men öfver jul sk^Pe väl vara hos modren. Och nu farväl, farväl! välsigne er! Gud välsigne dig, Karin! \

— Farväl du Herrans älskeliga! Nåd och frC^ vare med dig, — sade Karin med innerlig värma \

Den bortvissnade delen af Karins kropp kändesV nu tyngre än vanligt, och det som fattades i glädjen l blef henne märkbart nog, ty hon skulle så gerna ha stigit upp och följt sitt kära främmande till dörren. Men hon qväfde sin suck, kastade åter en blick på Kristusbarnet på sin tafla och nickade sedan med strålande ansigte åt Ada, som ännu stod vid dörren, omringad af de tre barnen och deras mor. Hon var redan åter förnöjd med sin lott och fann verlden rik på glädje.137'

Det var ej så ljust, hvarken bokstafligen eller bildligen taladt, vid det besök Ada nu hade att göra. Mörkret föll på så hastigt som det i en snöfylld Decemberluft kan göra; och då hon inträdde till Ebba Wildmark, var det blott jemnt ljust nog att låta henne se allt derinne vara lika ruskigt och vanvårdadt som vanligt.

Ebba reste sig upp från bädden, der hon till tidens förkortande tagit sig en tupplur, och barnen kommo, med fingrarne i munnen, att stirra på sin unga välgörarinna, hvilken väl genom mat och kläder gjort sig dyrbar för dem, men hvilken de likväl ännu betraktade såsom ett förunderligt väsen af annan art. De voro väl nu temligen hela; men rena — ack! långt derifrån. Ada kunde ej utan en känsla af stor otrefnad betrakta sina barn.

Men äfven denna gång ersattes hon för sitt obehag genom den förnöjelse hon kunde göra de fattiga ungarne. Också åt dem hade hon bakat bullar och tänkt på små gåfvor, också åt dem hade hon med sig ett julträd i miniatyr; och när all denna herrlighet inbars, blefvo Oscars och Seraphines ögon så stora, som om de ämnat trilla ur hufvudet i förtjusningen.

Åt modren hade hon med sig något matvaror och några ljus, hvaraf ett genast tändes för att upplysa scenen; men detta kallades icke julgåfvor, utan arbetslön, ty Ada hade omsider kommit derhän med sin otrefliga skyddling att hon hettes arbeta. Den unga flickan hade pinats af att hvar gång hon kom, finna sin olyckliga skyddling sysslolös; och på sina föreställningar att detta vore illa hade hon fått sådane svar som:

— Jag har just aldrig förstått mig på sittgöra. I min ungdom höll jag mig nästan för god till tocket, och det roade mig inte; sen hade jag mycket annat för mig som lönade sig bättre; och till slut blef det bara att ranta omkring och sälja den ena klädpalten och husgerådet efter det andra, för att få en bit att sticka i hungriga munnar. Jag vånnar jag inte gjort138'

det heller, utan svultit ihjel for längesen, för det är ändå det jag nu blir tvungen till.

Ada gjorde många förslager att genom arbete förekomma detta, men i sin smnesslöhet och fullkomliga brist på pligtkänsla förkastade Ebba dem alla. Ett arbete var för tråkigt, ett annat för svårt, ett tredje vore "hjelphustrugöra", ett fjerde grinade hon åt utan att uppgifva något skäl. Och "fattigvården får väl ta mig, fast de pruta emot", blef alltid slutrefrängen, med underförstådt: således behöfver jag ingenting göra. —

Men en dag kom Ada med zephirgarn i de mest lysande färger, och bad Ebba göra sig den tjensten att sticka en halsduk, emedan hon ej hade tid att göra det sjelf. Det granna garnet lyste Ebba i ögonen såsom en återglans från välmågans dagar. Hon hade förut sagt att om hon kunde få göra det som vore fint och såge någonting ut, så kunde det så vara; och detta såg nu visst någonting ut! Hon kunde ej gerna undandraga sig att försöka, då Ada tagit stickor med sig och genast ville lära henne arbetet; och som hon åtminstone en gång i barndomen lärt sig sticka, slog försöket så väl ut, att om ett par dagar var halsduken färdig, ojemn och ful visserligen, men ändå duglig till julklapp åt lilla Truls. Ada betalte den med ett vedlass som Wassberg hjelpt henne köpa på torget; och ett par nya halsdukar beställdes. Ebba tog ej blott emot beställningen, utan föresatte sig att den skulle bli bättre utförd, isynnerhet som det smickrade henne att Ada lemnat färgernas fördelning åt hennes smak. Det var detta mästerverk som nu skulle betalas, och Ada hade för den skull besökt både hökare- och bagarebodar, på det familjen ej skulle behöfva svälta under helgen. Hon var glad att kusk och betjenter funnos derhemma som kunde hugnas med produkterna af Ebbas flit, och beställde nu ytterligare en kofta åt lilla Majken efter mönster som hon medhade. Det var en fägnad139'

for henne att höra Ebba, med mera lifvadt uttryck än hon någonsin sett hos henne, svara:

— Det vill jag gerna göra. Tocke der är riktigt roligt. Dagarne gingo så fort medan jag stickade, och det var just lite snopet när det tog slut.

Åh, det skall nog gå efter hand att väcka håg för annat arbete också, tänkte Ada med lifvadt mod. Och det måste gå snart, ty att mata hennes flit med zephirgarn blir i längden alldeles för kännbart för min kassa. Och för koftan skall hon få betalning i penningar, och efter föga mer än gångbart pris, så att hon får lära sig begripa arbetslönens odryghet; det skall kanske sporra henne bättre.

Ada hade ej ringa besvär och omtanka för sina skyddlingar; men det föll henne ej in att vilja undandraga sig det, oaktadt Lejonrams råd att hon ej skulle befatta sig med denna qvinna. Hon trodde sig uppfylla Guds vilja och sin oeftergifliga pligt genom att göra hvad hon kunde för dessa medvarelser, sedan hon en gång kommit att taga kännedom om deras nöd; ech ehuru fattigvårdens vägran att göra något för Ebba, jemte kyrkoherdens och Lejonrams yttranden, och hennes egna iakttagelser låtit henne förstå att det var ett högst föraktligt föremål hon valt för sin välvilja, ansåg hon sig ha lika liten rätt att lemna henne, som de stackars barnen, åt sitt öde. Ingenting intresserande satte smak på hennes filantropiska åtagande; Ebba ingaf henne en vedervilja som hon förebrådde sig; och långt ifrån att finna nöje uti, skämdes hon för det slags guvernantskap hon måste föra öfver en femti-års menniska, och rodnade så som Ebba bordt rodna öfver att nödgas upprepa påminnelser till en mor om att tvätta och kamma sina barn och sig sjelf. Obehaget fick dock ej hindra henne att göra det, då så behöfdes; och med ord så allvarliga och välbetänkta, som hade hon i många år varit uppfostrarinna, lade hon henne ånyo på sinnet både dessa saker och den ännu långt vigtigare och mera försummade: att söka Gud i hans ord.140'

Det var mera for modrens skull än for barnens, hon satte sig ned, att så vackert hon kunde tala till dessa om julens betydelse och den kärleksfulle Frälsaren; ty med barnen visste hon nog att Karin talade bättre än hon, och så som det för deras späda begrepp bäst passade; men det var lättare att vända sig till dem för att söka verka på modrens hårda sinne. Ebba syntes väl i dag så döf som någonsin, men Ada förlorade ändå ej hoppet. I de små barnböcker hon sökt ut åt Oscar och Seraphine funnos vackra böneord, och då hon anbefallde dem åt Ebba till helgdagssysselsättning, var det med en förhoppning att barnabönen skulle blifva väckelseordet till denna sofvande själ.

Hemfärden genom de redan temligen folktomma gatorna blef ett nöje för Ada. Ljusen voro tända i de flesta hus, och der man ännu icke tändt dem, flammade åtminstone en treflig skymningsbrasa. På många ställen hade män ej fällt ned gardinerna, ty en gammal sed i orten ville att man ej undangömde julståten; och Ada såg barngestalter hoppa och lyckliga föräldrar le i mången boning, hvars innevånare hon ej kände. Det var en flyktig, ytterst flyktig blick hon på detta sätt fick kasta in i Sjöviksborgs familjelif, men den gaf henne ämne för många fantasier; och mången ärbar matrona, mången ung arbeterska lät henne tänka att bottenvåningarne skulle lemna intressantare stoff för studier än ofta salongerna.

Der hemma stod Eugene färdig att lyfta henne ur slädan, föra henne uppför trappan och hjelpa henne af med både kappa och bottiner, om nemligen hon tillåtit något af allt'detta. Det blef nu flygande brådtom att kläda af sig till middagen; och toiletten drog sin tid när man kom ifrån Ebba "Wildmark! Kammarpigan hade eljest föga besvär af sin nya fröken ; men vid dessa tillfällen hade Ada en stark misstro till allt hvad hon burit; det kunde ej nog vädras, borstas, piskas och tvättas; och det var med en känsla af njutningsfull friskhet hon snart såg sig omklädd från topp till tå. Familjens alltid sena mid-141'

dagstimma var i dag ännu ytterligare framskjuten och således hann hon bli i ordning oaktadt 6in sena hemkomst.

— Det vore ju knappt jul, om vi ej åte lutfisk och gröt, — hade öfversten sagt, då han bjöd de i staden qvarvarande ogifta officerarne till middag; — men som man måste ha strutsmage för att stå ut med det till qvälsmål, så brukar jag julaftonen slå ihop två mål till ett, och gör min middag med all den välsignade röran.

Den gamla svenska seden att doppa i grytan brukades naturligtvis icke hos öfversten. Nutidens Gens comme il faut kunna ej stå kring en gryta och fiska flott, men i orten och stadens flesta hus hölls den troget i helgd. Dagen benämndes till och med efter detta bruk och det var ej sällspordt att barnen sjöngo i chorus många dagar förut:

"I dag ha vi da'n fore, da'n fore, da'n fore doppare-

da'n!

I dag ha vi da'n före'1 o. s. v., tilldess de i högsta

extas kunde utbrista:

"I dag, i dag, i dag ha vi doppareda'n !"

Man berättar också, att då en prest på landet skulle tillkännagifva for sina åhörare en kristendoms-systers dödliga frånfälle, hvilken i lifstiden varit mycket gästvänlig och haft stora julkalaser, begynte han sitt tal med dessa ord: "Doppa nu hvar J kunnen, mina vänner, ty nu är kära mor i Holmestorp död!"

Men som "det unga Sverige" lägger bort de gamla pläg6ederna, torde hända att någon af våra läsarinnor lika litet vet hur det tillgår vid en doppning i allmänhet, som hos mor i Holmestorp i synnerhet. Yi vilja således nämna, att "arla på morgonen, långt före dag", måste grytan på elden, eller grytorna, ty en förslår icke. Man måste ha att välja på rökt, salt och färskt, om allt skall vara väl; svin-hufvud och skinka, oxbringa och tunga måste nödvändigt vankas. När det "böqar lida till de tider",142'

omkring klockan 12 vanligtvis, samlar sig sällskapet i det väl städade köket, som har nyhackadt enris strödt på golfvet; fin, hvit duk på bordet, och på detta uppdukadt allt hvad huset förmår, först och främst såflet ur grytorna, sedan korf, sylta, pastejer och buddingar, korgar fulla med vörtbröd, hvetebröd, limpa, hvarjemte smör, ost och "lilla rispen". Tappert anfall sker på gudsgåfvorna. Man doppar sina bröd-skifvor i flottet, som simmar i de på svag glödeld stående grytorna, gafflar sig ett stycke korf eller fläsk dertill, och så går det undan för undan, från bordet till grytan, från grytan till bordet. När alla äro som bäst i taget, böljar ölstånkan sin rund, eller det silfverbeslagna hornet, der man så hafva kan. Hembrygdt skall ölet vara — och skummande; och hornet måste tömmas i botten af hvarje manlig gäst, hvarvid de öfriga glada själarne sjunga:

"Skål, min bror! Drick! men drick i botten!

En ärlig Svensk är icke rädd för skotten,

Han vet gå på;"

hvilket sednare upprepas med händerna på hans bröst, till dess han vänder upp och ned på hornet och visar att ingen droppa är qvar. Då hurra kamraterna, och fruntimren mysa så blidt, som om de sett ett riktigt storverk utföras. Till sist komma smörtårtor med syltfyllning, eller klenätter och struf-vor kokta i smör, eller någon annan lika lättsmällt anrättning.

Tänker man sig nu härtill en aftonmåltid af lutfisk med skirdt smör, korngröt med grädda, stekt, refbensspjell af ett fett svin och smörtårta med grädda, hvilket allt hör till saken, så måste man väl förundra sig öfver menniskans förmåga att taga till lifs, isynnerhet som en hel hop småkraffs af frukter och bakverk kringbjudes mellan målen, förutom käSet och theet med sitt rikliga tilltugg af saffranskringlor, rån och pepparkakor.

Om herrskapet icke doppade hos öfverstens, så143'

skulle likväl tjenstfolket ansett sina rättigheter våldförda, om de ej fått göra det, ooh ungherrskapet dömde ej under sin värdighet att gå ner och titta på kalaset. Ada var då som bäst sysselsatt med sina julträn; men Emerence och Eugene togo henne nolens volens med sig till köket; och hon, som ej sedan sin späda barndom sett ett sådant gästabud, måste storskratta, när hon såg alla de välsmorda munnarne som ifrigt tuggade och muntert glammade.

— Nu förstår jag, — sade hon, — hvarifrån farbror fått sin historia om käringen, som undrade hur kungen lefde om jul, och fick till svar af sin grarmqvinna: Han äter flott och dricker flott och ligger i flott, begriper du väl. Det är smörjiga julseder ni har här. Tacka vill jag hemma på Bergala! Der brukade vi sätta upp sädeskärfvar på taket åt fåglarne. — Men se, Emerence, vi kunna få ett nöje i den vägen här också! Der flyger just en flock dufvor ned på gården. Låt oss få litet ärter att mata dem med! Det blir bestämdt smakligare att se på än det här feta kalaset."

Dufvorna, som glänste, somliga af bländande hvithet, andra af guldblandad skiftning, trippade fram och plockade begärligt upp ärterna ända invid flickornas fötter, bevisande dymedelst hur smakligt de funno sitt kalas. De skrämdes ej ens tillbaka af den handklappning hvarmed lilla Marianne uttryckte sin förtjusning öfver detta splitter nya nöje; och när de efter god förplägning flögo hem till sin höganlofts-bur i ett af stadens kyrktorn, måste de ha berättat för sina respective anförvandter att det fanns beskedlig ungdom i öfverstegården; ty snart infann sig der en mycket större flock dufvor. Ada skulle just då sätta sig i slädan för att fara till Näset; och när hon såg dem lägga hufvudena på sned, trippa sökande omkring och sträcka halsarne åt alla håll for att få syn på julkalaset, bad hon Eugene tillfredsställa deras matlust. Han lofvade visserligen; men lofva och hålla äro två olika ting. Dufvorna fingo flyga sin väg med144'

tomma kräfvar och en suckan att ungdomen ej alltid var beskedlig susade i deras vingar. Så snart Ada farit, kastade Eugene sig i lilla kappslädan, Lundström på hundsvotten, och det bar af i så sträckande fart, att gråa hästen säkert instämde i dufvornas suckan.

Eugene hade ej öfvergifvit spekulati onerna på fröken styfsyster i följd af hennes visade"öBenägen-het; tvärtom blef han så mycket enträgnare. Hans hjerta var nu allvarsamt intresseradt, åtminstone inbillade han sig det; och den sträckande farten gällde att för penningar och goda ord skaffa blommor åt henne från en trädgårdsmästare långt utom staden.

Då Ada kom hem stodo ej blott blommor på hennes bord, utan Eugene presenterade henne äfven, när hon inträdde i salongen, en bukett af törnrosor så sköna och doftande, att hon ovilkorligen måste bestå ett af sina ljufvaste leenden åt gåfvan och gifvaren. Men detta ångrade hon genast, ty med mamma till hjelp gjorde Eugene nu anspråk på att sjelf få fästa blommorna i hennes hår och skärp. Hvilken idée! Och för mammas och brorsnamnets skull var det icke godt att komma ifrån saken; en vägran skulle väcka alltför förargligt uppseende, ty öfverstinnan hade redan uppmanat sällskapet att se på hur en herr bror skulle bete sig såsom kammarjungfru. Det var således klokast att samtycka och låta gå så lätt som möjligt; men detta påhitt skulle ha ohjelpligen förstört Eugènes kredit hos sin styfsyster, om den ej varit dålig redan förut.

— Du är ett litet sjåp, — hviskade strax efteråt Emerence, som märkt Adas förlägenhet. — Du hade ju bara behöft säga att du ej tålte blomlukten, emedan du hade ondt i hufvudet, så hade du sluppit.

— Och ljuga på de vackra, oskyldiga blommorna, och på Gud som gifvit mig helsa? Nej, då måtte jag heldre pinas!

— Också behöfver det alldeles icke pina dig att få rodna litet grann. Du blir inte pionxöd du, som jag stackare! Du rodnar bara så, att det klär dig.145'

Jag såg tydligt att alla herrarne tyckte så, och major Solgranat aldramest.

— Kan du då aldrig låta bli att prata så der, Emerence? Du är just lika förarglig som majoren och Eugene! Ni ä' förargliga allesammans. Ryttmästaren är den ende beskedlige, ty han ställde sig att se utåt gatan i stället att, som alla ni andra, gapa på mig.

— Tror du inte han observerar så mycket no-gare hur toiletten lyckats? Jag undrar bara att inte de stackars blommorna vissna vid hans eldblickar.

Med en betydelsefull knuff i sidan ville Emerence få Ada att vända sig om och möta dessa blickar, men utan annan följd, än att hon med en känsla af lättnad tog major Solgranats arm, som i detsamma erbjöds för att föra henne till bordet. Skulle man bry henne för någon, så helst då för denne, som såg ut som en farbror och som kallade pappa för du. Men, besynnerligt nog, fastän hon ej vändt sig om, såg hon ändå de der blickarne som Emerence talade om. — Åh, hvad flickorna hade brådtom att smyga sig ut efter middagen! De skulle ju tända julgranen och ordna allt i salongen under det ögonblick som de andra drucko kaffe, ty det var redan ganska sent och små-systrarne borde ej vänta längre på sin glädje. Denna brådska var en lätt möda, i hvilken sjelfva Thérese fann behag; och när dörrarne snart slogos upp och sällskapet fick inträda, skimrade granens hundrade ljus nästan mindre klart än fyrverkeriet i ögonen på de tre systrarne som tändt dem.

Yra af fröjd jagade nu Alice och Marianne ur famn i famn. Öfversten sjelf uppstämde derefter en polska och alla måste taga i ring kring granen. Somliga instämde i sången, andra öfverröstade den med skratt och jubel.

— Det var sjelfva necken till oväsen, — sade herr Adrian och runkade på hufvudet; men strax derpå begynte han ljudligare än någon annan:

Ada. 7146'

rOch kom då, Kersti lill', så vilja vi svänga, Ser jag rätt på dej, så har du god lust!" etc.

Alla glömde för ett ögonblick att de voro gens comme il faut, för att endast vara glada barn. Men innan kort var det nöjet slut.

— Här osar! Det är ett ljus som röker; det brinner i barret!

Man skyndade att göra slut på den ephemera .ljusprakten; och rum och menniskor återtogo samtidigt ett lugnare och mera vanligt utseende.

I salen hade emedlertid blifvit inburna klädkorgar fulla med paketer, stora askar och allehanda ting af mystisk och oförklarlig skapnad; och knappt hade man slagit sig ner omkring det stora divanbordet, hvarest frukter och konfektyrer voro smakfullt upplagda i silfverkorgar, förrän Wessberg visade sig i dörren bugande, med ett paket i handen. Emérence helsade det med en handklappning.

— Se här, löjtnant Wolf, — sade hon och drog fram ett litet hörnbord till sig och sin granne. — Låt oss lägga vårt här för oss sjelfva. Och jag råder alla att göra som vi, ty jag hoppas vi få mycket mer, än vi kunna hålla reda på eljest.

Öfversten satte på sig glasögon, läste högt adressen och litet tokeri dessutom, och lemnade sedan paketet till den som vederborde. Wessberg stod då redan bugande med ett annat, och så gick det friskt undan. Men när han marscherade ut efter tionde bugningen, kunde herr Adrian ej stå ut längre.

— Skall den här långben spatsera ut och in på detta viset, så blir jag mjeltsjuk, — sade han. — Mail talar om att hålla uti åt den som gör intet, och det måtte nu riktigt kunna tillämpas på Wessberg, den syndapalten! Och likväl skulle han löpa sig förderfvad innan vi hunnit igenom hela den massa af krimskrams som jag såg derute.

— Hvarför skulle han inte gå, — frågade öfver-»ten. — Han har god tid.lit'

— Ja, isynnerhet god tid att fundera på hur snöpligt det är att bära fram så många julklappar och inte få taga någon för egen del.

— Ah, han får nog. Jag har aldrig glömt mitt

folk.

Detta kunde öfversten säga med full sanning, ty han var en frikostig husbonde och sparade aldrig på julklapparne.

— Förstås. Men han faT ingenting här ändå. Och tänk bara hur efterlängtad han skall vara dernere af Majken och Greta, och hvad de alla heta. Haf förbarmande, min bror, och låt dem bli fulltaliga vid sitt julbord! Jag skall bära in åt dig, jag.

— Nej, jag! — ropade Ada, som också fann be-tjentens promenerande högst otrefligt.

— Och jag, och jag, — skreko Alice och Marianne, förtjusta åt någonting så nytt.

— Och jag, och jag, — instämde herrarne i artig korus.

— Ni ä' tokiga, — sade öfversten, som alltid brukat hålla sin betjent trafvande mellan salen och salongen vid julklapps-utdelningen. — Men låt gå! När barnet får sin vilja fram, så gråter det inte, brukar Adrian säga.

— Wessberg får gå ner; vi hjelpa oss sjelfva. Wessberg far gå, får gå, — ropade småflickorna och sprungo att taga emot nästa paket på halfva vägen.

Och det blef ett glam, ett lif, en rörelse som smakade de flesta långt bättre än det högtidliga stillasittandet. Alla ville gå, man slets och refs om pa-keierna, och der uppkommo konfusioner och kollisioner af besattaste slag, tilldess öfversten tog på sig sin allvarsamma min och sade:

— Hvad vill det här bli af? Ni har ju samlat på mig en hel hög inom en handvändning! Det kan icke tusan sköta mer än en sak i sender. Och knappt någon menniska hör ju på hvad jag läser! Om alla måste springa, så skall det ske i ordning, hvar och en i sin tur. Sitt ner, flickbytingar, och lyd ordres148'

säger jag er; eljest, vid mitt skägg, behåller jag alltsammans för mig, både vers och innehåll.

Detta tordes man nu inte riskera, och ordningen återvände.

Snart var det ej nog med simpla paketer. Der kommo gubbar och käringar, fästmän och fästmör, grisar och hons, korgar och hjertan, likt och olikt. I tusen upptåg, i tusen rimliga och orimliga rim hade skämt och gyckel gifvit sig luft. Men der kommo ock verser af känslosam natur, nemligen sådane hvarigenom Eugene sökte lägga an på Adas hjerta. Dessa voro ej utvändiga, ej ämnade för allas ögon och öron, och våldförde således julklapps-lagen, som fordrade högljudd uppläsning, på samma gång som de alldeles förfelade sitt mål.

Först efter tre timmar var klapputdelningen slut; och salongen var då förvandlad till ett varumagasin, dit det var högst af nöden att betjenten inkallades för att taga hand om den mängd af emballage som inkräktat hela golfvet. Soffor, stolar och bord voro höljda af klädningstyger, mäütiller, hattar, broderier och artiklar af tusen slag. Man skulle trott att hela familj en~~vari t alldeles utblottad och nu på en gång skulle klädas upp, och det var svårt för hvar och en att veta reda på sitt, med undantag af Emérence, som hade starkt ägodelssinne och med synbar njutning samlat och fört räkning öfver hvarenda småsak.

Ada, som aldrig förr varit med om någonting sådant, var nästan brydd öfver den massa grannlåt som fallit på hennes lott. Men hvad som gjorde henne den innerligaste glädje var en gåfva som efteråt lemnades henne enkelt i handen, utan bihang af verser och atrapper. Herr Adrian hade låtit göra åt henne < en medaljong med hennes farmors hår, och valde, för att lemna henne den, ett ögonblick då sällskapet spridde sig i de mindre rummen. Och väl var detta för Ada, ty ögonen blefvo så öfverfulla och den rörda själen trädde så lifligt fram vid åsynen af dessa älskade gråa lockar, att hon visst behöfde ensamheten149'

med den vän, till hvars hjerta hon snyftande tryckte sig.

— Var glad, min unge! Farmor har en bättre julfröjd än vi, — hviskade herr Adrian, i det han höjde upp hennes nedböjda hufvud, och kysste bort tårarne, som strömmade öfver hennes kinder,

— Ack jo! jag vet det, och är glad, — svarade hon, såg honom trohjertadt in i ögonen, och log; men tåreregnet föll ändå lika varmt och rikligt. Med den dyra gåfvan, tryckt till sina läppar, sprang hon in till sig; och först sedan hon der tillbragt en stund i ännu fullkomligare ensamhet, blef hon i stånd att återvända till de andra.

— Nu, mitt barn, tror jag du får ge oss the genast, — sade då öfversten. — Jag har nästan läst mig hes för det allmänna bästa, och det skall just smaka riktigt skönt att få sig en kopp.

Ada och Emerence hade nu delat de husliga små-bestyren, som roade dem båda, de skötte den hvar sin vecka. Öfversten var serdeles nöjd med detta; han påstod att huset blifvit dubbelt så trefligt sedan de unga husrådinnorna börjat sin verksamhet, och följde med obeskrifligt belåten blick sin vackra dotter när hon rörde sig i sådane sysselsättningar.

För henne var det nu en verklig lättnad att få gå ut i salen till théserveringen, ty pratet och skrattet i salongen förekom henne tomt och underligt sedan hennes tankar nyss dvalts hos den kära aflidna, ömsom i miünet af det stilla, allvarliga hem som varit hennes, och i föreställningen om det högre och herrligare dit hon g&tt. Att efter någonting sådant servera thé, kunde väl förefalla något smått äfven det, men det var dock stillare, och adlades dessutom genom nöjet att tillfredställa en önskan .af pappa. Småsystrarne kommo ut till Ada, för att få sin portion vid sjelfva thébordet, och detta var också godt; ty ehuru yra och upprasade de denna dag varit, kunde hon här få en stund att tala med dem om betydelsen af denna afton, att säga dem hvad hon gerna velat,150'

men ej ansåg tillständigt att ropa äfven till alla de andra: att de ej för den verldsliga fröjden måtte glömma lyssna till englarnes fridshelsning.

Yar det andeligt högmod som lät Ada önska att gifva ett sådant varningsord till hela sin omgifning?

— Nej; men hon tyckte att hvar och en menniska borde ropa till den andra: Se på barnet i krubban! tyckte att hon sjelf så väl som någon behöfde ett sådant tillrop.

Snarare var det ett annat fel: menniskofruktan, som afhöll henne från att yttra denna sin mening. — Icke går det an att jag säger något! icke passar det mig att tala, är en undflykt som låter mycket ödmjuk och förefaller mycket naturlig, men som ofta ej tål vid sjelfpröfningens dom; och i den blygsamma försynthet som bör finnas hos en ung flicka, har menniskofruktan goda kryphål att gömma sig uti.

Då Ada åter kom in, nämnde hon ej ett ord om de tankar som sysselsatt henne före och under thé-serveringen, utan återtog den lätta ton som passade för omgifningen. Men då de främmande gått och familjen skulle skiljas, kunde hon ej taga godnatt, utan att tala till sina närmaste om Ljuset som uppgått i natten. Hjertat blef så fullt, och hon borde ju kunna säga det till dem. — Ack! nästa ögonblick önskade hon att hon ej gjort det.

— Min söta lilla engel, det är ofantligt vackert det der! Du talar som en hofpredikant, — sade öfverstinnan och kysste henne.

— Jaha, jaha, det har du rätt i. Det är en stor högtidsdag i morgon; och om jag finge min post så tidigt färdig, skulle jag, ta mig tusan, gå i kyrkan,

— blef öfverstens svar.

— Lilla du, det der är för högt för mig så dags på qvällqvisten. Jag somnar bums här jag står, om jag inte skyndar mig i säng, — förklarade Emérence.

— Kära Ada, du går rent af och blir läserska! Jag slår vad att nästa år så års sitter du som fru151'

på Odinsberg och sjunger botpsalmer med bondgummorna, — sade Thérese.

Och Eugene, som stulit sig till att lyssna på hvad Ada sade, utropade: *

— Du är sublim, min aldra gudomligaste lilla syster! Jag lofvar dig att blicka och tro och vandra så fromt som sjelfva herdarne i Bethlehem, om din lilla mjuka hand vill leda mig på omvändelsevägen.

Det var en bitter tår Ada sväljde, under stort bemödande att se lugn ut, då Elmers, som fördröjt sig med hennes farbror i ett af de inre rummen, kom för att gå upp till sig. Han måste ha märkt hennes nedslagenhet i trots af det bemödande hon gjorde för att dölja den; ty när alla de andra just då gingo åt hvar sitt håll, sade han i det han, för första gången sedan den der märkvärdiga valsen, fattade hennes hand:

— Jag hoppades i afton få höra fröken Ada sjunga om ljus och tröst for verlden all, och i stället

tycks det--— Men förlåt! det är kanske icke

grannlaga af mig att anmärka--Jag har emedlertid tänkt på en julpsalm både i dag och många gånger förut.

Elmers sade detta så hjertligt, att Ada såg upp förvånad och glad. Att svara kom icke i fråga, ty det var nu farbror Adrian som ville taga godnatt, och Elmers hade redan gjort det. Bäst var också att slippa, ty det är ej alltid lätt att finna svar äfven på så enkla ord, då de åtföljas af en blick så god, så varm och djup som den hon sett fästad på sig.

— Han Sr då inte ond på mig! han har aldrig varit det, — tänkte hon under det hon gick in till sig. — Det var blott en dum inbillning af mig det der. Hvarför skulle han också vara det? — Ja, någon orsak har jag aldrig kunnat utfundera, men nog har det ändå många gånger sett ut som om han varit ond på mig. Hela tre veckor som han aldrig talat till mig ett enda ord, om inte rent af tvungen! Ja, ban har gått sin väg mer än en gång, bara för att152'

slippa komma mig nära, och det tycks ha besvärat honom att se mig äfven på långt håll! Nå-nå, jag har också försökt undvika honom sedan jag märkte det der. Bevars herr ryttmästare, nog går det an! Men i alla fall är det mycket tråkigt att se någon så der underlig och ej kunna hjelpa det, ej ens kunna få veta hvarföre. Emellertid, hvad det än må vara, ond på mig har han icke varit; jag har ju redan förut i afton blifvit alldeles säker derpå.

Bland den mängd af saker som Majken hjelpt henne föra in till sig, tog hon nu en vacker mosaik i enkel infattning, och betraktade den med välbehag vid lampans sken. Näst dig, lilla, dyra skatt, så sade den kyss hon dervid tryckte på medaljongen med de gråa hårlockarne, har ingen gåfva fägnat mig så som denna. Och hon höll dem båda med glänsande blickar bredvid hvarandra mot ljuset.

Hvad hon är skön den hvita liljan, tänkte hon, och vände beundrande på mosaiken. Och hur snällt af honom att ge mig den, i stället för en toilettpièce af Sèvre-porcelaine, som Thérese och Emerence fingo, Man är ej ond på den man ger sina vackraste reseminnen, det alldeles enda i sådan genre. Och nu sedan blicken — tonen — orden — O! hvad jag är glad åt de orden, ty bevisa inte de att farbror Adrian har orätt? Jo, ack jo! han har orätt, Gud- v*re lof!

Och Ada erfor en lust att äfven trycka mosaik-liljan till sina läppar. Men en starkare känsla, som slog ut i purpur på kinden, förbjöd henne det. Mosaiken gömdes i sitt étui igen, och medaljongen återfick sin plats vid hennes hjerta.

Det hade ej varit svårt för Ada att gissa hvem som gifvit henne liljan, ty en afton för längesedan, innan Elmers fattat sitt tappra och först nu brutna beslut att göra afståndet mellan sig och henne så stort som det, oaktadt vistelsen under samma tak, verkligen kan vara, hade han bjudit på thé uppe hos sig, för att visa henne sitt museum; och bland de många saker som der intresserade henne, hade hon yttrat ett153'

barnsligt välbehag för den hvita liljan, med hvilken förknippade sig en liten nätt anekdot som Elmers vackert berättade. Han hade straxt derefter låtit infatta den till julklapp åt henne.

11.

— Hvad tunnor tusan vill det här säga, — ropade öfversten, och kom i nattrock och tofflor ut i tamburen. — Hvad sjutton skock millioner —--

— Tyst pappa, — sade Ada och lade djerft handen på hans mun. — Om du låter så der illa, får du ingen rakkyss af mig hvarken i dag eller någonsin; jag gömmer dem alla åt farbror.

Ada hade redan förträffligt lärt sig ett smekt och smickradt barns fria ton i hemmet, och visste väl hur hon kunde umgås med pappa, Öfversten kysste den lilla svandunskantade handsken, som lagdt sig på hans mun, tog sedan dottrens hand mellan sina, och sade:

— Du har rätt, det är en förbannadt ful vana. Vänj mig af med den, kära barn! — Men så säg då, Adrian, hvad är det här för spektakel? Hvarföre i alla gudars namn släpar du ut flickan på det här viset midt i natten?

— Är det natt nu, tycker du, — frågade Adrian, i det han mycket lugnt hängde upp sin hatt och pels.

— Det var väl, när ni skoj tade åstad åtminstone, fast det nu hunnit ljusna litet.

— Du menar att det var mörkt, pappa ? Ja, det var det; men julljusen lyste oss. I de flesta hus voro fönstren upplysta, i många hade man tändt barnens grenljus och julgranen. Detta är ett vackert bruk, och jag är blott ledsen att det såg så sömnigt och ovänligt ut hos oss. Nästa helg får det inte bli så, ty nu vet jag hur det bör vara. Ack! du skulle ha154'

varit med oss, pappa! Kyrkan tecknade sig så högtidligt mot den mulna morgonhimlen! strömmar af ljus flödade ut ur dess göthiska fönster; och just som vi kommo dit, brusade de företa orgeltonerna oss till mötes, och man uppstämde:

— Var helsad sköna morgonstund!

— Och det var så nödvändigt att ni skulle löpa ut i ottan begge?

— Det var en sak det, min bror! Hvar skulle slefven vara om inte i grytan? Jag har aldrig försummat en julotta så långt jag kan minnas tillbaka.

— Men hvarför sade ni inte i går att ni ville dit?

— Åh, så kloka voro vi väl. Jag tycker just jag hör hur du skulle beskärmat dig om vi det gjort! Och svägerskan sen: Min lilla engel, det går inte an! Du förkyler dig, du dör, du får ömkylda kindben, blir röd om näsan! — Nej, vi togo bara lilla Majken med i förtroendet, och derför kommo vi ut i fred och tysthet.

— Du borde likväl förtrott dig åt kusk och betjent åtminstone, din sjutu---Att låta min

dotter gå till fots — jag tycker alldeles inte om det!

— Hjertandes! orkar hon inte gå en sådan bit, tror du?

— Orkar! hvem talar om det ? Men det är opassande, begriper du.

— Nej om jag det gör! Hon hade ju sin egen hyggliga farbror till ledsven.

— Godt och väl. Men ute i mörker och folkträngsel, som en liten borgarflicka.

— Aha! Hvad skall folk säga om en sådan sim-plicité menar du. Men var lugn! Folket bryr sig inte tiondelen 8å mycket om oss, som du tror. Och skulle någon vara så dum och undra på hur fröken Stjernefält kan gå i Guds hus, så låt oss vara klokare och ej bry oss om det.

— Du är alltid qvick du! alltid lik dig! Men en annan gång säger du mig till innan du drar min dotter ut med dig, eller skall jag, ta mig hundra--155'

— Pappa, pappa, hvad tänker du på! — Ooh Adas lilla hand afbröt åter de afskydda ederna, som vid minsta skymt af förargelse voro så färdiga att störta från öfverstens läppar. De voro henne alltid en plåga; men såsom morgonhelsning på juldagen, fann hon dem dubbelt svåra; och med tungt sinne tog hon vägen till sitt rum.

Öfversten fattade ej hennes bekymmer annorlunda än som det misshag hans båda hustrur haft till en ovana som förrådde brist på rätt fin salongsfernissa. Han skulle skrattat henne upp i synen, så framt han icke blifvit desperat öfver en sådan vantro, som att det skulle betyda något om han åkallade aldrig så många millioner onda andar och förbannade sin själ in i djupaste afgrunden. Detta betydde ju platt ingenting, ty han mente alldeles ingenting dermed. Han höll sig för så god kristen som någon; han gick i kyrkan hvarenda böndag, och någougång dessemellan; ibland föll det honom till och med in att läsa en predikan hemma för de sina. Han var en man af heder; jngen kunde förevita honom en låg handling, han hjelpte gerna en fattig stackare, hans samvete förebrådde honom ingenting, och han lefde i fred med Gud och hela verlden. Denna trosbekännelse var öfversten färdig att aflägga när som helst, och skulle ha gjort det på stående fot i tamburen, om han anat sin dotters oro; men han anade den icke, ehuru en aftonen förut väckt tanke var förnämsta orsaken till hans missnöje med den tidiga kyrkogången.

öfverstinnan hade flera gånger, lent och i tonen af den ömmaste kärlek, men desto mera bekymmersamt, yttrat att Ada vore en svärmerska, och att det vore väl om det stannade dervid; men nu hade hon rent ut sagt: "Söta du, jag ser tydligt att flickan är läserska!" — Öfversten var väl alltför intagen af sin dotter att vilja tro något så förskräckligt; men emellertid, Marianne hade sagt det; der måste ligga någonting under. Hvem skulle ha satt barnet sådana galenskaper i hufvudet? Hans mor och Adrian na*

türligtvis. — Deras flyttning till ödemarken, deras afskiljda lif, Adrians många egenheter — der ha vi ägget, tänkte öfversten under det han sömnlös vred sig i 6in säng. Jag var väl tokig som inte längesedan gissat att hans pjåskighet och befängda idéer måste ha den grunden! Han håller fromma tal, han läser Guds ord som en annan äter bröd, och flickungen på samma sätt. Hvilken upptäckt!

Öfverstens förfärligaste hj ern spöke var läseri, hvilket han dock vanligen benämnde med det söta ordet "sirap". Och om han fått se den lede fienden sjelf med hull och hår, kuude han knappt blifvit mera förskräckt än öfver Mariannes påstående att Ada var läserska. Det var ju då ej underligt att han svor! Men såsom en vis man egnar, ville han pröfva något längre innan han högt förebrådde brodern att hafva gjort en sirapskruka af hans dotter.

Om Ada ej haft den vanan att, då någon bedröfvade henne, icke strax säga något, utan gå tyst undan, så skulle öfversten snart ansett sig hafva pröfvat nog; ty hade hon sagt der nere i tamburen, hvad hon inom sig beslöt att säga så snart hon blefve lugnare: "Du gör synd emot Gud genom dina svordomar, pappa, så skulle detta enkla yttrande i hans dåvarande sinnesstämning fått gälla som vittnesbörd nog; och livad ban en dag förut skulle hafva skrattat åt, såsom en barnslighet, skulle nu hafva grämt honom såsom en olycka.

Det var en lång och pröfvande blick han fäste på sin dotter, när man en stund derefter samlades kring kaffebordet. Han tycktes vilja se på hennes panna ett hemligt insegel som skulle stämpla henne till läserska. Men han såg blott hennes vanliga goda och glada uppsyn, samt det lätta behag, hvarmed hon rörde sig i serveringsbestyren. Och när han hörde det silfverklingande skratt hon uppstämde då Pirre hoppade upp och helt behändigt tog smörgåsen ur handen på Emérence, i häpnad hvaröfver Alice satte sig på golfvet i stället för på stolen, då tänkte öf-167'

verBten: Åhnej, det har ingen faraT Och en skeppnnds tyngd föll ifrån hans bröst.

Vid denna angenäma känsla blef han så god i hågen, att han ej blott förlät sin bror och Ada att de äfven ville gå i högmessan, utan uppmanade så många som kunde att göra dem sällskap, beklagade att han ej sjelf hade tid att göra det, och lofvade att sedan han slutat sin post skulle han läsa Wallin för de hemmavarande.

— Men icke förrän vi komma hem, ty jag vill nödvändigt höra pappa, — sade Ada och blinkade åt småsystrarna, som redan hviskande frågat henne när de skulle få sjunga psalmen.

Detta fann öfversten alldeles i sin ordning, och det nästan smickrade honom att hans bror också ville höra på honom. Det fick tillochmed passera, att Adrian rådde honom till att heldre läsa Luther. Och när, efter predikan, Ada slog an ett accord på pianot och småflickorna uppstämde sin psalm, blef fadern så behagligt öfverraskad, att det omöjligt kunde falla honom in att finna något sirapistiskt i den rena och rörande sången.

Men Ada för sin del blef mycket bedragen på sångens verkan. Hon hade åsyftat någonting godt för sina små systrar, och äfven för föräldrarne; och i stället fick hon nu höra Alice, Marianne och sig sjelf prisas såsom näktergalar och underverk. Öfversten drack deras skål vid middagen, sedan han enskildt för hvar och en af gårdagsgästerna, som åter samlats, berättat hvilken "rasande angenäm öfverraskning" hans trenne döttrar beredt honom. De måste låta höra sig om aftonen för alla herrarne, det var ingen hjelp derför; och Bom beröm slösades från alla håll, var det ett helt annat slags nöje än hittills de små flickorna nu hade af sin sång, till skada isynnerhet för Marianne, som var fåfäng af naturen och alltför villigt upptog hvarje eggelse till öfverdrifna tankar om sin lilla person. Ada fick således den läxan att studera på huru lätt vi göra illa, då vi tänkt oss mena väl.159'

En läxa, som väl måtte vara nyttig for ost alla att rigtigt lära, ty bra ofta få kanske de flesta af oss repetera den.

Ada måste nu också öfvervinna sin motvilja att spela för främmande, ty öfversten hade kommit i musikaliskt lynne, och ville att de unga skulle duka upp allt hvad huset i den vägen förmådde. Sedan Eugene och Emerence låtit höra sig, skulle Ada nödvändigt "fram på styfva linan," som han kallade det. I början darrade hennes lillflngrar af rädsla att spela för ett halft tjog herrar officerare; dock var hon nog sannt musikalisk att snart glömma både rädsla och åhörare för Beethovens herrliga skapelser.

Men ett var som hon icke kunde glömma; hennes far hade sagt då han bad henne spela:

— Det passar så förträffligt att få en liten musik-soirée en sådan här evighetsdag; ty, det är visst och sannt, juldagen är alltid lång som en olycka!

Dessa ord darrade i Adas hjerta långt efter det rädslan försvunnit ur fingrarne, de ljödo ännu långt efter det musiken förklingat. Och under det hon kraftigt och klart accentuerade allegrosatsens vexlande motiver, frågade hennes själ dock oupphörligt huru man kunde likna juldagen vid en olycka. Under det hon smältande återgaf bönen i adagiot, bad hon sjelf ur sitt väsendes innersta för sin förvillade fader.

Hade öfversten anat detta, hade han förstått den klagan, som gömde sig i molltonerna af de folkvisor han sedan njöt af att höra henne så älskligt sjunga, skulle hans morgonbekymmer fått lif igen; men nu gick han glad till sängs, med den tanken att hans dotter var en söt och väl uppfostrad flicka, och visst ingen sirapskruka.169

42.

Denna julhelg råkade bli den tystaste, följaktligen den tråkigaste familjen Stjernefalt kunde påminna sig. Landshöfdingens reste bort, Rutersvärds hade sjukt i huset, deras mindre intima bekanta voro på åtskilligt sätt förhindrade från tillställningar, ett starkt töväder gjorde slut på föret och försvårade umgänget med landtadeln; baler gåfvos väl i staden, men endast af och för bourgeoisien, spektakler väntades, men truppen fördröjde sig på annat ställe. Ingenting hände, och man var tvungen att lefva som snäckan i sitt skal.

— Det är olidligt! — pustade Emerence.

— En horreur! -— instämde Thérese.

De hade velat ställa till spektakel hemma, men det ville sig icke heller. Ingenting dugde, ingenting var roligt. Emerence påstod att detta kom an på Thérese, som länge varit vid synnerligen ojemnt och förstämdt lynne. Thérese kallade henne en retbeta, som väl kunde förstämma hela verlden. En afton var luften tyngre än vanligt. Systrarne hade grälat rätt tappert och ännu icke hunnit smälta förtreten. Ada, som förgäfves sökt stifta fred, hade blifvit melankolisk på försöket. Öfversten kunde ej få sitt parti och var dessutom desperat på väderleken. Eugene, sårad af Ada i sina något för näsvist framställda ömma känslor, spelade furioso på fortepianot, och drog emellanåt förtviflade suckar. Det blef ej bättre fastän ett par af officerarne kommo på visit.

— Löjtnanten behöfver ej göra sig besvär att skrifva ut rol erna, — sade Emérence ganska snäft till Wimmerskants. — Pjesen duger inte. Thérese finner grefvinnans parti otacksamt, och jag skall aldrig mer lägga två strån i kors för att ställa till spektakel, det är hvad jag vet. Hvarenda pjes löjtnanten skaffat oss är bara dum smörja. Usch så tråkigt!

— Hvad tusan hakar skulle Solgranat flacka ut på landet efter, — frågade öfversten så snäsigt, som160'

om den tillfrågade skjutsat af majoren. — Fjerde man står nu helt simpelt inte till att fa! Jag hoppas han fastnar i gyttjan, den saten! Det kan vara lagom när man ger sig till att rackla ut så i onödan; och det vore åtminstone en nytta af det här förbannade vädret. Nu skall man fa se det fryser upp till på köpet, sen bara hvarenda smula snö och is är borta! Det blir alldeles klart i afton, och i morgon skall det väl vara så knaggligt att man bryter sönder vagnar, hästar och sin egen rygg så snart man sticker näsan utom staden! Jo det är sköna ställningar! Rent rasande befångdt tråkigt!

— Tråkigt! — suckade mabonne som ett echo borta i sin vrå. Hon ville fara på landet i morgon, och det var ej lätt att ens nämna detta när öfversten var i sådant humör.

— Tråkigt, — pustade Eugene, och slog af ett par strängar på instrumentet.

— Men ni och jag, pullorna mina, vi ska aldrig säga att det är tråkigt vi, — sade herr Adrian och svängde muntert om med Alice och Marianne. — Pass på nu, så ska vi roa oss.

Med en näsduk i handen böljade han springa omkring den ena efter den andra, sjungande:

"Och se, och se, och se dig litet om Så får du väl se hvar Lasse laskar om."

Och hvar näsduken föll bakom ryggen på någon, der måste man passa på och springa med, eljest vankades ett dugtigt slag i ryggen, hvilket snart mer än en af sjelfva tråkighetsmakarne måste vidkännas.

— Du är en toker, Adrian, — sade öfversten, och betraktade ömkande sin bror.

— Ja, det är jag visst det, — svarade han förnöjd, och laskade oförtrutet på, tilldess han fått en stor del af sällskapet att deltaga i sin besynnerliga muntration.

— Nu låt oss skära hafra, och hvem skall håfran binda, — sjöng han då af alla krafter, och nic-161'

kade godmodigt gäckande åt sin "herr bror", som slutligen sjelf blifvit indragen med i leken, och tog sitt parti att skratta så godt som någon.

— Jo, hast du mir gesehen du, — ropade Adrian och klappade i händerna. — Det är inte så tråkigt att vara en toker ibland!

Snart blef öfversten gående "makalös" midt i ringen, och Adrian sjöng med högljudd lust:

"Och det var rätt, och det var rätt, och det rätt och

lagom!

Vår öfverste får i dansen gå för ingen vill ha honom."

Wessberg sperrade vidt upp ögonen och log, när han kom in med fruktkorgarne och fann herrskapet i detta barnsliga tidsfördrif. Och hans förundran delades af Elmers, som efter slutadt dagsarbete inträdde på samma gång. Men den sednare blef genast ryckt med in i leken af Emerence, som ursinnigt nöp honom i begge armarne och skrek:

"När hvar tar sin

Så tar jag min,

Så får den siste ingen."

Men som i och med detsamma hvarochen tog sin och ingen blef utan, så upplöste sig hafreskärningen i skratt och strid om hvem som skulle vara den makalöse; och således gjorde Elmers slut på leken, men lyckligtvis icke på skämtet och munterheten. Alla hade nu för denna gång gifvit sin tråkighetslåt på båten; prat och löje ljöd från allas läppar, öfversten glömde väderleken, öfverstinnan sitt hufvud; mabonne tordes fram med sitt resprojekt; Eugène tog en rulle strängar och botade med egen hand den skada hans dåliga lynne förorsakat pianot; systrarnes groll var bortblåst, och de inläto sig på nytt i underhandling med Wimmerskantz om teaterpjeser och rolutskrifning. Så litet behöfs det ibland för att stämma om ett helt sällskap! — Men om man nu gjort dessa personer uppmärksamma härpå, månne någon af dem skulle162'

gått in på att gifva den hederlige Adrian och hans gamla folklekar äran för sin omstämning? — Yisst icke! — Yi ha aldrig varit annorlunda, vi ha inga nycker, inga mulna stunder; och hade vi, så ville det nog något annat till att förändra dem! Så skulle hvar och en med öfvertygelse försäkrat om sig. Herr Adrian gjorde också icke anspråk på någon ära; han dukade upp gåtor och charader, och var rik på infall och upptåg, sedan det barnsliga lynnet hos honom en gång kommit att gifva sig luft; och det var för honom ära nog, när han slutligen fick bror och svägerska att luta sina kloka hufvuden ihop med hans och småflickornas öfver ett skrapnos-spel. Teaterpersonalen slog sina tillsammans öfver en komedi som borde genomgås. Sällskapet delade sig således, men i bästa harmoni, blott till befordrande af allmän otvungenhet. Eugene stämde och skrufvade; och Ada, som efter sin långa höstresa kunde tala af erfarenhet, afrådde mabonne från att styra ut sig i sidenhatt och erbjöd sin lilla förträffliga reshufva, hvarpå de båda försvunno for att pröfva den samt öfverlägga om en kappsäck och andra vigtiga ting.

Elmers ensam undandrog sig all verksamhet och alla kotterier. Han gick in i det af en liten röd lampa mildt upplysta kabinettet, och försjönk i tankar:

"Hvad han tänkte vet Freja och skalden det vet.

J som älsken, J veten det J!

Må det tillåtas oss att med dessa ord på vackraste möjliga sätt uttrycka hur det stod till med honom, oaktadt hans visa beslut att på intet vilkor underkasta sig kärlekens ok. Han tycktes nu ha glömt alla sina föresatser; åtminstone hade efter julaftonen, då han ej kunnat motstå lusten att tilltala Ada, och juldagen, då, sedan hon sjungit och spelat, höfligheten fordrade att han gjorde det ånyo, samtalen med henne blifvit så flitiga som ville han, då isen nu en gång var bruten, taga sin skada igen för de tre veckornas tystnad, danske hade han lagt på163'

minnet ett af herr Adrians ordspråk: Det är inte jul mer än en gång om året; det vill säga: då kan man slå sig litet lös. Eller hade han funnit undvikandet vara blott ett palliativ. Alltnog, han försummade nu intet tillfälle att tala med Ada; och derföre, då lätta, välbekanta steg närmade sig kabinettsdörren, spratt han upp med en liflighet som knappt tillät den unga flickan inträda innan han var vid hennes sida, tör att uppehålla henne en stund på vägen till salongen.

Han böljade visserligen med en fråga så obetydlig som hur hufvan passade mabonne; men derifrån var lätt att finna en öfvergång till intressantare ämnen, och innan Ada visste huru det tillgått voro*"3è djupt inne i flydda dagars minnen, ett för henne heligt område sedan den kära farmodren också endast var — ett minne. Elmers var den ende som i detta afseende tycktes förstå henne, den ende i det nya hemmet som fattade hvarföre hon älskade sitt öfvergifna ungdomshem; således var det naturligt att hon gerna talade med honom derom; och med ett leende af ljuft och innerligt vemod berättade hon nu om sista julen på Bergala. Elmers lyssnade med ett uttryck så olikt det trötta och dystra han ofta bar, att det skulle varit svårt för den som blott sett honom i sådane stunder att nu igenkänna honom. Och då Ada afbröt sig för att kufva en rörelse som ville bli henne alltför stark, glömde han alldeles sin egenskap af medtalande och störde ej med ett enda ord den inträffade pausen, utan betraktade stum den rena profilen af den unga flickans något nedlutade ansigte. I detsamma skedde äfven ett afbrott i det muntra pratet i salongen, och den fullkomliga tystnaden kom Ada att se upp med ett nytt slag af leende.

— Det går en engel genom rummet, — sade hon lågt, såsom hade hon knappt nänts störa tystnaden. — Ligger det inte en vacker tanke i denna sägen? Den jollrande menniskotungan tystnar vid dpn lätta flägten af de hvita vingarne?164'

— Tror fröken Ada på englar? — frågade Elmers.

— Om jag tror! Skulle jag inte tro på Bibeln?

_ Åh! Bibeln är full af besynnerliga bilder och

talesätt! fröken får väl medge att ingen förnuftig menniska kan tro allt som står der.

— Ack, ni stolta förnuftsmenniskor, som aldrig hitta på bättre ursäkt för er brist på tro, än ert höga förnuft, som säkert ändå är ganska oskyldigt i den saken.

— Bästa fröken Ada, den der tonen! Har fröken blifvit smittad af Lejonrams ringaktning af förnuftet ?

— Nej, det tror jag inte, ty jag önskar åtminstone bli mycket förnuftigare än jag är. Min förargliga ton gällde helt och hållet ryttmästaren, visst icke förnuftet.

— Fröken menar kanske, att om jag hade litet mer af den varan, skulle jag tro på englarne?

— Åtminstone ser min lilla portion af varan ingenting som hindrar. Men visst tror väl ryttmästaren också något litet på englarne? Ni sade ju i går om gamla grefvinnan. Carlhjelm: Hon är en engel! Den som icke tror på englar borde icke bruka den benämningen, som jag tycker så illa om.

— Hvarför det ? Jag finner den oändligt vacker. Ty, ser ni, jag tror på englar i menniskoÖgat, i menniskosjälen; men på englar som sväfva omkring oss i skinande hvita kläder kan jag lika litet tro, som på djefvulens omkringgående såsom ett rytande lejon, sökande hvem han uppsluka må.

— Det är mycket illa att ni säger så! Englar har tyvärr längesedan flytt ur menniskosjälen; och tror ni er se den i ett par ögon, så är det en farlig villa, kanske just ett' försåt af honom som går omkring såsom ett rytande lejon. Ty han går omkring och passar sina tillfallen och sofver icke, ni må tro det eller ej.

— Det är det onda inom oss sjelfva som passar165'

sina tillfällen och icke sofver. Ty jag vet nog att det finnes onda englar inom oss så väl som goda. Men hvarför skylla på en makt utom oss? Det är bara svepskäl för att ursägta oss; ingenting annat. Menniskan är sjelf både sin lyckas smed och sina onda gerningars orsak. Bibeln är en gammal konstig bok, fröken Ada! Vill man taga den efter bokstafven, så blir det alltför galet. Det är endast en andelös tolkning deraf som gifvit oss en djefvul och ett helvete till trosartikel.

— Ryttmästaren vill kanske icke heller veta af en bokstaflig tro på Försoningsläran och Korset? — Adas kinder bleknade vid denna fråga.

Elmers pekade från fönstret, der de stodo, uppåt stjernorna, som tindrade klart öfver den i tystnad hvilande staden.

— Jag tror på Honom, som skapat dessa myriader ljusa verldar, — sade ban med värma. — Och jag älskar honörn, ty jag känner att den harmoniska anordningen af allt, från detta stora, strålande bela, till de minsta ting på jorden, måste ha utgått från en lika oändlig som allsmäktig kärlek.

Ada sände mot de glänsande himlaljusen en blick glänsande som de.

— Ja, det är herrligt att skåda Honom i hans verk, — sade hon med innerlighet. — Men se vi honom blott i dessa stora under, så ha vi dock ej till hälften fattat honom.

— Jag har på senare tid ofta kännt att jag skulle vilja fatta honom fullkomligare, att jag skulle vilja tro och älska honom så fullt, barnsligt och obetingadt som ni, — svarade Elmers. — Men jag kan det icke! och aldraminst kan jag, om det skulle fordras att upptaga en hop mystiska biidéer, såsom att tro på härar af englavarelser och dylikt.

— Men säg mig då, skulle denna allmakt och kärlek, som ni sjelf erkänner, ha ordnat allt, ända från de minsta ting på jorden, till ett harmoniskt helt, till en så konstrik kedja, att man knappt kan166'

märka hvar den ena länken tager uti den andra, skulle den ha slutat med menniskan, ett jemförelsevis så vanmäktigt och kärlekslöst väsen, och ställt inga varelser på det omätliga mellanrummet mellan henne och sig?

— Det har jag icke påstått. Han kan ha befolkat millioner himlakroppar med ojemförligt högre utrustade väsenden; och vill ni att vi kalla dem för englar, så har jag ingenting deremot. Bed mig blott icke tro, att — som katekesen lärde mig och ert uttryck om de hvita vingarnes susande här omkring oss påminte mig om — Englarne äro tjensteandar, utsända till menniskornas fördel och för att uträtta Guds befallningar i afseende på oss.

— Och hvarföre vill ni ej tro det?

— Behöfver Gud några tjensteandar, fröken Ada ?

— Nej; men andarne behöfva tjena honom för att vara lyckliga. Vore Gud, hvad ni dock sjelf kallar honom, kärleken, om han ej skapat alla varelser till sällhet? Och kan sällhet tänkas utan verksamhet? Men redan vi härnere känna, att den skönaste verksamheten är att tjena Gud; och för dem som stå öfver oss kan det ej finnas någon annan.

— Det der vill jag gerna antaga. Men fältet för dessa väsendens verksamhet är ett annat än det här lilla urverket jorden, som, sedan det väl blifvit satt i gång af den store mästarens hand, ej behöfver något vidare för att gå så väl och så länge det kan.

— Ryttmästaren medger således englar i universum, men ej för oss?

— Jag förnekar icke tillvaron af högre väsenden, men tror deras uppgift vara en annan än atFvaka öfver vårt lilla klot. Jag tror att den evighetsgnista som lefver i oss skall öfvergå till och utbildas uti en högre verldsordning efter Guds goda behag, utan att andra sferers innevånare behöfva dragas hit ned till att tjena oss. Och om vi skola antaga dessa vara rent andliga väsenden, så låter jag dem vara andar, lånar dem hvarken form eller färg, vingar eller dräg-i67

ter, tror dem ha långt bättre göra än sväfva omkring i våra rum, och anser, med er tillåtelse, Bibelns berättelser om englasyn för lika fria fantasier, som de drömmar en och annan svärmare ännu har om sådane.

— Begär ni min tillåtelse, så var viss, min herre, ni får den aldrig. Och jag tillåter ej heller att ni talar med så förnämt förakt om vårt lilla klot, ty det är högt aktadt af den store Mästaren; så högt, att han hitsände sin enfödde Son! Och vi veta--

Ada afbröt sig, tvingad af en obeskrifligt bitter känsla. Hon hade sagt: vi veta; och den hon talade med visste dock kanske ingenting om det som hon velat säga: att Kristus blef gjord till syndofFer för oss. O, hvad hon önskade att kunna lära honom känna detta! Men hur skulle det tillgå? Djupare än någonsin kände hon sin oförmåga att tala som sig borde; hon fruktade nästan såsom en lek med heliga ting att blott försöka det; och dock kunde hon hvarken tala om något annat eller låta samtalet sluta med detta afbrott och gå sin väg. Ehuru hon ej såg upp, kände hon att Elmers betraktade henne; men kände också att det var ingenting förolämpande i denna blick, kände att hans sinne var fullt af allvarliga tankar, och att under det han teg, likasom hon, begrundade han frågor som borde hafva bättre svar än dem hon förmådde gifva. Hon var tacksam då han slutligen afbröt denna underliga paus, utan att låtsa om hvarken den eller sina tankar eller den examen han låtit hennes ansigte undergå.

— Kan fröken Ada ej gå in på att låta sina englar vara rent andliga och blott i figurlig mening låna dem de hvita vingarne? — sade han leende. — Det skulle då bli lättare för oss att komma öfverens.

— Hvarföre vill inte ryttmästarn likaså gerna tro att rent andliga väsen kunna vara omkring oss och äfven uppenbara 6ig på synligt sätt, antaga vingar och röst, när Gud så finner för godt? Äro vi inte på alla sidor omgifna af lika stora under? — Detta lilla fula, luddiga ting, — Ada vidrörde en168'

nyss framkommen knopp på en af blomsterväxterna i fönstret, — skall om några veckor utveckla en prakt i färger, en skönhet i form som ingenting nu antydes för vårt öga. Han, som danar blomman och all naturens skönhet, kan lika lätt låta en engel sväfva skyddande omkring oss, och kan äfven låta den visa sig för oss när han finner det nyttigt

— Men, bästa fröken Ada, knoppen följer naturlagarne.

— Ja. Och emedan ryttmästaren tycker sig förstå dessa lagar, så finner ni det helt enkelt. Men tror ni ej att Gud kan ha stiftat lagar för en högre natur också? lagar, som öfvergå vårt förstånd, fastän de för honom äro lika enkla? Då han kallar blomman fram ur mullen, bjuder verldarne uppstå, tindra och försvinna, sluter en lefvande själ i en konstrik byggnad af stoft, kan han icke äfvensåväl ha kraft att omgifva andeväsendet med en kropp och öppna våra ögon för att se den, när han så behagar?

— Jag anser att vi böra akta oss för öfvertro och illusioner.

— Ack! -— sade Ada, och hennes ögon blixtrade och fuktades på en gång. — Kallar ni öfvertro och illusioner det som utgått ur den mun, hvars alla ord äro sanning och lif?

— Huru menar ni?

— Vittnar icke Kristus sjelf om englarnes synliga uppenbarelse? Säger han icke att vi skola se honom komma med stor makt och herrlighet, och alla de heliga englar med honom!

Det var henne så förfärligt svårfattligt att Elmers icke skulle tro på honom, att hon nu åter måste förutsätta att hon gjorde det. Men Elmers sade sorgset:

— Ack! det är just Honom jag ville kunna tro och älska så som ni; och det är ni som lärt mig vilja det. Men jag kan det icke. Och likväl var det en tid då jag gjorde det. Jag mins att det var en lycklig tid! Men begäret efter kunskap dref mig169'

ur barndomens paradis. Icke nöjd med att enfaldigt tro, började jag forska, räsonera, grubbla och förkasta.

— Förkastade ni er första kärlek för denna fattiga förnuftsreligion, som låter er se en Gud i skapelsen, men ej i Evangelium? Ack, ryttmästare Elmers, huru lätt kan ni ej förlora äfven tron på Guds kärlek, sedan ni nu erkänner den, när ni blott ser honom i de skapade tingen, men icke i Kristus och hans försoning! Och om ni en gång i menlös tro fått syn på det sanna ljuset, hur förfärligt måste det ej vara att ej mera se det!

— Det är först nyligen jag börjat känna såsom hade det varit ett ljus jag förlorat och att det är derföre jag icke är lycklig. Förut dömde jag annorlunda. — Jag var ännu helt ung då jag råkade in bland tviflets klippor ocli bränningar genom begäret att skärskåda och pröfva. Detta ångrar jag visst icke, ehuru det blef otrons första stadium ; ty man bör dock veta hvad och hvarföre man tror, om man än vid undersökningen skulle förlora tron. Jag gjorde snart detta; ju mer jag tänkte öfver ämnet, dess mer tyckte jag mig finna att jag blifvit missledd och att det var en motsägelsernas och egoismens lära man uppfostrat mig uti.

— Kristendomen en egoismens lara!

— Gör den icke menniskan, både såsom individ och slägte, till det högsta, det enda egentliga föremålet för Guds kärlek? ja, låter den icke Gud sjelf förnedra sig till vår tjenare då han i sin son offrar sig för oss? Vi, vår frälsning, vår salighet skall vara det aldra angelägnaste för honom såväl som för hvar och en af oss; vi skola tro, älska, handla blott för vår skull och för en tillkommande lön; vi ha icke att göra det rätta för det rättas skull, icke det goda för det godas, utan allt, allt för vår egen! Detta àkaffer med fruktan och bäfvan att J mågen saliga varda är en sådan hufvudpunkt i läran, att den utplånar allt annat; och just de såkallade frommaste kristna försoffa

Ada. 8170'

sig så i den af detta bud närda sjelfviskheten, att de med fröjd ocb hänryckning måla sig himmelens sällhet för sig och några få utvalda, under det de dömma minst nio tiondedelar af vårt slägte att för evigt pinas i cn afgrund, den de tyckas fråssa af att utmåla just rätt förtvifladt ryslig. Dessa fördömdas verop skola på intet sätt störa de utvaldas sällhet, tvärtom! Jag har läst ett par mycket kristliga författare, hvaraf den ene berättar sig hafva haft en syn — och jag försäkrar er att han med riktig salfvelse beskrifver denna syn!—Han såg menniskorna falla till helvetet tjockt som snö från mulen vinterhimmel. Och den andre — Krummacher — säger, att de osaligas för-tviflansskrän skall bli en förhöjande stämma med i jubelkonserten till Guds ära och öka de saligas fröjd, då den tränger upp till dem. Måtte man ej häpna öfver att en lära som kallar sig kärlekens kan drifva sådana satser; och man kan ju säga att hon drifver dem, då hennes bekännare finna stöd för dem i den urkund hvarpå hon hvilar? För min del kunde jag ej längre hylla henne, isynnerhet som Guds mennisko-blifvande i Sonen och hela denna underliga, rättsvidriga försoningshandling snart föreföll mig såsom en meningslös fabel. Och likväl kunde jag ej heller fullt förkasta henne. Vördnaden för hvad en mor i barndomen inplantat hos oss är ett märkvärdigt starkt band! jag kunde, jag vågade ej alldeles afslita det, ehuru jag tyckte att det skulle varit bättre och mera konseqvent att alldeles bryta det förbund som jag ej längre älskade. Jag sträfvade i stället blott att få ro för de frågor som läto sig så föga nöjaktigt besvaras, att komma ifrån det ämne som vid djupare genomträngande smakat mig så illa. Så lyckades jag småningom uppnå indifferentismens ståndpunkt och fann mig länge rätt väl på denna punkt. Men nu ha minnen från min barndomstid stått upp och livi-skat om att jag var lyckligare då, att jag borde vända om till den och blifva barn på nytt. Och i andra stunder ropar hedern till mig: Fege skrymtare, du171'

bär ju ännu namnet af en kristen och du är det icke! Huru länge vill du kallas det du icke är? Träd åtminstone ärligt fram och förneka uppenbart, om du ej vill tro. Förnekandet är dock mindre föraktligt än likgiltighet och glömska.

— Han, som ni glömde, har ej glömt er, — sade Ada lågt. — Han, som ni bemött med likgiltighet och förakt, sträcker ännu mot er sin kärleksfulla famn. Det är hans milda stämma som ropar till er: Vänd om! o, vänd om! Denna oro i ert sinne är en maning af hans nåd, det är Guds Andes kallelse som väcker strid inom er. Ack! förhärda icke ert hjerta deremot, och ni skall snart ännu en gång häpna öfver vår lära, häpna öfver dess oändligt stora herrlighet. — Märker ni då icke hur inkonseqvent ni varit i edra omdömen och slutsatser? Låt mig försöka att göra er uppmärksam blott på en enda punkt. Ni har föraktat kristendomen derföre att den gör saligheten till en hufvudsak för sina bekännare; och likväl erkänner ni väl denna såsom vårt högsta behof, då ni icke ens vill höra talas om osalighet för dem som icke välja Guds barns lott. Vore Gud kärleken, om icke salighet vore ändamålet med hans skapelse och begäret derefter nedlagdt hos dem som ämnas att vinna henne ? 0<ih då Han är fullkomligheten och salighet är föreningen med honom, så innefattar ju begäret dertill just allt hvad som är rätt och godt. Kristus är Guds förbarmande kärlek förkroppsligad och förklarad, så måste ju' hans lära afse deras behof och ståndpunkt, åt hvilka han gaf den? För Keruber och Serafer torde ett Evangelium kunna lyda annorlunda, men för oss kan ej något tröstefullare gifvas, än att han af blott nåd friköpt oss, sig till egendomsfolk. Och kan ni säga att vår uppgift icke är att göra det rätta och goda för dess egen skull, då det är för hans skull? Det är ju Godheten, Bättfärdigheten sjelf som lofvas oss till lön. Och om icke alla få denna herrliga lön, om det är så illa att flertalet af obs gå misste derom, icke är det Guds och hans ords fel? Herren öppnar172'

ej blott sin himmel för oss alla, han tager oss äfven — ibland hårdt nog — vid handen för att draga oss dit in. Men det onda är starkt inom oss och vi älska mer mörkret än, ljuset, derföre göra vi så mycket motstånd, att det. nog lär vara sannt, ehuru förfärligt, att mången själ går till pinorummet.

— Gud bjuder alla till sin himmel och nödgar dem äfven att inträda, jag vet att det heter så. Men hvarför heter det då också på många ställen i Skriften, att Gud utkorat somliga till salighet och andra till förtappelse? Ja, tillochmed, att han förhärdar dessa olyckligas hjertan på det de icke tro skola och varda frälsta? Hvad säger ni om dessa förfärliga ord?

— Att ni missförstått dem, liksom så mycket annat; och att ni bör vända er till någon helt annan än mig för att få de svar ni behöfver i så vigtiga frågor.

— Men säg mig ändå hur ni fattat det! Tro mig, jag frågar ej af lust att disputera. Jag vet väl att vår bekännelse förkastar nådevalet; men bibeln, som skall vara vår bekännelses grund, talar dock på flera ställen om ett sådant. Hur förlikar sig vårt godtyckliga förbiseende af dessa ställen med påståendet att vi böra och kunna tro allt i Skriften, och kan förlika oss med motsägelserna i denna Skrift, som på en sida erbjuder salighet åt alla och på en annan förklarar somliga redan af begynnelsen bestämda för förtappelse ?

— Ack, hur skulle jag kunna undervisa, än mindre öfvertyga er! Men nog vill jag så godt jag kan säga huru jag tror. Guds Ande kallar alla menniskor till nåden i Kristo och ofta, ofta förnyas denna kallelse. Han tvingar oss ej dertill, emedan han skapat oss till frihet; men de som icke vilja låta sig vinnas för himlen, måste aflägsnas alltmera för hvarje gång kallelsen förnyas, och det som ämnades dem till upp-mjukelse länder dem då till förhärd else. De blifva förtappade genom sitt eget fria val; men nåden, Guds173'

fria gåfva, väljes af dem som blifva himmelrikets arfvingar, och de kallas utvalde emedan de valde henne. Af sig sjelf allena kan menniskan icke göra detta saliga val, såtillvida gjorde hon sig genom syndafallet ofri; men hon kan stå emot Guds Andes ledning till detsamma; och för hvarje gång hon, drifven af sin egen onda vilja och af det ondas furste, detta gör, desto mera förstockad och stark i det onda blir hon. Således kan Herren säga de förskräckliga orden: Jag hafver förhärdat deras hjertan i full öfverensstämmelse med det oändliga förbarmande och långmod, hvarmed han i det aldrayttersta fortfar att locka syndaren till sin kärleks delaktighet.

— Nå, om vi nu antaga detta, hur kan likväl en kristen så hjertlöst nöja sig med att tro dessa olyckliga fara till helvetet, och dermed slut? Hur kan han vid tanken på deras qval glädja sig åt hoppet om sin salighet?

— Vore det då mindre hjertlöst att nöja sig med osaligheten för alla? Skulle vi skjuta räddningsankaret ifrån oss för det icke alla vilja omfatta det? Att tänka på de osaligas öde är rysligt, alltför rysligt! Men Gud bevare oss att derföre tvifla på hans ord, ty det är rysligare! — Jag har nog också grubblat på hur det är möjligt att icke de fördömdas ve skall störa sällheten i himlen; det var då farmors död hade fört mig till att mera tänka på tillståndet efter döden. Här glömma vi deras elände, tänkte jag, emedan vi äro glömska, lättsinniga, ofta obarmhertiga och icke ens i stånd att göra oss rätt begrepp om deras qval. Men der, då vi blifvit förädlade, fullkomnade i kärleken, hur skulle vi icke lida af att veta----Jag

höll på att förlora all frid för denna tanke. Men farbror gjorde mig uppmärksam på att detta kunde vara en farlig frestelse, om jag icke vände det till en nyttig pröfning för min tro. Jag slöt mig då så mycket fastare i bönen till Gud och fick åter lugn. Jag vet ju att han har underliga vägar och outiansakliga råd! En gång skall han låta mig se klart i allt som174'

ännu öfvergår min fattning. Här skola vi ju se blott endels, och jag behöfver ej mer än att med hjertats tillit hålla mig vid honom. Jag vet att han är visheten, att allt hvad han gör är ganska godt och att jag skall finna det så då jag en gång får skåda honom så som han är.

— Jag hade orätt när jag sade, att jag en gång trodde så som ni, — sade Elmers tankfullt. — Min tro var, det märker jag nu, blott ett passivt samtycke, icke den öfvertygelse som ni eger. Jag kände således icke Försonaren, äfven då jag med min mun bekände honom!

— Ack, så lär då nu att känna honom! Dröj icke att gå till honom, ty han väntar, han ropar er. Förlora ej tiden! Bry er ej om att tala med ett stackars okunnigt barn som jag. Gå till Herren sjelf i bönen och i hans ord! O, låt genom vårt afsigts-lösa tal om englarne en räddningens engel ha talat till er själ!

Ada räckte honom vid dessa ord sin hand så fritt och hjertligt som om han varit en broder. Hennes enda önskan var också att i den renaste mening få anse honom såsom en broder i Kristo.

Elmers insåg fullkomligt att så var, och med en känsla af vördnad tryckte han den lilla handen till sitt bröst Om icke Adas tal öfvertygat honom, så hade dock hennes varma mening trängt till hans hjerta; och visst kändes der i denna stuud fiägten af en engels vinge, ty hvarje jordisk åtrå teg. Då Ada sakta dragit sin hand ur hans och gått till salongen, dröjde han qvar för att ännu ett ögonblick betrakta stjern-himlen; och den suck som dervid häfde hans bröst var en sådan som höres derofvan såsom ett mäktigt rop: en suck af ångest öfver skuld och af bön om nåd.

— Jag trodde sannerligen att du stoppat dig sjelf i kappsäcken åt mabonne, — ropade öfversten

/175'

emot Ada. — Det var sjelfva tusan till profning och packning! Jag började tro att ni gifvit er af med ens begge två.

— Och jag, — hviskade Emerence, — trodde att du studerade in en liten pjes tillsammans med ryttmästaren. Du ser jag har suttit så, att jagjcunnat hålla utkik öfver er tète à tete; och jag förlorade sammanhanget i var läsning för att fundera på om det var Kärleksförklaringen eller Enleveringen ni höllo på med. Jag väntade hvart ögonblick att få se er fara af igenom fönstret, och jag knuffade Thérese dugtigt i sidan såsom ett gif akt! Men hon var i sitt stolta, seriösa humör och brydde sig katten om att skratta åt er. — Hvad talade ni om derinne? Bekänu bara genast!

— Om något som jag gerna, gerna ville tala med dig om också, -— hviskade Ada tillbaka. — Vi talade om Gud och hans englar, Emerence.

13.

Vid midnattstid trädde en hvit skepnad, med ett ljus i handen, in i Adas rum. Det var Emerence i nattdrägt, blek och darrande.

— Thérese är så sjuk, så sjuk! hvad skall jag taga mig till? — sade hon ängsligt. — Inte vill jag väcka mamma; hon önskade så att få sofva bort sin hufvudvärk, och det behöfver hon nog, stackars mamma! Vet du inte någon råd?

Ada, som ännu ej tänkt på att lägga sig, var i blinken inne hos Thérese. Hon fann henne i ett anfall af bröstkramp och nervös skakning, våldsammare, sade Emérence, än dem hon ett par gånger förut sett henne hafva.

Liggande framstupa öfver ett par stolar och högt jemrande sig, kunde hon hvarken förmås att resa sig176'

upp eller emottaga något af de lindrande medel, Ada och Emerence täflade om att påhitta.

— Jag vill dö! Låt mig dö i fred, — var det enda hon under konvulsiviska snyftningar yttrade.

Det dröjde dock ej serdeles länge innan plågan gaf sig eller åtminstone sjelfbeherrskningen återkom. Hon lät då utan motstånd föra sig till sängs, försäkrade att hennes onda var bara lappri, som ingen behöfde bry 6ig om, att hon endast vore trött och önskade hvila, och att man skulle vara ett sådant stormväder, en sådan vän af bråk, som Emerence, för att springa och göra väsen af ett lappri. Men knappt hade hon lagt sig förrän det åter började låta annorlunda.

— Jag har feber, stark feber, — pustade hon och kastade sig oroligt af och an.

— Hvad säger du, — ropade Emerence, som hade en panisk förskräckelse för febrar. — Bevara mig! det måtte väl inte vara någonting smittsamt?

— Jo, det tror jag helt visst, och det är inte svårt att veta hvarifrån jag fått smittan.

— Hur i all verlden menar du? Säg, säg!

—• Vi ha ju en soeur de ckarité i huset! Adas beständiga spring i stugorna på Näset skall väl bära några frukter! Jag får nu lida derför, jag!

— Söta Thérese, jag försäkrar dig, att ingen febersjuk funnits der jag varit.

— Åh, smittan ligger qvar och pyrar se'n förr i verlden, — inföll Emerence. — Det var ju det jag sade strax: luften der är genompyrd af nervfeber, kolerà, koppor. — Min Gud, tänk om vi sjukna allesammans! Jag har bestämdt ondt i halsen och i magen ! Hvad ska vi taga oss till ? Det blir aldrig väl!

— Ack, bråka nu inte igen, Emérence! Du är odräglig! Om jag är sjuk behöfver du väl icke inbilla dig vara det. Det är nog att en får lida för Adas tillgjorda filantropi!

Och Thérèse vände sig åt väggen med minen af en martyr.177'

— O, Thérese, tro mig! jag har ej fört smitta till dig, — sade Ada gråtfärdig. — Och du har ingen feber, det är mycket säkert. Färg, puls, andedrägt, allt utvisar att du ej har det. Men du är nog ändå mycket sjuk. Ack! att jag kunde hjelpa dig! Jag ville så gerna föra till dig allt möjligt godt; men intet, intet ondt.

— Jag är så trött ! Om jag finge vara i ro, —-suckade Thérese. — Gå och lägg er! laga att här blir tyst! det är allt hvad jag ber er om. — Blir du aldrig färdig att lägga dig, Emérence?

— Söta du, jag ligger redan, — svarade Emérence, och ruskade ofantligt med täcke och hufvudkudde, men smög sig sedan på tåspetsarne ut i yttre rummet, dit Ada gått förut.

— Du har alldeles rätt; hon har ingen feber, — hviskade hon. — Det var dumt af mig att tänka ditåt, men jag blef så rädd! Bry dig inte om hennes prat, Ada! det är bara konster af henne alltihop. — Jag vet inte hur jag skall bära mig åt, ty egentligen borde jag väl hålla mig vaken och se hur det blir med henne. Men Ole Lucköje. — Du minns väl Andersens nätta saga?"— Han, den tjufpojken, har blåst så mycket söt mjölk i ögonen på mig, att jag är viss jag somnar så snart jag kommer i bädd. Jag ser hur Ole redan spänner upp sitt vackra paraply, för att visa mig en hel hop förtjusande saker.

— Sof du, Emsen, och sof tryggt! Låt bara den här dörren stå litet på glänt. Jag skall sitta här ute. Om Thérese vill något, skall jag gå mycket tyst in och väcka dig.

— Du vill vaka här? Nej, det får du inte! Du behöfver sofva. Du riktigt darrar ju, din lilla stackare!

— Ahnej. Stå inte längre här och hviska du, utan i säng med dig! God natt, Emsen!

— Inte förrän du lofvar att också lägga dig. Och säg, hvarför darrar du? Du måtte väl aldrig vara så ledsen för det att Thérèse--—178'

— Nej, nej! Men jag är orolig, och kan ej sofva; jag känner att jag ej kan det. Låt mig derföre sitta här! Någon bör vara till hands om hon vill något, och jag skall nog laga att hon ej märker att det är jag.

— Hon behöfver minsann ingenting. Det är bara hennes vanliga onda, det är jag nu alldeles viss på; och hon plär sofva som en stock när åkomman är öfver. Men säg, hvad är du ledsen för, Ada?

— Låt Ole Lucköje berätta dig det under paraplyet. Vi få nu ej prata ett ord mera. Godnatt!

— Men---

Ada tillslöt de invändningsrika läpparne med en kyss, sköt sakta Emerence in genom dörren, och skrufvade ner lampan, så att blott ett matt skimmer upplyste rummet.

Emerence föll snart i den friska ungdomens djupa och lugna sömn; och äfven Thérèse somnade, men i ett öfverretadt, sinnes oroliga och föga hvilande slummer. Hon suckade ofta, kastade sig af och an, i det hon yttrade klagande och afbrutna ljud, spratt flera gånger häftigt till osh reste sig upp, men sjönk matt tillbaka och somnade ånyo. Tyst som en ande smög Ada sig till hennes bädd för att svepa täcket bättre om henne när någon kastning bringat det i oordning. Hon betraktade med innerligt medlidande detta bleka, sköna ansigte, på hvilket spåren af lidande voro alltför märkbara, och frågade utan ord: Hva'd är det som stör din helsa och förbittrar din själ? Hvad kan jag göra för att lindra? och hvad har jag gjort, eftersom du är så ovänlig emot mig? Utan svar stal hon sig sedan lika tyst tillbaka, och satt stilla bredvid den halföppna dörren, tilldess någon ny rörelse af Thérèse manade henne att återkomma.

Ada hade sagt sannt till Emerence, att hon ändå ej skulle kunnat sofva denna natt. Hon hade förut, derinne i sitt rum, börjat en vidräkning med sig sjelf, som under nattens enslighet måste fortsättas, oeh som var orsaken till den darrning Emerence anmärkt.179

Tusen oförstådda känslor hade sedan någon tid lefvat inom henne, utan att hon rätt kommit sig till att fråga: hvad viljen J och hvadan ären J? förrän nu, då det alldeles egna, brinnande nit, hvarmed hon fann sig bedja för Elmers, hans omvändelse, hans pånyttfödelse, gaf henne klaven till dem alla. Hon plägade väl om aftnarne bedja för alla menniskor, och serskildt för de sina, men nu var det som om dennes andliga behof uppslukat hela den öfriga verldens och hennes eget; och hon förskräcktes för den häftighet, hvarmed hon fordrade snarare än bad.

Älskar jag då verkligen denne man, som är så bortkommen från sin Herre och Gud, frågade hon sig om och omigen. Är han mig mera än fader och syskon, denne främling som vandrar fiende till Jesu kors? Hur har jag haft akt på mig sjelf, då jag ej märkt denna lidelse uppstå? Och då jag nu märkt den, hur vågar jag ännu vilja hylla den såsom" en helig skatt?

Hon bannade sig allvarligt, sade sig att hon var svag, ond, usel och eländig, utan att ändå komma stort mera tillrätta med sig; och först då den sena morgonen grydde hade det upproriska unga sinnet åter kommit i nog harmoni för att med ödmjukhet och förtrösten lägga äfven detta bekymmer öfver sig sjelf i dens händer, som ensam kan göra det onda godt. Då upplöste sig oron i varma, stilla tårar. Hon kände sig åter trygg som barnet i modersfamnen, trodde med visshet att hon både fick bedja för Elmers, och att hennes bön skulle bli hörd; samt att med hoppet om bönhörelse hon ej behöfde sörja öfver en känsla, som ju är af Gud ämnad till ett af våra bästa glädjeämnen på jorden. Det var blott den älskades otro som kunde göra henne till pligt att ogilla och besegra sin kärlek. Men han skulle komma till tro, och då ansåg hon denna kärlek för den mest hedrande hon kunnat hysa; hedrande och lycklig på en gång, ty i samma stund hon lärde förstå sina egna känslor, började hon äfven temligen riktigt fatta arten af hans.180'

Det ljusnade således i alla afseenden inom henne på samma gång som i naturen; och med den klara rodnaden i öster blomstrade rodnaden också på nytt upp på hennes kinder.

Thérese hade mot morgonen fallit i en lugnare sömn, och var ännu ej vaken, då Emérence sträckte upp sina knubbiga armar, och leende och fullsöfd slog upp de tindrande svarta ögonen. Ada smög då in till sig för att kläda om sig och sålunda dölja alla spår af den genomvakade natten.

14.

— Affektion på lefvern — ganska allvarsamt — oordning i hela nervsystemet — borde ha kallat mig långt för detta, — sade läkaren vid utgåendet från Thérese, som vaknat, väl ej med feber, men dock nog verkligt sjuk att nödgas samtycka till hans efterskickande. — Nervåkommor, det der sattyget; — - när har inte det sin del med i fruntimmers sjukdomar! Krampanfall, gråt och hysteri? Jo-jo men! hör till saken. Liten hjertesorg, hva ba? — Säg mans inte nej för det, fru öfverstinna! det är så säkert sopi amen i kyrkan. Jag är gammal och van — förstår mig på ekeluten — hjertesorg, själslidande, säger jag — så mycket värre som hjertat fått trångt om rum, tack vare snörlifvet, och själen blifvit tynande i följd af kroppens galna behandling. Sade er från böljan det skulle gå rasande, jag. — Själsåkommorna höra då väl inte egentligen till mitt gebiet. Förnekar fröken också att hon har en hemlig sorg, och kan inte fru mamma på godt manér ta' reda på och skaffa bot derför, så vet jag ingen råd. Har ingen rätt att blanda mig i det. Säger också intet ord till henne om symptomerna jag märkte — vore synd om henne; varskor bara söta mor, ifall något kunde hittas på181'

till tröst for henne, stackars liten! Får slita en hund nu — får'hålla till godo med mig och pillerburkar i långan tid — godt om det hjelper! Lefversjuka är inte att narras med. Dansat ut för i vinter åtminstone, det svarar jag för. Bör tacka Gud ändå hon inte dansat sig i grafven redan!

Man kan höra att det ej var sitt artiga sätt doktor Tranung hade att tacka för sitt anseende såsom första läkare. Men han var en hedersman, som alla höllo af, oaktadt hans barska väsen, och öm som en vän mot sina patienter, fastän han sade sanningen ganska osminkad till deras omgifning under sjukdomen och till dem sjelfva när den blifvit häfven. Of-verstinnan Stjernetält hade fatt många bäska piller af honom för sin förvända uppfostringsmethod under de tio år han såsom familjens läkare besökt henne; men hon hade ock så många bevis på hans skicklig-Jiet och oförtrutna omsorg, att hon sväljde pillerna och teg, hur illa de än smakade.

— Usch! han är en grobian, — sade Emérence, som också ibland fick sin dosis med af bittra ord-medikamenter. — Men han kan nog ha rätt ändå, den besten! Jag skall beställa mitt nästa snörlif en hel tum vidare, det lofvar jag! — Sjelfva Wimmer-skantz skall kunna trolla om han efter detta får mig att valsa mer än två hvarf å rad kring stora balsalen. Och jag skall nyttja tjockare strumpor om vintern, om fötterna än skulle se ut som klumpar. Det är väl bättre det än få ligga och grimasera åt pulver och smöija, som den stackars Thérese!

Sjelf grimaserade Emérence ofantligt så snart hon satte foten inom den till sjukrum förvandlade jungfruburen och fick känna lukten af medikamen-terna. Och hundrade gånger om dagen pustade hon nu, med mera skäl än under julhelgen: "Ack, så tråkigt!"

Vintern bibehöll den tunga karaktär den då börjat antaga. Thérèses sjukdom tilltog så, som ville den trotsa doktorns skicklighet. Öfverstinnan var i182'

förtviflan, hela huset i oro; och först mot våren inträffade en lycklig brytning. Thérèse började då bättras, doktorn hade vunnit en ny seger, och öfverstinnan sväljde tåligare än någonsin hans piller, som dock alltid gjorde på henne lika liten verkan.

Men Thérèses sjukdom var ej enda, ehuru en stor, orsak till den förstämning i sinnena som ej mer ville låta leka bort sig af farbror Adrian eller någon annan.

— Jag tror, ta mig tusan, att Elmers går och får gulsot eller lefversjukan också; — sade öfversten, då han dag efter dag såg sin gunstling med allt blekare panna och dystrare uppsyn. — Fan vete hvad som kommit åt honom! Och besked vill han inte alls ge för sig! Nära på skulle jag tro han vore kär; men förbannadt besynnerligt betedde hau sig då i sina ömma qval! Nog hör det älskare till att se hängfärdiga ut till en tid, men med ett visst koketteri likväl, och hos honom kan jag ej upptäcka en skymt af något sådant.

I stället upptäckte öfversten snart något annat som grämde honom otroligt.

Elmers hade, så snart han kom upp till sig efter samtalet med Ada, tagit ned sin bibel från hyllan, der den i många år stått försummad och förgäten. Och ej blott denna afton läste han mycket och uppmärksamt deruti, utan sedan alla dagar, läste såsom den der innerligt längtar efter ljus och frid; men fann icke hvad han sökte. Tvertom, ju mera han läste, dess fridlösare blef hans själ, dess sorgsnare hans sinne; ty fastän han snart började akta och älska den lära han så länge missförstått, så förstod han den ännu blott endels. Han fick blicken fullt öppen öfver sitt eget förderf och behof af frälsning; men frågade ideligen: hvad skall jag göra att jag måtte få evinnerligt lif? och kunde ej fatta att allt redan var gjort för honom. Han hade börjat af allt hjerta tro på verldens Frälsare, men icke på sin;183'

sökte dock oförtrutet i ordet huru lian skulle finna denne.

Öfversten kom upp en, tvl, tre gånger och fann sin ryttmästare läsande i bibeln. Första gången blef han förundrad, den andra tänkte han ännu ingenting ondt, men den tredje blef han desperat, ty då hade Solgranat berättat honom att också han fnnnit Elmers "hänga näsan öfver andaktsböcker, som en gammal käring". Spöket läseri stod genast åter för öfversten i all sin afskyvärdhet, och han gick brummande omkring i huset, otreflig för sig sjelf och andra, funderande på hur han med bästa effekt skulle taga bladet från munnen och sjunga ut hvad som skulle bli ord och inga visor, efter hvad han sjelf sade.

Att gå och rufva på någonting var visst icke hans vana; han älskade att sjunga ut genast. Men dels var det något så nytt för honom att hysa missnöje mot den han i så många år framför alla andra gillat och värderat, att han knappt visste hur han skulle komma fram dermed; dels hade Elmers mött hans första uppbrusande ord med en så lugn fråga: "Är det något ondt uti att läsa bibeln?" Han behöfde besinna sig på svaret just emedan frågan var så enkel. TJnder tiden fick hans bror uppbära brorslotten af hans dåliga lynne, både såsom varande den han från barndomen han plägat urladda det på, och såsom den han misstänkte att ha "läst sirap" i hans vän.

Häruti var nu Adrian så oskyldig som någon kunde vara, men hvad hjelpte det! Yäl hade Elmers ett par gånger i mörka stunder vändt sig till honom, och långa samtal mellan dem blifvit följden, men Adrian, långt ifrån att uppjaga bekymren, gjorde ärligt hvad han förmådde för att stilla dem. Han sökte få Elmers att fatta huru Jesu blod renar oss af alla våra synder; och att begäret att sjelf göra något, att göra mycket i sin salighetssak lätt blir det största hindret för Guds Andes nådeverkan. Han rådde honom att blott gå dristeligen fram och taga allting för intet, i stället att förnöta den tid hvaruti han sökt var184'

i fruktlöst trälande under lagisk försynthet. Men allt hans tal tjenade till intet. Elmers blef blott mera sorgsen, mera sluten. Och dess värre harmades öfversten emot sin bror.

Herr Adrian lade väl just icke detta så serdeles på sinnet ; men ett obehag var det dock som han gerna undvikit; och han längtade storligen efter den fjortonde Mars, då han skulle tillträda sitt Alm-lunda.

— Jag menar bror min blifvit galen, — mumlade han mer än en gång, då han med ett af sina favorit-ordspråk: bättre fly än illa fäkta, flydde undan öfverstens utfall. — Det der kältet om pietism och sirapism har blifvit en fix idé hos honom. Jag hörde aldrig något befängdare! Kunde jag än tala med åskans kraft och näktergalens ljufhet, så finge jag honom visst ej till att begripa skillnaden mellan gudsfruktan och fantasteri. Således aldrig ett ord mera; ty tala utan verkan gång efter gång är att illa fäkta; det är — sans comparaison för öfrigt, min förgrymmade herr bror — detsamma som kasta sina perlor för svin. — Godt emellertid att han grälar på mig och inte på flickungen!

Ada fick nemligen ingenting med af öfverstens vrede. Det föll honom ej in att tillräkna henne minsta skull i detta fall; och ej hellar egde några vidare samtal rum mellan henne och Elmers som kunnat väcka honom på en sådan tanke.

Elmers undvek nu åter Ada lika strängt som någonsin, men af bättre bevekelsegrund. Han stred ej mera för verldsliga beräkningars skull mot hennes välde öfver hans hjerta, utan ville blott ej låta detta välde, som han nu erkände, inverka på sig i den vigtiga sak som borde vara en fråga ensamt mellan honom och Gud. Han mente alltför ärligt med sin längtan efter ljus och tro, att tillåta några ömma känslor besticka sitt omdöme eller förströ sina tankar.

Omständigheterna gynnade nu på det högsta hans föresats att undvika Ada, ty under Thérèses sjukdom185'

syntes hon ofta ej till på hela dagen; men snart fann han att vistelsen under samma tak äfven borde undvikas, och beslöt företaga en resa på obestämd tid. Han begärde genast permission och ämnade sig till Stockholm, men stannade — på Odinsberg.

Lejonram, som en dag händelsevis träffat Elmers i staden, och då med glädje funnit i honom hvad han länge önskat: "en sökande själ", bjöd honom på det hjertligste till sig; och Elmers antog gerna bjudningen, ty han visste sig i baronen ega en vän, som länge sjelf famlat i en svår ovisshets ångest, som således skulle förstå och kanske gagna honom, oaktadt den sjukliga exaltation hvaraf han ansåg honom lida. Båda hade blott menat ett par dagars besök, men råkade genast in på ett så vidt fält af meningsstrider, att det ej hastigt kunde öfverfaras. Det var mycket de ville lära tillsammans för att så mycket bättre föra dessa fredliga strider; — ty de voro verkligen fredliga, och utan en skymt af bitterhet, emedan begäret å ena sidan att vägleda och öfvertyga, möttes å den andra af det innerligaste begjir att bli upplyst och öfvertygad. Och den brinnande värma, hvarmed Lejonram bad för och med sin vän, ingaf denne så mycken tacksamhet, att han gerna dag efter dag uppsköt sin afresa. Elmers behöfde nu bönen och hade lärt sig värdera den, ehuru han ännu icke lärt att rätt bedja: icke tviflande om bönhörelsen. I mycket var han beständigt af olika tanke med sin värd, men för bönens skull slöt han sig med allt mera kärlek till honom och deltog villigt i alla hans andaktsstunder. Hvad gjorde det honom att man i staden med spe och ömkan börjat benämna honom läsare från den dagen han for ut till Odinsberg? han log för första gången på länge, då han fick höra det, och skref tillbaka:

"Jag begär ej bättre än vara er största erke-läsare, om jag dermed kunde vinna trosvisshet och själens frid."186'

Yid detta svar rasade öfversten, ehuru mera i sorg än vrede. Hans gunstling, hans vän, en officer af hans corps så uppenbart "nerklenad med sirap", det var för mycket, det var outhärdligt! Han skref bref på bref, förmanande, bevekande, hotande, för att åtminstone få slut på ryttmästarens vistande hos Lejonram. Hans missnöje gick Elmers verkligen till sinnes, mindre för förmanskapets än tillgifvenhetens skull; men han svarade lika bestämdt som hjertligt, att han ännu någon tid ville q var dr öja på Odinsberg, emedan han fann det nyttigt tor sig, och att i detta fall ingen jordisk makt finge inverka på honom, icke ens hängifvenhetens och tacksamhetens.

Lejonram kom, som vanligt, ofta till staden; Elmers stannade qvar i hans hem, och öfversten sprutade eld och lågor mot dem begge, men isynnerhet mot den, hvars hela förbrytelse i detta fall var att efter sin bästa öfvertygelse ha med undervisning och kärlek mött en gammal vän som tycktes honom behöfva beggedera.

— Borde man inte tillämpa konventikelplakatet mot den sju hundra tusan? — hade öfversten frågat väl hundra gånger. — Der hålles ju sammankomster på Odinsberg hvarenda söndag, ja hvareviga dag! Folk strömmar dit flockvis från alla håll, och slutet blir att en papistisk liga kryper fram helt oförskämdt fullfjädrad ur den suygga kupan på Odinsberg. Sanna mina ord, så går det, om man ej i tid tar lagen till hjelp mot den methodistiska ligan.

Att emellertid sjelf anklaga Lejonram kunde ej fal la honom in. Han ansåg detta lika mycket under sin värdighet, som det var oförenligt med 4*ans hederskänsla att låta sin harm mot en person utbryta i handlingar af förföljelse. Men han kastade ut idéen och det fattades ej de som upptogo den. Baronen blef i laga form anklagad såsom den der hölle olofliga religionssammankomster, målet utagerades med vederbörligt nit, och öfverste Stjernefält ansåg sig så oskyldig deruti som oskulden sjelf, glömmande hvilket far-187'

ligt vapen tungan kan vara, och hur verksamt, då det föres af en person som tillhörer de ansedda och högt uppsatta på sin ort.

Händelsen hade dock inga vidare följder, än att Sjöviksborg fick något att tala om, de fromma i lan-dene något att sucka öfver, tidningarne något nytt vatten på sin qvarn om orimligheten af våra lagar, och Lejonram sjelf nytt skäl att se lycklig ut, ty nu kunde han fullt bokstafligen räkna sig till dem som menniskorna smäda och förfölja för Christi skull. Aldrig hade han kännt sig stoltare och friare, än då han stod anklagad inför rätten, aldrig sällare än såsom sakfälld och skandaliserad, hönestunderna på Odinsberg fortforo derefter som förut, och blefvo blott mer besökta; Lejonrams anseende hos menige man steg betydligt sedan en liten tillstymmelse till martyrkrona prydde hans hufvud; Elmers stannade kanste just för skandaltillställningen längre qvar hos honom, än han eljest skulle ha gjort; och öfversten höll på att förarga sig gallfeber på halsen, helst som Lejonram hvar gång han gick förbi såg upp till fönstren och helsade med ett så sällt och mildt uttryck, som hade han för sin del aldrig vetat hvad förargelse ville säga.

Ett annat moln på familjens vinterhimmel var, att Eugène fore sin afresa till Upsala gjort, en misslyckad storm på Adas hjerta; och korgen, som blef hans lön, var ej blott tung för honom att släpa med sig, utan det var som om han lemnat tyngsta delen qvar att skräpa hemma hos mamma, der den fyllde sig med allahanda troll skt otyg, till förfång för den husliga trefnaden. Öfverstinnan, högst förbittrad öfver sin sons déconfiture, var väl angelägen att för verlden dölja såväl denna som sin harm deröfver, men lät i stället harmen gifva sig temligen fritt luft i hvardagslifvet der hemma. Ada hette ej mer min lilla engel med den der ljufva tonen; sötsakernas tid var förbi, och i stället fick hon tära sin Eorg~bit för bit i tusende sinom tusende stickord, dem hon väl sökte188'

taga med tålamod, men hvilkas bitterhet dock var ganska kännbar efter allt det slisk hvarmed hon förut blifvit matad.

Några andra korgar, dem hon under vintrens lopp måste utdela, gjorde också sitt till att öka missstämningen. Dylika utdelningar ha väl alltid sitt obehag för en ung flicka, kännbarare i den mån hon är finkänslig; och Ada, som aldrig förr haft någon friare att afspisa, tyckte sig vara kommen till staden till en riktig olycka för sig. Hur hon än måtte bära sig åt för att hålla saken hemlig för alla dem den icke angick, hade ändå alltid många spaning om hvad som föregick; sjelfva luften tycktes sqvallra, och hvar och en som fått del af sqvallret hade sitt att säga, åtminstone i form af förargligt skämt. Eåd och förmaningar, tadel och anmärkningar fattades ej heller. Öfversten tyckte att major Solgranat för ingen del vore en man att förakta, och grefve Carlsköld en som man borde skattat sig öfverlycklig att få; han skulle gerna kallat dem begge för måg, och kunde ej lätt förlåta sin dotter att det blef ingendera. Öfverstinnan såg i hvarje ny friare medtäflare till Eugene och ett rof från Thérèse eller Emérence; friarnes otur fröjdade henne väl således, men hon kunde dock ej se saken med blida ögon. Sjelfva farbror Adrian var smått förarglig, och förmanade Ada att "icke välja i väpplingen till dess hon fastnade i starren. Och flickorna — ja, de voro rent af obarmhertiga, ehuru på mycket olika sätt, ty Emérence bara "skrattade sig förderfvad," under det Thérèse--

Men vi måste nämna hvilket eget förhållande uppkommit mellan Ada och Thérèse sedan denna blef dömd att tillbringa veckor och månader i sjukrummet. Det var nästan alltid och ensamt Ada hon önskade till sällskap, sköterska, föreläserska, allt i allo. Hon kunde ej nog öfverhopa henne med smekord och vänskapsförsäkringar, ej nog bedja henne om förlåtelse för sin förra ovänlighet, ej nog försäkra att blott då Ada vek från hennes sida kände hon sig rätt sjuk189'

och hjelplös, emedan hon då måste ligga och fundera på att den älskade systern väl ändå ej kunde ha förlåtit all hennes obeskedlighet, och att blott med henne bredvid sig smakade hon den lilla trefnad hon nu kunde ega. Ada ville gerna tro på sanningen af dessa försäkringar, ehuru öfverdrifna de tycktes henne, och offrade så villigt åt Thérese sin tid och sina krafter, att hon ofta på hela dagar ej kom från hennes sida. Det skulle varit svårt för dem som vid henne fästat sina ömma planer, att finna tillfälle till deras framställande, om icke, som herr Adrian brukade säga, "kärleken är en Nisse som hittar väg till och med genom ett nyckelhål." Således hittade herrar spekulanter alltid någon utväg, och detta fastän efter all sannolikhet de flestas kärlek mindre gällde flickan, än hennes mörderne-arf.

Ada fick nu osökt anledning att undvika baler och lustbarheter, om hvilka hon väl redan stadgadt sin öfvertygelse att de ej voro skulden till förvirringen i hennes hjerta, men som likväl af flere skäl nu icke roade henne. När Thérese så önskade, blef hela familjen hemma, ty som sjuk blef hon naturltgtvis mera än förut husets bortskämda barn, hvars vilja var lag; men vanligtvis ville hon blott behålla Ada hos sig, hvaremot de andra skulle fara, för att skaffa roliga samtalsämnen för följande dag. Öfversten yttrade väl ibland, att flickorna borde tura om, och Ada ej alltid stanna hemma; men han öfverröstades af hennes glada försäkran att hon gjorde det gerna, och af sin hustrus fråga om han nu ämnade bli en tyrann mot den stackars Thérese, om han ej unnade hennes sjuka dotter vänskapens tröst? om han ville slita sympathiens heliga band mellan två unga hjertan som nyss funnit hvarandra? Hans Marianne var sublim när hon tog till den sentimentala tonen, och öfversten kunde ej säga ett ord emot sympathiens rörande makt.

Underligt såg det emellertid ut med sympathien mellan de båda flickorna; ty ofta, då Thérese som190'

aldraifrigast begärt att få Ada, och henne ensam till aftonsällskap, gjorde hon ej annat, än stack och pinade henne på tusen sätt, som om hon gjort till sin enda uppgift att vara henne en tålamodspröfning; och Ada kände fullväl att de i fråga om vänskap stodo så långt ifrån hvarandra som någonsin. Men flydde hon blott på en stund trötiad ifrån henne in i sitt rum, eller till småflickorna — hvilka voro alldeles förvisade från sjukrummet sedan Marianne (en gång i sin obetänksamhet sagt till Thérese: "Huj uj, hvad du ser ut! Gul som en citron!" öfver hvilket ohemula yttrande hon råkat i nervskakning — då hade Thérese ingen ro förrän hon fick henne tillbaka, och öfverhopade henne när hon kom med ursäkter för sin ovänlighet, bedyranden om sin vänskap, men framför allt med frågor hvar hon varit, hvad hon gjort och hvem hon träffat.

En af de svåraste punkterna för Ada att fördraga var Thérèses ständiga lust att tala illa om Elmers. Hennes antipathi mot honom tycktes dagligeu tillväxa under denna tid som hon icke såg honom; och hvad helst man talade om, kunde hon alltid deri finna anledning till ett utfall mot honom. Ada teg då vanligtvis, icke emedan detta så bedröfvade henne att hon måste bli svarslös, ty hon aktade föga Thérèses omdöme och ansåg hennes bitterhet knappt förtjena ett svar; skulle dock gerna och lifligt svarat och försvarat, om icke kinderna blifvit så förargligt heta så snart Elmers nämndes, att det liksom stockade sig i halsen dervid. Thérese märkte nog att så var, ehuru Ada gjorde sitt bästa att dölja det, och dess mera tilltog hennes lust att backa på ryttmästarn.

Småningom under dennes långa bortovaro fick Ada emellertid bättre mod, och en afton, då de båda styfsystrarne voro ensamma, blef hon till och med vältalig i hans försvar. Thérèse anmärkte detta spetsigt och gäckande.

— Tro hvad du vill, — afbröt Ada förargad. — Bättre är i alla fall försvara än förtala folk, och191'

ditt förtal är vis à vis Elmers så alldeles orimligt, att jag å min sida måste tro--—

— Hvad, — frågade Thérese häftigt.

Att det är kärlek, som gömmer sig bakom ditt hat, väntade hon kanske att Ada skulle svara, ty hon bleknade vid sin egen fråga. Men till en sådan förmodan var Ada alltför enkel och omisstänksam.

— Att det är en fix idé som gör dig litet koll-rig i den punkten, — svarade hon lika simpelt, som uttrycksfullt.

— Jag önskar det så vore, — sade Thérese med en suck — månne af betryck, månne af lättnad? — Men jag har ett skäl, ett stort skäl för min ovilja mot Elmers. Detta skäl bör ingen veta, ingen ana. Och likväl — — det vore så godt att en gång fa tala! — Om jag finge uttala det, skulle det kanske sedan fräta mindre inom mig. — Du är den enda på jorden till hvilken jag kunde säga det, ty jag tror att du borde - — — Du är min vän, och du bör, du måste — ja, du måste veta det! Så hör då Ada — —

Och det gift som vi nämnt att elakheten en gång för längesedan roat sig med att hopkoka, och som obetänksamma sladdersystrar då utspridde så rikligen, att det äfven hann den fjortonåriga Thérèses öron: lögnhistorien Om ett otillbörligt förhållande mellan öfver-stinnan och Elmers; detta gift, som icke stått af sig under de många år det hvilat, droppade nu Thérese, väl destilleradt, i sin häpnande och förfärade styfsy-ters öra och hjerta. Hade det verkligen alla dessa år legat och frätt på Thèréses eget hjerta — och hon sade så — då hade åtminstone den icke goda rigtningen af hennes karaktär en ursägt.

Hon fick länge tala och förklara innan Ada det aldraminsta fattade meningen af hvad hon hörde; men då hon slutligen förstod Thérèse, sprang hon upp ocli ropade med flammande ögon och darrande läppar:

— Det är omöjligt, omöjligt, Therese! Det är den nedrigaste osanning!

— O! att så vore, — suckade Thérese och sjönk192'

matt tillbaka mot sofQüjddarne. — Jag har sjelf sagt detsamma millioner och åter millioner gånger, och jag begär ej att du skall tro mig. Men jag ansåg för

min pligt att säga dig, i fall att du —--För

min del kan jag icke mera tvifla, ehuru ofta jag velat förneka till och med mina egna ögons intyg. — Ah, hvilka qval jag lidit och lider! Ah!

Hon tryckte handen hårdt mot hjertat och föll i den spasmodiska gråt, som väl under doktor Tra-nungs behandling blifvit sällsyntare, men nu blef våldsammare än någonsin och slutligen upplöste sig i ett vildt skratt.

Bedöfvad, nästan tillintetgjord, kom Ada in till sig, då efter denna scen Thérèse frampå natten somnat och ej mer behöfde henne. Med händerna för ansigtet sjönk hon ner på en stol och blef så sittande länge, länge ur stånd af en enda redig tanke.

Nästa morgon ville hon föreställa sig att alltsammans varit blott en elak dröm. Ja, det var ju alldeles omöjligt att det kunde vara något annat! Och likväl, midtunder arbete, midtunder bön, kom beständigt ånyo för henne: tänk om det ändå vore en förfärlig sanning! — Det var en dotter som hade sagt det om sin egen mor! sagt det till en annan dotter, hvars far det rörde lika nära! Thérèse måste haft visshet för att kunna få någonting sådant öfver sina läppar. Ada förstod ej huru hon äfven med den största visshet hade kunnat utsäga det. Hvad skulle hon då tro? — Hade Ada icke älskat Elmers skulle hon troligen sett klarare och icke tvekat; men man vet hur kärleken är böjd att skapa sig oro och qval äfven utan all anledning, ännu mera då att omfatta den som erbjuder sig. Elmers hade under julhelgen, då han berättat henne mycket om sitt förflutna lif, sagt att hans lynne ej alltid varit tungt och allvarligt, såsom nu, att en olycklig kärlek har fördystrat det, och att det varit en gift qvinna han älskat. Dessa ord, som hon då fattat annorlunda och rigtigare, blefvo nu ett stöd för de grymma misstankar man inkastat193'

i hennes sinne. Det kunde nu icke vara såsom hennes inbillning förespeglat henne, att Elmers älskade henne; det fick icke så vara! Hennes förhoppningars ljusa brodd hade härjats af en obarmhertig frostvind, och i stället för sällhetens skimrande blommor, såg hon blott brottets och syndens rysliga brand. Hennes far förrådd, bedragen af den som han så tillitsfullt älskat! Hon sjelf medvetande deraf, och likväl för att ej göra det onda värre, skyldig att förtiga det för honom, lika visst som skyldig att slita ur sin själ den känsla hon blygt, men ömt hyllat! — Aldrig hade ett sådant uppror rasat inom henne. Och likväl, midt-under stormen, ropade en stämma högt öfver alla andra: Det är icke så! det är omöjligt!

När hon då lyssnade till detta rop och för en stund blef lugn och öfvertygad, ville hon också lugna och öfvertyga Thérese. Men denna sade:

— Väl dig, om du kan tro så! Jag behöfver då ej mer förebrå mig hvad jag redan bittert ångrat: att jag stört din frid. Jag tänkte nyss att jag skulle ha lust att bita af min tunga för det att hon talat; men när du har styrka att taga det så, då gör det ju ingenting : Jag ber dig blott, glöm det då helt och hållet! nämn aldrig mer en bokstaf derom! Jag kunde en gång i en upprörd stund blotta det sår som -så länge svidit; men att om och omigen vidröra det, skulle döda mig. Låt det vara, som om vi aldrig talat i det förfärliga ämnet!

Ada lofvade detta och teg, men straxt böljade åter upproret inom henne. Hvad Thérèse nu sagt föreföll henne så sannt, så rätt, deltagandet för henne blef starkt och lifligt, att pinan af hennes berättelse just derföre rördes upp igen, och fortfor till dess en innerlig bön vaggat stormen till ro, så att den försvarande stämman kunde göra sig hörd med sitt: Det är icke sannt!

Hur gerna ville hon icke att Thérèse skulle smaka bönens kraft att lugna hjertat! hur ifrigt återkom

Ada, 9194'

hon icke nu till det ämne, hon redan ofta förgäfves framställt: pligten och trösten af att söka Gud! — Hon hade hoppats mycket för Thérese af denna sjukdomens och stillhetens tid, hoppats att sjelf kunna medverka till att föra henne på högre och allvarligare tankar, och just derföre fogat sig så villigt efter detta ständiga behof af hennes sällskap, som tycktes henne en så underlig sjukdoms yttring hos den nyckfulla styfsystern. Men detta hopp hade allt hitintills varit fåfängt.

Thérese var nu så mycket bättre, att läkaren, långt ifrån att längre stänga henne inom fyra väggar, tvertom uppmanade lienue att åka ut och att söka förströelse i mindre sällskapskretsar; men hon fann sig nu så gul, så mager och förskräcklig, att hon på intet sätt kunde visa sig ens i hemmet för de närmaste bekanta. Hon höll sig nu inne i sitt rum af fåfänga, likasom förut af tvång; och under detta sednare stadium hade Ada knappt haft mod att förnya försök som förut slagit så illa ut. Men efter den blick hon nu trodde sig ha kastat uti Thérèses allra innersta tänkte hon: Nu, ack nu skall hon säkert höra en himmelsk röst tala till sig ur ordet, och jag skall få den glädjen att vi förstå hvarandra, att vi börja lefva med ett nytt lif! — Också var hon ej sen att fråga om Thérèse ej ville låta läsa något for sig, och på hennes jakande svar tog hon till ett kärnfullt Guds ord, i det hon sade:

— Jag tror att detta skall vara just hvad vi begge nu behöfva.

Thérèse hade ofta bedt Ada läsa för sig, men sällan fick det vara annat än romaner. Då Ada nu tog till andaktsboken, kunde hon väl icke säga: jag vill ej höra det! Men det var i alla fall tydligt att hon icke hörde; och hur än Ada måtte bära sig åt, förblef hon dag efter dag lika kall och oåtkomlig.

— Det är verkligen märkvärdiga suppositioner du måtte ha om mig, — sade hon slutligen en dag, — eftersom du beständigt vill läsa sådane der bot-195'

predikningar för mig. Jag är visst inte något ljus; men för att kunna ta åt mig allt det der, skulle jag väl vara en tjuf åtminstone. Finner du i den boken hvad du för din del behöfver, så behåll det för dig sjelf, ty mig passar det alldeles inte. Jag hoppas att jag har lika mycken känsla för religion som någon annan — ja, lika mycket som du, fast jag inte spelar helgon — men det får jag säga, att vackrare och mildare språk för det vara för att behaga mig.

Ada teg och flydde så fort hon kunde till sin kammare, der hon på sednare tid ofta funnit sin tröst i en stark och häftig gråt.

Så ofverraskade henne herr Adrian, som nu redan någon tid bott på sitt Almlunda.

Med ansigtet gömt i sina händer satt Ada framför skrifbordet, på hvilket hon stödde de runda, hvita armarne, och tårar strömmade fram mellan her-nes fina fingrar, som regndroppar mellan liljornis kalkblad.

— Mitt barn, min hjertans flicka, hvad fattis dig? — sade herr Adrian, i det han bekymrad up>-lyftade och forskande betraktade hennes upprörda ai-s;gte. — Hvad är detta för en känsloskakning ? Jig vill ogerna banna dig det Ada, men måste jag ej, lär jag ser dig så här?

— Farbror! min snälla farbror! — Ada gjo'de ett starkt bemödande att hämma tårefloden. — ag trodde ej att du skulle komma in i dag. Se, du lar redan gjort mig glad igen! Gräla nu inte på mig då jag är så lycklig att få se dig.

— Jo, jag vill gräla. Det är en lång tid ;om jag inte tyckt rigtigt om dig; och fast det nu Kall låtsa vara solsken, är luften långtifrån klar. I v ad var det du satt och lipade för? säg!

— Du sade häromdagen att aprilregn gör *odt och går snart öfver. Jag följer bara med min ticoch har en liten välgörande aprilskur emellanåt, jag okså.

— Åh, så lätt slipper du mig inte, jag skd ha sanning, rena sanningen.196'

Och sedan Ada fått honom väl placerad i soffan, hvars mjukaste kuddar stoppades bakom hans rygg, berättade hon honom rena, men icke hela sanningen, icke det innersta skälet till sista tidens bedröfvelse, men väl sina misslyckade försök i den inre missionen.

— Var det inte annat? — sade herr Stjernefält mycket lättad. — Då kan jag ej säga annat än: "hvad hade min son på galejan att göra?" Hvad är det värdt att stå och klappa på dörren hos en stendöf med rlin lilla silkestass, min tös ? Det vill en starkare hand till, begriper du väl. Thérese är så andeligen döf »om någon kan vara, ja så, att jag ryser vid tanken lå att hon begått Herrans heliga Nattvard; ty måste j[ig ej tro---

Adas tårar, som frambrusto på nytt, hejdade ho-lipm midt i meningen.

I — Jag gamle pratmakare! — sade han och slog st förtretad på munnen. — Hvad kommer det mig ti 1 att dömma om det som ändå ingen här på jorden kan veta med säkerhet? — Söta barnet mitt, var inte lelsen! Mod, mod, min pulla! Den starkare handen föBummar sig icke, lita på det! Hon vet nog sin stund att klappa. Och då skall det döfva örat förnimma, låt oss hoppas det. Då skall den som sofvit stål upp och gå att öppna med glädje. Nöj dig till des i med att bedja för Thérese, och bråka ej med det fåfinga försöket att bearbeta en ännu så ofruktbar jon mån.

— Men är det inte en skyldighet att försöka? — Mins du, farbror, hur ofta du sade att — — —

att--Elmers också var så andeligen döf? Och

du nåde rätt, han var så. Men då jag en afton kom att ;ala med honom — alldeles utan afsigt, det för-säknr jag dig, ty der hade jag aldrig tänkt mig att kun: a bli ett väckelsens redskap, ehuru jag gerna, gerni ville det — se, då råkade jag träffa det rätta ögon )licket, efter hvad du sjelf sagt mig att han yttrat. Väl var han ännu, då han reste, i svår strid197'

och ovisshet; men vi skola hoppas att ett nytt lif sedan ---

Ada log, som om hon sett himmelen öppen, och glömde både att fullborda meningen och bifoga slutsatsen, för hvilken hon anfört dessa premisser. Hon tyckte nu alldeles säkert, att hennes böner skulle vara uppfyllda, och äfven, att hvad Thérese meddelat henne, måste sakna all grund.

— Du menar du kunde äfven såväl råka på rätta ögonblicket hos Therese ? — sade farbrodren och strök smekande hennes lockiga hår. — Men, ingen regel utan undantag, vet du väl. En fluga gör ingen sommar, och det som passar för skräddare passar inte för skomakare. Är du bestämd till att verka något på Thérese, så kommer nog dessutom tillfället osökt, liksom med Elmers. Vänta till dess, det är mitt allvarliga råd, och framför allt, förstör inte ögonen med gråtande, om det dröjer.

— Ack farbror, hur kan jag hjelpa att jag ibland har ett behof att gråta? Och det är nog öfver mig sjelf jag bör gråta bittrast, ty — —

— Du är en oförnöjsam stackare, ja. Det var ju det jag skulle gräla på dig för! Du qväljes visst stundtals af en syndig misströstan, och tycker dig vara långt bortkommen, emedan du ej mer känner glädjen i Gud. Men, kära barn, tror du det ginge an att vi alltid finge känna den? Jorden blefve då en fröjdesal i stället för den skumma boning våra synder gjort henne till. För att stärka oss i tron få vi ej alltid njuta glädjens näktar, kan du väl veta. Och det är för fastedagarne vi fått det ordet: Låt dig nöja åt min nåd! Sköna, trösterika ord! Behöfver du något mer än det, för att lugna all din oro och förvandla den till idel mod och förtröstan?

Åter svällde tårarne i Adas ögon; men hennes farbror såg att de nu voro af ljufvare art och ville derföre icke tillägga ett ord mer. Med en faderlig kyss på hennes panna, steg han upp och gick tyst sin väg.198'

Men utkommen, brummade han, under det han tog vägen till sin brors rum:

— Hon går och blir nervsvag, minsann gör hon inte det! Sådant der våtväderslynne är för ingen del hennes naturliga. Hon måste ut och andas landt-luft, om än aldrig så litet.

Han började genast ackordera med öfversten om att få Ada och Emerence ut till sig på några dagar, påstående att han längtade ofantligt efter fremmande sedan han nu fått litet i ordning. Och efter några om och men samt nödiga öfverläggningar med Marianne, beslöt han att de skulle få komma redan följande dag. Hela familjen skulle fara ut och hemta dem några dagar sednare, om Thérese kunde förmås vänja sig vid luften så att hon vore med om den lilla utfärden. Emérence var förtjust öfver farbror Adrians "hyggliga påhitt;" och för första gången på tre månader dansade Ada genom salongen vid utsigten att ändtligen få se det lilla ställe som redan i föreställningen blifvit henne kärt, som en syster till Bergala

15.

— Tycker inte farbror, — sade Ada, under en morgonpromenad i skogen på andra sidan om Alm-lunda, — att denna morgon är bra lik den sista vi hade på resan i höstas ? Alldeles samma karaktär, och dock så annorlunda! Då var det den matta allt längre bortgående solen som i ett sällsynt anfall af godt lynne log från en; kanske för sista gången på året, klarblå himmel. Nu är det den modigt uppåt-klättrande, som, rik på leenden, lofvar och gifver mera i hvartenda af dem. Då slog rimfrosten ej blott om natten sitt silfverfiligrams kring trädens qvistar, utan hade fuktstoff nog att utföra sina idéer äfven under dagen, så att Almlundas gräs växte till långa fransar199'

innan qvällen. Nu är minsta flägt, ja, rörelsen af lilla sparfvens vinge i stånd att skaka bort hela troll-väfnaden i ett ögonblick. Se bara på björken der! Hvart ta'r det vägen dess gnistrande hvita stoft? Det flyger och blir till intet. Då voro snöplättarne i skogen förtruppen för framvältrande härmassor. De hade kommit för att rekognoscera terrängen och visste att, om de ej kunde bibehålla sig der, skulle de dock gå att förstärka den stora hären och med den bli herrar öfver fältet. Nu, svaga lemningar af ett förstördt välde, gråta de sig till döds öfver ett ohjelpligt nederlag. Då drömde lingonriset på tufvorna en melankolisk dröm om begrafning och hvit svepning. Nu drömmer det om de rödletta blommorna och bären.

— Sådan skenbar likhet och verklig olikhet finner man nog ofta i menniskolifvet äfven, om man jemför den ena tiden med den andra, — svarade herr Adrian. — Om du tänker på dig sjelf då och nu —

— Ack, farbror! då är jemförelsen icke så glädjande. I naturen är olikheten till ett bättre för det närvarande, hos mig, gudnås, till ett sämre. Då gick mitt sinne från nedslagenheten, öfver skiljsmessan från farmor och Bergala till hoppet om glädje i fadershemmet och till goda, lifvande föresatser att glädja och gagna der. Nu har jag att minnas de många missmodiga tankar, do många obelåtenhetens suckar, de många afvikelser från mina föresatser som jag gjort mig skyldig till i hemmet. Och jag vet knappt om jag vågar räkna mig hemma i det rätta fadershuset hos Gud. Jag känner ingen tillit, intet rigtigt lif inom mig!

— Sådant händer tidtals den bäste, mitt barn! Det är ej blott för solen det finns en kräftans och en stenbockens vändkrets; vi gå baklänges såväl som uppföre vi också, och skillnaden är blott, att vi ej hinna våra vändpunkter så regelbundet som hon. Hvem kan beständigt hålla sig i det förtröstansfulla stigandets region, tror du? — Ingen menniska. — Och hvad beträffar missnöjet med ott och annat der-200'

hemma, skulle det vara bättre om du kände dig väl förnöjd med hvad som verkligen icke är att vara nöjd med? Dina suckar ha väl i främsta rummet gällt bristerna och icke ditt eget obehag af dem, hoppas jag?

— Ja, det tror jag väl, farbror.

— Nå, då är ju allt godt och som det bör vara.

— Nej, det är det yisst icke, farbror Adrian! Vore jag så förtröstansfull som jag borde vara, hvilade jag rigtigt fast i Gud, så skulle jag ej göra mig en gnista oro mer för någon jordisk brist.

— Men för katten, min flicka, då vore du ju icke längre menniska! Tror du meningen är att vi skola taga "Låt dig nöja åt min nåd" på det viset, att bli som stockar och stenar här i verlden? — Det der är sjukliga fantasier, som för mycket innesittande och stadsluft alstrat. Nöj dig du med att känna menskligt så länge du går härnere, och tacka diu Gud vackert, om englavingarne växa ut sedan! Nog är det rätt och i sin ordning att vi sörja öfver våra synder; men ve oss, om vi börja grubbla på att vi icke hunnit fullkomligheten! Ty den är icke långt borta som ständigt söker hur han må fälla oss, och det ena medlet är för honom lika godt som det andra. Vore vi felfria, så behöfde vi ju ingen Frälsare, och det är ju blott genom att rätt innerligen känna oss behöfva honom som vi blifva Guds barn. Håll dig blott vid honom enkelt och barnsligt, min Ada, och räkna för hans skull på ett hem i Guds rike; men spekulera aldrig på att vara fullkomlig här på jorden.

— Och likväl heter det: Var er fullkomlige såsom eder himmelske fader fullkomlig är, — sade en välljudande röst bakom dem.

En purpursky flög öfver Adas ansigte, och dröjde qvar ännu då hon, vida långsammare än sin farbror, vände sig mot den lalande.

— Välkommen, Elmers! hjertans välkommen! — ropade Adrian och skakade dennes hand. — Men du kommer då öfver oss som en tjuf om natten!201'

— Jag har likväl ej lyssnat på er, —försäkrade Elmers. — I51o!t de aldraminsta orden nådde mitt öra, och jag kunde ej låta bli att inkasta min anmärkning; ty det var just en af de många motsägelser, som länge gjorde vår troslära så ofattlig för mig, att ju mer jag tänkle derpå desto mera syntes hon mig en enda stor motsägelse och lögn.

— Mon nu vet du hur do skenbara motsägelserna förklara sig i den herrligaste enhet? Nu har du fattat huru vi varda fullkomliga genom Kristi rättfärdighet, som iklädes oss, huru vi varda rättfärdiga af trou, och likväl just derigenom komma till full uppfattning af den oss vidlådande ofullkomligheten. Icke sannt, broder, du vet nu detta? Du har funnit svaret på alla dina frågor? — sadti herr Stjerne-fält och tryckte varmare än förr hans hand.

— Jag törs icke säga att jag ännu gjort det, — svarade Elmers. — Men jag far fast derefter och har det vissa hopp att jag en dag skall finna det. Gud har ej sökt mig på mina vägars villa för att föra mig blott ett stycke framåt; han ville nog föra mig allt vidare från den ena klarheten till den andra. Men det går väl icke an att göra det för hastigt med den som varit så blind, som är så ovärdig som jag.

— Ovärdig, hum hum! Sitter du ännu fast på den olyckliga klippan ? Jag önskade dig verkligen något bättre! Men det kommer väl. — Tack nu emedlertid för det du rest hit; det var en rigtigt kär öfverraskning! Men hvad du måtte ha tagit dagen i näbben ifall du farit från Odinsberg i dag?

— Ja. Jag hade ämnat resa först i nästa vecka och på hemvägen helsa på den nya herrn till Alm-lunda; men i går öfverföll mig ön sällsam lust att komma till dig just i dag. Jag tyckte att jag ovilkorligen måste hit. Och då ville jag öfverraska dig vid kaffebordet, der jag vet att du tycker om sällskap.

— Och af något slags aning derom har jag skaffat inig värdinna vid kaffebordet, dit vi nu skola skfynda oss. — Mon hur är det med dig, Ada? Jag tror du202'

har inte mål i munnen längre? Tog det dig så hårdt, min pulla, att jag ej ville låta dig gå och spekulera på att vara fullkomlig?

— Söta farbror, inte har jag spekulerat på det! Men bör man icke oroa sig öfver sin köld, sin svaghet? Är det inte sannt att vi ha alltför litet skäl att vara nöjda med oss?

— Jo, nog är det min erfarenhet, — sade Elmers sorgset. — Sedan jag, efter långt afbrott, åter började betrakta ordet, har jag funnit mig så öfvermåttan usel, att jag ofta ej vetat hvad jag ville taga mig till.

— Det är något annat; du har haft en kris att genomgå. Du har erfarit hvad Paulus beskrifver då han säger: När budordet kom, fick synden lif och jag vardt död. Men, om du med apostelen suckat: Jag arma menniska, ho skall lösa mig ifrån denna dödsens kropp, så utbrist också med honom: Gudi tackar jag, genom Jesum Kristum min Herra!

Bed för mig att jag rätt må kunna göra det! — sade Elmers innerligt. — Jag tackar visserligen, tackar af hela min själ; ty jag känner, att den tid af skakning och bekymmer, som jag genomgått, varit en välsignelse. Men i apostelens mening vågar jag väl ännu icke — — —

— Våga och våga! Det der talesättet blir jag rigtigt rasande på, det bekänner jag. — Har då icke Lejonram kunnat lära dig, att der är en vän och en fader deruppe, och att du kan gå dristeligen fram till honom med full barnarätt?

— Sådant är ej nog att lära; det måste kännas. Och jag har haft stunder då jag trott mig känna det, känna det så visst, som att jag lefver. Men just Lejonram har då sagt mig att jag misstagit mig, att jag ännu måste stå långt ifrån och ej får taga åt mig mer än ett dunkelt och aflägset hopp. Jag har då fallit i mina förra bekymmer igen; ty han, med sin större kunskap och erfarenhet i andliga ting, torde lia rätt och jag orätt.203'

— Men du skref ju att du fann dig så väl hos honom?

— Ja, det gjorde jag. Lejonram är verkligen min vän, och som han med redligaste allvar vill höra Herren till, var det godt för mig, i det ovissa och grubblande sinne, hvarmed jag kom ut till honom, att i hans sällskap begrunda den stora frågan: Hvad skall jag göra att jag må få evinnerligt lif ? Men jag förstår honom icke alltid; och jag kan omöjligt gå in på alla hans satser, ej se med hans ögon, ej gilla honom i många af hans åtgöranden, ej njuta såsom sund själaföda allt hvad han velat ge mig till lifs. Vi ha disputerat åtminstone lika mycket som vi läst tillsammans, och friskhet och mod ha dervid stundtals återvaknat i min själ till den grad, att Lejonram sett stor våda deruti och varnat mig att ej taga nåden för lätt. Det är icke utan att jag haft lust att skrifva detta på svärmeriets räkning. Ty visst är han ej så litet svärmisk af sig! Han påstår till exempel att jag måste ta' afsked från min tjenst, från alla mina sysselsättningar, från vänner och kamrater, på det ej ett syndigt verldsumgänge skall rycka upp trons späda brodd i mitt hjerta. Jag deremot hoppas att den tillväxande tron skall göra mig alltmera nitisk, arbetsam och vänfast. Det vore icke mycket värdt med den eljest, tycker jag. Han erbjuder mig sitt hus till varaktigt hem och tillflykt undan verlden, med hvilken han ej vill tillåta mig ha vidare att göra än att under hans ledning författa till hennes uppbyggelse ett slags memoirer, som skulle kallas: En uppväckt själs bekännelser. Jag är tacksam för hans välmening, men anser mig hvarken vuxen ett sådant författarskap eller skyldig att förtro min arma själs bekännelse åt någon annan än Gud; åtminstone blir ej allmänheten min förtrogne, och dermed är hon säkert bäst belåten. Lejonram räknar för öfrigt hvarje stund förlorad som ej användes till betraktande af de himmelska tingen. Jag deremot är glad att jag åter fått håg för arbete, hvilket jag icke204'

hade då jag kora ut till honom. Under de sista veckorna har jag skrifvit flera ark; och fastän han påstår detta bevisar att jag ej är pånyttfödd och benådad, emedan jag då ej skulle kunna göra annat än tacka och prisa, och fastän jag ej vågar strida med honom i den punkten, ty det vore förfärligt att invagga sig i en falsk säkerhet, så har jag dock just under dessa veckor kommit till den ljufva visshet att äfven jag skall se den dag då jag får tillegna mig Guds barns herrliga frihet.

— Nå, Gud ske lof, då är ju allt godt! Stå bara inte och skym med flit ljuset för dig, utan låt Lejonram hållas med sina idéer och håll dig du enkelt vid hvad Gud sjelf talar i sitt ord och i ditt hjerta, så skall du se dagen stråla oförtöfvadt.

— Men se, — afbröt sig herr Adrian i helt annan ton. — Ha vi inte här vår lilla Emsem helt fix und fertiij, med de stora gagatögonen vidöppna och tindrande! — Här, min fröken, får jag presentera den hjelp vi behöfde till gardin-ornamenterna. Du skall veta, Elmers, att flickorna ämna **goraTliiytt& på landet; det skall bli fint och finurligt hos mig, kan du tänka; men det fattades ett par karlhänder för att sätta upp grannlåten som Ada haft med sig; mina duga ej till det, och derför skulle du få deu der lusten att komma hit i dag. Jag hoppas att du går in på att ställa dig under mina unga damers befäl för ett par timmar?

Elmers hade visst ingenting häremot, och det blef en rolig förmiddag såväl inom som utom hus hos farbror Adrian.

De hemska spökbilder Thérèse besvurit upp i Adas själ hade nu blifvit förjagade af en mäktigare trollformel: en blick af kärlek och sanning. Hon hade ej behöft mer äu återse Elmers för att bli fullt och varaktigt öfvertygad om grundlösheten af den ohyggliga historien och viss, att, huru förvillad hau äu varit i afseende på menniskoandens högsta frågor, hade han dock ej handlat annorlunda än som en man af heder;205'

och aldrig, nej aldrig hade hon känt sig så olycklig. Elmers å sin sida öfverlemnade sig villigare än förut åt behaget af den älskades umgänge, sedan ban under en lång skiljsmessa pröfvat arten af sin känsla för henne och funnit att en himmelsk kärlek kunde upptaga den i sig utan att förqväfva den, emedan äfven i grunden var den af himmelsk art.

Gardin-otnamenter ha säkert aldrig blifvit mera con amore uppsatta, än de enkla och för det hvita musslinet passande, som Ada valt för den af fyra rum bestående våningen på Almlunda. Nöjet af det gemensamma husliga arbetet minskades ej, men helgades af det högstämda allvar, hvarmed de- båda blickade upp mot en högre verld och ned i sina egna hjertan.

Emerence drillade i kapp med vårens lärkor, förtjust åt någonting så nytt som hela detta landtbesök, glad att återse sin goda vän Elmers och odygdigt lycklig åt att ha öfverraskat honom på en och annan distraktion vid arbetet, samt att ha märkt en liten darrning i det par händer som, jemte hennes egna, ordnade vecken af draperienia.

På eftermiddagen började flickorna klippa till stol-öfverdrag. Men farbror ville då icke mer veta af någon flit.

— Ni ha väl inte kommit hit bara för att hänga hufvudet öfver tygbitar, — sade ban. — De springa inte ifrån er tills i morgon. Jag har lofvat föra Ada till Ängsbo, och det bör inte uppskjutas, då det är så vackert väder. Men, stackars Emsen, det blir ett magert nöje för dig! Hvad säger du om att helsa på i cn torpstuga?

- Åh, det skulle iute vara så ledsamt, om de bara inte ha feber der. Eftersom Ada har sådan passion att springa i stugorna, måtte det väl ha något slags behag som jag gerna vill komma underfund med.

— Söta du, jag har en skyddling i Ängsbo och ett par goda vänner att helsa på dessutom.206'

— Och kom hit för första gängen i går? Det kan kallas att vara hastigt färdig med sitt beskydd och sin vänskap! — anmärkte Elmers.

— Ahnej; det är sa, att farbror har varit snäll.

— Säg att Jan Elisson och hans Annika varit snälla, — inföll herr Adrian. — Min förtjenst af saken är verkligen ringa.

— Jan Elfsson? Dalkarlen som du talade om? Hau är da verkligen kommen till Ängsbo? — frågade Elmers.

— Ja. Så snart handeln var uppgjord skref jag till honom; och den fjortonde Mars kom han ganska rigtigt hittågande med hustru och barn.

— Och drog ej i betänkande att flytta så långt från den hemort han aldrig förr velat lemna?

— Nej, jag visste nog det. Nöden och ett knappt bröd har aldrig förmått honom dela sina landsmäns utvandringssed; men han skulle flytta till verldens ända, om jag eller Ada behöfde honom.

— Det är så mycket roligare, att du kan bjuda honom goda vilkor!

— Ja, det passar mig serdeles väl detta egna förhållande med lilla Almlunda, att dess enda torplägenhet kan föda sin man så bra som mången egen hemmanslott, bättre än de stora egendomarne häromkring någon af sina underhafvande. ""*""*

— Men är det förhållandet så eget, farbror? — frågade Emérence. — Jag har hört, sedan jag befattar mig med hushållet, att den enda hönan i fattig mans koja oftast blir bättre ompysslad och gör mera skäl för sig än de många i herrgårdens hönshus. Den som har mindre, sörjer så mycket bättre för sitt lilla, för att få någon fördel; det är ju klart det.

-— Visligen räsoneradt, min lilla ekonomieprofessorska! Men tror du inte mången egare af en liten gård skulle tro sig sörja bättre för sitt genom att få flera dagsverken i veckan af två dåliga torp än färre af ett godt?207'

— Det skulle inte jag. Jag tycker att det måste vara husbondens bästa fördel att ha bergadt folk.

— Ja, om folket är sådant som min Jan, blir det åtminstone säkert hans fördel.

— Men skola dessa menniskor från fjellbygden trifvas här? — sade Elmers. — Allmogen trånar mer än vi andra efter hemmets torfva, och bergsbon gör det, mest af alla.

— Åh, med denna familj är det så lyckligt att mannen trifs hvar han har mig, hustrun hvar hon har honom, och barnen hvar de ha oss alla. Såg du på den unge fyren som tog emot din häst? Det var sonen Johannes, min stalldräng, kusk, betjent, allt i allo. Han ser ej modstulen ut, tror jag, eller hur? Och dottren Sara Lisa, min raska kokerska här, liksom förut i tre år på Bergala, hon tycks väl just inte vantrifvas hon heller?

— Nej, det får jag medge. Man kan ej se belåtnare fysionomi.

— Ännu utgöra de två hela mitt hushåll. Och jag önskar att jag aldrig behöfde förstora det, ty vi lefva så lugnt och patriarkaliskt vi. Men redan den 24:de dennes måste jag utvidga mig betydligt, ty här behöfs flera armar när våren tager till. I trädgården ämnar jag få nytta af din skyddling, Ada.

— Ack, farbror, hvad det vore väl om hon kunde bli nyttig!

— Jo men kan hon så. Jan och Annika ha inte dåliga lämpor med henne och jag ser redan förändring på menniskan. Håret hänger inte mer så vildt kring öronen på henne; hon har erbjudit sig att spola till väfven åt Annika, och när jag kom dit häromdagen stod hon och tvättade åt sig. Detta är ju mycket! Och hvad skall det inte bli i sommar när du sjelf kommer hit och kan inverka på henne; ty hon har börjat hålla af dig, vet du. Hon blef verkligen smått glad, då jag sade henne att jag väntade dig hit.208'

— Smått glad! — anmärkte Elmers skrattande.

— Det tycks som om fröken Ada ej valt det tacksammaste föremål for sin välvilja! Hvem är menniskan?

— Sade jag dig hennes namn, så hade du kanske för dig hufvuddragen af hennes historia, som lär ha vunnit en olycklig ryktbarhet. Yi skola tala derom en annan gång. Att hon var husvill och brödlös, att fattigvården cj ville antaga sig henne, att kyrkoherden, i stället för annan omsorg om detta förlupna får af sin hjord, drog upp för oss hennes lefnadsteckning så, att håren reste sig på min lilla Adas hufvud och hennes kinder blefvo hvita som lärft, allt detta uttrycker blott minsta delen af hennes nöd. Ty hvad betyder det närvarande, om än så bittert, och det förflutna, om än så brottsligt, emot ett fortfarande tillstånd af andelig död? — Då vi en gång fått reda på menniskan, tyckte vi henne lagd på våra s&giveten. Det var Ada som först råkat på henne, och i sin förlägenhet vände hon sig till mig. Hvad var att göra?

— Jag undrar ej på att fattigvården heldre använder sina medel på andra håll, undrar äfven mindre på än jag beklagar att kyrkoherden ej annorlunda uppfattat sitt kall af själasörjare. Han talar knappt som en Guds man på predikstolen, hur skulle han då handla annat än som en verldens man i verlden! Men synderskan behöfde emedlertid annat än att bara lemnas åt sitt öde.' Jag hittade då på att få henne till min Jan, ty jag visste att han och hans gumma ha hjertan för arma likar. De ha nu blifvit för henne själasörjare i allt utom namnet; och du skall få se, Ada, att fast de emottogo henne död i öfverträdelser och synder, skall hon en dag stå upp och bli hvad vi önska.

— Men hvad är det då med henne? hvem är hon ? hvad har hon gjort ? och framförallt hvad vill ni göra henne till ? — frågade Emerence, med tonvigt på sista frågan. Ty oaktadt sin nyfikenhet, hade hon, så snart de första frågorna halkat öfver hennes läppar, besinnat sig på att hon ej ville ha svar på dem,209'

Hon fick också ej svar på mer än den sista.

— Vi vilja göra henne till en Kristen, — svarade herr Adrian.

— Är det då en Judinna som Ada fått sig på halsen ?

—- Åh nej, nog är hon döpt. Men---

— I all min dar, är då farbror baptist? Är Ada det? Döper ni om folk?

— Nej, Emson. Men tror du det är ingen skillnad på att vara och kallas kristen?

— Det har jag just aldrig tänkt på. Men när man är döpt, så är man väl,ändå--—

— Jo jag tycker just det! Tänk litet, min flicka, jag ber dig. Och jag hoppas den dag kommer då du vill bli hvad du finner dig icke ha varit.

— Farbror, jag vill aldrig bli läserska!

— Nej nej, det tror jag nog. — Men deremot ville du ju gå med till Ängsbo? Vi ge oss i väg straxt, tror jag. ,

16.

— Hvad menar du med skridskorna? — frågade Elmers, då det lilla sällskapet några minuter sednare möttes färdigt till vandringen.

— Du måtte väl inte ämna roa oss med en isfart?

— Inte er, men mig sjelf, — svarade Adrian. — Jag skall till Furuholm och betala penningar i dag, och ifrån Ängsbo är det så gent öfver viken. Således qvistar jag åstad till herrgården, när jag introducerat er i torpet.

— Du kan ej gå öfver isen. Den är för svag.

— För svag! Jag körde öfver den i förrgårs.

— Men det var stark storm sedan om natten. Och solskenet i går och i dag har också haft sin verkan.210'

— Bah! Efter en vinter sådan som denna dröjer det ännu fjorton dagar innan sjön går upp.

— Man kan vara öppen i morgon. Du känner honom ej, du.

— Skulle jag inte förstå mig på isar ? Jag, som med så stor förkärlek pröfvat dem hvartenda år!

— Dina nordligare böljor ha kanske varit mindre nyckfulla till sin natur. Men om dessa gäller i hög grad, att det kan om aftonen annorlunda vara än det om morgonen var. Isen är här om vårarne ytterst förrädisk, och slår ofta på ett ögonblick råkar öfver långa sträckor, der man nyss trodde den fast som berg.

— Gå inte, söta, snälla farbror, gå inte!

— Hvad kommer åt dig, Ada? Du måtte väl veta att jag inte är någon mes? Skulle någonting hända, så kan jag ju simma och kraflar mig alltid upp på något sätt.

— Men det är orätt, farbror! Då du hör att der kan vara fara, så gör du synd i att gå.

— Nå, vill nu ägget lära hönan att värpa! — Kära min flicka, var du lugn! det är ingen fara. Gammal är äldst och gubben vet nog hvad han gör. Det är halfannan mil landvägen till Furuholm, skall jag säga dig, och Grålian behöfver hvila sig.

— Men du kan ju — — —

— Åka skridskor, ja! Och vara envis, det kan jag också. Således är det inte vardt att spilla flera ord på den saken, vet ni! —

Det blef dervid. Så snart herr Stjernofält språ-kat några ord med sitt värderade torparefolk och fägnat sig åt deras glädje att återse Ada, begaf han sig ner till stranden, spände jernsko på fot och for åstad som vinden. Elmers, som följt honom ut, beundrade den ungdomliga liflighet och styrka som utvecklade sig i hans rörelser, och som bättre öfverensstämde med det pojkaktiga öfverdådet i hans företag än med de till skörd tvinande lockarne, som stucko fram under hans mössa. Han stod qvar och följde honom211'

med ögonen till dess trädpartierna på en liten holme närmare andra stranden gömde honom för hans blickar.

— Är du ängslig för honom, så bed Gud för honom, — sade Jan Elfsson, som också stod nere vid stranden och bemärkte det oroliga uttryck, hvarmed Elmers spejade efter skridskoåkaren. — Det är hans svaga sida att löpa tok på det. der viset. Men Guds englar bevara honom allt, skall du få se; för hederligare man gick aldrig på hala isar, det skall du veta.

Gubben lyfte på hatten med ett uttryck af vördnad på sitt grofva och fårade ansigte. Var det for husbonden, som han tänkte på, eller för den hvars vård han i sitt hjerta nedkallade öfver honom? Troligen beggedera. Och strax derpå vände han med mycket lugn ryggen åt den blanka isspeglen och visade ryttmästaren vägen tillbaka till sin stuga.

Elmers fann nöje i att samtala med detta åldriga barn af natur, fattigdom och möda. Han hade alltid tyckt om att tala med redbara män af allmogen, och visste genom herr Adrian att han här träffat en, som, i sin vunna delaktighet af en ädlare natur än den yttre, kunnat bära mödan med glädje och nöden med värdighet. Men sedan de kommit in uti den snygga stugan på Ängsbo, började Elmers göra sig skyldig till en tankspriddhet som vittnade om hell annat än nöje och intresse för samtalet. Platsen, som mor Annika anvisat honom, råkade nemligen vara helt nära dörren till Ebba Wildmarks kammare; på denna dörr, inom hvilken Ada försvunnit redan innan han gick ut med hennes farbror, hade han med en älskares qvicka öga genast bemärkt en springa, och det blef honom alldeles omöjligt att taga sin uppmärksamhet ifrån hvad som genom den förråddes.

Ada hade haft med sig åtskilliga tillklippta klädespersedlar, och var nu sysselsatt att undervisa sin skyddsling huru alla dessa tygbitar skulle förvandlas till ordentliga små plagg. Den mest fulländade kokett hade ej kunnat välja sin ställning fördelaktigare än212'

hoii, i menlös okunnighet om dörrspringan och de förtjusta ögonen derutanför, gjorde, då hennes fina ansigte med sitt rena, goda uttryck, lutade sig intill Ebbas fordom sköna, men nu förhärjade och slappa, i hvilket man, äfven utan att vara så mycket fysionomist som Elmers, kunde läsa den upprörande historien om djup moralisk förnedring. Hade Elmers sjelf ännu qvarstått på samma punkt som för några månader sedan, skulle han velat drifva bort denna qvinna såsom profanerande det afundsvärda grannskap som nu var hennes. Isynnerhet om han kännt hennes lifs historia, skulle han velat rycka Ada ifrån ett så ovärdigt sällskap. Men nu hade han lärt känna synd nog hos sig sjelf och kunde ej förakta någon. Han hade fattat vigten af en menniskosjäls räddning, fattat huru dyrbar hvarje sådan är för Honom, som blifvit gjord till synd och låtit sitt lif derför. Således unnade han ej blott den fallna qvinnan den plats hon innehade, utan fröjdade sig deråt, likasom åt de vänliga förmanande ord, hvarmed Ada till undervisningen i sömnad lade en annan af oförgängligt värde.

Också var det i denna stund ett drag i Ebba Wildmarks ansigte som lät ana möjligheten af framtida upprättelse. Hon lyssnade för första gången till hvad Ada sade henne med ett verkligt, ehuru oklart begär, att stå upp och begynna en ny lefnadsväg. Det var åt sina barn hon skulle sy dessa klädesplagg; och skilsmessan från dessa små, dem hon så föga moderligt behandladt, hade väckt en känsla för dem som hon förut aldrig anat. Dessa begge barn hade icke varit hennes enda. Ett par späda lif hade tändts och slocknat redan i hennes första ungdom, anklagande henne inför Gud för både tillvarelsen och döden; och utom dessa brott, dem samhällets lag icke kunde nå, emedan klara bevis fattades, hade hon äfven andra af sednare dato på sin hemska räkning. Men de begge sistfödde — fattigdomens och eländets barn — hade fått lefva, de hade varit hennes sällskap i armodets och nödens dagar, och med den kärlek för213'

dem, som nu sent vaknat, väcktes också en känsla af tacksamhet för den unga qvinnan som antagit sig dem och så mycket moderligare än hon sörjde för de arma varelserna. Hon såg på Ada och tänkte: Ack! jag ville vara som hon. Ebba hade jned den djupaste motvilja kommit ut på landet till simpelt torparefolk; och blott den fullkomligaste brist på all tillflykt hade kunnat förmå henne dertill. Men ehuru hon ännu räknade som en stor olycka att hon måste vara derute, hade dock den rena och fridfulla omgifningen, henne ovetande, verkat något godt. Hennes förakt för det enkla, fromma hjonelaget, som i början gått ända till hån och grofheter, hade småningom förvandlat sig i aktning. Det var som herr Adrian sade; man kunde skönja en förändring hos henne och den suck som nu häfde hennes bröst, då Ada sade henne farväl, innebar ett stort löfte för framtiden.

Hon stannade qvar inne i sin kammare, och Ada var glad deröfver. Ty hon kände nu, g/mom kyrkoherden, sin skyddslings förflutna lif och hade rodnat på hennes vägnar redan vid de få ord herr Stjemefält sagt Elmers om henne. Hon ville gerna slippa att göra det på nytt vid att presentera henne för honom och Emerence.

Men hur hade Emerence tagit sig uti torpstugan under det de andra varit så upptagna som vi hört? Ahjo, Emerence förstod att taga sig ut hvar man gjorde af henne. Hon hade haft ofantligt roligt af att sitta och banka i väfstolen, så att det hven i blångarns-varpen, att slå af ett halft tjog trådar och laga dem igen, att titta i skåpet på två par zinkade kaffekoppar och en porslinsmugg, att vända på ostkorgen och taga reda på hvad den dugde till, samt slutligen sitta ned på en trebent pall bredvid spiseln och smaka på osten som sednast kramats i den korgen. Allt detta var ju så nytt, så eget, nästan så fremmande som Hottentotternas eller Nyzeeländernas hemseder; det var förtjusande roligt, isynnerhet sedan Ada kom att dela nöjet.214'

Annika sade att det är godt gry i mig och att jag alls inte bar mig tåpigt åt i väfven, — berättade Emerence under hemvägen; och hon satte näsan i vädret med så frisk belåtenhet öfver komplimangen, som hade det varit den utsöktaste af hennes balkurti-sörers. Men visst blef hon ännu mer belåten när hon derhemma på Almlunda träffade två af dessa: löjtnanterna Wolf och Wimmerskantz, som kommit att göra 'sin visit hos herr Stjernefält och fröknarne.

— Det var en oförliknelig idé, — ropade hon lifligt, — som jag skall hålla herrarne räkning för så länge jag lefver. Inbilla er likväl inte att jag saknat staden eller några herrar löjtnanter! Visst inte! Men det är i alla fall roligt att få se någon, att få höra hvad som händer. Var det mycket folk hos lands-höfdingens i går? Saknade man mig mycket? Löjtnant Wolf var ju på bröllopet hos Flippelins? Hur såg bruden ut? hur var hon klädd? Berätta, berätta! Och sedan jag fått höra allt hvad jag vill, så skall jag tala om hur det går till att väfva blaggarn i torpstugorna.

Man kan tänka att löjtnanterna villigt dukade upp hvad de förmådde af både dikt och sanning angående de sista dagarnes tilldragelser. Det blef en munter pratstund i farbror Adrians lilla förmak, och Emerence skrattads så, att tårarne runnö.

— Men hvart tog ryttmästaren vägen? — frågade hon, då man småningom kommit så långt, att hon skulle beskrifva visiten i Ängsbo. — Elmers borde ju höra hur väl han presenterade sig på den hög-karmade trädstolen med röda rosor på blå botten, der han satt liksom magnetiserad af fader Jans tal om

dikning och trädesgödning. Så här satt han och bara stirrade på en punkt rakt framför sig, men såg så blid ut ändå, som om han velat taga hela verlden i famn. En stor grå katt hoppade upp på ryggen på honom och strök sitt hufvud mot hans hår. Jag hade dött, om det händt mig, det är jag säker på. Men Elmers märkte ingenting, fastän katten knarrade och♦215

spann, den otäckingen! Mor Annika gjorde ursäkt för sin söta Misses närvishet, beskref hans stora förtjgjfc ster och hur hon låtit honom göra den långa resan "från Dalarne i en påse som hon bar på ryggen. Det var visst värdt! Mig försonade det väl till hälften med besten, ty han hade slitit ondt och haft äfventyr, stackars Misse! Men Elmers, det svarar jag för, vet ännu i denna stund inte om Äugsbokatten fallit ifrån skyarne eller rest i påse, nej inte ens att han finns tiII7~ Han var alldeles borta då som nu, vår käre ryttmästare! — Hvar håller han till, kan någon begripa det? Farbror uppdrog honom i tydliga ord att vara vår riddare, sällskapa med oss och roa oss på bästa sätt. Jo, det gör han just vackert, den oartiga menniskan! Här står thekoppen — iskall — så länge har han redan varit borta! Orörd är den också. Det här går öfver min liorizont!

— Elmers har väl en bönestund så här dags,— gissade Wolf leende.

— Eller skyr han vårt syndiga sällskap sedan han varit på det heliga Odinsberg, — menade Wim-rnerskantz.

— Han har säkert gått att möta farbror, — sade Ada, hvars tankar under det muntra glammet börjat taga samma väg som hon gissade vara hans.

— Då går han i fåvitsko, — försäkrade Wolf. — Lagman Jernstaaf tillåter aldrig herr Stjernefält att ännu en gäng ge sig ut öfver sjön. Om ett par timmar kommer hans feta foxar svängande upp till trappan här med en liten suflettdroska, och er farbror beqvämt hvilande i den.

— Måtte det vara så väl, — suckade Ada, som ej kunde göra sig fri från en stark beklämning, då hon åter hörde isen anses så osäker af en som borde vara gammal bekant med denna sjö. - Men då dröjer det visst icke ett par timmar. Farbror ämnade blott vara en liten stund på Furuholm. Han bör vara här ganska snart hvilkendera vägen han än kommer.216'

— Omöjligt slipper han ifrån en dugtig souper hos lagmannen. Fröken känner inte honom!

— Nej, men jag känner farbror. Han superar inte borta, då vi äro här.

— Det tror jag också, — instämde Emerence. — Men borde vi ej skicka någon till torpet att hemta Elmers med tjenliga medel? Om han icke delar löjtnantens goda tanke om lagmannens gästfrihet, så kan lian bli stående på post der nere vid stranden hela qvällen, ja, han kanske ger sig ut på sjön efter farbror och kommer tillbaka med lång och blåfrusen näsa för att sucka: Je suis våter! Vet du, Ada, vi skicka Johannes och det strax.

Gerna var Ada med om detta; men hennes oro minskades icke deraf, utan tvertom ökades med hvarje ögonblick. Qvällen skred fram; men hvarken syntes lagmannens droska eller herr Stjernefält; icke heller återkom Elmers eller ens Johannes. Sara Lisa hade längesedan hvi skat till Ada att plättarne voro färdiga och ej skulle stå väl af att stå och torka. Men hvem kunde tänka på att äta nu? Adas oro hade meddelat sig åt Emerence. De stirrade begge med oafvända blickar utåt gården, lyssnade efter minsta ljud, spejande efter minsta skugga och otacksamt likgiltiga för löjtnanternas bemödanden att roa dem med fagert snack. Slutligen kunde Ada ej uthärda längre.

— Någon olycka har händt! — Hvem vill följa mig till Ängsboviken? Jag måste dit, sade hon och steg beslutsamt upp.

Alla voro naturligtvis villiga, och snart var man på väg; Ada alltid några steg framom de öfriga, mera springande än gående.

Månan hade tågat högt på fästet. Men en stark dimma, sådan våraftnarne ofta bestå, svepte alla föremål i sin vida slöja och gaf, utan att kunna alldeles bortskymma ljuset, åt allt den formlösa ovisshet som är mera förvillande än sjelfva mörkret. En färd öfver sjön kunde under sådana omständigheter vara vådlig, äfven då isen egde sin vinterstyrka. Nu var blotta217'

tanken derpå nog att förskräcka sjelfva löjtnanterna. De hade blifvit alldeles tysta. Och med hastiga steg mätte de fyra unga menniskorna gångstigen till Äugsbo.

När de närmade sig torpet, sågo de någonting framskymta ur töcknet. Men hvad? En menniska?

— Det var för stort att vara en sådan. En vagn?

— Der fanns hvarken vagn eller vagnsväg vid Äugsbo. De anade snarare än urskiljde att det var en bår, buren af ett par personer. Någon af dessa de sökte måste hvila på denna bår. Men hvilken? men huru?

Ada ville påskynda sina steg, men förmådde ej. Omedvetet pressade hon Emerences arm, som hon fattat.

— Hvem der? — ropade löjtnant Wolf.

— God vän! — svarade en röst, som man genast igenkände för ryttmästaren.

— Farbror, farbror! — ropade nu Ada; men hennes röst ljöd svag och darrande genom töcknet.

— Här, min flicka! — svarade Adrians ännu svagare. Och som man nu kommit hvarandra helt nära, stannade båren.

— Hur är det, hur är det ? — blef nu deu fråga som npprepades i olika grader af deltagande och ångest.

— Bättre än det kunde varit, — svarade matt, men med bemödande att tala glädtigt och skämtande, herr Stjernefält, som låg utsträckt på båren. — Den falska Ban, som jag aldrig mera vill tro så väl, stötte ett hål i sitt silfvertak — och der låg jag! Det var det första. Det hade väl ock blifvit det sista, om icke Elmers ...

— Ack, farbror, du har skadat dig illa! du lider mycket ?

— Åhnej. Långtifrån så mycket som min dumdristighet förtje ...

— Men du far ej tala! du behöfver hvila. — -Hur är det, ryttmästare Elmers?

— Ingen fara, hoppas jag. Er farbror har varit

Ada. 10218'

nere i en vak och har sedan fallit och stött sitt ena knä, som jag tror blott lindrigt. Med Guds hjelp blir han snart bra, om vi komma fort hem och får sköta om honom. — Se här, Wolf, kan du taga uti i stället för Jan, hvilken jag skickade hem då jag hörde dig så nära. Men du, Wimmerskantz, lär få spara ditt nit, ty jag afstår ej min plats och Johannes lemnar mig inte heller sin.

"Wimmerskantz ville dock nödvändigt visa sin tjensaktighet och sina krafter; och Ada afgjorde saken till hans belåtenhet genom att bedja Johannes springa först hem och tillsäga sin syster om ett och annat.

Herr Adrian kände Adas hand, som han fattat och behöll i sin, darra af en .ångest, den han skulle bäst lugna genom att synas så kry som möjligt. Han böljade derföre, så snart tåget satt sig i rörelse, småprata med flickorna, som gingo på hvar sin sida om båren.

— Jag vet mig just aldrig förr ha varit serdeles besvärad af högfärdsandan, — sade han. — Men nu, när jag ligger här rent af som ett vrak, nu sätter den åt mig rätt med besked. Att bäras af unga officerare och eskorteras af unga damer i bäfvande oro, det smakar något det, och kan väl vara värdt ett kallt bad och en kullerbytta.

— Är du mycket plågad, snälla farbror?

— Strunt, kära barn! Jag skall väl någon gång ha en gräns jag också.

— Men, söta farbror, hur kändes det att komma i sjön ?

— Vått och kallt, Emsen, det kan du lita på. Jag rosar inte marknaden! Men, som man kokar får man supa.

— Men hur var det? hur gick det till?

— Jo, isen var svag och sade: kras! Och min lekamen var tung och sade: plums! Der har du i få ord den historien. Jag låg der och kraflade så godt jag förmådde; men hvarken handtag eller fotfäste kun-219'

de jag få. Rätt sora det var böljade jag suga m vatten, som ett gammalt läskpapper, och det var slut med krafterna att hålla mig uppe.

— Men farbror kan ju simma?

— Kära Erasen, det är godt att simma, när man på det der viset kommit ner i ett hål och vid minsta rörelse är färdig att komma under isen! Du skall tro jag vhade göra nog att akta mig för det och att hålla mig qvar der jag var, så länge jag något orkade. Men snart, som sagdt är, var det slut med mina krafter, och sansningen öfvergaf mig. En sekund ännu och min kropp skulle ha gått åt djupet och min själ till evigheten! — Men den våghalsighet, som bragt mig uti klämman, bevisar bäst huru litet min arma själ ännu är färdig att lemna den förberedande skolan här nere. Måtte jag då kunna vara nog tacksam för att Herren bevisade mig nåd och lemnade mig ännu en besinningstermin, som jag så väl behöfver! — Ett par starka armar fattade uti mig just då jag höll på att stryka under isen. — Hur Elmers lyckats få reda på mig och hur lian betedde sig lör att få mig upp, det är mer än jag vet. Men upp kom jag, och det innan jag blifvit värre aftacklad än att kunna vända på lifsbogen igen, så snart jag fann mig på det torra.

— Och jag som grälade öfver ryttmästaren! — utropade Emerence, med vaknande minne och ånger. — Jag var rigtigt stött öfver ryttmästarens oartighet att gå ifrån oss; och det var en lycka att inte jag serverat det sköna théet, som stod föraktadt qvar och kallnade, ty då hade min indignation visst icke kännt några gränser.

— Jag ville ej säga hvart jag gick, — svarado Elmers, — ty jag fruktada att smitta några med min oro. Det skulle också gjort några minuters uppehåll för mig; och det var som om man ropat i mitt öra: skynda, skynda! Jag hade alltid ämnat gå och möta vår djerfve äfventyrare; men i detsamma jag tog thekoppen i handen föll det öfver mig såsom en in-220'

gifvelse att jag måste åstad genast. Jag gaf mig knappt tid att taga min mössa, och rusade af som en besatt, springande nästan hela vägen. När jag hann till Ängsboviken hade dimman redan börjat uppstiga; men den var ännu ej tätare än att jag tyckte mig varsna den mörka randen af en rök bortåt Furuholms-laudet. Olyckan stod så tydlig för mig, som om jag sett henne hända. Ja, jag kan nästa säga att jag såg vår väns nöd, så viss var jag derom. Och lika viss var jag också att den sköra isen ej skulle brista under mina fötter. Eller rättare, jag tänkte aldrig på att den kunde det, fastän jag flera gånger kände den bugna och böja sig då jag ilade deröfver. Dimmorna tjocknade omkring mig, men jag tvekade ej om min väg. Jag visste att jag hade ett mål, och att jag skulle hinna det.

— Ja, är det inte förunderligt med aningar? — sade Wolf och blickade djupsinnigt framåt den töckniga rymden. — Är det inte som ett trolleri? Jag har mer än en gång haft de besynnerligaste aningar, som slagit fullkomligt in. Alla i min familj har haft det. Men rasande svårt skulle det bli mig att säga huru och hvarifrån jag fått veta det der, som jag dock så bestämdt vetat. Jag kunde fundera mig tokig på den saken!

— För mig har aningens fält hittills varit temligen främmande, — sade Elmers. — Och det är först nu min själ börjat röra sig derpå. Men nog kan jag säga dig hvarifrån jag fått mina aningar.' Det är Guds Ande som begagnat detta medel, och jag kan ej nog tacka för glädjen att ha fått vara räddningsredskapet vid detta tillfälle.

Wolf och Wimmerskantz höjde på axlarne vid dessa ord, dem de räknade för första profBlten på ryttmästarens hos Lejonram förvärfvade predikogåf-vor. De skulle velat le deråt. Men det var någonting i omständigheterna — den stilla, halfdunkla qvällen som omgaf dem; den från en ond bråddöd nyss räddade gamle, som de, buro samt den varma och221'

öfvertygande ton, hvarmed den äfven af dem afhållne äldre kamraten talade — det var något i allt detta som återhöll deras löje.

— Jag önskar att jag haft någon aning också som hindrat mig från att gå och drumla på näsan och knäna öfver stenarne på stranden, sedan Elmers lyckligen fiskat upp mig ur sjön, — sade herr Adrian under en suck. — Elmers hade säkert någon aning om det också, ty han höll på att alldeles inte vilja släppa mig sedan han sökt få oss i land så fort som möjligt. Men jag föreställde mig visst inte att jag skulle tullra omkull och bli liggande för fäfot, utan satte min ära uti att bevisa mig vara karl för min hatt och gå på egen hand. — Just excellent gick det! Jag var väl yr i hufvudet, full af vatten kan jag tro. Vi hade en temligen besvärlig väg öfver ett stenrös, och jag hade ej tagit mänga steg innan jag damp i backen. Det skedde väl för att jag rigtigt skulle lära mig komma ihåg: att galna hundar få rifvet skinn. — Der låg jag då igen och väntade på en väns handtag! Och ett sådant fick jag. Elmers tog mig på ryggen, som fordom Æneas sin vördade fäder, och på det sättet kommo vi slutligen till Ängsbo. Ni kan tro der blef en häpnad! Jag gjorde en så bedröflig figur, att beskedliga Annika tog till att gråta och jemra sig af hjertans grund. Elmers gaf henne likväl snart annat att göra, ty han tog henne och Ebba till handtlangare, då han toll läkare och kirurger i yrket, och detta med en rådighet och skicklighet som gör mig dubbelt till hans gäldenär. Vet du, Ada, din Ebba är just en dugtig menniska eller kan åtminstone bli! Hon var läraktig rätt med besked, och har inte naturen ämnat honne till sjuksköterska, så har jag orätt. Hon bar sig så galant åt med att frottera och plåstra om mig, att mästaren sjelf snart kunde lemna mig för att hjelpa Jan med båren, som han börjat rusta i ordning. Tack vare allas deras förenade omsorger, känner jag mig nu helt pigg och nyter och längtar bara att få krypa i min222'

goda säng, der jag väl för knäets skull får hålla mig stilla några dagar, men med bästa höpp om snart vederfående. — Sen J, flickor, så långmodig och god är Herren! Till och med när vi i syndigt öfvermod, just på djefvulens vis, missbruka det sköna ordet : Han skall gifva sina englar befallning om dig, att du icke stöter din fot mot stenen, och vi rusa åstad på våra egna vägar och stöta oss, så ger han ändå sina englar befallning om oss, att stöten ej blir oss till döds, att den blott ger oss nya skäl och ny håg att tacka Honom och prisa hans heliga namn.

Med en lijertlig tryckning släppte herr Stjernefält nu först Adas hand, för att hopknäppa sina öfver sitt bröst; och hans fuktiga ögon, som förut ömsom sökt de båda unga ledsagerskorna, slöto sig för alla synliga föremål, under det hans själ på tacksägelsens vingar höjde sig till den eviges thron.

Så kom han hem till sitt Almlunda. Och en timma sednare rådde der redan djup nattlig stillhet.

Löjtnanterna voro på. väg tillbaka till staden. Emerence hade börjat -skåda de brokigaste bilder under Ole Luckojes uppspända paraply. Och om Ada ännu icke varsnade samme gode väns annalkande, så var det derföre, att hennes sinne var upptaget af någonting bättre än ljufva drömmar.

På knä bredvid sin jungfruliga bädd, tackade hon Gud för sin farbrors räddning och för myckot annat godt. Herr Adrian hade ej tillåtit henne att, såsom hon önskade, vaka hos honom. Han ville ej att någon skulle göjfa det. Men Elmers, med den rätt hans åtagna egenskap af läkare gaf honom, förklarade att det vore han som bestämde härvidlag och att vakposten tillhörde honom. Ty, ehuru han efter bästa förstånd behandlat sin patient, både hvad knäskadan och möjlig förkylning af sjöbadet vidkom, tordes han dock ej mycket lita på sin skicklighet och ansåg säkrast att ej lemna honom ur ögonsigte under natten.

— Frukta icke att vakan skall bli lång för mig,

t223'

ty detta skall bli min sysselsättning, —hade han sagt till Ada, då de önskade hvarandra god nat, och han slog upp Romarebrefvet i herr Adrians bibel och pekade på det språk, som lian på morgonen sagt sig ej våga i Apostelens mening upprepa, samt på de följande, der Paulus så herrligt målar Guds barns saliga frihet.

Ada förstod honom så väl, som om han i dessa få ord sagt henne hela sin tankegång. Elmers räknade såsom ett synnerligt nådebevis att kan fått komma herr Stjernefält till hjelp i hans fara; och vid emottagandet af detta prof af den himmelske faderskärleken fick han mod att tro på sin ljufva barnarätt och räkna sig den tillgodo i dess fulla, oändliga vidd. Han skulle då ej mer tillbakahållas från glädjen och friden i Gud genom känslan af sin skuld och begäret att sjelf något göra till dess försonande. Han skulle känna att allt redan var fqpsonadt; och i stället att se på synden skulle han blott se på Honom som borttagit syndens förbannelse. Adas hjerta flödade öfver af tacksamhet vid denna tanke.

Herr Stjernefält sof temligen godt om natten; men Elmers ångrade dock ej sin vaka, ty han fick tillbringa da tysta timmarna ostörd med det höga ämne han valt att begrunda.

Från denna natt var det melankoliska uttrycket försvunnet ur ryttmästaren ansigte och röst, ty den sorgbundenhet, som i många år utgjort grundtonen i hans väsen, var förjagad af Honom som sade: Kommer till mig, och J skolen firma ro till edra själar.

17.

— Jag vill inte ens fråga om du blifvit läsare, jag vill inte veta det, — sade öfversten, som frampå förmiddagen följande dag kom ut till Almlunda för224'

att se till sin bror. Och hjertligt skakande sin gunstlings hand ännu en gång, tillade han:

— Var hvad du vill, Elmers, ty jag ser på dig, att du i alla fall är vän och militär och menniska. Jag har varit rasande på dig, det vet du. Men hur det är, så behöfver jag bara få dig tillbaka för att bli god igen. Jag tänkte jag nu skulle få se dig vara ett ben-och-skinnbeläte, en jemmerlig döddansare, krupen i säck och med aska på hufvudet, en sirapskruka af aldra horriblaste fason; och i stället, hederspojke, har du ju alldeles tagit bort den der svårmodighets-skylten, som pinade mig så innan du for. Du ser lika karlavulen, lika kraftig och sannt militärisk ut som någonsin, ocli gladare till på köpet! — Nå-nå, magrat har du, inte så obetydligt, ser jag; men det gör ingenting när det bara fins mod i bröstet och lif i sinnet. — Du följer väl med in till staden nu, hoppas jag, ^ att Lejonram inte ånyo får dig i sina klor?

Byttmästarens jakande svar satte öfversten i så godt lynne, att han sjelfmant föreslog Ada att stanna qvar hos den bleke, på sin säng hvilande; farbrodren till dess han blefve fullt återställd — ett förslag hvarvid hon förvandlade till kyssar de böner som hon för samma sak haft färdiga pa läpparne.

— Men du, Emérence, får gora dig färdig att följa med hem, — återtog öfversten. — Ty — hvad tycker ni väl ? — Thérese har sjuknat nu igen! Just i dag på morgonen fick hon ett allvarsamt recidiv. Wolfen kom upp till oss med helsningar härifrån och berättelse om hvad som händt här; och vips — hon är ytterligt nerfsvag, stackars liten! Hon låtsade emedlertid inte då strax om någonting, utan gick blott in till sig, och der fann min hustru henne en stund derefter i ett sådant der svårt anfall af kramp och satanstyg. När jag for, såg hon miserabel ut och gulare än någonsin. Marianne är förtviflad. En mindre öm mor än hon kunde bli det. Och hon med sin ömtåliga natur, sitt sensibla lynne! Jag vet san-225'

nerligen icke hvart tusan det skall taga vägen med både mor och dotter!

Men när öfversten fjorton dagar sednare kom tillbaka för att hemta Ada, sedan herr Adrian börjat gå uppe igen, då visste han likväl hvart det skulle taga vägen.

— Nu skall ni få höra nyheter, — var då hans första ord. — Doktorn vill nödvändigt ha Thérèse till Carlsbad, och Marianne reser dit med henne. Men som hon blifvit rigtigt svag och hysterisk genom bekymren för flickan, min stackars Marianne, så behöfver hon först friska upp sig med en angenämare tur. De resa således omkring först några veckor, och du, Ada, följer med.

— Jag? Nej, söta pappa! Jag har hvarken lef-versjuka eller nervåkommor lyckligtvis.

— Men du skall roa dig. Det bär ej af till Paris, skall du veta.

— Låt mig slippa hvart det än bär, snälla pappa! Jag är bjuden att roa mig här i sommar, och våren sjelf har skrifvit bjudningskortet dessa dagar. Hvar gång jag gått ut på parterrerna och sett hans älskliga flit med sin skönskrifning i Crocus, Anemoner och Violer, har jag nigit och tackat och svarat : Ja-ja, här skall jag njuta förtjusande sommarnöjen!

— Godt och väl! Men resa och se verlden är väl ändå mer förtjusande. Och så bildande, så fashionabelt! Har jag inte ofta hört att resa ligger i hågen på er alla, och inte minst på dig!

— Men kom ihåg, pappa, jag har alltid sagt: först Sverige, sedan utlandet. Och nu framför allt fäderneprovjflsen och Almlunda! Jag behöfver nödvändigt denna sommar att göra mig bekant här.

— Åh, du besinnar dig nog! Tänk bara, mamma ämnar bli tre dagar i Hamburg, tre i Berlin, en vecka i Dresden, fyra veckor i Paris.

— Och jag skulle behöfva fyra månader i Paris, fyra i Schweitz, tolf i Italien, och så vidare. Det skulle blott ge mig en tantalisk törst att så der flyk-226'

tigt titta på ett och annat och ila vidare. Nej, goda min egen pappa, låt mig bli hemma!

— Nå, inte vill jag tvinga dig, men dumt gör du! Hvem vet om så godt tillfälle erbjuder sig mer? Och du kunde ha god råd att bestå dig ...

— Men pappa nämnde ej Emerence. Skall hon b i hemma?

— Naturligtvis. Eör tusan! tror du jag har ett haf att ösa pengar ur? Den som behöfver resa måste jag väl kosta på; men dermed får det minsann heta stopp! Du skulle kosta på dig sjelf, du, förstås.

— Ack, söta pappa, efter jag är så lycklig att kunna det, så låt mig kosta på Emerence i stället.

— Är du galen, flicka?

— Nej, far. Men Emerence har mycket mer än jag önskat att få resa; och det skulle göra henne ondt att ej få dela lika med Thérèse; också har mamma sagt att Emérence behöfver dricka brunn i sommar. Hon har blodet för mycket åt,hufvudet och är långtifrån så frisk som lion ser ut. Om Carlsbader-vattnet inte passar för henne, kan hon ju få något annat. Lilla, gullgoda pappa, låt henne följa med! låt mig få bli hennes Wohlthäterinn; men utan att hon vet det. Hon måste tro att det är du. Ack, du får inte neka mig, pappa! du får inte! det vore så roligt, så roligt!

— Men det der är ingen lapprisak, Ada! Med allt det krafs och sattyg som skall vara till paryren går en sådan resa till mycket pengar.

— Behöfs inte en skilling mer för Emérence än mig, och du har sagt att jag hade råd till det. Var snäll, pappa! Söta, goda pappa!

Öfversten såg sin dotter djupt in i de bedjande ögonen och sade:

— Nå, du skall väl ha din vilja fram då, lilla upptågsmakerska! Men då får du också ta småflickorna på din lott i sommar; ty mabonne vill resa ^ill Marstrand och jag tänkte att Emérence skulle vara vice-bonne för dem under ferietiden. Jag skulle227'

skjutsa ut dem till mitt boställe på sommarbet o; men när du så för rasande korsar alla mina planer, så ser jag ej annan råd, än fråga Adrian om han vill ta småherrskapet med på köpet for att få behålla dig.

— Ja, det vill jag, och heder och tack skall du ha på köpet, — svarade Adrian, som fägnades både af att få barnen till sig och att se Adas sommarnöje derigenom förhöjas. — Helsa tultingarne att farbror skall ta emot 4pm med varma serveter. Hej! hvad vi skola kampera ute på åker och äng tillsammans! Ty det är ferier, Ada, så du får ej hålla dem vid böckerna. Men vi skola låta dem stafva på ett kapitel af naturens stora bok, kapitlet om blommor, insekter och fågelsång.

— Ungarne krama visst ihjel mig i förtjusningen när jag kommer hem med detta glädjebud, — sade öfversten leende. — Lilla, sköna Almlunda till sommarhem; favoriten Ada till vårdarinna i stället för Emerence, som är något för kolerisk af sig att vara dem rätt i lag; och farbror, som tar dem i beskydd mot böckerna! Sannerligen jag är riktigt glad åt vårt påhitt. Ocli Emerence sedan! Jag tycker det skall bli ett jubileum när det heter: du får följa med! Det blir en fröjdefest derhemma, som jag riktigt njuter af på förhand.

Öfversten tryckte sin brors hand med ovanlig hjertlighet och kysste sin dotter, fullt försonad med hennes upptåg. Oaktadt all kärlek för sin hustru, hade han börjat märka att hon på sednare tid varit föga moderligt sinnad mot hans förstfödda; och någon eftertanke sade honom lätt, att en resa i främmande land, ensam med henne och den sjuka, nyckfulla Thérese, kunde bli för Ada något helt annat än en lustfärd Han undrade nu snarare på sig sjelf, som kunnat föreslå den, än på hennes motvilja för resan; men höll henne räkning för att hon hvarken nu eller någonsin sedan lät ana det ringaste om en sådan bevekelsegrund till sin lust att bli hemma.228'

Ada kom nu väl till pass att deltaga i den brådska som rådde der hemma för den tilltänkta resan. Om hon haft hundrade händer, skulle öfverstinnan haft öfvernog att sysselsätta dem med; Thérèse måste ha hela sin garderobe förnyad, om det skulle gå an att visa sig i främmande land, och var alltför svag att sjelf lägga hand vid det minsta; och tillochmed Emérence hann ej sjelf mycket ställa med sina saker, ty af idel glädje öfver resan tappade hon bort en god del af sin verksamhetsförmåga. Rätt som hon sydde kom der för henne någon rosenröd fantasi om alla nöjen hon skulle smaka, alla äfventyr hon skulle upplefva, alla eröfringar hon skulle göra; och då måste hon släppa nålen för att klappa i händerna, eller slå på knäna och gapskratta, eller springa framför spegeln och göra söta miner; och först sedan hon jollrat bort en god stund, kom sinnet åter i nog jemnvigt för arbete. Ädas hjelp blef således god att ha för alla, och hon sparade den icke heller. De stilla veckorna på landet hos farbror hade friskat upp henne betydligt, och utsigten att snart och för så lång tid få återvända dit satte kronan på den lyckliga sinnesstämning, hvari hon nu befann sig. Dagarne tycktes henne flyga fram, och den tryckande, qvafva luften var alldeles försvunnen ur hemmet; åtminstone kände hon den icke mer. Yäl sparade öfverstinnan ännu icke på stickorden, och Thérèse var lika nyckfull och oförklarlig, lika kall och döf i andligt afseende som förut; öfversten Bvor och brummade, om icke så mycket öfver läseri, så dessmer öfver dåliga penningetider; och tonen i huset var lika ytlig och tom som förut. Men Ada lefde i en soligare verld, dit dessa töcken icke nådde. Minnen och förhoppningar, aningar och visshet förenade sig om att måla endast ljufva taflor för hennes syn; och aldraskönast blefvo dessa taflor derför, att hon såg dem återspeglade i ett par andra ögon, hvilka hvarje dag glänste af den nya klarhet som de vunnit.

Den l:sta Maj foro öfversten och ryttmästaren229'

på möten; den 3:dje gick öfverstinnan med sina döttrar ombord på ångbåten; dagen derpå kom farbrors (jrrålla att hemta Ada och småflickorna till sina gyllene frihetsdrömmars ort.

18.

Högt på sin kulle bredvid den speglande insjön, men likväl halft begrafven i den täta skuggan af almar, lönnar och kastanier, framtittade Almlundas hvita byggning, en liten och anspråkslös, men obeskrifligt inbjudande sommarboning, inom hvars lugna väggar friden tycktes bofast, och hvars smakfulla trädgaras-tei'rasser, kantade med kransar af blommande hagtorn och syrener, sände den ljufvaste gärd af vällukt ut i den allmänna sommarglädjen.

Ännu låg morgonens friskhet qvar öfver nejden, öfver ängar som pryddes af tusentals blommor, öfver fält, hvffEas lofvande skördar gungade i lätta vågor, vaggade af balsamiska vindar. Daggperlorna, naturens klara tacksamhetstårar, glindrade på hvarje grässtrå, och sångfåglarnes täcka körer skållade ur skog och lund. Sakta krusad glittrade sjön nästan så klarblå, som den himmel han speglade; och långt der-bortom höjde de dunkelblå bergen djerft, af intet töcken skymda, sina hjessor mot horizonten. Den lilla bäcken, som, sorlande mellan blommor, hoppade ntfor de dels naturliga, dels konstgjorda hinder som mötte hans väg genom trädgården, sjöng i kapp med fåglarne och vinden; och öfver allt låg det förklarade leende som intet språk beskrifver och ingen pensel målar, det leende som tyckes komma ej blott från solen, utan, liksom till svar framlockadt, äfven ur lofven, gräsen och vattnen. *""*"

Sjelf en ljusstråle, en sångfågel, en blomma bland de många, stod Ada bredvid bäcken på kanten af öf-230'

versta trädgårdsterrassen, och skådade med tjusta ögon ut öfver sin leende verld. En lätt, ljus morgonkläd-ning flöt i luftiga veck kring hennes ungdomliga gestalt, och det högt gående bluslifvet pryddes af en bukett nyss fästad i skärpet. Hennes ljusbruna hår böljade i konstlösa lockar, så som hon helst brukade och nu om förmiddagarne på landet alltid tillät sig. Den runda halmhatten och korgen med trädgårdssmultron, som hängde på hennes arm, skulle ha anstått en idyllens herdinna; och hade vi kommit en halftimma tidigare, skulle vi funnit henne sjelf ej så obetydligt lik en sådan, der hon med uppfästad klädning och undanvikna ärmar, för daggens skull, gick ibland bärsängarne och plockade förstlingen af de högröda bären. Men nu hade hon redan återtagit ett för den nordiska ungmön mera vanligt utseende.

En kär barndomsvana hade i dag lockat Ada tidigare än vanligt ur bädden, der hon i allmänhet ej fördröjde sig. Det var midsommarsafton, och lion hade på Bergala alltid haft för sed att den morgonen se solen gå upp. Ingen annan i huset var ännu vaken, då hon, efter detta högtidliga skådespel, återvände dit. Hon tyckte då skada att icke njuta mer af den sköna morgonen ute, skaffade sig en korg, lade ifrån sig ahawlen som redan böljade kännas för varm, och gick att bereda farbror och systrarne den smakliga Öfverraskningen af smultron på kaffebordet. Mer än ett god morgon hade hon, under det lätta arbetet, ropat åt göken och bofinken, mer än en glad nick hade hon skickat åt surrande bin och drillande lärkor; och mer än en smekning bestod hon nu åt syster Mariannes älskling, den branfläckiga rapphönshunden, som med hviftande svans och tusen krumbugter uttryckte sin fägnad öfver att ha sökt upp henne.

Men det var ej blott naturmenniskans njutning af ett skönt närvarande som Ada erfor, der hon, en vacker bild af ungdomsfröjd och lifslust, stod på den blomrika planen, omgifven af all sommarens fägring. Det var ett högre lif som strålade i hennes ögon och231'

log på hennes läppar; det var Gifvaren, Fadren, som hon med barnets kärlek skådade förklarad i de rika gåfvorna; och med knäppta händer och from tacksamhet böljade hon sjunga:

"Min själ skall lofva Herran,

Min tunga prisa skall hans namn!" etc.

I dylika stunder var det som Ada mest fägnade sig åt sin sångröst. Hon var så glad att. ha fått, äfven hon, en stämma med i naturens stora jubel-konsert; och hon höjde den så konstlöst som lilla sångaren i närmaste häck, men tillika så andaktsfullt som tempelsången klingar genom hvalfven.

När hon slutat sin psalm, stod hon ännu ett ögonblick tankfull qvar framför den sköna sommar-taflan, men ämnade just vända sig derifrån och gå in, då ljud nådde hennes öra, ljud vid hvilka rodnaden steg högre på hennes kinder och en sprittuing genomilade hela hennes väsen.

Ljuden närmade sig; de voro redan helt nära.

Det var det välbekanta trafvandet af en häst, en oldig kolsvart springare, som denna sista veckan plägat dagligen föra sin herre till Almlunda, likväl först till middagen eller mot aftonen. Efter all anledning borde det icke vara han som kom vid denna tidiga timma; och likväl — Ada kunde ej misstaga sig på haus ankomst eller en annans! Innan den blyga, men ljufva vissheten, att det var ha*), tillät henne lemna terrassen och gå honom till mötes, helsades hon redan ett god morgon och Guds frid af den kommande, som kastat tyglarne åt Johannes och skyndat till trädgården. Och ett par så vältaliga ögon mötte hennes, att hon måste nedslå sina, i det hon dock med ett leende välkomstord räckte honom sin hand.

— Men så bittida, — tillade hon, och drog sakta tillbaka handeu ur den trofasta tryckning, som visst icke förolämpade, men ändå icke fick bli alltför lång. — Farbror är väl knappast uppstigen ännu, och flic-232'

koma drömma säkert som bäst om majstången och midsommarsdansen. I förmaket dammas gardinerna och i salen skuras golfvet. Jag kan verkligen""inte be ryttmästarn stiga in, utan det blir nu att hålla till godo i det gröna med mig en stund.

— Jag skall försöka bära det ödet, — svarade Elmers leende; — så mycket heldre som jag väl ej kommit så tidigt, om ej i hopp om något sådant. Alice sqvallrade ur skolan i går om syster Adas plan att vara uppe fore solen i dag, och jag beslöt vara så med, för att bedja fröken Ada om ett samtal och

Det hade gått lätt att boija; men fortsättningen blef svårare. Elmers hade likväl hundratals gånger öfvertänkt det han nu ville säga; ja, hade i flera dagar riktigt gått med orden på tungan; visste dessutom att Ada förstod honom äfven utan ord, visste att han längesedan förrådt sitt hjertas hemlighet, och hoppades temligen säkert att hon skulle höra honom med godhet. Det blef ändå ej annat än stammande och afbrutna ord, ty han kände djupt vigten af denna stund och af det svar han ville begära.

Men han återfick talförmågan under det han förde Ada utför terrasstrapporna. Man kunde naturligtvis ej bli stående på den soliga platåen deruppe, utan sökte en aflägsnare och mera skuggig plats i Adas favoritlöfsal af kaprifolium och vilda vinrankor, under hvars lummiga hvalf lilla bäcken gjorde sin sista lekande bugt mellan vattenliljor och förgät-mig-ej innan han kastade sig i insjöns famn. Bäcken sjöng och dansade bland blommorna, men i mera stilla takt sedan han lyckligen slutat sprången utför kullar och terrasser. De hvita perlor af skum, som ifvern och brådskan uppjagat, lade sig innan hon gick att famntaga liljorna; men kommen ut ur löfsalen igen, mötte han ännu en ojemn kiselbädd, som lät det klara vattnet krusa sig och knota under beredeisen till"sitt stora saltomortalo ut ibland djupare böljor. Under taket af blomsterrankor skådade man fritt öfver dessa böljor233'

ända till de fjerran blånande bergen, men skuggan var dock så djup och ensligheten så fullkomlig i det lilla sommarkabinettet, att det väl passade for ett själsutbyte, som ej borde ha andra vittnen än det höga osynliga, hvars närvaro helgade det. Här på den lilla rörsoffan, som Elmers ett par dagar förut roat sig att pryda med mossa, snäckor och koraller, lyckades han både att framställa sitt ärende och få svar efter önskan.

Så långt hade det då kommit med hans föresats att aldrig gifta sig med en rik och adlig flicka! Men när har icke kärleken öfvervunnit sådane idéer? Värre hinder hade hans kärlek för Ada haft att öfvervinna under första tiden af hans andliga bekymmer; ty vissa skiften hade dch då blifvit alldeles trängd i bakgrunden — ett vådligt prof för sådana känslor! •— och i andra, då den framträdt i sin fulla styrka, hade den fått lida svåra anfall såsom varande farligaste fienden för hans salighetssak. Ty Lejonram sparade ej att gå de innersta känslorna riktigt på lifvet, och sökte bevisa att man svårligen kan frisäga sig för Ögonens begärelse och syndig lusta, då det är en skön, ung qvinna som man älskar. Men den gick segrande äfven* ur denna strid och blef blott renare och sannare i den mån kärleken i Kristo djupare fattade honom. Innan Elmers lemnade Odinsberg hade han fullt stadgat sin öfvertygelse, att då Gud danat oss med sinne för skönhet, den han i så rikt mått förlänat åt en del af sina verk, kan det lika litet vara hans mening att vi skola döda detta sinne som någon annan af de förmögenheter han gifvit oss; att vi visserligen böra vara färdiga att för hans skull rifva ut öga och hugga af hand, men blott då dc göra förargelse; och att kärleken till en skön flicka ej är syndig lusta, som gör förargelse, då hvarken hennes skönhet är det som högst värderas, eller hennes genkärlek, ehuru dyrbar, det, som angelägnast sökes. Han kände med all sanningens visshet att en förening med Ada ej skulle göra honom lycklig, om234'

han ej vunne den förening med Gud som hans själ framför allt begärde. Och vid denna visshet blef han lugn och tillät sig återse henne. Den förut uppställda omöjligheten, att hon skulle kunna älska honom, smälte snart bort som snö i solsken. Och den ömtåliga, falska hederskänslan, som förbjudit honom välja en brud gynnad af någon den såkallade lyckans företräden, måste han ju nu anse för en dum och syndig fåfänga, sedan han börjat betrakta hela detta lifvet med helt andra ögon än förr. Ty hvad blifva i en andligt sinnad menniskas ögon företräden af rikedom och börd? Intet, mindre än intet, i annat afseende än såsom medel till att kunna göra godt. Och när de erbjudas, tager hon dem såsom sådane, utan betänkande, men i allvarlig känsla af sin pligt att väl handhafva lånet; tager och tackar, likasom för hvarje god gåfva; men står hvarken ock krusar, eller skjuter stolt ifrån sig; ty äfven den största guldklimp blir ju ett ringa stoft mot hvad hon förut fått och tagit för intet.

Ej under då att den kolsvarte fått väl lära sig vägen till Almlunda på dessa åtta dagar efter mötenas slut, ej under att Elmers red ut att se solen gå upp midsommarsaftonen, helst som han kunde vara viss att öfversten ingenting hade emot hans utfärd.

Öfversten hade mer än en gång låtit förstå att han märkte "hvar haren hade sin gång"1', för att tala med Adrians ordspråk, och att detta försonat honom med Adas korgutdelning under vintren. Yäl skulle han ännu gerna ha tagit den unga grefven eller rika majoren till måg; men, "en fin", sade han, "en hygglig karl, som flickan tycker om, är i alla fall hufvudsaken; och inte blir jag den som klandrar hennes smak, om hon tycker om Elmers".

Öfverstens tillgifvenhet för sin vän hade snarare ökats än minskats sedan han fått honom tillbaka från Odinsberg; och utan att göra något derför, utan att ens veta deraf, hade Elmers lärt honom begripa den skillnad mellan läsa och läsa som han förut, till stort235'

obehag för sin bror, ej velat fatta. — Låt Rutersvärd och Wimmerskants och hvem som behagar kalla Elmers Pietist och Läsare hette det nu. "Hvad tusan hakar gör det hvad fårskallar inbilla sig? — Elmers lärer Guds ord, det gör han rätt uti. Han kan tala derom bättre än mången prest, om det kommer derpå an; men det finns, ta' mig sjutton, inte en droppa sirap i honom, utan rätt och slätt ren gudsfruktan, som jag alltid skall ha den största aktning för. Han babblar också inte i tid och otid, som den der galne Lejonram; men säger han något, så kan det taga hjertat ur folk, så kraftigt och trohjertadt kommer det fram.

Denna åsigt hade öfversten synnerligen utvecklat under mötena, sedan han märkt en sch annan af officerarne Tvlla en helt annan och betrakta den förut högt aktade kamraten med en blandning af ömkan och löje. Han ville då — för att bruka ett af Adrians favorit-ordspråk — stämma i bäcken innan det komme i ån, och genom sitt öppet uttalade bifall qväfva hvisk-ningarne af tadel och gyckel öfver "den väckte eller fromheten i uniform", hvilka han ej kunde höra med samma lugn som Elmers sjelf. Men troligen bidrog dennes lugn, och den verkliga vänskap han åtnjöt af de bästa inom corpsen, mera till vinnande af chefens välvilliga afsigt än hans bemödanden att inverka på opinionen. Gycklet stannade vid hviskningar och löje mellan några få, ehuru Elmers fritt erkände sin pligt och sitt behof att läsa och bedja, och uppmanade alla dem som ville höra på honom alt göra detsamma. Hans exempel vann väl just ingen efterföljd, utan af ett par af manskapet inom hans egen sqvadron, som på fullt allvar behjertade det; men flera samtalade gerna med honom i ämnet, förklarade att gudsfruktan vore en lika vacker prydnad för en krigare i våra dagar som i Gustaf Adolfs och Carl den tolftes, att om man icke förut haft den, så borde man skaffa sig den, och föresatte sig att taga till den gamla underliga bibeln så snart de kommo hem.236'

Men också hade i ryttmästarens väsen ingen sådan förändring föregått som kunde stöta dem för hufvudet såsom en galenskap. Med undantag af det gladare uttryck som han vunnit, och ett varmt tal om hvad som hörer till Guds rike, när anledning dertill osökt erbjöd sig, var Elmers sig alldeles lik. Han hade aldrig haft mycken tid för sällskapande, emedan skrifbordet och böckerna för det mesta upptagit honom ; han hade undvikit dryckeslagen af smak och spelborden af grundsats, samt ej sällan varnat vänner och kamrater för dessa stötestenar; han hade ingen svordomsvana att bortlägga, emedan en vaksam mor och en tidig utbildning förvarat honom mot detta missbruk; ett stilla samtal hade alltid smakat honom bättre än det muntra glammet och det vra skämtet; i hvad som rörde tjensten hade han varit nitisk, mot kamrater broderlig och hjertlig, för truppen en vän, nästan en fader. Han kunde således förblifva som han varit, fastän en omskapning föregått i hans inre och hevekelsegrunden till hans handlingssätt blifvit en annan än förr. Kristi kärlek tvingade honom nu'; men dess befallningar talade ej ett annat, ehuruväl ett. varmare språk än förut rätts- och hederskänslan. Hans synd hade varit otron, den han väl sjelf kände såsom en omätlig, ehuru nu förlåten synd, men den verlden icke bemärkt och hans umgängesvänner ännu föga förstodo. Långtifrån att framställa sig för dem såsom en föresyn af fromhet, var det tydligt att Elmers nu mindre än förr tyckte sig något vara; han öfvervägde i stillhet den nåd som vederfarits honom ,och gjorde för ingen del ånspråk på att vara en mästare för andra, fastän han fritt och glädjefullt, i största ödmjukhet, bekände hvad andas barn han blifvit. På detta sätt borde de som egentligen ensamt gjorde gäck af hans ""läsen", herrar muntergökar och rummelkurrar, minst bemärkt detsamma, ty med dem hade han föga beröring. Men det behöfde blott sprida sig, att han t. ex. till en ung kamrat, som vändt sig till honom i affärsbekymmer, uttalat sin varning mot237'

utsväfningar, ej såsom förr blott ur den synpunkt att anseende, framtid och helsa sattes på spel derigenom, utan ur den "att vi icke böra tjena synden, emedan vi hafva en Frälsare som dött för att befria oss från hennes ok." Man fick stoff nog för gyckel redan i ett enda sådant drag, och det kunde naturligtvis ej bli det enda. Hvad betydde emedlertid för Elmers detta gyckel?

Åtminstone ingenting nu, der han i löfsalen bredvid bäcken glömde att det fanns en verld dessutom.

Men tiden hade ej glömt att gå, under det han och Ada glömt beräkna dess gång. Redan länge hade kaffebordet stått dukadt under den stora linden på gården, och herr Adrian satt på gungbrädet med boken i handen för att, som vanligt, fore frukosten läsa ett vackert Guds ord för de sina.

Qvicka små fötter dansade utför terrasstrapporna, och sökande efter Ada sjöng Marianne, i det hon vyssjade en liten som sötaste kattunge i sina armar:

»Ekorren gick på ängen och slog med alla sinn sjn draggar.

Till honom kommo flugorna små och räfsade höet i strängar.

Kråkan lassa', skatan drog, och lilla kissemiese körde.»

— Nu skall jag göra min egen visa, skall du få höra, kisse, — tillade hon, och tryckte den nya favoritens gråa hufvud ömt intill sig.

»Min Ada, min Ada, hvar håller du till?

Har katten tagit lilla syster?

Jag säger dig, Misse, ligg stilla! ligg still!

Du — (ja, se der står jag nu! — jo tyst!) Du får inte vara så yster.»

— Jag skulle ödmjiikast tro att jag kan rimma, jag! — Men hur rimmar det sig att jag iute aldra-först söker Ada i hennes sommarkabinett? Hon är nog der ändå. Ja, Misse, der finna vi rätt på henne.

Och visst fann lilla Marianne der mera än hon tänkte: sin goda vän ryttmästaren, som på ett högst märkvärdigt sätt höll på att hjelpa Ada fläta in några kaprifolierankor, hvilka under sin yppiga blomstring tagit sig alltför sjelfsvåldig frihet.238'

— Huj, så varmt det redan är, — utropade Marianne — Det syns aldrabäst på dina kinder, Ada! De äro så röda, att det ger återsken ända ned på halsen. Jag försäkrar att det är sannt! Se, Elmers, är det inte som jag säger?

Men Elmers hvarken såg eller hörde i sin ifver med kaprifolierna, och Ada skakade fram lockarna öfver både hals och kinder, i det hon åter knöt på sig den aflagda hatten och tog sin lilla skarpsynta syster under armen.

Man skyndade upp till gården, der liela husets personal var samlad, Johannes, Sara-Lisa, Ebba Wild-mark, Jan och hans Annika, samt ett par sednare komna tjenstehjon.

Så snart trädgårdspartiet helsat, alla tagit plats, och Marianne låtit kattungen löpa, satte herr Stjernefält. på sig sin allvarliga min och sina glasögon; och efter en kort paus, hvarunder alla sökte samla sina tankar, begynte han morgonbönen.

Vår hjelp, står i Herrens hand, dm himmel och jord gjort hafver, var det språk som för dagen förklarades i Pasigs bearbetning af Luther; och med innerligare lif än vanligt föreläste Adrian i dag de sköna orden. Han hade nog märkt också han, att "det var varmt" omkring honom, och denna hans skarpsynthet hade väckt en hel här af både glada och allvarliga tankar. Det som uttalat sig mellan de unga tu var honom väl icke oväntadt, ej heller såg han det numera ogerna; men i sådana stunder är det dock så mycket söm vid frågan: hvad månd varda af deras framtid, tränger %ig på faderligt sinnade vänner! Med djup rörelse läste han vid slutet af den korta bönestunden välsignelsen öfver sin lilla församling; och i det han så gjorde blef glädje och frid äfven hans enda känsla. Hvart han blickade omkring sig var allt så ljust och godt! Han läste den hänförda sällheten i Adas och hennes grannes blickar, den menlösa fröjden i barnens, den lugna förnöjsamheten i sina tjenares, och i Ebbas ett sorg-♦239

fullt allvar, som sedan några dagar böljat skönjas der

— en obeskrifligt fägnesam förändring af hennes förut så slöa, djuriska blick. Solen log genom lindens susande löfverk; blommorna doftade och nickade; och husbonden tyckte sig känna flägten af Guds Anda öfver den lyckliga runden.

Tjenstepersonalen begaf sig, efter att ha skakat hand med den värdige husfadern, till köket att intaga sin bastantare frukost, och Sara-Lisa bar ut glaskupan med kaffet, som emedlertid genomgått sin sakta kokningsprocess på hörnet af spiselhällen.

Herr Adrian fann sin morgondryck bättre än vanligt, och gaf sin kokerska en mention honorable, hvarvid hon nöp på sitt randiga förkläde, i det hennes frodiga anlete sken af ett fröjdefullt löje; men i alla fall gaf hon korna äran, ty "kan veta, gräddan är så förbål t fet och rar nu, och det gör allt åt," förklarade hon anspråkslöst.

Men smultronen, ropade nu Adas vaknande minne. Hur hade hon kunnat låta dem stå så länge qvar i solskenet på terrassen! Och tänk om Pirre eller Lady hittat på att springa dit och slå omkull hela korgen!

— Nej, sådan odygd hade naturligtvis ej fallit dem in, och fastän bären solat sig, hade de ännu qvar sin friska, aromatiska ånga. Ada ville ha en mention honorable för dem" också, men fick i stället en lråga om Elmers kommit så tidigt för att med henne leka "plocka smultron under snön," hvarvid åter högröda skyar drogo öfver hennes ansigte. Det var en lycka att Elmers i detsamma lutade sig djupt ned mot Marianne, för att lemna henne bättre tillfälle att nypa honom i örat.

Hvarifrån den besyntierliga seden kommit, att man skall nypa folk i öronen när de äta något af årets torstlingsskörd, är mer än vi veta, men det veta vi, att alla älskare borde ega ryttmästaren takt, då han nu så villigt ställde sig denna sed till efterrättelse, ty den blyga rodnaden på ungmöns kind är240'

en fin ros, som fordrar varsam behandling. Kanske är dess förgänglighet ofta en följd af brist på sådan.

Sedan bären blifvit med god smak förtärda, och farbror hjelpa småflickorna skämma bort Lady och Pirre med återstoden af gräddan, sprungo de två- och fyrbenta lekkamraterna sin väg i yr täflan. Då lutade sig Ada till den gamle vännens bröst, och Elmers fattade från andra sidan hans hand. De behöfde ej meddela honom sin ljufva hemlighet, men de hade ändå så mycket att säga honom derom; och herr Adrian blef ung på nytt vid att lyssna på dem. Han lade hela sitt hjerta med i deras hjertans angelägenhet, och hjelpte dem bygga på deras framtidsplaner med större nit än han någonsin byggt på sina egna luftslott.

Det var en landtegendom, ej långt aflägsen, dit Elmers redan ofta i sina tankar förlagt scenen för sitt och Adas samlif. Den var till salu och erbjöd för hans verksamhet många och stora fördelar. Ada hade aldrig sett den, herr Adrian icke heller; men de hade nog tro på hans smak och omdöme att obe-sedt gilla valet; och han beskref stället så lifligt att de i fantasien kunde göra sig hemmastadda der. Om icke Ada rätt väl kunde taga del i de nyodlingar skogsplanteringar och vattenverks-anläggningar, som gladde hennes väns företagsamma sinne, så gladde de henne ändå för hans skull, och Tion tog så mycket innerligare del i planerna till förbättring af arbetarnes ställning och vilkor. Medan herrarne plöjde, sådde, timrade och sågade, gjorde hon jättesteg i sin bekantskap med dessa menniskor, för hvilka hon skulle blifva en mor, en syster; och med gemensam ifver ordnade de alla tre skolinrättningar och uppmuntringar till sedlighet och ordning. Men mest och i lyckligaste gemensamhet byggde de på det kristliga familjehemmets altare, vissa att om än alla andra planer uppginge i rök och all annan fröjd bedrog, skulle de dock ha en god och trygg skyddsmur på dess fasta grund.241'

Mot middagen red Elmers hem för att tala med öfversten, som sent aftonen förut hemkommit från en några dagars resa, och hvilken han ännu icke träffat. Han gjorde det icke heller nu. Öfversten hade gått tidigt ut; man visste ej hvart. Han återkom icke till middagen, och då Elmers hörde att han skickat bud hem efter sitt ekipage, för att föra honom till Furuholm och Almlunda, skyndade han sjelf tillbaka till det sednare stället. Men der var ingen öfverste.

Adrian gick och mediterade på sitt klöfvergärde, småflickorna bundo kransar till majstången, och Ada affärdade ett stadsbud, som, bland flera ärenden för hushållets räkning, skulle ha ett äfven för henne, nemligen till stugan på Näset. Efter farbror måste Karin vara den första hon meddelade dagens vigtiga och glada händelse; hon hade således skrifvit några rader, och bifogade en blomsterbukett, färgrik som hennes förhoppningar. Budet medhade dessutom en god bok till helgdagsnöje åt Karin, hvarjehanda smått åt barnen, sådant ett välvilligt sinne kan med ringa kostnad hitta på, samt till madam Lundgren ett paket med linnesöm, lika kärkommet för hennes arbets-flit, som behöfligt för herr Adrians ännu föga försedda linneskåp. I bestyren härmed öfverraskade Elmers sin fästmö, o6h han fann henne icke minst älskvärd så.

På aftonen, då Alice och Marianne dansade med tjenstefolket kring den midt på gården resta majstången, kom öfversten. Han var blek och ett dystert moln låg på hans panna; han sade ingenting, och gaf blott fåordiga och tankspridda svar på hvad andra sade till honom. Man kunde lätt se att något ovanligt tryckte hans sinne; men hvad? Han tycktes ej böjd att meddela det. Elmers deremot ville ej dröja att meddela hvad han hade på sinnet, och framställde i enkla men ömma ord sin anhållan om Adas hand.

Öfversten blef härvid äunu blekare, skakade några gånger på hufvudet och suckad® djupt. Slutligen sad o han med darrande läppar:

Ada. 11242'

— Tag tillbaka dina ord, Elmers! Låt det vara som bade de aldrig varit sagda! En olycka kommer aldrig ensam, och äfven detta, som skulle varit min glädje, blir nu en olycka mer!

— Hur är det? hvad har händt? hvad fattas dig, min bror? — Nu behöfde man ej längre återhålla dessa frågor.

— Du skulle få en vanhedrad svärfar, du skulle förbinda dig med en förstörd familj, — sade öfversten med plågsamt bemödande.

— Vanhedrad! Detta ord ljöd som ett eko tillbaka från hans tre åhörares läppar.

— Ja, vanhedrad, — upprepade han med eftertryck. — Och derföre, Elmers, är det min pligt att bedja dig återtaga din begäran.

I stället för svar fattade Elmers Adas hand, och slöt den så fast i sin, som om ingen makt på jorden nu skulle förmå fråntaga honom den.

— Men, min bror, min bror, så säg då! Förklara dig, — ropade Adrian.

— Jag är ruinerad, förlorad, — svarade öfversten, hvars hela kropp skälfde af den sinnesrörelse han förut sökt återhålla, och som färgat hans eljest manligt bruna kinder askgrå.

— Genom en oförlåtlig svaghet, — fortfor han efter en paus, hvarunder han låtit sig af Adas armar dragas ned på soffan utan att der finna den hvila hans upprörda varelse väl behöfde. — Genem en svaghet, den jag nu förbannar, har jag i många är lefvat öfver mina tillgångar. Så länge krediten var god, lade jag föga vigt derpå och fann beqvämast att blunda för den tilltagande disproportionen mellan inkomster och utgifter. Emedlertid märkte jag mer och mer att det var på tok, märkte äfven att somliga började draga öronen åt sig vis à vis mig; men ehuru saken gick mig djupt till sinnes, var jag alltför litet affärskarl att söka rangera mig medau det ännu var tid. Lojhet och falsk blygsel förenade sig att låta mig anse en genomgripande reform omöjlig; och fastän243'

ögonblick funnos då jag vred mig som en mask under den pinsamma fruktan för framtiden, tröstade mig oftare mitt naturliga lättsinne med, att det skulle gå bra ännu några år och att under dem kunde mycket förbättras. Det skulle väl också ha gått ännu någon tid, om icke---

Öfversten afbröt sig och utgöt i en suck det qval som tryckte på hans bröst.

— Och du ville ej säga mig hur det stod till! sade hans bror sorgset, men utan minsta förebråelse. — Jag är visst icke heller hvad man kallar affärskarl, men kanske skulle jag ändå kunnat vara dig till någon nytta.

— Min stolthet skulle ännu förbjuda mig att nämna det, om jag ej stode på den punkt att ingenting mer kan döljas, — blef svaret.

— Och hvilken är den punkten, min öfverste, min far, — frågade Elmers och fattade hans hand.

— Den rysligaste, — suckade öfversten och reste sig med qvalfull häftighet.

— Jag är fullkomligt ruinerad. Och den hand som påskyndat mitt fall, som ohjelpligt stött mig i djupet, är — — —

— Eugènes, — sade Elmers, påminnande sig åtskilliga äldre iakttagelser.

— Ja, — svarade öfversten. — Ja, min arma Marianne! det är hennes son!

— Men huru? På hvad sätt, frågade Ada, och lade sin bleka kind mot fadrens bröst.

— Han har föregifvit sig vara mitt ombud, förfalskat mitt namn och upptagit derpå summor till betydligt belopp. Och då jag nu lagsökes derför, kan jag — hvad jag väl i alla fall för Mariannes skull aldrig gjort — hvarken bevisa bedrägeriet eller befordra bedragaren till välförtjent' straff; ty se här--

Öfversten lemnade sin dotter ett bref af följande fåordiga innehåll:244'

Köpenhamn, Juni 18—r

"Min Välgörare!

Jag vågar ej mer säga min far. — Om ett ögonblick afgår jag till Amerika och återser aldrig fosterjorden. Att efterspana mig skulle tjena till intet. Lyckan har varit mig oblid i gamla verlden; jag vill försöka göra henne blidare genom att börja en ny lefnadsbana i den nya. Helsa min mor och mina systrar! Jag vill ej försöka ursäkta mig hos dem och er. Glöm och förlåt den som för sista gången tecknar sig

Eugene Rossow

— Detta var då hans skandinavism, — utbrast herr Adrian. — Den uhyre kärlek till bröderna på andra sidan sundet, som tvingade honom ditöfver i stället för hem då han lemnade Upsala, var blott ett sätt att obemärkt komma en bit på vägen till det gyllene land, som får emottaga så stor del af Europas afskum!

— Men hvarföre, hvarföre, — stammade Ada, som vände brefvet på alla sidor och liksom sökte mellan raderna ett upplysande svar.

— För att börja en ny bana, säger han ju, hvilket med andra ord vill säga i större skala fortsätta den bana af svek och bedrägeri som han begynt här hemma, — svarade farbrodren, som aldrig haft goda tankar om Eugene.

— Ja, jag fruktar det, — instämde öfversten. — Krän barndomen i grund bortskämd af sin alltför kärleksfulla mor, började Eugene redan i pojkåren ett affärslif af ännu vådligare slag än mitt, ett affärslif af idel skuld och vingleri. Jag har fått veta det nu. Jag var alltid missnöjd med hans Upsala-kurs, ty jag märkte att den gick en rasande väg, ehuru jag aldrig förrän nu kunde föreställa mig i huru hög grad rasande. Jag ville flera gånger att den skulle afbrytas; men det var Mariannes älsklingsvurm att hennes son skulle bli ett riktigt ljus. Hon ansåg minsta mot-246'

stånd mot hans vilja för obarmhertigt tyranni; och för den kära husfriden---Stackars min Marianne ! Jag lider mera för hennes skull, tror jag, än för min egen.

— Men när fick du veta--—

— Samma dag vi bröto upp från lägret fick jag tvenne lagsökningar från personer, dem jag ej visste mig vara skyldig. Och sådane personer till! procen-tare! blodsugare! Tänk er, det är i sådane händer han intraslat mig! — Det var ingen lustresa jag gjorde till Stockholm, må ni tro! — Jag hade velat tala med dig, Elmers, innan jag for; jag hade velat ha dig med mig. Men du hade följt din sqvadron, och jag hade ej tid att vänta Negociera upp penningar här var omöjligt. Yid första vink om hur jag var i knipan, uppsade tvertom mer än en, som jag ansett för min vän, summor, dem han gerna låtit stå qvar, om han vetat dem mindre nödvändiga för mig. Det var en förskräcklig dag den, då jag reste! Och när jag återkom var det blott ännu värre! Mina förhoppningar på Stockholm blefvo alla bedragna, och der blef det mig rätt klart hur förtvifladt illa det stod till för mig. — Mitt hus, mina hästar, silfver, duktyg, möbler, allt hvad jag eger är nu uppskrifvet och värde-radt; och det förslår ej mer än en droppa i hafvet. Det blir en remarkabel konkurs; och allt hvad jag kunnat betinga mig är, att den hålles hemlig till dess min skam blir ensamt min och icke äfven fläckar corpsens anseende.

— Du tar då afsked.

— Naturligtvis. Det är redan gjordt, och om några dagar skall min vanära gå kring verlden! — Brefvet från den förbannade pojken mötte mig vid hemkomsten — det var nästan ändå det aldra bittraste!

— Jag är helt förbluffad! alldeles yr i hufvudet, — sade Adrian, och torkade sig i pannan. — Pojken? Låt honom löpa! Prosit, smaklig måltid! — Värre är det med ditt afsked! Du skulle ha talt246'

med oss innan du tog det. Men på det hela hvad är skadan? Du blir inte general. Det hade du kanske ej blifvit ändå. — Konkursen — den är ännu inte publicerad, och blir det aldrig heller, lita på mig, min bror! "Vi skola . uppgöra den saken. Du säljer allt hvad du har; jag Almlunda eller Bergala, hvilket som bäst vill gå; Ada släpper till hvarenda fyrk af sitt, och jag och Elmers taga lån för resten; det låter sig nog göra. När vi sedan fått våra saker uppgjorda, har jag ändå ett litet tak öfver hufvudet, der vi kunna krypa ihop, taga skeden i vackra hand, och lefva nöjda ändå genom att arbeta och rätta munnen efter matsäcken.

— Jag förstod dig väl inte rätt, farbror, — sade Ada. — Kan jag ha någonting qvar, då pappa har intet ?

— Jo, Gud vare lof, så nedrig har jag ej varit, — svarade öfversten. — Ditt möderne står i goda händer, mitt barn, och har intet att göra med min cession.

— Tag det då! tag det, älskade pappa! Förslår det blott något? Du sade en gång att jag var ganska rik. Ack! om jag vore det nog för att rädda dig! Säg, förslår det något?

Elmers tryckte hennes hand mellan sina.

- Tack, min Ada, — sade han hjertligt. Detta

är hvad jag hela tiden velat fråga. Men — frågan borde ej komma från mig. — Säg oss nu, förslår det som vi kunna bringa tillsammans?

- Alltid med min lilla skärf till. Den måste

vara med," sade Adrian.

- Och. detta skulle jag göra, — ropade öfversten, och ti*yckte krampaktigt deras händer. — Jag skulle rädda mig på er, på min dotters bekostnad! Förstår ni ej att antagandet af ett sådant offer skulle svida i mig värre än sjelfva vanäran?

- Jo, om det vore ett offer, — svarade Elmers.

— Men vi betrakta det ej 6å. Se blott på henne, se på er bror, det är ej någon uppoffring de göra.247'

— Hvarför svarar du ej på vår fråga? Kunna vi hjelpa dig, — sade Ada så innerligt bedjande, att öfversten måste svara:

— Du skulle ensam kunna det, min Ada Din förmögenhet skulle betäcka bristen, och lagd till mina egna tillgångar göra mig skuldfri.

O, så tag den! tag den, — ropade de blifvande makarne med glädjefull ifver.

— Barn, barn, J veten ej hvad J begären, — sade öfversten. J ären---

— Läsare, — inföll Elmers leende — kallax-oss nu åtminstone halfva staden. Och vi vore det ej i den bemärkelse vi vilja vara det, om vi värderade penningen annorlunda än såsom medel till något godt. Nu är det goda, det bästa för oss, er räddning; och vi använda den således efter vår bästa öfvertygelse, efter vår själs begär.

Öfversten blickade rörd in i sin gunstlings varma ögon, men skakade blott på hufvudet åt hans ord.

— Tro ej att det blott är mina nya åsigter jag följer, då jag förenar mina böner med Adas, — fortfor Elmers. — Förr sknlle jag lika ifrigt, fast af vida sämre motiver, uppmanat er att taga hvarenda skilling af er dotters förmögenhet, ty min naturliga menniska uppreste sig med allt sitt högmod mot ett välstånd, vunnit genom en brud. Förakt för dem som gifta sig af penningespekulationer ledde mig till en annan lika klandervärd förbrytelse mot kärlekens eviga lagar; ja mera klandervärd, emedan jag yfves öfver den såsom öfver någonting ädelt stort. Jag föresatte mig att aldrig begära Adas hand blott derföre att hon var en arftagerska. Således handlar jag nu äfven i fullaste konseqvens med mina tänkesätt såsom rent verldsmenniska.

— Det är bra för dig det. Men jag måste se på er, på hennes framtid.

— Tro oss ej vara två tanklösa barn! tro ej mig vara en lättsinnig svärmare, som i ädelmodig yra kastar bort hvad som icke ens är mitt, för att sedan248'

draga en oskyldig varelse med mig i sjelfskapadt elände. Jag har ju nu sqvadron, och jag är skuldfri. På mitt författareskap har jag redan vunnit hvad som bör räcka till en tarflig bosättning. Ni vet att jag är road af landtbruk och har förvärfvat någon insigt deruti: jag kan ju då arrendera en egendom. Efter menskligt förutseende skall Ada således ej komma att lida nöd med mig; och skulle det högre förutseendet finna oss behöfva denna pröfning, så träffar den oss lika lätt, om vi än begynte med millioner. — Gör oss till viljes, min vän, min far!

— Hjertans barn, det är ju omöjligt! Jag har ingen rättighet att taga min myndlings penningar; jag måste lagligen rddovisa för deras förvaltning. Hon har ingen rättighet att ge bort dem, ty hon är omyndig. Och om vi begge tillsammans skola få rättighet att disponera dem efter behag, så måste hon likväl först bli din hustru.

— Jag vet det. Men vill ni ej, med förmyndarens rätt att placera myndlingens medel, taga dem som ett lån till dess vi kunna lagligen afträda dem, så låta vi lysa för oss alla tre gångerna nästa söndag och viga oss i lika stor hast, hvarefter vi ha full rätt att bortgifva våra håfvor. — Yill du ej göra detta för din far, min älskade?

— Jo, — svarade Ada, rodnande, men utan tvekan.

— Mina barn! mina goda kära barn! Jag ser väl att jag måste låta rädda mig »af er, — ropade öfversten, och tårar runnö öfver hans kinder. — Ja, det är omöjligt att skjuta ifrån sig hvad som så hjertligt bjudes. Min heder 6kall bli fläckfri inför verl-don, fastän för alltid brännmärkt i mitt eget medvetande! Och — — —

— Ack, ni besynnerliga menniskor med er heder! — afbröt honom herr Adrian. — Liksom det inte just skulle vara din bästa heder om du kände dig så brännmärkt inför ditt eget samvete, så usel och249'

eländig, att du ej annat kunde och ville än ligga i stoftet och tigga om nåd! ty endast så —--

— Usel och eländig är jag nog, — afbröt honom nu i sin tur öfversten. — Ja, så, att jag tror jag aldrig mer skall kunna se en ärlig man i ögonen. Men tigga — nej! det förstår jag mig inte på Dö for mina fel kan jag, och vore färdig dertill när som helst. Trpligen skulle jag också ej ha öfverlefvat en skamlig konkurs; och sjelfva er ädelmodiga hjelpsamhet, ehuru kär den är mig, innebär en förödmjukelse som smakar något af dödens galla. Jag tror ej att jag lefver länge efter detta. Men jag vill dö som en man, icke liggande i stoftet och tiggande om nåd. — Men vi skola väl ej komma oss i gräl i afton likväl, — fortfor öfversten, som märkte sin brors sorgsna min vid detta hans tal. — Nej, hvarken nu eller någonsin mer skall jag få lust att gräla öfver dig och din sirap, du gamla hjertans pojke! Aldrig, Adrian, skall jag glömma hvad du i dag velat göra för mig!

— Lappri! Hvad är det värdt att tala om, helst när hvarken du eller ungherrskapet tycks unna mig att verkligen göra det? Men en sak' får du åtminstone ej neka mig. Det är att erbjuda Almlunda till bostad åt er, ifall svägerskan kan finna sig vid att bo på landet, då ni nu väl måste välja en anspråkslös boning.

— Och du skulle lemna ditt lilla paradis!

— Mitt paradis? Ack, kära du! det är icke här lyckligtvis. Jag tycker om mitt lilla ställe, men icke mer än att jag kan lemna det när som helst. Och jag hoppas att innan alltför länge---

Få flytta till mitt paradis derofvan, höll herr Adrian på att säga; men han hejdade sig, tänkande denna stund icke den rätta för första yttrandet af en aning, som han redan länge hyst. En stickande smärta i bröstet hade sedan några veckor ofta plågat honom. Han kände den första gången om aftonen efter sån olyckliga skridskofärd; och tyckte sig förstå att250'

— följd af hans oförsigtighet eller icke — det var ett ondt hvarvid konsten ingenting skulle förmå, och hvilket han således tillsvidare kunde förtiga, medan han för sig sjelf begrundade den högtidliga maning det gaf åt hans själ.

— Alt jag skall trifvas med ensamheten på Ber-gala nu igen, och att Ada skall trifvas med att veta mig der, då hon nu har en annan vän som bör och skall vara den närmaste för henne, — blef den fortsättning han gaf sin annorlunda tänkta mening. — Men om svägerskan---

— Om, — afbröt öfversten suckande. — Ja, om hon öfverlefver det! O, min arma, arma Marianne!

— Du har väl inte redan skrifvit till henne?

— Jo visst. Så fort jag kom hem och läst brefvet från Eugene.

— Stackars svägerskan! det blir en hård nöt att bita på! — Men det kan finnas hos henne krafter som ännu ingenting uppmanat till verksamhet. Vi få ej misströsta, ty Han lefver som kan föra allting underliga igenom.

Ada, som emellertid samtalat med Elmers, lade nu sin arm i fadrens, drog honom med sig bort till fönstret och hviskade:

-— Pappa, du fordrar väl ej att vi göra det som Elmers föreslog? Du är ju snäll och gör oss till viljes ändå?

— Det vill säga, att du ej är så färdig som han att gifta dig hastigt och lustigt ?

— Men du kan väl finna--bröllop om tre

veckor! och när brudtärnorna äro i Böhmen! — Men om du anser det nödvändigt, så---

— Nej, kära flicka! Då du bestämdt vill att jag skall plundra dig, så kan det nog ställas till utan giftermål hals öfver hufvud. Men tänk om en dag--

— Inga om, älskade pappa! Inte ett enda, hör du; såvidt inte det, om jag har rättighet att känna mig lycklig då du har bekymmer, och då den stackars Eugene--Det är sjelfviskt af mig! Ja,251'

det är illa! Men ack! jag han ej hjelpa det. Besinna, det är först i dag jag riktigt vet att Elmers älskar mig!

— Hjertans barn, inte blir jag den som misstycker din glädje! — Men visst var du väl ändå temligen säker på hans tänkesätt förut?

— På sitt sätt, ja. Men nu på ett mycket bättre. — Men pappa, ha vi intet bref i dag ? De borde väl nu kunna skrifva från Carlsbad.

— Jag glömmer ju alldeles! Se här har du. Marianne helsar dig tusenfallt. Hon skrifver så gladt i sin ovetenhet! Ack! hur annorlunda hon skall skrifva härnäst!

Öfversten lade både händerna öfver sin panna, och gick suckande bort; Ada genomögnade hastigt sitt bref från Emerence, hvilket lydde som följer:

Carlsbad, Juni 18— "Mitt raraste gull! min aldrakäraste hjertegris!

Här har du oss nu i den märkvärdigaste lilla dalvrå till stad. Sjelfva ditt Bergala kan ej ligga mera i lä för denna onda verldens giftiga vindar, för att tala à la baron Lejonram; och jag begriper inte hur hvarken vi eller andra hittadt hit. Men man ser dagligen i kurlistan att nya Part/ieyen, som det heter på den otäcka tyskan, letat sig fram från norr och söder, östan och vestan för att skölja bort sitt onda i dessa qvällande vatten, upphettade — kanske vid sjelfva Beelzebubs härd. Hu då! hvar fick jag den tanken ifrån,? Skall jag efter den våga mig till Theresienbrunn i morgon? — Det vill mod till!

"Titta väl på den vackra vignetten på mitt bref, ty du ser der vår bostad; den tornprydda byggningen midtemellan Panorama och Lützens villa. Yi bo superbt och ha den gudomligaste utsigt. Och gissa hvem som bor der mer än vi! — Nej, du kan inte. Jag ser hur du sitter borttappad bland den mängd svenskar du hört vara hitresta. Jag måste väl säga252'

- — Men först, hur vi råkade på denne vår gode vän och granne. Du vet af mitt förra bref att vi lemnade Paris förr än ämnadt var, och foro direkte derifrån hit, emedan läkare sagt mamma att det är nyttigare att resa omkring efter kuren än förut. — Kan du tänka dig hvilken sorgedag den då vi foro från Paris? Ohü! Lemna Paris och dö! — Andra dagen på jernvägen, hvem fingo vi till sällskap i ku-peen — — Lejonram, som du kanske hört rest hit med sin sjuka bror! — Brödren är en fattig syndare, förstås; och jag tror att helgonet farit med bara för att omvända honom, ty han dricker inte brunn, och badar ej heller, utan egnar sig blott åt att vårda sin bror och hålla vackra tal för honom. Yi blefvo betydligt långa i ansigtet då vi fingo den dystre läsaren och hans bror i vagnen med oss, och jag riktigt baxnade för att sätta mig bredvid din baron. Men nöden hade ingen lag. Knappt hade vi åkt en mil förrän han med den bästa min i verlden gjorde oss en stor tjenst. Mamma har detaillerat vårt äfventyr i brefvet till pappa, således upprepar jag ej hur illa vi låtit lura oss vid våra penningetransaktioner i Paris, hur snopna och flata vi sutto der, och hur svårt vi skulle haft att reda oss utom Lejonrams hjelp. Aldrig mer skall jag resa utan att förut väl studera språk, mynt och — om möjligt — fysionomier, så mycket vet jag nu. — Emellertid blef jag sedan i min tacksamhet lika språksam med min granne som förut stel och generad, och fann att jag godt kunde slå mig ut med honom. Han måtte ha lemnat en stor del af sin gudsnådlighet hemma; han blef liflig, angenäm, nästan artig. Men också må du tro jag förstod taga honom på rätta sidan! Med den behändighet, som jag hoppas är mig egen, berättade jag att det var du som bestod min resa. (Ty fastän du, ditt lilla troll, ville att jag ej skulle veta det, sqvallrade pappa för mamma, och hon för mig så snart vi kommit på väg. Jag tänkte ej låtsa veta om det förrän jag kommer hem och får qväfva dig med mina tackr253'

samhetskyssar; men nn slapp det ur mig for Lejonrams skull, och du skall ha några millioner tack i parenthes). Alltså: att du bestod min resa, och alt du derigenom för evigt vunnit hela den lilla smula af mitt hjerta som inte redan förut var din. Jag visste nog att du var ett ämne som skulle smaka honom ! Också höllo vi på att aldrig sluta sedan vi fått dig på tapeten; och vi voro sen dess som gamla vänner och förtrogna. Hvad skall pappa säga om detta: Kanske ser han i mig redan en sirapskruka! Ty det var ej blott på resan jag höll mig till läsaren, utan alltjemnt sedan. Hon blef vår goda hjelp i många saker, helst som det är odrägligt och går klent för oss att spräcka Deutsch. Det var han som skaffade oss de sköna rummen och är vår granne der.

"Du har väl fått mitt bref från Paris ? Det vore evig skada eljest, ty Paris — o Paris! hvem blir icke sublim då man talar om dig! — Du måste veta att Thérèse förvärfvade en ny talang innan hon for derifrån. En stor talang i — målning. De skönaste rosor, de mjellaste liljor blomstra nu upp hvarje dag under hennes skickliga hand, och det finaste blåa nät ådrar sig på vissa punkter af liljefaltet till en alldeles förvillande grad af naturlighet. "Förstån J ännu eller hvad spör Walan dig," står det någonstans som jag läst; jag mins ej hvar. Och så spör jag också dig: Förstår du ännu eller hvad, du enfaldiga naturbarn, hvad det är för slags målning man så artistikt kan lära sig på en dag i Paris? Man är inte längre gul som en citron, skall du veta; man är röd och hvit, och skönare än nånsin. Ja, Thérèse är riktigt vådligt vacker sedan hon sminkar sig, och menniskor stanna på gatorna för att bara gapa på henne. Hon har håret à fImpératrice, och det klär henne så, att man kan äta upp henne. Men för min del ville jag ofta ändå heldre smälla upp henne, isynnerhet när hon koketterar af alla krafter till och med för Lejonram, som hon naturligtvis för resten inte kan tåla. Thérèse är riktigt för otäck här — — Men "tyst254'

min mun så får du socker," plär farbror Adrian säga. Jag har ej glömt hur en viss liten allvarsam dam brukar fråga: "hur kan du tala så om din syster!"" Således aldrig ett ord mer om det der!

"Du må tro, jag gör mina små eröfringar här jag också, fast på mitt sätt, och utan pariserburkar. Här gå tre svenskar, två österrikare, en preussare och en rvss och suckar öfver de hjertesår jag gifvit dem. De äro rätt hyggliga allihop; men österrikarne tycker jag mest om, ty tänk dig bara de aldra gudomligaste uniformer! Den ena en liten husar i himmelsblått med silfver, hvit kappa med skarlakansfoder. Den andre, en lång, smärt, ståtlig dragon i lavendelfärgad uniform med guld på purpurröd krage. Han har dessutom de aldra vackraste mustascher, och gaf mig i går en den skönaste bukett, hvilket vill säga mera här än på andra ställen, ty man ser sällan annat än smaklösa buketter. Jag hoppas att han per telegraf re-quirerat den från Wien och fått den hit i lufttät blecklåda; derför är jag mycket betagen i honom. — Men bönhör jag någon, så blir det väl ändå en af de sven-ska, ty jag har blifvit stark fosterlandsvän sedan jag kom hemifrån. Svenska är nu för mig en skönare musik än sjelfva Labitskys sköna orchester. Och aldrig tar jag ryssen, det kan du vara lugn för. Dertill har jag för mycken nationalkänsla. (

"Vattendrinkarelifvet är odrägligt! Jag måste suga i mig fyra bägare Theresienbrunn och lika många Schlossbrunn. Det går klent, ehuru jag, österrikarne till ära, skaffat mig en skarlakansröd bägare med la-vendelfärgadt sugrör.

"I förrgår voro vi 'på Reunion, en förtjusande danssoirée. Der fångade jag ryssen och två svenskar. Du begriper väl att Lejonram inte följde med oss i den syndiga hvirfvelu; men innan vi foro visade vi oss för honom i all vår glans. Nya rose-sidenkläd-ningar, sydda i Paris; de gudomligaste blommor, och hlondrnantiller. Vi voro charmanta! Men L. kastade på osa en så sorgsen blick att den riktigt skar mig i255'

hjertat. Jag fick lust att rifva af mig hela grannlåten och stanna hemma. Ja, hade hau bedt mig, så tror jag att jag gjort det; ty det är ändå förskräckligt att bedröfva en god menniska! Och god är han, det har jag tydligt sett. Han hjelper så många fattiga! — Men det var för väl att han icke bad mig, ty hvad hade jag ej då förlorat? Tänk du, jag dansade polket med en furste! En ung furst Schwartzen-berg, alldeles utmärkt älskvärd! Då kan du vara viss på att jag försökte vara så söt som sjelfva Thérese; men hur det tog sig ut vet jag inte. Att jag hade rysligt roligt, det vet jag. Och Thérese gjorde furore, och mamma var i sjunde himlen öfver sina/ firade döttrar.

"Vi hafva gjort en mängd bekantskaper, och hinna ej stojt mer än göra och taga emot visiter, hvilket ändå är nästan skada, ty här är vackert och vi borde vara ute och se oss om på de gröna höjderna. Lejonramarne göra dagligen långa promenader, sjuklingen i en liten vagn, dragen af åsnor, och brodreu till fots. Han beskrifver ibland så förledande de vackra ställen de sett, att jag lår lust att larfva ut kring berg och backar, men Thérese rynkar så fasligt på sin fina näsa deråt, att jag måste ge efter och inskränka mina promenader till de närmaste och mest fashionabla ställen.

"Om du visste hurdan mat de ge oss här! Uj, uj, uj! Tyskarne förstå sig alldeles inte på la bonne bouchel Vi komma genomskinliga hem, det kan du lita på. Weisse Suppe mit Nudeln, senig Kalbs bråten och sega Hiihner, torra Oblaten och vattniga Compots, oh, det borde alltsammans sättas i Lithanian! Men helsa mamsell att jag fick beskrifning på en gateau i Paris, som man kan vattnas i munnen åt att bara läsa, och en citroucrème, om hvars make hon aldrig gjort sig ett begrepp.

"Helsa pappa, farbror, flickorna och ryttmästaren. Jag skulle gerna vilja fråga en sak, men det törs jag väl inte? Du ville aldrig säga något; men jag märkte256'

nog ändå--. Men, kära du, jag vet knappt om

jag vill önska det, bara för vår grannes skull; ty han tycker bra mycket om dig, det är säkert. Han blir så liflig då vi tala om dig! Och det vore riktigt synd om honom! Men å andra sidan — ja-ha, jag säger ingenting, alldeles ingenting, söta du! Angående resbeskrifning och allt ordentligt om oss, se mammas bref till pappa. Och svara med, eljest gör du mig otröstlig.

Din egen tillgifnaste vän

Emérence iZ."

P. S. "Mamma och Thérèse helsa ofantligt, och om det passade sig för en läsare, så gjorde visst vår baron detsamma. — Ännu en gång tack, tusen tack, du hjertans kära snälla Ada, tör allt nöje du beredt mig! För Paris, för den grisdeline och himmelsblå! for första dansen, för röda sidenklädningen! för allt, allt! Ack! om jag kunde taga med mig hem det roligaste, vackraste och bästa från hvarje ställe för att ge dig då jag kommer! Jag ville skumma gräddan af hvarje dag och hvarje ting åt dig. För i dag emedlertid farväl!

P. S. "Lejonram håller inga bot- och bättringspredikningar för oss. Han anser det väl ej löna mödan. Men ibland, när jag ligger i mitt öppna fönster, hör jag hur han talar med sin bror så vackert och högtidligt! Och häromdagen, då vi stodo uppe vid Lutzens villa och sågo solen gå ned bland rosiga moln mellan bergen. — Vet du, der är ett staket af glas deruppe rundtomkring klippan, som utgör gårdsplan; idel glas, rödt, blått, gult och hvitt. Det ser gentilt ut, skall jag säga dig, när solen lyser igenom

de glänsande pallisaderna. — Och då sade han--

men det skulle bara låta dumt om jag upprepade det, i stället att det var riktigt vackert och rörande. God natt, min älskling!

P. S. "Nej, du kan ännu inte få ro för mig. Ack, om jag vore hos dig, du lilla häxa! Jag skulle257'

krama ihjel dig af bara glädje. Ack! om jag vore en af eldflugorna, som svärma härute mellan buskarne, millioner lefvande gnistor, som fara än upp, än ned hela de mörka, stilla qvällarne. — Ty vi veta inte af att det snart är midsommar, vi; klockan nio är här kolmörkt! — Om jag vore ett sådant der litet flygande sken, jag stannade minsann inte i Böhmen, ehuru vackert här är. Thérese gör narr af mig för det jag blifvit så kär i Sverige och det svenska; hon tycker det är för simpelt, kantänka! Vet du, hon är för besynnerlig! en rigtig gåta! Här finner hon allting odrägligt och påstår att kuren tar lifvet af henne. Nå, det undrar jag minst på, ty tråkig är den. Men skulle jag eljest tala om allt hvad jag undrar på, så slutade jag aldrig, och det måste jag likväl nu. Helsa, helsa alla, hela Almlunda, hela Sjöviksborg. Adjö, min älskade unge! Adjö I"

När Ada slutat läsningen af detta bref och återkom till herrarne, fann hon med glädje att öfverstens sinnesrörelse mycket lagt sig, och att han i ett slags behaglig stämning, sådan stora skakningar ej sällan efterlemna, talade med sin bror och Elmers.

Till Sara Lisas sorg gjorde han likväl ej heder åt risgrynsgröten eller någonting af hennes högtids-anrättning, ehuru "skam till säjandes", som hon uttryckte sig, "alltsammans rigtigt väl dugde att äta"

— Det ville sig just inte med våra odlingar; och våra nybyggnader ramlade bra hastigt, min vän,

— sade herr Stjernefält med skämtande klagan, då han på trappan till afsked tryckte ryttmästaren hand.

— Yi skola odla och bygga dess bättre och verkligare på annat ställe, — svarade denne med så glad och viss tillförsigt, att farbror måste ännu en gång trycka hans hand. — Det kan vara en lycka att experimentalfältet ej blir för stort i början, och husbondens öga räckar bättre till för en mindre krets.

— Sof sött, min Ada! och dröm om en framtid, rikare än guld, om ett hem, kärt som Bergala och täekt som Almlunda!258'

19.

— Det är jag som är skulden till din olycka, till Eugènes, till allas vår! — Dessa voro öfverstin-nans första ord till sin make, då hon en dag i slutet af Augusti återkem till hemmet; detta hem, som icke mera var deras, men som de dock en kort tid ännu fingo bebo.

Hennes ton var så djupt allvarsam, att det ej behöfdes mer än denna fåordiga sjelfanklagelse .för att säga dem, som hörde henne, huru mycket några veckors sorg och sjukdom förändrat hennes sätt att betrakta sig sjelf och allt. Det kunde ej vara blott ögonblickets känslosvall som talade ur henne; förändringen i hela hennes väsen var så stor, att Ada häpnade vid den granskning hon hade godt tillfälle att göra, medan de båda makarne, slutna i hvarandras armar, blandade sina tårar, och i afbrutna ord ömsesidigt anklagade sig och urskuldade hvarandra.

Hon hade velat smyga sig bort från en scen, den hon tyckte böra vara utan vittnen; men hennes styfmor tillät det icke, utan qvarhöll, hårdt pressad uti sin, hennes hand, som hon vid gåendet uppfor trappan fattat. Och täta tryckningar af denna hand sade henne att det ej var ett omedvetet konvulsiviskt tag hvarmed den qvarhölls, utan att öfverstinnan just ville hafva henne med vid detta första meddelande makarne emellan.

Det hade varit ett stolt, friskt och ännu skönt ansigte, som med leenden, hvilka bildade täcka gropar i fylliga och röda kinder, nickat sitt afsked, då ångbåten lade nt från bryggan. Det var ett blekt, aftärdt, med den djupaste smärtas prägel, som vid återkomsten stirrade på de genom en tårdimma skådade vännerna. Och i fullkomlig öfverensstämmelse259'

med denna förvandling visade sig den stolta, junoni-ska figuren affallen och lutande, den säkra, lätta gång förbytt i ett tungt och matt släpande, och den förr så eleganta toiletten förvandlad i en svart ylle-klädning af enklaste snitt, samt en liten slät, hvit krage och mössa.

— Jag har anlagt sorgdrägt, — sade öfverstinnan, då hennes man uttalade sin förundran öfver den svarta kostymen, — sorgdrägt öfver min förlorade son och, ännu mer, öfver min egen förspillda lefnad. Så länge jag andas vill jag ej bära annat än denna klädnad, den enda som passar för en .bot-görerska; ty som en sådan skall jag alltid betrakta mig, fastän du så kärleksfullt söker tvätta mig ren från all skuld.

— Min sötaste Marianne, — sade öfversten förfärad. — Du vill väl icke . ..

— Längre offra åt verldens usla fåfänga? — afbröt hon honom med en värma som återgaf den lifligaste glans åt hennes af gråt fördunklade ögon. — Nej, det vill jag icke! Länge nog har mitt hjertas rökelse brunnit på dessa afgudars altaren. O, i sanning alltför länge!

Hon slog upp en i svart maroquin bunden bok, som de hemmavarande med undran sett henne bära i stället för respåse. Och med högtidlig ton läste hon:

.— Derföre, att Zioiis döttrar äro stolta och gå med rctkom hals, med färgadt ansigte; gå och svansa och hafva kosteliga skor på sina fötter; så skall Herren göra Zions döttrars hufvud skallot; ocli Herren skall bortrycka deras skona hår.

Och till bevis på sanningen af dessa ord tog öfverstinnan af sig den hvita mössan och visade sitt kala hufvud, hvars glänsande hår en febersjukdom sköflat.

Öfversten kände håren resa sig på hans eget hufvud. "Var det hans hustru, hans afgud, hans egen Marianne, som han såg och som så talade? Kunde det vara hon? Var det möjligt?260'

Herr Adrian inträdde, och öfverstinnan sade till honom:

— Älskade broder i Herranom, jag kan ej nog tacka dig för hvad du vill göra för oss. Men, jag ber dig, öka din godhet med att låta oss flytta till Bergala i stället för Æmlunda. Jag kan ej nu tänka mig en större lycka än att få fly långt, rätt långt från den usla onda verlden, och i afstängd enslighet tillbringa ett lif af bön och ånger.

Öfversten stod alldeles handfallen, alldeles konfunderad, och hela huset med honom. De hade ej gjort sig minsta begrepp om denna omskapning, ty öfverstinnan hade nästan hela tiden varit alltför sjuk att skrifva, och Emerence hade visserligen skrifvit, men lika fåordigt som sorgset; på sin höjd i ett P. S.: Stackars mamma! hon är så förändrad! —

Ja, nog var öfverstinnan förändrad! Dock var förändringen långtifrån så genomgripande som hon sjelf inbillade sig.

Oförmodadt, som en blixt från klar himmel, hade det dubbla slaget af mannens ruin ocli sonens brottsliga afvikande träffat henne. Öfversten hade väl mången gång, isynnerhet sista åren, talt om affärsbekymmer och förklarat sig ej ha råd till ett och annat; men hon hade ansett detta blott för en yttring af tillfälligt elakt lynne. Och hon kunde ha något skäl dertill, då hon såg honom i nästa stund färdig till hvarje, äfven den öfverflödigaste, utgift. Skammen af en konkurs, nödvändigheten af en total förändring i deras yppiga lefnadssätt tog väl blott andra rummet, medan den sårade moderskärlekens qval innehade det första och större, men hårda nog voro äfven dessa ris för den stolta och verldsligt sinnade qvinnans själ. Så smärtsamt väckt ur den lugna ro som bör åtfölja en brunnskur, helst af det mod och krafter betydligt nedsättande Carlsbadervattnet, led hon till helsan en nästan lika våldsam stöt, som till sinnet; och verkligen sjuk, måste hon en lång tid qvardröja vid kurorten, dit hon inbilladt, men icke261'

verkligt sjuklig anländt. O! hvilken tid af bitterhet denna första, då febersjukdom rasade i blodet och tröstlös sorg i själen. Ty af en serdeles otur kommo ett par bref från hemmet att oförsvarligt fördröja sig på vägen, så att öfverstinnan ej på länge fick den lindring hon kunde haft af att veta sin make räddad från svåraste delen af sin börda. Hennes moderskärlek led vid denna tid äfven af' ett annat sår som icke var stort mindre smärtsamt än det som sonen tillfogat henne. Ty ett hjerta som blöder behöfver dubbelt sina älsklingars ömhet; och hon såg sin Thérese i stånd att under bekymrens dagar öfvergifva henne för att — göra en lusttur till Italien!

Ett par af deras nya bekanta, en rik engelsman med fru, hade fått det infallet att bjuda Thérese med sig på den färd söderut hvarmed de ville sluta sin kur, och hon ville ingenting heldre än följa dem, ehuru hennes kur ännu var långtifrån slutad. Hennes påstående, att man omöjligt kunde ha gagn af någonting så horribelt som Carlsbaderlifvet, vann ökad styrka af sorgposterna hemifrån och modrens deraf föranledda sjukdom, och hennes begär att resa stegrades i den måu det bort försvinna.

• — Jag är alldeles säker på, — sade hon, — att Italiens luft och ingenting annat är hvad jag behöfver för att bli frisk; och jag känner att jag dör, om jag måste fortfara att vara ett sönderslitet vittne till all denna jemmer och klagan. Mitt hjerta är alltför vekt att stå ut med så mycket lidande; jag kan icke, så fysiskt försvagad som jag nu är, uthärda att se mammas sjukdom, sorg och tårar. Lilla älskade mamma, jag är alldeles förtviflad öfver att allt detta liändt. Jag gråter helt säkert mina ögon förstörda och kan aldrig förlåta Eugene att han på detta sätt störtat mamma och oss alla i förtviflan. Men inte blir det onda mindre deraf att kyrkogården i backsluttningen härute blir min graf, att mamma innan afresan härifrån nödgas gömma sin dotter i don fremmande jorden ? Ack nej! mamma kan ej vilja detta. Men jag262'

känner att det måste gå så, om jag ej får resa. Jag skulle visst ej begära det, om jag kunde vara mamma till någon nytta här; men min olyckliga sjuklighet hindrar det. Jag blir ju med hvar dag svagare! Och hvad godt har" mamma af att se mig gå och tyna bort här bredvid sig, mot hvad det skall fägna mamma att om någon tid återse mig stark och frisk, som Italien säkert skall göra mig.

Hvad skulle modren invända mot detta egoistiska prat? — Ack jo, en sann och förståndig mor skulle ha invändt mycket, om en sådan mor nemligen kunnat utsättas för dylik hjertlöshet af en dotter. Men öfverstinnan hade ej varit af det slaget mödrar. Och derföre suckade hon blott och sade: "Bes!''

Thérèse talade aldrig om sitt veka hjertas lidande för de såkallade vänner, med hvilka hon i största hast afreste, och de anade aldrig att stora och skakande hemsökelser träffat hennes familj.

— Mamma har förkylt sig och måst hålla sig inne några dagar. Hon blir då alltid hypokondrisk och vill ej se någon, — sade hon i ganska lätt ton. Och som Emérence aldrig fick vika ur sjukrummet, kunde hon ej motsäga henne. Det engelska herrskapet nöjde sig gerna med att tro öfverstinnan litet illamående. De bekymrade sig föga om den svenska frun, fast de fått en nyck af förtjusning för den vackra modedockan, hennes dotter. De foro af med henne, en dyrköpt leksak, som mot våren skulle återsändas hem med en i Bom öfvervintrande svensk familj,

Öfverstinnan ansåg sig ej böra neka hvad hennes dotter trodde så nyttigt för sin helsa, helst som sådant anbud af en kostnadsfri tur troligen aldrig mer skulle göras henne. Men hon kände djupt det grymma i hennes reslust och ångrade nu den förkärlek hon alltid gifvit Thérèse.

Den mindre älskade Emérence öfvergaf henne icke i hennes sorg. Utan att tala om sitt veka hjerta, visade denna dotter nu i qvalens dagar sin mor ett hjerta som kände med och ior henne. En aldrig förr263'

anad huldhet utvecklade sig hos Emérence, en huldhet som, om den icke lyckades hugsvala, dock mycket bidrog att uppehålla modren under plågor och smärta.

För dessa båda blef nu baron Lejonram ej blott en vän i vanlig bemärkelse, utan cn, hvars inflytande dagligen tilltog och snart utöfvade en afgörande, ehuru olika verkan på dem begge.

Öfverstinnan kände, likt de flesta vid en verklig sorg ovana och oförmodadt dermed profvade qvinnor, behofvet af en starkare kraft att stödja sig vid, än den som hittills varit henne nog. Hon började lyssna begärligt till sådane ord som lofva vederqvickelse åt betungade själar, erbjuda borttagande af all börda och frikännelse från all skuld. Och det var sådane ord som vid hennes sjukbädd ljufligt och eldigt strömmade från Lejonrams läppar. Han höll icke här en bot- och bättringspredikan, hans tal var idel mildhet och kärlek, ty han insåg att den lidande qvinnan behöfde Evangelii balsam, men icke skulle uthärdat Lagens hammare. Innan öfverstinnan blef i stånd att lemna Carlsbad ville icke heller baronen resa, sedan det kommit derhän att han hos henne fann ett öppet öra. Brödren, som blifvit temligen återställd, fick anträda återresan med en annan landsman, och den fromme Odinsbergsherrn dröjde qvar vid kurorten till fram mot hösten, egnande sig med den mest brinnande ifver åt sin nya lärjunginna, som med icke mindre ifver kastade sig på förvärfvande af hvad hon förut föraktat. I sömnlösa nätter och ensliga dagar gjorde hon jättesteg i sin bekantskap med Bibeln och isynnerhet med de bibelförklarande — stundom kanske äfven bibelförtydande -— skrifter som hennes vägledare satte henne i handen, och väckte snart hans förtjusning genom den säkerhet, hvarmed hon visste finna sig till rätta. Kommen till nya åsigter, egde hon genast ett tungomål för att uttrycka dem, målade vältaligt sin fasa öfver det tillstånd hvari hon förut befunnit sig och bekände sig utan tvekan till hvad Lejonram kallade "de Nazareners parti". Men hon264'

blef en läserska af intolerantaste slag och hade i hvaije ögonblick aaathemer till hands att slunga mot den onda verlden, hvaruti hon inbegrep allt hvad som förut varit hennes lust och glädje. Konseqventare än somliga sina fromma systrar, som, oaktadt sin afsky för verlden, spöka ut sig grannare än månget verldens barn, fattade öfverstinnan en vedervilja för allt det vackra lappri hon förr älskat; och endast Emerences praktiskt sunda föreställningar, att det i nuvarande omständigheter vore stort skäl att vända i penningar hvad man ej mer ville begagna, hindrade den auto-da-fé hon ämnat anställa med sina plymer, blonder, siden- och sammetsklädningar. Detta djefvulens garn borde icke släppas ut att fresta de svaga, och det stod hårdt innan hon ville gå in på sin dotters förslag; men slutligen fann hon sig vid att lemna till hennes förfogande hela sin garderobe och sina pre-tiosa, utfästande såsom enda vilkor, att alltsammans skulle afyttras så hastigt som möjligt, så att ingen smula af den gamla surdegen måtte följa med att försyra hennes nya helighets deg.

Emerence hade alltid haft sitt nöje i att handla. Aldrig narrade man på henne en dålig vara och alltid visste hon skaffa sig det bästa pris. Lika behändig visade hon sig nu uti att bjuda ut och försälja, det blef henne en rigtig uppfriskelse under denna bedröfliga tid, och hon förstod så göra det bästa af sin vara, att öfverstinnan vid hemkomsten kunde återlemna åt sin man en god del af den till resan anslagna summan; hvilket vackra resultat af den nya tlärdföraktsprincipen hon sedan dagligen framhöll till allmänt behjertande, jemte det hon förklarade att uppbrännande af styggelsen likväl vore ännu bättre, om icke — såsom nu för henne — omständigheterna ålade sträng hushållning.

Öfverstinnan trodde — och Lejonram med henne — att hon dödat all sin fåfänga. Men, ack! den dör icke så lätt, ofta byter den bara, som ormen, om skinn, och så känna vi ej sjelfva igen den, utan tro den265'

vara död och. borta. Det var ej så litet af hennes gamla menniska som gick och spökade med i nitet och ifrån mot verld och flärd. Omständigheterna tvingade henne att lemna sin glada rol på sällskapslifvets theater, och i stället för ett förödmjukande afsked gaf hon glans åt sitt afträdande genom denna högtidliga förkastelse af både rolen och scenen. Hon blef väl icke from endast och allenast för att paradera med sin fromhet, men det fägnade henne likväl att paradera dermed. Hon drog stundeligen i falt mot högfärden och sjelfviskheten, men denne gamle Adam uppenbarade sig ändå beständigt i både hennes tal och handling.

Yan att se sin älskade make böja sig under hennes, visserligen med all den yttre bildningens decorum förda, men likväl i grunden rätt despotiska spira, ville hon för ingen del att detta nu skulle blifva annorlunda. Då det som varit ledt för henne blifvit ljuft, fordrade hon att det genast skulle bli så äfven för honom; och detta'fastän hon ej nu, såsom förr, sökte behagligt locka honom dit hon ville. Förr hade hon dolt jernspiran under smekets och smickrets blommor, men detta föraktade hon nu; det var ett lättsinne, ett hyckleri som hon ej kunde tillåta sig. Och dock ville hon alldeles icke tillåta den stackars öfversten att finna oket tryckande! ~

Vi sade att hon framhöll sina nya åsigter till allmänt behjertande, och detta naturligtvis med den verkan, att vänner och bekanta sedan flydde henne lika mycket som hon verlden. En stor del af Sjö-viksborgs-verlden hade redan betraktat henne och hennes hus med helt andra ögon sedan det blef kändt att lyckan svikit familjen; men från det hon uppträdde såsom nu, kunde man ej ens tåla se de förr så kära vännerna på nära håll. Beställsamma tungor sysselsatte sig väl mer än någonsin med dem, men tungornas respektive egare drogo sig långt ifrån dem. Man hade i en hast blifvit ofantligt klarsynt öfver Ada. 12266'

deras fel och dårskaper, ja, man påstod sig hafva alltid varit det. Hvar och en kunde nu ha sagt deras öde förut, hvar och en hade ogillat deras öfverdådiga lefnadssätt och spått att fattigdom och bigotteri skulle bli slutet på visan. Alla gamla koketter hänga ju på sig helgonkåpan när ingenting rigtigt vill klä' dem mer, och alla svaga stackare till äkta män krypa in i den efteråt vid fruarnes släp, sade man. Att öfversten redan så gjort var man säker på, ty blef han icke med hvarje dag mera mager, blek och grå, suckade mera än svor, och tillät bönestunder hållas i sitt hus! Det var för ömkligt, för löjligt! Hela stadens stora verld kom öfverens derom.

Ja, det var för ömkligt, så sade också öfversten mänga gånger om dagen. Men löjligt kunde han nu icke finna någonting, aldraminst det sorgespel, som uppfördes i hans hus och som visst gjort honom mager, blek och grå, men icke skulle göra honom till "sirapskruka". Heta strider levererades som oftast mellan de förr så såta makarne, hvilka nu stretade åt hvar sitt håll, likt ett par hästar som dras. Utan Adas och farbror Adrians bemedling skulle en fullkomlig brytning egt rum, ty öfversten var i förtviflan j och talade ej sällan om skiljsmessa, hvarvid öfverstin-nan genast var färdig med ett skriftspråk till förklä- i ring af sin beredvillighet att göra hvarje offer för Herrans skull. Men de nämnde två jemkade och medlade; de innehade god position med aktning af båda de krigförande, och isynnerhet Ada, såsom dotter och ständigt tillstädes, hade nu godt tillfälle att öfva sig i qvinnans ädlaste kall: fridstiftarinnans. Öfversten hade fattat stort förtroende för sin brors och dotters gudsfruktan sedan han jemförde den med "Mariannes rim- och resonlösa!"

— Du är så lagom, du — brukade han ibland säga till Adrian, hvarvid denne i stor förskräckelse försäkrade att lagom gudälskande vore jemt upp det värsta man kunde kallas. Men som han i alla fall sjelf tyckte att svägerskan borde vara mera lagom —267'

icke i kärleken, men i sättet — så tog han ändå på sätt och vis sin brors ord som en komplimang. Öfverstinnan åter förebrådde väl ibland sin svåger och styfdotter att de haltade på bada sidor, emedan do stundom togo verlden i försvar mot hennes skarpa tunga; men i allmänhet ansåg hon dem såsom de der bäst förstodo och åtminstone i någon mån tänkte lika med henne, hvarföre hon gerna lät dem uppträda såsom medlare i de husliga striderna.

Hade icke dessa strider varit, så skulle Ada känt sig nästan alltför lycklig, ty all oro, all fruktan och ovisshet hade vikit bort ur hennes själ och hon hvilade trygg vid sin barnatros eviga fäste, medan hon i det nu så förändrade hemmet uuder huslig verksamhet beredde sig for sina framtida pligter, hvars tarf-ligaste prosa genom kärleken blef poesi. Stadens onda tungor hade emedlertid ej så litet att göra äfven med henne denna vinter. Hon hade från början haft namn om sig att vara egen, och kanske en smula läserska; men så länge hon var en rik flicka « prendre, omkring hvilken friare förtjusta trängdes, hade man låtit udda vara jemnt och tålt, ja fjesat hennes egenheter. Nu var guldfernissan borta från hennes person och den släta guldringen satt på hennes hand, derföre hade man mycket att säga om huru hon genom skenhelighet och ränker fångat Elmers och förvillat hans sunda förstånd, huru hon hade stämt möten med Le-jonram hos käringarne ute på Näset, bland hvilka hon valt sig vänner sådane som Ebba Wildmark, etc. Men Ada vissto ingenting om allt detta, och om hon vetat det, skulle så lumpna dunster ej kunnat omtöckna den soliga verld, hvaruti hon lefde.

Emerence deremot var icke lycklig denna vinter. Hon var orolig, sluten, stundom tillochmed tårögd. Det tycktes dock ej att de fordna umgängsvännernas likgiltighet och glömska hade skulden; ty kom man att tala derom, så slog hon sin lilla knyck på nacken och satte näsan i vädret så friskt som någonsin, försäkrande, att om Rutersvärdarne eller landshöfdingen268'

eller hvem det vara måtte inbillade sig att hon saknade dem, så bedroge de sig rätt mycket; hon kunde nog lefva dem förutan. Förändringen i familjens lefnadsvilkor gick henne mera till sinnes; hon var för praktisk att icke med smärta känna hvad det betydde att bli fattig, ehuru hon for egen del ingen förmögenhet haft att förlora. Missförhållandet mellan föräldrarne plågade henne också; hon var for god att icke lida deraf och hade icke, såsom Ada, en motvigt i glädjen att se sig kunna ställa det småningom till rätta. Men det var något annat derjemte, någonting oförklarligt, någonting otroligt. Emérence, denna blandning af gediegen prosa och ytlig salongsbildning, detta materiens och flärdens barn, saknade Lejonram, reli-gionssvärmaren och verldsföraktaren. O, menniskohjertat O, flickhjerta! du gåta öfver alla gåtor!

Emérence hade icke slutit sig till "de Nazare-ners parti", ehuru hennes mor efter sin omvändelse på det enträgnaste sökt förmå henne dertill. Men många gånger under modrens sjukdom, då hon varit en tyst åhörarinna af Lejonrams samtal med henne, hade hans framställningar synts henne så vackra och lefvande, så bevekande och öfvertygande, att hennes unga hjerta blef brinnande i henne. Detta räckte dock icke längre än till dess mamma böljade så obarm-hertigt gissla allt hvad som hittills varit begges deras fröjd, och baronen gaf henne fullt rätt deruti, tilläggande de mest högtidliga ord om den trånga porten och den smala vägen, om nödvändigheten af att taga korset på sig och sällheten af att nedtryckas under dess tyngd. Då gick det Emérence liksom fordom Felix: Hon vardt förskräckt och sade till kristendomen: O ack dina färde i denna resona! hvarpå hon satte sin lilla trubbnäsa hastigt i vädret och försäkrade sin mor, liksom förr der hemma farbror Adrian: "Jag vill aldrig bli läser ska!"

Men till Lejonram kunde hon icke mer säga något sådant, ty hans fina, bleka ansigte, som såg så obeskrifligen bedröfvadt ut när man yttrade något269'

vanvördeligt, hade börjat utöfva en förunderlig makt öfver Emerence. Redan långt förut, redan innan bekymrens dagar inbröto, hade — såsom vi sett af hennes bref till Ada — den bleke läsaren fått ett visst intresse för henne och öppnat sig en väg till hennes öra; och sedan hade hans outtröttliga omsorger, hans sjelfuppoffrande godhet mot hennes mor och henne sjelf blåst upp den redan tända tillgifvenhetsgnistan till en ren och renande låga.

Lejonram, som ansåg sig ha befästat ett visst svalg emellan sig och alla jordiska lidelser, anade ingen fara af det förtroliga umgänge med en ung flicka, hvartill hans omvändelsenit dref honom. Han tog för alldeles gifvet att han nu uppskattade hvar och en, qvinna såväl som man, blott efter deras egenskap af nådesökande eller icke sökande, äfvensom att hvar och en i honom blott skulle se ett Herrans redskap och ingenting annat. Emerence anade icke heller på länge arten af sin tillgifvenhet för honom. Hon fann helt naturligt att hon icke tänkte på österrikarne, preussarne, ryssen och sina andra eröfringar sedan hon ej mera såg dem, men deremot på den som deltog i hennes bekymmer, vakade i hennes ställe vid sjukbädden om natten, delade hennes omsorger om dagen och bjöd henne tröstande ord med den mest broderliga ömhet. Hon undrade alls icke derpå att hon med en eftergifvenhet, som förr skulle varit henne omöjlig, fogade sig efter många idéer af honom, som nu var hennes enda stöd och sällskap, ja, att hon för hans skull äfven fogade sig efter modrens, t. ex. i toilettfrågor, så att hon anlade, väl icke sorgdrägt, men en dammfärgad reskostym, enkel som en qvä-kerskas och förståndig som en resvan qvinnas. Hon undrade icke heller på att hennes hjerta klappade af deltagande, då hon skulle meddela honom nyheten om Adas förlofning med Elmers; ty hon hade verkligen inbillat sig att Lejonram älskade Ada och sade honom det. — Men hon började undra då hjertklapp-ningen fortfor, sedan han förklarat henne arten af den270'

kärlek, som gjorde hvarje Guds rike sökande själ till en dyrbar bror eller syster för honom, förklarat detta slags kärlek vara den enda han kunde egna något jordiskt väsen, och förklarat det så, att hon sjelf för ögonblicket tyckte en sådan kärlek vara den enda önskvärda och sanna. Med handen på hjertat stod hon länge undrande. Och långt fram på vintern finna vi henne derhemma. undrande ännu.

Men nu icke mer öfver hjertats sällsamma klappning, som hon lärt sig väl förstå, utan blott deröfver, att han, som varit dem en så huld och trogen vän i fremmande land och ända till hemkomsten, alldeles öfvergifvit dem sedan, att han icke höll sitt löfte att snart och ofta besöka dem, att han icke mer arbetade på att vinna en syster äfven i henne. Hade han tröttnat vid försöken att omvända henne? hade han gifvit henne förlorad? Var hon det verkligen? — Tankar, vida mer betydelsefulla än dem på jordisk kärlek och lycka, började tränga sig på Emérence under denna tid af undran och frågor. De voro ännu oklara och outredda, hon kunde icke säga dem åt någon, de tärde på hennes själ och närde den derjemte, hon förstod sig icke sjelf, men tyckte att Lejonram skulle ha förstått henne äfven utan ord, äfven frånvarande. Hvarför kom han då ej?

Troligen skulle Eméreuces tankar tagit en annan, kanske behagligare, men mindre gagnelig väg om hon vetat huru goda skäl baronen hade för sitt uteblif-vande. Knappt hemkommen till sitt Odinsberg, hade lian Öfverraskat sig på en hel hop besynnerliga och främmande åsigter. Der var ej som förr, der fattades honom något, der fattades myeket. Han kunde, han ville ej tro att det var den unga flicka, hvars verldsliga sinne han afskydde, hvars otro han beklagade, hvars dotterliga omsorger han delat och hvars naturliga dygder han vid bekymrens pröfning sett utveckla sig på ett så älskvärdt sätt. Och dock var det hon som beständigt stod för hans inbildning, som störde hans sömn om natten, hans verksamhet om dagen, ja,271'

sjelfva hans umgänge med Gud i bönen! — Efter ett år af köttets oupphörliga korsfästande, af den mest ascetiska renlefnad, de mest trosvarma förklaringar för svagare bröder, hurusom det väl vore bättre att gifta sig än brinna, men intetdera anstode den som med hans öfvertygelse egnat sig åt Herrans tjenst; efter allt detta var han då icke längre kommen än att han drömde förföriska drömmar om eu qvinna! Och hvilken qvinna — ett retande djefvulens barn, en glittrande dagslända, som tanklös fladdrade öfver förderfvets giftiga pöl! — "I sitt kötts dagar1' hade han, intagen af den äldre och mera bländande systern, haft styrka att slita sig ur förtrollningen så snart han märkte tomhet och falsk glans der, hvarest han trott sig se rent och gediget guld. Och nu, i fullheten af hans andliga lif, blef kampen utmattande mot en lockelse, som han så djupt föraktade. — O, förödmjukelse!

Lejonram var, med allt sitt svärmeri, en ärligt menande kristen. Han ransakade således sitt hjerta intill innersta skrymslan så snart han märkt att der var något på tok och ödmjukade sig rätt allvarligt. Han fann att han förhäft sig, då han trott sig hafva så alldeles bortkastat sitt kött, insåg att han väl torde få behålla en god del deraf så länge han skulle bära den yttre omklädsel, samt att han behöfde mycken och sträng tnktan, han som velat gälla för en mästare i Israel. Hans andliga högmod fick en skarp qväsa, men han var vis nog att tacka derför. Han blef således verkligen kristen och mindre fantast efter den upptäckt som syntes honom så förödmjukande.

Naturligtvis ville han ej nära sin svaghet genom att återse dess föremål. Den som vill höra Herren till bör ej, kan ej förena sig med en som icke vill det. Och han var öfvertygad att Emérence ännu icke ville öfvergifva verldens lif. Han hade sagt henne sanningen; nu borde hon ej mer höra ett ord af honom förrän hon visat att hon ville följa den. Och skulle hon aldrig vilja det, så gjorde han äfven för hennes del rättast i att hålla sig undan. Ty tusen272'

omständigheter, som förut ej fallit honom in att tyds stodo nu fram för hans minne såsom aningar att ha betydde något och kanske skulle kuuna förmå myckt öfver henne. Men detta vore ej rätta vägen, hvarp hon borde föras; och han föresatte sig derföre at för en gång blifva löftesbrytare och ej på länge återsi sina Carlsbader-vänner.

-20.

Herr Adrian hade med glädje samtyckt till siD svägerskas önskan att bo på Bergala; och i tysthet hade han gjort mer: han hade talat med sin granne, lagmannen på Furuholm, om sina affärer, och med hans hjelp fått allt så väl uppgjordt för sig, att hans brors familj skulle efter hans död ha den lilla ensliga, men vackra och mot verklig nöd tryggande egendomen i oqvald besittning. Det hade varit honom angeläget att ordna detta, sedan läkaren bekräftat hans egen tanke om det bröstlidande han kände såsom varande af farlig art, ehuru kanske långsamt tärande. Han ville ha alltiug klart, ifall de dagliga påminnelser om hädangång, som plågan gaf honom, skulle hastigt förvandlas till den beBtämda kallelsen: kom nu. Doktor Tranung hade tillrådt honom en längre sjöresa; men då Adrian bad honom säga om han verkligen trodde att detta skulle hjelpa, svarade han:

— Nej. Men för att någonting försöka.

— Låt mig då i Guds namn möta min död hemma, — sade herr Stjernefält. — Och lofva mig att mitt onda tillsvidare blir en hemlighet oss emellan. Det är tidsnog för mina anhöriga att veta om den, när det blir allvar af.

Men beställa om sitt hus ville han ej dröja med. Och som hans affärer aldrig hört till de trassliga och fi 'Itid förvaltat sitt lilla väl, gick det lätt för lag-273'

man Jernstaaf att ställa allt för honom på rediga fötter.

Mindre lätt gick det för öfversten att finna sig uti en flyttning till fjellbygden och i allmänhet uti de reformer nödvändigheten och hans hustru förenade sig om att påyrka. Hans hår hade blifvit hvitt på de få månaderna efter midsommar, och de linier, bekymren tecknat i hans ansigte, utmejslades med hvar dag skarpare. Men det var ekonomiskt klokt att flytta till Bergala och derför sökte han försona sig dermed. "Det vore godt," sade han, "om alla Mariannes galenskaper hade så pass skäl för sig! Man får finna sig vid att bli lefvande begrafven i ödemarken, när grafven ingenting kostar. Och jag får trösta mig med att der finna god jagt och godt fiske." Adas enthu-siastiska spådom, att han efter en sommar på Bergala skulle tycka sig aldrig förr ha lefvat med rätt lif, aflockade honom slutligen ett löje, men förenadt med en försäkran att hon gerna kunde få flytta dit i hans ställe.

— Det gjorde hon nog gerna, om bara inte om vore i vägen, — sade herr Adrian.

Men der var. ett stort och kärt om och som i vägen. Ty som Elmers tagit emot sitt ryttmästare-boställe och arrenderat ett par derinvid belägna hemman dessutom, hade han brådtom med reparationer och öfriga anordningar för att till våren emottaga sin brud. Bröllopet skulle bli innan öfverstens lemnade orten; och i början af Mars skref Elmers till Lejonram som följer: "Broder!

Tack för ditt bref, tack för dina lyckönskningar på vår första lysningsdag! De äro ej tomma ord, jag vet det. De hafva i varma och trogna förböner gått att anropa Guds faderskärlek för mig och min Ada; och detta är oss ljuft att veta, ty du beder i det namn som har med sig löfte om bönhörelse.

Ja, min vän, Ada och jag äro lyckliga! Och månne vi måla oss vårt samlif i alltför herrligt ro-274'

sensken, då vi hoppas att alltid kunna kalla oss så ? — Vi veta väl att vexlingar, att pröfningar och strider måste komma; men, må de än bli skarpa, tunga och heta, de äro dock ingen olycka om man möter dem i Herrans namn! Så vilja vi städse möta dem; och i det vissa hopp att Davids 23:dje Psalm skall blifva vårt huses fröjdesång, tro vi oss hafva en fast mur för målningen af vår sköna fiamtidstafla.

Jag längtar att träffa dig; ty, ehuru vi varit af olika tankar i många puukter, vet jag att i den stora hufvudsaken öfverensstämma vi. Jag har äfven tyckt mig finna af dina bref att vi nu skola komma öfverens i mycket, hvarom vi förr tvistat. Du har ej velat besöka oss, och jag har respekterat dina skäl utan att känna dem. Men skall du äfven nu vidhålla dem? Nästa Tisdagsafton klockan 6 blir — om Gud vill — Ada min maka. Bröllopet blir så tyst och stilla som bäst passar familjens nuvarande omständigheter, äfvensom det knappa utrymmet på Almlunda. Parbror Adrian vill nödvändigt att vi vigas der, och vi äro glada deråt; ty här i detta snart tomma hus känna vi oss redan alltför mycket fremlingar. Ada och Emerence resa i dag till Almlunda för att ställa allt i ordning till den stora dagen. Om Måndag samlas vi der alla. Den enda gäst jag för min del önskat till vittne af den heliga handlingen är du. Skall du vägra att vid detta tillfälle i dina broderliga armar sluta Din öfverlycklige

Rudolf Elmers.'1''

Nej; nu måste Lejonrams föresatser vika, så mycket mer som öfverstinnan bifogat några rader med underrättelse om familjens snart förestående flyttning. Det hade varit för mycket ovänligt att icke komma på sådana uppmaningar. Ännu en gång plundrades för Adas skull Odinsbergs växthus på hvarenda blomma, och med blandade känslor infann sig baronen i tillräckligt god tid på Almlunda.275

21.

Iklädd sin enkla snöhvita bruddrägt, satt Ada i det vindsrum som kallades hennes. Emerence, som tyckt sig aldrig nog väl kunna ordna vecken på den luftiga slöjan, nog smakfullt fästa den lilla kronan och nog behagsjukt böja myrtenkransens fina blommor mellan de glänsande lockarne, hade ändtligen, på hennes upprepade begäran, slutat sitt verk och lemnat henne att några ögonblick ostörd fästa sina tankar vid de höga och dyra ämnen som hon längtade att sysselsätta sig med.

Tystnad och stillhet rådde i det af en enda liten skärmlampa upplysta rummet, hvars främre del lemnades i djupt mörker, medan allt skenet af lampan föll på den unga bruden, den röda soffan, hvaruti hon satt och den doftande blombuketten på bordet bredvid henne.

Emerence hade tagit med sig toilettstakjjjna, ty de behöfdes annorstädes, och det var ej yttre ljus som nu gjordes Ada behof. I osägliga tankar, i brinnande andakt omfattade hennes själ den Vän som gifvit henne sällhet, som gifvit henne pligter och som ensam kunde lära henne vårda beggedera. Vid denna vändpunkt i sitt lif kände hon djupare än någonsin vigten af att hålla sig fast vid Honom som oss älskat hafver; och* innerlig var hennes bön, att hvad som än måtte förestå henne och den man, med hvilken hon skulle förena sitt öde, de alltid måtte hemta mod och kraft hos Honom, kärlekens och lifvets källa.

Med händerna hopknäppta, de runda armarne stödda på bordet och de blå ögonen fulla af en glans som icke tillhör jorden, satt hon så fördjupad i sina tankar, då Thérèse inträdde, Thérèse som först aftonen förut hemkommit från sin stora tur och som redan visat henne prof af samma nyckfulla tillgifvenhet som innan hon for.276'

Thérèse hade ingen enda gång skrifvit till Ada under sin resa, hade icke ens, underrättad om hennes förlofning och förestående giftermål, skickat henne en lyckönskan i sina bref till mor och syster. Och Ada deremot, hur hade icke hon skrifvit till Thérèse! Hon visste att Thérèse var olycklig, var sjuk till själen kanske långt mer än till kroppen; Thérese hade visat henne än ömhet, än bitterhet, och begge delarne uppmanade henne att under hennes bortovaro*Tänka på henne med största deltagande och skrifva till henne med största hjertlighet. Och då Elmers, med den blifvande makens rättighet — vi skulle nästan vilja säga skyldighet — förtäljt henne sin förra kärleks historia och derigenom bekräftat den visshet hon redan länge hyst, att det förhatliga, som Thérèse en gång omtalat för henne, saknade all grund, hur hade bon ej skyndat att skrifva till henne med den värma som sanning, öfvertygelse och ett älskande hjerta äro i stånd af, och tillika med den försigtighet som ämnets ömtåliga natur fordrade, hur hade hon ej gladt sig att kunna rycka ur sin styfmoders sinne detta ohyggliga törne, som kanske ännu sårade det. — Thérèse hade ej svarat ett ord, hon tycktes ha helt och hållet glömt Ada. Men nu, då hon fått veta att hennes bröllopsdag var utsatt, hade hon åter råkat i en sådan extas af vänskaplighet, att hon, för att hinna hem till den, öfvergaf sitt ressällskap, stötte sig med denna familj, som varit hennes beskydd så långt som till Köpenhamn, der den ämnade qvardröjarnågra veckor, och begaf sig ensam med nästan obekant folk öfver Sundet och derifrån vidare.

Jag skulle dött om jag ej fått se dig på din bröl- j lopsdag, hade hon sagt denna morgon under en så konvulsivisk omfamning, att Ada tyckte sig nära att qväfvas dervid. Men då hon strax efter denna häftiga ömhetsyttring frågat om Ada också kände sig mycket lycklig och fått hennes glada försäkran att så var, stötte hon henne hårdt och ovänligt ifrån sig, : snäste dugtigt till Emérence, sora begärde ett råd om277'

vackraste formen på kronan och förklarade att, uttröttad som hon var af resa och mödor, borde hon förskonas för sådana tråkiga struntsaker. Hon hade sedan förblifvit liggande på en soffa hela dagen; och under det Emerence af idel välvilja och hjelpsamhet knappt unnade Ada att på denna högtidliga dag röra någonting med sitt minsta finger, utan passade upp henne med nästan besvärlig tjenstaktighet, hade Thérese oj haft ett ögonblick för henne förrän nu, då hon i ett nytt raptus af ömhet kom att kasta sig om hennes hals.

— Allt är i ordning, Ada! — sade hon med en så besynnerlig ton, att denna spratt till dervid, ehuru hon var långtifrån att rätt förstå dess feberaktiga och qväfda uttryck.

— Pappa kommer strax för att hemta dig, — fortfor Thérese. Men jag bad att få säga dig till först. Jag måste se dig, måste ännu en gång trycka din hand innan — —

Hon afbröt sig och i stället att, såsom orden antydde, ömt pressa Adas hand, som hjertligt räcktes henne, rörde hon knappt dervid, utan vände sig bort och brast i tårar.

— Hvad fattas dig, Thérèse, min stackars syster? — sade den obehagligt störda bruden. — Är det möjligt att den förfärliga misstanken från fordom ännu plågar dig?

— Ingenting plågar mig. Intet, intet! Hur kan du tro att jag skulle vara plågad? Jag är obeskrifligt glad och lycklig, det är ju helt naturligt. Och om jag icke vore det, om jag skulle dö af qval och gorg ännu i denna afton, hvad rör det dig, hvad rör det honom? — O! att jag vore död! Af barmhertighet, Ada, tag ifrån mig den usla återstod af lif, du lemnat mig!

Thérèse föll, konvulsiviskt snyftande, ned på en stol, och bleknande såg Ada in i ett förhållande, som hon blott undrade på att hon ej längesedan insett. Thérèses nycker, hennes sjukdom, hennes fiendtlighet278'

mot Elmers, allt hade haft sin grund i en olycklig kärlek. Uppfylld af smärtsamt medlidande slöt hon henne i sin famn.

— Thérèse, älskade Thérèse! — var allt hvad hon förmådde säga.

Thérèse sköt henne häftigt ifrån sig.

— Lemna mig, låt mig dö! Jag vill, jag skall dö! — utropade hon.

— Ja, du skall döden dö. Men mins att det heter: En gång dö och sedan domen. — Så ljöd en röBt från mörkaste delen af rummet.

Thérès bleknade icke, tack vare den i Paris anlagda målningen, men med darrande läppar och flämtande bröst stirrade hon ett ögonblick framför sig och sjönk sanslös till golfvet.

I detsamma steg öfversten in för att hemta sin dotter.

— Hvad vill detta säga? hvad har händt? — frågade han oroligt och skyndade att hjelpa Ada lyfta Thérèse upp på soffan.

— Ingenting farligt, hoppas jag, — svarade Ada i den lugnaste ton hon kunde tvinga sig till. — Thérèse är ännu svag efter sin sjukdom. En svimning — Gå, söta pappa, och säg mamma försigtigt att hon mår illa; men låt henne icke komma för hastigt hit upp innan Thérèse hunnit sansa sig!

— Du har mycket rätt, vi få inte skrämma Marianne. Hennes vanliga onda, kan jag tänka. Eau de Cologne och vatten, mitt barn! Se här. Skall jag hjelpa dig?

Ada suckade inom sig efter luktsalt och starka essenser, ty Thérèses tillstånd oroade henne obeskrifligt; men sjelf, hvarken sjuklig eller öfverförfinad, hade hon ej att tillgå dessa medel, som spela en sådan roll i damernas boudoirer, och fick vara glad att Emérence haft den goda ingifvelsen att ställa en eau-de-cologne-flaska på bordet. Sedan hon en stund med dess innehåll gnidit Thérèses tinningar och pulsar, lyckades det henne att hälla några droppar vatten mellan hennes279'

hårdt sammantryckta läppar. En matt klagan gick snart derefter öfver deBsa; och då Thérèse slog upp ögonen och förvirrad såg sig omkring, gick öfversten ned för att underrätta om orsaken till sin dotters dröjsmål.

— Din mor kommer. Sök att vara lugn och stark för hennes skull, älskade Thèrèse! — hviskade Ada, som fortsatte sina vänliga bemödanden omkring sin styfsyster.

— Rösten! rösten! — stammade denna.

— Det var en väns, en god menniskas, — svarade Ada, sprang bort till sin bädd, inom hvars halft igendragna hvita omhänge Karin Berg hvilade, slog armarne omkring henne och sade:

— Låt mig lyfta upp dig, Karin, så att Thérèse må se och begripa att du är en snäll liten menniska, som talade blott i den bästa afsigt och hvars godhet man kan räkna på, utan att behöfva begära den.

Hon satte Karin i sin rullstol och sköt henne fram till Thérèse.

Det var då ej en anderöst denna klara, milda stämma, som förefallit Thérèse skarp och genomträngande som en domsbasun. Det var ej ett öfver-menskligt väsen som hotat henne med döden och dess följder, såsom hon i sin öfverretade sinnesstämning hade inbillat sig. Detta var visserligen en lättnad att förnimma, ty vid det allvarliga ordet: du skall döden dö hade hon plötsligt känt sig sakna hvarje skymt af mod till det hon förut tyckte sig så häftigt åstunda. Men det var ändå alltför mycket som tyngde på den stackars flickans hjerta, och hon föll i en hysterisk skakning, lik den hon ofta förr haft, men våldsammare, så alt modren, som just vid dess början inträdde, fick se att resan i Italien lika litet som den halfgjorda Carlsbaderkuren botat hennes sjuka barn.

— Herren tuktar mig hårdeligen, mina kära vänner! Men jag behöfver nog äfven detta ris, — sade öfverstinnan, i det hon satte sig ned, för att med Ada och Karin dela omsorgerna om den sjuka.280'

Kära vän! Så kallade öfverstinnan Stjernefält nu den puckelryggiga flickan, som hon i fordna dagar så föga vänskapligt behandlat, och det var med full mening hon gaf henne detta betydelsefulla namn. Sedan hon börjat sky de fordna vännerna och de henne, hade hon sökt sig nya, sökt dem bland de fattiga på Näset, dit hon denna höst oftare än Ada styrt sina steg. Hon visste, att hvad verlden aktar ringa är det som en sann kristen söker, och lika visst som hon trodde sig vara en sådan, ville hon visa sig vara det. I sjelfva verket var hon väl ännu föga i stånd att harmoniera med Karin, den milda, tros-varma korsdragerska, som i ökad möda och ökade lidanden blott fann ytterligare skäl att prisa Herrans nåd och som i sin stilla verksamhet gagnade verlden utan att mästra henne. Men redan hennes kropps bräcklighet gjorde den lama flickan till en af dem, hvars sällskap det anstod det nya helgonet att söka, och hennes själs fromhet berättigade henne obestridligen till vänskapstiteln.

Också hade öfverstinnan varit den första att gilla och samtycka till Adas önskan att få sin barndomsvän med på bröllopet, och hennes kraftiga vilja hade bättre än Adas förstått besegra de invändningar, som Karins skröplighet lät henne göra mot ett förslag, som eljest skulle varit henne så kärt. Öfverstinnan visste råd mot alla svårigheter och hade sjelf aftonen förut fört den lama gästen till Almlunda.

Men som denna gäst, ovan vid luft och rörelse, blef ganska medtagen af den lilla färden och väl be-àöfde den hvila Ada beredt henne i sitt rum, hade Thérese, som anländt ett par timmar sednare, ingenting hört om hennes dervaro förrän då Karin så oför-( tänkt blandade sig i hennes tal. Den relatift goda helsa Karin fägnat sig åt, då hon först träffade Ada, hade denna höst lidit mycket afbräck. Hon var ofta svårt plågad och vid detta för henne ovanliga tillfälle hade hon ej på hela dagen kunnat lemna sin bädd. Likväl hade hon haft styrka att visa ett gladt an-281'

sigte hvar gång hennes kära fröken närmade sig henne, och Ada, som endast sett henne småle, anade icke huru hon, så snart hon blef ensam, vred sig under qval, som tycktes vilja spränga hennes insjunkna bröst, utan trodde helt enkelt hvad hon sade: att hon endast ville hvila för att vara rätt stark då man skulle bära henne ned när vigseln börjades.

Nu satt den lama i sin hvilstol bredvid öfverstinnan och betraktade med genomträngande och dock så milda blickar den af häftiga nervattacker skakade Thérèse. Hon glömdè sina egna plågor för hennes och läste i hennes hjerta med erfarenhetens klarhet och med det varmaste medlidande. Hon hade sjelf genomgått svartsjukans och den hopplösa kärlekens skärseld, och bad innerligen Gud att för denna obekanta unga flicka, såväl som för henne sjelf, den vilda elden verkligen måste blifva skärande och förberedande till en ädlare eld. Och likasom hon förut, oaktadt sina plågor, med barnsligt nöje betraktat huru hennes fröken ikläddes sin vackra bruddrägt, samt med högre nöje derefter sett henne knäppa sina händer till bön och följt henne på himmelsfärden af hennes andakt, så delade hon nu hennes bestörtning öfver en upptäckt så oförmodad som framträdandet af en Boa con-strictor i hennes förgät-mig-ej-parterr dernere vid bäcken. Ty hvar fanns nu för Ada sällhets-stjernan, som nyss strålade så klar? Hon hade höljt sig i sorgemoln åtminstone för någon tid. Så snart hon såg sig öfverflödig hos Thérèse, sedan öfverstinnan tagit plats vid hennes sida, gick hon tyst bortåt rummet, löste med beslutsam, ehuru darrande hand, myrtenprydnaden ur sina lockar och lade brudslöjan i de mindre konstrika, men mera regelbundna veck, som lämpa sig för byrålådan.

— Hvad gör du, mitt barn? — frågade öfverstinnan förundrad.

— Uppskjuter en högtid som ej får firas med störda och sorgsna sinnen, — svarade Ada i så lätt ton, hennes välde öfver sin röst medgaf. — Jag vill282'

ha solsken i allas ögon till bröllopsljus, mamma! Och Elmers tänker säkert som jag. — Yi vänta heldre till en annan dag.

Hon kände att det icke skulle bli lätt att säga till Elmers: Låt oss uppskjuta! Hon visste att han högst ogerna skulle gå in derpå, att han åtminstone skulle vilja ha bättre skäl för uppskofvet än Thérèses nervattacker; och hon tyckte sig ha lika liten rätt att förråda dennas hemlighet som om den blifvit henne, anförtrodd under tysthetslöfte. Men hon tyckte sig icke heller ha rätt att bli hans maka, då den arma systern led så grymt deraf. Hon måste åtminstone först ha ett samtal med henne, och detta var icke att tänka på i afton. Utan tvekan, men med ganska klent mod, gick hon således ned, icke in i salen, hvarest alla skulle ha kommit omkring henne med undran och frågor, utan i sin farbrors rum, dit hon genom Sara-Stina bad Elmers komma.

Den otrefliga spänning, som uppstått i det lilla sällskapet, då öfversten, i stället för att införa bruden, kom med underrättelse om ett sjukdomsfall, hade naturligtvis för ingen varit så pinsam som för Elmers. Endast öfverstens på hedersord gifna försäkran, att Ada mådde fullkomligt, väl och ej skulle vilja att hon ginge dit upp, hade afhållit honom från att genast skynda till henne. Men att nu hålla honom tillbaka en sekund skulle ha varit omöjligt; och ehuru ingen hörde hvad den hedersvärda kokerskan sade till honom, sågo alla på honom till hvem hon blifvit kallad, då han flög ifrån ett samtal med Lejonram, hvilket han, med tankarne uppe i vindslokalen, äfven förut illa nog underhållit. Allas väntan antog en gladare karakter sedan de sett honom gå.

Väntan blef uu icke heller lång, ty snart inträdde brudparet arm i arm, och bruden, utan krona, med en fugtig glans i sina ögon och betydligt lättare sinne än då hon begaf sig utför vindstrappan, neg för pastorn, sedan hon med ett smekord och en omfamning uppgjort sin sak med far och farbror, och utbad283'

sig hans välsignelse en annan afton i stället för denna. Elmers hade gått in på att offra sin önskan för hennes, utan att vidare efterforska orsaken till denna och till hennes bekymmer, sedan hon sagt honom att hon ej ansåg sig böra meddela honom dessa och sedan han förvissat sig om att de icke störande inträngt i deras kärleks helgedom, fastän de för ögonblicket syntes fiendtliga mot deras förening. Jemnvigt och lugn återkom i bådas väsen och spred sig snart från dem till de öfriga, så att aftonen blef glad, ehuru annorlunda än man tänkt sig det.

Småflickorna läto sina dockor åka till hröllop i en upp- och nedvänd pall, dragen af Lady och Pirre, tröstande sig sålunda för bröllopet som ej blef af. Och om ett par andra af sällskapet icke lekte bröllop, så uppgjorde de i stället preleminärerna till ett sådant.

Baron Lejonram hade föresatt sig alt på det nogaste undvika Emerence; men redan den första blicken på detta ansigte, hvars blomstrande friskhet till någon del försvunnit, bragte honom på andra tankar. Var denna unga flicka, i sin enkla hvita klädning af blygsammaste snitt och utan en enda prydnad, densamma som i de lifligaste färger och grannaste toiletter dansat omkring i flärdens hvirfvel för några månader sedan i Carlsbad ? Tillhörde detta fina, halft glada, halft sorgbundna leende, samma mun som haft så friskt klingande skrattsalfvor för tusen saker, dem han blott funnit värda att gråta åt? Kunde dessa ögon, som så vemodigt gömde sig under ögonhårens mörka fransar, vara de djupt tindrande ögon som han till sin sorg och fasa så ofta drömde om? Han måste ju betrakta henne nogare för att få svar på alla dessa frågor. Och under det han så gjorde kom han på nya frågor som äfven måste ha svar. Kunde hon vara ett djefvulens barn denna unga qvinna, som så älskligt och hedrande genomgått sin första kurs i pröfningens och motgångens nyttiga skola? Var hon icke kanske säkrare än han en af Guds utvalde? Och om han stod högre än hon i kunskap om salighetens väg, vore284'

det icke hans pligt, såväl som det skulle vara hans sällhet, att bjuda henne handen ifall hon skulle vilja låta sig af den ledas något steg framåt? Dessa frågor fordrade ej blott betraktande, utan äfven ord, icke få, utan många ord, ett samtal som räckte nästan hela qvällen och hvilket han inledde med en reflektion öfver flyttningen till Dalarne och hennes förmodade saknad af den glada verld hon så mycket älskat.

— Hvad bryr jag mig om verlden! — svarade då Emérence med en ton af så djupt känd sanning, att hennes åhörares hjerta klappade starkt dervid, ehuru han väl förstod att det ännu icke var i full öfverensstämmelse med hans begrepp 6om hon så yttrade sig.

— Jag har nu helt annat att tänka på än förr, — fortfor Emérence. — Och det enda jag kommer att sakna på Bergala blir en vän. En vän med nog tålamod och god vilja att föra mitt bångstyriga sinne till rätta, så som det nu behöfver. Yi måste ju taga till godo ett lif af fattigdom och möda, och jag känner att mycken och klok verksamhet är min pligt. Jag måste försöka mig i mycket, der mitt oförstånd och mitt häftiga lynne komma att lägga grufliga svårigheter i vägen.

Emérence tänkte härvid på sina små systrar, som hon hädanefter borde undervisa; ty man kunde ej be-dålla den dyra mabonne, hvilken också å sin sida låtit lörstå att hon hvarken kunde trifvas i ett läsarehus eller qvarstanna i ett ruineradt.

— Men det blefve ej bättre om jag finge 6tanna qvar här, — fortfor Emerence, — Jag har väl haft en vän här, som ärligt gjort hvad hon kunnat för att hjelpa mig; men Elmers tar henne ju ifrån mig. Jag trodde mig också ha funnit en sådan vän i Carlsbad, men det var en opålitlig sommarfågel, som for ifrån både vänskap och edukation just när jag började begripa att jag behöfde beggedera.

Från denna inledning var det icke svårt att komma vidare. Och innan baronen efter ett par da-285'

gar lemnade Almlunda, kunde han med Emerences samtycke och under stor glädje anhålla hos hennes mor och styffader om hennes hand.

Hade man ett år förut sagt att något sådant skulle ske, så hade hela Sjöviksborgstrakten ropat: det är otänkbart! Och aldramest skulle de båda kontrahenterna då funnit dårhusmessigt hvad söm nu var deras käraste önskan.

22.

— Oförsigtigheter på resan — man vet hur unga damer sköta sig när de släppas ut på egen hand! — Stark förkylning — gamla krämpor upprörda — gamla sorger också, inte annat jag kan se. Häftig feber och en kastning på hjernan, som — hum, hum! Men mod, mod, det skall nog gå bra.

Så svarade doktorn öfverstinnans oroliga frågor om sin dotter, hvilken efter det hysteriska anfallet om aftonen fallit i en orolig sömn och ur denna vaknat i yrsel oah brinnande feber.

— Det skall nog gå bra, — sade han ännu några dagar; men ju längre det led desto mindre tycktes det vilja gå bra. Thèrèse försämrades dag efter dag, yrade förfärligt och led, utom febern, af underlifskrämpor som tycktes trotsa alla läkarens bemödanden.

Det blef en dyster tid på Almlunda, der mor och systrar qvardröjde för att sköta den sjuka och snart fingo dela sina omsorger mellan tvenne sjukbäddar, ty få dagar efter Thérèse blef också herr Adrian sängliggande. Hans bröstlidande utvecklade sig hastigare än läkaren föreställt sig till det stadium, då han ej längre kunde förtiga sitt onda. Ett aftagande hade väl de sednare veckorna varit märkbart i hans utseende, men som han aldrig klagat öfver något illa-286'

mående, afvisat hvarje fråga om sin helsa med et skämt eller ett ordspråk och alltid låtit sin omgifning se samma godmodigt lugna väsen som vanligt, så ble: häpnaden stor då han nu låg der så blek och stilla och doktorn skakade på hufvudet i stället för att säga det skall gå bra. Sjelf sade herr Adrian:

— Kära vänner, hvad är detta att sucka öfver: Krukan går 6å länge till vatten tills hon går sönder, Det är ju i sin ordning. Må jag blott icke vara al de krukor som den store krukomakaren gjort till vanheders, så helsar jag min stund med glädje. Och häruti håller jag mig med fast förhoppning till Honom, som mig älskat hafver. Han skall väl gör at!

Der rådde en olika anda vid dessa sjuksängar, mellan hvilka öfverstinnan, Emerence och Ada smögo sig med tysta steg och vid hvilka de ömsevis vakade natt och dag. Vid den ena redighet, tålamod och den frid som öfvergår allt förstånd-, vid den andra klagan, förvirring och en fasa för döden som blef så mycket hemskare, då man redan tyckte sig se dödens insegel på de aftärda dragen.

Om Emerence förut detta år genomgått första kursen i en nyttig skola, så hade hon nu visserligen fått flyttning till en högre klass deruti, ty det är ingen ytlig bildning, ingen ringa lärdom som den unga menniskan hemtar vid betraktandet af döden. De herrligaste ord, de hjertligaste förmaningar skulle kanske aldrig så väl lärt Emerence värdet af ett kristligt sinnelag, som den oundvikliga jemförelsen mellan modet att möta döden hos dessa två, till hvilka han samtidigt närmade sig.

Äfven Ada, ehuru förut kommen till lifligt erkännande af detta värde, vann bekräftelser och gjorde erfarenheter som väl förtjente köpas med genomvakade nätter och afmagrade kinder. Säkert skulle minnen från denna tid mången gång i framtiden teckna sig för henne med såväl styrkande som ödmjukande verkan, och hon fann sig aldrig ha rätt förstått hvilken kostlig, men också svårvunnen perla tron är,287'

förrän hon lärde det vid farbrodrens dödsbädd. Ty fastän vi hafva sagt att det var frid der, var fridén ej af det slag som icke vet utaf någon strid.

Väl hade Adrian i all sin tid hört till de menniskor man kallar goda. Han hade aldrig med vett och vilja gjort ens en mask för när, utan så oförargligt och välvilligt gått sitt lif igenom, som endast få göra. Men syndaregistret steg ändå till en så förfärande längd, då det nu på sistone framlades för samvetets pröfvodom, att stunder af ångest och au-fäktelse de sista dagarne påkommo honom, stunder då Satan begärade honom genom angrepp på hans tro, som läto dess ankare vackla likt ett bräckligt rör, till dess det efter några hårda'tag högg sin hulling djupare fast i den oförgängliga salighetsklippan, så att fiendens arm måste släppa efter och den sjuke med ett leende på sina bleka läppar sade:

— Visst kommer jag med en stor syndabörda, men Jesus har lofvat taga den på sig. Han möter mig med sin rättfärdighets klädnad, i hvilken jag kan ingå i hans rike, och på den vissheten vill jag dö i hans heliga namn.

Men först efter flera sådana försökelser och segrar, under fortsatt tärande och tåligt burna plågor, kom den stadiga och goda friden, då en förklarad glUns göt sig i halfbrustna ögon och då vissna läppar hviskade:

— Min vän är min och jag är hans 1 Och jag ser honom så som han är!

Så sagdt somnade herr Adrian till den långa sömnen, som dock blott skulle tyckas honom ett ögonblicks blund. Och hans hjertas barn knäböjde vid hans lik med tårar långt mera ljufva än bittra, med böner som andades tacksägelse och lof.

Kommo så de andra, slägtingar och vänner, tjenare och barn, med steg så tysta som fruktade de att väcka slumraren ur hans sälla ro. Alla villa de se honom ännu en gång, alla fällde de en glimmande288'

tår på hans stoft och fägnade sig åt det ljusa uttryck som döden lemnat i hans anletsdrag. —

Äfven uppe i vindsrummet, der Thérese alltjemt måst qvarblifva, trädde slutligen den goda friden. Febern bröt sig, yrseln upphörde. Thérèses ungdom segrade öfver sjukdomen, och under det- hon långsamt men synbart återgick till lifvet, fick en bättre anda småningom makt öfver henne.

Öfverstinnan hade visserligen begagnat hvarje redigt ögonblick som Thérese haft för att bedja och läsa vid hennes bädd; men dottren tycktes icke taga något godt intryck deraf. Ofta hörde hon det ej af rent fysisk svaghet, stundom yttrade hon otålighet öfver det myckna läsandet, och några gånger uttalade hon ord så grymma, att de som tveeggade svärd borde skära i en moders hjerta och lära henne rätt lifligt känna hur angeläget det är att söka Herran och få i honom sin starkhet, innan man emottager de dyra himlalånen, barnen, till att fostra för evigheten. Ty om man än sedan af hans nåd blir dragen till honom och vill föra dem med sig, kunna förfärligare ögonblick komma, då de säga: Hvarför visade du mig ej till Honom, då mitt hierta ännu var ett mjukt vax i din hand? Nu har det hårdnat, har blifvit hvad du gjort det till: ett flärdens och dårskapens tempel, och kan ej tro på hvad du säger, emedan det är så olikt allt hvad du förr sagdt och lärt mig.

Men just efter de tillfällen, då Thérese gifvit sin mor en så bitter lexa, hände det att hon tryckte sina hopknäppta händer hårdt mot pannan under en sakta qvidan, som vältaligare än ord sade att hon ändå kände sig behöfva religionens tröst, fastän hon icke kunde taga den af henne. Och när Ada då intog den plats som öfverstinnan suckande lemnat, sade Thérese en dag:

— Bed för mig, Ada! Ack, om du ville lära mig bedja!

Och efter denna uppmaning, som Ada emottog med djup misstro till sin förmåga, men desto högre289'

tillit till hjelp af Honom som äfven af barns och spe-nabarns mun hafver sig en makt upprättadt, började mellan dessa unga qvinnor samtal af helt annan art äu Thérese fordom älskat. Det visade sig under dessa att Karins ord om döden och domen hela sjukdomstiden igenom qvarstått i hennes minne och att de, tillsammans med det kroppsliga lidandet, förberedt en stor förändring i hennes sinnelag, en förändring, till hvilken det nu blef Adas ljufva lott att medverka och hvilken fortgick med mer och mindre märkbara steg under Thérèses långsamma tillfrisknande. Det var nu ett sannt vänskapsband, ett ädelt själsbehof som föranledde henne att beständigt önska se Ada vid sin sida, och genom hennes inflytande blef hon snart lyckligare stämd äfven mot sin mor.

Ett förtroligt meddelande i de allvarligaste ämnen hade redan ett par veckor egt rum mellan de begge styfsystrarne innan någondera nämnde Elmers. Men en afton frågade Thérèse:

— Hvad säger din man om att du offrar all din tid för att sitta här hos mig?

— Jag är ogift ännu, — svarade Ada, som rodnade dels öfver den ännu så fremmande benämningen, dels och mera af oro öfver hvad verkan ett ord i detta ämne skulle ha på den ännu så svaga Thérèse.

— Ogift! Men det var ju den der aftonen--

En färgskiftning flög öfver Thérèses drag.

— Yi uppsköto vårt bröllop, ty--då du

blef sjuk kunde jag ej---

— Ni uppsköto! Och hvar är Elmers?

— I sitt hem på Strömshill. Ett nyinrättadt hus och många arbetare fordra husbondens tillsyn. Men han kommer hit emellanåt och —--

— Vet han huru sjuk jag varit?

— Ja, Thérèse. Hau har bedt Gud för dig, han som vi alla.

En paus följde.

— Om du visste hur jag älskat Elmers! — sade Thérèse derefter suckande. — Om du visste —• —

Ada. 13290'

— Jag tror att jag vet det, — svarade Ada, i det hon strök undan en hårlock från hennes bleka kind.

— Nej, nej, du kan icke veta, ty min kärlek har icke varit sådan som din. Min själ har varit full af lidande, bitterhet och galla. Om du visste hvad jag afundats och hatat dig, Ada!

— Men jag tror att du älskar mig nu, och något annat vill jag ej veta.

— Jo, du måste veta att ända från min barndom gaf jag Elmers den bästa delen af mitt hjerta. Redan vid tretton år hade jag lärt känna nog theater-intriger och romantiska äfventyr att börja se mig om efter en hjelte för egen räkning och ingen syntes mig så värdig att bli det som min fars adjutant. En lång tid hade jag ofantligt roligt af min unga förtjusning. Jag författade en hel novellett i bref till mina Stockholmsvänner om den vackra och utomordentligt intressanta löjtnant Elmers, som var dödligt förälskad i mig, och förtrodde äfven under tysthetslöfte ett par af flickorna i Sjöviksborg att Elmers så godt som friat till mig och att, om han kunde bli adlad, så skulle jag gifta mig med honom när jag fyllt sexton år. Ja, jag mins att jag en gång var nog romantisk att tillägga: Om han också icke blir det, så tar jag honom allt ändå, ty han skulle säkert dö af sorg, om jag gåfve honom korgen. Allt detta sade jag på god tro, ty min upptända, barnsliga fantasi gjorde en passion af den vänlighet han för mina föräldrars skull visade mig. Men innan jag fyllde mina femton år började jag inse, att han, som var mina vackra drömmars, min ömhets föremål hvarken förstod eller delade den. Troligen hade jag också redan då nog studerat förställningskonsten för att ej förråda hvad min stolthet bjöd mig dölja. Och som jag just vid den tiden kom ut, fann jag rik tröst för min bedragna kärlek.

Thérèse teg ett ögonblick, såg på sina gula, tunna och nästan genomskinliga små händer, hvilkas förr så251'

glänsande och i rosenrödt skiftande naglar nu hade en blåsvart anstrykning, och fortfor:

— Ack, om någon hade fört mig att tänka på att jag innan kort skulle ligga så här! Den tanken hade bort vara med mig under hela min ungdomstid, som då skulle ha fått en annan rigtning, ilen jag hade väl icke trott det om man än sagt det. Brådmogen i de afseenden der jag bort vara menlös och barnslig, men fullkomligt omogen i allt som kunnat gifva stadga och skydd åt mina första steg i sällsliapsverlden, kom jag ut vid femton år. Mamma skulle nog haft lust att hålla mig tillbaka ännu något år, ty hou ville gerna spela ung sjelf i det aldralängsta och det lät sig icke göra med en fullvuxen dotter bredvid sig; men jag hade vetat skaffa mig så pass välde, att det blef så som jag ville och fåfängan öfver mina triumfer fick ersätta henne dem som hon sjelf måste förlora. Jag firade verkligen triumfer och glömde derunder för en tid min barnsliga passion. Men hvad jag ej kunde glömma var harmen öfver hans likgiltighet, och jag tror nästan att mina framgångar fägnade mig aldramest derföre att han skulle se h ini firad och beundrad jag var. Kanske närde jag ett hemligt hopp att exemplet skulle verka, men emellertid trodde jag att jag alldeles icke mer tyckte om honom. Det hände några gånger att Elmers lät märka ett bestämdt ogillande af mitt öfvermod och mitt flärdfulla lif. Den naturliga välviljan för ett barn som vuxit upp under hans ögon förmådde honom att gifva mig några varningar. Jag tog dem mycket illa och, hvad värre var, mitt tokiga hjerta misstydde på det galnaste sätt hans afsigt. Elmers anträdde sin resa just då jag stod på höjden af min ära, det vill säga på höjden af fraichcur och skönhet, och vid hans afsked kände jag plötsligt åter, såsom under mitt fjortonde års romantiska drömmar, att |ian betydde för mig mer än allt annat i verlden, att det bästa, det varmaste, det innerligaste af min själ tillhörde honom. Jag låtsade likväl "ej om något; men sedan han var borta grät292'

jag åtminstone en halftimma och hade ej den aldra-minsta lust att kläda mig till middagen, ehuru jag visste att pappa hade bjudit flera herrar. Min bedröfvelse fortfor tilldess jag föll på den idéen att en dold, men brinnande passion måste vara skälet för Elmers' resa, att det var svartsjuka som talat ur de varningar och råd han gifvit mig, att han ansåg sin kärlek för mig alldeles hopplös och derföre hade låtsat så mycken likgiltighet han förmådde, tilldess slutligen rolen blef honom alltför outhärdlig och han flydde långt ifrån min åsyn för att söka glömma sina qval. Med denna sköna roman förströdde jag min saknad och hindrade derjemte min kärlek att dö af brist på näring. Min inbillning rufvade på den och utspann den allt längre och skönare under de få ensliga stunderna mellan det jag jagade från nöje till nöje. Mitt största nöje — — ack, Ada! det kostar på att vara så här upprigtig och isynnerhet att vara det mot dig. Men jag har föresatt mig att ärligt säga dig allt. Mitt största nöje var att förvrida hufvudet på unga karlar, fastän jag hvarken kunde eller ville fästa mig vid någon af dem. Det hörde till min roman, att när Elmers återkom skulle jag ha en mängd friare vid mina fötter och förskjuta dem alla för hans skull. Likväl tyckte jag emellanåt också att pappa och mamma borde tvinga mig att välja en ofantlig rik grefve i stället för den ofrälse ryttmästaren, som då skulle dö af sorg på min bröllopsdag.

— Men, Thérèse lilla, talar du ej nu alltför mycket? Jag är rädd att det mattar dig.

— Åhnej, låt mig tala! Det behöfs i alla fall så få ord mer. Elmers återkom och mina illusioners fantastiska byggnad ramlade för alltid. Han kom med samma hjertliga välvilja för hela vårt hus som han alltid hyst, men icke en hårsmån mer för mig än de andra syskonen, utan snarare mindre; åtminstone förekom det mitt afundsjuka sinne, som visade han Emérence ett afgjordt företräde. Emérence hade293'

då just kommit ut och var min dagliga plåga. Jag ville nu finna Elmers odräglig, jag beslöt att icke tåla denna stenvarelse som icke hade något hjerta, jag längtade blott att få gifta mig för att komma ifrån det tråkiga hemmet, der han var så omtyckt och der Emerence alltmera blef det. Men ehuru många beundrare jag haft, hördes ingen enda friare utaf. Hela verlden visste att jag var en fattig flicka, och en sådan måste gå en annan väg i verlden än jag gjort, om hennes skönhet skall hjelpa henne till en man. Jag höll emellertid flitigt på att lägga ut mina nät och krokar och upprepade derunder att jag cj kunde tåla Elmers, tilldess jag verkligen trodde det sjelf. Då kom du, och jag märkte snart — kanske långt snarare än du sjelf — det intryck du gjort på Elmers. Hade afunden icke varit ett så olyckligt herrskande karaktersdrag hos mig, så skulle förmodligen denna upptäckt hjelpt mig att fullkomligt besegra min obesvarade böjelse; men nu uppblåstes den half-släckta lågan till en förtärande brand, då afundsam-heten förbyttes i den häftigaste svartsjuka. Min stolthet förbjöd emellertid att låta hvarken dig eller honom eller någon annan märka hvad som föregick inom mig, och jag tror att jag var temligen god skådespelerska, utom i de stunder, då kroppsligt lidande förenade sig med själens och för något ögonblick öf-verväldigade min vilja. Jag hade ej på länge varit frisk och mitt onda tilltog hastigt. Då jag slutligen blef tvungen att intaga sängen hade jag svårt att gifva skäl för den inre vånda som tvang mig att vilja hålla dig beständigt qvar hos mig. Så snart jag icke såg dig qvaldes jag som af en mara genom den föreställningen att Elmers just då förklarade dig sin kärlek. Man skulle vara ett sådant barn som du för att icke af mina frågor, min oro, mitt ojemna uppförande begripa hur det stod till med mig. Jag hade då, af sjukdomen, nästan ingen sjelfbeherrsk-ning. Vänskapsmasken, som jag påsatt, föll af mig oupphörligt, och jag begriper inte hur du kunde ut-294'

härda med mig så som jag stack och pinade dig. Ditt konstlösa väsen gjorde det icke svårt för mig att upptäcka att äfven du älskade Elmers, och af dubbelt skäl tog jag sedan helst honom till skott-tafla för mina anfall. Det der som jag berättade dig

en gång —--Det var verkligen sannt att ett

sådant ryckte gått, att en dålig menniska meddelat mig det och att det en tid mycket plågat mig — icke för det att jag trodde det, ty detta gjorde jag aldrig, men jag led af en grym förbittring öfver detta sqvaller. Nu hade jag likväl ej på länge tänkt derpå förrän det under sjukdomen stod fram för minnet, såsom allting obehagligt gör när man har så god tid att ligga och idissla all lifvets malört. Jag trodde visst lika litet då som förut att det låg någon sanning till grund för den- dumma historien, men jag tänkte att om du ...

— Säg ingenting mer! — afbröt henne Ada med bittra tårar i ögonen. — Ack, Thérèse, Tliérèse hur kunde du ...

— Man kan mycket, man kan allt som icke är godt, när man är i den sinnesstämning som jag då var. Jag fröjdade mig då jag såg dig plågas af berättelsen, men jag fick dock aldrig den fröjden att du verkligen satte tro dertill. När du sedan ...

— Gör mig till viljes och säg ingenting mer, — bad Ada som åter sökte vara lugn. — Du tröttar alldeles ut dig och hvartill tjenar det? Jag vet ju nu redan att du var mycket olycklig, mycket förvillad och felande samt att du nu ångrar detta. Låt det vara nog! Du var grym mot mig den der gången, men du pinades säkert sjelf icke mindre grymt under det du spelade din rol så som jag aldrig kan begripa hur du kunde.

— Åh, jag hade redan spelat så många slags roler! Jag spelade beständigt någon, jag var aldrig naturlig, aldrig sann förrän nu. Nu har jag föresatt mig att vara det. Men jag skall tiga och hvila mig en stund, eftersom du vill det. Du vet nu ändå hu-295'

radan jag varit, och du har ju förlåtit? Jag ser pa dina ögon att du har förlåtit mig.

— Ack ja, Thérèse! så fullt, så hjertligt som jag önskar att Gud må förlåta mig hvad jag brutit och dagligen bryter! O, min syster, hur lyckligt är det icke för oss att veta att han är syndares vän. Låt oss aldrig, aldrig återkonma till dina sjelfankla-gelser, om icke för att få så mycket större anledning att prisa hans nåd.

Efter detta samtal gick Thérèses förbättring med raskare steg och friden började gästa hennes förr af så sorgliga andar bebodda sinne.

Men först långt fram på sommaren blef hon frisk nog att kunna göra den långa resan till Dalarne, dit hon då, såsom ett omskapadt väsen, följde föräldrarne. Hennes kind var ännu blek och lynnet mera"~5!)rgset än gladt, men hennes vilja var god och hågen allvarlig. Det blef nu hon som af fritt val skulle besörja de små systrarnes undervisning, hvaremot Emérence flyttade in som fru på Odinsberg. Det blef också Tbérèse som andra gången flätade myrtenkronan i Adas lockar; hon ville det nödvändigt så. Några tårar glänste som juveler på de gröna bladen när toiletten var fulländad, mon dessa tårar hade varit nästan mer ljufva än bittra och Thérèses skönhet blomstrade upp förädlad under det milda sommarregnet. Och Ada, som förut endast ville ha solsken i allas ögon på sin bröllopsdag, kände nu att äfven regnmolnen ha sina välsignelsr. Hennes egna tårar rann, då hon tryckte Thérèse i sin famn, äfvensom då hon tidigare på dagen hade, i sällskap med sin brudgum, planterat rosenbuskar på farbror Adrians graf. Men hon fruktade icke att hennes äktenskapliga lycka skulle bli mindre derför att den i sin knoppning vattnades af gråt.296

23.

Sex vintrars drifvor ha redan bäddat Adrians graf i hvitt och sex våtars solsken upptinat bädden. Nu flägta sommarvindar mellan dödens kullar, lär-, korna drilla högt i sky sina hymner om karlek och tro, och rosenbuskarne knoppas i de stilla slumrandes gård och i parterrerna på Almlunda.

Elmers köpte detta lilla ställe, som, fastän det icke länge varit i familjens ego, gifvit honom och Ada många kära och högtidliga minnen. Men dess aflägsenhet från det större landtbruket han förut öfvertagit hindrade dem att bo der, till stor ledsnad tor dem begge. Ty de gåfvo den leende naturen på Almlunda ett vänligt företräde för det i en bördig, men enformig nejd belägna bostället, som af ström och kullar hade intet mer än namnet. Blott någon vacker sommardag ibland kunde de slå sig lösa och följas åt till den lilla täcka possessionen, dit annars Elmers ensam emellanåt styrde sin färd för att tillse huru Johannes styrde som rättare och Sara Lisa som hushållerska De njöto vid dessa små utflygter rätt fullt af lifvet, och det kunde väl hända att Ada, vid återkomsten till Strömshill, helsade de släta åkrarne med en suck af saknad, då hon tänkte på den glittrande sjön, den sorlande bäcken och de lummiga höj-dor och dälder, som hon lemnat. Men med en känsla af ånger tackade hon nästa ögonblick Gud för välsignelsen på dessa åkrar och inom detta lugna bo, kring hvilket väl inga sköna friska böljor lekte, men som varit förskonadt för olycksödens vreda vågor. Och antingen hon då utsade sin tanke eller endast lät sin make läsa den i hennes ögon, så visste hon att han förstod, att han delade den. Men hvad hon297'

icke visste var, att Elmers derjemte tänkte: En dag hvad det lider flytta vi väl till Almlunda ändå.

Och nu efter sex år hade det lidit dertill.

Landtbruket lyckade sig väl för Elmers; och som han lärt sig noggrannt hushålla med tiden, hann han, utom sina praktiska sysselsättningar, att göra ett godt bruk äfven af sin alltmera värderade och inkomstgif-vande penna. Han hade redan börjat utvidga sina egor och köpt ett par hemman som stötte intill och kunde förenas med Almlunda. Ett af dessa hemman egde mycket odlingsbar mark, hvarigenom husbondens jemna tillsyn blef behöfligare der än på bostället, hvars nu välordnade skick kunde fortfara under mindre tillsyn. Efter all sannolikhet skulle han också snart genom befordran komma att lemna detta boställe, oeh således var nu allt skäl för den flyttning de så gerna företogo. Reparationer och tillbyggnader som, utan att förändra ställets anspråslösa karakter, gåfvo ökad beqvämlighet oeh trefnad, hade blifvit verkställda året förut. Och när lunderna begynte skifta i ljusgrönt flyttade glada menniskor in i de så länge tomma rummen, och der blef lif och lust och klingande röster inom hus, såväl som ute i dungarne kring Almlunda.

Ada såg med aldrig minskadt nöje insjön glittra, hörde bäcken sorla och lät sina blickar smeka hvarje föremål i den vänliga runden, från minsta blomma i hennes parterrer till de blånande bergen i fjerran. Och .troligen skall hon aldrig ledsna vid detta nöje, ty det är ej ett sysslolöst betraktande af den sköna naturen hon öfverlemnar sig åt. Tvertom är det ganska få stunder hon ger sig ro att njuta af det vackra omkring sig. Hon vill ej stå för mycket efter sin make i klokt begagnande af den dyrbara tiden, och det är blott såsom en krydda, sparsamt strödd på arbetslifvets hvardagskost, som hon tillåter sig att vistas ute i det gröna. Är det cn försakelse hon härigenom ålägger sig? Nej, hon skulle för ingen del vilja ha det annorlunda. För mycket kryddor minska välsmakligheten, det är hon nog bevandrad i matlagning298'

för att veta, och hon vet också att den goda gåfvan af ett för naturens skönhet öppet sinne kan missbrukas och leda till ett afguderi. Och afguderi är hvad Ada nu mera än förr ber Gud bevara sig för, ty hon har nog farligare frestelser dertill än kärleken för vackra utsigter och en blomsterrik omgifning. Hon har en alltför stark benägenhet att afguda sin man och ett par andra föremål som hon kallar sina; och han måste alla dagar, under det hon af fullt hjerta prisar sig lycklig, stå väl väpnad och vaksam för att värja sig derför. Det heter ej förgäfves att menniskan måste alltid vara i strid pä jorden.

Få vi inbjuda den vänliga läsarinnan, som ej redan tröttnat vid oss och våra vänner på Almlunda, att se huru en ung maka, mor och husmor bär sin lycka och sina strider? Yi fråga ej om herrskapet tar emot, utan stiga djerft in den stund, man minst väntar någon.

Det är så tidigt, att de första solstrålarne för knappt en timma sedan kysste fönsterrutorna åt öster, så att de glödde likt en bengalisk eld; men redan har Elmers sakta, mycket sakta vridit om låset på sängkammardörren ooh smugit sig ut på tå för att, såsom han alltid vill, vara den första på gården då arbets-klockan ringer. Hur tyst han gått tillväga, har dock Ada vaknat, och leende för sig sjelf åt hans fruktlösa försigtighet skyndar äfven hon att göra sig i ordning.

Vridning på en liten messingskran uti alfcoven förser henne med friskt vatten, så att hon lika litet som Elmers behöfver inkalla någon till biträde, och snart står hon färdig i sin enkla, men täcka morgondrägt. Hennes första värf blir då att gå och böja kuä vid tvenne små bäddar i rummet nüstintill, ge-, nom hvars öppna dörr hon redan flera gånger förut kastat en blick på sina slumrande älsklingar.

Barnkammaren blir modrens rätta bönkapell. Der måste hon bedja med de små när de vakna, för dem när de sofva. En man som älskar sin hustru kan således icke, redan för den skull, tillåta detta rum299'

vara — livad det likväl i många hus är — det sämsta och otrefligaste i våningen. Nog går det an åt barnen, tyckas många föräldrar tänka, som kunde ställa bättre till om de blott besinnade att barnen, mera ömtåliga och mera stängda inom sitt rum än de äldre, aldramest behöfva ljus, friskhet och trefnad der, samt att, om de ej förmå reflektera öfver bristen derpå, kunna de likväl lida deraf. Elmers hade besinnat detta och lagt största vigt på att göra sina barns rum så behagligt och likväl enkelt, som både smak, grundsats och förmögenhetsvilkor förenade sig om att bjuda. Han hade ändrat husets inredning så, att herr Adrians fordna sal nu var barnens stora och glada rum och skänken derinvid den beqvämaste garderob och badrum, hvarest boiserade väggar af ljus björk innehöllo skåp med hängare och hyllor för alla deras små klädespersedlar, och ett par kopparrör från köket insläppte varmt och kallt vatten i en porslinsbeklädd bad ti na.

— Är icke detta lyx? — hade mer än en af husets vänner yttrat vid en blick in i barnkammaren.

— Nej, det är ordning och snygghet, som jag gerna unnar min hustru njuta och vill vänja mina barn att älska, — svarade Elmers. — Det är det ändamålsenliga och öfverensstämmande som ger en viss prydlighet åt det hela, men granska blott dessa enkla möbler, dessa tarfliga, ehuru varma, mattor, dessa hemväfda öfverdrag, beräknade blott på att tåla vid mycken tvätt! De små snöhvita bäddarne se täcka ut, jag medger det; men är det lyx att sofva på halm och ormbunkar? Ni finner ej annat i dessa madrasser. Och är det lyx att leka med trädbitar, tallkottar och kiselstenar? Det fins ej annat på mina barns leksakshyllor. Jo, kanske någon släde, häst och karl af min egen tillverkning, men ingenting deröfver. Det är ej brist på kärlek som gör mig så njugg mot barnen i afseende på leksaker; det är just emedan jag älskar dem som jag ej vill beröfva dem bästa nöjet af leken: den skapande inbillningens, och ej skämmer300'

bort dem med konstlade behöfver af flärd och lånta idéer. De göra sina stenar och kottar än till prinsar och krigshärar, än till herdar och kor och ha fullt ut så roligt som af de dyrbaraste leksaker. De slippa dessutom sorgen att se favoriterna mista hufvud och andra ledamöter, samt att kanske få bannor för den skada de lidit. Vi skola ock framdeles köpa så mycket mer goda böcker och planchverk för de besparingar vi sålunda göra. Kastar ni en blick i klädskåpen, så innehålla de blott artiklar af största enkelhet ooh tvättbarhet. Jag vill se barndrägten beräknad på lätt och fri rörelse, icke leken och rörelserna störda af tvångsbudet: Akta din nya röck, din fina klädning, dina band och spetsar!

— Men dessa stora vackra gravurer i en barnkammare. — Onekligen taga de sig väl ut på den himmelsblå grunden, men---

— Den blåa färgen är god för ögonen i ett sofrum, och ögat är ett alltför dyrbart ting att försummas i något afseende. Är det icke en pligt att, då man så kan, för ögon som nyss börjat blicka in i lifvet, först och sist ställa bilder ur det lif, som ensamt kan gifva värde åt deras ? Skulle jag ej begagna hvarje medel att lära mina barn blicka uppåt från det deras medvetande börjat vakna? Jo, kunde jag omge dem med de dyrbaraste konstverk som ha Christus till sitt föremål, så skulle det vara min glädje att göra det. Och då jag ej kan detta, så vill jag åtminstone samla omkring dem de goda kopior jag eger af stora mästares verk.

— Medgif emellertid att rummet härigenom har en prydlighet som är ovanlig.

—» Nå, det är också min hustrus sanctuarium och äfven mitt.

Hvad Ada kände sig lycklig af att så var! Hon tackade Gud derför hvarje gång hon, liksom nu, trädde dit in för att betrakta de små slumrande, som med ansigten öfvergjutna af helsans purpur, hvilade i barnsömnens trygga frid, och det var med djupa, varma301'

känslor som hon knäföll emellan de små hvita bäddarne.

Bönens väg är icke lång. Många behöfva icke heller hennes uttryck vara. Snabbt som tanken ila hennes dufvovingar genom rymden och återbringa hastigt sitt olivelöf af helsning och svar. Icke så som skulle det aldrig vara ett behof att länge bedja. Tvert-om, det kan visserligen vara ljufligt att rätt länge fortsätta denna mera direkta umgängelse i himmelen. Men då arbetsdagen bjuder att ingenting försumma af de jordiska pligterna, är det herrligt att bönen eger den underbara kraft att öfva sin verkan äfven genom den kortaste suck.

Glad och leende stod Ada i rättan tid, med sin nyckelkorg på armen, ute i köket, och efter vänliga morgonhelsningar började afhandlingar om mjöl och garn och väfvar med allt det allvar som bör vara i ett ordentligt hushåll.

Timman förgick och mer dertill; och efter nöjaktigt uträttade bestyr i köksdepartementet återvände Ada till sängkammaren. Lotta — Lundgrenskans Lotta, ifall någon är så god och kommer ihåg henne, som sedan tre år är Adas snälla kammarpiga, barna-tillsyn och hjelp med hvaijehanda — har under tiden städat derinne och det lilla gröna rummet är fint och prydligt i sin genre som det himmelsblå i sin. Fönstret åt trädgården står öppet och en ljuf vällukt strömmar in derigenom. Ada kastade nu första blicken för dagen ut öfver denna sköna sida af sitt hem och en varm, glad och själfull blick är det; men lång har hon visst icke tid att låta den blifva.

Först har hon ett par anteckningar att göra i den noggrannt förda hushållsboken, sedan tar hon ett par böcker från sin bokhylla och ett tätskrifvet pappershäfte ur skrifbordslådan och börjar arbeta med stor ifver. Pennan ilar öfver papperet; de fiolblå ögonens flyga öfver raderna, men stanna stundom i någon af böckerna, soEande jemförande, pröfvande. Men glömmer hon för allt detta att lyssna till de302'

de sofvande barnens andedrag? — Fråga blomman om hon glömmer solens kyssar, fråga biet om det glömmer rosens honungsgömme!

Det är nog äfven andra ting som den skrifvande husmodren måste gifva akt på. En skottkärra rullar gnisslande öfver trädgårdsgången. I ögonblicket hvilar pennan midtuti en mening och Ada står vid fönstret vinkande och ropande:

— Nej-nej, Oskar! Det får vara tills i morgon. Nu först och främst måste du risa ärterna, det är alldeles nödvändigt. Jag sade dig ju det i går aftons.

Äfven Oskar är en gammal bekant, som vi bedja att få presentera. Ada har ej öfvergifvit sina skyddsbarn för det himlen gifvit henne egna. Genom omtanka, svarsamhet och någon liten försakelse för egen del lyckades hon underhålla dem de första åren hos sin vän Karin. Men för nära fyra år sedan hade Karin fått sluta sitt sjukliga lif, och sedan hon med glädje gått till sin längtans mål, hade Oskar och Se-raphine varit på Strömshill, der de fått undervisning i socknens folkskola, till hvars nu förträffliga skick Elmers mycket medverkat. Seraphine hade denna vår återvändt till madam Lundgren för att der ha sitt hem under det hon skulle gå i väfskola. Och Oskar, som visat afgjord lust för trädgårdsarbete, stod sedan samma tid under Adas kommando såsom trädgårdsdräng på Almlunda. Han var en lång, starkt byggd och rödblommig yngling, i hvilken man skulle haft svårt att igenkänna det gulbleka, genom svält och vanvård långt efter sin ålder stående barnet på Näset. Och äfven flickan växte och frodades nu, såsom ville hon rätt taga sin skada igen för den försummade barndomstiden.

Modren till dessa barn, den djupt fallna, har upprättat sig, fattad af Guds hand och stödd af goda menniskor. Hon söker nu äfven hon att med något gagn åt jorden betala himlens lån. Ihågkommande sin farbrors ord om henne: att naturen tycktes ha ämnat henne till sjuksköterska, försökte Ada henne303'

såsom sådan i ett provisoriskt sjukhus som under en farsot inrättades vid Strömshill. Och som det redan då kommit så långt med Ebba Wildmark att hon erfor ett behof att vara nyttig, skötte hon sitt värf med det nit och den trohet, att hon alltsedan blef sjelfskrifven vårdarinna när helst i trakten något ondt var å färde. Hennes bår har blifvit hvitt och hennes gestalt lutande, mindre af år än af syndasorg, men hon är dock nu lycklig vida utöfver hvad hon någonsin förut varit, ty om ock i elfte stunden kommen har hon dock redligt arbetat sin stund i vingården.

Ett qvitter såsom af små fåglar, i barnkammaren underrättar Ada att hon ej får skrifva längre, och som hon nog vet att det ej blir tid dermed mer på hela dagen, återger hon böckerna sin plats på hyllan och manuskriptet sin i lådan innan hon går tijl den ljufvaste och dyraste af sina pligter.

Små knubbiga armar sträckas emot henne, små körsbärsröda munnar spetsas för att möta hennes, och med ögon strålande som solar, med toner lena som vestanflägtar helsar modren sina vaknade barn.

— Gud signe småtultingarne mina! Lofvad vare han som skyddat er sömn och låtit er vakna friska och muntra för att tacka och älska honom! — Nå, söta Rudolf, kyss inte ihjäl mig! Pojke, pojke, hvad tänker du på? Om du tar alla kyssarne, hur skall det då gå med Maria ? Hvad skall man göra vid den odygdsjunkern, lilla Mia? Gif honom stora famnen, hjertans pulla, så blir han väl spak, fastän han är stark som en björn och vidhängsen som en kardborre.

Och lilla Mia — svanungen, silkesdockan och ängsdunet, som, Elmers ömsom kallade henne, — slog de mjuka armarne om brödrens hals, men blef sjelf dervid så illa fången, att modren måste säga:

— Nå, din vildbasare, qväf nu inte henne också! En liten hygglig kyss var allt hvad Mia ämnade dig och nu tar den skälmen dussintals! Yet du hur farbror Adrian brukar säga, Rudolf? "Måttliga korfvar ä' alltid bäst." — Snälla, snälla farbror! Om han ännu304'

vore qvar ibland oss, han skulle få nog göra för att lära dig det. — Stilla dig nu, min älskling! Lugn i de sprittande lemmarne, allvar i det lekfulla sinnet! Lotta kommer snart in och vill städa: vi måste skynda oss att bli klädda, och dessförinnan skolen J väl tacka den gode Guden och bedja honom för er och för oss alla. Låt mig höra om ni i dag ha ett böneord att säga till den gode Barnavännen?

Ada hade en fasa för inlärda böner alltsedan hon hörde sina små systrar rabbla upp morgonbönen för mabonne. Men hennes ständiga önskan var att vända deras tankar till Gud och genom att bedja för dem i de enklaste ord, så som barnet kan fatta och känna, lärde hon dem snart bönen i dess enfaldigaste form och dess djupa betydelse. Den femårige gossen och den ännu yngre flickan veta redan att den osynlige vän som pappa och mamma så vördnadsfullt tilltala, är en vän som ser och hör äfven dem, att allt det som fägnar dem kommer från honom och att de kunna och böra tala till honom och tacka honom.

Rudolfs yra glädtighet hejdar sig och hvilar. Ögonlockens långa fransar sänka sig öfver hans blå Ögon likasom öfver Marias, som äro svarta men milda som gasellens. Deras små händer hopknäppas, och med hufvudena hvilande mot sin moders knä säga de:

Rudolf: "Tack du, gode Jesus, som håller af oss och ger oss allt godt!"

Maria: "Tack för den lilla söta kattungen som du lät mor Annicka ge mig i går!"

Rudolf: "Gud bevare mamma och pappa och Lotta och alla menniskor!"

Maria: "Förlåt oss när vi äro stygga och gör os» snälla, du som var så snäll när du var ett litet barn sjelf!"

Rudolf: "Mamma har sagt att vi blifva snälla om vi hålla af dig. Och vi hålla af dig, Mia och jag"

Maria: "Ja. Och jag vill så gerna se dig och alla dina små englar. Kom till oss med dem, du käre Herre i Amen. — Tror du att han kommer, mamma?11305'

— Tror du inte att han är hos oss alltid, min söta Hicka?

— Men jag ville han skulle komma så, att vi finge se honom.

— En gång, min lilla Mia, kommer han äfven på det sättet. Men ännu skulle våra ögon ej kunna se på honom. Du vet ju att du ej kan se på solen, hon bländar dig så att det gör ondt i ögonen. Och hennes glans är ändå svag emot den Herrens som skapat henne och alla de klara stjernorna. Just emedan han älskar dig, mitt barn, kommer han ej till dig synbarligen förrän du är färdig för hans ankomst.

— Kan du göra mig färdig, mamma?

— Nej, Maria! Det kan endast han.

— Då skall jag be honom göra det snart. Det skall jag, mamma!

En varm kyss blef modrens svar.

En halftimma sednare voro barnen klädda. Ada besörjde alltid detta sjelf, både emedan så var kärast for henne och dem, samt att hon derigenom bäst kunde vaka på deras invänjande till ordning och sjelfverksamhet. Hon hade med afsmak sett sin tioåriga syster Alice ligga utsträckt på soffan och räcka fötterna mot Majken för att få strumpor och skor påsatta, hon förstod att mycket sådant sjelfsvåld kan inrota sig då småherrskapet öfverlemnas åt en välvillig men föga tänkande tjenstflicka, likasom att en af mindre tillgifven art kunde låta dem sköta sig sjelfva till en grad som blefve föga bättre. Stunden af nymognad lifslust i hopp och sinne är också fördelaktig för studerandet och ledningen af gryende anlag; och modren kan, under det naturliga bestyret att ansa och kläda sitt barn, utså månget välsignelserikt frö för kommande dagar. Det upptager också ej särdeles mycken tid, om drägten är, hvad den bör vara, enkel och ledig. Lilla Rudolf Elmers kan redan sjelf knäppa sina skor öfver de rödrandiga strumporna, spänner sjelf bältet omkring sin nankinsblus och hänger på sig lilla maroquinsväskan, med stor aktsamhet att306'

bandet ej må skrynkla den hvita skjortkragen. Han lägger också sjelf i ordning sina tvätt- och kamm-saker och får sedan lof att ringa på Lotta, så att hon må se hur hyggligt han betett sig.

Mia har någonting mindre hyggligt att visa Lotta: en rispa på klädningen från i går, som hon vackert skall bedja henne laga. Man får inga bannor när klädningen så der råkat komma till korta, ty sådant är olyckshändelse och sker ouppsåtligt; men man skulle få det mycket om man ej häftigt bad och tackade den som är snäll och hjelper liteu okunnig unge att få skadan reparerad.

Sedan allt detta är undangjordt dansa barnen, lika sommarfåglar, ut i solskenet, att leka på den gröna gården. Ada släpper aldrig ut dem utan att tänka på vigten af att väl hos dem inskärpa lydnadens pligt. Hur skulle hon detforutan våga lemna dem på en lekplats öppen åt trädgården med alla dess faror: terrass-afsatserna, bäcken och sjön! Hon glömmer också ej att i en suck anbefalla dem åt Herran, att icke frestelse må påkomma och bli dem alltför stark, så att de förgäta det de ej få gå ett steg i trädgården- på egen hand. Hvad kan hon mera göra: Ständig bevakning vore ej bra att hålla, och dessutom vet hon väl att om Herren ej bevarar, så vaka väktarena fåfängt.

En blick på uret, och Ada skyndar in i skänk och handkammare, hvarest hon sjungande rustar om med hvaijehanda saker. De blanka blqcklådorna få öppna sig och lemna sin tribut af rån och skorpor åt den till ett gigantiskt drufblad formade porslinskorgen. Det färska smöret krusar sig på kristall-talricken, och snart står det lilla frukostbordet i prydlig ordning i salen, väntande husbondens hemkomst.

Men Ada vet att han icke kommer alldeles ännu, raskt derföre på med hatten och ut i trädgården, med barnen hoppande omkring sig. Ack, hvad det är skönt och friskt derute! Hjertat vidgar sig och slår med lätta, starka slag. Hon lyssnar leende till fågelsången307'

och vidrör suckande många af sina blommor. Vore det ej för Elmers och för att strö ett poetiskt doft öfver det bord hon dukat åt honom, så skulle hon visst ej nänts lägga plundrande hand på någon af dem, men uu måste en och annan af de nya tulpaner, som slagit ut, offra sin styfnackiga skönhet och, tillsammans med några af narcisserna som spegla sig i bäcken, ordna sig till en bukett, den hennes hand snart har svårt att omsluta. Och det ser något ut när de, ur en smakfullt formad vas höja sina skiftande kronor öfver mjuka, gröna qvistar, som sänka sig ned mot den snöhvita duken.

Nu kan ban komma när han vill, den väntade vännen, och han dröjer också icke att göra det. Vällingen ryker på köksbordet i sällskap med stekt sill och potatis, och matfriska pretendenter samla sig kring faten; och samtidigt med sina arbetare inträder också Elmers, en varm och glad pretendent till kaffeportionen och en kyss af sin lilla hustru. En, ålinej, han har ej så små pretentioner. Och i betraktande deraf att han om få dagar skall bort på möten och vara borta i hela fjorton dagar, får han också taga så måuga han vill.

Ada förebrår sig att hon känner såsom en olycka denna skiljsmessa på ett par veckor och för pligtens värf. Hon vill ej låtsa om att hon är så oförståndig, hon ler, hon skämtar och likväl läser hennes make tydligt vemodstankarne i hennes ansigte. Men månne han skulle vilja sakna denna sky öfver rosengården ?

Hvad Ada nu alldeles icke tillåter honom sakna är smak för det goda kaffet, och han gör det icke heller. Men hennes eget förlorade en stor del af sin välsmak, då Rudolf, med gråtande ögon och all sitt lynnes häftighet, ratade sin frukost och begärde smörgås och skorpor.

— Smörgås och skfltpor? Nej, min gosse! Groft bröd och sirap är nyttigt för små barn, det har doktorn sagt. Och den sköna vällingen sedan, det är hvad du skall ha.308'

— Men pappa får smörgås och skorpor, och jag vill---

— Rudolf!

Modren sade ingenting mer och tonen var ej sträng, men den var allvarlig, och gossen visste hvad den betydde. Om han fortfar med sitt viljande, skulle han bli utan frukost. Mamma skulle med svidande hjerta ta' ifrån honom den föraktade maten sedan hon stilla sagt honom, att pappa, som är en man och redan arbetat flera timmar, kan äta mycket som ej hans lilla son kan få, att många goda barn fingo nöja sig med långt sämre frukost, och att Herren, som blef menniska och litet barn af kärlek till oss, ofta hungrade och hade intet att äta eller dricka, på det vi skulle lära vara tacksamma och nöjda med det vi få. I klara ord stod väl ej allt detta för Rudolfs minne, men ett medvetande deraf hade han emedlertid. Han tystnade och tårarna upphörde; men starka ryckningar i mungiporna och klippningar med ögonlocken, under hvilka det svälde hett och vått, vittnade om hur det jäste i det späda, men viljestarka sinnet. Modrens blick dref honom likväl snart till att taga en brödbit, och deii lilla skeden kom i vällingtalricken, men det gick så ytterst klent att få i sig det aldraminsta deraf, att Ada började svettas vid att se derpå.

— Hur skall jag bära mig åt med den sjelfs-våldige pojken! — suckade hon, då Elmers, efter slutad frukost, förde henne bort till soffan, att på afstånd åskåda Rudolfs beteende. — Det var på samma sätt i går och i måndags. Han får ingenting annat innan han ätit upp vällingen, och det sker kanske ej pä hela dagen. Han skall gå och bli mager på denna trånad efter smörgås och skorpor. Det är för olyckligt!

— Jag vet ett godt medel! — sade Elmers, som känt en stor benägenhet att sträcka handen till skorp-korgen och gifva gossen hvad han önskade så snart han ej mer pockade derpå* utan tycktes sträfva att låta sig nöja. — Om vi sjelfva äta groft bröd oeh309'

låta frestelse-ämnena försvinna från bordet för någon tid, så glömmer han sin begärelse.

— Men skulle vi lara honom besegra sina begär om vi undanröjde frestelserna ? Nej, stackars min lilla gris, han får nog hållas! Pappa skulle vackert skämma bort honom med sådan method!

— Men, kära du, den välsignade vällingen fastnar rigtigt i halsen på honom. Det är för ömkligt!

— Se inte på det, miu vän! Gå heldre in i sängkammaren och se på något i min skrifbordslåda, som du förstår dig bättre på än småsällskapets nycker. De skulle snart växa dig öfver hufvudet, det ser jag; ty bekänn att du nu har afgjord lust att gå och tömma hela skorpkorgen i talricken åt honom.

— Jag kan inte neka till det. Och du?

— Jo, jag skall försöka att sätta smak på väl-lingen, jag. Vänta, så skall du få se! — Vet ni, barn, vi ha något mycket roligt att göra på förmiddagen.

— Hvad då, söta mamma ?

— Vi skola' gå bort med garn till mor Annika i Ängsbo, som välver matmor åt mamma.

—- Ack! den snälla gumman, som hade små lammen och 6om lät oss spinna på sin röck?

— Ja. Och så gå vi genom den vackra ekängen och ni få bära korgen med garnet hvar sitt stycke. När vi gå hem är dou tom och ni kunna plocka den full med vackra blommor.

— Så roligt, så roligt! Få vi gå snart, mamma

lilla?

— Rätt snart. Men det är lång väg och jag vill ej ha någon med mig som blir trött och pjunkar. Derför måste ni äta dugtig frukost och den som lemnar det aldraminsta af bröd och välling kan inte få följa med. Det är rätt, Rudolf, gå på du, min gosse.

— Ja, visst äter han nu af alla krafter. Men lär du honom kufva sina begär derigenom att du uppväcker ett nytt, som är starkare?

— Ack nej, gudnås, du har alldeles rätt! Jag tänkte bara på hur jag skulle slippa se honom gå310'

hungrig från bordet. Jag förstår mig alldeles lika litet på uppfostran jag som du. Hvad skall jag nu göra?

— Låta vara som det är för denna gången och tänka ut bättre methoder till; härnäst.

— Nej, men rätt innerbgt bedja Herran verka hvad vi icke äro vuxna, bedja honom att vi må tillväxa i förstånd och i hans starkhets kraft.

— Men du är sjelf det olydigaste barnet i huset, — sade Elmers, då han, med armen om sin hustrus lif, stod vid hennes lilla skrifbord och såg på det som hon skrifvit. — Måste du nu inte åter ha varit u^ppe mycket bittida! Och jag har likväl bedt dig —

— Att vara en sjusofverska. Men, söta du, jag kan inte! Det är så roligt att lefva, och man lefver inte då man sofver.

— Ah, vore det skälet, så företoge du ett mera lefvande och lifvande arbete. Det der är bara svepskäl du ger mig, Ada!

— Nej, alldeles icke. Hvarför skall jag — som Fredrika Bremer säger — kladda ner mina små talanger, under det min herre och man oupphörligt utbildar sina. Ditt skriftställeri, först en anspråkslös blomma på skönlitteraturens fält, sedan — då du skref om landtbruket — en fruktbärande ymp i stam-meu af andras idéer — är nu ett ståtligt träd, hvars frukt och blommor recensenterne ej nog kunna prisa. När nu din hustru för ingen del skulle duga till författarinna, så bör hon åtminstone icke alldeles begrafva i glömskans flod allt det lilla hon en gång lärt.

— Misstag, idel misstag, min älskling! Hvad du behagar kalla min utbildade talang är blott den naturliga följden deraf, att jag nu är en troende och lycklig menniska. Den grannlåt du fått läsa i tidningarne om min stilistiska förmåga, min klara objektivitet med mera, betyder ingenting och skall kanske snart förbytas i desto skarpare klander. Och hvem om icke jag ifrar för att du skall sköta dina talanger? Tvingar jag dig ej att spela och sjunga tusen gånger,311'

då du påstår dig ej ha tid, och kunde jag ej ofta ha lust att glömma mina maktpåliggande göromål för nöjet att läsa engelska och italienska med dig? Godt-gör genast på lämpligt sätt din orättvisa anklagelse, jag ber!

— Ja, när du korrigerat min skrifning, så kan hända.

— Men der är ju, efter vanligheten, ingenting att korrigera. Du skrifver som en professeur des langues. Hvarföre då stiga upp i otid och sträfva sig mager för dessa historiska uppsatser först på ett språk, sedan på ett annat?

— Jag tycker du borde veta mitt bästa skäl utan att höra det. Om vi få behålla Rudolf, så skall han ju om ett par år börja sin bekantskap med historien ocli någotdera af dessa språk, efterhand äfven med de andra. Och Mia på samma sätt. Hvem skall undervisa dem ? Du kanske ? Det vore visst förträffligt om blott författareskap och landtbruk under tiden skötte sig sjelfva. Men som detta ej lär ske, så får det väl till en böljan bli jag, och hvad jag öfvar nu, skall lätta min möda i framtiden och kanske barnens äfven.

— Jag hoppas vi kunua bestå dem lärare.

— Jag också då de bli något äldre. Men ett sådant hopp kan komma på skam.

— I så fall reder du dig nog utan detta tråkiga förarbete.

— Hvarför skall det heta tråkigt, Elmers? Jag tycker det är roligt, verkligen roligt.

— Nå, för ett så talande skäl måste jag väl böja mig, och tillåta dig vara en ottefågel så länge sommaren räcker. Men inte en dag längre, kom ihåg det! Och nu, gif mig bokeu, min vän!

Ada räckte sin man en bok, tog sin hatt och hans arm och så gingo de ut på gården, hvarest hela hushållningspersoualeu samlade sig. Alla vackra dagar brukade Elmers, liksom förr herr Adrian, under det gröna löfhvalfvet läsa ett Guds ord för de sina;312'

och hans hjertliga sätt, hans klara tftläggning af de för dagen valda bibelspråken gaf den korta andaktsstunden ett värde, som de flesta af folket upprigtigt erkände. Ingen hade varit länge i tjenst hos Elmers innan han i någon mån insåg nyttan af att så använda en del af hvilotimman, och det oförtrutna mod, hvarmed de sedan buro dagens tunga och hetta, ersatte Elmers rikligen den förlängning af arbetshvila som bönestunden föranledde. Bibeln, Luthers postilla och några andra andliga kärnskrifter kommo också i hvars och ens ego, och husbonde och matmor både uppmanade till deras flitiga begagnande och sökte förvissa sig om huruvida uppmaningarne följdes. Och utan allvarliga förhinder saknades sällan hvarken herrskap eller tjenare i kyrkan, hvarest de med vördnadsfull uppmärksamhet lyssnade till ordet. Men kolportörer och resepredikanter gjorde föga uppståndelse bland Elmers' folk, ty deras slutreflektion, då de. afhört någon sådan talare, blef vanligen: "Våran ryttmästare är mycket bättre."

"Man är tveksam här i staden huruvida man skall kalla dina barn läsare eller icke," skref major Solgranat en gång till öfversten. "De köpa för mycket andaktsböcker och lefva för mycket inom sig för att icke vara det, men deras lefnadsfriska väsen och redliga deltagande i allt som på ett eller annat sätt kan gagna samhället visar en frihet i åsigter, som icke vill förena sig med det begrepp man fäster vid benämningen. För min del anser jag dem rätt och slätt frukta Gud och älska sina bröder. Jag trifs ingen-' städes så väl som på Almlunda, och under det jag lif^ ligt grämer mig öfver att jag ej fick kalla dig pappa,' du gamle hedersbror, unnar jag ändå af hjertat Elmers sin lycka, ty jag finner väl att dessa två passa tillsammans såsom "hjelm för pannan." I staden ser man icke ofta till dem, likväl säkert vid alla tillfällen då en god sak kan befordras eller tröst och hjelp bringas, Musik är äfven ett medel att locka dem till oss, som vi sällan förgäfves erbjuda, och vankas någon313'

ett godt spektakel, så sky de — till Lejonrams heliga fasa — icke heller det. Stackars lilla friherrinnan Lejonram! det lär bli allt gladare och gladare derute på Odinsberg. Man påstår både ett och annat. Men hvad jag med visshet vet, är, att hon är en den älskligaste unga qvinna hon såväl som fru Elmers. Jag tager dem gerna begge två. Ja, efter hvad dina bref förmäla, toge jag gerna dina andra tre döttrar också, och det är mer än förtvifladt att fröken Thérèse icke vill låta sig tagas! Helsa henne och alla dc dina så hjertligen! l)u är en lycklig menniska och husfader, Stjernefält! Jag glömmer aldrig vår sista sammanvaro. Glöm icke heller du den gamle enstöringen, som genom dina döttrars förvållan kommer att så förblifva intill döden, likasom han är din och deras sanne vän."

Det var icke blott den gamle majoren som ansåg sin vän och fordne chef för en lycklig menniska; öfversten sjelf ansåg sig så. Hau hade alldeles försonat sig med lifvet i ödemarken, hvilken icke var på långt när så öde som han föreställt sig och hvarest han fann icke blott god jagt och godt fiske, utan ett godt, stilla familjelif, som smakade honom allt bättre ju äldre han blef. Thérèses lyckliga förvandling, som var varaktig och fortgående, verkade oändligt godt äfven på hennes mor. Den allvarsamma lexa öfver-stinnan vid dottrens sjukbädd hade fått att lära, hade fört henne till en sannare ödmjukhet än den hon förut antagit, och under deras sednare samlif i landsbygdens lugn inträdde mer och mer emellan dem ett let varmaste kärleksförhållande i stället för det fordna i modrens sida afgudiska, å dottrens otacksamt kalla. Och medan Thérèse med bästa vilja och tilltagande förmåga egnade sig åt sina unga halfsystrars undervisning, började öfverstinnan åter linda sin husliga, spira med blommor. Den grönskade underbarligen i • hennes hand och blommorna sprungo fram derpå, såsom fordom på Arons staf, under det de begge ma-1 Ada. 14314'

karne småningom lärde sig draga jemt igen, och detta i bättre mening än någonsin, så att öfversten ej mera gick i ledband, utan vandrade med fria steg vid sin makas kära hand genom en lefnadsafton, som blef ljusare än dess middag varit? .

Hvarför var tet inte så lyckligt äfven på Odinsberg ?

När Ada fram på förmiddagen kom gående från Ängsbo med 6iua barn, som så glada dansade omkring bland blommorna, mötte henne helt oförmodadt i ekängen den unga friherrinnan från Odinsberg, och de begge systrarna flögo i hvarandras armar med innerlig ömhet.

De flydda åren hafva vida mer förändrat Emerence än Ada, hos hvilken den förädlade qviulig-het som bör tillhöra makan och modren icke undanträngt det glada behaget af ungdom och helsa. Emerences starka rosor och frodiga hull har så försvunnit, som om hon räknat mer än dubbla år. Det är en fin, sjuklig färg på hennes förr så blomstrande kinder och en matt glans i hennes förr så tindrande ögon. Hon har blifvit mycket mager oeh ett oroligt uttryck har efterträdt den fordna hurtiga säkerheten. Men också ser hon nu mild, tänkande och ödmjuk ut, hvilket ej var fallet i hennes första ungdom. Den förändring som inträdde hos henne redan innan hennes giftermål har fortgått, och den godhet som genomträngt hennes hjerta återspeglar sig i anletsdragen, mer än väl ersättande den ungdomsfriskhet som försvunnit. Det synes väl att sorgen har pröfvat och luttrat hennes väsen.

Tre barn ha dött ifrån Emerence nästan så snart de skänkt henne glädjen att vara mor, och det är i synnerhet efter det tredjes bortgång för tvenne år sedan, som sjukiighet och sorg blifvit grunddragen i hennes utseende; ty icke nog med att detta barns födelse varit nära att kosta henne lifvet, dess död hade äfven försatt hennes make i en sinnesstämning, som på det högsta bekymrade henne.315'

Lejonram bibehöll under första tiden af sitt äktenskap den ödmjukare anda, som fattat honom vid upptäckten af en jordisk böjelse i det hjerta, hvilket han trott sig ha så alldeles lösryckt från jorden. Något negativ var väl hans ödmjukhet äfven då, eftersom han ansåg sig vara ett nödvändigt redskap i sin Mästares hand för Emerences omvändelse, och ursägtade sin lust att gifta sig med pligten att "rädda en själ." Men hans andliga högmod var åtminstone mycket för-minskadt under den tid som han, lycklig och tacksam, egnade 6ig åt sin unga hustrus kristliga utbildning. Den första sonens födelse gaf en ny rigtning åt den svärmiska ömhet, som var ett grunddrag i hans karakter; han älskade sitt barn lika häftigt och brinnande som han fordom älskat mången annan jordisk afgud till dess — bedragen i sin kärlek oah förfärad öfver sin ståndpunkt — han slitit sig ur verldens bojor och vändt hela sin håg mot de himmelska tin-geu. Midt under denna högstämda kärlek åter fattad af en till skapade väsenden, lyckades det honom temligen sammansmälta dem till en i den förnuftiga förutsättningen att hans giftermål var Guds vilja och sonen hans nådegåfva. Men då döden återkräfde lånet af denna späda skatt, kom han på den tanken att Herren tuktade honom så hårdt för det han vågat fästa sitt hjerta vid något annat jemte honom. Och fastän Emérence, med sin alltmer klarnande trosblick och sitt praktiskt sunda förstånd, gjorde allt hvad hon kunde för att motverka hans sjukliga exaltation, lät den aldrig fullkomligt besegra sig. Efter det andra barnets död pålade han sig, för att ännu ytterligare tukta sig, en hel hop temligen katholska späkningar, egnade sig nästan uteslutande åt andaktsöfningar och åsidosatte det timliga till en grad som ålade hans lilla driftiga hustru omsorgen om både gods och affärer. Det värsta härvid var att skenheliga och skrymtare tillvunno sig hans oinskränkta förtroende, under det ärligt och troget folk fingo sakna billighet och rättvisa af den dock i grunden så välmenande hus-316'

bonden. I stället att, ßåsotn förr, i sitt hem hålla bibelförklaringar, hvarvid visserligen hvar och en var välkommen, men der dock hans egna underhafvande utgjorde kärnan af auditoriet, for han nu omkring i socknarne från by till by, predikande bättring och tro. Under tiden uppträdde på Odinsberg andra talare, som refvo ner långt mer än de uppbyggde, emedan motsägelser mellan deras lära och vandel, samt harmen öfver deras oförtjenta favoritskap hos baronen, retade åhörarnes sinnen. Men den som undandrog sig att höra på deras predikan blef illa anskrifven och snart uppsagd ur tjensten, ty fromheten hade stigit till andelig despotism. Inspektörer och bokhållare utsändes också såsom missionärer i granntrakterna, ty Lejonram bibehöll icke i sin tjenst någon sådan som icke var "stark i ordet". Huru de skötte egendomen betydde ingenting, men huru de höllo konventiklar desto mer. Ett par af dem bestulo honom uppenbart och groft, men det fick gerna passera, ty just dessa begge voro de som han ansåg mest "hafva andan".

Emerences varningar och föreställningar hade ingen annan följd än att mannen började sucka öfver brist på sympathi dem emellan. Och då det tredje barnets födelse och död, samt hennes egen sjuklighet, förhindrade Emerence från sin förra verksamhet, antog Lejonram till homme d'aff£fire och allt i allo en andelig notabilitet vid namn Halman, hvars oredliga förvaltning inom kort gjorde sakernas ställning högst betänklig. Det längesedan undergräfda välståndet hotade med ohjelpligt fall, och baronens nya factotum, som var baptist, bragte honom snart till sina religions-^ åsigter, döpte sjelf om honom och väckte hos honom idéer, som kanske mer än ömma förluster och kroppsligt lidande tärde på Emérence's mod och blomning. Det var dessa idéer som nu lockade glimmande tårar i hennes ögon, då hon, i förtroligt samtal med Ada, satte sig ibland konvaljerna i skuggan af en lummig, ärevördig ek.

— Det är min mans bestämda beslut att resa, —:317'

Bade hon snyftande. — Alla mina böner ha blott tjent till att mera stärka honom i sin föresats, ty han ser i mig den lede frestaren, som måste emotstås. Om det är så lyckligt att jag får följa honom, så se vi hvarandra ej mer, min Ada!

— Om du får följa honom!

— Ja du! Ehuru kär han verkligen har mig, är det stunder då han säger att vi måste skiljas, att jag skulle vara honom till hinder. Ty emedan jag ej kan tänka lika med honom, utän vill lefva och dö i tron på välsignelsen af vårt barnadop, är jag en stötesten på hans bana.

— Min stackars, stackars Emérence! Detta är förfärligt!

— Yi få dock icke öfvergifva hoppet att Gud hjelper. Jag förebrår mig så mycket mitt klenmod att icke mer lita på honom. Han, som vet att jag vill och bör följa min make, kan bereda väg för mig och skall vaka öfver oss i en fremmande verldsdel" så väl som här.

— Hvad hör jag! Det är då afgjordt? — utropade Elmers som, hemkommen från egorna, uppsökte de sina på ängen och hörde Emérences sista ord.

Hon räckte honom gråtande sin hand. En nervös darrning var hennes enda svar.

— Och Hal man»?

— Stannar qvar som disponent på Odinsberg till dess det kan säljas, — svarade Ada, äfvenväl darrande och i tårar.

— Åtminstone en lycka i olyckan att de bli skiljda! Hvad egendomen beträffar, så lär nog disponenten dra försorg om att den faller i värde ännu mer än den redan gjort och att köpeskillingen slutligen stannar i hans ficka, så vida vi inte, som jag hoppas, finna på medel att qväsa den herrn. Och när Lejonram väl kommer undan hans förderfliga inflytande, så tror jag, min snälla Emérence, att det ändå småningom skall lyckas dig att leda honom till rätta.318'

— O, att så vore Guds vilja! — suckade hon och en flygtig stråle brann i hennes öga. — Nog vet jag att Albert älskar mig och att han vill det rätta, fastän han blifvit så förvillad. Ack! jag visste att jag skulle bli lättare till sinnes när jag blott fick tala med er. Vet du, Elmers, min man har nu fått solklara bevis på Halmans oredlighet och bedrägerier, men i sin excentriska fromhet finner han sig nästan skyldig att så mycket mer hylla honom i stöd af ordet: När någon slår dig på ena kindbenet, så vänd ock det andra till, och om någon tager kjortelen ifrån dig, så låt honom ock hafva kåpan med.

— Det är för rasande! Nå, han påstår väl om honom också att han är en "troshjelte brinnande i andanom, ehuru en skurk i sina verldsliga förhållanden?

En suck var åter Emerences enda svar. Hon märkte icke hur grymt hon misshandlade ett lillkon-valjestånd, kring hvars saftgröna blad hennes fingrar spasmodiskt snodde sig.

— "Vet du ännu hvarthän resan skall ställas? — frågade Elmers med en ton som tillkännagaf lika väl ånger öfver hvad han nyss sagt, som innerligt deltagande i den unga makans sorg.

— Till någon af Söderhafs-öarna. Hvilkendera, skall bestämmas då han lemnar England.

— Och du, älskade Emerence, har du mod, har du krafter för en sådan resa? Har du tänkt på de tusende mödor och faror som kunna möta er?

Emerence böjde sig ner och tryckte med vemodig innerlighet en kyss på lilla Marias panna, då denna från sin lekande irrfärd kom framspringande till dem. Det var tydligt att Emerence tänkte: Jag har fått lära att lida. Men hon klagade icke, ty hon tänkte derjemte att Herren älskar äfven då han slår. Hon sade icke heller med svärmeriets öfvermod: Hvad kan jag icke lida och bära? hvad kan jag icke kasta ifrån mig? Hand, öga, hjerta, allt är mig ett intet, en lust att försaka! Naturens stämma talade hos den barnlösa modren med full sanning, ehuru fången under

319'

trons lydnad, och det lyckliga föräldraparet vid hennes sida förstod heune fullväl.

Mot aftonen kom Lejonram från en bibelförklaring i en af grannsocknarne, efter hvars slut Emerence bedt honom möta henne på Almlunda. Han var ännu långt mera blek och mager än forr, men en stark inspiration glödde i hans blickar. Själens högstämda lif tärde alltför märkbart på den förgängliga jordformen, och den inre elden frambröt i blixtrar som hotade med snar förstörelse. Mycket lycklig, mycket upplifvad kom han denna gång från sitt dagsarbete. Emerence såg genast att hon trodde sig ha gjort en skörd för himmelriket. Han återvände ej med denna strålande blick, denna klara panna då han fiskat och fått intet, såsom han väl ibland kunde klaga. Också sade han i det han omfamnade henne:

—• Jag ville att du varit med mig i dag,' Emerence! Aldrig har jag tydligare sett Guds Ande vittna med min ande, aldrig säkrare kännt mig vara ett Herrans utkorade redskap. När jag skulle börja tala, visste jag ej ett ord att säga. Texten, som jag på morgonen valde, var liksom bortblåst ur mitt sinne, och i stället för Paulus slog jag upp Esaias, ty jag måste. — Herre, Herre, tala du! Ty jag är död och hafver intet, suckade jag i mitt innersta. Och med detsamma föll mitt finger på de ord jag borde läsa: Statt upp, statt upp Zion! ikläd dig dina starkhet! Pryd dig herrliga! så började den nya texten. Och förklaringarne, likasom bönen hvarmed jag inledde dem, strömmade från mina läppar såsom en mäktig flod, så varma, så brinuande att jag kände huru de bestormade himlen och försmälte menniskornas hjertan. Många blefvo väckta, många stodo upp att lyda profetens uppmaning. O! det var en sällhet att utströ den himmelska mannan för dessa hungrande själar! Och Anden öfvergaf mig ej ett ögonblick. Jag talade i fulla fyra timmar, beständigt kraftigare och med större verkan, och min själ såg derunder osäg-liga ting, dem ingen menniska säga må.320'

— Ack! jag önskar att jag varit mod dig, — sade Emerence ömt, men sorgset. — Mindre för att höra dig än för att, om möjligt, åter föra dig till jorden. Ty jag kan väl veta hur det nu går igen.

Hon förde ängsligt handen öfver hans panna, slog derpå i ett glas vin och vatten, som Ada nyss inburit, och tvang honom smekande att tömma det.

— Ah, det har ingen fara. Man slapp att bära mig ut afdånad, såsom i Östanby och Mosippelund. Jag trodde likväl nästan sjelf en stund att så skulle gå, ty rummet var trångt, qväft och hett som en bakugn. Men det hade lyckligtvis två fönster, ett alldeles bakom mig och det andra midtemot. Man ryckte upp dem begge, och som det börjat blåsa dugtigt, hade vi sedan luft nog.

— Och i det korsdraget stod du och talade!

— Ja i mer än två timmar. Men det var icke jag. Guds Ande talade genom mig.

— Om du då rätt lyssnat till, — inföll Elmers,

— så skulle han sagt dig att man är skyldig vårda både egen och andras helsa. Inflamation, reumatism och hjernfeber kunde lätt både för dig och åhörare bli följden af---

— O Elmers, Elmers! Du som en gång hade namnet att du lefde och nu åter är så andeligen död!

— klagade Lejonram med stor smärta. — Skulle vi tänka på den xisla kroppen i den stund vi spisa själen med det brödet som nederkommer af himmelen! Och vet du icke att lekamen tager ingen skada under ett Guds barns tal? Entychus föll från tredje våningen ned på gatan under Pauli predikan och blef oskadd. Med tro såsom ett senapskorn kunna vi ju försätta berg. Skulle då icke tron också kunna stålsätta oss emot en lumpen förkylning?

— Ett är tro, ett annat fanatism, — svarade Elmers lugnt. Tron upplyser vårt mörka förstånd, fanatismen förvirrar och dödar det. Som en vän ber. jag dig att icke sätta hvarken dig sjelf eller andra på lifsfarliga prof för Entychi exempels skull och att321'

icke heller sätta dig i Pauli stad och ställe, såsom du nyss gjorde nästan i samma andedrag som du låtit oss höra tvenne bevis på hur litet din tro förmår öfver kroppen.

— Tyder du så svimningarne som jag omtalte? Förstår du icke att de voro saliga stuudcr då Herren tillät mig vittna om honom med både kropp och själ, då mina varnings- och väckelserop behöfde stärkas genom vanmakten för att rätt mäktigt tala till förstockade sinnen? Tror du kanske, du som min stackars kortsynta, lilla hustru, att jag lider af fysisk svaghet? Nej nej! men lycklig jag om så vore att jag befunnes värdig något lida för Herrans skull! Och kanske får jag det. Martyrkronan kan icke vinnas här, det vet jag väl; men kanske vinkar hon mig på andra sidan hafvet. Jag har fått befallning att icke längre arbeta i den halfuppodlade vingården här hemma, utan gå och bryta upp vildmarken hos hedningarne.

— Jag har hört att du tror så. Men, min bror--- —-

* En temligen stark åskknall lät oförmodadt höra sig. Ada, som stod vid ett fönster, ropade:

— Vi få ett häftigt oväder! Och så plötsligt! För en halftimma sedan var det alldeles klart och nu hölja tunga molnmassor hela himlen. Blåsten öfvergår till orkan. Hör hur det knakar och hviner! Se hur sanden ryker!

— Vi ha ju också haft så hett! På eftermiddagen visserligen blåst, men ingen friskhet. Hvar äro barnen, Ada?

I trädgårdsbyggningen med Lotta. Jag springer efter dem.

— Nej nej, hvad tänker du på? Det regnar redan. De äro ju under tak och i godt förvar der. Vi få en häftig skur, men den går snart öfver. Låt oss bara stänga dörrar och fönster. — Se så! — Hvilket herrligt skådespel! Tvenne gigantiska molnkämpar rycka emot hvarandra, den ene i svartblå, den322'

andre i silfvergrå rustning. Se ur hvilket mystiskt djup den der flammande blixten ljungar fram! Orkanen tiger och lyser på det dunderslag som följer honom.

Det blef icke ett utan många slag som nästan utan afbrott följde på hvarandra under det blixtrar oupphörligt flögo ur de digra molnen. Emérence, som aldrig mådde väl i åskväder, drack vatten och hvilade sitt heta hufvud i handen, medan hennes man stod midt på golfvet och citerade ur Skriften hvad han faun_ för tillfället mest passande.

— Ärones Gud dundrar 1 Herren på stor vatten. Herrens röst går med makt. Herrens röst går herrliga. Herrens rost sönderbryter cedrar.

Men i en hast dånade Herrens röst så väldigt att Lejonrams förstummades. En förfärligt flammande blixt sönderslet i hela dess längd det svarta molnet och vidrörde liksom med tusende eldtungor betraktarens öga, och i samma sekund skakades hela huset af ett det mest skrällande dån. Lejonram bäfvade ofrivilligt tillsammans och gömde sina bländade ögon i händerna. Han ville säga något, men rösten svek honom; åtminstone hördes den af ingen. Äfven de öfriga rörde läpparne, men ingen hörde den andra, åskan hade för en minut bedöfvat alla i rummet.

Och denna blixt dog icke såsom de föregående. Dess röda tungor lekte ännu sin vilda lek i den skymmande qvällen. De förenade sig i en stark uppstigande eldpelare, hvars återsken kastade ett hemskt ljus öfver rummet. Askan hade slagit ner i trädgårds-byggningen, som brann med den ohejdliga häftighet, hvarmed endast himmelens eld kan tända.

Med en skyndsamhet som förtviflan allena kan uppnå, störtade Elmers utför terrassafsatserna och nästan lika hastigt som han stod äfven hans dödsbleka maka vid deras förhoppningars eldgraf.

— För sent! för sent!

Taket instörtade sedan och begrof under sina spillror de dyra lemningar, som blixten kanske sko-323'

rmt. Med ett hjertskärande skri rusade Elmers in i lågorna, att kämpa med dem om deras rof; och utan ett ljud sjönk Ada sanslös till marken.

I sitt tröstlösa sökande efter åtminstone någon qvarlefva af de älskade barnen, märkte icke Elmers hur han blottställde sitt lif, kände icke de skador som redan träffat honom. Men hans tjenares, hans vänners rop och böner nådde hans öra, påminnande honom om hans pligter mot dem och mot sin maka. Han öfvergaf då den heta valplats, hvarest döden endast stod att vinna, och knäböjande bredvid Ada, som ännu ej återkommit till sansning, ehuru badad af regnets strida droppar och Emerences varma tårar, tog han henne som ett barn i sina armar, pressade hennes liflösa bröst mot sitt så bittert qvalda, tryckte sina skälfvande läppar på hennes kalla kind, men visste knappt om han önskade genom sina smekningar återkalla hennes medvetande.

Ack! hon skulle tidsnog vakna. Det vore ej kärlek att störa den lyckliga glömska som hon nu njöt. Han bar henne stilla bort, på det icke hennes första blick, då hon uppslog ögonen, skulle möta de grymma lågorna.

Hans folk, som hastigt samlat sig, sysselsatte sig med att hindra eldens vidare spridning. Det häftigt nedströmmande regnet-, som jagat dem i fyrsprång hem från arbetet, underlättade deras bemödanden; byggnadens afskiljda läge bidrogo äfven till god framgång, och snart var en glödhög, hvarutur blott någon liten lätt kufvad flamma uppblossade, det enda återstående af förödelsen.

Elden var redan släckt då Ada med en djup suck vaknade ur sin dvala och kastade förvirrade blickar omkring. Hon förde handen till pannan, såsom skulle den hjelpa till att reda ett underligt virrvar derinne, och tillslöt ånyo ögonen medan hon sökte samla sina tankar. Men hastigt uppslog hon dem åter, ett rop af ångest och fasa banade sig väg ur hennes bröst och hon reste sig upp. Huru var det? hade alltsam-324'

mans varit en förfärlig dröm? — Hon låg på sin soffa, allt var stilla omkring henne, och hennes make lutade sig, ömt hviskande, ned öfver henne. Hvad var det han hviskade? Hon förstod det icke. Men i detta älskade ansigte, som ville vara sä lugnt, läste hon den förskräckliga sanningen midtunder hans själs kamp för att ej förråda den. Och med konvulsivisk häftighet sköt hon honom undan och störtade upp.

Elmers slöt henne i sina armar och qvarhöll henne med mildt våld.

— Blif hos mig, min Ada! — sade han sakta. Och tårar — ovanliga gäster i hans ögon — kommo med en behöflig lindring för hans beklämda bröst. — Blif qvar hos mig! — upprepade han under det tårarne strömmade allt hetare och rikare. — Du har nu ingen mer än mig, jag ingen mer än dig!

— Miua barn, mina barn! Min Budolf, min lilla Mia! — ropade modren med sönderslitande ton, under det hon vred sig för att komma lös ur den famn som omslöt henne och brändes af tårarne som öfversköljde hennes kinder och hals.

— Syster i Kristo, — böljade Lejonram och reste sig från sin knäböjda ställning. Ty från det ögonblick Elmers nedlade sin sanslösa hustru på soffan hade han legat på knä i ett hörn af rummet. — Syster i Kristo! Herren gaf och Herren tog. Förmår du icke säga: Välsignadt vare Herrans namn?

Då öppnade sig äfven för A.da tårarnes ljufliga källa. Hon knäppte ihop händerna och gömde sitt i gråt badande ansigte vid sin mans skuldra. Hans armar omfattade henne ännu innerligare än förut och så stodo de några sekunder stumma. Lejonram, framför dem med sina magra händer höjda öfver deras hufvuden, blickade bedjande uppåt.

Ett sorl hördes utanför. Flera röster ropade på ryttmästaren. Emerence, som äfven i bön och tårar stått bredvid sina lidande vänner, var den enda som märkte det. Hon öppnade dörren, gjorde ett lifligt utrop, och — Budolf lefvande och oskadad, ehuru325'

blek och ännu darrande, kom att kasta sig i föräldrarnes famn.

Han lefde! han hade blifvit räddad! De hade ännu ett barn!

Och se, de hade äfven stoftet af det barn som icke mer var deras. Ty, tyst och försigtigt, såsom det höfves den som bär en slumrande, inträdde strax efter Kudolf ynglingen Oskar med lilla Maria på sina armar, den snöhvita jordformen af en 6päd engel som gått. till Gud.

De hade dessutom också den trogna tjenarinnan, hvilken de trott begrafven med barnen. Ty med tårar i sina ärliga ögon inträdde Lotta bakom Oskar och hans dyrbara börda.

Hur hade de blifvit räddade dessa båda, som nu holsades såsom uppståndna från de döda? — Genom ett Guds under naturligtvis, och dock på det enklaste sätt, såsom hans försyn så ofta utför sina mäktiga verk.

Oskar, som hållit på att skyffla en trädgårdsgång nära invid scenen för olyckshändelsen, skyndade vid ovädrets början att sätta sig i skydd inne i trädgårdshuset hos Lotta och barnen. Han stod strax innanför dörren med lilla Rudolf då åskstrålen slog in genom fönstret midt emot. Förfärad, men oskadd, ryckte han till sig gossen och rusade ut.

Lotta hade suttit längre in i rummet, hvarest hon rensat spenat. Ur stånd att arbeta under det förskräckliga ovädret hade hon tagit Maria på sitt knä och föreställde henne, som ropade efter mamma och pappa, att det vore bäst att bli stilla till dess åskvädret ginge öfver.

Med vacklande knän och nästan alldeles sanslös reste Lotta sig upp vid det blixten flög henne förbi. Mekaniskt qvarhöll hon i sina armar den lilla, som icke rörde sig mer; men hunnen utom dörren med sin lätta börda, nedföll hon afdånad. Oskar bar med rådig besinning Rudolf till det lilla båthuset, hvilket låg helt nära, och släpade sedan äfven dit Lotta,326'

hvars maktlösa armar ännu troget slöto sig omkring Maria. När de andra, underrättade af lågorna, hunno till stället för olyckan, hade han fört de räddade in i den låga, men skyddande byggnad som utgjorde vinterqvarter för några båtar.

Men hvarför skyndade Oskar ej i stället upp till gården? hvarför lade han ej genast sonen vid föräldrarnes hjerta? hur kunde han så obarmhertigt dröja att gifva dem den tröst han hade att meddela?

Ack! stackars Oskar hade haft goda skäl för sitt dröjsmål. Vägen uppför den backiga trädgården var icke kort, det skulle tålt en god stund for honom att i det störtande regnet bära Rudolf upp till boningshuset och han hade ju sett att Lotta behöfde hjelp. Springa ifrån, då ban fört dem in i båthuset, kunde han icke heller, ty alla tre påkallade hans omsorger. Han förstod i början icke om Maria var död eller af-dånad, han badade henne och Lotta lika med vatten, som han upphemtade i sin lädermössa, och icke minst hade han att göra med Rudolf, hvilken förskräckelsen och kanske den elektriska tryckningen ådragit en atark näsblod. Det var första gången den lilla gossen såg sitt blod rinna, redan detta var nog att förskräcka honom. Och det förunderliga som händt, Marias och Lottas besynnerliga tillstånd, röken från det brinnande huset, som i tjocka hvirflar drog förbi och äfven inträngde genom den låga dörren, alla de röda gnistorna, som flögo och föllo så tätt och hemskt, Rudolf blef utom sig öfver allt detta. Han hängde sig krampaktigt fast vid Oskar och grät, skrek och darrade så, att denne omöjligt kunde tänka på att gå ifrån honom.

Så högt han förmådde, ropade Oskar på hjelp, såväl emedan hjelp var väl behöflig, som för att gifva en ledning åt dem som han gissade sökte dem med ångest. Men vinden var emot och villervallan vid branden gjorde sitt till att förtaga verkan af hans rop. Han fick reda sig på egen hand till dess Lotta återhemtat sig så mycket, att hon kunde vara honom327'

behjelplig. De öfvertygade sig då snart att lilla Marias stelnade blod ej mer kunde uppvärmas, och en mörkblå rand öfver hennes marmorhvita tinning och kind visade dem stället hvarest dödsbudet vidrört henne. Bestörta och sorgsna togo de, så snart Rudolfs blödning upphört, vägen upp till gården. Dröjsmålet hade icke heller varit långt. Fasans och smärtans minuter kunna vara få på uret fastän oändliga för menniskohjertat.

Nästa morgon smögo arbetarne med tysta steg öfver gården. Suckar var deu helsning som man gaf hvarandra och öfver hvarje ansigte hängde ett sorgmoln. Alla tänkte på den lilla gudsengelu, som jollrat ut sin korta lefnadssaga, och på föräldrarnes smärta. Det bör ju också vara tyst i huset der en död hvilar och stilla på en plats der himlens röst nyss talat så allvarligt.

Husbonden syntes ej till för att, som vanligt, ordna dagsarbetet och följa med hvarthän hans tillsyn bäst behöfdes. Stilla och orörlig satt han på sängkammarsoffan för att icke störa Ada, som, efter en natt af bön och tårar, mot morgonen somnat vid hans bröst. Men vid timman för den gemensamma morgonbönen kommo makarne arm i arm ut under träden, bleka, men med ett leende, en handtryckning, ett vänligt ord för hvar och en af folket, som tyst, men med lifligare känsla af tillgifvenhet än någonsin, samlade sig omkring dem. Ada höll sin son vid handen, ledde honom till Oskar, kring hvars hals hon lade hans små armar; och hennes blick var vältaligare än alla ord, då hon sade:

— Näst Gud är det dig, Oskar, som jag har att tacka för min sons lif!

Hon tryckte en kyss på ynglingens panna och sade sedan det som hon ej förmått säga då Lejonram aftonen förut uppmanade henne dertill:328'

— Välsignadt vare Herrans namn!

— Ja, välsignadt vare Herrans namn! — sade äfven Elmers och med dessa ord begynte hon bönen som ur hjertats djup prisade Guds underfulla råd, hvarigenom styrka och tröst komma till oss i all bedröfvelse, Det var icke en bön i konstelig ord — dem undvek hon alltid, men i Jesu namn och i hans anda.

Den dubbla pröfningen af sorg och glädje, af bedrifvande och återgifvande hade fört de begge makarne till att ännu stadigare omfatta det ädla fäste, hvarvid de höllo sig. Agan hade blott gjort fadershanden kärare och mera vördad.

Lejonram, som med sin hustru qvarstannat hos dem, insåg med glädje att så var. Hans svärmeri kunde leda honom till att ringakta andras nyktrare gudsfruktan, men han tillstoppade dock icke med flit sitt öra för någon sann yttring af kärlek. Också gaf han denna dag Elmers ett namn, som han icke på länge velat tillerkänna honom, då han efter morgonbönen tog hans arm och sade:

— I dag, min broder, vet du rätt klart hvad detta lifvets lust och ve betyder, vet huru godt det är att i alla dess skiften vara som en viljelös rö i Mästarens hand. Förstår du inte nu också att han tuktar oss då vi ej vilja gå på hans vägar? Tar du ej tillbaka det der men, hvarmed du i går mötte mitt beslut att resa? Finner du ej nu att jag måste höra Herrans röst, som sade: Hvem skall jag sända? Hvilken vill vara vårt bådskap? Att jag måstesvara: Här är jag. Sänd mig! Finner du ej att dä vreden är svår öfver detta land som föraktar Herrans Zebaoths lag och försmädar hans heliga ord i Israel, så att han derföre vill uppresa sitt banér fjerran efter ibland hedningarne, du sjelf äfven såväl bör ställa dig under detta välsignade banér och följa mig?

— Nej, — svarade Elmers. — Så har ej denua stränga och likväl så kärleksfulla helsning ifrån Herran omstämt mitt sinne. Jag säger ännu detsamma329'

sora jag sagt alltsedan jag hörde dig nämna första ordet oin ditt resförslag: Det är en dårskap så stor att jag knappt vet hvad namn jag skall gifva den. Redan ditt kringflackande för att hålla konventiklar här i hemorten synes mig långt ifrån bästa sättet att tjena Gud efter måttet af dina krafter; jag har ärligt och ofta nog sagt dig det. Men det .vore ändå väl om du ville inskränka dig dertill! Icke alla ingifvel-ser äro af Gudi, kära Lejonram! Och jag vågar påstå att den som nu drifver dig är af själalienden, af lögnens och högraodets ande.

— Förblindade syndare! smädande tunga! — afbröt honom den förolämpade baronen. — Vågar du så nämna den röst som jag i bön och vako, i mycken bedröfvelse hört tala till mig: Bort, bort ifrån ett folk som styggelse gör och synd! Det der känner Herrans vägar, men aktar icke deruppå. Bort till de öar der man af Frälsaren intet hört hafver, de der hans herrlighet icke sett hafva! Ty det måste ju komma några af dem som frälsta äro till hedningarne vid hafvet, till att förkunna hans herrlighet ibland hedningarne. Der skall Ordet hafva rätt framgång, der skall rikligen uppfyllas hans löfte: Likasom den nya himmelen och den nya jorden den jag skapar, stå för mig, alltså skall ock eder säd och namn stå!

— Jag ringaktar icke missionärens ädla verksamhet, hvilken profeten i dessa ord förutsagt, — återtog Elmers i sin ordning infallande, men med mycket lugn. — Välsignelse öfver hvar och en som i sanning manad af Guds Anda egnar sig åt detta ansvarsfulla kall! Men för att blifva en god missionär i hedninga-landen — ja äfven i vårt land och i alla land, kan jag gerna säga — fordras mycket som du saknar. Och, tro mig, Guds Ande kallar icke till ett embete någon, hos hvilken påtaglig oförmåga för dess utöfning förefinnes. Dig felas, jag har sagt dig det förr och jag måste upprepa det, ehuru du väl tyvärr lika litet nu som då lär behjerta hvad jag säger---330'

— Nej, eftersom jag lyckligtvis vet att Anden icke ser med en oomdöpt syndares öga! Ack! jag hyste ett godt hopp om dig, Elmers! Låt det icke komma på skam! Upplåt ditt öra och hör och märk! Ty herren säger till mig: Begjorda nu dina länder och statt upp och predika allt det jag bjuder dig. Frukta dig intet, likasom jag skulle afskräcka dig. Ty si, jag sätter dig öfver folk och rike, att du skall upprycka, sönderbryta och förderfva och bygga och plantera. Det är hans vilja att jag går till ett nytt land, att blifva ordets förste såningsman till en fullkommen skörd i anda och kraft. Förhäller mig således icke, ty Herren gör min väg lyckosam. Förhåller mig icke!

Detta sednare upprepade han flera gånger och gjorde afvärjande rörelser med armarne emot Elmers och mot sin hustru, som närmat sig under hans tal.

— Jag förhåller dig icke, — sade Emerence med en qväfd suck. — Så långt är det kommet med mig att jag finner det bäst att icke söka hindra dig. Förhåll du blott icke heller mig, ty det är min rättighet såväl som min skyldighet och min vilja att följa dig.

— Ben af minom benoni och kött af mino kött; men ack! kan jag också säga: anda af min anda ?

Det låg en obeskriflig blandning af kärlek och sorg i Lejonrams ton och hela väsen vid det han så talade.

— Ja, det kan du, ty min ande såväl som din är en flägt af den evige Gudens, — svarade Emerence med glad och öfvertygande visshet. — Det är icke hans mening att tvenne makar skola vara ett fullkomligt aftryck at hvarandra, utan att de med sina många olikheter skola — till någon del härnere, fullkomligt deruppe — sammansmälta till ett harmoniskt helt. Säg, min vän, skulle du vilja afstå från den tro att Herrans hand knöt vårt förbund? Och inser du ej att han just i kärlek förenat två så motsatta naturer, som ditt svärmeri och min prosa, på det de må bilda en motvigt till hvarandra? Hvad Gud förenat skall ju menniskan icke åtskilja. Yet du, lilla;m

Mias död hur fört mig till tankar öfver min egen barnlöshet, dem jag ej förut varit i stånd att tänka. Jag har denna natt legat i pröfningeus och luttrin-gens eld och jag har tackat honom att han tog till sig våra små, på det jag lättare må kunna följa dig och dela faror, nöd, försakelser, allt med dig. Jag stridde mot din plan sä länge jag hoppades att du skulle öfverge den; men då du nu har tagit ditt beslut, så hör äfven mitt: Jag öfverger dig aldrig! Som maka eller tjenarinna, hvilket du vill, följer jag dig hvarthän det bär. Jag har svurit att älska dig i nöd och lust och med Guds hjelp v 11 jag hålla min ed.

Med en mjukhet som hennes ungdoms vår icke egt, slöt Emérence sig till sin makes bröst och lindade med vinnande makt sina armar om hans hals.

— Men ditt lif, din helsa, min dyra, dyra maka!

— var den besegrade mannens enda svaga invändning.

— Mitt lif är i Guds hand bland hafvets bränningar såväl som här, — blef det modiga svaret. — Han må återtaga sitt lån när honom godt synes. Och till dess han gör det är min helsa, mitt lugn, min fröjd hos dig. Ja, hos dig, ohyggliga menniska, som kunde tala om att skilja mig ifrån dig, under det du ändå så gerna behåller mig! Ty bekänn bara att du i alla fall gör det!

— O ja! Mitt allt, min verld, min lycka, jag tror ej att jag länge öfverlefvat skilsmessan från dig!

— svarade Lejonram i en hänförelse af mensklig värma, som väl klädde den svärmande gudasände. — Ja, vi måste gå tillsammans, jag kände det nog äfven då jag intill blods kämpade för att intala mig att vi ej borde det. Möta oss lidanden, mödor och sorger, så skall kärleken hjelpa oss att plocka tornet från hvarandras väg.

— Och blir din väg lyckosam, — inföll Emérence med strålande ögon, — så hvem, om icke jag, skall fröjda sig åt dina mödors lön! Jag hoppas och tror att du ej mer skall finna något missmod, någon fruktan i min själ. Hvad gör det på det hela i hvil-332'

ken vrå af den stora barnkammaren vi få vår plats? Fadersögat ser öfver dem alla.

— Det är då i Guds namn afgjordt! — sade Elmers och fattade bådas händer. — Vi måste låta er gå edra öden till mötes. Och vi kunna göra det jned lugn, ty trons och kärlekens englar ledsaga er på färden.

— Följ äfven du under deras välsignade ledning! O, att du ville d§t! Besinna dig Elmers! Det himmelska standaret fladdrar för vinden. — Bryt upp och gör dig redo!

— Nej, käre vän, för min del vill jag vara stilla under det banér vår Frälsare här upprest. Ty du tar mig ej ur den tro att Guds Ande hvilar Öfver nordanlanden nu såväl som förr. Här vill jag verka det lilla jag förmår och här vill jag dö; ty såvidt jag kan höra är Guds befallning till mig: Blif i ditt land och ät der ditt bröd, det jag dig i ditt arbete gifvan-des varder. Men med trogen förbön vilja vi i vår stillhet följa er färd.

Elmers tog sin son vid handen och begaf sig ut till de värf han ansåg för sin pligt att sköta. Och Ada, som varit en tyst, men varmt deltagande åhöra-rinna af samtalet, begaf sig ensam till ett ovanligt och bittert — ljuft bestyr.

Först afskar hon i trädgården massor af hvita blommor och bar dem in i det lilla förmaket, hvarest hennes dotters lik var nedlagt på soffan. Det borde icke ligga qvar på kuddarne, der var för varmt för dessa stelnade små lemmar; och modren ordnade en bädd af blommor åt sin förbleknade glädjeros, till dess lilla kistan skulle komma att blifva hennes sista bädd. Hur sorgfälligt hon tillsåg att ingen mask, ingen insekt fick gömma sig qvar bland blommorna, att intet stoft, ingen daggperla fick hänga vid den! Men klara perlor kommo ändå att fukta blommorna, ty hennes tårar strömmade mot hennes vilja ned derpå.

När allt var färdigt tog hon sakta den lilla slumrerskan i sin famn. Ingen fick hjelpa henne, in-333'

gen dela de sista små tjenster hon kunde göra sitt barn. Hennes hand var så lätt, så varsam, då hon tvättade den späda marmorbilden, då hon slätade de finkrusiga hårlockarne på detta älskade hufvud. Och när hon sedan nedlagt lilla Mia mjukt bland blommorna, tog hon sin brudslöja och höljde dermed lätt hela den täcka bädden.

— Mitt barn ville se dig, Herre Jesus! — hviskade hon i det hon knäföll leende uuder tårar. — Och du älskade henne mycket, derföre tog du henne till dig. O! du som nu har min lilla älskling i ditt förvar, välsignadt vare ditt heliga namn!

Digitaliserad av Projekt Runeberg och publicerad på http://runeberg.org/reada/.
Konverterad till .pdf, .epub, .mobi och .txt av Arkivkopia och publicerad på https://arkivkopia.se/sak/runeberg-reada.
Filen skapad 2018-12-17 15:43:25.427722