Det här är HTML-versionen av Stockholm vid 1400-talets slut. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

---

Förord till den elektroniska utgåvan

Henrik Schücks arbete om Stockholm vid 1400-talets slut utkom 1940. Ett exemplar av andra upplagan från 1951 digitaliserades i januari 2018.

FÖRORD

Den nya upplaga av Henrik Schücks Stockholm under 1400-talets senare del, som enligt en av honom i livstiden uttalad önskan omarbetats av undertecknad, har utgivits på föranstaltan av Svenska Akademien, vilken äger förlagsrätten till Schücks samtliga arbeten.

Sedan Schücks skildring av det medeltida Stockholm skrevs — den tillkom ursprungligen som en serie föreläsningar — ha flera historiska och kulturhistoriska specialundersökningar och översikter rörande denna tidsperiod publicerats. De pågående byggnadshistoriska undersökningarna i Staden mellan broarna ha också bragt i dagen nya värdefulla uppgifter om medeltidens Stockholm. I denna andra utgåva av Schücks bok har texten med hänsyn till dessa nya rön och synpunkter ändrats och rättats. En del inadvertenser har också borttagits. Kapitlen VI—XII samt XVII och XVIII ha delvis omskrivits. Det har härvid synts mig angeläget, att försöka bevara Schücks personliga, levande och friska framställning, och jag hoppas, att de gjorda förändringarna icke skola falla för mycket ur den gamla ramen.

I noterna, som nu flyttats till slutet av boken, äro några av ändringarna närmare motiverade; att diskutera dem alla har givetvis icke varit möjligt i denna bok, som är avsedd att nå en bredare publik. I noterna återfinnas också litteraturhänvisningar. Bilderna i denna upplaga äro till största delen nya.Till docenten Adolf Schück, som med råd och dåd bistått mig vid utgivningsarbetet och i korrektur granskat texten, frambär jag ett hjärtligt tack. Jag vill i detta sammanhang också nämna docenten Salomon Kraft, som haft vänligheten att med mig diskutera konceptet, samt professorerna Gottfrid Carlsson och Elias Wessén, vilka lämnat råd och uppgifter. Docenten Bengt Hildebrand har välvilligt granskat personregistret. Såsom Svenska Akademiens representant, skänkte professor Martin Lamm, den trogne vårdaren av Henrik Schücks litterära kvarlåtenskap, mitt arbete stort intresse och mycken uppmuntran.

Tord O:son Nordberg

Författarens förord till första upplagan

Efterföljande anteckningar om författarens födelsestad äro nedskrivna av en åldring, vars krafter redan svikit, och de äro därför helt visst behäftade med många felaktigheter och förbiseenden. Att de likväl utgivits har skett i förhoppningen, att de möjligen kunna vara en senare, bättre utrustad yngre forskare till någon nytta. De äro stödda på ett studium av Stockholms stadsböcker intill år 1500 — jordeböcker, tänkeböcker, skotbok och kämnärsräkenskaper — och avse att på grundvalen av detta material giva en kulturbild av Stockholm under 1400-talets sista fjärdedel. En dylik kortare period har valts, dels därför att man i så fall får en mera samlad bild av tidens kultur, dels på grund av det rikligare materialet just för dessa årtionden.

Stockholm i september 1940.

Henrik Schück I

RÅDET

Enligt stadslagen utgjordes stadens styrelse av borgmästare och råd. En redaktion bestämmer antalet borgmästare till sex och rådmännen till trettio, en annan — yngre, efter 1471 — till fyra borgmästare och tjugofyra rådmän. Olikheten beror därpå, att man i det ena fallet räknat med en treårig ämbetscykel, i det andra med en tvåårig, d. v. s. i ena fallet utsågs rådet för tre år, i det andra för två. Antalet under året fungerande ledamöter av rådet, det »sittande rådet», blev dock ungefär detsamma eller två borgmästare och i det ena fallet tio rådmän, i det andra tolv, ehuru vid vissa tillfällen alla de fyra borgmästarne deltogo i ett sammanträde. I Stockholm, där man av ämbetsboken att döma redan före 1471 hade den tvååriga cykeln, bestod väl det sittande rådet av två borgmästare, men vanligen blott av åtta rådmän. Om man till detta antal lade två kämnärer och två rättsfogdar, blev dock tolvtalet fullt. Men detta försök att bringa det faktiska antalet i överensstämmelse med stadslagen är mera välvilligt än riktigt, ty i verkligheten satte man sig ganska obesvärat över lagens föreskrift. 1455 utsåg man väl åtta rådmän, men av dem voro två tillika kämnärer och två rättsfogdar,1456 blott sex rådmän, 1457 endast fem, 1458 och 1459 fyra, 1460 väl sju, men av dem två, som tillika voro rättsfogdar och en, som tillika var kämnär. Sedan tog antalet upp sig igen, men ofta voro två rådmän tillika rättsfogdar eller kämnärer, vilka icke tyckas ha betraktats såsom ledamöter i själva rådet, utan såsom av rådet valda tjänstemän. Så börjar ett protokoll den 29 april 1489: »Onsdagen näst efter dominicam quasimodogeniti, då fogden och rådet tillhopa voro att välja kämnärer, som i det tillkommande året vara skulle.»

Enligt stadslagen skulle rådet till halva antalet bestå av tyskar, till halva antalet av svenskar. Huruvida meningen ursprungligen varit, att den tyske borgmästaren och de tyska rådmännen skulle handlägga mål mellan tyska borgare och den svenska borgmästaren och de svenska rådmännen mellan svenska borgare eller huruvida de skulle gemensamt avgöra målen, framgår ej av stadslagen, och några tänkeböcker från tiden före 1474 finnas ej kvar. Det senare alternativet förefaller dock antagligare. Enligt lagen hade svenskarna emellertid bestämt företräde dels genom att stadsskrivaren skulle vara svensk och ämbetsspråket sålunda svenska, dels genom att svenskar kunde insättas om tyskarna icke kunde fylla dem tillkommande platser medan tyskarna icke hade samma möjlighet beträffande de svenska platserna. Under Albrekts av Mecklenburg tid och vid 1300-talets slut, då Stockholm innehades av hanseaterna, åsidosattes dock lagens bestämmelser och tyskarna blevo allenarådande. Även under 1400-talet hände det att »tyskar» insattes på de svenska platserna. I stadens ämbetsbok, som finnes bevarad från år 1419 och framåt, bära i varje fall många av de »svenska» borgmästarna och deFig. 1. »VÄDERSOLSTAVLAN», målad dr 1535 på beställning av Olaus Petri i anledning av de märkliga tecken (vädersolar), som den 20 april detta år visat sig på himlen, är den äldsta i original bevarade bilden av Stockholm. Staden är sedd från Mariaberget. Längst t. h. synas Söderport och Slussen och en skymt av södra bergen. Stadsholmen domineras av Storkyrkan och slottet. I stort sett var bilden densamma vid 1400-talets slut.»svenska» rådmännen tyska namn. Men namnens bärare kunde ju sedan generationer tillbaka ha varit svenskar, och enligt lagens föreskrifter räckte det om fadern var naturaliserad svensk. Ända till Brunkebergsslaget hade Stockholm således varit en väsentligen av tyskar och tyskbördiga styrd stad. Efter det minnesvärda slaget ändrades lagen som bekant därhän, att båda borgmästarna och alla rådmännen hädanefter skulle vara svenskar, och som det vill synas upprätthölls också denna bestämmelse, fastän även under denna tid några rådsmedlemmars namn förefalla tyska.

Fortfarande valdes dock två borgmästare och åtta rådmän. Dessa fördelades nu så, att en borgmästare och fyra rådmän sutto på den »östra bänken», samt en borgmästare och fyra rådmän på den »västra bänken». Härmed kan svårligen avses någon territoriell uppdelning av målen, enär staden hade fyra fjärdingar — utom den östra och västra även den södra och innersta. De två avdelningarna voro väl därför blott en reminiscens från tiden, då rådet — enligt lagen — bestod av en tysk och en svensk avdelning, vilka placerats på olika bänkar. Efter 1471 intog den ene borgmästaren och hans rådmän plats på den östra bänken, som förut intagits av svenskarna, den andra på den västra, förut tyska bänken. Någon delning av målen mellan de bägge avdelningarna tyckes icke ha förekommit, ty redan vid de första mål, som upptagas i tänkeböckerna, uppträda parterna »inför de sittande borgmästarna», som således gemensamt dömde i målen. 1496 upphörde för övrigt denna uppdelning i en östra och en västra bänk.

Efter 1471, då man utsåg åtta rådmän för året (någonFig. 2. Sida ur den rikt illuminerade handskrift av Magnus Erikssons stadslag, som sedan 1300-talet legat på rättens bord i rådhussalen. Den här återgivna sidan handlar om val av borgmästare och rådmän. gång färre), fungerade vanligen två av dem som kämnärer, två såsom rättsfogdar, i regeln de yngsta. Ledamöter av själva rådsturätten kunna rättsfogdarna dock svårligen ha varit. De utgjorde nämligen tillsammans med en av konungen tillsatt rättsfogde »rätten ute påtorget», som avdömde mera oviktiga torgtvister, och då denna rätt sammanträdde samtidigt med rådsturätten, kunna de knappt ha varit bisittare även i denna. Men om rättsfogdarnas och kämnärernas ställning ger oss stadslagen icke någon klar upplysning. Kämnärernas ämbete omtalas där blott på ett enda ställe, där det föreskrives, att stadens ingälder skulle upptagas av kämnärerna med stadens skrivare eller »två andra rådmän» — här räknas de således som rådmän. Även rättsfogdarna omtalas blott på ett ställe, och detta är enligt Schlyter korrumperat: »Samma rådstudagar skola vara ute på torget som inne i rådstugan. Tre skola fogdarne (rättsfogdarna = domare) vara, en å konungens vägnar och två rådmän å stadens vägnar, den ene svensk, den andre tysk.» Men någon av konungen tillsatt rättsfogde ute på torget omtalas icke i tänkeböckerna, och ämbetsboken upptager blott de två, som tillsatts av staden, vilka således motsvara de båda rådmännen i stadslagen.

Från de mera underordnade rättsfogdarna måste man skilja den vida mera betydande slottsfogden, som satt med i domstolen i rådstugan och snarast — snarare än någon av de båda borgmästarne — kan betraktas som dess president. Denne fogde omtalas på flera ställen i stadslagen, men av dem framgår icke av vilken myndighet han tillsatts. Det intryck man får, är dock, att han satt i rådet såsom konungens eller riksföreståndarens representant och således utsetts av denne. Och faktum är, att tänkeböckerna aldrig omtala något av stadens myndigheter förrättat val av en dylik fogde. I stadens ämbetsbok upptages han heller icke. Egendomligt nog förekommer dock i riksrådets privilegiebrev av 1436 en paragraf,Fig. 3. Den medeltida nyckeln till Norreport, 88 cm. lång, som omhänderhades av två betrodda män. Stadens nycklar var av gammalt symbol för makten över staden, liksom riksregalierna över riket. som synes tyda på att ytterligare ett fogdeämbete skulle inrättas. Den rör egentligen fogdens rätt att vid förfall tillsätta en vikarie, men börjar: »Item att den, som slottet innehaver, och rådet i Stockholm endräkteliga välja och skicka till byfogde, som i rätten skall sitta med rådet» etc. Men här torde man dock böra taga hänsyn till privilegiebrevets datum, den 1 maj 1436, eller just vid tiden för Engelbrekts mord (den 4 maj). Mot konungen befann sig landet då i uppror, och det var därför naturligt, att man ville tilldela staden medbestämmanderätt vid valet av en särskild byfogde. Slottet innehades då av den även hos svenskarna populäre Hans Kröpelin. Någon påföljd fick privilegiet icke, ty byfogden omtalas icke i senare handlingar. Slottets innehavare utsåg alltjämt slottsfogden. Dennes ämbete var också utan tvivel äldre än rådets. Redan i Rimberts Ansgariusbiografi omtalas en dylik »præfectus» såsom konungens ämbetsman i staden Birka, och antagligen var en dylik præfectus Stockholms styresman, innan något råd kommit till stånd. För ämbetets följande historiaunder medeltiden har Nils Ahnlund redogjort, och om Sturetidens fogdar skriver han: »Ämbetets innehavare tillsattes regelbundet av slottshövitsmannen-riksföreståndaren utan medverkan från stadens sida och utan varje hänsyn till det borgerliga förvaltningssättet. Den avgående slottsfogden underkastades emellertid revision i en form, som tillät borgerskapet att framföra eventuella anmärkningar mot hans förvaltning.» 1474, då den äldsta tänkeboken börjar, var Arvid Olsson slottsfogde, men avgick redan den 22 maj 1475, då han efterträddes av Peder Ragvaldsson. Efter sin avgång framträdde han då (den 19 juni) inför Sten Sture, hela rådet och en del av meningheten och sporde: är här någon rik eller fattig, som jag haver gjort orätt, då står jag nu här till svars för min herre (Sten Sture), borgmästarne och rådet. Men ingen kom, som hade Arvid Olsson något att tilltala, och då lät vår käre hövitsman, herr Sten Sture, sin forna fogde ledig och lös för allt tilltal för evig tid. På samma högtidliga sätt gick det till, då Peder Ragvaldsson frånträdde sitt ämbete, och detta tyder givet på, att fogden intog den främsta platsen i stadens styrelse. Hans betydelse antydes ock av stadslagens stadgande: Inga domar må borgmästare eller rådmän avkunna utan att fogden eller hans bud är närvarande — slottsfogden kunde nämligen, såsom nyss förut anförts, vid förfall företrädas av en »suffectus» eller vikarie.

Stadslagen omtalar även — vad vi skulle säga — en »konungens högsta domstol». Liksom man från rätten ute på torget kunde vädja till rådhusrätten kunde man hos en högre domstol besvära sig över rådhusrättens dom. Härom stadgar stadslagen: Nu kan så tima, attantingen svaranden eller käranden låter sig ej nöja med fogdens och rådmännens dom, då må han vädja sig under konungen. Om sammansättningen av denna domstol stadgas på ett annat ställe: En av konungens råd skall till staden komma två gånger om året, ena gången vid pingst, andra gången om S. Jacobs dag för att alla gäster och byamän rätt skipa. Med samma riksråd skall också en av ärkebiskopens kapitel komma att skipa rätt. Men ehuru riksråd visserligen ganska ofta kommo till staden och där deltogo i rådets överläggningar och beslut, har jag icke funnit något exempel på att de upphävt någon av rådets domar, lika litet som jag funnit något exempel på att rådsturätten upphävt något torgrättens beslut. Det kan ju bero på ett förbiseende eller på tänkeböckernas bristfälliga redogörelser. Men efter vad det förefaller har den i stadslagen omtalade överdomstolen under denna tid knappast trätt i verksamhet. Dock omtalas ett par gånger vad från rådsturätten till rikets råd.

Däremot fingo borgmästare och råd — dock mera såsom förstärkande biträden — vid några tillfällen deltaga i riksrådets domar. Så skedde t. ex. den 1 juli 1475, då riksrådet Otto Torbjörnsson stod inför rätta. Det brott, för vilket han anklagats — plundring av skepp, som tillhörde borgare i Danzig — hade icke begåtts i Stockholm och berörde ej staden. Men icke dess mindre sammanträdde rikets råd i Stockholm att där tillsammans med stadens borgmästare och råd fälla dom. Den 4 juli, då målet åter var före, utsågs en nämnd, som skulle fria eller fälla den anklagade, och i denna insattes sex friborna män och tolv Stockholmsborgare. Sedan dessa förklarat, att de icke kunde fria honom för det åtalade brottet, dömdes Otto Torbjörnsson från livet.Det var riksrådet Gustaf Karlsson (gumsehufvud), som avkunnade domen, och »då anammade vår käre hövitsman herr Sten strax domen däruppå». Alt Stockholms stads råd vid denna och några andra dylika rättegångar tillkallades, kan väl blott förklaras genom medeltidens brist på formsinne. Man ville giva ett beslut den största möjliga kraft, och i det syftet lät man även stadens myndigheter deltaga fastän de icke direkt hade med saken att göra.

Denna formlöshet visar sig ock i bestämmelserna om val av borgmästare och rådmän. Stadslagen föreskriver väl, att de skola »väljas», men nämner intet — i varje fall: icke tydligt — om vilka som skola förrätta valet, och om valbarheten stadgas blott, att endast husägare i staden kunde utses. I verkligheten voro helt visst dessa inskränkningar flera. För Stockholms stad hade Lübeck i flera avseenden stått som förebild, och styrelseformen i Lübeck var i hög grad aristokratisk, i det att endast köpmän kunde insättas i rådet, icke hantverkare, som ej heller fingo rösta vid val till borgmästare och råd. Så var med all sannolikhet även förhållandet i Stockholm, ehuru vi härom icke hava någon bestämd uppgift. Men ända från 1419 ha vi kvar förteckningen på borgmästare och råd i Stockholm, och i listan förekommer icke, så vitt man kan se, under 1400-talet en enda hantverkare. T. o. m. en så förmögen man som Knut guldsmed, vilken var måg till den myndige borgmästaren Bengt Smålänning, själv ägare av flera hus, och tydligen en bland Stockholms mest förmögna och ansedda borgare, blev icke rådman förrän han (1501) slutat såsom guldsmed och blivit »rentier». Från denna regel finnes före 1500-talets början endast ett, möjligen två undantag. 1491utsågs nämligen Per timmerman till kämnär, och året därpå till kämnär och rådman samt 1496 och 1499 till rådman. Men en förklaring är dock möjlig. Per timmerman omtalas aldrig i tänkeboken i sammanhang med något, som har med timmermansyrket att göra. Däremot antecknades i tänkeboken för 1493, att Per timmerman skulle i rätten inleverera de 20 mark, »som han fick för saltet». Han hade således sålt salt, men detta fick ingen timmerman göra, utan blott en köpman. Det vill härav synas, som om han väl varit timmerman, men att han med bibehållande av yrkesbeteckningen övergått till att bliva köpman. Det andra — dock senare — undantaget skulle vara Lars Larsson, skeppare, som 1515 valdes till kämnär och 1516 till rättsfogde. Men dels voro skepparna icke »ämbetsmän» utan stodo köpmännen tämligen nära, och dels räknades kämnärer och rättsfogdar icke till det egentliga rådet. Av ämbetsboken vill det därför synas, som om rådsplatserna i Stockholm, liksom i Lübeck, varit förbehållna köpmännen. Men under det att häftiga strider i Lübeck utkämpades mellan köpmän och hantverkare, har man i Stockholms historia därtill ej funnit någon motsvarighet — möjligen en antydan.

Den 4 december 1475 — och sedan följande år — fattades nämligen ett beslut, som kan tyda på att det makthavande rådet måst göra åtminstone ett medgivande åt de mera demokratiska elementen i samhället. Då »nämndes dessa efterskrivne gode män till att vara fullmäktige å menighetens vägnar både att göra och låta, när så behov är och borgmästare och rådet dem tillsäga.» Därefter uppräknas 24 borgare och bland dem åtminstone sex hantverkare, troligen flera (två skräddare, en överskärare, en guldsmed, en klensmed och entimmerman). Det är dock tvivelaktigt, huru man bör uppfatta detta menighetsutskott. Det kan, som sagt, fattas såsom ett medgivande åt en påträngande samhällsklass. Men det behöver ej så tolkas. Medeltidens svenska riksdagar, vid vilka även köpstadsmän och allmoge voro representerade, hade knappt fått denna sammansättning på grund av städernas och allmogens eget krav, utan därför att folkhövdingar som Engelbrekt och Sturarna behövde ett understöd för den politik, de drevo. Det kan därför här också tänkas, att rådet självt önskat ett dylikt utskott för att giva större kraft åt de beslut, som rådet fattat och som utskottet sedan fick bekräfta. I varje fall möter man ingen motsättning mellan detta menighetsutskott och rådet, och faran för rådets maktställning var ej stor. Ledamöterna av utskottet synas hava utsetts av rådet, och dess bistånd påkallades, blott när rådet så fann lämpligt. Det är detta menighetsutskott, som vid 1500-talets slut fick namnet »stadens äldste» och som kan betraktas som en föregångare till vår tids stadsfullmäktige.

Vi vända tillbaka till rådet. Stadslagen uppgiver, som sagt, blott att rådet skulle »väljas», men icke alldeles bestämt av vilka. Ett val såsom i våra dagar — t. ex. ett riksdagsmannaval, d. v. s. ett val med slutna sedlar, avgivna av stadens alla invånare — var naturligtvis under medeltiden omöjligt, redan därför att de i så fall väljande oftast saknade skrivkunnighet, och i själva verket synas blott två valsätt ha varit möjliga. Antingen förrättades valet av rådet, som vid inträffad ledighet utsåg en annan köpman i stället för den avgångne, eller valdes hela rådet av dem, som själva voro valbara, d. v. s. av de köpmän, som tillika voro husägare, vilkanog ej voro flera, än att de kunde samlas i rådhuset eller i en gillestuga och där muntligen avgiva sina röster. Men stadslagens uttryck talar givet för det förra alternativet. Så lyder den första paragrafen: »Nu skall man borgmästare och rådmän välja, då skola alla borgmästare och rådmän, alla år före S. Valborgs dag åtta dagar, till rådstugan komma... Å S. Valborgs dag skall man dem lysa, som valde äro i rådstugan efter gamla stadgar» — tyvärr känna vi icke dessa gamla stadgar, som kunnat giva större klarhet i frågan. § 7 är tydligare: »Kan det vara, att borgmästare och rådmän kivandes varda sins emellan om valet, då de skola borgmästare och rådmän välja; då skola de råda, som flera samman hålla och bättre skäl hava och fogden medhåller.» Några andra valmän än borgmästare och råd omtalas således icke, och det säges bestämt, att de skola förrätta valet. Men medeltiden var icke formalistisk, och i praktiken var skillnaden mellan de båda här tänkta valsätten kanske icke så stor.

Rådsplatserna voro förtroendeämbeten och, praktiskt taget, oavlönade. Både borgmästare och rådmän togos ju bland stadens mest förmögna borgare, vilka för övrigt hade sina egna köpmansaffärer att sköta, och rådstudagarna voro blott tre i veckan, måndagar, onsdagar och lördagar. Ämbetsgöromålen togo således endast en mindre del av deras tid. Den enda lön, som stadslagen för dem omtalar, är sex mark om året för varje borgmästare och fyra mark för varje rådman »till rådmanskläder». Och det är tvivelaktigt, om ens denna lön till en början utbetalats. Borgmästaren Broder Jönssons räkenskaper för 1436 ge härom en ganska egendomlig upplysning. Man torde erinra sig situationen. Enligtrimkrönikan hade de tyska borgmästarna — enligt ämbetsboken Johan Munter och Christofer van Dunsen — låtit stänga stadsportarna för Karl Knutsson och Engelbrekt samt draga upp vindbryggan, men icke dess mindre bröto svenskarna sig in i staden, och från burspråket frågade Karl Knutsson den på Stortorget församlade menigheten, om den ville hålla med riket, vartill alla svarade ja. Därpå avsattes tydligen de båda borgmästarna, vilka måhända räddat sig undan till slottet, som innehades av Hans Kröpelin, och två nya borgmästare tillsattes av segrarna. Härom berättar nu Broder Jönsson: Sedan det ringt i rådhusklockan, kom rådet till rådhuset, där man bad herr Johan Bismark och mig att sitta för borgmästare. Så gjorde vi ock. Då hämtades de nycklar, som borgmästarna böra hava och blevo oss antvardade. Då sade jag till rådet: sex av eder eller så många I viljen, tage dessa nycklar och gånge att se, vad som är i borgmästarekistan. Fyra utsågos, och efter en undersökning funno de där silver och penningar till ett värde av 104 mark och 4 örtugar. Men så fortsätter Broder Jönsson med att redogöra för årets utgifter: »Item 104 mark gåvo vi rådet nästa rättsdag, efter Valborgsmässan därnäst, som föreskrivet står, och det var den första lön, rådet var given sedan Stockholm var begynt.» Huruvida den sista uppgiften är riktig, kan ju vara tvivelaktigt — det är ju möjligt, att Broder Jönsson icke räknat klädpengarna som »lön» — men däremot synes obestridligt, att de nya männen sig till godo länsat stadens kassa. Även 1438 utbetalades 93½ mark till rådet, men huruvida några dylika honorar sedan utgått, framgår icke av de från denna tid fragmentariskt bevarade räkenskaperna. Stadslagens bestämmelse om sex marktill varje borgmästare och fyra mark till varje rådman blev dock — genom ett beslut av rådet i Stockholm — 1480 ändrad. Då staden med Guds hjälp blivit så mycket bättre kommen än förut, beslöt rådet, att varje borgmästare skulle i årslön hava 18 mark och varje rådman 12. Härmed menas dock mark penningar, och på en mark »lödig» eller i silver gick det vid denna tid med den ständiga myntförsämringen icke mindre än 9—10 mark penningar. Från utskylder till staden voro borgmästare och rådmän även befriade. Å den andra sidan stadgades böter för dem, som försummade ett sammanträde. Den borgmästare eller fogde, som icke kom till rådstugan, innan rådstuklockan ringt tredje gången, skulle böta ett öre och varje rådman ett halvt öre. Den rådman, som kom till rådstudörren, när det ringt tredje gången och sedan gick sin väg, skulle utan nåd böta ett öre.

Några stridigheter inom rådet tyckas av tänkeböckerna att döma icke hava förekommit. Men tänkeböckerna äro mycket knapphändiga och redogöra vanligen blott för själva besluten. Hade verkliga tvister uppkommit, hade man dock knappt helt kunnat undvika att beröra dem. Möjligen berodde den till synes förefintliga enigheten därpå, att ledamöterna i stort sett hade samma sociala intressen att bevaka.

Ända till Stockholms blodbad synes rådet hava rekryterat sig självt. Men då framtvingade de politiska förhållandena en ändring. Borgmästare under åren 1519 och 1520 hade varit Jöns Gudmundsson, Anders Henriksson, Anders Olsson och Erik Jensson, av vilka alla utom den sistnämnde avrättades. De åtta rådmännen under dessa år hade varit Anders Ruth, Jakob Pedersson, HemmingJoansson (Grönskalle), Mikael Nilsson, Björn Pedersson (Bagge), Magnus Eriksson Budde, Lambert Mattsson och Jakob Laurensson, av vilka alla utom de två sista avrättades. Rättsfogdar hade varit Per Eriksson och Olof Hansson, vilka avrättades, samt Magnus Persson och Per Magnusson, som av någon anledning kommit undan. Kämnärer hade varit Olof Hansson, Mattis Krona och Erik Helsing, som avrättades, samt den nyss omtalade Per Magnusson. Dessutom avrättades fyra förutvarande kämnärer och rådmän. Den grupp av borgare, som dittills tillhört rådet, hade således så gott som försvunnit, och tänkeboken ger oss en föreställning om den nu uppkomna situationen. För 1521 uppföras där den nyss omtalade Per Magnusson, som sluppit undan blodbadet, och Klaus Boye som borgmästare, och därefter fortsätter tänkeboken: »Allt rådet skall sitta i detta år med borgmästarne» — således icke blott halva antalet. Men några namn anföras icke, och av det föregående årets borgmästare och råd var det endast två, som voro i livet. Kämnärer och rättsfogdar, som direkt namngivas i ämbetsboken, blevo alldeles nya män, bland dem en skräddare. 1522 utsågos Gregers (Gorius) Holst och Klaus Boye till borgmästare. Några namn på de rådmän, som skulle sitta med dem, meddelas fortfarande icke, blott att man insatt två nya »gode män», Hans Kock och Nils Jönsson Otter. 1523 nämnas också blott borgmästarna, de samma som året förut, och därefter skrives, att hela rådet (»mene ganska rådet») skulle sitta med dem. Den upplysning om rådets sammansättning under dessa år, som ämbetsboken ej meddelar, få vi i stället genom det hyllningsbrev, som rådet på stadens vägnar avgav till Kristian II. I stället för detgamla av honom avrättade rådet hade nämligen konungen tillsatt ett nytt: fyra borgmästare och 16 rådmän, av vilka ingen tillhört det 1519—1520 sittande rådet utom Peder Magnusson, som dock blott varit kämnär och rättsfogde. Det var detta i ämbetsboken ej namngivna råd, som fungerade 1520—1524 och som rekryterat sig självt.

Tillståndet dessa år tyckes ha varit ganska anarkiskt. Stockholm var ju under större delen av denna tid en belägrad stad, i vilken Gustav Vasa först i juni 1523 höll sitt intåg. Och vid nästa rådsval försvann det av den danske konungen tillsatta rådet. Om valet 1522 hade ämbetsboken anfört: Efter lagbokens lydelse och gammal god sedvänja är plägsed att alla ämbeten skola förnyas, vilkas innehavare länge tunga haft i staden, och andra gode män väljas och utses efter »fogdens, borgmästares och rådets behag och samtycke». Valet 1521 hade således — liksom förut — förrättats av rådet, som rekryterat sig självt. Så hade ock skett 1523. Men 1524 tyckes man ha varit missnöjd med detta halvdanska råd, och i maj, då nyval skulle förrättas, sammankallade konungen »alla borgarne på S. Gertruds gillestuga och där förvandlade (= ombildade) Hans Nåd rådet och sporde då först borgarne till, vilka de ville hava till rådet igen, efter de voro ej till freds med dem då i rådstugan sutto. Borgarna svarade, att de ville vara med dem till freds, som Hans Nåd där insatte. Då lät Hans Nåd uppteckna dessa på ett register.» Därmed avsågs med all sannolikhet en förteckning på dem, mellan vilka konungen ansåg, att borgarna borde välja. Listan upptager namn på tre borgmästare och 15 rådmän, och bland dessa senare åtminstone fyra »gärningsmän»: Hans Olssonskräddare, Laurens Laurensson skomakare, Nils Pedersson guldsmed och Laurens Björnsson guldsmed. Dagen därpå meddelade konungen, att han önskade Ivar Ivarsson till borgmästare. Till den andra platsen som borgmästare utsågs då en av de tre på konungens lista upptagna, Laurens Laurensson (skeppare). Av de femton, som konungen upptagit som kandidater till de sexton rådsplatserna, valde man dock icke alla; ett par av de valda hade icke stått på konungens lista. Flera av de på listan upptagna tillhörde redan rådet, bland dem den ovan nämnda Hans skräddare. Och märkligt nog förrättades valet icke av borgarna, utan av borgmästarna och rådet »med fogdens samtycke» — åtminstone säges detta om de två, som ej stått på listan. Valsättet tyckes således ha förblivit detsamma. Men en viktig förändring hade skett: »gärningsmän» valdes nu in i rådet. II

FRÄLSET OCH KYRKAN

Stadens styrelse måste således under 1400-talet betecknas som aristokratisk, om än i ett starkt beroende av konungen eller riksföreståndaren — ehuru aristokratisk blott i den meningen, att staden styrdes av ett fåtal av invånarna och att »menigheten» hade mycket litet att säga. Stockholm skulle vara en borgarnes stad, men »borgare» och invånare i staden voro begrepp, som alls icke sammanföllo, ty både uppåt och nedåt hade de styrande avgränsat sig mot stadens övriga befolkning. Vi vända oss först till avgränsningen uppåt, mot de bägge frälsestånden, det andliga och det världsliga. Så mycket man förmådde sökte man hindra medlemmar av dessa att slå sig ned i staden och där förvärva egendom, och av Tyrgils Knutsson hade staden utverkat ett nu förlorat »förbudsbrev om gårdars säljande i Stockholm och på malmarne till krigs- och andliga stånden» — ett förbud, som dock ej kunde upprätthållas. Då och då gjorde man likväl försök i denna riktning.

När fru Karin till Lindholm, änka efter marsken Sten Pedersson (stjärna), 1469 inköpt ett bland de förnämligare husen i staden, beläget vid Svartmunkegatan, gjorde rådet, när det utfärdade fastebrev för henne, ettförbehåll: »är någon borgare, som samma hus vill igenlösa till sig, må han det göra utan alla hinder». Förbehållet fick här dock ingen betydelse. År 1474 testamenterade fru Karin sitt hus till Själakoret i Stockholm, men några år senare förvärvades det av riksföreståndaren Sten Sture. Det var dock endast ett fåtal av den världsliga frälseklassen, som lade sig till med några hus i Stockholm.

Svårare hade man att skydda sig mot det andliga frälset. Så hade en borgare i Enköping 1490 av S. Örjans hospital inköpt en gård i Stockholm. Men då han icke hade lagfart på köpet, förklarade rådet, att han för att få denna skulle bosätta sig i Stockholm och bliva borgare i staden samt förbinda sig, att huset efter hans och hustruns död icke gavs till »kyrka, kloster, präster eller prebenden», utan antingen skänktes till någon av stadens välgörenhetsinrättningar eller såldes till »gode borgare», vartill han förband sig. Kort förut hade rådet fattat ett liknande beslut: att en avliden änkas hus skulle säljas till gode borgarna i byn och ej till präster eller gillen. Skälet var klart — dylika egendomar voro nämligen skattefria. 1475 beslöt också rådet, att den, som hyr någon gård av klerker, skall årligen giva skot av räntan (= hyran), och skall skotet sedan avdragas på hans hyra till klerkerna. På denna räddhåga för en icke-borgerlig bosättning i Stockholm berodde nog Magnus Ladulås' förbud för dominikanerna att till Stockholm förlägga ett konvent, likaså det faktum att de båda franciskanerklostren förlades utanför staden, på Gråmunkeholmen och Norrmalm.

Kyrkan var dock icke lätt att hålla stången. Under Magnus Erikssons tid fingo dominikanerna ett konventi Stockholm, och detta blev där en ganska stor husägare. Även gråbröder, klarissor och andra andliga stiftelser förvärvade sig hus i Stockholm. Klosterbröderna och deras underlydande förblevo dock snarast ett slags gäster, som väl åtnjöto skydd, men icke hade något att säga till ifråga om stadens styrelse.

Svartbröderna i dominikanerklostret voro för övrigt ganska få — icke ett tjugotal. De världsliga frälsemän, som förvärvat egendom i staden, voro knappt så många, och få av dem torde hava bott där. Lika litet som munkar och klerker voro de borgare i staden. Även en så ansedd man som Andreas Bondonis stod utanför stadens styrelse. Visserligen var han icke präst, men såsom »lärd» var han varken köpman eller hantverkare, och att han var husägare hjälpte honom icke till att bliva borgare. Ej heller Klaus Ryting, Karl Knutssons kansler, hedrades med någon förtroendepost, ty ej heller han var köpman eller hantverkare, vare sig man nu räknade honom till frälset eller icke. Ingendera förekommer i skotboken.

Det ligger emellertid nära till hands att förmoda, det slitningar skulle uppstå mellan staden och de samhällsklasser, som man ville utesluta från bestämmanderätt i stadens angelägenheter. Och en fara för staden låg onekligen i dess närhet till slottet. Under de år, med vilka vi nu sysselsätta oss, voro konflikterna likväl synnerligen få. Förhållandet till riksföreståndaren, slottets herre, var gott, nästan hjärtligt. Sten Sture deltog ofta personligen i rådets förhandlingar och titulerades då i tänkeboken vanligen såsom »vår käre herre och hövitsman». Någon meningsskiljaktighet mellan honom och rådet antydes icke, och först ett stycke in på 1490-talettyckes förhållandet dem emellan hava blivit kyligare. Men ännu 1493 stod Stockholm troget på herr Stens sida. På rådsmötet i Telge detta år hade det kommit till en häftig sammanstöning mellan Sten Sture och riksrådet, herr Sten hade hotat att avgå, och inför denna hotelse hade riksrådet nödgats att giva vika. Den andra september infann sig nu Sten Sture i rådstugan och meddelade där, att han vid Telge herredag avsagt sig riksföreståndarskapet, men att han på ärkebiskopens och de övriga riksrådens kärliga bön återtagit sin avsägelse. Och nu begärde vår käre hövitsman, att vi skulle svärja honom huldskap och lydighet, vilken ed herr Bengt Smålänning först svor och sedan var och en av rådet. Men 1494, då en annan tvistefråga uppstått mellan riksrådet och herr Sten, ställde sig Stockholms råd på riksrådets sida. Frågan var ganska oviktig: huruvida hustrun till en köpman i Lübeck skulle få tillstånd att lämna landet eller ej. Tvisten slöts dock denna gång i godo, i det att herr Sten tillät rådet i Stockholm att döma i målet. Dess dom gick honom emot, men han tyckes hava funnit sig däri.

Först 1497 brast striden mellan Sten Sture och det unionsvänliga riksrådet ut i full låga. Den förre sökte då — men denna gång förgäves — ett stöd hos Stockholms stad. Den 17 maj vände han sig till denna, icke till stadens borgmästare och råd, utan i ett burspråk »till alla stadens inbyggare». Anledningen var tydligen den, att han visste, att rådet vunnits för unionspartiet och att han därför hos en mera demokratisk församling önskade erhålla ett stöd mot rådet. Men försöket misslyckades. Då han frågade menigheten, om den ville vara honom huld och trogen att avvärja rikets fördärv,

30Fig. 4. Riddar S. Göran, detalj ur det stora S. Göransmonumentet, som år 1484 uppställdes i Storkyrkan till minne av slaget vid Brunkeberg 1471. Det utfördes av bildsnidaren Bernt Notke från Lübeck på riksföreståndaren Sten Stures bekostnad. I S. Göransgestalten finna vi tidens riddarideal förkroppsligat.fick han ett avböjande svar. Vilken den borgare varit, som avgav det, upplyser tänkeboken icke, men väl meddelas svaret, och detta säges vara detsamma, som borgmästarna redan i vintras i S. Gertruds gillestuga givit riksföreståndaren: att Stockholms menighet väl ville med rikets råd och allmoge stå emot dem, som sökte rikets fördärv, men att den ingalunda ville handla mot rikets råd. Vidare upplyser tänkeboken, att riksföreståndaren dagen förut i sakristian fått samma svar av de båda borgmästarna Bengt Smålänning och Philpus Jensson, och då — slutar tänkebokens relation — »hötte herr Sten sin näve för herr Bengt Smålännings kindben». Brytningen var således klar. Några dagar därefter meddelade Philpus Jensson, att han, vilken såsom ledamot i borgrätten stod i slottsherrens tjänst, på begäran blivit löst från detta tjänsteförhållande, men som det tycktes utan någon ovilja från Sten Stures sida. I juni bröt inbördeskriget ut, och stämningen i Stockholm tycktes nu ha blivit ganska upprörd. En kvinna, »Halta Birgitta», som varit inne i slottet, hade där spritt ut ett rykte, att de riksens råd, som lågo i staden, skulle tillsammans med menigheten i staden under följande natt försöka att genom överrumpling bemäktiga sig slottet. Besättningen på detta hade därför dragit sina harnesk på och var under hela natten beredd på ett anfall. Något dylikt hade emellertid aldrig planlagts, och för spridandet av det falska ryktet dömdes halta Birgitta till stupan. I augusti landsattes danska trupper i närheten av Stockholm, och belägringen började. Om denna och de viktiga händelserna hösten 1497 är tänkeboken egendomligt nog alldeles tyst. Den enda notis, som har avseende härpå, är uppgiften, att herr Sten låtit ned-

32bränna S. Örjans gård på Norrmalm, då fienderna kommo från Stäket. Notisen infördes först den 30 oktober, men redan den 11 i samma månad hade kung Hans gjort sitt intåg i Stockholm, där han månaden därpå hyllades som konung. Därom nämner tänkeboken för 1497 intet, och i striden mellan kung Hans och Sten Sture tyckes staden ha förhållit sig neutral. Sturekrönikan antyder dock, att sympatierna icke voro för riksföreståndaren. Då denne gjort ett utfall mot danskarna, men blivit slagen, hade han över Norrbro sökt rädda sig in i staden, men där synes man hava dragit upp vindbryggan, så att Sten Sture med sin häst måst störta sig i strömmen, varefter han genom en lönnport kom in i slottet. Något uppror mot riksföreståndaren hade man väl ej gjort, men ej heller givit honom något understöd.

Först i anteckningarna för december avspegla sig dessa politiska händelser i tänkeboken. Vid ett möte på rådstugan den 16 december, till vilket rikets råd och Sten Sture infunnit sig, framträdde borgmästaren Erik Jensson och tilltalade herr Sten om den skada och fördärv, som Stockholms stad haft för hans uppresnings skull nu i denna förlidne sommar och ofta tillförne, och sporde, vem den skadan skulle staden vedergälla, som den lidit på folk, krut, pil och värja för hans skull. Därpå svarade herr Sten, såsom han ofta tillförne svarat hade, att kronan skulle dem det vedergälla. Då svarade borgmästaren: käre herr Sten, vi fattige män kunna förmoda, att vår skada ingenstädes kommit kronan till fördel, den skada, som gjordes på våra inalmar och annorstädes. Därom kunna vi kronan icke tilltala. Då svarade herr Sten, att vill ej kronan eder den skadan ersätta, då haver jag min egen jordatorva och mina jorda-

3 — Stockholm vid 1400-talets slut

33gods, som kunna eder den skadan böta, vilket jag ock eder tillförene sagt haver och tillbudit.

Någon hjälteroll spelade staden således icke under det slutande århundradets unionsstrid. Men förhållandet till riksföreståndaren hade ända till 1497 varit gott.

Anledningar till slitningar hade nog funnits förut, men de hade undvikits. Slottet hade ju en garnison av knektar, som naturligtvis voro svåra att hålla i disciplin, och att de någon gång skulle begå övervåld mot stadsborna, var naturligt. Men, så vitt man av tänkeböckerna kan se, voro dylika tillfällen få, och disciplinen tyckes strängt hava upprätthållits. Knektarna på slottet stodo icke under stadens jurisdiktion, utan lydde under konungens gårdsrätt. Men olägenheten av dessa olika domstolar synes man hava undgått därigenom, att slottets fogde presiderade även i rådsturätten. Mål mellan stadens invånare och knektarna på slottet avdömdes därför — åtminstone några gånger — av rådsturätten. 1479 förekom ett dylikt. En av stadens »beryktade» kvinnor, Katarina, var känd under namnet Papegojan. Enligt kämnärsräkenskaperna hade hon 1472 fått böta 6 mark — ett ganska högt belopp —, 1473 hade hon för nattbuller bötat 12 öre, 1476 hade hon stuckit Hans Klinckerad tre sår i armen och för varje sår dömts att betala 12 mark, och 1479 hade hon för någon ny förseelse häktats av stadstjänarna. Men då hade »hovmännen» med våld befriat henne. Förmodligen anmäldes saken då för slottsfogden, som lät sätta dem i »tornet» — slottets häkte. I varje fall uppträdde de den 17 november som »fångar», då borgmästaren frågade dem, om de förmådde erlägga böter för brutet edsöre. Till detta svarade de nej. Därpå dömdes, den 22 november, Olof

34Bagge till 160 marks böter, Laurens Mattsson till 150, och då han ej kunde erlägga det höga beloppet, dömdes han till halshuggning. Beträffande Olof Bagge gick slottsfogden i borgen för honom för 50 mark och lovade att behålla honom i tornet, »till dess att han får loven för honom», så att han hädanefter ej skulle någon borgare arga med ord eller gärningar. Huru det gick med Papegojan och två andra av hennes befriare, Inge Laurensson och Peder Knutsson, upplyses icke av tänkeboken.

1483, då Svante Sture låg på slottet med sina knektar, tyckes det ha kommit till några sammanstötningar mellan dem och stadens invånare, och rådet skickade då två rådmän till Svante Sture med klagomål över att hans knektar slagit några borgare och borgardrängar. Klagomålen hade ock effekt. Den 20 juni kom väpnaren Herman Kyle, hövitsman för knektarna på slottet, inför rådet och yttrade, tydligen med anledning av detta bråk: »Den bättre, som bryter. Käre herr borgmästare, det är oss storligen emot, att någon oförrättar dessa gode män här i staden. Vi vilja gärna vara eder och eder menighet med det bästa, såsom oss är befallt.» Med anledning därav blevo han, borgmästarna och rådet ense därom, att inga andra skulle bära värja här i staden än slottsfogden och Herman Kyle.

1485 omtalas ett nytt bråk. Den 3 oktober kom en borgare, Eskil Olsson, inför rådet och klagade över att hovmännen, herr Sten Stures tjänare, slagit sönder porten, där han satt inne och drack, brutit upp en kammardörr, dragit honom ut på gatan, tagit från honom hans taska och slagit sönder armen på honom. Detta var ju klart övervåld, och den förnämste av dessa våldsverkare

35dömdes »till svärd», d. v. s. halshuggning. En annan förseelse blev däremot ostraffad. En tysk ryttare, som begått äktenskapsbrott med Bengt bältares hustru, blev nämligen (1494) förskonad från straff på slottsfogdens och frälsemannen Knut Karlssons bön, då ryttaren med anledning av det ryska kriget på rikets vägnar skulle skickas till hären i Finland. Han fick således nåd av det praktiska skälet, att man ej ville minska härens styrka. Rådsturätten hade tydligen hos slottsfogden anklagat honom, men denne hade på det anförda skälet bett om nåd för honom, och rådet tog då slottsfogdens skäl för gott. Olof Philpuson, Sten Stures sven, hade mitt på dagen stulit silver i Laurens guldsmeds gatubodsfönster men benådades också på Knut Karlsson bön, då han skulle med på resan till Viborg. Andra ryttare hade gått mera våldsamt tillväga samt brutit sig in i Vårfrugillets stuga och där slagit ihjäl Per Spilare och några andra. Rådet tog vittnen på dråpet, som anmäldes och förmodligen blev straffat. En annan soldenär, Olof, som också skulle ut i ryska kriget, men hade dräpt bysseskytten Hans Jute, fick däremot nåd på rådmannen Anders Helsings bön, mot det att han företog en pilgrimsfärd till San Jago di Compostella. De fall av övervåld från slottsknektarnas sida, som dragits inför stadens myndigheter, äro dock icke många, och att döma härav hade staden inga större obehag av sitt grannskap till slottet.

Egendomligt nog tyckes rådsturätten en gång hava dömt en slottstjänare för en förbrytelse, som klart föll uteslutande under gårdsrätten. Den 4 mars 1493 erkände Karl, »vår herres och hövitsmans dräng», att han bestulit sin husbonde på en guldkedja, och han dömdes utan vidare till hängning. Stadslag och gårdsrätt hade

36Fig. 5. S. Göransmonumentets prinsessa är en symbol för den befriade huvudstaden. I hennes gestalt möter man en förnäm borgardotter från 1470-talets Stockholm.här samma straffbestämmelse. Men slottets besättning lydde under gårdsrätten.

Huruvida stadens borgerliga myndigheter ägde rätt att häkta och döma en munk, känner jag ej. Genom konung Sverkers bekanta brev av 1200 voro väl präster fritagna från att svara inför världslig domstol, och vid Skänningemötet hade denna frihet utsträckts även till dominikanerorden. Genom en skiljedom 1345 i en tvist mellan staden och ärkebiskopen hade konung Magnus Eriksson vidare bestämt, att borgmästare och råd icke fingo anklaga präster för fordringar eller brott, utan endast hade rätt att tillsvidare gripa dem inom stadens område och överlämna dem till ärkebiskopen. I Stockholm synes rådet hava varit betänkt på att få prästernas undantagsställning avskaffad, och vid herredagen i Telge, dit staden skickade ombud, tyckes verkligen frågan hava bragts på tal. Den 30 maj 1478 beslöt nämligen rådet, att man skulle förhöra sig om prästers och djäknars rättigheter. Då någon -— skrives i tänkeboken —- tager dem inne med gift mans hustru eller när de bedriva annor ärende, som oärligt är, ho dem tager eller fängslar, han lyses strax i bann, vilket icke bör tillstädjas. Men även om förslaget framlagts, ledde det icke till någon påföljd. Och här var det fråga om präster, icke om munkar. Det förefaller, som om frågan om deras forum varit oavgjord, och någon bestämd upplysning om huru man i praktiken förfarit, får man icke av tänkeböckerna. Stadens obehag av klostren voro dock mindre, än man kunnat befara, ty munkarna voro ju inga dryckesbröder och slagskämpar, och i dylika mål voro de så gott som aldrig inblandade. Med en klosterbroders kärleksaffärer hade Stockholms stad endast

38indirekt att göra. En munk, Hans Bussen, hade, då han var i Strängnäs, överraskats under en »plass» med en gift kvinna. Lagen var i detta fall sträng, och den äkta mannen ägde rätt till bägges liv. Men om han ville, kunde han taga 40 mark i böter. Detta tyckes han här hava gjort, och Hans Bussen lyckades av en borgare i Stockholm få låna den behövliga summan, mot det att Hans' moder gav långivaren en inteckning i sitt Stockholmshus. Men några år senare blev Hans Bussen ånyo ertappad i en liknande situation, fick då ånyo låna 20 mark av samme hjälpare, och modern tog en ny inteckning. Med denna affär hade rådsturätten i Stockholm dock ingen annan befattning, än att den tilldömde långivaren det ifrågavarande huset. Svartbröderna i Stockholm voro ej ute för dylika förseelser. Men egendomligt nog blev en — icke namngiven — munk häktad för stöld. Han hade nämligen stulit tre skedar av Ravel skomakare, och utan försyn för lians andliga värdighet hade man satt in honom i stadens häkte, där han tyckes ha suttit länge och väl. Men då en annan munk, broder Johan i Krokeks kloster bad för honom, släpptes han lös, mot det att han lovade att »komma till sitt habitum igen».

Däremot blev staden inblandad i en skvallerhistoria i Gråmunkeklostret. Broder Knut, som varit gardian -— d. v. s. föreståndare i klostret — hade blivit avsatt och fått nöja sig med platsen som lektor. Med anledning av denna palatsrevolution tyckes stämningen inom klostret ha blivit tämligen upprörd och beskyllningar och mot-beskyllningar haglat om varandra. Den 22 augusti 1489 uppträdde då broder Knut inför slottsfogden Erik Turesson (Bielke), borgmästare och råd samt berättade, att

39hans konventsbröder beskyllt honom för att hos rådet hava beklagat sig över att de, sedan han avsatts från gardjäknedömet, ej — såsom de varit skyldiga — hållit sin ottesång om nattiderna. Rådet tog honom då i försvar och förklarade, att de aldrig hört något dylikt tal. En annan beskyllning hade varit, att broder Knut skulle hava lagt råd med de båda borgmästarna om en handgriplig tillrättavisning, som broder Henrik fått av slottsfogden. Men därtill nekade Erik Turesson högeligen och sade sig vilja svara för vad han gjort, när riksrådet komme till staden. Sedan höra vi icke något vidare om detta klostergräl.

Ett verkligt obehag av de tre klostren i och i närheten av Stockholm hade staden däremot genom en bestämmelse i stadslagen. En dråpare, som ej genast blev gripen utan lyckats fly, kunde taga sin tillflykt till ett kloster, och under sex veckors tid skulle han där hava »frid» för att under denna tid underhandla 0111 lejd och mans-böter. Detta hindrade naturligtvis rättsskipningen icke så litet, ty dråp voro i 1400-talets Stockholm mycket vanliga tilldragelser. Asylrätten var dock ej undantagslöst respekterad, och det hände några gånger att måls-äganden med våld tog dråparen ur klostret. Ett dylikt fall omtalas den 16 oktober 1486. En kväll hade skeppar Olofs dräng Mickel Jute med en lykta gått till stallet. Då stodo där Per Skåning och en annan och talades vid, men då drängen kom igen från stallet blev han överfallen av de två männen, och ett vittne intygade, att dessa tagit lyktan från honom och i detsamma stungit honom. Per Skånings medbrottsling, som kallas herr Knut Alfssons (tre rosor) tjänare, hade därefter flytt till svartbrödraklostret för att tillgodogöra sig dess frid.

40Denna gång hjälpte det dock icke, ty herr Nils Eriksson (Gyllenstierna), som möjligen på något sätt var Mickel Jutes husbonde, tog honom helt enkelt ur klostret, och då lektorn, broder Laurens, häröver anförde klagomål, fick han av rådet, som denna gång förstärkts av Sten Sture och väpnaren Jöns Ivarsson (liljeörn), till svar, att Nils Eriksson »haver intet att stå till svars för hos broder Laurens, därför att han tog herr Knut Alfssons tjänare ur klostret, ty att stadens privilegier utvisade, efter menige riksens råds samtycke, att den, som med avsikt slår en man ihjäl, icke bör njuta klosterfrid». Efter denna förklaring infördes brottslingarna, som erkände, att de slagit ihjäl Mickel Jute, varefter de omedelbart dömdes »till svärd». Det åberopade privilegiet hade utfärdats 1436.

Detta privilegium tyckes också ligga bakom en ytterst oredigt skriven paragraf i tänkeboken 1498. Det säkra är här, att en av konungens ryttare, Örjan slösare, mördat en konungens sven Hans Boole, och målet hörde således alldeles klart till gårdsrätten, icke till rådsturätten. Men icke dess mindre togs det där upp. Gråbrödraklostrets tre mest betydande förtroendemän infunno sig för rådet och äskade där med stöd av klostrets privilegier att få Örjan ur »stadens järn». Han måste således ha fått »frid» i klostret, men av stadstjänarna uttagits ur detta. Svaret är ganska besynnerligt och förefaller vara satiriskt. Man svarade nämligen, att man skulle utlämna brottslingen, så vida staden fick igen ett beseglat pergamentsbrev, i vilket klostrets föreståndare — i marsken Svante Stures, Peder Ragvaldssons, fogdens och rådets närvaro — lovat, att inga sådana mördare och mandråpare skulle hava frid i klostret, vilka»oträngde» mördat eller begått förräderi. Huru tvisten sedermera avvecklats, omtalas icke i tänkeboken, som icke heller nämner något om Örjans följande öden. Det sannolika är väl därför, att mördaren överlämnats till slottets rätt och efter dess dom avrättats.

I december 1487 hade ett annat dråp förövats i Stockholm, vilket kan anses betecknande för den tidens lätthet att draga kniv. En dag hade Per skinnare och hans dräng, vars namn stadsskrivaren ej ansett nödigt att anteckna, mött en annan för dem tydligen obekant dräng Lambrekt, som gick på gatan och sjöng. Då frågade jag — berättade Per skinnares dräng — varför han det gjorde, men den andre svarade: Vad fallande djävul skadar det dig? Därefter kommo de ihop sig och grepo varandra i håret, men — berättade Per skinnares dräng — då jag förnam, att »han intet hår hade»(!), tog jag honom om halsen. Så föllo båda omkull, och då gav Per skinnares dräng sin antagonist ett knivstyng i låret — mer ville han icke erkänna, och ej heller ville han ut med, i vad mån hans husbonde, Per skinnare, deltagit i slagsmålet. Faktum var emellertid, att Lambrekt blev, som Per skinnare uppgav, »stendöd» efter kalabaliken. Segraren, Per skinnares dräng, flydde då omedelbart till Uppsala, där han sökte frid i franciskanerklostret. Dit reste också Per skinnare, dels för att hos klosterbröderna utverka »frid» för drängen och dels för att hämta bodnyckeln av honom. Själv sökte Per skinnare icke någon »frid». Den 10 december infunno sig riksrådet Hans Åkesson (Tott), den ovannämnde riddaren Knut Alfsson (tre rosor) och väpnaren Herman Kyle, vilken var hövitsman för Sten Stures tjänare, inför rådet i Stockholm och lovade, att Per skinnare skulleinställa sig inför rätta, när så påfordrades — tydligen därför att han ej skulle häktas. Men det hjälpte blott tills vidare. Då rådet två dagar senare ånyo sammanträdde och Per skinnare infunnit sig, beslöto fogden och rådet, att han icke skulle få njuta borgen utan sättas i stadens järn. Vid ett nytt sammanträde den 19 december — denna gång i Sten Stures närvaro — beslöts, att Per skinnare skulle sitta kvar i häkte, till dess att bättre blivit rannsakat i målet. Den 5 och 21 januari kom det åter före, då vittnen hördes. Ett av dessa hade väl sett slagsmålet, men kunde blott intyga, att en höll Lambrekt i armen, medan två andra slogo honom i huvudet. Om Per skinnare, som tydligen var den, som höll honom i armen, hade han intet annat att förmäla. De andra vittnena tyckas icke ha varit närvarande, då dråpet begicks, utan hade blott talat vid den till Uppsala undanflydde dråparen och redogjorde för hans uppgifter till dem. Drängen hade väl erkänt det knivstyng, han givit Lambrekt, men beträffande sin husbonde hade han, så vitt man kan tolka de i stadsskrivarens referat orediga vittnesmålen, ingenting medgivit. Vittnena hade dock fått det intrycket, att drängen så mycket som möjligt ville hjälpa denne och att han därför ej ville ut med hela sanningen. Då Per skinnare heller icke ville tillstå något, nedsatte rätten en nämnd av tolv borgare att värja eller fälla honom, och dessa förklarade, att de icke kunde värja honom, då han dock varit i flock och farnöte med dråparen. Ty dömdes Per skinnare till svärd. Om den egentlige dråparen, drängen, höra vi däremot ej vidare talas. Han hade väl redan före klosterfridens slut satt sig i säkerhet och flytt.

Ibland kunde saken uppgöras i godo. 1479 hade skep-

43skeppar Simon slagit ihjäl Erik Pedersson och hade på grund därav satts in i bödelshuset, där han likväl mutade bödeln, så att denne släppte honom lös, varpå båda sökte »frid» i gråmunkeklostret. Då rådet begärde deras utlämnande, gick man i klostret in därpå, men endast med det villkor, att ingen skada till liv och lemmar dem skedde. Simon lyckades sedan ordna saken med den dräptes arvingar, som mot 40 mark — det lagstadgade beloppet för vådadråp — förklarade honom »lös för allt tilltal», varjämte Simon betalade 10 mark i »vängåvor» och ett pund vax till altarljus. Även bödeln tyckes ha sluppit undan, ty om honom är tänkeboken tyst.

Då sedermera bödlar antogos i stadens tjänst fingo de för säkerhets skull avlägga ed på att ej söka frid i kyrkor eller kloster. Ett annat dylikt löfte är mera egendomligt. Olof Nilsson och hans hustru Karin tyckas ha levat i ett allt annat än lyckligt äktenskap, och 1498 fick Karin inför rådet lova att icke förarga sin bonde med ord, dåd eller gärning. Om någon av de båda kontrahenterna förbröt sig mot den andra, förbundo de sig att icke söka frid i kyrka eller kloster utan att stå varandra till rätta. De tyckas också ha försonats. III

SAMHÄLLSKLASSERNA

Förmodligen voro de fall icke så få, då brottslingen tack vare klosterfriden undgick sitt straff. Men i det stora hela var förhållandet mellan staden och de bägge frälseklasserna gott. Praktiskt taget bosatte de sig icke i Stockholm, utan överlämnade staden åt borgarna. Men borgare var, som sagt, alls icke detsamma som ofrälse invånare i staden. Av köpmännens biträden, köpsvennerna, voro väl några verkliga borgare, men hantverkarens gesäller och lärpojkar voro det icke. Endast mästaren själv var borgare. Utom de verkliga borgarna — köpmän och hantverksmästare — som även tillsammans voro en minoritet, funnos i staden »gäster» och »femöresborgare» samt slutligen löst folk, till vilken klass även pigor och drängar räknades. Denna klass utgjorde säkerligen den största procenten av invånarna, och den var alldeles beroende av de bestämmelser, som stadens råd utan deras hörande utfärdade.

Vi vända oss först till de s. k. gästerna. De köpmän och köpsvenner, som från Lübeck och andra orter hitkommo att avyttra sina varor, tyckas från början endast haft rätt att »mellan isarna» eller under seglationstiden här uppehålla sig. Flere av dem blevo dock s. k.vintersittare. Om dem stadgas, att de liksom de inländska skulle erlägga »skot», även om ej de själva utan blott deras varor lågo kvar i landet över vintern. Ingen gäst fick vid 40 marks böter och varans förlust fara eller rida »uppe i landet» att där driva handel eller utkräva gäld, och så framt de icke under seglationstiden kunnat i staden avyttra sitt gods, voro de skyldiga att åter utföra det. »Ätande varor» fingo ej exporteras utan fogdens och rådets tillstånd.

De voro således blott tolererade främlingar, ehuru även de kunde bliva borgare. »Vill någon — heter det i stadslagen — byaman varda i staden, gäst eller byamans sven, lägge fram för fogden och borgmästaren fem öre penningar ... Sedan köpe han och sälje som annan byaman.» Dylika borgare kallades sedan femöresborgare, och för att bliva det fordrades icke annat än att äga tre mark penningar. Då det vid denna tid gick ungefär 9—10 mark penningar på en mark silver, ställde man således ej stora anspråk på femöresborgarens förmögenhet. Avgiften — fem öre — var närmast att betrakta som en låg stämpelavgift. Några lysande företrädesrättigheter fingo femöresborgarna å den andra sidan icke. Så bestämdes i flera burspråk, att ingen femöresborgare fick köpa någon säd, vare sig korn, vete eller malt, smör eller några andra ätande varor vid 40 marks böter. Ej heller fick någon femöresborgare fara ut av staden till landet mellan höstens början och annandag jul, likaledes vid 40 marks böter. I social ställning stodo de fortfarande det lösa folket mycket nära, vilket bland annat framgår av formuleringen i ett burspråk 1459: alla lösa män och kvinnor i staden äro, som till tre marks gods hava och ej vilja tjäna, skola burskap vinna ochvara i alla utskylder som andra borgare eller packa sig ut av staden.

Liksom tjänstehjonen, köpsvenner, gesäller och lärpojkar stodo femöresborgarne således på gränsen till det i egentlig mening lösa folket, d. v. s. till dem, som icke hade tre marks förmögenhet och icke voro i tjänst hos en borgare. Rörande detta »lösa folk» utfärdades ofta flera i vår tids ögon ganska drakoniska bestämmelser. Så kommo fogden, borgmästare och råd den 8 augusti 1478 överens om, att ingen arbetsman skall hava mera om dagen än ett halvt öre, och lösa kvinnor och drängar, som ingen tjänst hava, skola drivas av byn och hjälpa dem, som vidtarva hjälp på bygden till att komma hö och korn i huset — ett beslut, som i varierad form återkommer i flera burspråk. Den, som — enligt ett annat burspråk — efter den utsatta dagen hyste dem, skulle böta sex mark, och några dagar senare beslöts, att stadstjänarna skulle gå omkring i staden, samla allt löst folk, som ingen tjänst hade, utanför rådstugan, skriva upp deras nainn och följa dem ut ur staden. De, som återvände till staden, skulle enligt ett rådsbeslut den 5 augusti 1493 sättas vid stupan, där han eller hon skulle stå hela dagen från 7 på morgonen till 7 på kvällen; dock skulle man giva dem ett vetebröd och ett stop öl. Beslutet om arbetslöner upprepades också i ännu strängare form. Genom ett odaterat burspråk efter 1476 beslöt rådet, att varje arbetskarl skulle för sitt arbete hava ett halvt öre med mat och öl, om vintern blott en örtug. Ville han ej arbeta för denna lön, skulle han sättas vid stupan. Likaså var rådet den 7 februari 1481 överens om, att inga lösa karlar eller drängar skola köpa råg eller korn. Den, som däremot bröt, skulle insättas istadens gömma. Och djäknar, som ej hade sitt bröd, skulle förvisas staden (1459). Item — heter det i andra burspråk inga pigor få bliva här i staden utan att de taga tjänst, vid tre marks böter. Och alla pigor, som på gatan sitta med köpenskap, skola taga tjänst eller fly staden. Även rörande deras dräkt utfärdades bestämmelser; så förordnades, att ingen lös kvinna skall eller må efter denna tid draga annan dräkt än närisk och alisk i deras kläder, en ståckota (kort) kåpa och ingen annan duk än ett knytekläde. Bär hon annan dräkt, skall hon den mista och böta.

Särskilt sträng i detta fall var man naturligtvis mot »beryktade kvinnor», och den 3 mars 1483 enades fogden, borgmästarna och rådet om, att »Halta Birgitta» och andra sådana kvinnor skola icke »bära gråskinn, hermelin, guld eller silver». Dylika förbud utfärdades icke så sällan och stödde sig på riksrådets privilegiebrev av 1436, enligt vilket kvinnor, som begått äktenskapsbrott, icke fingo »draga skarlakan, gråskinn och annor kostelig skinn och ej guld eller silver i deras kläder». Denna förordning tillämpades ganska strängt, även då det gällde högt uppsatta borgarhustrur. En av dessa var Kristina, dotter till rådmannen Jakob Kuste och gift först med den gamle Klaus Grabo, som också varit rådman, samt efter dennes död med Henrik Hoghusen. Med anledning av ett rykte blev Hoghusen 1489 förekallad inför rådet, som »inom lyckta dörrar» tillsporde honom, om han kunde avlägga ed på att han ej haft »värdskap» med hustru Kristina, medan hon var gift med Klaus Grabo. Då han till sist förklarade sig ej kunna avlägga den äskade eden, yttrade borgmästaren till honom: Efter din egen bekännelse borde hon ej draga eller bäraguld eller bräm. Men för hennes käre framlidne faders, moders och vänners skull ha fogden och rådet unnat, att hon må njuta och bära sitt gull och bräm så hädanefter som hittills, men icke scharlakansmanteln; det förbjuda vi henne.

En annan hustru, Ingegärd, gift med mäster Ludvig, slapp till sist också lindrigt undan. Vad hon låtit komma sig till last, framgår icke av tänkeboken, men hon hade i varje fall förlorat rätten att bära välfrejdade kvinnors dräkt. Så lade sig två högättade herrar ut för henne och bådo hos rådet, att hon skulle få bära guld, hermelin, gråskinn och silver. Detta ville rådet först »ingalunda tillstädja». Men på de båda beskyddarnas kärliga bön villfor rådet till sist deras begäran, dock att hon gör mindre väsen med sin dräkt och »stvr den dravelsmun hon härtills haft». Och tillståndet gällde endast under förutsättning av ett ändrat leverne.

Men vi återvända till det lösa folket. Ehuru man obarmhärtigt körde ut alla inhemska tiggare ur staden, tyckes man dock ha blivit narrad av en utlänning, en »hertig Emanuel av Albanien», som 1482 uppträdde här i landet för att insamla hjälp för Albaniens strid mot turkarna. Han biträddes härvid av en munk från Julita kloster samt en särskild tolk. Olof, och insamlingen i Stockholm hade för hans räkning skötts av den ansedde borgaren Hans Dingstad, som av »hertigen» vederbörligen fick decharge för de medel, han insamlat och som hertigen riktigt mottagit. Men man har svårt att här icke misstänka ett bedrägeri av en utländsk äventyrare.

Från det lösa folket vända vi oss till de verkliga borgarna, först till hantverkarna och deras biträden. De beteckningar, som under medeltiden på tal häromanvändes, voro dock andra än i våra dagar. »Skrå» betecknade icke själva sammanslutningen av yrkesbröder, vilken kallades »kompani» eller »ämbete», utan den för denna sammanslutning gällande stadgan. I stället för hantverkare sade man »gärningsman» eller »ämbetsman», i stället för gesäll »sven» eller »mästarsven» och vanligen »verkmästare» i stället för ålderman.

Städerna voro ju framförallt handelsplatser, och i följd därav intogo också köpmännen den ledande ställningen i dem. I borgarhusen kunde man inte på samma sätt som på bondgårdarna ha självhushåll. Bland stadsbefolkningen kunde lättare en differentiering ske, och särskilda yrken började därför så småningom att växa fram. Även livsmedelsframställningen av t. ex. bröd, öl och kött omhändertogs i städerna av särskilda yrkesmän. Efter någon tid finna vi, att dessa yrkens utövare organiserat sig och bildat fasta sammanslutningar — detta i full anslutning till hela tidslynnet, ty medeltiden var ju framför allt en korporationernas tid. I Lübeck, varifrån man i Sverige i stor utsträckning fick impulserna, finnas uppgifter om hantverksämbeten först från 1200-talets mitt. Under 1300-talet spred sig skråväsendet till de baltiska städerna. I Magnus Erikssons stadslag, som skrevs vid århundradets mitt, omnämnas inga skrån, och även hantverkarna omtalas där helt flyktigt. »Köttmangare», skräddare, skomakare »och allehanda gärningsmän» komma väl på tal i några få paragrafer, i vilka det bestämdes, att fogden, borgmästare och råd skulle värdesätta deras arbeten, samt att ingen »gärningsman» fick idka flera »ämbeten», men för övrigt sysselsätter sig lagen ej med dem. Det är dock tydligt, att de olika yrkena just vid denna tid började fåFig. 6. »Tordh muramestare nu olderman», står det på inskriftsbandet till denna färglagda teckning i murarnas skråordning från år 1487. Det är den äldsta bevarade bilden av en Stockholmshantverkare i arbete.karaktären av fasta sammanslutningar, och betecknande för denna utbildningsprocess är det brev, som Magnus Eriksson 1356 utfärdade rörande skräddarna i Stockholm. För honom hade det berättats, att åtskilliga okunnige och oerfarne personer från andra orter kommit till Stockholm och där utövat yrket utan att ha vunnit burskap. Med anledning därav påbjöd konungen, att varje från främmande ort kommande, som önskade bliva skräddare i Stockholm, skulle först »någon tid» (aliquod tempus) tjäna såsom lärling, till dess att han av borgmästarna och »superiores de sartoribus» erkändes såsom mästare. Och skulle han för att erkännas som mästare hava en förmögenhet av tjugo svenska mark. Härav framgår tydligt, att skräddarna i Stockholm vid denna tid mer eller mindre fast sammanslutit sig till en yrkesförening, som utåt och inåt representerats av vissa förmän eller »superiores». Deras förening kan ju dock ha funnits tidigare. Skräddarnas äldsta bevarade skråordning är från år 1501.

Såsom den äldsta bevarade skråordningen nämnes ibland bältaresvennernas. Denna är dock icke något skrå och har aldrig stadfästats av någon myndighet, utan är en år 1437 träffad överenskommelse mellan mästarna och svennerna i bältareskrået (sadelmakarskrået), till vilket även pungmakarna räknades. Av överenskommelsen framgår, att bältareskrået går tillbaka till 1300-talet.

Det första verkliga skrå, som bevarats till vår tid och som vederbörligen blivit av borgmästare och råd stadfästat, är timmermännens av 1454. Ämbetet var dock äldre. Detta skrå är visserligen mycket illa redigerat, oredigt och i viktiga punkter ofullständigt, liksom allaäldre skrån, men den organisation av yrkets utövare, som här skisserats, återfinnes med olika variationer i allt väsentligt i andra skråförfattningar från medeltiden. För att bliva lärling fordrades såsom första betingelse att vara äkta född, och den, som ville taga en lärling i sin tjänst, skulle först därom underrätta »verkmästaren» (åldermannen) samt vidare till ämbetets kassa betala ett öre. Därefter skulle den sålunda antagne såsom lärling tjäna i tre år utan lön och det fjärde mot lön. Efter denna tid skulle husbonden »göra för honom i kompaniet hans rättighet», vilken s. k. rättighet skulle bestå av en tunna öl, en skinka, en tunga, två metvurstar, en fårsida, tolv vetebröd och tolv »färska bägare». Därmed var gossens lärotid slut. Vill någon — fortsätter en följande paragraf — i vårt ämbete varda sin egen man, skall hans arbete först prövas, och kan han det väl, skall han »vinna kompaniet» med ett gille, vars förplägning noga angives. Varorna till gästabudet i fråga skulle för säkerhets skull inköpas av »bröderna» d. v. s. av mästarna, men betalas av sökanden. Därefter skulle verkmästaren följa honom till rådstugan, där han skulle vinna sitt burskap.

Här talas således blott om två grader inom yrket, lärlingar och mästare. Men det fanns tydligen redan nu en mellanliggande grad — »svenner» eller »gesäller», som det sedan hette — och i det till åldern nästa skrået, som stadfästades 1474, skomakarnas, talas både om »svenner» och om »lärjungar». Om en 12 års gammal pilt antogs till lärling, skulle han först under en månad gå på försök, så att man kunde se, om han var fallen för yrket; var han 15 år, räckte det med fjorton dagar. Om han antogs, skulle han efter denna försökstid bjudaalla mästarna på en tunna öl, varvid han själv till detta gille fick inbjuda en gäst. Sedan skulle han under tre år göra tjänst som lärling. När hans lärotid var genomgången, blev han tydligen »sven» — säkerligen dock först efter ett gille. Svennerna skulle städjas två gånger om året, och ingen fick i sin tjänst taga en sven, som före laga tid övergivit sin husbonde. Vidare fick ingen mästare hava flera än tre svenner, så framt icke de mästare, som kunde hålla sig med dylika, redan hade åtminstone en i sin tjänst. Mästare kunde ingen bliva, förrän han »tjänt ett år här i kompaniet», så framt han ej redan var mästare i en annan stad. Men även då måste han avlägga nytt mästarprov i Stockholm. Detta bestämmes ganska noga och även det åtföljande gästabudet. Efter detta skulle verkmästaren följa honom till rådstugan att där söka burskap.

I köttmangarnas (slaktarnas) skrå, som stadfästes 1477, stadgas bestämt om antalet biträden; varje mästare fick blott hava en mästersven och en lärling. Slaktarna hade i sitt skrå också en annan bestämmelse, som visserligen saknas i timmermännens och skomakarnas, men som med all sannolikhet av dem tillämpades. Stadens slaktare fingo nämligen ej vara flera än åtta, så framt ej rådet ville tillstädja flera. Antagligen vägrade även timmermännen och skomakarna att godkänna flera yrkesbröder, än de ur konkurrensens synpunkt ansågo lämpligt, och i de bättre redigerade skrån, som utfärdades på 1500-talet, angives ofta det antal mästare, som fick finnas i staden — så i skrået för gryt- och kanngjutare (fem grytgjutare och fem kanngjutare), i bårdskärarskrået (sex stycken), i snickarskrået (högst åtta). Att för svennen bliva mästare var sålunda icke lätt. DetFig. 7. I 1400-talets Stockholm hade dragarna hand om de flesta transporterna. Man mötte dem ofta som på bilden bärande en tunna öl eller vin hängande i en stång över axlarna. I ena handen hålla de dragarkäppen att vila stången mot och i bältet sitter sprundyxan. Färglagd teckning i dragarnas skråordning från år 1502.minst krävande var nog det mästarprov, han skulle utföra och vars beskaffenhet noga nagelfors. Men dessutom — och det var förmodligen svårare — skulle han äga en viss förmögenhet. Skomakarsvennen skulle äga 20 mark. Inom det finaste ämbetet voro kraven större. För att bli guldsmedsmästare fordrades att äga fem lödiga mark silver (ej mark penningar) och verktyg för minst en lödig mark, och vidare kom — liksom i alla yrken — det gästabud, som han måste hålla för mästarne inom ämbetet, samt ytterligare ett öre penningar till öl, en mark vax, sex mark i harneskpenningar och troligen även andra avgifter. Slutligen funnos ännu andra svårigheter för den sven, som ej var född i Stockholm, som ej var son till en guldsmed eller gift med en guldsmeds dotter eller guldsmeds änka. Antalet mästare var inom varje yrke, om än kanske ej alldeles fixt, dock i det närmaste bestämt, och de, som redan voro mästare, voro naturligtvis angelägna om att ej få konkurrenter. Så framt ingen ledig plats fanns inom ämbetet, var man nog ej böjd för att där intaga en sven, hur skicklig han än kunde vara. Rätten att vara mästare betraktades nämligen såsom en rätt för familjen, och man ville gärna så mycket som möjligt hindra den, som icke var son eller måg till en guldsmed eller »konserverat» änkan, att komma in i yrket. Mästarprovet ledde därför ej alltid till målet, och efter detta fick svennen ofta bege sig ut på vandring att annorstädes söka sin utkomst.

Från 1400-talet hava vi ytterligare blott två av borgmästare och råd stadfästade skrån, smedernas av 1479 och murarnas av 1487. Även för skräddarna och överskärarna fanns ett dylikt nu förlorat skrå, som »renoverades och förnyades» 1501. Likaså fanns ett gammaltskrå för guldsmederna, vilket något år mellan maj 1498 och oktober 1501 blev »förbättrat med några nya artiklar, som tillförene försummade voro», och redan 1496 inköpte »guldsmedsämbetet» ett hus vid Skomakargatan. Guldsmederna voro i varje fall före 1473 organiserade i ett ämbete. 1496 omtalas även ett bagarnas skrå, och ett dylikt fanns även för barberarna eller — som de då kallades — bårdskärarna, den tidens läkare. Det äldsta bevarade bårdskärarskrået är väl utfärdat först av Johan III, men i detta åberopas ett äldre, och om detta ger tänkeboken för den 1 juni 1496 upplysning, ty denna dag godkände rådet ett skrå för »läkarna», vilka tackade rådet kärliga, att det givit dem något, efter vilket de kunde sig rätta. Bårdskärareämbetet var dock organiserat före 1484. En skråordning har vidare funnits för tunnbindarna på 1470-talet, då den finnes omnämnd. Kopparslagare och skinnare ha i varje fall under början av 1480-talet varit sammanslutna i ämbeten. Men alla dessa skrån voro i själva verket blott kodifieringar av en förut gällande sedvanerätt, och detta säges uttryckligen i köttmangarnas skrå. Ämbetet hade av ålder hållit och rättat sig efter god, gammal sedvänja intill denna dag utan någon skrift eller något skrå. Men då nu åtskilliga unge män kommit in i ämbetet, som ej velat låta sig nöja med det, som var gammalt och fornt, så hade borgmästarna tillåtit oss att hava detta skrå till efterrättelse. Flera »ämbeten» hade också nöjt sig med denna sedvanerätt utan att fordra något formligt av borgmästare och råd stadfäst skrå — så det ganska manstarka och kanske för kritik mest utsatta »ämbetet», bagarnas, som först 1506 eller 1507 hos rådet anhöll om stadfästelse på deras förut gällande skrå, vilket således blott tyckes ha varit ensedvanerätt. De flesta yrken saknade säkerligen ett verkligt skrå och tillämpade blott sedvanerätten. Gjorde »gärningsmännen» det ej själva, gjorde rådet det i deras ställe. Så voro bagarna, som ju ännu ej fått något av rådet utfärdat skrå, skyldiga att baka de olika brödsorterna till avnämarnas belåtenhet, till en viss vikt och till ett visst pris. I alla dessa fall försyndade de sig ofta, och blevo utan nåd straffade. En rådstudag, den 21 januari 1482, blevo icke mindre än sex bagare dömda till tre marks böter var, därför »att de icke voro rättfärdige i sitt ämbete». Vad kopparslagarna beträffar, bestämde rådet 1480, att inga flera kopparslagare skulle i staden få finnas än de, som »nu äro»; och 1495 förordnades, att de ej skulle få mer i betalning än 10 mark för skeppundet; vid ett annat tillfälle sattes priset på grytor till 14 öre.

Å andra sidan stod rådet också på ämbetenas och mästarnas bästa. Så blev Olof Nilsson, »halte skomakaren», dömd till tre marks böter, »ty han brukar skomakareämbetet och är icke borgare». Likaså förbjöd rådet 1483 Henrik Gullstop att vid 40 marks böter i Stockholm bruka skinnareämbetet, förrän han hämtat hit brev och bevis, huru han tjänt i Lübeck och skilts dädan. Då man tyckes ha fått dessa bevis i handom, ålades han dock att här »göra sin mästargärning» och hålla det sedvanliga gillet. En annan bönhas inom samma yrke vid namn Albrekt dömdes till 12 marks böter och ålades vid 40 marks vite att inom åtta dagar avlägga mästarprovet. Det tyckes han verkligen ha kunnat göra men råkade sedan i strid med sina ämbetsbröder. Rådet ålade honom då att förlika sig med dem. Gjorde han ej det, »skulle han ej bruka deras ämbetelängre än till nästa fastlag och sedan låsa sin bod och sitt vindöga vid vite av 40 mark». På samma sätt tog man skräddarna i försvar. Svartbröderna hade anställt en, som icke tillhörde ämbetet, och detta kunde rådet icke hindra, ty klostret låg utanför dess jurisdiktion, men man bestämde, att klosterskräddaren icke fick utföra annat arbete än för svartbröderna själva (den 16 juli 1485). Likaså förbjöds S. Örjansgårdens smed att arbeta för andra än gårdens folk (11 juni 1488). Lika litet kunde man hindra, att en i staden boende frälseman eller frälsekvinna höll sig med egna hantverkare. Så hade fru Elin Gustafsdotter (Sture), änka efter Erik Axelsson (Tott), vilken ägde fastighet både vid Kindstugatan och på Södermalm, en smed i sin tjänst, men honom tillsades, att om man i hans smedja funne något för en annan än fru Elin utfört arbete, så skulle han få böta »såsom smedjeskrået utvisar» (den 24 maj 1488). Särskilt sträng var man mot dem, som utövade »tu ämbeten». Så t. ex. fick en skomakare eller skomakarhustru ej lappa en tröja åt en kund, ty detta var att fuska i skräddarens ämbete och straffades med böter. Ej heller kunde en person vara borgare i olika städer, och 1493 blev Olof Håkansson dömd till 40 marks böter, emedan det befunnits, att han var borgare även i Torshälla.

Den disciplin, som rådet höll med de olika ämbetena, var ganska sträng. Dragarna, som också sammanslutit sig till ett ämbete, tyckas ha varit tämligen bråkiga, och 1483 såg sig rådet därför nödgat att bjuda dem att sins emellan hålla frid »vid liv och gods». Stridslystnaden hade även spritt sig till fruarna inom ämbetet, ty samma dag (den 4 augusti) dömdes Lasse dragares hustru Sigridtill 6 marks böter, ty hon slog Klaus skrivares hustru »en pust», och veckan därpå hade två dragarhustrur kommit i slagsmål; av dem dömdes den ena till 24, den andra till 12 marks böter — de jämförelsevis höga beloppen tyda på att sammandrabbningen varit ganska het. Misshälligheterna inom ämbetet tyckas ha hållit i sig, ty den 16 april 1494 förekallades alla dragare inför rådet, och sades dem, »att vilken i deras ämbete, som ej vill lyda åldermannen eller verkmästaren, då hava dragarne makt att honom, som olydig är, avsätta», och i hans ställe må då en annan vinna burskap, d. v. s. den förre skulle uteslutas ur ämbetet och förlora sina rättigheter.

Ibland kunde man få några ganska beniga rättsfall att behandla. Hur skulle man betrakta en »gärningsman», som företrädde ett mera specialiserat yrke och sålunda knappast kunde tänkas få några yrkesbröder. I små städer, där hantverkarnas antal var ringa, kunde det förekomma, att helt skilda yrken förenades i ett ämbete. En bland de första urmakarna i Stockholm var Hans säjarmakare, och han kunde ju ej bilda ett »kompani» av urmakare. Men smedsämbetet utgjorde under medeltiden en gemensam sammanslutning för alla metallarbetare. I smedsämbetets sigill från år 1608 avbildas ännu nycklar, urmakarhjul, ankarslut och sporre; först efter denna tid skedde uppdelningen i flera olika ämbeten. Smederna ansågo sålunda icke utan skäl, att urmakaren borde tillhöra deras ämbete. Saken kom inför rådet, som dömde urmakaren att till smedsämbetet betala fyra mark, som han dem lovat och bjudit haver, och en tunna öl, som rådet honom tillförne förelagt. För detta skulle han intill påsk få fritt arbeta,oklandrad av smederna, men ej utföra annat arbete än klenverk. Ville han efter påsk bliva här i byn, skulle han erlägga fyra mark, varigenom han bleve fuller broder med smederna och vinne sedan burskap (den 3 nov. 1487). För inträde i smedsämbetet fordrades nämligen enligt skrået en avgift av sex mark till »kosten» och två mark till harneskpengar. Utom dessa åtta mark fick urmakaren således bestå sina nya ämbetsbröder en tunna öl. Det var med andra ord klensmeder, som utövade urmakaryrket, och den 4 mars 1482 voro borgmästare och råd ense om, att Bengt klensmed skulle »förnya säjaren». Med »säjaren» avses naturligtvis Storkyrkans ur — förmodligen det enda uret i 1400-talets Stockholm.

Andra yrkesutövare kunde också ha svårt att bilda ett »kompani» — så läkare och apotekare. Den ende verklige läkaren, som omtalas i tänkeböckerna, är »doktor Karl, vår käraste, nådige herres (konung Hans) lifartz». Under större delen av år 1499 var konung Hans samt drottningen och tronföljaren prins Kristian i Stockholm, och 1501 vistades konungen och drottningen åter under en lång period i huvudstaden. Likaså omtalas blott en enda apotekare, Cosmas van deme Velle, som anställts av rikets råd och som den 19 september 1496 avlade sin ed på rådstugan. I denna svor han att vara rättfärdig i sitt ämbete, ej sälja gamla och fördärvade varor och att ej annat inlåta än som doktorn honom befallt eller hans utskrifter innehålla. Det sista är onekligen egendomligt, ty någon »doktor» fanns icke i staden. Läkaryrket utövades av bårdskärarna, som i skrået för dem kallas läkare. Och i deras »ämbete» intogs han nog icke. Men som det förefaller titulerades ocksåbårdskärarna som »apothecarii». Så kallas mäster Berendt, som med säkerhet var bårdskärare, och det talas även om hans »apoteca».

Dessa bårdskärare tyckas vid denna tid ha varit sex stycken — eller samma antal som i Johan III:s skrå nämligen mäster Örjan Footh, som förefaller att ha varit den äldste, hans bror mäster Albrekt, mäster Mattis, mäster Ludvig, mäster Peder och mäster Berendt Dorenborch. Sedan de flesta av dem dött, möta vi en mäster Henrik, en mäster Klaus och en mäster Didrik. Bårdskärarnas egentliga yrke var väl att raka, men därjämte hade de rätt att slå åder och förbinda sår — längre sträckte sig i Johan III:s skrå ej deras befogenhet. Men under medeltiden voro de, som sagt, stadens enda läkare och fingo taga hand om åtskilliga sjukdomar, naturligtvis främst yttre åkommor, som fordrade kirurgisk behandling. Så fingo »alla bårdskärarne» 1482 rådets befallning att undersöka, om Henrik Mulle och andra i staden drabbats av spetälska, och därefter intygade mäster Örjan, mäster Berendt och mäster Peder, att Henrik Mulle var spetälsk. Bårdskärarna anlitades nog även för andra sjukdomar. Så uppträdde mäster Örjan den 5 februari 1483 inför fogden, borgmästare och råd samt begärde, att det skulle honom tillstädjas att läka abbedissan i S. Klara kloster, och lovade han att på åtta dagar, om det fanns någon livsvån, gratis bota henne. Även dessförinnan skulle hon, enligt mäster Örjans försäkran, varda bättre, än hon nu är, varefter han tillfogade, att mäster Berendts tjänare hade läkt henne som »en dravels man». Sämjan inom den tidens läkarkår var, som härav antydes, icke den bästa, och detsamma framgår också av andranotiser i tänkeböckerna. Så hade mäster Klaus behandlat ett sår, som Cristiern Lund fått, men efter vad mäster Henrik och mäster Ludvig inför rådet (12 nov. 1492) förklarade, hade Klaus honom »storligen försummat», och då Cristiern Lund — tämligen långt därefter (1497) — avled, blev mäster Klaus anklagad, att ha vållat hans död — en beskyllning, för vilken han dock frikändes. En annan tvist inom ämbetet, som också drogs inför rådet, förefaller ganska egendomlig. Konung Kristiern I, som ej varit i Stockholm sedan 1463, hade troligen anlitat dess bårdskärare och givit dem »alla» 20 mark i »drickspengar», vilka uppburits av mäster Berendt, som emellertid behöll dem för egen räkning. Först 1479 stämdes han av mäster Örjan, mäster Mattis och mäster Peder och ålades att till dem utgiva deras andelar. En annan bråkmakare var mäster Didrik van Braakel, som var omgift med mäster Örjans änka och sålunda efterträtt Örjan i ämbetet. Han och hans vedersakare dömdes 1498 till 40 marks böter för ett slagsmål. Ej heller förhållandet till patienterna tyckes ha varit odelat gott, och stundom fingo bårdskärarna anlita domstol för att få ut honoraren. Så dömdes en kopparslagare att i läkararvode betala mäster Didrik 3½ mark. Av en murmästare, Mårten, hade mäster Albrekt anlitats — som det synes för en sjuk dräng — men ej fått någon ersättning. Rådsturätten dömde då, att Mårten genast skulle betala hälften av det överenskomna arvodet och andra hälften, då drängen blivit fullt återställd. Blev han däremot icke botad, skulle mäster Albrekt giva Mårten pengarna igen.

Den fantastiska stavningen (lechiare, lecher m. m. men aldrig läkare) gör det ibland svårt att avgöra, omstadsskrivaren menat en läkare eller en lekare, ty även dylika funnos i Stockholm. Med lekare kunde avses både gycklare av enkelt slag och musiker, såsom organisten i Storkyrkan, med gott borgerligt anseende. Ganska säkert avses en lekare av det sistnämnda slaget i notisen (21/4 1486): »Olof Lekare, som slog den lille lekaren» 30 mark. I tänkeböckerna från 1480- och 90-talen och början av 1500-talet förekommer nämligen en »Olof Persson Guti lechere», som också kallades »gamle Olof Guti fidlare». Han ägde en gård belägen västan mur vid Mattis Martenssons gränd. Efter hans död 1504 uppstod tvist om arvet mellan änkan, hustru Elin och hennes döttrar i ett föregående gifte. Härvid visades dock, att de sistnämndas »framfarne fader ägde ingen fastliggande grund (fastighet) med deras moder, för ty det liggande grund, som deras moder nu på denne tid haver och besitter, är bevisligt, att hon det köpte med den andre bonden (Olof Guti), hon fick efter deras framfarne fader och betalade med hans penningar». Den »lille lekaren» hette Örjan, ty 1498 omtalas »långe Kunse Lekare» och hans »stallbroder lille Örjan Lekare».

Utom de nu nämnda yrkena funnos nog andra, vilkas utövare sammanslutit sig till »ämbeten», ehuru de ännu icke hade formligen stadfästade »skrån», utan fortfarande nöjde sig med den gamla sedvanerätten. Sådana yrken voro barkare (garvare), bryggare, harneskmakare, målare, patinemakare (som gjorde träskor) m. fl. Några yrken stodo kanske på grund av fåtalet utövare utanför en dylik organisation eller voro förenade med andra i ett ämbete såsom glasmästare, vilka vid denna tid hörde samman med målarna. Glasmakarna, som de ursprungligen hette, utförde nämligen även glasmålning.Visserligen hade man glasfönster i Stockholm, men dessa voro långtifrån i allmänt bruk, och ofta ersattes de ännu av träluckor; dryckeskärlen voro i regeln av trä, lera eller metall. Den gåtfulle »boktryckaren med krokiga näsan», som 1496 dömdes för »knivdrag», var säkerligen ensam i sitt yrke, och mer än en eller två bokbindare funnos nog ej samtidigt i staden; på 1490-talet nämnas två: Hans van Kampen och Sigfrid, som möjligen är identisk med »boktryckaren med den krokiga näsan».

Vare sig man i de olika yrkena följde ett skrå eller blott sedvanerätten, var väl organisationen i det hela tämligen likartad, naturligtvis med de variationer, som följde av de olika yrkenas krav. Ett »ämbete» bestod, som nämnts av mästare, svenner och lärlingar.

I förhållande till svenner och lärlingar voro mästarna inom ett ämbete en strängt aristokratisk sammanslutning, och de voro även relativt få inom varje yrke. Det är därför av ett visst intresse att kunna konstatera det exakta antalet. Men då — såsom oftast är fallet — skotboken blott upptager ett namn utan annan uppgift, t. ex. Peder Olsson, vet man ju ej, vilket yrke denne utövat. Emellertid vill det synas, som om denna svårighet ej existerade, vad »ämbetena» beträffar, ty i detta fall synes yrket nästan alltid hava angivits. Konsekvent göres detta nog icke, och en person, som utövat ett yrke, men övergått till ett annat, kan ha bibehållit den gamla yrkesbeteckningen. En relativ kontroll finnes dock. I två skrån — bårdskårarnas och slaktarnas — hava vi uppgift på det antal mästare, som fick finnas, i det förra fallet sex, i det senare åtta mästare, i bägge fallen dock med en latitud, som kunde medgivas av rådet. Vi skola då se efter, i vad mån detta antal stämmer medskotbokens uppgifter. Vi taga skotboken för 1501. I denna upptagas mäster Hans bårdskärare (södra kvarteret), mäster Hans, Henrik bårdskärare, unge Albrekt, gamle Albrekt, mäster Klaus och mäster Didrik (alla de senare i inre kvarteret). Titeln »mäster» användes förutom för bårdskärare även för kaniker, skolmästare och bödel. Genom tänkeboken veta vi dock, att Henrik, Albrekt, Klaus och Didrik voro bårdskärare. De uppräknade äro emellertid sju. Men av dem stå »gamle Albrekt» och »unge Albrekt» bredvid varandra i skotboken, och det är härav tydligt, att unge Albrekt varit faderns medhjälpare eller efterträdare. Bårdskärarna hade således det antal, som skrået föreskrev.

Vi vända oss därefter till slaktarna eller köttmangarna, som skulle vara åtta, och här är det svårare att jämka ihop siffrorna. Då — som vi strax skola se — det troligen fanns en skillnad mellan köttmangare och slaktare, tar jag dem i två olika grupper. I skotboken upptagas följande såsom slaktare: Jacob, Per, Thomas (alla tre i östra kvarteret), Jöns och Per Jönsson (i inre kvarteret), varjämte där även uppföres en slaktaränka Anna. Men hon behöver ej ha utövat yrket och var väl även såsom kvinna därtill mindre lämplig. Jöns och Per Jönsson, som uppföras bredvid varandra, voro tydligen far och son, och av dem betalade fadern intet skot. Det fanns således troligen blott fyra mästare, som utövade yrket. Köttmangarna voro följande: Peder (södra kvarteret), Anders, Per, Sven och Thomas (västra kvarteret) samt Joan (inre kvarteret) — således sex. Av dessa kunna vi eliminera Thomas, som ej betalade skot. Vidare uppföras Per och Sven bredvid varandra i skotboken, och man kan därför misstänka, att de haft gemensam affär.Betrakta vi dem såsom kompanjoner, blir antalet köttmangare-affärer blott fyra eller lika många som slaktarnas och båda tillsammans åtta — således i överensstämmelse, med skrået. Skotboken ger vidare en antydan om att slaktare och köttmangare, ehuru befryndade med varandra, dock varit i någon mån skilda, om än visserligen ej mer än att de kunnat såsom kanngjutare och grytgjutare sammanföras i samma »ämbete». Åtminstone tyder beskattningen härpå. Av de i skotboken upptagna slaktarna betalade två 2 öre och två 3 öre i skot (den femte intet). Av köttmangarna betalade en 6 öre, en 12 öre, två 18 öre och en 20 öre (en intet). Således en betydande skillnad.

I de övriga skråordningarna angives ej något bestämt antal mästare. Men att även i dem antalet varit någorlunda fixt, torde vara mycket sannolikt. Vi kunna utvälja några yrken. Såsom bagare angivas i skotboken blott fem; Lasse, Per, Hans, Herman och Hans, men utom dem tre änkor, som mycket väl kunnat utöva yrket, hustru Gertrud (i västra fjärdingen), hustru Elin (i den innersta) och hustru Sigrid (på Gråmunkeholmen), således åtta bagare. Guldsmederna voro troligen talrikare och skotboken upptager tolv, alla bosatta i det inre kvarteret utom den förmögne Knut guldsmed, som skattade i den västra fjärdingen, ehuru han även ägde hus i den inre fjärdingen, vid Stortorget. Där bodde de övriga elva; två med namnet Olof, två, som hette Laurens, och två, som hette Jacob, vidare Karl, Söffrin, Per, Tönius och Nils. Antalet tolv kan dock möjligen reduceras. Att Knut guldsmed, som ägde ett hus i rådhuskvarteret vid Stortorget, vilket ju ur affärssynpunkt hade det förmånligaste läget, ej skulle ha haft sin bod där,förefaller onekligen egendomligt, och det är därför troligt, att han, som var stor husägare, dragit sig tillbaka. Detta antagande styrkes av ämbetsboken. Som jag sökt göra troligt kunde ingen »ämbetsman» inväljas i rådet. Men nu finnes »Knut Guldsmed» 1501 upptagen som en av kämnärerna, vilka räknades till rådet. Skrivaren har emellertid sedan överstrukit »Guldsmed» och i stället skrivit »Nilsson». Året därpå upptages »Knut Nilsson» som rådman och rättsfogde, icke »Knut Guldsmed», och 1503, då han var skotherre, kallas han likaledes »Knut Nilsson». Vid de förtroendeposter, han förut (före 1501) innehaft, kallas han regelbundet Knut guldsmed, aldrig Knut Nilsson. Möjligen hade hans bod och verkstad övertagits av de båda guldsmeder, Karl och Jacob, som — bredvid varandra — stå främst på skotbokens lista över det inre kvarteret. Även en annan reduktion av affärernas antal kan tänkas. Hörnhuset vid Stortorget och Trångsund ägdes av Lasse Kusse, och nu slutar listan över det inre kvarteret med följande namn: Jacob guldsmed, Nils guldsmed, Lasse Kusse och unge Laurens guldsmed. Man har då en viss rätt att gissa, att de tre guldsmederna haft en gemensamt driven affär i Lasse Kusses hus. Mästarna i guldsmedsämbetet voro tolv, men de av dem innehavda affärerna möjligen blott åtta. Det senare är dock kanske endast en ogrundad gissning.

De ämbeten, som räknade de flesta mästarna, voro utan tvivel skomakare och skräddare. Jag har — dock med reservation för riktigheten — räknat 24 av vardera och dessutom 5 skräddarhustrur, som mycket väl kunna ha fortsatt de avlidna männens yrke. Skomakaryrket tyckes ej ha varit vidare lukrativt, ty av detjugofyra var det endast en, som kom till ett skot av en mark; av skräddarna var det flera. Murmästarna voro däremot påfallande få, endast fem, av vilka blott två betalade skot, den ene 4, den andre 5 öre. Det förefaller som antalet just detta år av någon anledning var särskilt lågt. I skottlängderna 1461—1465 upptages 15—20 murmästare och 1516—1519 8—11. Timmermännen, som voro byggmästare för trähusen, men också byggde bjälklag, takstolar, golv och tak i stenhusen, voro flera, ända till femton. Men av dem betalade fyra intet skot (och ej heller den enda snickaren, som väl tillhörde ämbetet), de flesta blott några få ören, men en enda, Peder timmerman, 5 mark. Men såsom vi förut sett var han då icke längre timmerman, utan hade blivit köpman. I skottlängderna 1461—1465 växlar antalet timmermän mellan 11 och 30 och 1516—19 mellan 19 och 27. Av skottlängderna att döma skulle sålunda dessa yrken, som nu för tiden äro bland de bäst betalda, under medeltiden ha varit föga lönande. Men det finnes anledning misstänka att skottlängderna i detta avseende icke ge en riktig bild av förhållandena. Både murmästarna och timmermännen utförde vid upprepade tillfällen arbeten åt staden. I några fall har i skottlängderna anteckning gjorts om kvittering eller om avdrag å skottet för utfört arbete. Troligen har dock i långt flera fall kvittering skett eller avdrag gjorts utan att närmare verifieras i de summariskt förda längderna.

Om antalet svenner och lärlingar i de olika ämbetena ger skotboken ingen ledning. Men förmodligen voro de ganska få, i vissa yrken — såsom skomakarnas — nog knappt så många som mästarna. Över huvud äro de uppgifter, som rörande de olika yrkena kunna hämtas urskotboken, ganska ovissa. Det kan mycket väl ha funnits flera bagare, skomakare etc. än som framgår av skotboken. Jämförelsen med det kända lagliga antalet bårdskärare och köttmangare ger dock de nu lämnade uppgifterna ett visst sannolikhetsvärde, åtminstone den relativa storleken av de olika ämbetena. Fullt fixt var antalet nog aldrig, ty medeltiden var ej formalistisk. Även om ett visst antal mästare var stadgat, drog man sig nog icke för att vid behov — t. ex. om man ville ha en son in i ämbetet — utöka detta.

I spetsen för varje ämbete stod en av mästarna vald ålderman eller verkmästare, vanligen med en eller två bisittare, vilka även skulle kontrollera de övriga mästarnas arbeten. Mycket viktiga voro de »stämmor», som minst två gånger om året höllos under åldermannens presidium, och vid vilka ämbetets angelägenheter avhandlades. Vid dessa stämmor voro alla mästarna skyldiga att infinna sig, och böter stadgades för den, som i detta fall försummade sin plikt. Förhandlingarna voro hemliga, och varken vid dem eller vid det avslutande gästabudet fingo några utomstående vara med — framför allt inga svenner. Däremot voro mästarhustrurna — också vid vite — skyldiga att deltaga i gillet, och ibland kunde även två rådmän inbjudas. Hur exklusivt sällskapet var, framgår av en paragraf i timmermännens skrå. Om en dräng eller piga hade något ärende till husbonden eller matmodern, fick han eller hon väl komma in i gillesalen för att uträtta ärendet, skulle även få en »ärebägare», men efter denna genast förfoga sig dädan.

»Ämbetet» var också så till vida en aristokratisk korporation, att den var ett uttryck för medlemmarnas yrkesstolthet och även för deras ättkänsla — både far ochfarfar hade ju ofta tillhört ämbetet. Huvudsyftet var naturligtvis ekonomiskt: att skaffa medlemmarna en tryggad försörjning. Antalet mästare begränsades så att tillgång och efterfrågan skulle svara mot varandra. Men det gällde också att förhindra bönhasar att arbeta i staden eller import av hantverksprodukter tillverkade på annat håll. Illojal konkurrens inom ämbetet sökte man stoppa genom att fastställa minimipriser på produkterna och begränsa det antal medhjälpare varje mästare finge ha. Alla försök att försämra varans kvalitet beivrades också strängt. I skråordningarna föreskrevs att samtliga mästare inom ett ämbete måste underkasta sig kontroll av åldermännen eller därtill särskilt utsedda mästare, som årligen granskade, »skådade», medlemmarnas arbeten.

Men även i andra avseenden hade ämbetena en uppgift att fylla. Av skråordningarna får man ett mycket starkt intryck, att vederbörande i det ämbete, de tillhörde, även sågo en i viss mån moralisk uppfostringsanstalt, ej blott däri att varje ämbetsbroder skulle utföra ett oklanderligt arbete inom yrket, utan ock i sitt liv och i sitt uppträdande föra en oklanderlig vandel. Bestämmelserna härom äro många, och för förseelserna stadgas böter utom dem, som den allmänna lagen utdömde. Vidare hade dessa ämbeten en religiös karaktär och stodo alltid under beskydd av något helgon, åt vilket man offrade; guldsmedernas och skomakarnas hade t. o. m. ett altare var i bykyrkan. Denna religiösa karaktär röjer sig ock i den omtanke, man visade sjuka och avlidna bröder och systrar. Vi kunna t. ex. läsa timmermännens skrå. Bliver någon broder sjuk, då skall man sända till honom en kanna öl. Om någon broder varderkrank, skola bröderna komma till honom och skiftesvis vaka över honom. Då någon broder dör, skola alla bröderna följa honom till graven och låta sjunga en själamässa för honom, och vilken som utrikes finner sin broder i nöd eller trångmål, skall, om han det förmår, hjälpa honom med en fjärdedels lödig mark silver. Förmår han det ej, skall summan betalas av ämbetet.

Den karaktär hos de olika ämbetena, som kanske starkast framträder i skråordningarna, är deras karaktär av — vad vi skulle säga — ordenssällskap, där man roade sig. Men här röjer sig också tidens brist på kultur, dess omåttlighet i mat och framför allt i dryck. Av de många paragraferna i de olika skråordningarna framgår med drastisk tydlighet, att stämmorna gemenligen slutat i en våldsam dryckesorgie, vid vilken de flesta varit redlöst berusade. Slagsmål, knivstyng och även dråp voro därför ej sällan avslutningen på en dylik fest, och härom innehålla tänkeböckerna en mångfald uppgifter.

Av borgarna utgjorde »ämbetsmännen» eller hantverkarna den talrikaste klassen. Men i stadens styrelse tog denna klass ingen del annat än vid de få tillfällen, då det förut omtalade menighetsutskottet sammankallades för att bekräfta rådets beslut. Den härskande klassen var köpmännen. Men om dessa bildat någon korporation av samma karaktär som guldsmedernas, bårdskärarnas m. fl. »ämbeten», synes osäkert. Någon bestämd uppgift härom har jag ej funnit. Den enda, som kan tyda härpå, är en punkt i Karl Knutsson privilegiebrev av den 7 december 1456: »Item vilja vi ock, att den gillestuga i Stockholm, som mene köpmännen efter gammal sedvänja söka till, skall vara så fridlyst, att vilken som där slår en annan en kindpust, skall böta 40 mark.»Oförrättar ock någon någon av rådet där eller annorstädes, skall han, utöver laga böter, böta 40 mark. Detta synes förutsätta, att »mene köpmännen» hade en egen gillestuga. Men någon dylik omtalas icke i tänkeböckerna eller annorstädes. Hade köpmännen, liksom hantverkarna, bildat en korporation, skulle utan tvivel några åldermän för denna hava funnits. Men några dylika omtalas aldrig. Däremot funnos flera köpmansgillen i Stockholm på 1400-talet, S. Gertruds gille, Tyska vårfrugillet och S. Nikolai gille med egna gillesstugor och särskilda altaren i bykyrkan. Denna var också i sin helhet helgad åt S:t Nicolaus, sjöfararnas skyddshelgon. Det synes därför, som om man »ex silentio» kunde våga att draga den slutsatsen, att någon på samma sätt som »ämbetena» organiserad korporation av köpmän icke funnits, utan att »köpmännen» representerats av rådet, åldermännen av borgmästarna. Karl Knutssons privilegiebrev förutsätter ju också, att rådet deltog i köpmännens stämmor. Och vi skola här erinra oss, att rådet under tvåårscykeln gemenligen bestod av 28 ledamöter, som representerade köpmännen i Stockholm.

Köpmännen och »ämbetsmännen» voro strängt skilda, och ingen kunde vara båda delarna. Däremot kunde man efter anmälan på rådstugan övergå från den ena klassen till den andra. Såsom vi sett hade Peder timmerman och Knut guldsmed från »ämbetsmän» blivit köpmän, och även andra exempel finnas. Den 7 maj 1488 »vederlade Matts Laurensson smedsämbetet och lade 5 öre på disken (= rådstubordet) och vann köpmannaämbetet igen».

Från de verkliga köpmännen måste man skilja köpsvennerna, som icke intogo samma ställning somsvennerna inom de olika »ämbetena». Stadslagen (§ 14) skiljer på två klasser av dylika förnämligare köpsvenner, till vilka de ovan (sid. 46) nämnda enklare femöresborgarna icke räknades. De byamäns svenner, som hava sitt eget och sin »vederläggning» till 40 mark, må köpa och sälja som andra byamän. D. v. s. de hade samma rättigheter som de köpmän, vilka voro sina egna. Med »vederläggning» menades del i den affär, i vilken svennen var anställd. Ingen fick nämligen hava två vederläggningar, en i staden och en utom staden — att en person kunde vara delägare i två konkurrerande affärer i Stockholm, kunde naturligtvis ej förutsättas. Några voro delägare i skepp; så hade Olof Laurensson köpsven en »aktie» på 159 mark i det fartyg, som fraktades av skepparen Jöns Hansson. En annan klass utgjordes av de köpsvenner, som hade en förmögenhet av 20 mark eller en motsvarande vederläggning, och i deras rätt att för egen del driva en-groshandel göras vissa inskränkningar. För dem, som hade mindre än 20 mark, gjordes ytterligare inskränkningar. I rådet kunde köpsvennerna tydligen icke inväljas. Husägare — stadslagens enda tydligt angivna kompetensvillkor — tyckas de sällan hava varit. Några fall omtalas dock. Så hade en köpsven Herman Felt sålt ett hus, söder om Gråmunkegränd, till Herman Rogge, vilken 1496 för 60 mark avyttrade det till en annan köpsven, Erik Olsson. Köpsvennerna förefalla dock, av tänkeböckerna, ha varit ganska få, och bland stadens många olika förtroendemän möter man icke en enda, vilken betecknas såsom »köpsven». IV

STADENS FINANSER

Staden styrdes således av ett fåtal borgare. Men till sina organ — sina tjänstemän skulle vi säga — valde dessa andra invånare i staden. Uppbörden, vartill vi först vända oss, sköttes dels av kämnärerna, dels av skotherrarna, dels även av andra förtroendemän. Kämnärerna valdes, som sagt, av rådet. Detta säges uttryckligen i tänkeboken för 1489: onsdagen den 29 april, »då fogden och rådet tillhopa voro att välja kämnärer i det tillkommande året» etc. Platserna som kämnärer och rättsfogdar voro i regeln trappsteg till det egentliga rådsämbetet, och de flesta, som man senare möter såsom rådmän och borgmästare, hade börjat såsom kämnärer eller rättsfogdar. Bengt Smålännings karriär är i detta fall typisk. 1467 började han som yngsta skotherre, valdes 1471 till kämnär, 1472 till rättsfogde och rådman och 1475 till borgmästare. För Philpus Jensson gick det hastigare. Han hade 1485—87 varit slottsfogde och valdes 1489 till kämnär och rådman, året därpå till rättsfogde och 1491 till borgmästare.

Kämnärerna voro — kan man säga — stadens kassörer och uppburo de flesta av stadens inkomster, om än icke den förnämsta av dessa, skotpengarna, som indrevos av skotherrarna, om vilka sedan skall talas. Debelopp, som gingo genom kämnärernas händer, voro visserligen ej betydande, men ganska många och av olika art. Tyvärr finnas kämnärsräkenskaperna kvar endast för åren 1460—1473, och dessa äro mycket oredigt och oöverskådligt uppställda, varjämte summorna ej sällan blivit orätt adderade. Någon möjlighet att med tillhjälp av samtida tänkeböcker kontrollera dem finnes icke, ty kämnärernas redovisningar sluta 1473 och tänkeböckerna börja först 1474. Men genom dessa räkenskaper få vi dock en föreställning om stadens finanser, och jag skall därför här genomgå de olika inkomsttitlarna.

Stadens inkomster angivas i stadslagens konungabalk § 18 — dock blott, såsom vi skola se, i allmänhet. Paragrafen lyder: »Av alla stadsingälder — vilka de hälst äro såsom sakören, klädeshus, våg — äger konungen halft och halft staden att upptaga, och dessa ingälder taga stadens kämnärer upp med stadens skrivare eller andra två rådmän av rådet, och göra för fogden och borgmästare räkenskap åtta dagar före S. Valborgs dag alla år, och stadens skrivare skrive det och have däröver räkenskap. Och skola stadens ingälder två gånger om året utgivas, hälften vid påsk och hälften vid mickelsmässan.»

Vi vända oss först till sakörena, vilka i vissa fall skulle treskiftas (till konungen, staden och målsäganden), i vissa fall tveskiftas (mellan konungen och staden). Av tänkeböckerna med deras många bötesmål får man onekligen det intrycket, att stadens inkomster av dessa sakören bör hava varit ganska betydande, men av kämnärsräkenskaperna blir intrycket det rakt motsatta. Under de fjorton år, som räkenskaperna omfatta, steg inkomsten av sakören endast under fem år till över100 mark; 1465 var man t. o. m. nere vid 19½ mark. Blott under fyra år kom man upp till något över 100, och endast ett år, 1461, till 201 mark. Jag har på måfå tagit ett parti i tänkeböckerna, tiden den 11 maj—31 augusti 1482, för att se, om summorna något så när kunde stämma med kämnärsräkenskaperna. Under denna tid av fyra månader utdömdes, så vida jag räknat rätt, 632 mark i sakören. Även om alla böterna treskiftats — som ju icke var fallet — skulle på stadens del ha kommit 210 mark, således under ett tredjedels år mera än det högsta belopp, till vilket stadens sakören under ett helt år stigit under perioden 1460—1473. En dylik skillnad förefaller ganska oförklarlig, och man synes ha anledning förmoda, att stadens inkomst av sakören varit större, än vad kämnärsräkenskaperna angiva. Å andra sidan känner man icke skillnaden mellan de belopp, som utdömts, och de, som verkligen inbetalats, ty tänkeböckerna — och någon gång kämnärsboken — ha försett flera poster med tillägget tenetur (= skyldig). Ganska vanligt tyckes hava varit att i stället för reda pengar lämna panter, som sedan ofta ej inlöstes. Även tyckes man hava betalat med varor. I verkligheten var därför kanske icke den reda inkomsten så stor, som man av tänkeböckerna frestas tro.

Nästa inkomsttitel i kämnärernas räkenskaper var tullen eller »cysen» (accisen), som skrivaren vanligen stavar. Tyvärr är den medeltida tullens historia mycket ofullständigt känd. Vad man vet, är, att tullen hela tiden ansågs som ett regale. Vidare vet man, att vissa utländska städer befriats från tull på de varor, som hit infördes, och det är likaledes säkert, att de svenska importörerna betalade tull, tydligen efter varans värde.Men vad Stockholms borgare beträffar, blevo genom konung Kristoffers brev av den 20 oktober 1444 »våra besittande borgare här i Stockholm» för deras troskap och viktiga tjänst befriade från tull på de varor, som de i landet införde, dock så att de skulle ej under sig hantera främmande mäns gods utan deras rätta eget. Friheten gällde således blott »besittande» Stockholmsborgare — d. v. s. husägare — och dessa fingo ej falskeligen under sitt namn importera gästers eller främmande köpmäns varor. Till tull å de varor, som dessa senare införde, stod således konungens rätt kvar. Privilegiet bekräftades genom riksrådets brev av den 30 januari 1448. Men med allt detta var staden Stockholm ej berättigad att uppbära några tullavgifter. Den tolkningen av privilegiet, som man vid första genomläsningen är böjd att göra, är onekligen den, att de besuttna borgarna ej skulle betala någon tull alls och att gäster och främmande köpmän fortfarande skulle betala den till konungen. I intetdera fallet synes staden hava haft rätt till någon tull. Men då kämnärernas räkenskaper likväl upptaga en inkomst från »cysen», tyckes man stå inför en klar motsägelse. Denna torde dock kunna förklaras.

I de stadens ingälder, »vilka de helst äro», om vilka stadslagens nyss citerade konungabalk talar, inbegreps säkerligen även tullen. Dessa ingälder skulle, när stadslagen skrevs — omkring 1350 — delas mellan konungen och staden. Men 1444 avstod konungen till en viss utsträckning från sin andel, under det att staden behöll sin. De besuttna borgarnas vinst av privilegiet synes således ha varit tullens nedsättning till hälften, till den andel, som staden uppbar, under det att gäster och utländska köpmän samt icke besuttne borgare fortfarandefingo till konungen erlägga även denna del. Staden fick däremot ej mer av dessa utlänningar. Därpå lämna kämnärsräkenskaperna ett bevis. 1460 betalades i tull till staden tre öre för en »bata» (ett mått) »rommene» (ett grekiskt vin från Napoli di Romania). Detta belopp betalades såväl av en Stockholmsborgare som av en gäst. Huruvida den senare utom tullavgiften till staden även betalat ett lika stort belopp till fogden, kronans representant, kunna vi icke konstatera, då fogdens räkenskaper ej bevarats. Men så var tydligen fallet.

De varor, som importerades, voro, såsom Koppe påpekat, väsentligen av fyra olika slag: kläden och andra textilvaror, salt, vin och öl samt kryddor och andra kolonialvaror (t. ex. socker, ris, mandel). Vi kunna taga det första årets räkenskaper. Tull erlades under detta år, 1460, endast för vin, men av icke mindre än åtta importörer, bland dem en »gäst». Vinerna voro: 4 bata rommene, fyra fat pöytow (vin från Poitou) tre bata malmesie (malvoisir), två födder (ett mått) rhenskt vin, en bata malmesie, en bata rommene, trettiotvå fat rhenskt vin, fyra fat gobbin (ett tyskt vin) och ytterligare ett fat gobbin — gobbin var ett sämre vin, för vilket även betalades en lägre tullavgift. Hela vintullen för stadens del steg blott till det blygsamma beloppet av 13 mark och 2½ öre. Såsom en motsats till tullinkomsten kan sättas det belopp, som staden betalade till de olika vingrossörerna för det vin, som staden behövde för sina, d. v. s. rådets, fester. 1461 inköpte man nämligen för över 100 mark vin av dem.

Staden hade även en annan inkomst av denna vinimport, det s. k. tappöret. Huru stort tappöret varit 1460,framgår ej av räkenskaperna, ty detta år ha kämnärerna sammanslagit två poster, tappöret och fönsterpengarna — tillhopa 11 mark. Men nästa år, 1461, då intet vin importerades och man blott levde på det gamla lagret, uppbar staden i tappöre 14 mark. Tappöret synes således ha stigit högre än tullavgifterna och kunde möjligen anses motiverat av den vård, som staden tog om varan.

De importerade vin- och ölfaten fördes nämligen till stadens vinkällare att tillsvidare där förvaras, ty för att »uppstinga» ett fat vin eller öl fordrades fogdens och borgmästarnes lov, och 1498 fastslogs en gammal bestämmelse, att »vilken vinman, som vin intager i sin källare och det uppstinger utan fogatens och borgmästarnes lov, have förgjort fatet och betale tre mark både till konungen och staden». En bland de första notiser, som vi ha i den äldsta tänkeboken (1474), är också, att Ludvig vinman dömdes till sex marks böter, »ty han satte vin olovliga mot lagen». För stadens vinkällare tillsatte borgmästare och råd årligen särskilda föreståndare — 1475 borgarna Jakob Kuste och Clemit Bengtsson — och samma år utsågos ej mindre än tolv borgare att pröva »det emyska ölet, som i vinkällaren är kommet». De sakkunnige funno därvid, att ursprungsbeteckningen var falsk, att ölet var från Lübeck, och i följd därav bestämdes, att faten skulle uppbrännas på stora torget. I slutet av året inträffade ett liknande missöde. Henning Pinnow hade importerat vin, som han uppgav vara rhenskt, men av de utsedde vinprovarne förklarades detta icke vara äkta rhenskt, ej ens så gott som gobbin. Antagligen blev även detta fat förstört. Och vinprovarna voro ovanligt säkra på sin smak. Den 19 juni 1476avlade tre av dessa kännare ed på helgonrelikerna, att ett importerat vin icke var äkta rhenskt. Tilläggas kan, att rådet även bestämde priset på vin och öl i detaljhandeln. Så sattes — den 1 juni 1476 — priset på ett stop rhenvin till 3½ örtug, på ett stop rommene till 4 örtugar. 1494 fick Henrik van Essen lov att uppstinga ett fat »Bernows» öl och sälja det för en örtug kannan »och ej mer».

1461 importerades icke något vin, men däremot tyger, kryddor och salt. Var och en av de båda kämnärerna avgav detta år särskilda räkenskaper och — om man frånser 10 tunnor salt, för vilka betalades 18 marker, 2 öre och 1 örtug i tull — tyckes det mesta av det övriga ha varit förbrutet smuggelgods. Den ene kämnären, Jakob van Haven, hade av »czisan» uppburit 11 mark och 2 öre; från vilka importörer och för vilka varor, uppger han icke. Men därefter fortsätter han: »Item af Mattis Wise 2 stycken nerst, som icke voro förtullade», 19 mark, och vidare av Hans Steding för ett parti specerier, »som icke voro förtullade» 4 mark och 2 öre. Den andre kämnären, Jöns Magnusson, hade — också av Mattis Wise — uppburit 19 mark för 2 stycken nerst, »som han icke förtullade», samt av Hans Steding, »som han icke förtullade, först 3 sardoke för 6 mark och 6 öre» samt vidare kryddor för 17 mark, 3 öre 1 örtug och 4 penningar samt 7 mark för 2 stycken lärft, vilket allt han icke förtullat. Beloppen kunna knappt ha varit annat än böter, som de båda köpmännen fått erlägga — förmodligen varans värde. Dessa böter stego till icke mindre än något över 77 mark, under det att den övriga, icke specificerade tullinkomsten (med tullen för saltet) blott varit något över 29 mark.De specerier, som importerats, voro zedewar (troligen krydda av en gurkväxt), paradiskorn, nejlikor, ingefära, muskot och peppar. Tygerna voro sarduk (ett grovt tyg, hälften linne, hälften ylle), nerst (tyg från Naarden i Holland) och lärft. Liksom en-grosimporten av vin och öl fördes till stadens vinkällare, fördes tyger och specerier till stadens klädeshus, där de till en början mot en viss avgift förvarades. Om detta klädeshus stadgas i stadslagens köpmålabalk. Sedan fogden eller hans vikarie gjort sitt förköp i själva skeppen, skola gästerna, som importerat varorna, föra dem till klädeshuset och icke annorstädes, kläde, lärft, kryddor och allehanda specerier m. m. samt låta skriva upp dem innan de säljas. För köparen ej dit dem eller låter han ej skriva upp dem, bötar han 40 mark till konungen och staden. Undandöljer han något och varder därmed beslagen, har han förgjort godset och bötar, som sagt, 40 mark till konungen och staden. Vin skulle föras till stadens källare, och icke annorstädes, och där uppskrivas. Av detta kläde, vin o. s. v. skall huslega efter gamla bestämmelser givas. Reser någon gäst, innan han betalat denna huslega, bötar han 40 mark till konungen och staden. Salt och andra tunga varor skola däremot föras till öppna gatubodar och där säljas, men icke till källare eller bakbodar. Det gods, som gästerna infört, måste säljas en-gros, klädet icke alntals, specerierna i dussin, saltet i hela läster.

Stadens förhållande till klädeshuset och vågen är dock ganska dunkelt. Såsom vi erinra oss upptager stadslagen bland stadens ingälder såväl klädeshuset som vågen — jämte sakören — och detta upprepas i riksrådets privilegiebrev 1436: »Först att staden Stockholmhave och äge till evärdelig tid, såsom tillförene gammalt och fornt varit haver, vågen och klädeshuset, deras ränta och all annor stadens ingäld och ränta.» Vad klädeshuset beträffar, kan denna ingäld väl blott avse huslega, tullen å de varor, som där infördes, samt andel i böterna för lurendrejeri. Men någon inkomst av själva klädeshuset hade staden icke, och den huslega, som stadslagen omtalar, tyckes i varje fall ej ha gått till staden, ty den förekommer ej i kämnärernas räkenskaper. I stadens ämbetsbok förekommer intet om tulluppbörden och klädeshuset. Ämbetsboken förtecknar alla möjliga av stadens förtroende- och tjänstemän — bomvaktare, föreståndare för vinkällaren o. s. v. — men upptager ingen tulltjänsteman och ej heller någon föreståndare för klädeshuset. Den slutsats, man härav kan draga, synes mig bliva den, att tullen och klädeshuset ej varit stadens ämbetsverk, utan kronans. Och detta var även det naturliga. Då varor ankommo till Stockholms hamn, ägde fogden förköpsrätt, och därefter förtullades de. I tullboden uppbar kronans ombud tullen — inom 14 dagar efter varans ankomst — och betalade sedan — vid påsk och mikaelsmässan — till kämnärerna ut stadens andel. Först sedan tullavgiften erlagts, forslades varorna till klädeshuset. Så vida de förts till detta, innan de tullbehandlats, betraktades detta såsom ett bedrägeri och blev även bestraffat. Staden och kämnärerna hade således blott en indirekt beröring med tullen, genom kronan. Och ur kronans synpunkt var det nog klokast att förbehålla sig rätten att kontrollera, vilka borgare det var, som blott skulle betala halv tullavgift — klokare än att överlämna denna kontroll åt staden. Ty en del av Stockholms borgare måste fortfarande betala heltullavgift, nämligen de borgare, som icke voro husägare. Ett försök att i detta fall kringgå privilegiets bestämmelse kan här anföras.

1481 köpte Hans Hufvendal, som då icke var husägare, ett hus av Tile Busman. Syftet var att genom detta husköp undgå kronotullen för de varor, som Hans inväntade och som redan voro inomskärs. Men försöket misslyckades, och den 8 maj året därpå blev han dömd att »giva ut riksens tull, ty att det (köpet) gjordes kronan till svek. Därmed skall han giva kronan sin tull av allt det gods, som honom där på samma tid tillskrevs. Det sedan är kommet, därav göres ingen tull.»

Ett annat sätt att undgå kronotullen var att byta varor med något utländskt köpmanshus. De varor, vilka i ersättning hitskickades, ansågos då såsom betalning på en skuld till en Stockholmsborgare, alltså såsom en import för dennes, men ej för det utländska köpmanshusets räkning. I sak var detta dock ett kringgående av privilegiets förbud mot att under eget namn »hantera främmande mäns gods». Till en viss grad tolererade man detta, och den 18 oktober 1480 medgav riksrådet, »att de borgare, som sin egen liggande grund hava här i staden och icke pläga giva tull, om de något gods borga av köpmän i utländska städer, skola vara pliktiga att av allt det, som dem varder hitsänt utöver 400 mark mer än deras eget gods tillsäger, giva kronan tull, så framt de ej vilja lida den näpst därför, som där tillhörer».

Genom beslagtaget gods tyckes staden emellertid ha gjort förluster på sin andel av tullen samt med anledning därav gjort föreställningar hos Sten Sture, som den 26 juni 1476 svarade, »att vad Eder bör (= tillkommer) av det gods, som ouppskrivet och oförtullat är ochundanlönes (= döljes) efter lagarna, det vill jag icke vägra Eder».

Förhållandet till vågen var ett annat, och på del i den utförseltull, som kronan lagt på de tunga varor — järn, smör, talg o. s. v. — som där infördes och vägdes, kunde staden svårligen göra några anspråk. Någon staden tillfallande avgift för själva vägningen omtalas visserligen ej i räkenskaperna, men har av privilegiebrevets lydelse att döma med all sannolikhet utgått. Så till vida hade staden mer att säga om vågen än om klädeshuset, att den tillsatte vågmästare och även ägde själva våghuset; åtminstone hade staden utgifter för dess underhåll. Vad inkomsten från vågen beträffar, synes den vidare ha bestått i böter, som erlades för de partier, vilka befunnos väga mindre än vad av exportören angavs. Ett dylikt parti tyckes hava konfiskerats och en del av det beslagtagna godset lämnats till staden, som sålde en del och lämnade en annan del till stadens smedja. Redan den första anteckningen, 1460, om stadens inkomst från våghuset synes tyda härpå:

»Item hava vi fått 16 fat järn. Härav lämnade vi till smedjan 6 fat, och detta är stadens ensak. Fogaten haver sitt. Summa 20 mark, 2 öre.

Item 2 tunnor smör och 12 mark för 3 tunnor sälspäck. Summa 24 mark.»

Även den nästa anteckningen, 1463, tyder på något svek: »Item hava vi uppburit 500 järn och 2 kast, som stenarna voro uti, för 19 öre och en örtug.»

Likaså 1464:

»Av Jacob Tierp 4½ fat järn; ett fat vägde 6 pund mindre. Summan härav blivandes 9 mark, 1 öre.»1466: »Item 4 mark av järn, som förbrutet var, från Västerås.»

1470: »Item 17½ järn av det järnfaten brändes.

Item uppburit av Hans Wardborchs dräng ett fat järn, vägde tre pund minus.

Item än två fat järn av Storbjörn skinnares son; vart fat järn det vägde tre pund mindre.»

Från våghuset fingo kämnärerna även mottaga smör, talg och sälspäck, men om dessa varor antydes icke, att de beslagtagits på grund av någon falsk uppgift om vikten; ibland erhöll staden också järn utan någon dylik angiven orsak, och ett par gånger också lax — efter vad jag gissar del av ett parti, som var utförselförbjudet; dylika förbud mot utförsel av »ätande varor» utfärdades ofta. I våghuset synes man även ha vägt humlen, som väl ej utskeppades. 1493 uppträdde nämligen Joan Laurensson inför rätta och uppgav, att han själv köpt humlen av Mauricius van Dalen och var ense med honom om köpet. Sedan sände han hustru Ragnhild och hennes dotter till vågen att bese, vilken säck bäst var. I borgmästarräkenskaperna för 1440 talas däremot om ett särskild »humlehus», från vilket staden under året haft en inkomst av 28 mark. För övrigt har jag icke funnit detta humlehus omtalat.

De nu omtalade inkomsterna av sakören, tull, klädeshus och våg voro de viktigaste, med vilka kämnärerna hade befattning. Men det fanns även en mängd andra småinkomster. Om tappöret har jag redan talat. En annan skatt, som de likaledes uppburo, var fönsterpengarna eller en avgift från dem, som hade »öppna vindögon», d. v. s. praktiskt taget från alla försäljningsbodari staden. De voro dock mycket litet inbringande, och oftast sammanfördes de i räkenskaperna med det mera givande tappöret. 1461 var fönsteröret blott 2 mark, 1472 3 mark (mot 5 mark i tappöre). Detta synes ganska oförklarligt, ty skatten var relativt hög — densamma som skotet eller 4 % av inkomsten. Bestämmelsen formulerades i ett sedermera ofta upprepat burspråk 1463 på följande sätt: »Alla de, som öppet vindöga hava, skola skatta av 40 mark, det är 13 öre och en örtug; eljes må han låsa boden igen.» 13 öre och en örtug var 40 örtugar — det gick 3 örtugar på 1 öre och 8 ören på en mark — och skatten var således en örtug per mark eller — då det gick 24 örtugar på marken — ungefär 4 % av inkomsten. Man kan tolka bestämmelsen på olika sätt. Antingen angives här blott proportionen mellan inkomst och skatt eller var meningen, att skatten blott skulle drabba dem, som hade en inkomst av 40 mark eller därutöver. I det förra fallet — att alla butikägare skattade 4 % av sin vinst — skulle den samlade vinst, som Stockholms alla butikägare haft på sina affärer, 1461 ha stigit till ungefär 50 mark, 1472 till 75 mark, vilket är fullkomligt orimligt — det skulle knappt bli mera än i medeltal en mark per person i årsinkomst. Enligt det andra alternativet — att skatten blott drabbade dem, som hade en årsinkomst av 40 mark eller därutöver — blir slutsatsen den, att Stockholm 1461 endast haft 12 och 1472 18 handlande med en årsinkomst av 40 mark, vilket är lika orimligt. Sannolikt avsåg denna bestämmelse en särskild skatt på affärslokaler liksom en viss avgift avhändes dem, som försålde varor på torget. Medan den sistnämnda var lika stor för alla utgick den förstnämnda tydligen efter en taxeringmed hänsyn till lokalens storlek och affärsläge samt varans beskaffenhet.

I varje fall var en skatt, som ej inbringade mera, ganska värdelös, och 1481 blev den även avskaffad. Den 2 april beslöto nämligen borgmästare och råd, att »intet fönsteröre efter denna tid skall utgivas, men de på torget sittande skola för sig utgiva ett öre.» 1470 — den enda gång beloppet antecknats — steg hela inkomsten från dem, »som på torget sitta», till 10 öre. Förmodligen utgick torgöret detta år — före 1481 — med ett lägre belopp — kanske blott med en örtug, och förhöjningen skulle sedan ha skett för att ersätta det upphävda fönsteröret. Men i varje fall motsvarade indrivningsbesväret knappast skatteresultatet. 1471, 1472 och 1473 tyckas kämnärerna ej heller ha brytt sig om att indriva något torgöre. Inför de resultat av kämnärernas uppbörd, för vilka nu redogjorts — av sakören, fönsterpenningar och torgöre — frestas man därför onekligen till misstanken, att deras skatteindrivning varit mer än lovligt slarvig. Det är heller icke osannolikt, att det dåliga resultatet berott på ren oärlighet, och åtminstone 1473 blev det rättegång om kämnären Peder Olssons förvaltning.

Bland hans förskingringar ingick även tomtören, och här komma vi till en annan dunkel punkt i det medeltida Stockholms förvaltningshistoria. Ty någon redovisning för tomtöret, som tydligen var en alls icke obetydlig post i stadens inkomster, finnes varken i kämnärernas eller skotherrarnas räkenskaper. Något får man dock veta.

Både konungen och staden ägde flera tomter i Stockholm och på malmarna, vilka mot erläggande av en vissårlig avgift, tomtöret, upplätos åt dem, som på denna ofria grund ville uppföra byggnader. Dessa kunde sedan, utan att stadens tillstånd krävdes, försäljas, varvid köparen dock förpliktades att till staden erlägga det stipulerade tomtöret eller — som det ock kallades — »stadens ränta». Ett dylikt fall anföres i tänkeboken den 5 maj 1498, då hustru Birgitta för 70 mark sålde en henne tillhörig byggnad, som låg på stadens mark. Men vid köpet antecknades, att köparen förvärvat »blotta byggningen förutom tomten», av vilken tomt »årligt tomtöre avgår till staden» — tyvärr angives ej beloppet. Betalades ej tomtöret, kunde staden taga huset i mät. Därpå finnas ock exempel. Så hade gamle Olof smed ett till 30 mark värderat hus vid Norreport, för vilket han — tydligen under flera år — underlåtit att betala tomtöre, och den 6 oktober 1492 tog staden då huset i mät, dock mot betalande av en mellangift av 6 mark. De resterande tomtörena tyckas således ha uppgått till icke mindre än 24 mark. Det belopp, med vilket tomtöret utgick, var naturligtvis beroende av tomtens läge och storlek. Att döma av de få gånger, då beloppet angives, tyckes det vanligaste ha varit tre eller fyra mark om året. Förmodligen utgick tomtöret i en viss proportion till den beräknade avkastningen. Ty sannolikt är det tomtören och fastighetsskatt, som avses i en anteckning den 21 september 1482, då borgmästare och råd beslöto, »att alla de uppstäders borgare och bönder, som äga gårdar här i staden, skola utgöra till staden ett öre av varje mark, som de bära upp av räntan av deras hus». Denna skatt skulle således utgå med 12½ procent av hyresbeloppet, och det förefaller väl högt. Men med all sannolikhet sluppo stadens egna borgare undan förlindrigare pris. Att tomtöret likväl steg till vida högre belopp än fönsteröre och torgöre, är i varje fall tydligt. Så meddelade borgmästaren Nils Pedersson 1467, att han i fastan »uppburit 20 mark i tomtöre. Item än bar jag upp 11% mark» (skotboken). Men någon specifikation lämnade han icke, nämnde icke heller, om han själv uppburit dem eller fått dem av skotherrarna eller kämnärerna, lika litet som han uppgiver, om dessa 31% mark voro hela eller halva årets tomtöre. Uraktlåtenheten torde hava berott därpå, att staden tillsatt särskilda uppbördsmän för tomtöret. Dylika upptagas redan 1445 — sedan, från 1481, alla år — i ämbetsboken såsom de, vilka hade att »stadens ting, tomter och ingälder vara taga och förstå», men vilkas räkenskaper äro förlorade.

Den utförligaste uppgiften om stadens inkomst av tomtören och fastigheter är från 1440 och förekommer i borgmästarnas räkenskaper. De tillträdande borgmästarna anammade då i borgmästarskåpet de reda penningar, som där lågo, 68 mark och 7% örtugar, »och detta efterskrivna läto de bära upp av stadens ränta». Härefter följer en förteckning på ungefär femtio namngivna personer, vilka sålunda hyrt i stadens hus eller vilkas hus legat på stadens tomter, och detta antal är ju ungefärligen vad man kan förmoda. Det vanligaste beloppet är 1 mark, vidare 2, 3, 4 och 5 mark, en gång 6 mark, en gång 7 och två gånger 8 mark. Ett fullkomligt undantag var priorn i Svartbrödraklostret, som betalade 17. Men klostret var ju en stor egendomsägare. En annan avgift, 15 mark, var från Söderkvarn, som genom riksrådets privilegiebrev av 1436 hade donerats till staden, vilken

90tydligen för denna summa arrenderade ut den. Ytterligare 15 mark upptages samma år i inkomst från södra kvarnen varvid dock 8 mark avräknades för utförda byggnadsarbeten. Genom samma brev hade staden erhållit den s. k. nya kvarnen, som också upptages i förteckningen och som räntade 6 mark. Vidare förekommo där också tegelhuset, som betalade 34 mark, och humlehuset, som räntade 28 mark, men icke klädeshuset och vågen. Allt som allt uppbar staden i dylik ränta mellan 200 och 300 mark. Att döma härav var tomtöret —- vilket, som sagt, icke förekommer i kämnärernas eller skot-herrarnas redovisningar — en bland stadens mest betydande inkomsttitlar, ehuru de särskilda räkenskaperna bevarats endast för 1440.

Tillsynen över stadens tomter måtte dock ha varit mer än lovligt slarvig. Vi sågo nyss, huru tomtöret för gamle Olof smeds hus under åratal icke hade utkrävts. Ett annat exempel är också talande. Tideke Peckow hade sålt ett hus till borgmästaren Magnus Eriksson, och först därefter upptäcktes det, att huset låg på ofri, staden tillhörig grund. Huset dömdes då att brytas ner, men då det befanns, att det skulle kosta mera att bryta ned det och uppbygga ett nytt, än de hundra mark, som borgmästaren ännu hade inne av den endast delvis er-lagda köpesumman, fick det stå, men togs förmodligen i mät av staden. Inför rätten svor då Peckow, att han, då han köpte huset av Hans Kröpelins arvingar, icke visste, att huset skulle erlägga någon ränta (den 6 och 29 maj 1475). Den hade således under åratal icke erlagts.

En annan inkomst för staden var en skatt på vissa yrkesutövare. Den troligen åberopade rättsgrunden känner jag icke, ej heller när skatten införts. Den drab-

91både bagare och slaktare samt uppbars av kämnärerna. Den förekommer redan 1460 — det första år, från vilket kämnärsräkenskaperna äro bevarade. Bagarna fingo då tillsammans betala 5 mark, slaktarna 14. Året därpå, 1461, ha kämnärerna icke uppfört denna inkomst, men 1462 uppburo de 6 mark av bagarna, 9 mark av slaktarna, 1463 resp. 6 och 8 mark, 1464 6 och 9, 1465 6 och 4y2, 1466 6 och 7, 1467 4 och 7 o. s. v. Det sista året av kämnärsräkenskaperna, 1473, har Peder Olsson sammanslagit de båda posterna till en enda, 16 mark.

Andra dylika yrkesskatter tyckas ha utgått mera tillfälligtvis. Så uppbar Peder Olsson 1473 22 mark av fiskarna, »som hade varit om sommaren i Norrbotten», och 1465 upptogo skotherrarne bland stadens inkomster 135 mark och 7 öre, som erlagts av köpsvennerna.

En egendomlig skatt, som möjligen varit frivillig, var bödelspengarna. Dessa uppburos icke av kämnärerna, ehuru de förekomma i deras räkenskaper, utan av särskilda av rådet tillsatta insamlare. Så skrives i tänkeboken den 10 mars 1477: »Dessa efterskrifne skola gå efter bödelspenningarna: Knut Friis och Olof Bjure.» Härav att döma gingo de från hus till hus och vädjade till stockholmarnas sympatier för mästermannen. I så fall antyder resultatet av deras insamling, att bödeln varit en jämförelsevis populär personlighet, ty 1461 in-flöto 17 mark, 1462 lika mycket, 1463 18 mark, 1464 12% mark, 1465 12 mark o. s. v. Men förmodligen var skatten icke alldeles frivillig, utan snarare en av husägarna betalad ersättning till bödeln, därför att denne bortförde orenligheten i deras hemlighus.

Men vi vända tillbaka till stadens finanser. Uppbördsmän för staden voro, utom kämnärerna och de borgare,

92som uppburo tomtöret, även de s. k. skotherrarna, vilka insamlade och redovisade pålapengar och skotpengar. De förra voro stadens hamnavgift. Både på Mälarsidan och Saltsjösidan omgavs staden av en krans av i vattnet nedslagna dubbla rader pålar, förbundna med hammarband, vilka hindrade fartygen att komma in i hamnen annat än genom de öppningar, som funnos i pålkransen. Dessa öppningar voro emellertid stängda genom bommar, till vilka vissa av stadens råd utsedda förtroendemän, bomvaktarna, hade nycklar. Dylika bommar funnos vid Fiskastrand, vid Koggahamn, vid Kornhamn, vid Draktornet, vid Lejontornet, varjämte den västra och den norra bommen omtalas. För att komma igenom vid bommen hade fartyget att erlägga en viss avgift, s. k. pålapenningar. Rätt till denna skatt hade staden fått genom Karl Knutssons brev av 1456, då den brotull och de pålapenningar, »som nu för två år sedan uppå lades», tilldelades staden för att därmed hålla Stockholms broar i stånd. Vad brotullen beträffar, har jag icke funnit den omnämnd i stadens räkenskaper; måhända är den identisk med »den lilla tullen», som nämnes i tänkeboken 1476, då fogden meddelade, att Sten Sture unnat och förlänat Nils Clausson (Sparre från Skåne) den lilla tullen. Så vida den även förut varit bortförlänad, förklarar detta, varför brotullen ej synes i stadens räkenskaper.

Pålapengarna upptagas däremot i skotboken, ehuru ganska slarvigt, 1460 icke särskilt, utan tillsammans med skotet i en klumpsumma, 655 mark, 1 örtug och 4 penningar. Men då uppbörden av skotet steg till 588 mark och 4 öre, synas pålapenningarna ha utgjort 66 mark, 4 öre, 1 örtug och 4 penningar. 1461 voro påla-

93penningarna 72 mark, 4 öre och 2 örtugar. 1462 ha de möjligen stigit till omkring 130 mark. 1463, som i följd av de politiska oroligheterna var ett nödår, var hela inkomsten av skot och pålapenningar 426 mark och några öre. Då skotpenningarna utgjorde blott 365 marx, stego pålapenningarna dock till omkring 61 mark, sjönko 1464 ner till blott 37 mark, stego 1465 till något över 80 mark, 1466 till 105 mark (ören överallt oräknade). För år 1467, då blott litet över 59 mark inflöto, har skrivaren antecknat, att detta år »kommo icke skepp för belägringens skull». Ännu sämre var det sista året, 1468, för vilket några räkenskaper finnas. Anteckningen lyder: »Uppburit af pålapenningarna 24 mark och lille Jon Svensson haver inne med sig tio mark ... Item Magnus Eriksson bar ock upp tio mark av pålapenningarna och 3 öre.» Hur man än tolkar denna uppgift, blir resultatet mycket dåligt. Men man bör här erinra sig, att de förminskade hamnavgifterna berodde på det under dessa år rådande krigstillståndet, som hindrade fartyg att inlöpa i Stockholms hamn. Under lugna år voro säkerligen pålapenningarna jämte skotet och tomtöret stadens mest betydande inkomst.

Pålapenningarna uppburos antagligen av den hamnfogde, som rådet tillsatte, men redovisades för och ingingo till skotherrarna. Dessa voro fyra, av vilka två valdes ur rådet, två ur »menigheten». Vad beträffar den skatt, det s. k. skotet, som de skulle uppbära, var denna bestämd till en örtug per mark av årsinkomsten, d. v. s. ungefär 4 % av denna. Hans Hildebrand har dock tolkat bestämmelsen så, att dessa 4 % skulle erläggas icke av inkomsten utan av förmögenheten. En dylik kommunalskatt skulle även för nutidens hårt prövade skattedraga-

94re te sig som en förmögenhetskonfiskation. Antag, att en person äger en förmögenhet av 100.000 kronor och skall leva på räntan. Enligt 4 % blir denna 4.000 kr. Skall han då betala denna summa i kommunalskatt, blir ingenting över till kronoskatt och ingenting för honom att leva på. En jämförelse med nutida förhållanden låter sig dock knappast göra utan en mera ingående kunskap om t. ex. kapitalavkastningen under medeltiden. Ränteavkastningen var tydligen i regel mycket högre än nu. Någon särskild kronoskatt betalade borgarna icke. Det är emellertid troligt, att skotet icke utgick efter förmögenheten, utan efter årsinkomsten eller kanske efter en kombination av båda. Uppskattningen av det taxeringsbara beloppet skedde säkerligen utan någon närmare granskning. Då borgarnas egna representanter bestämde om taxeringen, finnes ingen anledning antaga, att dessa förde någon konfiskatorisk skattepolitik.

Uppbörden av skotet började därmed, att de två »mantalsskrivare», som årligen tillsattes för var och en av stadens fyra fjärdingar, upprättade en lista på kvar terets alla invånare. På denna lista upptogs dock blott husfadern, ej tillika hustru, barn och tjänstefolk. Ej heller upptogos medlemmar av det andliga och världsliga frälset, samt slutligen icke heller vissa av stadens funktionäre* såsom stadsskrivaren, vårdskrivaren, stadens svenner, bödeln o. s. v. — dock, som det synes, utan någon större konsekvens. Denna lista, som således ger ett gott, oin än långt ifrån fullständigt material för uppskattningen av Stockholms folkmängd vid slutet av 1400-talet, överlämnades sedan till skotherrarna, vilka bestämde det skot, som var och en skulle erlägga. Några antecknades som skattefria, såsom borgmästare och

95rådmän, under det att de båda skotherrarna »av menigheten» icke åtnjöto denna fördel. Av de på mantalsskrivarnas lista uppförda betalade ganska många ingen skatt alls. Vid en stor del av dessa finnes antecknat ib. (= ibidem), vilket betyder, att den ifrågavarande personen var inhyst hos en annan, som stod för lägenheten. Vid andra har anmärkts: »allmoseman», »haver intet» o. d. Mycket ofta skrives: »är borta», ibland »är död», d. v. s. personen i fråga hade avlidit före beskattningen —• några gånger: »kvitt för Guds skull», varmed troligen avses personens ömmande omständigheter. En del av de beskattade lämnade panter i stället för reda pengar och i en del fall har kvittats mot utfört arbete eller levererade varor.

Över de skotbetalande 1501 har Hans Hildebrand uppsatt en tabell, som ger en viss inblick i förmögenhetsförhållandena i 1400-talets Stockholm och skulle göra det ännu mera, om vi kunde bilda oss någon föreställning om penningens köpvärde under samma tid. Tyvärr är detta omöjligt, och vi få nöja oss med den allmänna satsen, att köpvärdet var oerhört mycket högre än i våra dagar. Jag vill här blott ånyo erinra därom, att på 1 mark penningar då gick åtta öre, på ett öre tre örtugar och på en örtug fyra penningar.

De från skot fritagna, men på listan upptagna invånarna voro 296, de, som erlade skot, 738 eller tillhopa 1,034. Sedan beror det på smak, huru man vill mångdubbla denna siffra för att få fram invånarantalet i den tidens Stockholm. Flera av de upptagna kunde nog ha ett hushåll på tio personer, några kanske därutöver, men andra hade intet hushåll mer än sin egen person, och

96mer än 6,000 -8,000 invånare hade nog ej den tidens Stockholm.

Av de 738, som betalade skot, erlade 469 — eller betydligt över hälften —- mindre än en mark i skot och hade således mindre än 24 mark i inkomst, en mark betalades av 52, 4 betalade 7 mark och endast en 12 mark. Om skatten utgick efter årsinkomsten hade Stockholms största inkomsttagare således under året haft en inkomst av 288 mark, men säkerligen utgjorde de taxerade beloppen endast en del av de verkliga inkomsterna, och någon riktig föreställning om inkomster och förmögenhet ge dessa siffror icke. Varupriserna voro ju också totalt andra än nu, och jämförelsen med våra dagars inkomstsiffror säger därför mycket litet.

För stadens försvar och för utrustning av soldater utgick slutligen en under vissa år ganska betungande skatt, för vilken närmare redogöres i kapitlet om stadens milis.

Någon samlad överblick av stadens inkomster kan man således icke få och icke heller av dess utgifter. I bägge fallen får man nöja sig med spridda notiser. Bland utgifterna möta vi först lönerna till stadens förtroendemän. Om rådets löner har jag redan talat — 18 mark till borgmästarna och 12 mark till rådmännen. Dessutom voro de befriade från skotpengar och hade tydligen också andra fördelar. En antydan om dem ger oss en notis i tänkeboken för 1477, då Bengt Smålänning var borgmästare: »Eodem die (18 augusti) blevo borgmäs-tarne, rådet och fogden Per Ragvaldsson ense därom, att herr Bengt Smålännings skepp skall fraktas med lax och intet annat skepp; dock så att ingen annan skall

7 — Stockholm vid 1400-talets slut

97inskeppa lax än rådet och goda borgare.» Några dagar förut hade alla skeppare vid 40 marks böter förbjudits att på sina fartyg frakta lax, »varken litet eller mycket». V

STADENS TJÄNARE OCH FÖRTROENDEMÄN

Rådets sekreterare, som förde tänkeboken, kallades stadens skrivare, och 1460, då skotboken börjar, var Nils Hansson platsens innehavare. Bisittare i rätten var skrivaren icke — det blev först Olavus Petri, då han 1524 utsågs till stadens secretarius — och av tänkeböckerna får man icke det intrycket, att Nils Hansson och hans närmaste efterträdare inverkat på besluten. I lönevillkor tyckes han ha stått närmast över stadstjänarna eller stadens svenner. 1460, då han tillträtt tjänsten efter en Klaus skrivare och i följd därav uppbar lön blott för en del av året, mottog han av skotherrarna vid olika tillfällen tillsammans 24 mark och 6 öre, men däremot intet av kämnärerna, som blott bestredo hans utgifter för papper, vax o. d. 1461 var hans lön 34 mark, varjämte han i gratifikationer vid helgerna mottog 4 mark, 1 öre och 2 örtugar. 1462 var också hans fasta lön 34 mark jämte ungefär samma belopp som förut i gratifikationer, likaså följande år. Egendomligt nog uppfördes ej stadens skrivare i ämbetsboken, och man vet således icke, när Nils Hansson slutat, men den 9 maj 1474 omtalas han (i tänkeboken) såsom död. Borgmästaren förklarade då för hans änka Inga, att honhade intet att tala till staden om hans lön, »förty hon hade mera uppburit i hans lön efter hans död, än henne med rätta tillhörde». Han hade då fått Ingevald skrivare till efterträdare, och då denne i mars eller april 1487 avled, blev Helmik van Nörden platsens innehavare. Lönen tyckes hava förblivit densamma, ty 1501, då skotboken åter börjar, var Helmiks lön 35 mark.

Någon stilens mästare var ingen av dessa stadsskrivare, och ej sällan är det omöjligt att förstå dem. Särskilt är satsfogningen den sämsta möjliga. Ett exempel kan vara nog. Den 27 juni 1489 antecknade Helmik van Nörden: »Tillät fogden Erik Turesson (Bielke), borgmästarne och allt rådet, det Jöns Finne skrivares hustru, som Peder Diekn halte ihjälslog, må hava sitt igen, det henne tillhörer, efter vittnen intygade, att hon var utgången efter ett stop öl; så snart var skadan dem emellan skedder, att då hon inkom med ölet, då var mannen död nästan så, att han aldrig sedan talade ord.»

En annan stadens tjänsteman, som i motsats till stadsskrivaren uppfördes i ämbetsboken, var vårdskrivaren, 1460 Hans Femerling, vilken hade till uppgift att föra rulla över de borgare, som skulle gå i »vård» eller nattvakt — en kår, till vilken vi strax skola återkomma. Han nämnes första gången 1460 i ämbetsboken. Liksom stadsskrivaren avlönades han med skotpengarna, men hans lön var betydligt mindre, endast 16 mark om året. Därutöver erhöll han dock från samma kassa gratifikationer vid de olika helgerna. 1460 9 mark 5 öre och 2 örtugar. Och av kämnärerna fick han — vad stadsskrivaren icke fick — pengar till kläder, 1460 8 mark (jämte 27 mark, som han fick dela med de fyra stadssvennerna), 1461 12 mark. Då hans hustru Anna förFig. 8. Stadsholmen från väster med Storkyrkan och slottet; detalj ur Vädersolstavlan 1535. Kärntornet med de tre kronorna sticker upp bakom Storkyrkans tak. Framför dem borgarhusen av tegel. De flesta ha enkla pulpettak, men sadeltak förekomma också. Några av sadeltakshusen äro försedda med trappgavlar. I förgrunden vid stranden låga ekonomibyggnader, uppförda av liggande timmer. Längst t. v. Gråmunketornet med stadsporten mot Gråmunkeholmen. Tornet är byggt av tegel med trappgavlar mot Munkbron och inåt staden. I vattnet synes en del av pålkransen.städning av rådskoret i bykyrkan också fick åtskilliga gratifikationer, gick hans lön således i det närmaste upp till stadsskrivarens. Emellertid måtte man ha funnit detta gratifikationssystem mindre lämpligt, ty då en ny vårdskrivare, Laurens Japsson, 1489 antogs, beslöt rådet, »att han skall härefter hava 30 mark och ett stycke aliskt om året, därtill fritt hus och fri ved, och härefter skall ingen efterkommande vårdskrivare uppbära någon örtug av vården på sina vägnar utan låta sig nöja med sin bestämda lön, kläde och penningar» — en formulering, som ganska tydligt angiver, att företrädarens lön ej oväsentligt förbättrats genom mutor. 1499 nedsattes lönen dock till 24 mark. Tilläggas kan, att vårdskrivaren av rådet användes också till åtskilliga andra uppdrag än själva vårdskrivningen.

Till rådets direkta underhavande hörde ock de fyra stadstjänarna, stadens »svenner», vilka närmast motsvarade våra dagars poliskår, enär en huvuduppgift för dem var att upprätthålla ordningen i staden, att gripa missdådare och insätta dem i stadens häkte. I ämbetsboken ansågos de ej värdiga att uppföras, men genom skotboken för 1464 få vi dock deras namn: Anders, Jöns, Erik och lille Erik. Någon fast lön tyckas de icke hava haft, utan blott gratifikationer vid de många helgerna och detta både av skotpengarna och av kämnärernas medel, 1460 i det närmaste 42 mark eller 10½ mark för var och en, varjämte de då och då även fingo kläder. Sin huvudsakliga inkomst fingo de nog ej av själva staden, utan av dem, som råkade ut för deras tjänstenit. Den 25 maj 1478 fastställde rådet härför en taxa, som dock nog oftast i praktiken överskreds: »att ingen stadstjänare skall hava av någon borgare mer än 4 penningarför sin möda, då de skola någon hindra eller besätta (= panta). Äro de två, då skola de hava en örtug, äro de tre, skola de hava ett halvt öre, äro de fyra tjänare, då skola de hava 4 örtugar för deras möda. Främmande män giva 4 örtugar åt alla stadstjänare.» Icke sällan tyckas de ha varit väl nitiska att sätta in folk i siska-buren (stadens fängelse), och 1480 ansåg sig därför rådet böra något stävja deras nit. Ingen stadstjänare skulle hädanefter — såsom man då beslöt — få mer än ett öre för den, som insattes i siskaburen, och ingen skulle sättas dit för »små sakers skull». Å andra sidan utdömde rådet höga böter — i ett par fall 160 mark — för den, som rånade en fånge från stadstjänarna.

Det fanns på sätt och vis också en annan poliskår -— om natten. Jag avser den nyss omtalade s. k. värden eller vården. Dess uppgift var trefaldig. Den var dels stadens borgarbeväpning, som vid behov skulle försvara staden mot en fiende, dels ett slags brandkår, som skulle avvärja eldsvådor, och dels slutligen en poliskår, som gjorde tjänst om natten och särskilt tog hand om dem, som gjorde sig skyldiga till det ofta förekommande »nattbullret». Att tillhöra vården var en allmänt medborgerlig skyldighet, som ålåg varje borgare i staden, och hur nära burskapet sammanhängde med vården framgår av några notiser. Så t. ex. blev Peder Kock den 23 juli 1477 »fri och kvitt för all stadens tunga, skot, vard och vaku, vad helst det kan vara. Därmed sade han upp sitt borgerskap.» På samma sätt skrives 1480: »Magnus Holmgersson sade upp sitt borgerskap. Därmed gåvo borgmästarne med rådets samtycke honom kvitt både för vard och vaku och allan stadens tunga», och strax därefter skrives detsamma om Hennan Holt.

103Dock finnas flera exempel på att ålderstigna män befriats från vården utan att därigenom upphöra att vara borgare. Så blev Jacob pumpmakare fri för vard och vaku, skot och all tunga för hans ålderdoms skull.

Naturligtvis kunde ej hela borgerskapet samtidigt gå på nattvakt, och skyldigheten måste därför för olika nätter fördelas på borgarna. Den, som skötte mönstringen på kväll och morgon, var den nyss omtalade vårdskrivaren, och antagligen gjorde han det med förstånd, så att stadens förnämligare borgare sluppo undan. Ett nyss gjort citat ur tänkeboken antyder ock på ett diskret sätt hans vana att taga mutor. Någon uppgift om den princip, som vid uttagningen skulle följas, finnes mig veterligen icke — ehuru förmodligen bestämmelser härom givits — icke ens någon uppgift på det antal borgare, som varje natt skulle gå i vård. Den enda, jag funnit, avser möjligen ett undantagsförhållande. 1475 beslöt rådet, att då intet herrskap eller främmande folk är i byn, skola till det minsta tolv män gå i vard varje natt på gatan, och härav förefaller det, som om det normala antalet varit högre. De för natten vårdpliktiga skulle vara utrustade med hatt, harnesk, sköld, värja och armborst och skulle samlas vid mörkrets inbrott, då vårdskrivaren mönstrade dem och antecknade de frånvarande, som sedan dömdes till tre marks böter. Av tänkeboken framgår också, att många skolkare funnos, och om en av dem, Jöns borgare (1482), uppgives, att han försummat femton vårdar.

Det var förbjudet att »sätta karl i stället». Så heter det i ett burspråk 1459: »den, som burvard tillsägs, han går själv, vid (=eller bötar) sina 3 mark». År 1493, då rådet ånyo hotade med det gamla bötesbeloppet, nuFig. 9. Trappgavel vid Tyska skolgränden i hörnet vid Själagårdsgatan (kv. Cygnus 3). I bakgrunden t. h. Tyska kyrkans torn.förhöjt till sex mark, har förbudet fått den mera tänjbara formuleringen, att borgaren i fråga skall »gå själv eller en annan god borgare, som därtill fallen är, om han laga förfall haver». Att pröva förfallet och substitutets fallenhet var emellertid vårdskrivarens sak, och han var väl ej alldeles otillgänglig för klingande skäl. I vissa fall måste rådet självt göra undantag, och 1477 utsattes ett vite av 40 mark för de skeppare och borgare, som skulle resa till Norrbotten, vilka icke före avresan skaffat den, som i deras frånvaro gick i vård och vaku. Det ser, av ordalydelsen att döma, till och med ut, som om hustrurna i mannens ställe fått göra tjänst. 1476 beslöts, att »Mattis Syndersorgs hustru skall göra var annan vård till en tid, tills dess att Mattis kan vederfås», och 1479 gåvo borgmästare och råd »hustru Anna, Joan Kanngjutares efterleverska, fri och kvitt för vård, vaku och all stadens tunga». 1480 sade »hustru Anna, Jenis Bagares efterleverska, upp sitt borgerskap, och för hennes ålderdoms skull befriade borgmästarne och rådet henne från skot, vård, vaku och annan stadens tunga och dagsverke». Men det gällde givetvis i alla dessa fall skyldigheten att i mannens ställe ordna med vakthållning, och i burspråken föreskrevs också att den som vistades på annan ort skulle hava »en husman» i sitt hus, som vård och dagsverke gör för honom.

Det antal timmar, under vilken vården skulle vara i tjänst, var väl beroende av årstiden, av mörka eller ljusa nätter. I 1462 års burspråk, som utfärdades vid pingsttiden, bestämdes: »ingen tappe öl sedan 9 är slagen och i vård är ringt». Tjänstgöringen synes således om våren och sommaren ha börjat klockan 9 om kvällen, och i samma burspråk meddelas, att ingen vid tre marks bötermå gå av vården, förrän i kyrkan är ringt och 4 är slagen. Detta senare ändrades dock 1463 till klockan 3 »om sommaren», men återfördes 1476 till klockan 4 »om sommaren». Tjänstgöringen om vår och sommar var således från 9 på kvällen till 3 eller 4 på morgonen. Huru lång den var under den mörka vintertiden, säges icke. I ett vid julen 1482 utfärdat burspråk angives dock dess slut till klockan sex på morgonen, och möjligen började den även tidigare.

Huruvida vården under natten uppträdde i samlad trupp eller i smärre avdelningar, upplyses icke i de tillgängliga handlingarna, ehuru det senare är troligare, och möjligen har man en viss rätt att misstänka, att vården, särskilt när det var fult väder, föredrog att stanna inomhus och möjligen också mottog inbjudning till något ölsamkväm. Ett burspråk 1460 är tydligen riktat mot vårdens ej fullt oklanderliga moral: »Item att ingen vårdman skall beskatta någon om nattetid, hvarken på penningar eller öl vid vite av 3 mark.» Och flera gånger ålades dem, som i vård gingo, att de icke skulle göra någon orätt.

Å den andra sidan inskärptes också, att ingen skulle förfördela vården, när den var i tjänsteutövning. Detta inträffade likväl ej så sällan. 1479 hade Peder kanngjutare och Laurens kanngjutares dräng kastat sten på vården, och gamle Anders tornväktare, som var med i vården, hade de dragit in i Peder kanngjutares hus, tagit från honom hans armborst och kniv samt slagit honom med grisslor och stänger. 1482 hade Laurens fiskare givit en av vårdmännen fyra sår, och för vart och ett av dessa fick han böta 12 mark samt dessutom 20 mark därför att han slog Magnus Nilsson — väl ocksåen av vården — på kindbenet. Likaså fick Peder Persson Rävaklo 1490 böta 12 mark »för han slog vårdmannen», och samma straff drabbade Örjan skräddare »på slottet.» Det senare fallet är så till vida egendomligt, som den vårdman, han förfördelat, icke varit en verklig borgare, utan Peder Jenssons gäst — således antagligen en, som gått i stället för Peder Jensson.

Av ämbetsboken framgår ock, att vården haft något slags befäl, ty varje år utsågos två »vårdsättare» eller vaktbefälhavare som vid sin sida hade åtta kvartermästare, två för vart och ett av de fyra kvarter eller fjär-dingar, i vilka staden på denna tid indelades. Gränsen mellan vårdskrivarens och vårdsättarens åliggande förefaller något svävande och vårdskrivaren tjänstgjorde ibland även som vårdsättare. Kvartermästarna skulle också »akta grant på rännstenar och orenlighet». En viktig uppgift hade också tornväktaren som vaktade över staden i kyrkotornet »dag och natt ingen timma eller stund försummat».

Ett med vården sammanhängande medborgerligt uppdrag var förtroendet att innehava stadens nycklar eller nycklarna till stadens olika torn. I normala fall stängdes alla till staden ledande portar klockan åtta om kvällen och öppnades åter klockan fyra om morgonen. På kvällen begav sig således den borgare, som hade förtroendet att övervaka t. ex. Norreport, dit och låste till porten, varefter han tog nyckeln med sig hem. Likaså begav han sig på morgonen till Norreport med sin nyckel, låste upp porten och tog sedan nyckeln med sig hem. För medeltida förhållanden borde förtroendet hava varit så pass viktigt, att det endast givits åt stadens inest betydande borgare, snarast åt någon av borgmästarna. Men så

108Fig. 10. Prästgatan söderut från Kåkbrinken. De låga husen med vindskupor och hissbommar ge trots de i senare tid förstorade fönstren denna gata ännu i våra dagar mycket av dess medeltida karaktär. Utefter Prästgatans västra sida, där husfasaderna synas på bilden, löpte den äldsta stadsmuren.tyckes icke ha varit fallet, och i listan på förtroendemännen möta vi murare, timmermän, smeder, bagare, kött-mangare, skräddare, t. o. m. bastukarlar. — Platsen var ju ganska besvärlig, och man kan därför förstå, att de förnämligare köpmännen drogo sig för den. Säkerheten blev därför ej den största, och en episod, ehuru visserligen från en senare tid (1617), är nog belysande även för slutet av 1400-talet. Nycklarna till Norreport innehades då av Rasmus skomakare, vilken hängt upp dem i sin verkstad. På förmiddagen fick han besök av några tyska skomakargesäller, som ville köpa öl av honom, gillet hölls i verkstaden, och under detta stulo tyskarna de där hängande nycklarna. »Men, när Storkyrkans klockor på aftonen ringde till vård och Rasmus skulle skicka sina drängar (!) att låsa stadsportarna», voro nycklarna försvunna med den påföljd, att Norreport icke kunde stängas. Nycklarna blevo väl sedan tillrätta-skaffade, men episoden visar faran av det använda systemet.

Andra förtroendemän voro hamnfogdarna, bomvak-tarna, som hade nycklarna till de olika bommarna i sjön, och »syllsättarna», som voro ett slags stadsingenjörer, vilka mätte upp tomterna samt hade inspektionen över »dropparum» samt brandmurar. Syllsättarna äro de två förtroendemän, som omtalas i stadslagens bygg-ningsbalk, första paragrafen: »Två skola i varje stad de vara, som byggningsmännen emellan skola se, skåda och urskilja, så att vilken man hus river och nedtager och vill sedan åter uppbygga, då skall han de förenämnda män tillkalla och sina grannar, som därom veta, och uppbygga efter det som rätt är och gammal hävd, och låta mellan sitt och grannens hus en alns brett dropperum.»

110Huru de avlönades, framgår ej av handlingarna, och varken i skotboken eller bland kämnärsräkenskaperna finnas de omnämnda.

Andra förtroendemän voro stadens byggmästare. Då ämbetsboken börjar, 1419, upptagas i denna två dylika förtroendemän, som kallas »bumestere» (byggmästare), och samma antal möter oss även under hela den följande tiden. Staden ägde nämligen en mängd hus, dels sådana, som förvärvats genom inköp eller donationer och som uthyrdes, dels offentliga byggnader — bykyrkan, rådhuset, bödeliet, Själagården, skothuset, tegelhuset, bysshuset, Söderkvarn, timmergården, humlehuset, skolhuset m. fi. — och staden behövde därför några, som kunde sköta dessa egendomar och svara för erforderliga reparationer och nybyggnader. De voro dock i regel icke yrkesmän, som deras ämbetstitel, i anslutning till ordets betydelse i modernt språkbruk, kanske ger anledning att förmoda. I några fall ha dock timmermän eller murare valts. År 1460 hade staden inköpt en tomt vid Fiskastrand från Olof Wessmans arvingar och lät sedan under detta och följande år uppföra ett stort hus på tomten. Arbetet stod under ledning av Hans Degener, som under dessa år var den ena av stadens båda »byggmästare». Hans Degener var säkerligen köpman, ty han blev senare kämnär, rättsfogde och rådman. Han skötte nu det stora bygget, inköpte byggnadsmaterial och betalade murare, timmermän och andra yrkesmän, som anlitades för husbygget.

Till samma kategori som de båda »byggmästarna» hörde ock »tegelmästaren», som var föreståndare för stadens tegelhus, men icke var yrkesman och sålunda icke arbetade med tillverkningen. 1460—1462 var stadens borgmästare, herr Mårten Lindorm, tegelmästare.

111Tegelslagaren och hans biträden ha däremot icke fått något rum i ämbetsboken. Det oaktat — och det är en av de många medeltida inkonsekvenserna — uppföras i denna flera av stadens hantverkare, dess grovsmed och dess klensmed, dess kruttillverkare, dess repslagare och dess skinnare.

Bland stadens tjänare får man också räkna bödeln. Till en början, 1461, omtalas i kämnärsräkenskaper-na blott en enda bödel, mäster Olof, vilken 1464 eller 1465 efterträddes av mäster Anders. Efteråt följde en mera rask omsättning på denna förtroendeplats. Under åren 1468 och 1469 möta vi nämligen i kämnärsräkenskaper-na, utom mäster Anders, även mäster Lars, mäster Mickel och mäster Henrik, vilka alla tyckas ha tjänstgjort endast en del av året. Så följde 1470, ett särskilt ansträngande år, då avgörandet i striden mot konung Kristian närmade sig och man halshögg, hängde och steglade inte bara vanliga missdådare utan även spioner och fiendens medlöpare i mängd. Och detta år bestod sig staden med icke mindre än två, möjligen tre samtidigt arbetande bödlar. Namnen få vi i räkenskaperna. De äldre bödlarna hade i årslön haft mellan 19 och 20 mark samt då och då 5 mark i klädpengar. Men 1470 erhöllo mäster Henrik och mäster Mickel först 19% mark tillsammans (eller samma belopp, som kämnären enligt en överstruken anteckning betalat till de tre bödlarna mäster Henrik, mäster Mickel och mäster Olof — den senare troligen blott bödelsdräng). Såsom en extra ersättning fick mäster Henrik 4 mark, då han halshögg de åtta »skogsdrivarna», samt två örtugar till kirsdrank och ytterligare 9% öre. Hans kollega, mäster Mickel, som steglade tre personer, fick för dem lx/2 mark och

112lika mycket för dem, som han steglade på Brunkeberg. För två, som han blott (på Södermalm) halshögg, fick han endast en mark tillsammans, men för Lasse i Skel-lersta lika mycket. Även den andra kämnären ihågkom dem med extra dusörer. Mäster Mickel fick, då han steglade Jens Persson »och de andra», 4 örtugar till mjöd och bröd samt 1 öre att köpa sig mat, och »den stora bödeln» erhöll 3 öre — den »stora bödeln» synes blott hava varit ett annat namn för mäster Mickel. Då käm-närsräkenskaperna sluta, 1473, var Mickel ännu kvar i stadens tjänst och fick då 4 öre till ved.

1475 var ett inbringande år för honom. En präst hade i en Stockholmskrog blivit rånad på 26 gyllen, rånarna hade blivit gripna och avrättade. Då de voro ganska många, hade mäster Mickel fått väl mycket att göra men belönades med tre av prästens gyllen »för sitt arbete». Sedan måtte han ha dragit sig tillbaka, ty 1477 finna vi en annan bödel omtalad, Martin Jönsson. Denne synes dock ha varit mindre pålitlig, ty 1479 släppte han — eller hans efterträdare — lös den fånge, som han hade till förvar, och rymde med denne till klostret, där båda sökte och fingo »frid». Hur det sedan gått med honom framgår ej av tänkeböckerna. 1484 hade han emellertid en efterträdare, mäster Laurens, som då överbevisades om otillbörligt umgänge med en gift kvinna. Egentligen skulle han ha blivit hängd, men »för Guds skull och för hans långa tjänst unnades honom svärdet» (1485), d. v. s. han blev halshuggen, vilket ansågs mera hedersamt. Platsen var således ledig, och två sökande anmälde sig. Vad den ene, Joan Land, åberopat för meriter, angives icke, men av några andra anteckningar synes, att han stulit i kyrkor. Den andre,

8 — Stockholm vid 1400-talets slut

113Laurens Örjansson, hade från fru Ramborg (Gustafsdotter), riddaren Gregers Mattssons hustru, stulit en sked och en rhensk gyllen. Egentligen skulle han hängas, men bad att i stället få bliva stadens bödel, vilket beviljades, »och därpå gjorde han sin ed, att han skulle för det ämbetet blifva staden rättrådig». Tyvärr höll han icke sitt löfte utan släppte, även han, ut en fånge och dömdes (1486) att stå vid skampålen, där hans efterträdare, mäster Hemming, skulle slita spö på honom. Ej heller mäster Hemming stannade länge i tjänsten, och 1490 svor den nye bödeln, mäster Laurens, sin ämbetsed. Också han tyckes endast ha haft en kort tjänstetid, ty 1493 omtalas, att den då fungerande bödeln, mäster Erik, blivit dräpt i ett kroggräl. Sorgen efter honom var emellertid måttlig, ty dråparen skonades till livet, mot det »att han skulle söka heliga ställen och gå pilgrimsgång och taga uppenbar skrift för honom (mäster Erik) som för en annan kristen människa». I mäster Eriks ställe antogs Staffan Persson, som förut dömts från livet, men som nu benådades för att såsom bödel bli en rättvisans tjänare. Redan 1495 hade emellertid även han fått en efterträdare: Nils Gregersson — den sista, som omtalas under 1400-talet.

Dessutom förekommer en mängd andra förtroendemän, vilkas uppgifter lämpligast angivas vid redogörelsen för stadens kyrkliga och sanitära verksamhet. I stället skall jag här närmast fortsätta med att tala om de olika husen i 1400-talets Stockholm. VI

HUSEN

Byggningsbalken i den vid 1300-talets mitt med särskild hänsyn till Stockholm författade stadslagen var i vissa avseenden vid 1400-talets slut efter sin tid. Under 1300-talets förra hälft var Stockholm troligen ännu en till en stor del av trähus bestående stad, men de många eldsvådorna hade lärt invånarna faran av dylika träbyggnader, och på Sturetiden voro de flesta av Stockholmshusen av sten eller rättare tegel. I detta fall hade Stockholm hunnit längre än andra städer i Norden, i vilka husen till största delen ännu voro av trä eller korsvirke. Stadslagen räknade också med ett rikligare utrymme för bebyggelsen än den kraftigt ökade folknume-rären i Stockholm ville medgiva. Byggningsbalken förutsätter nämligen såsom regel ett fritt mellanrum mellan tvenne hus, ett s. k. dropprum — detta naturligtvis för regnvattnets skull. Den första paragrafen i byggningsbalken bestämmer sålunda, att om en man river sitt hus och vill bygga ett nytt, så skall han mellan sitt hus och grannhuset lämna ett dropprum av en alns bredd. Ingen — - heter det i nästa paragraf — må bygga ett hemlighus näst intill grannens tomt, utan skall dropprummet här vara tre

115fot. Takfallen på de nya byggnaderna fick med andra ord icke läggas så att regnvattnet rann ned över grannhusen. I tillämpningen tyckes man också mindre ha fäst sig vid lagens bokstav än vid avsikten med densamma. Så bestämdes 1481, att Hanis Holmgersson skulle för sitt stenhus ha ett dropprum av en aln, för sitt trähus blott en halv aln. Om dropprummen uppstod, helt naturligt, ofta tvister mellan grannarna. Hade — skrives det i tänkeboken 1476 — prebendaten herr Germund byggt sitt hus så, att dropprummet gjorde skada på grannens hus, skulle han bryta ned allt, som kunde vara till förfång för denne. Året därpå befanns Olof Jonsson hava olagligen byggt sitt dropprum in på Anders Jonssons tomt, och han ålades därför vid sex marks vite att inom 14 dagar vända det på annat håll. I viss mån iakttogos stadslagens bestämmelser om fritt dropjirum ännu under 1400-talet.

Den äldsta muromgärdade staden omfattade blott själva höjdplatån, som begränsades av de båda nuvarande långgatorna. Strax nedanför dessa gick strandlinjen. De äldsta tomtupplåtelserna har här skett kring stora torget och huvudgatorna, Köpmangatan, Svartmangatan och Skomakaregatan. Tomterna ha förmodligen haft rektangulär form med kortsidan utefter gatan. Byggnaderna ha legat invid gatan och tomternas inre delar ha upptagits av ekonomibyggnader och till en början också kålgårdar. Ursprungligen voro husen friliggande, och det fanns gott om plats för dropprum mellan dem. Men redan på stadslagens tid hade man måst övergiva denna princip. Där hus sammanstöta — säger stadslagen — »bygge var och en sitt och sätte knut vid knut», d. v. s. var och en skulle hava sin egen mur mot grannhuset. Men

116Fig. 11. Kvarteret Cepheus. Uppmätning och sammanställning av källarplanerna. De påträffade medeltida murpartiema äro markerade helsvarta.

redan stadslagen kände dock, att det fanns folk, som »gjorde vägg av annan mans hus», d. v. s. begagnade dennes mur såsom sin egen yttermur och uppförde sitt nya hus tätt intill grannens. Gjorde han det olovandes, skulle han plikta sex mark och huset nedbrytas. Emel-

117lertid var ett dylikt förfarande ytterst vanligt, och tänke-böckerna överflöda på processer rörande tvister om äganderätten till muren. För den anklagade gällde det då att bevisa, att han ägde »halva muren», vilket väl i de flesta fall betydde, att han betalat den äldre grannen en summa för rätten att begagna dennes mur för sitt eget hus. Ibland omtalas ett hus med »fyra fria murar», men oftast talas om äganderätten till »halva muren».

Redan under 1300-talets förra del hade området innanför murarna blivit för trångt för den växande befolkningen. Nya byggnader och kvarter växte upp utanför den äldsta stadsmuren ned mot stränderna, och genom utfyllningar i vattnet utökades tomtarealen. Inom det äldre stadsområdet utfylldes luckorna mot gatorna, inkörsportar och gränder överbyggdes. Redan nu började också på de inre delarna av tomterna bostadshus uppföras. Takfallen vändes mot gator och gränder och man nyttjade dessa som dropprum. Den del av gatan, som låg under husets framskjutande tak, betraktades nämligen såsom ett område, över vilket dispositionen tillkom husägaren, och denna uppfattning gav den medeltida staden en karaktär, som icke så litet skiljer den från en modern stads. Denna del av gatan — mellan husväggen och rännstenen, vilken senare skulle mottaga det från hustaket nedrinnande vattnet — kunde nämligen knappast användas för trafiken, då området var starkt belamrat med allehanda hinder. Framför varje hus skulle för det första stå en tunna full med vatten att användas i händelse av eldsvåda, och denna tunna skyddades särskilt. 1474 dömdes två sjömän till 24 marks böter, därför att de slagit kull en dylik. Vidare inkräktade handelsbodarna i husens bottenvåningar under medeltiden mera än

118Fig. 12. Rekonstruktion av källarvåningen och bottenvåningen i den medeltida byggnaden Köpmangatan 11 (kv. Cepheus nr 18), vars murar ännu finnas kvar. I bottenvåningen (t. h.) låg bredvid portgången, som från Köpmangatan leder in i gården, en affärslokal med sin bodlucka mot gatan.

i våra dagar på gatans utrymme. Handeln skedde nämligen för köparens del icke i själva boden som nu utan ute på gatan genom »öppna vindögon» eller fönster, vilka om natten täcktes av brädluckor. Om dagen, då handeln skulle börja, öppnades dessa luckor, varvid luckans nedre del kom att bilda en disk, på vilken varorna ofta utställdes, under det att den övre delen bildade ett tak över försäljningsfönstret. De upprepade förbuden mot annan handel på gatorna än genom öppna vindögon visa också, att lösa försäljare slagit sig ned på dropprummen. Så t. ex. utfärdades 1480 ett förbud för gäster att hava humle eller salt på allmänningsgator och gränder. Vill någon borgare hava salt liggande, då skall han ej mera hava än en tunna eller två under sitt vindöga ochen humlesäck vid boddörren. Men även andra hinder funnos. I sitt bekanta arbete anför Troels Lund, att det var vanligt att framför portarna hava s. k. »bislag» eller bänkar med ett överskjutande skyddstak, å vilket bislag husets invånare och deras vänner slogo sig ned och pratade. Sådana utbyggnader och framspringande källarhalsar har också funnits i Stockholm vid medeltidens slut. Framför rådhuset omtalas t. ex. ett dylikt bislag. Gatan närmast framför husen var i varje fall icke någon promenadplats.

Å husen vid torg och allmänningsgator fick enligt stadslagen de övre våningarna skjuta ut ända till halvannan aln utanför bottenvåningens väggliv. Denna möjlighet att vinna ökat utrymme i de övre våningarna tillvaratogs också av husägarna. Beträffande trähus och korsvirkesbyggnader var det ju tekniskt möjligt att utnyttja det lagstadgade måttet för utbyggnaden, och det är väl troligt att vi också i Stockholm haft sådana byggnader med kraftigt framspringande övervåningar eller svale. Vad stenhusen beträffar, de utgjorde ju under 1400-talet det övervägande flertalet, kunde övervåningarna icke utkragas mer än ungefär en halv sten d. v. s. cirka 15 cm utanför undervåningen. De flesta av de ännu kvarstående medeltida stenhusen ha övervåningarna överkragade med en halvsten inte bara mot torg och allmänninggator utan även mot »tvaerra gatur» d. v. s. de smala gränderna. Egentligen tillät stadslagen ingen utbyggnad alls vid de sistnämnda, men man fäste sig tydligen icke vid det lilla stycke det här var fråga om.

Det fanns emellertid ett annat sätt att överbygga gränderna, vilket stadslagen ej omtalar, men som tydligen tilläts av myndigheterna. Vi hava ännu många exempel iFig. 13. Rekonstruktion av källarvåningen (t. v.), bottenvåningen (i mitten) och våningen en trappa upp i medeltidshuset Köpmangatan 7 (kv. Cepheus nr 16) med ledning av bevarade murpartier. Köpmangatan ligger nedåt.»gamla stan» framförallt vid Väster- och Österlånggatorna, där de smala grändmynningarna överbyggts med valv, som förenade två mitt emot varandra i gränden liggande hus. En dylik överbyggnad omtalas — för att nämna ett exempel — 1482. Albrekt pärlstickare, den kände konstnären, vars märkliga kalkmålningar finns bevarade i Stockholms Storkyrka och ett flertal kyrkor i Mälarlandskapen, och Nils skrivare hade då gjort en kärlig sämja om det valvet, som skall muras mellan bägges stenhus, så att Albrekt pärlstickare skall på sin bekostnad mura upp samma valv intill Nils skrivares mur, och när Albrekt haver låtit uppmura så högt, som behov göres, då skall Nils skrivare låta täcka den övre delen med tak. Sedan skall Albrekt hava den nedre delen av valvet och Nils den övre, d. v. s. utrymmet i våningen en trappa upp i valvöverbyggnaden tillkom Albrekt och utrymmet två trappor upp Nils skrivare.

Ett dylikt samägarskap av ett hus var under medeltiden så ytterst vanligt, att man vid ett studium av jorde- och tänkeböcker måste fråga sig, om icke det vanliga snarast varit, att olika personer ägt olika delar av samma hus.

Ytterst vanligt var det, att en person ägde källaren i ett hus, en annan en av bodarna, en tredje den andra boden och en fjärde det på gården stående stegerhuset, under det att den, som stod såsom husets ägare, blott rådde om den eller de över bodarna liggande våningarna. Genom arvskiften och försäljningar delades byggnaderna under medeltiden ofta på flera ägare, vertikalt eller horisontalt. Stadslagen innehåller detaljerade bestämmelser rörande sådana fastighetsdelägares skyldigheter och rättigheter. Gatubodar och källare gav ofta en god och säker ränta och var därför en eftertraktad penningplacering, såvälFig. 14. Rekonstruktion av källarvåningen (t. v.), bottenvåningen (i mitten) och våningen en trappa upp i den medeltida byggnaden Köpmangatan 5 (kv. Cepheus nr 15). I bottenvåningen lågo tvä affärslokaler med bodluckor mot Köpmangatan, den ena med direkt ingång frän gatan, den andra med ingång från portgången,

som från gatan leder in i gården.av enskilda som av allmänna inrättningar och stiftelser. Vi kunna taga några exempel. 1489 såldes det kanske dyrbaraste huset i Stockholm, det, som hade tillhört Engelke Frowenloff och hans likaledes avlidna hustru. Det såldes till Stockholms stad för icke mindre än 1.200 mark — det högsta belopp för ett husköp under 1400-talet, som jag antecknat. Egendomen, som omfattade flera byggnader, låg vid Källargränd och var hörnhuset vid Stortorget och Köpmangatan; på tomten befinner sig för närvarande Storkyrkoförsamlingens pastorsboställe. I Källargränd låg huset således mitt emot det gamla rådhuset och den nuvarande Börsen. Egendomen, ett stenhus, såldes »med alla dess underliggande gatubodar», med ett stegerhus och en träbyggnad, som likaledes hade en välvd källare. Men från köpet undantogs en i stenhuset vid Köpmangatan befintlig gatubod med underliggande källare, vilka Mattis Pedersson i pant innehade, samt ännu en källare.

Ett annat hus låg i närheten, i rådstukvarteret, och ägdes på 1400-talet av Anders Bondesson, som troligen fått det. genom giftermål. Den ena gatuboden i huset hade i början av århundradet ägts av rådmannen Erik Tan, som för 60 mark sålt den till Klaus Bordendräng, vilken sedan för samma summa överlåtit den till S. Katarinas gille. Men då Anders Bondesson 1444 av gillet köpte även denna gatubod tyckes han hava blivit ägare av hela huset. Efter hans död möta vi åter olika ägare till olika delar av huset. Hans änka, hustru Valborg, gifte om sig med kanslern Klaus Ryting och fick med honom en son, Erik Klausson, samt hade i sitt föregående gifte också en son, Hanis Andersson. Efter Klaus Rytings död, 1471, synas änkan, sonen och styvsonen ha övertagit olika delar av huset, ty 1478 sålde hustru Valborg och Erik Klausson

124Fig. 15. Rekonstruktion av planerna för källarvåningen (t. v.), bottenvåningen (i mitten) och våningen en trappa upp i medeltidshuset Svartmangatan 13 (kv. Cepheus nr 5). I bottenvåningen bodlucka åt Svartmangatan. för 110 mark »en källare och en gatubod ovanpå samma källare» till borgmästaren Nils Pedersson. Det var den västra källaren och gatuboden. Två år därefter sålde halvbrodern, Hanis Andersson — likaledes till Nils Pedersson — för 150 mark den östra källaren och gatuboden, och till samma köpare avyttrade han 1486 för 40 mark det inne på gården liggande stegerhuset. Erik Klausson Ryting krävde emellertid att köpet skulle återgå. Den 7 juli 1488 dömde rätten i vilken Sten Sture var närvarande att Erik Klausson skulle få återlösa inte bara den del av huset han sålt till Nils Pedersson utan även den del som halvbrodern avyttrat till denne. Tre år senare sålde Erik Ryting till Sten Sture »sitt hus kvitt och fritt, som det nu står, beläget vid Stora allmänningstorget, som hans fader, doktor Ryting, fordom ägde och uti bodde». 1497 skänkte Sten Sture huset till sin »bysseskytt» och skrivare,mäster Örjan »med dess underliggande grund, källare, stenbodar, gården innanför emellan torget och kyrkogården».

Jag kan taga ett tredje exempel, också från rådstukvarteret. Hörnhuset vid Trångsund hade ägts av Otte guldsmed, vars änka 1492 gjorde ett skifte med sin måg Hans Laurensson. Den sistnämnde upplät åt sin svärmor det gamla huset, i vilket hon bodde, med den bod, som låg åt Trångsund, och med hörnboden vid Stortorget. Hustrun Anna i sin tur upplät åt sin dotter och måg en gatubod och en källare vid Stortorget i Matts köpmans hus, ännu en gatubod, som låg väster om detta hus, samt i det förstnämnda huset boden söder om ingångsporten vid Stortorget och en del av övre våningen i huset.

Även andra kombinationer omnämnas. Så förpantade (den 6 februari 1465) Hans Lambertsson stenboden under sitt hus till Hans Askenberg mot en summa av 100 mark på följande villkor. Hans Lambertsson skulle årligen betala nio mark till Askenberg, vilken summa skulle avdragas på skulden. Då elva år voro förlidna, skulle Hans Lambertsson hava sin stenbod »fri och kvitt» igen. Detta var sålunda ett inteckningslån, som skulle amorteras på 11 år. Dispositionen av affärslokalen utgjorde med andra ord räntan på lånet.

De bevarade handlingarna till Stockholms historia under 1400-talet ge oss också åtskilliga andra upplysningar om den tidens hus. Det intryck, man får av de skriftliga handlingarna, är, att husen i regel varit tämligen låga, bestått av bottenvåningen samt en à två över denna liggande våningar. Att likväl högre hus funnits, framgår dock av de senaste undersökningarna av ännu bevarade medeltida husrester. Köpehandlingarna tala dock mera sällan om övervåningarnas antal, och under det att bodaroch den över dessa liggande våningen ytterst ofta hade olika ägare, finnas icke så många exempel på, att de övre våningarna på detta sätt varit delade, så att en person ägt den ena våningen, en annan den andra.

Fig. 16. Rekonstruktion av planerna för källarvåningen (t. v.) och bottenvåningen i den medeltida byggnaden Svartmangatan 11 (kv. Cepheus nr 4). Svartmangatan ligger nedåt.

Husen synas i de flesta fall hava varit stenhus, d. v. s. av tegel. Någon på jordeboken grundad statistik över förhållandet mellan sten- och trähus har jag naturligtvis ej kunnat göra — och en dylik torde på denna grundval knappt vara möjlig — men det intryck jag fått, är, att stenhusen utgjort en sextio à sjuttio procent av samtliga hus inom den egentliga staden. Denna approximativa beräkning stämmer emellertid tämligen nära med en mantalsförteckning år 1582. Enligt denna funnos i Stockholm 429 stenhus, 83 korsvirkeshus, 82 trähus och 64 trästugor. Härvid är dock att märka, att inom den äldsta delen av stadsholmen stenhusbebyggelsen var långt mera dominerande och att flertalet av trähusen varekonomibyggnader och låg nere utefter stränderna. På malmarna voro däremot trähusen i avgjord majoritet. Någon förordning om hur höga stenhusen fick byggas, har veterligen icke funnits, men den 7 augusti 1475 bestämde rådet, »att ingen träbyggning skall knytas högre än 8 alnar och därovanuppå byggas med skutbräde icke högre än två alnar högt».

Vad taken beträffar ha Stockholmsforskarna tidigare nog i allmänhet föreställt sig att husen i Stockholm liksom i de tyska hansestäderna vid medeltidens slut kröntes av höga rikt utsirade trappgavlar. Så synes emellertid under medeltiden endast i undantagsfall varit fallet. De flesta husen har haft enkla sadel- eller pulpettak, och gavlarna har i regel icke varit vända mot gatan. Den s. k. vädersolstavlan, målad 1535 ger en ganska god föreställning härom. Och den enda äldre detaljbild, vi hava av två hus från 1400-talet — till vilka jag sedan skall komma — visar oss ett större hus med sadeltak och ett mindre med pulpettak.

I sin bekanta Sverigeskildring har Olaus Magnus en ofta citerad uppgift om taktäckningen. Han berättar där, att husen i Sverige voro täckta med torv, på vilken getterna funno bete — något, som vid belägringar var till stor nytta för invånarna. De götiska folken — skriver han — »uppföra nämligen dels höga och rymliga stenhus, dels trähus. De senare täcka de ytterst omsorgsfullt med furubjälkar och björknäver; däröver lägga de fyrkantiga grästorvor, som de upphackat på ängar och fält, och i torven så de sist havre och korn, på det att sädesstånden med sina starka rötter må hålla torvstyckena bättre tillsammans. Härigenom bliva sådana tak till utseendet och även till gagnet lika grönskande ängar. Menför att ej gräset på taket må torka bort, innan det är färdigt att avbetas, plägar husets folk, när regnet tryter, sorgfälligt vattna det.» Trähusen var sålunda vanligen torvtäckta, men stenhusen hade i regel tegeltak eller var täckta med spån. Uppgifterna i stadens räkenskaper om leveranser av näver till skolstugan eller »Stora huset» vid Fiskastrand innebär icke, att dessa byggnader haft torvtak, som man vanligen har föreställt sig. Näver användes i alla byggnader för att isolera bjälkändar, bjälklag eller takstolar. Man kan ännu i äldre byggnader finna näver i stället för isoleringspapp. Bykyrkans tegeltak omtalas i tänkeboken den 14 juli 1477, och i sitt donationsbrev till S. Barbaras kor (på 1480-talet) uppgiver Folmar van Lunden, att han dit skänkt bland annat ett stenhus med ett tak »väl belagt med tegel». Av påträffade fynd att döma voro både svartbrödraklostret och gråbrödraklostret täckta med munk- och nunne-tegel. Sådant taktegel var det vanligast förekommande, men även fjälltegel användes i 1400-talets Stockholm.

Fig. 17. Uppmätning av källarvåningen i fastigheten Svartmangatan 9, »Nummerlotteriets hus» (kv. Cepheus 2 och 3) visande de tre senare sammanbyggda medeltida husen. Svartmangatan nedåt.

Om 1400-talets fönster giva de skriftliga källornamycket få upplysningar. I sitt bekanta arbete, som dock avser 1500-talet, skriver Troels Lund: »Då voro fönsterrutorna i köpstadshusen av skinn, papper eller horn eller saknades de alldeles, i det att fönstret blott hade en trälucka.» Ännu 1521 kunde — som han berättar — en präst i Köpenhamn i sitt testamente bestämma, vem som efter hans död skulle bli ägare av hans glasfönster — så sällsynta och värdefulla voro de. Vad bottenvåningens butiksfönster beträffar, är det väl säkert, att de aldrig haft glasfönster utan blott träluckor. Ty de få glasfönster, som funnos under medeltiden, voro fast infattade och kunde icke såsom våra öppnas. Glasfönster skulle således ha omöjliggjort all handel genom »öppet vindöga». Ehuru mycket sällsynta, funnos dock glasfönster i 1400-talets Stockholm, ty redan 1421 upptages en Nigils glasmaker såsom broder i S. Gertruds gille, och 1462 utbetalades tre mark till glasmästaren Didrik Rodenborch för glasvindöga i rådets kor och annorstädes; åtminstone 1470 fick även rådstugan glasfönster, ty då erhöll »glasmästaren» 12 öre »för det han byggde fönsterna i rådstugan med kost och öl och så att förbättra rådets kor». Men att glasfönster i borgarhusen varit ytterst sällsynta, antydes därav, att bland de olika yrkesutövare, som förekomma i tänkeböckerna 1474—1492, endast två glasmästare nämnas: Erik glasmästare (1475) och Paval glasmästare (1490); Didrik Rodenborch, som omtalas i kämnärsräkenskaperna för 1462, tyckes således under denna tid ha varit ensam om sitt yrke, som han måhända förenade med något annat. Och bland de rekvisita, som i skotboken upptagas för det stora huset på Fiskastrand, förekommer icke glas till fönster. 1492 omtalas väl en Christiern glasmästare, då i sällskap med Bernt Notke,S. Göransgruppens bekante konstnär. Men när han två år senare ånyo förekommer i tänkeboken, antydes där, att han tillika var målare; han förbjöds då att bruka »tu ämbeten». Denna brist på glasmästare i 1400-talets Stockholm visar väl, att glasfönster ännu ej kommit i bruk. Ej ens Folmar van Lundens så skrytsamma donationsbrev omnämner glasfönster i de hus han ägde.

Fig. 18. Rekonstruerade planer av bottenvåningen i de tre medeltida husen Svartmangatan 9 (kv. Cepheus 2 och 3). I den längst till vänster belägna byggnaden ligga två tunnvälvda affärslokaler, säkerligen ursprungligen försedda med bodluckor mot gatan, och till höger om dessa för den tunnvälvda portgången från gatan in i gården.

Om golven i den tidens borgarhus lämna de arkivaliska källorna inga uppgifter. Med de i räkenskaperna förekommande uttrycken »bottnebräder» eller »botnabräder» avses icke såsom ofta antagits golvbräder utan bräder inköpta från Öster- eller Västerbotten. Vid de företagna undersökningarna av de bevarade medeltida husen, vilka nedan skola närmare beröras, ha även rester av golv påträffats. I källare och bottenvåningar, där golven lågo direkt mot marken eller ovan valv, voro de ofta av tegel eller sten. I de övre våningarna hade man givetvis trägolv, grova plankor lagda på bjälkarna.Huru man ordnat med uppvärmningen och skorstenarna framgår ej heller av de skriftliga källorna. Problemet var särskilt svårlöst, när de olika lägenheterna i huset hade olika ägare. I ett köpebrev omtalas t. o. m. en skorsten, som var gemensam för två olika hus. 1454 sålde nämligen Wilkin Evinkhusen ett vid Skomakargatan beläget hus, som gränsade till ett annat, vilket ägdes av Laurens Ragnarsson. Det försålda husets längd var 12 alnar och bredd 10½ aln, vilket mått dock måste minskas med det, »som skorstenspipan tillsäger, som står vid gatan i änden på den sidan, som Laurens Ragnarssons stenhusmur vetter till». Skorstenspipan — tillägges det — tillhör förenämnda Laurens Ragnarsson »famnshög och ej mera». Huru man med dylika egendomsförhållanden kunnat sköta eldningen, förefaller gåtfullt.

Gårdarna till husen voro oftast mycket små, och vissa hus — såsom de mellan Prästgatan och Västerlånggatan — saknade alldeles gård. Mellan husen vid de smala gränderna lågo ofta åt gränderna öppna gårdar — såsom mellan Trångsund och Prästgatan — andra gårdar lågo inne i kvarteren mellan olika hus. Tomterna voro vid 1400-talets mitt så styckade och bebyggda med nya bostadshus att gårdsutrymmena ofta blivit minimala och icke längre gåvo plats till mera omfattande ekonomibyggnader. Vanligast av dessa ekonomibyggnader var stekarhuset, som kunde vara köksbyggnaden till det egentliga bostadshuset, men ofta torde ha varit ett brygghus. Ett par gånger omtalas även en mältbod såsom liggande på tomten. Vidare funnos kölnahus, stall, lider, svinstior och hemlighus. Stall har jag endast några få gånger sett upptagna bland byggnaderna på en gård inne i gamla staden — säkerligen funnos flera. I riksrådetsprivilegiebrev den 1 maj 1436 skrives emellertid, att »ingen utom borgare må bygga hästastall i staden». Ingen åkare fick enligt burspråken ha mer än en dräng och två hästar och vagnen skulle ställas upp vid hans husport ej på torget. Transporterna på de trånga gatorna sköttes av dragarna, och endast för tyngre varor behövdes häst och kärra; bland utgifterna för bygget vid Fiskastrand förekommer även betalning till åkarna. Ingen husägare fick ha mer än en ko, som icke fick gå på gatan nattetid, och svin, som dock endast under vinterhalvåret fingo hållas inom stadens murar. För några planteringar inom staden fanns däremot knappast något utrymme. Slottet och klostren hade väl sina »örtagårdar», och vid Kindstugatan låg en egendom, som bestod sig med en kålgård, men detta var tydligen ett rent undantag. Stockholmsborgarna hade väl både kålgårdar och örtagårdar, men dessa lågo vid 1400-talets slut på malmarna och endast undantagsvis i den gamla staden.

Fig. 79. Rekonstruerad plan av våningen en trappa upp i de tre medeltida husen Svartmangatan 9 (kv. Cepheus 2 och 3).

Någon grönskande idyll — som man ibland föreställt sig — var sålunda inte staden mellan broarna vid medeltidens slut. »Trädgårdar» omtalas visserligen mycket oftai jordeboken, men så vitt jag kunnat finna betyder »trädgård» alltid eller nästan alltid »trähus». En egendom, som låg nere vid sjön, beskrives såsom ett stenhus med »ett stall, två trädgårdar, en mältbod och ett brygghus». Plats för några trädgårdar i staden inom broarna fanns helt visst icke, och även ute på malmarna föredrog man de mera matnyttiga örta- och kålgårdarna. Husen voro dock, som nämnts, i regel betydligt lägre än nu, och sol och ljus nådde ned i de smala gränderna och trånga gårdarna i långt högre grad än vad nu är fallet.

Tyvärr har intet av Stockholms medeltida bostadshus blivit intakt bevarat till vår tid. Ännu för några årtionden sedan trodde man, att den medeltida bebyggelsen nästan helt var utplånad. Att så inte var fallet ha de under de senaste decennierna bedrivna Stockholmsforskningarna bragt i dagen.

Av trähusen och träkonstruktionerna finns naturligtvis icke mycket kvar. Vid schaktningen för kanslihusannexet och på några andra punkter har dock en del syllar och pålar från bodar och bryggor vid den medeltida strandlinjen påträffats. Av de medeltida stenhusen finns desto mer bevarat. De gamla borgarhusen ha senare blivit påbyggda och ombyggda, nya stora fönster har upptagits, nya trappor och ny inredning har tillkommit, men de medeltida murarna stå alltjämt kvar, dolda bakom puts och senare tillsatser. Vid de systematiska undersökningar, som utförts under Tord O:son Nordbergs ledning, har det visat sig, att medeltidsmurarna ofta finns bevarade i källare- och bottenvåningarna ibland också en eller flera våningar däröver. I kvarteret Cepheus vid Köpman- och Svartmangatorna, där den år 1938 genomförda saneringen gav tillfälle till ett närmare studium, visade detFig. 20. Svartmangatan 9, Nummerlotteriets hus (kv. Cepheus 2 och 3). Uppmätning av fasaden mot Svartmangatan sedan putsen avknackats. De i fasaden bevarade partierna av det medeltida murverket äro mörkare markerade. Fragment av ursprungliga små fönsteröppningar samt runda och långsmala horisontala blinderingsnischer blottades i den medeltida fasaden.sig, att inom de nuvarande 22 fastigheterna funnos rester av lika många medeltida byggnader. Många av de nuvarande fastigheterna bestå av flera medeltida hus, som senare blivit sammanbyggda (fig. 11).

De flesta stenhusen ha varit två eller tre våningar höga (bottenvåning och en eller två våningar däröver), men åtskilliga ha haft fyra eller fem våningar. I byggnaderna Köpmangatan 10, Österlånggatan 25—27, Köpmangatan 7, Kindstugatan 14 och Svartmangatan 10 finns för att nämna några exempel det medeltida murverket bevarat till fyra våningars höjd och i Köpmangatan 2 ännu en våning högre. Husen äro byggda av tegel med källarmurarna av gråstensblock. Många av dem äro uppförda under 1400-talet, men äldre byggnader, vilka redan på 1400-talet tillbyggts och förändrats, finnas också.

I fastigheten Köpmangatan 11 (Cepheus n:r 18) äro de medeltida murarna så gott som helt och hållet bevarade i källarvåningen och bottenvåningen. Den medeltida byggnaden har sålunda haft samma omfattning som det nuvarande gatuhuset med en fasad mot gatan som upptagit hela tomtens bredd. I bottenvåningen finnes ännu den portgång, som i medeltidshuset förde från gatan till gården. Bottenvåningen upptogs ursprungligen av ett enda stort rum med dörröppning åt portgången (fig. 11 och 12) och troligen bodlucka åt Köpmangatan. Detta rum har emellertid sannolikt redan under medeltiden delats i två lokaler, som båda hade bodluckor åt gatan. Källaren har likaledes ursprungligen bestått av ett enda rum, som genom en senare mur delats i två. Källarrummet sträcker sig över tomtens hela bredd. Portgången vilar på två för detta ändamål i källaren slagna valv, burna av en pelare, som har samma bredd som portgången.Nedgången till källaren gick genom en särskild invid portgången uppförd källarhals, som sträckte sig längre söderut inåt gården än själva huset. I källarhalsens fasad emot gården finnes ännu en ursprunglig smal rektangulär ljusöppning bevarad och i portgången en liten triangulär väggnisch. Medeltidshuset har säkerligen haft ytterligare en eller två våningar. Det förefaller troligt att förbindelsen med våningen en trappa upp bestått av en fritrappa, belägen invid källarhalsen på gårdssidan. Flera borgarhus av denna typ med portgång inbyggd i den ursprungliga anläggningen ha påträffats i staden mellan broarna, bl. a. det södra huset å tomten n:r 2 och 3 i kv. Cepheus (fig. 18). Själagårdshuset i kv. Andromeda, som nedan närmare skall beröras, hade också en liknande inbyggd portgång (fig 25). Det sistnämnda huset uppfördes vid början av 1420-talet. Den här beskrivna borgarhustypen kan sålunda dateras till 1400-talets förra hälft.

En annan hustyp visar fastigheten Köpmangatan 7, (Cepheus 16). Medeltidshuset har upptagit tomtens hela bredd mot Köpmangatan (fig. 13). I bottenvåningen finnes ännu på östra sidan den portgång som nu liksom under medeltiden leder från gatan till gården. Portgången sträcker sig icke så långt söderut som huset i övrigt. Fasaden mot gården har sålunda gått i vinkel. I bottenvåningen funnos två rum; det åt gatan belägna har tydligen inrymt en gatubod med bodlucka åt Köpmangatan. I rummet åt gården, där det nuvarande stora trapphuset inbyggts på 1600-talet, fanns en eldstad vid södra väggen. Till källaren förde en trappa från portgången. Den mynnar i ett mindre utrymme; på vardera sidan om detta ligger ett större tunnvälvt källarrum motsvarande de båda rummen i bottenvåningen. I det södra källarrummetfinnes en ursprunglig eldstad bevarad. Det norra källarrummet är, såsom framgår av planen, bredare än det södra och sträcker sig in under portgången utan något fundament eller stöd för portgångens västra omfattningsmur. Det södra källarrummet däremot sträcker sig fram till den västra omfattningsmuren, som sålunda här vilar på källarmuren. Av de gjorda iakttagelserna torde följande slutsatser kunna dragas. Ursprungligen har pä denna tomt legat ett mindre, enrummigt stenhus motsvarande det norra invid Köpmangatan belägna källarrummet. Detta äldsta stenhus har sålunda haft en rektangulär plan med långsidan mot gatan. Redan vid 1300-talets slut eller början av 1400-talet tillbyggdes det mot gården belägna rummet och portgången så att huset nu kom att vända kortsidan åt gatan. Genom denna tillbyggnad hade man sålunda fått ett tvårumshus, som i vissa avseenden liknar parstugan. Flera medeltida borgarhus med liknande plan finnas bevarade i Stockholm. I gårdsfasaden finns det medeltida murverket bevarat till fyra våningars höjd. Vid tillbyggnaden har fastigheten uppförts till denna höjd. De medeltida fönsteröppningarna ha försvunnit vid senare förändringar, men i våningen en trappa upp påträffades i gårdsfasaden den medeltida dubbelportalen med snedfasad omfattning. En fritrappa av trä har från gården fört upp till dubbelportalen. Den, med ledning av bevarade murpartier rekonstruerade byggnaden, stämmer ganska väl med den beskrivning av fastigheten, som gjordes vid försäljning år 1514. Byggnaden var enligt beskrivningen uppförd av sten. I källaren funnos två rum. En portgång förde i bottenvåningen från gatan till gården, och åt gatan låg en salubod. Ovan bottenvåningen voro tre våningar, vilka användes som bostad.

138Fig. 21. Den nyligen blottade och framtagna medeltidsfasaden ovanför den moderna butiksvåningen i fastigheten Västerlånggatan 29 (kv. Iris nr 9), med sin rad av spetsbågiga fönsteröppningar och blinderingsnischer. Under dem ett horisontalt band i mönstermurning och ovanför ett smalt horisontalt blinderingsband. Den medeltida byggnaden torde kunna dateras till 1300-talets slut.Grannhuset på östra sidan, Köpmangatan 5 (Cepheus 11 och 15) är av samma sort. Den äldsta byggnaden på denna tomt har även varit ett rektangulärt, enrummigt stenhus med långsidan utefter Köpmangatan. Under 1400-talet har en tillbyggnad skett åt gårdssidan samtidigt som portgången på östra sidan mellan gatan och gården tillkom. I det mot gatan belägna rummet i bottenvåningen inrymdes enligt en beskrivning 1471 två salubodar med bodluckor åt Köpmangatan; på 1930-talet funnos här också två affärslokaler, skilda av en tunn vägg. Det medeltida murverket finnes bevarat till tre våningars höjd. De båda övre våningarna voro under medeltiden med all sannolikhet uppdelade i två rum, motsvarande det äldsta huset och den mot gården tillbyggda delen (fig. 14).

Den byggnad, som reser sig på tomten n:r 5 i kv. Cepheus, Svartmangatan 13, har ännu delvis gemensam gavel med fastigheten på hörntomten vid Kindstugatan (n:r 6). Tomten är till den inre delen avsöndrad från hörntomten och bebyggdes enligt en år 1484 mellan Jakob guldsmed, som då ägde hörntomten, och Knut skräddare, som innehade tomten n:r 5, träffad överenskommelse med det ännu bevarade medeltidshuset. Knut skräddare skulle få använda Jakobs halva mur och mura på den som en brandmur så högt, som erfordrades. I denna gemensamma mur skulle de båda fastighetsägarna och deras efterkommande ha rätt att »på båda sidor deras sparrar och ankare in att lägga, så ofta dem behov göres». När brandmuren var uppmurad skulle Jakob guldsmed vända sitt dropprum åt Kindstugatan. Den medeltida byggnad, som tillkom efter denna överenskommelse, upptog hela den nuvarande tomten och uppmurades tillFig. 22. De båda medeltidshusen Storkyrkobrinken 5, i hörnet vid Prästgatan (kv. Hippomenes nr 6) efter en teckning dr 1628. Fasaderna voro oputsade; tegelmurverket är ritat i överdriven skala. 1 bottenvåningen lågo tre affärslokaler mot Storkyrkobrinken med dörr och bred stickbågig fönsteröppning eller bodlucka. De båda butikerna i det större huset (t. v.) voro, som de prickade linjerna ånge, tunnvälvda.

fyra våningars höjd (fig. 11 och 15). Här finnes ingen gård med gårdsbyggnader och ingen portgång erfordrades. Huset ligger med gaveln mot gatan och sträcker sig på längden inåt kvarteret. Källarplanen är av parstugu-

141parstugutyp. I murarna i våningarna en och två trappor upp påträffades de ursprungliga bjälklagshålen. Våningshöjden i Knut skräddares hus har varit betydligt lägre än i det nuvarande. Det synes emellertid troligt, att en äldre byggnad funnits på den närmast Svartmangatan belägna delen av tomten och att denna äldre byggnad 1484 blivit på- och tillbyggd.

På tomten n:r 4, Svartmangatan 11, har den medeltida byggnaden endast omfattat den utefter gatan belägna delen av det nuvarande huset till ungefär 14 alnars djup (fig. 11 och 16). Fasaden mot gatan är av samma längd som tidigare, och längst söderut förde då som nu en portgång från gatan in i gården. Källaren finnes så gott som orörd bevarad. Den består av ett enda stort och högt tunnvälvt rum. Källaren sträcker sig icke inunder portgången i bottenvåningen. Källartrappans övre del är senare tillkommen. Ursprungligen har trappan löpt rakt upp till gården. I bottenvåningen påträffades i den ursprungliga gårdsfasaden bredvid denna källarnedgång de igensatta öppningarna till en dubbelportal samt längst söderut portgångens öppning. Genom dubbelportalens ena öppning har man från gården kommit in i bottenvåningen; från den andra har en trappa fört upp till övre våningen. Denna byggning uppfördes förmodligen sedan skomakaren Gottschalk Mangsson år 1476 förvärvat fastigheten. Ett äldre hus, sannolikt av trä eller korsvirke med en källare av sten, fanns dock på tomten, och det synes troligt att delar av dess källarmurar bevarats och använts vid Gottschalks bygge. År 1613 tillbyggdes huset åt gårdssidan av Nikolaus Berchelt. Ankarslutarna med bokstäverna N. B. i den då tillkomna gårdsfasaden minna om tillbyggnaden.Fig. 23. Plan av bottenvåningen i de båda medeltidshusen Storkyrkobrinken 5 (kv. Hippomenes nr 6) enligt teckningen 1628. Tunnvalven i de båda affärslokalerna i det större huset (t. v.) äro angivna med prickade linjer.Det medeltida huset på tomten n:r 2 — det nordligaste av de tre senare sammanbyggda husen vid Svartmangatan, där nummerlotteriet på 1700-talet och Medicinalstyrelsen på 1800-talet hade sina lokaler — är ganska väl bevarat, såsom framgår av de avbildade rekonstruerade planerna (fig. 17—19). Källaren omfattar två större tunnvälvda rum med ett mindre utrymme emellan, där trappan från bottenvåningen mynnar. I bottenvåningen fanns en nu igensatt men i övrigt bevarad portgång, som leder från gatan till gården och norr om denna åt gatan två tunnvälvda rum, som tydligen använts som affärslokaler med bodluckor utåt gatan. Valven finnas ännu kvar. Åt gården ligger ett rum. De båda övre våningarna ha troligen endast bestått av ett stort rum i varje etage. I fasaden mot Svartmangatan finnes medeltida murverk bevarat tre våningar högt. Den nuvarande fjärde våningen är senare påbyggd. I bottenvåningen har dock medeltidsmurverket försvunnit vid senare ommurningar (fig. 20). De båda övre våningarna ha varit utkragade ungefär en halvstens längd över bottenvåningen. Uttagningen har haft en snedfasad profil (se detalj å bilden). Strax ovan de nuvarande fönstren i våningen en trappa upp pryddes medeltidsfasaden av en långsmal horisontal blindering om två tegelskifts höjd, vilken löpt över hela fasadens bredd. De ursprungliga fönstren ha så gott som helt försvunnit, när de nuvarande stora fönsteröppningarna brutits upp i det gamla murverket. En del av en medeltida fönsteromfattning finnes dock bevarad intill underkanten av det nuvarande sydligaste fönstret i våningen två trappor upp. Det har varit en liten stickbågig ljusöppning. Strax ovanför denna funnos spår av cirkelrunda blinderingsnischer, varmed tydligen fasaden varitFit'. 24. Själagården. Uppmätning av den i ursprungligt skick bevarade källaren i den på 1420-talet uppförda Själagården, Själagdrds-ga.an 13 (kv. Andromeda 2). Ovan markytan är den nuvarande byggnaden på tomten helt nyuppförd 1935. Själagårdsgatan löper upptill.

ornerad. Där det medeltida murverket nu slutar upptill synes ett horisontalt band, som sträcker sig över hela norra husets fasad. Stenarna voro här avbilade. Förmodligen har medeltidshusets taklist legat här, men blivit borthuggen vid påbyggnaden. Huset har sålunda ursprungligen haft takfall åt Svartmangatan.

Medeltidshusens fasader ha i regel varit oputsade med omsorgsfullt murade tegel i munkförhand eller vendiskt förband och strukna fogar. De pryddes ofta med enkla blinderingsnischer, cirkelrunda eller rektangulära band, vars vitkalkade botten gav färg åt den röda tegelytan. Fönstren voro i de flesta fallen smala rektangulära ljusöppningar, men rikare former ha också påträffats. I våningen en trappa upp i fastigheten Västerlånggatan 36 (kv. Ulysses 4) fanns spåren av stora kopplade spetsiga fönster med avfasade kanter. Och i fastigheten Västerlånggatan 29 har nyligen en förnämlig arkad med 12 spetsbågiga fönsteröppningar och blinderingsnischer,

TO

— Stockholm vid 1400-talets slut

145som löper över hela fasadens bredd i våningen en trappa upp blottats. Under denna rad är fasaden mönstermurad, och över den löper ett blinderingsband (fig. 21). Trots att fyra fönsteröppningar här hade upptagits i senare tid, fanns det medeltida murverket i våningen en trappa upp så gott som helt bevarat. De senare fönsteröppningarna igensattes, och de ursprungliga öppningarna och nischerna återställdes vid fasadens restaurering 1946, då den märkliga upptäckten gjordes. I bottenvåningen fanns troligen under medeltiden, liksom nu, två affärslokaler, men den ursprungliga fasadmuren med sina stora öppningar för bodluckorna har här helt försvunnit under 1800-talet. Den medeltida byggnaden torde kunna dateras till 1300-talets slut.

De medeltida borgarhusen hade vanligen enkla stick-bågiga portaler. Rikare utbildade former förekommo framförallt på mera monumentala byggnader. Gråbröd-rakyrkans (nuvarande Riddarholmskyrkan) norra vapenhus har ännu sin ursprungliga portal med rikt profilerad omfattning från 1290-talet bevarad. Och på Storkyrkans sydfasad har nyligen den på 1420-talet tillkomna vackra portalen till Själakoret kommit i dagen (fig. 47).

De undersökningar, som utförts å själva monumenten kan beträffande ett par byggnader kompletteras med ett synnerligen värdefullt arkivaliskt material. Den nuvarande fastigheten n:r 5 i Storkyrkobrinken (kv. Hippo-menes n:r 6), som ursprungligen bestått av tre olika hus, byggdes först på 1680-talet samman till ett enda, sedan alla tre husen fått samma ägare. Ehuru ombyggnaden då var tämligen radikal, finnas likväl stora delar av de medeltida husen kvar, och en lycklig slump har här satt oss

146Fig. 25. Själagården. Rekonstruktion av planerna i bottenvåningen och våningen en trappa upp, utförd med ledning av de vid undersökningen i samband med rivningen dr 1933 påträffade medeltida mur-partierna. Själagårdsgatan löper upptill.

i stånd att rekonstruera deras medeltida utseende. 1628 uppstod nämligen en process mellan de dåvarande ägarna, och med anledning därav inlämnades till rådstuvu-rätten dels en tomtkarta över alla tre husen, dels plan-och fasadritningar av de två, som lågo vid Storkyrkobrinken (fig. 22 och 23), publicerade av F. Wernstedt, G. Selling och E. Lundberg.

Äldst är det stora huset vid Storkyrkobrinken. Det ägdes på 1450-talet av Anders Joansson, som likväl då icke rådde om hela huset. Den östra gatuboden ägdes nämligen av två stiftelser, S. Katarina gille och Söndagsallmosan, vilka den 15 december 1460 för 50 mark sålde dem

147till Anders Joansson. Den andra, västra, gatuboden inköpte denne först den 21 augusti 1469, varigenom han blev ägare av liela huset. Säljaren var denna gång en dominikanermunk, Hans Wylle, och villkoren voro, att Hans Wylle, så länge han levde, skulle erhålla tre mark om året, varjämte Anders Joansson efter hans död skulle betala svartbrödraklostret 28 mark. Slutligen skulle Hans Wylle erhålla så mycket »nerskt», att han därav kunde göra sig en kåpa, och så mycket »norderwikiskt», att han därav kunde få en kjortel.

Gatubodarna voro utan tvivel försäljningslokaler, och det är därför klart, att varken Katarina gille, Söndagsall-mosan eller svartmunken Hans använt dem för eget behov utan att de hyrt ut dem till hantverkare eller köpmän, som där hade verkstäder och bodar. Munken hade måhända ärvt sin bod, men de båda stiftelserna hade tydligen köpt boden för att på så sätt, genom hyran, göra ett kapital räntebärande. Någon verkstad behövde Anders Joansson icke, ty han var köpman — 1469 blev han rådman — men av de båda försäljningsbodarna har han förmodligen haft behov. Att döma av överenskommelsen med Hans Wylle kan man gissa, att han handlat med kläde, och 1476 befriades han av sina kolleger i rådet från att erlägga fönsteröre för sina bodar i S. Nicolai port (Storkyrkobrinken).

Den ritning, som bifogats processhandlingarna 1628, ger oss således bilden av ett köpmanshus på 1400-talet — ty några väsentliga förändringar tyckas under den mellanliggande tiden icke hava skett. På tomtkartan uppgives, att två välvda källare befunnit sig under bodarna. Att källarna hört samman med dem, är tydligt, och då butikerna före Anders Joanssons inköp av dem hade

148Fig. 26. Själagärden efter modell i stadsmuseet. Långfasaden mot Själagårdsgatan och södra gavelfasaden.

olika ägare, hade väl var och en av dem sin del av källaren. Detta om den underjordiska delen. Huset ovan jord var troligen ganska typiskt för 1400-talets Stockholm. Av ritningen får man visserligen det intrycket, att det varit av sten, men utan tvivel avsåg ritaren att återgiva den oputsade tegelmuren. Taket var ett sadeltak, som sluttade å ena sidan åt brinken och å den andra åt gården. För vattenavloppet var denna lösning av problemet onekligen mera praktisk än ett gaveltak, från vilket regnvattnet skulle ha runnit ned på grannens tak. Några skorstenar finnas icke angivna -— då dessa för processen saknade betydelse -— men förmodligen voro de flera, kanske två för butikerna och en för våningen en trappa upp. De

149båda butikerna öppnade sig med var sitt stort vindöga, och på plankartan angivas de bakom fönstren liggande rummen såsom »välvda»; även på fasadritningen kan man, om man anstränger ögat, se dessa tunnvalv antydda. Bakom butikerna låg ett stort rum, som mycket väl kan hava varit uppdelat i två och möjligen även varit det, då bodarna hade olika innehavare. Vid sidan av de båda vindögonens breda öppningar fanns två portöppningar åt brinken. Den ena har tydligen lett in till den ena boden, genom den andra har man dels kommit till den andra boden, dels in till gårdsrummet och övre våningarna i huset. Huset var sålunda av alldeles samma typ som det ovannämnda ännu till större delen bevarade å tomten nr 2 (norra huset) i kvarteret Cepheus (fig. 17—20).

Ovanför butikslägenheterna låg en bostadsvåning — med huru många rum veta vi icke, men med tre fönster åt brinken, och det var tydligen här som rådman Anders Joansson residerade, redan innan han inköpt de båda bodarna. Högst upp befann sig en — också honom från början tillhörig — vindsvåning med ett fyrkantigt mindre och ett rundbågigt stort fönster, vilket senare troligen varit försett med en på teckningen ej markerad hissbom, ty utan tvivel var vindsvåningen ett magasin för köpmannen Anders Joanssons varor.

Rådmannens gård låg mitt inne i kvarteret, och vid den hade han tre grannar: i öster huset nr 3 Storkyrkobrinken, i söder huset n:r 2 B Trångsund och i väster den obebyggda södra delen av Jacob bagares tomt. På gården lågo ganska stora ekonomibyggnader.

Hörnhuset vid Prästgatan, som tillhörde Jacob bagare, var mindre ansenligt — det var ju avsett icke för en köp-

150Fig. 27. Svartbrödraklostret. Interiör av västra skeppet i den bevarade klosterkällaren i Södra Beniekebrinken (kv. Venus).man utan för en »gärningsman». När det byggdes, vet man icke, blott att det fanns 1460, ty då uppgives, att Anders Joanssons hus i väster gränsat till Jacob bagares. Det senare är yngre än det förra, ty Jacob bagares hus stötte stumt och utan förband mot det stora huset, vars sidomur således fanns, när hörnhuset uppfördes, och av denna sidomur begagnade sig den, som uppförde Jacob bagares hus. Denna sistnämnda byggnad består emellertid av två sammanbyggda hus, det ena vid brinken och det andra söder därom vid Prästgatan. Gränsen mellan de båda husen anges å planen (fig. 23) av den markerade väggen.

Jacob bagares hus var vida mindre än rådmannens; åt brinken var det blott mellan sju à åtta alnar, men för övrigt indelat på samma sätt, ehuru endast med en källare, som dock icke var välvd utan hade bjälktak. Den hade sin nedgång, »källarhalsen», från Prästgatan och kan mycket väl av Jacob bagare ha uthyrts åt annan person. Bottenvåningen hade ett salufönster åt brinken, genom vilket Jacob sålde sitt bröd, som nog bakades i samma lokal. Vidare ser man här på ritningen en port, som väl ledde både till butiken och till första våningen, där bagaren med sin familj bodde. Bostaden har två fönster åt brinken samt ett åt Prästgatan. Över denna låg även här en vindsvåning, som dock ej hade något hissfönster. Taket var ett pulpettak, sluttande mot Prästgatan. Någon gård hade huset icke •—- nämligen så vitt 1628 års plankarta utvisar. Men en dylik fanns nog 1477. Det förefaller troligt, att Jacob bagare haft en åt Prästgatan liggande öppen gård, som sträckt sig ända till det nuvarande n:r 7 Prästgatan. I varje fall låg här ett område, som först 1478 bebyggdes.

152Jacob bagare synes nämligen ha tänkt att på detta fria utrymme uppföra ett eller två hus, och därvid var det hans mening att liksom vid det äldre huset begagna grannens mur för den del av nybyggnaden, som gränsade till dennes hus, och att själv blott uppföra en ny mur mot dennes gård. Detta lade sig rådmannen likväl emot, och den 22 mars 1477 förständigades Jacob bagare av rådet »att mura upp den muren, som mellan Anders Joanssons hus och honom är, innan S. Mickels dag nästkommande så färdig och fullkomlig, som Anders Joanssons brev utvisar». Förmodligen hade bagaren redan då börjat bygga och uppfört en del av den nya mur, som gränsade till grannhusets öppna gård; den andra muren, som gränsade till rådmannens hus tänkte han komma från. Men innan han hunnit ställa sig rådets befallning till efterrättelse, avled han — förmodligen endast någon månad efter den 22 mars, ty den 20 december samma år skiftades arvet efter honom. Mellan hans änka Elin och Anders Joansson träffades då, den 28 juli 1478, en »förlikning».

Hustru Elin uppförde nu två hus på tomten, det ena sammanbyggt med hörnhuset till ett enda — det som synes på ritningen — det andra såsom ett särskilt hus, det, som sedan kallades det »lilla huset», av vilket vi icke ha någon bild.

Borgarhusen i medeltidens Stockholm voro sålunda av en annan sort än i Hansestäderna i Nordtyskland. De rikt utformade senmedeltida byggnaderna i t. ex. Lübeck och Danzig funnos få motsvarigheter till i Sverige. Husen i Stockholm voro vanligen av en enklare typ, vars ursprung vi finna i antikens städer i medelhavsländerna och som därifrån spridde sig över större delen av Väst-

153europa. I södra och västra Europas städer äro ännu många av Stockholmshusens närmaste anförvanter bevarade.

Ett bland de intressantaste och minnesrikare medeltidshusen i Stockholm — varken ett köpmanshus eller ett hantverkarhus — skattade först så sent som 1933 åt förgängelsen. Det var den gamla medeltida Själagården vid Själagårdsgatan, som efter reformationen inrymt det tryckeri, varifrån Olavus Petris flesta skrifter utgingo och som sedan gjort tjänst som stadens trivialskola. Genom Törd O:son Nordbergs ingripande blev dock något räddat och den ärevördiga byggnaden sakkunnigt undersökt. Resultatet av denna undersökning skall här i korthet refereras. Till institutionen såsom sådan skall jag i ett annat sammanhang återkomma och vill här blott erinra om att Själagården var en staden tillhörig välgörenhetsanstalt, som var dels en prebendegård, dels ett ålderdomshem och en central för fattigvården i staden.

I källaren äro de medeltida murarna och rummen bevarade under den nya byggnaden och kunna nu beses. Ovan jord reste sig Själagården till två våningars höjd, med långsidan utefter Själagårdsgatan och höga trappgavlar mot granntomterna i kvarteret. Huset hade uppförts vid början av 1420-talet. På 1600-talet påbyggdes det med en tredje våning och på 1800-talet med ytterligare en våning. Allt detta är nu borta. Vid rivningen gavs dock tillfälle till en ingående undersökning, och det visade sig härvid, att trots många senare förändringar rester av medeltidsmurar, valv, fönster, rökgångar o. s. v. funnos bevarade. På grundval av de gjorda iakttagelserna har 1400-talsbyggnaden i sin helhet kunnat rekonstrueras (fig. 24—26).

I bottenvåningen fanns åt Själagårdsgatan ett stort

154mittrum och bakom detta ett annat, smalare, troligen en öppen loggia mot Baggensgatan, som här svällt ut till ett mindre torg. Härifrån ledde en trappa upp till övervåningen. På båda sidor om den stora mitthallen lågo andra rum, åt söder två — det ena med tunnvalv, det andra med kryssvalv — som varit föreståndarens. Till föreståndarens bostad kom man genom en förstuga, som också ledde till det stora mittrummet. Åt norr lågo likaledes två rum, det större med fyra kryssvalv och det mindre täckt med ett tunnvalv. I dessa rum bodde förmodligen några av dem, som köpt sig in i stiftelsen. Den stora mitthallen har förmodligen varit anstaltens matsal, där de fattiga en gång om året utspisades. I den övre våningen lågo, över föreståndarens rum, bostad för de präster, som voro anställda vid stiftelsen, och på den andra sidan liksom i bottenvåningen rum för åldringarna. Det stora mittrummet i denna våning kanske också använts som sal; det kan också tänkas att även detta rum använts som bostadsrum för åldringarna.

De största byggnadskomplexen i medeltidens Stockholm voro emellertid klosteranläggningarna och den kungliga borgen. Svartbrödrakonventet, som tillkommit kort före 1300-talets mitt och som fortbestod till reformationen, låg som bekant vid den gata, som med anledning därav fick namnet Svartmangatan eller Svartmunkega-tan. Klosterområdet, som sträckte sig ned till Södra Benic-kebrinken, indrogs 1528 till kronan, då bröderna — i varje fall de flesta — fingo giva sig i väg, och 1547 nedbröts svartmunkarnas kyrka för att lämnä material till nybyggnaderna å Vasaslottet. Själva klosterbyggnaderna lämnades dock tämligen orörda, det »gamla klosterhuset» — som det ännu kallades — kom i olika händer, och

1551621 blev en större del av dem riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielms egendom. Ovanpå klosterhusets två våningar uppförde han då ytterligare två, och på 1700-talet blev huset åtminstone två gånger reparerat. Ännu kraftigare var den ombyggnad, som företogs 1877—1878, då det forna palatset höjdes med ännu en våning, och kanske mest barbarisk var den reparation, som följde 1906. Genom dessa upprepade ingrepp har nästan allt, som ovan jord kunde giva betraktaren en föreställning om klostret och palatset, utplånats.

Ganska mycket av den gamla klosteranläggningen finnes dock ännu kvar. Ett dominikanerkloster hade i regeln följande plan. På ena sidan om kyrkan låg kyrkogården och på den andra sidan själva klostret med de för munkarna avsedda lokalerna, som enligt konstitutionerna ej borde vara mer än trettio fot höga. Klosteranläggningen sträckte sig över nuvarande kvarteren Juno och Venus samt Prästgatan och Tyska Stallplan, en vid slutet av 1500-talet upptagen gatuförbindelse rätt igenom det gamla klosterområdet. De lämningar av klosteranläggningen, som vid undersökningarna på 1930-talet påträffades i kvarteret Juno och i Tyska Stallplan, lågo helt under den nuvarande markytan. I det forna Gyllenhielm-ska palatset i kvarteret Venus däremot finns i den sydöstra mot S. Benickebrinken (Österlånggatan) vettande delen medeltida murverk bevarat till två våningars höjd över gatunivån (fig. 27).

I det parti, som ligger längst ned i brinken, finnes, under jorden, ännu den medeltida källaren nästan orörd kvar. Den delas — jag citerar här och i det följande Nordberg —- av två pelare i två skepp om sammanlagt sex mycket oregelbundna kryssvalv. Ursprungligen har

156Fig. 28. Priorns i Svartbrödraklostret sigill år 1509 med den undergörande altarbilden frän klosterkyrkan i mittfältet.

källaren varit en stor sal, som senare, dock under medeltiden, delats i två, och från Benickebrinken har en trappa lett ned till källaren. I källaren finnas fyra ursprungliga öppna spisar bevarade, placerade i källarens fyra hörn. Golvet var ursprungligen lagt av röda och grå sandstenshällar av vilka rester fanns kvar under en senare kullerstensättning. Vilken användning denna lokal haft under klostertiden är svårt att avgöra. De fyra spisarna och den direkta förbindelsen med Benickebrinken tala för att klostrets gäststuga varit belägen här. Våningen över denna källare bestod i följd av brinkens starka slutt-

157ning dels av en bottenvåning i brinken, och dels av en ny källare högre upp i kvarteret i hörnet av Svartmangatan och Tyska Stallplan. Då bottenvåningen i brinken 1906 ändrades om till butiker, förstördes rummens medeltida karaktär. De gamla tunnvalven bortbilades, och stora butiksfönster uthöggos. Även den övre en trappa upp i Benickebrinken liggande våningen har tyvärr förstörts vid en ombyggnad på 1900-talet. Här funnos ett par smärre kryssvälvda och ett större tunnvälvt rum samt två stora kryssvälvda salar, av vilka den ena hade sin långsida längs Prästgatan. Vid ombyggnaden höggos valven bort och ersattes med plana tak. Man måste »djupt beklaga, att så kunnat ske i vår tid med detta medeltidsrum, till vilket intet motstycke finnes i Stockholm, det rum, där kanske Sten Sture valdes till riksföreståndare och där flera viktiga händelser i Sveriges historia tilldragit sig.»

Svartbrödraklostret var nämligen en av de mest betydande institutionerna i Stockholm under medeltidens senare del och spelade under unionstiden en viss roll i stadens och rikets historia. I Svartbrödraklostrets lokaler höllos många av de viktigaste politiska överläggningarna och sammanträdena. Mest bekant var klostret för sin undergörande korsnedtagningsbild, Helga lösen, till vilken man vallfärdade från när och fjärran (fig. 28).

Gråbrödraklostret på nuvarande Riddarholmen var äldre. Tack vare frikostiga donationer av konung Magnus Ladulås kunde det uppföras under 1200-talets sista decennier och torde i huvudsak ha stått färdigt omkring år 1300. Gråbröderna hade på den fria holmen utanför den gamla stadsmuren möjlighet att bygga ut en mycket stor anläggning och att ge den en mera regelbunden plan.

158Fig. 29. Grdbrödraklostret. Klosterkyrkans, nuvarande Riddarholms-kyrkans, interiör mot sydväst. T. v. synes ett av de ursprungliga höga spetsbdgiga fönstren i kyrkans sydfasad ovan den låga korsgången, till vilken den spetsbdgiga dörröppningen därunder förde. Korsgången utefter kyrkans sydfasad lades redan under HOO-talets förra hälft till kyrkan som ett sidoskepp på södra sidan. / bakgrunden yttre fasaden på västra klosterlängans norra gavel. Sedan tornet på 1400-talet uppförts är den innersidan av dess södra vägg, men har bevarat sina ursprungliga dörr- och fönsteröppningar.I Erikskrönikan, som skrevs omkring trettio år senare, skildras Gråbrödraklostret som det vackraste och ståtligaste i landet.

»Kyrkan är vän och stor

och haver ett fagert och ljust kor,

valvbågarna äro alla lagde med guld»,

fortsätter krönikören. I detta ljusa kor fick Magnus Ladulås sin sista vilostad i en samtidigt med kyrkan murad grav.

Klosterkyrkan finns så gott som helt bevarad i den nuvarande Riddarholmskyrkan. Vi kunna ännu i dag bese dess 1200-talsfasader, där icke de senare uppförda gravkoren dolt dem. Och i det inre stå ännu mittskeppet, koret, norra sidoskeppet och norra vapenhuset i sitt ursprungliga skick med samtida målningar i valven. Det södra sidoskeppet lades till kyrkorummet under 1400-talets förra hälft. Här låg tidigare klostrets korsgång, som höjdes och ombyggdes till det nya skeppet. På 1400-talet tillbyggdes tornet (fig. 29).

Under 1400-talet skedde också betydande tillbyggnader och förändringar av klosterlängorna, som lågo på kyrkans södra sida i sluttningen ned mot Riddarfjärden och omslöto en stor fyrkantig klostergård. Klostret hade alltjämt mäktiga beskyddare och donatorer bland stormännen. Konung Karl Knutsson, som år 1470 avled på Stockholms slott, begrovs vid Magnus Ladulås' sida i Gråbröd-rakyrkans kor.

Gråbrödraholmen och klostret lågo ju egentligen utanför den muromgärdade medeltidsstaden, men voro förenade med denna genom en bro vid ändan av nuvarande Gråmunkegränden. Under 1400-talet hade emellertid

160Fig. 30. Grdbrödraklostret. Stjärnvälvt rum med dr 1948 framtagna kalkmålningar från 1400-talets senare del i fastigheten Birger jarls torg 7, det s. k. Gymnasiehuset (nu Riksräkenskapsverket), i vilken stora delar av den västra klosterlängan alltjämt finnas bevarade.

11 — Stockholm vid 1400-talets slut

161utanverk för stadens försvar anlagts på holmén, som nu knöts närmare staden, och klostret skymtar ofta i stadens historia. Gråbrödraklostret var även en rik och mäktig institution med stora lokaler, dit ofta politiska överläggningar och möten förlades. Vid början av 1500-talet samlades man t. ex. upprepade gånger till rådsmöten där.

Efter reformationen användes klosterbyggnaderna för olika ändamål bl. a. som sjukhus och ålderdomshem. Under Johan III:s tid förlades en högskola hit, som under den norske jesuiten Laurentius Nicolais ledning blev en central för den katolska propagandan. Johan III lät i samband härmed restaurera både klosterbyggnaderna och kyrkan. Genom den regleringsplan för Riddarholmen, som fastställdes av Gustav II Adolf och som genomfördes under de följande decennierna, revos de närmast kyrkan belägna klosterlängorna så att den nuvarande gatan eller öppna platsen på kyrkans södra sida tillkom.

Av den stora klosteranläggningen finns dock mycket betydande delar bevarade, dels i tornets nedre partier och dels i byggnaderna på södra sidan om den framdragna gatan, gamla riksdagshuset och gamla gymnasiehuset. Vid en år 1948—49 utförd restaurering av den sistnämnda byggnaden har undersökningar kunnat utföras och murar och rum från klostertiden åter bragts i dagen, bland annat delar av korsgången och ett märkligt rum, där vid en ombyggnad under 1400-talet ett stjärnvalv slagits in och försetts med dekorativa målningar, som nu åter blottats (fig. 30).

Utom klostren funnos endast två monumentala byggnader i Stockholm, bykyrkan och slottet. Till den förra skall jag i annat sammanhang återkomma. Slottet låg

162utanför »borgarnes» stad, som jag här sökt skildra, och ett — även kortfattat — referat av Martin Olssons undersökningar skulle taga ett för stort utrymme. Stadens mest omfattande byggnadsföretag gällde icke något husbygge. Under större delen av medeltiden och 1500-talet arbetade man i Stockholm på att uppföra, förstärka och vidare utbygga de murar, portar och torn, som hägnade medeltidsstaden och skyddade den mot fiender. Om stadsmurarna och tornen finnas några uppgifter i ett följande kapitel. En annan stadens byggnad var rådhuset. Men detta var under medeltiden på intet sätt monumentalt, utan en oansenlig byggnad, som i alla fall för medeltidens Stockholm hade en stor betydelse. Då sedermera under 1600-talet, alla kvarteren i »gamla sta'n» fingo namn lånade från den grekisk-romerska mytologien, var det, där rådhuset låg, det enda, som fick — och ännu bär ett svenskt; det kallas Rådstugan.

163 VII

KYRKOGÅRDEN

För att förstå rådhusets äldre historia torde det vara nödvändigt, att vi först vända oss till dess granne, kyrkogården.

Då en bykyrka först uppfördes i Stockholm — troligen kort efter mitten av 1200-talet — fanns ännu gott om utrymme i staden, och man kunde därför taga till en någorlunda rymlig kyrkogård. Ehuru dess utsträckning, så vitt jag vet, icke beröres i någon handling från medeltiden, är det därför så gott som säkert, att denna äldsta kyrkogård sträckt sig runt kring hela kyrkan, i norr och i söder, i öster och i väster, och vi skola därvid erinra oss, att den äldsta bykyrkan var betydligt mindre än den, som vi känna från medeltidens slut. En gammal kyrkogårds ursprungliga form kan nämligen i regel utan större svårighet angivas. Kyrkogården bildade nämligen en rektangel, någon gång en kvadrat, i vars mitt kyrkan låg, ibland mer åt öster, ibland mer åt väster. Vad nu Stockholms bykyrka beträffar, ha vi två bestämda gränslinjer till ledning vid en rekonstruktion av arealen, nämligen Trångsund och Källargränd, som i väster och öster begränsa den södra delen av kyrkogården. Säkerligen ha öst- och västgränserna för hela kyrkogårdenlegat i linje med dessa gränder. Sydgränsen angavs av rådhuset, och endast nordgränsen är mera obestämd.

Så när som på den lilla relikten i söder emellan kyrkobyggnaden och Börsen har emellertid Stockholms kyrkogård totalt försvunnit. Den västra delen, som låg framför kyrkans huvudingång, var redan från början tämligen smal, enär den äldsta bykyrkan låg i rektangelns västra del. Den terrass, på vilken bykyrkan och kyrkogården lågo, sträckte sig likväl under medeltiden över det nuvarande Trångsunds mer än halva bredd, och den medeltida gränden, som gick fram mellan husraden och terrassmuren, gjorde således i hög grad skäl för namnet. Utrymmet framför kyrkan var i följd härav icke så litet. Men omkring 1420 uppförde man framför den dåvarande kyrkans ingångsport ett stort fyrkantigt torn och kort därefter tillkom, söder om tornet, det s. k. Själakoret. Norr om tornet byggdes slutligen på 1480-talet ett nytt kor, de 10,000 riddares och de 11,000 jungfrurs kor. Alla dessa byggnader hade uppförts på kyrkogårdens mark, och terrassen väster om kyrkan blev slutligen så smal, att den icke längre kunde användas till begravningsplats. Terrassmuren mot Trångsund bortschaktades dock först så sent som 1816, och först då erhöll gränden sin nuvarande bredd.

Den östra delen av kyrkogården hade försvunnit tidigare än den västra. Under drottning Margaretas tid vid början av 1400-talet tillbyggdes den gamla kyrkan åt öster, så att den blev mer än dubbelt så lång som förut, och för denna nybyggnad offrades en stor del av kyrkogårdens östra parti. Mycket längre åt öster än den nya kyrkans — nu försvunna — kor kan den gamlakyrkokyrkogården med hänsyn till linjen från Källargränd icke hava sträckt sig.

Fig. 31. Trakten norr om Storkyrkan, rekonstruktion av kvarter och gator vid medeltidens slut, inlagda på en karta över Stockholm från 1600-talets slut. Slottets vallgrav, port och rondell äro utlagda efter kartan, de funnos ej på medeltiden.

Ännu längre fortbestod den norra delen av kyrkogården, som även omnämnes i jordeboken. De Brun har försökt att å en kartskiss rekonstruera trakten norr om kyrkan vid medeltidens slut, samt har även upprättat en husägarlängd. Huset nr 1 var skolstugan, till vilken vi sedan skola återkomma, nr 2 omtalas 1507 såsom ett av »the tu stenhusen vestan nest skolastugan nordan kyrkogården» och i nr 3 bodde Laurens orgelekare. Granntomten förvärvades 1528 av Gustav Vasa ochsades ligga »på Skolbacken vid den gatan, som löper in till bödelsstugan, östra gatan, näst nordan hörnhuset, som ligger vid kyrkogården, där herr Laurens orgelekare uti bodde». Kyrkogårdens nordgräns är genom dessa lokaluppgifter klart angiven. Men även västgränsen kan bestämmas. Denna angives, som sagt, om man drager en linje från Trångsund mot norr, och att här legat en kyrkogård, framgår av ett för icke så många år sedan gjort fynd. Då man grävde i den öppna platsen framför det Oxenstiernska palatset (nr 8 å kartan fig. 31) i hörnet av nuvarande Storkyrkobrinken och Högvaktsterrassen fann man här benrester, tydligen från en äldre begravningsplats.

Ett område norr om en kyrka hade dock i medeltidens folktro ett mycket dåligt anseende. I Strängnäs kallades den norr om domkyrkan belägna fjärdingen Helvetet, och samma namn fick i Stockholm det område, som begränsades av Helvetesgränden (nu Prästgatans norra avslutning), S. Nicolai port, kyrkogårdens norra del och gatan till bödeln — till denna illa ansedda trakt hade nämligen bödeliet förlagts. Norr om kyrkan tyckas därför blott självspillingar, brottslingar och »löst folk» hava jordats. Såsom begravningsplats användes området dock ännu under 1500-talet, men den 16 september 1549 tillsades kyrkovärdarna, att de skulle »ingen tillstädja att begravas uti kyrkan eller kyrkogården utom de bästa borgare och deras hustrur, om Gud täckes kalla dem; legofolk och andra skola begravas ute på malmarna». Området norr om kyrkan förvandlades till en öppen plats framför slottet.

Vi vända oss nu till kyrkogårdens södra del — den enda, som återstår. Men även denna torde vara betydligtmindre än den ursprungliga. Genom en rad kapell, som tillbyggdes vid bykyrkans sydsida togs en betydande del av den ursprungliga kyrkogården i anspråk och än kraftigare blev förminskningen i söder. Genom en stads tillväxt i folkmängd behövdes naturligtvis ökat utrymme för bostadsbygge, och de döda fingo därför lämna plats för de levande. Så skedde i flera städer. 1293 uppläts i Kalmar en del av kyrkogården till husbygge, varvid bestämdes, att kyrkan skulle erhålla hälften av inkomsten från de hus, som byggdes på området. En annan dylik avsöndring skedde i Västerås. Särskilt i en befästad stad som Stockholm var naturligtvis denna utrymmesökning ett starkt behov, och tomterna i närheten av Stortorget och bykyrkan voro ju de värdefullaste. Då man likväl under medeltiden höll på en gravplats antingen uti själva kyrkan eller i den närmast denna liggande marken, låg lösningen av problemet tydligen i nya mera periferiskt belägna kyrkor. Och det var dylika Stockholm ganska snart fick. Redan på 1200-talet tillkommo de båda franciskanerklostren, gråmunkarnas på Riddarholmen och klarissornas på Norrmalm, båda med kyrkogårdar, som i dessa nästan folktomma trakter utan svårighet kunde utvidgas, samt vidare S. Örjans och S. Jacobs kyrkogårdar. Därigenom hade det trångbodda Stockholm »inom muren» — även utan anlitande av svartbrödernas lilla, på 1300-talet tillkomna kyrkogård — fått möjlighet att minska den vid bykyrkan liggande kyrkogården och upplåta det på så sätt vunna området till hustomter. Det var detta, som skedde, då man efter den förödande eldsvådan 1330, som lade stora delar av staden i aska, på sätt och vis tvingades att bygga en ny stad.

VIII

RÅDHUSET

Detraktar man nu den äldsta plankartan över kvarteret Rådstugan med de många där angivna tomterna, kan man skönja en mittlinje, som tvärs igenom kvarteret går från Trångsund till Källargränd och skär tomten i två delar, den ena med hus, som vetta åt Stortorget, den andra med hus, som vända sig åt kyrkogården och bykyrkan. Enligt min förmodan ha de senare tomterna ursprungligen varit en del av kyrkogården. Då byggnaderna i kvarteret 1330 brunnit och åter skulle sättas i stånd och i flera fall till större delen nybyggas, började man nog också för nybebyggelse taga i anspråk det område, som förut varit en del av kyrkogården. Det är möjligt, att staden redan vid detta tillfälle förvärvat den tomt, som låg bakom det brandhärjade rådhuset, och så småningom utvidgades och tillbyggdes rådhuset åt detta håll. Av de övriga ägarna av tomter vid Stortorget var det blott en, som köpt och bebyggt den bakom hans hus vid kyrkogården liggande tomten, och denna tomt kan han lika väl först på 1400-talet hava förvärvat.

I den bekanta relationen om de s. k. Käpplingemorden i juni 1392 finnas några uppgifter om rådhuset. Tidigt en morgon — berättas det här — gick en fattig man över

169kyrkogården, och därvid kom han att höra, att det talades inne i rådhussalen. Mannen, som tyckes hava haft någon anställning i rådets tjänst, förmodligen såsom »stadens sven» eller rådhusets vaktmästare, fruktade då, att han kommit för sent till sitt arbete, varför han skyndade till Stortorget, där han då såg en mängd beväpnade män stå framför »lilla porten» till rådhuset. Av denna notis framgår, ätt rådhuset då sträckte sig från Stortorget till kyrkogården och att själva »rådstugan», d. v. s. rådhussalen, hade fönster mot norr, mot kyrkogården (fig. 32—34).

Rådhuset upptog vid denna tid blott en ringa del av kvarteret. Under medeltiden genombröts detta nog av smala gränder, eller inkörsportar, som från Stortorget löpte till kyrkogården. I hörnet av Källargränd och Stortorget låg ett gammalt stenhus, som 1468 inköptes av rådmannen Peder Jönsson. Invid dess västra vägg låg en byggnad, som tillhört Sancta Barbaras gille och som sedan helt sammanbyggdes med hörnhuset. Väster därom låg det äldsta rådhuset. Dess grannhus längre åt väster vid Stortorget ägdes på 1460-talet av konung Karl Knutssons kansler Klaus Ryting och kallades därför, även långt efteråt, för »kanslershuset». Medan rådhuset låg med gaveln åt torget, hade Rytings förnämliga hus en lång fasad med fönsteröppningar i rad mot Stortorget. Väster om Rytings hus förde en gränd in till en stor gård i kvarteret. På andra sidan gränden låg en smal medeltida byggnad med gaveln mot torget. Denna sammanbyggdes senare med det Rytingska huset och gränden överbyggdes. Väster härom låg den byggnad, som senare kallades »Tenngjutarhuset» och som på 1460-talet troligen ägdes av borgmästaren Bengt Små-

170Fig. 32. Gamla Rådhuset vid Stortorget; i bakgrunden Storkyrkans torn. I förgrunden längst till vänster synes »Kopparmatte». Efter en lavering år 1768 av Jean Erik Rehn.

länning, vilken åtminstone ägde det 1496, då han skänkte det till sin måg Knut guldsmed. Det sista huset vid Stortorget, i hörnet av Trångsund, tillhörde en annan guldsmed Otte. Andra hus lågo vid Trångsund och vid kyrkogården.

Rådhuset var således en ganska liten byggnad. Huru långt tillbaka ett dylikt rådhus funnits, veta vi icke, men redan i Bjärköarätten omtalas en »rådstuga» (§ 22), och denna låg naturligtvis vid stora torget, med all sannolikhet på samma plats som senare. Detta rådhus, som säkerligen var uppfört av sten, härjades emellertid av elden år 1330. Vid återuppbyggnaden, då med all san-

171nolikhet de gamla murarna användes, är det möjligt, att rådhuset utvidgats med en tillbyggnad norrut och kommit att upptaga en större areal än förut. Nya eldsvådor 1407 och 1419 förstörde tak och inredning och allt brännbart som fanns i huset men själva byggnadskroppen stod intakt och i stort sett återställdes nog rådhuset vid restaureringen i sitt tidigare skick. Någon plankarta från medeltiden över kvarteret äga vi naturligtvis icke. Den äldsta vi hava är först från 1728, men så sen den än är, säger den oss dock åtskilligt om kvarterets äldre historia, ty själva tomtområdena tyckas icke hava undergått några väsentliga förändringar. Tilläggas kan, att plankartan 1728 över kvarteret suppleras av andra från 1732 över de olika rummens användning inom det dåvarande rådhuset och av en lavering av Jean Erie Rehn från 1740-talet över de olika husens fasader åt Stortorget. Men laveringen ger oss i varje fall icke direkt någon bild av rådhusets utseende under medeltiden, åtminstone icke före 1419 års brand (fig. 32—34).

Rådhuset 1389 var en tämligen smal byggnad, som från Stortorget sträckte sig till kyrkogården och som hade grannhus i kvarteret både i öster och väster. Under 1400-talets senare del befanns emellertid detta rådhus för litet för stadens administration, och man blev därför betänkt på att utvidga det, särskilt med hänsyn till behovet av administrationslokaler och tillräckliga häkten. Enklast var naturligtvis att söka förvärva grannhusen. Kanslershuset ansågs kanske för dyrbart — Klaus Ryting var nog ej heller hågad att sälja det -— och man kastade därför sina blickar på den östra grann-tomten, som då ägdes av en svartmunk, broder Mickel. Den 22 augusti 1468 köptes denna tomt av rådmannen

172Fig. 33. Plan av bottenvåningen i rådhuskvarteret vid Stortorget efter en uppmätning är 1728.

(sedan borgmästaren) Peder Jönsson, och dess läge angives mycket noga. Han inköpte: »ett gammalt stenhus liggande öster från Sancta Barbaras hus och därmed den tomten därnäst uppå Stora torget ined bodar och källare så långt och så brett som samma tomt sig själv tillsäger, liggande tvärt över Engelke Frowenloffs stora stenhus». Det sistnämndas läge är alldeles säkert känt. Det låg vid Stortorget i hörnet av Köpmangatan och Käl-largränd. Tomten mitt emot var således den östra tomten i rådhuskvarteret vid Källargränd. Köpet gällde sålunda ett gammalt stenhus i hörnet vid Stortorget och Källargränd, med affärslokaler i bottenvåningen och

173källare under samt tomten, som helt upptogs av stenhuset och vars mått sålunda detta utvisade. Stenhuset säges ligga öster om S. Barbaras hus. Detta var ett av de många hus, som S. Barbaras gille ägde i Stockholm, men om detta finnes ingen annan uppgift än den nu anförda. Det har tydligen legat emellan rådhuset och hörnhuset vid Källargränd med en smal gavel om två fönsters bredd mot Stortorget. Förmodligen hade det redan vid denna tid övergått i stadens ägo och användes som ett annex till rådhuset, men kallades alltjämt —- liksom senare skedde med de andra husen i kvarteret — med sitt gamla namn.

1917 utfördes åtskilliga gatuarbeten i Källargränd och därvid blottades under gatunivån rester av ett hus, som från rådhuskvarteret sträckt sig ut över den under medeltiden betydligt smalare Källargränd. Resterna bestodo av en tunnvälvd källare, som sammanhängde med den nuvarande Börskällaren. Denna välvda källare var sålunda allt som till vår tid bevarats av det hus, som Peder Jönsson köpte 1468. I övrigt revs byggnaden till grunden, när Börshuset uppfördes.

Att rådman Peder Jönsson skulle till staden hava avyttrat det gamla stenhus, som han 1468 inköpt — därom finnes inga uppgifter i handlingarna.

Men det förefaller som om staden i varje fall kort därefter var i besittning av det. Sannolikt utfördes i samband härmed en ombyggnad av detta hus och förmodligen också av det tidigare förvärvade Barbaras gilles hus. Bland kämnärernas räkenskaper för 1470 finna vi ock en utgift: 2 öre för porten i rådstugången, troligen sålunda ytterporten till den välvda gång som på det äldsta rådhusets östra sida, invid gilleshuset, förde

174in till rådhusgården. Redan två år tidigare hade Lars timmerman i flera poster uppburit ersättning »pro labore», som kanske också gällde rådhusets utbyggnad. Åren 1470 och 1471 utbetalades enligt räkenskaperna »murmästarlön för siskabur och tjuvakällaren åter bygga». Förmodligen uppfördes nu »siskaburen», ett av häktena, på den plats i bottenvåningen, där vi återfinna den på uppmätningen av rådhuskomplexet år 1732: öster om rådhusgården invid nordmuren på S. Barbaras gilleshus och sammanbyggd med detta. 1472 insattes glasvindögon, i rådstugan. Det ökade utrymmet medförde också en omplacering av lokalerna i det gamla rådhuset. Med »rådstugan» betecknades under medeltiden dels hela rådhusbyggnaden, dels det rum, där rätten hade sina sammanträden. Denna sistnämnda lokal hade, sedan det äldsta rådhuset tillbyggts norrut, varit belägen i bottenvåningen i denna tillbyggnad mot kyrkogården. Det var under detta rum som »tjuvakällaren» iordningställdes med en trappa ned från rådhusgården. I tänkeböckerna från 1490-talet kallas rummet i bottenvåningen »gamla rådstugan». Den 15 oktober 1491 flyttades en del föremål från »gamla rådstugan» »upp i nya stadsskriveriet». Stadsskrivaren hade sålunda då fått en ny lokal i den övre våningen. »Rådstugan» har förmodligen samtidigt eller något tidigare flyttats upp till övre våningen. I denna våning låg från början den stora rådhussalen, på 1732 års uppmätning betecknad som »gamla rådhussalen». Det var ett stort rektangulärt rum, som upptog hela den övre våningen i den äldsta byggnaden med gaveln ut mot Stortorget. Här fanns förmodligen det burspråk, som användes när kungörelser och proklamationer skulle uppläsas. I bottenvåningenFig. 34. Planer av bottenvåningen och våningen en trappa upp i Gamla Rådhuset vid Stortorget efter uppmätningar 1732.mot torget smyckades fasaden vid 1400-talets slut med ett säkerligen rikt utsirat »bislag». »Den gamla rådstugan» användes vid mitten av 1500-talet som förvaringslokal för arvegods, som skulle skiftas, men apterades 1570, då en ombyggnad av rådhuset påbörjades, till häkte, ehuru den fortfarande fick bibehålla namnet »den gamla rådstugan». På plankartan 1732 finna vi ock hela bottenvåningen upptagen av arrestrum, och ännu på denna plankarta bär »gambla rådstugan» det hävdvunna namnet. Bottenvåningen i det tillköpta hörnhuset hade, troligen redan kort efter 1468, upplåtits åt rådhuskällaren, som givit sitt namn, Källargränden, åt den bredvid liggande gränden.

Omkring tjugo år senare tyckes staden ha varit betänkt på att ytterligare utvidga sitt rådhus och kastade då sina blickar på det hus, som tillhört Engelke Frowenloff och hans hustru, vilka då båda voro döda. Huset låg visserligen på andra sidan Källargränd, »östan rådhuset» — som man nu med fullt fog kunde skriva — men att förena det med detta erbjöd ingen svårighet, och jag vill här erinra om att Källargränd då var betydligt smalare än nu; detta framgår tydligt av Rehns lavering och av det nyss omtalade fyndet i Källargränd 1917. Man behövde därför blott överbygga den smala gränden med ett valv, som fortfarande kunde lämna passagen fri till kyrkogården och slottet. På så sätt skulle man hava fått ett stort komplex i hörnet av Stortorget och den tidens förnämsta gata, Köpmangatan. Köpet skedde den 6 juli 1489, och staden betalade då den vid dåtida husköp oerhört stora summan av 1,200 mark. Men man måtte tydligen hava ekonomiskt överansträngt sig vid detta köp, och antingen gick köpet tillbaka eller ock såldeman kort därefter huset åt någon annan, ty så vitt man av de bevarade handlingarna kan se, tog staden aldrig Engelke Frowenloffs hus i besittning.

Vid 1400-talets slut bestod rådhuset således blott av de sammanbyggda husen vid Stortorget i östra delen av kvarteret, samt utbyggnaden av det äldsta rådhuset mot norr till kyrkogården. De senare utvidgningarna skedde först under 1600-talet.

Grannhuset i väster, »kanslershuset», hade 1491 inköpts av Sten Sture, som 1497 donerade det till sin »bysseskytt», mäster Örjan skrivare. Det säges då ligga »västan rådstugan vid stora allmänningstorget». Vid kyrkogården säges det ligga mellan »gamla rådstugan och Erik Joanssons byggning», vilken senare låg vid kyrkogården och ej sträckte sig till Stortorget, där Knut guldsmed ägde kanslershusets västra granntomt. Egendomen omfattade sålunda nu tre eller fyra medeltida byggnader kring en stor gård (fig. 33): byggnaden närmast väster om äldsta rådhuset vid Stortorget, byggnaden närmast väster om »gamla rådstugan» vid kyrkogården och den smala längan väster om gården och portiken. Genom några mellanhänder kom huset sedan i Gustaf Vasas ägo, och 1544 skänkte han det till sin systerson Peder Brahe. Huset värderades år 1594 på begäran av Per Brahes arvingar och uppskattades då till 2,300 daler. Samtidigt begärde arvingarna, att få flytta ut fasaden i linje med den framspringande portiken (se bilderna fig. 32—34), varvid dock bottenvåningen skulle byggas som »en allmännelig porticus och öppen spatsergång» med stenpelare i den nya fasadlinjen. Efter någon tvekan beviljades följande år det begärda byggnadstillståndet, under förbehåll att denna öppna arkad aldrig iframtiden finge instängas, att rådhuset icke skulle mista något dagsljus genom denna byggning och att några fönsteröppningar icke finge anordnas i övervåningens östvägg på det framskjutande partiet, varigenom man kunde höra vad som avhandlades i rådstugan. Denna utbyggnad kom dock aldrig till utförande. Per Brahe d. y. sålde sedermera huset till drottning Kristina, som 1653 skänkte det till Johan Gabriel Stenbock. Från denne förvärvades denna egendom 1678 av staden, som därigenom skaffade rådhuset ökat utrymme.

Något senare inköptes det Oxenstiernska huset, beläget i nordöstra hörnet av kvarteret, vid kyrkogården och Källargränd. År 1582 ägdes huset av Bengt Gabrielsson Oxenstierna, vars son Gabriel Bengtsson på 1620-talet rev det och på tomten uppförde ett för den tidens förhållanden mycket högt hus i holländsk stil. Det gick sedan i arv i släkten, men inköptes i slutet av 1600-talet av staden, som själv tog en del i bruk och hyrde ut återstoden till franska församlingen. Tre trappor upp låg franska skolan.

Först 1724 inköptes kanslershusets västra grannhus, som i slutet av 1400-talet tillhört Knut guldsmed. Efter åtskilliga andra ägare såldes det 1519 till Erik Andersson kanngjutare, i följd varav det sedan kom att gå under namnet Kanngjutarhuset eller Tenngjutarhuset. Det byggdes då om och blev det vackraste huset i hela kvarteret, ett högt trappgavelhus, som synes å Rehns lavering. Av staden, som 1724 inköpte det, kom det att — delvis — begagnas blott några få år, ty redan 1732 flyttade magistraten och rådhusrätten till det Bondeska palatset vid Riddarhustorget. Byggnaderna vid Stortorget användes sedan till olika ändamål, och 1768 revshela kvarteret för att lämna plats för Börsbyggnaden.

Detta är det medeltida rådhusets historia. På 1600-talet var sålunda rådhuskvarteret ett föga monumentalt parti av Stockholm, och här har man utan tvivel att se anledningen till att Erik Dahlberg icke i Svecia antiqua intagit någon bild av huvudstadens rådhus. Några av de enstaka husen hade kanske ursprungligen haft ett visst arkitektoniskt värde, men de hade upprepade gånger ombyggts och förändrats och sammanslagningen av dem hade skett utan minsta tanke på några estetiska principer eller att skapa något enhetligt och representativt byggnadsverk. Själva rådhuset utgjorde ju för övrigt blott en del av kvarteret. Ett intryck av ett kraftigt utvecklat municipalliv gör detta rådhus således icke, och de politiska möten, som omtalas från medeltiden, tyckas mindre ofta hava hållits i »rådstugan» än i klostren och de olika gillestugorna. Men det gällde då rikets angelägenheter, icke stadens, och anledningarna till att man icke valde rådstugan till möteslokal kan ha varit flera.

Vad rådhuset betydde, framgår bäst av Karlskrönikans skildring av Engelbrekts uppror. Då svenskarna 1434 gjorde »dagtingan» med konung Erik, skedde detta ej i rådstugan utan i Helgeandshuset, och deras »dagtingan» året därpå med konungen ägde också rum i Helgeandshuset. Men när Engelbrekt och Karl Knutsson 1436 erövrat Stockholm och ville vinna borgerskapet för sin sak, då användes rådhuset. Från rådhusets burspråk talade de segrande hövdingarna till den på stora torget samlade menigheten och sporde dem, om de ville »med riket hålla», vartill alla svarade ja. Det därpå följande valet av rikshövitsman skedde däremot i Svartbrödraklostret. IX

TORGET OCH KÅKEN

ör stadens fåtaliga styresmän behövdes knappast några rymligare lokaler. Det sittande rådet utgjorde •— med borgmästare, rådmän och kämnärer — blott tolv man, med fogden och stadsskrivaren fjorton, vilka gott kunde få rum i rådhussalen. De samlades där för övrigt blott tre dagar i veckan — måndagar, onsdagar och lördagar — och samma dagar hölls alltjämt en rätt »ute på torget». Torget kunde således betraktas såsom ett appen-dix till rådhuset.

Torget var även den plats, där straffet i de oftast förekommande fallen utkrävdes, och en erinran härom ha vi ännu i namnet Kåkbrinken, den gränd, framför vars mynning vid Stortorget kåken stod. Om dess äldsta utseende och karaktär har man dock ej full klarhet, och man har varit oviss, huruvida kåken blott varit en straffpåle eller huruvida den varit en byggnad. Svaret torde enligt min mening framgå av en historisk undersökning. Ordet »kåk» är ett lån från tyskan, och enligt Hellquist har dess ursprungliga betydelse varit »träställning», varur de senare två betydelserna »skampåle» och »träruckel» utvecklats. Hellquist jämför härmed ordet »schavott», som också ursprungligen betecknat en trä-

181ställning. Ordet »kåk» förekommer emellertid varken i Bjärköarätten eller i Magnus Erikssons stadslag, vilka begagna andra uttryck, men namnet Kåkbrinken visar, att det likväl begagnats i det medeltida Stockholm. Vi vända oss då först till Bjärköarätten för att se, vad denna har att förmäla i saken.

Våra gamla lagar känna ju inga frihetsstraff, och äldst var det målsägandens sak att hålla brottslingen häktad, till dess att dom fallit och straffet kunde utkrävas. Av denna sedvänja har Bjärköarätten ännu en reminiscens. Om en havande kvinna stjäl — heter det i $ 11 —- skall den, som henne sak giver, förvara henne, tills dess att barnet är fött, varefter hon — om stölden varit betydande — skulle levande begravas. Fortsättningen av paragrafen förefaller först något motsägande, då skyldigheten att bevaka tjuven i ena fallet ålägges »stupagreven», i det andra målsäganden. Först skrives: »Varder tjuv fången, då han stulit (»med stild») och kommer i stupagrevens hus och i stadens järn, då skall stupagreven förvara honom, tills han dömes och straffas ('til hans rätter giörs'). Låter han honom rymma, gällde det med sin hals i stället för hans.» Men så fortsätter lagen: »Vilken som kommer till stupan och sätts däri, förvare honom den, som honom sak giver, med stadens hjälp.» Den skenbara motsägelsen kan dock förklaras. I det förra fallet är det fråga om en tjuv, som tagits på bar gärning och som då skulle sättas i stadens häkte (»stupagrevens hus») och bevakas av stupagreven. I det andra talas om en för stöld anklagad, men ej på bar gärning gripen tjuv. Om denne sattes i stupan, skulle han bevakas av målsäganden, visserligen med stadens hjälp, d. v. s. med biträde av stupagreven, men

182utan ansvar för denne senare, om tjuven rymde. Av de anförda citaten framgår, att »stupan» och »stupagrevens hus» betecknat samma sak samt i båda fallen varit ett häkte. Den anklagade skulle »sättas» eller förvaras uti »stupan», som således icke kan ha varit en skampåle, och ännu tydligare är benämningen »stupagrevens hus». Stupan har således varit en mindre byggnad — utan tvivel av trä —, i vilken en häktad i vissa fall skulle förvaras. Men vid detta häkte skedde också avstraff-ningar. Den, som beljugit en man eller kvinna, skulle antingen böta 12 marker eller hudstrykas »vid stupo-ne», och för en mindre stöld skulle man »slå tjuven till stupan». Man torde här observera uttrycket vid stupan, som tyckes ånge, att prygelstraffet utfördes vid häktet, framför detta eller sannolikare på dess tak, på det att straffet bättre kunde åses av den på torget församlade menigheten. Genom Bjärköarätten få vi således en föreställning om Stockholmskåken på 1200-talet.

Den enligt min tro mest åskådliga föreställningen om denna kåk kan man få av Rääfs på gamla domböcker stödda beskrivning av häradshäktet eller »stupan» i Ydre, en timring i fyrkant av 3 till 4 stockvarv över jorden, utan stenfot, eldstad eller fönster, men med en öppning på ena sidan, genom vilken fången måste krypa in. Av denna karaktär tyckes också den kåk hava varit, som omtalas i den skånska bjärköarätten, ty ett där förekommande straff var att »springa aff kaghen»; brottslingen skulle »settis paa kagit og self nedspringe». Även Visby tyska stadslag nyttjar beteckningen »kåk» vid sidan av »stupa», men talar också om »bödelns hus» (»des böddeles hus»), som tydligen är detsamma som »stadens häkte» (»des stades hechte»). Den bild,

183man kan skapa sig av 1200-talets kåk, är således av en låg träbyggnad, en »tjuvkista», på vars tak brottslingarna fingo slita spö och underkastas vissa andra straff, som till varning skulle åses av dem, som stodo omkring och nedanför.

Om en dylik tjuvkista i senare tid (1630) berättar äventyraren och skalden Lars Wivallius i en inlaga. Han hade blivit fängslad i Kristianstad, och på skärtorsdagen »kastade de mig uti en kista mitt på torget,

allmogen till spektakel.----Jag kunde där varken gå

eller stå, utan låg bunden till händer och fötter i runda tio veckor, som jag aldrig stod på min fot, utan låg där i sådan illaluktande stank, som hade jag varit en hund. -—• — Strumporna voro av järnen om fötterna igenrostade och skjortan om händerna all söndersliten.» Liknande var troligen den kåk, som stod på Stockholms Stortorg.

Men denna tjuvkista befanns snart otillräcklig — den kunde väl knappt rymma mer än en eller två brottslingar. Målsäganden synes under 1300-talet hava befriats från skyldigheten att hålla den anklagade i häkte. I det nyss förut anförda fallet, att en havande kvinna stal, skulle hon nu, enligt den nya stadslagen, sättas i stadens häkte och målsäganden blott hava skyldighet att giva henne föda, till dess att barnet blev fött. Vid stadens hastiga tillväxt på 1300-talet var det icke blott den laglydiga befolkningen som ökades, utan ock brottslingarnas antal, och för dem måste man bygga ett nytt och större häkte. För detta fanns icke plats på Stortorget, och det nya häktet, bödelshuset, flyttades därför till den stadsdel, som bar det betecknande namnet Helvetet. »Stupan» och »stupagrevens hus» eller kåken funnos

184dock alltjämt kvar på Stortorget. Det offentliga straffets uppfostrande inverkan på den menighet, som höll till på stora torget, ville stadens myndigheter tydligen ej avstå ifrån. Kåken användes för offentlig schavottering, och vid den på torget resta stupan eller stocken (spöpålen) spöades brottslingarna, fingo ett med järn inbränt märke eller öronen avskurna. När denna förändring skett, upplyses icke av några handlingar, men det förefaller, som om reformen redan vid 1300-talets mitt varit genomförd. I stadslagen, som skrevs vid mitten av århundradet talas väl om att »slås vid stupan», men icke om »stupagrevens hus», »stadens järn» och »häktet».

Det egentliga häktet hade således försvunnit från Stortorget, men det förefaller som om kåken alltjämt funnits kvar. I varje fall stod där en skampåle, vilken övertagit namnet »stupan». Någon upplysning om, huru denna skampåle under medeltiden sett ut, har jag icke funnit, och ej heller den fick stå kvar på Stortorget, utan flyttades — ovisst när — till Järntorget, varifrån den dock avlägsnades på Johan III :s befallning. Samtidigt härmed uppfördes en kåk på Södermalmstorg och en annan på Norrinalmstorg (Gustav Adolfs torg), förmodligen på den plats, där Gustaf Adolfs staty nu reser sig. 1602 uppsattes dock ånyo straffredskapen på Stortorget. Kåken utgjordes nu av en åttkantig träbyggnad med en upphöjd plattform försedd med tak. Här uppställdes brottslingen för allmänhetens hånfulla beskådande. Bredvid kåken stod stupan, en påle med halsjärn och handbojor, där spöslitningen ägde rum. Slutligen fanns här en spögubbe som gick under namnet »Kopparmatte». En av skulptören Jost Henne — mästaren till Tyska kyrkans sydportal — utförd ny Kopparmatte som ersatte en lik-

185nande äldre figur, uppställdes 1649. Den finnes ännu bevarad. Kåken på Stortorget flyttades 1773 till Packartorget (nu Norrmalmstorg) samt därifrån 1810 till Träsktorget (Roslagstorg), där »Kopparmatte» 1833 blåste ned. Efter åtskilliga öden har den nu hamnat i det nya rådhuset på Kungsholmen. Själva kåken och spöpålen på Träsktorget revs 1859.

Förmodligen voro de häktade både i den gamla kåken på Stortorget och i bödeliet slagna i järn; vi erinra oss att uttrycket »stadens gömma» växlar med »stadens järn». Och bland skotherrarnas utgifter under 1462 möta vi 3 mark till Bengt klensmed »för lås, handklo-var, jumfrur etc. till stadens behov». Ordet »jungfrur» visar, att man här även använt tortyr, vilket kanske förklarar den beredvillighet, med vilken dråpare och tjuvar enligt tänkeböckerna avlade sin bekännelse.

Bödeliet befanns emellertid, även det, på 1400-talet för trångt, och bödeln visade sig ej heller såsom den mest pålitlige fångvaktaren; som vi sett var det ej ovanligt, att han och fången rymde. I varje fall beslöt staden att i det gamla rådhuset skaffa sig tryggare och rymligare häkten. Bödeliet fortfor väl att begagnas, men de egentliga fångrummen flyttades till det gamla rådhuset.

Det av dessa, som först omtalas, är »Siskaburen» och detta redan 1468 eller samma år som köpet av hörntomten skedde. Detta år ha nämligen kämnärerna antecknat, att de uppburit en mark av »en kvinna, som satt i Siskaburen». Förmodligen hade denna siskabur redan före köpet 1468 använts såsom häkte jämte bödeliet. Men en ny siskabur började som ovan nämnts, byggas 1470 och samtidigt härmed iordningställdes »Tjuvakälla-

186ren». Siskaburen som låg ovan jord var väl något gemytligare än Tjuvakällaren. Då borgmästare och råd 1477 påbjödo större försiktighet med elden, särskilt i badstugorna, hotade de med att sätta den försumlige badstu-karlen »i Siskaburen». Tilläggas kan, att målsäganden fortfarande var skyldig att giva den anklagade och häktade föda, och 1492 dömdes Nils i Skärvik att böta 3 mark, emedan »han ej fullföljde sin klagan på fången, som han lät insätta i Siskaburen, utan lät honom där sitta och svälta».

»Gamla rådstugan» inrättades, som ovan framhållits, år 1570 till fängelse. Senare tillkommo nya arrestrum, vilkas drastiska benämningar, Loppan, Vita märren, Vita hästen och Nya kölden också användas i officiella handlingar.

187 XI

BOHAG

Om Stockholmshusens utseende under 1400-talet veta vi således numera ganska mycket. Beträffande deras inre — hemmen och bohagen — känna vi vida mindre, ty de handlingar, som här stå till vårt förfogande, äro på denna punkt mycket njugga på upplysningar. Framför allt beror detta därpå, att det icke fanns mycket att säga om inredningen i de medeltida husen. Mattor, gardiner, stolar, soffor och allt, som finnes i en modern bostad, saknades i 1400-talets hem. Först vid mitten av 1600-talet blev det vanligt, att de burgnare Stockholmsfamiljerna hade en mera påkostad inredning i sina bostäder och skaffade en rikare möblering.

Vi ha redan sett, huru borgmästare och rådmän placerades i rådstugan: på den östra bänken och på den västra bänken. Utom dessa bänkar, på vilka rådet tog plats vid sina överläggningar, fanns måhända en stol för fogden och en annan för Sten Sture, då han var närvarande, ty på något sätt ville man väl skilja dem från borgarna. Men härom finnes ingen uppgift. Bänkarna stodo tydligen på var sin sida om ett bord, »disken», som bordet kallades och som ofta omnämnes, bl. a. då en nyvorden borgare på »disken» lade upp avgiften

188Fig. 35. Trebensgryta av lergods, »eldkar», från 1400-talets senare del, funnen i skeppet, som 1930 grävdes fram från Riddarholms-kanalens botten. Lergrytor av denna form ha använts för kokning på öppen härd sedan 1200-talet.

för sitt burskap. Utom disken och bänkarna nämnas blott kistan eller »fataburen», i vilken troligen förvarades stadens handlingar (tänkeböcker m. m.), dess kassa och dess fåtaliga dyrbarheter. Om innehållet i »borg-mästarskåpet» och »kistan» få vi underrättelse genom borgmästare Broder Jönssons räkenskaper 1436. Det bestod av två silverskålar och ett spänne (båda brända), några små mynt från hansastäderna (också brandskadade), några gamla skrifter, »som icke nyttiga voro» samt 97 mark reda penningar. I rådstugan fanns vidare ett

189gammalt klädesstycke, som såldes för 7 mark och 4 örtugar — det var allt. Den förhärjande eldsvådan 1419, som också gått fram över rådhuset, kastade ännu sin ' skugga över staden. De båda silverskålarna och spännet voro tydligen obrukbara. De nedsmältes samma år och användes till »stadens stora insegel» (sigill). Men utom borgmästarkistan fanns också en annan, kämnärskistan, som var förmögnare. Då de avgående kämnärerna den 16 maj 1480 inventerade från sig kistans innehåll, bestod detta av 26 gamla örtugar och 15 penningar, fyra silverskålar, fem silverknappar och några tennkannor — förmodligen panter, som lämnats i stället för böter. Men vidare funnos där 18 silverskålar och 22 silverskedar, och samma antal skålar och skedar upptages i följande års redovisningar. Här ha vi därför troligen att se rådhusets festservis för den stora rådsmiddagen. En modern läsare saknar här knivar och gafflar. Men först under 1600-talets senare hälft började man använda gafflar och särskilda bordsknivar. Vid medeltidens slut begagnade man fortfarande fingrarna och den kniv man bar på sig. Till ett välförsett hus hörde därför en vattenkanna och ett vattubäcken, i vilket man före och efter måltiden tvättade händerna, och enligt Troels Lund skall detta ha varit den enda gång på dagen, då medeltidens människor tvättade sig. Men det kan vara tvivelaktigt, om bruket att förrätta en dylik handtvagning ännu trängt ned till Stockholms borgare. Så vida man ej får antaga, att vattubäckenet inbegripits i de 18 silverskålarna, tyckes rådhusets servis ha saknat ett dylikt husgeråd. Ej heller funnos några tallrikar. Men så vitt dylika funnos, voro de av trä och ansågos väl därför ej vara värda en plats i kämnärskistan. I

190Fig. 36. Ölkanna av tyskt stengods, funnen i vattnet utanför Dalarö, troligen tappad frän något av de handelsfartyg, som pä medeltiden gingo i fraktfart mellan Tyskland och Stockholm.

stället för trätallrikar använde man för övrigt ännu brödkakor, på vilka maten lades för varje gäst. Men om dylika detaljer innehålla tänkeböckerna mycket litet.

Vända vi oss irån rådhuset till borgarhemmet, var dettas utstyrsel — såsom Troels Lund skriver — i hög

191grad tarvlig. Denna karakteristik av danska hus stämmer tämligen med den uppfattning, man får av de få bouppteckningar, som tänkeböckerna meddela. Andra möbler än fasta bänkar, ett enkelt bord, några kistor och ett eller annat i väggen utsparat skåp saknades. En av de utförligaste bouppteckningarna är från 1482 och efter en änka, hustru Birgitta. Utom en mindre fastighet och ett dithörande brygghus upptager den en bryggpanna, en annan panna, en brun fodrad kåpa, en grön kåpa, en svart kjortel, ett gammalt täcke och två vepor (sängtäcken), tre lakan, två dynor, ett stop, ett bäcken, två små grytor, en kåpa av arniskt kläde, ett stort bolster, ett huvudbolster och en rya, en stor kista och slutligen en skeppskista. Förteckningen på kvarlå-tenskapen gör intryck av att vara fullständig, och här torde man observera, att icke en enda möbel upptages — icke en stol, icke en bänk, icke ett bord. Förmodligen ansågos dessa höra till själva huset; bänkarna voro ju väggfasta, stolar saknades antagligen och bordet ansågs troligen värdelöst. Egendomligare är, att även en säng saknas, ehuru bolster och täcken upptagas. Det är väl därför antagligt, att sängen räknades till den fasta inredningen. Åtskilliga ytterkläder nämnas, men inga underkläder, dylika av linne voro ej ens på 1500-talet i allmänt bruk. För köket hade hustru Birgitta nöjt sig med ett stop, ett bäcken och två små grytor. Knivar, skedar, tallrikar, skålar o. d. saknas, och ansågos väl, så vida de funnits, alldeles värdelösa. Och dock måste den avlidna ha tillhört den någorlunda burgna medelklassen inom borgerskapet.

En annan, dock mindre fullständig förteckning ha vi i ett boskifte 1404. Hans Olsson hade då i arv efter sin

192Fig. 37. Kam av medeltida typ, funnen vid Skeppsbron 20.

fader — utom gångkläder, som uppräknas -— erhållit en vepa, två lakan och ett örngott, ett stort huvudbolster och en rya, två pundgrytor, en tennkanna och en kopparkanna, två stånkor och två nya dynor.

Rikare var rådmannen Joan Svenssons bo (1496). Det mesta bestod i gångkläder, vilka vi här kunna förbigå, men icke heller här fanns några underkläder. Kläderna fördelades mellan den avlidnes bröder. Dessutom erhöll den ene av dem en guldring och en sked, den andre likaledes en guldring och en sked. Vidare gåvo utredningsmännen till den förre brodern att vidare fördelas bland arvingarna bl. a. 100 mark, 5 kannor och stånkor, en gryta och 3% tunna mjöl, två bolster och en vepa, 4 huvudbolster och 6 örngott, ett bänkbolster, 4 armborst och 3 pansar, två järnhattar och en hop med benvapen (väl pansar för benen), 3 bröstharnesk och 3 pansar, 2 »skjurte» (benpansar), en sele, en sadel, en hop fat och »bröddiskar» (varmed här torde menas trätallrikar), en

13 — Stockholm vid 1400-talets slut

193halvtunna pilar och två ljusstakar, ett svärd och en körde (dolk), fyra pålyxor, dryckeskar och horn. Rådmannens arsenal var således vida rikare än bostadens fredliga inredning.

Den bild som bouppteckningarna ge kompletteras av de delvis ganska rika fynd som påträffats i Stockholms jord. Söndriga och obrukbara föremål följde med bland det avskräde varmed de djupa vattnen kring stadsholmen fylldes, när holmens stränder småningom växte allt längre ut på vattnets bekostnad. Ett stort antal trätallrikar har bl. a. påträffats, de flesta försedda med bomärke, så att var och en skulle kunna hålla reda på sin egendom vid gemensamma måltider. Den ojämförligt största fyndgruppen utgöres av fragment av ölkannor, tillverkade av stengods. Dessa voro tysk importvara, som kunde säljas till så billigt pris, att de inhemska krukmakarna icke kunde konkurrera. Av köksutrustningen är det framför allt trebensgrytor och trebenspannor av lergods, avsedda för kokning på öppen härd, som nu i mer eller mindre fragmentariskt skick påträffas. Men även rester av kokkärl av malm och järn finnas bevarade. Bland andra föremål kunna nämnas ljushållare av järn, sländtrissor, mortel av tälj sten, tärningar och spelbrickor av ben.

Av kläder och textilier har naturligt nog knappast något på detta sätt blivit bevarat men av skodon finnes en hel serie, där man kan följa modets växlingar från 1300-talet och framåt. Man har vidare påträffat handskar av läder, skinnpung, smycken, däribland en ring av guld från 1300-talet. Slutligen ha också delar av vapen och rustningar från medeltiden kommit i dagen, ävensom svärd och dolkar, stridsyxor och stridshammare.

194Fig. 38. »Patina», sko eller kanske snarare galosch av trä, funnen vid Lilla Nygatan (överst på bilden). Den användes vid promenader på leriga gator i medeltidens Stockholm. Under: slejfsko från 1300-talet, funnen vid schaktningarna för kanslihusbygget.

195 XI

GATORNA

Ehuru själva husen i Stockholms »gamla stad» bevarat flera medeltida murrester än vad man förut trott, finnes likväl intet enda kvar i staden, vilket bibehållit det medeltida utseendet. Däremot är gatunätet i det hela detsamma som för femhundra år sedan, och i detta fall torde Stockholm bäst av de nordiska städerna ha bevarat den medeltida karaktären. Men även här ha förändringar skett. Så var Storkyrkobrinken förut vida smalare. Först vid mitten av 1600-talet fick den sin nuvarande bredd genom rivning av de gamla byggnaderna på norra sidan till 7 à 8 alnars djup. Likaså blevo både Källargränden och Trångsund vid det gamla Rådhuskvarterets rivning och Börshusets uppförande ganska betydligt breddade. Det gamla Rådhuset sträckte sig längre i öster än det nuvarande Börshuset, och större delen av Trångsund upptogs av den högre liggande Storkyrkoterrassen. De trappor, som under medeltiden funnits mellan högre och lägre liggande gator, hava likaledes försvunnit, så mellan Storkyrkobrinken och kyrkoterrassen, mellan österlånggatan och Bollhusgränden. Mellan Västerlånggatan och Prästgatan har den gamla trappförbindelsen Trotzgränden (förut Trappe-

196gränden) nyligen åter upptagits. Området väster om Stora Nygatan, vilket år 1625 härjades av en eldsvåda, nybyggdes helt enligt en modern stadsplan med rektangulära kvarter oeh raka gator. Och vid samma tid påbörjades också Skeppsbron med dess handelshus, Skeppsbroraden. Under 1600-talets senare del bröts Myntgatan igenom den gamla medeltida bebyggelsen, och vid århundradets slut planerade Tessin d. y. det nya slottet och slottsomgivningen. Under 1700-talet tillkommo några »vändplatser», Tyska brunn m. fi. i de trånga gränderna. (Se planen fig. 64 vid slutet av boken.)

Enligt såväl Bjärköarätten som stadslagen skulle »allmänningsgator» vara åtta alnar breda, så att man på dem kunde både åka och rida — således dock en ganska liten bredd. »Allmänningsgator» i Stockholm voro under 1400-talets senare hälft framför allt öster-och Västerlånggatorna, samt de äldre: Köpmangatan, Svartmangatan, Själagårdsgatan och Skomakargatan. För de mindre gatorna, »tvärgatorna», var däremot ingen bredd angiven. Men även gatubredden blev i verkligheten ofta mindre än den föreskrivna. Framför varje hus vid en allmänningsgata skulle, som sagt, finnas ett öppet »dropprum» mellan husfasaden och rännstenen, och detta dropprum kunde knappt -—- såsom vi förut sett — såsom de moderna trottoarerna användas för gångtrafiken, enär all handel skedde framför de öppna vindögonen vid detta dropprum, som dessutom belamrades med vattentunnor, fisksåar, bänkar m. rn. Gångtrafiken blev därigenom hänvisad till gatans mitt, mellan de båda rännstenarna.

Men var detta mittparti redan under medeltiden sten-lagt? I sitt bekanta arbete (I, sid. 451) uttalar Hans

197Hildebrand sig bestämt för att gatorna i de svenska städerna redan under medeltiden varit stenlagda. Han skriver: »Åtminstone mot medeltidens slut torde de i Stockholm hava varit allmänt stenlagda. Gatläggare omtalas 1452 i Stockholm, 1465 i Arboga. Att en »Niclis Gatulägger» den 29 april 1452 i Stockholms jordebok omtalas som tomtägare och att »Laris Gatulægiare» den 4 november 1465 (och för övrigt även andra år) nämnes i Arboga tänkeböcker, antyder ju också att gatorna då lagts med sten.

Att en gatuläggning med trästockar varit det ursprungliga, torde emellertid vara ganska säkert, likaså att skyldigheten att »brolägga» den framför hans tomt liggande gatan ålåg varje husägare, men däremot icke staden. Redan i den på 1200-talet avfattade Bjärköarätten stadgades: »vilken som ej bygger sina broar innan den stämmodag, fogden och rådet lysa, böte tre öre», och samma stadgande upprepas i stadslagen § 8. Men att »broa» betydde under medeltiden nästan undantagslöst = lägga med trästockar. Denna skyldighet för varje husägare inskärptes ock i flera burspråk (1476 och 1481), men nu talas icke längre om att »broa». Var man skall göra rent i sin gränd och gata, heter det, och »var bygga sin gata». Och den 11 oktober 1479 ålades hustru Elzaby att »låta lägga gatan så långt, som hennes hus och tomter tillsäga». Redan på 1300-talet hade man nämligen i Stockholm börjat stensätta gatorna. Vid stadsmuseets undersökningar ha på flera olika ställen stenlagda gator tillkomna under 1300- och 1400-talen påträffats. Från 1400-talet finnas också dokumentariska uppgifter härom. Enligt borgmästarräkenskaperna för 1440 »läto borgmästarne stenlägga utanför yttersta söd-

198ra porten. Nils stenläggare gavs för sitt arbete 4% mark». Åkarna, som förde dit stenen, fingo nära 8 mark. Ett annat exempel är från den 10 mars 1483, då borgmästare och råd beslöto, att ingen byggnad skulle hädanefter få uppföras vid stadens mur östantill och skall »där läggas stengata». Även Korntorget •— samt förmodligen Stortorget — synes hava varit stenlagt, ty 1467 utbetalades sex öre »för sten och sand Korntorget att förbättra». Att under 1400-talet även broläggning förekom, är ju givet, framför allt ned emot stränderna, där den utfyllda marken ännu icke blivit så fast, eller i smala och föga trafikerade gränder. Det förefaller också som man efter de stora eldsvådorna, när brandlagren täckt över den gamla stensättningen nöjt sig med att tills vidare »lägga bro» över brandlagret, vilket ju både gick fortare och blev billigare. Enligt Troels Lund voro i gatans mitt några stora stenar — de s. k. borgmästarstenarna — lagda för fotgängarnas behov. I svenska medeltida handlingar äro de ej omnämnda, men säkerligen ha de funnits också i medeltidens Stockholm.

Sin egentliga karaktär fingo — i våra ögon — de medeltida gatorna, liksom över huvud hela den medeltida staden, av dess brist på renlighet. En kraftig anledning till denna brist låg däri, att renhållningen icke annat än i mycket ringa grad sköttes av de kommunala myndigheterna, utan i stället av husägarna, vilka gjorde allt för att förorena gatorna och på dem vräkte ut orenligheten från husen. Visserligen hade redan Bjärköarätten förbjudit detta och stadgat, att »var som ej rensar sina ga-tur och stratur före den dag, som föreläggs, böte tre öre», men redan härav framgår, att man i avvaktan på denna rengöringsdag kunde snuska ned nästan hur myc-

199ket som helst. Påbudet upprepades väl både i stadslagen och i flera burspråk, men tyckes ha haft blott ringa effekt. Huru det gick, framgår av flera uppgifter. Utanpå husen fanns ett slags utsprång, s. k. trumbor, och genom dessa rann orenlighet från huset ned på gatan. Detta oskick fortfor under hela medeltiden och ännu långt efteråt. På huset Nygränd 2 (fig. 39) finnes ännu i dag mynningen av en dylik trumma, nu dock igenmurad, alldeles intill portalen. I andra fall ha rännstenar genom portgången fört ut till gatan. Så sent som den 30 maj 1692 utfärdades härom ett plakat, som förtjänar att läsas: »Ehuruväl genom för detta publicerade och utgångne förordningar allvarligen är förbjudet att utur husen antingen genom fönstren eller sådana trummor, som på åtskilliga ställen finnas, utslå någon orenlighet, eftersom därigenom förutom annan olägenhet, som ett dylikt oskick med sig förer, en skadelig lukt och stank uti staden förorsakas, likväl som man befinner samma nyttiga förordningar dageligen överträdas, så att isynnerhet de smala gränderna på en och annan ort med orenlighet, som på sådant sätt utslås, merendels uppfyllas, alltså har man funnit för nödigt härmed än ytterligare stadga och förordna, att alla sådana trummor, som utanpå husen byggda äro, skola av dem, som desamma tillhöra, inom 8 dagars förlopp vid 40 marks straff avskaffas, jämväl öppningen på väggen igenmuras, och skall jämväl den, som något vatten eller orenlighet antingen genom ett eller annat fönster eller någon vindsglugg eller lucka utslår och därmed beträdes, icke allenast vara skyldig densamma att borttaga låta, jämväl sin gata och gränd ren hålla utan ock i lika måtto plikta med 40 mark, vilket sammaledes om dem förstås, som ifrån

200Fig. 39. Portalen till huset Nygränd 2 (kv. Python nr 5). Portalen bär årtalet 1651 samt initialerna H. H. S. och C. I. D, syftande på byggherren Hans Hansson och hans hustru Christina Jacobsdotter Schrimsnoor. T. v. om portalen synes den ännu bevarade, »trumban», som förde avloppsvattnet ut på gatan.andra hus och orter föra uti gränderna någon orenlighet och den därsammastädes efter sig lämna.»

Efter att hava genomläst denna förordning kan man förstå, varför de bättre situerade stockholmarna på 1600- och 1700-talen föredrogo bärstolar framför att gå till fots genom gatornas dynghögar. Medeltidens Stockholmsborgare bestodo sig icke denna lyx och kände väl även obehaget mindre. Åtminstone en del av dem var dock i någon mån ursäktad. De flesta husen hade väl gårdar, på vilka soptunnor kunde uppsättas eller i vilka orenlighetstrummor kunde grävas, men husen mellan Västerlånggatan och Prästgatan samt på flera andra ställen saknade gårdar och för de där boende återstod ej annat än att använda gatan som avstjälpningsplats — vilket även de andra, som hade gårdar, tyckas hava gjort.

Någon gång måste dock orenligheten bortföras, och som vi sett utfärdade även rådet påbud härom. Hur ofta detta skett i Stockholm, känner jag icke; i Köpenhamn skedde det, på 1500-talet, en gång i veckan. Orenligheten vräktes naturligen i sjön strax utanför hamnen, på själva kajen, till och med ej sällan i de dit ledande gränderna eller rent av på de offentliga torgen. Naturligtvis förbjöds detta. 1462 års burspråk stadgade: »ingen kaste eller före orenlighet i stadens hamn eller i strömmen eller på bron (d. v. s. den timrade kajen vid Saltsjön och Mälaren). Ingen lägge orenlighet på stora torget och vid det stora huset uppå Korntorget.» I något varierad form upprepades dessa bestämmelser under de följande åren. Så heter det i 1476 års burspråk: »Ingen före orenlighet i de två gränderna sun-nan Gråmunkegatan och i de två gränder, som nordan

202för Gråbrödragatan äro, vid 12 mark». Detta tyckes således ha varit vanligt. Vidare slaktade köttmangarna sina kreatur ute på gatan framför sina bodar, vilket också förbjöds (burspråk 1476), och denna redan därigenom mycket osnygga trakt blev i följd därav en omtyckt avstjälpningsplats. De »kvartermästare», som årligen tillsattes av rådet, tyckas väl ha haft till uppgift att övervaka renligheten i de kvarter, för vilka de tillsatts. Men den tidens renlighetskrav voro ju icke så stora. Borgarna synes ha varit skyldiga att genom dagsverken deltaga i gaturenhållningen. Vidare hade man »skarnvrakare» för Munkbron och Kornhamn »till att se att ingen orenlighet föres i ström (och) på broar». Men under 1400-talet omtalas dylika skarnvrakare blott för åren 1450—1462. 1481 gjorde man därför en ny ansträngning i denna riktning och antog en särskild inspektör över renligheten vid hamnen, ty så bör man väl tolka det beslut, som rådet fattade den 27 oktober: »då sade Peder Hansson staden trotjänst, att han skall vara staden huld och låta ingen orenlighet föra på broar eller i sjön på alla sidor kring staden. Därför skall han hava om året till lön kåpa, kjortel och ett par hosor av marenborsk». Att under året bortföra orenlighet från gatorna ingick väl ej i hans åtagande — därtill synes ersättningen alltför liten — utan blott att se till, att denna ej lades nere vid hamnen. Genom beslut den 20 mars 1489, ordnades dock renhållningen på annat sätt. Rådet och menighetsutskottet enades nämligen då därom, »att dagsverket skall gå om staden för hvar mans port, ingen fri, och föra med pråmen ut all orenlighet, som ligger på kring staden nedan alla gränder, och fullföljes, att ingen kommer till vattnet». Vidare beslöts, »att där skalltvenne ställen finnas, östan och västan, där sådan orenlighet skall läggas och årligen utföras». Om renhållningen i 1400-talets Stockholm sålunda lämnade åtskilligt övrigt att önska, synas förhållandena här dock ha varit betydligt bättre än i medeltidsstäderna i allmänhet. Inom den äldsta delen av staden på själva höjdplatån och i de branta brinkarna som föra ned från denna skötte ju Vår Herre emellanåt om en kraftig spolning, som rensade gator och torg. Och de djupa och vida vattnen kring staden med sin kraftiga ström har ju ända fram till våra dagar, då invånarantalet vuxit över halvmiljonstrecket, kunnat tjänstgöra som stadens enda »reningsverk». Just under 1400-talet hade man ju dock särskilda besvärligheter att kämpa med. En ny ringmur var då under uppförande utefter stranden, och i gränderna nedanför Österlång- och Västerlånggatorna kunde man icke längre komma fram till vattnet för att stjälpa ut orenligheten. Dessa gränder synas ha fyllts med smuts. Det är dessa svårigheter som återspeglas i den sista och även i några av de tidigare här omnämnda bestämmelserna om renhållningen.

All orenlighet från husen vräktes likväl icke ut på gatan, och till varje egendom hörde ett »hemlighus». Dylika omtalas redan i stadslagen, som föreskrev, att ingen fick bygga sitt hemlighus så nära allmänningsgatan eller granntomten att ej ett tre fots dropprum fanns. I stadslagens edsöresbalk stadgades därjämte en särskild »hemlighusfrid», och i de förnämligare egendomarna funnos, åtminstone på 1500-talet, två hemlighus, ett för män och ett för kvinnor. I sin resebeskrivning berättar nämligen Samuel Kiechel om sin vistelse i Stockholm: »Dessutom är det ganska besvärligt att i husen — reve-

204renter att säga — inga hemlighus finnas, utan måste man gå bakom porten eller andra därtill anvisade ställen, och äro de belägna gent emot varandra, särskilt för manspersoner och för kvinnfolk, vilket jag en gång fick erfara, då jag blev ganska illa försmädad av en gumma (jag förstod dock ej, vad hon sade), därför att jag gått på kvinnornas sida, vilket jag som främling ej visste.» På de båda broarna, Norr- och Söderbro, funnos t. o. m. offentliga bekvämlighetsinrättningar. Dessa, som hade sitt avlopp i strömmen, behövde väl aldrig tömmas. Men de andra? Huru sköttes deras renhållning? I svenska medeltidshandlingar har jag därom ej funnit någon uppgift, men Troels Lund behandlar denna fråga i ett särskilt kapitel, som helt visst har sin tillämpning även på Stockholm. Att en hederlig borgare skulle kunna flå en häst eller bortskaffa orenlighet i ett hemlighus ansågs fullkomligt orimligt, ty därmed skulle han hava blivit likställd med den ärelöse »rackaren» eller bödeln. En holländare, som flyttat till Helsingör och upprörts över det i detta avseende rådande snusket, hade tagit sig det orådet före att själv bortforsla innehållet i gårdens hemlighus. Men över detta tilltag blev hela staden våldsamt upprörd, och man fordrade, att den ärelöse skulle förvisas ur staden. Till sist togo borgmästare och råd saken om hand och förklarade, »att de för ingen del ville erkänna honom för medborgare efter en sådan handel, varigenom han fallit rackaren i ämbetet och gjort sig själv till rackare». Säkerligen var uppfattningen i Sverige densamma, och med all sannolikhet var det även i Stockholm bödeln, som fick sköta denna renhållning. Som jag förmodar voro de »bödels-

205pengar», som årligen upptogos och om vilka jag förut talat, en ersättning för detta arbete.

Dessa på alla gårdar stående hemlighus spredo naturligtvis, särskilt om sommaren, en olidlig stank. Till denna bidrogo ock de talrika svinstiorna, vilka visserligen voro förbjudna och hänvisade till malmarna, men som stadens myndigheter alla förbud till trots ej kunde få bukt med. Frågan beröres i en massa burspråk. 1459 påbjöds: »Item ingen skall hava mer än en ko — den, som gård haver själv — dock så, att kon skall icke ligga ute om nattetid och intet svin längre än till påsk (sedan ändrat: efter denna tid.) Vilken sedan haver dem här i staden, han skall mista dem och böta tre mark.» Detta gällde sålunda fastighetsägare. Den som icke'ägde fastighet i staden fick icke alls ha någon boskap. »Ingen husman eller huskvinna skall hava ko eller svin här i staden vid sex mark och miste ko och svinen». 1462 påbjöds, att de, som hade svinstall eller svinhoar i gränderna, skulle vid tre marks böter flytta dessa till malmarna. Beslutet upprepades — med lika liten framgång — 1463, då det utsträcktes även till kor. 1476 förklarades, att de svin, som på sommaren funnos kvar i staden, skulle tagas från ägaren, som dessutom skulle böta tre mark. Och av samma burspråk får man den upplysningen, att svinen inlogerats även i källare och på vindar, likaså att de om nätterna släpptes ut på gatorna — förmodligen för att draga fördel av den svinmat, som hopat sig på dessa. 1478 bestämdes, att icke blott de svin, utan även de kor, som påträffades i staden, skulle drivas ut, och ägaren böta sex mark. År 1481 upprepades dessa förbud, men det var tydligen många som bröt mot dem. De stadgade böterna utdömdes nämligen ganska flitigt. Den 3

206juni 1475 fick svinägaren Pavel Göteka plikta tre mark, likaså Ture dragare, den 29 maj tre andra svinägare, den 21 juni ännu två o. s. v. Men svinen — och korna — stannade kvar.

En promenad på Stockholms gator, särskilt nattetid, hade därför sina risker. Man kunde befara att ramla kull över en komposthög, att snava på ett sovande svin eller från en trumba få en dusch av orenlighet. Och till råga på allt rådde — utom vid månsken — ett egyptiskt mörker, ty någon gatubelysning fanns icke, och från husen spred sig intet ljus över gatan. Butikerna, de »öppna vindögonen», hade stängts vid mörkrets inbrott och för bostadsrummens fönsteröppningar hade luckorna slutits. Den fredlige borgare, som efter något besök hos en vän en novemberkväll ville begiva sig hem, måste därför vara försedd med en handlykta, och även med detta försiktighetsmått var hemfärden ingalunda utan faror, ty i 1400-talets Stockholm med dess om nätterna folktomma gator riskerade fotgängaren att råka ut för sådana individer, som för sina gärningar föredrogo mörkret och mot vilka »vården» endast gav honom ett mycket otillräckligt skydd.

Gatorna voro således nattetid öde och mörka. Vi kunna då fråga: hurudan var belysningen inomhus? Den utförligaste beskrivningen ger oss här Olaus Magnus i sin bekanta skildring av Sverige mot slutet av 1400- och i början av 1500-talen. Jag skall här -— med några uteslutningar — anföra den och skall sedermera kommentera den. Under hela vintern — skriver han — begagna invånarna »späck av havsdjur vid utförandet av alla sina sysslor. Detta späck kallas på landets språk tran eller lyse, det senare namnet därav, att det, gjutet

207i lampor, sprider ett klart ljus vitt omkring, särskilt i de högtuppsattes salar ävensom i kyrkor, varest en låga ständigt måste brinna till Herrens lekamens ära. Men för att det ej må förtäras av nattskärror, ugglor eller flädermöss, förser man lampornas mynning med ett järngaller. Ävenledes begagnar man sig i hela Norden av torrvedsfacklor, som innehålla naturlig kåda. Dessa förekomma i växlande former och hava samma användning som vanliga ljus. Vid tillfällen, då folk har båda händerna upptagna, bära de torrvedsstickor, kluvna i smala längder, instuckna i bältet, och taga dem så en efter annan i munnen eller fästa dem i huvudbonaden med den andra ändan brinnande . .. För att avleda den skadliga röken ur bostaden begagnar man avsmalnande rörledningar, som dragas upp mot taket, där de mynna ut genom ett hål i takåsen. På många håll användas dessutom till belysning vanliga ljus av en arms längd, beroende på nattens utsträckning. Under härnadståg, vilka oftare pläga föras under den mörka och långa vintern än under den ljusa sommaren, rycka krigarna fram med facklor av synnerligen stark kådhalt.»

Inom borgarhusen begagnades naturligtvis ej facklor och knappast — med hänsyn till eldfaran — ute på gatan. Väl omtalas det, att vid t. ex. Helga Lekamensgillets procession skolarer burit »faculæ» kring kyrkogården. Huruvida härmed facklor eller vaxljus avses, är svårt att avgöra, men Olaus Magnus inskränker användningen av kådfacklor till härnadståg utanför staden. Att döma av hans framställning tyckas — egendomligt nog — tranlampor företrädesvis ha förekommit i »de högstuppsattes» boningar och i kyrkorna framför helgonbilderna. Det ljus, som dessa spredo, var

208emellertid — i motsats mot vad Olaus Magnus uppgiver -—- så svagt, att det knappt varit till någon större nytta. Den egentliga belysningen i ett borgarhus kom tydligen från den i den öppna spiseln flammande brasan. Denna kunde ju matas hela dagen, men fick icke nytändas sedan i vård var ringt. Om natten kunde väl så mycket glöd ännu hållas vid liv, att en ny eld på morgonen åter kunde tändas. Men ibland kunde det hända, att man på morgonen blott fann kallnad aska i spiseln. Och det var värre, ty några tändstickor, på vilka man kunde draga eld, funnos icke och att med flinta och fnöske slå eld var en besvärlig procedur. Det återstod därför knappast annat än att gå till grannen för att låna eld. Ett dylikt lån hade emellertid en viss eldfara, och i ett burspråk 1462 påbjöds därför: »Ingen bär eld utan i kar och där det kan förvaras uti, vid tre marks böter.» Utom den svaga glöden från spiseln fanns således icke någon nattbelysning. Då man likväl även efter mörkrets inbrott nödgades förrätta åtskilliga sysslor, återstod ingen annan hjälp än de av Olaus Magnus omtalade torrvedstickorna.

Ljus voro tydligen sällsynta företeelser i det dagliga livet. De tillhörde högtiderna och festerna. I de förteckningar, som bevarats, på lösören i borgarhus upptagas sällan ljushållare eller ljusstakar; i rådmannen Joan Svenssons kvarlåtenskap fanns dock två ljusstakar. Säkerligen hade man enkla ljushållare av järn eller stakar av lera eller trä, som ansågos värdelösa och därför icke upptogos i bouppteckningarna. Ljusen voro antingen av talg eller av vax. De förra användes förmodligen i hemmen, de senare vid fester, särskilt vid gillenas och skrånas, samt för att upplysa bykyrkan eller hedra något

14 — Stockholm vid 1400-talets slut

209helgon. Ljusen vid de senare tillfällena buros ofta i procession eller sattes i stakar framför vederbörande altare. Vid gillefesterna funnos både stakar och »kransar» eller kronor, och det behövliga vaxet hade åstadkommits genom de böter, som brottsliga gillebröder dömts att erlägga i vax. För att finna, huru vanliga dylika böter i vax voro, behöva vi blott läsa början av det äldsta skrået, timmermännens från 1454: vägrade en timmerman att åtaga sig åldermansämbetet, skulle han böta ett pund vax. Tog en broder ej sin hustru med sig till gillestämman, botade han likaledes ett pund vax. Den, som vid stämman slog eller sargade en broder, skulle böta ett pund vax, »stadens rätt oförsummad». Drog han kniv, blevo böterna fem pund vax — och så i en hel följd andra paragrafer. Även Helga Lekamensgillets utgiftsbok, som börjar 1509, ger oss här några upplysningar. Detta år betalades 20 örtugar till Paulus klockare, »pro factura luminum till gilleljusen och till kronan 4 pund vax», vidare ett öre till skolarerna (juvenibus) »som hålla stakarna i gillestugan, då som minneskvädet sjunges», 11 öre till tre pund talg, item 2 öre för 6 marker ljusgarn, item till hustru Ingeborg, som göt ljusen o. s. v. Till en stor del var det nog denna starka, i vardagslivet okända belysning, som gav gillenas och ämbetenas stämmor deras karaktär av fest.

Så svag och dålig belysningen än var i medeltidens Stockholm, medförde den dock en eldfara. En dylik låg i de ännu ganska många trähusen, och som man finner försökte stadens myndigheter också att så mycket som möjligt inskränka deras antal. En annan fara låg i de ofta bristfälliga skorstenarna, en tredje i husägarnas och hyresgästernas ovarsamhet, och härom innehåller

210stadslagen och burspråken åtskilliga upplysningar. Byggningabalkens § 22 är i detta fall ganska utförlig. En fara låg i superiet. Öl kunde man få dels hos stadens tavernare, dels också hos snart sagt de flesta borgare, och härmed börjar även paragrafen: »Ingen tavernare, man eller kvinna, skall längre hava ljus eller någon slags eld eller ölförsäljning i sitt hus eller någrahanda drycker, sedan i vård är ringt», vid tre öres böter. Komma vårdmännen eller stadens svenner dit, där eld är, och vill mannen eller kvinnan ej betala böterna, böte sex öre, såvida han eller hon ej med tremannaed kan styrka, att där ej var någon eld. Den, som tänder eld, förrän det ringts ur vård, böte också tre öre. Kommer därav någon skada, böte bonden (husägaren) och gästen hälften var. Den största eldfaran låg dock i de brygghus, i vilka det så begärliga ölet tillverkades, och dylika brygghus hörde, som det synes, till de flesta större hus i staden. I dem fick man väl under natten hava eld under bryggpannan, men på denna skulle en vakkvinna akta. Att den försiktighetsåtgärden ej alltid var tillfyllest, framgår likväl av tänkeboken 1480 (den 1 mars). Detta år kom elden lös hos vågmästaren Hans Westfal. Flera murmästare vittnade, att det icke varit något fel på skorstenen. Men så vittnade Peder Slätte, en av Sten Stures tjänare: »Jag haver slagit tu ämbar vatten på konan, som satt i brygghuset, där elden var lös, förrän hon vaknade. Claus Slätte drog då ut henne och slog ett nytt ämbar vatten på henne — »ty hon var drucken». Egendomligt nog nämner tänkeboken intet om straffet. Visserligen synes man ha velat inskränka rätten att hava brygghus, men efter vad det förefaller utan att kunna genomföra besluten. Så påbjöds 1459:

211»Inga ämbetsmän (= hantverkare) och lösa kvinnor skola hålla bryggestol uppe vid sina tre mark» och »ingen låte brygga i sitt stekarhus om helga nätter och helgdagar vid 12 mark».

Andra eldfarliga byggnader voro smedjor och badstugor. 1474 (den 14 maj) dömdes två smeder till sex marks böter var, därför att eld nattetid utbrutit i deras smedjor. Än farligare voro de många badstugorna, som dels funnos i en mängd privata hus, dels voro offentliga. Då dylika av det senare slaget inrättats även på malmarna, blevo dessa 1480 (den 26 juni) förbjudna — som det förefaller — mindre av hänsyn till eldfaran än till konkurrensen med stadens egna badstugor i den egentliga staden. Det beslöts nämligen, att kämnärerna skulle vid tolv marks vite förbjuda allom dem, som badstugor hava på malmarna, att elda dem, stadens badstugor till förfång. Dock skulle de få elda dem till eget behov. Eldning i vissa andra hus var däremot alldeles förbjuden. Ingen — föreskrevs 1460 — »have eld i de hus, som olovligt är, som är i loft, källare eller bodar eller i de hus, i vilka ved, hö och dylikt är inne».

Straffet för dem, som orsakat eldsvådor, var synnerligen strängt. En mordbrännare, som togs på bar gärning, skulle, i fall några innebrändes, å båle brännas. Även om eldsvådan blott berodde på försummelse, gällde det den försumliges liv, så vida han ej med tolvman-naed kunde styrka, att olyckan inträffat av våda. Men också i så fall var straffet strängt. 1475 (den 30 augusti) dömdes hushållerskan hos en präst, herr Thomas, till stupan, »efter det hon släppte elden lös, varav skadan kom, och därmed skall hon rymma staden. Kom-

212Fig. 40. Rekonstruktion av Storkyrkan vid 1300-talets mitt, sedan ett åt jungfru Maria invigt kapell, Vårfrukoret, tillbyggts pä kyrkans södra sida. För det nya kapellet, som försågs med fyra höga kryssvalv med ännu bevarade kalkmålningar, togs en del av det ursprungliga södra sidoskeppet i anspråk.

mer hon i staden igen, då skall hon uträttes efter ty som tillbör.»

Beträffande eldsläckningsarbetet har byggningabalken ganska utförliga bestämmelser, vilka delvis upprepades i burspråken. På samma gång som borgmästare och råd valdes, skulle två »huvudmän» utses för var och en av stadens fyra fjärdingar, således tillsammans åtta. Stadslagens bestämmelse, att hälften skulle vara svenskar, hälften tyskar iakttogs naturligtvis icke efter 1471. Dessa »huvudmän» äro tydligen desamma, som i äm-betsboken kallas kvartermästare och som därjämte skulle övervaka renligheten i staden. Blev nu elden lös — vilket tillkännagavs genom ringning i bykyrkans klocka — skulle sex av dessa kvartermästare, biträdda av minst en man från varje hus i de tre kvarteren, infinna sig vid brandstället, alla försedda med yxa, ämbare,

213en sju alnar lång stege och en tolv alnar lång käxe (brandhake); vid varje hus skulle dessutom stå en tunna med vatten. Fyra gånger om året skulle borgmästare och råd gå kring staden och se till, att varje hus hade dessa eldsläckningsredskap i ordning. De tre fjärding-arnas kvartermästare och män skulle först försöka att släcka elden. Den återstående fjärdingens — förmodligen den, där det brinnande huset var beläget — skulle söka rädda invånarna i huset och dessas ägodelar. Brandkåren utgjordes således av så gott som hela stadens manliga befolkning, minst en man från varje hus, och för de olika försummelserna vid eldsläckningen stadgades ganska höga böter. Om så behövdes skulle de sex huvudmännen och deras folk riva det brinnande husets grannhus för att på så sätt hindra eldens spridande. Och skulle dessa rivna hus på »allmogens», d. v. s. stadens, bekostnad sedan lika gott uppföras igen, vilket skulle ske genom en allmän uttaxering. Någon ersättning till det nedbrunna husets ägare omtalas däremot icke. På landsbygden fick ägaren dock ersättning för brandskada. »Alla äga brandstod taga och giva, de som bofaste män äro», står det i landslagen. Om brandskadan av därtill särskilt utsedda värderingsmän uppskattades till mer än 20 mark, utgick brandstod från hela häradet, vid lägre belopp från närmaste hälft eller fjärding.

214 XIII

BYKYRKAN

Ut om de mera praktiska — juridiska och finansiella — uppgifter, som ålågo stadens styrelse, och för vilka redogjorts, hade denna, långt mer än nu, även religiösa, framför allt vården om bykyrkan, ty denna var borgarnas egen, deras stolthet och — vida mer än rådhuset •— en monumental byggnad. Dess byggnadshistoria har blivit utredd av Johnny Roosval och dess förhållande till staden av F. de Brun och Ivar Simonsson i det stora verket Sveriges kyrkor. Genom undersökningar vid en yttre restaurering 1934 och en ombyggnad 1944 i och invid det gamla Själakoret har byggnadens historia på vissa punkter kunnat kompletteras och revideras.

Kyrkans viktigaste byggnadsperioder, då byggnaden i stort sett fick sin nuvarande omfattning och form, inföllo just under 1400-talet. Dess äldsta historia är föga känd, men så mycket är säkert, att ecclesia S. Nicolai i Stockholm 1279 erhöll en donation, och då fanns den således till. Förmodligen var den väl samtidig med själva staden eller från århundradets mitt. Om denna äldsta kyrka känner man emellertid intet, och huruvida de äldsta bevarade partierna gå tillbaka till 1200-talet eller tillhöra en nyanläggning vid 1300-talets början kan

215nu svårligen avgöras. I varje fall synas de ha ingått i den byggnad som återinvigdes 1306. Denna äldsta kyrka, som omfattade de tre mellersta skeppen i den nuvarandes västra del, var i det inre täckt av ett trätak. Dess förmodade utseende och plan har av Roosval rekonstruerats. Planen framgår av bilden fig. 40. Den första utvidgningen skedde omkring 1346, då ett stort åt jungfru Maria invigt kapell, Vårfrukoret — en kvadratisk byggnad med fyra kryssvalv kring en mittpelare — uppfördes längst österut på kyrkans södra sida, varvid ett parti av det äldre södra sidoskeppet togs i anspråk för det nya kapellet (se rekonstruktionsskiss fig. 40). Sedan följde nya utbyggnader vid kyrkans norra sida: S. Andreas' kor, före 1361, S. Henriks kor, bredvid S. Andreas' och första gången omnämnt 1426, men förmodligen åtskilligt äldre, och slutligen S. Kristoffers, alla täckta av kryssvalv (se rekonstruktionsskiss fig. 41). De mest omfattande nybyggnaderna tillkommo under 1400-talets förra hälft. Vid början av 1400-talet utvidgades kyrkan åt öster, så att den blev mer än dubbelt så lång som förut. Tillbyggnaden gjordes liksom den gamla kyrkan treskeppig och avslutades i öster med ett femsidigt korutsprång. Utmed tillbyggnadens långsidor uppfördes från början rader av kapell, sinsemellan skilda genom mellanväggar och täckta av sadeltak med gavlarna i ytterfasaderna. De nya delarna av kyrkan välvdes och förmodligen inslogos samtidigt valv i den äldsta västra delen av kyrkorummet. Omedelbart sedan detta bygge fullbordats, började man omkr. 1420 bygga ett kraftigt torn i väster, smyckat med blinderingsnischer (rekonstruktion fig. 41 och 42). Strax därefter följde en ytterligare utvidgning, i det

216Fig. 41. Plan av Storkyrkan vid 1400-talets mitt, sedan kyrkan vid århundradets början byggts ut till sin dubbla längd åt öster samt tornet och Själakoret byggts till i väster. De helsvarta murarna ånge den äldsta lilla kyrkobyggnaden.

att det s. k. Själakoret, ett ståtligt kapell med två kryssvalv på 1420-talet uppfördes söder om tornet. Dess rikt profilerade sydportal framtogs vid restaureringen 1944. (Fig. 42 och 47). Valven i Själakoret försågos vid 1400-talets slut med målningar av Albertus pictor. Dessa fragmentariskt bevarade målningar blottades också vid den senaste restaureringen (fig. 45 och 46).

»Storkyrkans största byggnadsföretag — skriver Roosval — skedde på Sten Sture d. ä:s tid. Om kyrkan på drottning Margaretas tid fördubblats på längden, så fördubblades nu, snart sagt, hela anläggningen på höjden. Kapellen, vilkas mellanväggar rivas, erhålla samtidigt karaktären av yttre sidoskepp, valven höjas och tornet höjes i passande proportion. En västportal bygges, och västfasaden betonas genom en symmetrisk torn-kapellanordning. Endast en, helt ny enskild korbyggnad tillhör denna livaktiga byggnadsperiod, nämligen det stora norra tornkapellet eller ' de tiotusen jungfrurs och elvatusen riddares kapell', och en annan byggnads-

217del, den nya västportalen å tornet, är även betecknad som enskild stiftelse. Över allt eljest ser man icke blott byggnadsverksamheten, utan själva initiativet samlat i en hand, stadens egen, som under kraftig tillskyndan av riksföreståndaren Sten Sture d. ä. med sig förenar enskilda kapellstiftares försköningsintressen och offervillighet och lyckas realisera den här nyss karakteriserade omgestaltningen av den gamla kyrkan.» (Fig. 43 och 44.)

Bykyrkan hade — särskilt om man medräknar de till bykyrkan knutna stiftelserna -—- i följd av donationer från stadens borgare blivit Stockholms säkerligen största husägare, och de Brun har på icke mindre än fyra sidor (sid. 4—7) förtecknat alla de direkt till själva bykyrkan hörande husen och tomterna, av vilka naturligtvis blott en ringa del användes för kyrkans egna behov. De allra flesta uthyrdes, och bykyrkans inkomster böra därför ha varit högst betydande. Dessa förvaltades emellertid icke av de andliga själva, ännu mindre av »församlingen» —- ett begrepp, som medeltiden icke kände till — och ej heller av skotherrar och kämnärer, utan av kyrkvärdarna. Dessa voro ibland en, oftare två, någon gång flera, alltid lekmän och borgare i staden, och — ehuru jag därom ej sett någon uppgift i tänkeboken — valdes de av borgmästare och råd på samma gång som stadens övriga befattningshavare. De äro därför förtecknade i stadens ämbetsbok. Antagligen var ämbetstiden blott ett eller två år, men mycket vanligt var, att en kyrkvärd fungerade under en hel följd av år — Reinhold Lehusen i ända till tjugo, 147G—1496.

Tilläggas kan, att kyrkvärdarna, utom tillsynen över bykyrkan, under denna tid även hade ledningen av

218Fig. 42. Storkyrkan från sydväst vid mitten av 1400-talet. 1 förgrunden tornet och invid detta Själakoret. Rekonstruktionsskiss.

stadens tegelhus sig anförtrodd, tydligen därför att teglet huvudsakligen användes för bykyrkans behov. Av den redovisning, som lämnades efter den 1481 avlidne kyrkovärden Hans Otte framgår, att det stora kyrkobygget påbörjades 1474 och att Hans Otte, som under dessa sju år även förestod tegelugnarna och kostade på reparation av tegelladorna, levererade murtegel, profiltegel och kalk för ett belopp av 1476 % mark till bygget. Han efterträddes i båda befattningarna av Mikael Svarte, som också levererade tegel och kalk till kyrkan. Den 3 april 1478 bestämde borgmästare och råd, att rådman-

219nen Olof Mattson och den ansedda och förmögna borgaren Jöns Andersson skulle till stadens nytta låta uppbygga tegelhuset sunnan till, och när det bliver fullkomnat, då skall dem vederläggas deras betalning i tegel. Emellertid synes bygget icke ha kommit i gång. I oktober samma år ålades därför Jöns Andersson vid 40 marks vite att bygga stadens tegelhus, och »vad han utlägger uppå stadens vägnar, skall varda honom betalt av stadens penningar». Senare, den 24 maj 1479, utsågos rådmannen Peder Andersson och gamle Peder Rytter till »att stå för tegelhuset». Peder Andersson skulle under detta år tjänstgöra i Olof Mattssons ställe; som ersättare för Peder Rytter utsågs samtidigt Magnus Gråbo. Kyrkvärden Reinhold Lehusen meddelade den 25 augusti 1481 rådet, att han av tegelhuset var »till förende» 85 % mark och 5 % örtug, d. v. s. att han för kyrkobygget hade utlagt denna summa, som han således hade att fordra av staden.

Huru långt kyrkvärdarnas och rådets ömsesidiga befogenheter sträckt sig, framgår ej av de räkenskaper, som bevarats, och ej heller av tänkeboken. Kyrkans räkenskaper för denna tid finnas ej kvar, kämnärernas och skotherrarnas endast ofullständigt. Men så mycket är dock tydligt, att skotherrar och kämnärer icke betalat ut några medel till bykyrkans underhåll och nybyggnad samt icke heller uppburit bykyrkans hushyror och övriga inkomster. Utgifterna ha tydligen bestritts av kyrkvärdarna med bykyrkans egna tillgångar, som icke sammanblandats med stadens övriga. Å den andra sidan var det staden, d. v. s. rådet, som bestämde, om och när en större nybyggnad skulle företagas. Den 28 augusti

220Fig. 43. Storkyrkan vid 1400-talets slut efter ombyggnaderna under Sturetiden, då kyrkan höjdes och de nuvarande valven inslogos. Kapellraderna lades nu under ett gemensamt tak, och kapellet vid tornets norra sida tillbyggdes. Rekonstruktion av plan samt av exteriören från sydväst.

2211476 tillsades Jöns murmästare inför rådet, »att han strax härefter skall begynna att täcka kyrkan. Kommer någon försummelse eller skada däruti, då skall lian och hans medkumpaner rätta kyrkan upp sin skada igen. Och därmed skall Jöns murmästare sända de andra bud, att de oförtövat komma hem, vilka som nu borta äro.» Året därpå fattade rådet ett nytt beslut rörande samma nybyggnad. Den 14 juli beslöto nämligen borgmästare och råd, att Törd murmästare och Jöns murmästare skulle täcka kyrkan med kalkslaget tegel (fig. 43). Under arbetets gång synes planen hava utvidgats, och den 9 mars 1482 begärde »menigheten» (det förut omtalade menighetsutskottet) med borgmästarnas och rådets lov, att bykyrkan skulle muras nu i nästkommande sommar. Samma beslut upprepades året därpå den 19 mars, då fogden, borgmästare och råd förklarade sig ense med »menigheten», att »bykyrkan skall muras nu strax efter påsk». Men man torde observera, att rådet här visserligen fattade ett beslut om nybyggnad, men icke angav någon bestämd summa, till vilken denna nybyggnad skulle få gå och ej heller tyckes ha avslutat några byggnadskontrakt. Dylika specialuppgörelser betraktades troligen såsom kyrkvärdarnas sak, och mindre betydande utgifter ha de nog beslutat på egen hand. I förhållande till rådet, som tillsatt dem, voro kyrkvärdarna således, såsom det förefaller, ganska självständiga. När kyrkvärden Reinhold Lehusen, eller någon annan av kyrkvärdarna sålde fastigheter, eller delar av fastigheter, som bykyrkan erhållit i donation, antecknades dock i regel i tänkeboken, att försäljningen skedde »med borgmästare och råds samtycke» eller »med all rådsens samtycke». Någon avlöning hade kyrkvärdarna icke, åtmin-

222Fig. 44. Storkyrkans västfasad efter uppmätning av stadsarkitekten J. E. Carlberg är 1732. 1 huvudsak bevarade fasaden sitt medeltida utseende med blinderingsnischer pä torn och kapell ända till den under Carlbergs ledning 1736—1743 utförda restaureringen.

stone icke av stadens direkta medel. Den enda ersättning, som man vet, att Lehusen erhöll för sitt säkerligen mycket tidsödande besvär med det nya kyrkbygget, var, att han genom det nyss citerade beslutet den 19 mars 1483 befriades från »skot och all stadens tunga, så länge kyrkan står i byggning».

1496 var Lehusens sista år som kyrkvärd, och antagligen avled han redan under detta eller i början av nästa, ty i juni 1498 omtalas han såsom död. Egendomligt nog dröjde det i det närmaste tio år, innan staden

223tog sig före att granska hans förvaltning, och möjligt är, att revisionen skedde på framställning av sterbhuset, som därigenom ville freda sig för krav från stadens sida. I varje fall skedde denna revision först 1505. Stadens råd hade då utsett tio revisorer, borgmästaren Anders Svensson, fyra rådmän och fem andra borgare att granska kyrkans räkenskaper, i vad Reinhold Lehusen i sin livstid, medan han var kyrkvärd, uppburit och utgivit. Denna granskning, som den 17 november föredrogs inför rådet, resulterade däri, att revisorerna funnit räkenskaperna utan fel eller flärd. Uppbörden hade belupit sig till 7,255 mark, 2 V2 öre och 2 penningar, utgifterna till 7,602 V2 mark och 17 penningar — staden hade således blivit skyldig sterbhuset närmare 350 mark. För medeltida förhållanden äro dessa summor onekligen mycket höga. Men vi måste erinra oss, att de böra fördelas på ett stort antal år, kanske större delen av den tid han fungerade som kyrkvärd (1476— 1496). Vad utgiftssidan beträffar ånge de nog det verkliga förhållandet. Den största utgiften hade utan tvivel varit till kyrkbygget, en mindre till prästlöner. Men det angivna inkomstbeloppet har genom den bokföring, som enligt min förmodan iakttagits, troligen blivit för lågt. Om kyrkan i donation fått ett hus, värt t. ex. 200 mark, hade dessa 200 mark nog ej upptagits såsom en inkomst, utan blott den ränta, som huset gav. Om ett dylikt donerat hus användes till fritt boställe åt en präst, upptogs det, såsom jag förmodar, icke alls bland inkomsterna. Är denna gissning riktig, ha kyrkans inkomster under de år, som redovisningen omfattar, varit högre, och de 7,255 marken blott varit dess ränteinkomst. Och vidare redovisade Lehusens sterbhus blott för de medel,

224som han uppburit och utgivit. Under tiden 1476—1496 hade också tre andra kyrkvärdar fungerat, de ovannämnda Hans Otte 1472—1481 och Mickel Svarte 1481— 1487 samt Magnus Tolk 1492—1495. De båda förstnämnda hade ju även handhaft kyrkans affärer och det stora kyrkbygget. För Hans Ottes förvaltning lämnades en redovisning 1481, och 1496 utsågos fem revisorer över Mickel Svartes räkenskaper. Redovisningarna tyckas icke ha givit anledning till någon anmärkning. Men tyvärr angivas ifråga om Mickel Svarte icke beloppen.

Av det anförda framgår likväl, att en årlig revision icke ansetts nödig, och att den, som till sist igångsattes, kommit väl mycket post festum, långt efter vederbörande kyrkvärds död.

Tilläggas kan, att tegelbruket, som under Lehusens tid hört under kyrkvärdarnas förvaltning, under hans sista levnadsår utarrenderades. Den 7 juni 1496 beslöt nämligen rådet att på fem år till rådmannen Anders Persson utarrendera tegelhuset. Under de första tre åren skulle rådmannen betala 60 mark om året, under de två sista 80 mark.

Kyrkans ekonomi sköttes således av kyrkvärdarna »med all rådsens samtycke», och år 1438 beslöt rådet att till Karl Knutsson utlåna 430 mark av de offerpenningar, som insamlats för konsiliet i Basel, vilken summa Karl Knutsson 1441 återbetalade. Dessa medel voro ju dock ej kyrkans egna, ehuru de insamlats i kyrkans offerkistor. En annan notis från samma tid är mera svårbegriplig. »På stadens vägnar antvardade» rådet 1440 Claus patinemakare en mycket stor och i borgmästarräkenskaperna specificerad samling »orna-menta», silver, koppar, textilier och böcker, vilka

15 — Stockholm vid 1400-talets slut

225»Stockholms kyrka tillhöra». Uppgiften kan dock svårligen fattas så, att rådet därigenom avhänt bykyrkan några dess tillhörigheter, snarare har väl föremålen återlämnats till kyrkan efter att tillfälligt (under ombyggnad?) ha förvarats i rådhuset.

Det var också rådet, icke kyrkvärdarna, som tillsatte den vid bykyrkan anställda världsliga tjänstepersonalen. Den 30 april 1482 antogo borgmästare och råd Erik åkare till klockare, den 15 mars 1484 Bertil målare, och den 13 mars 1494 avsatte rådet den då fungerande klockaren. Också nästa gång, den 18 mars 1499, var det rådet, som antog Markus skrivare till »kyrkans klockare». Även organisten tillsattes av rådet. Den 26 november 1498 »sades, det Per lekare skall hava stora orgeln och vilken som vill låta leka på den till prästeöl och till bröllop, give ut sex öre, två öre till kyrkan, två öre till lekaren och två öre till blesarne (orgeltrampar-na). Samma dag sades, att alla gillesvenner och alla lekare i staden skola träda orgeln (trampa orgeln), ty att de göra intet dagsverke med borgarna i staden.» Likaså antog rådet Erik Magnusson till tornväktare (den 30 juni 1477).

Rådet hade ock ett bestämmande inflytande Aid tillsättandet av präster vid stadskyrkan. Från början fanns nog blott en enda präst, kyrkoherden, och om dennes tillsättande stadgas i stadens privilegiebrev 1436, att »herrskapen» (d. v. s. kronan) må ingen lclerk presentera i Stockholms kyrka, som icke är infödd i staden eller — så vida ingen dylik passande funnes — ingen, som ej är infödd i riket. Han skulle vara en boklärd man och till platsen bekväxnlig. Så vida han ej hade lagligt förfall, måste han inom sex månader inställa sig

226Fig. 45. Storkyrkan, övre delen av Själakoret med valven och de är 1944 framtagna kalkmålningarna. Själakoret delades dr 1651 genom inläggande av en trossbotten på dess halva höjd i två rum. Det här avbildade övre rummet iordningställdes för Stockholms konsistorium.

för borgmästare och råd. Gjorde han det icke, hade borgmästare och råd rätt att presentera en annan infödd klerk, och »honom skall kyrkan givas utan gensagan och hinder». Såsom man härav finner, hade konungen jus patronatus, vilket — såsom jag förmodar — torde hava berott därpå, att kyrkan ursprungligen, liksom staden, varit belägen på kronans mark. Men utan att upphävas hade denna patronatsrätt nu, efter det engel-brektska frihetskriget, inskränkts. Konungen kunde icke sätta en dansk eller en tysk till kyrkoherde, och om den valde icke inom sex månader inställde sig i Stock-

227holm, övergick patronatsrätten till stadens borgmästare och råd.

I privilegiebrevet tillerkändes kyrkoherden rätt att »hålla capellanos», men meningen kan knappt hava varit att införa någon ny ordning, någon ny rättighet för kyrkoherden, utan snarare att stadfästa en gammal och redan hävdvunnen. I detta fall gällde det troligen blott att å den världsliga maktens sida bekräfta ett något äldre påvebrev. Den 3 november 1419 hade nämligen Martin V givit kyrkoherden Johannes Petri och hans efterföljare rätt att med rådets samtycke (cum proconsu-libus et consulibus dicti oppidi cummunicato consilio) utse hjälppräster (seculares presbiteros) vid stadens kyrka. Det skulle således visserligen stå kyrkoherden fritt att antaga dylika kapellaner och predikare, men rådets samtycke var dock nödvändigt, och åtminstone vid ett tillfälle uppgives i tänkeboken rådet såsom den utnämnande myndigheten. Den 20 juni 1474 blevo nämligen borgmästare och råd ense, att »herr Olof Johannis skall bliva stadens kaplan och hålla första mässa, som honom vederbör». Vare sig nu utnämningen skett på kyrkoherdens förslag eller icke, tyder notisen på det avgörande inflytande, som rådet hade vid tillsättandet av kapellaner vid bykyrkan.

Bland dessa hjälppräster förekommer också en, som bär titeln »prepositus». Denna prost var tydligen förman för de vid bykyrkan tjänstgörande prebendaterna och inträdde, när kyrkoherdeämbetet var vakant eller kyrkoherden förhindrad tjänstgöra såsom dennes ställföreträdare. De stadgar för Helga Lekamensgillet, som antogos 1405, antogos enligt notariatsintyget av kyrkoherden i Stockholm Johannes Wardenberg, en Uppsala-

228Fig. 46. Detalj av valvanfang i Själakoret (konsistoriesalen) med de av Albert målare utförda kalkmålningarna under framtagande.

kanik Laurentius Olavi, »dominus Tidemannus, pre-positus oppidi ejusdem» samt övriga uppräknade Stockholmspräster. Tidemannus var således kyrkoherdens underordnade. Även sedermera omtalas prepositi i Stockholm flera gånger.

Dessa kapellaner eller — vad vi skulle säga -—- vice-pastorer och komministrar voro helt visst till en början ganska få. 1315 omtalas två »presbyteri stokholmenses»,

229Ragvaldus och Olavus, och i ett annat samma dag skrivet brev kallas de »vicarii ecclesiæ Stokholmensis», vilket vi väl få översätta med vice pastorer. Förmodligen blev antalet sedan något större. Ett brev 1409 (den 22 november) är beseglat av herr Jens Nilsson, domprost i Uppsala, herr Bengt Thorstensson, kyrkoherde i Stockholm, herr Hintze Markman, herr Tideman, herr Johan Fromarket, herr Willekin, herr Lamprecht och herr Simon, »präster» — med all sannolikhet kyrkoherdens hjälppräster.

De ojämförligt flesta Stockholmsprästerna voro dock ej fästade vid själva bykyrkan, utan vid de till denna knutna prebendestiftelserna samt även avlönade från dem, icke från bykyrkans egna fonder. Och de voro mycket talrika. I Helga Lekamensgillet, i vilket alla eller i det närmaste alla Stockholmspräster ingått, funnos 1518 utom åldermannen 29 andra präster.

Dessa till bykyrkan knutna prebendestiftelser voro väsentligen av tre olika slag. De kunde vara stiftade av enskilda borgare, av gillen eller av staden, och egendomligt nog var det blott två »ämbeten», guldsmedernas och skomakarnas, som hade några särskilda altaren i bykyrkan. Om det förra få vi underrättelse genom ett den 29 november 1485 av prästerna Tideman Priwalk och Olof Hiesse samt borgaren Hans Priwalk utfärdat brev. I detta meddela de, att de, som hade jus patronatus till ett altare i S. Blasii kor, nyligen tillåtit guldsmederna -— som till det Priwalkska altaret skänkt »ett gyllene stycke till ett mässorede» — att vid sidan av deras altare »fundera» ett annat. Till gengäld för detta medgivande skulle guldsmederna och deras efterkommande vara pliktiga att besörja och uppehålla hälften i all kostnad

230Fig. 47. Själakoret i Storkyrkan; den ursprungliga rikt profilerade portalen i sydfasaden efter framtagningen och restaureringen 1944.

231för korets murning samt för glasfönstren och — tillägges det;— en förutsättning var, »att den ene klerken gör den andre intet hinder i hans rättfärdiga saker». Härav framgår, att vart och ett av de båda altarna hade en präst. Den ledande inom guldsmedsämbetet var då den för-mögne Knut guldsmed, som den 27 augusti 1492 av Sven bältare inköpt ett hus vid Skomakargatan, vilket han, som ovan nämnts, den 30 maj 1496 mot 80 mark överlät till guldsmedsämbetet, och i detta hus fick pre-bendaten förmodligen sin bostad. Huru ämbetet ordnat med hans lön och övriga utgifter för altartjänsten, framgår, mig veterligen, icke av några nu kända handlingar.

Denna detalj känna vi bättre beträffande skomakarnas altare. Fyra gånger oin året skulle varje »broder», d. v. s. varje mästare, erlägga 20 penningar eller tillhopa 10 örtugar om året till underhåll av det altare, som borgmästare och råd »oss unnat och givit» och vid vilket mässor skulle förrättas till ära för jungfru Maria, evangelisten Marcus samt S. Crispinus och S. Crispinia-nus. Då det i Stockholm vid denna tid troligen fanns 24 skomakarmästare, skulle således av dem årligen till altaret betalas 240 örtugar eller 10 mark, och denna summa kunde nog räcka till prebendatens lön, enär han ju även hade andra inkomster, för dop, begravningar m. m.

De övriga »ämbetena» hade, så vitt man vet, icke några särskilda altaren i bykyrkan. Däremot hade enskilda borgare gjort ganska många prebendestiftelser. Den äldsta, om vilken vi hava någon underrättelse, stiftades av en lübeckare, Johan Gismar, som förut varit borgare i Stockholm. Den 11 januari 1337 gav ärkebiskopen honom lov att uppföra ett altare med tillhörande

232Tidigare S. Erik, S. Göran från 1489

S. Olof och S. Nicolaus före 1489, senare kanske »Jöns Anderssons 4 altare»

S. Crispinus et S. Crispinianus

Sakristian

S. Blasius S. Eligius

Rådets kor med Helga kors' altare

S. Martin

Norra vapenhuset

S. Andreas, efter 1485 även S. Petrus och S. Paulus

S. Henrik

S. Eriks altare efter 1494 .

S. Kristoffer

Tiotusen riddare och elvatusen jungfrur

S. •Gertrud m. fi. från 1486 även S. Knuts och »Hustru Elins altare»

S. Nicolaus från 1489

S. Petrus, S. Paulus, och fi. Barbara

Helga Lekamen Karlagillets altare

Borgmästare altare (S. Birgitta uch S. Karin)

S. Katharina ay Alexandria

Vår Fru

.Södra vapenhuset, före 1409 även S. Martin

Apostlaaltaret S. Anna

Själakoret

Västra förhallen

Fig. A8. Rekonstruerad, plan av Storkyrkan vid medeltidens slut med kapell och altaren angivna. Vid kyrkans ombyggnad under Sten Sture d. ä:s tid nedrevos murarna mellan kapellen, och altaren, som tidigare varit uppställda vid dessa väggar (utmärkta med kors å planen), måste nu flyttas till cle genom rivningen tillkomna fripelarna (kors i cirkel).prebende i S. Nicolai med villkor att han försåge den blivande prebendanten med en årlig inkomst av 8 mark lödigt silver. Gismar och hans avkomlingar intill fjärde led skulle därigenom få rätt att tillsätta prebendaten, men efter fjärde led skulle troligen — ehuru därom icke tydligt nämnes — patronatsrätten övergå till ärkebiskopen. Prebendaten skulle vara skyldig att på sön- och helgdagar deltaga i den mässa, som kyrkans »ministri et vicarii» höllo.

Den patronatsrätt, som Gismar här förbehållit sina avkomlingar, tyckas även de flesta andra prebendestiftare hava förbehållit sina efterkommande, och då ärkebiskop Johannes Gerechini (Lodehat) sökte att tillvälla ärkebiskopen denna rätt, vände sig staden till påven, som genom ett brev den 20 september 1419 bekräftade stiftarnas jus patronatus. Särskilt under 1400-talet blevo därför dylika stiftelser mycket talrika. Men att här uppräkna alla av enskilda borgare stiftade kor och altaren, kan vara överflödigt, då den intresserade kan finna dem i F. de Bruns och J. Roosvals redan citerade arbete. Där finnas även de prebendestiftelser förtecknade, som gjorts av stadens talrika gillen, och platserna för de olika koren och altarna ha angivits i den plan, som Roosval meddelat och som här reproducerats (fig. 48). De angivna platserna för några av altarna samt för norra vapenhuset böra dock korrigeras. Till gillena och deras altaren skall jag för övrigt i ett annat sammanhang återkomma. Här skola blott några allmänna anmärkningar infogas rörande jus patronatus.

En dylik rätt kunde både bortskänkas och försäljas. Så överlämnade prästen Henning Holmstensson och hans moder den 22 november 1409 till drottning Marga-

234Fig. 49. De sörjande kvinnorna nedanför korset, detalj av altarskåp från Österåkers kyrka, nu i Statens historiska museum. Enligt inskrift tillverkades skåpet i Lubeck för Storkyrkan i Stockholm 1468, då Tideke Peckow och mäster Laurens voro kyrkans föreståndare. Förmodligen uppsattes det på högaltaret i kyrkan samma år. Till österåker kom skåpet pä 1640-talet. Skulpturen har tillskrivits Bernl Notke, medan målningarna utförts av Herman Röde.reta all deras rättighet till S. Martins altare i S. Nicolai -—- således till den nyss omtalade av Johan Gismar stiftade prebenden — och tre dagar senare avstodo Arend Styke m. fi. likaledes till drottningen patronatsrätten till en annan prebenda i Stockholm, vilken stiftats till ära åt det heliga blodet, det heliga korset, jungfru Maria, S. Göran, S. Gertrud och alla helgon. Efter vad det vill synas begagnade drottningen sin patronatställning till att utbygga S. Gertruds kor •— som det kallades -— till ett av de förnämsta i kyrkan. Men det finnes även exempel på att patronatsrätten försålts -— fastän transaktionen dock icke är fullt klarlagd. Under 1400-talets förra del hade borgmästaren Klaus Lörenbergs efterlevande gjort flera donationer till en prebendestiftelse, S. Kristoffers kor, och därvid förbehållit sig jus patronatus. Genom brev av den 2 juli 1485 ställde sedan Hans Skimblepenning, tidigare tysk rådman i Stockholm — som efter svärfaderns död ansåg sig hava ärvt dennes patronatsrätt — prebendan under ärkebiskop Jakob Ulfssons beskärm, dock så att Hans Skimblepenning och hans arvingar skulle med ärkebiskopens samtycke få tillsätta prebendat. Men detta var förmodligen blott ett knep för att bibehålla en redan förlorad patronatsrätt, och det ser ut, som om Hans Skimblepenning eller någon annan arvinge redan sålt den till Stockholms stad, ty då magistraten i Stockholm en månad senare sammanträdde och satte upp de punkter, som skulle överlämnas till herredagen i Jungfruhamn, togs även denna fråga upp: »item hava vi brev och bevisning, så att vi hava den rättighet till Sankt Kristoffers prebende i vår bykyrka, som kallas jus patronatus, att vi måge ock det bliva njutandes». Som det tyckes fick

236staden rätt. I varje fall var det rådet, som sedan tillsatte prebendat. Den 25 maj 1489 »antvardade» nämligen borgmästare och råd S. Kristoffers prebenda åt herr Bartholomeus Kyck och undervisade honom, huru många mässor han skulle hålla i veckan.

Det finns även ett annat exempel på en försäljning. På 1460-talet hade hustru Ramfrid till minne av sin avlidne man Eskil Hoppener stiftat en prebenda i bykyrkan. Sedermera hade hon träffat en uppgörelse med rådmannen Staffan Västgöte, att han mot en summa av 20 mark skulle ha rätt till en egen präst vid hustru Ramfrids prebenda och patronatsrätten över denna kapellan för sig och sina efterkommande. Vid sidan av denne kapellan skulle sålunda hustru Ramfrids kapellan tjänstgöra och patronatsrätten över den sistnämnde innehades alltjämt av henne och hennes arvingar. Den 13 oktober 1488 erlade Staffan inför rådet den resterande köpesumman, 10 mark till Ramfrids dotterdotter Anna, dotter till Joan Styng. Genom överenskommelsen hade hustru Ramfrid »unnat» honom »hans egen särdeles präst, sina egna mässokläder och ljus med alla sina tillbehör».

Fördelen av ett dylikt köp har man i våra dagar litet svårt att förstå. Den skulle i så fall bestå i rätten att tillsätta prebendat, varigenom köparen kunde tillgodose någon skyddsling inom det andliga ståndet. Men huvudsyftet med en dylik donation var väl, att prästen skulle hålla mässor för och bedja för den avlidnes själ samt därigenom förkorta hans kval i skärselden.

I stiftelseurkunderna angives ofta den lön, som pre-bendaten skulle uppbära — i den Lörenbergska donationen 24 mark om året. Likaså angivas prebendatens skvl-

237digheter. Den Lörenbergska skulle förrätta fyra mässor i veckan, på söndagen om den heliga trefaldighet, på måndagen om alla kristna själar, på fredagen om det heliga korset och på lördagen om vår fru och S. Kristoffer. Vid alla dessa mässor skulle klerken hålla åminnelse och collectas för borgmästarens själ och för alla kristna själar.

Den 12 november 1485 gjorde borgaren Joan Lindorm en donation till prebendaten herr Erik Andreæ vid S. Henriks kor. Denne skulle erhålla 5 mark om året (placerade i en inteckning i Lindorms hus), och för denna lön skulle herr Erik och följande prebendater hålla två mässor i veckan, den ena om fredagen om Kristi heliga fem sår, den andra om lördagen om Jungfru Marias bedrövelse, »alla kristna själar till pinominskelse». Joan Lindorm var förmodligen son till borgmästaren Mårten Lindorm, som avlidit 1464. Efter borgmästarens död hade hans änka Sigrid stiftat en prebenda i S. Katarinas kor. Om patronatsrätten till denna uppstod sedan tvist mellan arvingarna, och det är då av intresse att se, att tvisten avgjordes icke av någon andlig myndighet, utan av Stockholms magistrat. Den 7 augusti 1479 bestämde nämligen rådet, att Joan Lindorm och Olof Stensson »skulle båda lika mycket råda för den prebenda, som hustru Sigrid skickade och funderade i Sancta Katarine kor».

Dessa donationer giva oss ett mycket starkt intryck av, i huru hög grad Stockholm var en borgarnas stad. Donationerna äro nämligen alla gjorda av borgare, aldrig av en frälseman, ty till denna klass kan man väl ej räkna landets regent, riksföreståndaren Sten Sture, som instiftade S. Georgs kapell. Borgerskapets makt över

238Fig. 50. Detalj av altarskåp frän Jäders kyrka, föreställande jungfru Marias förmälning. Skåpet, som enligt inskrift fullbordades 1514 på Jan Bormans verkstad i Brüssel, uppställdes i Vårfrukoret i Storkyrkan. Flyglarnas målningar äro signerade Jan van Coninxloo. År 1644 skänktes skåpet till Jäders kyrka.dess egen kyrka framgår även av de strödda notiser, som här och var påträffas rörande kyrkan. Så tyckes rådets tillstånd hava erfordrats för inrättandet av kyrkliga stiftelser; åtminstone antecknades i tänkeboken den 22 oktober 1481, att borgmästare och råd voro ense att låta hustru Elin, Hans Ottes efterleverska, »sätta ett altare». Likaså bestämde rådet 1476, att Karlagillet skulle hava sitt altare vid sidan av Helga Lekamens kor, och några dagar senare (den 27 november), att allmosealtaret, som tillhör Karlagillet, skall bliva ståndande, som det nu uppmurat är, dock så att dess ålderman skall betänka den heliga kyrkan med så mycket, som Gud skjuter honom och bröderna i håg till hjälp och byggnad — det var vid denna tid som bykyrkans stora nybyggnad planerats, och rådets beslut innebar tydligen, att gillet skulle bidraga till kostnaden. Ännu några dagar senare bestämde rådet, »att hustru Ramfrids altare skall bliva ståndande i det rummet, som det nu står», och »byggningen därom skall byggas in bättre».

Rådet bestämde även över bänkplatserna i bykyrkan. Varje borgarfamilj hade nämligen sin bestämda bänk, antingen ensam eller tillsammans med en annan borgar-familj, och denna bänk voro vederbörande skyldiga att själva »uppbygga»; förmodligen betalade de för denna även en särskild avgift till kyrkan. Bänkarna voro tydligen placerade i en viss rangordning, så att de främsta voro förbehållna åt borgmästare och råd, de nästa åt köpmännen och de sista åt »ämbetsmännen» — det »lösa folket» hade antagligen inga bänkplatser alls utan fick nog stå. Eodem die — skrives i tänkeboken den 7 november 1485 — »vordo borgmästarne och rådet ense, att Erik Hansson skall okvald och ohindrad behålla den bänken,

240som han nu haver uppbyggt i bykyrkan avsides vid rådets kor.» Ville någon tränga sig in i en förnämligare bänk, blevo hans anspråk tillbakavisade. Så tillsades skinnarehustrurna »inte att bevara sig med Jöns Ervastessons bänk i kyrkan vid 3 mark» (22/4 1482) — Jöns Ervastesson var en ganska betrodd köpman, och i hans bänk fingo ej några hantverkarfruar tränga sig in. 1487 fick Jöns kopparslagare en dylik tillrättavisning (19/12). XIII

GILLEN

Rådet hade även en viss makt över de talrika gillen, som funnos i medeltidens Stockholm, och alla dessa gillen voro mer eller mindre fast knutna till bykyrkan, i vilken åtminstone dè flesta hade sina kor och altaren med en eller flera prebendater. Deras historia och organisation ha behandlats av Hans Hildebrand och Frans de Brun. I regel voro de borgargillen med tillträde både för köpmän och hantverkare, och i några förekomma — dock mera soin honoratiores — några få frälsemän. Präster intogos däremot i alla, och ett gille — Helga Lekamens — kan sägas vara övervägande ett prästgille. I åtminstone flera intogos även borgarhustrur. Några av dem hade sina egna gillestugor, vilket ju antyder en viss förmögenhet, men de flesta hade det troligen ganska knappt, i följd varav dylika, mindre lyckligt lottade gillen ofta sammanslogos. Deras organisation var likartad; i spetsen stod en ålderman, ofta med tvenne bisittare. Dessa skötte gillets angelägenheter, men ibland — som vi skola se — under en viss kontroll av stadens råd. Syftet för alla kan sägas ha varit trefaldigt: religiöst, humanitärt och sällskapligt. Det första visade

242sig i de mässor, som gillet bekostade, det andra i den välgörenhet, som ett gille, åtminstone ofta, utövade, men alltid i den hjälp, som gillebröder och gillesystrar från gillet erhöllo, och det tredje i de »gilledrycker», som årligen höllos. Vi skola här fästa oss vid några av de förnämsta gillena.

Det måhända äldsta av de vid 1400-talets slut fortbestående gillena var S. Gertruds, vars historia likväl endast är ofullständigt känd, men som från början säkerligen var ett tyskt köpmansgille. Under senare delen av 1300-talet var Stockholm ju en övervägande tysk stad, och spänningen mellan de tyska och de svenska borgarna brast ofta ut i oroligheter. De tyckas därför ha haft olika gillen. Så fanns det säkerligen både ett tyskt och ett svenskt Vårfrugille. Redan i ett brev av den 27 september 1353 talas om Helga Jungfruns gillebröder av svenska nationen, vilka då hade inköpt ett hus och vilkas gillestadgar stadfästades av Magnus Eriksson. Men tillägget av svenska nationen antyder, att det fanns också ett annat gille av tyska nationen. 1392 utbröt den blodiga strid mellan de tyska vitalianerna och det svenska borgerskapet, som kulminerade i de s. k. Käpplingemorden. Enligt den ovan omtalade relationen rörande denna tilldragelse samlades svenskarna i S. Olofs gillestuga, under det att tyskarna tyckas ha hållit till i S. Gertruds. Dessa två gillestugor existerade således 1392 och hade då med all sannolikhet existerat sedan flera år tillbaka. Genom en anteckning i jordeboken den 27 januari 1438 få vi vidare veta, att S. Gertruds gillestuga — åtminstone detta år och säkerligen även förut — låg vid Skomakargatan. Bland dem, som 1392 sannolikt tillhört S.Gertruds gille, voro även flera tyska vitalianer, vilka kort efteråt, 1394, stiftade en prebenda i S. Nicolai till bl. a. S. Gertruds ära — sannolikt i avsikt att befrämja ett då igångsatt härjningståg till Söderköping. 1409 överläto de denna prebenda på drottning Margareta, men huru det sedan, efter det engelbrektska frihetskriget, gått med patronatsrätten, veta vi icke; den kan ha övergått till Sveriges regenter, riksföreståndarna, eller möjligen till S. Gertruds gille eller till stadens råd. Det senare förefaller sannolikare, och i varje fall har rådet tydligen haft en viss myndighet över gillet, ty den 13 juni 1485 »vordo fogden, borgmästarne och rådet ense, att Hemming Olsson skall bliva ålderman för S. Gertruds gille och stå för byggningen med Peder Michaelis, så att gillestugan bliver uppbyggd».

Över bröderna i gillet har man kvar en förteckning från och med 1419. Förteckningen börjar: »Efter Guds börd 1419 då gjordes denna bok till en brödrabok i S. Gertruds gille, och då drucko de först uppå rådstugan efter den stora branden.» Härav framgår för det första, att gillet existerat före 1419 och för det andra, att bröderna detta år ej hade någon egen gillestuga, i vilken de kunnat samlas — säkerligen därför att gillestugan förstörts vid den stora branden 1419; i stället hölls sammanträdet i Rådstugan, som väl först blivit iståndsatt. Den nya gillestugan, som nu återuppfördes, blev därefter en av de förnämsta i Stockholm. Rådet hade där ofta sammanträden, och i den valdes Karl Knutsson till konung den 20 juni 1448. Antagligen är det också S. Gertruds gillestuga som avses, då det den 8 oktober 1481 skrives i tänkeboken, att Peder Näb slagit sönder stopen »i gillestugan, där menige köpmannen plägar gåtill». Köpmännen hade visserligen icke bildat något särskilt gille, men S. Gertruds bestod enligt ledamotsförteckningen till den alldeles övervägande delen av köpmän. Under 1419 intogos icke mindre än 52 bröder i gillet, men av dessa endast två, som troligen varit hantverkare, nämligen Morten guldsmed och Kristoffer guldsmed; sedan blevo de flera, även i mindre förnämliga yrken än guldsmedens. 1426 intogs Nigels glasmästare, 1427 Nigels guldsmed, Jacob förköpare och Mattis säckedragare, 1428 Olof kanngjutare o. s. v. Även prästerna voro ganska få; en svårighet att avgöra detta ligger i titeln »herr» framför namnet, ty denna titel tillkom såväl präster som riddare och borgmästarna i Stockholm. Några präster äro dock alldeles säkra såsom herr Gereker Prester, herr Hartwick predikare, herr Jöns kapellan, m. fl. Frälsemännen voro färre. Först 1441 möta vi med säkerhet en, herr Gustaf Karlsson (gumsehuvud), riksråd och överlagman i Uppland, 1444 herr Magnus Gren och herr Jon Karlsson (färla), 1449 herr Bengt Jönsson (Oxenstierna) »canceler», samt vanliga frälsemän, som sålunda icke titulerades herr, Karl Jonsson och Arvid Bengtsson, 1452 Björn Olofsson, 1459 Björn Jönsson (i Ulvsunda), 1461 Arvid Trolle (riksråd, hövitsman på Nyköping), och Axel (Olsson?). 1484 slutar förteckningen, och under de 55 år, som förteckningen upptager, äro ju dessa nu nämnda frälsemän ej många, även om — som troligt är — jag här förbigått några. Ty gillet var ganska manstarkt. 1433 har införts en förteckning på samtliga dåvarande bröder, och antalet var då betydligt över hundra. Någon »syster» tyckes icke hava funnits, möjligen en enda, beroende på hur man vill tolka skrivningen »Margareta passchese» (1479). Dettahindrar naturligtvis icke, att brödernas fruar kunnat få vara med om gilledrickningen. Men därom veta vi intet, då gillets stadgar tyvärr ej finnas kvar. Av namnen att döma voro tyskarna till en början i en avgjord majoritet, ehuru proportionen mellan de båda nationerna sedan utjämnats. 1472 — året efter Brunkebergsslaget — gör invalslistan ett övervägande svenskt intryck. Ålderman var då Jöns Laurensson samt bisittare rådmannen sedermera borgmästaren Bengt Smålänning och Jakob Bengtsson, vilka alla tre voro svenskar, och nästan alla de detta år nyvalda bröderna förefalla att ha varit svenskar. Tilläggas kan, att gillet hade sin stora gilledrickning på S. Gertruds dag, vanligen ock en annan dylik vid fastlagen och ibland en tredje vid pingst.

Vida mindre veta vi om S. Gertruds samtida S. Olofs gille. Såsom vi sett fanns S. Olofs gillestuga 1392, och den 26 augusti 1469, omtalas i jordeboken S. Olofs prebendehus. Genom ett brev den 1 mars 1439 får man vidare den upplysningen, att S. Olofs gille då ägt ett altare i bykyrkan, till vilken en donation gjordes. En tredje notis finnes (med en stil från början av 1500-talet), skriven på baksidan av en lös lapp, som förirrat sig bland Helga Lekamensgillets handlingar. I denna uppgives inkomsten för S. Olofs prebende: 38 pund korn och 10 mark penningar från några bondhemman samt hyror för två hus i Gråmunkegränd 14 mark om året, från ett hus vid Västerlånggatan 8 mark om året och från ett trähus på Stallbacken 4 mark om året. Slutligen har den flitige de Brun uppspårat namnen på tre åldermän, av vilkas yrken att döma gillet synes ha bestått blott av småfolk; en ålderman var knivsmed och en annan grytgjutare, under det att vi bland åldermännen i S.Gertruds gille möta två borgmästare, en rådman och flera andra betrodda borgare.

Ett tredje också mycket gammalt Stockholmsgille var Vårfrugillet. Storkyrkans äldsta kapell var, såsom vi nyss sett, vårfrukoret, vilket Roosval på arkitektoniska skäl daterar till tiden omkring 1346, och från detta år omtalas även en donation till koret. I sitt 1346 upprättade testamente skänkte nämligen Magnus Eriksson och drottning Blanka ett par mässkläder till prästen vid vårfrualtaret i Stockholms kyrka. Existensen av detta vårfrualtare behöver väl ej förutsätta, att det grundats av ett vårfrugille — det kan ha bekostats av en enskild donator eller av staden — men de följande notiserna göra det troligt, och har altaret stiftats av ett gille, bör detta ha varit både rikt och förnämt. I varje fall är det säkert, att ett dylikt gille existerade några få år senare och då var alldeles nytt. I det nyss citerade brevet av den 27 september 1353 tog nämligen Magnus Eriksson den Heliga Jungfruns gillebröder av svenska nationen i sitt beskydd. Tillägget: »av svenska nationen» antyder, som sagt, att det funnits även ett gille av den tyska nationen. Det svenska Vårfrugillet omnämnes ock den 30 maj 1375, och om detta få vi närmare underrättelser genom den överenskommelse, som den 24 augusti 1436 slöts mellan Vårfrugillet och ett annat gille. Överenskommelsen hade träffats i S. Knuts gillestuga och gick därpå ut, att Vårfrugillet, som här säges hava sin gillestuga vid Skomakargatan och bestod av både gillebröder och gillesystrar, och S. Mikaelsgillet, även kallat Lilla Karlagillet, skulle sammanslås till ett enda, vilket skulle bära Vårfrugillets namn, men i vars styrelse dock medlemmar av Mikaelsgillet skulle ha säte och stämma.Viktigast är här uppräkningen av de båda gillenas förtroendemän, då vi genom en jämförelse med ämbetsboken få en föreställning om deras och därmed ock om de båda gillenas sociala ställning. Ålderman för Mikaelsgillet var Ingevald Andersson, som icke hade något förtroendeuppdrag av staden, och ålderman för Vårfrugillet var Jöns Petersson, som möjligen är identisk med den Jöns Petersson, som 1437 var syllsättare. Av Vårfrugillets representanter vid överenskommelsen voro fyra tunnbindare (Jöns Block, Olof Johansson, Olof Jönsson och Jöns Olofsson), en slaktare (Olof Mikaelsson), och en bagare (Klemens). Av dem hade tunnbindaren Jöns Olofsson 1431—1445 förtroendeuppdraget att vara kontrollör över mått, mål och vikt. Olof Mikaelsson kan möjligen vara identisk med den person med samma namn, som 1431 var bomvaktare, och Olof Jönsson har möjligen också varit bomvaktare 1433 och 1434. Jöns Block, Olof Johansson och Klemens bagare förekomma ej i ämbetsboken. För Vårfrugillets övriga förtroendemän uppgives intet yrke. De voro Peder Ödvastesson, Olof Magnusson, Hans Skog, Magnus Nilsson, Peter Olofsson, Matts Stakabrand, Olof Bengtsson, Jöns Kock och Nils Vibbemag. Av dem hade endast den sistnämnde innehaft något av stadens förtroendeuppdrag; 1426 hade han varit besiktningsman över matvaror. Ungefär liknande var uppsättningen av Mikaelsgillets förtroendemän.

Av det anförda är tydligt, att vi här ha att göra med Vårfrugillet av svenska nationen, ty bland de uppräknade finnes intet enda tyskt namn. Vidare äro alla hantverkare och tillhöra de mindre aristokratiska yrkena. Gillebrödernas och de båda gillenasförmögenhetsvillkor kunna därför knappt ha varit lysande, och utan tvivel var detta anledningen till sammanslagningen.

Ställningen blev likväl därigenom knappt förbättrad, och den 20 augusti 1454 skedde en ny fusion, denna gång med det mera betydande Helga Lekamensgillet. På framställning av åldermannen, bisittarna och »major et sanior pars» av det svenska Vårfrugillet (convivium beate Marie Virginis de sweva lingua) gick detta Vårfrugille, som kämpade med ekonomiska svårigheter, upp i Helga Lekamensgillet. Då emellertid en Vårfru gillestuga, liggande vid Själagårdsgatan — icke vid Skomakargatan — omtalas åtta år senare, 1462, tror de Brun förklaringen ligga däri, »att Vårfrugillet vid sammanslagningen med Helga Lekamens gille söndersprängts och missnöjda element bildat ett nytt gille under det gamla namnet. Det står också i 1454 års brev, att det var flertalet av bröderna, som önskade sammanslagningen, ej samtliga.» Denna mening hade förut uttalats av Murberg. För min del tror jag icke, att man ur uttrycket »major et sanior pars» kan få ut en röstsplittring inom gillet, utan att därmed avsetts de förtroendemän, som jämte åldermannen och bisittarna å gillets vägnar träffat överenskommelsen, och då sammanslagningen skedde på grund av Vårfrugillets ekonomiska svårigheter, förefaller det egendomligt, att minoriteten strax därefter kunnat inköpa ett hus till gillestuga.

Jag tror i stället, att gillestugan vid Själagårdsgatan ägts av det ursprungligen tyska Vårfrugillet, som troligen varit ett rikt och förnämt köpmansgille och som fortfarit att existera även efter 1454. Detta synes mig framgå av de uppgifter, som finnas härom. 1478 (den 7 december) berättas, att Henning Pinnow såsom»föreståndare och ålderman i Vårfrugillet» å gillets vägnar sålt en tomt, och denne Henning Pinnow hade 1464—1471 varit tysk borgmästare i Stockholm. Han kan således ej ha tillhört minoriteten i det svenska Vårfrugille, som upphört 1454, och hans samhällsställning var helt annan än de tunnbindares, slaktares och bagares, som tillhört det svenska gillet. Vidare hade det 1454 upplösta gillet varit en sammanslutning av hantverkare, under det att det Vårfrugille, som omtalas efter 1454, var ett köpmansgille. Detta framgår av en notis, som de Brun själv meddelat ur tänkeboken. Den 29 april 1489 beslöt rådet, att antingen S. Gertruds eller Vårfrugillet detta år skulle sätta upp »papegojan», som vid majfesten skulle nedskjutas. Item — heter det vidare — »skall ock ingen med skjuta till föreskrivne papegoja utom enkanneliga köpmän och förrörda gille värde äro ingånga eller bröderskap hålla». Djärvdes någon »ämbetsman» skjuta papegojan, skulle han utan nåd böta tre mark. En hantverkare kunde således icke bliva broder i detta gille. Ännu en tredje notis är belysande för detta gilles karaktär till skillnad från det svenska. Vid en »dricka» i Vårfrugillet 1480 tyckes det ha gått hett till under sköldarna, och en deltagare i samkvämet hade då slagit sönder glasfönster och en mängd bägare, som han den 20 maj dömdes att ersätta. Domen var osedvanligt mild, vilket kan förklaras därav, att brottslingen var en son till riddaren och riksrådet Johan Kristiernsson (Vasa). Den temperamentsfulle unge gillebrodern fick sedan en också mycket temperamentsfull brorson — Gustaf Vasa. Men det Vårfrugille, som en dylik högättad herre tillhörde, kan icke hava varit en fortsättning av det av tunnbindare och bagare bestående gille, som upplösts1454. Antagligen var det från början tyska gillet äldre än det svenska, vilket just i motsats till ett redan existerande tyskt kallades »av den svenska nationen», och förmodligen var det också det förmögnare gillet, som bekostat Vårfrukoret i bykyrkan. Likaså förefaller det mig sannolikare, att det var i detta rikare och förnämligare gilles sal, som de viktiga möten höllos, som omtalas under Karl Knutssons tid, 1436, 1438 och 1452, knappast i det fattiga svenska gillets hus vid Skomakargatan. Att detta senare ej kunnat rymma ett större antal personer, framgår för övrigt därav, att Helga Lekamensgillet, i vilket det svenska Vårfrugillet uppgått, 1509 och några följande år nödgades för sin gillefest hyra det tyska Vårfrugillets lokal, som tydligen var en av de rymligare i Stockholm.

Fig. 51. Helga Lekamens gilles sigill vid medeltidens slut.

Vida bättre än det svenska Vårfrugillet känna vi dessfortsättning, Helga Lekamensgillet, vars handlingar till en stor del bevarats. Särskilt viktig är här den s. k. gilleboken, som innehåller anteckningar för åren 1393—1394, 1405, 1414, 1421—1457, 1465—1474, 1486—1487 — de sista åren således just den tid, som här sysselsätter oss. Anteckningarna äro av skiftande natur: »stadgar för gillet, redovisningar för inkomster och utgifter, vissa affärstransaktioner såsom köp av inteckningar i hus m. m. samt framför allt medlemsförteckningar» (Collijn). Efter 1487 föreligger en stor lucka i handskriftsmaterialet, och de närmast följande häftena, som innehålla gillets utgifter, omfatta åren 1509—1528, de därpå följande inkomsterna under 1515—1528. Dessa beröra visserligen en senare period än 1400-talets slut, men belysa förhållandena även under 1400-talet. Redan 1791 hade Murberg på grundvalen av detta av honom återfunna material i en för sin tid ypperlig avhandling skildrat gillets historia, och senast har de Brun behandlat vissa frågor i denna.

Helga Lekamensgillet visar oss en ny typ av gillen. S. Gertruds och det tyska Vårfrugillet hade företrädesvis varit köpmangillen, det svenska Vårfrugillet och S. Olofs gille företrädesvis hantverkargillen. Helga Lekamens gille var ett med lekmän utvidgat prästgille. Den yttersta anledningen till uppkomsten av Helga Lekamensgillen var det bekanta undret i Bolsena 1263, då en på transsubstantiationen tvivlande präst vid mässan varsnade, huru hostian började blöda. Med anledning härav utfärdade Urban IV 1264 en bulla, genom vilken Corpus Christifesten, torsdagen efter trefaldighetssöndagen, instiftades — en fest, som ännu torde vara den katolska kyrkans förnämsta.Åt den, som bevistade tidegärden under festveckan, utlovades i bullan 1200 dagars syndaförlåtelse, och under Martin V ökades antalet dagar till det dubbla. Med anledning härav uppstodo ock »Convivia Corporis Christi» eller Helga Lekamensgillen, och ett dylikt var det i Stockholm.

När detta stiftats, vet man icke, då dess handlingar, som sagt, börja först 1393, och i äldre urkunder omtalas gillet icke. Men att det var äldre än 1393, är tydligt. I listan på avlidna bröder (gilleboken s. 10) upptages även Bo Jonsson (Grip), vilken avled 1386, och gillet måste således vara ännu äldre, särskilt om Hans Hildebrand, såsom troligt är, har rätt i sin gissning, att gillet från början bestått blott av präster och först senare öppnats även för lekmän. I varje fall var det präster, som styrde gillet, ty detta framgår redan av en 1394 antagen, ehuru sedan något modifierad bestämmelse: att en präst, som ett år vistats i Stockholm, var skyldig att ingå i gillet. Äldst kallades det också prästgillet (Convivium presbiterale). De stadgar, som gillet 1405 antog, föredrogos nämligen i närvaro av Johannes Wardenberg, kyrkoherde i S. Nicolai »et senior (ålderman) convivii presbiteralis ibidem», samt femton andra präster, som kalla sig »fratres convivii in fundo presbiterali ecclesie Stocholmis». Dessa bekräftade de äldre bestämmelser, som givits av Wardenberg och elva andra präster. Vid båda tillfällena hade de beslutande således endast varit präster. Vid sammanträdet 1405, som hölls i Vårfru gillestuga, hade visserligen tre lekmän — Henrik och Peder guldsmed samt Nils Schermer — tillkallats, men endast såsom vittnen, och dessa vittnen tillhörde icke ens gillet såsom lekbröder. I listorna över1421 levande och döda bröder upptages varken Henrik guldsmed eller Nils Schermer. Peder guldsmed »lille» förekommer visserligen såsom ett bland de allra sista namnen på förteckningen över de levande, men dels är Petrus ett så vanligt namn, att denne Petrus ej behöver vara densamme som vittnet 1405, dels antyder hans plats på listan, att han 1421 antagligen var nyinvald. I de statuter, som antogos 1405, bestämdes också, att ingen, som ej var präst, kunde väljas till ålderman eller bisittare, och vidare valdes dessa förtroendemän, såsom av protokollen framgår, blott av gillets prästerliga ledamöter. Ehuru man ingenting därom kan med bestämdhet påstå, förefaller det ock, som om det varit prästerna, som — utan lekmännens hörande — intagit nya bröder i gillet.

Gillet var således väsentligen en sammanslutning av Stockholmspräster —• liksom Skomakarämbetet av Stockholms skomakare —- men i det intogos även präster utanför Stockholm. I listan på före 1421 avlidna bröder möter man dessa namn: Johannes de Huddunghe, Johannes de Spanga, Johannes de Färingtuna, Herman-nus in Närtuna, Michael curatus Looghö, Hermannus de Athuidher, Bero archiprepositus Strengensis, Andreas episcopus Strengensis och Paulus Magni quondam curatus de Grodhunghe, och bland de 1421 levande förekomma ett par kaniker från Uppsala och Strängnäs. 1435 invalde man t. o. m. en prepositus Bergensis, en de-canus Roskildensis, en canonicus Asloensis, en canoni-cus Arosiensis och tre kyrkoherdar utanför Stockholm.

Att lekmän överhuvud intogos i gillet, berodde nog på ekonomiska motiv, ty det blev faktiskt de, som fingo betala, under det att prästerna togo emot vad de betalat.

254Ser man på gillets äldsta inventarium, från 1393, upptagas i detta först tre silverkalkar, den ena skänkt av hustru Elena Camelins, den andra av Lyderus de Walde och den tredje av hustru Gerdeka Kanstens, vidare av ett silverkärl, skänkt av hustru Christina skörbytta, samt slutligen altardukar o. d., också förärade gillet av lekfolk. De voro således ganska inkomstbringande ledamöter.

Ännu tydligare framgår detta ekonomiska motiv av de inträdesavgifter, som de prästerliga ledamöterna 1405 bestämt. En präst skulle i inträde betala % pund vax (för altarljus och processioner). Priset på vax vid denna tid kan bestämt angivas. 1426 inköpte åldermannen för gillets räkning två pund vax för 5 mark och 2 öre. Ett halvpund kostade således blott 1 mark och 2V2 öre, och denna utgift tog prästen mer än rundligt igen genom de mässor, han å gillets vägnar fick under året hålla. Lekmännen skulle däremot betala sex mark i inträde, och den olika proportionen mellan prästernas och lekmännens inträdesavgifter faller genast i ögonen, även sedan lekmannaavgiften — omkr. 1430 •— nedsatts till 4 mark. Till en början var gillets inkomst av dessa inträdesavgifter ej betydande. 1422 intogos tre lekmän, 1423 åtta, 1424 en, 1425 fjorton, och 1426 nio eller tillhopa 35. Med 6 mark för var blir detta endast 210 mark eller 42 inark om året. Och det blev i verkligheten icke ens så mycket. I följd av bristen på svenskt mynt erla-des avgiften ofta i utländsk valuta, vanligen engelska nobler, ofta gav man i stället för kontanter pant eller anskaffade en borgensman, och nästan oftast antecknades vid den nye broderns eller systerns namn »restat», d. v. s. att han eller hon intagits på kredit. Så obetydlig

255inkomsten av dessa lekmannaavgifter än blev, förefaller det, som om gillet under den första tiden huvudsakligen levat på denna och i följd därav varit ganska fattigt, ty donationerna voro av jordeboken att döma få och ej betydande, mest inteckningar i hus — 1409 sex mark om året från badstugan och tre mark och sju öre från ett hus vid Söderport, 1413 sju mark om året, 1425 åtta mark om året, också inteckningsräntor.

Genom dessa ekonomiska svårigheter och genom spänningen mellan klerker och lekmän höll gillet på 1430-talet att rent av sprängas. När jag — skrev Petrus Ly-dekini i gilleboken (sid. 32) — den 7 september 1436 valdes till ålderman, »fann jag gillet nästan helt och hållet övergivet på grund av oenigheten mellan klerker och lekmän, även rörande den ersättning, som klerkerna skulle erhålla för de mässor de å gillets vägnar höllo. Då firades likväl blott en enda mässa, vid Corpus Christi, och ej ens denna kunde betalas, emedan inga penningar funnos tillgängliga. Men i hopp om Herrans hjälp, som vänder allt till det goda, betalade jag denna mässa ur egen pung.» På åldermannens begäran kom ärkebiskop Olaus då till Stockholm, och genom hans ingripande tyckas stridigheterna denna gång hava någorlunda bilagts.

På 1470-talet flammade tvisterna ånyo upp och utvidgades nu så tillvida, att staden — d. v. s. rådet •— även drogs in i dem. 1456 hade rådmannen Jakob van Hawen antagits till gillebroder, 1474 rådmannen Anders Joansson och borgaren Peder Skytte. Fyra andra borgare — rådmannen Hans Holmgersson, borgmästaren Jakob Nilsson, rådmannen Joan Styng och rådmannen Sven Heising — hade antagligen ingått i gillet

256någon gång mellan åren 1457 och 1465, för vilka år gillets handlingar saknas. De nu nämnda borgarna tyckas ha börjat en opposition mot de styrande klerkerna och särskilt angripit deras finansförvaltning. Härom innehåller emellertid gilleboken intet, ty mellan 1474 och 1486 gapar åter en lucka i denna. Däremot ger stadens tänkebok här några antydningar. Oppositionen inom gillet hade nämligen påkallat rådets bistånd. Och den hade gjort det med framgång, ty den 19 juni 1475 beslöt rådet, att två lekmän skulle — jämte åldermannen och bisittarna samt klerkeriet i Helga Lekamens gille -— hava lås och nycklar för gillets penningar, silver och andra klenoder, som i Helga Lekamens gille äro. Beslutet innebar således ett krav på ett ökat lekmannainflytande i ekonomiska angelägenheter men var så till vida tillmötesgående mot gillet, att man ville överlämna till detta själv att utse de två förtroendemännen. Naturligtvis nekade de styrande klerkerna att foga sig efter denna befallning. När så ett år gått, utan att de hörsammat påbudet, följde därför, den 19 augusti 1476, ett nytt rådsbeslut av mera kraftfull innebörd. Rådet själv tog då saken om hand och förordnade Jakob Nilsson, Jakob van Hawen, Joan Styng, Sven (Clementsson) Heising och Anders Joansson till revisorer över gillets räkenskaper. Stämningen var nu tydligen ganska uppjagad, ty några dagar senare, den 31 augusti, förbjöd rådet gillet att vid de mässor, som gillet höll, ringa i bykyrkans klockor. Striden 'var således i full gång. Men egendomligt nog fattade rådet dagen därpå ett nytt beslut, som ser ut som en fredssignal. Vid rådets sammanträde överlämnade fogden, Peder Ragvaldsson, till åldermannen i gillet, Jöns Olavi, en förgylld kalk och ett mässorede

17 — Stockholm vid 1400-talets slut

257till den första mässan. »Då sade herr Jöns Olavi till borgmästarna herr Nicolaus och herr Ludovik i Peder Jönssons närvaro, att till den mässan funnos till fören-de två kalkar med mässorede. Nu äro de tre.» Hur man skall uppfatta åldermannens svar, är ovisst — om såsom ett tack eller såsom en förklaring, att gåvan var överflödig. I varje fall blev ingen fred avslutad, ty den 23 september tog rådet åter i med hårdhandskarna och tillsatte Jakob van Hawen, Hans Holmgersson och Peder Skytte att på rådets vägnar »regera och förese Helga Lekamensgillets nytta», så att de hava lås och nycklar till gillets ägodelar.

Under tiden hade klerkerna icke varit overksamma. Redan under stridens första skede, 1475, hade de tydligen skrivit till Rom för att vädja till påvens bistånd. Innehållet i deras brev framgår av det referat av detta, som gives i det påvliga svaret. Påven hade mottagit en böneskrift från prästerna och klerkerna i Corpus Chris-ti-gillet vid S. Nicolai kyrka i Stockholm av detta innehåll: »Ehuru detta gille stiftats av präster och klerker, ehuru det till gudstjänstens uppehållande mottagit rikliga donationer samt alltid styrts av präster och klerker, ha nu vissa lekmän, som prästerna och klerkerna intagit i gillet, samt åtskilliga rådmän i sagda stad nu mot gillets statuter sökt göra sig till herrar över gillets ägodelar samt förtrycka prästerna och klerkerna.» Detta var den klerikala ståndpunkten i tvistefrågan. Påven besvarade böneskriften i ett brev den 1 februari 1476 till ärkebiskopen i Uppsala samt biskoparna i Strängnäs och Västerås, i vilket han ålade dem — en eller flera — att förekalla de ifrågavarande lekmännen och döma i tvisten. Valet av domare var sådant, att utgången på för-

258hand kunde anses säker. Men det påvliga brevet kom antagligen först mot slutet av året adressaterna till han-da, ty postgången mellan Rom och Sverige drog oin. De tre biskoparnas dom är ej bevarad, men en antydan om denna har man däri, att rådet den 9 juni 1477 återbetalade 200 mark, som staden »lånat» av gillet. Klerker-nas seger antydes ock av en påvebulla den 11 januari, i vilken 100 dagars avlat meddelades åt den, som på fyra närmare bestämda söndagar förrättade sin andakt vid Helga Lekamens altare i S. Nicolai. Sammandrabbningen synes således ej hava rubbat klerkernas maktställning inom gillet, och intet i de bevarade handlingarna för den följande tiden tyder på något ökat lekmannainflytande.

Det ser dock ut, som om gillet efter århundradets mitt — utan att uppgiva sin klerikala karaktär — dock i viss mån fått en förändrad sammansättning. Enligt förteckningen 1421 på då levande ledamöter i gillet voro dessa 27 klerker, 9 tillhörande frälset (av dem 7 fruar), 24 (män och kvinnor) hörande till köpmansklassen, men blott två »ämbetsmän»: guldsmeden Petrus och målaren Johannes de Ryyn. Nödvändigheten att skaffa gillet ökade inkomster gjorde emellertid, att man — till en början sparsamt — invalde hantverksfolk, 1422 en gjutarhustru, 1424 en guldsmed, 1429 Elavus kopparslagare, 1430 Inge remslagare och 1431 Ingrid barnmorska samt möjligen ännu några andra, vilkas yrke icke angivits. Efter århundradets mitt bli likväl dylika inval allt vanligare; man möter bagare, grytgjutare, bäl-tare, slaktare, murmästare, skräddare, kopparslagare o. s. v. Och så tyckes man hava upptäckt en stor grupp, åt vilken man förut ägnat mycket ringa uppmärksam-

259het, ehuru den antydes i statuterna — där dock endast beträffande präster. Om en präst på grund av sjukdom ej kunde personligen taga sitt inträde i gillet, skulle han för detta betala — icke ett % pund vax, utan liksom lekmännen — sex mark penningar. Förvärrades sjukdomen, skulle alla klerkbröderna besöka honom på dödsbädden med mässa och vigilier. Av de sex marken skulle varje assisterande klerkbroder då bekomma J/2 öre, varefter resten skulle läggas till gillekassan. Men förmodligen kunde även lekmän redan nu på dödsbädden anmälas till inträde i gillet för att efter döden hugnas med de fördelar, som följde med ett broderskap i gillet. Dylika inträden »in extremis» förekomma likväl under den första tiden mycket sparsamt. Först 1427 har jag funnit fem personer intagna på dödsbädden (sex namn äro överstrukna), 1430 sex, 1434 två, 1447 fem och 1448 fyra. Inkomsten härav var ju icke stor. Men så komma vi till 1451, då icke mindre än 37 lekmän och leksystrar intogos »in extremis». Inträdesavgiften hade då visserligen nedsatts från 6 mark till 4, men var i alla fall avsevärd: 148 mark.

Bland de nu in extremis intagna finna vi en ny grupp, som förut icke förekommit inom gillet, nämligen 5 ogifta unga kvinnor. Hustrur och änkor voro visserligen förut mycket talrikt företrädda inom gillet, men — ehuru statuterna därom intet nämna — ansåg man tydligen, att en jungfru eller ogift kvinna icke kunde deltaga i den så betydande gilledrickningen, och före 1451 hade i varje fall ingen jungfru -— varken som levande eller död — intagits i gillet. Som död — det hade man nu upptäckt — gjorde hon ingen skada, och för gillets ekonomi var denna utökning av klientelet blott till för-

260del. Av levande personer invalde man detta år ej mindre än 10 klerker — bland dem två scholarer, Petrus Pauli och Laurentius — och 28 lekmän; 1453 invaldes 9 klerker och 42 lekmän, och året därpå, 1454, skedde sammanslagningen med Vårfrugillet. Det vill härav synas, att man så mycket som möjligt velat utöka medlemsantalet för att därigenom förstärka ekonomien.

Då vi närma oss århundradets slut finna vi, att detta medlemsantal rent våldsamt ökats. 1474 intogos 28 lekmän och kvinnor »in extremis», bland dem 17 jungfrur och pigor, och de, som levande intogos till bröder och systrar, voro detta år — utom sex klerker — icke mindre än 133 lekmän. Med dessa siffror för ögonen kan man förstå den strid, som året därpå utbröt mellan klerker och lekmän. De förra utgjorde blott en försvinnande minoritet inom gillet, och likväl var det detta fåtal, som bestämde allt och även skördade större delen av det numera förmögna gillets årsinkomster.

Bland de 133, som invaldes 1474, voro även 11 jungfrur. Och detta var en viktig nyhet, ty förut hade -— med ett undantag — inga jungfrur fått vara närvarande vid gillets stämmor, och undantaget bekräftar snarast regeln. 1455 hade nämligen två jungfrur tagit sitt inträde »in bibicione», men dessa voro »domicella Margareta» och »domicella Magdalena, filie illustris domini Ka-ruli regis» (konung Karl Knutssons döttrar) och i deras sällskap intogos hovmästarinnan fru Ida, riksrådet Laurens Ulfssons maka, samt fru Beata, Simon Körnings maka. Några andra jungfrur invaldes, så vitt de bevarade handlingarna visa, icke förr än 1474, och de då invalda voro ingalunda några högättade damer: skräddar-döttrarna Katarina och Christina, Elin Sanders piga

261o. d. Och även barn blevo nu invalda, t. ex. skolåren Michael, son till slaktar Thomas, skolåren Andreas Nicolai och Olof Jönssons »puella». Även till det »lösa folket» sträckte man nu sin välvilja. Så invaldes en kop-parslagarsven, en bagarsven och en slaktarsven. Dessa recipierade nu tillsammans med riddare som herr Johan Kristiernsson (Gustaf Vasas farfar) och herr Nils Ottesson (tre björnramar). Nästan de flesta av de invalde betalade nu verkligen sin inträdesavgift, 4 mark, och detta återverkade naturligtvis högst väsentligt på gillets ekonomi. En antydan om tidpunkten för denna förbättrade förmögenhetsställning ha vi i de husköp, som nu gjordes. För den då mycket höga köpesumman 700 mark förvärvade gillet 1472 ett stenhus vid Fiskatorg och 1475 ett annat för 80 mark.

Ännu tydligare framgår detta av de bevarade räkenskaperna från 1500-talet. Gillets dyrbarheter i guld och silver hade Gustaf Vasa redan före Västeråsriksdagen börjat att lägga sig till med. 1523 anammade han från gillet 30 mark och nära 14 lod lödigt silver, 400 mark klipping, 130 mark svenska penningar, ett guldkors, som stod i pant för 100 mark, jämte ännu ett guldkors. Senare på året lade han sig till med åtskilliga silversaker och en guldkedja, som lämnats i pant och var värderad till 100 mark. Även Gustaf Vasas motståndare, ärkebiskop Gustaf Trolle, brandskattade gillet, ty 1523 löste åldermannen igen 26 silverskålar, »som biskop Göstaf hade satt i pant här i byn, som hörde gillet till». Ställningen var dock fortfarande ganska god. 1523 hade i gillets kassa influtit 1250 mark, och vid årets slut lågo i kistan 250 mark klippingar och 450 mark svenska penningar. Dessa siffror belysas kanske bäst därav, att

262Stockholms stads förnämsta inkomstpost, skotpenning-arna, 1523 blott stego till 380 mark och några öre. Men 1527, samma år som Västeråsriksdagen hölls, hade gillets inkomster sjunkit till 343x/2 mark, under det att utgifterna stigit till 372% mark, och var »intet i kistan».

Som 1500-talets räkenskaper visa, ägde gillet då ganska många hus, från vilka hyror inflöto. Till dessa hus skola vi sedan återkomma.

Men något gillehus, där bröder och systrar kunde samlas, fanns ganska säkert icke, och jag skall här anföra, vad handlingarna meddela om denna sak. Själva gilleboken kan naturligtvis härom blott innehålla några tillfälligtvis nedskrivna notiser. Men även dessa äro upplysande. Då gillet 1422 beslöt inköp av en inteckningsränta, samlades förtroendemännen, åtta klerker och sex lekmän, i S. Nicolai sakristia, icke i Helga Lekamens gillestuga. I sakristian samlades ock — vid det viktiga, förut omtalade mötet 1436 — alla i staden närvarande klerker, som tillhörde gillet, och här giver tänkeboken den viktiga upplysningen, att de samlats »in loco consueto videlicet sacristia». Dessa mindre möten höllos således alltid i sakristian, icke i gillets hus vid Skomakargatan, som säkerligen redan då var uthyrt. Någon Helga Lekamens gillestuga omnämnes i varje fall aldrig i gilleboken. Då stadgarna 1405 antogos, samlades de beslutande i Vårfru gillestuga. Några andra upplysningar i denna sak meddelas icke i gilleboken.

Men brevet om sammanslagningen av Helga Lekamens gille och det svenska Vårfrugillet ger oss en med gilleboken sammanstämmande uppgift. Mötet skedde nämligen i Helgeandshusets kapell. Och ett annat, också viktigt sammanträde den 21 juli 1475, hölls i bykyrkans

263sakristia. Det är därför tydligt, att det under 1400-talets förra del ganska fattiga gillet ej haft råd att skaffa sig en egen möteslokal.

Men icke ens under den senare delen av århundradet, då gillet blivit ett bland de förmögnare, ägde det en egen gillestuga. Detta framgår alldeles tydligt av den bevarade räkenskapsboken 1509—1513, ty i denna få vi upplysning om de lokaler, i vilka gillet vid sina fester samlades. Här behövdes onekligen gott utrymme, ty som vi erinra oss voro de nyintagna 1474 133 personer, och de vid festen närvarande böra således ha varit ett par hundra personer. Som vanligt föregicks festen av ett s. k. smaköl, varvid det öl, som skulle serveras vid den stora gillefesten, prövades av utsedde ölkännare. 1509 hölls detta smaköl i Vårfru gillestuga, och i hyra för lokalen betalades 2 öre. Utan tvivel försiggick den stora gilledrickningen i samma lokal, ty man betalade Olof Hansson en mark »för gillestugan, vari vi drucko vårt öl». Rådmannen Olof Hansson var, så vitt man vet, icke broder i Helga Lekamens gille, men däremot troligen i Vårfrugillet, och att den stora årsfesten firats i en förhyrd lokal, framgår i varje fall därav, att man betalat hyra för denna. 1510 höll man smakölet i S. Gertruds gillestuga, som var något billigare, blott 3% örtug. Det var även där, som man samlades till den stora festen, ty i hyra för »gillestugan, vari vi drucko vårt gille», betalades 1 mark till Klaus Boye, vilken — såsom vi strax skola se -— var ombudsman för S. Gertruds gille. 1511 samlades revisorerna över åldermannens förvaltning icke i någon gillestuga, utan i åldermannens och pre-bendatens prebendehus vid Kindstugatan, om vilket mera nedan. Gilledrickningen skedde denna gång i Vårfru

264gillestuga, ty i hyra betalade man 1 mark till rådmannen Olof Hansson »pro convivio». 1512 övergick man åter till S. Gertrud och erlade 1 mark till Klaus Boye »pro convivio Sancte Gertrudis». 1513 hölls smakölet i Vårfru gillestuga mot en hyra av 1 öre, likaså den stora drickningen; såsom ombud för Vårfrugillet uppbar Henrik Strobuck då 1 mark. Ett mindre sammanträde, den 14 juli, hölls också i Vårfru gillestuga och ett annat, för revisionen den 30 juli, i Helga Gravens prebendehus, där man även avåt en bastant middag, för vars sammansättning utgiftsboken redogör. Med denna fanfar slutar den så givande utgiftsboken för 1509—1513, och av den framgår med full tydlighet, att Helga Lekamen icke ens under sin högsta välmaktstid ägt någon egen gillestuga. Utgiftsboken 1515—1522 är mindre givande, enär de enda uppgifter, vi här få, äro, att den stora festen 1516 hölls i S. Gertruds gillestuga och den 1519 i Vårfru.

Sannolikt dröjde det också ganska länge, innan gillet nått den förmögenhetsställning, att det kunnat bygga ett eget kor i bykyrkan. Ett altare hade gillet visserligen där redan från början, ty detta var — kan man säga — själva förutsättningen för gillets existens, och ett altare var en ganska billig affär. Plats för detta i kyrkan upplät staden troligen kostnadsfritt, för själva altaret var utgiften mycket överkomlig, och den post, som för de andra gillena var den mest betungande, när de skaffade sig ett altare — en donation, vars ränta skulle gå till de präster, som förrättade altartjänsten — kom här till en början icke i fråga. Vida dyrbarare var det att bygga ett kor. Vid början av 1400-talet uppfördes koret; det ingick i den stora ny- och tillbyggnaden varigenomkyrkan förlängdes, som närmare skildrats i föregående kapitel. Och det talas i jordeboken den 29 juli 1420 om ett kor, som var beläget mellan S. Barbaras kor och Helga Lekamens kor. Herman Rembeke skriver visserligen i sitt donationsbrev 1428 rörande samma kor om »det kapell, som Werner Ghest och jag hava byggt och som är beläget mellan Helga Lekamens altare och Sancta Gertruds kor på södra sidan av kyrkan». Men att av den sistnämnda uppgiften draga några slutsatser om korets tillkomst torde icke vara möjligt. I jordeboken 1471 omnämnes Helga Lekamens kor. Och under den följande tiden, då de arkivaliska uppgifterna äro av betydligt större omfattning, omtalas det ofta.

Någon egen lokal, i vilken Helga Lekamens gille kunde fira sin fester, hade detta, som sagt icke, men däremot ganska många hus, av vilka några uthyrdes. Vi vända oss först till dem.

Det eller de säkerligen äldsta lågo vid Skomakargatan. Där bodde 1516 tio hyresgäster, vilka tillsammans betalade 44½ mark om året i hyra. I östra fjärdingen, i »Lumpans gränd», hade gillet en annan egendom med nio hyresgäster, som tillsammans betalade en årshyra av 68½ mark. Dessa två voro gillets mest betydande egendomar. Tre andra mindre inkomstbringande lågo i västra fjärdingen, en i »Herr Bengts gränd» med två hyresgäster och en årshyra av 8 mark, en annan i »Mattis Mortenssons gränd» också med blott två hyresgäster, vilka tillsammans betalade 12 mark, och en tredje i »Helga Lekamens gränd» med fyra hyresgäster och en årshyra av 17 mark. Slutligen hade gillet en egendom på Norrmalm, och de tre hyresgästerna betalade härblott 2 mark och 6 öre om året i hyra. Årsinkomsten från dessa egendomar var således något över 152 mark.

Fig. 52. Plan av bottenvåningen i fastigheterna, Skomakaregatan 22—26 (kv. Atlas 2 och 3), efter uppmätning 1939. I nr 24 (Atlas 3) låg Helga Lekamens gilles gård. Murarna av de tre medeltida husen, som äro angivna med skraffering på bilden, finnas ännu bevarade.

Husen vid Skomakargatan voro flera, ehuru två av dem förenats med ett valv, och redan 1437 (gilleboken sid. 33) talas om »curia interior» och »curia exterior» — det förra förmodligen gårdshuset, som vette åt Prästgatan. Båda tillhörde då gillet. 1454 tillkom antagligen ännu ett hus vid samma gata. Detta år sammanslogos, såsom vi minnas, Helga Lekamensgillet och det svenskaVårfrugillet, vilket också vid Skomakargatan ägde ett hus, som nu blev Helga Lekamensgillets och förmodligen var grannhuset. Slutligen köpte gillet 1488 för 30 mark och 100 svenska penningar ett hus, som låg »näst sunnan vid Helga Lekamens hus vid Skomakargatan». 1496 köpte gillet för 30 mark rätten till »halva muren» av grannhusets ägare hustru Karin. Vid Skomakargatan hade gillet således åtminstone fyra hus, utom »jordstugan», där sedan hustru Gertrud bodde. Komplexet kallades Helga Lekamens gård och var tydligen till arealen ganska betydande, men inbringade en anmärkningsvärd låg hyra, ej fullt 45 mark från tio hyresgäster (fig. 52). Härtill skola vi sedan återkomma. Efter Västerås recess indrogos husen i olika etapper till kronan. Den 20 april 1528 sålde konungen för den relativt höga summan av 240 mark ett hus, »beläget på Skomakargatan i Helga Lekamens gård näst sunnan för porten» — således, efter vad det förefaller, det 1488 inköpta huset. Vidare sålde han den 18 december 1536 för 330 mark »ett prebendestenhus med ett halvt valv i gången på högra sidan, när man går in i gården här i Stockholm, liggandes i Skomakargatan i Helga Lekamens gård». Detta stenhus var antagligen gillets äldsta. Enbart två av husen i gården hade således ett försäljningsvärde av 570 mark och borde ha givit ett hyresbrutto av omkring 60 mark, ty den tiden beräknade man i allmänhet 10 % eller därutöver i hyror.

Även egendomen i »Lumpans gränd» bestod av flera hus, av vilka ett i hyreslistan kallas »Taskahuset». Var »Lumpans gränd» legat, är emellertid svårt att angiva, då en gränd med detta namn väl någon gång omtalas, men utan exakt angivande av läget. Gränden hadetydligen fått sitt namn efter Jakob Lumpe eller Lumpa, som bott i »Östra fjärdingen» ända sedan 1502 och där ägde ett hus. Under åren 1510—1520 var han rådman. Helga Lekamens hus säges ligga »östantill» och vid »Kopparporten». Detta antyder, att gränden legat invid den gamla östra muren. Också en annan lokalbestämning finnes om Lumpans gränd. Den 4 juli 1519 (tänkeboken) såldes en egendom »uti Lumpans gränd». Å denna fanns en stalltomt, som låg »norr mot slottet» och som mätte 19 alnar »vid gatan mot slottet». Lumpans gränd var således den brink, som låg närmast den nuvarande Slottsbacken. I Helga Lekamensgillets räkenskaper förekomma ytterligare några lokaluppgifter. Där talas om »vårt hus östantill vid Fiska strand», om ugnen »östantill i taskahuset», om »stora huset östantill», om »huset östantill» om »källaren östantill under trapphuset», om »trapphuset östantill». Egendomen i Lumpans gränd låg således vid eller i närheten av »Fiskastrand», och tack vare denna notis kan man även angiva, när det av gillet förvärvats. 1472 sålde nämligen borgmästaren Henning Pinnow för 700 mark sina vid Fiskastrand belägna hus till gillet. Hyresbeloppet för husen i Lumpans gränd, 68½ mark om året — det högsta, som gillet uppbar från något av sina hus — stämmer ju också gott med inköpssumman, 700 mark, för huset vid Fiskastrand. Hyresbeloppet var i så fall nära 10 % på husvärdet. Huset omtalas 1526, då Gustaf Vasa skänkte bort grannhuset, ett stenhus »mellan Kort Rutz hus och Helga Lekamens hus, som (=vilket stenhus) Olof Illiansson fordom åtte uti Olof Lumpes gränd». Huset indrogs helt visst till kronan 1528, ehuru någon uppgift därom ej finnes.Den lilla tomten på Norrmalm var en donation av Matthias Petri, som 1477 var ålderman i Helga Lekamens gille. Hans moster och dennas man, hustru Ingegärd och rådmannen Magnus Otter, hade gjort en donation till ett prebende vid bykyrkan — vilket är ej rätt klart — och vid detta hade de tydligen satt systersonen till pre-bendat. Prebendet var funderat »Gudi till lov», samt »mig och mina föräldrars själar till nåd» med den bestämmelsen, att prebendaten eller kapellanen skulle varje torsdag förrätta en mässa till deras själagagn. 1481 skänkte Matthias Petri till detta prebende en gård på Norrmalm, som ban kort förut, 1476, inköpt, och av dess avkastning skulle 43/2 mark utgå i arvode till kapellanen. Så vida kapellanen icke ville gå in på dessa villkor, beder jag — skrev Matthias Petri —• kärligen åldermannen i Helga Lekamens gille att skicka en av Helga Lekamens bröder samma ränta efter niin och mina arvingars död att (mässan) uppehålla och tjänst göra. I varje fall övergick Norrmalmshuset i Helga Lekamensgillets ägo. Helårshyran — 2 mark och 6 öre — steg likväl icke till det av Matthias Petri bestämda beloppet, och någon kapellan blev därför kanske aldrig tillsatt.

Fem andra hus lågo i gränderna vid Västerlånggatan, ett av dem i »Mattis Martinssons gränd», som av de Brun identifierats med Ignatiigränd. 1474 sålde Magnus Hallstensson för 80 mark ett där beläget hus till herr Germundus Laurentii, ålderman i Helga Lekamens gille, och året därpå avstod åldermannen det för samma pris till gillet. Då det likväl blev något bråk rörande transaktionen mellan herr Germundus och Magnus Hallstensson, tyckes gillet icke förr än 1482 ha kommit i

270besittning av huset (ett stenhus ined källare och träbyggnad). En frälseman Olof Jonsson flyttade där sedan in som hyresgäst, och 1483 gjorde han och gillet en överenskommelse. Olof Jonsson överlämnade till gillet en liten egendom i Fundbo, som årligen räntade 20 spann korn, mot det att gillet till honom avstod huset, dock blott under hans livstid och med villkor, att det efter hans död skulle återgå till gillet. Ehuru köpebrevet -— egendomligt nog — därom ingenting innehåller, tyckes Olof Jonsson dessutom ha förbundit sig att betala en viss lindrig hyra. Detta gjorde han emellertid icke, och då han 1491 blev krävd på åtta års hyra, träffade han och gillet en ny överenskommelse. Av egendomen avstod han en källare och en mältebod samt lämnade dessutom till gillet ett silverbeslaget horn. För min fattigdoms skull —- fortsätter han — läto de sig därmed nöja och unnade mig att under min livstid bliva kvar i huset. För att då visa sin tacksamhet mot gillet förärade han detta ytterligare en silverskål, som i det närmaste vägde 10 lod. Förmodligen avled han kort därefter, och huset hyrdes då ut.

Men utom detta hus ägde gillet ännu ett i samma gränd. Det andra hade den 6 maj 1499 (tänkeboken) inköpts av skomakaråldermannen Olof Laurensson och säges då ligga »västanmur i nästa gränden näst nordan Kåkgränden». På sin sotsäng hade han testamenterat sin del i gården till gillet, och 1505 skänkte hans änka Karin dit även sin hälft. Av gillets hyreslista synes framgå att detta hus och det nyssnämnda lågo i samma gränd. I det ena bodde dominus Johannes Henrici, i det andra, »översta gården», bodde Mattis Martinsson, som givit gränden dess namn. de Bruns identifikation

271av gränden som Ignatiigränden stämmer sålunda icke. Näst nordan Kåkgränden (Kåkbrinken) ligger nu Yx-medsgränden. Vid medeltidens slut fanns förmodligen en gränd mellan Kåkbrinken och Yxmedsgränden. Husen voro tydligen små samt inbringade 1516 blott tolv mark i hyra.

Två andra hus, som gillet 1516 ägde, lågo i »Helga Lekamens gränd», och det är tydligt, att gränden kunnat få detta namn, först sedan gillet där förvärvat en egendom. På 1700-talet ändrades grändens namn till Lilla Gråmunkegränd, men numera har den återfått sitt gamla namn. Först 1505 har namnet »Helga Lekamens gränd» kunnat påvisas, och vad gränden förut hetat, är icke känt. Då emellertid årshyran, 17 mark, var högre än den från husen i Mattis Martinssons gränd, 12 mark och i »Herr Bengts gränd», 8 mark, har denna egendom tydligen varit den förnämsta av dem, som gillet ägde västantill. Tyvärr känner man icke, när, hur och på vilka villkor gillet förvärvat den. Den här belägna egendomen bestod av två hus. I hyreslistan 1521 nämnes dels »Mattis Murmästares hus» dels »huset därnäst ovan-före», bägge i Helga Lekamens gränd. Husen voro dock små och hade 1516 blott tre hyresgäster, en dragare, en timmerman och en med icke angivet yrke, som tillsammans betalade 17 mark i hyra; dessutom låg här ett stall, som uthyrdes för en mark. 1529 indrogos husen till kronan.

Det femte av husen västantill låg enligt räkenskapsboken i »Herr Bengts gränd». Dennas mera fullständiga namn var »Herr Bengt Smålännings gränd» efter borgmästaren Bengt Smålänning, som bodde där, och enligt

272de Brun var denna den tredje gränden från Kåkbrin-ken på norra sidan. Den hade även flera andra namn: »Hans Bagares gränd», »Olof Biurs gränd» och »Per Räfklos gränd». Om gillets här belägna egendom har man endast en notis. 1507 erhöll gillet av hustru Birgitta, Per Perssons efterleverska, en här belägen 20 alnar lång bartomt, och det är ju möjligt, att gillet här, före 1516, uppfört ett mindre trähus, som detta år beboddes av två hyresgäster, en »hjälpekarl» och en Erik, som synes ha varit gillets dräng, vilka tillsammans betalade 8 mark i årshyra.

Men utom dessa hyreshus, av vilka endast två gåvo någon avsevärd avkastning, ägde gillet även andra, som icke hyrdes ut och som därför ej upptagas bland räkenskapsbokens »locagia». Man kan då fråga: vartill användes dessa icke uthyrda hus? Det svar, som ligger närmast till hands, är onekligen: till fria bostadsrum åt gillets förtroendemän, åldermannen, de två bisittarna och de tre kapellanerna, möjligen ock till bostad åt behövande prästerliga gillebröder. Vi vända oss då till de handlingar, som möjligen kunna giva oss någon upplysning rörande denna punkt. Tyvärr äro dessa, särskilt för 1400-talets senare del, mycket bristfälliga, i det att en stor lucka gapar mellan åren 1487 och 1509. Men å den andra sidan vågar man antaga, att förhållandena under 1400-talets senare del varit i stort sett desamma som under det bättre kända 1500-talet.

Genom 1400-talets gillebok få vi blott veta namnen på åldermännen under de år, från vilka några anteckningar bevarats. 1450 var Petrus Johannis ålderman, 1451 Gudmundus Torstani, 1455 Petrus Petri, 1456

18 —• Stockholm vid 1400-talets slut

273Gudmundus Torstani, 1457 Andreas Pauli och 1465— 1474 Olaus Pauli. Därefter vidtager en stor lucka i gilleboken, som dock kan utfyllas genom notiser i stadens tänkebok och andra handlingar. Olaus Pauli avled 1474, då Germundus Laurentii utsågs till hans efterträdare. Den nya åldermannen måtte emellertid lia varit något försumlig i sin förvaltning av gillets tillgångar, ty den 19 november 1477 ålades han av ärkebiskopen att inom åtta dagar avgiva »räkenskap för sitt ålder-mansdöme», och i varje fall blev han detta år icke omvald till ålderman, utan i hans ställe utsågs Matthias Petri. 1480 hade denne förmodligen lämnat platsen, ty den 31 januari detta år kallas han ej ålderman utan prebendat i Stockholm och notarius publicus. Troligen blev Benedictus Jacobi hans efterträdare, ty den 26 augusti 1482 nämner stadens tänkebok honom såsom ålderman i Helga Lekamens gille. Efter honom kom Ericus Andreæ, som enligt gilleboken, den 26 juli 1486, överlämnade åldermansvärdigheten till Olavus Andreæ. 1496 var herr Olof Hesse ålderman — den sist kände under 1400-talet.

Platsen som ålderman var ingen sinekur. Utom skötseln av den mycket omfattande ekonomien hade han även viktiga kyrkliga tjänsteåligganden. Så var det han, som -—- assisterad av alla prästerliga gillebröder -— förrättade de fyra stora årliga mässorna, som presiderade vid gilledrickningen, föreslog de minnen, som hörde till ritualen m. m., och det är väl därför sannolikt, att man berett honom några ekonomiska fördelar såsom ersättning för de tidskrävande göromålen. Men därom ge 1400-talets gillehandlingar ingen upplysning. Visserligen skriver Murberg i sin avhandling: »Hans lön för sin

274ämbetsmöda var tvivelsutan här som vid alla andra gillen offer av alla ledamöterna på deras större högtidsdagar.» Detta är ju möjligt, men i gillets handlingar förekommer intet härom. Väl skrives i stadgarna, att varje lekman, som ville vinna inträde i gillet, skulle erlägga sex mark, »salvo offertorio». Men därmed avses väl blott de frivilliga gåvor — av en kalk, en altarduk o. d. — som av lekmännen skänktes till gillet.

Rikare flyta uppgifterna från 1500-talets början. Åldermännen under denna tid voro: »Herr Peder», Henricus Andreæ, som med säkerhet var ålderman 1507—1508 och som efterträddes av Olaus Erici, vilken var det till 1515, Petrus Petri (1515—1522) och Hans Hansson i Skå (eller Johannes Johannis), som var gillets sista ålderman.

Vi vända nu tillbaka till de hus, från vilka gillet icke uppbar någon hyra. Ett dylikt omtalas, som det förefaller, 1511. Detta år skriver nämligen Olaus Erici i räkenskapsboken. »Ego Olavus Erici, prebendatus ecc-lesie Stockholmensis in choro Corporis Christi et tunc temporis senator convivii sanctissimi Corporis Christi, då kallade jag tillhopa mina bröder i min prebendegård uppå Kinstugatan» etc. Åldermannen (senatorn) i gillet och prebendaten i Helga Lekamens koret bodde således enligt denna notis i ett prebendehus vid Kindstugatan, vilket härav att döma tillhörde gillet.

Men nu inträffar det anmärkningsvärda, att detta prebendehus icke annorstädes omtalas, varken förut eller senare. Någon hyra därifrån uppbar gillet icke. Ingen annan ålderman eller prebendat har veterligen bott där, och lika litet upptages i räkenskaperna någon utgift för underhållet av detta hus. Ej heller framgår

275det av någon handling, när det skulle hava förvärvats. Men nu kallar Olaus Erici huset visserligen »min pre-bendegård», men icke »Helga Lekamens prebendegård». Han kan ha varit prebendat även i något annat gille och såsom sådan bott i egendomen vid Kindstugatan. Att präster — liksom lekmän — varit gillebröder i flera olika gillen, var ej ovanligt. Så tyckes Petrus Matthei av testamentet att döma ha tillhört icke blott Helga Lekamens, utan ock S. Barbaras, S. Olofs och Trefaldighets gillen, och Erik Andreæ var broder åtminstone i S. Henriks och Helga Lekamens. Detta var ju även det naturliga. Helga Lekamens gille var en sammanslutning av praktiskt taget alla Stockholmspräster, och varje gille, som hade ett altare i bykyrkan, måste ha en prebendat för att vid altaret förrätta gillets mässa. I följd därav måste större delen av Helga Lekamensgillets prästerliga ledamöter vara prebendater i andra gillen. Att Olaus Erici, som 1511 var ålderman, kunnat vara prebendat icke blott i Helga Lekamensgillet utan ock i ett annat gille, är därför ej orimligt. Som jag tror har Olaus Erici själv angivit, att denna lösning av svårigheten är den riktiga. 1511 kallade han bröderna till ett sammanträde i sin prebendegård att där förrätta revision samt därefter intaga en kraftig middag. 1513 kallade han dem på nytt till revision och till middagsmåltid. Denna gång kallas sammanträdeslokalen likväl icke »min prebendegård» utan »Helga Grafvens prebendegård» (curia prebende sepulchri domini), och det kan väl knappt lida något tvivel, att de olika benämningarna betecknat samma lokal. Olaus Erici har varit prebendat såväl i Helga Lekamens gille som i Helga Gravens.

Helga Lekamens gille har emellertid ägt hus, från

276vilka det ej uppbar någon hyra. Så skriver åldermannen Petrus Petri den 10 september 1517 i sin räkenskapsbok: »Item uppå samma för skrivna tid lät jag bygga östantill i Vambafjärdingen vid Slottskålgården översta stenhuset», och strax förut redogör han för de olika utgifter, han haft »till nya byggningen östantill». Ett annat hus inköptes så sent som 1519 från Anders vårdskrivare och betalades med 80 mark men blev endast några år därefter indraget till kronan.

Mera veta vi om en annan egendom, som låg i det s. k. Helvetet och som första gången omtalas 1496 (i stadens tänkebok), då ett hus säges vara beläget »uppsides Helga Lekamens stenhus, som Herr Olof Andreæ långliga besatt på södra sidan», eller som det året därpå skrives: »i bakgränden, som man går till Myntet, näst belägen Helga Lekamens stenhus, som Herr Olof Andreæ långliga besatt, Gud hans själ nåde, på södra sidan stenhuset.» Gränden, som ledde till Myntet, var den, vid vilken bödelshuset låg, och grannskapet var därför ej vidare tilltalande. Olaus Andreæ, som 1473 blivit intagen i Helga Lekamens gille och då var präst i Färentuna, nämnes sedan (1481) såsom prebendat, steg 1486 till ålderman och innehade antagligen denna plats till sin död, väl kort före 1496. Helt visst var det i sin egenskap av ålderman, som han disponerade huset, och där bodde även hans efterträdare, Herr Peder, vilken 1505 nämnes som ålderman. Han efterträddes väl redan 1507 av Henricus Andreæ, men bodde likväl kvar även under dennes och hans efterträdares tid och dog först 1516. Den dåvarande åldermannen Petrus Petri flyttade därefter in i huset, som tarvade en grundlig reparation. Den 25 april 1516 lät Petrus Petri sätta

277in tolv sparrar i »Herr Peders hus i Helvetet», och den 18 augusti skriver han: »begynte jag bygga Herr Peders hus i Helvetet på gillets vägnar». Den 14 oktober anställde han fyra arbetskarlar, »som rensade Herr Peders hus», och en dagakarl, som hjälpte timmermannen i Herr Peders hus. Men först den 5 januari 1517 antecknar han: »Då som jag boförde i det huset, där Herr Peder satt uti, Gud hans själ nåde, hade jag en dagakarl i åtta dagar, som förde bräden och gjorde huset rent och förde ut grus och mycket annat uppå gillets bästa — en mark». Därefter följer en lång lista på vad han givit ut för husets iståndsättande.

Av 1400-talets åldermän bodde således den ende, vars bostad vi känna, Olaus Andreæ, i detta hus, och efter honom följde två andra åldermän, herr Peder och Petrus Petri. Egendomen, ett stenhus, disponerades således hela tiden av en ålderman eller av en f. d. ålderman, och den ende, vilkens bostad vi ej känna, är Henricus Andreæ. Olaus Erici, som bodde i sin prebendegård vid Kindstugatan, hade ingen anledning att utbyta denna mot den säkerligen sämre i grannskapet till bödelshuset, och Herr Peder fick således bo kvar där. Men under Petrus Petris sista levnadsår förekommer en anmärkningsvärd uppgift om åldermannen. Petrus Petri levde ännu ett stycke in på 1522 och först den 28 oktober detta år utsågs Hans Hansson i Skå till hans efterträdare. Men året förut, den 31 mars 1521, har Petrus Petri i sina räkenskaper nedskrivit: »Item senatori XV mark pro salario % års hyra» och den 29 september: »Item senatori XV mark pro salario». Under det oroliga året efter Stockholms blodbad har han såsom ålderman (»senator») således uppburit 30 mark i hyresersättning,

278och att döma härav har han detta år ej kunnat bo i åldermansbostället, utan i stället fått en ersättning i penningar. Någon dylik hyresersättning utgick däremot icke till hans efterträdare Hans Hansson, som antagligen

— ehuru jag därom ej funnit någon uppgift — flyttat in i huset.

Mera än om åldermännen få vi veta om gillets pre-bendater. Dessa, som till skillnad från mera tillfälligt anlitade präster kallades dess kapellaner, voro tre. En av dem hade, så att säga, övertagits från en annan stiftelse. Den 21 juli 1475 träffades nämligen en förut omnämnd överenskommelse mellan Helga Lekamensgillet samt en präst och två borgare i Stockholm, som hade jus patronatus till S. Andreas' prebende, vilket ägde en »ränta» från badstugan i Norrström. En annan inteckning, som köpts för 100 mark i samma badstuga, ägdes av Helga Lekamens gille. Enligt den nu träffade överenskommelsen avstodo de tre till gillet såväl jus patronatus som »räntan», mot det att gillet förband sig att upprätthålla gudstjänsten vid S. Andreas' altare och att till prebendat helst utse någon frände till de förra rättsinnehavarna. Det förra villkoret kunde ock utan svårighet uppfyllas, ty inkomsten från badstugan var 36 mark om året.

När räkenskaperna börja — det senare halvåret 1509

— var »capellanus noster» Benedictus Petri prebendat och uppbar såsom sådan 14 mark för halvåret. Han stod kvar även under det första halvåret 1510, då 14 mark utbetalades till »domino Benedicto Petri, capel-lano nostro in choro Sancti Andreæ». Till hans efterträdare utsågs Georgius Tyle, som i regeln uppbar samma arvode som företrädaren eller 28 mark om året,

279vanligen med 7 mark i kvartalet. Någon gång var dock arvodet högre, väl i följd av särskilda tjänster. För altaret inköptes en kalk, »som hörer vår prebenda till in choro Sancti Andreæ apostoli, som vår kapellan haver herr Örjan Tyle». Såsom prebendat »in choro S. Andreæ» stod han kvar ända till början av 1518, då han efterträddes av Olof Heising. Dessa voro de tre Andreas-prebendaterna före Stockholms blodbad. De bodde icke i gillets hyreshus, möjligen i något annat gillet tillhörigt hus, men synas ha fått nöja sig med penninglönen.

Vi vända oss nu till gillets egna två kapellaner. 1509, då handlingarna efter det långa avbrottet åter börja, voro dessa Johannes Sigurdi och herr Anders, som förut varit kyrkoherde i Litslena, båda med en årslön av 30 mark. Hyreslistan börjar först 1516, och då bodde Johannes Sigurdi i Helga Lekamensgården mot den billiga hyran av 4 mark om året, och förmodligen hade herr Anders åtnjutit samma förmån. Han avgick emellertid redan på sommaren 1510. Först förordnades en vikarie, herr Thomas, att mot en ersättning av 4 öre förrätta primmässorna samt — mot ett honorar av 1 öre — en högmässa. Men kort därefter utsågs den förut omtalade Olaus Erici till platsens ordinarie innehavare, till »capellanus noster», med den gamla lönen 30 mark. Någon bostad i Skomakargatshuset fick han tydligen icke, utan bodde fortfarande kvar i prebende-gården vid Kindstugatan. 1511—1513 skedde ingen förändring. Johannes Sigurdi och Olaus Erici voro fortfarande på samma villkor som förut gillets två egna kapellaner.

Därefter följer en lucka i räkenskaperna — från sommaren 1513 till november 1515 — och när de åter börja,

280har gillet fått både en ny ålderman, Petrus Petri, och en ny kapellan, i det att Sigfridus Petri trätt i stället för Olaus Erici. Den äldre kapellanen, Johannes Sigurdi, stod däremot fortfarande kvar på sin plats. Och med nyåret 1516 börjar hyreslistan. Av denna framgår, att de bägge prebendaterna, Johannes Sigurdi och Sigfridus Petri, bodde i Helga Lekamensgården vid Skomakar-gatan med en årshyra av 4 mark var, som mycket ofta, av olika anledningar, helt eller delvis »kvittades». Som en jämförelse kan nämnas, att en skomakare, som bodde i samma hus, betalade 8 % mark, en kanngjutare 8. Men dessa hade sannolikt bodlägenheterna i bottenvåningen, och affärslokalerna betingade då liksom nu en betydligt högre hyra än bostadslägenheterna. Prebendaterna ha tydligen bott i våningen en trappa upp; på ett ställe talas nämligen om boden »under herr Sigfrid». Som vi sett bar Helga Lekamensgården ekonomiskt sig alls icke. Den borde ha givit betydligt över 60 mark i hyror, men gav ej fullt 45.

1517 stod Sigfridus Petri kvar som prebendat, men i stället för Johannes Sigurdi trädde nu Bartollus Arneri med 30 mark i årslön, och även han flyttade in i Helga Lekamensgården mot en halvårshyra av 6 öre, av vilket belopp för övrigt hälften »kvittades». Att han icke upptages som hyresgäst även under det senare halvåret — men väl 1518 — kan ha berott därpå, att han under detta halvår icke betalade någon hyra alls. Och utom de båda prebendaterna hade nu Helga Lekamensgården fått andra gillebröder till hyresgäster — likaledes mot en billig hyra. Så bodde f. d. kapellanen Johannes Sigurdi fortfarande kvar mot samma hyra som förut, och även Olaus Erici, gillets forne ålderman och kaplan,

281fick där en billig bostad i »det nya huset». Där bodde han kvar även 1518, då det första halvårets hyra, 12 öre, »kvittades i byggning». Under det senare halvåret 1518 och sedermera finnes han ej alls upptagen bland gillets hyresgäster. Men att han likväl fortfarande bott kvar i »nya huset», framgår av en notis i räkenskaperna för 1520. Åldermannen Petrus Petri betalade då arbetet på två portar, den ena i »Peder Mattias hus», den andra i »herr Olofs hus». Där har han således bott hyresfritt. Detta var nog en hjälp åt en om gillet mycket förtjänt broder, ty något särskilt tjänsteuppdrag hade han, så vitt man av räkenskaperna kan se, icke under dessa år.

Under första halvåret 1518 voro prebendaterna desamma som förut: Sigfridus Petri och Bartollus Arneri. Däremot växlade under det senare halvåret en av platserna innehavare. Sigfridus Petri stod kvar, men för Bartollus kom nu Johannes Henrici, vilken förut — utan att ha haft något tjänsteuppdrag — åtminstone ända sedan 1516, då hyreslistan börjar, bott i gillehuset vid Mattis Martinssons gränd mot en hyra av 6 mark om året. Där bodde han fortfarande kvar under sin återstående livstid; han dog 1520. Hyresgästerna i Helga Lekamensgården blevo nu också andra än förut. Under det första halvåret voro de: kapellanerna Sigfridus och (troligen) Bartollus, de f. d. kapellanerna Olaus Erici och Johannes Sigurdi. Vidare hade två nya prästerliga hyresgäster tillkommit: dominus Christopherus, som bodde där »propter deum», d. v. s. hyresfritt på grund av fattigdom, och dominus Petrus Matthei, vars hyra »kvittades». Under det senare halvåret voro de desamme, med undantag av att Olaus Erici i »nya huset» ej längre upptages bland de betalande hyresgästerna. Kaplanen

282Fig. 53. Helga Lekamens gilles primklocka, gjuten 1516 på Södermalm. Klockan kallas nu i Storkyrkan signalklockan. Kalken med oblaten, varmed klockan är ornerad, var gillets symbol. I gillets primklocka ringdes dagligen av Storkyrkans klockare, som härför uppbar lön från gillet.Johannes Henrici bodde kvar i »Mattis Martinssons gränd», och åt den nye Andreaskaplanen Olof Heising hade ännu icke någon bostad kunnat beredas.

1519 voro både kaplaner och hyresgäster desamma som under senare delen av 1518, likaså 1520, dock med det undantaget, att även Olof Heising nu flyttat in i Helga Lekamensgården.

Efter Stockholms blodbad i november tyckes allt inom Stockholm ha råkat ur gängorna, och detta speglar sig ock i Helga Lekamens räkenskapsbok. 1521 stod ett par lägenheter i »Lumpans gränd» tomma. En hyresgäst hade rymt och »ryttare hava huset», i ett annat bodde »skottar», i ett av husen vid Skomakargatan sutto också »ryttare», likaså i ett hus vid Helga Lekamens gränd. Detta år hade också alla de gamla prebendaterna försvunnit, och endast en ny, Ericus Jacobi, hade tillkommit. Men han flyttade in, icke i Helga Lekamensgården, utan i »Mattis Martinssons gränd». Sedan bättrade sig förhållandena något. 1522 voro kapellanerna troligen två och så med säkerhet 1523, då vi finna den nya åldermannen Hans Hansson såsom Andreasprebendat. Under åren 1526 och 1527 hade antalet åter kommit upp till det ursprungliga eller tre. Men året därpå upplöstes hela gillet.

Under den troligen riktiga förutsättningen att förhållandena under 1400-talets senare del i stort sett varit desamma som under det börjande 1500-talet, hade åldermannen således haft fri bostad i gillets i Helvetet belägna egendom. Egna kapellaner hade gillet haft två, som avlönats med 30 mark om året samt en billig bostad i Helga Lekamensgården, likaså en kaplan för Andreas-

284altaret, vilken troligen icke åtnjutit bostadförmånen. I Helga Lekamensgården — samt undantagsvis i andra gillehus — upplät man ock bostäder åt behövande och om gillet förtjänte prästmän, vanligen mot en billig hyra, men någon gång alldeles gratis.

Även andra präster, som tillhörde gillet, men icke voro prebendater, kunde då och då erhålla några tillfälliga uppdrag -—• vissa mässor och dylikt, för vilka de honorerades. Men någon fast lön hade de icke, och så vitt man av handlingarna kan se, var bruket här mycket olika under olika tider. Under 1400-talets första del tyckes man icke ha haft några fast anställda kaplaner. Gilleboken, som (med undantag för 1486 och 1487) blott går till 1474, upptager åtminstone icke någon åt gillets kaplan utbetalad lön, men däremot småhonorar till en mängd präster för uppdrag, som tilldelats dem. Så tyckes en »missa defunctorum», d. v. s. en dödsmässa över bortgångna ledamöter i gillet, hava hållits en gång varje vecka. För denna mässa, som förrättades än av den ene, än av den andre prästerliga gillebrodern, erhöll denne ett öre. 1422 ha dylika mässor antecknats från den 22 juni till den 25 augusti. De höllos av åtta olika präster; endast två av dem förrättade tvenne dylika mässor. Vid samma tid hölls — också av olika präster och lika ofta — en Corpus Christimässa, och även här var honoraret ett öre. Vidare har gilleboken 1438 anfört en följd av mässor, som under varje dag i veckan hållits av någon präst i gillet. Denna honorerades med 3 öre för veckan, orgeltramparn med 2 penningar. Officianter voro än den ene, än den andre gillebrodern: den tredje veckan i juni Tidemannus, den fjärde veckan Arneki-nus, den första veckan i juli Henricus Surebeck, den

285andra veckan Ingolphus, den tredje Johannes Turkini o. s. v. ända till juni 1439. Göromålen och betalningen delades således tämligen jämnt bland alla prästerna, och någon viss kapellan omnämnes aldrig. Visserligen utbetalade åldermannen den 17 juni 1426 ett öre för en mässa till »domino Johanni capellano», men »Herr Jöns cappelan» — som han kallas i S. Gertruds gillebok — var tydligen icke kaplan i Helga Lekamens gille. Kapla-ner invaldes ofta i detta — 1432 Sveno capellanus, 1446 Johannes capellanus regis, 1449 Olavus capellanus archiepiscopi m. fi. Men alla dessa voro kapellaner, innan de blivit bröder i Helga Lekamens gille, och före 1465 nämnes ingenstädes någon viss kapellan eller pre-bendat i Helga Lekamens gille.

I själva verket var detta det naturliga. De världsliga gillena måste ha en prebendat för att förrätta gillets altartjänst. Ett prästgille däremot hade ej samma behov, allraminst i början, då gillet troligen bestod av idel präster. De olika mässorna fördelades här på de i Stockholm boende ledamöterna, likaså den från lekbröderna härflytande inkomsten för dessa mässor. Det blev visserligen icke så mycket, men dock något, och utom inkomster från de nu omtalade mässorna hade gillets präster även andra.

Utom »missa defunctorum», som hölls för gillets samtliga redan bortgångna bröder och systrar — men icke för någon särskild broder eller syster — höllos ock mässor för de nyligen avlidne —- om nämligen de efterlevande erlade priset, som synes ha varit 2 mark för varje själamässa. Detta var i enlighet med de 1405 antagna statuterna, som föreskrevo, att varje lekbroder var skyldig hålla en mässa för en avliden gillebroder.

286Dylika mässor omtalas 1437 »Post mortem Gerardi Surbeck 2 marcas, item post mortem Johannis van Sten-del 2 marcas, item post mortem Nisse Praal 2 marcas». I stället för penningar gåvo Göran Dörings efterlevande en silverskål, och Johannes Dalakarls 1 J/2 pund vax, som var värt 3 mark. För en mässa efter kyrkoherden Petrus Johannis i Lohärad inbetalades 4 mark »av vilka jag» — skriver åldermannen — »gav prästerna 2 marks.

En annan inkomstkälla var processionerna. Om liktågen hade stadgats i de 1405 antagna statuterna: Alla klerker äro skyldiga att följa de avlidne till graven, och var och en, som avlägsnar sig, då kistan föres hemifrån till kyrkan eller klostret, bötar 4 öre, d. v. s. klerkerna fingo icke först draga fördel av välfägnaden i sorgehuset, men sedan »smita undan» liktåget. Om någon ersättning till deltagarna talas dock icke. En dylik tyckes likväl redan i början av 1400-talet ha utgått till klerkerna, vare sig »processionen» var ett liktåg eller företogs vid någon kyrklig fest. Den 25 december 1426 utbetalade åldermannen 3 mark för tre processioner till sexton klerker, av vilka var och en fick 4 V2 örtug, och den 27 april året därpå utbetalades 3 mark för processioner. Priset för en procession var således 1 mark eller 24 örtugar, av vilka varje prästerlig deltagare uppbar 1V2 örtug eller % öre. Processionens karaktär angives här icke. Men de klerker, som deltogo i liktågen efter Nisse Praal och efter Göran Döring, fingo likaledes % öre, som naturligtvis betalades av sterbhuset. Förmodligen funnos även andra sportler. Så t. ex. utbetalade åldermannen vid S. Nicolai fest (6 dec. 1439) 20 mark till de närvarande »bröderna», utan att det angives varför. Och med de »bröder», som på sådant sätt honorerades, menas

287alltid präster, ty uppdelningen av gillemedlemmarna i lekmän och präster kan lika exakt uttryckas med »betalande bröder och betalningstagande bröder».

Man kan då fråga: när upphörde detta system och när tillsattes i stället särskilda prebendater eller kapellaner? Därom ger gilleboken ingen bestämd upplysning. Men ändringen bör hava skett under 1400-talets senare del, ty vid 1500-talets början är det nya systemet fullt utbildat. Om anledningen kan man göra vissa förmodanden. 1454 sammanslogs Helga Lekamens gille med det svenska Vårfrugillet, som hade en prebendat för gillets Vårfrumässa, vilken naturligtvis även efter sammanslagningen fortfarande skulle förrättas, och det är väl då troligt, att det upplösta gillets kapellan fick stå kvar. 1475 övertog gillet S. Andreas' prebenda med skyldighet att till prebendat helst utse en av donatorernas fränder, och man hade på så sätt fått två prebendater. Att man då tillfogat den tredje med särskild hänsyn till gillets egen Corpus Christi-mässa, är ju ett icke allt för djärvt antagande. Vidare bör man observera, att det ursprungliga prästgillet genom det oerhört ökade invalet av lekmän, särskilt efter 1451, hade blivit nästan ett lek-mannagille såsom alla andra, visserligen med ett starkare prästerligt inslag än dessa, och det var då naturligt, att man följde de andra gillenas exempel med särskilda prebendater. Den på 1470-talet utbrutna striden mellan gillets präster och lekmän har måhända icke varit utan inflytande på denna fråga. I varje fall titulerar åldermannen Olaus Pauli sig 1465 »prebendatus Stockholmensis», varmed han sannolikt betecknar sig såsom gillets prebendat, och säkert är, att då handlingarna 1509 åter börja, är prebendeinstitutionen fullt ut-

288bildad. Med all sannolikhet hade detta skett redan under 1400-talets senare del.

Under 1500-talet är det ytterst sällan, — om man frånser den oroliga tiden efter Stockholms blodbad — som de övriga klerkbrödernas bistånd anlitas, och för gillets kyrkliga uppgifter stå nu de tre prebendaterna. Endast vid förfall för dem förordnas andra klerker till vikarier. Under tiden 1509—1513 omnämnes blott ett enda dylikt vikariat. Det var då kapellanen herr Anders i juni 1510 drog sig tillbaka och då herr Thomas och herr Johannes Sigurdi fingo korta förordnanden, för vilka de honorerades, den förre med 5 öre och den senare med 2 örtugar. Även under tiden 1516—1520 har jag funnit blott ett enda dylikt vikariat antecknat. Kort före påsken 1518 hade Georgius Tyle av en eller annan anledning slutat siom kapellan, och då förordnades Hans Christophori att uppehålla primmässan. Men efter endast en kort tjänstgöring avled han, och den 14 juli utbetalade åldermannen till sterbhuset 7 y2 mark, »som gillet var herr Hans skyldig för primmässan från påsk till föreskriven tid». Under juli gjordes sedermera smärre utbetalningar för primmässan, men redan den 12 augusti blev Olof Heising ordinarie kaplan och förrättade såsom sådan primmässan.

In corpore hade klerkbröderna blott bibehållit ersättningen för deltagande i de kyrkliga processionerna, och denna ersättning hade nu höjts från % öre till ett helt —- kanske såsom en ersättning för andra förlorade fördelar. Dessa honorerade processioner förekommo för övrigt endast vid enstaka begravningar såsom vid Sten Stures gemåls samt vid en prästerlig gillebroders, men egentligen blott vid gillets stora årliga fester.

19 — Stockholm vid 1400-talets slut

289Dessa voro fyra: Söndagen efter trettondagen, söndagen efter Coi-pus Christi, söndagen efter Maria födelse (den 8 september) och söndagen efter S. Martins dag (den 11 november). Av dessa var naturligtvis Corpus Christi den förnämsta festen. Denna inföll icke på någon bestämd dag, utan rättade sig efter pingstdagen. Söndagen efter pingstdagen kallas som bekant Trefaldighet, och på den därpå följande torsdagen inföll Corpus Christi. Denna fest firades emellertid av hela menigheten i staden, och vid den intog gillet endast så till vida en särställning, att det anställde en högtidlig procession genom staden, företrädd av fyra mera resliga djäknar, som i höga stakar buro brinnande vaxljus, samt smärre djäknar, de s. k. versicularii, vilka sjöngo de till festen hörande sångerna. Efter dem buros sakramenten, varefter följde en procession av bröderna. Gillets egen Corpus Christifest firades först den därpå följande söndagen och inleddes också med en liknande procession, men denna gång blott kring kyrkogården, som ännu sträckte sig runt kring bykyrkan. Efter denna procession följde den stora Corpus Christimässan, som sjöngs av åldermannen, assisterad av gillets alla klerker. Då festen tillika —- liksom de tre andra årsfesterna — var en minneshögtidlighet över senast avlidna bröder och systrar, upplästes, före eller efter mässan, deras namn, varvid en klerk tyckes ha hållit en kort betraktelse. I räkenskaperna angives denna punkt i programmet — så 1509: »Item pro sermone vel qui recitavit nomina fratrum et sororum» 4 örtugar.

Efter gudstjänsten började den stora gilledrickningen, till vilken, liksom till mässan, gillebröderna kallades genom ringning i bykyrkans klocka. Denna »bibacio»

290hölls, som vi minnas, antingen i S. Gertruds eller Vårfru gillestuga, vilka voro de rymligaste i staden, och föregicks av ett s. k. smaköl, som gillet bestod och i vilket blott ett begränsat antal ölkännare deltog -— troligen blott klerker. Hade dessa godkänt kvaliteten, var det vid ett vite av 4 pund vax förbjudet att klandra ölet. Vid den därpå följande stora gilledrickningen gick det tydligen — åtminstone till en början -— mycket högtidligt till. Salen, där festen hölls, var upplyst av vaxljus i stakar och kronor samt prydd med gräs, blommor och löv, som insamlats av skolans djäknar, vilka för besväret belönades med några örtugar. För att underhålla gästerna hade man tingat »lekare». 1509 voro de tre stycken, Erik och Olof samt riksföreståndaren herr Svantes lekare, vilka för sina prestationer erhöllo 3 öre var. Dessa prestationer voro tydligen musikaliska, spel på olika instrument efter de olika skålarna, kanske även religiösa bordsvisor. Maten förde deltagarna själva med sig, och i statuterna var -— för att undvika överflöd •— förbjudet att medföra mera än två —- sedan ändrat till tre -— rätter vid ett vite av tre mark vax. Ölet gick däremot på det gemensamma kontot. Varje i festen deltagande betalade nämligen en viss inträdesavgift till denna, ett s. k. »skot», och för detta skot fick han dricka hur mycket han ville. Han hade även rätt att mot erläggande av gästaskot medtaga en gäst, som dock måste vara av oklanderligt rykte. Ett par gånger uppgives väl skotets slutsumma, men tyvärr aldrig det enskilda skotets storlek. Genom att jämföra dessa två poster skulle vi ha kunnat finna deltagarnas antal, vilket nu icke med full säkerhet är möjligt. Detta antal bör dock ha varit mycket stort, ty vid vite var varje gillebroder skyldig

291att deltaga i festen, och hade han under ett helt år — statuterna förutsatte två dylika fester — underlåtit att deltaga i gillet, skulle han uteslutas. På ett stort antal tyder ock ölkonsumtionen. 1509 var skotet för alla deltagarna 18 mark och 5 öre och gästskotet 18 öre eller tillsammans något över 20 mark (= 160 öre eller 480 örtugar). Antager man, att varje deltagare betalat 1 öre i skot, blir antalet av dem, som deltogo i festen 160, vilket synes vara ungefär, vad man kan förmoda. Med ett skot av blott en örtug blir antalet 480, med ett skot av två örtugor 240 personer, vilket synes tänkbart men kanske är för högt. Gissar man på ett skot av 4 örtugar, blir antalet 120, som ju är möjligt, ehuru skotet då troligen hade blivit icke 18 mark och 5 öre utan detta belopp pius en eller två örtugar. 1509 var ett dyrår, och en tunna öl (nu något över 125 liter), som eljes kostat 6 à 7 öre, kostade detta år 10 öre. Om hela det influtna beloppet, 20 mark eller 160 öre använts till inköp av öl, fick man således 16 tunnor eller 2000 liter. Fördelar man detta kvantum på 160 personer, blir det över 12 liter per person, på 120 över 16 liter. Dessa siffror äro ju orimliga. Säkerligen har de influtna medlen använts även för övriga kostnader i samband med festen. De i räkenskaperna upptagna utgifterna för musikanter, klock-ringare och djäknar samt för maten till de prästerliga hedersgästerna (se nedan) uppgå sammanlagt till ungefär tre fjärdedelar av skotet. Om öl köpts för återstoden skulle man sålunda vid gillesfesten ha druckit omkring tre liter per person. Föreskrifterna i statuterna, att ingen gillebroder fick »slå dörrvakten», tyckes i varje fall nog ha varit behövlig, likaså att man under gille-drickningen skulle hålla fred och utan gräl dricka sitt öl.

2921405, då Helga Lekamens äldre statuter bekräftades, fanns ingen lagstadgad gillefrid. Stadslagen omnämner rådstufrid, kyrkofrid, bastufrid, skeppsfrid och hemlighusfrid, men icke gillefrid. Så vitt jag kunnat finna tillkom en dylik frid först 1456 genom Karl Knutssons då utfärdade privilegiebrev, vari stadgades: »Item vilja vi ock, att den gillestuga i Stockholm, som mene köpmannen efter gammal sedvänja till söker, skall vara så fridkallad, att ho annan där slår pust eller kinhäst, skall böta 40 mark, och alla okvädinsord, som där göras, skola vara i tveböte». Denna bestämmelse, som i brevet endast tyckes avse ett visst gille, tillämpades emellertid på alla, och exemplen på dylika av rådet fällda domar äro mycket talrika. Ett kan här anföras. Den 29 januari 1487 dömdes Torsten grytgjutare till 40 marks böter, därför att han brutit gillefreden, och ytterligare till sex mark därför att han hårdragit Staffan pungmakare i gillestugan. »Därmed böds honom vid sex mark att undvika gillestugan, ty han hafver ofta begynt där träta.» Hans vedersakare Staffan pungmakare dömdes också till sex marks böter, därför att han hårdragit Torsten grytgjutare, och likaledes till 40 mark för brytande av gille-friden.

För ordnandet av festen hade två ämbetsmän tillsatts, de s. k. prokuratorerna, som åtminstone oftast voro präster och som för besväret honorerades med några öre. Möjligen hade de och de andra prästerna fri förtäring — således ej medhavda matförråd — ty bland utgifterna upptagas även 12 mark och 5 öre »pro servicia de bursa convivii». Denna »servicia», som således betalades av gillekassan, kan omöjligen avse uppassningen vid bordet, ty därtill är summan alldeles för hög — två à tre

293gånger årshyran i ett av gillets hyreshus. Troligt synes därför vara, att den avsett välfägnaden åt de prästerliga hedersgästerna. Dessa voro placerade för sig själva vid ett särskilt högre bord, vid vilket åldermannen presiderade och framför vilket stodo fyra djäknar med höga ljusstakar. När åldermannen ringde i en klocka, skulle allt sorl avstanna, och förmodligen uppläste han därefter namnen på de nyintagna bröderna och systrarna. Därefter följde de av honom föreslagna minnesskålarna, som sjöngos av församlingen och av de djäknar, som av denna anledning fingo vara med om festen. Dessa skålar voro tydligen festens glanspunkt. Tyvärr känna vi icke, vilka de voro, men utan tvivel har Murberg rätt, då han förmodar, att de gällt Frälsaren, Jungfru Maria, alla helgon och dylika minnen.

Denna gilledrickning fick även en fortsättning. Kort efteråt sammankallade åldermannen gillets prästerliga ledamöter för att de skulle granska hans förvaltning samt utse ny ålderman eller omvälja den gamla. Maten och drycken vid denna revision bestods av gillet, och välfägnaden var så riklig, att den, åtminstone 1511, icke kan avse blott en enda av åldermannen för gillets medel given måltid. Jag kan anföra listan med uteslutande av prisen. Först dryckesvarorna: 2 tunnor öl (= 250 liter), en kanna vin och 2 kannor mjöd. Matvarorna: 2 skinkor, 1 oxsida, 15 höns, 2 får till att rökas, talg till korvar, 1 lamm, 1 pund rökt kött, salt torsk och färskt kött. Vidare följande kryddor, frukt och bakverk: klenät och ägg till maten, lök, kakor, semlor och vetebröd, 3 lod saffran, 2 lod peppar, senap, 1 skålpund mandel, V2 pund mandel, IV2 pund russin, 3 lod pepparkummin, persilja, salt, vetemjöl till klenäter, dill, 2 mark honung.

294Till kocken och en piga, vilka lagade maten, betalades 4 öre. Två säckar kol kostade 2 örtugar, och även nu hade man hyrt två lekare, som fingo ett öre var. Det hela gick till 11 mark, och då de vid revisionen närvarande — med åldermannen — blott voro tolv personer, kunna de svårligen ha förtärt allt detta. Möjligen kan saken dock förklaras. Åldermannen uppgiver, att »flere voro kallade», men hade ej infunnit sig, och i så fall kan man lättare förstå mängden av inköpta matvaror och av ölkvantiteten. Av det överblivna hade åldermannen förmodligen mat och dryck under en god del av året. Vid hans revisionsmiddag 1513 var därför matsedeln lika riklig. Även då inköptes två tunnor öl, som nu dock kostade blott 6 % öre tunnan.

De tre andra stora årsfesterna firades på samma sätt som Corpus Christi, med en procession kring kyrkogården och en mässa. Men någon gilledrickning förekom nu, på 1500-talet, ej längre vid dessa fester. Enligt statuterna skulle väl en »bibacio» hållas två gånger om året, vid Corpus Christi och i fastan, och vid dessa skulle alla i staden varande gillebröder infinna sig eller betala halvt skot. Men i handlingarna har jag icke funnit någon dylik gillefest i fastlagen omnämnd.

Helga Lekamen och — i ringa mån — S. Gertrud äro de enda Stockholmsgillen, från vilka några egna handlingar bevarats. Rörande de övriga ha vi endast i jordeboken och tänkeboken några spridda notiser. Ett bland de äldre var nog S. Katarinas gille, som omtalas redan 1445, då det hade en tvist med ett annat gille, S. Knuts, och av jordebokens relation av denna framgår, att S. Katarina då hade sin gille-

295stuga vid Svartmangatan. Denna hade gillet fortfarande kvar 1480, och samma år omtalas dess prebenda, vilket förutsätter, att gillet haft ett altare i bykyrkan. Bröderna i gillet tyckas ha varit både köpmän och hantverkare —- att döma av de tre åldermän, vilkas namn bevarats: rådmannen Clemit Bengtsson, Joan kanngjutare, och kopparslagaren Peder Bagge. Motparten, S. Knuts gille, som också ägde ett hus vid Svartmangatan, har måhända varit något förnämligare. 1446 var skepparen Jöns Svin dess ålderman och de båda bisittarna f. d. rådmannen Truls Hake och Jakob Segenhorn, vilken var föreståndare för Söndagsallmosan. År 1486 fattades beslut om sammanslagning av S. Nicolai, S. Gertruds och S. Knuts gillen. Efter sammanslagningen som skulle bekräftas med stadens sekret, skulle man följa Nicolai gilles skrå och åldermannen skulle vara av svensk börd. Tilläggas kan, att de tre gillena — att döma av ett samma dag fattat beslut — tyckas ha haft ett gemensamt altare i bykyrkan.

Ett bland de förmögnare och oftast omtalade gillena var S. Barbaras, som var ägare till en stor mängd hus i staden och som första gången omnämnes 1452. Huruvida gillet ägt något altare i bykyrkan, synes däremot tvivelaktigt. Väl fanns där ett Barbaraaltare, men detta var en privatstiftelse, över vilken icke gillet utan rådet ägde patronatsrätten, och någon gillet tillhörig prebenda är icke med säkerhet känd.

Om åldermännen finnas flera uppgifter, och av dem framgår, att gillet bestod av köpmän och förnämligare hantverkare. Den första kände, Herman bagare var kyrkvärd, den andre kände, Herman Lintorp var rådman, den tredje, på 1480-talet, var den förmögne och

296ansedde Otte guldsmed, efter vilken ånyo kom en rådman, Nils Jönsson skrivare, och de kända åldermännen på 1500-talet voro rådmannen Laurens Nilsson och guldsmeden Laurens Tordsson.

Även om S. Barbaras gille finnes i tänkeboken en notis som tyder på rådets makt över gillena. Paval bagare hade inom gillet begått någon förseelse — förmodligen ett slagsmål — och med anledning därav av åldermannen dömts till böter. Dessa vägrade han att erlägga, och stämdes då av åldermannen Otte guldsmed inför rådsturätten. Det beslut, denna då fattade, visar, att rådet erkände gillets rätt att döma till böter. Paval tillsades nämligen att hörsamma domen. I motsatt fall skulle han uteslutas ur gillet.

Ett — som det tyckes — också ansett gille var S. Nicolai, om vilket man dock vet ganska litet. Några donationer omtalas väl, men av större intresse är uppgiften, att gillet i bykyrkan hade ett eget altare och sin egen kaplan. Denne, herr Cilriacus, uppgav den 3 mars 1494 inför rådet, att tomten västan kyrkogården var av hans föräldrar »given under Sancti Nicolai prebenda och gille». Hans fader var Herman bagare, och som vi nyss sett, hade denne varit ålderman i S. Barbaras gille Vi få här således ett belägg på det ej ovanliga förhållandet, att en borgare kunde vara broder i flera gillen. Ej långt därefter, den 20 oktober 1494, har tänkeboken en annan uppgift om prebendet. Hustru Rikmod tillerkännes där rätt att till evig tid hålla sin klerk vid S. Nicolai gilles altare i bykyrkan. Den första mars 1507 omtalas en ny kapellan, herr Nils Lenck, som bodde i »S. Nicolai prebendehus» vid Västerlånggatan. Gillet hade således icke blott en eller två prebendater, utan ock ett preben-

297dehus. Denne Nils Lenck eller Nicolaus Johannis var väl, liksom de flesta, troligen alla Stockholmspräster, broder i Helga Lekamens gille, men icke —- såsom de Brun uppgiver — dess prebendat och var icke tjänstgörande i S. Andreas' kor. Vi känna även namnen på två åldermän i Nicolausgillet, och notiserna om deras tillsättande är onekligen av ett visst intresse för gillenas ställning till stadens råd. Den 19 mars 1483 blevo borgmästare och råd ense, »att Erik Jonsson skall blifva ålderman i Sancti Nicolai gille». En ålderman i ett gille kunde således tillsättas av rådet, av vilket Erik Jonsson f. ö. var medlem. Samma sak upprepades den 9 oktober 1493, ty då »samtycktes Nils Månsson till S. Nicolaus' ålderman». Även han var rådman. Som ovan påpekades sam-manslogs S. Nikolai gille 1486 med S. Gertruds och S. Knuts gillen. Men tydligen har rådet redan dessförinnan haft ett särskilt inflytande ifråga om S. Nikolai gille. Det är möjligt att detta sammanhänger med att gillet var ett köpmansgille, varom ju också namnet ger en antydan.

Även Karlagillet hade ett altare i bykyrkan, vilket omtalas den 18 november 1476, men de båda »föreståndare» för gillet, som tänkeboken omnämner, Blinde Nils och Per Olsson, tyda på att gillet bestått av småfolk. En högre rang intog förmodligen Helga Gravens gille, som fanns redan 1439 och således var ett av de äldre. Den ende ålderman, vars namn vi känna, var rådmannen Erik Jonsson, vilken, som vi nyss sågo, av rådet utnämndes också till ålderman i S. Nicolai gille. Preben-degården, som låg vid Kindstugatan, var tydligen en bland de bättre i Stockholm, ty det var där som pre-bendaten Olaus Erici höll de lysande revisionsmidda-

298revisionsmiddagarna 1511 och 1513, vilka förut omtalats. Slutligen veta vi här även, när Helga Gravens stora gillefest firades. Det var »måndagen efter Martini» (den 11 november), således nästan samtidigt med en av Helga Lekamens stora fester.

Om övriga gillen känna vi knappt mer än namnen. Några av dem hade kor eller altaren i bykyrkan, andra altaren voro privatstiftelser. Men även rådet hade ett kor i bykyrkan. Detta låg tydligen rådet varmt om hjärtat. 1462 och 1470 försåg man det med glasfönster, och för att hålla det i ordning, göra rent och vid fester pryda det med löv och blommor anställde rådet vårdskrivaren Femerlings hustru Anna. Till vaxljusen, som stöptes av henne, utgav man årligen för den tiden betydande belopp, och till sist bekostade rådet — d. v. s. staden — en mässa, som hölls i koret, den s. k. apostlamässan. Dessa apostlamässor höllos av den katolska kyrkan flera gånger om året, men hur många Stockholmsrådets voro, upplyses icke av stadens räkenskaper. Av Helga Lekamensgillets handlingar framgår likväl, att det normala priset för en mässa i allmänhet var ett öre till den officierande klerken, för flera mässor under en hel vecka 3 öre. Då den av rådet för apostlamässan anlitade klerken oftast erhöll 2 mark om året, höllos förmodligen alla de tretton mässor, som ingingo i en fullständig serie. Honoraret utbetalades av kämnärerna, men ibland — egendomligt nog — också av skotherrarna, och de olika kassorna tyckas icke ha vetat av varandras utbetalningar. 1460 utbetalade kämnärerna 2 mark för apostlamässan, utan att det säges till vem; skotherrarna däremot intet. 1461 betalade skotherrarna ut en mark till herr Mattis Räf för apostlamässan, och samma årfick han 2 mark av kämnärerna. Det ser onekligen ut, som om Mattis Räf gjort skäl för namnet och för samma sak tagit betalt på två olika håll. Då han året därpå,

1462, försökte samma taktik, lyckades väl försöket, men han stötte dock på motstånd. Av kämnärerna fick han blott en mark, likaså av skotherrarna, och då han klagade hos de senare, fick han visserligen ännu en mark, men man förklarade samtidigt, att nu var det nog och att staden var honom sedan intet skyldig. Nästa år,

1463, hade han samma tur och lyckades också utpressa tre mark, en från kämnärerna och två från skotherrarna. Men detta var hans sista framgång, och med dubbelbetalningen blev det slut, i det att skotherrarnas utbetalning nu upphörde. 1464 utbetalades 2 mark till apostlamässan, men 1465 blott en, och 1466 (möjligen redan 1464) antog rådet en ny klerk, herr Laurens Otter. Därmed hade Räfs anställning hos rådet slutat, och under resten av den tid, som räkenskaperna omfatta (1466—1472), fortfor herr Laurens att förrätta apostla-mässorna mot ett honorar av 2 mark, som nu utbetalades blott av kämnärerna.

Förmodligen — ehuru jag ej sett någon uppgift därom — fanns ett särskilt altare, vid vilket dessa mässor förrättades. Ett dylikt apostlaaltare nämnes visserligen av de Brun, men det var en privatdonation, beläget icke i rådskoret, utan i en annan del av kyrkan, och var icke rådets altare. Rådets apostlamässa har dock troligen förrättats vid ett rådet tillhörigt altare, och detta bör givetvis ha stått i rådets kor. Detta altare var icke rådets enda.

Räkenskaperna sluta, som sagt, 1472. Några år senare inrättade rådet ett nytt altare i sitt kor, Helga Kors alta-

300re, och satte den 3 april 1478 herr Jöns Griis till pre-bendat vid detta med en årslön av 8 mark och med skyldighet att förrätta två mässor i veckan. Han måtte emellertid icke ha skött sig, och i varje fall blev en ny kaplan, herr Olof, 1481, antagen.

Möjligen fanns också ett Birgittaaltare i rådets kor, ty 1501 »gavs lille herr Nils för Sancta Birgittas altare-mässa 7 mark för en sjungen mässa, som han haver hållit detta året». Samme herr Nils omtalas även den 18 oktober 1512, då tänkeboken nämner »S. Birgittas pre-bendehus, som herr Nils uti är boendes». Att rådet hållit en Birgittamässa, är således säkert. Men det är tvivelaktigt, om det i rådskoret funnits något dylikt altare. Bum för detta fanns där knappast, ty där stodo förut ett apostlaaltare och ett Helga korsaltare. Man får väl därför antaga, att rådets Birgittamässa förrättats vid något av dessa altaren. Men här skedde 1507 en ändring, som omtalas i tänkeboken den 19 juli. överskriften lyder: »Om S. Birgitta och S. Katharina altar.» Och själva anteckningen: »Samma dag vart allt rådet så ense, att den samma präst, herr Bengt Smålännings mässa haver, skall hava två mässor och vid samma altar åt rådet för 10 mark hans lön årligen här efter.» Bengt Smålänning, som 1475 blivit stadens borgmästare och 1505 avlidit, hade i bykyrkan uppfört ett särskilt kor, som efter honom kallades borgmästarkoret och som låg mitt emot rådskoret. Vid detta hade han stiftat en prebenda för kulten av S. Birgitta och hennes dotter Karin. Nu — så måste beslutet 1507 tolkas — träffade rådet en överenskommelse med Bengt Smålännings arvingar, att rådets Birgittamässa skulle få hållas i borgmästarkoret vid dess Birgittaaltare och hållas av samma präst, som

301förrättade Bengt Smålännings mässa. Denne präst tyckes ha varit den samme som rådets eller herr Nils, vilken 1512 var boende i S. Birgittas prebendehus och som redan 1501 var rådets Birgittakaplan. Huru man skall tolka de två mässor, som omtalas i tänkeboken, är osäkert: antingen som en mässa åt Birgitta och en mässa åt Karin, båda å rådets vägnar, eller såsom en mässa av Bengt Smålännings prebendat och en mässa av rådets.

302 XIV

FROMMA STIFTELSER

Dessa mässor visa i varje fall rådets religiösa intresse. Rådet stod vidare såsom den högsta myndigheten över några stiftelser, som hade en såväl religiös som humanitär karaktär. Den mest betydande av dessa var Själakoret nied Själagården. Båda hörde sålunda samman, men hade i huvudsak olika uppgifter. Själakoret hade en religiös uppgift — förrättandet av ett antal mässor — men gav också stiftelsen dess ekonomiska underlag. Själagården drevs med de influtna medlen som ålderdomshem och välgörenhetsanstalt men var även en prebende-gård. Själakorets präster hade fri bostad i Själagården. I ämbetsboken, som börjar 1419, upptagas — dock först 1421 — två »altaris animarum provisores», och Själakoret hade väl därför tillkommit kort förut. Redan under 1420-talet förekomma talrika donationer till Själakoret. Donatorerna voro privatpersoner från hela landet, mest naturligtvis från Stockholm, och även rådet tyckes ha gjort en dylik donation, ty i ett nu förlorat brev 1435 talas om de tomter, som rådet givit till Själakoret. Men först 1430 utfärdade ärkebiskop Jöns Håkansson ett formligt stiftelsebrev, i vilket huvudvikten helt naturligt

303lägges ej på Själagården, utan på Själakoret. Stiftelsen — skriver ärkebiskopen — hade kommit till, emedan några kristna människor till Guds heder i S. Nicolai kyrka velat inrätta ett själakapell, vid vilket fyra präster nu skulle anställas. Därefter redogör han utförligt för de talrika mässor, som dessa skulle förrätta. Föreståndarna för stiftelsen — om vilka han sedan kommer att tala — skulle hålla dem med de för mässorna behövliga ljusen och annat nödigt samt giva dem fritt husrum och fri kost i Själagården, fyra rätter om middagen och två rätter om kvällen, vidare ett bad i veckan och slutligen 8 mark i kvartalet. Dessa fyra prebendater skulle med ärkebiskopens samtycke tillsättas av rådet, som även ägde rätt att avsätta de försumliga och olydiga. Brevet meddelar därefter några förhållningsregler för preben-daterna. Från bykyrkan, där de hade sin sysselsättning, skulle de begiva sig hem till Själagården, då klockan slog tio på dagen, för att där intaga middagsmåltiden, samt efter klockan 5 på eftermiddagen för att intaga kvällsmåltiden. Vid bordet skulle klerkerna ej växla fåfänga ord utan lyssna till en uppbygglig bordsläsning. Full tilltro till de fyra andliga, som stodo i Själakorets tjänst, tyckes ärkebiskopen dock icke ha hyst, ty han tillägger, att porten till Själagården skulle om vintern läsas klockan 8, under resten av året klockan 9; likaså skulle den under måltiderna vara läst, och ingen — tillfogas det — må göra sig nycklar till porten.

Bestämmelsen var icke alldeles överflödig, ty åtminstone en gång nödgades rådet avsätta en prebendat, Klaus Danssicke, eftersom han icke ville ligga i Själagården, utan hyrt sig rum utomhus, regerar om nätterna med sina grannar och slår sönder dörrar, försum-

304mar sina mässor och vill ej ställa sig statuterna till efterrättelse.

Över stiftelsen hade rådet jus patronatus, och till föreståndare för stiftelsen skulle rådet utse två gode män, som Gud akta, att förestå Själakapellet, klerkerna och Själagården. Denna förvaltning skulle de sköta utan inblandning av klerkerna, vilka endast borde befatta sig med gudstjänsten i Själakoret. En gång om året skulle föreståndarna inför rådet redovisa för sin förvaltning. Av dessa två föreståndare, som båda voro lekmän, skulle den ene ha sin bostad i Själagården, och han var tydligen den, som skulle ha tillsyn över stiftelsens egentliga kärleksverksamhet. Varje söndag skulle föreståndaren till de fattiga utdela sextio allmosor, så goda som tillgångarna medgåvo. Vidare skulle föreståndaren en gång varje månad giva dessa fattiga ett bad och en gång om året en fri måltid i Själagården. Däremot talas i brevet intet om rum i Själagården för några ålderstigna och ej heller om någon daglig bespisning av dem, och det ser därför ut, som om Själagården från början blott varit avsedd för bespisning och allmoseutdelning till de fattiga och som prebendegård för den ene föreståndaren och de fyra klerkerna. Men en antydan om att stiftelsen även varit tänkt såsom ett ålderdomshem, gives dock. Det vore — skrives i ärkebiskopens brev — högeligen att önska, att den ene av dem, som utsäges till föreståndare, gåve sig in i Själagården med hela sin egendom för att där till döddagar hava fritt bord och vård.

Frågan är då, i vad mån denna antydan vidare utförts. Alls icke ovanligt var, att ett åldrigt par till barnen eller andra redan i livstiden avstod det hus, vari de

20 — Stockholm vid 1400-talets slut

305bodde, mot det att de i detta erhöllo en kammare samt »mat och öl» till döddagar. Likaså träffades ej sällan en dylik överenskommelse med S. Örjansgården och Hel-geandshuset. Förteckningen på de nu kända donationer, som gjorts till Själakoret, upptager hos de Brun ej mindre än 8 sidor, och de kända och nu icke kända voro så många, att Själakoret måst upplägga en särskild jordebok. Av 1400-talets donationer är det likväl endast tre nu kända, som gjorts i det syfte, varom är fråga. Den 21 april 1449 gav sig Henning Henningsson i Själagården med alla sina ägodelar, med villkor att han där skulle till döddagar ha sitt bröd. Tretton år senare, den 10 maj 1462 skänkte Peter Jute och hans hustru Karin all sin egendom till Själakoret. Kommer dem — skrives i jordeboken -— »krankdom uppå eller annan vansklighet uppå, då vilja de fara in i Själagården». Det tredje exemplet är från 1496, då Ragvald Kamp till stiftelsen avstod en egendom och därmed ingav sig och sin hustru jämte en piga i Själagården »för deras livsbergning» — dock blott mot en ersättning av 200 mark och ett stycke »leysk».

Av dessa donationer framgår, att Själagården varit ett ålderdomshem, men att anstalten näppeligen i detta syfte anlitats i någon mera vidsträckt mån samt att de åldringar, som där intogos, icke voro fattiga, utan folk, som betalat för sig.

Vanligen uppgives, att Själagården varit icke blott ett ålderdomshem utan ock ett fattighus och ett sjukhus. Varken i jordeboken, tänkeboken eller i några andra av mig kända handlingar har jag funnit Själagården betecknad såsom ett fattighus. Enligt ärkebiskopens bekräftelsebrev 1430 skulle stiftelsen sörja för de fattiga

306på två sätt: 1) att varje söndag utdela 60 allmosor, 2) att en gång i månaden bestå 60 fattiga ett fritt bad och att en gång om året efter detta s. k. själabad giva dem en måltid i Själagården. Skyldigheten att utdela de 60 allmosorna iakttogs kanske ända till stiftelsens indragning, ehuru vi ej ha någon annan uppgift om de sextio allmosorna än ärkebiskopens brev, att de skulle utdelas, och det är åtminstone möjligt, att dessa söndagsallmosor småningom övertagits av den ungefär samtidiga stiftelse, som kallades Söndagsallmosan, till vilken vi strax skola komma. Man har också antagit, att »själabadet» och den åtföljande måltiden 1516 övertogos av Helga Lekamensgillet, som var ägare av badstugan vid Norrbro och således ej behövde vidkännas någon utgift för badet. Från och med år 1516 upptages nämligen i gillets räkenskapsbok, som finnes bevarad från 1509, en utgiftspost för den måltid, som serverades i samband med själabad i gillets badstuga. Men själabaden voro under medeltiden en religiös form av välgörenhet, som var synnerligen utbredd, och all sannolikhet talar för att Helga Lekamensgillet även upptog dem på sitt program vid sidan av Själagårdens verksamhet.

Det ser ut, som om gillet — eller de prästerliga ledamöterna — därmed förenat utile dulci och efter badet dels givit en fattigmåltid — förmodligen i själva badstugan — dels »i stufvan», anordnat en mera intim kollation för prebendater och bröder i Helga Lekamensgillet. Åtminstone får man det intrycket av det sätt, på vilket räkenskaperna i boken äro förda. Hjonen fingo öl, smör och bröd i mycket rikliga mängder — oftast 8 tunnor öl — prästerna dessutom (1516) två skinkor och »grof-mat», 1517 en skinka, ett svinhuvud, därtill röktfårkött och kokött, och här skriver åldermannen, att han skickat upp »en tunna öl av mitt eget öl upp i stugan för prästerna och djäknarna». Det, som blev över av välfägnaden, skickades andra dagen »i sjukstugan och östantill de fattige, som där ligga».

Själagården var heller icke något sjukhus. Fyra eller fem dylika funnos vid denna tid i Stockholm: S. Örjan på Norrmalm för spetälska, Helgeandshuset, sjukstugan vid Munkbron, sjukstugan på Gråmunkeholmen och — möjligen — en sjukstuga »östantill». Till de båda förra skall jag sedan återkomma. Om de senare finnas flera uppgifter i Helga Lekamens räkenskaper.

I dem uppföras nämligen de belopp, som antingen »in vita» eller »post mortem» inbetalats för själamässor. De här nämnda personerna uppgå till flera hundra, bland dem även några, som i detta sammanhang intressera oss, enär de nämnas såsom patienter i de båda sjukstugorna. Den mest betydande av dem låg i Gråmunkegränd vid Munkbron. I ämbetsboken omtalas den väl icke förrän 1509, då två föreståndare för »sjukstugan i Gråmunkegränd» tillsattes av rådet, men den fanns åtminstone redan den 17 november 1498, då en del av ett beslagtaget parti fisk skänktes till »sjukstugan vid Gråmunkegränd». Sjuksalarna voro här två. I Helga Lekamens räkenskapsbok nämnas mellan åren 1518 och 1523 åtta personer intagna i sjukstugan vid Gråmunkegränd, sju kvinnor och en man. Beträffande två av kvinnorna anges, att de lågo i den »inre stugan».

Den andra sjukstugan var troligen samtidig, ty samma föreståndare, som 1507 tillsatts för den förra, utså-gos 1508 »båda sjukstugorna att förestå». Härav framgår otvetydigt, att det 1508 funnits åtminstone två sjukstu-

308gor i Stockholm. Alldeles uteslutet är dock icke, att därmed avsetts de två sjuksalarna i Gråmunkegränd. Troligen avses likväl en sjukstuga, som åtminstone 1511 fanns på själva Gråmunkeholmen. Den 5 december detta år omtalas nämligen i tänkeboken ett testamente, i vilket Stockholms sjukstugor uppräknas. Testator hade ihågkommit »alla sjukstugor» och donerat »först en mark (åt den) på Gråmunkeholmen», 3 mark åt »båda sjukstugorna vid bron», 3 mark åt den på Helgeandsholmen, en mark åt S. Örjan. Möjligen fanns också en mindre sjukstuga »östantill». Så lyder en anteckning i Helga Lekamens räkenskapsbok. »Hustru Elin i sjukstugan vid köttboden» (III s. 9). Köttbodar lågo »östan till» i närheten av den nuvarande Slottsbacken; så t. ex. talas i tänkeboken den 23 juli 1487 om den köttbod, som Måns köttmånglare haver och som vetter åt kyrkogården. Köttbodar funnos emellertid också vid Munkbron och trots förbud lågo de kvar senare på 1500-talet. Det är sålunda icke troligt, men möjligt, att en tredje sjukstuga låg östantill och i så fall är det kanske denna, som avses i den nyss anförda notisen om resterna från själabads-måltiden, som skickades till »sjukstugan och östantill de fattige där ligga». I de flesta fall skrives i räkenskapsboken blott »sjukstugan», och de på detta sätt mellan åren 1511 och 1523 nämnda tio patienterna få väl därför fördelas på de två eller tre, de flesta naturligtvis på den mera betydande vid Munkbron:

(1511) Per Skinnare i sjukstugan (II 22), (1517) En gammal hustru Mereta i sjukstugan (III 7), (1520) Hustru Karin i sjukstugan (III 12) och Hustru Margit i sjukstugan (III 12), (1521) En käring i sjukstugan (III 17), och Hustru Karin i sjukstugan (III 30), (1522)

309Hustru Birgitta i sjukstugan (II 102), (1523) Hustru Malin i sjukstugan (III 62), och Hustru Barbro i sjukstugan (III 64), och Hustru Margit i sjukstugan post raortem (III 65).

Någon sjukstuga omtalas däremot, så vitt jag kunnat finna, icke i Själagården. De, som bodde i Själagården och betalat Helga Lekamens gille för mässor, voro:

(1516) Per Slätte i Själagården, (1519) Anders bälta-re i Själagården, En gammal hustru av Själagården,

(1521) Dominus Martinus Johannis in curia animarum,

(1522) Dominus Nicolaus Olai in curia animarum och Dominus Johannes Martini i Själagården.

De tre prästerna voro tydligen prebendater eller där boende f. d. prebendater. Per Slätte hade under många år varit stadens borgmästare. Sista året var 1514, och 1515 fick Lasse Nilsson »sitta i herr Peder Slättes stad». Redan dessförinnan hade den gamle borgmästaren funnit en fristad i Själagården. Den 22 mars 1512 upplät nämligen rådet »ett rum i Själagården — det rum, som hustru Anna, Jens skräddares hustru, hade — herr Peder Slätte till handa». Som vi sett fortfor Slätte, även sedan han flyttat in i Själagården, att fungera såsom stadens borgmästare och avled först 1516. Att borgmästaren skulle ha fått flytta in efter ett fattighjon, är väl otänkbart, och man får därför antaga, att hustru Anna, som bott där före honom, där icke ätit något fattigbröd. Sjuk var han troligen heller icke, enär han fortfarande skötte sin plats som borgmästare. Vidare nämnes i Helga Lekamens lista Anders bältare. Denne var en burgen borgare, som enligt tänkeboken hade inteckningar och andra fordringar och som enligt skotboken gjorde ganska betydande affärer med staden; så t. ex. förnöjdes

310»Anders i Själagården» 1505 med 57 mark för försålt tegel och 1506 fick »Anders bältare i Själagården» 40 mark, likaledes för tegel. Han dog först 1519 och hade således i många år bott i Själagården. Men han har icke gjort det såsom fattig och troligen ej heller såsom sjuk; ännu den 14 mars 1517 uppträdde »Anders bältare i Själagården» såsom vittne inför rådet. Det är därför tydligt, att han, tämligen tidigt, köpt sig in i ålderdomshemmet, säkerligen med hustrun. Av dem, som i listan omtalas såsom boende i Själagården, återstår blott »en gammal hustru», vilken naturligtvis kan ha varit ett fattighjon, men lika gärna en borgaränka, vilken på ålderdomen skaffat sig ett hem därstädes.

I tänkeboken har jag dessutom funnit följande invånare i Själagården omnämnda: »Gamle herr Peder Olavi i Själagården» -— utan tvivel den Petrus Olavi, som förut varit kyrkoherde i Alsike och som 1510 nämnes såsom broder i Helga Lekamens gille och som den 26 maj 1505 för 16 mark sålde en bartomt; vidare hustru Agnes, »nu ingifven syster» i Själagården, som 1508 sålt ett hus och herr Per Fortis, en präst. Om honom beslöt rådet den 30 augusti 1516, att »herr Per Fortis skall sitta i själagårdshuset till Michaelis eller påsk» samt den 17 september, »att den skräddaren, som sitter under herr Per Fortis, skall sitta över vintern, om prästen skall sitta över vintern».

Av det anförda synes mig framgå, att Själagården varit bostad — utom för föreståndaren, de fyra preben-daterna och deras tjänare •—- även för andra gamla präster samt vidare för borgare och borgarhustrur, som där köpt sig in eller som av rådet fått sig ett rum där anvisat. Men något stöd för meningen, att Själagården

311därjämte varit ett fattighus och ett sjukhus, har jag icke funnit.

Sjukstugorna i den gamla staden inom broarna voro således, som jag tror, endast två eller tre. Vilken korporation, som ägt husen och bekostat de sjukas underhåll, uppgives icke i någon handling, som jag sett. Man tänker här närmast på staden, som tillsatte föreståndare och vars råd var högsta myndigheten över Hel-geandshuset och S. Örjan. Av stadens räkenskaper framgår likväl, att denna icke haft några utgifter varken för Helgeandshuset, S. Örjan eller för sjukstugorna, och man får väl därför antaga, att dessa sjukstugor antingen varit fristående stiftelser eller bekostats av de båda »allmosor», om vilka strax skall talas. Den enda utgift för vad vi kalla sjukvård, som jag funnit i stadens räkenskaper, kastar i stället ett bjärt ljus över skillnaden mellan vår tids och medeltidens uppfattning. Staden hade nämligen en »dårkista», somt enligt borg-mästarräkenskaperna inrättades — eller reparerades -— 1440, vilket då kostade den blygsamma summan av 4 öre. Dårkistan var tydligen också blott en »kista» av samma slag som den, i vilken tjuvar förvarades och om vilken jag förut talat. Om sjukvården i denna dårkista får man en god föreställning genom en anteckning i tänkeboken den 13 mars 1514: »Item sades Örjan stadstjänare fri för den galne man, som låg i dårhuset, att han icke var vållande till hans död, som Lasse Estmogh skylde honom för, ty att karlen fick sitt sinne igen, sedan han kom av fängelset (!) och gick så sin pilgrimsresa till Vadstena och sotdödde sedan. Ett litet spö hade Örjan slagit honom med, förrän han kunde

312skilja (honom) från en karl, som han ville bita näsan av i sin galenskap.»

Hur pass illa det var beställt med sjukvården i medeltidens Stockholm framgår kanske bäst av en anteckning i tänkeboken den 20 oktober 1520. Förhållandena voro visserligen exceptionella. Den 7 september hade Kristian II tågat in i Stockholm, som efter en långvarig belägring måst kapitulera. Men notisen nedskrevs dock sex veckor därefter. Konungens kansler infann sig då i rådet och påpekade flera ännu rådande missförhållanden. Med anledning härav tillsades rådmännen Jakob Laurensson och Per Eriksson, »att de skulle låta dem vårda om detta sjuka folk, som ligger på kyrkogården och på gator och låta dem komma i hus». Och ännu den 10 juli 1527, då staden i fyra års tid haft fred, skrev Gustav Vasa, att de fattige »icke härefter som härtill skola ligga i portar och rännstenar».

För socialvård i vår tids mening tyckes medeltiden icke ha haft något mera utvecklat sinne. Men både kyrkan och staden hade sålunda för att hjälpa fattiga, sjuka och gamla institutioner av olika slag, tillkomna och drivna genom donationer och enskild välgörenhet. De flesta donationerna gjordes till själamässor, d. v. s. till hjälp för donatorn mot skärseldens kval — således, om man så vill, i religiöst, men innerst i egoistiskt syfte — och de anslag, som i samband med dessa själamässor gjordes till vissa välgörenhetsstiftelser, ha, efter vad det förefaller, samma syfte.

Från sjukstugorna i staden inom broarna vända vi oss till två välgörenhetsstiftelser, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan, om vilka vi dock veta mycket litet, knappt mer än vad som framgår av namnen, nämligen

313att båda voro fonder, från vilka allmosor skulle utdelas, från den ena på söndagen, från den andra på fredagen. Vidare veta vi, att båda fått mottaga talrika donationer

— så talrika, att Söndagsallmosan måst upplägga en särskild jordebok över sina egendomar — och slutligen känna vi namnen på föreståndarna. Att rådet tillsatt dem, framgår därav, att de uppförts i ämbetsboken. Men om anstalterna varit organiserade som ett gille eller på annat sätt, kan ej med säkerhet avgöras, de Brun anser en viss sannolikhet föreligga, att Söndagsallmosan varit identisk med Karlagillet, men Karlagillet skulle i så fall vara det enda gille, som fått en plats i ämbetsboken -— låt vara under annat namn. Vidare representerades ett gille alltid av åldermannen, men några åldermän för de båda allmosorna omtalas aldrig, utan de representeras alltid av två eller tre förtroendemän, som tillsatts. av rådet såsom vid stadens övriga inrättningar. Snarare förefalla båda att vara i viss mån fristående stiftelser

— såsom Själakoret, Helgeandshuset och S. Örjan — vilka sorterade under rådet.

Äldst var Söndagsallmosan, som fanns redan 1419, då ämbetsboken börjar. I denna — strax efter kyrkvärdarna •—- upptagas två förtroendemän »ad elemosinas», Claus guldsmed och Gerd Surbeke, nästa år tre förtroendemän, de båda förra och Hans Lange. Detta fortsätter med något växlande namn ända till och med 1433. Men 1434 äro förtroendemännen fyra eller -— om man så vill •— fem: två »ad elemosinam in dominica datani» (= Söndagsallmosan) och två vid vilkas namn skrivits »ad feria sexta datur» (på fredagen gives = Fre-dagsallmosan), varjämte Gerd Surbeke uppföres »ad

314lumen», vilket uttryck strax skall förklaras. Den första kända donationen till Fredagsallmosan är från 1440.

Av ämbetsboken är visserligen ej klart, vilkendera av dessa båda stiftelser är den äldsta, Söndagsallmosan eller Fredagsallmosan. Men att detta varit Söndagsallmosan, är tydligt därav, att Hans Lange, som förut stått »ad elemosinam», nu föres till »ad elemosinam in dominica datam», och ännu tydligare därav att Söndagsallmosan och Heliga Lekamensljuset (ad lumen) redan den 26 november 1428 erhållit en donation. Helga Lekamensljuset var det »evärldeliga ljus, som brinner för heliga lekamens kor, vilket altare således var Söndagsallmosans, och denna hade förut representerats av tre förtroendemän, två för själva allmosan och en »ad lumen». Såsom föreståndare för det senare uppföres nu Gerd Surbeke, som förut varit en av de tre »ad elemosinam». Huruvida den nya stiftelsen, Fredagsallmosan, varit en utbrytning ur den äldre eller en av denna oberoende nystiftelse, vet man icke. Det senare förefaller dock sannolikare, och gent emot varandra förefalla de självständiga.

Båda blevo, som sagt, mycket förmögna, ägde många hus i staden, och ofta, då läget för en annans egendom skall angivas, talas om dess läge i förhållande till »allmosehuset». Man kunde härav frestas att tro, att »allmosehuset» varit ett för stiftelsens eget behov avsett hus — man tänker närmast på ett fattighus. Men så har troligen icke varit fallet, ty »allmosehus» funnos i flera olika delar av staden och betecknade nog blott hus, som tillhörde endera av de båda stiftelserna och som av dem uthyrdes. Det var huvudsakligen av deras hyror, som allmosorna utgingo.

315Stiftelserna hade ingen prästerlig karaktär. Visserligen tyckas de ha ägt ett altare var, det helga ljuset och allmosealtaret, möjligen ock särskilda prebendater, vilka vid dem förrättade de mässor, som voro en förutsättning för de gåvor, som inflöto. Härom känner man dock intet närmare. Men föreståndarna voro alltid lekmän, och de lydde under rådet. Ibland fingo dessa också reprimander av rådet. Så skulle — beslöts det i rådet den 19 juli 1507 — de båda allmoseföreståndare, som förestå Söndagsallmosan, bo tillhopa, uppbära räntan tillhopa och hava deras räkenskaper tillhopa och icke var för sig, som de härtill gjort hava. Rådets myndighet över dessa stiftelser framgår ännu tydligare därav, att rådet, när det så behövde, »lånade» deras kontanta tillgångar, vilka voro ganska rikliga. Enligt tänkeboken, den 5 februari 1476, hade borgmästaren Bengt Smålänning med rådets tillstånd lånat en summa från Fredagsallmosan, på vilken han dock skulle betala skälig ränta. Beloppet uppgives icke. Men i skotboken 1502 omtalas ett större lån, som staden själv upptagit från Söndagsallmosan. Där uppgives, att Peder Jonsson, Söndagsallmosans föreståndare, mottagit 11 mark som årsränta på de 300 mark, som staden lånat av Söndagsallmosan. Samma årsränta erlades 1503. 1510 voro väl, sedan 50 mark erlagts, 200 mark avbetalade å de 300, men räntan, 3⅔ % procent, var betydligt under den normala, 5 à 6, och transaktionen visar rådets makt över stiftelserna.

Om dessa stiftelser utom allmoseutdelningen utövat välgörenhet även i någon annan form, veta vi icke, ej heller hur stora belopp, som utdelats. Ty några räkenskapsböcker finnas icke bevarade. Något mera veta viom de båda sjukhus, som lågo utanför staden, S. Örjans och Helgeandshuset.

I viss mån äldst av dessa var S. Örjans hospital, som tyckes ha tillkommit nästan samtidigt med själva staden och var avsett för dem, som drabbats av spetälska eller åtminstone företrädesvis för dem. Enligt ett brev av den 2 januari 1278 hade det — och hospitalet i Sigtuna — troligen grundats av herr Magnus Johanssons fader (Ängelätten) »och andra», vilka i följd därav ägde jus patronatus. Med Magnus Johanssons bifall överlät nu Magnus Ladulås dennes jus patronatus till ärkebiskopen. Samma år, 1278, mottog »hospitale leprosorum in Stockholm» en donation. Denna stiftelse blev likväl icke långlivad, ty redan 1286 donerade konungen området till det nya Klaraklostret, och hospitalet kallas då »det forna» (territorium hospitalis quondam leprosorum). Det hade således redan före 1286 upphört att finnas till, kanske redan före 1283, ty — såsom Hedqvist påpekat — nämnas varken Sigtunas eller Stockholms hospital i Magnus Johanssons detta år upprättade testamente, i vilket flera andra hospital ihågkommas. Sedan tyckes Stockholm — egendomligt nog och i motsats till flera andra svenska städer — under mer än hundra år ha saknat ett sjukhus för de spetälska. Eljest har man svårt att förklara, varför detta sjukhus, om det funnits, icke skulle ha omnämnts i någon bevarad handling. Hedqvist har här framlagt en tilltalande gissning: att Stockholms spetälske av ärkebiskopen skickats till Enköpings hospital, som ju ock låg inom ärkestiftet och vars egendomar sedermera, 1438, anslogos till S. Örjan i Stockholm.

Ett nytt sjukhus för de spetälske fick Stockholm förstomkring 1420. Tanken på en dylik stiftelse var dock några år äldre, ty den 6 februari 1414 utfärdade notarius publicus en vidimation av Magnus Ladulås' brev, i vilket konungen överlämnat jus patronatus till ärkebiskopen, och detta tyder onekligen på att denne nu tänkt begagna patronatsrätten. I varje fall var en hospitalsbyggnad under uppförande 1418, ty den 28 juni detta år donerade Erik Jacobsson ½ markland »till spitalen, som skall byggas uppå Norrmalm nära Stockholm», och redan i ämbetsboken 1419 upptages »provisores domus hospitalitatis sancti Georgii» — detta år tre, sedan två. En av de tre säges »förut» (prius) ha varit provisor för stiftelsen — förmodligen under byggnadstiden. 1421 utfärdade ärkebiskopen Johan av Riga ett avlatsbrev för dem, som besökte och med gåvor ihågkommo stiftelsen. Liknande avlatsbrev utfärdades 1431 av biskop Knut i Linköping och 1441 av biskop Thorlak i Viborg. Det nya hospitalet var beläget på samma plats som 1200-talets Örjansgård. Denna låg — enligt Magnus Ladulås' brev den 11 september 1288 — vid Norrbro (juxta pontem Stockholm ad aquilonarem), och från sin donation till Klara kloster hade konungen undantagit S. Örjans kyrkogård, som således med all sannolikhet fanns kvar ännu vid 1400-talets början, troligen ock det till kyrkogården hörande kapellet. Därbredvid uppfördes nu det nya hospitalet, vars läge också kan bestämmas.

Äldre författare ha velat förlägga Örjansgården i närheten av den plats, där Johannes kyrka nu reser sig, ungefär där Drottninghuset nu ligger, således på åsens krön. Denna mening, som senare — om än med någon tvekan — förfäktats av Klockhoff, kan jag dock av följande skäl icke biträda. 1449 inköptes en tomt påNorrmalm, och denna tomt säges ligga ovanför S. Örjans kapell vid den farväg, som går till Brunkeberg. Kapellet låg således nedanför Brunkeberg vid landsvägen till Uppsala, vilken var en fortsättning av Norrbro. Enligt de Bruns — och andras — utan tvivel riktiga mening låg kapellet där Inteckningsbanken eller Skandinaviska banken nu ligger eller vid vägen upp till Brunkeberg. Detta antagande — att Örjansgården legat nere vid stranden i närheten av Norrbro — styrkes därav, att Sten Sture, då han 1497 försvarade Stockholm mot kung Hans, lät nedbränna S. Örjans hospital — tydligen därför att fienden där ej skulle finna skydd mot »byssorna» på Helgeandsholmens porttorn. Hade hospitalet legat, där Johannes kyrka nu står, hade åtgärden varit meningslös, och någon tomt ovanför Johannes kyrka finnes icke och har aldrig funnits. Slutligen säges hospitalet i en av Klockhoff själv avtryckt handling 1433 ligga bredvid S. Jakobs kyrka (domus leprosorum cum capella et cimiterio prope cimiterium parrochialis ecclesie Sancti Jacobi). Och S. Jacobi kyrka låg alldeles obestridligt där den nuvarande kyrkan befinner sig. Mellan kyrkan och Örjanskapellet lågo två till varandra gränsande kyrkogårdar, S. Jakobs och S. Örjans. Läget är således klart.

I några handlingar nämnes Örjansgårdens »skrå», men denna stadga är tyvärr förlorad. Enköpingshospitalets stadga, som på 1300-talet utfärdades av ärkebiskop Birger, finnes däremot kvar och har senast — i original och översättning — avtryckts av Klockhoff. Då stadgan för Örjansgården i Stockholm med några oväsentliga avvikelser helt visst var likalydande, skall jag här referera huvudpunkterna. Föreståndarna åläggas att flitigtuppsöka alla spetälska inom stiftet, och de, som anträffas, skola, om de äro fattiga, avgiftsfritt intagas i hospitalet. De, som hava lösegendom, skola lämna denna i föreståndarens händer att användas till gemensam nytta, och om de eller deras arvingar motsätta sig dessa påbud, kunna de lagligen tvingas. Med fast egendom skulle förfaras på samma sätt som enligt lagen om donationer till kyrkan. Därefter följa bestämmelser om matordningen. Födan var både riklig och kraftig: bröd, smör, fisk och kött. Varje vecka skulle de sjuka ha en »lagena» (tunna = 125 liter) gott öl om de äro 8 personer och flera än 4; om de blott äro 4 en halv tunna, om de äro 10 men färre än 16 1½ tunna; om de äro 16—20, 2 tunnor. Varje person skulle sålunda erhålla en dagsranson öl på i medeltal 2,4 liter. Under den varma årstiden utspisades dessutom på onsdagarna sur mjölk och på lördagarna söt mjölk. På vissa särskilt angivna stora högtidsdagar såsom juldagen, nyårsdagen, trettondagen, Marie kyrkogångsdag, påskdagen, Kristi himmelfärdsdag, pingstdagen, midsommardagen, Den heliga jungfruns himmelfärdsdag, Mikaelidagen, Allhelgonadagen och Sankt Nicolai dag var kosten rikligare och bättre och dessa dagar fingo de också rikligt med öl, en halv tunna om de voro 10 personer och en hel tunna om de voro 12—20, sålunda cirka 6 liter öl per person. Vidare skulle de få 8 alnar vadmal till kläder samt nya skor vid jul och midsommar. Om de många mässor, vid vilka de skulle vara närvarande, givas utförliga föreskrifter, likaså om den läsning, som skulle förekomma vid bordet. Ingen — heter det vidare — må avlägsna sig utom hospitalets inhägnad, såvida han icke vill mista de honom under följande vecka bestämda portionerna, pådet att icke andra må smittas av dem. För insamling av allmosor skola därför skålar utsättas vid kapellet och på andra ställen inom hospitalsområdet.

De viktigaste av dessa bestämmelser blevo för Stockholmshospitalets vidkommande 1442 bekräftade av riksrådet. Där bestämdes, att hälften av det lösöre, som den spetälske hade, skulle tillfalla hospitalet, men över den andra hälften skulle han eller hon själv få råda; jordegendom skulle förfarande förbliva patientens. Den, som på grund av sin sjukdom blev »inkravd», men satte sig till motvärn, skulle böta 40 mark till hospitalet, likaså den, som med våld motsatte sig hans överförande till sjukhuset. Den, som hade tillgångar att bygga sig en egen stuga, skulle mot 40 mark till Örjansgården få göra det, men göra det så, att han ej kom i beröring med och smittade andra.

På S. Örjans gård reste sig flera byggnader: ett kapell, en byggnad för de spetälska och ett ålderdomshem eller »konvent» samt nödiga ekonomibyggnader, vilka här, utanför stadsmurarna, förmodligen voro ganska talrika. Härom har man visserligen inga direkta underrättelser, men man har ett inventarium från den 14 september 1407 över Enköpings hospitals tillhörigheter — bolster, grytor, vagnar o. s. v., och där fanns också följande kreatursuppsättning: 6 kor, 4 oxar, en tjur, 8 gamla får, 7 lamm, 4 gamla svin, 11 halvårs grisar och ett gammalt sto. Då Enköpings hospital sedermera, 1438, sammanslogs med S. Örjan, fick väl detta senare med all sannolikhet även en dylik ladugård. Och därom ha vi även en uppgift. 1493 hade en vilsekommen ko tillvaratagits av »fädrivarne», och som ingen visste, vem kon tillhörde, bestämde rådet, att den skulle tillfallaS. Örjan. Dessutom funnos här naturligtvis stegerhus, mältbod och andra dylika byggnader.

Vid kapellet var åtminstone en kapellan anställd, och 1449 talas om en vid namn Albrekt, som året förut blivit »broder» i Helga Lekamens gille, 1475 om en kapellan Olof, som avlidit i pesten, sedan om Petrus Olavi m. fl., och det ser ut, som om kapellanerna t. o. m. varit flere, ty 1474 talas om »klerkerna» i S. Örjan.

Att man i samma gård — om än icke i samma byggnad — inrymt såväl ett åldersdomshem som ett sjukhus för den farliga, så smittosamma spetälskan, förefaller nästan oförklarligt, då man känner medeltidens mycket befogade rädsla för dessa sjuklingar, som då de fingo avlägsna sig från hospitalet måste svänga en skallra för att varna de mötande. Faktum är emellertid odisputabelt, och egendomligt nog känna vi bättre ålderdomshemmet än sjukhuset, beroende därpå, att de bevarade handlingarna mera beröra det förra än det senare.

Hela Örjansgården stod under rådets styrelse. Det var rådet, som tillsatte föreståndare och tjänstepersonal. Den 11 juni 1477 förordnade det Joan i Svaneby till föreståndare och hans hustru till deja. Det var också rådet, som bestämde om de spetälskas intagande i sjukhemmet. Så skrives i rådsprotokollet för den 23 mars 1506: »Samma dag samtycktes Sigge Persson att komma in i S. Örjans gård», och den 11 augusti 1477 blevo borgmästare och råd ense, att »Christiern Dörrsven skall till S. Örjans». Villkoren för intagandet avgjordes även av rådet. Så lovade Hans bagare inför detta att till föreståndaren för Örjansgården Erik Jonsson betala 8 mark för en åländsk piga, som han haft i sin tjänst och som fått spetälska. Då hon på detta löfte intogs i S. Örjan,bestämde rådet, att pigan skulle skickas tillbaka till Åland, så vida Hans ej inbetalade den överenskomna summan. 1482 gav rådet, som ovan nämnts, stadens bårdskärare i uppdrag »att bese Henrik Mulle och flere, som här äro i staden, om spetälskesot». Då bårdskärarna den 9 november intygande, att Mulle var spetälsk, insattes han tydligen med detsamma i S. Örjan, och fyra dagar senare överlät han genom fullmäktige sin egendom på mågen — den spetälske var död för världen. En annan dylik rannsakning beslöts av rådet den 26 januari 1489, och Joan Jönsson, S. Örjans gårds föreståndare, ålades då att »med det allra första han hemkommer rannsaka öfver staden om de spetälska, särdeles om hustru Birgitta Sweders.»

Hur de spetälskas underhåll finansierades, är icke med säkerhet känt. Men några upplysningar stå dock att hämta ur tänkeböckerna. Att staden anslagit några medel till sjukhuset, får anses uteslutet, ty varken i skotherrarnes eller kämnärernas räkenskaper finner man några utbetalningar till S. Örjan. En gång (den 28 juni 1480) bestämde väl rådet, att de 24 mark, som en slagskämpe fått böta, skulle utbetalas till S. Örjan. Men detta var ett rent undantag. I stället litade rådet här till allmänhetens offervillighet. De donationer, som gjordes till Örjansgården, avsågo dock — där de ej voro inträdesavgifter till ålderdomshemmet — i främsta rummet de mässor, som skulle hållas i kapellet, således till klerkernas avlöning, och endast det, som blev över, kunde användas till de sjukas underhåll. Med detta överskott tillgodosågos naturligtvis i främsta rummet de fattige, som ej kunde betala för sig, men å andra sidan på grund av smittofaran icke kunde tillåtas att gå lösa.Däremot fingo nog de, som kunde betala, också göra det, och som vi nyss sågo, måste Hans bagare betala 8 mark för sin sjuka piga — ett mycket obetydligt belopp för ett livstidsunderhåll. Slaktaren Henrik Mulle fick helt visst betala åtskilligt mera. En annan spetälsk, hustru Karin i Gamleby, hade, då hon intogs i sjukhuset, upprättat sitt testamente, i vilket hon bekände sig hava samma sjuka, »som andra fattiga där inne äro», och testamenterade halva sitt hus till S. Örjan. En tredje spetälsk var Hans Björnssons hustru Birgitta, och då hon intogs i hospitalet, förband sig mannen att betala 60 mark för henne; i ersättning fick han behålla boets alla lösören. Sedan måtte Hans Björnsson ha gjort några svårigheter, ty den 11 oktober 1488 bestämde rådet, att »Hans Björnssons hustru skall hafva sina kläder in till sig i spitalen».

Även om arvet efter de i hospitalet avlidne ha vi några notiser. Så bestämdes den 8 juli 1499, att »det silvret skall bliva vid S. Örjans gård, efter det att kvinnan var där inne till tre samfälte år».

Något bättre känna vi till förhållandena inom ålderdomshemmet, ty här ha de, som utfärdat handlingarna, varit något mera meddelsamma. I detta hem eller »konvent» — som det kallades — köpte man sig in och blev därigenom »broder» eller »syster». Ett dylikt brev från hospitalets första tid, den 18 november 1439, lyder: »Veterligt vare det allom dem, som detta brev se och höra (och) läsa, att vi, Gesse Svin och min älskeliga hustru Elin kännoms och tillstå i detta vårt öppna brev, att efter det vi havom oss ingivit i Sanct Örjans gård vid Stockholm med halvtredje hundrade mark svenska penningar för mig och min hustru och för en tjänstekvinnai tre år, och föreståndarne Gert Sudde och Kort van Ryn oss skäliga anammat hava och oss gott lovat och sagt hava, så hava vi lovat Gudi och riddar S. Örjan tro och hörige att vara och villigare till gårdens bestånd och nytta, var de oss skäliga och kärliga tillsäga och förmå. Item lovom vi det, att vår tjänstekvinna skall dem redo vara till gårdens nytta, då vi särdeles henne icke behöva i vårt eget ärende. Item vilja vi borgmästarne lydige vara och föreståndarne, som tillbör, och gårdens rätt och skrå fullkomliga hålla, efter ty han utvisar. Item vad vi låtom efter vår död, det unna vi ingen hälldre än Gudi och riddar S. Örjan och den fattiga gården till godo för bägges vår själ. Detta allt lova vi troliga och obrottsligt att hålla utan allt arg.» Tilläggas kan, att Jösse Svin tyckes ha trivts så bra i gården, att han stannade kvar där även efter de tre åren, och 1445 blev han Örjansgårdens föreståndare.

En annan överenskommelse från 1483 är av liknande art. Jöns Laurensson och hans hustru Sigrid »inköpte och ingåvo sig in uti S. Örjans gård och spetal här nordan staden med deras hus och grund, ett brygghus med dess behörelse och en tomt på Södermalm liggandes till evärldelig ägo i så måtto och med så skäl, att de skola hava deras bröd och uppehälle i samma S. Örjans gård vid herrebordet till döddagar och föreskrivne brygghus att njuta och hava i deras livstid till skopenningar, och efter deras död skall det bliva under S. Örjans gård och spetal till evig tid».

Ibland tyckes det ha kommit till sammanstötningar mellan föreståndarna och pensionärerna i gården. En dylik omtalas i tänkeboken den 13 juni 1513. Olof Håkansson, »ingiven broder i S. Örjan», fick då införrådet bedja föreståndaren Olof Hansson om förlåtelse för »det högmod»,, han hade gjort honom, och därvid »villkorade han sig vid sin högeliga ära, att han skulle aldrig någon tid förtörna föreståndarne eller något det barn i gården är». Rådet antog ursäkten, men förklarade, att om han icke höll sitt löfte, skulle han »hava sitt bröd förbrutit strax och komma där aldrig in igen antingen med lön eller bön utan bliva där ute».

Här torde man observera ett ord i protokollet. Olof Håkansson lovade att inte ens göra ett barn i gården förnär. Härmed torde man sammanställa en annan uppgift, som förekommer i ett brev 1488. Hustru Katarina, Herman bagares efterlever ska, ingav sig då i S. Örjan såsom »syster», och med henne följde en piga. Hustru Katarina tillförsäkrades då — mot 180 mark — »mat och öl i gården vid herrebordet i sin livstid och hennes piga vid barnabordet». Av detta brev kan man draga två slutsatser. Man hade — för att begagna vår tids terminologi — i Örjansgården två klasser, första och andra, herrebordet och barnabordet. Till första klass hörde de, som betalat sitt inträde, »bröderna» och »systrarna», till andra klass tjänstfolket samt troligen ock de fattiga, som utan betalning här fått ett fribröd. Och till denna klass hörde även barnen. Ty av de båda nu anförda uppgifterna synes framgå, att ålderdomshemmet även varit ett barnhus. Några andra uppgifter om detta förmodade barnhus har jag icke lyckats finna — utom kanske en. I kämnärernas räkenskaper för 1460 förekommer en post: »10 öre (till den), som hittebarnet vaktar». I varierande form upprepas notisen följande år, då man får veta, att den, som skötte hittebarnet var en kvinna. 1461 fick hon 3 mark och 1 öre. 1462 höjdes

326summan till 4 mark och 4 alnar vadmal. 1463 och 1464 utbetalades härför likaledes 4 mark, men 1465 blott en halv mark och 1466 upphör denna utgiftspost. Naturligtvis kan barnet i fråga ha avlidit 1465, men en annan förklaring är också möjlig: att barnet, som då bör ha varit en fem à sex år gammalt, insatts i S. Örjan eller Helgeandshuset. Och att detta ej skett redan 1460 tyder på att S. Örjan icke var avsett för spädbarn.

Innan jag slutar redogörelsen för Örjansgården, må ett tillägg göras. I sitt mycket förtjänstfulla arbete Danvikens hospital skriver Klockhoff: »Naturligtvis var det endast leprasjuka, som på detta sätt förvärfvade sig inträdesrätt med extra förmåner. — —- •— Sannolikt togs ofta en af föreståndarne ur de spetälskas krets. De i det föregående omnämnda Jösse Svin, tydligen spetälsk, var föreståndare under åren 1445—47 och Jens Lau-rensson åtminstone under år 1484. Laurens StaLansson i Gamleby, som var föreståndare under åren 1489—90, var också spetälsk.»

Att en föreståndare själv skulle vara spetälsk, är, så vitt jag kan förstå, ett orimligt antagande. För uppköp o. d. skulle han ju stå i ständig beröring med yttervärlden, under det att de spetälske voro strängt isolerade och ej fingo begiva sig utanför hospitalets område. De exempel, som Klockhoff anfört, visa snarare motsatsen till hans påstående. I sitt nyss anförda brev nämner Jösse Svin ej med ett enda ord, att han led av spetälska. Han och hans hustru hade tillsammans ingivit sig i Örjansgården och bodde tydligen tillsammans, vilket -— enligt Klockhoff — måste förutsätta, att även hustrun varit spetälsk. Om man vidare antar detta, skulle icke blott hon utan även den piga, som de medtogo och som

327skulle passa upp på dem, ha varit spetälsk, ty friska och sjuka fingo ej ha någon beröring med varandra. De spetälske intogos på livstiden i hospitalet, men Jösse Svin och hans hustru betingade sig rum, mat och öl för tre år, vilket visar, att varken de eller pigan voro spetälske. Ännu sju år senare, 1446, fungerade Jösse Svin såsom ålderman i S. Knuts gille.

Vad Jens Laurensson beträffar, är det också säkert, att han icke var spetälsk. Detta framgår dels av donationsbrevet, dels ytterligare därav, att han 1509—1519 upptages som stadens syllsättare.

Ej heller Laurens Staffansson i Gamleby var spetälsk. Hans hustru Katarina var det och blev därför intagen i Örjansgården. Det var därför naturligt, att han ville vara henne nära. Men det brev, genom vilket han köpte sig in i gården, är alldeles olikt de båda förra brev, genom vilka en frisk man och en frisk hustru gemensamt skaffade sig inträde i ålderdomshemmet. I dessa brev nämnas båda, här blott Laurens i Gamleby, och om den i sjukhuset redan intagna hustrun yttrar han intet. Han begär blott att själv såsom broder bliva intagen och antyder icke med ett ord, att han lider av någon sjukdom. Brevet lyder.

»För alla de dandemän, som detta brev kan förekomma se eller höra läsas, kungör jag Laurens Staffansson, till vedernamn Gamleby, och fulleligen tillstår, att jag med fri vilja och berått mod väl förtänkt, haver unt, givit och upplåtit och med dessa närvarande brev unnar, giver och upplåter beskedlig man Erik Jonsson och Olof Mickelsson, på denna tid föreståndare för Sankt Örjans gård och spetal utanför Stockholm på Norrmalm, all min halva del, som mig tillkommer i den gården, som

328jag nu besitter och belägen är i Sancti Laurentii gränd emellan Birgitta Brynings gård och den gården jag köpte av Mattis Hermansson fri, kvitt med hus, jord och två välvda källare, stenhus, brygghus och bryggredskap och allt tillbehör, som gamle Joan köttmangare och hans son, Herr Erik Johannis, Gud dem nåde, besatt i någon särligen tid. Därmed giver jag ock med förnämnda halva del i gården tjugo mark stockholmska reda penningar och femton mark i goda lösören. Detta alltsamman, som förrört är, Sancti Örjans gård till bestånd och uppehälle, obehindrat som vederbör och i så måtto som stadslagen utvisar, intet undantaget, som mig i förnämnda halva del tillfallet är eller härefter tillfalla kan. Dock med så skäl och förord, att föreståndarne i förenämnde Sancti Örjans gård, den ene efter den andre, skola mig för mina förenämnda gåvor, pliktige vara, så länge min tid kan tillsäga, att förse och besörja med mat och öl och all min vedertoft a ty vägnar som skäligen tillbör efter gammal sedvänja, med den rättighet, som andra bröder och systrar där sammanstädes ingivna äro böra åtnjuta, och den frihet, som gårdens privilegia innehålla och utvisa. Alla dessa mina gåvor lovar jag fasta bliva skolandes vid förnämnda Sancti Örjans gård i så måtto, som berört är. Till yttermera visso etc. Anno Domini Millesimo quadringentesimo octogesimo primo crastino Sancti Thomé Apostoli.»

Hustru Katarina intogs således som spetälsk den 28 november 1481 i sjukhuset, mannen såsom »broder» i konventet den 22 december 1482 och blev 1489 föreståndare för Ör jansgården.

Bång meddelar även ett annat brev, i vilket man och hustru inköpa sig i örjansgården — båda tydligen friska

329— och han såsom föreståndare: »Alla de dandemän, som detta brev händer att förekomma eller höra läsas, gör jag Joan Olsson i Svaneby i Tierps socken vetterligt och uppenbart, att efter det att ärlige och väl förnuftige män, borgmästarne och rådet i Stockholm hava mig med min älskelige hustru Birgitta anammat och und-fångit för de fattige sjuke spetälske och kranka folket i Sankt örjans spital, liggandes utanför Stockholm och Norrmalm, för en skälig föreståndare och syssloman till en tid, som deras brevs innehåll utvisar. Då haver jag endräktelige med min kära hustru Birgittas samtycke, ja och godo vilja nu givit Sankt Örjans gård och spital till bestånd och uppehälle tre hundrade mark reda penningar Stockholms mynt, sådana penningemynt som nu i Sverige gängse och gäfve äro.» Efter deras död skulle hospitalet även erhålla deras lösören.

Under Stockholms belägring 1497 lät Sten Sture, såsom förut anförts, bränna ned örjansgården. Med anledning därav blevo bröderna och systrarna i konventet husvilla, bland dem en Mattis, som hos rådet anförde klagomål. Detta bestämde då den 10 september 1498, att föreståndarna »skulle giva Mattis, som där inne var, sina 140 mark igen», som han med sig hade, då han i gården ingiven var. Likaså beslöt rådet den 30 oktober 1497, att föreståndarna »skulle besörja Jacob Skräddare kost och täring på Sankt Örjans vägnar till dess att gården varder uppbyggd». Detta måtte emellertid ha gått ganska raskt, ty redan i januari 1499 talas om ett krakel i gården. Två lantbor »hade gjort våld och ville in uppå S. Örjans tjänstefolk in uti själva gården här på malmen, så att de slogo, stungo och sköto redesvennen med yxa, stav, svärd och armborst och höggo själva porten och

330gjorde åverkan på honom». I rätten förevisades stycken av porten. Gården var således vid denna tid återuppbyggd.

Ehuru Örjansgården ägde både ett ålderdomshem och ett barnhus, var anstalten i främsta rummet dock en isoleringsanstalt för de spetälska, vilka naturligtvis bodde i ett hus för sig, ej i konventet. För övriga sjuka hade staden — utom sjukstugan vid Munkbron — ett särskilt sjukhus, Domus Sancti spiritus, som likaledes var ett »konvent» och ett barnhem. Det grundades redan under 1200-talets sista år — den äldsta kända donationen är från 1301 — och förlades till den holme i Norrström, som efter Helgeandshuset fick namnet Helgeandsholmen.

Under något av 1400-talets första år brann det äldsta Helgeandshuset ned, men tack vare kyrkans hjälp kunde det — och nu efter större mått — återuppbyggas. 1412 utlovade påven ända till sju års avlat åt dem, som bidrogo till återuppbyggandet av »Helig Andes fattighospital» utanför Stockholm, och 1419 utfärdade fyra kardinaler ett nytt brev med 100 dagars avlat åt dem, som vid vissa tider besökte och lämnade gåvor till Helgeandshuset i Stockholm. Anstalten blev därför ganska rik, och under 1400-talets senare del bestod Helge-andsgården, tack vare donationerna, av ett helt komplex byggnader: ett kapell — eller kanske rättare en kyrka — ett konvent för systrar och bröder, en stor sjukhussal, som antagligen stod i förbindelse med kapellet, så att de sjuke från sina bäddar kunde höra mässan, en hjonagård för tjänstefolket, en badstu och talrika ekonomibyggnader. Kapellet tyckes ha varit en bland Stockholms rymligare lokaler; flera viktiga möten höllos där, såsom

331den dagtingan vilken 1435 slöts mellan konung Erik och svenskarne, och under inbördeskriget 1463 togo 300 bönder sin tillflykt till kyrkan, där de sedan nedmejades av Ture Turesson (Bielke), som med anledning därav fick öknamnet »allmogens köttmangare». I konventet fanns, liksom i Örjansgården, ett »herrebord» och ett »barnabord», möjligen dock förlagda till olika byggnader. Inträdesavgifterna tyckes ha varit högre än i Örjansgården och klientelet förnämligare. Det ser ibland nästan ut, som om de mindre förnäma fått betala mera för att få komma in i konventet. Den 23 augusti 1479 tillsades Katarina, Jakob skräddares hustru, »att vill hon bliva i Helgeandshuset, då skall hon giva för sig och sin piga 400 mark». Härmed kan man jämföra ett annat fall.

1483 ville en av stadens mest betrodde män, Joan Svensson, också tillförsäkra sig ett rum i konventet. Han hade under många år, från 1467, varit rådman, och på hans begäran svarade fogden, borgmästarna och rådet (den 3 februari 1483), att »vill Joan Svensson i Helgeandshuset, då skall han giva 200 mark, och det tredje fördrogs honom, därför att han haver lagt sig troliga vinn om stadens bästa». Att döma härav tyckes inträdesavgiften ha varit 300 mark, ehuru man för rådmannen prutade med en tredjedel. Hustru Katarina, som medförde en piga, fick däremot för sig betala 300 och 100 för pigan. Joan Svensson tyckes emellertid haft svårt att komma ut ens med de 200, och den 21 april 1486 fattade rådet därför ett nytt beslut, »att Joan skall för sin välvillighet, som han haver bevist Stockholms stad, bliva njutandes fri bordgång till herrebordet i Helgeandshuset och — så länge som hans livstid tillsäger -— sin stuga fri för 100 mark reda penningar, och må och

332skall han hava en smådräng med fri kost, som reder hans säng, — men ingen kvinna eller dräng mer hålla skolandes — och hans lösören skola bliva vid Helgeands-gården undantagandes hans gångkläder och silver, där han skall göra sin själaryckt med, och med så förord, att han skall giva Helgeandsgården fyllest för kosten i detta året vid herrebordet, så länge han sitter för skotet». Joan Svensson sålde nu ett hus, som han ägde, och kom så in i Helgeandshuset, men stod kvar som rådman ända till och med 1493, då han förmodligen avled.

En annan under 1400-talets senare del också mycket betrodd man var Nils Jönsson skrivare, som 1488 blivit rådman och 1500 stigit till borgmästare, vilken plats han innehade till 1506. Såsom man av tänkebokens anteckningar kan misstänka levde borgmästaren icke i det lyckligaste äktenskap och sökte därför att bli hustrun kvitt. En skilsmässa under medeltiden gick emellertid ej så lätt som i våra dagar, och borgmästaren sökte därför en annan utväg, som kunde leda till samma mål •— att få in frun i Helgeandshuset, men själv stanna utanför. Vid rådets sammanträde den 29 juli 1504 anhöll han därför att åt sin hustru få uppbygga ett särskilt rum i Helgeandsgården. Rådets svar är tämligen obegripligt, och i varje fall kom frågan åter före den 28 april 1505, då Nils skrivare »begärde, att hans hustru måtte komma in i Helgeandshuset, som hennes stora begär är och stora åtrå och längtan. Då svarade rådet honom och sade: huru kan det vara, att I henne så från Eder kunnen skilja, eller vad han då ville slå till. Då sade han sig vilja vara i sitt hus till det sista». När rådet höll på, att han tillsammans med henne skulle flytta in i Helgeandsgården, svarade han ett bestämt »nej». Han

333gav sig icke heller, och den 11 juni fick han rådets tillstånd att uppföra byggnaden, men med tillägget, att vare sig han eller hans hustru inkom i gården eller ej, så skulle den tillfalla stiftelsen. Det gick han in på och sade sig ytterligare vilja giva 100 mark till gården, »förty han sade hans hustru hade så stor åtrå där in i gården». Hon flyttade nu in i den nybyggda »stugan», men tycktes kort därefter ha avlidit, ty den 14 november 1506 talas om arvet efter henne. Nils Jönsson hade detta år fallit igenom vid borgmästarvalet med anledning av de allvarliga anmärkningar, som nu riktades mot hans förvaltning av stadens sjukstugor och byggnader och flera tvivelaktiga affärer; även med riksföreståndaren Svante Nilsson hade han kommit i delo. Först den 16 december 1512 slöts en förlikning mellan honom och staden, som visar, att den f. d. borgmästaren efter sin avsättning sjunkit ganska djupt i anseende och förlorat hela sin förmögenhet. Rådet anammade nu »Niclis Skrivare in för en broder till fritt bröd i Helgeandshuset till döden med sådana villkor och förord, att Niclis samma fria bröd i ingen måtto förverka skall antingen med ord eller gärningar med något barn i huset är eller med någon god man i staden. Finnes det lönligen eller uppenbarligen, så villkorade och bepliktigade Niclis Skrivare sig den frihet förbrutit hava och aldrig för någon gunst eller bön där in att komma igen». Han tyckes nu ha varit alldeles ruinerad och det enda han ägde kvar var ett hus vid Norreport, som likväl brunnit ned ända till grunden. Det fick han emellertid för sitt fribröd avstå till Helgeandshuset, ehuru man av nåd gav honom 50 mark »till skopenningar för hans fattigdoms skull».

Inträdespriset till konventet eller »herrebordet» har

334dock, av de bevarade uppgifterna att döma, varit ganska växlande; stadsskrivaren Helmik van Norden, hans hustru och piga intogos 1513 för tillsammans endast 150 mark. Prästen Nils Lenck, som icke ägde dylika kommunala meriter att åberopa, fick däremot — samma år •— betala 300 mark; för detta pris fick han dock medtaga en liten piga och en smådräng, och Åboborgaren Staffan Kawte måste för sig, hustrun och en piga betala 400 mark, varjämte deras lösören skulle ärvas av Helgeands-huset.

De fattiga, som inlades i sjuksalen, betalade naturligtvis intet. Men de sjuka, som kunde betala för sig, fingo också göra det. Så betalade hustru Ragnhild 60 mark för sin styvdotter, och hustru Katarina, som i »sjukstugan på Helgeandsholmen» hade ingivit sin systerdotter och hennes man, överlämnade i ersättning för dem ett hus i Bredgränden näst nedan Kåkbrinken. Om sjukvården inom anstalten känner man tyvärr intet.

Omedelbart efter reformationsriksdagen i juni 1527 sammanslogos de här nämnda välgörenhetsanstalterna till en enda — helt visst på Olavus Petris förslag. Han var då stadens secretarius och bisittare i rådet och hade troligen för konungen framlagt sin plån samt även förmått rådet att godkänna denna. Den 10 juli infann sig konungen personligen i rådet, och utan att den av Olavus Petri själv skrivna tänkeboken därom innehåller ett ord fattade rådet ett mycket viktigt beslut, vilket framgår av ett samma dag utfärdat kungabrev: »Vi Gustaf

---göre veterligt, att efter borgmästare och råd i

vår stad Stockholm hava besinnat ett sätt, huru de fattige där i staden kunna besörjde varda, att de icke härefter som härtill skola ligga i portar och rännstenar,

335utan på det den ene skall så väl vara försörjd som den andre, hava de all den ränta, som fattigt folk given är till uppehälle inom staden eller utom, låtit komma under ett regemente, att det hospital, som mera haver, må hjälpa det andra, där mindre haver, som är Helgeands-huset, Själagården, S. Jörans hospital, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan, till vilka hospital de hava skickat några föreståndare, som dem med all deras ränta regera skola, det ene med den andre, under ett regemente.» I stället för att ämbetsboken förut upptagit olika föreståndare för de olika inrättningarna upptager den nu, redan 1527, sex »föreståndare för alla sjukstugor».

Alla de sjukhus och välgörenhetsstiftelser, för vilkas medeltidshistoria nu redogjorts, hade det gemensamt, att de mer eller mindre voro förbundna med Nicolaikyrkan och dess prästerskap samt stodo under rådet såsom den styrande myndigheten. Detsamma kan också sägas om stadens enda bildningsanstalt: skolan.

När Stockholms skola grundats, känner man icke, men redan 1315 nämnes en Arvidus såsom scolasticus eller skolmästare i Stockholm. Skolhuset låg alldeles bredvid kyrkan, vid norra sidan av kyrkogården, och med anledning därav kallades den övre delen av den nuvarande Storkyrkobrinken Skolbacken. 1407 brann huset ned, och då ett nytt skolhus uppförts, gjorde ärkebiskopen Johannes Gerechini anspråk på att få tillsätta skolmästare. Då staden med anledning härav anförde klagomål hos påven, stadfästade Martin V i ett brev den 16 juni 1419 borgmästarnas, rådets och menighetens urgamla rätt att tillsätta magister vid S. Nicolai skola, varjämte han tillät lärjungarnas socknegång i staden och dess grannskap. Själva skolhuset hade byggts på stadens bekostnad, och

336i dess räkenskaper förekomma flera utgifter för dess iståndsättande. Någon lön till skolmästaren upptages däremot icke i borgmästarnas, kämnärernas och skot-herrarnas räkenskaper. Möjligen utbetalades denna av kyrkvärdarna. Men sannolikare är, att skolmästaren på 1400-talet huvudsakligen avlönades på samma sätt som sedermera, genom den s. k. korgången, då han i spetsen för sina sjungande djäknar fick vandra från dörr till dörr och tigga en allmosa för sig och skolan. De skolmästare från 1400-talets senare del, som jag antecknat, äro ej många: Kanutus scolasticus (1453), Ericus Erici, rector scolarium (1471), Benedictus Pauli (1473), Jenis Olavi, scolasticus (1477), och skolmästaren Nicolaus (1487). De flesta, jag påträffat, ha funnits i Helga Lekamens handlingar. Som man märker växla de under det bäst kända 1470-talet ganska ofta; på fem år, mellan 1471 och 1477, möta vi tre. Orsaken låg nog i de dåliga avlöningsförhållandena, och med all sannolikhet betraktades skolmästartjänsten blott såsom ingångsporten till bättre tillgodosedda kyrkliga beställningar. I själva verket kostade staden mera på djäknarna än på skolmästaren. Dessa fingo nämligen då och då några örtugar av rådet, då de deltogo i en procession eller ett liktåg eller när de vid rådets och gillenas fester gjorde tjänst som ljusstakshållare. Egendomligt nog kunde några av dem bliva »bröder» i Helga Lekamens gille, 1451 Petrus Pauli och Laurentius, samt 1474 Andreas Nicolai. De tillhörde säkerligen de mera stadgade lärjungarne; andra voro mindre oförvitliga i sitt leverne. Så berättade hustru Birgitta den 8 oktober 1487, att två djäknar »i sin dryckenskap gjort stort högmod i hennes hus», där de slagit sönder stolar, bord och bänkar. Deras skolmästare, som

22 — Stockholm vid 1400-talets slut

337infunnit sig i rätten, förpliktade sig då att giva hustrun skälig ersättning och näpsa de felaktige.

Om deras studier i skolan veta vi så gott som intet. Några slutsatser kunna dock dragas av vad som tydligen betraktades såsom den dåtida skolans egentliga uppgift. Denna var nära förbunden med kyrkan, och dess syfte var dels att utbilda blivande präster, dels att inöva en kyrkokör och skaffa nödiga korgossar för de kyrkliga processionerna. Skolarerna kunde därför med en viss rätt betrakta sig såsom — låt vara mycket underordnade — ledamöter av prästeståndet. Simonsson har här från en tysk kyrkohistoriker, Karl Müller, anfört en slående riktig observation. Müller »har träffande liknat organisationen i en medeltida församlingskyrka med den, som var rådande i en skråverkstad. Kyrkoherden var mästaren, de medhjälpare, som han höll sig med, voro gesällerna, och lärlingarna voro skolgossarna». Vad de i skolan fingo lära sig var således i främsta rummet kyrkosång, vidare så mycket latin, att de nödtorftigt kunde förstå ett breviarium eller ett missale, väl också något teologi och logik. Men övriga ämnen på ett modernt skolschema förekommo icke i medeltidens skolor, och vi böra vidare här erinra oss, att medeltidens skolarer och studenter icke, såsom vi, läste, utan hörde. Böcker voro dyrbara och sällsynta — boktryckerikonsten var ju alldeles ny — och det var säkerligen ingen av lärjungarna i den tidens Stockholmsskola, som ägde en bok —- det skulle i så fall ha varit de i Stockholm tryckta latinska grammatikorna Donatus och Remigius Magister que pars. I stället för att läsa i en bok skrevo skolarerna efter lärarens diktamen ned vad han föredrog för dem. Och skolmästarna själva voro nog icke vidare

338inne i vetenskaperna. Ingen av dem hade, så vitt man vet, varit inskriven vid något utländskt universitet, och Upsala universitet stiftades först 1477. Där kunde således ingen av de här nämnda skolmästarna ha studerat, — utom den siste, Nicolaus, som nog ej heller hade gjort det. Någon bildningsanstalt var Stockholms skola således knappast. I stället var den en till bykyrkan knuten schola choralium.

Det är därför föga sannolikt, att många Stockholmsborgare såsom barn dragit fördel av kyrkskolans undervisning. För deras blivande yrke — vanligen faderns — hade denna mycket liten betydelse. Vad de för detta behövde, utom yrkesfärdigheten, var att kunna läsa innantill, skriva — utan att någon överdriven vikt lades vid rättstavningen — och begagna de fyra enkla räknesätten. I de större städerna funnos särskilda skolor för denna utbildning. De nämnda elementära kunskaperna hade kanske i många fall meddelats redan i hemmet. Längre än till detta kunskapsmått sträckte sig nog icke den »allmänna bildningen» inom 1400-talets borgerskap. XV

DE MEDELTIDA NAMNEN

Då man vill göra sig en bild av livet i 1400-talets Stockholm, får man naturligtvis erinra sig, att den tidens Stockholm var en mycket liten stad, begränsad till staden inom broarna. Malmarna voro ännu — praktiskt taget — obefolkade; de där boende upptagas vanligen icke alls i skotboken, och när det någon gång sker, stiger antalet icke upp till hundra personer. Den »gamla staden», S. Nicolai församling, hade enligt folkräkningen den 31 december 1930 11.545 invånare, fördelade på 5.908 hushåll, och detta antal är utan tvivel större än det var på 1400-talet. För det första var församlingens areal under medeltiden betydligt mindre än nu. Genom landhöjningen och framför allt stora utfyllningar i vattnet runt holmen har strandlinjen, som ovan nämnts successivt flyttats ut. Vid 1400-talets slut låg den på västra sidan mellan nuvarande Stora och Lilla Nygatorna och på den östra sidan ett stycke innanför den nuvarande fasadlinjen vid Skeppsbron (se kartan fig. 64). Och bebyggelsen inom detta område var då betydligt glesare än nu. Vidare voro husen i allmänhet lägre än i våra dagar — ofta blott en bottenvåning och en däröver liggande — och hade i följd därav ett mindre invånareantal än nu.Som ovan nämnts (sid. 97) torde invånareantalet i Stockholm vid 1400-talets slut kunna beräknas till ungefär 6.000 personer, d. v. s. 1400-talets Stockholm var en stad av ungefär samma storlek som Norrtälje eller Strängnäs i våra dagar. Men icke ens denna jämförelse säger allt. I 1400-talets Stockholm kände man varandra tydligen bättre, stod på en mera — så att säga — familjär fot med varandra, än invånarna i en modern stad stå till varandra. Alla livets företeelser hörde offentligheten till. Det var inte bara de stora festdagarnas ståtliga processioner, som drogo fram genom gatorna, och de grymma och blodiga tortyrscenerna och avrättningarna som utspelades på torget. Även vardagslivets verksamhet och familjens högtidligheter ägde rum inför allmänhetens ögon i öppna bodluckor och verkstäder, på torget eller i bykyrkan, dit man dagligen vandrade för att deltaga i huvudmässorna. Hemmens inredning var ej så inbjudande, att invånarna mer än nödigt njöto av hemlivets behag, och de föredrogo nog därför att, så mycket årstiden medgav, vistas utomhus — i det fallet lika invånarna i våra dagars italienska småstäder.

Med ett ord: de kände varandra bättre än nutida stadsinvånare känna varandra. Detta visar sig redan i de namn, som — även officiellt — i tänkeböcker och jordeböcker kommo till användning. Innan vi gå in på denna punkt, torde några ord böra förutskickas om det medeltida namnskicket i Sverige.

I allmänhet saknade medeltidens svenska borgare egentliga släktnamn. De inflyttade tyskarna hade det, men för svenskar äro de ytterst sällsynta. En svensk hette t. ex. Per Olsson, men hans son Erik Persson. Och de möjligheter till släktnamn, som funnos, begagnadesicke. Två dylika typer ha utbildats i Tyskland och möta oss även bland till Sverige inflyttade tyskar. Den ena är byggd på ett ortnamn t. ex. Johan Westfal, Henning Pinnow, Claus Grabo för att välja några namn bland Stockholms borgare av tyskt ursprung — namn, som fortlevde i deras släkt. Några ansatser till dylika svenska namn finnas väl, men ansatsen fullföljdes icke. Bengt Smålänning, Mickel Västgöte, Ludvig Westman, Jon Helsing blevo blott individuella namn, ej namn som ärvdes av avkomlingarna. Detta är onekligen egendomligt, ty bland allmogen kallades vanligen en bonde vid gårdsnamnet, vilket, då gården ofta gick i arv, övergick till ett släktnamn. Några dylika namn på till Stockholm överflyttade bönder möta oss väl i tänkeböckerna såsom Laurens Staffansson i Gamleby och Joan Olsson i Svaneby, båda föreståndare för S. Örjansgården. Men i det hela äro dylika namn ytterst sällsynta. Den andra typen anknyter till yrket, och som bekant äro de tyska namnen till en mycket stor del dylika yrkesbeteckningar: Bäcker, Schumacher, Schmidt, Goldschmidt, Müller o. s. v. I Sverige voro dylika namn de kanske vanligaste, men de voro individuella, icke ärftliga. Jöns bagares son Erik kallade sig väl Erik bagare, så vida han var bagare, men Erik skomakare om han blivit skomakare. Med några få undantag funnos således inga släktnamn bland medeltidens svenska borgarklass, annat än för så vitt bärarna hade tyska anor.

Den i Sverige vanliga namntypen var Anders Svensson. Hans söner hette t. ex.: Sven Andersson och Bengt Andersson och deras söner Anders Svensson och Anders Bengtsson. Namnen återkommo sålunda i ett ganskabegränsat antal variationer, och namnets uppgift att åtskilja personer nåddes ganska ofullständigt.

För att dock skilja personer åt, nödgades man därför använda andra medel. Ett sätt var åldersskillnaden. Man talade om »gamle» Erik Jönsson och om »unge» Erik Jönsson. Vidare hade man Olof i porten (d. v. s. i Nicolai port), Jöns i tornet, Peder Olsson i Helvetet, då bostaden fick tjäna som särmärke. Ett också vanligt sätt var att taga hänsyn till personens yttre. Så meddelar tänkeboken t. ex., att Lille Anders, som ertappats med en gift kvinna, dömts till 20 marks böter, men man ansåg icke behövligt att angiva fadersnamnet eller yrket, utan förutsatte tydligen, att Lille Anders var bekant för hela Stockholm. På samma förtroliga sätt omtalas Långa Anna, Tjocka Adelisa, Feta Karin och Långa Björn utan några vidare identifieringsuppgifter. Kroppslyten användes också för att beteckna personen t. ex. Halta Birgitta, Halta skomakaren, Blinde Nils och »Nils med ena ögat», vidare »Arvid med läppen», »boktryckaren med krokiga näsan», »Per skinnare med krokiga benet», »Nils med huvudet», »Peder Olsson med axlarna», »Peder Olsson med röda håret», »Margareta med munnen», o. s. v. — tydligen därför att dessa namn voro de, under vilka de allmänt voro kända. Dylika öknamn övergingo på sätt och vis till ett slags tillnamn. En präst, som tyckes ha haft ovanan att svära, tituleras i tänkeboken »Herr Laurens Fallandjävul». Andra bekanta öknamn, som också användas inför rätta, voro »Birgitta med taskan», »Jöns med säcken», »Olof hand i säck» och »Peder Jönsson hundramark». Särskilt vanliga voro öknamnen inom den mera tvivelaktiga damvärlden. Där möta vi Elin kattahjärta, Katarina papegoja — vanligenblott kallad Papegojan — Katarina fyrhana, Långa barzan, Anna svanadunet, Kristina smöröga, Ingrid tjufvafinger, Munke Bengta, Halfstopet eller Margit halfstop, Margareta kirsebäret och Skitna Gertrud. Egendomligast förefalla oss de namn, som torde ha uppkommit genom vissa favorituttryck, som personen i fråga begagnade, såsom »Anna goda måltid», »Kristina i bästa måtto», »Litet och gott», »Litla ränta» — vad de båda sista damerna för övrigt hette, får man ej veta. Men denna namngivning i stadens rättshandlingar visar otvetydigt, att den tidens Stockholm var en enda stor bekantskapskrets, där alla kände Papegojan och Litet och gott.

Samma intimitet ligger bakom grändernas namn. De kallades gemenligen efter någon där boende känd person — Hans smeds gränd, Mickel Västgötes gränd, Herr Bengts gränd o. s. v. En vanlig beteckning för att angiva läget av ett hus är t. ex.: »Östan mur mellan Karl Martinssons hus och Erik Jönssons hus vid brinken, som är näst nedanför Olof Svensson.» Och namnen voro ingalunda fixa. Flyttade en ny person in i gränden, fick den ofta hans namn. Så t. ex. blev Hans bagares gränd Herr Bengts gränd, då borgmästaren Bengt Smålänning flyttade dit, sedan Olof Bjurs och därefter Räfklos gränd. Den nuvarande Stora Hopargränd hette vid olika tider Olof Svartes gränd, Per ryttares gränd, Hans Holligerssons gränd och Skultans gränd. Någon gång kunde gränden uppkallas efter vederbörandes öknamn. Nyss nämndes »Olof hand i säck». Mannen hette Olof Jönsson, men gränden där han och hans hustru bodde, kallades Handisäcks gränd. I denna ägde skepparen »Nils Pedersson med hufvudet» två gårdar, som uppgivas ligga i Handisäcks gränd.Den makt, som mest bidrog att skapa denna intimitet mellan stadens invånare, var nog bykyrkan, där alla — åtminstone de flesta — dagligen träffades. Denna makt röjer sig redan inom det område, som nu behandlats: i namnen. De gamla, förkristna namnen ha med några få undantag (Björn, Ingeborg, Sven) nu blivit ganska sällsynta inom Stockholms borgarvärld, och de av dem, som fortfarande voro i bruk, voro de, som burits av de tre nordiska helgonkonungarna Erik, Olof och Knut. Men lika — kanske mera — populära voro de nya utländska helgonnamnen. Först de två evangelisternas: Johannes (Johan, Jöns, Jenis, Joan och Hans) och Mattheus (Mattis, Mats) — egendomligt nog uppkallades ganska få svenska barn efter de två andra, Marcus och Lucas. Vidare apostlarna Petrus, Andreas (Anders), Jacob, Thomas och Paulus samt bykyrkans patronus S. Nicolaus (Nils), jungfru Marias moder Anna, som fick flera namnsystrar än Maria själv, och den långa raden av senare helgon, av vilka de flesta hade sina altare i bykyrkan och sina gillen: de svenska helgonen Birgitta och Katarina, de utländska Barbara, Gertrud, Benedictus (Bengt), Stephanus (Staffan), Helena (Elin), Henrik, Laurentius (Laurens, Lars), Martin, Valborg och Örjan.

Namnen hade således givits av kyrkan. Och även tideräkningen. Då man skulle anteckna, att något inträffat t. ex. den 4 maj 1474 skrev man, att det inträffat den fjärde dagen efter festen för apostlarna Philippus och Jacobus, i stället för den 14 maj skrev man »på lördagen före konungen och martyren Eriks fest», i stället för den 20 juni »två dagar före de tiotusen riddares fest» o. s. v. För den då gängse uppfattningen bestod helaåret av en serie kyrkliga bemärkelsedagar, och efter dessa uppställde man sin tideräkning.

Att behålla alla dessa Larsmässor, Eriksmässor o. s. v. i minnet förefaller oss nästan som ett konststycke, men förklaringen ligger i de dagliga kyrkobesöken. Ända sedan barndomen hade man vant sig att på dessa dagar besöka kyrkan för att där åhöra mässan, och dessa många helgondagar hade därför för 1400-talets stockholmare blivit lika levande som jul, nyår och midsommar äro för oss. Man kan då fråga: vad var det, som lockade till dessa flitiga kyrkobesök? De latinska mässor, som där höllos, förstodo Stockholms borgare och borgarhustrur ju icke. Svaret kan nog icke med full säkerhet angivas, och de drivande orsakerna voro nog olika hos olika individer. Den sedan barndomen inrotade vanan förklarar icke allt, och andra motiv funnos nog. Kyrkobesöken voro den tidens enda avbrott i vardagslivet. Vi ha teatrar, konserter, biografer, radio. I stället hade 1400-talet kyrkan med sina altarskåp, de granna mässkåporna, sin rökelse, sina ljus, sin orgelmusik och sin korsång. Och detta var dock en annan värld, som öppnade sig, en annan värld än vardagslivets. Och vid vandringen till och från kyrkan fick man höra de sista nyheterna. Likväl var ej heller denna dragningskraft den djupaste orsaken. I sin kritik av den medeltida religiositeten torde Olavus Petri hava angivit denna. Medeltidens människor levde i en beständig fruktan för skärselden, för de lidanden, som efter döden hotade dem. Dessa lidanden kunde dock — utom genom direkt köp av avlatsbrev — förkortas dels genom gåvor till kyrkan, till prebenden och altaren, dels genom åhörandet av mässan, under det att en försummelse i detta fall varen synd, som i det kommande livet skulle få sitt straff. Det var mot detta föreställningssätt Olavus Petri drog i härnad, och vi ha ingen anledning att betvivla, det han ej rätt uppfattat sin samtids religiositet. Den rätta gudstjänsten — skriver han — består i lydnad för Guds bud. »Läsa och sjunga sju kyrkans tider är icke Guds bud, som tillförene bevisat är. Den, som efter Guds befallning predikar, att hans medmänniskor skola hava nytta och gagn därav, han tjänar Gud; men att höra predikan kan ingalunda räknas såsom gudstjänst; sammaledes är sägandes om mässan. Taga vigvatten, bränna ljus och annat sådant, som nu tillgår, hafver Gud icke budit.»

»Att höra predikan» — skriver han — men härmed syftar han på den nya protestantiska gudstjänsten. En predikan, som ju är den väsentligaste delen av en protestantisk gudstjänst, ingick emellertid icke i den medeltida. Denna var en latinsk mässa, och prästerna voro icke predikanter. En präst kunde vara det, men behövde icke vara det, och var det i regeln heller icke. Någon uppgift om att en Stockholmspräst hållit en predikan, har jag i varje fall icke funnit, vilket ju kan bero på källornas torftighet och karaktär. Predikningar höllos väl — oberoende av den egentliga gudstjänsten, i vilken de ingingo — ganska mycket även under medeltiden, men icke av prästerna, utan av dominikaner, franciskaner och birgittiner. Några birgittiner funnos icke i Stockholm, och de egentliga predikanterna voro dominikanerna, vilkas orden officiellt hette predikarorden. Och de hade sitt kloster vid Svartmunkegatan. Visserligen är ingen av Stockholms svartbröder känd såsom predikant, men att de predikat för stadens invånare, därom finnes icke något tvivel. Dessa predikningar voro ej strängtbundna till klosterkyrkan. De kunde även hållas i bykyrkan, lika ofta, kanske oftare i det fria, t. ex. på Stora torget. Men dessa predikningar voro icke — såsom Olavus Petri skrev — »evangeliska», utläggningar av bibelordet, utan ofta s. k. exempelpredikningar. Predikanten berättade — vad vi skulle säga — en novell eller anekdot — t. ex. om den envisa gumman, som höll på, att åkern var klippt och icke skuren — och utlade denna sedan allegoriskt. En hjälpreda för dylika predikanter var vår första i Stockholm tryckta bok, »Dyalogus creaturarum». Att här närmare redogöra för dessa predikningar, torde dock vara överflödigt, dels därför att jag redan gjort det i min svenska litteraturhistoria, till vilken jag i detta fall kan hänvisa, dels därför att ingen av de predikningar, som bevarats från medeltiden, så vitt man vet, hållits i Stockholm. I religiöst värde för medeltidens människor stod till sist den på modersmålet hållna predikan vida tillbaka för den latinska mässan. Att bevista denna var en plikt, men knappast att åhöra en predikan. XVI

FESTER

Men helgonets dag firades icke allenast med mässa, altarljus, processioner och korsång. Den var ock en världslig fest. På S. Gertruds dag hade S. Gertruds gille sin stora »drickning», S. Barbaras gille på S. Barbaras dag o. s. v. Dylika fester höllo gillena för övrigt ofta ett par gånger om året. Den största festen inföll dock på S. Valborgs dag, då alla hantverksgillena hade sina stämmor, då rådet nyvaldes och då alla stadens förtroendemän tillsattes. I följe därav blev Valborgsdagen hela stadens festdag, och för att på ett värdigt sätt högtidlighålla den gav rådet vid denna tid — på stadens bekostnad — en stor middag. Om gästernas antal vid denna har man inga uppgifter, och man får därför söka gissa sig fram. Stadens servis, 18 silverskålar och 22 silverskedar, ger här kanske någon ledning, då deltagarna i middagen säkert voro de två avgående och de två nyvalda borgmästarna, de åtta avgående och de åtta nyvalda rådmännen eller tillhopa tjugo personer. Två rådmän skulle således — så vida antalet dylika var fullt — ha blivit utan någon silverskål. De fyra kämnärerna och de fyra rättsfogdarna skulle ha fått dela på två skedar, och för övriga eventuella gäster skulle inga, varkenskålar eller skedar, ha funnits. Ganska säkert voro även fogden och hövitsmannen för krigsfolket på slottet inbjudna, med all sannolikhet även kyrkoherden i S. Nicolai, kyrkvärdarna och skotherrarna, möjligen ock flera av de förnämligare ämbetsmännen, såsom byggmästaren, syllsättarna, föreståndarna för tegelhuset, Själagården, Helgeandshuset och S. Örjans hospital samt några bland de förnämligare köpmännen. Lägga vi till dessa, komma vi till ett antal av bortåt 60, ibland över, ibland under. Festen hölls »in consistorio», d. v. s. i rådhussalen, och att döma av den karta över det gamla rådhuset, som bevarats, skulle där åtskilligt flera ha kunnat rymmas. Då rådet 1436 hade ett sammanträde med »menigheten», hölls emellertid detta icke i »rådstugan» utan i Vårfru gillestuga.

En annan beräkningsgrund ha vi i ölkonsumtionen, ty »Consumpta in consistorio circa walpurgis» har upptagits i kämnärernas räkenskaper för åren 1461—1473. Och det var betydande kvantiteter, som då gingo åt. Medeltidsmänniskornas förmåga att konsumera öl går över vår tids fattningskraft. De sjuka i Örjansgården fingo, som ovan nämnt var och en, i daglig ranson omkring 2,5 liter öl.

I Vadstena kloster var dagsransonen för såväl munkar som nunnor enligt den fastställda stadgan mellan 2,6—3 liter om dagen, men man räknade med att en del av denna ranson skulle kunna sparas. Det överblivna ölet utdelades till de fattiga, en del även till tjänstepersonalen. Av samtida och något senare uppgifter framgår också att 2 stop öl eller en kanna — ungefär 2,6 liter — ansåg vara en lagom dagsranson. För 1400-talets stockholmare höll sig väl konsumtionen i vardagslag tillungefär samma siffror, 2,6—3 liter om dagen eller 8—9 pilsner i modernt mått mätt; och det är kanske inte så onaturligt med hänsyn till tidens salta och torra kost. Hur stora kvantiter, som beräknades per person vid gilledrickningarna eller vid den stora vårfesten i rådhussalen är svårare att avgöra. Dit samlades väl åtskilliga av stadens dryckeskämpar och »pilsnergubbar», som fordrade väldiga kvantiteter för att bli tillfredsställda. En viss ledning ger kanske förhållandena i Örjansgården. På årets stora högtidsdagar fick man här som ovan nämnts en extra tilldelning av öl som var ungefär dubbelt så stor (omkr. 6 liter) som den vardagliga. Medeltalet för festdeltagarna var väl något högre och gick kanske upp till den tredubbla vardagsransonen. Jag har i det följande angivit de i räkenskaperna begagnade måtten — läster och tunnor — i liter.

Dessutom en annan anmärkning. Under den tid, med vilken vi nu sysselsätta oss, räknade man årets början icke från den 1 januari, utan från den 1 maj eller kanske rättare: från början av maj, då rådet valdes. Kämnärernas räkenskapsbok för 1461 — den första, i vilken Valborgsmiddagen upptages — sträcker sig därför från den 1 maj 1461 till den 1 maj 1462, och tiden från 1 januari 1462 till den 1 maj 1462 räknades till 1461. Nu kan man fråga: var det de avgående eller de tillträdande kämnärerna, som anordnade Valborgsmiddagen? Var det de förra, så avåts den i räkenskaperna för 1461 upptagna middagen enligt vår tideräkning den 1 maj 1462. Och så synes ha varit fallet. »Consumpta in Consistorio circa Valpurgis» står alltid sist i årets räkenskaper, vilket avgjort talar för att denna fest avslutade året. Och även andra skäl finnas. I de följande uppgifterna områdsmiddagarna har jag därför insatt vår årtalsbeteck-ning, icke skotbokens. Egendomligt nog är Valborgs-middagen icke upptagen i 1460 års räkenskaper — måhända bekostades den då av någon annan kassa — utan först i 1461 års, d. v. s. den 1 maj 1462.

Detta år inköptes 750 liter öl till middagen, och enligt en konsumtion av 15 liter per man, skulle deltagarna ha varit 50 personer. Skulle konsumtionen ha varit blott 10 liter, skulle deltagarna ha varit 75, med blott 5 liter 150. Även här måste man räkna med flera obekanta faktorer. Säkerligen ha stadens betjänte fått sin del av kalaset och det är ingalunda avgjort att dessa under kvällens och natten lopp drucko upp hela den del som beskärdes dem. En beräkning av antalet deltagare i middagen på rådhussalen måste sålunda bli mycket approximativ. Man kanske kan uppskatta dem till drygt ett hundratal. 1463 konsumerades 875 liter. Förmodligen voro sålunda middagsgästerna detta år något flera. 1464 inköptes 750 liter, 1465 500 liter, 1466 562 liter, 1467 500 liter, 1468 875 liter, 1469 750 liter, 1470 750 liter, 1471 endast 375 liter, 1472 750 liter, 1473 blott 375 liter, likaså 1474 — detta år dessutom för 1 mark av det bättre och dyrbarare emyska ölet. Av ölkonsumtionen att döma tyckes antalet deltagare således ha varit ganska växlande, förmodligen beroende på de mer eller mindre lugna eller oroliga tiderna på 1460-talet, då Stockholm ofta var en belägrad stad.

En post, som möjligen skulle kunna tänkas såsom måttstock vid beräkningen av antalet festdeltagare, är antalet av för festen inköpta bägare eller ölkannor. Dessa inköptes nämligen för varje år, och bevarades icke från gång till gång, troligen därför att det tyckes ha hört till ett gott

352Fig. 5i. Ölkanna au tyskt stengods, svarvad tallrik av trä och träsked från 1300-talets förra hälft, funna vid schaktningarna för kanslihusannexet.

bordskick att vid vissa skålar krossa de bägare, ur vilka skålen druckits. Priset på dessa bägare var mycket lågt. För majmiddagen 1462 inköptes två hundra bägare för 10 örtugar, 1464 samma antal för åtta örtugar och 1472 för 6 örtugar. Under några år (1466, 1469, 147Ö och 1471) har den obetydliga posten icke upptagits. Vid de flesta angives väl priset, men icke antalet, vanligen

23 — Stockholm vid 1400-talets slut

3532 öre, en gång (1462) 5.öre och 1471 blott 9 penningar. Det normala antalet ölkannor tyckes således ha varit 200 till ett pris av 6 à 8 örtugar. Dessa billiga ölkannor, som voro av stengods, importerades från Tyskland. De svenska krukmakarna kunde icke taga upp konkurrensen med den tyska masstillverkningen. Som ovan nämnts, är en mycket stor del av de lösa fynd från medeltiden, som gjorts i Stockholm, skärvor av dylika stengodskannor. Vi ha sålunda också i fyndmaterialet en bekräftelse på den kraftiga ölkonsumtionen.

Tallrikarna synas ha varit lika billiga. Enligt räkenskaperna 1462 inköptes »två skok» tallrikar för 13 örtugar. En »skok» var 60 stycken, och 120 tallrikar kostade således blott 13 örtugar, en tallrik således ungefär 1/10 örtug. Naturligtvis voro de av trä, och både de och kannorna ansågos icke vara av något särdeles värde, vilket förmodligen förklarar, varför de icke upptagas i tidens bouppteckningar. Att tallrikar denna gång inköptes, berodde nog på måltidens exceptionella karaktär. Den gavs nämligen för kung Kristiern, och förmodligen räknade man icke med att de höga gästerna skulle medtaga var sin trätallrik till festen, som annars vanligen skedde. Det kan ju också tänkas att man vid detta tillfälle bytte tallrikar för de olika rätterna. Antalet kan således ej läggas till grund för en beräkning av antalet deltagare i middagen.

Via tallrikarna vända vi oss från dryckesvarorna till matvarorna vid den stora rådsmiddagen. Jag förbigår här smör och bröd, likaså specerier och vill blott anmärka, att saffran tyckes ha varit den mest omtyckta läckerheten. Vid samma tillfälle, då man betalade 7 öre och 2 örtugar för 200 bägare och 120 tallrikar, förtärde

354man saffran för 8 öre. För övrigt bestods vid nästan alla middagar honung, russin och mandel, ingefära m. m. Pièce de resistance vid rådsmiddagarna 1462, 1463 och 1464 var en hel oxe, som 1462 kostade 8 mark, 1464 blott 7, och då man sålde huden och talgen, lyckades man bringa ned kostnaden till 5 mark och 5 öre. I vårt mynt kostade en hel oxe 1462 således blott ungefär 25 kronor, och man har därför rätt att med en lätt ändring tillämpa satsen: tempora mutantur et bos mutatur in illis. Vid vårmiddagen 1462 förtärde man utom oxen även skinkor, tungor, fårkött och korv för ett sammanlagt belopp av 2 mark, 6 öre och en örtug samt fåglar för 12 öre, färsk fisk för 2 mark och 2 örtugar samt bergfisk och rockor för 5 öre och 1 örtug. Av ungefär samma karaktär var middagen 1463, då man även bestod sig med 4 stop vin — likväl av det billigaste slaget, gobbin — för ett pris av 2,öre. 1464 drog man väl in på vinet, men i övrigt var välfägnaden lika riklig.

Sedan kommo hårdare tider. 1465 nöjde man sig med blott fyra tunnor öl samt inköpte icke längre någon hel oxe. Visserligen bjöds på skinkor, tungor, annat kött och korv för 4 mark och 6 öre, men denna gång bestod matsedeln mest av fiskrätter, färska gäddor för 1 mark och 4 öre, annan färsk fisk för 6 öre och % pund torra gäddor för 1 öre — utom saffran, russin och mandel, smör, bröd o. d. 1466 var middagen ännu frugalare. Då konsumerades färskt kött blott för 1 mark och 4 öre samt villebråd för 4 öre, och i stället för kött höll man sig denna gång mest till fisk: skånesill, bergfisk, gäddor och färsk fisk; den senare kostade blott 20 öre i inköp. Av samma enkla karaktär voro middagarna 1467, 1468 och 1469, vid vilken senare man dock inköpt vin för 1

355mark, därav hälften anslogs till »äggsupen». Även året förut hade man anslagit 2 mark »för vin vid Valborgs-mässan till äggsupen». 1470 serverades endast kokat och torrt fårkött för 6 öre samt dessutom sex järpar för det avundsvärt billiga priset av 1 öre och 1 örtug. Någon fisk förekom denna gång icke på matsedeln, som för övrigt upptog smör, bröd, ägg, ost, honung, russin och mandel samt — 6 tunnor öl. För att dock giva det hela en festligare prägel hade man hyrt basunblåsare, vilkas middagsmusik honorerades med 4 öre. Redogörelsen för nästa rådsmiddag, 1471, är något oredig, men man får i alla fall det intrycket, att den varit rikligare än de närmast föregående, och denna gång hade man för festen inköpt en halv oxe. En dylik anskaffades ock till middagen 1472, då det dessutom serverades lammkött, fårkött, tunga, korv och fisk. Också 1473 var middagen riklig: en halv oxe, fisk, tungor, får, lamm, korv, järpe, tjäder o. s. v., och nu bestod man sig även med en lekare, som förmodligen fick musicera under festen. Av samma art var den sista rådsmiddag, om vilken käm-närsräkenskaperna ha någon uppgift, middagen 1474.

Till rådets åligganden vid denna tid hörde ock att utse årets majgreve. Så skrives i tänkeboken den 24 april 1488: »Samma dag kestes (valdes) Anders Skulte till majgreve i denna tillkommande sommar», och från och med 1496 uppfördes majgreven i ämbetsboken. Andra majgrevar valdes av hantverksskråna och av socknarna kring huvudstaden. Så berättas (den 15 oktober) om ett dråp, som 1487 »om sancta Valborgs tid» skett i en stuga, »då de av Solna kommo med deras majgreve». Själva festen beskrives av Olaus Magnus. Den första maj »uppsätter städernas överhet tvenne ryttarskaror, be-

356stående av kraftfulla ynglingar och män, och väpnar dem, såsom skulle de draga ut i någon hård dust. Den ena av dessa skaror anföres av en genom lottkastning utsedd hövding, som bär Vinterns namn och är utstyrd på ett däremot svarande sätt. Han är nämligen iklädd mångahanda slags skinn och väpnad med en ugnsraka samt strör omkring sig snöbollar och isbitar, liksom för att förlänga kölden. — — — Den andra ryttartruppens anförare åter föreställer Sommaren; han kallas majgreve (comes florealis) och är utstyrd i grönskande löv och blommor (som vid denna tid blott med svårighet kunnat uppletas), en sommarskrud, som till synes är föga att lita på. Han drager från fältet in i staden, han som vinterhövdingen, fastän var på sitt håll och i sin ordning. Sedan pröva de båda sina lansar mot varandra i en offentlig tornering och giva så en bild av sommarens seger över vintern.» Enligt ritualen var utgången given, och efter segern var det majgrevens skyldighet att för sina stridskamrater giva »ett lysande gästabud» och sålunda »genom dryckeslag befästa, vad han med knapp nöd kunnat vinna med svärdslag».

En fest, som därmed stod i samband och som också stod under rådets överinseende, var skjutandet av papegojan. Den 29 april 1489 skrives i tänkeboken: »Då fogden och rådet voro tillhopa i rådstugan att välja käm-närer, som i det tillkommande året vara skulle, då voro de överens om majgreven.» Till platsen utsåg man — egendomligt nog — icke en av stadens borgare, utan Jens Anderssons »gäst» Jöns Matsson. Därefter bestämde man om »papegojekosten». Enligt rådets bestämmelse skulle papegojan nu uppsättas antingen av Vårfrugillet eller av S. Gertruds gille, men icke före nästkom-

357mande pingstdag (den 7 juni). Annandag pingst skulle papegojan skjutas och gillet hålla sin gilledrickning. Den, som sköt ned papegojan, skulle vid detta tillfälle bestå gillebröderna och gillesystrarna en läst gott öl, men ingen vidare kost varken i sitt eget hus eller i gillestugan vid 12 marks böter. Ingen, som ej var köpman, finge skjuta på papegojan, och skulle någon »ämbetsman» (hantverkare) lönligen eller uppenbarligen skjuta på henne, måste han på egen bekostnad sätta upp en ny samt i rådstugan utan nåd böta tre mark. Detta skulle bliva en »evig» stadga, »mene köpmännen till hugnad och bestånd».

Även denna fest beskriver Olaus Magnus. På spetsen av en hög järnstång sattes en konstgjord papegoja, som var rörlig, och denna skulle med pil och båge skjutas ned. »Efter tävlingens slut plägar överheten gunstigt tilldela den skickligaste en ansenlig belöning och därjämte bevilja honom någon särskild företrädesrätt, så att han för framtiden får plats bland de yppersta medborgare.» Det sista torde man kunna betvivla liksom ock att rådet lyckats i sitt försök att begränsa deltagandet i tävlingen till stadens aristokrati: köpmännen.

Om årets övriga högtider och folknöjen — jul, trettondagen, fastlagen, midsommar m. fi. — har jag ej funnit några uppgifter i stadens handlingar, men väl innehålla de några notiser om de »lekare», som vid dem troligen spelade en framstående roll. När vi i våra äldsta landskapslagar först höra lekare omtalas, framstå dessa såsom fullkomligt rättslösa landstrykare, vilkas gycklarkonster endast äro föremål för allmogens hån och förakt. Under det senare 1200-talet och 1300-talet hade denna uppfattning tydligen ändrats, och vid stor-

358männens fester uppträder nu en ny generation av lekare för att giva dessa fester en ökad glans. Såsom jag sökt göra troligt var denna nya klass av lekare pionjärerna för den nu populära dansvisan eller balladen. De anförde ringdansen och »sjöngo för» den visa, till vilken man dansade. Vid 1400-talets slut tyckes emellertid denna dansvisa ha blivit ett nöje även för det egentliga folket, och så beskrives den av Olaus Magnus i ett ofta citerat kapitel. Vid midsommartiden »plägar allt folket utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som över allt tändas. Under denna plägar man sjunga visor om forntida hjältars bedrifter»; därefter ger han en katalog på de olika balladämnena eller — för att begagna det senare uttrycket — på ämnena i 1400-talets folkvisor. Här nämner han dock ingenting om en medverkan av några lekare. I de handlingar, vi hava från 1400-talets slut, uppträda dessa icke heller såsom försångare vid några ringdanser, utan såsom musikanter på olika instrument, och benämningen »lekare» växlar med benämningen »pipare», »basunare» och »spelemän».

I skotherrarnas räkenskaper för 1460 möta vi en Per Guti »Tromper» (trumpetare), som slapp att betala några skotpenningar, men med tillägget: »han skall leka för herrarne — kvitt», d. v. s. han skulle spela för rådet och på så sätt »musicera in» skattebeloppet. Samma år utbetalade kämnärerna 4 öre till »spelmän», och 1461 till några ej namngivna trumpetare likaledes 4 öre. Detta år befriade skotherrarna Mickel, herr Tures lekare, från skotet, kanske därför att han såsom slottshö-vitsmannens tjänare icke ansågs skattskyldig i staden.

359Utom denna skattefrihet gåvo skotherrarna honom 1462 10 örtugar att laga sin basun. Till en icke namngiven spelman utbetalade de 2 öre, och ännu frikostigare voro kämnärerna, som i midsommargåva skänkte Mickel spelman »grön alisk» för 8 mark och 2 öre. Även till andra »pipare» inköpte de kläde för 12 mark, »som de hava skola i år» — en anteckning, som tyder på en mera fast anställning både av »piparne» och av Mickel spelman. Den senare förekommer ock i räkenskaperna för 1464, då kämnärerna betalade Mickel basuner 3 mark. Sedan bli underrättelserna sparsammare — väl därför att man under de hårda tiderna nödgades draga in både på ölet och på musiken. 1466 omnämnes en Anders trompare i skotboken, enligt vilken han ordentligt betalat 1 öre i skot, under det att Laurens lekare 1467 — tydligen i följd av bristande tillgångar — uppföres såsom skattefri; detta och följande år befriad blev även Hans basunare, om vilken vi förut fått en egendomlig notis.

1464 hade nämligen skotherrarna utbetalat 12 öre till »Hans basyner med den blå kåpan den tid han for till Wilsnak» — en då berömd pilgrimsort. Då man i allmänhet ej gjorde dylika resor i onödan, är väl sannolikt, att han företagit den för att sona något brott eller söka bot för någon sjukdom. Den 14 april 1477 hade Laurens Magnusson, som anklagats för dråp på Hans Isagrim dömts till 60 marks böter. Fjorton dagar senare uppträdde emellertid flera vittnen inför rätta och gingo ed på att »långe Joan» var den skyldige och den 2 juni 1478 gingo sexton vittnen ed på att de närvarit och hört att Hans Isagrim före sin död fritagit Laurens Magnusson för alla anspråk från hans arvingar, dock i så måttoatt Laurens efter Hans Isagrims död skulle gå pilgrimsgång, en resa till S. Jacob (Compostella) och två resor till det heliga blodet i Wilsnak.

Mellan åren 1464 och 1470 blevo — av kämnärernas räkenskaper att döma — inga dylika spelmän anlitade av rådet. Först 1470 möta vi i deras räkenskaper åter en utbetalning — 4 öre — till en »trompare» och 4 örtugar till »tromparen med det långa håret». Vid rådsmiddagen samma år bestod man sig ock, såsom vi sett, med en »bassynare» och 1473 med en »lekarman». Av skotherrarnas räkenskaper framgår dock, att man även vid rådsmiddagen 1469 anlitat flera spelmän, ty Hans Pinnow utbetalade då 1½ mark till vår nådige herres och stadens »spelluden» samt dessutom 6 mark till Hans bassuner.

Skotherrarnas räkenskaper sluta med 1469, kämnärernas med 1473, och för återstoden av århundradet äro vi hänvisade till jordeboken och tänkeboken, vilken senare börjar med 1474, men naturligtvis har mycket litet att förtälja om en så pass fåtalig och litet betydande klass som lekarna. Några uppgifter finnas dock. 1482 omtalas Bengt harpare eller trumpare, herr Nils Stures lekare, och 1495 inköpte en Peder harpare för 30 mark en gård västanmur i Stenbastugränd. Även Olof lekare var, som ovan nämnts, husägare och rådde (1494) om en gård i Mattis Martinssons gränd, men tyckes ha varit av en stridlysten natur. Örjan hette »den lille lekaren», som blev slagen av Olof. Han fick 1498 plikta 3 mark, därför att han slagit »sin stallbroder Kunse», vilken å sin sida pliktade icke mindre än 18 mark för samma slagsmål. Utom dessa omtalas en Jost basuner, som fick plikta 6 mark för slagsmål, samt en Jakobpipare. Möjligen har någon annan undgått min uppmärksamhet.

Av det nu anförda framgår, att flertalet av denna tids »lekare» icke var några björnförevisare eller akrobater som de gamla landskapslagarnas lekare. De tyckas ha varit borgare och icke räknats till det »lösa folket» — åtminstone två av dem voro ju husägare. Ej heller ha de — så vitt man kan se — varit sångare och ledare av några ringdanser. I stället voro de musikanter på olika instrument, spelmän, såsom de också kallas. Även organisten i S. Nicolai kallades »lekare», och 1498 bestämdes, »det Per lekare skall hava stora orgeln, och vilken, som vill låta leka på den till prästeöl och till bröllop, give ut sex öre, 2 öre till kyrkan, 2 öre till lekaren och 2 öre till blesaren». Det mest omtyckta instrumentet vid borgerskapets fester förefaller att ha varit basun, vilket ju tyckes något egendomligt. Men den tidens basun var icke samma instrument som våra dagars, och det synes sannolikt att basunare och trumpetare varit tämligen identiska begrepp. Därifrån skilda voro förmodligen »piparna», som väl närmast voro ett slags flöjtblåsare. Av konstnärer på stränginstrument nämnas i 1400-talets tänkeböcker endast Bengt och Peder harpare, men utan tvivel funnos spelmän, som behandlade även andra stränginstrument än harpa, och Olaus Magnus har avbildat icke blott en harpspelare utan ock en man, som spelar fiol, och en annan, som spelar cittra eller luta. Den Olof lekare, som nyss omtalats, levde ännu 1506 och kallas då »gamle Olof Guti fidlare». Hans instrument var således fiol. Vid en fest, som Helga Lekamens gille hade 1439, uppträdde en Conrad lutenista, likaså vid en annan följande år. Somliga av dessalekare stodo väl i någon hög herres tjänst, och i tänkeboken talas om riksråden Ture Turessons (Bielkes), Nils Stures och Svante Nilssons (Stures) lekare, men dessa uppträdde ock vid gillenas fester. Från slutet av 1400-talet ha vi väl inga gilleräkenskaper kvar, men då Helga Lekamens börja med det nästa århundradet, finna vi, att även detta allvarliga prästgille ej tvekade att anlita sådana världens barn som lekarna. Vid en fest 1517 hade man tingat följande: Herr Stens pipare, »tymblaren» (trumslagaren), »den gamle lekaren», stadspiparen samt Erik lekare och Anders stadslekare, således ett kapell av sex man. Helt visst fingo de sysselsättning även vid enskilda borgerliga festligheter såsom bröllop m. m.

Vid rådets och borgerskapets fester utgjorde således lekarnas prestationer ett inslag. Dylika fester gåvos för övrigt ej blott »circa Valpurgis», och av räkenskaperna får man det intrycket, att rådet ganska grundligt festat om på stadens bekostnad. Skotherrarnas räkenskaper börja med år 1460, och den första rubriken på utgiftssidan är »ölpenningar». Därmed menas utgiften för det öl, som konsumerats vid magistratens sammanträden. 1460 upptagas icke mindre än 64 dylika »Item för öl». Summan varje gång är icke stor, sällan över ett öre och vanligen blott en à två örtugar. För hela året steg denna ölkonsumtion ej till mer än mellan 6 och 7 mark. Man är emellertid frestad att förmoda, att rådet vid varje eller i det närmaste varje rådssammanträde styrkt sig med åtskilliga bägare. Enligt stadslagen skulle tre dylika sammanträden hållas i veckan. Några rådsprotokoll för 1460 finnas visserligen ej kvar, och vi veta således icke, huru många »rådstudagar», som verkligen hållitsunder detta år. 1475—1476 voro de blott 70, och man får väl antaga, att de 1460 varit ungefär lika många. Då »Item öl» detta år voro 64, sammanfalla »Item öl» och rådstudagar tämligen nära med varandra. 1460 kostade en tunna öl sex öre (18 örtugar), och för 2 örtugar, det vanligaste »Item», fick man således ungefär 14 liter, vilka delades på omkr. 12 personer (två borgmästare och åtta rådmän, fogden, stadsskrivaren och möjligen också rättsbetjänte). Var och en fick således över en liter — ett för den tiden visserligen icke så stort kvantum, men onekligen mer än tillräckligt för en domare under själva rättegångsförhandlingarna.

Och dessa av skotherrarna utbetalade »ölpenningar» voro långt ifrån de enda, som gingo åt till rådets konsumtion av öl. 1460 inköpte kämnärerna för rådets behov minst tre tunnor, och dessutom bestodo de rådet med en ännu ädlare förfriskning, nämligen vin för 35 mark. 1461 voro dessa utgifter till rådets behov ännu högre, 9 mark och 2 öre till ölpenningar och för vin icke mindre än 100 mark — ett ganska vanligt pris för ett mindre Stockholmshus var 80 mark.

Att längre fortsätta denna katalog kan vara överflödigt, då samma utgiftsposter, visserligen med variationer, återkomma under alla år. Men innan vi gå vidare, kunna vi stanna vid en fråga. Både skotherrar och kämnärer voro för sin förvaltning redovisningsskyldiga inför rådet — skyldiga att visa, att deras utbetalningar voro i enlighet med rådets beslut. Men rådet? Så vitt jag kunnat finna redovisade det ej för någon annan myndighet. Då det gällde stadens medel, skulle man ju kunna tänka, att rådets förvaltning granskats av några av menighetsutskottet tillsatta revisorer. Men någradylika omtalas aldrig och funnos helt visst icke. På denna punkt, stadens finanser, var rådet således tämligen enväldigt.

Jag kan taga några exempel på det sätt, på vilket rådet tillgodosåg sitt behov av matvaror och dryck. 1462 betalade kämnärerna ut 5 mark och 6 öre »för 4 tunnor skånesill, som skiftas i rådet, item 7 öre för rockor och bergfisk». 1463 skriver kämnären: då »borgmästarne gingo kring att skåda vattentunnor etc. köpte jag för 5 örtugar färsk fisk och bröd, item en halv mark för 10 stop och en träkanna». Vid ett annat tillfälle samma år gav kämnären ut 5 mark och 2 öre för sill, »som skiftades ibland rådet till jul». 1470 inköptes för 20 öre och 6 penningar »emiskt öl, då borgmästarne gingo kring om staden» — tydligen för att inspektera, om husen hade sina vattentunnor riktigt uppställda, om skorstenarna voro lagade o. d. Samma år förekom en liknande utgift: ett öre för bröd och 22 penningar för färsk fisk »i vinkällaren, då borgmästarne gingo kring». Då rådet satte pris på det importerade vinet, förtärdes också öl vid förrättningen; så rekvirerade man för 4 mark emiskt öl, då man bestämde priset på vinhandlaren Lakemans »romané» (1467). Vid granskning av redovisningar tyckes öl alltid ha serverats, ehuru detta ej alltid uppgives i räkenskaperna. Då kämnärerna 1470 »gjorde räkenskap», gick det åt 9 öre och 4 penningar till färsk fisk, 7 öre och 2 örtugar till smör, bröd och kryddor samt 3 mark för 2 tunnor strömming utom de denna gång ej specificerade dryckesvarorna. De noteras vid ett annat tillfälle strax efteråt: »Item 20 penningar för öl den tid borgmästarne räknade med borgarne här uppe.» XVIII

STADEN OCH TIDENS POLITISKA FÖRVECKLINGAR

Utom den stora Valborgsmiddagen gav rådet då och då mindre fester. Några voro, som det förefaller, blott till rådets egen rekreation, men andra kunna räknas in i stadens representationsskyldighet. 1457 hade Kristiern av Oldenburg blivit Sveriges konung och uppehöll sig både länge och ofta i landet, som han så gott han kunde utplundrade. Han var här från juni 1457 till juni 1458, en del av sommaren 1459, i juli 1460, sommaren 1461 och en stor del av året 1463. Men redan i början av följande år bröt upproret ut. Skotherrarnas och kämnärernas räkenskaper innehålla också några notiser om Kristierns uppehåll i Stockholm. De förra ha om detta blott en uppgift: att rådet för »att ära vår nådige herre konungen» 1461 för 17½ mark inköpt två läster öl. Att en dylik fest givits detta år framgår av kämnärernas räkenskaper för 1462. Räkenskaperna äro mycket oredigt förda och i dem förekomma utgifter till en mängd olika matvaror och dryckesvaror; i de flesta fall vet man således icke, om dessa serverats vid festen för konungen eller vid något annat tillfälle. Några äro dock säkra: 22 öre och en örtug för färskt smör, »då min herre konungen åt uppå rådstugan», »Item 10 öre för höns,då konungen åt uppå rådstugan», 2 öre för bröd och 1 öre för körsbär, »då min herre konungen åt uppå rådstugan», en mark för 12 skålpund mandel, »som kommo till konungens bord», samt 8 tunnor öl, som sändes till rådstugan, »då min herre konungen åt på rådstugan med rådet»; vin gick åt för 41 mark, då »konungen här åt». Med all säkerhet avse några andra notiser också denna fest: 13 örtugar för två »kok» tallrikar, ty eljest tyckes man i regel själv ha medfört sin trätallrik. Förmodligen ärade man konungen också med en bordsduk, ty kämnären Folmar van Lunden, som tyckes ha utlånat en dylik, uppger, att han mist en duk, som var värd 2 mark. Flera poster för mjöd, öl, fisk, saffran o. d. avse troligen också denna fest.

1462 var Kristiern icke i Stockholm, men däremot 1463. Stadens utgifter för honom under detta år finnas i räkenskaperna för 1464. Någon fest tyckes då icke ha hållits, men däremot fick staden vidkännas åtskilliga utgifter för hans soldenärer: 4 öre för 4 tomma tunnor, »där som soldenärernas spisning inslogs», 6 öre för fisk, »som de ock fingo», 2 mark, 7 öre och 2 örtugar för gäddor, smör, salt, bröd och ett får, »som soldenärerna fingo», 8 mark för en ½ läst malt, »som konung Kristiern fick». Men därmed var man honom kvitt. I början av 1464 bröt upproret ut, och den »konung» som nu omtalas i räkenskaperna, är Karl Knutsson. Någon fest för honom omtalas icke, utan blott öl för hans trupper, ena gången 4 mark, andra gången 6½.

Däremot hade man under dessa år åtskilliga utgifter för de »herremän», som samlats i Stockholm. Så upptagas i räkenskaperna för 1464 48½ mark för »allehanda dryck, vin, malmesia, emiskt öl etc.», som kringsäntstill herremän oeh som druckits »på rådstugan och i källaren», i räkenskaperna för 1465 24 mark för vin, »som är sänt omkring och försänt till biskoparna och flera herremän och som är drucket på rådstugan». Även 1467 sändes vin till »herremän» för 36 mark; i september detta år hölls en riksdag i Stockholm.

De ytterst oroliga åren 1463—1465 avspegla sig mycket obetydligt i stadens egna bevarade handlingar. Några tänkeböcker för dessa år finnas icke kvar, och räkenskaperna kunna naturligtvis ej säga oss mycket. Något meddela de likväl. 1463 hade konung Kristiern och ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) råkat i tvist, konungen hade fängslat ärkebiskopen, och denna åtgärd hade i augusti godkänts av tolv i Stockholm församlade riksråd — antagligen desamma som de, till vilka rådet sänt »allehanda dryck» för 48% mark. Emellertid gjorde upplandsbönderna uppror för att befria ärkebiskopen, tågade till Stockholm, där de bemäktigade sig Norrmalm och Helgeandsholmen samt sökte att därifrån vid Norreport tränga in i själva staden. I denna var stämningen tydligen mycket uppjagad, och »vordo ofta •— berättar Olaus Petri — många brev funna på gator och kyrkor här och där, som stod skrivna uti: »ärkebiskopen är en förrädare». Ehuru många borgare i Stockholm, enligt samme sagesman, »hade hemlig stämpling med konung Karl, att han skulle komma in i riket igen», så synes dock majoriteten ha stått på unionskonungens sida, och vid Norreport lyckades borgarna avslå böndernas anfall. Därefter avslöts ett stillestånd, som likväl bröts av konungen och slottets hövitsman Ture Turesson (Bielke), vilken -— i augusti — skoningslöst ned-mejade de på Helgeandsholmen lägrade bönderna. Hö-

368Fig. 55. Yxor från medeltidens senare del, funna på Operatomten och på Helgeandsholmen. De sistnämnda förmodligen burna av de allmogemän, som gjorde uppror emot konung Kristian I i anledning av ärkebiskop Jöns Bengtssons fängslande och som den 21 aug. 1463 nedhöggos på Helgeandsholmen av konungens trupper under befäl av Ture Turesson (Bielke).

vitsmannen för bönderna — berättar Olaus Petri — »hette Johan Lindorm; han blev steglad och åtta bönder med honom». Efter detta seglade konungen tillbaka till Danmark.

24 — Stockholm vid 1400-talets slut

369Om allt detta ha räkenskaperna, naturligt nog, icke så mycket att berätta, men åtskilliga utgiftsposter och notiser vittna om striderna och förberedelserna härtill t. ex. trakteringen för riksrådet och provianteringen av konungens skepp samt den ganska talande anteckningen: 4 öre för bastetåg, »då bönderna steglades». I slutet av skotteboken för år 1463 ha dock skottherrarna sökt förklara det dåliga resultatet av uppbörden: »för den skull staden var bestallet (belägrad) all den vinter över in till palmsöndagen». »Då rymde biskop Kettil», fortsätta de sin skildring av de vidriga öden staden genomgått, »herr Nils Christiernsson, herr Christiern Bengtsson, herr David Bengtsson, herr Ivar Green och flera gode män undan för konung Christiern. Och sedan han miste striden uppå Haraker, då kommo dessa förenämnde gode herrar igen med större makt och dalkarlar och lågo så här intill Vårfrudag. Då kom den ädle herre konung Karl in i Stockholm men han vart innan stac-ket (kort) tid utkörd igen och fick så Kaseborg i Finland och flera län igen. För sådana sakers skull kunde man ej sitta för skott eller skott inmana av menigheten, de hade alla nog att göra.»

På nyåret 1464 kom, som skottherrarna skildrat, bakslaget. I januari höjde biskop Kettil Karlsson (Vasa) upprorsfanan och började i spetsen för en bondehär att belägra Stockholm. Konung Kristiern vände då i hast tillbaka, och när de — skriver Olaus Petri — »som Stockholm belagt hade, hörde, att konungen kom dragandes med en sådan makt, gåvo de beställningen upp, bönderna gingo var hem till sig, kapitenerna med deras eget folk drogo somlige åt Dalarne, somlige åt Helsingland». Men då konungen följde efter, blev han i grund

370slagen vid Haraker (den 17 april) och flydde då tillbaka till Stockholm. Biskop Kettil följde efter, och belägringen började på nytt, denna gång från tre sidor, från Norrmalm, Södermalm och Långholmen, och skedde där »många slaktningar, väl en hel månad», och alltid blev konung Kristierns folk slaget. Konungen reste då tillbaka till Danmark, och på skådeplatsen uppenbarade sig i stället en ny medtävlare om makten, inkallad av biskop Kettil för att spelas ut mot kungen: Sveriges förre konung Karl Knutsson, vilken från Preussen med där värvade trupper kom till Stockholm, dit han anlände den 15 augusti. Han lyckades där först att för sig vinna belägringshären, och »då de svenske, som i staden voro, det sågo, for riksens råd med borgmästare och råd i staden strax ut till konungen och begynte dagtinga med honom och gåvo honom staden upp». Slottet däremot höll Ture Turesson fortfarande konung Kristiern till handa, och Karl Knutssons seger blev mycket kortvarig. Tiondedag jul stod ärkebiskopen med en här framför Stockholm, »och dagen därpå stormade de staden med tre härar, en från slottet, en från Gråmunkeholmen och en från Helgeandsholmen». Resultatet blev, att Karl Knutsson redan i januari 1465 nödgades att för andra gången avsäga sig kronan.

Av Olaus Petris framställning av dessa händelser får man kanske det intrycket, att Stockholms borgerskap betytt ofantligt litet i denna kamp, som utkämpades mellan de olika stormanspartierna. Men vi skola här erinra oss, att de tyska köpmännen ännu hade ett dominerande inflytande i Stockholm och att stadens intressen icke voro de samma som böndernas eller adelns. I själva verket spelade staden en ganska betydande roll i den po-

371litiska maktkampen. I herredagar och viktiga politiska överläggningar deltogo alltid representanter för Stockholm. Att vinna borgarna i Stockholm på sin sida och komma i besittning av huvudstaden var det viktigaste målet för den som ville härska över riket. I den förvirrade striden mellan partierna kunde väl sympatierna bland borgarna vara delade, men i regel synes majoriteten ha följt de rådsbeslut i vilka stadens delegater tagit del. Borgen och dess garnison var dock en maktfaktor som borgerskapet ofta måste böja sig för även om majoritetens sympatier voro hos belägrarna utanför murarna. Borgerskapet grep icke i likhet med bönderna till vapen mot den danske konungen utan provianterade honom rikligen — men det var kanske därtill tvunget. Det gav t. o. m. drickspengar till hans soldenärer och lät bygga en pråm att gå på vakt, då »biskop Kettil och bönderna lågo här utanför». Å den andra sidan skickade rådet en tunna öl till bönderna på Helgeandsholmen samt uppgav staden utan motstånd till konung Karl. Det senare försvaret av denna tyckes huvudsakligen ha skötts av Karl Knutssons egna trupper och av bönderna, om än borgerskapet, helt naturligt, deltog i detta.

De tre följande åren, 1465, 1466 och 1467, voro ytterst oroliga och fyllda av inbördeskrig. Riksföreståndare vid konung Karls flykt var biskop Kettil, som avled redan i augusti 1465, då han efterträddes av ärkebiskopen, vilken valdes på ett samma månad i Stockholm hållet möte. Kort förut hade ett annat möte hållits i Telge, och dit hade även Stockholms stad skickat representanter. Om deras ställning till de där avhandlade frågorna ge stadens handlingar inga upplysningar, men väl om utrustningen för resan, och denna färdkost var ganska

372riklig: 6 tunnor öl, 2 tunnor kött, 3 tunnor mjöl, ytterligare en läst svenskt öl, 5 pund gäddor, 3 pund smör, 3 klovar flakfisk (1 klove = 100—120 fiskar), % tunna skånesill, 1 fjärding torsk, 6 pund fläsk, färskt kött, höns och ägg, m. m. Meningen var väl, att stadens representanter även under uppehållet i Telge skulle äta av denna kost.

Med ärkebiskopens regemente var man emellertid i landet alls icke nöjd, och redan på hösten 1466 valde ett parti Erik Axelsson (Tott) till riksföreståndare. Om valet — i Nyköping — och de därpå följande händelserna berättar Olaus Petri: »Då nu mötet ute var i Nyköping och riksens råd och riddarskap, som där till städes voro, hade utvalt herr Erik Axelsson till riksföreståndare, så foro de strax oförtövat till Stockholm, så att de voro alla där i staden förr än ärkebiskopen det förmodat hade, och begynte de gå till råds med ärkebiskopen om regementet i riket och höllo det så i några dagar.» Överläggningarna skedde i stadens rådstuga, icke på slottet. »Och hade ärkebiskopen något tillförene antvar-dat herr Ivar Gren Stockholms slott på sina vägnar. Så begav det sig en dag, då herrarna voro på rådet (= rådstugan), att ett stort sorl och buller blev utanför dörren av deras tjänare, och kom ett rop upp, att de icke ville hava ärkebiskopen för herre och konung. Och hade herr Erik Axelsson en tjänare, Olof Rådh vid namn, som kapten var i detta bullret, och lupo de till dörren, där herrarna innanför voro, ryckte och slogo de på henne, likasom de vill slå henne sönder, och ropade, att ärkebiskopen icke skulle vara deras konung. Då vart ärkebiskopen förfärad och förmodade ej annat, än att de skulle komma och slå honom ihjäl, och hade på den

373tid varken han eller herr Ivar Gren något folk vid handen.» Därföre hade ärkebiskopen ej annan råd än att avsäga sig riksföreståndarskapet och överlämna Stockholms slott till herr Erik Axelsson.

Därigenom blev situationen knappt klarare. En del av det segrande partiet ville återkalla konung Karl, några konung Kristiern, andra, såsom den nye riksföreståndaren, voro villrådiga, och flera möten utan något resultat höllos, bland dem även ett par i Västerås, det viktigaste i november 1466, dit även Stockholms råd skickade representanter. I sina räkenskaper skriver den ene kämnären, att han lagt ut »till Västeråsresan för allehanda, som min bok utvisar, kött, fläsk, bröd, smör etc.» 28 mark och 4 öre, och den andre kämnären hade för samma resa utgivit 18 mark. En tredje anteckning antyder, att staden anslutit sig till konung Karls parti och börjat underhandlingar med honom: »Den tid Hans Holgersson och Jacob van Haven foro till konung Karl fick jag dem med allehanda, som min bok utvisar. Summa härav 21 mark.» Hans Holgersson var svensk rådman och Jacob van Haven tysk, och de reste således på rådets vägnar.

1467 utvecklade sig de mindre sammanstötningarna mellan de olika partierna till ett verkligt krig. Ärkebiskopen hade nu fått danska trupper till hjälp, och i juli 1467 blev Stockholm ånyo belägrat, både från norr och söder. Men nu segrade det Karl Knutsson tillgivna partiet, belägringen måste upphävas, och i september återkallades konung Karl, som den 12 november höll sitt intåg i huvudstaden. Någon bestämd uppgift, att rådet vid detta tillfälle inbjudit honom till en fest finnes icke. Men en mängd utgifter för mat och dryck under räken-

374skapsåret 1467—1468 visar, att rådet då givit en större fest, och att konungen då varit stadens gäst antydes genom en notis, som man lätt kan gå förbi. Kämnärerna hade nämligen givit ut 1 mark och 1 örtug »för lärft till en bordsduk». Någon dylik hade, så vitt räkenskaperna visa, förut blott förekommit vid ett enda tillfälle — då rådet gav middag för konung Kristiern. Av de möten, som höllos under denna tid, deltog Stockholms råd naturligtvis i det, som i september 1467 hölls i Stockholm och vid vilket Karl Knutsson återkallades. Den enda uppgift vi hava härom är, att staden då uppvaktade »herrarne» med vin för 36 mark. Kämnärerna ger oss också upplysning om ett annat möte, 1468 i Västerås: »Till Västeråsresan utlagt med herr Ludvig (Westman) och herr Klaus Wise med min herre konungen» 7 mark och 7 öre. Ludvig Westman och Klaus Wise voro stadens båda borgmästare, vilka således följde med konungen till Västerås. På andra ställen uppföras andra utgifter för denna resa.

Karl Knutssons tredje regering blev icke lång, och den 15 maj 1470 slöt han sin mödosamma levnad. Under efterträdaren, riksföreståndaren Sten Sture, kom Stockholms stad att intaga en mera fast ståndpunkt i unionsfrågan, och det svenska borgerskapet anslöt sig nu bestämt till det nationella partiet. Belöningen uteblev icke, och kort efter det märkliga slaget vid Brunkeberg utfärdades den 14 oktober 1471 det privilegiebrev, som för alltid gjorde Stockholm till en helt svensk stad. Efter segern — berättas det här — »kom menigheten här i Stockholm och flera andra städer och allmogen av alla landskap här av riket och beklagade sig om det stora förfång och den försmädelse, som menige Sveriges rike

375haver långliga haft av det, att alla köpstäderna i Sverige skulle vara förpliktade till att hava halvdelen i stadens råd tyska borgmästare och rådmän, av vilket stor tvedräkt, ovilja och fördärv äro långliga och ofta uppresta och än härefter yttermera uppresa kunna, om det så framdeles skulle bliva ståndande, och sade förrörda menighet och allmoge, att för sådana märkliga sakers skull och särdeles efter det att det ingenstädes kan spörjas, att någon stad skulle vara förpliktad att hava tu tungomål i sitt sittande råd, lika många av varje del, då ville de ingaledes tillstädja, att där skulle någon utländsk vara i städernas råd över allt Sverige. Eljest sade de sig aldrig vilja komma Sveriges herrar och råd till hjälp och undersättning, om dem någon tid tillträngde, och sade framdeles (vidare), att ville vi icke strax sätta det tyska rådet av, då ville de våga däröver liv och gods, att de ville det själva göra». Med anledning av denna kraftiga hänvändelse upphävde nu riksföreståndaren och riksrådet stadslagens stadgande om rådets sammansättning och bestämde, att borgmästare och rådmän samt alla, som »något märkligt ämbete hava i staden, som äro tullskrivare, stadsskrivare och vård skrivare», skulle hädanefter vara inländske män.

Jag har här tillåtit mig att kursivera orden menighet och allmoge, ty dessa ord synas mig här särskilt viktiga. De krav, som här i privilegiebrevet refereras, framlades icke av dem, som lagligen kunnat föra stadens talan, den svenska borgmästaren och den svenska rådsavdelningen, utan tydligen av en demokratisk församling, som i brevet sidoordnas med »allmogen», vilken här alldeles avgjort tagit »menighetens» parti. Denna »menighet», som måste ha varit stadens till den alldeles över-

376vägande delen svenskfödda hantverkarklass, hade vidare hotat att själv taga sig rätt, så vida riksrådet icke ville gå deras krav till mötes. Men —- för oss egendomligt nog — gjorde denna klass icke anspråk på att själv erhålla någon representation i rådet. Frågan sågs, härav att döma, tydligen icke ur samhällsklassens synpunkt, utan ur nationellt svensk. Ehuru privilegiebrevet såsom kompetens till en plats i rådet blott stadgade, att detta skulle bestå av »svenska, inländska män, som hava i staden liggande grund», d. v. s. husägare, kom det aldrig under medeltiden till en brytning mellan den härskande köpmansklassen och den orepresenterade hantverkarklassen, ehuru man nog kan finna, att »menigheten» i högre grad än köpmännen omfattade det nationella partiets sak. Men även rådet hade nu tagit ett bestämt parti för herr Sten, och stadens utgifter för försvaret, till »bysseskyttar», »pulver», soldenärer och till förplägning av den allmoge, som deltog i Brunkebergs-slaget, voro många och ej obetydliga.

Såsom vi förut sett var stadens förhållande till Sten Sture såsom slottets innehavare under hela tiden gott, och under hans tid är det Stockholmshistoriska material, som vi ha till vårt förfogande, vida rikligare än förut. Visserligen äro räkenskaperna icke längre i behåll, men 1474 börja stadens tänkeböcker, och de ha åtskilliga uppgifter om stadens deltagande i det politiska livet — uppgifter, som i flera fall äro de enda, som bevarats om de möten, som nu höllos. Den första herredag, om vilken tänkeboken har något att berätta, är den, som 1477 hölls i Strängnäs. Som representanter vid denna utsågos borgmästaren Bengt Smålänning samt fyra rådmän, (Hans Lambriktsson, Nils Dobbin, Hans Holm-

377gersson och Ingevald Torstensson). Men utom dessa fem, som representerade rådet, utsågos — tydligen också av rådet — icke mindre än sex representanter för »menigheten», bland dem en klensmed. Av intresse är ock, att dessa herredagsmän erhöllo, vad vi skulle säga, ett imperativt mandat. Samtidigt förekallades nämligen alla de 24 män, som företrädde »menigheten», och då sporde borgmästare och råd dem, »om de än ville samtycka konung Kristiern för en herre eller konung i Sverige? Då svarade de alla (sig) ingalunda vilja hava honom här in i riket och täckes herrskapen icke samtycka honom». Såsom företrädare för denna ståndpunkt avreste de utsedda representanterna till herredagen. Detta var naturligtvis huvudfrågan vid denna, men därunder tyckas också andra angelägenheter, som direkt berörde köpstäderna — såsom om myntet — hava avhandlats.

Till herredagen i Telge 1478 sändes blott sex ombud, två borgmästare och fyra rådmän, men denna gång inga representanter för menigheten. Vid nästa herredag, 1479, också i Telge, utsågos de två borgmästarna och två rådmän, men därjämte fyra av menigheten. Vid den tredje herredagen i Telge, 1481, två borgmästare och tre rådmän, men ingen av menigheten. Praxis i detta fall tyckes således ha varit, växlande och berodde måhända på vikten för staden av de frågor, som skulle behandlas, samt icke minst på sammanträdesortens större eller mindre närhet till Stockholm.

Ehuru det väl får antagas, att Stockholms stad skickat ombud även till flera av de många följande herredagar, som höllos under 1400-talet äro tänkeböcker-na märkvärdigt tysta om dem, liksom om flera av de rådsmöten, som höllos i Stockholm, och man synes ej

378hava tänkt på att härom göra några anteckningar. Vid riksrådsmötet i Jungfruhamn 1480 behandlades också de klagomål, som en del köpsvenner från Lübeck »och städerna» i skrivelse till de styrande i Lübeck framfört bl. a. om tull och skott. Klagomålen hade dessförinnan föranlett en överläggning inför borgmästare och råd i Stockholm den 8 mars 1480, där Sten Sture i närvaro av biskop Kort Rogge i Strängnäs samt riksråden Gregers Mattsson (Lillie) och Nils Fadersson (sparre) förmått köpsvennerna att taga tillbaka klagomålen och att såväl vid riksrådsmötet som för de styrande i Lübeck bekräfta delta. Av denna överläggning lämnar tän-keboken en dramatisk skildring.

Den 1 juli 1482 blevo fogden, borgmästarna och rådet så ense, »att herr Bengt Smålänning skall till Kalmar till herredagen och med honom Ingevald Torstensson». De skulle sålunda resa till unionsmötet i Kalmar på sommaren 1482. Den 11 augusti 1483 talas om dem, som »voro närstadda, då brevet beseglades, som riksens råd hade beseglat i Jungfruhamn och till Kalmar skulle», varefter icke mindre än fjorton borgare namngåvos såsom närvarande i Jungfruhamn, bland dem tre borgmästare. Det gällde sålunda rådsmötet i Jungfruhamn i juli 1483 och det betydelsefulla unionsmötet i Kalmar aug.-sept. samma år. (Jungfruhamn låg i Stockholms skärgård, vilket förklarar, att så många stockholmare infunnit sig.) De knapphändiga anteckningarna visa i varje fall så mycket, att staden deltagit i dessa möten. Ett nytt möte i Jungfruhamn hölls på sommaren 1485, och om detta — för övrigt okända — möte är tänkeboken meddelsammare. Den första augusti beslöt nämligen rådet att som ombud ditsända borgmästaren Jakob Nilsson

379samt rådmännen Per Jönsson och Klemet Bengtsson. Samtidigt blev man ense om de »articula, som skulle till herredagen i Jungfruhamn:

Primo: Käre, värdigaste fäder i Gudi och välbördige herrar, att I viljen värdigas till att överväga dessa här efterskrivna ärenden, som först är, att allt det silver, som här görs i landet, det före köpmännen mestadels utrikes.

Item om en god myntmästare, som Eder och riket vore rättrådig.

Item utländska borgare taga sig brev och försvar och bedriva landsköp.

Item hava vi brev och bevisning, så att vi hava den rättighet till Sanct Kristoffers prebenda i vår bykyrka, som kallas jus patronatus, att vi måga ock det bliva njutandes. — Item äro vi Eder värdighet ödmjukligen bedjandes, att I viljen värdigas unna (oss) till godo, det vi finge nu låta frakta vårt stadsskepp med lax.»

Om herredagen i Arboga i februari 1488 är tänke-bokens anteckning däremot föga upplysande: »Helga tre konungars afton (den 5 januari 1488), då borgmästare och råd församlade voro i rådstugan att överlägga och utse dem, som till herredagen skulle fara nu om purificationis nästkommande då» etc. Men det följande handlar icke om herredagen, utan om ett dråp, som blivit begånget. Och vid den märkliga herredagen i Telge 1493, då Sten Sture med hot om en avsägelse av riksföreståndarskapet tvingat riksrådet till eftergift, tyckas några Stockholmsrepresentanter icke ha varit närvarande, ty strax därefter uppträdde Sten Sture på rådstugan i Stockholm och redogjorde där för herredagens förlopp samt mottog stadens trohetsförsäkran.

380Som vi förut sett kom det 1497 dock till en brytning mellan riksföreståndaren och staden. Staden höll, som nämnts, i enlighet med det svenska riksrådets beslut nu på kung Hans. Efter ett försvar av Stockholm — som dock mera tyckes ha skötts av riksföreståndarens trupper än av borgarbeväpningen •— måste Sten Sture uppgiva staden till kung Hans, som där, den 11 oktober, höll sitt intåg. Den 20 december bekräftade kungen stadens äldre privilegier »för den välvilliga trotjänst, som våra käre undersåtar, oss älskelige borgmästare, rådmän och menigheten i Stockholms stad oss och vårt rike Sverige troliga lovat och sagt hava». Men först den 2 januari 1498, sedan konungen rest tillbaka till Danmark, meddelar tänkeboken den överenskommelse, som slutits mellan staden och »vår käre, högmäktige herre och konung», och —- heter det —- var han i tal med »menige rådet och menigheten i staden för middagen om det brev, Hans Nåde skulle hava av alla stadens inbyggare, mot det brev, han vår stad givit, bebrevat och beseglat hade på vår stads privilegia. Då vart samma brev där uppenbarliga läst i rådstugan. Samma tid vart rådet och menigheten så ense, att det skulle beseglas, efter det var staden ingenstädes till förfång.» Därefter avskrives den trohetsförsäkran, som staden gav konungen — en trohet, vilken, som bekant, ej räckte längre än till 1501, då Stockholm efter en kort belägring öppnade sina portar för den svenska upprorshären.

Såsom vi av det anförda sett hade Stockholms stad icke någon betydande roll i tidens politik. De stora frågorna avgjordes av »herrarne», och de politiska möten, som höllos, kallades därför med rätta »herredagar». Då ombud från städerna infunno sig vid dessa,

381var det antingen för att till »herrarne» inlämna en ödmjuk supplik rörande någon angelägenhet, som för stadens handel var av betydelse, eller för att genom instämmande giva ökad pondus åt de beslut, som »herrarne» fattat. Någon gemensam överläggning mellan herremän och borgare — samt allmogen •— kom helt visst icke i fråga, och det lägre prästerskapet deltog aldrig i dessa möten, vid vilka kyrkans intressen uteslutande företräddes av biskoparne. Då »herrarne» enats om en mötesresolution, föredrogs denna helt enkelt för borgare och bönder, som då med acklamation gåvo sitt bifall — det är i varje fall det intryck man får av förhandlingarna, ty några bestämmelser härom funnos, så vitt man vet, icke. Av en borgerlig opposition mot »herrarne» finner man ingen antydan, och Stockholms stad fann sig ännu förundransvärt lätt i alla förändringar, är undersåtligt vördnadsfull å ena sidan mot konung Kristiern och konung Hans och å den andra mot Karl Knutsson och Sten Sture. Men när den senare råkar i tvist med riksrådet, ville man ej följa honom. Från landets huvudstad utgår aldrig parollen till ett uppror. Staden följer med, men går ej i spetsen. Det var inte heller så lätt att göra uppror mot den herre som innehade borgen och därifrån med överlägsna trupper behärskade staden. Att borgerskapet i Stockholm deltog i den politiska striden och att de olika politiska partierna där hade anhängare och sympatisörer, därom finnas dock många vittnesbörd. Det saknas heller inte exempel på att borgarna gjorde uppror mot härskaren på borgen och hjälpte belägrarna att erövra staden eller att de med liv och lust slöto upp kring borgens och stadens försvar mot överlägsna belägringshärar.

382Den betydelse, som staden hade i den tidens politiska strider, låg dock framförallt däri, att Stockholm var landets starkast befästade plats, som behärskade inloppet till Mälaren, och dess dominerande export- och importhamn. I militärt avseende var stadens partitagande således av stor vikt. XVIII

STADENS MILIS

Om stadens försvar nämner stadslagen intet, men dess underförstådda mening var tydligen, att denna skulle försvaras av samtliga borgare, av »vården», som i fredstid upprätthöll ordningen i staden och som hade fullt krigisk utrustning: järnhatt, armborst, pilar och harnesk. Detta hindrade emellertid icke, att regeringen vid krigstillfällen gjorde särskilda utskrivningar för militära företag, som icke avsågo stadens försvar. Det första, som rådet då hade att göra, var att utse »rotamästare». Staden synes nämligen ha varit indelad i vissa »rotar» eller distrikt, vilka rotar voro skyldiga att vid en dylik utskrivning uppsätta ett visst antal ryttare och betala det härför erforderliga beloppet, det s. k. »rotatalet», som skulle »sättas» d. v. s. bestämmas av rotamästarna. I borgmästarräkenskaperna för 1440 finnes en post, som talar för denna mening: »Item 30 mark av de rotar, som ej gjorde väpnare ( = sände ryttare) ut till Öland, då Sander var hövitsman.» Rotamästarens uppgift var således icke, om jag fattat saken rätt, att bland borgarna utskriva det behövliga manskapet, utan att uppbära den extra skatt, som varje borgare var skyldig att erlägga samt att sedan utbetala solden till det värvademanskapet. Den 29 maj 1476 skrives i tänkeboken: »Dessa efterskrivna skola lägga rotatalet, [av] rådet Jenis Mangsson, Peder Jensson, Klemit Bengtsson, Sven Helsing, [av menigheten] Hanis Falkensten, Henning Bryggare, lille Olof Mickelsson, Mattis Hermansson.» Denna gång gällde utskrivningen det ryska kriget. Så även nästa gång, den 21 juli 1479: »Dessa tillnämnde att lägga rotatalet efter middagen, som till Viborg skall mot ryssarne.» Såsom ombud för rådet utsågos då fyra, för menigheten åtta man. 1482 (den 3 juli) utsågos två bland rådets medlemmar och sex bland menigheten. Att deras uppgift icke var att utskriva några borgare till krigstjänst, utan att uppbära en värnskatt, som användes till sold åt värvat krigsfolk, synes troligt. Rotamästare utsågos för övrigt även då det ej var fråga om något krigiskt uppbåd, utan också när det gällde blott utrustningen för en riksdagsresa (så 1482).

Att en dylik skatt verkligen uppbars, framgår av flera uppgifter. Den 21 februari 1481 »anammade herre Jeppe Nilsson av Laurens Nilsson på Norrmalm 4 mark och 7 öre penningar, som han haver uppburit på stadens vägnar av solleripenningarna». Anteckningen får väl tolkas så, att den på Norrmalm boende Laurens Nilsson fått i uppdrag att utkräva skatten av Norrmalmsborna. Att denna fåtaligt befolkade och fattiga förstad fick betala så pass mycket, tyder på att den egentliga staden måst erlägga ett mångdubbelt högre belopp. Detta belopp känna vi icke och ej heller storleken av den trupp, som Stockholm måst uppsätta. Linköping plägade utrusta blott 10 man, Strängnäs ålades 1504 att utrusta 12 man, Söderköping 1506 20, men staden klagade då över attunderhållet av manskapet kostade staden 50 mark i veckan. Med detta jämförelsematerial vågar man gissa, att Stockholm fått uppsätta minst 50 man och att underhållet nog stigit till över 100 mark i veckan. Någon gång tyckes dock staden ha gjort upp med Sten Sture, att han skulle bekosta truppens underhåll, sedan den kommit fram till destinationsorten; en dylik överenskommelse omtalas den 2 november 1495. Men om vi än icke känna den totalsumma, som staden vid dylika tillfällen betalat, ha vi dock några uppgifter om soldenärernas avlöning. Den 18 januari 1480 blevo »borgmästarna och rådet ense, att varje rotamästare skall sända sina soldenärer till Viborg 2 mark penningar». Mera bestämt angives soldens belopp den 14 juli 1495, då rådet och menigheten bestämde, »att våra ryttare av staden till Kalmar skola med dem hava en klädning och reda penningar 7 mark, och går deras veckolön in nu på fredag, då de skola gå till segels, och skeppsmännens lön ingick i går». Men utom kläder och kontant avlöning skulle staden också sörja för deras förplägning, åtminstone till destinationsorten, och den var icke billig att döma av den nota, som bevarats för soldenärernas Kalmarresa 1482. »Detta efterskrivna skola kämnärerna göra till Kalmarresan, primo 8 läster öl, 3 läster malt, 1 läst kött, 1½ tunna smör, 2 skeppund fläsk, 6 läster bröd, 2 läster mjöl, 2 tunnor bajosalt, 1 tunna ättika, 1 tunna mjöd, 1 tunna sill, 2 pund peppar, 2 pund pepparkummin, ½ läst torr strömming, 3 tunnor nors, 8 tunnor salt strömming, 4 tunnor torsk, 30 klovar flatfisk, 2 skeppund gäddor, 1 skeppund trawensalt, 2 tunnor gryn, 1 skeppund humle, 2 tunnor lax, en tunna siktat mjöl, ½ pund saffran.»

Sedan medel till truppens utrustning influtit, blev dennästa uppgiften att skaffa »soldenärer». Huruvida dessa voro tyska yrkessoldater, vilka införskrivits av Sten Sture, eller inhemska män, finnas inga säkra uppgifter om. Av staden utsedda »hövitsmän» handhade värvning, förplägningen, soldens utbetalande m. m. Att dessa av staden utsedda hövitsmän också förde befäl vid krigsoperationer är kanske mindre troligt; de voro väl närmast ett slags civila kommissarier, och befälet över truppen hade då förmodligen deras egen »kapten». Till dylika »hövitsmän» utsåg rådet två Stockholmsborgare. Den 17 juni 1476 bestämde rådet, »att Klemit Bengtsson och Jenis Andersson skola bliva hövitsmän för folket, som till Kalmar resa skola med vår käre hövitsmän Herr Sten Sture». Och dessa båda, den förstnämnde rådman och den senare mantalsskrivare och kvartersmästare, voro säkerligen ledare för hela resan som skedde sjöledes. I de flesta fall utrustades stadens skepp eller ett av staden förhyrt skepp för resorna till Kalmar och även till Finland. 1479 (den 21 juli) utsågos också två borgare till hövitsmän för de soldenärer, som skulle till Viborg, nämligen Olof Hemingsson och Hans Falkensten, och därvid bestämdes (den 14 augusti), att de »skulle hava med sig 100 mark penningar till att köpa med, vad som dem behov göres».

Den, som genomläser blott stadens egna handlingar från 1400-talets senare decennier och icke särskilt fäster uppmärksamheten vid de korta notiser, som nu anförts, får lätt den uppfattningen, att dessa år i det hela varit ganska fridfulla, och dock rådde ett nästan permanent krigstillstånd, inbördes krig, krig med Danmark, krig med Ryssland, och om icke direkt öppet krig, så dock ständig krigsfara. Konung Karl hade 1467 för tredje

387gången blivit konung, men flera slott innehades ännu av konung Kristierns svenska anhängare, bland dem det starka Axevall, där Ivar Gren satt såsom slottsherre. Vid början av år 1469 hade Karl Knutsson kommit dit, men nödgats upphäva belägringen, då konung Kristiern ined en dansk här närmade sig till undsättning. Då danskarna dragit sig tillbaka, återupptogs belägringen, som slutade därmed att Axevall i juni i grund förstördes. Sedan utlyste Karl Knutsson ett möte i Vadstena, men innan han själv hunnit dit, hade unionspartiet erövrat staden och tagit flera av hans anhängare till fånga.

Om dessa händelser ha räkenskaperna några notiser. Skotherrarnas utgifter för 1469 börja nämligen med uppgiften, att de givit »kapten Peder Juul» 30 mark, då han med hundra »armigeri» och i sällskap med herr Ivar Axelsson (Tott) drog till Vadstena. Och samtidigt gåvo kämnärerna »en bysseskytt, som följde Peder Juul, en järnhatt, som skattades för 1 mark». Peder Juul var en Stockholmsborgare, som bodde i östra kvarteret, och som tydligen varit förfaren i krigskonsten. Att döma av den här anförda notisen blev han kapten för en ganska manstark trupp av soldenärer, hundra man. Huruvida Stockholms stad betalat solden till så många, är väl ovisst -— Karl Knutsson kan ha betalat en del, några närliggande städer en annan — men att Stockholms stad åtminstone delvis betalat solden, är tydligt. Och att en soldenärtrupp från Stockholm varit med vid Axevalls belägring, framgår av en annan notis i skotherrarnas räkenskaper. I juni 1469 utbetalades nämligen 14 mark »till soldenärerna, som ligga för Axevall». Troligen avser en annan bredvid denna notis stående utgiftspost samma expedition, nämligen 15 mark, »som Knut Posse skall

388hava med Nils Brunhandske». Om andra utgifter för kriget också referera sig på denna soldenärtrupp, är däremot ovisst.

Då konung Karl avlidit och Sten Sture blivit riksföreståndare, var det klart, att kriget med Danmark skulle utbrista på nytt. Men då detta krig huvudsakligen kom att röra sig om Stockholms erövring, tyckes staden icke ha satt upp någon trupp av soldenärer. Däremot finna vi av räkenskaperna, att staden haft åtskilliga utgifter för befästningarnas iståndsättande, och i slaget vid Brunkeberg deltog även stadens borgarbeväpning. Räkenskaperna — för dessa år vår enda Stockholmskälla •— ha naturligtvis intet att härom förmäla, men de suppleras av Olaus Petris krönika. Kung Kristierns folk hade lägrat sig vid S. Klara kloster, »och de utav Stockholm föllo ock mäkteliga ut med båtar bak på dem, och föllo så hårt till, att de kommo elden på konungens skärmar». Då de danska trupper, som befunno sig uppe på åsen, bröto ned till undsättning, föll Nils Sture dem i ryggen, och »kom ock så en hop folk utdragandes från Stockholm, där Knut Posse var banérmästare för». Danskarna begynte då att fly »till en bro, som gjord var mellan Käplingen och malmen. Men borgarne av Stockholm voro ute med båtar och höggo bron så sönder, att när folket kom mycket på henne, brast hon sönder och mycket folk drunknade där.» I slaget hade borgarna således tagit en verksam del, och såsom vi sett uteblev belöningen icke: den ändring i stadslagen, varigenom rådet blev helt svenskt.

Under återstoden av konung Kristierns levnad oroades Sverige icke av något öppet krig med Danmark. Däremot var det oroligt vid ryska gränsen. Det 1468 avslutade

389stilleståndet hade gått till ända 1473, och 1475 gjorde ryssarna ett infall över gränsen. »Det synes -— skriver Styffe — hava varit farligare än vanligt, emedan Erik Axelsson (Tott) måste anlita biskopen i Åbo och flera av den finska adeln, vilka därom underrättade regeringen, med begäran om undsättning från moderlandet. Rikets biskopar och lagmän blevo i följd därav anmodade att i laglig ordning fordra bevillning av en krigs-hjälp, varjämte manskap, förmodligen av frälsemännen, utskrevs för att översändas till Finland. Men den beviljade hjälpen kom till en del för sent in för att samma år avgå, fientligheterna fortsattes även på vintern, och det var våren 1476 fråga om en ny hjälpsändning.» Emellertid avslöts ett nytt stillestånd på några år.

Redan innan kriget 1475 utbrutit, låg en svensk värvad garnison i Viborg, och en del av dessa soldenärer avlönades av Stockholms stad, ty den 8 juli 1475, således innan man i Sverige kände det ryska anfallet, blevo borgmästare och råd därom ense, »att soldenärerna, som till Viborg voro, skola icke hava lön för det de ute voro längre än till påsk, som näst förliden var». Staden indrog således sitt bidrag, som tydligen ej längre ansågs behövligt. Först då underrättelsen om krigsutbrottet kommit, tillsattes, den 29 maj 1476, rotamästare för att anställa och utrusta nya soldenärer. Antagligen blevo de dock, i anledning av stilleståndet, aldrig avsända. »Freden -— fortsätter Styffe — blev dock icke långvarig. Det synes som redan 1478 något ryskt infall skett i Savolax. Att ryska härjningar förekommit detta eller något av de följande åren, är säkert.» Då Styffe skrev sitt så sakrika och berömda arbete, voro likväl Stockholms stads tänke-böcker från 1400-talet ännu ej upptäckta, och dessa visa,

390att man i Sverige tagit dessa gränsstrider allvarligare, än vad man av de av Styffe kända handlingarna kan förmoda. Den 20 juli 1479 beslöt rådet, »att ingen borgare skall fara till Olofsmässomarknaden, förrän de äro ense om solleriet till Ryssland». Dagen därpå infann sig Sten Sture i rådstugan, varvid gårdagens beslut ånyo upprepades. Det förbjöds då vid 40 marks böter, »att ingen borgare eller gäst skall fara till marknad till Köping eller annorstädes, förrän rotatalet är lagt ock folket skickat». Därpå utsågos två »hövitsmän» samt fyra av rådet och åtta av menigheten till rotamästare. Därpå beslöts den 31 juli, att »de, som bo på Norrmalm, Södermalm och Gråbrödraholmen skola löna skepparen, som skall till Viborg mot ryssarna, (och) skola varje vecka löna honom med sex öre, så länge han är ute». Deras bidrag gällde, som det härav vill synas, blott transporten till Viborg av soldenärerna och, såsom vi sett, fingo de båda hövitsmännen den 14 augusti rätt att disponera 100 mark »till att köpa med, vad som dem behov görs». Med två borgare i Åbo skickades dessutom, den 30 oktober, 20 mark, och den 18 januari året därpå bestämdes, att »var rotamästare skall sända sina soldenärer till Viborg 2 mark penningar». På våren 1480 hade antagligen den ryska faran minskat, och den 24 april meddelade »hövitsmännen» Olof Hemingsson, »att soldenärerna, som i Viborg bliva kvar på skeppen, skola intet mer hava än fri kost och inga penningar till lön». De penningar, som hövitsmännen lånat soldenärerna, skulle han kräva igen av varje låntagare.

Detta gränskrig mot Ryssland var emellertid det enda fientliga angrepp, som under 1470-talet föranledde Stockholms stad att värva soldenärer. Till unionsmötena

391i Kalmar och till de riksrådsmöten, som höllos utanför Stockholm, i vilka stadens delegater deltogo, sändes stadens skepp med en väl beväpnad trupp som försvar och livvakt. Vid de tillfällen, då även riksföreståndaren deltog i resan synes skeppet ha varit kraftigt bestyckat och folket väl beväpnat. Vid resan till Kalmar med stadens barsa år 1474 hade denna sålunda varit bestyckad med kanoner och haft vapen och ammunition ombord. I fråga om det unionsmöte, som hölls i Kalmar i augusti 1476, till vilket även Sten Sture själv begav sig, finnes också en uppgift om utrustningen. Den 17 juni beslöt rådet, som ovan nämnts, »att Klemit Bengtsson och Jenis Andersson skulle bliva hövitsmän för folket, som till Kalmar resa sk,ola med vår käre hövitsmän Herr Sten Sture». Den nästa notisen om en dylik resa gäller Kalmarmötet 1482. Konung Kristiern hade avlidit 1482, varigenom unionsfrågan ånyo kommit på dagordningen, och för att lösa denna hade ett möte i Kalmar utsatts till augusti 1482. Den 1 juli beslöt rådet då, att borgmästaren Bengt Smålänning, åtföljd av rådmannen Ingevald Torstens-son, skulle resa till Kalmar, och 2 dagar senare »stadde borgmästarne i rådets närvaro skepparen Jenis Laurens-son till herredagen i Kalmar för 30 mark med sitt skepp, och borgmästarne skulle hyra skeppsmännen». Dessutom tillsattes två rådmän och sex av menigheten »att lägga rotatalet».

Detta unionsmöte hade väl ej något resultat och icke heller de många följande, men de hade dock det goda med sig, att de fördröjde ett krigsutbrott, och från Brun-kebergsslaget 1471 till 1497 hade Stockholm icke sett någon fiende framför sina murar. Alldeles fredliga hade dessa år dock icke varit, och 1483 hade två gånger inom

392staden kontroverser ägt rum, om vilka tänkeboken ej nämner ett enda ord. På sommaren 1483 hade Sten Kristiernsson (Oxenstierna) dräpt en borgare Nils Persson, och härom berättar Olaus Petri: »Då herr Sten [Sture] var till Gotland, skedde ett upplopp i Stockholm, och det kom så till, att herr Sten Kristiernsson slog en borgare ihjäl oredliga i ett hemlighus, och när han det gjort hade, gav han sig till Gråmunkekloster. Men borgarna församlade sig och stormade till klostret och togo honom där ut med våld. Då fru Ingeborg, herr Sten Stures, det förnam, att sådant uppror var i staden, lopp hon hasteliga där till med och ville undsätta herr Sten Kristiernsson, att han skulle icke ihjälslagen varda. Men bullret var så stort, att hon intet vart aktad, utan i trånget blev hon omkullskjuten, av vilket herr Sten storliga förtörnad vart, räknade det högt och ville hava stor bot därför. Dock lade riksens råd sig så där emellan, att saken vart fördragen, och måste då Stockholms stad göra en sådan förpliktelse, att de alltid skulle stå fäste med herr Sten, evad påkomma kunde, vilket de också gjorde.»

Tyvärr nämner Olaus Petri intet, om hur det gått med brottslingen, sedan han gripits i Gråmunkeklostret. Ett dylikt dråp, som kränkte hemlighusfriden, var ett edsörebrott och gällde livet. Men någon rättegång mot den högtställde dråparen -— en brorson till ärkebiskop Jöns — blev, såvitt man känner, aldrig av. Troligen gjorde dråparen privatiin upp med den dräptes rättsinnehavare.

Sten Stures ovilja mot staden blev snart övervunnen, och den 22 november utfärdade han följande brev, som också belyser upploppets karaktär: »Jag Sten Sture i

393Gripsholm, riddare, Sveriges rikes föreståndare, kännes och för allom veterligt gör, att för de värdigaste fäders, herrars och gode mäns, Sveriges råds, bön och begäran haver jag alldeles översett och övergivit om den ovilja, som var kommen mellan mig, borgmästarna, rådet och menigheten i Stockholm, i det att min kära hustru Ingeborg Åkesdotter var skuffad, slagen och nederträngd till gatan in emot rådstugan uppå den tid hon gick av slottet och ville bedja för Sten Kristiernssons liv den tid han hade ihjälslagit deras medborgare Nils Persson, så att jag med dem är vänlig och väl förlikt därom och oin allt annat, som oss haver varit emellan till denna dag» etc.

Oppositionen mot Sten Sture hade då också kommit till uttryck vid det riksrådsmöte som i november detta år hölls i Stockholm. Om den häftiga sammanstötningen mellan Ivar Axelsson (Tott) och Sten Sture förmäler Sturekrönikan, att den förstnämnde sökte få Sten Sture avsatt såsom riksföreståndare och ersatt med Arvid Trolle, och »då gingo de alla till harnesk om en natt och ville bestalla Herr Sten». Sten Sture lyckades dock bemästra situationen. Förlikningen beseglades genom stora förläningar till Ivar Axelssons anhängare, och det nyss återgivna brevet vittnar om att han fått släppa kraven mot staden och dess styresmän.

Först på 1490-talet började åter de krigiska förvecklingar, i vilka staden blev inblandad. 1493 hade kung Hans med ryssarna avslutat ett mot Sverige riktat förbund, och 1495 började de senare anfallet mot Finland. Stockholms stad sände då en trupp soldenärer till Viborg, men hade överenskommit med Sten Sture, att han skulle betala deras förtäring, sedan de framkommit till Viborg

394Fig. 56. Detalj av Vädersolstavlan. I förgrunden Riddarholmen med klostret och klosterkyrkan med sin smala spira. Därbakom Helgeandsholmen med försvarstorn och yttre Norreport, förenade av en mur samt Helgeandshuset med sin trappgavel (rakt bakom Klosterkyrkans spira). T. h. synes Gråmunketornet med porten och rakt ovanför detta insidan av inre Norreport, också med trappgavel samt därbakom den höga slottsfasaden. T. v. om Grdmunketornet mellan detta och klosterkyrkans spira Draktornet med sin strutformiga huv.

(den 2 november 1495). Stockholms försvar mot danskarna 1497 tyckes däremot hava skötts av Sten Sture ensam såsom slottets herre, och stadens understöd var tydligen mycket lamt. Såsom vi sett nödgades herr Sten också uppgiva staden.

När det gällde att försvara Stockholm mot fientliga angrepp, ingrep borgerskapet emellertid ofta på ett mera verksamt sätt i tidens krigiska förvecklingar. Borger-

395skåpets intresse var — helt naturligt — i främsta rummet icke landets försvar, utan stadens. Den gördel av murar och torn, som under 1400-talets senare del omgav staden, härrörde i det väsentliga från Margaretas tid, och om än kronan kanske hjälpt till med kostnaden, hade nog det mesta av denna kostnad fallit på stadens lott. Därom känner man dock, mig veterligen, intet. Men underhållningsskyldigheten var i varje fall stadens. Arbeten med murens och befästningarnas vidare utbyggnad pågingo även under 1400-talets senare del och för dessa kostnader svarade staden. Genom stormning hade denna befästning aldrig erövrats. Engelbrekt och Karl Knutsson hade genom överrumpling lyckats taga sig in genom Söderport. Konung Kristiern hade 1471 tillbakaslagits, konung Hans hade genom en fredlig överenskommelse 1497 fått staden i sin makt, och Kristiern II 1520 genom ett politiskt undermineringsarbete. Utom de båda tornen på Riddarholmen finnas nu ej längre några spår av dessa befästningar synliga ovan jord, men genom de äldsta Stockholmsbilderna få vi dock en föreställning om den medeltida stadens bistra utseende, med ringmurar och porttorn (fig. 56 och 57). På Saltsjösidan låg en hel rad torn. Längst i norr (bredvid slottets örtagård) — där telegrafhuset nu ligger — befann sig ett torn; efter detta följde, längs stranden söderut sex. Söderbro försvarades av två kraftfulla porttorn, ett yttre och ett inre, och sedan följde de åt Mälarsidan liggande tornen: Buccatornet, Pulvertornet, Västra tornet, Gråmunketornet, som försvarade den bro, som från Gråmunke-holmen ledde till den egentliga staden, Draktornet, Lejontornet och de tre, som skyddade staden mot norr: den inre Norreport och de två porttornen på Helgeandshol-

396Fig. 57. Det s. k. Birger Jarls torn på Riddarholmen, ett försvarstorn från medeltidens slut uppfört av gråsten och tegel, senare påbyggt. Wrangelska palatsets södra runda torn är till sina nedre delar ett liknande försvarstorn från samma tid. Liksom i de under Vasatiden uppförda försvarstornen bl. a. rondellen vid Söderport täcktes det stora runda kanonrummet i bottenvåningen av ett tunnvalv, som vilade på en mittpelare.men. Och på stadsholmens norra sida låg det mäktiga slottet Tre kronor. De viktigaste tornen voro naturligtvis de vid de tre broarna, Norr- och Söderbro samt Gråmunkebron, ty nycklarna till dem — och Draktornet — innehades av särskilda, i ämbetsboken upptagna förtroendemän bland stadens borgare. (Se kartan fig. 64 vid slutet av boken.)

Huruvida tornen även i fredstid voro bestyckade med kanoner eller »byssor», är ovisst, och det förefaller, som om dessa byssor i fredstid varit förvarade i ett särskilt »byssehus», vars läge jag ej funnit angivet. Detta bysse-hus, som således varit stadens arsenal, omtalas bl. a. den 1 juni 1476, då borgmästaren i rådets närvaro överlämnade nyckeln till byssehuset till rådmannen Olof Mattsson. Förtroendet ansågs tydligen stort, ty nycklarna till de dock så viktiga porttornen förvarades av lägre borgare; men här ansågs en medlem av rådet vara behövlig. Den så att säga tekniska chefen för byssehuset var troligen den stundom omnämnde »byssemästare», vilkens uppgift, såsom namnet anger, i främsta rummet var att i krig vara chef för stadens artilleri, men förmodligen ock att i fredstid hålla vård över byssorna. Redan i borgmästarräkenskaperna från 1431 (eller 1434) omnämnes en Johan byssemästare, vilken tyckes ha haft lön på stat: »Item Johan Byssemästare 3 mark, som honom brast i hans lön för byssorna.» En hans underhavande, Helmik bysseskytt, omtalas samma år, och förmodligen är det samme man, som 1440 stigit till byssemästare. Helmik byssemästare bad då rådet om hjälp och erhöll 5 mark, men avled kort därefter, ty borgmästarna utanordnade dels 4 mark till »Heliniks be-gängelse, då han jordades», dels 1 % mark »av hans lön»

398Fig. 58. En av bakladdningskanonerna (skerpentin) från Riddar-holmsskeppet med lavett (»bössaställning») av ek och järngaffel (»micka»), kring vilken pjäsen vid uppställningen var rörlig.

till hans änka, Byssemästaren hade således fast lön av staden, och att någon dylik ej upptages i skotherrarnas och kämnärernas räkenskaper under 1460-talet kan bero därpå, att lönen utbetalades ej av dem, utan av borgmästarna, vilkas räkenskaper för denna tid icke äro bevarade. Då skotherrarnas och kämnärernas räkenskaper börja, med 1460, fanns dock fortfarande en bysseinästare, och 1465 gåvo skotherrarna 3 mark till Mattis bysseinästare samt året därpå 2 mark för att han för dem skulle inköpa svavel. I ämbetsboken finnes dock ingen bysseinästare upptagen, ehuru platsen tydligen betraktades såsom ganska viktig. Under byssemästaren stodo »bysseskyttar», av vilka flera omtalas i handlingarna. Huruvida dessa hade tjänst såsom sådana även i fredstid eller huruvida de anställdes först vid krigsfara, framgår icke av handlingarna.

Att stadens arsenal av dylika byssor varit ganska stor antydes måhända därav, att man ett par gånger kunde låna ut några; så skickade man den 23 februari 1487 två byssor till Svante Sture vid Stegeborgs belägring, och den 1 augusti 1492 lånade man ut till skeppar Olof fyra

399av stadens stenbyssor för en resa till Lübeck. Å den andra sidan köpte man under oroliga tider in dylika. Så betalade skotherrarna 1464 åtta mark för »en stor byssekamera», och av den tyska skotherrens räkenskaper för 1467 framgår, att han betalat 10 V2 mark till »smeden» för fyra byssor.

Till stenbössorna eller »blidorna» användes stenkulor som projektiler. För en »skock» (=60 stycken) betalades 1436 8 mark; 210 byssestenar inköptes vid detta tillfälle. Kammarbyssorna voro av järn. I det märkliga skeppsfyndet i Riddarholmskanalen påträffades icke mindre än tre artilleripjäser av det sistnämnda slaget med tillbehör från 1400-talet. Själva eldrören, som vila i en rännformig urtagning i den kraftiga lavettagestock-en, utgöras av sammanfogade smidda järnband. Bössorna voro bakladdningskanoner med lösa krutkamrar som stoppades in i rörets bakända och hölls fast med en järnkil. På ett av eldrören finnes bössmedens bomärke bevarat. Ibland götos emellertid eldrören eller banden av vilka de äro sammansatta. 1463 betalade skotherrarna en mark till Botvid grytgjutare, »då han for till min herre konung till Västerås att stöpa bössor». »Bysseställ-ningen» förfärdigades däremot av timmermän och var mycket billig. 1431 betalade borgmästarna 4 öre för 2 bysseställningar. På den av ek förfärdigade lavetten till en av Riddarholmsskeppets kanoner finnes en inbränd stämpel med stadens krona, Stockholms lilla sigill, som användes under 1400- och 1500-talen. Denna kanon har sålunda varit i stadens ägo och förmodligen har hela skeppet varit stadens. Den lösa kammaren utgöres av en cylinder av järn med handtagsbygel. I cylindern anbringades krut och kula av bly. Och sedan den laddade

400Fig. 59. Detalj av bakladdningskanon frän Riddarholmsskeppet visande laddningsanordningen. Lavetten med bakändan av eldröret och den här inskjutna och fastkilade krutkammaren. Pä lavetten är (längst t. h.) inbränd cn krona, Stockholms lilla sigill och märke.

krutkammaren förts in i sitt läge hade man endast att sätta luntan till fänghålet. Projektilerna voro sålunda av bly. I Riddarholmsskeppet anträffades också ett slags kartescher, strutformiga av trä tillverkade pjäser, fyllda med flintskärvor, samt ett antal cylinderformiga trä-pluggar, använda som förladdningar (fig. 58—60).

Viktigast för byssan var naturligtvis krutet eller »pulvret», som det då kallades, vilket dels införskrevs utrikes ifrån, dels tillverkades här av särskilda, av staden anställda »pulvermakare». Så inköpte man 1477 »pulver» och pilar i Lübeck och betalade i utbyte % läst koppar. Men redan 1463 — och antagligen förut •— fanns en

26 — Stockholm vid 1400-talets slut

401puivermakare i Stockholm, ty detta år talas i skotherrar-nas räkenskaper om tornet, där »Hans Slesiger gjorde pulver uti», och 1468 betalade kämnärerna ut 5 mark till »pulvermakaren» mäster Berndt, vilken omtalas även 1469 och 1470. Den 28 september 1478 anställdes en ny puivermakare, Anders, som då »sade staden sin tjänst» till pingstdagen mot den höga lönen av 24 mark och fri kost. Han efterträddes den 9 maj 1481 av Jacob puivermakare, som då gjorde »sin ed på helgedomarne, att han skall vara borgmästarne och rådet hörig och lydig och vara staden huld och trogen och med sitt ämbete rättrådig i allehanda måtto, som honom bör å sitt ämbetes vägnar. Därför skall han om året hava 30 mark reda penningar och 12 alnar leydskt». Han sade då staden sin tjänst i sex samfällda år. Möjligen stod han kvar ända till den 7 april 1489, då rådet antog Mickel till puivermakare, också mot en lön av 30 mark om året, men blott 10 alnar leydskt. I sammanhang därmed bestämde rådet, att Mickel skulle »fara ut av det huset han nu uti bor och in uti stadens torn västan mur nedanför Ivåkbrinken»; skulle han lida någon skada »till liv eller lemmar», lovades honom fritt bröd till döddagar. Denna utfästelse tyckes Mickel särskilt hava hållit på, ty året därpå, den 18 mars, infann han sig ånyo inför rådet och begärde »sitt fria bröd i sin livstid av staden, om så kunde hända, att han vore i stadens resa och bleve lytt eller lam i någon måtto, att han ej sedan blev utskjuten på gatan som en annan allmoseman». Till svar härpå upprepade rådet sin förut avgivna försäkran, och möjligen blev Mickel verkligen invalid — yrket var ju ganska livsfarligt. Han omtalas nämligen 1.499 såsom ännu levande, men åtminstone den 17

402Fig. 60. Ammunitionsbalja av trä från Riddarholmsskeppet. Den var vid upptagandet fylld av kanonkulor, förladdningsproppar samt ett slags unika kartescher, tillverkade av trä och kiselstenar.

februari 1494 — troligen redan 1492 — fanns en annan pulvermakare, Tydecke, till vilken vi sedan skola återkomma. Mickel var den förste pulvermakare, som kom i åtnjutande av hedern att uppföras i stadens ämbets-bok. I denna finner man nämligen 1489 honom såsom »stadens pulvermakare», likaså 1490 och 1491. Nästa år, 1492, och de följande åren under 1400-talet hade staden, av ämbetsboken att döma, ingen pulvermakare på stat. Det är väl därför antagligt, att Mickel redan under detta år upphört att göra tjänst. Däremot finna vi i ämbetsboken 1492 två rådmän såsom »föreståndare» för »stadens pulver och byssehus», och dessa föreståndare återkomma under århundradets återstående år. Att platsen

403ansågs viktig framgår av de båda föreståndarnas sociala ställning. Möjligen hade någon explosion inträffat, då Mickel pulvermakare skadats och efter vilken man ansåg en ökad tillsyn behövlig.

1493 kallas de båda förtroendemännen föreståndare »för pulverhuset och byssehuset», vilket antyder, att husen voro två olika. Var byssehuset legat, vet man, som sagt, icke. Men redan 1463 tillverkades krutet — såsom vi nyss sett — »i tornet», och 1489, då Mickel pulvermakare antogs, förständigades han att flytta från sin dittills innehavda bostad till »stadens torn västanmur nedanför Kåkbrinken». Tornet låg således vid den nuvarande Kåkbrinken ungefär mittemellan Lilla och Stora Nygatan.

Ingredienserna i krut voro, som bekant, salpeter, kol och svavel, och av dessa ämnen fanns egentligen endast kol inom landet; de båda andra togos från utlandet. Redan 1436 inköptes salpeter för icke mindre än 40 mark och 1468 svavel för något över 9 mark; det kostade då 1 öre skålpundet. De tre ingredienserna blandades vid beredningen i ett tråg — ett dylikt inköptes 1468 för byssemästarens räkning för 1 % örtug — och därvid skulle massan fuktas med brännvin. Efter vad det förefaller var det på denna väg, som brännvinet gjorde sitt intåg i vårt land. Av räkenskaperna från 1460-talet framgår tydligt, att det då ännu ej användes till förtäring. För festerna inköptes öl och vin i väldiga kvantiteter, men aldrig brännvin — t. o. m. för »äggsupen» användes vin — och de »drickspengar» in natura, som man gav åkare och dragare, voro alltid öl, aldrig brännvin. Men mot århundradets slut ändrades smaken, och den, som verksamt bidragit härtill, synes ha varit den

404nye pulvermakaren Tydecke. Förmodligen hade han, då han tillredde sitt krut, kommit att smaka på brännvinet och funnit det uppkryande, hans goda vänner hade tyckt detsamma, och så började brännvinet att fukta icke blott krutet utan också struparna. Utom kruttillverkningen slog sig Tydecke nu också på tillverkning och försäljning av brännvin och fick i detta fall två kompanjoner eller konkurrenter — vilketdera känner man icke. I början av 1494 tilldrog sig emellertid denna kommers rådets uppmärksamhet, och den 17 februari förekallades »Tydecke pulvermakare, Hans pansarmakare och Anna Ketken, och efter vår herres och hövitsmans befallning förbjöds dem att bränna eller sälja något brännvin här i staden». Väl skulle de få bränna fulla tunnor för kruttillverkningen, men eljes »må de det ej bränna eller här sälja brännvin» vid 12 marks böter. Detta förbud tyckas de likväl icke ha ställt sig till efterrättelse, ty fyra år därefter togs frågan ånyo upp i rådet, och tillverkningen och försäljningen gjordes då till ett monopol. Den 2 juni 1498 beslöt nämligen rådet, att »Kort flaskedragare skall hålla och skänka bränt vin här i staden och göra där stadens rättighet utav till stadens pulverhus, så mycket därtill behöves och så ofta behov göres, och skall ingen annan skänka eller bränna vin i staden utan allenast Kort, och bjöds kämnärerna, att de skulle förbjuda enom och varjom vid sina tre mark att sälja eller skänka bort bränt vin, de som till förene det brukat och uppehållit, och därmed gav Kort staden kvitt allt det arbete, som han åt staden arbetat hade i detta förlidna örlog och tvedräkt». Såsom härav framgår, fick Tydecke hädanefter ej ens bränna för kruthusets behov, utan skulle mottaga det för kruttillverkningen behövliga

405brännvinet från Kort flaskedragare. Denne åter förvärvade det tydligen ganska inbringande monopolet på följande villkor: 1) att gratis förse kruthuset med dess behov, 2) att efterskänka den fordran, han hade hos staden. Ännu den 20 juli 1507 hade Kort svarvare -— såsom han då kallas — ensamrätt att försälja brännvin. Tydecke hade förmodligen blivit avsatt samtidigt med det att Kort fick sitt monopol, och antagligen hade han gjort sig skyldig även till några andra än den här nämnda förseelsen. Ty något nykterhetsintresse låg knappast bakom rådets beslut. Ett dylikt intresse fanns knappast under 1400-talet, och äldst gick brännvinet under den skyddande förklädnaden av medicin, »aqua vitæ», livsvatten. Om dess verkan kan man få en föreställning genom en dom, som finnes i en senare tänkebok (1514). Jacob smeds hustru hade blivit sjuk, och för läkarvården vände sig Jacob då — icke till en bårdskärare, utan — till Henrik pulvermakare samt betalade honom 5 mark i läkararvode. Henrik pulvermakare gav henne då brännvin, men »strax han hade givit sin första dricka, blev hon död», och Henrik pulvermakare dömdes nu av rätten att återbetala halva läkararvodet. Vid denna tid hade pulvermakaren således återtagit sin befattning med brännvinet.

Från brännvinet vända vi tillbaka till stadens försvar. Detta sköttes, som sagt, av byssemästaren och bysse-skyttarna, men även av stadens borgarbeväpning eller »vården». Om dennas skyldighet att försvara staden innehåller stadslagen dock intet, väl därför att denna skyldighet ansågs självfallen, och även övriga källor till stadens historia äro på denna punkt tysta. En mängd burspråk handlar väl om vården, men om denna endast

406Fig. 61. Riddarholmsskeppet, sett mot fören. 1 förgrunden masthålet i det kraftiga kölsvinet. Fartyget sjönk i Riddarholmskanalen under 1400-talets senare del, där det påträffades och utgrävdes 1930.

såsom polis och brandmanskap. Vi veta således intet om dess organisation i krigstid, om borgarbeväpningens indelning och befäl. Högsta myndigheten över det väpnade borgerskapet hade väl de båda borgmästarna, men att

407de utövat något direkt krigsbefäl förefaller icke troligt, och de två vårdsättare, som upptagas i ämbetsboken ända från 1419, synas endast ha haft civila uppgifter. Men krig — så ofta de än förekommo under medeltiden — voro dock exceptionella tilldragelser, och det är väl därför sannolikt, att man då utfärdat särskilda bestämmelser. I regeln stodo ju slottet och staden på samma sida i ett krig, och det är därför åtminstone möjligt, att borgerskapet då ställts under slottsherrens kommando. Från en senare tänkebok, 1520, kan man möjligen få en upplysning, som kastar något ljus även över praxis på 1400-talet. Den 23 juli — således över en månad före stadens kapitulation — »samtyckte dessa gode friborne män Monges Gren, Per Elandsson, Klaus Kyle med borgmästare och råd desse efterskrivne för hövitsmän och skickemästare (befäl) över staden, (nämligen) av slottet: Axel Ryning och Balzar, av rådet och menigheten: Monges Persson och Arend Kupper». Här möta vi således ett av slottet och rådet gemensamt förordnat befäl. Och en annan uppgift möta vi i de Palmskiöldska utdragen ur 1521 års förlorade tänkebok. »Stadens fännika» antvardades då av borgmästare och råd till mäster Örjan buntmakare, »och lovade menigheten, att de skulle stå fäste med liv och makt, var behov vore och dem bliver tillsagt». Antagligen hade rådet även förut, då staden belägrats, förordnat särskild befälhavare för borgarbeväpningen, ibland med och ibland utan samverkan med slottet.

Om borgarbeväpningens utrustning ge oss burspråken några upplysningar. 1482 bestämdes, att var och en, som »gick i vård», skulle hava »sköld, hatt, pansar och armborst». Särskild vikt tyckes man hava lagt vid pansaretFig. 62. Block av ek och masur frän Ftiddarholmsskeppct. Blocken hade som synes samma form på 1400-talet som i vår tid.

eller harnesket, och 1459 påbjöds, att var man skulle hava sitt harnesk redo, »dag och natt, evad varda kan»; 1462 tillades, att »den det ej haver, han köpe sig harnesk». Denna del av utrustningen var nog den dyrbaraste och därför svårast att anskaffa för den, som ville bliva borgare. De olika skråna tyckas därför ha köpt in dylika harnesk, som sedan av skrået utlånades till bröderna i yrket. Varje smed, skomakare o. s. v., som ville bliva mästare och därmed borgare, måste därför till skrået betala en viss avgift, s. k. harneskpengar, till något olika belopp i olika yrken. I köttmangarnes skrå angives blott avgiften, men ej beloppet, i murarnas och skräddarnas var det 1 mark, i smedernas 2, i de förnäma guldsmedernas 6, och — egendomligt nog — skulle även de mera plebejiska dragarna betala »sex mark till harneskpenningar, som inläggas skall i ämbetsbössan, staden

409och kompaniet till uppehälle, som tillbörligt är». Svärd omtalas — märkvärdigt nog — icke bland vapnen, men däremot armborst, med vilka de från murarna kunde beskjuta fienden utanför dessa. Inköpet av ett armborst var en jämförelsevis billig affär; 1469 kostade ett dylikt, enligt kämnärsräkenskaperna, endast 12 öre. Pilar tyckes staden ha bestått, och i räkenskaperna förekomma ofta inköp av dylika. De voro ganska billiga; 1465 kostade fyra tolfter pilar blott 8 örtugar. Sköld behövde vårdmannen för att skydda sig mot de pilar, som riktades mot honom, då han från sin glugg avsköt sitt skott. För bysseskyttarnas skydd uppsattes större s. k. »skärmar». Slutligen kan tilläggas, att staden även hade fartyg, som användes för stadens försvar. Redan på 1300-talet hade staden utrustat fartyg för krigståg, och enligt några bevarade räkenskaper från 1430-talets början utbetalades då pengar till Olof Stut, som »timrade stadens skepp». Kanske är det en tillfällighet att utgiftsposten omedelbart efter denna upptar kostnader för tre bysseställningar. Under 1400-talets senare del skymtar i bevarade räkenskaper och handlingar flera olika fartyg, som staden ägde och som användes för stadens försvar vid de många striderna om Stockholm eller för färder med stadens delegerade vid de politiska överläggningarna, framförallt unionsmötena i Kalmar, för transport av trupper, som staden utrustat, eller för fraktfart. På 1460-talet fanns sålunda en skyttebåt, och 1471 byggdes av staden en ny större skyttebåt. På 1460-talet omtalas också »pråmen», som borgarna i Stockholm lät bygga »att vaka med omkring staden, då biskop Kettil och bönderna låg här utanför». Det var sålunda under den Oxenstiernska släktkoalitionens uppror motKristiern I. Pråmen användes emellertid även för fraktfart. Bardsan slutligen användes huvudsakligen för fraktfart. Men ibland utrustades den också för andra ändamål. Med stadens bardsa reste Sten Sture på sommaren 1474 till unionsmötet i Kalmar under eskort av krigsfolk. Fartyget var försett med kanoner och annan utrustning. XIX

BROTT OCH STRAFF

Rådets huvudsakliga uppgift var att skipa rätt såväl i civilmål — husköp, arv m. m. — som i kriminalmål. För kännedomen om Stockholmslivet under denna tid äro naturligtvis de senare av större intresse. Men då man läser brottsmålsprotokoll, gör man sig lätt skyldig till en missuppfattning, till föreställningen att tiden eller orten i fråga stått på en särskilt låg moralisk ståndpunkt, och man glömmer — ofrivilligt — ofta, att man här blott får kännedom om skuggsidorna, under det att ljussidorna icke komma fram. Under olika tider ha för övrigt brotten varit olika, och de i våra dagar så talrika förskingringarna voro under medeltiden, praktiskt taget, okända, likaså förfalskningar; när de någon gång förekommo, gällde det mått och vikt. Vissa sedlighetsbrott, som numera aldrig komma inför domstol, beivrades under 1400-talet mycket strängt och belades med hårda straff. Andra medeltida brott — olaga köp, »tu ämbeten» m. fl. — äro nu inga brott alls. Däremot är det nog obestridligt, att slagsmål, dråp och tjuvnad i proportion till folkmängden varit vida flera i 1400-talets Stockholm än i våra dagars. Orsaken kan också delvis angivas. Tjuvnadsbrotten berodde nog i en mängd fall på dendå mer än nu stora och allmänt utbredda fattigdomen och den talrika lösa befolkningen, slagsmålen och dråpen på den dryckenskapslast, som var tidens svåraste lyte. Fylleriet, som nu är straffbart, var då straffritt, och de nu så vanliga fyllerimålen voro då okända. En Simon Petersson, som varit redlöst drucken, hade under ruset fallit i sjön och påstod, när han kommit på det torra, att en man vid namn Horn frånstulit honom 3½ örtug. I tänkeboken (den 4 juni 1492) refereras målet på detta sätt: »Samma dag stod Simon Petersson i Fittja och tilltalade Horn om att han honom hade avrövat 3 ½ örtug på ljusa dagen mellan ett och tu.» Ett stycke längre ned fortsätter tänkeboken: »Och samma tid vederkändes samme Simon Petersson förenämnde, att han var svårliga drucken, så att han ej visste, huru han kommit i sjön.» För ingendera angives något straff. Horn — mot vilken anklagelsen ju, åtminstone till hälften, tagits tillbaka — gick naturligtvis fri. Men ej heller Simon Petersson, som varit redlöst berusad och under ruset kommit fram med en ärerörig beskyllning, tyckes ha fått något straff.

Vid bedömandet av brottens straffbarhet hade man icke samma uppfattning som i våra dagar, och ett lösligt, i ett gräl framkastat okvädinsord kunde därför straffas strängare än kroppsligt övervåld. Ty för okvädinsord voro medeltidens människor mycket känsliga, och stadslagens rådstuvubalk (§ 31) förser oss med en hel följd av dylika. De äro — som man kunnat vänta — ej vackra, men böra här dock anföras: »Dessa äro de ord, för vilka skall bötas: förvunnen tjuv, förvunnen mördare, förvunnen ljugare, förvunnen häriansson (skökoson), förvunnen mordbrännare, förvunnen hundsivioson (son av enhynda), förvunnen träl, om han är fri; eller (om man) kallar en god kvinna förvunnen horkona eller förvunnen sköka eller förvunnen trollkona eller förvunnen fordäda (trollkona).»

Böterna voro relativt höga. Den, som — heter det i stadslagens nyss citerade paragraf — med två mäns vittnesbörd blir förvunnen att ha brukat okvädinsord, bötar 12 mark. I verkligheten var straffet i vanligaste fall likväl blott sex. Paragrafen tillägger nämligen, att om en anklagad begagnat något av de nämnda okvädinsord, »och är ej med detta ord förvunnen», skola böterna bliva hälften mindre. I de oftast förekommande fallen dömde rådsturätten blott till sex marks böter, därvid nästan alltid utan motivering, utan angivande av okvädinsordet och utan anförande av något föregående vittnesförhör. Målen voro ytterst talrika, och jag behöver här blott anföra några exempel: »Bengt Kog saker 6 mark för okvädinsord, han gav Långe Gregers» (7 maj 1474), »Nicolaus skrivare saker 6 mark för okvädinsord, han gav Arvid Olsson» (10 november 1477) — dessa äro typiska relationer av dylika domar, i vilka de straffbara skymforden ej nämnas. I några införas dock dessa. Den 10 mars 1483 dömdes Mickel Jönsson Rauka till 6 marks böter, därför att han kallat »Margareta med munnen» en »trollkona». Den 22 januari 1480 vittnade två borgare, gamle Hans bagare och Tomas bagare, — här är således även vittnesförhöret angivet — »det Mickel bagare slog Paval Paale bagare under ögonen med en bägare öl och kallade honom en tjuv: du haver vunnit ämbetet som en tjuv.» Paval Paale blev icke svaret skyldig. Han stack Mickel bagare i bröstet. Mickel bagare fick böta 6 mark för de okvädinsord, han gav Pavel Paale, men densistnämnde dömdes att böta 24 mark för knivhugget. Ett tredje exempel: »Birgitta, Jenis murmästares hustru, saker 6 mark, ty hon kallade Egerd skomakares hustru en hora. Tenetur (= är skyldig) 2 mark, (Jenis murmästare) skall för saköret (d. v. s. de 2 mark, som ej inbetalats) mura i Siskaburen» (den 15 juli 1480). Hustru Birgitta hade redan förut (den 4 juli 1478) blivit dömd till 6 marks böter, därför att hon på samma sätt titulerat en annan borgarhustru, vilken också fick plikta 6 mark, därför att hon till gengäld kallat Birgitta en »slyna» — ett skymford, som dock ej finnes upptaget bland stadslagens katalog på straffbara uttryck, men tydligen av rätten ansågs likvärdigt med dessa.

I intet av de nu anförda fallen hade dock ordet förvunnen använts. Skillnaden mellan en »tjuv» och en »förvunnen tjuv» synes oss väl mycket minimal, men under 1400-talet tyckes man hava lagt en för oss oförklarlig vikt vid ordet. Ofta satte man dock böterna till 12 mark, utan att därvid såsom skäl anföra, att ordet förvunnen begagnats. Den 26 april 1477 vittnade Olof Persson, att Karl Martinsson kallat Olof bältare »en horson och en förvunnen tjuv», men det andra vittnet förklarade, att han väl kallat Olof bältare skökoson och tjuv, men att han icke begagnat ordet »förvunnen». Karl Martinsson dömdes likväl till 12 marks böter, ehuru lagen fordrade två vittnen att intyga brottet, och här var det blott ett; av referatet att döma borde böterna således blott ha blivit 6 mark. Kanske botade han 6 mark för vart och ett av de två okvädinsorden. Även om ordet förvunnen alls icke förekom, kunde straffet bliva 12 mark. Den 15 september 1477 erkände skomakaren Laurens Skotte, att han sagt till Olof Mattssons hustru:»det var en stympare dig hade senast i famn». Ehuru ordet förvunnen icke begagnats, dömdes han likväl till 12 marks böter. Den 7 juni 1479 förkommo två dylika mål. Peder fiskare, som kallat Jöns Jönsson från Sigtuna »hästetjuv», fick plikta 12 mark, men Henrik vinman, som kallat en annan, vilken också hette Henrik vinman, »tjuv och horson», dömdes till 24 marks böter — väl 12 för vardera tillmålet. I intetdera fallet åberopas några vittnen, och i intetdera omnämnes ordet förvunnen. Och i andra fall straffades ej varje skymford särskilt. Den 10 december 1481 intygade två vittnen, att Nils Jönssons hustru kallat Olof Andersson »tjuv, skalk och skökoson». Men hon — eller rättare hennes man — fick blott plikta 12 mark för alla tre okvädinsorden. I ett tredje fall, ²⁹/₁₁ 1479), fick ordet förvunnen giva utslaget. Jakob Camp hade kallat Ragvald Andersson »en förvunnen skökoson» och »en dagstjuv». För det förra skymfordet pliktade han 12 mark, för det senare blott sex. Härpå finnas även andra exempel.

Kunde brottslingen ej erlägga bötessumman, skulle han enligt stadslagen »vid stocken slagen varda», men icke behöva fly staden, så framt han ej ånyo blev med samma brott beslagen. Någon gång kunde man dock direkt döma till »stupan». Så erkände en kvinna, Elsaby, dotter till Örjan Nyman, att hon givit Per skinnares hustru det kvinnor emellan så ofta begagnade skymfordet, och sedan saken ytterligare styrkts av sex vittnen, beslöt rådet, att hon skulle »slås till stupan». Man dömde även direkt till förvisning från staden. Detta straff drabbade en kvinna, som blott kallas Anna, för »en okvädins mun på Erik Ragvaldssons hustru på Norrmalm» (den 5 maj 1487).

Ofta blevo straffen högre än 12 mark. Så dömdes (den 26 augusti 1476) en Nils, Sverkel fiskares broder till 48 marks böter, därför att han hårdragit skotherren Laurens Laurensson, som följande år utsågs till rådman, och kallat honom »en förvunnen horson». Övervåldet hade nämligen skett under Laurens Laurenssons ämbetsutövning som skotherre. Men den 8 juni 1478 dömdes Nils Kylmerawta till 60 marks böter, »ty han kallade Bertil Mickelson, borgare i Åbo, tjuv». Här var det blott ett enda brott, och skymfordet var ej »förvunnen tjuv». Ännu strängare var det straff, som tillämpades vid en annan falsk beskyllning. Den 23 juni 1477 åtalades Sigrid, Jöns Boks hustru, därför att hon kallat Ragnhild Grågås »kätterska, så att hon och hennes dotter ha legat med en man». Men därefter avlade fem bönder ed på att Ragnhild vid Hölebo häradsting blivit frikänd för denna beskyllning. Rådet tyckes då ha tänkt att döma hustru Sigrid till döden, men på »dandekvinnors» bön unnades henne livet, och i stället förvisades hon ur staden; »kommer hon i staden igen, då skall hon stupas». Möjligen stödde sig domen på en annan paragraf i rådstuvubalken (§ 30): »var som ljuger mans ära av man eller kvinna böte 60 mark — — — orkar han ej boten, varde slagen till stupan och försväre staden och komme aldrig oftare i den, utan han varder halshuggen.» Men ej heller denna pragaraf stämmer här med motiveringen och straffet.

Enligt konungabalken (§ 12) var det strängare straff för den, som på »fogaten och alla rådmän» talade olovliga det »å deras heder går». Böterna voro här 40 mark. Den som — tydligen i en sak, som icke gick på heder och ära — »lastade» en borgmästare, skulle böta 20mark, 12 mark om han lastade en rådman eller en stadsskrivare. Talade någon i sittande råd lasteliga till fogaten eller en rådman eller stadens skrivare, voro böterna 40 mark; »orkar han ej boten, vare slagen vid stupan, så för den ena saken som för den andra i dessa mål, och fly sedan staden. Kommer han sedan i staden, miste sin tunga. Ljuger någon äran av dessa förenämnde män, så att rop kommer å honom, antingen inländes eller ut-ländes, böte 80 mark.»

Denna lag tillämpades flera gånger. Den 21 juni 1475 fick Laurens timmerman böta 40 mark, därför att han i gillestugan »talat olovliga» på allt rådet, och den 15 oktober 1492 dömdes Olof Andersson till 24 marks böter för de »okvädinsord, han gifvit kämnären i stadens ärenden». Måns Björnsson pliktade 40 mark för de okvädinsord, han gav borgmästaren, när denne »för rätta satt» (den 14 mars 1496) likaså Gudmund Drake för det »obekvämliga tal», som han inför rådet hade till rådmannen Olof Elofsson (den 18 juni 1498). En mera saftig bild av den tidens konversationston få vi i ett femte fall. Mickel bagare måtte ha haft någon kontrovers med kämnären Joan Svensson om en ko, och den 13 september 1484 intygade två vittnen, att de hört, »det Mickel bagare sagt till Joan Svensson i kyrkan (!): »Jag vanda-de icke (= jag skulle önska), att kon vore uti dig och att hornen sutte bak utav dig och ditt liv få en fallan-djävul, och skall jag än kläda därför fyra stegel.» För det han »undsade Joan Svensson kämnären», dömdes han till 40 marks böter och så till 12 mark i tveböte för det olovliga talet, som han hade till Joan Svensson. En liknande kulturbild ger oss tänkeboken för den 18 december 1486. Två vittnen intygade då, att Henrik skin-

418näres hustru sagt till rådmannen Arvid Olsson: »Känner du mig icke, så bit mig bak i arsin och tog sig i bakstaden och sade till Arvid Olssön: är du rådman, så kom i rådstugan.» För fruns tillmälen dömdes Henrik skinnare till 12 marks böter, och därjämte fick han böta 40, därför att han själv inför sittande rätt okvädat Arvid Olsson. Ännu hårdare straff fick unge Anders Persson västan mur, ehuru man icke riktigt får reda på förbrytelsen. Den 12 augusti 1499 blevo fogden och rådet ense, »att kämnärerna skola undervisa Anders Persson innan nästkommande måndag, vad han vill med vilja giva 80 mark eller rymma riket för de ord, han talat

hade till Knut Jensson i gode mäns närvaro,---

och bjöds honom därtill vid sitt liv och gods att tukta sin mun till höviskhet». Knut Jönsson var rådman, och Anders Persson synes ha »ljugit» något synnerligen svårt på honom.

Ännu ett fall kan anföras, vilket tillika ger oss en kulturbild, huru det gick till vid en gillestämma i skin-narämbetet. Den smädade var skinnarhustrun Katrina. Den 3 juni 1489 vittnade fem skinnare inför rådet, »att de hörde av Albrekt skinnare, det han sade för hela ämbetet, att vad skall hon i vårt ämbete göra; hon vart av kämnärerna upptagen på Norrmalm med herr Ketil-björn i Ed och gav lion strax kämnärerna 10 mark, och 10 stå än igen, som hon utgiva skall •— ---Och tillförene i fastan vittnade allt ämbetet detsamma, att de det av honom hörde i deras kompani, att han sådana ord hade på Katrina, Olof Skinnares hustru. Vilket tal förskrivne Albrekt Skinnare tillstod och ej försvärja kunde. Därmed stod förskrivne hennes bonde (upp) och värjde sin hustru för sådant tal och den gärning, han

419Fig. 03. Stadens stenar, »vilka horkonor i forna tider måst bära till tullporten». Det skymfliga straffet att naken vandra genom staden med dessa stenar hängande i kedjorna över axlarna var också ett plågsamt kroppsstraff, när de tunga stenarna för varje steg slogo mot kroppen och kedjorna skuro in i axlarna.

henne uppenbarligen tillagt hade, och än tredskades förskrivne Albrekt och ville ej förbedja honom eller henne för deras homot (= förolämpande). Därmed äskade de rätt av honom, vad som lagen kunde giva dem för deras homot.» Albrekt Gultorp skinnare dömdes då att betala 60 mark.

Från okvädinsorden vända vi oss till sedlighetsbrotten. På landsskapslagarnas tid behandlades dessa i kyrko-balken. Men i följd av det andliga ståndets motstånd fick varken landslagen eller stadslagen någon kyrkobalk, och i Stockholm begagnade man därför Upplandslagens

420kyrkobalk, vars § 15 bl. a. även behandlar dylika brott. Bestämmelserna äro ovanligt milda -— tre à sex marks böter. I stadslagens giftermålsbalk hade man emellertid fått in straffen för sedlighetsbrott, och i motsats till Upplandslagen voro dessa oerhört stränga. Den, som »lockade» en mans dotter, som var mö, skulle böta 40 mark och nödgas fly staden, så vida icke målsäganden (kvinnans målsman) bad för honom. Han ägde dock rätt att värja sig med en tolvmannaed (§ 3). Några straffbestämmelser för honom, så vida kvinnan ej varit mö, funnos däremot icke.

Ännu strängare än bestämmelserna om mökränkning var lagen beträffande horsbrott (§ 10). Om en hustru gjorde hor och den äkta mannen med sex vittnen tog henne inne, så hade hon förgjort sin morgongåva, och den äkta mannen hade rätt till bägge de brottsligas liv. Ville han i stället taga böter, skulle de brottsliga böta 40 mark, hälften var, samt 13 mark och 8 örtugar till biskopen. Likväl ägde endast den förfördelade parten rätt att väcka talan mot den andra. Gjorde ogift kvinna hor med gift man, hade den senare förgjort sin andel i det oskiftade boet efter hustruns död, och båda de brottsliga skulle böta enligt vad förr sagts. Förmår han icke böta — heter det — »tha skal snæra læggias um skap hans ok a hona stadzens stena, swa skal hon (och) han um stadhen ledha ok sidhan stadhen forsværia.» Om en av dem erlägger böter, skall han vara straffri, men stadens sven skall leda den, som ej erlagt de honom eller henne ådömda böterna, genom staden. För detta »arbete» skall svennen av staden erhålla en halv mark.

Dessa i och för sig, särskilt i jämförelse med Upplandslagen, mycket stränga bestämmelser, tillämpade

421rådet i Stockholm nästan ännu strängare, och i flera fall utdömde det straff utan att därvid hava stöd i någon lagparagraf; möjligen hade dock magistraten •— ehuru någon anteckning därom icke bevarats — fått riksrådets tillstånd till en dylik lagskipning. I varje fall var rådet mycket intresserat för sedlighetstillståndet i huvudstaden och utsåg —- kanske varje år, ehuru saken blott några gånger antecknats — vad vi skulle säga en sedlighetspolis eller en nämnd av ofta fyra, ibland två borgare och två, ibland fyra borgarhustrur från vart och ett av stadens fyra kvarter, vilka skulle gå från hus till hus, varje avdelning i sin fjärding, och »rannsaka efter de pigor, med barn äro» eller — som det också skrives — »att mjölka pigorna, som sig hava låtit locka». Om med »piga» här blott menas tjänarinna i huset eller om ä\en de ogifta borgardöttrarna varit underkastade en dylik rannsakan, är ej rätt klart, troligen blott de förra, ehuru man förmodligen ej gjorde någon skarpare skillnad på pigor och åtskilliga hantverkardöttrar. Första gången en dylik nämnd omtalas i tänkeboken är den 7 juli 1477, då blott resultatet av den förut tillsatta nämndens rannsakning meddelas: »De dandekvinnor, som rannsakade östantill om pigor, sade, att Anders Jenssons piga hade mjölk i spenarna. Innan mur: Birgitta Spess piga, Joan skräddares piga, Nic. Hermanssons kvinna, item en kvinna i Hjelmekes hus. Västra kvarteret: Mickel kött-mangares piga, lille Anders tornväktares piga.» Nästa gång, i januari 1478, har tänkeboken däremot upptagit namnen på dem, som av rådet erhållit detta företroende-uppdrag, däremot icke någon redogörelse för de rön, som nämnden vid sin inspektion gjort. Att rannsak-ningen likväl lett till nedslående resultat, framgår av ett

422beslut, som rådet kort därefter, den 9 mars, fattade: »att vilken piga, som låter skämma sig efter denna tid, då skall hon varda ledd med stadstjänarna kringom staden tre resor, och bödeln skall gå före och leka i horn. Därmed skall hon försvärja staden och aldrig komma här igen, utan hon bliver laggift.» Något stöd i stadslagen hade ej detta påbud, och i tänkeboken omtalas heller icke något fall, då ett dylikt straff verkställts. Också i juni 1480 tillsattes en dylik nämnd, likaså i juli 1481, i juli 1485, i oktober 1487 och i april 1490. Vid det senare tillfället avlade borgarfruarna en utförlig rapport, först de två från östra fjärdingen: »Sade de för rätten, att dessa hade fakter därefter, att de voro med barn eller hade mjölk i deras spenar: Pigor: Skeppar Simons piga, tegelslagerens piga.» (Södra kvarteret); »och dessa hade fakter därefter, att de voro med barn: Pigor: i hamnen vid Korntorget en piga, den andra nedanför Anders Staffansson.» (Västra kvarteret): »sade de, att dessa hade fakter, att de voro med barn: Pigor: Frans skrivares piga, hustru Gertruds piga i badstugan, Henrik Kyles piga.» (Innan mur): »Pigor: Björns dotter på Myntet, Marita Albrekts med mjölk fanns, Marcus guldsmeds piga på brinken.» Sedan tyckes intresset för dessa rannsakningar ha svalnat, ty under 1400-talets återstående del har en dylik nämnd blott en enda gång (i juli 1494) antecknats. Något straff för de nämnda pigorna omtalas aldrig, men det är mycket möjligt, att de, företrädda av den musicerande bödeln, till allmän begabbelse måst vandra genom gatorna, möjligt också att de förvisats ur staden, ehuru stadsskrivaren ej ansett nödigt att i tänkeboken anteckna en

423dylik bagatell. För det »lösa folket», till vilket pigorna räknades, hade magistraten ej någon större hänsyn.

Något straff för lönskaläge fanns icke i stadslagen, annat än så vida det var förenat med mökränkning. Straffet för mannen var i så fall 40 mark. Dylika fall förekommo dock relativt ofta, och ej sällan lyckades den anklagade fria sig med en tolvmannaed. Några fall kunna här anföras. Den 14 april 1477 blev en »gäst», Jöns Mattsson, anklagad för mökränkning, men bestred på det livligaste beskyllningen och sade uppenbarligen inför rätten till Erik Jonsson, kämnären: »Så dö du dandeman, som hon var piga, då jag först hade värdskap med henne.» För detta lasteliga tal dömdes han till 40 marks böter och ålades av rätten att »låta komma dem före, som värdskap hade med pigan, förr än han hade barnet med (henne); kan han dem komma före, blive saklös; kan han det icke, då svare till saken.» Detta måtte emellertid ha lyckats för honom, ty efter de nu citerade orden, har stadsskrivaren sedan antecknat: »qvit», d. v. s. frikänd. Paval bagare, som (den 19 april 1480) blev anklagad för ett dylikt brott, friade sig med en tolvmannaed, i vilken hans egen hustru deltog. Vid ett annat tillfälle nöjde sig rätten med en sexmannaed. I de fall, då mannen fälldes, blevo böterna enligt lagen 40 mark, men var han gift, fick han därutöver böta 40 mark för horsbrott (så den 16 juli 1485). Enligt lagen skulle den, som gjort sig skyldig till mökränkning, utöver böterna förvisas staden, men denna straffgrad synes aldrig ha blivit tillämpad.

Med mökränkning synes man ha likställt även de mycket ofta förekommande fallen, då den förförda kvinnan födde barn. Något stöd i lagen hade denna tolkning

424icke, och i regel åberopade domstolen icke, att kvinnan varit mö. Domstolsutslagen ha vanligen blott denna form: »Frederik köpsven saker 40 mark, ty han gjorde en piga (med) barn». Mannen nekade mycket sällan, men enstaka gånger friade sig även här den anklagade med en tolvmannaed. Av dessa fall har endast ett något intresse, ty av referaret av detta mål får man snarast det intrycket, att den anklagade — trots tolvmannaeden — dock varit skyldig. Bengt klensmeds dotter hade fått ett barn, som hon — tydligen i förtvivlan — mördat, och den 2 juni 1484 stod hon inför rätta. Kämnären Joan Svensson sade då till henne: »Kvinna! Du står här uppå ditt liv. Säg sanningen, vem som fadern var till barnet du mördade.» Men upprepade gånger svarade hon: »Ingen var där fader annat än Jenis vägare». Den 5 juni förekallades hon ånyo och upprepade samma uppgift. Hon skulle då för barnamordet dömas till döden —• att å båle brännas — men på ärkebiskop Jakob Ulfssons och flera dandekvinnors bön blev rådet ense, att Kristin, Bengt klensmeds dotter, skulle »behålla livet», men dock icke bliva »onäpst», utan böta 20 mark och rymma staden. För bötessumman satte fadern, Bengt klensmed, (den 16 juni) sitt hus i pant. Men sedan dröjde det ända till den 17 januari 1485, innan Jöns vägare lyckats skaffa ihop en tolvmannanämnd, som svor på, »det han aldrig kränkte Bengt klensmeds dotters jungfrudom». Man torde här observera, att nämnden blott yttrade sig om mökränkningen, icke om faderskapet.

Lät mö locka sig till lönskaläge, hade hon förgjort sitt fäderne och möderne, men något annat straff omtalas icke. Tillhörde hon det »lösa folket», blev hon dock ibland förvisad ur staden. Så blev en »löskona», Gertrud

425Tomasdotter, utdriven »för lönskaläge^ hon gjorde med Jöns Nilsson», vilken pliktade 20 mark för det att »han belägrade sig med en löskona från sin egen dandekvin-na» (den 15 september 1494). Någon enstaka gång kunde samma straff drabba även en borgardotter. Så tillstod Cecilia, Finvid fodermarsks dotter, »att hon låg med långe Nicolaus, då kämnärerna togo henne upp och att hon hade värdskap med honom. Ty skall hon icke bliva här i staden» (den 3 juni 1477).

En mycket märkvärdig rättegång, om vilken man i tänkeboken blott får höra själva början, förekom den 5 maj 1484: »Eodem die talade Laurens Kylholth till en finne, så att han hade lockat och lägrat hans fränka och sålt henne för ett fläsk (!). Ty skall samme finne sätta borgen för sig, så att kvinnan skall komma här i rätten. För honom lovade Peder Östinsson.» Men sedan hör man ej vidare om denna sak.

De rena äktenkapsbrotten voro talrikare, än vad man med hänsyn till den ringa folkmängden kan förmoda, och mindre ofta friade sig den anklagade här med en tolvmannaed. Så skaffade sig skomakaren Peder Jenss-son elva män, som med honom svuro, att han ej haft värdskap med skomakarhustrun Ramfrid och »att de visste ingen oära med henne» (den 19 juli 1480). Svårare hade bödeln, mäster Laurens, att anskaffa edgärdsmän. Då han anklagades för att stå i otillbörligt förhållande till Magnus grytgjutares hustru, fick han väl utse en tolvmannanämnd. Men då denna den 17 januari 1485 sammanträdde, gingo edgärdsmännen »över till ena sidan att rannsaka och kommo sedan igen för rätten och sade, att de ingalunda kunde värja honom, därför att han hade ju värdskap med henne, ty att gärningen

426är uppenbar». Den 14 mars uppträdde den äkta mannen, Magnus grytgjutare, »för rätten och bad så mycket, som rätt är, av bödeln, mäster Laurens». Han fordrade således brottslingens liv och hade här lagen på sin sida. Det blev också blott fråga om dödssättet. Magnus hade tydligen tänkt sig hängning såsom det för en bödel mest passande straffet, och rådet gav honom så till vida rätt, att Laurens »dömdes till repet», men »för den goda tiden, som nu är, och för (hans) långa tjänsts skull, unnades honom svärdet. Pie memorie».

Någon gång synes saken ha kunnat ordnas i godo, i synnerhet om den äkta mannen själv icke hade ett alldeles rent samvete. Stadens mest anlitade kökskonstnär vid denna tid var Hans Snörepil, som oftast lagat maten vid rådets fester. Hans dotter tyckes ha gjort sig skyldig till ett äktenskapsbrott, men den 1 juni 1489 tillät rådet »för dandekvinnors böns skull» och på den äkta mannens begäran, »att han tog sin hustru igen och hon förlät honom alla sina missgärningar, och förvillkorade han (sig) för rätten, att han ville henne älska och ära i säng och säte», men — tillägges det — »finnes hon i sådant leverne härefter oftare mera, då stånde upptalt det ena med det andra». Ett annat fall, som trots allt icke slutade med försoning, kan här anföras. Klemet pungmakare hade haft värdskap med sin piga, och i avvaktan på domen insattes bägge i Siskaburen. Men då uppträdde Klemets hustru inför rådet och klagade »hårdeliga här för rätten, att han henne vanälskar och driver ur säng och säte, och pigan haver han alltid när sig». I samband därmed påpekade hon det olämpliga i att förvara tvenne dylika personer i samma fångrum. Rådet fann då (den 18 juni 1488) riktigast att låta Klemet

427stanna i Siskaburen, men flyttade pigan till bödelshuset, så att de blevo skilda åt. Någon dorn avkunnade rådet icke utan hänvisade i stället Klemet och hans maka till ärkebiskopen, på det att denne skulle bilägga den »träta», som de sig emellan hade. Någon försoning mellan makarna kunde dock icke ens denne åvägabringa. Den 19 mars 1491 meddelade rätten, att Klemet före pingst måste komma till en uppgörelse med sin hustru »om de kunne tillhopa komma», annars skulle han utvisas ur staden. Och den 23 juli föll domen. »Innan söndag näst kommande 8 dagar» skulle han lämna staden.

I vanliga fall fingo de brottsliga ock stånda sitt straff, som ibland kunde bli strängare än lagen medgav. Då Hans skinnare den 3 augusti 1478 stod inför rätta, erkände han, att han gått »från sin lagliga hustru och lägrade sedan Långa barzan». Därför botade han 40 mark. Men vad »den andra kvinnan» beträffade, nekade han och erbjöd en tolvmannaed till sitt försvar. Då denna likväl icke ansåg sig kunna fria honom, uppträdde hans hustru Birgitta och bad vid nästa rådstudag om »rätt av sin bonde och horkonan Margit refliska (från Reval). Ty dömdes de på kåken». Där fick således hustru Birgitta tillfälle att se sin man. Ett liknande fall var, då Olof timmerman och Kristin dömdes till kåken och sedan till förvisning ur staden (den 10 september 1482).

Oftare än den äkta mannen var hustrun den brottsliga. 1475 hade Lille Anders blivit överraskad tillsammans med Ermegård, Jöns Olssons hustru, i en situation, som drastiskt beskrives, och hade sedan sökt muta stadstjänarna att hålla saken tyst. Det lyckades dock icke, och den 7 augusti dömdes Lille Anders till 20 marks böter och Ermegård till skamstraffet att »bära stadens ste-

428stenar» samt därefter till förvisning ur staden. Även fiskaren Laurens Japssons hustru dömdes — då den äkta mannen ej krävde hennes liv — till kåken och förvisning ur staden, under det att älskaren, en av Sten Stures tjänare, slapp undan med 20 marks böter (den 21 januari 1478). Mera oförklarligt är ett tredje fall, då en köpsven från Lübeck Peder Borneman dömdes (den 17 juni 1480) till 16 (!) marks böter, »ty han lägrade sin värdinna, Peder Olssons hustru och bedrev olovliga gärningar i hennes barn fänge», något straff för henne omtalas däremot icke. Peder Borneman blev dock icke så långt därefter insatt i Siskaburen, vartill hans äventyr med Peder Olssons hustru möjligen medverkade. Den 4 april 1481 beslöt nämligen rådet, »att kämnärerna skulle sätta Per Borneman i Siskaburen, ty han haver blivit här i böveri och över den tiden, som honom var förelagt och han själv bepliktat sig». Ännu en äktenskapstvist kan här anföras. Jöns Mus' hustru hade begått äktenskapsbrott med Magnus skrivare. Inför rätta förklarade då Jöns, att han förlåtit henne, men ingalunda ville hava henne igen, och på dandemäns bön hade han även avstått från sin talan mot Magnus, då dandemän lovat att på dennes vägnar betala Jöns Mus 10 mark. Rätten dömde emellertid Magnus skrivare och hustru Karin att vardera böta 20 mark (10 mars 1490). Hustru Karin tycks ha varit ett ganska besvärligt stycke, och det var tydligen av flera skäl som hennes make ville slippa från henne. Den 18 april följande år anklagades hon för att ha låtit göra falska nycklar och stulit matvaror m. m. ur Jöns Mus' hus.

För tvegifte stadgade stadslagen (Högmälesbalken § 3) halshuggning som straff, och detta tillämpades ock iStockholm. Den 17 juni 1476 stod skomakaren Erik Persson inför rätta och bekände, »att han hade två laggifta hustrur. Ty dömdes han till svärd. Pie memorie». Flera ord kostar tänkeboken ej på denna sak. En annat fall förekom den 11 juni 1488, då Karl Blacke erkände »sig hava två laggifta hustrur, med dem båda vigd och fäst»; med den tredje var han ej vigd, utan hade med henne blott värdskap, »ty dömdes han till svärd. Pie memorie». Ett också mycket sällsynt sedlighetsbrott var tidelag. I 1400-talets tänkeböcker har jag funnit blott ett enda säkert fall (den 4 augusti 1477). Den skyldige, Magnus Olsson från Finland, blev dömd »till elden».

Sedlighetsförbrytelserna voro således icke få, förskingringar däremot ytterst sällsynta. Ett på sin tid, som det förefaller, celebert fall, var då rådmannen Peder Olsson stod inför rätten. Såsom kämnär hade han utrustat det fartyg, stadens »barsa», med proviant, vilket skulle föra stadens representanter till herredagen i Kalmar 1473. Då han den 1 maj 1474 frånträdde kämnärssysslan och befordrades till rådman, uppgav han sig ha en fordran på staden av 165½ mark. Men denna fordran berodde på en förskingring, som avslöjades. Han och den andre kämnären, Staffan Västgöte, hade råkat i en »stor träta» med varandra, och Staffan Västgöte ansåg sig därför oförhindrad att angiva det sätt, varpå Peder Olsson skött sin förvaltning. Provianten hade tilltagits så riklig, att en stor del vid återkomsten till Stockholm fanns kvar, och denna återstod hade Peder Olsson utan vidare själv lagt sig till med. Den 4 oktober 1475 började rättegången mellan de bägge trätobröderna. Peder Olsson nekade naturligtvis, men Staffan Västgöte skaffade ett intyg från köksmästaren påskeppet, och det befanns då, att Peder Olsson undansnillat 56 mark. Fogden, borgmästarna och rådet — Peder Olssons kolleger — blevo då ense, »att Peder Olsson skall undvika rådstugan och icke efter denna tid blifva där sittande för dylika oärliga sakers skull». Straffet var således avsättning från ämbetet. Och nu föll Peder Olsson till föga, och »bad ödmjukeligen fogden, borgmästarna och rådet, att de icke skulle låta honom lida uppenbar skam och nesa, som han hade förtjänt, så att hans vårdnad (familj), hustru och barn skulle där icke lida smädelse för, och erkände, det han så illa försett sig och sade sig aldrig vilja någon tid begära att bjuda sig något framdeles mer att sitta i rådstugan».

Peder Olsson hade allt skäl att vara nöjd med den lindriga domen, ty utom proviantstölden hade han även andra synder på sitt samvete och hade ur kämnärskistan tagit 25 mark. Stölden upptäcktes, och den 27 april 1476 fann rådet, att hans förfarande var »dulsmål och en stor otrohet mot staden. Därmed är han en otro man och en menedare.» Men längre än till detta omdöme gick man icke, ty för hans hustrus och barns skull gav Sten Sture, som var närvarande i rätten, honom till, och därmed sades honom, »att han skulle undvika rådstugan, till dess borgmästarna och rådet hava därom bud efter honom». Utan tvivel var det hans ställning såsom rådman, som räddade honom från galgen.

Denna försnillning var ju ganska klumpig, och att den upptäcktes, berodde nog på fiendskapen mellan de båda kämnärerna. Hur slarvigt rådets revisioner skedde, ha vi förut sett, och för oss förefaller en revision — sådan som nu sker — då nästan omöjlig, enär 1400-talets kämnärer i de flesta fall icke kunde förete någraskriftliga kvitton på utbetalade medel. De, som mottagit penningar från dem, voro ju i de flesta fall icke skrivkunniga, och revisorn måste således lita på kämnärens uppgift utan att kunna kontrollera den. Förskingringarna kunna därför ha varit vida flera än de upptäckta.

Vida lättare var det att upptäcka den tidens mycket oerfarna myntförfalskare. Den 13 oktober 1494 förekom ett dylikt mål. Sonen till en klensmed i Nyköping hade förfärdigat en falsk myntstämpel, vilken Tomas Nilsson från övre Sastamara socken i Finland fått låna. Med hjälp av denna stämpel hade han av bleck fabricerat ett markmynt, som han sökte utprångla. Upptäckten skedde naturligtvis genast, och med honom hade rådet intet medlidande. Han dömdes nämligen ej blott till hängning, utan till kvalificerad hängning, nämligen »till rep uti en vippagalge vid allmänningsvägen med händerna bundna och samma mynt (hängande) på honom». Avrättningen skedde tydligen på galgbacken invid den stora landsvägen söderut på Södermalm. Den var belägen på den högsta punkten vid Pelarbacken ovanför nuvarande Björns trädgård, där halvtannat decennium senare tre kalvariestenar uppsattes. 1499 skedde en annan myntförfalskning, men redogörelsen för denna är så oredig, att man egentligen blott får veta, att falska mynt utprånglats. En tredje omtalas den 4 september 1490.

Naturligtvis förekommo ock förfalskningar av mått och vikt. Den 5 oktober 1482 vittnade två kopparslagare, att den tredje, Jöns kopparslagare, »haver ett besman, så att han kan göra vikten mindre därmed än rätta vikten, när honom täckes, och större än rätta vikten, när honom täckes». Huruvida beskyllningen var befogad eller om den berodde på yrkesavund, få vi icke veta, dåendast anklagelsen införts i tänkeboken. I andra fall tyckes saken ha varit klar. Den 12 augusti 1476 dömdes Jacob Laurensson i Lula till 40 marks böter, »ty han hade vägt och sålt fisk med orätt besman». Även Jute kopparslagare dömdes till 40 marks böter för falskt besman (den 24 oktober 1487). En annan kopparslagare, Peder Bagge, blev däremot frikänd (den 5 maj 1484). Men Ingvar i Harg fick böta 40 mark, ty han hade begagnat en falsk strömmingstunna med en tjockare botten (den 18 juli 1478). 40 mark var den tiden mycket pengar, och ett annat liknande brott blev både hårdare och mildare straffat. Isak säckdragares hustru, som begagnat ett falskt kannmått — förmodligen då hon sålde öl —, fick visserligen (3/2 1481) böta blott 3 öre, men »därmed skall samma kanna spikas på kåken» — om i sällskap med ägarinnan upplyses icke.

En grupp brott skulle väl närmast kunna betraktas som avfall från »den rena läran» och äro av intresse såsom vittnesbörd om den seghet, med vilken uråldrig vidskepelse kunnat hålla sig kvar. Den 25 juni 1492 erkände Erik Klausson — man misstänker här: efter tortyr — »att han hade Gud vedersakat och allt hans helga sällskap nio resor om nio torsdagsaftnar om kyrkogården ansylis (motsols) och vedertagit djävulen Oden». Vidare bekände han, att han bestulit sin husbonde och undansnillat de penningar, som erlagts av dennes landbor. För dessa senare två brott skulle han ha dömts till »hjulet och repet». Men för den »högsta saken, som han Gud och vår skapare gjort emot», dömdes han »till elden», vadan således de två andra straffen ej kunde verkställas. Egendomligt nog hade Oden även en annan bekännare, som t. o. m. tyckes ha varit känd såsom sådan, tyhan kallas Ragvald Odenkarl. Dessutom var han kyrkotjuv, och då han för dessa stölder kom inför rätta (den 27 oktober 1484), bekände han, »att han hade tjänt Oden i sju år». Ganska säkert blev även han dömd att levande brännas, ehuru någon dom ej upptagits i tänkeboken. Även i ett annat liknande fall har domen uteglömts. En Jöns förköpare synes ha gjort sig skyldig till ungefär samma brott som Ragvald Odenkarl, men hållit sig undan. En Jakob Jensson blev då (den 26 januari 1478) hans löftesman, att han skulle inställa sig i rätten, men då Jöns fortfarande icke lät höra av sig, återtog Jakob Jensson den 7 mars sitt löfte. Icke dess mindre började rättegången mot Jöns den 9 mars, utan att han var närvarande. Laurens timmerman intygade då, »att han hörde, det Jöns förköpare sade till ett beläte, ett crucifix målat på en tavla, som hängde på väggen: 'jag haver länge tjänt dig, nu avsäjer jag dig och tager tjänst hos fanen'.» Med detta vittnesmål sluta underrättelserna om detta mål, och Jöns förköpare hade troligen sedan länge satt sig i säkerhet.

Ett ännu egendomligare exempel på tidens vidskepelse förekom vid rådstugan den 10 mars 1490. En kvinna, Margit halvstop, erkände (!) då inför rådet, att hon berövat skomakaren Hans Mille hans mandomsförmåga, och »att hon gjort det för fem år sedan på det ställe, där han hade stått och gjort sitt vatten från sig». Hon hade lärt sig konsten av Anna finska, som var deja hos prästen i Björklinge, och den Anna signerska, som anges ha givit Hans Mille »kattahjärnan», var kanske samma person. Vidare bekände Halvstopet, att hon ej skriftat på fem år. Vad straffet blev, omtalas icke. För trolldom, som medförde döden, stadgades visserligenbålet. Men den paragrafen var här ej tillämplig, och möjligen slapp Halvstopet undan med spö vid kåken.

Vi övergå nu till en annan grupp av förseelser. Dobbel — väl med tärningar — var tillåtet, så vida det rörde sig om mindre belopp och tyckes också ha varit ganska vanligt att döma därav, att stadslagen har en särskild dobblarebalk, som vänder sig mot missbruken av denna frihet. Den, som dobblar över en mark, skall så vida två vittnen finnas, böta tre mark, såväl den, som vunnit, som den, som förlorat. Nekar han, skall han värja sig med en tremannaed, själv tredje. Den, som icke förmår erlägga bötessumman, skall varda slagen vid stocken och tredje gången förvisas ur staden. I vissa fall kunde straffen bli betydligt strängare. En, som ofta fick böta för dobbel, var »Oäkta Hans», en bland denna tids mera bekanta dobblare och slagskämpar, men också en man, som redan vid födelsen var dömd till att under hela sitt liv stå utanför det borgerliga samhället. I följd av sin oäkta börd kunde han aldrig bliva lärling i något yrke — en dylik bestämmelse förekom i alla skrån — och således ej en hederlig hantverkare, ännu mindre köpman och ej heller präst. I stället var han för alltid dömd att tillhöra det »lösa folket». Att hans moral i följd därav ej blev vidare hög, kan icke förvåna. Huru han livnärde sig — utestängd från alla yrken — är svårt att förstå. Men ett sätt tyckes ha varit spel. Den 29 november 1480 dömdes han till 3 marks böter, därför att han dobblat med Joan, en skräddare från Trosa, som likaledes fick böta 3 mark. Och dessutom pliktade Hans 12 mark, därför att han »högg» Joan skräddare, vilken även fick böta 6 mark, därför att han »slog» Hans. De bägge kamraterna hade således med anledning av spelet råkat igräl och slagsmål. Även skräddaren synes ha varit en yrkesspelare, ty förut, den 23 september 1478, hade han fått böta 3 mark för dobbel med en annan motspelare. Trots slagsmålet sökte Oäkta Hans och Joan skräddare åtminstone ännu en gång upp varandra, ty den 10 september 1481 blevo bägge för dobbel ånyo dömda att böta 3 mark var. Kort därefter, den 26 november, stod Hans åter inför rätta för dobbel, ville skaffa sig edgärdsmän, att han var oskyldig, men lyckades icke och fick därför ännu en gång plikta de vanliga 3 marken. I det hela tyckes rätten dock ha varit mera mild mot honom än mot andra dobblare, ty Peder Jönsson hundramark, som också för dobbel fått plikta 3 mark, hade därjämte fått en tillsägelse: »kommer han oftare mer för rätten för sådant tilltal, då skall han försvärja staden», och hans motspelare, den ovannämnda Joan skräddare, måste böta 6 mark »för andra (!) resan dobbel, och kommer han oftare mer för rätten för sådant tilltal, då skall han icke bliva i staden» (den 2 oktober 1482).

Tänkeboken ger också några andra upplysningar om de båda dobblarna Oäkta Hans och Joan skräddare. Hans, som ej kunde bli hantverkare, tyckes ha fått någon anställning i stadens tjänst. Som bödel kan det icke ha varit, ty deras namn känna vi. Någon av de förtroendeposter, som upptages i ämbetsboken, var det heller icke, ty där förekommer ej hans namn. Troligen var det som stadens sven. Vilken platsen än varit, blev han emellertid avskedad den 8 november 1480, då rådet blev ense, »att Oäkta Hans skall ut av tjänsten». Emellertid levde han så till vida i ordnade förhållanden, att han var gift, och 1482 omtalas t. o. m. hans måg Bertil. Hela familjen tyckes ha haft samma stridslynne somfamiljefadern. Hans hustru råkade i slagsmål med mannens gamle dobblarkamrat Joan skräddare och fick därvid ett blått öga, för vilket Joan pliktade 12 mark (den 16 maj 1481), och kort därefter, den 9 juni, fick Oäkta Hans å sin sida böta 3 mark, därför att hans hustru hårdragit Joan skräddare. En annan gång var det hon, som var den förfördelade. Den 24 juli 1486 pliktade nämligen Katarina Posans 12 mark, därför att hon slagit Oäkta Hans' hustru. Mågen Bertil deltog också i familjetvisterna och fick plikta 20 mark, därför att han slagit en annan av svärfaderns dobblarkamrater, Peder hundramark, i huvudet (den 20 juli 1482). Slutligen ingicks dock en förlikning. Den 21 augusti 1482 »vittnade Anders bältare och Långa Laurens, att de voro närstadda, då Oäkta Hans och Trosa Joan blevo förlikte om deras träta, så att Oäkta Hans gav Joan Trosa fem mark i penningar och silver». Sedan höra vi icke av något slagsmål dem emellan. Däremot råkade Hans ihop med en trumpetare, »hårdrog» honom och skadade hans trumpet, samt fick för hårdraget betala sex och för trumpeten tre mark.

Ännu vanligare än dobbel var »nattabuller», och utan tvivel stod detta i samband med de dryckesgillen, som höllos på kvällarna och helt visst ofta fortsatte långt in på nätterna, då de berusade med sitt skrål störde nattron. I det äldsta burspråk, som bevarats, 1459, ställas också ölet och nattbullret i samband med varandra: »Item ingen går med pipor eller skrål om natten uppå gatan. Ingen sälje öl efter 9 är slagen.» Men att förordningen ej kunde upprätthållas, är ganska säkert. Öl var lätt att få för törstiga strupar. För det första hade staden två »herbergerare», från 1492 fyra, vilka motsvarade vår tids hotellägare. Deras härbärgen voro dockegentligen blott avsedda för främlingar, och deras »restauranger» besöktes nog icke av det lösa folket. Men ställen där detta kunde få köpa öl funnos snart sagt över allt, och särskilt tyckas damer som Margit halvstop och dylika vid sidan av annan näring också idkat öl-servering. »Nattbullret» förekom naturligtvis mest under den mörka årstiden. Taga vi slutet av året 1476 som stickprov, pliktade Mattis repslagare den 27 november för nattabuller, tunnbindarna Jakob Runge, Hans Styve-kin och Peder Bedekin den 7 december och timmermanshustrun Birgitta den 11 december. Böterna voro 3 mark, och ofta blevo kvinnor bötfällda; den 3 mars 1477 bötfälldes Katarina fyrhana, och Margit syngerska blev den 6 juli 1478 dömd till 6 marks böter för andra resan nattabuller. Året därpå dömdes Långa Anna och Katarina släppeleniken att härför böta 3 mark var. En Margit, som var kopparslagarhustru, fick den 14 juli 1483 böta dels 3 mark för nattbuller, dels 12 mark för ett blodvite, som hon utdelat.

Nattbuller, förskingringar och religionsbrott voro dock vida mindre talrika förseelser än tjuvnad, och i förhållande till folkmängden fanns det på 1400-talet påfallande många tjuvar i staden, tydligen beroende på den stora kontingenten av löst folk. De ytterst stränga straffbestämmelserna tyckas icke ha verkat tillräckligt avskräckande. Viktigast är här tjuvbalkens tredje paragraf. Stjäl en man för en marks värde eller därutöver, skall han hängas — ett vanhederligare straff än halshuggning — men är tjuven en kvinna, skall hon »sättas kvick i jord» d. v. s. levande begravas. Samma straff drabbar den, som stjäl för en halv mark, om stölden sker från kyrkan eller i badstugan eller från husbonde.

438I annat fall skall den, som stulit för en halv mark, stupaslås och mista båda öronen; för stöld av 3 öres värde skall tjuven mista huden och ett öra, för stöld av 2 öres värde mista huden, men alla skola förvisas ur staden, och komma de dit igen, skola de mista livet. Några gånger tillämpade dock rådet mildare straffgrader, särskilt då dandemän och dandekvinnor lagt sig ut för brottslingen. Tideke tunnbindares piga, som dels bestulit sin matmoder, dels stulit 18 mark från Mattis Ryaner, skulle enligt lagen sättas »kvick i jord», men på Sten Stures, målsägandens samt flera dandemäns och dandekvinnors bön blev hon skonad och blott förvisad ur staden (den 26 januari 1489).

Själva brotten äro naturligtvis tämligen likartade, och redan under de båda första år, från vilka vi hava några tänkeböcker, få vi en så gott som fullständig provkarta på dem. Nästan i de flesta fallen voro tjuvarna icke infödda stockholmare, utan inflyttat löst folk.

Den bevarade tänkeboken 1474 omfattar blott två månader, maj och juni. Men under denna korta tid förekommo två tjuvnadsbrott. Anna hade stulit två kjortlar, och då dessa nog voro värda 4 öre, skulle hon enligt lagen hava stupaslagits och fått bägge öronen avskurna, men på målsägandes bön blev hon blott av med det ena. Sedan hon stupaslagits, förvisades hon ur staden. Den andra tjuven, Jöns Haquinsson, som stulit en kista med harnesk och kläde, blev däremot hängd.

Tänkeboken 1 maj 1475—1 maj 1476 är rikhaltigare. Anders Mattsson, som stulit tre silverskedar, nio alnar kläde och en mark penningar, blev hängd (den 21 augusti). Ett vida större tillgrepp, 26 gyllen, hade begåtts av ett helt tjuvband. Samma dag, som brottet an-

439mäldes i rätten (den 26 augusti), gav rådet bödeln en extra dusör av tre gyllen »för sitt arbete, då han avrättade Magnus Simonssons dräng». Om detta skett med rep eller med svärd säges här icke. Den 30 augusti hade man fått tag i tre andra av bandet, vilka då dömdes icke till rep utan till svärd. Skälet var medeltidens och vår olika uppfattning av skillnaden mellan tjuveri och rån. Det förra, som var svekfullt, ansågs skamligare än öppet våld, bedömdes strängare och fick därför ett straff, som innebar vanära. Bandet hade en kväll i en källare på Norrmalm »med övervåld» rövat 26 gyllen från en präst, och här tillämpades därför icke tjuvabalken utan eds-örebalken § 23: den som från annan rövar ett öres värde, sedan i vård är ringt, miste huvud sitt. Rånaren skulle således halshuggas och ej hängas som tjuv (den 28 och 30 aug. 1475). En Klaus, som stulit blott tre alnar kläde, blev däremot hängd (den 4 september). En annan tjuv, Anders Hansson, som stulit två örngott av silke och ett lakan, vilka tillsammans värderades till 12 öre, fick också sluta sitt liv i galgen (den 15 november), och samma straff fick förmodligen även Joan Gråbens tjänare Laurens, ehuru stadsskrivaren glömt både att omtala, vad han stulit och det straff, till vilket rådet dömt honom (den 13 december). Staffan Olsson, som stulit ett lispund vax och 12 öre från skeppar Sone blev i varje fall vederbörligen hängd. Som sin inedbrottsling hade han angivit en kvinna Ragnhild; hon hade i varje fall gömt undan tjuvgodset, och av rätten »förbjöds hon att bliva här i staden och icke heller på malmarna. Hennes ko skulle kämnärerna anamma». Hon slapp visserligen spö och fick behålla öronen enligt domen den 5 februari 1476, men den 10 mars året därpå hade hon

440blivit påträffad och fasttagen inom stadens gränser och dömdes nu till stupan. Även tjuven Peder Japsson fick i viss mån nåd. Han hade stulit sex mark, men på måls-ägandens, dandemäns och dandekvinnors bön förskona^ des han från galgen och blev i stället avrättad med svärd (11 mars). De två sista tjuvmålen under året förekommo den 8 april, då Anders Tufvesson dömdes till repet för stöld av en silversked och flera stycken »smått silver», under det att Peder Jönsson, som rymt bort från sin husbonde med en silversked, endast dömdes till stupan, därför att skeden var »fangen honom till gömma» —• d. v. s. direkt stöld ansågs här icke vara begången. På ett år hade således sex tjuvar blivit hängda, en halshuggen (utom de fyra rånarna) och endast en dömd till spöslitning, men ingen enda till öronens förlust.

Statistiken är tämligen typisk för tjuvnadsbrotten under seklets följande fjärdedel. Med obetydliga variationer var antalet tjuvnadsbrott under de olika åren ungefär detsamma — en fem eller sex tjuvar, som årligen hängdes. Detta var det vanligaste straffet, och spöslitning vid stupan mindre vanlig. Men även en strängare straffgrad än hängning förekom, ehuru blott för kvinnor. Peder patinemakare och Laurens Bagges piga Margareta hade bägge bestulit hennes husbonde, härbärgera-ren Laurens Bagge. De hade under ett års tid haft sina kärleksmöten i Bagges bod nere vid sjön men också i hans hus — »tjuvinnan» Margareta »tillstod», att Peder patinemakare »tog hennes mödom», •— och till boden hade de tagit med sig stora mängder matvaror och säng-bolster. Dessutom hade de också stulit pengar. Margareta erkände under upprepade förhör allt, men Peder sökte i det längsta neka. Så slutade deras kärleksäventyr

441med att de blevo dömda från livet, patinemakaren till hängning, och pigan »till grafven», d. v. s. till att levande begravas. Då hon var kvinna kunde hon ej hängas och då hon bestulit sin husbonde, vilket var en försvårande omständighet, kunde hon ej benådas till »stupan» (9—16 oktober 1476). Här får man dock veta pigans brott. Men 1482, då en stor stöld begicks hos köpmannen Folmar van Lunden, blev det utrett, att denna begåtts av Peder Mattsson i Vånga och tre andra tjuvar, som redan blivit hängda, och därpå dömde rätten i Enköping »Peder Mattsson i Vånga till repet och hans hustru till jorden». Men förut hade hon icke omtalats med ett enda ord i tänkeboken, och eftervärlden kan således icke veta, i vad mån hon varit delaktig i mannens t juver i. Det upprörande grymma i detta straff tyckes dock ha verkat även på 1400-talets starkare nerver, och jag har endast antecknat två ytterligare fall, då en kvinnlig tjuv blivit dömd att levande begravas. Hans Ulfs piga, Katarina, som bestulit sin husbonde på 16 mark, blev den 30 juni 1488 dömd att »sättas kvick i jord». Men även här var det stöld från husbonde. Det andra fallet (den 1 juni 1489) var förenat med mord^ brand.

I allmänhet blevo de brottsliga kvinnorna benådade till lindrigare straff. Katarina Olofsdotter, som med anledning av tjuvnad förvisats staden, hade kommit tillbaka och stulit på nytt — denna gång 7 öre, skor och »mycket annat smått» från en annan piga. Stölden var tydligen över en mark (=8 öre) och straffet således klart: graven. Därtill kom dessutom en försvårande omständighet. Lagen stadgade i detta fall, att den, som förvisats ur staden, men kom tillbaka, skulle »mista lif

442sitt». Av lagens ordalydelse kunde man dock läsa ut, att tjuven i så fall utom förvisningen ur staden förut även skulle hava dömts till öronens förlust. Och därmed hade Katarina förut icke straffats. Domstolen dömde henne nu blott till att stupaslås, »och kommer hon i staden igen, då skall hon mista livet, ty hon var förut vist av by» (den 21 januari 1482). Katarina Olofsdotter, som var född i Bjärnå socken i Finland och nu bodde i Sollentuna utanför Stockholm, hade stulit för nio öres värde -— således för över en mark från Margareta, Lilla Tomas' hustru. »För Guds skull och hennes små barn», skonade rådet henne till livet samt dömde henne till »stocken» och att försvärja staden (den 1 juli 1493). En tredje kvinna, Elin, hade stulit för en marks värde, men blev på målsägandens bön benådad till »stupan», d. v. s. spöslitning (den 27 september 1494). En fjärde kvinna, Margit Pedersdotter, född i Kangasala socken i Tavastland, som tyckes ha begått en större stöld, blev verkligen av rådet dömd »till jorden». Men — fortsätter tänkeboken — »för henne kom vår käresta, nådiga fru drottning Kristinas bön», och Margit slapp undan med förvisning från staden (den 7 januari 1499). Såsom försvårande omständigheter räknades, som sagt, stöld från husbonde, i kyrka och i badstuga. Även vid stöld av en halv marks värde gällde det här livet. Ytterligare en Katarina Olofsdotter, född i Ekerö, anklagades för stöld. Hon hade stulit ett badlakan och dömdes till stupan och förvisning ur staden, men varken till graven eller till förlust av bägge öronen (den 7 januari 1499).

Kyrkostölder voro långt ifrån ovanliga, och då tjuvarna här alltid voro män, blevo de vederbörligen hängda. Här förekom t. o. m. en skärpning av straffet. En finné,

443»den store kyrkotjuven» Lasse, som stulit i 24 kyrkor utom de 12, som han tillstod vid galgen, samt ännu några andra, dömdes icke blott till hängning, utan till hängning »med kedja i översta galgen». Lasse tyckes likväl ha haft några goda sidor, ty inför rätta ursakade han sin hustru, att hon aldrig vetat om hans tjuverier eller varit med honom i råd eller dåd; det tog han på sin själ och bad för Guds hårda död, att rådet skulle taga vård om henne, ehuru saklös, hade hon lidit nog ont för hans missgärningars skull (den 3 september 1488). I galgen fick Lasse samma dag en kamrat, Jöns Olsson från Kalix socken i Västerbotten, som bestulit sin husbonde Östen, och därför dömdes att med »en kedja» hänga i översta galgen tillsammans med kyrkotjuven, »över alla tjuvar».

Endast någon enstaka gång kunde en tjuv rädda sin hals från galgen och få ett mera hedersamt straff. En tysk ryttare, Örjan van der Rey från Hamburg, hade efter ett nattligt dryckeslag i mörkret på gatan skurit av bältet, vari Rasmus verkmästares i Västerås penningpung hängde, och stulit denna. Han hade också i Per Styngs hus stulit en silverskål, men han dömdes till »svärd», d. v. s. halshuggning (den 22 januari 1498).

I ett annat fall gällde det en andans man. En munk hade skaffat sig en nyckel till »lönnporten» (som det tyckes: till slottet) och varit med om den stöld, som där begicks, för vilken gärning han dömdes till »svärd». Förmodligen berodde detta på, att han såsom munk befriades från skamstraffet — hängning (den 12 december 1492). En tjuv, som stulit ett armborst, »behöll livet» på målsägandens bön och dömdes blott till stupan — icke därjämte till öronens förlust (den 27 maj 1476).

444Ett annat fall var av samma art. En finne, som i en badstuga stulit 7 öre av en gammal kvinna, skonades på herr Nils Turessons (Bielke) bön från galgen och straffades blott med stupan och förvisning från staden. Ehuru han begått badstustöld, fick han således mildare straff än den förre (den 24 april 1493). Vanligen var det på någon betydande persons förbön, som tjuvar skonades till livet. Så slapp tjuven Peder Mattson på två förnäma fruars förbön från galgen, »men kommer han i staden igen, då skall han stå sin rätt efter ty som tillbör» (den 11 augusti 1479). Samma straff, förvisning ur staden, fick en annan tjuv, riddaren Hans Kröpelins (Oxenstierna) dräng, emedan hans fästmö begärde hans liv (den 19 juli 1490). Det egendomligaste fallet inträffade 1488. En tysk tjuv, Klaus Hansson, hade utförts till galgen, i sällskap med bödeln stigit upp på stegen, men kastade ned bödeln, gjorde sig fri från repet och löste själv sina händer. Efter detta kraftprov tyckes folkmassan ha tagit hans parti, och hängningsstraffet förmildrades till förvisning ur staden.

Egendomligt är också det sätt, på vilket rätten behandlade vettvillingar. En dylik, som icke namngives, hade stulit och skulle hängas, men på målsägandens bön och då han var en vettvilling, skonades han till livet, men skulle stupaslås, mista ena örat och rymma staden (den 10 mars 1477). En kvinnlig tjuv, Mechtild Månsdotter, som »ej var vid sina fulla sinnen», blev blott förvisad ur staden (den 19 dec. 1495), men måtte ha kommit tillbaka, ty den 14 november 1496 stod »Mechtil, en rasande kona», åter inför rätta för tjuvnad och dömdes denna gång till stupan samt förvisning på nytt.

Även för havande kvinnor visade man åtminstone nå-

445gon hänsyn, som dock kunnat vara större, Ingeborg från Färna i Norrbotten, som stulit en silversked, skulle antagligen ha dömts »till graven», men — skriver tänkeboken — emedan »hon var med barn, då skall hon stupaslås och försvärja staden och stadens mark, och därföre blef hon benådad, att målsäganden bad för henne» (den 15 december 1481). Om en annan tjuv, Katarina, skrives: »Därföre att hon är med barn, skall hon stupaslås och försvärja staden» (den 29 augusti 1485).

De manliga tjuvar, som fingo vandra till galgen, voro betydligt flera än de, som avstraffades vid stupan, men av de kvinnliga, som ju enligt lagen icke skulle hängas, var det vida flera, som fingo slita spö än de, som levande begrovos. Man drog sig tydligen för att tillämpa denna hemska straffgrad. Och genom det förändrade penningvärdet hade stadslagens bestämmelser vid 1400-talets slut blivit betydligt strängare än de varit omkr. 1350, då stadslagen skrevs. Då gick det ungefär tre mark penningar på en mark lödig, men 1481 tolv. Den, som 1481 stal föremål för ett värde av en mark penningar, fick, ehuru han stulit blott 1/i2 mark lödig, samma straff som den, vilken trettio år tidigare stulit fyra gånger så mycket. Enligt stadslagens penningvärde hade han i själva verket stulit blott för 2 öre. I allmänhet rörde sig stölderna om ganska små belopp. En stöld på 400 mark, för vilken en tysk guldsmed blev hängd, hörde till de rena undantagen (den 5 december 1492).

Straffen vid stupan voro, såsom vi minnas, graderade. För stöld av fyra öre skulle tjuven slita spö och mista bägge öronen, för stöld av tre slita spö och mista det ena örat, för stöld av två öre blott slita spö, men i alla fallen sedan förvisas ur staden. Även där drog man sig dock

446för att tillämpa de mera barbariska straffgraderna. Någon anteckning, att en tjuv fått bägge öronen avskurna, har jag icke funnit. Om en finne, soin stulit en barnkjol, skrives väl, att han skulle »hudeslås vid stocken och njuta bägge öronen» (den 27 oktober 1488). Men njuta betyder i allmänhet behålla, och. man kan väl därför ej översätta: njuta (eller fà) straffet att få bägge öronen amputerade. Skulle så vara — vilket jag icke tror, ty njuta livet betyder behålla livet — skulle detta vara det enda exemplet i 1400-talet tänkeböcker på att en tjuv på detta sätt blivit straffad. Förmodligen har »och» i den citerade meningen betydelsen »men»: hudéslås vid stocken, men njuta bägge öronen». En gång skrives uttryckligen om en kvinna, Margit, som stulit och dömts till stupan, »men för den goda tidens skull skall hon behålla sina öron» (den 17 mars 1484). Däremot finns några exempel på, att en tjuv blivit dömd att mista det ena örat. Kyrkotjuven Peder smed, vilken hängdes, efterlämnade en hustru, som förmodligen varit inblandad i stölden, och som dömdes att »slås vid stupan och mista annat öra och försvärja staden» (den 23 december 1482). En finska, Birgitta Philpusdotter, som två år förut stått vid stupan för tjuveri och förvisats ur staden, hade nu kommit tillbaka och förmodligen — ehuru det ej tydligt utsäges — ånyo stulit, »ty dömdes hon i stocken igen och från annat öra och försvärja staden. Kommer hon igen, sättes i jorden efter lagen» (den 23 januari 1490). Andra exempel kunna även nämnas.

Att tjuvarna i 1400-talets Stockholm i förhållande till folkmängden varit ganska talrika, låter sig således knappt förneka, och ett par gånger omtalas rena tjuvligor av minderåriga. Den 13 april 1496 uppräknas nam-

447nen på medlemmarna i en då arbetande liga: »småtju-varna heta, som i sällskap tillhopa voro: Franciscus, Hans bagares son västan mur, Olof Kedelssons son, Nic-lis Persson, Hans pansarmakares son och en liten, som heter Simon.» Om deras tjuverier lämnas likväl ingen uppgift, lika litet som om deras straff; förmodligen blev det spö, då man ej gärna kunde hänga barn. På ett annat ställe (den 15 juni 1489) omtalas ett band av fem »sjörövare», vilka icke betraktades såsom tjuvar, utan hedrades med det mera ärofulla straffet halshuggning.

Det högsta straffet för tjuvnad var, för kvinnor, att »sättas kvick i jorden». Straffet för mordbrand var utan alla modifikationer bränning å båle (Högmäles balken § 9). Men även här dömde rätten mildare än lagen krävde, ehuru i de två fall jag känner, mordbranden var förenad med stöld. Den 16 juni 1492 tillstod finnen Mickel Olsson, att han av en bonde i övergran stulit »en stor del kläder och mycket annat» och bekände därjämte, att han »satt eld uppå hans gård». Då han således erkänt, att han både var tjuv och mordbrännare, kunde rådet vid straffets utdömande välja mellan bålet och repet. Humant nog bestämde man sig för det senare alternativet. I ett alldeles identiskt fall den 22 augusti 1496 avkunnade rådet samma dom. Laurens Pedersson erkände, att han bestulit en bonde på »allt det han hade och ägde, silver och kläder», och sedan han på detta sätt bestulit honom, »brände han upp hans gård över hans huvud». Men ej heller han dömdes till bålet utan till repet.

Mordbrand var ju ett mycket sällsynt brott. Den ojämförligt vanligaste förseelsen i 1400-talets Stockholm var däremot slagsmål, och det lider icke något tvivel, att orsaken till denna frekvens låg i tidens värsta, men obe-

448ivrade last: dryckenskapen. En följd av knivhugg, hårdragning och andra former av slagsmål står också tydligen i samband med de gillefester, som höllos och vid vilka ölet flöt rikligare än i vardagslivet. Denna orsak till grälen angives naturligen endast tillfälligtvis i tänkeboken, men att de straffade i de flesta fall varit mer eller mindre berusade ha vi all anledning att antaga. Några utförliga skildringar av så vanliga saker som ett slagsmål förekomma ej i tänkeboken, som i regeln blott anger bötessumman. Genom att på måfå taga ett halvår och göra en katalog över slagsmålen under denna tid får man dock en bild av livet i 1400-talets Stockholm. Vi kunna välja halvåret maj—november 1483.

Den 17 maj botade Nils timmerman 12 mark, ty han slog mäster Berndts dräng, dessutom 6 mark. Samma dag botade Hans Bagge 12 mark, ty han slog Peder östinsson, vidare 12 mark, ty han slog Herman remmare och slutligen 6 mark, ty han slog Laurens He-mingsson.

Den 24 maj förbjöd Nils Sture bruket av vapen i staden, och den 28 maj svor Karl grytgjutare, att han icke slagit eller huggit Amund, Nils Stures tjänare. Samma dag dömdes Hans, mäster Ludvigs dräng, till 6 marks böter för en »pust», som han givit en annan dräng, och vidare botade Martin skomakares dräng 20 mark, därför att han slagit en annan skomakare i ansiktet.

Den 31 maj svor Erik Mattsson, att han icke slagit Amund, Nils Stures dräng.

Den 2 juni erkände Dorre Jöns, att han slagit ihjäl Anders Mattsson. Han dömdes till svärd. Till samma straff dömdes Håkan Svensson, som erkände, att han slagit ihjäl »en, som hette Thord».

16 juni botade Jost basunare 12 mark, ty han slog »Calmarna Silke» — förmodligen en kvinna med detta öknamn.

18 juni stod Spegelberg inför rätta, därför att han i gillestugan dragit Hans Zandersson i håret och stuckit honom med kniven. Samma dag gick Hans Zandersson ed på att han icke slagit Spegelberg.

Den 7 juli botade Anders skräddare 6 mark, därför att han hår-

29 — Stockholm, vid 1400-talets slut

449dragit Joan Darre och Joan Darre G mark, därför att han hårdragit Anders skräddare.

Den 14 juli pliktade Mickel Klausson 6 mark, ty han slog en kvinna, och Henrik timmerman också 6 mark, ty han slog Nils timmerman en blånad. Vidare blev Margit, Mickel kopparslagares hustru, dömd till 12 marks böter för ett blodvite, som hon givit en skeppare, samt dessutom till 3 mark för nattbuller.

Den 23 juli fick Henrik Nilsson plikta 12 mark, ty han hade slagit Jakob, stadens timmerman.

Den 4 augusti botade Lasse dragares hustru Sigrid 6 mark för en »pust», som hon givit Klaus skrivares hustru.

Den 11 augusti fick rätten behandla ett annat slagsmål mellan tvenne kvinnor. Den ena, Ingrid, Klaus dragares hustru, fick böta 24 mark, den andra, Birgitta, Nils dragares hustru, blott 12. Samma dag pliktade Lasse Olsson 12 mark, därför att han slagit Peder Falkensten.

Den 25 augusti botade Jöns kopparslagare 20 mark, ty han slog Nils timmerman vid ögat, och Peder Laurensson pliktade 6 mark för knivdrag.

Den 13 september fick Olof skomakare betala 6 mark, ty han skuffade hustru Ingeborg, men avlade sexmannaed på att han icke slagit henne i huvudet. Samma dag blev Lasse Andersson, Nils Kagges tjänare, för mandråp dömd till halshuggning.

1 oktober dömdes Lasse Karlsson till svärd, därför att han slagit ihjäl Albrekt gillesven — antagligen vid någon gillestämma.

Den 22 oktober dömdes Herman Skiverman att böta 18 mark, ty han hade gått in i Laurens Ottes hus och tagit honom »i halsen».

Den 25 oktober botade Paul knivsmed 40 mark, ty han slog Erik knivsmed.

För blott sex månader är ju denna katalog ganska aktningsbjudande, särskilt om man betänker, att den gäller en stad med blott omkr. 6.000 invånare, och jag har det intrycket, att slagsmålen under detta halvår snarare varit färre än vanligt. Att frekvensen vid vissa tider på året var större än annars, stod nog, som jag förmodar, i ett visst samband med gillefesterna. Tänkebo-ken änger endast de tillfällen, då gillefriden blivit

450kränkt, d. v. s. då ett slagsmål skett under pågående gillestämma, men angiver icke de slagsmål, som utkämpades, då bröderna, mer eller mindre berusade, kommit ut på gatan för att begiva sig hem. De förra fallen -— då vederbörande pliktade 40 mark för störd gillefrid — voro dock talrika nog. Några exempel skola här angivas.

Den 23 september 1475 dömdes två skeppare för slagsmål i gillestugan och botade 40 mark var. Den 4 oktober botade Örjan Andersson 40 mark, därför alt han i gillestugan slagit Hans Rekiere. Den 30 maj 1478 dömdes skeppar Bo till 40 mark, »ty han slogs i gillestugan». Den 3 augusti hade även Hans Zandersson ett slagsmål i sin gillestuga, och både han och hans vedersakare, Anders Olsson, fingo —- utom 12 mark för själva slagsmålet — böta 40 mark var för gillefriden. Den 14 augusti 1470 bröt Jöns Kaare gillefriden och pliktade —• utom de 40 marken —- 12 mark. Den 15 september omtalas ett annat slagsmål i en gillestuga mellan Lasse Mattsson och Peder Rikvidsson, den 17 november ytterligare ett, och den 4 december ville Jöns Nilsson värja sig med sexmannaed, att han icke slagit Bengt i gillestugan, men brast i eden. I maj 1480 förekom det större gräl i Vårfru gillestuga, vilket förut omtalats och som kom inför rådet den 20 maj. Fönster och bägare hade därvid blivit sönderslagna. Ett något liknande krakel — troligen i samma gillestuga •—• behandlades i rådet den 8 oktober 1481, då Peder Näb dömdes därför att han slagit sönder stopen i »gillestugan, där menige köpmän pläga gå till».

Att en stor del av de »såramål», som sedan drogos inför rådets domstol, hade samband med de olika gillestämmorna, är därför ganska sannolikt. Och dessa mål voro de oftast förekommande. I och för sig äro de mycket likartade, och det är endast mängden, som här är av något intresse. Att uppräkna alla de gånger, då en karl råkat i slagsmål med en annan karl, skulle därför utan någon nytta fresta på utrymmet och även vara obehövligt, då de meddelade stickproven ge oss en allmän föreställning om frekvensen. Men det är några grupper,

451som äro mera belysande vid bedömandet av tidens kultur. Slagsmål mellan karlar ha ju förekommit i alla tider. Men slagsmål mellan en karl och en kvinna och mellan två kvinnor äro onekligen sällsyntare, och likväl förekommo de mycket ofta i 1400-talets Stockholm — så ofta, att jag blev förvånad, när jag började anteckna fallen. Särskilt talrika äro de, då en karl på ett eller annat sätt misshandlat en kvinna. Jag har här för några år, 1475—1482, uppsatt en förteckning på de fall, då en karl fick böta för misshandel av en kvinna: 1475 fyra gånger, 1476 fyra gånger, 1477 fyra gånger, 1478 tre gånger, 1479 fem gånger, 1480 sex gånger, 1481 fem gånger, 1482 sex gånger. Antagligen ha några domar undgått min uppmärksamhet, och uppgifterna äro således icke i överkant. Utom ett fall — hemgång i förening med försök till våldtäkt — äro fallen mycket enkla, t. ex. »Jöns östantill saker 24 mark, ty han slog Margareta, Nils' hustru», »Lasse Magnusson, herr Nils Stures tjänare, saker 48 mark, ty han högg Katarina, Jöns Larssons hustru ett sår i handen och slog henne två blånader» o. s. v. Mera originellt var ett senare fall. Laurens Månsson Fruendans fick nämligen böta 12 mark, »ty han slog ena tanden utav munnen på sin hustrus moder».

Man må dock icke tro, att den tidens kvinnor voro några lamm, som endast kunde tåla och lida. De kunde även ge igen. Under tiden 1475—1482 förekommo flera fall, då kvinnan tyckes ha varit den anfallande parten och mannen den anfallne. Den 4 november 1476 dömdes den i tänkeboken ofta omtalade Katarina papegoja för tre sår, »som hon stack Hans Klinckeradt i armen», till 12 marks böter för vart sår. Peder Henriksson, som

452dömdes att böta 12 mark, därför att han slagit hustru Birgitta, hade tydligen fått rundligt igen, ty hustru Birgitta fick vid samma tillfälle plikta 20 mark, därför att hon slog Peder Henriksson. Oäkta Hans hustru, som »hårdrog» mannens trätobroder och dobblarkamrat Joan skräddare, fick därför plikta 6 mark, och skräddaren tyckes icke ha gjort något nämnvärt motstånd, ty han blev ostraffad. Även i ett annat slagsmål förefaller kvinnan ha varit den kraftigare parten. Trugel smed, som slog hustru Cecilia »en pust», fick böta 6 mark, men hustru Cecilia 20, »ty hon slog Trugel smed i kindbenet med en sten». Däremot tyckes skepparhustrun Ingrid ha varit den svagare kombattenten i slagsmålet med Fredrik kakubakare, ty han fick böta 12 mark för två »pustar», som han givit henne, under det att hon givit honom blott en, och böterna för henne — 6 mark —- blevo t. o. m. efterskänkta. Samma dag dömdes Peder Japsson till 12 mark, »ty han slog Peder Bergmans hustru», vilken däremot icke tyckes ha gått till motangrepp. Sigfrid Andersson och hustru Margit voro däremot tämligen jämnspelta motståndare, ty de fingo för slagsmålet plikta 12 mark var.

Vida vanligare än de slagsmål, vid vilka en kvinna överfallit en man, var, att två kvinnor råkade i handgemäng med varandra. För bedömandet av tidens grad av kultur äro de onekligen ett värdefullt material, och jag skall här uppräkna dem, som jag antecknat för perioden 1474—1483.

Den 21 maj 1474 fick hustru Birgitta plikta 12 mark, därför att hon stuckit sin »huskvinna» i låret. Samma belopp pliktade Margit Pedersdotter den 14 juni 1475, därför att hon »slog» Valborg Olofsdotter, vilken däremot blott »hårdrog» Margit och pliktade sex. Den 31 juli 1476 avdömdes ett liknande mål, ett slagsmål mellan

453Katarina Fröjdenborg och Tyle Margit, för vilket de pliktade 12 mark var. Nästa sammandrabbning avdömdes den 27 november 1476, då Margit Henriksdotter botade 12 mark, därför att hon stack Anna Magnusdotter genom armen, under det att Anna slapp undan med sex, emedan hon blott hårdragit sin motpart. Däremot fick Elin, herr Laurens fallandöfvels deja, betala 12 mark, »ty hon slog Jöns murmästares hustru». Till samma bötesbelopp dömdes också Kort åkares hustru, »ty hon slog en kvinna», men »det gåvo borgmästarne till för Guds skull». Bengt bältares hustru, som slet doket av en annan bältarhustru, pliktade blott 6 mark. Mera animerat var ett slagsmål mellan fru Fenissa och Olof Svenssons hustru. Den senare liårdrog visserligen blott fru Fenissa Beeder och botade därför 6 mark, men fru Fenissa gav sin antagonist två blånader och ett blodsår, vilka kostade henne 24 mark tillsammans. I vad mån Birgitta, Olof timmermans hustru, försett sig, är mera tvivelaktigt. Hon dömdes visserligen till 3 marks böter för nattbuller, men friade sig med en sexmannaed från beskyllningen att ha slagit sin huskvinna. Säkert är däremot ett annat slagsmål, för vilket Mattis Anderssons hustru sakfälldes till 24 mark, »ty hon slog Mattis skinnslagares hustru» förmodligen ganska grundligt att döma av bötesbeloppets storlek. Kristin »i bästa måtto», som endast knuffade Cecilia ut för en trappa, kom undan med 6 mark. Det dubbla beloppet fick Marta, som slog Sigrid, plikta, sedan hon förgäves sökt fria sig med en sexmannaed, likaså en änka Margit, som slog Sverkel fiskares hustru. Gisle målares hustru, vilken givit modern till lektorn eller scriptorn i Gråbrödraklostret Laurens tre blånader, fick plikta för alla tre, och Sverkel fiskares hustru, som slog klockarens hustru, dömdes härför att böta 12 mark. Fortsättningen av katalogen kan utelämnas, då den blott varierar samma tema. En skildring av själva slagsmålet med angivande av dess anledning förekommer nästan aldrig, och sker det någon enstaka gång, är stadsskrivarens skildring så oredig, att man knappt förstår den.

Slagsmålen voro således talrika och i viss mån karakteristiska för 1400-talets Stockholm till skillnad från våra dagars. Dråpen voro det i kanske ännu högre grad, och det betecknande är den -—- man må väl säga — likgiltighet, med vilken stadsskrivaren antecknat dödsdomarna. Mycket sällan förekommer en redogörelse för för-

454loppet, ofta icke ens den dräptes namn. Typiska för uppfattningen av dylika mål äro de första anteckningar, som tänkeboken bevarat: »Eodem die kändes Anders Junckare, att han stack Lasse Bagge till döda, Nils Svenssons tjänare. Ty dömdes han till svärd», »Eodem die kändes Könika, dödgrävaren, att han slog ihjäl Sven Serkienso. Ty dömdes han till svärd». Flera ord anser han sig icke böra kosta på dylika alldagligheter, och att förteckna alla dylika dråp i 1400-talets tänkeböcker är därför knappast behövligt. I stället skola vi till stickprov taga två perioder, den ena från början av kvartseklet, den andra från slutet. Vi taga först året 1477.

I Stockholm uppehöll sig 1476 en köpsven, Hans Isa-grim, som tyckes ha varit en bråkmakare; så hade han slagit ihjäl en djäkne, Joan Pedersson, men betalat dennes broder full mansbot, så att han därigenom blev »ledig och lös» för allt tilltal. Men ej långt därefter blev han själv ihjälslagen —• när upplyser tänkeboken icke, och först den 14 april 1477 förekommer en notis om saken: »Laurens Mangsson saker 60 mark, konungens och stadens sak, för att han var med att slå Isagrim ihjäl.» Med ledning av stadslagens bestämmelser kunna vi någotsånär rekonstruera målet. Det var ett »dråpamal med vilja», dråparen hade icke blivit gripen på bar gärning, utan tydligen flytt till ett kloster, varifrån han börjat underhandlingen om sitt liv. Enligt § 1 i balken Drapamal med vilja, skulle han i så fall böta 30 mark till konungen, 30 mark till staden och bjuda målsägan-den 60 mark. Sex veckor skulle han ha frid i klostret och fick sedan komma in i staden. Målsäganden ägde då ej rätt att hämnas på honom, och ville han ej taga mot böterna, skulle dessa sättas i taka händer och

455konungen lysa frid över dråparen. Det är denna situation, som tydligen ligger bakom tänkebokens nyss citerade anteckning. Den 28 april följer en ny. Hans Ding-stad vittnade då, »att Hans Isagrim sade på sitt yttersta, att Joan långe slog honom med ett stycke av ett spjutskaft i huvudet» och detsamma intygades den 30 april av två andra vittnen. Den 21 maj förekom ärendet ånyo. Tio män svuro då, »att de hörde, att Hans Isagrim sade i sitt yttersta, att Långe Joan slog honom över huvudet och näsan och sade så: den, som den långa kniven äger, som i skåpet ligger, honom skyller jag för styng-net, men kommer jag på fötterna igen, hans liv skall få det (= då skall det gälla hans liv) och talade illa. Ty sades honom (Joan Eriksson kallad Långe Joan) för rätta, att vill han fästa böter, då må han råda (= betala dessa), vill han ej, då gå i sitt behåll» (= då må han söka en fristad). Av denna relation kan man gissa, att Laurens Mangsson varit den egentliga dråparen, som stuckit Hans Isagrim med kniven, som »låg i skåpet», och att Joan Eriksson förut slagit honom i huvudet med en spjutstake. Alldeles säker är denna konjektur dock icke. Av det följande tyckes nämligen framgå, att Långe Joan rymt och först senare uppenbarat sig inför rätta. Laurens Mangsson hade emellertid -— så vida man vågar draga denna slutsats av stadsskrivarens anteckning den 14 — erlagt böterna till konungen och staden, och det återstod således de 60, som han skulle erlägga till målsäganden. Men denna del av bötessumman tyckes Laurens ha kommit ifrån. Den 2 juni avlade, som ovan nämnts, sex män ed på att »Hanis Isagrim gav Lasse Mangsson kvitt, ledig och lös för alla sina arvingar.» Han skulle istället »gå pilgrimsgång till S. Jacob en

456resa och två resor till det heliga blodet i Wilsnak». Något rådsbeslut med anledning av detta vittnesmål har icke antecknats, och sedan höra vi intet om Laurens Mangsson. Hans medbrottsling, Joan Eriksson uppenbarade sig först den 17 juni 1480, således först tre år efter dråpet, och fick då åtta dagars lejd »efter Hans Isagrim». Men domen, som avkunnades den 26 juli, är föga upplysande. Han tillsades nämligen, »att han skall giva ut böter efter Hanis Isagrim, efter ty att han (= denne) skyllde honom för sin död i sitt yttersta, som gode män veterligt är. Vill han icke giva ut böterna, då (må han) gå i sitt behåll» (= återvända till sin fristad). Vilket av dessa alternativ, som Långe Joan valde, nämnes icke — troligen det sista — och därmed sluta handlingarna i detta mål, vilka, så orediga de än äro, nog höra till de utförligaste, som tänkeboken har om ett dråp.

Om de övriga dråp, som 1477 behandlades i rätten, få vi mera knapphändiga underrättelser. Den 3 mars lovade åtta män att till pingst stå »för dråparne, som slogo skepparen ihjäl». Denna dunkla annotation får sin förklaring i en äldre anteckning den 27 november året förut, då fyra män svuro, »att Hanis Rostenborg, som är född i Danzig, avhände icke skeppar Baltazar sitt liv med vilja eller berått mod, förty att skepparen slog honom i huvudet med en tennstake, så att ljuset slocknade; i det samma lopp ock skepparen efter förenämnde Hanis Rostenborg och föll så ovanpå kniven». Intyget förefaller ju ej vidare trovärdigt, och Hans Rostenborg hade förmodligen räddat sig till sin födelsestad, ty sedan höra vi intet om detta dråp. Det tredje målet förekom den 7 juli och avgjordes på det vanliga raska sättet:

457Magnus Tidekesson erkände, »att han slog ihjäl Olof Finne i Sollentuna socken i Bagarom. Ty dömdes han till svärd.» Nästa dylika ärende under året var icke ett dråp utan ett mord under försvårande omständigheter, men relationen om detta är lika kortfattad. Den 4 augusti erkände Katarina Pedersdotter, »att hon klöv sönder huvudet på sin bonde med en yxa, vid det han låg i sängen. Ty dömdes hon till elden. Pie memorie. Dock skall hon sitta så länge, (till dess att) hon föder barnet.» Straffet var i enlighet med Högmälesbalken § 1. Sedan hon fött sitt barn, blev hon således bränd å båle. Samma dag dömdes en skomakardräng till halshuggning för ett dråp.

Från 1477 vända vi oss till 1494. Det första dylika mål, som under detta år förekom, var ett barnamord, och vid bedömandet av detta visade rådet en humanitet, som den tiden var ganska sällsynt. En kvinna, vars namn vi aldrig få veta, hade mördat sitt nyfödda barn. Vid den första rättegångsdagen (den 12 maj) tog man blott reda på barnafaderns namn. Den 11 juni antecknades, »att kvinnan, som beskylld var för barnet, hon skulle hava mördat», erkände, att det var dödfött och att hon kastat det för svinen, »vilken kvinna de läto gå och bättra sig, förty hon var ej vid sina fulla sinnen». Om det därefter följande målet är det svårare att av stadsskrivarens framställning få någon klar föreställning. Blott så mycket är säkert, att en Laurens Perman blivit dräpt, vidare att dråparen blev halshuggen, och att sysslomannen Per Olsson i Klara kloster samt två klostertjänare på ett eller annat sätt varit skyldiga till dråpet, men vilken av dem, som slutligen blev dömd »till svärdet», vågar jag ej avgöra; troligen var det sysslomannen. Mera

458lättfattligt är nästa mål. Ingemar Bengtsson erkände sig »hava slagit en man ihjäl i sin egen gård, onödd och oträngd. Därmed dömdes han till svärd. Pie memorie.» Ett annat dråp sonades genom mansbot. Olof Jönsson från Grillom i Boteå socken i Ångermanland hade dräpt Per Andersson i Granvåg i Sollefte socken, men dennes son, brodragaren Hans Pedersson i Stockholm, hade mottagit full mansbot och dävid förpliktat sig att svara för allt eftertal mot Olof Jönsson »om sin framlidne faders död till evig tid». Nästa dråp begicks av en borgare i Königsberg, men även han erlade mansbot till den dräptes broder och blev därmed »kvitt». Det dråp, om vilket rätten rannsakade den 4 oktober, hör däremot till de mera dunkla. Vad man där får veta, är, att Sten Stures stallsven Peder Esgesson haft någon del i hustru Agnes död, men att han förlikt arvingarna och givit dem 3 mark. Nu gav han dem ytterligare »ett stycke alisk», och därmed förklarade hennes broder honom »kvitt för allt tilltal av hennes efterlevande fader och moder, och sade, att han ville dem det föra till handa, ty de äro kränkt och vanfört folk, båda två, så att de förmå ingenstädes flytta eller fara».

I regeln torde en fem à sex dråp om året ha avdömts av Stockholms rådsturätt. Ställer man dråpen i proportion till folkmängden blir ett dylikt antal för våra dagars uppfattning nästan svindlande. Skulle dråpen och folkmängden fortfarande stå i samma proportion till varandra, skulle betydligt mer än 600 dråp om året förekomma i våra dagars Stockholm, d. v. s. ett à två dråp om dagen. Skillnaden i detta fall mellan de bägge tidsåldrarna framgår bäst därav, att 1935, 1936 och 1937 förekom intet enda dråp i Stockholm.

459Även straffen ha blivit totalt andra. Visserligen stå böterna ännu kvar, men deras tillämpning vid brotten har blivit förändrad — för dråp erlägger man ej längre mansbot. I stället och vid sidan av böter ha vi frihetsstraffen, som voro okända för medeltiden. Häkten funnos, men inga fängelser. Och medeltidens straff vid sidan av böterna — den oftast förekommande spöslitningen vid kåken, förlusten av ett öra eller bägge öronen, halshuggning, hängning, stegling, bränning å båle och levande begravning — ha alla försvunnit och nu efterträtts av frihetsstraffen. I detta som i så många andra fall står 1400-talets slut för oss såsom en avlägsen, främmande värld. Och dock ligger den icke längre tillbaka, än att tidsavståndet kan utfyllas av sex åttioåringars livslängd. NOTER OCH ANMÄRKNINGAR

I manuskript förelåg denna omarbetade och reviderade upplaga på våren 1948 och i korrektur på sommaren 1949. Till senare utkommen litteratur har sålunda i texten ingen hänsyn kunnat tagas.

Schücks framställning bygger — som framgår av företalet — huvudsakligen på de bevarade stadsböckerna från 1400-talet, vilka nu alla finnas utgivna i tryck:

Stockholms stads tänkeböcker 1474—1520, I—V, utg. av Emil Hildebrand, Gottfrid Carlsson, Johan Axel Almquist, Sthlm. 1917— 1933.

Stockholms stads ämbetsbok 1419—1544, utg. av Johan Axel Almquist, Sthlm. 1927.

Stockholms stads skottebok 1460—1468 samt strödda räkenskaper från 1430-talet m. m., utg. av Johan1 Axel Almquist, Sthlm. 1926.

Stockholms stads skottebok 1501—1510, utg. av Hans Hildebrand, Sthlm. 1915.

Stockholms stads skottebok 1516—1526 samt strödda räkenskaper, utg. av Johan Axel Almquist, Sthlm. 1935.

Stockholms stads jordeböcker 14201—1498, I—II, utg. av Hans Hildebrand och L. M. Bååth, Sthlm. 1876—1914.

1. BÄDET

Sid. 9. C. J. Schlyter, Konung Magnus Erikssons stadslag, i Samling av Sveriges gamla lagar, Lund 1865; dens., Bjärköarätten, i Samling av Sveriges gamla lagar, Lund 1844. Stadslagen finnes också utgiven i en faksimile-upplaga under redaktion av Nils Ahn-lund', Köpenhamn 1944; Bjärköarätten är utgiven i faksimile-upplaga av Adolf Schück, Köpenhamn 1946, samt i översättning

461av Å. Holmbäck och Elias Wessén, Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar, ser. 5, Sthlm 1946. — Om rådet och dess uppgifter se Adolf Schück, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling, Uppsala 1926 med där citerad litteratur samt Folke Lindberg, Fogde, råd och menighet, Sthlm 1941.

Sid. 10. Efter dominicam quasimodogeniti = efter första söndagen efter påsk, eg. söndagen »såsom nyfödda barn» efter inledningsorden till I Petr. 2:2, varmed gudstjänsten denna dag började.

Sid. 11. »Vädersolstavlan» finnes i original i Storkyrkan samt i kopia i Stockholms stadsmuseum.

Sid. 13. Den illuminerade handskriften av Magnus Erikssons stadslag från Rådhuset befinner sig nu i K. Biblioteket.

Sid. 14. Schlyter, a. a. — Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer I, utg. av Nils Herlitz, Sthlm 1927.

Sid. 15. Stadens nycklar äro utställda på Stadsmuseet. — Rimberts Ansgars levnad, utg. av Gunnar Rudberg och Nils Ahnlund, Sthlm 1926.

Sid. 16. Nils Ahnlund i »Överståthållarämbetet 1634—1934», Sthlm 1934.

Sid. 23. En mark var 8 öre, ett öre tre örtugar och en örtug 8 penningar. — Borgmästaren Erik Jönsson avled 1520. — Gottfrid Carlsson, Stockholms blodbad, i Historisk Tidskrift 1920. Nils Ahnlund, Kring Stockholms blodbad, i Svensk tidskrift 1928; dens.. Kristiern II i svensk och dansk historieskrivning, i Från medeltid och Vasatid, Uppsala 1933.

Sid. 24. Olaus Petri, En svensk krönika, utg. av G. E. Klemming Sthlm 1860 samt av J. Sahlgren 1917, meddelar en förteckning över de i blodbadet avrättade.

Sid. 25. Stockholms stads tänkebok 1524—29 av Olaus Petri, utg. av Ludvig Larsson, Lund 1929.

2. FRÄLSET OCH KYRKAN

Sid. 29. »Vår käre herre och hövitsmän» är den vanligen använda titeln på konungen eller riksföreståndaren och kan knappast tagas som bevis för något hjärtligare förhållande mellan denne och staden.

462Sid. 33. Sturekrönikorna ha publicerats i Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet 17:3, Sthlm 1868.

Si-d. 36. Santiago di Compostela, stad i n.v. Spanien, där enligt traditionen Spaniens nationalhelgon Jakob d. ä. (Sant lågo) ligger begraven under katedralen.

Sid. 38. Diplomatarium Suecanum, utg. av J. G. Liljegren, B. E. Hildebrand m. fi. 1829—65.

Si-d 41. Privilegier, se ovan not till s. 14. — Förbindelsen från klostrets föreståndare — en bekräftelse av 1436 års privilegium — var tydligen av ett alldeles färskt datum, ty marsk blev Svante Sture först 1497. Troligen avgavs löftet i fråga den 16 december 1497 (eller någon' av de närmaste dagarna), ty den 16 december voro Svante Sture, Peder Ragvaldsson, borgmästare och råd (samt tydligen även fogden Kristiern Bagge) samlade i rådstugan. Tänke-bokens framställning synes böra fattas så, att klostrets föreståndare vid detta tillfälle utlovat ett dylikt brev, men ännu icke fullgjort sitt löfte, och nu fordrade man att få detta brev, på pergament och vederbörligen beseglat.

3. SAMHÄLLSKLASSERNA

Sid. 46. Burspråken äro publicerade i Stockholms stads tänke-böcker I, 1474—1483, av Emil Hildebrand, Sthlm 1917.

Sid. 48. Närisk = nerst = tyg från Naarden i Holland; alisk = tyg från Alais i Frankrike.

Sid. 50. Om hantverksämbetena och skråordningar se Folke Lindberg, Hantverkarna i medeltid och äldre Vasatid, i Den svenska arbetarklassens historia, Sthlm 1947 samt Ernst Söderlund, Stockholms hantverkarklass 1720—1772, Sthlm, 1943.

Sid. 51. Murarnas skråordning finnes i K. Biblioteket.

Sid. 52. Skrå-ordningar samlade av G. E. Klemming, Sthlm 1856, samt Småstycken på fornsvenska, Sthlm 1868—81. (Samlingar Utg. av Svenska fornskriftsällskapet); Skomakara-skra, af Stockholms magistrat gillad och stadfäst 1474, utg. av J. G. Liljegren, Sthlm 1835.

Sid. 55. Originalet i K. Biblioteket.

Sid. 60. I l:a upplagan hade förbisetts att urmakarna tidigare räknades bland klensmederna.

463Sid. 62. »Livsvån» = livskraft.

Sid. 64. I de bestämmelser, som utfärdades för glasmästarämbetet i Stockholm år 1585, föreskrives bl. a. alt av de 6 mästarna 4 skulle vara glasmästare och 2 målare. K. G. Cedergren o. G. von Schoultz, Svenska skråsigill, Sthlm 1944.

Sid. 68. Enligt Folke Lindberg, a. a., voro skomakarna åren 1461— 65 21—25 st. samt 1516—19 22—25 st.; skräddarna voro 1461—65 16—20 st. och 1516—19 20—25 st.

Sid. 71. Om sambandet mellan hanlverksämbeten och gillen se Folke Lindberg, a. a., s. 68, saml Allan Etzler, Sancte Örjens gille, i Med hammare och fackla, Sthlm 1931.

Sid. 72. Privilegiebrevet 1456 se ovan not till sid. 14.

4. STADENS FINANSER

Sid. 76. Kämnärsräkenskaperna ingå i utgåvan av skotteböckerna. — Stadslagen se not till sid. 9.

Sid. 78. Konung Kristoffers privilegiebrev 1444 se not till sid. 14.

Sid. 79. W. Koppe, Lübeck-Stockholmer Handelsgeschichte im 14. Jahrhundert, Neumünster 1933.

Sid. 80. Det emyska ölet = öl från Einbeck i Hannover.

Sid. 82. Enligt K. F. Söderwall, Ordbok över svenska medeltidsspråket, Lund 1884—1918, är zedoviarot siddefär.

Sid. 83. Halvar Sundberg har i sin utredning om Tolagsrätt och tullhusbyggnadsskyldighet (1922), kommit till den slutsatsen att något klädeshus aldrig funnits i Stockholm. Hans bevisföring är dock inte övertygande. Jfr Adolf Schück, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst, sid. 439. År 1550 låg klädeshuset vid Svartmunkebrinken. — 1549 förekommer väl i tänke-boken (ej i ämbetsboken) en Jon klädesskrivare, men om hans ämbete nämnes intet.

Sid. 86. Hans Wardborch hette eg. Wardenberch och var skott-herre.

Sid. 93. Belägenheten av hamnarna och tornen framgår av kartan fig. 64.

Sid. 95. Om de medeltida stadsskatterna se Adolf Schück, a. a. sid. 329 ff. samt i Norstedts världshistoria V, sid 370; Folke Lindberg, Hantverkarna i medeltid och äldre Vasatid; E. Lönnroth, Stats-

464makt ocli statsfinans i det medeltida Sverige, Göteborgs högskolas årsskrift 46:3, 1940; Ingvar Peterzen, Studier rörande Stockholms historia under Gustav Vasa, Sthlm 1945; dens., Till frågan om de medeltida stadsskatterna, Historisk tidskrift 1950.

Sid. 96. Malmarna hade ett mycket lågt invånarantal, och ofta angives detta alls icke, 1501 upptages blott Gråbrödraholmen (sex personer) och Helgeandsholmen (en enda). 1460 upptogos däremot alla: Gråbrödraholmen (16 personer), Helgeandsholmen' (13), Norrmalm (50) och Södermalm (23). I skattelängderna upptagas icke de vid slottet anställda ej heller frälsemän, munkar eller präster.

Sid. 97. För invånarantalet i medeltidens Stockholm anges olika siffror av skilda författare. Den här angivna siffran ansluter till Karin Hagnell, Sturekrönikan' 1452—1496, Lund 1941. Jfr nedan s. 340 f.

5. STADENS TJÄNARE OCH FÖRTROENDEMÄN

Sid. 100. Meningen är tydligen den, att Jöns skrivares hustru misstänkts för delaktighet i mordet på hennes make och fråntagits sin egendom. Hon blev nu friad'.

Sid. 108 Om kvartersindelningen se Gunnar Bolin, Kvartersindelning och tomtnumrering i gamla Stockholm, S:t Eriks årsbok 1922.

Sid. 110. Episoden skildrad av Ivar Simonsson, Stadens nycklar, i S:t Eriks årsbok 1916.

Sid. 111. Stadens tegelhus låg vid Horn på Södermalm. Vid medeltidens slut fanns också ett tegelbruk vid Grind, nuvarande Skanstull. Vid; Rörstrand, där Sabbatsbergs ålderdomshem nu är beläget, låg även ett tegelbruk som vid slutet av 1200-talet donerades av Magnus Ladulås till Gråbrödraklostret.

Sid. 112. Lizzie Carlsson, Bödelsämbetet i det medeltida Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1934. — Om »skogslöparna» se Hans Gilling-stam, Jon Slaweka, i Personhistorisk tidskrift 1945. De som under inbördeskriget blivit skogslöpare fingo amnesti genom Sten Stures brev om Karl Knutssons död den 15 maj 1470.

Sid. 114. Riksrådet och lagmannen Gregers Mattsson Lillie, död 1494, och hans hustru Ramborg Gustafsdotter Sparre död 1492, begrovos i Gråbrödrakyrkan, där en gravsten över dem tillskriven Bernt Notke ännu finnes bevarad. Riddarholmskyrkan i Sveriges

30 —• Stockholm viel 1400-talets slut

465kyrkor, Sthlm 1937, sid. 643; C. R. af Ugglas, Från Bernt Notkes Stockholmsår, Fornvännen 1940.

6. HUSEN

Sid. 117. Fig. 11—16 äro hämtade ur Nordberg, Den medeltida bebyggelsen i kvarteret Cepheus, i S:t Eriks årsbok 1939.

Sid. 125. Rörande Nils Pederssons husköp och transaktioner se Tänkeboken sid. 135, 150, 281 f. Sedan domen fallit den 7 juli 1488 (sid. 305), betalade Erik Ryting till Nils Pedersson det av den sistnämnda erlagda beloppet (sid. 317 och 598).

Sid. 126. Hustru Annas bostad (»stuga») låg i övre våningen, Tänkeb. sid. 613; Jordeb. sid. 202. — Om höghus se Nordberg, Medeltidshus i staden mellan broarna, S:t Eriks årsbok 1935.

Sid. 127. Då ägarna till två hus på var sin sida om en gränd överbyggde gränden, var det dock vanligt, att det nya utrymmet delades horisontalt, så att den ena husägaren erhöll den ena våningen och den andra våningen ovanför. — Mantalsförteckningen 1582 är behandlad av Hans Forssell, Sveriges inre historia, D. 2, Sthlm 1875.

Sid. 128. Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus 1555, svensk översättning utg. av Michaelisgillet 1909—1925, Nionde boken, kap. 38 (D. II, s. 164) Huruledes belägrade låta sin boskap beta på hustaken.

Sid. 129. Fig. 17—20 äro hämtade ur Nordberg, Nya undersökningar av gamla hus i Staden mellan broarna, i Rig 1936.

Sid. 130. Frederik Troels-Lund, Dagligt Liv i Norden i det 16:e Aarhundrede, 4:e uppl. 1914. — Förteckningen över Bröderne av S. Gertruds gille 1419—1484 är publicerad av G. E. Klemming i Småstycken på fornsvenska (Bilaga till Fornskriftsällskapets årsmöte 1882) Sthlm 1868—81.

Sid. 131. F. A. Dahlgren har i Glossarium över föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket, Lund 1914—16, tolkat bottnebräder som golvbräder. Till Dahlgrens tolkning ha Schück m. fl. anslutit sig.

Sid. 133. Enligt den första bevarade boskapslängden från år 1627 fanns då i Staden mellan broarna 109 hästar, 46 kor, 3 oxar, 10 får, 1 lamm och 222 svin; Gösta Berg, Boskapsskötsel och jordbruk i det gamla Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1932. —Föreskrifterna för åkarna och för husägarna meddelade i burspråk bl. a. 1481 o. 1482, Tänkeb. — Kålgården vid Kindstugatan nämnes i Jordeb. 1 augusti 1468. — Frans de Brun, Bland gator, gränder och brinkar i det gamla Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1919, synes ha föreställt sig medeltidsstaden som ett villasamhälle med låga byggnader i grönskande trädgårdar.

Sid. 134 ff. Skildringen av medeltidshusen bygger förutom på utgivarens ovan anförda tre uppsatser i S:t Eriks årsbok 1935 och 1939 samt i Rig 1936 på material från ännu opublicerade undersökningar. Ytterligare kan här hänvisas till Nordberg, Märkligt medeltidsfynd i Stockholm (huset Västerlånggatan 29) i Stockholmstidningen 15/6 1946 samt dens., Sparbankens hus vid Västerlånggatan (49) i Åter till Gamla stan, utg. till sparbankshusets invigning 1950.

Sid. 147 ff. Folke Wernstedt, Gösta Selling och Erik Lundberg, Två medeltidshus vid Storkyrkobrinken, i S:t Eriks årsbok 1933. Ur denna äro bilderna fig. 22 o. 23 hämtade.

Sid. 154. Själagårdens byggnadshistoria är publicerad i utgivarens ovannämnda uppsats i S:t Eriks årsbok 1935. Rekonstruktionen är dock nu beträffande några detaljer reviderad.

Sid. 156. Nordberg, Stadsplaneregleringen i Staden inom broarna och det gamla Svartbrödraklostret i Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1929; dens., Svartbrödraklostrets källare, vägledning för besökande, 5:e uppl. 1948; C. R. af Ugglas, Helga lösen i Svenska Dagbladet 30/6 1941.

Sid. 160. Martin Olsson, Riddarholmskyrkan, i Sveriges kyrkor, Sthlm 1937.

Sid. 162. Gunnar Bolin, Johan III:s högskola å Gråmunkeholmen I o. II, S:t Eriks årsbok 1912 o. 1918; Henrik Schück, Ansatser till ett universitet i Stockholm före 1800-talet, i S:t Eriks årsbok 1942. — De under utgivarens ledning i samband med restaureringen 1948—49 utförda byggnadshistoriska undersökningarna rörande klosterbyggnaderna äro ännu icke publicerade.

Sid. 163. Martin Olsson, Stockholms slotts historia I: Det gamla slottet, Sthlm 1940. — Hans Hansson, Ringmurar och hamnar i det medeltida Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1945; Nordberg, Fynden vid Slussplan och den senmedeltida stadsmuren, i S:t Eriks årsbok 1932; dens., Söderport och Slussen, Sthlm 1935.

Sid. 166. Frans de Brun, S:t Nicolai port i gamla tider, i S:t Eriks årsbok 1915, från vilken kartan fig. 31 är hämtad.

Sid. 167. Enligt Lizzie Carlsson, Bödelsämbetet i det medeltida Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1934 samt dens., Helvetet som ortnamn under medeltiden, i Namn och Bygd 1933 betyder Helvetet den åt norr liggande stadsdelen eller norra kvarteret.

8. RÅDHUSET

Sid. 169. Om Käpplingemorden och dateringen av denna händelse se: Kjell Kumlien, Käpplingemorden, i S:t Eriks årsbok 1947.

Sid. 170 ff. Skildringen av Rådhuskvarteret och av Rådhusbyggnaden, som på flera punkter skiljer sig från 1:a upplagans, bygger på en undersökning av utgivaren avsedd att ingå i ett planerat arbete om bebyggelsen i det medeltida Stockholm. — Om Klaus Rytings hus och dess olika ägare se även ovan sid. 124. — Rådhuskomplexet vid Stortorget har tidigare utförligt skildrats av F. U. Wrangel, Anteckningar om Stockholms äldsta rådhus, i Stockholmiana, Sthlm 1912; Frans de Brun, Ägarelängderna för kvarteret Rådstugan under 1400- och 1500-talen, i S:t Eriks årsbok 1914 samt Nils Östman, De äldre rådhusbyggnadernas historia, i Stockholms rådhus och råd, Sthlm 1915.

Sid. 173. Schück har nog icke tolkat fastebrevet rätt, då han anser, att köpet omfattade dels ett stenhus dels en obebyggd tomt därintill vid Stortorget. Stenhusen brunno icke ned vid de eldsvådor, som härjade Stockholm. Tak, trossbottnar, träluckor m. m. förstördes mer eller mindre, men stenmurarna stodo i regel kvar.

Sid. 174. Sven Brandel, Rester av medeltida byggnader anträffade vid gatuschaktningar i Stockholm sommaren 1917, i S:t Eriks årsbok 1918.

Sid. 175. År 1502 »inmurades» nya »glasfönster» i rådstugan och till dessa förfärdigades nya bågar. Skotteboken 1501.

Sid. 177. Om ombyggnaden av Rådhuset på 1570-talet finnas uppgifter i Riksregistraturet; Konung Johan III:s byggnads- och befästningsföretag, brev ur Riksreg. utg. av Victor Granlund, Historiskt bibliotek I o. II.

Sid. 178. Uppgifterna om kanslershusets öden under 1500-talet äro hämtade ur tänkeböckerna.

Sid. 180. Karlskrönikan finnes tryckt i Samlingar utgivna av Svenska fornskriftssällskapet, 17:2 1866. Om Karlskrönikan se Ingvar Andersson, Källstudier till Sveriges historia 1928 samt Ernst Neuman, Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde, i Samlaren 1927, 1931 och 1934.

9. TORGET OCH KÅKEN

Sid. 181. Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, Lund 1920—22.

Sid. 182. I tänkeböckerna, som börja 1474, nämnes dock »kåken». En kvinna, som 1481 begagnat ett oriktigt kannmått — förmodligen då hon sålt öl — dömdes till 3 öres böter, och »skall samma kanna spikas på kåken».

Sid. 183. Leonhard Fredrik Rääf, Samlingar och anteckningar till en beskrivning över Ydre härad, 1856—75, III, s. 13.

Sid. 184. Om Wivallius se Henrik Schück, En äventyrare, Sthlm 1918. — Om kåken se Hans Hildebrand, Sveriges medeltid, I, Sthlm 1879, s. 429. — Nils Lithberg, Sankt Staffans stupa, Fornvännen 1915. — Lizzie Carlsson, a. a., S:t Eriks årsbok 1934. — C. R. af Ugglas, Kåken på Stortorget i Stockholm, Fornvännen 1941.

Sid. 185. Om Kopparmatte och kåken se Göran Axel-Nilsson, Stadens klenoder, i S:t Eriks årsbok 1944. — Av ett fastebrev från 1489 (Jordeb.) framgår, att kåken då var belägen mitt för Kåkbrinkens mynning strax öster om Skomakargatans mynning.

Sid. 186. Siskabur betyder egentligen bur för småfåglar (siskor).

10. BOHAG

Sid. 190. Silverservisen upptages redan på en löst inlagd lapp i tänkeboken 1477.

Sid. 191. Ölkannan från Dalarö tillhör Stockholms stadsmuseum. — Troels Lund, a. a.

Sid. 192. Arniskt kläde = kläde från Arnhem i Nederländerna.

Sid. 193 o. 195. Fig. 37 o. 38. Föremålen finnas i Stockholms stadsmuseum.

Sid. 194. Stockholms stadsmuseum, Vägledning, 3:e uppl., Sthlm 1945. — Stockholms stadsmuseum, Katalog till tillfällig utställning: Fynd från gamla stan, Sthlm 1947

11. GATORNA

Sid. 196 f. Om stadsplaneregleringarna på 1600 och 1700-talen se Ragnar Josephson, Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill år 1800, Sthlm 1918. — Nordberg, Slottets historia under 1600-talet, i Stockholms slotts historia, I, Sthlm 1940; dens., Gustaf II Adolf som byggherre, i Fornvännen 1931; Gunnar Hellström, Gustaf II Adolfs nyreglering av staden inom broarna, S:t Eriks årsbok 1943.

Sid. 197 f. Hans Hildebrand, Sveriges medeltid I, Sthlm 1879. Sid. 198 f. I Söderköping ha vid grävningar 1925 och 1926 den1 medeltida broläggningen av trä — eller rättare, flera över varandra liggande broläggningar av trä —- påträffats under senare gatu-läggningar av sten. Se Erik Lundberg, Topografiska Stadsundersökningar I, Söderköping, Vitterhetsakademiens handl. 39: 1 1928. — Om broläggning och gatuläggning i Stockholm se Nordberg, Söderport och Slussen, Sthlm 1935; Hans Hansson, Ringmurar och hamnar i Gamla Stockholm, S:t Eriks årsbok 1945; Stockholms stadsmuseum, Vägledning 1945 samt katalog till tillfällig utställning: Fynd från Gamla stån 1947.

Sid. 199. Troels Lund, a. a.

Sid. 200. Om orenligheten på gatorna och trumborna under 1600-talet se F.U. Wrangel, En vandring med stadstjänarne i staden mellan broarna 1646, i Stockholmiana, Sthlm 1912.

Sid. 202. Att förordningarna om bortförande av orenligheten upprepas i burspråken, bevisar ingenting om bristande efterlevnad. Alla gällande förordningar upplästes säkerligen varje år.

Sid. 204. Samuel Kiechels resa i Sverige 1586, översatt till svenska av B. Schlegel i Historisk tidskrift 1892; även utg. av K. Hildebrand i Föreningen Heimdals folkskrifter 1897.

Sid. 205. Troels Lund, a. a.

Sid. 206 f. Gösta Berg, Boskapsskötsel och jordbruk i det gamla Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1932; dens., Ur den stockholmska gatutrafikens historia, i S:t Eriks årsbok 1936.

Sid. 207. Olaus Magnus ovan under s. 128 a. a.

Sid. 213. fig. 40. Rekonstruktion efter Johnny Roosval, Storkyrkan, i Sveriges kyrkor, Sthlm 1924—28.

Sid. 214. Johan Axel Almquist, Stockholms stads brandförsäkringskontor 1746—1921, Sthlm 1921. Enligt landslagen hade ägaren

470rätt till brandstod av hela häradets invånare, om brandskadan uppskattades till 20 mark eller mera. Var den lägre, skedde sammanskottet från närmaste hälft eller fjärding. Häradshövdingen utsåg på tinget sex värderingsmän. Samma stadga finnes även i några av landskapslagarna.

12. BYKYRKAN

Sid. 215. Johnny Roosval, Frans de Brun och Ivar Simonsson, S. Nikolai eller Storkyrkan i Stockholm, i Sveriges kyrkor, Sthlm 1924 —28; P. O. Westlund, Om Stockholms storkyrkas medeltida torn, i Fornvännen 1941; dens., Vägledning för besökande, Sthlm 1946.

Sid. 217. Fig. 41. Efter Roosval, Sveriges kyrkor.

Sid. 219. Fig. 42. Rekonstruktion efter Westlund, Vägledning, på grundval av Roosvals rekonstr. — Redovisningen efter Hans Otte finnes Tänkeb. den 5 dec. 1491. I a. a. Sveriges kyrkor anges s. 134, att Hans Ottes arvingar hade en fordran och s. 339 att de stodo i skuld till kyrkan.

Sid. 220. Olof Mattsson och Jöns Andersson voro sålunda icke murmästare, såsom uppgivits i första uppl.

Sid. 221. Fig. 43 efter Westlund, a. a., på grundval av Roosvals rekonstruktion.

Sid. 222. Törd murmästare se fig. 6. — Reinhold Lehusens i första uppl. s. 130 omnämnda försäljningar den 1 o. 7 april 1489 avse samma fastighet; både här och ifråga om försäljning av en tomt den 16 april 1491 anges uttryckligen att detta skett med rådets samtycke.

Sid. 223. Fig. 44 efter orig. i Stadsarkivet.

Sid. 225. Claus patinemakare kan möjligen vara identisk med Claus klockare i Storkyrkan.

Sid. 228. Rörande prostämbetet se anmärkningar till Tänkeb. 1483 —92, utg. av Gottfrid Carlsson, s. 620; Robert Murray, Stockholms kyrkostyrelse intill 1630-talets mitt, Lund 1949.

Sid. 229. Fig. 46 efter foto i Antikvarisk-topografiska arkivet.

Sid. 233. Fig. 48 efter a. a. Sveriges kyrkor. Lokaliseringen av kor och altaren är dock icke på alla punkter säker. I Tänkeb. 1494 (s. 139 f.) talas t. ex. om en prebenda i S. Eriks kor på norra

471sidan i bykyrkan mellan »sancte Peders Rogges kor» och S. Kristoffers prebenda.

Sid. 235. Fig. 49 efter foto i Antikvarisk-topografiska arkivet.

Sid. 236. Om herredagen i Jungfruhamn se s. 379 f.

Sid. 237. Överenskommelsen mellan hustru Ramfrid och Staffan Västgöte här tolkad på annat sätt än i förra uppl (s. 137 f.). Se Tänkeb. 1483—92, s. 300, 416; Tänkeb. 1492—1500 s. 366.

Sid. 239. Fig. 50 efter foto i Antikvarisk-topografiska arkivet.

Sid. 240. Hustru Ramfrids altare, som icke finnes angivet å planen fig. 48, var beläget »wider äller westerstha pelaren pa södra sydan framanfore Sielakorstrappan wiidh vaknhusit» (vapenhuset), Tänkeb. 1483—92, s. 300.

13. GILLEN

Sid. 242. Hans Hildebrand, Medeltidsgillena i Sverige, i Historiskt bibliotek, Del 3, 1877; Frans de Brun, Anteckningar rörande medeltida gillen i Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1917.

Sid. 243. Om Käpplingemorden se ovan s. 169 samt Kjell Kumlien, a. a.

Sid. 244. Om härjningståget till Söderköping och prebendan se Adolf Schück, En opublicerad annalanteckning rörande Söderköping, i Fornvännen 1925. — Peder Mickelsson utsågs samma år till rådman. — Förteckningen över medlemmarna i S. Gertruds gille är utgiven av G. E. Klemming, i Småstycken på fornsvenska (Bilaga till Svenska fornskriftssällskapets årsmöte 1882), Sthlm 1868—81.

Sid. 245. Guldsmederna voro dock ofta köpmän och bankirer. — Om herr-titeln se K.-E. Löfquist, Om riddarväsen och frälse, Lund 1935. — Frälsemannen Axel är möjligen identisk med den dansk-norske väpnaren Axel Olsson, som ägde hus i Stockholm och var invecklad i konflikter med flera stockholmsborgare.

Sid. 246. Brevet 1 mars 1439 i Svenska medeltidsregester 1434—41, utg. av Sven Tunberg, Sthlm 1937, nr. 889.

Sid. 247. Brev 30 maj 1375 i N. A. Kullberg, Svenska riksarkivets pergamentsbrev från och med år 1351, 1—3, Sthlm 1866—72, nr. 1151. — Överenskommelsen 24 aug. 1436 i Svenska medeltidsregester, utg. av Sven Tunberg, nr. 458.

472Sid. 249. de Brun, a. a. ovan under s. 242. — Johan Murberg, Historisk afhandling om Helga Lekamens gille i Vitterhets- Historie och Antikvitetsakademiens handlingar, D. 2, Sthlm 1791, s. 293.

Sid. 250. Nils Ahnlund, Svenskt och tyskt i Stockholms äldre historia i Från medeltid och vasatid, Uppsala 1933. Om Henning Pin-now se Ahnlund a. a. s. 27 samt Salomon Kraft, Jöns Bengtsson Oxenstierna, den vendiska hansan och 1457 års tronskifte, i Kyrkohistorisk årsskrift 1940, s. 248; dens., Sveriges historia III: 2. s. 59.

Sid. 251. Om mötena 1436, 1438 och 1452 se Karlskrönikan eller Nya krönikan utg. av G. E. Klemming, Svenska medeltidens rimkrönikor i Samlingar utgivna av Svenska fornskriftssällskapet, 17:2, Sthlm 1866, s. 74, 180 och 325.

Sid. 252. Isak Collijn, Handlingar rörande Helga Lekamens gille i Stockholm, I—VIII, Uppsala 1921—30. — Murberg, a. a. ovan s. 249; de Brun, a. a. ovan s. 242.

Sid. 253. Hans Hildebrand, a. a. ovan s. 242.

Sid. 256. Jakob van Hawen var kyrkvärd 1451—53, syllsättare 1457 -—58, tysk rådman 1459—71, svensk rådman 1472—-79. Anders Joansson, svensk rådman, 1469—83. Peder Persson Skytte, föreståndare för Själagården 1483, rådman 1486—95. Hans Holmgers-son, svensk rådman 1465—85, föreståndare för Helgeandshuset 1470—71, för Själagården 1476—82. Jakob Nilsson, svensk rådman 1461—80, borgmästare 1480—94, föreståndare för S. Örjans hospital 1468—71. Joan Styng av frälsesläkt, rådman 1474—85, föreståndare för Helgeandshuset 1478—79. Sven Klemetsson Heising, rådman 1472—82.

Sid. 258. Herr Nicolaus = Nils Pedersson, svensk rådman 1446—65, svensk borgmästare 1465—88; herr Ludovik = Ludvig Vestman, svensk rådman 1443—58, svensk borgmästare 1458—85; Peder Jönsson, svensk rådman 1459—87, borgmästare 1487—89.

Sid. 262. Bäkenskaperna, Collijn, a. a. IV, s. 112 o. 117.

Sid. 264. Hyran för Vårfru gillesstuga, Collijn, a. a., II, s. 3. — Olof Hansson, skottherre 1498—99, rådman 1504—20, förest, för S. Ör-jansgården 1511—15; Klaus Boye, förest, för S. Kristoffers prebende 1508—13, borgmästare 1521—23.

Sid. 265. Henrik Strobuck var kvartermästare 1498—1501 och majgreve 1518.

473Sid. 266. I borgmästarräkenskaperna 1440 (Skotteb. s. 354) upptages kostnad för ett »helgedomakar, som skall till Helga Lekarna altare». Av denna uppgift och av Rembekes donationsbrev kan man knappast draga slutsatsen, att blott ett altare funnits vid denna tid och att koret uppförts först vid mitten av århundradet. Genom den byggnadshistoriska undersökningen har också framgått, att koret tillkommit vid början av 1400-talet, och uppgiften i jordeboken 1420 bestyrker också detta.

Sid. 267. Fig. 52 efter uppmätning i Samfundet S:t Eriks arkiv.

Sid. 268. Lumpans gränd kallas på 1520-talet Olof Lurnpes gränd och 1548 Jakob Lumpes gränd.

Sid. 269. Collijn, a. a., s. 5, 9, 11, 24, 25 och 37. — Om Fiskastrand och bebyggelsen där se Hans Hansson, Ringmurar och hamnar i det medeltida Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1945. Hanssons rekonstruktion synes dock icke till alla delar stämma med uppgifterna i Helga Lekamens gilles handlingar.

Sid. 270 f. Frans de Brun, Det medeltida Stockholm, Uppsala 1911. Den igenstängda gränden i kvarteret Ulysses finnes alltjämt bevarad som en portgång mellan fastigheterna Västerlånggatan 34 och 36. De medeltida murarna finnas kvar i dessa fastigheter och gränden har redan under medeltiden överbyggts med ett valv; jfr Nordberg, Medeltidshus i staden mellan broarna, i S:t Eriks årsbok 1935. — Helga Lekamens gilles hyreslista, i Collijn, a. a., V, 36; om Olof Laurenssons och hans makas donation, Collijn, a. a., urkund 52.

Sid. 272. Om husen i Helga lekamens gränd, Collijn, a. a., V, s. 53.

Sid. 273. Herr Bengts gränd skulle sålunda nu motsvaras av Didrik Ficks gränd.

Sid. 274. Murberg, ovan s. 249 a. a., s. 238.

Sid. 275. Collijn a. a., Räkenskapsboken, s. 26

Sid. 276. Petrus Mattheis testamente, Collijn, a. a., IV, s. 149.

Sid. 277. Petrus Petris räkenskapsbok, Collijn, a. a., III, s. 71. — Om Anders vårdskrivares hus, Collijn, a. a., III, s. 103. — Om åldermännen Peder och Henricus Andreae, Collijn, a. a., urkund 52 o. 54.

Sid. 280. Hyreslistan, Collijn, a. a., V, s. 35 f.; om kappelanerna II, s. 19 f.

474•Sid. 281 Boden under herr Sigfrid nämnes hos Collijn, a. a., V, s. 45; — Om Bartollus Arneri Collijn, a. a., III, s. 84 o. 87 samt V, s. 39. — Räkenskaperna för 1520 Collijn, a. a., III, s. 69.

Sid. 282. Collijn, a. a., III, s. 88 o. 91 samt V, s. 42 o. 43.

Sid. 283 fig. 53 efter foto i Antikvarisk-topografiska arkivet

Sid. 285. Gilleboken 1422 o. 1438 Collijn, a. a., s. 18 o. 38.

Sid. 287 Gilleboken 1437, s. 33.

Sid. 289. Beloppet — fjärdedelen av ett årligt arvode av 30 mark — tyder på, att Hans Christophori utsetts till ordinarie kaplan, men endast kunnat sköta platsen under ett kvartal. — Höjningen av ersättningen för deltagande i processionen kanske snarare hänger samman med myntvärdets fall.

Sid. 292. Någon exakt uppgift om den medeltida öltunnans mått i liter har man icke, och storleken var något olika i olika delar av landet. Oss intresserar i detta fall blott Stockholmstunnan. Om denna känner man följande: En tunna öl (som icke hade alldeles samma storlek som en tunna spannmål) räknade 48 kannor, och en kanna innehöll två stop. Tyvärr har man icke något Stockholmsstop eller någon Stockholmskanna kvar från medeltiden. Men i Lund har man påträffat en tennbägare från medeltidens slut med de fyra kvarterna angivna, och detta stop rymmer 1,305 liter. Efter detta mått och med 48 kannor på tunnan, har en kanna således rymt 2,610 liter och en tunna 125,280 liter. Då det väl är antagligt, att en tunna i Stockholm haft någotsånär samma rymdmått samt att detta rymdmått någotsånär hållit sig genom tiderna, har jag ovan beräknat tunnan till 125 liter. När i Sverige kannans mått bestämdes genom de kungl, förordningarna den 27 maj 1737 och den 29 maj 1739 blev detta mått, uttryckt i liter 2,617 — således nästan exakt detsamma som Lundabägarens. Jag vågar därför tro, att den medeltida öltunnan i Stockholm rymt ungefär 125 liter — på en eller annan liter kommer ju här icke an. Se S. O. Jansson, Måtl, mål och vikt i Sverige till 1500-talets mitt s. 35 (I Nordisk kultur, Del 30, Sthlm 1936) och Falkman: Om mått och vikt i Sverige. (1884—1885). — Om ölkonsumtionen se nedan kapitlen Fromma stiftelser samt Fester.

Sid. 295. Skottet, som gillebröderna betalade, kunde då knappast gälla blott ölet till festen.

475Sid. 296. Klemet Bengtsson var rådman 1472—91, då han avled, tegelmästare 1483—91, Tänkeb. den 29 maj 1486; Peder Bagge, avliden 1488, Tänkeb. 3 juli 1480; Joan kanngjutare omnämnes som ålderman den 17 mars 1462 (Jordeb. nr. 598), ägde hus i hörnet av Stortorget och Kåkbrinken, avi. 1479, Tänkeb. I o. II. — Jöns Svin var föreståndare för S. Örjans hospital 1445—47; Truls Hake, svensk rådman 1433—39 och Jakob Segenhorn föreståndare för Söndagsallmosan 1448—53, Jordeb. nr. 228 a. — Beslut om sammanslagningen av de tre gillena i Tänkeb. 1483—92, s. 86, 184 o. 615. — Herman bagare var kyrkvärd 1454—60, Herman Lintorp tysk rådman 1464—1471.

Sid. 297. Nils Jönsson skrivare rådman 1488—1500, borgmästare 1500—06, Laurens Nilsson rådman 1501—15, borgmästare 1515 —16 och Laurens Tordsson förest, för S. Kristoffers prebenda 1510—15, kvartermästare 1511—17. — Om S. Barbaras gille Tänkeb. 15 dec. 1483. — S. Nikolai kapell omtalas i borgmästar-räkenskaperna 1440. — Om arvskiftet efter Mikael Svarte handlar Tänkeb. 18 dec. 1493. Arvet skulle delas mellan hans änka, hustru Elin, och hans syster, hustru Rikmod, Sander Lekssons änka. Om prebendan, som Mikael Svarte och hans hustru »stiftat och funderat hava i deras välmakts (dagar) tillhopa i Sankte Eriks kor på norra sidan i bykyrkan mellan Sankte Peders Rogges kor och Sankte Kristoffers prebenda» stadgas, alt hustru Elin och hustru Rikmod skulle ärva halvdelen var. Den 20 oktober 1494 beslutar sedan rådet, att hustru Rikmod »må och skall njuta, bruka — sin klerk vid S. Nikolai gilles altare, som kallas S. Gertruds kor på södra sidan i bykyrkan».

Sid. 298. Om Blinde Nils och Per Olsson, Tänkeb. 3 dec. 1477.

Sid. 300. De Brun, Storkyrkan i Sveriges kyrkor, s. 53.

Sid. 301. Rådet beslöt 3 april 1478, att »herr Jöns Griis skall hava Helga kors altare, som nyligen är upptaget» och tillade, att om inte han skötte mässorna ordentligt, skulle han bliva avskedad. Frans de Brun, Österåkerskåpet i Stockholms storkyrka, i Forn-vännen 1918, har hävdat, att altaret funnits redan tidgare och härvid stött sig på en notis i stora rimkrönikan (ed. Klemming v. 4749). Den handlar om ett under, som skulle ha skett strax före slaget vid Brunkeberg 1471. Medan prästen förrättade mässan, föll en blodsdroppe från den korsfäste ned i kalken. Berät-

476telsen börjar: »För hellige kors messade tha en prest» etc. För det första säges här icke, att prästen mässade vid Helga Kors altare, utan nedanför det heliga korset, vilket icke är detsamma, ty krucifix funnos förmodligen på flera altaren. Men även om det skulle ha stått: »Då prästen mässade vid Helga Kors altare i S. Nicolai i Stockholm», kan en dylik uppgift knappt tillmätas någon beviskraft. Den förekommer icke i den något så när samtida Sturekrönikan, utan först i Nya krönikans fortsättning, som skrevs efter 1520 och i trovärdighet kan en dylik uppgift naturligtvis ej sättas upp mot tänkebokens samtida anteckning. Ännu 1524 utbetalade staden 6 mark till »kapellanen för Helga kors» (skotboken). Johnny Roosval, Storkyrkan i Sveriges kyrkor har påvisat att Österåkerskåpet stått på högaltaret ej på Helgakors-altaret i Storkyrkan. Det förefaller emellertid sannolikt att det under, som skildras i rimkrönikan, bör lokaliseras till Svartbrödraklostret och inte till Storkyrkan. I klosterkyrkan fanns nämligen den vida berömda Helga korsbild, där många mirakler utspelades och dit man vallfärdade från hela kristenheten (fig. 28 s. 157 ovan). Ex miraculis S. Crucis Holmiensis finnes tryckt i Scriptores rerum Svecicarum, Medii aevi, Tom III, Uppsala 1871 —76. Om korsnedtagningsbilden i Svartbrödraklostret se Carl R. af Ugglas, Helga lösen, i Svenska Dagbladet 30/6 1941.

14. FROMMA STIFTELSER

Sid. 303. Brevet 1435, Jordeb. I, s. 449. — Ärkebiskop Jöns Håkanssons statuter äro tryckta hos E. Fant, Specimen in templo S. Nicolai, Uppsala 1788, s. 14 ff. samt hos Axel Klockhoff, Danviks hospital, Uppsala 1935, II, s. 15 ff. År 1480 begärde borgmästare och råd i Stockholm hos påven stadfästelse på dessa av ärkebiskopen utfärdade statuter, Peringsköld, Stockholmia illustrata, tom 10, Kungl. Biblioteket. Jfr Nordberg, Medeltidshus i staden mellan broarna, i S:t Eriks årsbok 1935, s. 106 ff., samt Lizzie Carlsson, Om bad och badstugor i äldre tid, i Rig 1947.

Sid. 304. Brevets uttryck, att de skulle ha åtta mark »i fyrom ter-minis» kan tolkas antingen så, att de skulle erhålla åtta mark i kvartalet eller åtta mark om året. Av en jämförelse med Helga Lekamensgillets prebendater vill det dock synas, som om den

477förra tolkningen vore den rikliga. Helga Lekamensgillets preben-dater, som hade vida mindre att göra, erhöllo 30 mark om året.

Sid. 306. Frans de Brun, Storkyrkan i Sveriges kyrkor, s. 10—18. — Själakorets jordebok omnämnd i Tänkeb. 22 januari 1485. — De tre donationerna i Jordeb. I, s. 178 o. 299, II, s. 301. — Senast ha Klockhoff, Danviks hospital I, s. 28, och Nordberg, Medeltidshus... i S:t Eriks årsbok 1935, omnämnt Själagården även som fattighus och sjukhus.

Sid. 307. Om själabadet och måltiden se Murberg, Historisk afhandling om Helga Lekamens gille i Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademiens handlingar, D. 2, Sthlm 1791, s. 254; Collijn, Handlingar rörande Helga Lekamens gille, Uppsala 1921—30; Hans Hildebrand, Medeltidsgillena i Sverige, Historiskt bibliotek, D. 3, 1877, s. 87; Nordberg, a. a., S:t Eriks årsbok 1935; Lizzie Carlsson, Om bad och badstugor i äldre tid, Rig 1947, s. 127.

Sid. 311. Skotteb. 1505, s. 195. ----- Om hustru Agnes Tänkeb. 19 oktober 1513.

Sid. 313. Om medeltidens socialvård se V. Hedqvist, Den kristna kärleksverksamheten i Sverige under medeltiden, Strängnäs 1893.

Sid. 315. Om Helga Lekamensljuset se Jordeb. 11 maj 1465.

Sid. 317. Adolf Schück, Ängel-ätten, i Historiska studier tillägnade Sven Tunberg, Uppsala 1942 — Hedqvist, a. a. — Spetälskan var på retur i Sverige under 1300-talets senare del. A. Schück, Ur Sveriges medeltida befolkningshistoria, i Nordisk kultur, Del 2, Sthlm 1938. Möjligen har denna minskning redan tidigare gjort sig gällande och bl. a. föranlett indragningen av Stockholms spital.

Sid. 318. Klockhoff, a. a., I, s. 14 f.

Sid. 319. Om tomten 1449 Jordeb. nr. 353. — Grunden till det . medeltida kapellet har nyligen påträffats. — Enköpingshospitalets stadga avtryckt hos Klockhoff, a. a. II, s. 7 f. — Uppgifterna oin ölransonen ha missuppfattats i förra upplagan i det att den på de särskilda festdagarna utgående större ransonen antagits gälla för vardagarna. Jfr Nordberg, Hur mycket öl drack medeltidens stockholmare, Stockholms-Tidningen 26 juli 1950.

Sid. 321. Riksrådets bekräftelsebrev tryckt hos Klockhoff, a. a., II, s. 22 f. — Inventariet 14 sept. 1407 i Svenskt Diplomatarium från och med år 1401, utg. av C. Silfverstolpe 1875 ff.

478Sid. 322. Om kapellanen Albrekt Jordeb. nr. 348.

Sid. 323. Rådets beslut om pigan från Åland Tänkeb. 10 nov. 1479. -— Om Henrik Mulle jfr ovan s. 62.

Sid. 324. Hustru Karins i Gamleby testamente Tänkeb. 28 nov. 1481. — Om Hans Björnsson och hans hustru Tänkeb. 22 okt. 1487. — Brevet 18 nov. 1439 om Jöns Svin meddelat av Jonas Bång, Dis-sertatio de Monte Brunconis, vulgo Brunckeberg, I—II, Uppsala o. Bostock 1732—34, s. 65.

Sid. 325. Jöns Laurenssons och hans hustrus överenskommelse Tänkeb. 1483, s. 22.

Sid. 326. Brevet hos Bång. a. a., s. 70.

Sid. 327. I borgmästarräkenskaperna för 1440 förekommer en liknande uppgift: »Item 1 mark till kvinnan som barnet uppammade.» — Klockhoff, a.a. I, s. 23—24.

Sid. 328. Brevet är tryckt hos Bång, a.a., sid. 62 och fanns i Politi-kollegiet, ehuru troligen blott i avskrift (Jordeb. I, sid. 454). Denna avskrift är nu förkommen och blott känd genom Bångs ej vidare goda avtryck. Brevets datum, den 22 december 1481, är helt visst oriktigt angivet, ty i brevet säger Laurens Staffansson sig ha köpt den ifrågavarande gården i S. Laurentii gränd av Mattis Hermansson. Denna uppgift stämmer emellertid icke med tänkeboken den 13 mars 1482. Denna dag sålde nämligen Mattis Hermansson för 100 mark en gård i S. Laurentii gränd till Laurens i Gamleby, och denna gård säges ligga näst ovanför den gård, som Laurens redan ägde i S. Laurentii gränd. Laurens i Gamleby blev således närmare fyra månader efter det Bångska brevets datum ägare till den gård, som han enligt brevets uppgift då ägde. Man måste därför antaga, att den avskrivare, från vilken det i Politikollegiet förvarade och nu förlorade brevet härrör, läst det kanske otydligt skrivna årtalet orätt. Enklast synes det mig att antaga, att originalets tidsuppgift slutat: II:o ( = secundo), vilket avskrivaren läst I:o (primo), och brevets datum bör vara den 22 december 1482. Föreståndare under åren 1481—1483 voro de här nämnda Erik Jonsson och Olof Mickelsson.

Sid. 330. Joan Olssons i Svaneby brev återgives av Bång, a.a., s. 68.

Sid. 332. Om Sten Stures missämja med Joan Svensson se Tänkeb. 16 nov. 1489.

Sid. 334. Den 15 maj 1514 togs frågan åter upp i rätten. Riksföre-

479ståndaren hade tydligen gjort anspråk på hans nedbrända hus, men avstått och Helgeandshuset hade nu låtit återuppföra den nedbrunna byggnaden. Bestämmelserna i 1512 års avtal stodo fast men beloppet till skopenningar sänktes till 1 mark penningar.

Sid. 335. Om Staffan Kawte Tänkeb. 13 juli 1485. — Om hustru Ragnhilds styvdotter Tänkeb. 2 aug. 1475. — Om hustru Katarina Tänkeb. 19 aug. 1504. — Kungabrevet 10 juli 1527 återgivet av Klockhoff, a. a.

Sid. 337. Under 1400-talets förra del har jag antecknat följande: Egidius (1422), Petrus Lydekini (1425), Magnus (1430), Laurentius Olavi (1435), och Petrus Petri (1439).

Sid. 338. F. de Brun, Bidrag till kännedomen om Stockholms stads äldsta skola, i Från det gamla Stockholm 1914. — Ivar Simons son, Storkyrkan i Sveriges kyrkor sid. 131. — Karl Müller, Die Esslinger Pfarrkirche im Mittelalter, Stuttgart 1907.

Sid. 339. Om stadsskolor i köpstäder se Adolf Schück, Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling, Uppsala 1926.

15. DE MEDELTIDA NAMNEN

Sid. 340. Invånarantalet i Staden mellan broarna har under de sista decennierna ganska avsevärt minskats och utgjorde 1948 omkr. 8600 personer.

Sid. 341. Andra ha kommit till ett högre invånarantal. Carl-Fredrik Corin har med utgångspunkt från 1526 års skotbok (S. Eriks Årsbok 1928 sid. 178) kommit till en befolkning av »circa 12.000 personer». Men att detta är orimligt för högt, är uppenbart. Staden inom broarna skulle då, ehuru till arealen betydligt mindre och med lägre hus, ha varit folkrikare än 1930. Karl Hildebrand (Stockholm 1897 I sid. 142) beräknar invånarantalet 1629 till omkring 8.000 à 9.000 personer. Men arealen var då större och husen högre. Under Vasatiden har folkökningen tydligen varit stor. I denna uppl. har som ovan nämnts Karin Hagnells beräkning följts (Sturekrönikan 1452—1496, Lund 1941).

Sid. 348. Henrik Schück, Illustrerad svensk litteraturhistoria I, Sthlm 1926.

16. FESTER

Sid. 349. Silverskålarna voro förmodligen dryckeskärl, med vilka ölet av den drickande upphämtades ur tunnan.

Sid. 350. Måtten i den stora rådssalen en trappa upp voro ung. 15×8 meter jfr fig. 34, s. 176. — Om ölkonsumtionen se ovan s. 292—95 o. 319. Utöver där citerad litteratur bör nämnas Eli Heckscher, Sveriges ekonomiska historia, I Sthlm 1935; Karl Malmsten, Klosterbrygd i Vadstena, i Svenska Bryggareföreningens månadsblad 1942: 6—8; Sten Simonsson, Om forna tiders mältning och brygd i Sverige, Uppsala 1935.

Sid. 351. En läst=12 tunnor, en tunna=125 liter; se ovan not till s. 292.

Sid. 356. Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus 1555, svensk översättning 1909—25.

Sid. 358. En läst var 12 tunnor, och mer än 100 gillebröder och systrar hade väl ej det aristokratiska gille, som här skulle fira segraren. I så fall beräknades det 16 liter för varje gillebroder och syster. Utgiften för segraren var ej heller obetydlig. 1471 kostade en läst svenskt öl 15 mark. — Om papegojaskjutningen, Henrik Schück, Studier i nordisk litteratur och religions historia II; N. Ahnlund, Medeltida gillen i Uppland Rig 1923; Salomon Kraft, Linköpings historia I, Uppsala 1946.

Sid. 359. Om lekarne se Henrik Schück, Illustrerad svensk litteraturhistoria I, Sthlm 1926. — Olaus Magnus, a.a., Bok XV, kap. 10. — Per Guti tromper var möjligen fader till den ovan nämnde lekaren Olof Persson Guti; den sistnämnde kallas även Olof Guti fidlare och är kanske identisk med den nedan nämnde (s. 361—2) Olof lekare.

Sid. 361. Om Bengt harpare Tänkeb. 1474—83, s. 340. — Om Peder harpare Jordeb. II, s. 272 samt Tänkeb. 1492—1500, s. 234. Det är förmodligen samme man som också kallas Peder lekare och fick böta för nödvärn. Tänkeb. III s. 435 och som var organist i S. Nicolai Tänkeb. III s. 408, se nedan. — Om Olof lekare Tänkeb. 1492—1500, s. 169. — Om Jost basuner Tänkeb. 1492—1500, s. 335, — Om Jakob pipare Tänkeb. 1492—1500, s. 167.

Sid. 362. Om Per lekare och orgeln i Storkyrkan Tänkeb. den 26 nov. 1498. Märk dock samma dag beslutet att alla gillessvenner och alla lekare i staden skola träda organer ty att de göra ingendagsverke med borgarna i staden. — Om medeltidens musikinstrument se Hortense Panum, Middelalderens musikinstrumenten i Nordisk kultur, del 25, Sthlm 1934. — Olaus Magnus, a.a., Bok XV, kap 28. — Om Olof Guti fidlare Tänkeb. 1504—1514, s. 125.

Sid. 364. Jfr ock vad ovan s. 350 sagts om ölkonsumtionen. — Det är dock icke säkert och knappast troligt att rådet förtärt denna stora kvantitet vin. Jfr nedan s. 366 f.

Sid. 365. Den tiden betalade man väl »drickspengar» som vi, men nästan oftast gav man dessa ej i pengar utan direkt i öl. 1460 fingo dragarna för en transport 2 tunnor öl, fiskare och åkare också 2 tunnor för andra tjänster, och dylika utgifter återkomma nästan varje år. Som nämnts användes också öl som betalningsmedel.

17. STADEN OCH TIDENS POLITISKA FÖRVECKLINGAR

Sid. 366. År 1462 var konungen icke i Stockholm. Men vi skola erinra oss, att 1462 enligt då bruklig tideräkning började i maj 1462, då kämnärerna avgåvo sin redovisning. Denna avser således maj 1461 till maj 1462, och festen gavs på sommaren 1461.

Sid. 368. Av utgifterna för vin och öl »till herremän och på rådstugan» att döma hölls en del av de politiska överläggningarna i rådhuset.

Sid. 368. Om kampen mellan konung Kristian, ärkebiskopen och Karl Knutsson se Salomon Kraft, Senare medeltiden II, i Sveriges historia till våra dagar, Sthlm 1944, s. 82 ff. och 92 ff.

Sid. 369. Yxorna fig. 55 finnas i Stadsmuseet. — Olaus Petri, En svensk krönika, utg. av G. E. Klemming 1860 och av Jöran Sahlgren i Olaus Petris Samlade skrifter, D. 4, 1917.

Sid. 370. Skotteboken för år 1463 avser budgetåret 1 maj 1463—30 april 1464. Skotteböckerna upprättades vid början av räkenskapsåret för den kommande uppbörden, medan kämnärsräkenskaperna, som ovan nämnts, för exempelvis 1463 avse tiden maj 1462—30 april 1463.

Sid. 376. Att ordet menighet skulle avse Stockholms svenskfödda hantverksklass förefaller icke troligt. Om denna nu framstod som ett politiskt betydande parti, är det ju — som i texten framhålles — mer än egendomligt, att i privilegiebrevet icke någonhänsyn togs till eller några fördelar vanns av detta parti, som enligt samma brev hotade att själv taga sin rätt. Privilegiebrevets formulering ger väl snarare uttryck för åsikterna hos ledningen inom det segrande nationella partiet och Sten Stures önskan att vinna stöd hos »menigheten». Nils Ahnlund, Svenskt och tyskt i Stockholms äldre historia, i Från medeltid och vasatid, Uppsala 1933; Salomon Kraft, Slaget på Brunkeberg ur handelspolitisk synpunkt, i Historisk tidskrift 1940 samt i Sveriges Historia III:2, s. 140 o. 156.

Sid. 377. Om unionsmötet i Kalmar 1473 finnas dock några uppgifter i Tänkeb. 1474—83, s. 32, 50—52. Stockholms stad hade utrustat sin bardsa för färden, kraftigt beväpnat den och försett resenärerna med riklig kost. Även om unionsmötet i Kalmar 1476 finnas några uppgifter. Rådet utsåg Klemet Bengtsson och Jöns Andersson till hövitsmän för folket, som skulle följa Sten Sture till Kalmar, och riksföreståndaren gav order, att han ville inspektera truppen före avfärden, Tänkeb., s. 60 o. 455.

Sid. 378. De sex voro: kämnären sedermera (1479) rådmannen Jakob Moyses, kvartermästaren och mantalsskrivaren Jakob Bengtsson, mantalsskrivaren sedermera (1479) rådsmannen Mattis Hermansson, stadsfullmäktigen Mikael Nilsson klensmed, kvartersmästaren och mantalskrivaren Olof Eriksson, sedermera (1480) rådmannen Peder Skytte. — Om herredagarna i Strängnäs och Telge Tänkeb. 1474—83, s. 231. — Det kunde även hända, att Stockholms borgerskap vid ett möte ensamt representerade köpstadsmännen i hela landet. Enligt en av C. G. Styffe (Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver 1859—84, Del V sid. 15) meddelad handling voro vid herredagen i Stockholm 1504 närvarande biskopar, frälsemän, bergsmän och »borgmästare, råd och 48 av menigheten i Stockholms stad». Några andra representanter för städerna nämnas icke.

Sid. 379. Om överläggningen i Stockholm 8 mars 1480 Tänkeb. s. 248.

Sid. 380. Den oärlige myntmästaren Hans Grave hade under föregående år fängslats för sina manipulationer.

Sid. 381. Om brytningen mellan Sten Sture och rådet se ovan s. 30.

Sid. 382. När upprorsfanan mot konung Hans år 1501 åter höjdes spelade dock borgerskapet i Stockholm en roll och anslöt sig tillde upproriska herrarna. Då de svenska belägringshärarna vid början av oktober samlats kring Stockholm, var det av utgifterna i skotteboken för år 1501 att döma borgerskapet som genom en kupp bragte staden i deras händer. I staden byggdes skärmar och bråtar av timmer och fördes nattetid till Norreport, kvarnen i Strömmen, till Badstugränden vid Draktornet och till andra viktiga punkter där de antändes. I förvirringen vid eldsvådan öppnades stadens portar för belägrarna. Även vid belägringen av slottet, som ännu hölls av drottning Kristina och de danska trupperna, tog borgerskapet del. Skärmar byggdes vid kyrkogården och en stor bard (ett slags barfred) timrades på Stortorget och släpades sedan fram mot slottsmuren och tändes på samtidigt som stadens »pråm» och »förtäckta båtar» skickades fram mot slottets sjösida. En man, som blivit skjuten framför slottet, fick av rådet hjälp till »läkarlön».

18. STADENS MILIS

Sid. 385. Rådmannen sedermera (1478) borgmästaren Jöns Magnusson, rådmannen sedermera (1487) borgmästaren Peder Jönsson, rådmännen Klemet Bengtsson och Sven Klemetsson Helsing; f. d. (tyske) rådmannen Hans Falkensten, f. d. skotherren och föreståndaren för Helgeandshuset Henning bryggare, Olof Mikaelsson i porten hade tidigare varit föreståndare för Söndagsallmosan 1470—71 och blev sedermera rådman (1494) och borgmästare (1500). Mattis Hermansson hade varit skotherre 1472 och blev rådman 1479. — Jakob (Jeppe) Nilsson, som hade tjänstgjort som rådman sedan 1461, utsågs 1480 till borgmästare. — Likaså den 17 oktober 1485: »Eodem die lades in i skåpet 6 mark, ett öre mindre, (d. v. s. 5 mark och 7 öre) soldenära penningar, av Södermalm var uppburet.»

Sid. 386. Söderköpings klagomål 1506 se C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, 1859—84, Del V, s. XXV.

Sid. 390. Styffe, a.a., IV, s. XXXIX. Jfr Salomon Kraft, Senare medeltiden II, i Sveriges historia, Sthlm 1944.

Sid. 393. Sten Kristiernsson (Oxenstierna) dubbades till riddare vidkung Hans kröning och utsågs 1501 till riksråd. Det enda kända tillfället då han deltog i överläggningarna med Stockholms råd var enl. Tänkeb. 27 nov. 1482 s. 390 f.

Sid. 394. Sten Stures brev tryckt hos Styffe. — Karin Hagnell, Sturekrönikan 1452—1496, Lund 1941; G. T. Westin, Historieskrivaren Olaus Petri, Lund 1946; Gottfrid Carlsson, art. Ivar Tott i Nordisk familjebok, Salomon Kraft, a.a.; E. Lönnroth, Slaget på Brunkeberg och dess förhist., i Scandia 1938. Sammanstötningen mellan Sten Sture och Ivar Axelsson har i Sturekrönikan och Olaus Petris krönika felaktigt förlagts till november 1484.

Sid. 395. Om borgerskapets insats 1501 t. ex. se ovan not till sid. 382.

Sid. 396. Om utbyggnaden av den senmedeltida stadsmuren finnas delvis ganska utförliga uppgifter i byggnadsräkenskaper från skilda perioder; om det yttre Norretorn och befästningarna på Helgeandsholmen i kämnärsräkenskaperna från år 1469. Både muren och tornet hade blivit skadade vid belägringen 1501 och reparerades och ombyggdes enligt skottebokens uppgifter. Under detta och närmast följande ären om- och nybyggdes flera av tornen på östra sidan, bl. a. det runda tornet vid Slottsbacken, tornen vid Nils Bagges gränd och vid Fiskastrand samt Skultatornet och Söderport. Även muren västantill ombyggdes och reparerades. Rörande den senmedeltida stadsmuren se Nordberg, Fynden vid Slussplan och den senmedeltida stadsmuren, i S:t Eriks årsbok 1932 samt Hans Hansson, Ringmurar och hamnar i det medeltida Stockholm, i S:t Eriks årsbok 1945, med i dessa uppsatser angiven äldre litteratur.

Sid. 398. En uppgift i skotteboken 1501, s. 39, synes dock giva vid handen, att åtminstone en del byssor lågo kvar på muren. En utgiftspost avser nämligen bräder varmed byssorna, som ligga östan mur, täcktes.

Sid. 399, fig. 58. Skeppsfyndet från Riddarholmskanalen tillhör Stadsmuseet och finnes utställt där.

Sid. 400. Om skeppsfyndet i Riddarholmskanalen se Nordberg, Die Schiffsfunde im Riddarholmskanal Stockholm, i Acta Archaeologica, Köpenhamn 1930, samt Riddarholmsskeppen, i Jorden ger, Stockholm 1931; dens., Skeppsfyndet från Riddarholmskanalen, i Stockholmsminnen i Stadsmuseet, Sthlm 1950. Stockholmsstadsmuseum, Katalog till tillfällig utställning: Fynd från gamla stan, Sthlm 1947.

Sid. 401. Om inköpet av pulver i Lübeck 1477 Tänkeb. s. 93.

Sid. 402 f. Johan Murberg har i Historiska anmärkningar om Stockholm näst före och under sista danska regeringen i Sverige, i Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademiens handlingar IV, 1795, lämnat en ingående skildring av dessa förhållanden och kommer där även in på den första brännvinstillverkningen i Stockholm.

Sid. 410. Här kan dock antecknas, att den yrkesskatt, som pålagts köttmangarna, och om vilken förut (sid. 92) talats, kallades armborstpengar (Skotboken I, sid. 423). Möjligen försåg staden köttmangarna med armborst.

19. BROTT OCH STRAFF

Sid. 417. Kätteri=blodskam.

Sid. 418. Laurens timmerman var stadsfullmäktig och mantalsskrivare.

Sid. 419. Arvid Olsson hade tidigare varit slottsfogde i Stockholm, se Gottfrid Carlsson, Karl Knutssons testamente, i Historisk tidskrift 1943, s. 43 ff.

Sid. 420. Fig. 63. Stadens stenar finnas utställda på Stadsmuseet. — Upplandslagen är utgiven av A. Holmbäck o. E. Wessén i Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar, I, Sthlm 1933.

Sid. 421. Upplandslagens kyrkobalk har här ett något olika stadgande. Om de brottsliga in flagranti blivit med två vittnen beslagna, kunde brottet på tinget beivras, även utan den förfördelade partens anmälan.

Sid. 426. I domen över Finvid fodermarsks dotter tillägges »ville bonden äska på henne till rätta, då skulle hon komma här i rätten igen». Cecilia var sålunda gift. Den 14 juli hade tydligen hennes husbonde krävt sin rätt, ty Sven fodermarsk och Jakob Hansson, som voro hennes borgensmän, ålades att föra henne inför rätten inom 8 dagar. Cecilia hade emellertid nu satt sig i säkerhet, och den 28 juli konstaterade rätten, att Finvid fodermarsk var »lagin niderfellog» ty han lät icke sin dotter komma i rätten.Sid. 428. Schlyter förmodar, att detta straff var detsamma, som omtalas i Bjärköarätten § 15. För hustruns äktenskapsbrott var straffet där »att bära stadens mantel». Denna räckte ej längre än till midjan, under det att kvinnan för övrigt var naken. Klädd på detta sätt fick hon bära »stadens stenar» genom gatorna. Att bära stadens stenar var dock även ett plågsamt kroppsstraff; se bilden fig. 63 s. 420.

Sid. 429. Peder Olssons hustru var sålunda havande, Tänkeb. s. 251.

Sid. 432. Om galgplatsen på Pelarbacken se Hans Hansson och Göran Axel-Nilsson, Fatbursjön i Stockholms stadskoll. utl. och mem. 3, 1940. Tord Nordberg, Katarina kyrka, i Sveriges kyrkor Stockholm, Bd VII h. 2, sid. 198 ff Stockholm 1944. Rörande kalvariestenarna se Östman, Kalvariestenarna på Södermalm, S:t Eriks årsbok 1932 och C. R. af Ugglas, En svensk korsväg med målade stationsbilder, i Fornvännen 1938.

Sid. 433. Erik Klausson var anställd hos Hans Pedersson (Stiernsköld) på Norrnäs i Värmdö sn. Det förefaller sannolikt, att hans djävulsbesvärjelser ägt rum på kyrkogården i Värmdö. I varje fall ha manipulationerna med landbornas pengar ägt rum på Värmdön. Jfr Nordberg, Till Värmdöns historia, i Rig 1950.

Sid. 436. 1480 och några år förut fanns i Stockholm en stadstjänare Hans. Den 15 juli 1480 avlade en dräng ed på, att han icke kallat honom och de andra svennerna »bödelstjänare». I socialt anseende stodo stadstjänarna icke mycket högre.

Sid. 442. Tänkeb. s. 391 f. — Den 7 febr. 1481 hade Katarina Olofsdotter förvisats från staden. Den 6 mars 1482 blev hon för tredje gången ställd inför rätta, nu för att ha stulit en silversked och pengar från Anders fiskare. Hon friade sig emellertid med tolvmannaed och blev icke dömd på nytt, men förvisningen gällde alltjämt.

Sid. 444. Även en annan gång synes en munk ha varit inblandad i en stöld. Den 7 mars 1485 tilltalade fogden Magnus mjölnare och sade, »att han var i råd och dåd därmed, ty han visste, att munkarna stulit pengarna». Ett vittnesmål tyder ock på, att mjölnarens son, som var munken Peter, hade varit en av tjuvarna. Men mjölnaren tyckes ha kunnat svära sig fri, och rättegångens slut känna vi icke.

Sid. 446. Om penningvärdet, Tänkeb. den 12 december 1481.Sid. 451. Ett undantag utgör ett slagsmål mellan två munkar, broder Mattis och broder Bengt, som gåvo varandra fyra blånader och ett blodvite, Tänkeb. den 13 juni 1474.

Sid. 452. Om Laurens Månsson Fruendans, Tänkeb. 3 december 1483.

Sid. 453. Om hustru Birgitta och Peder Henriksson, Tänkeb. 20 april 1478. — Oäkta Hans hustru, Tänkeb. 9 juni 1481. — Trugel smed och hustru Cecilia, Tänkeb. 19 augusti 1482. — Fredrik kakubakare, Tänkeb. 2 september 1482. — Sigfrid Andersson och hustru Margit, Tänkeb. 5 mars 1483.

Sid. 454. Laurens fallandöfvels deja, Tänkeb. 23 juni 1477. — Fallandöfvel=olycksfall, eg. anfall av fallandesot, olyckor »tusan» jfr W. Åkerlund, Vetenskapsocietetens årsbok, Lund 1935 s. 87, samt Gottfr. Carlsson, Tänkeboken 1483—92. — Kort åkares hustru, Tänkeb. 28 juli 1477. — Bengt bältares hustru, Tänkeb. 19 juni 1479. — Fru Fenissa, Tänkeb. 1 december 1479. — Birgitta, Olof timmermans hustru, Tänkeb. 12 april 1480. — Mattis Anderssons hustru, Tänkeb. 12 augusti 1480. — Kristin »i bästa måtto», Tänkeb. 26 februari 1481. — Marta och Sigrid, Tänkeb. 11 augusti 1481. — Änkan Margit, Tänkeb. 15 april 1482. — Gisle målares hustru, Tänkeb. 16 november 1482. — Sverkel fiskares hustru, Tänkeb. 9 april 1483.

Sid. 455. Om Anders junkare Tänkeb. 13 juni 1474. — Könika dödgrävaren, Tänkeb. 4 september 1475. — Hans Isagrims mansbot Tänkeb. 15 juni 1476.

Sid. 458. Om dråpet på Laurens Perman, Tänkeb. 14 juli 1494, s. 174.

Sid. 459, Om Ingemar Bengtsson, Tänkeb. 11 augusti 1494, s. 179. — Om Olof Jönsson, Tänkeb. 27 augusti 1494, s. 182. — Peder Esgesson, Tänkeb. 4 oktober 1494, s. 191. — Brottsligheten har dock under 1940-talet kraftigt ökat i Stockholm. År 1946 förekommo t. ex. 13 mord och dråp i huvudstaden. PERSONREGISTER

upprättat av Agnes Weidenhielm

Där ort ej särskilt angives avses Stockholm. Namnexempel å sid. 341—345 äro ej upptagna i registret. Använda förkortningar: r = riddare; rr = riksråd; vpn = väpnare.

Agnes, hustru (2 st.) 311, 459

Albertus pictor, konstnär 122, 217, 229

Albrekt av Mecklenburg, konung av Sverige 10

—, bårdskärare, äldre och yngre 66

— gillesven 450

— Gultorp, skinnare 58, 419, 420

—, kaplan i S. Örjans hospital 322

— pärlstickare, se Albertus pictor

Amund, tjänare hos Nils Sture 449

Anders (lille A.) 428

— Bondesson, se Andreas Bondonis

— bältare (gördel- och sadelmakare) 310, 311, 437

— bödel 112

— Hansson, tjuv 440

— Henriksson, borgmästare 23

— Joansson, rådman 147, 148, 150, 152, 153, 256, 257

— (Johannis), kyrkoherde i Litslena, kaplan i Helga Lekamens gille 280, 289

— Jonsson, tomtägare 116

— Junckare 455

— Jönsson 422

—, köttmångare 66

— Mattsson (2 st.) 439, 449

— Olsson 451

— —, borgmästare 23

— Persson, rådman 225

— — västan mur 419

—, pulvermakare 402

— skräddare 449, 450

— Skulte 356

— stadslekare 363

—, stadstjänare 102

— Staffansson 423

— Svensson, borgmästare 224

— — Heising, rådman 36

— tornväktare (gamle A.) 107 —— (lille A.) 422

— trompare, trumpetare 360

— Tufvesson 441

—, vårdskrivare 277

Andreas Bondonis (Anders Bondesson, Anders Bonde,† 1451), magister, universitetslärare i Wien och Uppsala 29, 124

— Johannis (Andreas Jönsson), biskop av Strängnäs 254

— Nicolai, djäkne, broder i Helga Lekamens gille 262, 337

— Pauli, kyrkopräst i Skånella, ålderman i Helga Lekamens gille 274

Anna (2 st.) 416, 439

— (långa A.) 438

— finska 434

—, g. m. Hans Femerling 100, 299

—, g. m. Joan kanngjutare 106 —, g. m. Jöns bagare 106 —, g. m. Jöns skräddare 310

— Magnusdotter 454

—, Otte guldsmeds änka 126

— signerska 434 —, slakt aränka 66 Arnekinus Liberti, präst 285 Arvid Bengtsson, se Oxenstierna

— Olsson 414

--, rådman 419

--, slottsfogde 16

Arvidus, skolmästare 336 Askenberg, Hans, köpman 126 (Aspenäsätten), Lars Ulfsson, r,

rr, häradshövding i Västerre-karne 261 Axel (Olssön?), frälseman 245

Bagge, Björn Pedersson, rådman 24 —, Hans 449

—, Lasse, tjänare hos Nils Svensson 455

—, Laurens, härbärgerare 441 —, Olof 34, 35

—, Peder, kopparslagare, ålderman i S. Katarinas gille 296, 433

Baltazar, skeppare 457 Balzar, hövitsmän 408 Barbro, hustru 310 Bartollus Arneri, prebendat i Helga Lekamens gille 281, 282

Beata (Albrektsdotter), fru, se

Bydelsbach Beeder, Fenissa, fru 454 Benedictus Jacobi, curatus vid Helgeandshuset, ålderman i Helga Lekamens gille 274

— Pauli, skolmästare i S. Nicolai skola 337

— Petri, prebendat, kaplan i Helga Lekamens gille 279

Bengt 451

— bältare (gördel- och sadelma-kare) 36, 454

— harpare (trumpare), herr Nils Stures lekare 361, 362

— Jönsson, se Oxenstierna

— klensmed 61, 186, 425

— Kog 414

— Smålänning, borgmästare, 18, 30, 32, 75, 97, 170, 246, 272, 301, 302, 316, 377, 379, 392

— Thorstensson, kyrkoherde 230 Berchelt, Niclas 142

Berendt, bårdskärare 62, 63 Berndt, mäster 449

490-—, pulvermakare 402 Bero (Björn Andersson), domprost i Strängnäs 254 Bertil, måg till »oäkta» Hans 436, 437

— Mickelson, borgare i Äbo 417

— målare, klockare 226 (Bielke), Erik Turesson, r, rr,

39, 40, 100 (—), Nils Turesson, r, rr, drots 445

(—), Ture Turesson, r, rr, marsk, lagman på Öland 332, 359, 363, 368, 369, 371 'Birger Gregersson, ärkebiskop nv Uppsala 319

— Karlsson, munk i Julita 49 Birgitta (3 st.) 337, 453

— Birgersdotter, se Finstaätten

— (halta B.) 32, 48

—, g. m. Hans Björnsson 324 —, g. m. Hans skinnare 428 —, hustru 310

—g. m. Joan Olsson i Svaneby

322, 330 —, g. m. Jöns murmästare 415 —, Karl Jonssons änka 192 —, g. m. Nils dragare 450 —, Nils Laurenssons änka 89 —, g. m. Olof timmerman 454 —, g. m. Per Persson 273

— Philpusdotter 447

— Spess 422

— Sweders, hustru 323 —, timmermanshustru 438 Bismark, Johan, tysk rådman 22 Bitz (Bidz), Konrad, biskop nv

Åbo 390

Bjure, Olof 92 Björn Andersson, se Bero — Jönsson (i Ulvsunda), frälseman 245 •— Olofsson, frälseman 245 — på Myntet 423 (björnramar, tre), Nils Ottesson, vpn 262

Blanka (Blanche av Namur), drottning av Sverige, Norge och Skåne 247 Bo Jonsson, se Grip —, skeppare 451 (Bonde), Karl Knutsson, konung,

se Karl Knutsson (—), Magdalena Karlsdotter, g.

m. Ivar Axelsson (Tott) 261 (—), Margareta Karlsdotter 261 Boole, Hans, sven 41 Borman, Jan, flaml. träsnidare 239

Borneman, Peder, köpsven från

Lubeck 429 Botvid grytgjutare 400 Boye, Klaus, borgmästare 24, 264, 265

van Braakel, Didrik, bårdskära-re, 63

Brahe, Per, d. ä., greve, riksdrots 178

--, d. y., greve, riksdrots 179

Broder Jönsson (djäkn), borgmästare 21, 22, 189 Budde, Magnus Eriksson, rådman 24

Busman, Tile, tysk rådman 84 Bussen, Hans, munk 39 (Bydelsbach), Beata (Albrekts-

491dotter), fru, g. m. r Simon Körning 261 (Bylow), Ida Johansdolter, g. ni. Lars Ulfsson (Aspenäsätten) 261

(Bååt), Peder Erlandsson, d. ä., vpn, rr 408

»Calmarna Silke» (kvinna, vedernamn) 449 Camp, Jakob 416 Carlberg, Johan Eberhard, stadsarkitekt 223 Cecilia (2 st.) 453, 454 —, dotter till Finvid fodermarsk 426

Christiern dörrsven 322 Christina, skräddardotter 261 — skörbytta, hustru 255 Christopherus, präst 282 Cilriacus Hermanni, kaplan 297 Claus, se Klaus Clemit, se Klemet van Coninxloo, Jan, flaml. målare 239 Conrad lutenista 362 Christiern, se Kristiern

Dahlbergh, Erik Jönsson, greve,

fältmarskalk 180 van Dalen, Mauricius 86 David Bengtsson, se Oxenstierna Degener, Hans, rådman 111 Didrik, bårdskärare 62, 66 Dingstede (Dingstad), Hans, skeppare, köpman 49, 456 Dobbin, Nils, rådman 377

Dorenborch, Berendt, bårdskärare 62

Dorotea, g. m. tyske rådmannen

Engelke Frowenloff 177 Drake, Gudmund 418 van Dunsen, Christofer, borgmästare 22 Döring, Göran 287

Egerd skomakare 415 Elavus kopparslagare 259 Elena Camelins, hustru 255 Elin 443

—, bagaränka 67 —, deja 454

— Gustafsdotter, se Sture

—, g. m. kyrkvärden Hans Otte 240

—, hustru 309 —, g. m. Jacob bagare 153 —, g. m. skepparen Jöns Svin 324, 327

—, g. m. Olof Persson Guti 64

— Sanders 261

Elsaby, dotter till Örjan Nyman 416

—, g. m. borgmästaren Magnus

Eriksson 198 Emanuel av Albanien (»hertig») 49

Engelbrekt Engelbrektsson, vpn, rikshövitsman 15, 20, 22, 180, 396

Ericus Andreæ, prebendat i Storkyrkan, kyrkoherde i Solna, ålderman i Helga Lekamens gille 274, 276

— Erici, skolrektor 337

492— Jacobi, präst i Storkyrkan, prebendat i Helga Lekamens gille 284

Erik av Pommern, konung «v Sverige, Danmark och Norge 15, 180, 313

— Andersson, kanngjutare 179

— Andreæ, prebendat, kyrkoherde i S:t Jakob och Solna 238

-— Axelsson, se Tott —, bödel 114

—, dräng hos Helga Lekamens gille 273

— glasmästare 130

-— Hansson, rådman 240

— Heising, rådman 24

— Jacobsson 318

— Jensson, borgmästare 23, 33

— Joansson 178

— Johannis, präst 329

— Jonsson, föreståndare för örjansgården 322, 328

--, kämnär, 424

--, rådman, ålderman i Helga Gravens och i S. Nicolai gillen 298

— Klausson 433

— knivsmed 450

—, lekare (2 st.) 291, 363 — Magnusson, tornväktare 226

— Mattsson 449

— Olsson, köpsven 74

— Pedersson 44

— Persson, skomakare 429 f.

— Ragvaldsson 416 —, stadstjänare 102

— (lille E.), stadstjänare 102

— Turesson, se Bielke

— åkare, klockare 226 Ermegård, g. m. Jöns Olsson 428 Eskil Olsson, borgare 35 Evinkhusen, Wilkin, tomtägare

på Skomakaregatan 132

Falkensten, Hanis, borgare 385, 387

•—, Peder 450

Felt, Herman, köpsven 74

Femerling, Hans, vårdskrivare

100, 299 Fenissa, se Beeder (Finstaätten: 2 vingar), Birgitta Birgersdotter, helgon 301, 302

(—), Jacobus Israelis, ärkebiskop

av Uppsala 317 Finvid fodermarsk 426 Folke Johansson, se Ängel Footh, Albrekt, bårdskärare 62, 63

—, Örjan, bårdskärare 62, 63 Franciscus, son till Hans bagare

västan mur 448 Frans skrivare 423 Fredrik kakubagare 453 —, köpsven 425 Friis, Knut 92

Fromarket (Vrowenmarkt), Johan, präst 230 Frowenloff, Engelke (Englika Froenlowe), tysk rådman 124, 173, 177, 178 (färla), Johan (Jon) Karlsson, r, rr, lagman i Södermanland 245

493Gerdeka Kanstens, hustru 255 Gereker Prester, präst 245 Germund(us) Laurentii, preben-dat, ålderman i Helga Lekamens gille 116, 270, 274 Gertrud, bagaränka 67 —, hustru 423 -— Tomasdotter 425 Ghest, Werner, tysk borgmästare 266 Gisle målare 454 Gismar, Johan, från Lübeck, borgare 232, 234, 236 Gottschalk Magnusson (Mangsson), se Hake Gråbo, Klaus, tysk rådman 48 —, Magnus, mantalsskrivare 220 Gregers (långe G.) 414 — Mattsson, se Lillie Gren, Ivar, r, rr 370, 373, 374, 388

—, Magnus (Stensson) r, rr 245, 408

Griis, Jöns, prebendat 301 (Grip), Bo Jonsson, vpn, rr, drots 253

Grönskalie, se Hemming Joans-son

Gudmundüs Torstani, kaplan i Helgeandshuset, ålderman i Helga Lekamens gille 273, 274 (Gumsehuvud), Gustaf Karlsson,

r, rr 18, 245 Gustav (Vasa), konung av Sverige 25, 166, 178, 250, 262, 269, 313, 335 Gustav II Adolf, konung av Sverige 162, 185

Gyllenhielm, Karl Karlsson, friherre, riksamiral 156 (Gyllenstierna), Nils Eriksson, r, rr 41

van Haghen, se van Ilawen Hake, Gottschalk Magnusson (Mangsson), skomakare 142 —.Truls, rådman 296 Hanis, Hans, se även Joan och Johan

Hans, konung av Danmark, Sverige och Norge 33, 61, 319, 381, 382, 394, 396

— (oäkta H.) 435—437, 453

— Andersson (son till Andreas Bondonis) 124, 125

— bagare (3 st.) 67, 322—324, 414

— basunare 360, 361

— Björnsson 324

—, bårdskärare (2 st.) 66 — Christophori, präst 289 —, dräng hos mäster Ludvig 449

— Hansson 201

--(Johannes Johannis),

kyrkoherde i Skå, prebendat, ålderman i Helga Lekamens gille 275, 278, 279, 284

— Holmgersson, rådman 116, 256, 258, 374, 377

— Isagrim 360, 361, 455—457

— Jute, skytt 36

— Lambertsson (Lambriktsson), rådman 126, 377

— Lange, förtroendeman för Söndagsallmosan 314, 315

— Laurensson 126

494— Magnusson (Johannes Magni), biskop av Strängnäs 258

— Mille 434

— Olsson (son till Olof Boman) 192 f.

---, skräddare, rådman 25, 26

— pansarmakare 405, 448

— Pedersson, brodragare (son till Per Andersson) 459

— Rekiere 451

— skinnare 428

—- Slesiger, pulvermakare 402

— Snörepil, kökskonstnär 427

— Styvekin 438 —, urmakare 60

— Zandersson 449, 451 —• Åkesson, se Tott Hartvvick, präst 245

van Hawen (van Haghen), Jakob, rådman 81, 256—258, 374

Helmik (Hjelmeke) 422 —, bössmästare 398 Hemming, bödel 114

— Joansson Grönskalle, rådman 24

— Olsson, ålderman i S:t Gertruds gille 244

Henne, Jost, skulptör 185 Henning bryggare 386

— Henningsson 306

— Holmstensson, präst 234 Henricus Andreæ, prebendat,

slottsskrivare, ålderman i Helga Lekamens gille 275, 277, 278 Henrik, bårdskärare 62, 63, 66

— bödel 112

—, franciskanermunk 40 —, guldsmed 253, 254 —- Gullstop, skinnare 58

— Nilsson 450

•— pulvermakare 406

— skinnare 418 f.

— Strobuck 265

— timmerman 450

— vinman (2 st.) 416

— van Essen 81 Herman, bagare 67

— bagare, kyrkvärd, ålderman i S. Barbaras gille 296, 297, 326

—, präst i Närtuna 254 —, präst i Ätvid 254

— remmare 449

— Skiverman 450

Hesse (Hiesse), Olof, prebendat i Storkyrkan, ålderman i Helga Lekamens gille 230, 274 Höghusen, Henrik, köpman 48 Holst, Gorius, borgmästare 24 Holt, Herman, borgare 103 Hoppener, Eskil, borgare 237 Horn 413

Hufvendal, Hans, mantalsskrivare 84 Håkan Svensson 449

Ida Johansdotter, se Bylow Inga, g. m. stadsskrivaren Nils

Hansson 99 Inge Laurensson 35

— remslagare 259 Ingeborg 210

—• (från Färna, Norrbotten) 446 —, g. m. rådmannen Nils Jönsson skrivare 333, 334

495-—, hustru 450

— Åkesdotter, se Tott Ingegärd, g. m. mäster Ludvig

49

—, g. m. rådmannen Magnus Otter 270 Ingemar Bengtsson 459 Ingevald Andersson, ålderman i

Mikaelsgillet 248 —, stadsskrivare 100

— Torstensson, rådman 378, 379, 392

Ingolphus, präst 286

Ingrid, g. m. Klaus dragare 450

— barnmorska 259

—, skepparhustru 453

Ingvar i Harg 433

Isak säckdragare 433

Ivar Axelsson, se Tott

Ivar Ivarsson, borgmästare 26

Jacob, se Jakob

Jacobus Israelis, se Finstaätten Jakob bagare 150, 152, 153

— Bengtsson 246

— förköpare 245

—, guldsmed (2 st.) 67, 68, 140 -— Jönsson 434

— Larsson, rådman 24, 313

— Laurensson (i Lula) 433

— Nilsson, borgmästare 256, 257, 379

-— Pedersson, rådman 23

— pipare 361 f.

-— pulvermakare 402

— pumpmakare 104

— skräddare 330, 332 —, slaktare 66

— smed 406

-—, timmerman 450

— Ulfsson, ärkebiskop av Uppsala 236, 258, 274, 425, 428

Jenis, Jens, se även Jöns Jens Andersson, mantalsskrivare 357, 387, 392

— Laurensson, skeppare 392

— Olavi, scolasticus 337 Jeppe Nilsson 385

Joan, se även Hans och Johan Joan Darre 450

— Eriksson (långe Joan) 360, 456, 457

— Gråben 440

— Jönsson, föreståndare för ür-jansgården 323

— kanngjutare, ålderman i S. Katarinas gille 106, 296

—, köttmångare 66, 329

— Laurensson 86

— Olsson i Svaneby, föreståndare för Örjansgården 322, 329, 342

— Pedersson, djäkne 455

— skräddare 422

—, skräddare från Trosa 435— 437, 453

— Svensson, rådman 193, 194, 209, 332, 333

— Svensson, kämnär 418, 425 Johan, se även Hans och Joan Johan III, konung av Sverige 57,

62, 162, 185

— bössmästare 398

—, franciskanermunk 39

— Karlsson, se Färla

496— Kristiernsson, se Vasa —, ärkebiskap av Riga 318 Johannes Angelus, se Ängel

— dalakarl 287

— Gerechini, se Lodehat

— Henrici, prebendat 271, 282, 284

—, kungl, kaplan 286

— Magni, se Hans Magnusson

— Martini, präst 310

— Petri, kyrkoherde 228 —, präst i Färingtuna 254 —, präst i Huddinge 254 —, präst i Spånga 254

— de Ryyn, målare 259

— (Hans) Sigurdi, präst i Storkyrkan, kaplan i Helga Lekamens gille 280—282, 289

— Turkini, präst 286 Jon Svensson 94

Jost basunare (2 st.) 361, 449 Jute kopparslagare 433 Juul, Peder, kapten 388 Jöns, se även Jenis, Jens Jöns Andersson, borgare 220

— bagare 106, 342

— Bengtsson, se Oxenstierna -— Block, tunnbindare 248

— Bok 417

— borgare 104

— Dorre 449

— Ervastesson, köpman 241

— Finne, skrivare 100

— förköpare 434

— Gudmundsson, borgmästare 23

— Hakvinsson, tjuv 439

— Hansson, skeppare 74

— Håkansson, ärkebiskop av Uppsala 303, 304, 306

— Ivarsson, se Liljeörn

— Jönsson (från Sigtuna) 416

— kapellan (2 st.) 245, 286

— kopparslagare (3 st.) 241, 432, 450

•— (Jens) Laurensson, ålderman i S. Gertruds gille 246, 325, 327, 328

— Magnusson, borgmästare 81, 385

— Matsson 357, 424

— murmästare (3 st.) 222, 415, 454

— Mus 429

— Nilsson (2 st.) 426, 451

— Nilsson, domprost i Uppsala 230

— Olavi, ålderman i Helga Lekamens gille 257, 258

— Olofsson, tunnbindare 248

-— Olsson (från Kalix sn i Västerbotten) 444

— Persson 113

— Petersson, ålderman i Vårfrugillet (möjl. syllsättare) 248

•— skräddare 310

—, slaktare 66

—, stadstjänare 102

—• (Jösse, Gesse) Svin, skeppare, ålderman i S. Knuts gille 296, 324, 325, 327, 328

— vägare 425

— »östanlill» 452

32 -- Stockholm vid 1400-talets slut

497Kaare, Jöns 451

van Kampen, Hans, bokbindare 65

Kanutus scolasticus 337 Karin, se även Katarina Karin, hustru (3 st.) 268, 309 —, g. m. Jöns Mus 429 —•, g. m. skomakaråldermannen

Olof Laurensson 271 —, g. m. Olof Nilsson 44 —, g. m. Peter Jute 306

— Andersdotter, g. m. stadsskrivaren Helmik van Norden 335

— i Gamleby, hustru 324, 328, 329

Karl Blacke 430 —, doktor, konung Hans livläkare 61 —, dräng 36

— grytgjutare 449 —, guldsmed 67, 68

— Jonsson, frälseman 245

— Knutsson (Bonde), konung av Sverige och Norge 22, 72, 73, 93, 160, 180, 225, 244, 251, 293, 367, 368, 370—372, 374, 375, 382, 387—389, 396, 400, 405

— Martinsson (2 st.) 415 Katarina 446

— hustru 335

—, kallad »Papegojan» 34, 35, 452

— Eriksdotter, g. m. Sten Pedersson (7-uddig stjärna) 27, 28

— Fröjdenborg 454

— fyrhana 438

—, Hans Ulfs piga 442 —, g. m. kyrkvärden Herman bagare 326 —, g. m. Jakob skrädare 332 —, g. m. Jöns Larsson 451

— Olofsdotter (från Bjärnå sn i Finland) 442, 443

— Olofsdotter (från Ekerö) 443

— Pedersdotter 458

— Posans 437

—, skräddardotter 261

— släppeleniken 438

— Ulfsdotter, se Ulvåsaätten Katrina, g. m. Olof skinnare 419 Kawte, Staffan, borgare i Abo

335

Ketilbjörn, präst i Ed 419 Ketken, Anna 405 Kettil Karlsson, se Vasa Kiechel, Samuel, tysk reseskildrare 204 Klaus, tjuv 440

— Bordendräng 124

—, bårdskärare 62, 63, 66 —- Danssicke, prebendat 304

— dragare 450

—, guldsmed 225, 314 •— Hansson, tysk 445

— patinomakare 225

— skrivare (2 st.) 60, 450 —, stadsskrivare 99 Klemens, bagare 248

Klemet Bengtsson, rådman 80. 296, 380, 385, 387, 392

— pungmakare 427, 428 Klinckeradt, Hans 34, 452 Knut Alfsson, se Tre rosor

498-— Bosson, se Natt och Dag

— (Kanutus Johannis), gardian vid franciskanerklostret

(† 1496) 39, 40

— guldsmedi, se Knut Nilsson

— Jönsson, rådman 419

— Karlsson, frälseman, slottsfogde 36

— Nilsson, guldsmed, rådman 18, 67, 68, 73, 171, 178, 179, 232

— skräddare 140, 142 Kock, Hans, rådman 24

—, Jöns, förtroendeman i Vårfrugillet 248 —, Peder, borgare 103 Kort flaskedragare 405, 406

— van Ryn, föreståndare för örjansgården 325

-— åkare 454

Kristian I, konung av Danmark, Sverige och Norge 61, 63, 354, 366—372, 374, 375, 378, 382, 388, 389, 392, 396, 410 -— II, konung av Sverige, Danmark och Norge 24, 61, 112, 313, 396 Kristiern Bengtsson, se Oxenstierna —, glasmästare 130

— Johansson, se Vasa Kristin 428

— »i bästa måtto» 454

—, dotter till Bengt klensmed, 425

Kristina, drottning av Sverige 179

—, prinsessa av Sachsen (g. m.

Hans, konung av Danmark, Sverige och Norge) 61, 443 Kristofer av Bayern, konung av Sverige, Danmark och Norge 78

Kristofer guldsmed 245 Krona, Matts, rådman 24 Kröpelin, Hans, se Oxenstierna —, Hans, vpn, rr 15, 22, 91 Kunse lekare 64, 361 Kupper, Arend 408 Kuste, Jakob, tysk rådman 48, 80

—, Kristina, g. 1) m. Klaus Gråbo, 2) m. Henrik Höghusen 48

Kyck, Bartholomeus, prebendat 237

Kyle, Henrik 423 -—, Herman, vpn 35, 42 —, Klas, rr 408 Könika, dödgrävare 455 Körning, Simon, r 261

Lakeman, vinhandlare 365 Lambert Mattsson, borgmästare 24

Lambrekt, dräng 42, 43 Lamprecht, präst 230 Land, Joan 113 Lars, se även Laurens —, bödel 112 •— guldsmed 36

— Larsson, skeppare, borgmästare 19, 26

—, stenläggare (Laris gatulæ-giare) 198

— timmerman 175

— Ulfsson, se Aspenäsätten

499Lasse Andersson, tjänare hos

Nils Kagge 450 —, bagare 67

— dragare (2 st.) 59, 450

— Estmogh 312

—- finne, »den store kyrkotjuven» 440

— i Skällersta 113

— Karlsson 450

—- Kusse, guldsmed 68

— Magnusson, tjänare hos Nils Sture 452

— Mattsson 451

— Olsson 450 Laurens, se även Lars Laurens (långa L.) 437

— Björnsson, guldsmed, rådman 26

—, bödel (3 st.) 113, 114, 426, 427 —, dominikanermunk, lektor 41

— »fallan-döfvel» 454 —• fiskare 107

—, guldsmed 67

— (unge L.), guldsmed 68

— Hemingsson 449

— Japsson, fiskare 429 —- —, vårdskrivare 102

—, Joan Gråbens tjänare 440

— kanngjutare 107

— Kilholt (Kylholth) 426

— Laurensson, skomakare, rådman 26, 417

— lekare 360

—, lektor i Gråbrödraklostret 454

— Magnusson (Mangson) 360, 361, 455—457

— Mattsson 35

— Månsson Fruendans 452 —, mäster 235

— Nilsson 310, 385

— —, rådman 297

—- orgellekare, herr 166, 167

— Pederson 448 —- Perman 458

— Ragnarsson 132

— Skutte (Skotte), skomakare 415

— Staffansson i Gamleby, föreståndare för örjansgården 327—329, 342

— timmerman (2 st.) 418, 434

— Tordsson, guldsmed 297

— ürjansson, bödel 114 Laurentius, djäkne 337 Laurentius Nicolai Norvegus

(Klosterlasse), norsk jesuit 162

— Olavi, kanik i Uppsala 229 —, scholar 261

Lehusen, Reinhold, d. ä., köpman 218, 220, 222—225 Lenck, Nils (Nicolaus Johannis),

präst 297, 298, 335 Leuhusen, se Lehusen (liljeörn), Jöns Ivarsson, vpn 41 (Lillie), Gregers Mattsson, r, rr

114, 379 Lindorm, Joan, köpman 238 —, Johan, hövitsman 369 —, Mårten, borgmästare 111, 238 Lintorp, Herman, rådman, ålderman i S. Barbaras gille 296

(Lodehat), Johannes Gerechini,

500ärkebiskop av Uppsala 234, 336

Ludechinus Abelis, se Lydeke

Abelsson Ludvig, bårdskärare 62 —, mäster (2 st.) 49, 63, 449

— vinman, köpman 80 Lumpe, Jakob, rådman 269 Lund, Christiern 63

van Lunden, Folmar, tysk rådman 129, 131, 367, 442 Lydeke Abelsson (Ludechinus Abelis), biskop av Västerås 258

Lörenberg, Klaus, borgmästare 236

Magdalena Karlsdotter, se Bonde Magnus Eriksson, konung av Sverige, Norge och Skåne 13, 28, 38, 50, 52, 182, 243, 247 —- —, borgmästare 91 --, rådman 94

— grytgjutare 426, 427

— Hallstensson 270

— Holmgersson, borgare 103

— Johansson, se Ängel

— Ladulås, konung av Sverige 28, 158, 160, 317, 318

— Nilsson 107

--, förtroendeman i Vårfrugillet 248

— Olsson, från Finland 430

— Persson, rådman 24, 408

— Simonsson 440

— skrivare 429

— Tid ekesson 458

— Tolk, kyrkvärd 225

Malin, hustru 309 Marcus, se Markus Margareta, drottning av Danmark, Sverige och Norge 165, 217, 234, 236, 244, 396

— (M. ined munnen) 414 —, g. m. Nils 452

— (M. passchese) 245

—, Laurens Bagges piga 441 f. —, g. m. lilla Tomas 43

— Karlsdotter, se Bonde Margit 447

— (från Reval) 428

— halvstop 434, 435, 438 -— Henriksdotter 454

—, hustru (2 st.) 309, 310, 453 —, g. m. Mickel kopparslagare 438, 450

— Pedersdotter 453

--(från Kangasala sn i Tavastland) 443 -— syngerska 438 —, änka 454

Markman, Hintze, präst 230 Markus guldsmed 423

— skrivare, klockare 226 Marta 454

Martin V, påve 228, 253, 336

— Jönsson, bödel 113

— skomakare 449 Martinus Johannis, präst 310 Matthias Petri, prebendat, ålderman i Helga Lekamens gille, notarius publicus 270, 274

Matts (Mattis) 330

— Andersson 454

— bårdskärare 62, 63

— bössmästare 399

501— Hermansson 329 —- —, rådman 385

— köpman 126

— Laurensson, köpman 73

— Martinsson, rådman 271

— Pedersson 124

— repslagare 438

— Ryaner 439

— skinnslagare 454

— Stakabrand, förtroendeman i Vårfrugillet 248

— Syndersorg, borgare 106

— säckdragare 245 Mechtild Månsdotter 445 Mereta, hustru 309

Michael, scholar (son till slaktar Thomas) 262 Mickel, se även Mikael Mickel bagare (2 st.) 414, 418

— bödel 112, 113

—, dominikanermunk 172

— Jute, dräng 40, 41

— Jönsson Rauka 414

— Klausson 450

— köttmångare 422

—, lekare hos rr Ture Turesson (Bielke) 359, 360

— Olsson, finne 448

—, pulvermakare 402—404 Mikael Nilsson, rådman 24 —, präst i Lovö 254

— Svarte, kyrkvärd 219, 225 Mulle, Henrik, köttmångare 62,

323, 324 Munter, Johan, borgmästare 22 Måns Björnsson 418 Mårten guldsmed 245 -—, murmästare 63

Märita Albrekts, piga 423 (Natt och Dag), Knut Bosson,

biskop av Linköping 318 Niclas (Niclis) Niclas Hermansson 422

— Persson 448 Nicolaus (långe N.) 426 Nicolaus Johannis, se Lenck,

Nils

— Olavi, präst 310

—, skolmästare i S. Nicolai skola 337, 339

— skrivare 414

Nils (blinde N.), »föreståndare för Karlagillet» 298

— Bosson, se Sture

—•, broder till Sverkel fiskare 417

— Brunhandske 389 —- dragare 450

— Eriksson, se Gyllenstierna

— Fadersson, se Sparre

—- (Nigils), glasmästare 130, 245

— Gregersson, bödel 114 —, guldsmed 67, 68, 245

— Hansson, stadsskrivare 99

— i Skärvik 187 —- Jönsson 416

—- —- skrivare, rådman 297, 333, 334

— Kagge 450

— Klausson (2 sparrar) till Wik, se Sparre

— Kristiernsson, se Vasa

— Kylmerawta 417

— Månsson, rådman, ålderman i S. Nicolai gille 298

— Ottesson, se Björnramar, tre

502— Pedersson, borgmästare 90, 125, 258

--, guldsmed, rådman 26

— Persson, borgare 393, 394

— (herr N.), präst 301, 302

— skrivare 122

—, stenläggare (Niclis gatuläg-ger) 198, 199

— Svensson 455

— timmerman 449, 450

— Turesson, se Bielke

— Vibbemag, förtroendeman i Vårfrugillet 248

Notke, Bernt, bildhuggare, målare 31, 130, 235

Nyman, Örjan 416

van Norden, Helmik, stadsskrivare 100, 335

Olaus Andreæ, prebendat, ålderman i Helga Lekamens gille 274, 277, 278

— Erici, magister, prebendat i Storkyrkan, ålderman i Helga Lekamens gille 275, 276, 278, 280—282, 298

— Laurentii (Olof Larsson), ärkebiskop av Uppsala 256

— Magnus, ärkebiskop av Uppsala 128, 207—209, 356, 358, 359, 362

-— Pauli, prebendat, ålderman i

Helga lekamens gille 274, 288

— Petri (Phase), kyrkoreformator 11, 99, 154, 335, 346, 348 368—371, 373, 389, 393

Olavus, kaplan 230

Olof Andersson (2 st.) 416, 418

— Andreæ, präst 277

— Bengtsson, förtroendeman i Vårfrugillet 248

— bältare (gördel- och sadelma-kare) 415

— bödel 112

— Elofsson, rådman 418

— Finne 458 —, guldsmed 67

— Hansson, rådman 24, 264, 265, 326

— Heising, prebendat 280, 284, 289

— Hemingsson, borgare 387, 391

— Håkansson 325, 326 --, borgare 59

— Illiansson 269

— Johannis, kaplan 228

— Johansson, tunnbindare 248 — Jonsson, frälseman 271 --,tomtägare 116

— Jönsson 262

--, (från Grillom i Boteå sn,

Ångermanland) 459 ---, tunnbindare 248

— kanngjutare 245

—, kaplan i S. örjans kapell 322 -— Kedelsson 448

— Laurensson, köpsven 74 --—, skomakarålderman 271

— lekare (2 st.) 64, 291, 361, 362

— Magnusson, förtroendeman i Vårfrugillet 248

— Mattsson 415 --, rådman 220, 398

— Mickelsson (lille O. M.) 385 ---, föreståndare för örjans-

gården 328

— Mikaelsson, slaktare 248

503— Nilsson 44 ---, skomakare 58

— Persson 415

— — Guti, lekare (»fidlare») 64, 361, 362

— Philpusson, Sten Stures sven 36

— (herr O.), präst 301

—, skeppare (2 st.) 40, 399

— skinnare 419

— skomakare 450 —, smed 89, 91

•—, soldenär 36

— Stensson, borgare 238

— Stut 410

— Svensson 454

— timmerman 428 —, tolk 49

—, ärkebiskop Jöns Bengtssons kaplan 286

Otte guldsmed 126, 171, 296, 297 Otte, Hans, kyrkvärd 219, 225, 240

—• Laurens 450

— Torbjörnsson (fågel), vpn, rr 17

Otter, Laurens, präst 300 —, Magnus, rådman 270 —, Nils Jönsson, rådman 24 (Oxenstierna), Arvid Bengtsson, r 245

— (af Eka och Lindö), Bengt Gabrielsson, friherre, furstl. råd, lagman 179

(—), Bengt Jönsson, r, rr, riksföreståndare, hovmästare 245 (—), David Bengtsson, r, rr 370

— (af Korsholm och Wasa), Gabriel Bengtsson, greve, riksskattmästare, riksamiral 179

(—),Hans Kröpelin, r, dekan i

Uppsala 445 (—),Jöns Bengtsson, ärkebiskop av Uppsala, riksföreståndare 368, 369, 371—374, 393 (—), Kristiern Bengtsson, r, rr 370

(—), Sten Kristiernsson, r, rr 393, 394

»Papegojan», se Katarina Paul knivsmed 450 Paulus klockare 210

— Magni, präst i Grödinge 254 Paval bagare 297, 424

— glasmästare 130 Pavel Göteka 207

— Paale, bagare 414 f. Peckow, Tideke, rådman 91, 235 Peder, se även Per

— Andersson, rådman 220

— Bedekin 438

— Bergman 453

—, bårdskärare 62, 63

— Diekn (halte) 100

— Erlandsson, se Bååt

— Esgesson, stalldräng hos Sten Sture 459

— fiskare 416

— guldsmed 253, 258 --(lille) 254

— Hansson 203

— harpare 361, 362

— Henriksson 452, 453

504— Japsson (2 st.) 441, 453

— Jonsson, föreståndare för Söndagsallmosan 316

— Jönsson 441 --, borgare 108

--, borgmästare 170, 173, 174,

258, 380, 385

--hundramark 436, 437

--(Jenssen), skomakare 426

— kanngjutare 107 •— Knutsson 35 —, köttmångare 66

— Laurensson 450 —• Mattson, tjuv 445

—• Mattsson, i Vånga, tjuv 442

— Mickelsson (Michaelis), rådman 244

— Näb 244, 451

— Olsson 429 --, kämnär 88, 92

— Olsson, rådman 430, 431 —, patinomakare 441 f.

—- Persson Rävaklo 108

— Ragvaldsson, slottsfogde 16, 41, 97, 257

— Rikvidsson 450

— Rytter (gamle P. R.), föreståndare för tegelhuset 220

— smed, kyrkotjuv 447 —, timmerman 69, 73

— (herr P.), ålderman i Helga Lekamens gille 275, 277, 278

— Ödvastesson, förtroendeman i Vårfrugillet 248

— Östensson 426, 449 Per, se även Peder

— Andersson (i Granvåg, Sollefteå sn) 459

—, bagare 67

•— Eriksson, rådman 24, 313

— Fortis, präst 311 —, guldsmed 67

— Guti Tromper, trumpetare 359

— Jönsson, slaktare 66 —•, köttmångare 66

— lekare, organist 226, 362

— Magnusson, rådman 24, 25

— Olsson, »föreståndare» för Karlagillet 298

--, syssloman i S. Klara kloster 458

— Persson 273

— skinnare (2 st.) 42, 43, 309, 416

— Skåning 40 —, slaktare 66

— Spilare 36

— timmerman, rådman 19 Peter Jute 306

— Olofsson, förtroendeman i Vårfrugillet 248

Petrus Johannis, kyrkoherde i Lohärad 287

---, präst, ålderman i Helga

Lekamens gille 273

— Lydekini, scolasticus, ålderman i Helga Lekamens gille 256

— Matthei, präst 276, 282

— Olavi, kaplan i S. Örjans kapell 322

---, kyrkoherde i Alsike 311

— Pauli, djäkne 337 --,scholar 261

— Petri, ålderman i Helga Le-

505kamens gille (2 st.) 273, 275, 277, 278, 281, 282 Philpus Jönsson, borgmästare

32, 75 Pinnow, Hans 361 —, Henning, borgmästare 80,

249, 250, 269 Posse, Knut, vpn, rr 388, 389 Praal, Nils (Nisse) 287 Priwalk, Hans, borgare 230

— Tideman, prebendat 230

Ragnhild 440 f.

— Grågås 417

—, hustru (2 st.) 86, 335 Ragvald Andersson 416

— Kamp 306

— Odenkarl 433, 434 Ragvaldus, kaplan 230 Ramborg Gustafsdotter, se

Sparre

Ramfrid, g. m. borgaren Eskil

Hoppener 237, 240 —, skomakarhustru 426 Rasmus skomakare 110

— verkmästare (från Västerås) 444

Ravel skomakare 39 Rehn, Jean Erie, arkitekt, grafiker 171, 172, 177, 179 Rembeke, Herman, tysk rådman 266

van der Rey, Örjan, ryttare från

Hamburg 444 Rikmod, änka efter Sander Leksson, syster till Mikael Svarte 297

Rimbert, ärkebiskop av Bremen 15

Röde, Herman, tysk målare 235 Rodenborch, Didrik, glasmästare 130

Rogge, Herman, köpman 74 —, Kort, biskop av Strängnäs 379

Rostenborg, Hans (från Danzig) 457

Runge, Jakob, tunnbindare 438 Ruth, Anders, rådman 23 — Konrad (Kort), rådman 269 Ryning, Axel, rr, riksamiral,

riksmarsk 408 Ryting, Erik Klausson 124, 125 —, Klaus (Nicolaus), jur. utr. dr, konung Karl Knutssons kansler 29, 124, 125, 170, 172 Rådh, Olof, riksföreståndaren Erik Axelssons (Tott) tjänare 373

Räf, Matts, präst 299, 300 Rääf i Småland, Leonard Fredrik, kammarjunkare, forn-forskare 183

Sander Leksson, hövitsmän 384 Schermer, Nils 253, 254 Schrimsnoor, Christina Iacobs-dotter, g. m. Hans Hansson 201

Segenhorn, Jakob, föreståndare

för Söndagsallmosan 296 Severin (Söffrin), guldsmed 67 Sigfrid Andersson 453 —, bokbindare 65 Sigfridus Petri, präst i Storkyrkan, kaplan i Helga lekamens gille 281, 282

506Sigge Persson 322 Sigrid 454 —, bagaränka 67 —, g. m. Jöns Bok 417 —, g. m. åldermannen i S. Gertruds gille Jöns Laurensson 325

—g. m. Lasse dragare 59, 450 —, g. m. borgmästaren Mårten

Lindorm 238 Simon 448 — Petersson 413 —, präst 230

—, skeppare (2 st.) 44, 423 Sixtus IV, påve 258 Skimmelpenning, Hans, tysk

rådman 236 Skog, Hans, förtroendeman i

Vårfrugillet 248 Skytte, Peder, rådman 256, 258 Slätte, Claus 211

— Peder, borgmästare 211, 310 Sone, skeppare 440

(Sparre av Ängsö och Hjulsta),

Nils Fadersson, r, rr 379 (Sparre av Vik), Ramborg Gustafsdotter, g. m. Gregers Mattsson (Lillie) 114 (Sparre från Skåne; två sparrar),

Nils Klausson, r, rr 93 Spegelberg, Henrik 449 Staffan Olsson 440

— Persson, bödel 114

— pungmakare 293

— Västgöte, rådman 237, 430 Steding, Hans, köpman 81 Sten Kristiernsson, se Oxenstierna

— Pedersson (7-uddig stjärna), r, marsk 27

Stenbock, Johan Gabriel, greve,

riksmarskalk 179 van Stendel, Johannis 287 Storbjörn skinnare 86 Sture, Elin Gustafsdotter, g. m.

Erik Axelsson (Tott) 58 —, Nils (Bosson; Natt och Dag), r, rr 361, 363, 389, 449, 452 —, Sten (Gustafsson; 3 sjöblad), d. ä., r, riksföreståndare 16, 18, 20, 28—33, 35, 36, 41, 43, 84, 93, 125, 158, 178, 188, 217, 218, 232, 238, 289, 319, 330, 375—377, 379—382, 386, 387, 389, 391—395, 411, 429, 430, 439, 459. —, Svante Nilsson (Natt och Dag), r, riksföreståndare 35, 41, 291, 334, 363, 399 Styke, Arend, sjörövare 236 Styng, Anna, g. m. rådmannen

Nils Jensson Styng 237 —, Joan, rådman 256, 257 —, Per 444

Sudde, Gert, föreståndare för

Örjansgården 325 Surbeck, Gerard, förtroendeman för Söndagsallmosan 287, 314, 315

Surebeck, Henricus, präst 285 Sven bältare (gördel- och sadel-

makare) 232 —, kaplan 286

— Klemetsson Heising, rådman 256, 257, 385

—, köttmångare 66

507— Serkienso 455 Sverkel fiskare 417, 454 Sverker (d. y.) Karlsson, konung

av Sverige 38 Söffrin, se Severin

Tan (Taan), Erik, rådman 124 Tessin, Nicodemus, d. y., greve, arkitekt, överstemarskalk 197 Thomas, köttmångare 66 —, präst (2 st.) 212, 280, 289 —, slaktare (2 st.) 66, 262 Thord 449

Thorlak, biskop av Viborg 318 Tideke tunnbindare 439 Tideman, kaplan 229, 285 Tierp, Jacob 85 Tile (Tyle), Margit 454 Tomas (lilla T.) 443

— bagare 414

— Nilsson (från Övre Sastamara sn i Finland) 432

Törd murmästare 222 Torsten grytgjutare 293 (Tott), Erik Axelsson, r, riksföreståndare 58, 373, 374, 390 (—), Hans Åkesson, r, lagman i

Närke 42 (—), Ingeborg Akesdotter, g. m.

Sten Sture d. ä. 289, 393, 394 (—), Ivar Axelsson, r, rr 388, 394 (Tre rosor), Knut Alfsson, r, rr 40—42

Trolle, Arvid, r, rr 245, 394 —, Gustaf, ärkebiskop av Uppsala 262 Trugel smed 453 Ture dragare 207

— Turesson, se Bielke Tydecke, pulvermakare 403—

406

Tyle, Georgius (Örjan), prebendat 279, 280, 289 Tyrgils Knutsson, rr, marsk 27 Tönius, guldsmed 67

Ulf, Hans 442 Urban IV, påve 252 (Ulvåsaätten: lejon), Katarina Ulfsdotter, abbedissa i Vadstena kloster, helgon (Katarina av Vadstena) 301, 302

Valborg Bengtsdotter, g. 1) m. Andreas Bondonis, 2) m. Klaus Ryting 124

— Olofsdotter 453

de Walde, Lyderus 255 Wardborch, (Wardenberch), Hans 86

Wardenberg, Johannes, kyrkoherde i S. Nicolai 228, 253 (Vasa), Johan Kristiernsson, r,

rr 250, 262 (—), Kettil Karlsson, biskop av Linköping, riksföreståndare 370—372, 410 (—), Kristiern Johansson, slotts-

hövitsman 250 (—), Nils Kristiernsson, r, rr 370 van deme Velie, Cosmas, apotekare 61 Wessman Olof 111 Westfal, Hans, köpman, vågmästare 211

Westman, Ludvig (Ludovik), borgmästare 258, 375

508Willekin, präst 230 Wise, Klaus, borgmästare 375 —, Matts, köpman 81 Wivallius, Lars, skald 184 Wylle, Hans, dominikanermunk 148

(Ängel), Folke Johansson, ärkebiskop av Uppsala 317 (—*), Johannes Angelus, r 317

(—), Magnus Johansson, r 317 Örjan Andersson 451

— buntmakare 408 —, lekare 64, 361

— skräddare 108

— slösare, ryttare 41, 42 —, stadstjänare 312

—, Sten Stures skrivare, bösseskytt 126, 178 östen 444

509 ORT- OCH LOKALREGISTER

Stockholm

Stadsdelar och kringliggande områden.

Brunkeberg 113, 319, 375, 389 Gråmunkeholmen (Gråbrödra-holmen, Riddarholmen) 28, 67, 101, 158, 160, 308 f., 371, 391, 395—397 Helgeandsholmen 309, 319, 331, 335, 368 f„ 371, 372, 395, 396 Helvetet (trakten nordväst om Storkyrkan) 166, 167, 184, 277, 278, 284, 343 Inre kvarteret (inre fjärdingen, innan mur) 66—68, 422, 423 Käplingeholmen 389 Långholmen 371 Mariaberget 11

Malmarna (i allmänhet) 167, 440 Norrmalm 28, 33, 266, 308, 318, 319, 328, 330, 368, 371, 385, 389, 391, 416, 419, 440 Södermalm 59, 113, 283, 325, 371,

391, 432 Södra kvarteret 66, 423 Vambafjärdingen 277 Västra kvarteret (västra fjärdin-

gen, västan mur) 64, 66, 67, 361, 419, 422, 423, 448 Östra kvarteret (östra fjärdingen östan mur) 66, 269, 344, 388, 422, 423, 452

Portar, broar, strömmar, vatten.

Rommar se Pålkransen Broar underhåll av 93 Gråmunkebron 160, 396, 398 Gråmunkeporten se Gråmunketornet

Kopparporten i muren östan till 269

Käplingebron 389 Mälaren 202 S. Nicolai port 167, 343 Norrbro 33, 205, 307, 318, 319, 398

Norreport 15, 89, 108, 110; (yttre) 319; 334, 368; (inre och yttre) 395, 396; 398 •—- Vindbryggan 33 Norrström 33, 279, 331 Portar (se även Stadsmuren) 108 Pålkransen 93, 101

510— bommar, västra bommen, norra bommen, bommar vid Fiskastrand, Koggahamn m. fi. 93, 110

Riddarfjärden 160 Riddarholmskanalen 189, 400,

407 Saltsjön 202 Slussen 11

Söderbro 205, 396, 398 Söderport 11, 256; (yttre och inre) 396, 398

— rondellen (yttersta porten)

397

Torn, murar,

(s. k.) Birger Jarls torn på Bid-

darholmen 396, 397 Buccatornet 396 Draktornet 93, 395, 396, 398 Gråmunketornet 101, 395, 396,

398

Helgeandsholmens torn och mur

395, 396 Lejontornet 93, 396 Pulvertornet (nedanför Kåkbrin-

ken) 396, 402, 404 Skultatornet 396 Stadsmuren (äldre) 109, 118, 158

— (yngre, med torn från 1400-talet) 163, 204, 269, 321, 396; (sju torn mot Skeppsbrosidan) 396; 410

Utanverk på Gråmunkeholmen 162

Wrangelska palatsets södra torn

på Riddarholmen 396, 397 Västra tornet 396

Torg, öppna platser, hamnar.

Bryggor och broar (kajer) 134, 202, 203

Fiskastrand 93, 111, 129, 133, 269

Fiskatorg 262

Galgbacken på Södermalm 432 Gustav Adolfs torg se Norrmalmstorg Högvaktsterrassen 167 Järntorget 185 Koggahamn 93 Kornhamn 93, 203 Korntorget 199, 202, 423 Munkbron 101, 203, 308 f., 331 Norrmalmstorg (nuv. Gustav

Adolfs torg) 185 Packartorget (nuv. Norrmalmstorg) 186 Pelarbacken (Södermalm) 432 Biddarhustorget 179 Slottsbacken 269, 309 Stallbacken 246

Stora torget (Stortorget) 14, 22, 67, 68, 124—126, 133, 168— 174, 178—187, 199, 202, 341, 348

— Kopparmatte 171, 185

— Kåken 181—186, 428, 429, 433, 460

— Skampålen (spöpålen) 114, 183, 185

— Stocken 185, 435, 443, 447 (se även skampålen)

— Stupan (Kåken) 47, 182; stupagrevens hus 182 f.; 185, 416 —418, 439, 441—446

511Södermalmstorg 185 Torget (salu-) 87, 88 Träsktorget (nuv. Roslagstorg) 186

Tyska brunn 197 Tyska stallplan 156, 158

Gator, gränder och brinkar.

Allmänningsvägen på Södermalm Baggensgatan 155 Bollhusgränden 196 Bredgränden (nedanför Kåkbrin-

ken) 335 Brinken östan mur (näst nedanför Olof Svensson) 344 Gatan till bödeln 167, 277 Gråmunkegränd (Gråmunkegatan, Gråbrödragatan) 74, 160, 202 f., 246, 308 f. Gränden till Myntet (jfr gatan

till bödeln) 277 Handisäcks gränd (Olof Jönssons) 344 Hans Bagares gränd se Herr Bengts (Smålännings) gränd Hans Hollingerssons gränd se

Stora Hoparegränd Hans smeds gränd 344 Helga Lekamens gränd 266, 272, 284

Herr Bengts (Smålännings) gränd (i Västra fjärdingen), även kallad Hans Bagares gränd, Olof Biurs gränd och Per Räfklos gränd, trol. nuv. Did-

rik Ficks gränd 266, 272 f., 344

Helvetesgränden (Prästgatan norr

om Storkyrkobrinken) 167 Ignatiigränd (jfr Mattis Martinssons gränd) 270, 272 Kindstugatan 59, 133, 136, 140,

264, 275 f., 278 Kåkbrinken (Kåkgränden) 109, 181 f., 271 f„ 273, 335, 402, 404

Källargränd 124, 164, 166, 169,

170, 173, 174, 177, 179, 196 Köpmangatan 119, 121, 124, 134,

136, 137, 140, 173, 177, 197 S. Laurentii gränd (ung. nuv. Storkyrkobrinkens nedre del) 329

Lilla Gråmunkegränd se Helga

Lekamens gränd Lilla Nygatan 195, 340, 404 Lumpans gränd (i Östra fjärdingen) 266, 268 f„ 284 Mattis Martinssons gränd (västan mur) (motsvarar den igenstängda gränden i kv. Ulysses eller möjl. Yxsmeds-gränd) 64, 266, 270 ff., 282, 284, 361 Mickel Västgötes gränd 344 Myntgatan 197

Olof Biurs gränd se Herr Bengts

(Smålännings) gränd Olof Svartes gränd se Stora Hoparegränd Per ryttares gränd se Stora Hoparegränd

512Per Bäfklos gränd se Herr Bengts (Smålännings) gränd Prästgatan 109, 132, 141, 150, 152, 156, 158; (Helvetesgränden) 167; 196, 202, 267 Själagårdsgatan 105, 145, 147,

149, 154, 197, 249 Skeppsbron 193, 197, 340 Skolbacken (nordväst om Storkyrkan) 167, 336 Skomakaregatan 57, 132, 197, 232, 243, 247, 249, 263, 266— 268, 281, 284 Skultans gränd se Stora Hoparegränd

Stenbadstugränd (i Västra kvarteret) 361 Stora Hopargränd (hette vid olika tider Olof Svartes gränd, Per ryttares gränd, Hans Hollingerssons gränd o Skultans gränd) 344 Stora Nygatan 197, 340, 404 Storkyrkobrinken (S. Nicolai port) 141, 143, 146, 147 f., 150, 152, 167, 196, 336 Svartmunkegatan (Svartmangatan) 27, 127, 129, 131, 134, 136, 140, 142, 144, 145, 155, 158, 197, 296, 347 Södra Benickebrinken 151, 155 —158

Trappegränden (Trotzgränden) 196 f.

Trångsund 68, 126, 132, 150, 164, 165, 167, 169, 171, 196

Tyska skolgränd 105 Västerlånggatan 122, 132, 139, 145, 196, 197, 202, 204, 246, 270, 297 Yxmedsgränden 272 Österlånggatan 122, 136, 156, 196, 197, 204

Östra gatan till bödelshuset 167 Kyrkor.

Helgeandshusets kapell el. kyrka 331, se även Helgeandshuset under Fromma stiftelser S. Jakobs kyrka 319 S. Jakobs kyrkogård 168, 319 Johannes kyrka 318, 319 Riddarholmskyrkan se Gråbröd-

raklostret Storkyrkan (Bykyrkan, S. Nicolai kyrka), 11, 31, 71, 101, 110, 111, 122, 129, 162, 164 ff., 168, 169, 209, 213, 215—242, 253, 258, 270, 290, 304, 336, 339, 341, 344, 345, 347, 350, 362, 380, 418

— altaren 233, 234, 242 --Allmosealtaret 316

— — S. Andreas altare 279 f. --Apostlaaltaret (i Bådsko-

ret) 300 --Birgittaaltare 301

— — S. Gertruds gilles altare

73, 296

--guldsmedernas altare 71,

230

— -— Helga kors altare (i Råds-

koret) 300 f.

33 — Stockholm vid 1400-talets slut

513--Helga lekamensljusets altare 315, 316 --Helga lekamens gilles altare 259, 265, 266

--Högaltaret (altarskåp) 235

--Karlagillets altare 240,

298

— — S. Katarina altare (i Borg-

mästarekoret) 301 f.

--- S. Katarina gilles altare

296

---S. Knuts gilles altare (gemensamt med S. Gertruds) 296

---S. Kristoffers altare 380

— — S. Martins altare (instiftat

av Johan Gismar) 232 f., 236

--S. Nicolai gilles altare (gemensamt med S. Gertruds) 73, 296, 297

--S. Olofs gilles altare 246

--Priwalkska altaret 230

--- (hustru) Ramfrids altare

237, 240

--skomakarnas altare 71,

232

--Tyska vårfrugillets altare

73

----Vårfrualtaret 247

— bänkar 240 f.

— S. Göransmonumentet 31, 37

— huvudportal 165

— klockor 110, 213, 257, 283, 290

— Konsistoriesalen jfr Själakoret 227, 229

-- kor och kapell 233, 234, 242

--S. Andreas kor 216, 279 f..

298

--S. Barbaras kor 129, 266

— — S. Blasii kor 230

— — Borgmästarekoret (upp-

fört av borgmästaren Bengt Smålänning) 301

--S. Gertruds kor 236, 266

--S. Görans (Georgs) kor 238

--Helga Lekamens gilles kor

240, 265 f. (uppfört vid början av 1400-talet); 315

--S. Henriks kor 216, 238

--S. Katarinas kor 238

--S. Kristoffers kor 216,

236 f.

--Rådskoret 102; (glasfönster) 130; 241, 299, 301

--Själakoret 28; (portal)

146; 165, 215, 217, 219, 221, 223, 227, 229; (portal) 231; 303 ff., 314

--Tiotusen riddares och

elvatusen jungfrurs kor 165, 217, 221, 223

— — Vårfrukoret 213, 216; (al-

tarskåp) 239; (altare) 247; 247, 251

— kyrkogården 125, 164 ff., 169, 170, 178 f., 208, 290, 295, 309, 313, 336, 433 (jfr dock not)

—- orgeln »Stora orgeln» 226, 362

— sakristian 32, 233, 263, 264

— »säjaren» (tornur) 61

— terrassmuren mot Trångsund 165, 196

514— |orne| 108, 165, 171, 216 f., 218 f„ 221, 223, 226

— vapenhus, norra och södra 233, 234

Tyska kyrkan 105

S. örjans kapell se ürjansgården under Fromma stiftelser

Kloster.

Gråbrödraklostret på Riddarholmen 28, 39 f., 41, 44, 129; (vapenhusets portal) 146; (klosterkyrkan, vapenhuset, korsgången, klosterlängorna) 158 ff., 168; 393; (klostret, klosterkyrkan) 395; 454

S. Klara kloster 28, 62, 168, 317, 318, 389, 458

Klostren 133

Svartbrödraklostret 28, 29, 39, 40 f„ 59, 90, 129, 151; (klosterbyggnaderna, kyrkan) 155 ff.; (kyrkogården) 168; 180, 347

Fromma stiftelser.

Fredagsallmosan 313 ff., 336

Helgeandshuset 180; (kapellet) 263; 306, 308, 309, 312, 314, 317, 327, 331—335, 336, 350, 395

Sjukstugan i Gråmunkegränd vid Munkbron 308 f., 312, 331

Sjukstugan på Gråmunkeholmen 308 f., 312

Sjukstugan östantill 308 f. Själagården, själagårdshuset Själagårdsgatan 13 (kv. Andromeda 2) 111, 137, 145, 147, 149, 154 f„ 303—311, 314, 336, 350 Själakoret se Storkyrkan, kor Söndagsallmosan 147 f„ 296, 307,

313 ff., 336 S. Örjans hospital (S. ürjansgården) 28, 33, 59, 306, 308, 309, 312, 314, 317—331; (kapell) 318 f.; 321 f., 330, 336, 342, 350, 351 S. Örjans kyrkogård 168, 318, 319

Gillen.

S. Barbaras gille (hus vid Stortorget i Rådhuskvarteret) 170; 174, 276, 296 f., 349 S. Gertruds gille 73, 130, 243— 246, 250, 252, 286, 290, 295, 296, 298, 349, 357

--gillesstuga jfr även »Me-

ne köpmännens» gillesstuga 25, 32, 243—245, 264, 265 Gillesstugor 450 f. Helga Gravens gille 298 f.; (pre-bendehus vid Kindstugatan) 264, 265, 275 f„ 280, 298 f. Helga Lekamens gille 208, 210, 228, 230, 240, 242, 246, 249, 251—295, 298, 299, 307 f., 310, 311, 322, 337, 362, 363 S. Henriks gille 276

515Karlagillet 240, 298, 314 S. Katarina gille (gatubod vid Storkyrkobrinken) 147 f.; (gillesstuga vid Svartmangatan) 295 f. S. Knuts gille och gillesstuga

247, 295, 296, 298, 328 Lilla Karlagillet se S. Mikaelsgille

»Mene köpmännens» gillesstuga ( = S. Gertruds gillesstuga?) 72 f„ 244 f., 293 S. Mikaelsgillet (även kallat Lilla Karlagillet) 247 f. S. Nicolai gille och gillesstuga 73, 296, 297 (altare i Storkyrkan, prebendehus vid Västerlånggatan); 298 S. Olofs gille (gillesstuga) 243; (gillesstuga, prebendehus) 246; 252, 276 Trefaldighets gille 276 Vårfrugillet (gillesstugan) 36, 253, 263 (trol. svenska gillets vid Skomakaregatan); 350, 451 (trol. tyska gillets gillesstuga)

Vårfrugillet av svenska nalionen 243, 247 ff.; (gillesstuga vid Skomakaregatan) 247; 250— 252, 261, 263, 288 Vårfrugillet av tyska nationen 73, 243, 247, 249; (gillesstuga vid Själagårdsgatan) 249; 250, 251; (gillesstugan) 251; 252; (gillesstugan) 264, 265, 291, 357

Publika byggnader.

Badstugor 212, 256, 307 f. Badstugan i Norrström 279 Bekvämlighetsinrättningar, offentliga, på Norr- och Söderbro 205

Bondeska palatset, Gamla Rådhuset, vid Riddarhustorget 179

Börsen (kv. Rådstugan) 165, 174,

180, 196 Byssehuset 111, 398, 403 Bödeliet, Bödelns hus (häkte) 44, 111, 167, 183, 184, 186, 277, 278, 428 Drottninghuset (Johannesgatan

16) 318 Dårkistan 312

Gamla riksdagshuset (Gråbröd-

raklostret) 162 Gymnasiehuset (Gråbrödraklost-

ret) 161, 162 Humlehus 86, 91, 111 Inteckningsbankens hus vid Gustav Adolfs torg 319 Kanslihusannexet 353 Klädeshus 76, 82, 83, 85, 91 Kåken se under Stora torget Myntet (låg i Helvetet vid gatan till Bödelshuset) 277; (i inre kvarteret) 423 Nya kvarnen 91

Pulverhuset se även Pulvertornet 403—406 Rådhuset (rådstugan). 13, 14; (burspråket) 22; 22, 23, 30, 33, 47, 54, 73, 111, 120; (glas-

516fönster) 130; 163—165, 169— 180; (glasvindögon) 175; (burspråket) 175; 178; (burspråket) 180; 196, 215, 358, 366 f., 368, 373, 380, 381, 394, 431

— Bislag mot Stortorget 177 -— »lilla porten» 170

— porten (i rådstugången) 174

— Rådstugången (den välvda gången in till rådhusgården) 174

— Bådhusgården 175

— Rådhusklockan 22, 23

— »Nya stadsskriveriet» (1 tr. upp) 175

— Rådhuskällaren 177, 368

— Rådhussalen (consistorium, rådstugan) 12, 13, 30, 33, 170, 175; (gamla rådstugan) 175, 177, 178, 180; (gamla rådhussalen) 175; 181, 188 f.; (S. Gertruds gille samlas där efter branden 1419) 244; 350, 351, 357, 366 f., 368; (dörren till rådhussalen) 373;

--Borgmästarekistan (fataburen) 22, 289, 290

--Borgmästarskåpet 90, 189

—- — bänkar, västra och östra, på vilka rådet tog plats 12, 188 f.

---disken (rådstubordet) 173,

188 f.

--festservisen 190, 349 f.

— — kämnärskistan 190, 431 --stolar för slottsfogden och

riksföreståndaren 188 --stadens sigill 190

— Vinkällaren 365

— (fängelserum) Loppan 187 --Nya kölden 187

--Siskaburen 103, 175, 186 f.,

415, 427, 429

--Tjuvakällaren 175, 186 f.

--Vita hästen 187

---Vita märren 187

Siskaburen se Rådhuset Sjukhus se under Fromma stiftelser

Själagården se under Fromma

stiftelser Skandinaviska bankens hus vid Gustaf Adolfs torg 319 Skolhuset, skolan, 111, 129, 166,

336 f. Skothuset 111

Slottet (Tre kronor) 11, 15, 22, 29, 32—36, 101, 108, 133, 155, 162 f., 166, 167, 197, 371—374, 377, 382, 392, 398, 408

— Kärntornet 101

— lönnport vid Norrström 33, 444

— tornet (häktet) 34, 35 Slottskålgården, slottets örtagård (vid nuv. Slottsbacken) 277, 396

Stadens smedja 85

Stadens gömma (häkte) 48; se i

övrigt Bödeliet

Stadens hus vid Fiskastrand 111,

129, 130, 133 Stadens vinkällare 80, 82 Söderkvarn 90 f., 111 Tegelhuset, tegelugnar, tegella-

517dor 91, 111, 219 f.; tegelhuset sunnan till 220; 225, 350 Timmergården 111 Tullbod 83

Vågen (Våghuset) 76, 82, 83, 85 86, 91

Enskilda byggnader.

Bislag 120

Ekonomibyggnader (brygghus, stekarhus, svinstior, kostall m. m.) 127 f., 132, 206 f., 211 f.

Gatubodar, bodluckor, 82, 86, 87, 118, 122—126, 136—138, 140, 141 143, 144, 146—148, 150, 152, 341

Gatubodsfönster, Laurens guldsmeds 36; »öppna vindögon» 86; 87, 119, 130, 207 Grändöverbyggda hus 122 Hemlighus 115 f., 204 f., 206, 393 Smedjor 212 Strandbodar 134 Trumbor 200 f., 207 överkragade hus 121 Anders Bondessons hus vid Stortorget i Rådhuskvarteret se Klaus Rytings hus Anders Joanssons hus Storkyrkobrinken 5, tidigare Söndagsallmosan, S. Katarina gille m. fi. 141, 143, 146 ff. S. Barbaras gilles hus vid Stortorget, sedan sammanslaget med Rådhuset, 170, 173—175 Bengt Smålännings hus vid Stor-

torget, se Knut guldsmeds hus

S. Birgittas prebendehus 301, 302 Birgitta Brynings gård i S. Lau-rentii gränd se Laurens Staffanssons hus Elin Gustafsdotters (Sture) fastigheter vid Kindstugatan och på Södermalm 59 Engelke Frowenloffs hus Stortorget 1 och Köpmangatan 26 (köpt av staden), nu Stor-kyrkoförsaml:s pastorsboställe, 124, 173, 177 f. Erik Joanssons hus i Rådhuskvarteret 178 Erik Jönssons hus vid brinken

östan mur 344 Guldsmedshuset vid Stortorget 67

Guldsmedsämbetets hus vid Skomakaregatan (inköpt av Knut guldsmed från Sven Bältare) 57, 232

Gyllenhielmska palatset, kv. Venus se även Svartbrödraklostret under rubr. Kloster 156 Hans Kröpelins arvingars hus på ofri grund, sålt till Tideke Peckow, sålt till borgmästare Magnus Eriksson, 91 Hans Lambertssons hus 126 Hans Westfals brygghus 211 Helga gravens gilles prebendehus vid Kindstugatan 264, 265, 275 f., 280, 298 f. Helga Lekamens gilles badstuga vid Norrbro 256, 307 f.

518----hus vid Söderport 256

----gård på Norrmalm 266,

270

---- stenhus vid gränden

till Myntet i Helvetet 277 f. (ombyggnad); 284

----hus (2 st.) i Lumpans

gränd (i Östra fjärdingen), Stora huset och Taskahuset, 266,

268 f., 284 ---hus (3 st.), Skomakaregatan 24 kv. Atlas 3 (Helga Lekamensgården) 263, 266, 267 f., 280 ff., 284 f.

---stenhus vid Fiskatorg

(Fiskastrand) (jfr Helga Lekamens gilles hus i Lumpans gränd) 262,

269

----hus (2 st.) i Helga Lekamens gränd (i västra fjärdingen) 266, 272, 284

----hus (2 st.) i Mattis

Martinssons gränd (västan mur) 266, 270 ff., 282, 284

----hus i Herr Bengts

(Smålännings) gränd (i västra fjärdingen) 266, 272 f.

---hus vid Slottskålgården (i Vambafjärding-en) 277

Herman Felts, sedermera Her man Rogges, sedermera Erik Olssons hus vid Gråmunkegränd (södra sidan) 74 Jacob bagares hus (västra delen av huset Storkyrkobrinken 5) 150 ff.

Joan köttmangares hus i S. Lau-renlii gränd se Laurens Staffanssons hus Jöns Laurenssons brygghus och

tomt på Södermalm 325 Kanslershuset se Klaus Rytings hus

Fru Karins till Lindholm hus vid Svartmunkegatan, sedermera Själakorets hus och därefter Sten Stures hus 27 Karl Martinssons hus vid brinken östan mur 344 S. Katarina gilles gillestuga vid

Svartmangatan 295 f. Hustru Katarinas hus i Bredgränden näst nedan Kåkbrin-ken 335

Klaus Rytings hus vid Stortorget (i Rådhuskvarteret) kallat »Kanslershuset», tidigare Anders Bondessons hus (inköptes 1491 av Sten Sture och donerades till Örjan skrivare) 124 f., 170, 172, 178 f. Knut guldsmeds hus (i Rådhus-kvarteret vid Stortorget), tidigare ägdes huset av Bengt Smålänning. Även kallat »Tenngjutarhuset» 67, 170 f., 179

519S. Knuls gillestuga 247; gillets hus vid Svartmangatan 296 Kort Rutz hus vid Lumpans

gränd 269 Lasse Kusses (guldsmed) hus vid Stortorget i hörnet vid Trångsund 68 Laurens Bagges (härbärgerare)

bod vid sjön 441 Laurens orgellekares hus på Skolbacken, hörnhuset vid den östra gatan till Bödelshuset 166 f. Laurens Ragnarssons hus vid

Skomakaregatan 132 Laurens Staffanssons hus i S. Laurentii gränd emellan Birgitta Brynings gård och den gård Laurens köpt av Mattis Hermansson. Tidigare ägdes huset av Joan köttmangare 329

Mattis Hermanssons gård i S. Laurentii gränd se Laurens Staffanssons hus S. Nicolai gilles prebendehus vid

Västerlånggatan 297 Nils Jönsson skrivares hus vid

Norreport 334 Nils Pederssons gårdar vid Han-

disäcks gränd 344 Olof Persson Gutis gård i Mattis

Martinssons gränd 64, 361 Olof Smeds hus vid Norreport 89, 91

S. Olofs gilles hus vid Västerlånggatan 246

----trähus på Stallbacken

246

—--hus i Gråmunkegränd

(2 st.) 246

--- — prebendehus 246

Olof Illianssons stenhus vid

Lumpans gränd 269 Otte guldsmeds hus i hörnet av Stortorget och Trångsund (kv. Rådstugan 2) 126, 171 Oxenstiernska huset i Rådhuskvarteret 179 Oxenstiernska palatset, Storkyrkobrinken 2, 166 Peder harpares gård i Stenbastu-gränd i Västra kvarteret 361 Rådmannen Peder Jönssons hus i hörnet av Källargränd och Stortorget (Rådhuskvarteret) 170, 172 f. (tidigare ägt av svartmunken Mickel); 174 Peder kanngjutares hus 107 Svenska Vårfrugillets hus 243 Taskahuset östantill se Helga Lekamens gilles hus vid Lumpans gränd Tenngjutarhuset el. Kanngjutar-huset vid Stortorget se Knut guldsmeds hus Trapphuset östantill se Helga Lekamens gilles hus vid Lumpans gränd Wilkin Evinkhusens hus vid

Skomakaregatan 132 Vårfrugillets (svenska) gillestuga vid Skomakaregatan 247

— (tyska)--— Själagårdsgatan

249

520Hus vid Bredgrändcn (nedan Kåkbrinken) se hustru Katarinas hus ---Blinken östan mur se Erik Jonssons hus

— •— — — — se Karl Martinssons hus

--Fiskatorg se Helga lekamens gilles hus

--Gråmunkegränd se Herman Felts hus

---se S. Olofs gilles hus

--Gränden till myntet se Helga lekamens gilles hus

--Handisäcks gränd se Nils Pederssons gårdar

--Helga lekamens gränd se Helga lekamens gilles stenhus

--Herr Bengts (Smålännings) gränd se Helga lekamens gilles

hus

Huset Kindstugatan 14 136

Husen Kindstugatan 6—18 117, 134 ff.

Hus vid Kindstugatan se Elin Gustafsdotters hus ----se Helga gravens prebendehus

Huset Källargränd, hörnet av Stortorget se Peder Jönssons hus Hus vid Källargränd se Oxenstiernska huset Huset Küpmangatan 2 136

-- 5 117, 123, 134 ff., 140

--7 117, 121, 134 ff., 136 ff.

--9 117, 134 ff.

--10 136

--11 117, 119, 136 ff.

— — 13 117, 134 ff. --15 117, 134 ff.

--26 se Engelke Frowenloffs hus

Hus vid S. Laurentii gränd se Laurens Staffanssons hus —- — Lumpans gränd se Helga lekamens gilles hus

----—-se Kort Rutz' hus

•----se Olof Illianssons stenhus

--Mattis Martinssons gränd se Helga lekamens gilles hus

-----— se Olof Persson Gutes hus

— — Norreport se Nils Jönssons skrivares hus ---se Olof Smeds hus

Huset Nygränd 2 200 f. Hus vid Prästgatan 109

521Huset Själagårdsgutan 10 105

---13 se Själagården under rubr. Fromma stiftelser

Hus vid Själagårdsgatan se Vårfrugillets (tyska) gillesstuga

--Skolbacken se Laurens orgellekares hus

Huset Skomakaregatan 24 se Helga lekamens gilles hus (H. kamensgård)

Hus vid Skomakaregatan se Guldsmedsämbetes hus

--— se Laurens Ragnarssons hus

----se Wilkin Evinkhusens hus

---se Vårfrugillets (svenska) gillesstuga

--Slottskålgården se Helga lekamens gilles hus

--Stallbaeken se S. Olofs gilles trähus

--Stcnbadstugränd se Peder harpares gård

Huset Storkyrkobrinken 2 se Oxenstiernska palatset — — 3 150

---5 se Ander Joanssons hus samt Jacob bagares hus

Huset Stortorget 1 se Engelke Frowenloffs hus Hus vid Stortorget se S. Barbaras gilles hus

---se Erik Joanssons hus

----se Guldsmedshuset

---se Klaus Rytings hus

---se Knut guldsmeds hus

---se Lasse Kusses hus

---se Otte guldsmeds hus

---se Peder Jönssons hus

Huset Svartmangatan 9 117, 129, 131, 133, 135, 137, 144 f„ 150

-- 10 136

--11 117, 127, 142

-- 13 117, 125, 140 ff.

-- 15 117

Hus vid Svartmangatan se fru Karins till Lindholm hus

— ---se S. Katarina gilles gillesstuga

-— ---se S. Knuts gillesstuga

--Söderport se Helga lekamens gilles hus

Huset Trångsund 2 B 150

Hus vid Trångsund se Otte guldsmeds hus

---se Lasse Kusses hus

522Huset Västerlånggatan 29 139, 145 f. — — 36 145

— — — se S. Nikolai gilles prebendehus

— — — se S. Olofs gilles hus

Huset Österlånggatan 25—27 136

Hus vid Östra gatan till Bödeln se Laurens orgellekares hus

Svenska orter (landskap) utom Stockholm.

Alsike 311 Arboga 198, 380 Axevall 388 Birka 15 Björklinge 434 Boteå sn 459 Dalarne 370 Dalarö 191 Ed 419 Ekerö 443 Enköping 28, 317, 319, 321, 442 Fittja 413 Fundbo 271 Färentuna (Färingtuna) 254, 277 Färna (Norrb.) 446 Gamleby 324, 327, 328, 342 Gotland 393 Gripsholm 394 Grödinge (Grodhunge) 254 Haraker 370, 371 Harg 433 Huddinge (Huddunghe) 254 Hälsingland 370 Hölebo 417 Julita kloster 49 Jungfruhamn 236, 379 f. Jäders kyrka 239 Kalix sn (Västerb.) 444 Kalmar 168, 379, 386, 387, 392, 430 Kristianstad 184 Krokek (kloster) 39 Köping 391 Linköping 318, 385 Litslena 280 Lohärad 287 Lovö (Looghö) 254 Norrbotten 92, 106, 446 Norrtälje 341 Nyköping 373, 432 Närtuna 254 Sigtuna 317, 416 Skellersta 113 Skå 275, 278 Skärvik 187 Sollentuna 443, 458 Solna 356 Spånga (Spanga) 254 Stegeborg 399 Strängnäs 39, 167, 254, 258, 341, 377, 379, 385 Stäket 33 Svaneby (Tierps sn) 330, 342 Söderköping 244, 385 Telge (Södertälje) 30, 38, 372 f., 378, 380 Torshälla 59 Trosa 435, 437

Ulvsunda 245 Uppland 245

Uppsala (Franciskanerklostret) 42; 254, 258, 319; (universitet) 339

Vadstena 312; (kloster) 350; 388 Visby 183 Vånga 442

Västerbotten 131, 444 Västerås 86, 168, 254, 258, 374,

375, 400, 444 Ydre 183

Ångermanland 459 Åtvid (Athuidher) 254 Öland 384

Österåkers kyrka 235 Övergran 448

Utländska orter (länder).

Albanien 49

Arnhemi (Holland) Arniskt kläde 192

Basel 225 Bergen 254 Bjärnå sn (Finl.) 443 Bolsena 252 Brüssel 239

Danmark 369, 371, 381, 387, 389

Danzig 17, 153, 457

Einbeck (Eimbeck i Hannover)

emyskt öl 80, 352, 365, 367 Finland 36, 370, 387, 390, 394,

430, 432, 443 Hamburg 444 Helsingör 205

Kangasala sn (i Tavastland) 443 Köpenhamn 130, 202 Lübeck 18, 19, 30, 31, 45, 50, 58, 80, 153, 235, 379, 400, 401, 429 Naarden (Holland) 82 Napoli di Malvasia (Monemva-sis i Grekland) exp. malvoi-sir (malmesir) 79, 367 Napoli di Romania (Nauplia i Grekland) exp. rommene vin 79

Oslo (Aslo) 254 Poitou (vin) 79 Preussen 371 Raseborg 370 Reval 428

Rhen (-vin) 79, 80 f. Riga 318 Rom 258, 259 Roskilde 254 Ryssland 387, 391 San Jago di Compostella (Santiago di Compostela) 36, 361, 456 Savolax 390 Tavastland 443 Tyskland 354

Viborg 36, 318, 385—387, 390,

391, 394 Wilsnak 360, 361, 457 Åbo 390, 391, 417 Åland 323 Österbotten 131

Övre Sastamara (sn i Finland) 432

524 Fig. 64. Kartan ger en bild av Stockholms topografi vid medeltidens slut, men är icke någon genomförd rekonstruktion. På en modern karta över stadsholmen ha de delvis ännu bevarade offentliga byggnaderna och de gamla murarna, som omgav medeltidsstaden, utmärkts. De viktigaste gatorna äro också angivna med de vid 1400-talets slut vanligaste namnformerna. För orientering ha även namnen på några senare tillkomna gatuleder utsatts (Vasabron, St. Nygatan, Skeppsbron). Kartan utfördes 1949 av kartredaktör Gustav Wickman efter utgivarens anvisningar. Som underlag ha bl. a. använts tidigare gjorda sammanställningar: Nordberg, Fynden vid Slussplan och den senmedeltida stadsmuren, S:t Eriks årsbok 1932, fig 5; karta på Stadsmuseets permanenta utställning 1942; Hans Hansson, Ringmurar och hamnar i det medeltida Stockholm, S:t Eriks årsbok 1945, fig. 1. STOCKHOLM VID 1400-TALETS SLUT

HENRIK SCHÜCKS

skildring av Stockholm under 1400-talets senare del tillkom som en serie föreläsningar och utgavs 1940 i Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens handlingar. Den bygger på ingående studier i Stockholms stadsböcker och ger en bild av stadens kultur under senmedeltiden.

TORD O:SON NORDBERG

har vid sin omarbetning utnyttjat det rika material som sedan dess framkommit vid byggnadsundersökningar och utgrävningar i gamla stan.

Det medeltida Stockholm lever verkligen i denna bok, som för oss i nära kontakt med människorna innanför ringmurarna, deras dagliga gärning och deras världsliga och kyrkliga fester. Vi möter Stockholmsborgarnas sociala problem, ekonomiska verksamhet och politiska strider, som var särskilt viktiga under denna period då kampen fördes för Sveriges frigörelse ur unionen med Danmark. Och själva staden växer fram inför våra ögon, en småstadsidyll med krokiga gator och gränder, husgytter och sparsamma kryddgårdar kring Storkyrkan, dess stolthet och främsta prydnad.

Rikt illustrerad

PRIS 30:—, inb. 36:—