Det här är HTML-versionen av Dollarväldets offer (Förräderiet mot Mooney och Billings). Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

Dollarväldets offer (Förräderiet mot Mooney och Billings)




Förord till den elektroniska utgåvan



Detta verk som är författat av Thomas Mooney (1882-1942) med förord av översättaren Sigfrid Stenberg (1892-1942) har digitaliserats av SAC-Syndikalisterna och anpassats för Projekt Runeberg i september 2013 av Ralph E.

Då det gått mer än 70 år sedan författarens och öevrsättarens levnad så gäller inte längre någon upphovsrätt.

FÖRORD.



Det torde vara ytterst få trakter på jorden, som blivit så rikligt gynnade av naturen som det soliga Californien. En lustgård, där träden digna under tyngden av de härligaste frukter, där jorden ger rika skördar och där Stilla havets varma vindar och böljor lekfullt smeka den vackra solkyssta kuststräckan. Ett land, dit de rika söka sig för att njuta av de miljoner de pressat ur arbetarnas muskler och ett land, där till och med den arbetslöse proletären, som vandrar vägarna fram, icke finner kampen för tillvaron fullt så svår som annorstädes.

Californiens historia sträcker sig knappast längre tillbaka i tiden än till "goldrushen" 1849, då pionjärerna, banbrytarna, skyndade dit ut för att söka guld och sedan stannade för att locka fram det guld, som en bördig jord, solen och ljumma, saltmättade vindar bära i sitt sköte.

För främlingen måste därför Californien framstå som ett Eldorado. Men sedan de frihetsälskande pionjärerna trampat upp stigarna och blottat landets möjligheter kommo kapitalisterna från öststaterna, och på känt manér exploaterade de rikedomarna. Californien har blivit miljonärernas land par préférence och på få platser på jorden torde motsättningarna mellan det fåtal som köpa och de som sälja arbetskraft, vara så prononcerade som just i Californien. Med alla till buds stående medel, lagliga såväl som olagliga, bekämpas arbetarnas försök att organisera sig. Otaliga äro de strider som förts mellan dem som verkligen sökt skapa en organisation bland arbetarna och arbetsköparna samt deras verktyg, politikerna. Många av dessa strider ha kostat
arbetareblod och ännu oftare ha de, som gått i teten för kampen mot det hänsynslösa utsugaredömet, fått sona detta med förlusten av friheten. År 1911 dömdes J. B. Mc Namara och M. A. Schmidt till livstids straffarbete för organisationsverksamheten bland Los Angeles arbetare. Tjugu år ha förflutit, men till dags dato har ingenting gjorts för att utverka deras frihet. 1913 dömdes Ford och Suhr likaså till livstids straffarbete i samband med strejken bland humleplockarna i Wheatland. Dessa två kamrater frigåvos dock för några år sedan. De arbetare, som under de senaste 15—20 åren dömts till fängelsestraff, varierande mellan 1 och 15 år, torde kunna räknas i hundratal.

Det justitiebrott, som för arbetarna världen över blottat den till det otroliga gränsande hänsynslöshet, som kännetecknar California-kapitalisternas kamp mot de organiserade arbetarna, är fallet Mooney—Billings.

Dessa två namn äro helt säkert kända bland alla organiserade arbetare i världen. De personer, som icke ha vetskap om att dessa män suttit inburade i fängelserna i Californien sedan 15 år tillbaka, äro säkerligen snart räknade. Vad är det då som gjort, att dessa två arbetares namn äro kända bland alla organiserade arbetare i de fem världsdelarna? Är det endast för två ”vanliga fångar”, som världspressen hyser ett så livligt intresse, att den tid efter annan offentliggör artiklar om dem eller de omständigheter som äro förknippade med fallet Mooney—Billings? Nej, fallet Mooney—Billings är icke ett brottmål i vanlig bemärkelse. Bet är endast under manteln av en alldaglig juridisk procedur, som arbetsköpareintresset i Californien riktat en mördande attack mot arbetarerörelsen. Bet är det upprörande, rättsvidriga, ja rent utav brottsliga sätt på vilket denna fas av kampen mellan bolagsväldet och arbetarnas organisationer förts, som tvingat alla rättänkande människor,
5

arbetare såväl som tusentals inom borgarelägret, att reagera mot de orättvisor, som begåtts mot dessa två arbetare.

Southern Pacific Bailway Co. är ett bolag, som sä gott som fullständigt behärskar Californien och kontrollerar ett nät av dotterbolag. Ett av dessa är United Bailway Co. det privatägda spårvägsbolaget i San Francisco. S. P. R. Co. och med detta allierade corporationer ha alltid fört en hänsynslös kamp mot arbetarna och dess organisationer och då koncernen har statens politiska maskineri såväl som domarekåren nästan fullständigt i sitt våld, ha, som sagt, hundratals arbetare fått plikta med sin frihet, därför att de försökt stävja arbetsköpar-nas utsugaremetoder.

Thomas Mooney och Warren K. Billings voro två radikala och aktiva organisatörer, som snart ådrogo sig ar-betsköparnas synnerliga misshag. Dessa hade varit vana vid att arbetareledarna hade sitt pris och kunde köpas. När icke detta lät sig göras, evad det gällde Mooney och Billings, då tillgrepo de andra metoder. Bet största "brott" som Mooney begått mot de mäktiga dollarfurs-tama, var när han organiserade och ledde strejken bland United Bailway Co :s personal i San Francisco. En man som Mooney ansågs alltför farlig för trustväldet. Han måste undanröjas. Detsamma gällde Billings. Så en dag kom arbetsköparnas stora tillfälle.

När den stora världsbranden utbröt 1914 höll sig Förenta staterna avsides, tillfredsställd med att få profitera på vanvettet. Krigsbeställningarna flödade in och de amerikanska kapitalisternas fickor svällde av guld — guld, vid vilket det lådde blod, men dock guld. Så länge som transporterna kunde verkställas programenligt, innan u-båtskriget började, tänkte icke de amerikanska kapitalisterna på att ge sig in i kriget. Men snart började de åsamkas förluster — visserligen små i järn fö-6

relse med den profit de skördade på sina leveranser — och därmed börjad agitationen för ett starkare försvar — för republikens deltagande i masslakten. Kom därtill att de allierade började förlora fältet, varför Wall-Street blev betänksam över möjligheterna att erhålla ränta på eller återfå de stora krigslån som lämnats de allierade. Profiten måste .räddas och därför iscensatte man en intensiv propaganda för rustning, som sedermera övergick till en agitation för Förenta staternas deltagande i kriget på de allierades sida. För att "värna om demokratien."

Som ett led i krigspropagandan anordnades över hela landet s. k. Preparednessparads (beredskapsdemonstrationer) för att agitera upp en stämning för ett starkare "försvar" — och för krig. Den 22 juli 1916 hölls en sådan demonstration i San Francisco. Vid detta tillfälle hade någon placerat en tidbomb på en gata där demonstrationen skulle draga fram. Denna exploderade och dödade ett 10-tal personer. Detta var endast några dagar efter det den ovan nämnda spårvagnsstrejken, vilken leddes av Mooney, hade avblåsts. Thomas Mooney, Warren K. Billings, Israel Weinberg, Edward D. Nolan och fru Rena Mooney arresterades och anklagades som varande förövarna av detta attentat.

Rättegångarna som följde mot Mooney och Billings äro så skandalösa, att man, med fullt vetskap om kapitalisternas hänsynslöshet då det gäller att bekämpa arbetarerörelsen och dess aktiva män, ändock förvånar sig över att en sådan process kan förekomma i ett s. k. civiliserat och ordnat samhälle.

Aklagaremakten mobiliserade alla sina resurser för att sända Mooney och Billings till galgen. Man visste att de voro oskyldiga till attentatet, men det var ej heller detta saken gällde —• de mäktiga korporationerna ville oskadliggöra Mooney och Billings, detta var huvud-7

saken. Men även i Californien måste man åtminstone ge en juridisk lynchning sken utav att vara lagenlig. Åklagaren Fickert och bolagsdetektiven Swanson, som i hast erhöll speciellt uppdrag av staten att leda "undersökningarna", vände blickarna mot den undre världen, där fanns det prostituerade, morfinister och andra asociala individer, som kunde köpas. Man uppbringade det behövliga antalet och dessa 'drillades" sedan så att de skulle kun-n utföra sina roller enligt önskan.

Resultatet blev att Billings dömdes till livstids fängelse och Mooney till döden. Mooney benådades sedermera till livstids fängelse, men detta först sedan arbetarna, speciellt i Ryssland och Amerika framfört bestämda krav därom, och först sedan dåvarande president Woodrow Wilson ingripit.

Sedan Mooney och Billings blivit dömda har hela den byggnad av s. k. bevis, som åklagaren lyckades timra upp, helt raserats. De flesta vittnena av någon betydelse ha bekant att de begingo mened, då de vittnade mot Mooney och Billings och att de genom hotelser eller löften från åklagaren och hans underhuggare förmatts att vittna falskt. 1 de fall där icke bekännelser om mened gjorts har det ändock bevisats utom all möjlighet till tvivel, att de vittnesmål som avlämnats vid rannsakningarna voro falska.

Vi skola endast nämna ett par fall, men detta gäller de två män vilkas vittnesmål voro avgörande och gjorde det möjligt för Fickert och korporationerna att fullfölja konsvirationen.

John MacDonald avlade den 8 februari 1921 en bekännelse i vilken han förklarar att han aldrig sett Mooney och Billings förr än i fängelset, sedan de arresterats. Fickert hade dock tvingat honom att identifiera dem som varande attentatsmännen. I sin bekännelse säger han bl. a.:8

"Jag samtalade med Fickert varje dag i flera veckors tid om målet. Han upprepade varje gång jag kom upp på hans kontor, alltid användande hårda ord mot Mooney och Billings: 'Detta är männen ni såg den där dagen.' Jag har aldrig sagt till Fickert att jag kunde identifiera dessa män om de ej blivit utpekade för mig, och hade aldrig kunnat göra det.

En kort tid före rättegången var jag uppe på Fickerts privata kontor, där han yttrade: 'Det är en belöning på 17,500 dollars för en fällande dom mot dessa två män och när jag fått dem undanskaffade skall jag se till att ni får det största stycket av denna summa.' Han frågade om jag kunde identifiera Bena Mooney och Wienberg. Jag svarade nej, jag ville icke alls vara med på något sådant. Innan jag skulle inför stora juryn (Grand juryn — en jury som undersöker befintliga bevis och avgör om åtal skall anställas eller ej) blev jag av Fickert instruerad hur jag skulle vittna. Han sade mig att jag skulle identifiera Mooney och Billings positivt. Förhöret inför Grand juryn pågU k en kort stund och jag verkställde identifieringen så som Fickert instruerat mig."

Det andra huvudvittnet, Frank C. Oxman, ställdes efter rättegången under åtal för mened. Det hade nämligen bevisats att han befann sig 90 engelska mil från San Francisco vid den tidpunkt då explosionen inträffade. Han var nämligen tillsammans med en affärsvän i W o ödlund, Cal. och på Byrns Hotell i samma stad finnes hans namn registrerat i resandeboken den 22 juli. Dessutom kom det också i dagen att Oxman försökt övertala en bekant i Illinois att resa till San Francisco för att vid rättegången styrka hans vittnesmål. När mannen ifråga, F. E. Bigall, sade till Oxman att han ju icke var i San Francisco den dag, då han skulle förklara att han sett Oxman där, ficlc han till svar: "Du var där lika mycket som jag." liigell vägrade dock att låna sig till denna9

nattävarta konspiration och överlämnade sedan de brev h n erhållit från Oxman, och i vilket denne försökt tubba honom till mened, till försvarsadvokaterna.

Rannsakningen mot Oxman blev dock en fars, den kunde ej bli annat, då Fickert, under vars ledning han vittnat falskt mot Mooney, även stod som åklagare i menedsmålet. Denne frikändes, men vad som framkom var dock tillräckligt för att övertyga varje rättänkande människa att han var en menedare — den mest utstuderade av dem alla.

Sedan detta inträffat fördes Bena Mooney inför domstol under samma anklagelse som sin man, men då Ox-mans "vittnesmål" icke kunde användas, förklarade juryn henne: icke skyldig.

För några veckor sedan avled denne Oxman. Under de senaste åren har han lidit av sinnesslöhet och i den amerikanska pressen har man nu framlagt den tanken, att han möjligen var sinnessjuk när han vittnade mot Mooney. Ett torde dock vara säkert, och det är, att det är hans brott emot två oskyldiga arbetare som vilat på hans samvete, så tungt att hjärnan omtöcknats och kanske lagt honom i en för tidig grav. Så slutade "den ärliga kreaturhandlaren från Oregon".

Oerhörda ansträngningar ha gjorts för att utverka en resning i målet mot Mooney och Billings eller för att hos de olika guvernörerna utverka deras benådning, men utan resultat. Det är som tidigare nämnts icke endast inom arbetarekretsar, som kraven framförts om frihet för dessa arbetare, utan inflytelserika personer ur alla läger ha rest samma krav. Det märkliga är, att en mängd jurister, domare, polismän och andra, som inneha politiska poster, övertygats om att ett brott begicks då Mooney och Billings dömdes till livstids fängelse och dessa ha gång efter annan appellerat till guvernören, domstolen och andra myndigheter för benådning. En10

utav de outtröttligaste försvararna ha Mooney och Bil-lings i domare Griffin, som presiderade vid rättegången mot Mooney samt dömde honom till döden. Han erkänner nu öppet och ärligt att en oerhörd orätt blivit begången, en orätt, som Californien måste rätta. Bland övriga framstående personer, som kräva de två arbetarnas frigivning, äro U. S. Webb, staten Californinens Generaladvokat, Blinkan Matheson, kapten vid detektiva polisen i San Francisco, Charles Goff, likaledes poliskapten, James F. Brennan, åklagare under rannsakning en mot Warren Billings, Matthew Brady, distriktsåklagare i San Francisco, Milton T. U'ren, f. d. biträdande distriktsåklagare, vidare ha de nu levande tio jurymännen, som funno Mooney skyldig, förklarat att de blivit förda bakom ljuset av falska vittnen samt att de icke skulle ha dömt honom om de fått höra sanningen. Samtliga ha hemställt till statens guvernör att denne måtte benåda Mooney.

År 1918 uppdrog president Wilson åt chefen för Arbetsdepartementets lagbyrå, J. B. Densmore, att undersöka fallet Mooney—Billings. Detta gjorde han grundligt och ordentligt och den rapport han lämnade avslöjade Fickert och hans underhuggare som en liga av konspiratörer och prostituerade samt betecknade hela målet som ett rättshaveri. Man avslutade sin rapport med att framhålla, att han ansåg det vara den federala regeringens skyldighet att ingripa för att tillförsäkra Mooney och Billings den rätt de ha enligt lag och enligt den federala konstitutionen.

Helt nyligen har Wickerhamkommissionen undersökt fallet och denna har kommit till samma resultat som Densmore.

Trots allt detta, trots att allt sedan Mooneys och Bin-Ungs häktning det stått klart för varje fördomsfri människa, att dessa två män äro oskyldiga, att de endastdömts därför att de voro aktiva inom arbetarerörelsen, så sitta de fortfarande kvar i fängelserna. Bolagsväldet har fortfarande ett järnhårt grepp om guvernören och högsta domstolen. Allt högre och mäktigare resas kraven om dessa mäns frigivande, men arbetsköpareintresset säger: Nej!

Över hela världen pågår för närvarande en energisk propaganda för frihet åt Mooney och Billings. Alla organisationer och alla arbetare, som äro medvetna om vad den internationella solidariteten kräver i ett fall som detta, ha till de amerikanska myndigheterna framställt krav om de två klasskamraternas frigivning.

Som vi förut sagt, fallet Mooney—Billings är odiskutabelt en del av den ständigt pågående kampen mellan arbetare och arbetsköpare. Deras sak är lika mycket en organisationssak, som t. ex. strejker för människovärdig lön eller kortare arbetstid är.

Oss veterligt är det endast i två fall som man inom arbetarerörelsen förnekat detta. Det ena fallet fingo vi bekräftelse på för endast några dagar sedan. Till den Svenska Landsorganisationens kongress i är inlämnades från skilda organisationer två skrivelser i vilka man anhöll att kongressen skulle upptaga Mooney och Billings sak till behandling och till amerikanska legationen framföra krav om deras frigivande. Kongressens presidium meddelade att dessa skrivelser inlämnats till kongressen, men föreslog att de ej skulle föranleda till någon åtgärd, dä det ej var en organisationssak.

Samma uppfattning hysa också arbetareledarna i Californien. Dessa, vilka med feta politiska poster köpts för att gå arbetsköparnas ärenden, dessa s. k. ledare, vilka veta, att om Mooney och Billings skulle återfå friheten, de då skulle angripa dem och den korruption inom arbetarerörelsen, som de satt i system. Dessa ledares uppträdande är den största skamfläck som vidlåder
arbetarerörelsen och det mest nattsvarta förräderi som kan tänkas. Det är denna skandal, som Tom Mooney avslöjar i sin broschyr, vilken vi här återgiva i översättning, med utelämnande av en del detaljer, vilka icke kunna vara av intresse för de svenska arbetarna.

Vi hoppas att denna broschyr i någon mån skall väcka intresset för saken bland Sverges arbetare, så att frågan upptages till behandling på organisationsmötena, att stora offentliga möten anordnas och att Sverges alla organiserade arbetare till de amerikanska myndigheterna protestera mot det bestialiska brott som begåtts mot dessa våra två klasskamrater.

Mooney och Billings avtjäna nu sitt 16:de år bakom fängelsemurarna, det är på de organiserade arbetarna världen över som det kommer att hero om de under det kommande året skola återfå sin frihet eller ej.

Konspiratörerna och ärkeförrädarna måste slås ned!

Översättaren.

*

Billings sak är endast sparsamt omnämnd i denna broschyr. Ursprungligen behandlade den båda fallen, men innan den presslades meddelade Billings att han skulle sköta sin egen försvarsverksamhet och att han därför skilde sig från Mooneys kommitté. Det är på grund av denna omständighet, som Mooney inleder broschyren med ett öppet brev till Warren Billings och i vilket han förklarar varför han anser det nödvändigt att avslöja de förrädiska arbetareledarna.


*

En anklagelseskrift mot A. F. L:s ledande män.

Öppet brev till Warren K. Billings.

Californias statsfängelse den 6 jan. 1931.

Warren K. Billings n:r 10699, Folsom Fängelset, Represa, California.



Min käre Warren!

Vår lojalitet till vår klass och vår energiska aktivitet i den organiserade arbetarklassens intresse har ådragit oss vår allsmäktige fiendes — kapitalismens — odödliga hat. Mammon vart havande, betalade för, dirigerade och iscensatte ”Preparedness Day”-bombexplosionen. Det organiserade kapitalet ”framed” oss för detta brott. (Ordet frame har ingen motsvarighet i svenska språket, översatt skulle det betyda ram = att inrama, redan på förhand bestämma, eller dylikt.) I detta fall innebär det, att arbetsköparna eller polismyndigheterna anställa en provokatör att utföra ett brott under sådana omständigheter, att man har möjlighet att anklaga en annan person därför. Eller också, som t. ex. i fallen Joe Hill, Sacco-Vanzetti m. fl., försöker man påbörda brott, som någon förbrytare begått, på aktiva personer inom arbetarrörelsen, vilka man vill oskadliggöra. Att åklagarmakten under sådana omständigheter måste använda sig av falska vittnesmål, tredje graden, och andra mindre hederliga metoder, säger14

sig självt, övers, anm.) Det organiserade kapitalet mobiliserade alla sina krafter för att förgöra oss, samt försökte på samma gång att fullständigt misskreditera hela arbetarrörelsen, för att för alltid göra slut på organisationernas makt i verkstäder och fabriker och göra San Francisco till en "open shop" (oorganiserad) stad. De ha lyckats ganska väl i denna sin föresats. Genom en intensiv propagandakampanj lyckades man skapa en atmosfär av brottslighet omkring våra namn och sedan blevo vi "framed" och ställda inför rätta, dömda och sända till fängelset för livstiden. Vi ha aldrig haft så stor chance att rädda oss "som en snöboll i helvetet". (Amerikanskt slanguttryck. — övers, anm.) I dag äro vi lika säkert fängslade, som vi voro för 15 år sedan, fastän allt bevismaterial emot oss har blivit avslöjat som varande falskt och totalt värdelöst.

Duncan Alkman i tidningen "Baltimore Sun" har helt nyligen intervjuat de ledande männen i San Fransisco Handelskammare angående Mooney-fallet. Dessa hysa icke det ringaste tvivel om Mooneys skuld. Faktum är, de voro ense om, att "han är skyldig som f-n". Alkman ställde följande fråga till en av dessa män:

— Alltså, om ni skulle bli överbevisad om att Mooney är oskyldig till försvarsdemonstrations-mordet, så tro ni er ändock ha möjlighet att kvarhålla honom i fängelset för alltid?

— Vi ha en möjlighet, svarade han på fullaste allvar, han är där!

Och där komma vi att förbliva, till dess en verklig arbetarorganisation och arbetarrörelsens sanna vänner kräva vårt frigivande och insistera på att det beviljas omedelbart. Vi äro offer för klassfördomar och klassrättvisa. Det är kapitalets diktatur, som kvarhåller oss där.15

John J. Leary, facklig redaktör i New York "World" och offentligt språkrör för American Federation of Labor (A. F. L.) verifierar Alkmans artikel. I fräga om att kunna erhålla tillförlitliga informationer befinner sig Leary i en mycket fördelaktig strategisk position. Han står ständigt i intim förbindelse med samtliga ledare inom A. F. L. och åtnjuter deras fulla förtroende. För några veckor sedan erhöll han ett brev från en synnerligen väl underrättad korrespondent, som står i nära förbindelse med nuvarande guvernör Rolph och hans intima och politiska vänner. Utdrag ur detta brev voro offentliggjorda i New York "World" den 21 dec. 1930 och i dessa heter det bl. a.:

— Jag har ansträngt mig för att utröna guvernör Rolphs närmaste vänners och rådgivares inställning till Mooney—Billings saken. Det uttalande jag erhållit härleder sig från guvernörens kanske allra intimaste vän och betydelsefullaste politiska stöd.

"Vad skulle dessa personer göra om de återgåvos friheten?" Irågade han.

Med andra ord, där finnes ingen som helst tanke på — eller hänsyn till om dessa män äro skyldiga eller ej. Allt man tager i betraktande är endast: de skulle bli besvärliga om de frigåvos.

Detta brev belyser den dominerande tanken och inställningen bland de härskande i California. Alltsedan den dag, när vår oskuld var bevisad utom allt tvivel har storiinansiärernas enda tanke varit: "Vad komma dessa män att göra om de en gång bli frigivna?" Och så, på grund av klassrädsla och klasshat, få vi stanna kvar i fängelset.

Hur otroligt det än låter, så är det dock ett faktum, att det bästa stöd och den största hjälp, som kapitalet haft i denna oerhörda rättsskandal, har16

emanerat från de mera framstående arbetarledarna i San Francisco. "Vid California State Federation of labors kongress i Marysville i sept. 1920, angrep Paul Scharrenberg med insinuanta lögner vår försvarskommitté. Scharrenberg, som är sekreterare i Statsfederationen, visste att det vitalaste för vårt försvar var anskaffandet av pengar _ i varje fall medger han att medel behövas — men han har alltid, förr såväl som nu, gjort allt som stått i hans förmåga för att sabotera försvarskommitténs ansträngningar att anskaffa medel för vårt försvar, därmed effektfullt blockerande våra strävanden att erhålla rättvisa. Han vet, att ej en enda av de avdelningar, vilka han kontrollerar, har donerat en enda cent till försvarsfonden under de senaste 13 ären. Han vet, att icke någon bland alla dem som donerat medel till vårt försvar, någonsin ifrågasatt att ej de pengar de skänkt oss blivit rätt använda. Detta till trots har han varit fräck nog att kräva en redogörelse av vår kommitté. En redovisning för influtna medel och deras användning kommer att offentliggöras, icke därför att Scharrenberg kräver det, men för att bevisa hur ogrundade hans insinuationer äro. Kom ihåg, att det är Scharrenberg, mer än någon annan, som är ansvarig för den ståndpunkt, som A. F. L. tog vid kongressen i Los Angeles år 1927, när den för första gången under den tid vi suttit fängslade icke antog en resolution som krävde vår frigivning. Detta därför, att Scharrenberg ville skydda sin käre vän, guvernör Young, från att känna sig besvärad. Det var också på grund av Scharrenbergs fientliga inflytande, som samma kongress brännmärkte vår försvarskommitté som "olaglig", genom att antaga en resolution enligt vilken de förbund som sorterade under A. F. L. förbjödos att anslå medel till vårt försvar.17

Jag återupprepar: Alla de mera betydande arbetarledarna äro våra värsta fiender, emedan :

1) De understödde Fickert och biträdde vid hans val. (Allmänna åklagaren, som iscensatte konspirationen mot Mooney och Billings. övers. anm.)

2) De ha understött och biträtt vid valen av alla de guvernörer, vilka t. o. m. vägrat att undersöka vår sak.

3) I 14 år ha de varit medlemmar i de olika statsregeringarna i Califonia, regeringar som tillsatts av dessa guvernörer, men aldrig ha dessa "arbetarledare" så mycket som med en gest tillkännagivit sitt missnöje över att vi nekats rättvisa.

4) Icke en enda av dessa "arbetarledare" har någonsin i brev till statens guvernör ärligt yrkat pä vårt frigivande.

5) Aldrig ha dessa "ledare" sagt ifrån, att arbetarnas stöd icke kunde skänkas en guvernör, som vägrade att efterkomma det krav om vår benådning, som framställts av hela den internationella arbetarvärlden.

6) De ha aldrig länkat samman vår sak med den ständigt pågående kampen mellan klasserna. En synnerligen vital fråga just i denna stat.

7) De ha ständigt gjort gällande att vår sak icke är en organisationsfråga.

8) De läto guvernören i Califonia förstå, att vår benådningen skulle "verka störande" på arbetarrörelsen i Califonia. De önskade oss "paroled" (villkorligt frigivna), icke benådade.

9) De ha ävenledes demoraliserat mitt försvar och övertalat förutvarande sekreteraren för Tom Mooney Molders Defense Committee att upphöra med sitt energiska arbete.

A. F. L:s 50:de kongress, vilken hölls i Boston,

218

demonstrerade tydligt och klart att icke endast arbetarledarna i Califonia äro korrumperade och en samling förrädare, utan ävenså att nära nog hela A. F. L:s ledarskap är bankrutt. Det finns 9 miljoner arbetslösa i detta land, men ändock höra vi dessa "ledare" nynna toner från Wall Street för de svältande arbetarna. A. F. L. säger dessa arbetare, att det är förnedrande för dem att mottaga arbetslöshetsunderstöd från staten, men åse med gillande hur dessa arbetslösa i sin misär lida den svåraste och mest förnedrande nöd, lämnade som de äro i händerna på kommunernas nödhjälpsinstitutioner och den privata "barmhärtighetsverksamhe-ten". A. F. L. bordlade behandlingen av sex tim-marsdagen för ett år framåt, så att förslaget må kunna ordentligt begravas i organisationens kyrkogård för dylika sunda förslag — dess exekutivkommitté. (Executive Council.) De kastade bort femdagarsveckan tillika med kraven om reguljärt arbetslöshetsunderstöd, men med instämmande återgåvo vad president Green hade yttrat på Bostons Handelskammares bankett: "Det finns en del personer, som söka använda dessa bekymmersamma tider av lågkonjunktur till att bryta ned vår nuvarande samhällsordning."

Om det för närvarande funnes ett verkligt ledarskap i teten för A. F. L. och om detta ledarskap använde sig av den nu rådande situationen, så skulle sex-timmarsdagen och fem-dagarsveckan kunna genomföras utan lönereduktion. De nuvarande ledarna inom A. F. L. äro alltför fega att ens försöka sig på att genomföra någonting sådant. Faktum är, att de fördöma och brännmärka, som samhälls-fiender, alla dem som våga föreslå någon verklig hjälp för de 9 miljoner arbetslösa och de som äro19

beroende utav dessa för sitt uppehälle — sannolikt 27 miljoner människor.

Vår kamp för frihet är oupplösligt sammanlänkad med den amerikanska arbetarens kamp. En seger för oss blir en garanti för att även de komma att vinna sin kamp, om det blott skapas ledare inom A. F. L., som ha förmåga att ge organisationen styrka och icke, som nu håller rörelsen stag-nant eller försvaga densamma. Från den nuvarande ledningen, som är genomgående korrumperad, kan man icke vänta några impulser för ett uppbyggande och framåtskridande. Detta måste komma från männen i ledet. Därför har jag framlagt vår sak, och bevisen för att ledarna förråda oss för de organiserade arbetarna, så att de få fälla sin dom. Dessa kapitalismens lakejer, vilka posera som arbetarledare, måste avslöjas. De äro den organiserade arbetarklassens värsta fiender. Det är helt enkelt vår plikt att hjälpa till att avslöja dem. De äro våra fiender och fiender till alla verkligt revolutionära arbetare.

De större arbetarledarna ha icke endast förrätt oss, saboterat vårt försvar och smutskastat våra karaktärer, de ha handlat lika skandalöst mot andra revolutionära arbetare. Gjorde A. F. L. något verkligt försök att förhindra att de två nobla klass-kämparna Sacco och Vanzetti skulle bli brända i den elektriska stolen? Ha de höjt ett finger för att hjälpa de länge lidande Centraliaoffren? Göra de någonting för att hjälpa J. B. McNamara och Matthew Schmidt? Eller offren för järnvägsstrejken 1922, John Cornelison och Claude Merritt? Eller de två snickarna, George Pesce och Gus Madsen? Eller de åtta Imperial Walley organisatörerna, vilka dömdes uteslutande därför att de försökte organisera lantarbetarna? Alla dessa män försmäkta, lik-20

som vi göra, i Galifornias fängelser. Men inte ett ord, inte en gest från dessa arbetarledare för att hjälpa dem eller oss.

Om det överlämnades till mig att avgöra, vilken jag ville lämna min sak i händerna på, en jury av 12 mera betydande arbetarledare i San Francisco eller till 12 medlemmar av San Franciscos Handelskammare, så skulle jag välja den sistnämnda. Jag vet att Handelskammaren öppet manifesterat sin vilja att vi icke skola få en benådning. Jag vet också att dessa arbetarledare hysa samma uppfattning, men de äro för fega och för mycket av zeloter för att öppet och ärligt förklara att de icke önska oss frigivna. Jag vill hellre möta öppna fiender, såsom Handelskammaren, än förrädiska och lismande "vänner", som Scharrenberg, Gasey, Mullens, 0'Conell och liknande.

Jag vill göra dig uppmärksam på ett samtal som förts mellan Johfi 0'Gonnell, sekreterare i San Francisco Labor Council (Fackliga Central) och Rebecka Rainey, som du finner i denna broschyr, vilket ägde rum 5 dagar innan 0'Connell och en kommitté från Labor Council uppvaktade guvernör Stephens "för att stuva mig undan för livstiden". Dagen efter kommittén hade lämnat sin "petition" till guvernören gjorde denne precis vad 0'Connell meddelade Rebecka Rainey att han skulle göra — "stuva mig undan för livstiden" i San Quentin. Detta är vad 0'Conell anser utgöra "rättvisa" för en "framed' oskyldig fackföreningsmedlem.

Jag vet, Warren, att de uttalanden som jag gör komma att förvåna dig. Jag vet mycket väl, att du icke känner till arbetarledarnas verkliga inställning. Om du detta gjort hade du icke kunnat hemställa till representanterna för Labor Council attövertaga vår försvarsverksamhet. Eller att Paul Scharrenberg får ett ord med i frågan om vårt försvar.

Men du kan vara övertygad om, att när alla fakta i denna sak bli kända, komma fackföreningsmedlemmarna att inse och erkänna, att vi blivit förrådda samt att det var nödvändigt att offentligt avslöja vilken roll dessa ledare spelat i denna sak. Jag hoppas även att du snart skall förstå mig och min ställning och att du även skall erkänna, att det var nödvändigt att demaskera dessa våra ”vänner” och arbetarledare.

Jag har hemställt till Tom Mooneys Defense Committée att handla i överensstämmelse med din önskan och sålunda utelämna ditt namn från denna broschyr där så är möjligt. Jag är ledsen att detta skall visa sig vara nödvändigt. Men tro mig när jag säger, att närhelst ditt namn återfinnes i broschyren, är det därför att det är nödvändigt att ditt namn nämnes, för att kunna korrekt framställa de verkliga fakta och draga konkreta slutsatser från dessa ledares handlingar. Jag vill att du skall förstå, att försvarskommittén icke kommer att använda ditt namn i syfte att hjälpa mig och mitt försvar. Vidare, i överensstämmelse med din önskan komma alla våra vänner att underrättas om att du icke längre önskar att vårt samarbete skall fortsättas. Vad som än händer, försäkrar jag dig, att du alltid kan förlita dig på att jag kommer att göra allt vad i min förmåga står för att hjälpa dig. Med uppriktiga, lojala hälsningar och hängivelse för dig och din verksamhet i arbetarrörelsens tjänst, förblir jag

Alltid din vän
Tom Mooney
N:r 31921.

Konspiration.



Allmänna opinionen har återigen fått bevittna ett spektakel, som visar att demokratin endast är en chimär: Högsta domstolen har sammanträtt, som en icke-juridisk "undersökningskommission", för att ännu en gång behandla Warren Billings ansökan om benådning. Kommissionen hade samlats för det ostentativa syftet, att taga del av John McDonalds bekännelse om att han begick mened, då han vittnade mot Billings, ett vittnesmål utav vilket Billings icke kunde ha dömts vid rättegången 1916. I stället för att utreda denna sak gjordes detta förhör till en extra-legal rannsakning viel vilken icke den anklagade fick närvara.

Tom Mooney blev brutalt nekad att få vittna vid denna undersökning varför han ej fick tillfälle gen-driva de lögnaktiga påståenden som utslungades gent emot honom. I Folsom-fängelset utsattes Warren Billings under fem timmars tid för "tredje graden" av denna kommission, som "sökte fakta". Högsta domstolens ledamöter framställde icke en enda fråga till honom om det brott för vilket han blivit dömd och varit oskyldigt inspärrad i femton år. Medan domarna korsförhörde Billings och pä det hänsynslösaste sätt ansatte Fremont Older (redaktör för en av San Franciscos liberala dagstidningar) avvisade de alla antagliga bevis med sarkasm, uppmuntrade alla vittnesmål, hur overkliga och långsökta de än voro, som framfördes emot Billings och Mooney. Fickert, Cunha, Berry och Goff, det snuskiga "frameup"-gänget från 1916 —1917, "asssisterade" kommissionen och hjälpte Högsta domstolen att i det oändliga vidmakthålla denna justitieskandal. Alla, från morfinister och24

kokainslavar till den avslöjade åklagaren, tillätos framlägga sina vittnesmål. Massor av mot varandra svärande uppgifter blev resultatet av detta. Ändock var det klart och tydligt bevisat, att alla betydelsefulla vittnen mot Billings och Mooney voro menedare.

Frän början var det uppenbart att åtminstone två av domstolens ledamöter hade en förutfattad mening om saken, och voro de därför oemottagliga för alla bevis, vilka kunde vara till svarandenas förmån. Dessa voro John W. Preston och John E. Richards. Inga bevis som skulle kunna uppbringas, kunde ha förmått dessa män att frångå sin föresats, att Billings måste stanna bakom Folsoms fängelsemurar.

Särskilt domaren Preston har i detta fall visat sig sakna den objektivitet och den balans man fordrar av en person i hans ställning. Samtidigt som han spelade rollen av både domare och åklagare uppträdde han synnerligen bryskt mot alla vittnen, från McDonald till alla mindre betydande, vilkas utsago möjligen skulle kunna ge stöd för Billings ansökan om pardon.

Han använde sig av de för alla hatare av radikalism typiska metoderna och lade särskild tyngd vid Mooneys och Billings påstådda radikala och anarkistiska uppfattningar och förbindelser. Detta är saker som rannsakningsdomaren helt uteslöt från rättegången. Detta kunde icke ha någon som helst inverkan på Billings påstådda deltagande i bombattentatet eller ej. Det enda syftet med dessa kommissionens förhörsmetoder var att om möjligt intensifiera den allmänna opinionen emot de tvä fångarna.

Det var också tydligt att Preston hade ett domi-25

nerande inflytande över de övriga domstolsledamöterna. Den enda frågan var därför hur många bland de övriga domarna som skulle understödja honom, icke för att verkställa en opartisk undersökning och utröna vad som var fakta, utan för att finna ocli kreera material, vilket kunde användas som text för ett förutbestämt utslag. Det har sedan visat sig att alla hans kolleger, med ett enda undantag, voro villiga att följa domare Preston.

Majoritetsrapporten till guvernören angående Billings ansökan är ett så intellektuellt oärligt dokument, att någon annan samling juridiska tjänstemän aldrig tillförne vägat producera något dylikt. Sex ledamöter av Högsta domstolen ha sagt: "Billings är skyldig. Han har haft en opartisk rättegång. Estelle Smith och John McDonald avlämnade sanningsenliga vittnesmål vid rättegången, men blevo sedermera övertalade att frångå sanningen genom illegala och illegitima metoder och att förneka sina under ed avlagda vittnesmål. Vi tro de uppgifter de lämnat vid rättegängen, vi sätta ingen tilltro till deras uppgifter då de förklara att de begått mened. Billings är en man av den sorten, som kunde begå ett sådant brott. Han har icke bevisat att han är oskyldig, han har icke framlagt ett alibi. De som arbetade för hans frigivning ha tangerat gränsen till att tubba till mened. De försökte riva ned domstolens struktur och smutskasta rättsväsendet i California. Vi uttala vår bittra förkastelsedom mot detta. Vi avslå fångens ansökan om benådning. Låt honom vara i fängelset, där hör han hemma."

Detta anse vi vara det rättvisaste sammandraget av de tusen och åter tusen ord, som högsta domstolens majoritetsrapport omfattar. Ingenting, som vi26

kunna anföra, kan dock vara sä nedgörande och fördömande, som vad den sjunde ledamoten av domstolen, William H. Langdon, anfört. Hans självständiga och kraftiga minoritetsrapport är värd det nationella erkännande den rönt. Domare Langdon anför bl. a.:

"Betraktat antingen som en argumentering av en advokat eller ett juridiskt hopsummerande av vittnesmålen, så är den samlade majoritetsrapporten osund och oförsvarbar. Den är osund, därför att dess slutsatser ej äro baserade på klart bevisade fakta. Framkastade misstankar, ovidkommande antydningar, med varandra helt oförenliga vittnesmål och erkända falska vittnesmål har alltigenom behandlats som fakta. Denna rapport är oförsvarbar, ty den appellerar till människornas passioner och fördomar."

Domare Langdon fortsätter att med få ord riva ned den mödosamt upptimrade byggnad av fragment av sanningar och helt oförfalskade lögner, med vilka domarna Preston och Richards försökte justifiera John Mc Donalds och Estelle Smiths mened vid rättegången och göra deras vittnesmål den gången trovärdiga. Langdon påvisar också det "orimliga och ohållbara" i kravet på Warren Billings, att han absolut måste bevisa sin oskuld, detta fastän "staten visat sig oförmögen att kunna bevisa att han är skyldig till det brott för vilket han dömts och det finnes icke en aning av bevis för hans brottslighet, vilket kan anföras emot honom".

Har någonsin en mera mördande kritik riktats mot ett högre rättsforum än denna, vilken därtill kommer från en av dess egna ledamöter?

Man behöver icke vara en skolad jurist, som Langdon, för att förstå den förfärliga sanningen i27

hans anklagelser och angrepp mot detta s. k. juridi-ciella utslag, vilket kanske kvarhåller två oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid. De stora svarta märkena av partiskhet och fördomar, som befläcka denna majoritetsrapport äro så markanta, att en lekman, som undersöker dessa utan en förutfattad mening, icke kan undgå att upptäcka dem.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid, men en av denna domstols ledamöter rekommenderar en omedelbar frigivning, utan några som helst förbehåll och villkor.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset hela deras liv, men den domare, som ledde rättegången mot Tom Mooney, säger att dessa män icke fingo en opartisk rättgång och att domen över dem i sig själv var brottslig.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid, men all— männe åklagaren i rättegången mot Warren Billings, James Brennan, säger att dessa män böra frigivas.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid, men den nuvarande distriktsadvokaten, allmänne åklagaren, säger att de skulle benådas.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid, men tio nu levande jurymän vilka tjänstgjorde vid Mooneys rättegång appellera för benådning.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid, men staten Californias generaladvokat har vid två tillfällen begärt ny rättegång för Mooney.28

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa två oskyldiga män i fängelset för återstoden av deras livstid, men detektivchefen i San Francisco, vilken bidrog till att få dem dömda, säger öppet att de icke fingo en rättvis och opartisk rättegång, samt att domstolens helgd (sanctity) blivit kränkt på grund av denna justitieskandal.

Högsta domstolen vill kvarhålla dessa oskyldiga män i fängelset för resten av deras livstid, men samtliga de fem huvudvittnena, som användes emot dem ha antingen bekänt eller också överbevisats om att de begått mened.

Så ser alltså Högsta domstolens handling ut. Dessa domare ha dömt sig själva.

Mooney och Billings äro symbolen för en stor rörelse. De dömdes på basis av falska vittnesbörd för ett brott som de aldrig begått. Så länge de kvarhållas i fängelset på grund av klasshat, klassfördomar och klassrättvisa, så länge kommer deras sak att agitera arbetarsinnena, och alla sanna vänner av rättvisa världen över. Miljoner människor komma att känna samma förfäran som domare Langdon, över det utslag, som hans kolleger i Högsta domstolen i California fällt.

Kravet på en fullständig och förutsättningslös benådning för dessa två offer för klassrättvisan kommer att växa i styrka och momentum. Det är uteslutande genom detta kravs ständiga återupprepande, som kapitalismens verktyg — Californias guvernör och högsta domstol — skall tvingas frigiva sitt byte, utan det band kring nacken, som en parole (villkorlig frigivning) ständigt skulle bliva.

De fyra senaste statsadministrationernas ständiga vägran att frigiva Tom Mooney, var utan tvivel understödd av ledarna inom American Federation of29

Labor, vilka spelat en förrädisk ach avskyvärd roll genom att sabotera medlemmarnas krav om en förutsättningslös benådning. Definitiva bevis härför finnas och komma att framläggas i det efterföljande, vilket också visar effekten av vad dylika förrädiska missledare av arbetarna, som nationellt Matthew Woll och lokalt Paul Scharrenberg, ha gjort och fortsätta att göra. Och allt i syfte att kvarhålla Mooney och Billings för resten av deras liv i kapitalismens fängelsehålor i San Quentin och Folsom.

I sitt brev till Warren Billings förklarar Mooney kategoriskt, att A. F. L:s ledare dela ansvaret med Californias högsta domstol och California® statsmyndigheter för de svartaste "frameup" — rättskränkningar och justitiebrott — som begåtts i Amerika.

I denna anklagelseskrift kommer att framläggas bevis för att korporationerna i California, deras lakejer staten samt arbetarledarna bildade en brottslig allians med tillhjälp av vilken Mooney och Billings kvar-hållits bakom de grå och avskräckande fängelsemurarna i San Quentien och Folsom i 15 år. Det skall bevisas att dessa arbetarledare aktivt uppträdde som hjälpare åt Californias ökända "frameup-gäng".

Ledarna inom, A. F. L. ha icke endast förrått Mooney och Billings, de ha uppträtt som förrädare mot hela arbetarklassen. Det är därför av den allra största vikt att orsaken varför dessa två arbetare sedan 15 år tillbaka försmäkta bakom fängelsemurarna blir klarlagd.

I den amerikans/ca arbetarklassens pågående kamp mot. den snabbi tilltagande arbetslösheten, förorsakad av det ständigt ökade bruket av automatiskt maskineri, intensifiering av arbetsprocessen, löne-nedpressningar, åldersgräns för anställning och det ständigt tilltagande eländet bland arbetarna, spela dessa ledare inom A. F. L. alltid rollen av kapitalets villiga verktyg. Det är därför endast konsekvent att dessa arbetarklassens missledare äro villiga att hjälpa sina uppdragsgivare i deras strävanden att levande begrava Mooney och Billings, dessa män, vars hela liv bär vittnesbörd om deras omutliga kamp bland de organiserade arbetarna gent emot kapitalet.

Mot bakgrunden av den rådande situationen framstår också fallet Mooney och Billings i sin rätta belysning och får sina rätta proportioner. Det upprörande brott, som begåtts gent emot dem och därmed mot hela arbetarklassen var planlagt före världskrigets utbrott och under de förflutna 15 åren har det också framstått som ett levande exempel på amerikansk klassrättvisa, sådan den praktiseras i California. Historien om detta brott är historien om en så brutal förföljelse att det knappast kan uppvisas motsatsen. Det visar med slående klarhet omfattningen av den korruption, det mut-system och den snikenhet, som är att finna inom American Federation of Labor. Vid en hastig överblick över handlingarna i detta mål framträda de inre cirklarna inom A. F. L. och deras verksamhet i bjärt relief. De krypande, lismande ledarnas inställning till arbetsköparna ha gång efter annan bevisat att de endast äro lumpna politiker och att de alltid trakta efter att skaffa sig välavlönade anställningar, även om de därför måste förråda arbetarna.

Även en summarisk revy av fallet Mooney och Billings visar, utan möjlighet för tvivel, att A. F. L:s ledare planlade och arbetade, direkt ochindirekt, att hålla dessa två radikala arbetare begravda i Californias fängelsehålor.

Mooney och Billings äro fullt medvetna om, att det är medlemmarna i arbetarorganisationerna, som arbetat för att utverka deras frihet. Den föraktliga roll som ledarna spelat måste avslöjas, samtidigt som det ärliga och hängivna arbete arbetarna i ledet nedlagt är värt allt erkännande och tack.

Mooney och Billings framstå nu för världens organiserade arbetare som symbolen för den amerikanska klassorättvisan och ”frame-up”-systemet. Deras fortsatta vistelse i fängelset utgör en maning till miljoner arbetare — en maning av oerhörd omfattning och styrka. Tom Mooney utslungar en hänsynslös men berättigad anklagelse mot de servila arbetarledarna, finans- och industribaronerna, vilka biträtt konspiratörerna. Arbetarledarnas förrädaregärning gent emot dessa revolutionära arbetare är ett så uppenbart brott att ordförrådet sviker då man söker klarlägga detsamma. Alla arbetare böra protestera mot dessa skändligheter.

Arbetarledarna demaskeras.



Vid California State Federation of Labors kongress i Marysville i sept. 1930 angrep statsfederationens sekreterare, Paul Scharrenberg, Tom Mooney och hans ”Molders försvarskommitté” av den orsaken, att denna kommitté icke offentliggjort någon revisionsberättelse. Detta var endast ett strategiskt steg, för att möjliggöra för kongressen att avslå ett förslag om stöd åt försvarskommittén med den motiveringen, att denna var ”finansiellt oansvarig”. indirekt, att hålla dessa två radikala arbetare begravda i Californias fängelsehålor.

Mooney och Billings äro fullt medvetna om, att det är medlemmarna i arbetarorganisationerna, som arbetat för att utverka deras frihet. Den föraktliga roll som ledarna spelat måste avslöjas, samtidigt som det ärliga och hängivna arbete arbetarna i ledet nedlagt är värt allt erkännande och tack.

Mooney och Billings framstå nu för världens organiserade arbetare som symbolen för den amerikanska klassorättvisan och ”frame-up”-systemet. Deras fortsatta vistelse i fängelset utgör en maning till miljoner arbetare — en maning av oerhörd omfattning och styrka. Tom Mooney utslungar en hänsynslös men berättigad anklagelse mot de servila arbetarledarna, finans- och industribaronerna, vilka biträtt konspiratörerna. Arbetarledarnas förrädaregärning gent emot dessa revolutionära arbetare är ett så uppenbart brott att ordförrådet sviker då man söker klarlägga detsamma. Alla arbetare böra protestera mot dessa skändligheter.

Arbetarledarna demaskeras.



Vid California State Federation of Labors kongress i Marysville i sept. 1930 angrep statsfederationens sekreterare, Paul Scharrenberg, Tom Mooney och hans ”Molders försvarskommitté” av den orsaken, att denna kommitté icke offentliggjort någon revisionsberättelse. Detta var endast ett strategiskt steg, för att möjliggöra för kongressen att avslå ett förslag om stöd åt försvarskommittén med den motiveringen, att denna var ”finansiellt oansvarig”.32

I sin rapport hycklade Scharrenberg, att han "alltid försökt vara hjälpsam gent emot Mooney och Billings, men att detta var synnerligen otacksamt, särskilt vad det gällde Mooney". På tal om guvernörens vägran att benåda Mooney och Billings förklarade Scharrenberg: "Billings emottog meddelandet med beundransvärt lugn, han endast återupprepade att han var fullkomligt oskyldig... Mooney utfor i anklagelser mot skilda personer, vilka försökt hjälpa honom... Eder sekreterare blev också angripen".

Detta var verkligen nyheter. När ändrade Scharrenberg sinnelag? Vad har han gjort för att hjälpa Tom Mooney? Paul Scharrenberg har blivit välmående av den stora kaka som hans intime vän och allierade, guvernör C. C. Young givit honom. Sedan denne guvernör blev utslagen i senaste valet har också S. förlorat sin välavlönade politiska syssla, ledamotskapet i statens hamnstyrelse. Då det är obestridligt, att Tom Mooney spelade en avgörande roll i utgången av detta val får man också i detta en förklaring till Scharrenbergs angrepp mot honom vid federationens kongress.

Scharrenbergs attityd gent emot Mooney är dock icke en ny företeelse. Om man granskar denne "arbetarledares" meritlista skola vi finna att han alltid konsekvent motarbetat varje ansträngning, som syftat på pardon för Tom Mooney. Hans påstående, att "han alltid försökt vara hjälpsam gent emot Mooney", är en osminkad lögn. Ett par exempel pä hans omskrutna "hjälp" bevisa att han aldrig lyft ett finger, annat än då det gällt att stärka de band, som hålla Mooney fjättrad i fängelset.

Bland de många platser, som denne "ledare" innehar, är också redaktörskapet för "Pacific Coast Sea-33

mens Journal", stillahavskustens sjömansunions officiella organ. Man skulle ha anledning förmoda, att denna hjälpsamme person i sin egenskap av redaktör för en arbetartidning skulle anslå litet utrymme för fallet Mooney och Billings. Under de senaste tre ären ha dock icke mer än elva rader varit synliga om denna sak i hans tidning. I sanning en storartad hjälp!

A. F. L:s kongress, vilken hölls i Los Angeles 1927, var den första av de kongresser, sedan Mooney och Billings dömdes, som uraktlät att antaga en resolution till deras förmän. Det har öppet förklarats av en ansvarig funktionär inom A. F. L., att det var Scharrenberg som var ansvarig för denna fega manöver. Förhandlingarna vid denna kongress angående denna sak gav redaktör E. B. Ault i Seattle Union Record anledning att göra följande anmärkningar:

"A. F. L. avfärdade Mooney och Billings genom att hänskjuta saken till exekutivkommittén. Det är första gången sedan Mooney dömdes som de organiserade arbetarna uraktlåtit att med bestämdhet kräva hans frigivning. Kanske kongressombuden trodde att de skulle missbruka Los Angeles gästfrihet — Los Angeles, vars köpmanna- och arbetsgivareförening i första hand bär ansvaret för de förhållanden, som gjort arbetarnas kamp i California mera våldsam än annorstädes. Kanske de äro alltför fega för att försvara de män, som utfört det hårdaste arbetet för att organisera de arbetare, vilka annars skulle tvingats att arbeta under det hårdaste förtryck. Oavsett vad som nu ligger till grund för detta ynkliga uppträdande, så är det allt annat än meriterande för arbetarrörelsen och det kommer att återverka på de kvinnor och män som uraktläto34

att göra sin skyldighet gent emot dessa män och mot klassen."

Betecknande för Scharrenbergs inställning är, att närhelst han vid kongressen i Los Angeles träffade Edward Nockles, Chicago Federation of Labors sekreterare, hälsade han alltid honom ironiskt med den typiska undre världens slang: "Well, har du lyckats 'springa' (att på ett eller annat sätt befria en person från åtal eller fängelse, övers, anm.) din vän Tom Mooney ännu?"

Scharrenberg kontrollerar fullständigt California State Federation of Labor, För det första är han organisationens sekreterare-kassör och dessutom dominerar han inom Pacifickustens sjömansunion samt inom hamnarbetarnas organisation i San Francisco. För den förstnämnda organisationen rapporterar Scharrenberg en medlemsnumerär på 3,000 och den senare 2,400. Tack vare hans manipulationer med dessa röster kan han vidmakthålla sitt inflytande vid varje statskongress.

En granskning av dessa två organisationer visar snart Scharrenbergs kompetens som arbetarledare. Sjömansunionen, för vilken han som sagt rapporterar 3,000 medlemmar, har i verkligheten endast något över 500 kontingentbetalande medlemmar. Hamnarbetarorganisationen, "Waterfront Employees Association", var en veritabel strejkbrytarorganisa-tion. Den bildades år 1916 av arbetsköparna för att slå sönder "International Longshoremens Association". Scharrenberg blev den ledande inom denna organisation och han lyckades utverka dess anslutning till San Francisco Labor Council, men den har aldrig sökt anslutning till förbundet, "I. L. A.".

Dessa två organisationer äro Scharrenbergs "egendom" och genom dem kontrollerar han statsfedera-tionen. Fastän han falskt och grundlöst anfaller Tom Mooney Molders Defense Gommittee, emedan den "aldrig offentliggjort någon rapport över sina räkenskaper", är det ett faktum, att dessa två organisationer aldrig anslagit medel eller på annat sätt lämnat försvarskommittén något stöd sedan densamma reorganiserades för tre år sedan. I stället har Scharrenberg gjort allt som stått i hans makt, för att förhindra andra organisationer och enskilda att bidraga till de två dömda arbetarnas försvar.

Bakom manövern vid Marysville-kongressen ligger det mer än moralisk indignation över anklagelsen om manipulationer med fonderna. Tom Moo-neys försvarskommitté slår fast, att Paul Scharrenberg liksom var och en av de mera betydande "arbetarledarna" i California icke äro intresserade utav att Mooney och Billings bli frigivna genom en pardon. De äro i stället intresserade utav att Mooney kvarhålles i fängelset, eller i bästa fall göra de en tom gest på så sätt, att de tala för att han bör frigivas på "parole" (villkorlig benådning).

Paul Scharrenberg är den förste bland ärkeförrä-darna i California. Han stannade på sin post i guvernör Youngs statsregering, vid den tidpunkt då Young vägrade upptaga Moonevs ansökan om pardon till övervägande. Han var valagitator för Mooney och Billings fångvaktare, guvernör C. G. Young, vid de nyligen hållna förberedande valen — sedan denne fege lakej åt storkapitalisterna helt frankt nekat dessa två oskyldiga arbetare pardon.

Detta är endast några få av anklagelserna mot denne "arbetarledare". Scharrenberg finner det icke förenligt med sina intressen att leda statens organiserade arbetare i deras kamp mot arbetslöshet, "stager system" och lönereduktion. För honom ärdet mera angeläget att vidmakthålla passiviteten bland arbetarmassorna — att organisera strejkbrytare, så att de som kämpa för en människovärdig arbetslön bli besegrade — att på alla sätt stödja arbetsköparna inom staten och att rastlöst motarbeta Mooneys frigivning. Varför? Jo, om Mooney skulle bli frigiven, så skulle därmed alla de politiska drömmar, som Scharrenberg hyser i sin trånga hjärna, för alltid vara grusade.

Ledarna förråda egna kamrater.



Paul Scharrenberg är intet undantag för typen av ledare inom A. F. L., han är snarare ett typiskt exempel för den korruption, den reaktion, det förräderi och det mutsystem, som kännetecknar byråkratien inom den amerikanska huvudorganisationen. På grund av ledareväldets innehav av välavlönade, politiska tjänstemannaposter, har det levererat den reformistiska fackföreningsrörelsen i landet till arbetsköparna, och Scharrenbergs meritlista bevisar anklagelsen.

De exempel, som anföras i denna skrift, kunna endast antyda omfattningen av den fullständiga degeneration, illvilja och korruption, som är att finna bland arbetarledarna i California. Hela historien om detta gäng av skurkar, deras förräderi och skamlöshet, skulle fylla flera volymer.

En kort översikt över arbetarrörelsen i California sedan år 1910 klargör den huvudsakliga orsaken varför ”arbetarledarna” gåvo Fickerts ”frameup”-gäng sitt fulla stöd.

Som en följd av den bekanta korruptionsprocessen i San Francisco blevo United Railroad, det mera angeläget att vidmakthålla passiviteten bland arbetarmassorna — att organisera strejkbrytare, så att de som kämpa för en människovärdig arbetslön bli besegrade — att på alla sätt stödja arbetsköparna inom staten och att rastlöst motarbeta Mooneys frigivning. Varför? Jo, om Mooney skulle bli frigiven, så skulle därmed alla de politiska drömmar, som Scharrenberg hyser i sin trånga hjärna, för alltid vara grusade.

Ledarna förråda egna kamrater.



Paul Scharrenberg är intet undantag för typen av ledare inom A. F. L., han är snarare ett typiskt exempel för den korruption, den reaktion, det förräderi och det mutsystem, som kännetecknar byråkratien inom den amerikanska huvudorganisationen. På grund av ledareväldets innehav av välavlönade, politiska tjänstemannaposter, har det levererat den reformistiska fackföreningsrörelsen i landet till arbetsköparna, och Scharrenbergs meritlista bevisar anklagelsen.

De exempel, som anföras i denna skrift, kunna endast antyda omfattningen av den fullständiga degeneration, illvilja och korruption, som är att finna bland arbetarledarna i California. Hela historien om detta gäng av skurkar, deras förräderi och skamlöshet, skulle fylla flera volymer.

En kort översikt över arbetarrörelsen i California sedan år 1910 klargör den huvudsakliga orsaken varför ”arbetarledarna” gåvo Fickerts ”frameup”-gäng sitt fulla stöd.

Som en följd av den bekanta korruptionsprocessen i San Francisco blevo United Railroad,en av landets värsta fiender till arbetarnas organisationer, Patrick Calhoun, dess president, och ett flertal spårvägs- och stadstjänstemän åtalade för utbetalandet utav eller mottagandet av 200,000 dollars i mutor. Några av dessa funktionärer åtalades och ett fåtal dömdes. Den jury, inför vilken Calhoun rannsakades, kunde dock icke enas. I fall som detta ställes vanligtvis den anklagade återigen inför rätta. Men innan Calhouns rättegång ånyo hann upptagas, måste åklagaren, Francis J. Heney, ställa upp för omval till posten som distriktsadvokat. Väl vetande, att Calhoun skulle bli fälld, därest Heney blev omvald, beslöt United Rail-road nominera en "vänskapligt stämd" kandidat för att besegra Heney. Union Labor Party (de org. arbetarnas politiska organisation) nominerade Charles M. Fickert och U. R. endorcerade hans kandidatur, på grund av TJ. R:s antagonistiska och hänsynslösa kampanjmetoder blev också Heney besegrad. Bland de personer som dömts i denna korruptionsprocess var Eugene Schmitz, San Franciscos borgmästare och likaledes medlem av musikernas fackförening. Denne hade, under den tid han innehaft sin borgmästarebefattning, givit "arbetarledarna" i San Francisco många feta funktioner i stadens tjänst. Sedan S. dömts till fängelsestraff förlorade dessa sina politiska platser. Vid detta val voro därför arbetarledarna, som en man, motståndare till Heney, och de gingo på grund därutav in för att genom Union Labor Party välja Fickert till distriktsadvokat. Mellan strejkbrytarebolaget, U. R., arbetarledarna och Fickert var förståelsen fullständig. Det säger sig självt att åtalet mot Calhoun slopades, sedan Fickert tillträdde sin befattning.

Los Angeles strejkkommitté.



Vid denna tidpunkt hade A. F. L:s organisationer sina starkaste försänkningar i San Francisco och de vidmakthöllo organisationernas löner och arbetsvillkor i största utsträckning inom stadens blomstrande industrier. Organisationerna i San Francisco voro sä väl situerade, att det icke dröjde länge, förrän Los Angeles fabrikörer, byggmästare och affärsmän, tack vare bristande organisation bland arbetarna i den staden, med framgång började konkurrera med staden i norr.

Inför denna situation hade organisationerna intet val. De måste organisera arbetarna i Los Angeles, varom icke skulle arbetsköparna i San Francisco igångsätta en aktion för att pressa ned lönerna, försämra arbetsvillkoren, förlänga arbetstiden och fullständigt underminera den höga standard, som kostat San Franciscos arbetare så många och hårda strider. Arbetarorganisationerna valde därför 26 av stadens förnämsta arbetarledare, i en kommitté, som benämndes "Los Angeles Metal Trades Strike Committee", samt instruerade denna kommitté att organisera arbetarna i Los Angeles. 300,000 dollars ställdes till kommitténs förfogande och denna anskaffade organisatörer från öststaterna. Bland dessa finna vi J. B. McNamara, en av arbetarrörelsens mera aktiva krafter. Det omedelbara resultatet tillhör nu historien. I och med dynamitexplosionen i "Los Angeles Times" byggnad blev organisationskampanjen omintetgjord och bröderna McNamara åtalades för attentatet. Organisationerna i San Francisco anställde den kände brottmålsadvokaten Clarence Darrow som deras försvarare.

Darrow blev förrådd av sin närmaste man, som39

hade hand om utredningen och förundersökningarna. Denne sålde svarandesidans handlingar till byggmästareföreningen — National Erectors Association — samt till Burns detektivbyrå. (Den organisation, som liksom Pinketonbyrån är arbetskö-parnas förnämsta tillgång i kampen mot de organiserade arbetarna i landet. Provokationer och mord å stridande arbetare ha alltid följt dessa blodhundar i spåren, övers, anm.) På grund av detta förräderi tvangs Darrow att meddela J. J. och J. B. McNamara, att därest de fordrade en juryrättegång, skulle de flesta ledamöterna i de 26:s kommitté sväva i fara, enär en "Joe-Doe-order", (en häktningsorder utfärdad under namnet "Joe Doe", men vilken kan användas mot vem som helst, övers, anm.) med anklagelse för mord hade utfärdats emot dem. På grund därav gingo bröderna McNamara med på att åtaga sig skulden för bombexplosionen, men på villkor att alla häktningsorder och anklagelser mot ledamöterna av kommittén skulle annuleras. Så skedde och McNamara-bröderna avlade en "bekännelse", och därmed var processen slut. De 26 förlorade nu i all hast allt intresse för organiseringen av industrierna i Los Angeles, och denna stad är fortfarande det traditionella högkvarteret för "the American plan" — strejkbrytarverkstäder eller, som det kallas, "open shop".

Strax efter denna händelse kom Tom Mooney till San Francisco, direkt från organisationsaktiviteten i östern. Han blev förvånad över den extrema konservatismen bland arbetarledarna här. Han fann dem vara villiga redskap åt arbetsköparna och handelskammaren, de försökte ängsligt uppträda som respektabla personer, för att inför borgarna avtvätta de svarta fläckar de erhöllo då de med nöd40

undgingo åtal för mord i samband med Los Angeles-affären. Mooney ingrep energiskt för att fä en ändring till stånd och han sökte mana fram en aktion för högre löner och bättre arbetsvillkor för arbetarna. Det dröjde icke länge förr än han blev "märkt", som varande en agitator och en "farlig röd". Han blev också farlig för arbetarledarna, vilka endast voro intresserade utav att bevisa för sina mästare — arbetsköparna — att de voro harmlösa individer, vilka dessa kunde lita på skulle hålla arbetarna stången, så att det icke skulle bli något nytt Los Angeles. Arbetarledarna hade icke råd att ha en man som Tom Mooney i sin närhet, en man som oupphörligt agiterade bland arbetarna och organiserade strejker. Han måste ur vägen!

Så angelägna voro dessa att visa sin respektabili-tet, att de icke endast bekämpade alla aktiva krafter, sådana som Mooney, utan de förrådde även de män, som räddade dem 1910. Sedan McNamaras och deras kompanjoner kastats bakom fängelsets murar och sedan de voro förvissade om att dessa klasskämpar icke skulle försöka på något sätt inblanda dem i Los Angeles-affären, förlorade de allt intresse för dem, vilka varit villiga att offra sina liv för vad de ansågo vara till gagn för arbetarrörelsen. California har en liberal parollag, men ändock voro arbetarledarna för fega för att lägga två strån i kors för att utverka deras frigivning. J. J. McNamara, generalsekreterare och kassör för "International Association of Bridge-, Structural- and Ornamental Iron Workers Union" (Bro- och Bygg-nadsjärnarbetarnas förbund) hade dömts till 15 års fängelse och Dave Caplan, medlem av barberarnas fackförening, till 10 års fängelse. Om dessa arbetarledare hade velat, skulle de, med de försänk-41

ningar de hade inom det politiska statsmaskineriet, med lätthet kunnat utverka deras frigivning sedan de avtjänat en tredjedel av sina fängelsestraff. Men detta underläto de, varför J. J. McNamara och Caplan fingo avtjäna varenda dag av sina fängelsestraff.

Vad skall man då säga om den behandling som J. B. McNamara och M, A. Schmidt rönt. Båda avtjäna livstids straffarbete. I California räknas i regel en livstidsfånges fängelsetid 11 år inom fängelsets murar, och sedan tillåter fängelsekommissionen att resten avtjänas under den relativa frihet, som en "parole" innebär. D. v. s. under särskild uppsikt av myndigheterna för den återstående livstiden. J. B. McNamara har nu vistats i fängelset i tjugo år. Alla livstidsfångar, som sutto inne när han anlände, ha för länge sedan frigivits, men ingenting liar gjorts för att hjälpa honom. Det låter otroligt, men de män, som han räddade, om icke från galgen, så dock från långa fängelsestraff, ha aldrig besökt honom, aldrig skrivit en rad till honom och aldrig hjälpt honom ekonomiskt. De tillåta att han sakta ruttnar bort bakom San Quen-tins murar, fastän de i sina hårdnade hjärtan veta, att de med lätthet kunde utverka hans parole. Faktum är, att för närvarande möter det ingen opposition från målsägaren, tidningen "Los Angeles Times", mot frigivningen av McNamara och Schmidt. Arbetarledarna behövde endast kräva att den med dem politiskt allierade guvernören föreslår statens fängelsekommission, vilken han tillsatt, att dessa män bli givna sin frihet på parole, så som sker med alla andra livstidsfångar i San Quentin. Men de äro alltför fega, alltför förrädiska, alltför otacksamma för att kunna handla så som andra uppriktigamänniskor, vilka hade liknande förpliktelser, skulle göra. Om dessa fega människor behandla män, som räddat dem från fängelset, på detta skamliga sätt, då är det ej så förvånansvärt, att i dag finna Warren Billings och Tom Mooney bakom Folsoms och San Quentins grå murar. Och det är kanske ännu mindre förvånansvärt att finna de 26 och många fler ”arbetarledare”, som åklagarmaktens stödjepelare i detta ”frame-up”, och att de med alla medel försöka förhindra de två arbetarnas pardon.

P. J. McCarthy — förrädaren.



En av de dominerande personerna i ”Los Angeles Metal Trades Strike Committee” var P. J. McCarthy, ordf. i representantskapet för statens byggnadsarbetareorganisationer och borgmästare i San Francisco när de 26:s kommitté organiserades. McCarthys motto under kampanjen för omval till borgmästarebefattningen var: ”Jag lovade industriell fred, och jag har infriat löftet”. Han hade ingenting emot att arbetarna i Los Angeles, Oakland eller vilken annan plats i staten som helst strejkade, med undantag för San Fransisco, ty majoriteten av alla ”arbetarledare” innehade välavlönade politiska befattningar under hans regim. Han och de övriga voro angelägna om att intet ont skulle vederfaras de stora arbetsköparna på grund av en radikalisering av arbetarrörelsen.

Tom Mooney visste icke att McCarthy hade uppmanat Mc Namara och Schmidt att agitera, organisera och leda strejker var som helst utom i San Francisco. Mooney försökte som sagt att väcka arbetarna i staden och han blev den farligaste agitatorn, sedan Los Angelesaffären hade avvecklats så människor, vilka hade liknande förpliktelser, skulle göra. Om dessa fega människor behandla män, som räddat dem från fängelset, på detta skamliga sätt, då är det ej så förvånansvärt, att i dag finna Warren Billings och Tom Mooney bakom Folsoms och San Quentins grå murar. Och det är kanske ännu mindre förvånansvärt att finna de 26 och många fler ”arbetarledare”, som åklagarmaktens stödjepelare i detta ”frame-up”, och att de med alla medel försöka förhindra de två arbetarnas pardon.

P. J. McCarthy — förrädaren.



En av de dominerande personerna i ”Los Angeles Metal Trades Strike Committee” var P. J. McCarthy, ordf. i representantskapet för statens byggnadsarbetareorganisationer och borgmästare i San Francisco när de 26:s kommitté organiserades. McCarthys motto under kampanjen för omval till borgmästarebefattningen var: ”Jag lovade industriell fred, och jag har infriat löftet”. Han hade ingenting emot att arbetarna i Los Angeles, Oakland eller vilken annan plats i staten som helst strejkade, med undantag för San Fransisco, ty majoriteten av alla ”arbetarledare” innehade välavlönade politiska befattningar under hans regim. Han och de övriga voro angelägna om att intet ont skulle vederfaras de stora arbetsköparna på grund av en radikalisering av arbetarrörelsen.

Tom Mooney visste icke att McCarthy hade uppmanat Mc Namara och Schmidt att agitera, organisera och leda strejker var som helst utom i San Francisco. Mooney försökte som sagt att väcka arbetarna i staden och han blev den farligaste agitatorn, sedan Los Angelesaffären hade avvecklats såsom de korrumperade ledarna hade önskat. Mooneys verksamhet var synnerligen förarglig för McCarthy och hans gäng, han hade deltagit i ett flertal strejker allaredan, och nu hotade han förstöra det väldiga politiska maskineri, som de byggt upp bakom arbetarnas ryggar.

I mars 1917 höll den mäktiga byggnadsarbetarefederationen inom staten, under ledning av McCarthy, kongress i Marysville, men fastän många ombud krävde att Mooneys och Billings' sak skulle upptagas till behandling skedde ej detta. Det var först vid kongressen fyra år senare, som en resolution antogs, vari man bad guvernör Stephens att träffa anstalter för en ny rättegång för de dömda arbetarna. Även denna moderata resolution antogs endast på grund av ombudens bestämda krav därom och stick i stäv mot ledarnas önskan och över deras protester.

Två år senare bevisades det att McCarthy var en sliskig fiende till arbetarrörelsen. Det kom då i dagen, att han mottagit 10,000 dollars i mutor från Pacific Gas- and Electrical Company, vars privatdetektiv, Swanson, var denna korporations instrument i konspirationen, som gick ut på att sända Billings och Mooney till galgen eller fängelset.

A. W. Brouillet — en annan judastyp.



MeCarthys förräderi förbleknar dock, om det jämföres med de handlingar, som A. W. Brouillet, ordf. i San Francisco Labor Council gjort sig skyldig till. B. var en vaken ung arbetare, som på en kort tid arbetade sig fram till ledareställning inom arbetarvärlden. Han hade studerat juridik och ansågs vara en skicklig advokat, som vid sidan av ordförandeskapet i S. F. L. C. var advokat för statens som de korrumperade ledarna hade önskat. Mooneys verksamhet var synnerligen förarglig för McCarthy och hans gäng, han hade deltagit i ett flertal strejker allaredan, och nu hotade han förstöra det väldiga politiska maskineri, som de byggt upp bakom arbetarnas ryggar.

I mars 1917 höll den mäktiga byggnadsarbetarefederationen inom staten, under ledning av McCarthy, kongress i Marysville, men fastän många ombud krävde att Mooneys och Billings' sak skulle upptagas till behandling skedde ej detta. Det var först vid kongressen fyra år senare, som en resolution antogs, vari man bad guvernör Stephens att träffa anstalter för en ny rättegång för de dömda arbetarna. Även denna moderata resolution antogs endast på grund av ombudens bestämda krav därom och stick i stäv mot ledarnas önskan och över deras protester.

Två år senare bevisades det att McCarthy var en sliskig fiende till arbetarrörelsen. Det kom då i dagen, att han mottagit 10,000 dollars i mutor från Pacific Gas- and Electrical Company, vars privatdetektiv, Swanson, var denna korporations instrument i konspirationen, som gick ut på att sända Billings och Mooney till galgen eller fängelset.

A. W. Brouillet — en annan judastyp.



MeCarthys förräderi förbleknar dock, om det jämföres med de handlingar, som A. W. Brouillet, ordf. i San Francisco Labor Council gjort sig skyldig till. B. var en vaken ung arbetare, som på en kort tid arbetade sig fram till ledareställning inom arbetarvärlden. Han hade studerat juridik och ansågs vara en skicklig advokat, som vid sidan av ordförandeskapet i S. F. L. C. var advokat för statensfarmaceutiska kommission. När Mooney och Billings arresterades uppmanades han att bli en av försvarsadvokaterna i målet. Han åtog sig också detta uppdrag. Alla fakta, som de åtalade hade, överlämnades till honom, men några dagar senare fingo de veta att Brouillet skilt sig från målet. Varför?

Snart fick man dock vetskap um, att Charles M. Fickert begärt ett samtal med B., och det var omedelbart efter detta sammanträffande med åklagaren, som han avgick som biträdande försvarsadvokat. Några dagar senare upptäckte de övriga försvarsadvokaterna, att Fickert var förtrogen med alla de fakta, vilka tidigare endast de häktade och — Brouillet haft vetskap om. Denne ärkeförrädare hade brutit mot juridikens heligaste lag.

En känd morfiuist hade självmant erbjudit de åtalade att vittna i målet, för att motbevisa ett vittnesmål av ett apotekarebiträde, "WhiUe" Reans. Huvudvittnet för åklagaren. John McDonald, hade gjort gällande, att ban befann sig i ett visst apotek den 12 juli, då bombexplosionen inträffade, och att han då, innan ban anmält saken till polisen, skulle ha omtalat för "Whitie", att han sett attentatsmännen placera bomben i hörnet av Märket och Stuart streets. Det var detta vittnesmål, söm Reans skulle verifiera. Försvarsvittnet, som själv använde nar-kotica, visste att Reans sålde denna vara olagligt samt att han förfalskade apotekets journal, för att på så sätt föra farmaceutiska kommissionen bakom ljuset. Försvarssidan önskade, att Brouillet, såsom varande kommissionens advokat, skulle anskaffa bevis för att Reans var en "dope-peddler". (En person, som bedriver olaglig affär med narkotica, övers, anm.) Hade Reans arresterats för denna förseelse, så hade därmed hans vittnesmål blivit värdelöst.När B. förrådde sina klienter var det omöjligt att jäva Reans.

Brouillets allians med Fickert blev till sist så uppenbar, att Yanee Thompson, redaktören för sjömännens facktidning, på Labor Councils möte i febr. 1917 förklarade, att 'det existerar en hemlig förbindelse mellan denna organisation och Fickerts kontor". I augusti 1917 skrev B. ett brev till San Francisco "Bulletin", i vilket han förklarade: ".Mooney, Billings, Berkman och deras kotteri ha gjort mera för att misskreditera arbetarna, än nftgon annan grupp jag känner till" _ — — "När bombmålet först diskuterades i Labor Council hävdade jag den uppfattningen, att det icke var en organisationssak. .." (Alexander Berkman redigerade vid denna tidpunkt tidningen "Blast" i San Francisco, och i denna förde han en energisk agitation för Mooney, Billings och deras kamraters sak. övers, anm.)

Inför detta kan man icke förundra sig över, att när Oxman ställdes under åtal för mened i samband med hans vittnesmål i målet mot Billings, skrev Fickert till Labor Council, att han skulle "vara glad om Brouillet finge biträda" honom i målet mot Oxman! Vid statsfederationens kongress den 5 okt. 1917 motarbetade Brouillet en resolution till förmån för Mooney och Billings och förklarade då, att de voro skyldiga till bombattentatet. B. var dock den enda som röstade emot resolutionen. Vid samma tillfälle försvarade ban energiskt Fickert. Kongressen fann dock detta alltför starkt och tillställde därför hans organisation, kontoristernas union, en skrivelse, vari man på det kraftigaste fördömde hans uppträdande. Nu började striden omkring Brouillet, vilken resulterade uti att arbetarna krävde hans avgång från ordförandeskapet inom Labor Council. Ankla-46

gelserna mot honom behandlades av en kommitté, bestående av: Thomas Garrity, ordf. i Union Labor Party, den organisation som uppsatt Fickert som kandidat till åklagareposten samt aktivt agiterat för hans val; Thomas Reilly, notarie i rådhusrätten; William Urmy, tjänsteman i Förenta staternas arbetsdepartement tack vare förbindelserna med P. H. McCarthy och därigenom med P. G. & E. G.; George Kidwell, ombudsman för brödutkörarnas fackförening, och Andrew Furuseth, pres. i International Seamen's Union.

De tre förstnämnda rapporterade, att anklagelserna mot B. "voro grundlösa". Minoritetens, Kidwells och Furuseths, rapport godkändes dock av L. C., varför Brouillet suspenderades med 95 röster mot 46. Beslutet underställdes A, F. L:s Exekutivkommittés prövning, och denna förklarade den 13 mars 1918, att "San Francisco Labor Council hade välgrundad anledning att avsätta B. från ordförandeplatsen". Samtidigt förklarade dock Exekutivkommittén, att Labor Council icke hade befogenhet neka honom säte och stämma vid sina möten, därest han var väld som ombud från en ansluten fackförening. D. v. s., förrädaren fick icke vara ordförande, men samme förrädare var godkänd som ombud inom samma församling!

Brouillets förräderi styrktes ytterligare därigenom att han den 1 nov. 1919 blev vice ordförande i Charles Fickerts "Citizens' Committee", när Fickert sökte omval till sin åklagaresyssla. Att B. var en trogen tjänare åt korperationerna bevisas också av den erkänsla, som dessa visade honom, när guvernör Stephens sedermera utnämnde honom till advokat för Korporationskommisssionen. Det var priset för hans förräderi mot Mooney och Billings och mot arbetarna, som skänkt honom sitt förtroende.Brouillets handlingar ha stor betydelse, enär de avslöja:

a) ett intimt samarbete mellan handelskammaren, arbetsköparna och män av Brouillets typ bland ledarna för de reformistiska arbetarorganisationerna;

b) att arbetarnas tålamod brister, närhelst det kan bevisas att ledarna uppträda förrädiskt;

c) halten av många andra ”arbetarledare”, som allierat sig med Brouillet. De äro arbetarnas fiender.

Dessa personer voro alltför kloka att öppet anfalla Mooney och Billings, därför använde de Brouillet som sitt verktyg. Sedan medlemmarna uteslöto förrädaren ur sina led, togo ”ledarna” varning av detta, så att de nu mera klokt, smygande, men därför icke mindre effektivt, sabotera de två oskyldigt dömda arbetarnas försvar.

Michael Casey hjälper Fickerts gäng.



”Mooney is no good”, m. a. o.: Mooney är en mindervärdig person. Detta är det gift som Michael Casey, vice ordf. i Inter. Brotherhood of Teamsters Union” (Kuskarnas fackf.), sökt sprida bland landets arbetare. I femton år har denne mäktige ”arbetarledare” rest fram och åter från kust till kust och under alla de år Mooney och Billings suttit i fängelset har han som en ändlös refräng upprepat dessa ord: ”Mooney is no good”.

Omedelbart efter arresteringarna 1916 startade Casey på en landsomspännande turné, under vilken han utspred de fräckaste insinuationer och lögner om dessa män. Hans huvudsakliga motiv var att förhindra insamlingen av medel till de häktades försvar, och han var outtröttlig i detta sitt arbete. Han varnade arbetarna för dessa ”farliga röda” och Brouillets handlingar ha stor betydelse, enär de avslöja:

a) ett intimt samarbete mellan handelskammaren, arbetsköparna och män av Brouillets typ bland ledarna för de reformistiska arbetarorganisationerna;

b) att arbetarnas tålamod brister, närhelst det kan bevisas att ledarna uppträda förrädiskt;

c) halten av många andra ”arbetarledare”, som allierat sig med Brouillet. De äro arbetarnas fiender.

Dessa personer voro alltför kloka att öppet anfalla Mooney och Billings, därför använde de Brouillet som sitt verktyg. Sedan medlemmarna uteslöto förrädaren ur sina led, togo ”ledarna” varning av detta, så att de nu mera klokt, smygande, men därför icke mindre effektivt, sabotera de två oskyldigt dömda arbetarnas försvar.

Michael Casey hjälper Fickerts gäng.



”Mooney is no good”, m. a. o.: Mooney är en mindervärdig person. Detta är det gift som Michael Casey, vice ordf. i Inter. Brotherhood of Teamsters Union” (Kuskarnas fackf.), sökt sprida bland landets arbetare. I femton år har denne mäktige ”arbetarledare” rest fram och åter från kust till kust och under alla de år Mooney och Billings suttit i fängelset har han som en ändlös refräng upprepat dessa ord: ”Mooney is no good”.

Omedelbart efter arresteringarna 1916 startade Casey på en landsomspännande turné, under vilken han utspred de fräckaste insinuationer och lögner om dessa män. Hans huvudsakliga motiv var att förhindra insamlingen av medel till de häktades försvar, och han var outtröttlig i detta sitt arbete. Han varnade arbetarna för dessa ”farliga röda” ochförklarade att detta mål var en ny "McNamara-affär". Han utspred ett rykte, att han visste, att Mooney och Billings voro skyldiga, att en "bekännelse" var att vänta samt att de icke tillhörde den reformistiska fackföreningsrörelsen. Denne man var också en av ledamöterna i de 26:s kommitté och han har gjort allt som stått i hans makt för att fästa snaran omkring Mooneys hals och sända Billings till fängelset för livstiden.

Gasey är likaledes ordförande i "Teamsters" avdelning n:r 85, den största och rikaste avdelningen i California. Den äger fastigheter värderade till tusentals dollars och har kassor som representera ännu större summor. Under de 15 år Mooney och Billings vistats i fängelset har denna rika och mäktiga organisation icke anslagit en enda cent till deras försvar, ej heller antagit en enda resolution till deras förmån. Förutom sina befattningar inom arbetarorganisationerna har Casey ävenså varit ordf. i styrelsen för San Franciscos allmänna arbeten samt County Supervisor för San Francisco. Bland övriga "ledare" inom samma organisation märkas: John McLaugh-Iin. f. d. County Supervisor, ombud för arbetsdepartementet i California och för närvarande uppbörds-man vid tullen i San Francisco hamn, James Hopkins, vice pres. för State Federation of Labor, dir. vid stadens fastighet "Ferry Building".

Dessa och en hel del mindre betydande politiska lycksökare inom denna organisation ha aldrig med ett ord givit de fängslade arbetarledarna sitt stöd, lika litet som de använt sitt politiska inflytande för att utverka eller kräva deras frigivning.

Arbetarpartiet väljer Fickert.



Sedan man upptäckt Oxmans brev, vilka bevisade att Fickert med berått mod och fullt medvetet kon-spirerat för att sända två oskyldiga arbetare till galgen eller fängelset, lyckades det för lorsvarskommit-tén att samla nog underskrifter på en begäran om att frågan om Fickeris avlägsnande från sin post skulle utsändas till omröstning. (A recall election.) Den lilla men energiska försvarskommittén upptog en kamp mot frame-up-gänget, som var nära att åstadkomma det resultat, som åsyftats. Fickert har endast att tacka de förrädiska arbetarledarna för att han fick stanna på sin plats.

"Advance", officiellt organ för Amalgamated Cloth-ing Workers, anmärkte träffande: "I anslutning till idén 'belöna dina vänner' ha de organiserade arbetarna i San Francisco samlats under den ökände ar-betarhataren Fickerts baner vid återkaUningsva-let... Fickert vann och arbetarorganisationerna ha rätt att tillskriva sig äran av hans seger". Han var Union Labor Party's kandidat. Vid ett tillfälle dä denna kapitalistlakej höll ott anförande inför byggnadsarbetarnas representantskap i San Francisco förklarade ban, att "Mooney och Billings försökte underminera arbetarledarna". Några dagar senare, alltså medan 1'rägan om hans avpollettering var föremål för behandling, höll han ett friluftsmöte, vid vilket en annan arbetarledare i staden, A. L, Wilde, var ordförande.

En annan aktiv agitator för Fickert var San Franciscos Labor Councils förre sekreterare, sedermera Supervisor för San Francisco County, Andrew J. Gallagher. Denne använde sin politiska makt för att tvinga droskchaufförerna (Jitney Bus drivers), attpå sina automobiler placera stundar, som propagerade för Fickerts återval. (Dessa tillhörde samma organisation som en av de åtalade — Weinberg. övers, anm.) Även Gallagher var en m de 26. (I Moorieys broschyr namnges icke mindr'; än 23 framstående arbetarledare i San Francisco, vilka voro mest framträdande i Fickerts Union Labor Club under återkallsvalet 1017.) Denna lista upptager representanter för mänga representativa förbund inom amerikanska arbetarfederationen, och dessa ansträngde sig till det yttersta för att säkerställa Fickerts återval. Och detta sedan det till full evidens bevisats, att Fickert var ett verktyg för de stora korporationerna. Hade Fickert någon hållhake på dessa miin? Trodde de att Fickert skulle hjälpa medlemmarna av deras organisationer, om de hjälpte honom? Fickert brydde sig icke det minsta om arbetarna — detta var icke hans uppgift. Korporationerna hade, biträdda av de förrädiska arbetarledarna, placerat honom på den post han innehade, det var korporationernas intressen som han skulle värna om, och utnyttjande de politiska köttstycken som slungats till arbetarledarna tvingade ban dem att dansa efter sin pipa. ''San Francisco Bulletin" (Fremont Olders tidning. övers anm.) karakteriserade hela denna stinkande komposthög på följande sätt: "Bland Fickerts anhängare finner man 75—80 procent av de officiella ledarna inom arbetarrörelsen. De stödja Fickert. emedan de gett sig in i politiken for personlig vinnings skull och han kan bjuda dem flera större personliga förmåner än någon annan kandidat. Detta kommer säkerligen att viiga tyngre hos dem än vetskapen om att hans val blir ett fruktansvärt slag mot den legitima arbetarrörelsen." G jutarnas avd. n;r 164.

Medan Mooney utsattes för Swans;ms, Fickerts och "arbetarledarnas" konspiration, vad gjorde dä funktionärerna inom hans egen fackförening, Mol-ders Union n:r 104 (gjutarna) för att hjälpa honom? Mooney har varit medlem av denna organisation i över 28 är. Under den tid han var aktiv inom organisationen, kämpade han konsekvent för dess medlemmars intressen, och han varnade dem ständigt att maskinerna skulle överflödiggörä värdet av deras yrkeskunskap och intaga deras platser. Han uppmanade dem att organisera sig på en bred basis, så att de aktivt skulle kunna bekämpa attackerna mot deras levnadsstandard. För denna sin propaganda ådrog han sig icke endast arbetsköpar-nas hat, utan även de reaktionära, själviska "ledarna" inom hans fackförening, vilka använt sina positioner inom arbetarrörelsen som trappsteg upp till politiska funktioner, sågo i honom en fiende.

En av de mest framstående medlemmarna av avdelning 164, John I. Nolan, förklarade vid ett tillfälle: "Jag kommer icke att vila förr än jag drivit Mooney ut ur arbetarrörelsen". Nolan var en av de drivande krafterna bland de "26". Var det på grund av sin förbindelse med den olycksaliga "Los Angeles Metal Trades Strike Committee", som han var sä angelägen visa sig "respektabel"?. En annan av de stora inom avd. 164 är Michael J. Roach. Sedan Mooney blivit frikänd efter tre rättegångar i Martinez och en i Sacramento, i samband med elektrikernas strejk, kom Roach fram till Mooney och sade med en underton av tillfredsställelse: "Nästa gång de (korporationerna) få fatt i dig, kasta de bort nyckeln"52

(cl. v. s. till fängelseporten;. 1 sanning ett profetiskt uttalande.

Vad låg då till grund för Nolans och ltoachs fiendskap gent emot Mooney? Jo, han fick allt mer och mer förtroende bland kollegerna inom fackföreningen, varför han snart skulle bli i stånd till att avslöja och besegra dessa missledare. Trots ett välorganiserat motstånd blev han år 1012 väld som ombud till förbundets kongress i Miiwaukee. Efter kongressen gjorde han ön grundlig undersökning av gjuterierna vid alla större fabriker och verk i östern. Han rapporterade till medlemmarna i San Francisco, att de undersökningar han företagit "visade, att maskinerna kommit till användning i allt större utsträckning i de stora verkstäderna i östern, och att detta innebar en industriell revolution för yrkets vidkommande". Med stöd av dessa erfarenheter agiterade han för organisering efter industriella linjer i stället för som hittills, efter snäva yrkesgränser. Detta hördes icke med gillande av ledarna.

Femton år senare, 1927, sedan Mooney redan suttit i fängelset 11 år, höll förbundets ordförande. Keough, ett föredrag inför avdelning 164 och förklarade då bl. a.: "Maskinerna ha åstadkommit en stor förändring i de förhållanden, under vilka gju-tarna arbeta och leva". Under mötet reste sig en medlem, Frank Gorman, och sade: "Vad i li—e!, Mooney sade oss detta för 15 år sedan. Därför är han nu i San Quentin". När man undersöker en del av ledarnas handlingar under de år som gått före och efter Mooneys och Billings' rättegång, så måste man medgiva, att det ligger en hel del sanning i denna anklagelse. Vi finna att dessa ledare voro synnerligen litet intresserade för arbetarna och deras välgång, de ha gjort ytterst litet för att höja lönerna,53

förkorta arbetstiden eller förbättra villkoren i övrigt för gjutarna. De äro helt upptagna med att utstu-dera planer för främjandet av sina egna politiska aspirationer. Att detta icke är ett tomt påstående bevisar följande lista över dessa ledare och de funktioner de innehaft eller fortfarande inneha:

John I. Nolan: Ombudsman ior avd. 164, ordf. i Gjutareförbundets exekutivkommitté, sekr. i San Francisco Labor Council. "Väld till San Francisco County Supervisor och slutligen ledamot av kongressen, i vilken han suttit fyra terminer.

Michael J. Roach: Avd. 164:s kassör, anställd som notarie å distriktsadvokat Fickerts kontor, biträdande distriktsåklagare under Fickert, utnämnd som fredsdomare, utnämnd till domare i Superior Court (motsvarande vara hovrätter) av guvernör Stephens. Den senare posten innehar han ännu.

William Boyle: Ledamot av San Francisco Immigrationskommission.

James De Succea: Ledamot av parkstyrelsen.

John O. Wales: San Francisco Supervisor, direktör i skolstyrelsen.

R. W. Burton: Ombudsman för avd. 164, notarie under distriktsadvokat Brady.

J. E. Dillon; Finanssekreterare i avd. 164, Fire Commissioner under P. H. McCarthy under den tid denne var borgmästare i San Francisco, förste biträdande tulluppbördsman vid S. F:s hamn, notarie under distriktsåklagare Fickert.

Wm Dorley: Ordf. i avd. 164. Innehade olika politiska funktionärsplatser under McCarthys regim.

John E. Fields: Inspektor, likaledes under McCarthy.

Albert Wvnn: Stadens konlrollant över lagerplatserna.54

William xMcCabe: Direktör lör San Francisco Labor Temple.

En ståtlig lista. Dessa män uppge sig vara arbetarledare, de ha svurit att tillvarataga arbetarnas intressen, mon de ha svikit förtroendet, som givits dem av de organiserade arbetarna, och ha i stället hjälpt till att fängsla två oskyldiga fackföreningsmedlemmar. Två av dessa "ledare" ha innehaft anställningar under ärke-konspiratören Fickert, medan två andra tilldragit sig så stor uppmärksamhet på grund av sina handlingar emot arbetarna, att de förtjänat Hiram Johnsons — Tom Mooneys svurne fiende — synnerliga tacksamhet. För endast några få månader sedan vägrade McCabe att upplåta San Franciscos Labor Temple för ett Mooney-Billings protestmöte. Omedelbart efter det Mooney hade arresterats drogo Burton och Dillon sitt strå till stacken genom att till Gjutarelorbundets olika avdelningar runt om i landet sända brev, i vilka de informerades, att Mooneys och Billings' sak icke var en organisationsfråga.

Äro icke dessa omständigheter tillräckliga för att vi skola förstå varför Mooney och Billings fortfarande befinna sig i fängelserna?

"Sänd honom bort för livstiden."

Den inställning, som den nuvarande sekreteraren

för San Francisco Labor Council intager, belyser bjärt "arbetarledarnas" korrumperade och reaktionära karaktär samtidigt som deras funktion av ar-betarlöjtnanter åt storkapitalisterna framträder i öppen dag — det är fiendens agenter inom arbetarnas egna led. År 1916 stod 0'Connell på vänskapligfot med alla storpolitiker i staten, han var intim vän med handelskammarens president, propagerade för Fickert vid valet, fördömde pà det hänsynslösaste Mooney och Billings och angrep var och en, som höjde sin röst till deras försvar. I mars 1917, när San Francisco Labor Council antog en resolution, i vilken den förklarade sin tro på Mooneys och Billings' oskuld, visade 0'Connell sin lojalitet till sina kapitalistiska överordnade i det han då våldsamt angrep denna resolution. Han har sedan fortsatt pä den inslagna vägen.

Som sagt. 0'Connell var god vän med handelskammarens president, Frederick J. Koster. Det torde vara överflödigt att förklara vilken ställning den senare intar gent emot Mooney och Billings. Koster var den mest hänsynslösa motståndaren till arbetarorganisationerna samt en av de förnämsta ledarna för "frame-up-gänget", som sände de två arbetarna till fängelse för livstid. I augusti 1916 sade Koster: "Bombexplosionen har bevisat för invånarna i San Francisco nödvändigheten av 'open shop'." Emot bakgrunden av denna oförbehållsamma förklaring är vänskapen mellan Koster och 0'Connell signifikativ.

Nedan återgivna samtal mellan 0'Connell och Re-becca Rainey visar tydligt och klart det oerhörda förräderi, som "arbetarledarna" i California gjort sig skyldiga till. Vid den tidpunkt, då detta samtal utspann sig, var Rebecca Rainey sekreterare i västra divisionen av Förenta staternas livsmedelskommissions inköpsdepartement. Omedelbart efter samtalet begav sig miss Rainey till försvarskommitténs kontor och dikterade samtalet till en stenograf. Hon förklarade då för de närvarande, liksom hon senare gjorde till Mooney, att vad hon dikterade var en korrekt framställning av samtalet. Detta var den 2256

nov. 1918, sex dagar innan guvernör Stephens förändrade Mooneys dödsstraff till livstids fängelse:

0'ConneIl: — Well, jag kommer just nu från ett besök hos min vän Fred Koster. Han är en präktig människa — en av de ypperligaste män som någonsin levat.

Miss Rainey: — Koster? Vilken Koster menar ni, mr 0'Connell?

0'Connell: — Koster i Handelskammaren, naturligtvis.

Miss R.: — Det var egendomligt. Jag måste ha fått felaktiga upplysningar. Jag hade den uppfattningen att ni representerade dem som bekämpa honom.

0'C.: — Ja — men — Koster är en präktig människa. Om ni blev bekant med honom, så skulle ni säkert anse att ban är en av de finaste personer ni mött. En hel del av dessa personer, som bekämpa honom, borde vara glada över att de ha honom och icke någon annan på denna plats. Någon måste fylla platsen. Någon måste vara president. Om de icke hade Koster, så kanske de i stället finge någon som vore mera oregerlig. När man lärt känna honom, finner man att han är en prins. Jag sade till honom i dag: "Du är en hedersknyffel, men du har kommit i dåligt sällskap!" Tro ingenting ont om Fred Koster. Han är all right. Titta på hans egen plats — den är 100 proc. organiserad. Allt är organiserat där.

Miss R.: — Vilken plats menar ni, mr 0'Connell'?

0'C.: — Hans plats — California tunnbinderi — allt organiserat,

Miss R.: — Jaså.

0'C.: - Säkert. Det är en hel del som kritisera, men tro mig, Koster är all right.Miss II.: — Vilken uppfattning ha;1 ni om Mooney-fallet, mr 0'Connell?

0'C.: — Vilken uppfattning jag bar? Well, jag tror att Mooney blir hängd, om de fortsätta med denna agitation för strejk och allt annat. De vilja tvinga guvernören att hänga honom, det är säkert. Som ni vet, försökle de samma sak då det gällde Ford och Suhr, de där upprorsmakarna i Wheat-land. Precis samma sak — hot, provokation och allt det. De beså ett stort misstag. Man kan icke åstadkomma någonting på det sättet, och vad det beträffar Mooney, så är han lycklig om ban blir benådad till livstids fängelse. En man med hans tendenser kan icke vänta någonting annat.

Miss R.: — Tror ni att han är skyldig?

0'C.: _ Well, jag vill icke påstå att ban är skyldig, men jag vill säga, att livstids fängelse är det bästa en person som Mooney kan vänta — och det är alltför gott för honom. Han är med överallt. Predikar våld och mord. Han vill dirigera allting. Säg, om ni skulle låta män lika honom gå lösa, så skulle ingen kunna vara säker.

Miss R.: — Tror ni alltså att han begått detta brott, mr 0'Connell? Frånsett allt annat, var och en förstår att han rannsakades för ett visst brott.

0'C.: — Nåja, det är en sak, som jag icke skulle vilja ha offentliggjort att jag sagt, men jag vet detta: om ni och jag — i detta rum — propagera för användandet av dynamit och om denna byggnad skulle sprängas i luften en timme efter det vi lämnat densamma, så skulle man icke behöva anstränga sig så värst mycket, för att övertyga vilken förståndig människa som helst, att. det var vi som förövat attentatet,58

Miss ii.: — Men Oxman? Tror ni på hans vittnesutsago?

0'C.: — Nej, jag kan icke påstå det.

Miss R.: — Well, om ni så gjorde, så skulle jag anse att ni vore tämligen garvad.

0'C- — O, nej (skrattande) han var alltför rå. Jag tror icke att man fäste så stort avseende vid vad han sade. Men oavsett vad Oxman var, det har intet att göra med vad Mooney är. Mooney är en man utan principer. Han skulle kunna förråda sin egen moder. Han är tygellös. Man kan icke resonera med honom. Ni kan icke få honom att frångå sina föresatser. 1 ett fall som detta finnes det endast en sak att göra — sända bort honom för livstiden till en plats, där han icke kan yöra någon skada.

Miss 11.: — Om allt vad ni sagt om Mooney är sant, varför var det då nödvändigt att importera en menedare för att få honom fälld? Och en annan sak: Hur kommer det sig att ni har denna syn på saken, samtidigt som eder organisation här på platsen understöder Mooney Defense League?

0'C.: — Understöder? Det är bara från utsidan det ser så ut. Ingen här har nftgot intresse för honom.

Miss R.: — Men edra organisationer anslå medel, inte sant?

0'C.: — Emedan de äro tvingade därtill. De ha gjort så mycket väsen av denna sak att man måste göra något, men de enda här ute som ha något reelt intresse därav är det där gänget i försvarskommittén. Det är en bra inkomst för dem, och det är del enda som intresserar dem för Mooneys sak. Titta vilka platser dessa personer ha, och de arbeta naturligtvis för att få behålla dem, men för vår del — vi ha helt enkelt tvingats att laga den ställning vi gjort.Det är icke mycket som kan tilläggas till detta. Det kan icke sägas någonting som är mera nedgörande för 0'Connell, än de ord han själv yttrat. Men det är nödvändigt att veta, vad han menade, då han förklarade att en del organisationer anslogo medel till Mooneys och Billings' försvar endast därför att de voro tvingade därtill.

0'Connell refererar till den överväldigande majoriteten av A. F. L:s medlemsskap, vilken skyndat till Mooneys och Billings' försvar och underhållit försvarskommittén med sina fem- och tio-centare. Detta mäktiga stöd frän arbetarnas djupa led och denna protestvåg, tvingade 0'Connell och de övriga arbetarledarna i San Francisco att hemställa till dåvarande guvernören, William D. Stephens, att spara Mooneys liv. Alla funktionärer inom de reformistiska arbetarorganisationerna i San Francisco delade dock 0'Connelis önskningar, "att han skulle sändas bort för livstiden". Fem dagar efter sedan 0'Connell helt brutalt delgivit miss Rainey sin uppfattning om Mooney besökte en kommitté från S. F. Labor Council guvernören. 0'Connell tjänstgjorde som kommitténs ordförande. Officiellt hemställde han om pardon och en ny rättegång. Men vad sade han privat till guvernören?

Scharrenberg var också ledamot av denna kommitté. Även han delade 0'Connells önskan: att sända bort Mooney 1'ör livstiden. Guvernör Stephens var säkerligen fullt medveten om att ingen av arbetarledarna i California önskade få Mooney frigiven. Han förstod att de önskade få honom "bort för livstiden". Han varken frigav honom eller beordrade en ny rättegång, han förändrade endast dödsstraffet till livstids fängelse. "Om han blir benådad till livstids fängelse, sä har han tur." Detta var vad 0'Connell60

sade miss Rainey fem dagar innan guvernören upphävde dödsstraffet. Detta är vad 0'Gonnell, Schar-renberg et coneortes måste ha sagt guvernören dagen innan han benådade Mooney. Stephens skrev i sin motivering: "Jag vägrar erkänna att denna sak i någon mån kan anses vara en följd av kampen mellan kapital och arbete". Detta är vad 0'Gonnell, Paul Scharrenberg. Michael Casey och James Mullen ha sagt under de senaste 15 åren!

Det är sorgligt att behöva konstatera: när arbetarna krävde, att deras "ledare" skulle tvinga Cali-fornias guvernör att lyssna till deras bestämda fordran att Tom Mooneys liv skulle sparas, uraktläto de att pressa frågan långt nog och hårt nog. Hade de då varit litet mera bestämda, litet mera fordrande, skulle icke Mooney och Billings vara i San Quentin och Folsom i dag.

San Francisco Labor Council.

Mot arbetarnas och därför även Mooneys och Billings' öppna och hemliga fiender måste arbetarrörelsen föra en oförsonlig kamp. Arbetarna måste avslöja Scharrenbergs, Caseys och 0'Connells lögner. De måste krossa de kedjor, med vilka "arbetarledarna" för alltid vilja binda dessa två män i fängelsehålorna.

Funktionärerna inom San Francisco Labor Council hade alltid undertryckt medlemmarnas önskningar. En appell från försvarskommittén, vilken förelåg å organisationens möte den 2 sept. 1916, lades utan vidare till handlingarna, medan ett brev från Billings vid mötet den 29 sept. samma år begrovs, då det, remitterades till "Lag- och parlamentskommittén". Några månader senare avslogos två resoiu-61

tioner till förmån för Mooney och Billings och i stället antogs ett förslag, att ovannämnda "lagkommitté" skulle undersöka rättegången.

Mother Jones, den amerikanska arbetarrörelsens Jeanne d'Arc, var närvarande vid sammanträdet den 20 dec. 1918 och appellerade i ett varmhjärtat tal till Council, att denna skulle sända ombud till Mooney-Biilings Arbetarekongress, vilken skulle hållas i Chicago påföljande månad. Trots Mother Jones vädjan vägrade Labor Council att samarbeta med donna kongress, utan framhöll, att agitationen för frihet åt Mooney och Billings icke skulle föras utanför de "reguljära" A. F. L.-kanalerna. Vilken ironi. De "reguljära" A. F. L.-kanalerna hade aldrig hjälpt de tvä fängslade arbetarna, och Labor Council var medveten därom.

När Mooneys och Billings' vänner hörde att ett stort möte, besökt av 20,000 personer, hade hållits i Chicago, varvid man krävt, att Förenta staternas kongress skulle företaga en undersökning av konspirationen, beslöto de att anordna ett liknande möte i San Francisco. Den 29 mars 1918 väcktes ett förslag i Labor Council, att denna organisation skulle uttala sig för, att de olika arbetareorganisationerna skulle anordna ett massmöte i Civic Center Auditorium. Antogs detta förslag? Naturligtvis inte! Försvarskommittén tvingades då att ordna ett möte utan arbetarorganisationernas stöd, och tusentals människor kommo också för att höra Mother Jones och mrs Sheey Skeffington tala.

Mrs Skeffington, änka efter en irländsk journalist, som mördades under upproren i Irland, sade: "Jag vill att ni politiker inom arbetarrörelsen skola vara medvetna om, att vi ha ett öga på eder och edra göranden och låtanden. Ni ha intresserat eder meral'Ör politik, evad det angår denna sak, än för arbetarklassen." Några dagar senare skrev hon i den irländska tidningen "Voice of Labor": "Jag har haft privilegiet att tala för Mooney, fastän en del av de lokala arbetarledarna och politikerna försökte hindra mig från att betyga honom, att de irländska arbetarna ge honom sitt stöd".

I varje arbetarcentra i Förenta staterna, med undantag för San Francisco, bar man på "Arbetets Dag" 1918 (första måndagen i sept.) standar, å vilka man framförde krav om rättvisa och frihet för Mooney och Billings. I denna stad, där man gjorde sig redo att hänga Mooney och sända Billings till fängelset för livstiden, där yttrades icke ett ord om dessa två kamrater, ej heller såg man ett enda Moo-ney-Bülings-standar.

I februari 1929 begärde Tom Mooney Molders De-fense Committee att få disponera Labor Temple (Folkets hus) för ett massmöte, vid vilket domare Griffin, som presiderade vid Mooneys rättegång, samt Förenta staternas undersökare, McCarthy, skulle tala samt framföra krav om benådning för de två klasskamraterna. "Arbetarledarna" vägrade som vanligt att upplåta lokal och mötet hölls därför i Knights of Columbus' (en katolsk organisation^ lokal, och även detta samlade fullt hus.

Förräderiet från Labor Councils sida är uppenbart. Dess ledamöter äro endast bolagslakejer. Fallet Mooney och Billings är en klasstrid, ett uttryck för den ständigt pågående kampen mellan arbetare och arbetsköpare, men dessa funktionärer ha avslöjats som varande de stora korporationernas villiga verktyg i deras kamp mot de organiserade arbetarna och Mooney och Billings.6a

Arbetarpartiet hjälpte konspirationen.

San Francisco Board of Supervisors kontrollera utgifterna för polisdepartementet och distriktsåklagareinstitutionen. Vid den tidpunkt, när Mooney och Billings blevo "framed", hade de organiserade arbetarna genom Union Labor Party majoritetsställning inom denna "Board" med icke mindre än 11 ledamöter, tillhörande olika arbetarorganisationer eller Union Labor Party. Protesterade någon av dessa "arbetarrepresentanter" emot att medel utanordna-des för konspirationen mot Mooney och Billings? Ifrågasatte de någonsin om dessa medel skulle användas för att sända två oskyldiga arbetare till galgen eller fängelset? Naturligtvis inte.

Den 21 nov. 1916 godkändes en utgiftsstat pä 2,500 dollars för dessa två institutioner; den 4 april 1917 1,500 dollars och den 7 aug. 1917 godkändes en summa på 7,500 som "särskilda utgifter för polisdepartementet och distriktsåklagaren i samband med undersökningar och rättegång mot de skyldiga till bombexplosionen". Vidare godkändes en post pä 3,150 dollar som lön åt Power, Gas & Electrical Gom-panys detektiv, Swanson, vilken dirigerade detta "frame-up" frän distriktsåklagare Fickerts kontor, dessutom betalades Swansons automobilräkningar och andra extra utgifter. Ej ett ord till protest från "arbetarledarna" emot att ett privat bolags detektiv utan vidare överfördes på stadens avlöningslista, icke heller en fråga, varför en man som Swanson vilken var känd som en svuren fiende till den organiserade arbetarklassen, tilläts leda en "undersökning" för distriktsåklagaren. Sedan har manpanna påstå att arbetarledarna ha hjälpt Mooney och Billings!

Ett reaktionärt organ: "Labor Clarion".

"Labor Clarion", officiellt organ för San Francisco Labor Council, vilken redigeras av den mest reaktionära perukstock inom arbetarrörelsen, James W. Mullen, har t, o. m. överträffat de rabiata borgart.idningarna då det gällt att offentliggöra lögner om Mooney och Billings eller deras vänner. Den 25 maj 1919 fördömde "Clarion" på det skarpaste alla ärliga och kämpande arbetare, vilka medelst generalstrejk försökte rädda sina dömda kamrater. Tidningen skrev bl. a.: "Det är ett bullersamt litet band av drömmare, som gent emot arbetarrörelsens lagar söka åstadkomma en generalstrejk för att nå ett politiskt syfte: Frigivningen av Mooney och Billings".

I en ledare den 23 febr. 1917, skrev denna tidning: "Den löjliga uppfattningen bland en del av dem, som äro intresserade i denna rättegång, att åtalet mot dessa män var förut planlagd av Handelskammaren för att rikta ett slag mot arbetarrörelsen, möttes med förakt, emedan det skulle vara omöjligt för denna sammanslutning att skada rörelsen genom de nu åtalade, enär de icke kunna anses representera de organiserade arbetarna i denna stad."

Förutom att detta påstående är lögnaktigt, påvisar det också det naturliga frändskapet mellan "arbetarledarna" i Californa och Handelskammaren. Mullen visste att Mooney var auktoriserad att organisera spårvagnspersonalen anställd hos United Railways Company. Om icke ett sådant officiellt65

uppdrag och "credential", (fullmakt) visar att en person representerar organisationen, vad är det da som Mullen anser vara insignia för representativiteten? Vem är representativ för de organiserade arbetarna om icke Mooney och Billings äro det? Anser Mullen, att de vänskapliga förbindelserna med Handelskammaren äro bevis för en äkta representant för den organiserade arbetarklassen? Om Mullen tillvaratoge arbetarnas intressen så väl som han gör Handelskammarens, då kanske arbetarna kunde respektera honom.

Den 30 mars 1917 skrev Mullen återigen: "Arbetarrörelsen i San Francisco sköter sina egna affärer och behöver inga anvisningar från drömmare, vare sig i Oakland eller Cleveland. Den vet mera om organisationernas förbindelser och om San Franciscomännens (Mooney och Billings) aktivitet, än dessa individer, vilka äro så frikostiga med sina råd... Den känner både sina vänner och sina fiender och kan därför icke förledas, varför bolsjevi-kerna göra klokast i att upphöra med sin kritik." Alldeles riktigt, "Clarion" och "arbetarledarna" — icke de organiserade arbetarna — visste väl var de hade sina vänner, Handelskammaren, statens politiker och "frame-up-gänget". Mullen och de övriga reaktionärerna voro klara över att Mooney och Billings och alla arbetare, vilka stodo vid deras sida, voro deras fiender.

När John McDonalds (ett av huvudvittnena i rättegången) bekännelse blev offentliggjord skrev "Clarion", detta var den 4 febr. 1921: "En annan sensation har slungats ut till allmänheten i Mooney-fallet i och med publicerandet av en påstådd bekännelse av John McDonald, från Trenton, N. J. Det göres gällande, att den påstådda menedaren under

266

ed förklarat, att Fickert tvingat honom vittna sä som han gjorde mot Mooney och att han då icke talade sanning, üm han icke talade sanning under rannsakningen, då är han skuld till att en oskyldig sänts till fängelset. Om han ljuger nu, då försöker han befria en skyldig man. I vilket fall som helst, om den offentliggjorda historien är sann, då skulle McDonald vara i fängelset."

Detta obskyra resonemang är nog för att visa den fullständiga sympati, som Mullen och "arbetarledarna" i California hyste för det "frame-up-gäng", som sände de två arbetarna till fängelset.

Den 6 juni 1919 var "Clarion" mycket indignerad över den omständigheten, att Anton Johanson, en av de få revolutionärerna inom A. F. L., framslungat den anklagelsen vid ett möte i södra Illinois, att "ingen i hela Förenta staterna är mera ansvarig för eller skyldig till domen över Mooney och hans fortsatta fängelsevistelse, än vissa arbetarledare i San Francisco". I samma nummer angrep Mullen ett massmöte, vilket varit besökt av över 10,000 personer, emedan talarna vid mötet voro "importerade röda, såsom Mother Jones och andra radikala talanger".

Om icke dessa citat äro tillräckliga skola vi nämna ännu ett exempel på "Labor Clarions", dess redaktörs och arbetarledarnas fullständiga korruption. I varje nummer som utkommer på Arbetets dag inför "Clarion" en helsidesannons för två av de värsta organisationsfiender, som finnas i hela landet, nämligen firmorna Sears Roebuck & Co. och Montgomery Ward & Co., Typografernas avdelning i Chicago är för närvarande mitt uppe i en kampanj mot dessa firmor, enär all deras tryckning, vilken uppgår till över 10,000,000 dollars årligen, utföres av ennotorisk strejkbrytarefirma. Mullen är medlem av typografförbundet, men detta hindrar icke att han mitt under en brinnande strid förråder sina egna yrkeskamrater för nägra futtiga silverslantar.

Labor Council och styrelsen för "Clarion" hysa naturligtvis fullt förtroende för Mullen. Den 19 mars 1919 antog Council en resolution, i vilken man uttalade sig synnerligen berömmande om honom och förklarade att han. icke dagtingade med idealister, som sprungo efter regnbågen och att det varit miljonernas väl och ve som alltid förespeglat Mullen... "Labor Clarion" hade haft ett stort inflytande då det gällt att hålla arbetarrörelsen på rätt köl under en tid då tokiga teoretiker kämpat desperat för att vända allt upp och ned.

Alla dessa citat från "Clarion" bära vittnesbörd om den inställning som tidningen och dess redaktör har. Samtidigt som man skryter med sitt stora intresse för arbetarrörelsen hjälper man till att smida fjättrar, som skola fängsla Mooney. Mullen och hans vänner tjänstgöra som storkapitalisternas apologe-ter. De försöka att förblinda arbetarna med sådana fraser som "regnbågsjagare", hålla arbetarrörelsen på "rätt köl" och referera till Mother Jones som varande "en importerad röd".

Att alliera sig med Handelskammaren är kanske Mullens idé om hur man skall hålla arbetarrörelsen på rätt köl, men denna uppfattning är icke Tom Mooneys.

Handelskammaren vet och storkapitalisterna veta, att Mullen är deras villiga redskap. De veta att han alltid är redo att lyda deras order och att han utan betänkande är villig att förråda arbetarna. Som en erkänsla övertalade arbetsköparna guvernör Rolph att utnämna Mullen till ledamot av statens68

arbetsràd. Han har nu alltså kommit i en strategisk position där han med större effekt kan sprida sina lögner om Mooney.

Man kan vara övertygad om, att Mullen skall försöka övertala guvernören att icke benåda Mooney. Han har ersatt Scharrenberg i guvernörens officiella familj, men den senares förrädiska taktik kommer säkert att fortsättas av den nitiske efterträdaren.

Tom Mooney — en lojal medlem.

Arbetarledarna i California ha ofta gjort gällande, att Mooney icke representerade de organiserade arbetarna i San Francisco. I Labor Council förklarade representanten för spärvägsmännens avdelning i mars 1918: att Fickert personligen meddelat honom, att han, Fickert, erhållit en försäkran frän en kommitté, som representerade Labor Council och i vilken organisationens ordförande, Brouillet, var ledamot, att Mooney- och Billingsfallet aldrig skulle göras till ett arbetarmål. Faktum är, att Mooney i 28 år varit en aktiv medlem inom "International Molders Union", vilken är ansluten till A. F. L. Han var ombud till San Francisco Labor Council samt styrelseledamot i sin avdelning och dessutom har han valts som ombud till gjutareför-bundets kongresser under de senaste 20 åren. Av dessa förtroendeuppdrag har han erhållit tre sedan han började avtjäna sitt fängelsestraff, och ett då han väntade på dödsstraffets verkställande. Dessa val voro ett uttryck för arbetarnas förtroende för honom och för deras övertygelse att han var oskyldig till det brott, för vilket han dömts. Gjutarnas69

kongress, som hölls i Cleveland, Ohio, 1923 valde honom också som ombud till A. F. L:s kongress. Dessa fakta är nng för att tillbakavisa de oärliga arbetarledarnas lögnaktiga påståenden i denna sak.

Ledarna önska icke Mooney frigiven.

Dessa "arbetarledare" äro lika förrädiska i dag, som de voro under rättegången och ären omedelbart därefter. Dessa funktionärer äro nu mera beslutsamma än någonsin tillförne, att Mooney skall stanna i fängelset, eller i varje fall att benådnin-gen skall bli villkorlig. En förutsättningslös digivning skulle bli en fara för arbetarförrädarna, men en villkorlig sådan, med skuggan av San Quen-tin över honom, skulle hindra Mooney att aktivt deltaga i organisationsarbetet.

Den 23 jan. 1928 skrev Fremont Older, redaktör för "San Francisco Call-Bulletin", till Mooney:

"Jag har haft ett långt samtal med guvernör Young i eftermiddag. Jag har just kommit frän detta sammanträffande och jag hyser nu intet hopp om att han kan förmås att benåda dig.

Jag antar att mrs____ har talat om för dig hur

ledarna se denna sak. De önska icke att du skall bli frigiven på pardon, utan föredra att du får en "parole". Guvernör Young vet att detta är vad de önska och jag tror icke att han vill göra vad du och jag önska att han skall göra."

I sin bok "My own story" (Min egen historia) skriver Older bl. a.:

"Det förtroende för den mänskliga naturen, som jag hade kvar efter mutprocessen i San Francisco har minskat betydligt under den tid, som jag för-70

sökt utverka .Mooney och Billings frigivning. Det minskade ytterligare, när jag erfor att tio av de tolv mest framstående lokala arbetarledarna antingen konspirerade för att kvarhålla dessa män i fängelset eller också uraktläto att göra någonting för att återbörda dem till friheten. Detta gjorde mig missmodig. Jag har lärt att man måste vänta denna attityd från de rika och mäktiga, och från de personer som äro beroende av dessa, men att finna att de framstående arbetarledarna antingen handlade eller också tänkte så som de göra, var mera än jag med jämnmod kunde bära."

Det är känt och bevisat, att de förnämsta arbetarledarna konfidentiellt hemställt till guvernör Young att han icke skulle frigiva Mooney, ty en pardon för honom skulle "irritera den reguljära arbetarrörelsen". Detta är sant: han skulle komma att angripa arbetarrörelsens fiender, samma personer, vars ynnest dessa ledare trakta efter. Tom Mooney är kand varhelst arbetare samlas, därför att han sitter i fängelse för sina idéer och för sin aktivitet som arbetarledare och icke därför att han rullat sig i stoftet för rörelsens svurna fiender. Ja, Mooney skulle förorsaka oro inom arbetarrörelsen, men detta skulle bli bland topparna — bland miss-ledarna, men medlemmarna i ledet skulle säkerligen ge honom sitt stöd. Arbetarpolitikerna ha därför sina personliga skäl att hålla honom kvar i fängelset. Det är deras feta poster som äro i fara. Detta är orsaken till att icke en enda arbetarledare i California kan bevisa med svart på vitt att han sänt ett enda brev till guvernören och begärt pardon för Mooney och Billings.

Det finns icke en enda organisation i Californa, vilken är ansluten till A. F. L., som vill ge full-makt till någon som arbetar för Mooney. Representanterna för försvarskommittén äro t. o. m. vägrade att inför de lokala avdelningarna tala för Mooneys sak, och de flesta avdelningarna i staten vägra anslå medel till Tom Mooney Molders De-fense Committee.

Icke nog med detta, arbetarledarna försöka också att sabotera de försök som göras av försvarskommittén att starta en aktiv kampanj för frigivning av de två klasskämparna. Den fientliga inställningen, som de till A. F. L. anslutna arbetarledarna i California lägga i dagen, blev ytterligare belyst under den farsartade undersökning som Högsta domstolen företog i anledning av Billings ansökan om pardon. Icke en enda av de stora fackliga central- och samorganisationerna i staten hade en enda representant närvarande vid de förhör, som domstolen företog. Icke en enda arbetarledare gjorde några ansträngningar för att tillvarataga de fängslade och hjälplösa kamraternas intressen. Är det icke upprörande, att dessa män, vilka en gång i tiden voro arbetare, men sedermera stigit till ledareställning, tack vare det förtroende arbetarna hyste för dem, är det icke upprörande, att dessa äro så förhårdnade och så illvilliga att de nu förråda de män, som sitta i fängelse endast därför att de ställt sig i främsta ledet i kampen mellan kapital och arbete?

Californias statsfederation.

Under fjorton år har Tom Mooney samlat och kompletterat fakta rörande dessa missledares aktivitet. Varje år har avslöjat nya fakta, för varje dag avslöjade en ny missledare sin rätta färg. Dag fränrz

dag har Mooney sett hurusom industri- och finansbaronerna, deras politiska lakejer, statens högre tjänstemän och deras slaviska verktyg, arbetarledarna, ha förstärkt sitt grepp om de män som hålla honom och Billings fängslade.

En av de mest förrädiska handlingarna inträffade för endast några månader sedan. I september 1930 sammanträdde statens arbetarefederation till kongress i Marysville och denna vägrade då, vid den mest kritiska perioden sedan de blevo dömda, att kräva pardon för Mooney och Billings. Ej heller uttalade sig exekutivkommittén för en pardon. Helt säkert voro dessa pampar så upptagna med sina överläggningar med storkapitalisternas agenter, att de icke hade någon tid över för att behandla det krav för frigivning, som framförts av samtliga medlemmar inom rörelsen.

Det är belysande, att statsfederationen, med tusentals dollars i sin kassa, under de senaste 12 åren icke anslagit en enda cent till Mooney och Billings försvar och üalifornias byggnadsarbetares samorganisation har icke heller givit så mycket som en femcentare under de femton år som dessa män varit i fängelset.

Omedelbart efter det guvernör Young vägrat frigiva Mooney och Billings bildade de mest framstående "arbetarledarna" i California en "Union Labor Guvernör Young Club", vilken arbetade outtröttligt för guvernörens återval. De uppmanade alla fackföreningsmedlemmar att rösta på Mooney och Billings fångvaktare och de få ledare som icke klevo upp på guvernör Youngs vagn arbetade för en eller två andra kandidater, vilka icke uttalat sig i Moo-ney-Billings fallet.73

Amerikanska arbetar federationen.

Ej heller nationellt har A. F. L. gjort någonting för att hjälpa Mooney och Billings. I vissa fall kunna huvudorganisationens ledares inställning jämnställas med californialedarnas.

Under de år Mooney och Billings försmäktat i fängelserna på grund av sin aktivitet inom arbetarrörelsen har A. F. L:s officiella organ "American Federationist" aldrig innehållit en enda rad om arresteringen, rättegången eller domen, ej heller har den krävt deras frigivning. Deras namn ha aldrig förekommit i den publikation, vilken representerar den organiserade arbetarklassen i Amerika-A. F. L., med hundratusentals dollars i sin kassa, har aldrig anslagit en cent till Mooney och Billings försvar.

Innan federationens kongress i Buffalo 1917 avslutades antogs ett ändringsförslag å en tidigare antagen resolution, i vilken man krävde en ny rättegång för Mooney och Billings, så att densamma blev tämligen meningslös. Bland annat uteslöts från denna resolution den passus, som hemställde till de olika förbunden att de skulle ekonomiskt bidraga till försvaret.

Vid kongressen i Atlantic City 1919 förklarade E. D. Nolan, som ett svar på de angrepp som riktats mot försvarskommittén bl a.:

"Tom Mooney har insett, allt sedan första ^a-gen i fängelset, att det reaktionära gäng, som är ansvarigt för anklagelsen för splittring, vilken riktats mot försvarskommittén, är hans fiender samt att han skulle ha större utsikter för sin frihet och sitt liv om denna sak lades i händerna på Fickert och Cali-fornias junkers, än vad han har om han skulle vara74

beroende av personliga fiender, som Frey och liknande extrema reaktionärer, vilka stå på vakt i Atlantic City."

För att om möjligt väcka intresset bland inflytelserika personer sände Mooney ären 1926—27—28 dessa mimiograferade kopior av handlingar, vilka fullständigt bevisade hans och Billings oskuld. Pä en sändning, som tillställts A. F. L:s president, William Green, erhöll han följande "varma och uppmuntrande" svar, daterat Washington, D. C., den 25 april 1927.

"Härmed erkännes mottagandet av edert brev samt närslutna handlingar.

Very truly yours".

I jan. månad 1928 skrev Mooney återigen till Green. Två och en halv månad senare erhöll han ett svar, i vilket bl. a. följande fråga framställdes:

"Vill ni meddela mig om ni fortfarande fasthåller vid att ni under inga omständigheter vill antaga en parole, utan insisterar på en fullständig pardon?"

Greens attityd är den av en man som slagit ned sin motståndare och fortsätter med att misshandla honom under det han fordrar att han skall säga ifrån när han fått nog. Det behöver knappast betonas. att Mooney icke ändrat sina krav, utan att han i dag, som alltid, bestämt vägrar att mottaga annat än en fullständig och förutsättningslös frigivning

Är 1927 höll A. F. L. sin kongress i Los Angeles och en av huvudtalarna var då guvernör C. C. Young. Det är helt naturligt, att Paul Scharrenberg, som varit intim vän med guvernören i ett 20-tal år, gjorde allt vad i hans förmåga stod, för att ombuden icke skulle ställa guvernören i en pinsam situation genom att i onödan referera till Mooney-Bilimgs-fallet. Härmed var han väl assisterad av A. F. L:s75

vice president, Matthew Woll, vilken samtidigt var redaktionskommitténs mäktige ordförande. En annan ledamot av kommittén var Victor Olander, sekreterare för Illinois statsfederation och sekreterare och kassör i Scharrenbergs "egen" organisation, Sjömansunionen.

Därför inträffade det märkliga, att A. jf. L., samlad till kongress i Mooney och Billings nemstat, för första gången uraktlät att antaga en resolution, i vilken man krävde förutsättningslös benådning för Mooney och Billings. Edward Nockles, sekreterare i Chicago Federation of Labor hade rest till denna kongress uteslutande i syfte att förmå densamma att göra ett uttalande i denna fråga, men redaktionskommittén, under inflytande av Woll och Olander och på särskild önskan av Scharrenberg, sände resolutionen till "begravningsplatsen" — A. F. L:s exekutivkommitté. Redaktionskommittén gjorde följande förslag:

"Kommittén har den uppfattningen, att resolutionens syfte kan åstadkommas genom att ålägga exekutivkommittén och dess president att handla efter gottfinnande för att utverka Mooney och Billings benådning och föreslår därför, att presidenten och exekutivkommittén gives dessa instruktioner. Kommittén föreslår vidare, att alla anslutna organisationer, inbegripet centralorganisationer och statsfederationer, endast följa A. F. L:s deklarationer och de råd, som presidenten och exekutivkommittén ge närhelst organisationerna uppmanas att taga ställning till det fall som denna resolution behandlar."

Pä detta sätt "hjälpte" A. F. L. Mooney och Billings vid en tidpunkt då en enhetlig aktion var mest behövlig. Denna resolution sade bestämt ifrån, att de anslutna organisationerna icke fingo handla76

självständigt, utan de skulle alltid inhämta exekutivens och presidentens råd och instruktioner.

Men man var icke nöjd med detta, Scharrenberg och Woll lyckades även trumma igenom nedanstående resolution:

"Innan pengar anslås till andra organisationer än de som finnas upptagna i A. F. L:s officiella adresslista, skola upplysningar om den organisation som pengarna skola anslås till, ändamålet med dessa samt en begäran om tillåtelse att göra detta anslag, insändas till A. F. L:s president."

Med välvillig hjälp av A. F. L:s funktionärer lyckades Scharrenberg få dessa två resolutioner antagna och han avslöjade återigen vilken "hjälpsam vän" han är för Mooney och Billings. Han kvävde de harmfyllda protesterna från de enskilda medlemmarna. Han var dock icke nöjd med detta, utan han gjorde det så gott som omöjligt för de organisationer, vilka direkt eller indirekt äro anslutna till A. F. L. alt anslå medel till de två klasskamraternas förmän och försvar.

Scharrenberg och funktionärerna nådde sina syften. Medlemmarnas handlingsfrihet förbjöds, guvernör Young slapp bli besvärad och storkapitalisterna blevo självfallet informerade att de icke behövde hysa några farhågor — A. F. L. skulle icke hjälpa Mooney och Billings att erhålla benådning.

Ed. Nockles, Mooneys trogne vän anförde i ett brev daterat den 25 febr. 1928, bl. a. följande:

"Olander var naturligtvis päverkad av Scharrenberg, fastän han förnekar detta.

Jag förstår din ställning till frågan om parole. Det är min uppfattning att du har rätt, och jag framhåller också detta till alla dem som ha en annan uppfattning...Alla veta vi att kommitténs förslag (kongressens redaktionskommitté) - _ att ingen fick ingripa i Mooney fallet — var tillkommet på grund av Schar-renbergs och Öländers agitation. Jag har på sätt som icke lämnat rum för något misstag fördömt Olander för kommitténs förslag.

Jag känner icke till nåeon funktionär i California, förrresten icke på hela västkusten, som är ärlig beträffande ditt fall. Detta är det största handikap vi äro utsatta för."

Efter kongressen skrev Fremont Older till Mou-nev:

"Jag var mycket missnöjd med vad som förekom vid A. F. L:s kongress. Ou vet naturligtvis vilka som äro ansvariga för detta, så jag behöver icke nämna några namn. Är icke detta en egendomlig situation: Kapten Matheson försöker att utverka din frigivning och A. F. L:s funktionärer motarbeta honom? Jag skulle aldrig ha trott att saken skulle komma i ett sådant läge. Emellertid, bli icke missmodig, du kan alltid räkna på min hjälp under alla omständigheter."

Fastän han icke nämner några namn syftar Older direkt på Scharrenberg. Older kallar det en "egendomlig situation". Den är mera än egendomlig. Den är extraordinär. Kapten Matheson är en polisman, hård, oförsonlig gent emot alla lagbrytare, anställd under ed för att fullgöra en viss tjänst. Matheson är nu övertygad om att Mooney är oskyldig och önskar därför att han skall frigivas. En aktiv polisman arbetar för Mooneys benådning medan cTen självdubbade polismannen Scharrenberg arbetar övertid för att kvarhålla honom i fängelset. En sådan situation är ovanlig, men så äro oekså arbetar-78

ledarna i California — både ovanliga och irreguljära.

L oktober 1928 skrev H. L. Mencken, redaktör tör "American Mercury", till Mooney:

"Tack för brevet. Guvernör Youngs ståndpunkt kan jag icke fatta. Hur någon människa, efter att ha läst rannsakningsdomarens olika brev, kan betvivla din oskuld är oförklarligt... Arbetarledarnas attityd är icke överraskande. Jag misstror hela kopplet. De äro i själ och hjärta scabs (strejkbry-tare)".

"I själ och hjärta strejkbrytare". Denna uppfattning får var och en som känner dessa män. De äro mera än strejkbrytare i själ och hjärta, de äro strejkbrytare i handling.

För att utröna vad Los Angeles-resolutionen innebar, hemställde Mooney till J. H. La Force, sekreterare i maskinisternas avdelning 45, att han skulle tillskriva president Green och begära upplysningar i samband med en aktion i Mooney-Billings fallet. Detta skedde, och den 9 april 1929 erhöll La Force följande svar frän Green:

"Emottagit ditt brev av den 3 april. Du begär räd i den händelse din avdelning skulle inlämna en petition till guvernören i California med begäran om pardon för Mooney... Innan ni företaga eder någonting i denna sak skulle jag vilja föreslå att du konfererar med mr Scharrenberg."

Av allt att döma hade Green diskuterat fallet med Scharrenberg. Båda hade kommit till den slutsatsen att de två fångarna måste stanna i fängelset. Den metod som Green använder då han svarar på detta brev är djävulskt slug. "Konferera med Scharrenberg personligen." Skriv icke, han kunde då bli tvingad att svara och detta skulle då bli ett aoku-79

men i svart på vitt, som han icke kunde komma ifrån. "Uppsök honom personligen." Varför all denna hemliga diplomati? Scharrenbergs yttrande till La Force, som följde Greens uppmaning och besökte honom, ger svaret pä denna fråga. "Jag vill icke rekommendera att du företager dig någonting i Mooney-fallet, ej heller vill jag rekommendera att du icke gör någonting." Detta var en politisk manöver. Scharrenberg visste, att han, såsom ledamot av hamnkommissionen, hade makt att göra besökaren beroende av honom, och detta förstod också La Force. Betoningen "ej heller att du icke gör någonting", gjorde klart för La Force, att om han skulle begära benådning för Mooney, så skulle han därmed icke blott äventyra sitt eget arbete utan jämväl många andras. Detta fall bevisar att Scharrenbergs tsaristiska kontroll, tillsammans med Los Angeles-resolutionen, effektivt förhindra varje till A. F. L. ansluten organisation att företaga någonting för att hjälpa Mooney och Billings.

Den nyligen i Boston hållna A. F. L.-kongressen demonstrerar klart och tydligt innebörden av denna resolution utnyttjad av intrigerande A. F. L.-ledare. En ypperlig resolution, framlämnades till Boston-kongressen av Tomas Slavens, Newport, R. I. I denna förklarades, att oemotsägliga bevis, vilka klarlade Mooney och Billings oskuld, hade framkommit under de senaste åren, och föreslogs, att ett telegram skulle sändas till Californias guvernör med krav pä omedelbar benådning samt att detta kongressens beslut skulle meddelas de två fångna klasskamraterna. Matthew Woll, som ordförande i redaktionskommittén, strök och klippte denna resolution tills intet annat återstod än en förklaring att A. F. L. sanktionerade de beslut som fattats vid kongresserna i Los80

Angeles, New Orleans och Toronto, nämligen begravningen av hela frågan hos exekutivkommittén.

Matthew Woll är icke endast ordförande i A. F. L:s redaktionsutskott, utan ävenledes organisationens vice president. Dessutom är han tjänstgörande ordförande i "National Givic Federation" (En sammanslutning, som säger sig arbeta för fred på arbetsmarknaden — en av mondismens förelöpare, vilken dock vid otaliga tillfällen visat sin fientlighet mot arbetarorganisationerna, övers, anm.)

Vilken uppgift har Woll att fylla bland bankirer och representanter för de stora industriella företagen? Är han där för att tillvarataga arbetarnas intressen, eller är han där för sitt höga nöjes skull, som en representant för "open-shop"-arbetsgivarna? Kan man vänta att Woll skall leda arbetarna i kamp mot arbetsköparna, när de av dessa blivit lockoutade eller då de tvingats ut i strejk? Kan denna bankirernas och industribaronernas vän tillvarataga de organiserade arbetarnas intressen? Säkert icke. Matthew Woll intresserar sig inte det ringaste för arbetarna, ej heller för dem som bli förföljda och fängslade för sin aktivitet inom rörelsen, såsom t. ex. Mooney och Billings. Hans uppgift är att vilseleda arbetarna, att gå bankirernas och de arbetarefientliga arbetsköpar-nas ärenden och att vid alla tillfällen tillvarataga National Civic Federations intressen.

Man får ej förundra sig över att de 25 Scripps-Howard-tidningarna, äcklade av den verkningslöshet, den impotens och det skadliga inflytande, som utövades av ledareväldet inom A. F. L., skrev följande ledare strax före organisationens kongress i Toronto 1929:

"För var och en, som i -någon mån är intresserad av arbetarklassens rättigheter och välgång, framstårAmerican Federation of Labor som en synnerligen ömklig organisation. Den nödgas rapportera sin oförmåga evad det gäller nyorganisering, den har nu mindre än 3 miljoner medlemmar jämfört med sina 5 miljoner år 1920. Den tvingas erkänna ett uppvaknande bland söderns arbetare, i vilket den har ingen eller ytterst ringa delaktighet... Den måste likaledes rapportera tilltagande arbetslöshet, förorsakad utav att maskinerna i allt större utsträckning ersätta den manuella arbetskraften, samt sin oförmåga att framtvinga en statlig arbetslöshetsförsäkring eller ålderdomspensionering för att på så sätt skydda de arbetare som blivit överflödiga inom industrien. Den tvingas rapportera, att inom huvudindustrierna, såsom kol- och textilindustrierna, råda kaotiska förhållanden, vilka bli allt värre för varje dag, utan att organisationen har något konstruktivt program att framlägga för att förhindra de lidanden som drabba arbetarna inom dessa industrier. Den nödgas även erkänna en ständig ökning av de mot arbetarna riktade klasslagarna samt sin hjälplöshet då det gäller att skydda arbetarnas konstitutionella rättigheter. Organisationerna ha bildats för att tillvarataga arbetarnas intressen. När A. F. L. icke förmår försvara arbetarnas rätt i parlamentet, inför domstolarna eller inom industrien, vem kan då göra det? Sanningen är att A. F. L. felar miserabelt i sitt ledarskap. För varje år blir organisationens oförmåga alltmera märkbar.

Förhållandena inom textilindustrien i södern är ett av de många exemplen på att A. F. L. icke är en effektiv arbetareorganisation. Under de senaste 30 åren har A. F. L. ignorerat arbetarna inom detta distrikt, om man undantager några lätt fabricerade resolutioner och en handfull organisatörer. Man har82

överlämnat fältet åt kommunisterna. Medan de hungriga fabriksarbetarna i de södra staterna ensamma få upptaga kampen mot de organiserade arbetsköpar-na och de fientliga myndigheterna, misshandlas av överklasspöbeln och nedskjutna av 'ordningens' upp-rätthållare, sitta de välmående ledarna vid sina mahognyskrivbord i Washington och rulla tummarna eller också leverera de patriotiska tal vid West Point. (U. S. A:s sjöofficersskola, övers, anm.) Man har träffande nog kallat A. F. L. 'arbetarnas aristokrati'. All aristokrati har anlag för torröta."

När Tom Mooney och hans kamrater behövde kapabla försvarsadvokater var det icke en enda bland "arbetarledarna" som försökte hjälpa dem därmed. Man behöver icke vidare kommentera f. d. presidentens i San Francisco Labor Gouncil A. W. Brouillets förräderi.

Typiskt för Gaseys, Mc Laughlins, Mullens, 0'Con-nells och Paul Scharrenbergs handlingssätt är William Haggertys uppträdande. Denne "arbetarledare" var en av de stora politikerna inom maskinisternas avdelning n:r 68 i San Francisco, Liksom Brouillet hade han studerat juridik och var därför avdelningens advokat. Han var en av ledarna i Union Laßor Party och innehade ett lukrativt jobb under borgmästare McCartys regim. Han var ävenledes en av de 26 i Los Angeles Metal Trades Strike Gommittee.

Efter bombexplosionen blev en av avdelningens medlemmar, Edward Nolan, arresterad tillsammans med Tom Mooney och de övriga kamraterna. Nolans vänner inom avdelningen uppmanade Haggerty att åtaga sig hans försvar. Till deras stora förvåning vägrade den förre medlemmen av de 26 :s kommitté att göra detta. Han visste icke om Nolan var skyldig eller ej, men han offentliggjorde ett uttalande i pres-83

sen, i vilket han förklarade att han under inga omständigheter komme att försvara Nolan mot de anklagelser som riktats emot honom. Endast en "arbetarledare" kunde ha panna att publicera ett sådant uttalande. Han kunde lika väl ha vägrat att försvara Nolan utan att därför behöva offentliggöra sitt avståndstagande. Haggerty var dock avdelningens advokat och Nolan var vid denna tidpunkt ledare för en av organisationens strejker vid automobilrepara-tionsverkstäderna. Nolan var högt uppskattad bland organisationens medlemmar. Även ärkekonspiratö-rerna Fickert & C:o mäste slutligen frigiva honom, när han helt och fullt kunde bevisa sitt alibi, men detta intresserade icke Haggerty. Som en av de 26 måste han bibehålla sin respektabilitet, även om detta skedde på bekostnad av en av hans egna organisationskamrater.

Mooney och Billings erhöllo dock kapabla försvarsadvokater, Brouillet, Haggerty och hela frame-up-gänget till trots. Maxwell McNutt, en förmögen läkares son, född i överflöd, uppfostrad och skolad som en ultrakonservativ, genomskådade konspirationen och åtog sig de åtalades försvar, när så gott som hela världen vände sig emot dem och ropade på deras blod. Detta hans mod kostade honom tusentals dollars enär han förlorade många av sina rika klienter, han blev socialt utstött och kollegerna inom advokatsamfundet vägrade att tala till honom, men trogen sina höga ideal fattade han sitt beslut, att försvara de män som han visste voro oskyldiga, och ingenting kunde förmå honom att frångå denna sin föresats. Några månader efter det McNutt övertagit försvaret erbjöd sig W. Bourke Gochran, en av landets mest framstående jurister, att frivilligt och utan ersättning biträda McNutt. Efter Cochrans frånfälle84

fortsatte den orädde och riksbekante juristen Frank P. Walsh det arbete som Cochran påbörjat.

Clarence Darrow har också alltid varit redo att hjälpa Mooney. För några år sedan skänkte han 500 dollars till försvarsfonden samtidigt som han skrev till Mooney: "I all min erfarenhet som jurist har jag aldrig förr sett ett så klart fall för pardon. När domaren, statsadvokaten, polisdepartementet och jurymännen erkänna att de begått ett misstag och begära din pardon borde detta vara nog. Emellertid synes det mig, som om det vore andra orsaker vid sidan om sakfrågorna, som medverka till att du fortfarande hålles kvar i fängelset."

Arbetarledarnas uppenbara sabotage och illojalitet har på det högsta förvånat alla försvarsadvokaterna. De äro alla ense om att därest arbetarledarna hade samarbetat med försvarssidan och kristalliserat en universell opinion bland arbetarna för pardon, sä skulle icke Mooney och Billings befinna sig i fängelset i dag.

Domare Griffin — konspiratörernas Nemesis.

Ledarna till trots har domaren Franklin Griffin, som presiderade vid Mooneys rannsakning, varit outtröttlig i sina försök att utverka en pardon ända sedan Oxmans mened och tubbning till mened blev avslöjad. Vid ett massmöte i San Francisco den 25 febr. 1929 sade han: "Jag är gammalmodig nog för att tro, att en domstol skall vara en domstol för rättvisa, och när jag vet att ett fel blivit begånget är det min plikt och er plikt att se till att denna orätt blir rättad. Det är därför jag är här i kväll — för att upprepa för eder vad jag gång efter annan sagt, att TomMooney är oskyldig och bör benådas." Kunna Scharrenberg, Casey, 0'Gonnell och andra "arbetarledare" bli citerade för lika klara, odiskutabla och uppriktiga uttalanden?

Den radikala borgarpressen.

Den reformistiska rörelsens huvudorgan "American Federationist" har aldrig offentliggjort en enda rad om Mooney ocn Billings: San Francisco "Labor Clarion" har på det mest oförsynta sätt angripit dem; så gott som alla möjligheter till publicitet, som finnas inom A. F. L. ha varit stängda för dem, men ändock ha de erhållit kolumner efter kolumner av vänlig publicitet och agitation för deras frigivande. Från vem? Från borgarpressen, såsom t. ex. Scripps-Howards kedja av tidningar. Denna tid-ningstrust har gjort mera än någon annan för att framtvinga en resning i målet efter högsta domstolens omotiverade och skamliga utslag i juli månad i fjol. I okt. 1930 höllo Scripps Howards ledareskribenter en konferens i French Lick Springs, Indiana, varvid de tillställde president Hoover följande resolution:

"Denna konferens av redaktörer vid 25 av Scripps Howards tidningar kräva enhälligt att presidenten nu ingriper i Mooney-Billings-fallet... Vi föreslå att presidenten förelägger Law Enforcement Commis-sionen Mooneys och Billings' sak... Såsom resident i California och i egenskap av nationens högsta tjänsteman anse vi att presidenten har dubbelt intresse och dubbelt ansvar, då det gäller att tillse att rättvisa skipas. Scripps-Howards tidningar... lova att hålla allmänheten à jour med detaljerna rörande denna juridiska lynchning till dess rättvisa slutligen86

skipas... Tjogtals andra liberala tidningar ha också föresatt sig att rättvisan icke skall ligga glömd och övergiven i Galifornias fängelser."

I detta sammanhang kan det vara intressant att påminna om, att vid samma tidpunkt höll A. F. L. sin kongress i Boston. Sände arbetarledarna då en resolution till förmån för Mooney och Billings till presidenten eller till Californias guvernör? Beslöto de att utverka pardon för två av deras egna organisation skamrater? Nej! Tystnad, tryckande tystnad, det är allt som kan rapporteras från denna kongress evad det gäller Mooney och Billings. Och detta är den huvudsakliga orsaken till att Mooney fortfarande skalar potatis i San Quentin och att Billings är fjättrad till makadamhögen i Folsom.

Varför benådning och icke parole?

Paul Scharrenberg vet, att om Mooney och Billings acceptera parole så kunna de aldrig mera bli aktiva inom arbetarrörelsen. Det är därför som han och de övriga arbetarledarna motarbeta kravet om förutsättningslös benådning, men de äro villiga att hjälpa till att utverka parole. Frigivna på parole skulle Mooney och Billings bli fullständigt hjälplösa, ty om de blevo aktiva inom arbetarrörelsen eller om de direkt deltogo i striderna mellan kapital och arbete, så skulle de därmed bryta villkoren för sin parole.

Parole-lagarna i California skulle ständigt hålla Mooney och Billings under polisdepartementets uppsikt. Ett kort sammandrag av de "bestämmelser, restriktioner och förordningar", som parole-lagarna omfatta, visar tydligt och klart varför de båda fångarna på det bestämdaste avvisa möjligheterna till87

frigivning på dessa villkor. För återstoden av sina liv måste de:

1) "Stanna på den plats för anställning, som anvisats dem till dess de eventuellt erhålla tillstånd att avflytta till annan plats." Skulle någon parole-kon-trollör ge dem tillåtelse att byta anställning, så att de därmed kunde bli aktiva inom arbetarrörelsen? Säkerligen inte.

2) Erhålla skriftlig tillåtelse för ombyte av anställning, ombyte av bostad eller att lämna den socken där de äro anställda.

3) Intill dess tiden för deras parole utlöper erhålla de inga civila rättigheter. I detta fall alltså icke under deras livstid. De kunna icke "underteckna några kontrakt, inlåta sig i affärsrörelse, gifta sig, åtaga sig något ansvar eller någon auktoritet innebärande någon som helst makt".

4) Intill sin död måste de förbli "i förvar och kontroll av State Board of Prison Directors". (Statens fängelsedirektion.) Skulle de någon gång räka begå ett fel, i fråga om fullföljandet av vad dessa myndigheter och parole-kontrollörer föreskriva, bli de återigen kastade i fängelset. Dessa "krav" utgöra kärnan i parole-lagen. Arbetarledarna — genom sina allierade i parole-kommissionen — skulle därmed kontrollera, förhindra eller fullständigt omöjliggöra alla försök från Mooneys och Billings' sida att avslöja dem, att visa arbetarna deras rätta färg. Allt de i ett dylikt fall behövde göra vore att uppmana parole-myndigheterna att återföra de två arbetarna till fängelset eller beordra dem att hålla sig helt borta från fackföreningarna.

5) De skulle icke ha rättighet att föra ett motor-88

fordon. Då de icke ha nägra civila rättigheter är staten ansvarig för en "paroled" persons handlingar och vägrar att ikläda sig ansvar i händelse av en olycka. Därför förbjuder staten en "paroled" person att köra en automobil — detta år 1931!

6) I alla de fall "icke angivna i reglerna för pa-role" ha de att rätta sig efter parolemyndigheternas instruktioner. Deltagandet i arbetarrörelsen är icke förbjudet i dessa regler. Vilka instruktioner skulle myndigheterna ge Mooney och Billings i detta fall V Håll er borta från arbetarrörelsen!

Fängelsemyndigheterna, med slug beräkning, avsluta sina parole-regler med: "De här fastställda reglerna äro inte endast meningslösa ord. De ha blivit avfattade med noggrann omsorg och de måste strikt följas."

Mooney och Billings äro oskyldiga. Om de accepterade parole så skulle de dock automatiskt erkänna sig skyldiga. Parole är icke för oskyldiga, oskyldiga benådas (erhålla pardon)! En benådning är en revision av domen. En benådad man kan icke bli jagad runt av polisen, som "en f. d. fånge". Benådning är en åtgärd genom vilken staten erkänner sitt misstag och därför utan förnedrande villkor frigiver det oskyldigt dömda offret. Det är därför som Warren Billings säger: "Jag vill inte acceptera parole. Jag föredrar att stanna i fängelset framför parole. Jag fordrar fullständig upprättelse."

Och Tom Mooney säger bestämt ifrån:

"Jag vill ruttna och dö bakom San Quentins fängelseväggar, förr än jag accepterar en förnedrande och demoraliserande parole, vilken skulle förvandla mig till en fånge under vissa villkor, alltid under hotet att bli returnerad till fängelset för livstiden för minsta överträdelse av de många regler, som pa-role-bestämmelserna innehålla, de flesta av dem i intet avseende utgörande brott mot gällande lagar. Parole är för den skyldige. Jag är absolut oskyldig."

Arbetarledarna tiga.

Framstående jurister, teologer, redaktörer och andra ledare av den allmänna opinionen angrepo hänsynslöst Högsta domstolen, då denna återigen den 1 dec. 1930 nekade Warren Billings pardon.

John Haynes Holmes, välkänd New Yorkteolog och författare, förklarade med indignation:

"Detta är ett skamligt brott, vilket måste tvinga amerikanska medborgare att böja sina huvuden av skam och åter resa dem i ursinnig protest."

Men William Green, A. F. L:s president, yttrade icke ett ord till protest!

George Gordon Battle, nationellt beryktad advokat, angrep Högsta domstolens utslag och förklarade:

"Det är en skrämmande tanke, att män måste ruttna i fängelserna i åratal på grund av sina åsikter. Kampen för frihet åt dessa män måste fortsätta."

Men Matthew Woll, A. F L:s vice president, medlem av amerikanska advokatsamfundet, tillförordnad ordförande i National Oivic Federation, yttrade icke ett ord!

American Civil Liberties ünion telegraferade:

"Alla lova vi att fördubbla våra ansträngningar för att framlägga alla fakta i detta frame-up för allmänheten och att åstadkomma all den press som är möjlig på de nyvalda myndigheterna i California för att utverka eder benådning."

Men A. F. L:s exekutivkommitté yttrade icke ett ord till protest!

De 25 Scripps-Howard-tidningarna förklarade att90

"Fördomarna behärska fortfarande Californias Högsta domstol", samt frågade:

"Vad tänker guvernör Young göra? Vad tänker amerikanska advokatsamfundet företaga sig? Vilken ställning kommer National Gommission ön Law Ob-servance and Law Enforcement att intaga? Vad kommer president Hoover att göra?... Så länge Mooney och Billings hållas kvar i fängelset på grund av fördomar, även om dessa fördomar behärska sex ledamöter av högsta domstolen, så få de icke bli glömda. Kampen för förutsättningslös benådning måste naturligtvis fortsättas..."

Men i A. F. L:s officiella organ infördes icke en enda rad till protest mot detta juridiska övergrepp!

Harry Elmer Barnes, världsbekant historiker och sociologist, karakteriserade högsta domstolens utslag som en utmaning till det övriga landet och hela världen. Han fortsatte:

"Högsta domstolens kommuniké är: 'Åt h—e med resten av Förenta staterna, vi vilja sköta rättvisan i California på det gamla goda sättet'."

Men Paul Scharrenberg, California arbetarfedera-tions sekreterare-kassör, hade icke ett ord att säga. Han "ville icke bli citerad".

Förenta staternas senator från Minnesota, Thomas Schall, förklarade:

"Den omständigheten att sex domare tilläto fördomarna att förblinda dem, fritager icke Californias guvernör från ansvaret i den händelse dessa två män fortfarande komma att kvarbållas i fängelset. Den omständigheten, att en del personer vägra att erkänna de misstag och oegentligheter, som förekommo i denna rättegång, att de icke kunna inse att huvudvittnena voro menedare och att de ignorera det faktum, att dessa två män kunde framlägga ettnästan perfekt alibi, måste mana alla fördomsfria och ärliga människor att med fördubblad energi fortsätta striden för Mooneys och Billings' benådning."

Men Frank McDonald, California Building Trades Councils president, sade icke ett ord.

De två aftontidningarna "Daily News" och "The Call-Bulletin" i San Francisco ha föraktfullt refererat till högsta domstolens utslag, såsom "en brinnande skam" och "en fruktansvärd juridisk orättvisa".

Men "Labor Clarion" och dess redaktör, James W. Mullen, publicerade icke ett ord i protest mot utslaget. I den stad där konspirationen verkställts, i den stad, där alla arbetare och alla med arbetarrörelsen sympatiserande veta att Mooney och Billings äro oskyldiga, i den staden ville icke en enda av de män som "representera" arbetarna bli citerade.

A. F. L.-funktionärernas tystnad är ett tydligt bevis för att de äro belåtna med domstolens utslag. "Arbetarledarna" veta, att Mooney och Billings måste stanna i fängelserna emedan de äro arbetare och organisatörer och därför misshagliga för kapitalisterna i California. De veta att utslaget var ett uttryck för politiska och ekonomiska fördomar, men de äro alltför fega att öppet uttala sitt gillande av de mäktiga koncernernas och andra industriella organisationers beslut, därför äro de tysta.

Edward Nockles blev utsatt för en brutal attack från högsta domstolens sida därför att han försvarade Mooney och Billings. Man insinuerade att han sökte förleda till mened, men fastän han är en utav de mest framstående arbetarledarna i landet, har icke en enda av hans kolleger inom A. F. L. yttrat ett ord till hans försvar.

Fremont Older, en av de ärligaste vänner arbe-92

tarrörelsen utefter Paeifickusten någonsin haft, blev hänsynslöst angripen av domstolen därför att han sökt hjälpa Mooney och Billings. Men trots den tacksamhetsskuld, i vilken arbetarrörelsen i California obestridligen står till Older, så var det icke en enda av "ledarna" som sökte försvara honom. Samma öde drabbade Frank P. Walsh, men fastän han alltid kämpat med och för de organiserade arbetarna, var det icke någon som tog hans parti.

Frank McDonald, California Building Trades Councils president, har helt nyligen avslöjat sig själv som en av Tom Mooneys farligaste fiender. Vid flera tillfällen under de senaste åren har han talat vid protestmöten, anordnade till förmän för de fängslade organisationskamraterna, och han har då offentligt krävt deras benådning. Efter ett sådant möte blev han av en funktionär i en fackförening ombedd att öppet och ärligt säga sin mening om Tom Mooney och likaså arbetarledarnas inställning till fallet. Han svarade då konfidentiellt: "Vi önska icke att Mooney skall bli benådad, han är 'all right' där han är — låt honom stanna där". Helt säkert uttalade McDonald då samma önskan som alla arbetarledare i California hysa. Om de voro förvissade om att vad de yttrade konfidentiellt icke yppades, skulle de alla upprepa McDonalds ord. De iakttaga fullständig tystnad enär de komma ihåg det öde som drabbade Broulliet, och de äro rädda för att bli avslöjade.

"Mooney är skyldig", säga de i förtroende till sina vänner. Som bevis för detta meddela de, att omedelbart efter Mooneys anhållande kallades alla framstående arbetarledare i San Francisco till åklagaren Fickerts kontor för en konferens, och Fickert visade dem då ett stort bord, å vilket varuppstaplat "bevisen" för de anklagades skuld. En handkoffert fylld med dynamit. Ett ur för en tidbomb. Kulor. Kullager, som man funnit i hemmen hos Mooney, Billings och Nolan. Krut samt flera lådor fyllda med radikal litteratur.

Det är på grund av detta som Casey och hans gelikar resa omkring i landet och förklara: "Mooney är en dålig människa". Detta är orsaken till att dessa arbetarledare ofta förklara, att Mooneys och Billings' sak icke är en organisationssak; det är också en av de ursäkter de ha för den sabotage de utöva gent emot Mooneys och Billings' försvarsverksamhet.

De uraktlåta dock att meddela sina vänner, att icke något av det "bevismaterial", som Fickert visade dein, framlades under rättegångarna; att det under rättegångarna bevisades att ingen av de åtalade någonsin ägt eller haft i förvar en handkoffert fylld med dynamit, ej heller någon tidursmeka-nism; att kulorna tillhörde ett 22 mm. gevär, vilket Billings använde för jakt; att "krutet", som Fickert visat, var epsom salts, vilket Nolan använt i sitt hem för badet. De uraktlåta också att meddela sina vänner, att icke en enda arbetarledare, som deltog i denna konferens, någonsin besökte de arresterade organisationskamraterna i rannsakningsfängelset för att utröna om Fickerts påståenden voro trovärdiga eller endast fabrikation.

År 1916 accepterade arbetarledarna i California alltför villigt Fickerts och handelskammarens påståenden, att samtliga de häktade voro skyldiga, och under alla de år som gått sedan dess ha de tjänstgjort som åklagarens och arbetsköparnas talesmän och återupprepat de svarta lögnerna.H. L. Mencken och Mooney-saken.

H. L. Mencken, "American Mercurys" berömde redaktör, karakteriserade slående den roll som arbetarledarna spela i en artikel, som publicerades i "Baltimore Sun" den 17 juni 1929:

"Dessa Babbitts (storfinansiärerna) känna sin stat (California) och vad mera är, de känna dess arbetarledare. För de senare med få undantag, har den läxa de fått evad det gäller Mooney-fallet icke gått dem spårlöst förbi. Där de förr gingo fram med kraftiga steg, smyga de nu omkring. Vad de frukta är, att därest Mooney skulle bli frigiven, skulle han stjäla deras "apple-cart". (D. v. s. från-röva dem deras feta levebröd, övers, anm.) För närvarande synes dock allt gå dem väl i händerna. De stå på god fot med Babbittarna, hålla de slavar som de leda i mönstergill ordning och erhålla som belöning sin beskärda del av de politiska köttstyckena. De ses alltid som gäster på de stora banketterna och ha säte och stämma i otaliga kommissioner och kommittéer. Inte så få av dem veta hur de skola skaffa sig goda tips på aktiemarknaden.

Om Mooney skulle bli frigiven skulle allt diëtta gå om intet. Han hyser vad man kallar radikala idéer och kan icke förmås tro att det är lämpligt för arbetarledare att uppträda så som de göra. Han komme att avkläda dessa herrar för arbetarna och uppvigla dem emot de Babbittar de tjäna. Det är därför som de uraktlåta att till guvernören göra framställning om Mooneys benådning. Frigiven pä parole skulle han dock bli bunden och ofarlig för dem. I samma ögonblick som Mooney, frigiven på parole, yttrade ett enda ord gent emot Babbittarna och arbetarledarna, som spela deras spel, skulle hanbli kastad i fängelse igen, som en "farlig röd" och där komme han att få stanna för återstoden av sitt liv. Helt naturligt protesterar Mooney mot en fri-givning på sådana villkor. Vad han fordrar är en förutsättningslös benådning, så som det anstår en oskyldigt dömd man.

Hela denna affär kastar ett kuriöst sken över hela den amerikanska arbetarrörelsen. Den har blivit så ärkereaktionär, så att dess funktionärer tävla med självaste Andrew Mellon i fråga om konservatism. (Förenta staternas nuvarande finansminister, en av landets förmögnaste kapitalister, vilken låtit mycket tala om sig i samband med den tyska krisen, övers, anm.) De äro slippriga och skinande personer, som umgås med bankirer, biskopar och andra synnerligen "respektabla högdjur", och de äro ytterst energiska då det gäller att bekämpa allt som kan anses vara radikalt. De erhålla feta löner, resa mycket och luxuöst, se till att alla strejker som hota kapitalet bli brutna och de äro de första på platsen då det är fråga om en bankett. För några veckor sedan reste en grupp av dessa herrar till West Point för att inspektera ett regemente kadetter och de mottogos då med kunglig ståt. Samtidigt var det en annan grupp som överlämnade de fattiga strejkande arbetarna i Elisabethtown, Tenn., till arbetsköparnas godtycke.

Det behöver väl knappast förklaras, att sådana personer ha synnerligen ringa sympati för en sådan som Mooney. Han är en öppen och omutbar ar-betaragitator och om han skulle frigivas i morgon, skulle han säkert ha en hel del att säga om dessa herrar, han skulle säkerligen gå så långt, att han påyrkade deras avpollettering från arbetarrörelsen för att lämna rum för personer, som på ett bättresätt tillvaratoge arbetarnas intressen. Bland A. F. L:s miljoner medlemmar har Mooney mänga anhängare, men de ledande ha makt att undertrycka deras önskningar och krav. När någon gång en resolution antages, är den alltid av den mildaste och mest intetsägande sorten. Man tolererar icke någon bolsjevism. (I Amerika kalla arbetsköparna och deras eftersägare alla radikala arbetare bolsjeviker. övers, anm.)

Det förefaller otroligt, men jag har av högsta auktoritet blivit försäkrad om, att det är ett faktum, att under de 13 år Mooney vistats i fängelset har 'American Federationist' aldrig nämnt så mycket som hans namn. Hans fångenskap har diskuterats överallt annorstädes, vad som tryckts skulle kunna täcka hektar och även de mest konservativa tidningarna ha uppmärksammat fallet. Mer än det, det har behandlats i pressen över hela världen och en gång hotade det medföra internationella förvecklingar. Men ehuru Mooney utan tvivel sändes till fängelset på grund utav att han var en fackföreningsman och fastän han säkerligen icke alls blivit anklagad därest han icke varit en aktiv fackföreningsman och organisatör, så finna vi dock att den reformistiska arbetarrörelsens huvudorgan iakttager en fullständig tystnad rörande detta fall.

På samma sätt förhåller det sig med de flesta stormoguls inom rörelsen, statligt såväl som nationella funktionärer. Det finnes visserligen vissa undantag, såsom exempelvis James M. Maurer, den socialistiska arbetarledaren i Pennsylvania, men deras antal är icke stort.

Det stora flertalet har undvikit beröra denna sak från dess upprinnelse och de äro mer än ljumma den dag som är. Agitationen för Mooneys frigivan-97

de startades icke av fackföreningsmän utan av självständiga frisinnade personer, och det är dessa som fortfarande gå i teten för försvarsverksamheten. I själva California erhålla dessa personer ingen som helst hjälp från arbetarledarna utan i stället måste de räkna med deras opposition.

Varför förhållandena skola vara sådana är svårt att räkna ut. I Europa äro arbetarna en kämpande makt, som ängsligt slå vakt om sina intressen. Om det varit i England, Tyskland eller Frankrike, som Mooney blivit dömd till fängelse, så skulle arbetarorganisationerna ha rest sig som en man för att framtvinga hans frigivande. Men i Förenta staterna är arbetarrörelsen geléartad och dådlös. Dess huvudsakliga uppgift synes vara att övertyga Bab-bittarna om sin fullständiga konservatism. Dessa ledare, med få undantag, äro sliskiga, servila personer och en vänlig klapp på skuldran, från någon magnifik herre ur den maktägande kategorien, är nog för att de skola sätta sig i sin vrå och spinna förnöjt för hela den kommande veckan.

Om det finnes någon arbetare i Amerika som är så dum, att han icke kan förstå, att Mooneys sak i realiteten också är arbetarrörelsens, då är han sannerligen mer än lovligt inskränkt. Det är uppenbart att vad Babbittarna i California i dag kunna göra till honom, det kan den samlade massan av Babbittar i morgon göra till varje arbetare i Förenta staterna. Den fråga, som guvernör Young har att avgöra, är icke huruvida Mooney är oskyldig eller skyldig, ty på den punkten äro alla rättsinniga människor, som något litet känna till fallet, fullt ense. Frågan är om en erkänt oskyldig man, som misshagar Babbittarna på grund av sin ställning och inställning till dem i egenskap av arbetarledare, kan98

kastas i fängelse pä basis av ett falskt åtal samt sedan kvarhållas där för alla tider. Detta är en sak som varje fackföreningsman borde tänka på. När han grundligt genomtänkt saken bör han fråga sig vilket bistånd han själv har att vänta från dessa snikna ledare, som nu desertera Mooney."

Slutord.

Det är icke möjligt att i detalj redogöra för den förruttnelse, den korruption och det förräderi som är tillfinnandes bland A.F.L:s ledare, men vi hoppas att vad som anförts i denna broschyr kommer att bli ett värdefullt tillskott till den allaredan voluminösa litteratur, som rycker masken av dessa skurkar, vilka likt iglar suga blodet ur den amerikanska arbetarrörelsen. Denna broschyr sysslar uteslutande med det förräderi, som byråkraterna inom A. F. L. gjort sig skyldiga till, då de bistått det "frame-up-gäng", som sände Mooney och Billings till fängelset. Emellertid kommer icke syftet med denna skrift att bli uppnått såvida den icke med tillräcklig klarhet poängterar, att förräderiet mot Mooney och Billings endast är en ringa del av arbetarledarnas förräderi mot de organiserade arbetarna i Amerika.

Hela världen vrider sig för närvarande under en fruktansvärd ekonomisk kris, vilken skakar Wall Streefs makt i dess grundvalar. Det rikaste landet i världen, Förenta staterna, har icke undgått den kapitalistiska utvecklingens järnhårda lag. Krisen i Förenta staterna är mera akut, mera omfattande just på grund av den oerhörda industriella utveckling, som ställt landet i teten för alla industristater, över nio miljoner arbetare och deras familjer svälta den dag som är, emedan det icke finnes något arbete för dem och medan Wall Street bjuder dem smulor från väl-99

görenhetsorganisationernäs bord i stället för tillräckligt arbetslöshetsunderstöd eller arbete som ersättes med människovärdiga löner.

Kapitalismen tänker icke bära krisens tunga börda; den flyttar den över pä arbetarnas skuldror och i detta finner den att A. F. L:s ledare äro dess bästa bundsförvanter — de bistå arbetsköparna då det gäller att undertrycka arbetarorganisationerna och slå ned arbetarnas lönestandard. I varje strid, som arbetarna fört mot brutal utsugning och politiskt förtryck, ha A. F. L:s ledare öppet uppträtt som strejkbrylar-agenter — trogna sin roll, som arbetarklassens dödliga fiender inom dess egna led. Även mot Mooney och Billings ha de uppträtt säsom veritabla strejkbrytare uppträda.

Organisationens femtionde kongress i Boston demonstrerade klart och tydligt ledarskapets bankrutt. Den intima alliansen med Hoover, republikanska partiet och storkapitalisterna, erkändes öppet av ledarna. Det är numera vanligt, att man får höra det uttrycket, att "A. F. L:s kongress var historiens mest reaktionära samling". Bostonkongressen upplystes icke av en enda stråle ljus, som kunde ge ärliga arbetare det minsta hopp. De amerikanska arbetarnas brännande problem, vilka kräva en lösning, blevo antingen helt ignorerade eller också behandlade med en kall, död hand.

Miljoner arbetare gå arbetslösa i Förenta staterna och deras antal ökas oupphörligen, de leva i en obe-skrivbar nöd, de svälta i ett land som kallas världens visthusbod — men fastän de äro omgivna av förnödenheter, vilka skulle räcka för deras behov kunna de dock icke erhålla något därav. De enda som talade vitt och brett om arbetslöshetsfrågan voro sådana reaktionärer som Green, vilken ansåg det fördelakti-100

gare att arbetarna svulto på gatorna än att organisationen skulle kräva arbetslöshetsunderstöd för a"em. Likt servila lakejer äro A. F. L:s ledare mera intresserade i sina mästares välfärd än vad dessa mästare äro själva. National Association of Manufacturers har utfärdat en "varning" mot "arbetslöshetsförsäkringens fara" och de reformistiska ledarna stämma in i kören. Handla de mot bättre vetande? Eller ha de icke bättre förstånd? En sak är dock ett faktum: de göra icke det ringaste för att förebygga akut nöd bland arbetarna. De ha icke vidtagit några åtgärder för att höja arbetslönerna, eller för femdagarsveckan, sex timmars arbetsdag, för en rättvisare fördelning av nationalinkomsten eller för att organisera de oorganiserade.

Oro och missnöje börja göra sig märkbara bland de amerikanska arbetarna. De börja vakna upp från "prosperity-days" (välståndsdagarnas) illusioner. De känna icke endast trycket av arbetslöshetens förbannelse utan ävenledes den radikala nedpressmn-gen av deras lönestandard på olika sätt, såsom förlängd arbetsdag, lönesänkning, höjd arbetsintensitet o. s. v.

A. F. L.-byråkratin och hela dess konservativa organisationsapparat är de amerikanska bankirernas och industrialisternas säkra stödjepelare. Utan Green, Woll och deras likar skulle icke arbetsköparna känna sig så säkra som de nu göra, ty dessa ledares uppgift är att vilseleda arbetarna och göra dem vänskapligt stämda gent emot utsugarna.

Vad som under för handen varande omständigheter kräves, är att arbetarna göra upp räkningen med detta ledarskap och dess underhuggare. Arbetarna få icke längre tolerera dessa förrädare — arbetarledarna — som blivit feta på arbetarnas misär. Med-101

lemmarna inom A. F. L. mäste göra klart för sig att den kapitalistiska utvecklingen genom introducerandet av nya och effektivare maskiner och genom anura former av rationalisering, hastigt tränger ut de yrkeskunniga arbetarna från produktionen och reducerar dem till en icke yrkeskunnig massa oorganiserade arbetare. De organiserades, och de oorganiserades, de yrkeskunniga och de icke yrkeskunniga arbetarnas intressen äro identiska, därför måste de sammansluta sig i kraftiga industriella organisationer och gå till kamp mot arbetsköparna och deras lakejer inom den reformistiska rörelsen.

Mooney's och Billings sak har alltid varit och kommer alltid att bli en vital del av kampen mellan arbetare och arbetsköpare. Det var endast tack vare massprotesterna och trycket från arbetarna i Kyssland och den övriga världen, som Mooney räddades från bödelns snara. Arbetarna och alla arbetarrörelsens verkliga vänner måste återigen ingripa och i broderlig solidaritet kräva de två oskyldiga arbetarnas frigivning.

Det är icke på grund av befintliga bevis om deras skuld, som Mooney och Billings kvarhålles i fängelserna i 15 år. Kapitalistklassens rättvisa i vårt s. k. demokratiska samhälle har lyckats göra detta genom ett frame-up och med tillhjälp av mened, mutor och fördomar samt ett klasshat, som är mättat med allmän korruption. Förräderiet mot dessa två fackföreningsmän, iscensatt av de personer som skulle ha till uppgift att leda arbetarna till seger — arbetarledarna — är den mest fördömliga och den mest avskyvärda faktor i denna kloak av moraliskt förfall, som ligger bakom detta "frame-up".

Under femton år har kravet om pardon för dessa män fallit för döva öron. Rättsväsendet i California102

kan liknas vid ett kadaver, som luktar och förpestar luften för alla rättänkande människor världen över. Guvernören, parlamentet och högsta domstolen äro de respektabla storkapitalisternas verktyg. Det är bankirerna, industrialisterna och handelskammaren, som utgöra den verkliga regeringsmakten inom staten. De hålla Mooney och Billings i fängelset för att terrori-sera andra arbetare — som ett varnande exempel för andra klassmedvetna arbetare, vilka möjligen skulle bli alltför aktiva inom rörelsen. De komma att fortsätta denna juridiska lynchning till dess en verklig arbetarrörelse tvingar arbetsköparklassen att frigiva Mooney och Billings.

Mooney och Billings äro levande symboler för kampen mellan arbetare och arbetsköpare. Deras öde, deras frihet, deras hopp, ja, deras liv är en vital och oskiljbar del av denna kamp. Om de någonsin komma att återfå friheten, så kommer detta att åstadkommas genom en reell industriell och politisk solidaritet inom arbetarklassen, som kräver deras förutsättningslösa frigivande samt insisterar att detta krav villfares omedelbart.

Arbetarna, som år 1917 demonstrerade i Petrograd och i Förenta staterna, räddade Mooneys liv. Den gången sade arbetarna ifrån, på ett sätt, som icke kunde missförstås. Storkapitalisterna lyssnade, gåvo president Wilson order och Wilson gav i sin tur guvernören i California order att spara Mooneys liv. Men denna demonstration var ett intet jämfört med vad arbetarnas organiserade makt kan åstadkomma den gången den säger ifrån på allvar. Om generalstrejk hade proklamerats 1917 så skulle denna ha förändrat förhållandena för många människor, särskilt för arbetarna. Ty de amerikanska arbetarnas makt har aldrig satts på prov.103

Detta prov skulle bestå uti, att arbetande och arbetslösa, organiserade och oorganiserade samlades till en mäktig aktion för att befria Mooney och Billings. Storkapitalisterna och deras politiska lakejer skulle bli skräckslagna om de fingo se tusentals arbetare komma ut på gatorna, vandra omkring, framförande krav om frihet för två oskyldiga medlemmar av deras klass — Mooney och Billings.

Böner äro värdelösa. Petitioner och argumenteringar betyda intet. Oorganiserade och odisciplinerade äro arbetarna icke mäktiga att gå till aktion. Flygblad och broschyrer, i vilka kapitalisternas bestialiska dåd avslöjas, måste spridas i miljonupplagor. Tidningarna och tidskrifterna måste föra en energisk propaganda. De egentliga orsakerna till depressionen och arbetslösheten måste klarläggas fö? alla och de kapitalistiska apologeternas — arbetsledarnas — meningslösa schabbel och skrymteri behandlas efter förtjänst. De liberala måste bli radikala och de radikala revolutionära i samma tempo som kapitalismen utvecklar sig mot sin klimax. Upplysnings- och organisationsverksamhet bland arbetarna får icke avstanna, den måste fortsätta till dess kapitalismens överändakastande ger signalen för den slutliga frammarschen av en ny social samhällsordning.

Detta bör bli alla liberala och radikala krafters svar på det skamlösa utslaget av Galifornias högsta domstol. Detta är det enda effektiva svar, som ärliga och rättänkande män och kvinnor kunna giva om de vilja förverkliga Tom Mooneys hopp och önskningar.

Om på någon plats i Amerika den gamla flamman av social protest fortfarande hålles brinnande, så är det nu på tiden att tända en eld till förmån för de mänskliga rättigheterna, en eld, som skall sätta världen i brand med kravet på agitationen för omedelbar104

och förutsättningslös frihet åt Tom Mooney. Om arbetarna fortfarande ha förmåga att reagera inför den ulmaning som högsta domstolens utslag är emot det modiga fåtal, som söker leda arbetarna, måste de nu framträda med ett aktionsprogram, vilket kommer att göra ett slut på plutokratiens diktatur. Nu, om någonsin, fordras det att arbetarna och deras sympatisörer göra uppoffringar för att få ett slut på justitie-skandalen i California.

Den utstuderade och medvetna förolämpning, som plutokraterna i California slungat världens arbetare

i ansiktet får icke bli obesvarad.

*

Utdrag ur ett brev frän Tom Mooney daterat den 15 jan. 1931 och adresserat till hans vänner och till alla organiserade arbetare:

-----" Använd din fantasi. Kan du klargöra för dig själv vad 15 års fängelseliv betyder för en oskyldig man? Femton år — det betyder 790 veckor, mera än 5,600 dagar. Och för en man i fängelse synes varja dag vara lång som en hel månad, varje vecka som ett år. Hjälp mig, så som du önskar att andra skulle hjälpa dig! Gör det nu! Mitt ärliga och uppriktiga hopp är, att du, olikt arbetarledarna, icke försakar och förråder mig. Jag ber dig, jag uppmanar dig, jag anropar dig att icke glömma mig sedan du läst denna appell. Mina 29 år som fullgod medlem i International Molders Union bör ge mig rätt att få framlägga min sak samt försvara densamma. Vill du hjälpa mig? Kommer din handling att betyda döden för mig inom fängelsets murar, eller hopp om livet genom en förutsättningslös pardon. Jag avvaktar ditt utslag!

Broderligen Tom Mooney.

31921.pris 15 öre

- STOCKHOLM 1031 -TRYCKERIAKTIEBOLAGET FEDERATIVThomas Mooney

[-Dollarväldet*-]

{+Dollar- väldet*+} otter

Förräderiet mot Mooney och Billings, livstidsdömda arbetare i Californien.

ft.

Federativ» Förlag - Stockholm t

Digitaliserad av Projekt Runeberg och publicerad på http://runeberg.org/thmooney/.
Konverterad till .pdf, .epub, .mobi och .txt av Arkivkopia och publicerad på https://arkivkopia.se/sak/runeberg-thmooney.
Filen skapad 2018-12-17 13:56:14.764039