Det här är HTML-versionen av Peter Wieselgren : En lefnadsteckning. Klicka här för mer information om boken.

Den här boken är hämtad från Projekt Runeberg. Böcker kan vara maskinlästa utan korrektur.

Peter Wieselgren

En lefnadsteckning

SAMMANFATTAD

Sigfrid Wieselgren

STOCKHOLM
FAHLCRANTZ & C^o

Förord till den elektroniska utgåvan

Detta verk av Sigfrid Wieselgren (1843-1910) har digitaliserats från University of Wisconsin - Madison av Google Books i oktober 2010 och anpassats till Projekt Runeberg i maj 2013 av Ralph E.

Då det gått mer än 70 år efter författarens levnad, så gäller ingen upphovsrätt.

Blott med tvekan har jag gått att utföra det uppdrag mig anförtrotts att till 100-årsdagen af Peter Wieselgrens födelse söka teckna hans omfattande och betydelsefulla lifsgerning. Man tilltror ju vanligen icke en son att kunna med opartiskhet skildra sin faders lif och verksamhet. Att jag ändock vågat försöket har berott på min djupa känsla af att sonlig pietet i förevarande fall icke behöft frukta att underkasta sig ledningen af den sanningskärlek, som bör vara en lefnadstecknares första pligt.

En af min far år 1847 påbörjad serie »berättelser» för sina barn ingår, med blott få uteslutningar, i detta mitt arbete för tiden intill 1820. I följd af sedermera befintliga luckor i handskriften, hvars alla berättelser heller icke äro fullständigt utförda, har jag för de följande åren måst själf fortsätta framställningen, ehuru denna för ännu ett tjugotal af år rätt hufvudsakligt stödjer sig å ifrågavarande handskrift. Såsom otryckta bikällor har jag haft att tillgå dels en år 1823 af min far i brefform skrifven skildring öfver den tidens akademiska personligheter i Lund, dels några bevarade ark af en hans journal, förd under år 1825 i Stockholm; vidare åtskilliga bref från hans korrespondenter under dessa och senare år, rester af memorialanteckningar från 1836—39 i Vesterstad, koncept till bref och ämbetsskrifvelser från skilda år samt ett rätt stort antal anteckningar i spridd ordning, vanligen å emottagna skriftliga meddelanden, enskilda bref eller officiella handlingar, och gjorda i syfte att ytterligare belysa hvad i dem beröres. Vid sammanförandet af citat från dessa olika håll har jag måsttillerkänna mig en viss formell frihet; men att denna icke fått inkräkta på citatens verkliga innehåll, torde jag icke behöfva förklara.

De tryckta arbeten jag såsom källor begagnat, anmärkas vid förekommande fall under framställningens gång; och torde jag här blott behöfva påpeka, att jag i icke ringa mån härvid anlitat den periodiska pressen. Då det gällt att teckna en kamp mot rådande sed, mot häfdvunna vanor och föreställningssätt, ett härnadståg mot folkets opinion, hafva tidningarnas uttalanden för eller mot synts mig kunna bäst vitsorda stridens gång. Så har min önskan att, där så ske kunnat, hälst låta andra tala, äfven här kunnat tillgodoses. Därpå torde ock skildringen hafva vunnit i objektivitet.

Antagligen skall man mot mig anmärka, att jag bort underlåta att meddela drag, som lägga osedernas skugga öfver hädangångnas mer eller mindre uppburna minnen. I de allra flesta fall har jag verkligen underlåtit det. Men att helt och hållet dölja dylika drag, har jag icke kunnat utan att begå en skriande orättvisa mot den sedereformator, hvars bild jag haft att teckna, enär han just af dylika förhållanden funnit sig manad att upptaga sitt reformarbete, och detta heller icke utan dem skulle synas befogadt. Men jag har blott följt min böjelse, då jag öfver allt, där ej skildringens sanningskraf stått i vägen, låtit glömskans dok fortfarande dölja dem.

I mer än vanlig grad var Peter Wieselgrens lif en strid för hvad han men ännu icke allmänneligen hans samtid erkände såsom sant och rätt; och det kunde därför ej undvikas, att under en så lång och energisk vapentjenst olika omdömen egnades stridsmannen. Men han tviflade aldrig på en rättvis slutdom. Det är mitt hopp, att hvad jag här rörande hans lif framlägger icke må befinnas utan allt värde vid den domens slutgiltiga affattande.

S. W.

Föräldrahemmet.

I Tegnérs Kronbrud heter det, då Harald Hildetands hög i Värend skildras:

»Spejande sutto vi där som de gamle på Ilions murar. Vid var den utsikt kring. I öster glittrade Salens Silfverskifva med öar och skär. I väster bak bergen Öfver Vislanda träd, där Samuel Ödmann har uppväxt, Stupade solen i blod.»

I denna socken invid Finvedens gräns, tre och en half mil väster ut ifrån Vexiö, ligger en gård, som enligt folksägen kallades Spånhult, därför att af ekarna i dess hult spån höggos, som en vessla på en enda natt framdrog till kyrkplanen, då första sockenkyrkan efter Bländas seger skulle byggas. »Af visslan fick kyrkan namn.» Gården hade tillhört min moders slägt så långt tillbaka minne och anteckningar gingo. Där föddes jag den 1 Oktober 1800.

Intill den dagen hade Spånhults Bländasdöttrar burit den Värendska fältdräkten. Men min far, dannemannen Jonas Jonsson, hvilken under två års arbete på Vexiö biskopshus hört biskop Wallqvist så ofta tala i den nya tidens anda, var nog »upplyst» att bele sin unga hustrus, dannekvinnan Elin Ingemarsdotters, amazonutstyrsel. Den 5 Oktober svepte hon därför sin andre son i Sköldmökjorteln, blifven en mantel, omlindad med det silke- ochguldstickade skärpet, blifvet en bindel, och lät föra honom till dop.1

Min far bar namnet Jonas efter en farbror, som ännu lekte i sin moders knä, då man hemkom från kyrkan 1700 och meddelade, att alla grannar förklarat Sverige krig. Modern jollrade dock: »Det må gå huru som hälst, så

slipper min lille Jonas att gå ut i det kriget.» Men han måste gå, innan det slöt, och han blef fången vid Wismar, sedan han utgått i Stenbockska gedepogsarmén. Hemkom rödklädd omkring 1736 och blef gift med Kerstin i Tubbamåla.

Gustaf III hade ej blifvit ett kärt minne i slägten. Under de hårda åren på 1780-talet kommo hungriga skaror och begärde af min farfar, Jon i Tubbamåla, lof att samla bokbark i hans bokhult. Han begärde utstämpling, men kronans stämpel hölls i en hand, som ej gärna rörde sig utan extra betalning. Farfar gittade ej se de hungriges lidande, utan sade: afbarken; jag svarar för följderna. De afbarkade, kokade sig gröt och åto. Så blef farfar pliktfälld. Han tog sin 17-årige son, min far, med sig att öppna grindarna och for till landshöfdingen att berätta förloppet. Då såg min far på Helgevarma kronobrännerier bränvinsinspektorens svin stå i sädesdrank med fotterna, lika feta som bokgrötsätarna voro magra. Och landshöfdingen förklarade, att ingen nåd kunde fås. Farfars hemman hade nära måst säljas. Det minnet gjorde ej kungen kär; andra dylika att förtiga.

Min far hade ett ovanligt god t hufvud och var synnerligen händig. I hans väl försedda hus fanns blott en gammal kista, som han ej gjort med egna händer. Och husen hade han själf byggt med en drängs och två torpares hjälp. Många slöjder idkade han själf. Han barkade lädret

1 Då början af \V:s berättelser för sina barn såsom rätt vidlyftigt afhandlande Spånhultssläkten och dess anförvanter inom andra Värendssläkter, icke lämpat sig för införande här, har den ersatts med början af W:s själfbiografi i Svenskt Biogr. Lexikon, till hvilken må fogas följande slägttafla, utvisande (sid. 6)JONAS JONSSON i Spånhult, Peter Wieselgrens far. Efter porträtt af Zoll.FÖRÄLDRAHEMMET.

P. WIESELGRENS

ÄTTARTAL:

Simon i Almås,

af Virestads s:n. Besökte 1596 hertig Carl i en lifssak. Ihjälsköts af våda 1613.

Jon i Spånhult

i Vislanda s:n. Lefde under senare hälften af 1500-talet.

Jöns i Spånhult,

1584, död 105-årig d. 20 okt. 1689.

Ingemar i Spånhult,

f. 1626. Nämndeman i Allbo härad 1695—1712, d. 1721. G. m. i:oAnna, 2:oJana, f. 1651, d. 1714.

Haraldus Simonis,

kyrkoherde i Vislanda, d. 1662.

Samuel Wiesel d. ä.,

komminister i Vislanda, d. 1661.

Märta Wiesel,

g. 1662 med nämndemannen Sibbe Nilsson i Blädingenäs.

Märta Sibbesdotter,

f. 1662, d. 1742. G. m. Pehr Jonasson i Ugnabygden, f. 1654, d. 1741.

Abraham,

soldat för gården i Karl XII:s här, d. 1763. G. m. Ingeborg Månsdotter, f. 1694, d. 1752.

Jonas Wieselgren,

prost och khde i Lenhofda,

f. 1724, d. 1795. G. m. Sophia Wiesel, f. 1732, d. 1799. Efter-lemnade tre döttrar.

Hildegard i Spånhult,

g. m. Sven Olofsson; egde Spånhult Norregården 1719—1752.

Olof. Märta i Spånhult, g. m. Ingemar Pehrsson

f. 1708, d. 1787. d.ä.,f. 1713^.1789.

Märta i Spånhult,

f. 1745, d. 1792. G. m. Ingemar Pehrsson d. y., f. 1742, d. 1806.

Eskil Wieselgren,

f. 1763, fil. kandidat, d. ogift 1792.

Simon i Ryd

i Vestra Thorsås s:n, lefde i slutet af 1600-talet. G. m. Ingierd, dotter af bonden Måns Jonsson i Stockhyltan.

Anders Simonsson i Kull,

f. 1700, d. 1782. G. 1:0 med Carin, 2:0 med Ingierd.

Jon i Tubbamåla,

f. 1733, d. 1799. G. m. Hildegard Åkesdotter, f. 1739, d. 1802.

Elin i Spånhult, gift 1797 med jonas( Jonsson,

f. 1779, d. 1841. f. 1765, d. 1849-

Peter Wieselgren,

f. 1800, d. 1877.efter eget och grannarnas slakt, han snickrade bohag åt vänner och grannar, han räknade i hufvudet fortare än jag på taflan, han visste att ur furstubbarna taga tjära och bränna beck, att sända till Halmstad. Han hade som ogift inredt Blädinge och Vislanda * kyrkor samt Biskopsbygg-ningen i Vexiö, det senare som den andre, näst mästaren, hvilken sällan var tillstädes. Därunder hade han, som nyss nämndes, fått skifta mycket tal med biskop Wallqvist, hvilkens »fritänkeri» han ej tyckte om, såsom det yttrade sig i omdömen eller handlingar — däribland bortresande till middagar hos herrskaper, då det ringde samman i domkyrkan o. d. — men hans snille och raskhet hänförde den unge mannen. Denne var dock själf fritänkare i sin svärfars ögon, som med all sin kristliga fromhet likväl iakttog äldre vidskepelser, hvilka min far ändtligen utrotade på gården. Dock var ej utan, att han fruktade det de makter, han föraktat, voro till och verkade att hans första ladugård dog ut, ja, att, när han den 27 juni 1797 återvände från Vexiö med brudegåfvorna, åtskilliga järtecken visade sig midt på ljusa dagen, hvilka han aldrig trodde sig kunna förklara. Han skämtade dock helst däröfver. Nästan alltid glad och därjämte kvick var han vanligen »krokig i orden», rik på ordlekar, hvari han sällan blef sin mästare, prosten E. P. Hyltenius, svaret skyldig. De kunde vara tillsammans flera timmar, utan att tala i andra ord: allt oskyldigt och mycket lustigt. Hemma kunde han vara grofkornigare, hvilket ofta bekymrade min fromma mor. Först som fjärdingsman 1808 lär han smakat brännvin. Blott då 2 soldater kommo hem från det intagna Norge, sågs han i glädjen dricka mer än han tålte. Sedermera blef han den absoluta nykterhetens pelare i ort ocli släkt. I Guds hus lemnade han nästan aldrig sin plats tom, och hemma i sitt hus läste han biblen gärna med hög röst. Ofta sjöngs en aftonpsalm af honom; alltid en morgonpsalm af mor. Hvaije lördags afton kl. 6 om vintern och omkring en timme före den tid arbetet annars afbröts, städadesstugan, där baraen om sommaren strödde blomster på golfvet, hvarefter allt måste blifva stilla. Då lästes evangeli-bokens lektier för följande dagen, hvarefter aftonbön förrättades, som slöts med en skön psalmsång af min mor, hvari alla instämde. Ingendera hördes någonsin svärja. Mor missbrukade aldrig Guds namn och sade vördsamt: I skullen intet säga så, när far gjorde det. — Hon, såsom 15 år yngre, sade aldrig du till sin man. — Funnos kort å hyllan i drängens vrå, så kastades de på elden af mor, och far biföll. Ej gärna såg mor en dans, ej ens af barn, och ungdom kom därför ej dit till lek. Om de blott voro hemma till kvällsvarden, låtsade far sig ej veta om, att barnen och tjänarna dansade hos grannen, och om mor klagade däröfver, svarade han blott undfallande. Han var ytterst mån att ej göra henne emot, och hon var mycket angelägen att ej göra honom ledsen, fast hon i sin öfver-drifna känslighet ofta så gjorde.

Jag har velat teckna er farfar och farmor med dessa få drag. Ännu som 83-årig är farfar samme ovanligt älskvärde, glade och snillrike gubbe med fromheten i hjärtat, fastän man på hans läppar och i hans blickar ser löjet. Min äldste bror har yttrat, att han ej sett någon fullkomligare människa. Sedan något mera än 20 år tillbaka har märkts af mycket, att Guds ord gjort ett djupare intryck än förr på hans hjärta. Från samma tid har ock min mors andliga insikt visat sig klarare, utan att hon dock påverkats af de väckelser, hvilka då förekommo i Småland med särskild riktning mot vissa yttre ting, såsom klädedräktens form och färg m. m. Endast hennes varma gudsfruktan räddade henne från förtviflan, när hennes yngste son, Ingemar, drunknade. Hon hade under jultiden 1835 skickat honom, snart nittonårig, att besöka en sin syster; under hans väg öfver en frusen sjö brast isen; hon väcktes en natt för att se honom inburen död. Pröfningen var svår. Efter den dagen grät hon nästan jämt; men sorgen mildradesgenom kristendomens underbara kraft, så att det ofta var skönt att höra hennes dufvoklagan.

Hennes far, min gamle morfar, var ock en på allvar gudfruktig man. Han hade tagit intryck af Elfvings märkligt anderika predikningar och hade efter hemmanets afträdande valt »Marias del». När han satt och läste sin bibel eller sjöng sin psalm hade han gärna mig på sitt knä. I hans kammare hängde året om julbonaden uppe, föreställande scener ur bibliska historien, som han tidigt för mig förklarade. Han dog då jag var 5 år och 4 månader och detta ögonblick rörde mig djupt.

Barndomsminnen.

Före skoltiden.

Från 1803 den 28 mars är mitt första minne. Jag var då 2¹/₂ år. Klart står inprägladt, huru en min lilla syster, som i 8 dar förträngt mig ur modersknät, liggande i sin kista utburits och ställts på en stol utanför husets dörr, medan de sjöngo utfärdspsalmen, hvarefter morbror Sven tog kistan på axeln och bar bort henne, och huru jag inkommen åter togs med huldhet emot i modersfamnen. Mor har berättat, att jag med min tacksamhet för det återvunna knät mycket tröstade henne i hennes sorg. Jag minnes ock det rum, där syster Märta stod lik. Då nästa syskon begrofs den 12 Mars 1805 var sedan våren 1804 hela gården ombyggd med olika ställning för husen, den förra likkammaren ej mera till m. m., hvaraf är klart, att det förra minnet måste vara från sagda dag i Mars 1803, då jag var 2¹/₂ år. Däremot törs jag knappt själf tro, att jag har ett minne från slutet af Sept. 1802, då en person enligt socknens dödbok dött, hvilken jag tidigt tyckte mig minnas ha legat hvitklädd i sin säng. Det är farligt att skildra sig som felix memoriæ, emedan man så ofta fått anledning tillsätta: exspectans judicium.

1805 i oktober begrofs prosten Nils Wieselqvist. Jag följde mina föräldrar till kyrkan, men då de fingo tillsägelse att, såsom af ålder brukats, jämte den öfrigaSPÅNHULT.Ugnabygdssläkten gå bland de sörjande i processionen, och jag då blef ensam, gick jag den ena torntrappan upp efter den andra och kom till klockorna i Vislanda kyrktorn. Klef så upp i östra torngluggen, hvarifrån jag »kafvade» mig fram på kyrktaks-»kammen», tills jag kommit långt ut på densamma. Jag tyckte, att taket gick ner i det gröna och tänkte att åka dit ner. Men då jag såg på mina nya byxor, hejdade jag mig af fruktan för de bannor, jag skulle få, om de smutsades. Då skulle en dräng — skomakaren Sven, som sedan dog af näsblod — stänga luckorna och fick se mig. Gick så långt ut han kunde, hållande sig i luck-kroken, och böjde sig utåt, då han med nöd räckte mig och förde mig in.

Ofta räddades jag så genom Guds försyn ur uppenbara lifsfaror. Min far trodde på denna försyn nästan för djärft. Själf var han till ytterlighet orädd för faror. Då han gick mot sitt 60:e år, skulle en ny spira uppsättas på Vislanda kyrktorn. Den hade kommit från snickaren, men ingen medföljde att uppsätta den, och ingen i församlingen dristade. Då steg gubben upp och gjorde det, utan att finna svårare att stå 30 alnar högt upp än på marken. Min mor, som ovetande om anledningen fick se honom träda upp ur »kuren», hade nära svimmat af förskräckelse.

Då far försvarade min oförvägenhet, när den af andra klandrades, och försäkrade, att den orädde har de minsta farorna, så stärktes jag i min lust att gunga i de högsta furutopparna och från taken se mot Vexiö domkyrka eller andra märkliga synföremål. Rädsla blef mig emellertid i nästan alla hänseenden en obekant känsla.

Aga fick jag blott 2 gånger af min far och säkerligen ingen gång af min mor; aldrig af någon bland mina många enskilda eller offentliga lärare, ehuru tiden var barnpiskeriets gyllene tid. Den ena gången var det för af mor öfverklagad olydnad, ehuru hon, då följden blef så allvarlig, själf började gråta. Den andra gången (d. 28 okt. 1809)därför, att jag ville hugga stora stockar i stället för små till ved och därvid kifvade mot min bror. Detta ansåg jag för en sådan märkelsedag, att jag den 28 okt. flera år i rad, Simonis och Judae dag, var ytterst nedslagen och ångerfull öfver att jag bedröfvade min gode far. Den dagen var jag ej sedermera någonsin i föräldrahemmet, men när jag samma dag 1817 eller 1818 öfverfölls i Ousby på landsvägen af en full bonde, som ville slå mina disciplar, dem jag borde skydda, så rann dagens dunkla minne åter upp, och jag ansåg dess motgång som Guds straff.

1806, då min morfar dött vid kyndelsmässan, gick jag redan ensam till kyrkan, nära en mil. Kommissionslandt-mätaren J. Löfqvists far, min faders kusin, bjöd mig åka i sin släda, men jag svarade: jag vill gå, så kommer jag så fort jag vill, hvilket sedan ofta upprepades såsom ett prof på min kärlek till själfstyrelse. Likprocessionens långsamhet hade plågat mig. Under flitiga besök vid Vis-landa, 5/6 mil från Spånhult, Blädinge, 1 mil från Spån-hult, Hjortsberga, omkr. 11j2 mil, Ryssby, c: a 2 mil, och Skatelöf, omkr. 2 mil, hvilka kyrkor jag alla besökt, förrän jag vid 11 år kom i skolan, än följande den ena grannen, än den andra, alltid för att höra än bättre präster än jag hört förut, kanske ock af begär att se hvad jag ej förut sett, alltid följd af min förträfflige bror Måns, hvilkens förstånd mognade ovanligt tidigt, inhämtade jag ej blott kunskap och något intryck af den kunskapen; utan lusten att också själf få predika om det kära Gudsordet bl ef allt starkare och började att väcka bekymmer hos mor, som fruktade att så förlora mig ur ögonsikte. Komministern i Blädinge J. Malmberg var dock den, hvilken jag fann predika förträffligast. Psalmsång och mässning gjorde djupt intryck på mig. Afsjungandet af psalmen Min själ ock sinne låt Gud råda etc., därvid jag i Blädinge kyrka 1807 eller 1808, då landtvärnisterne ännu ej utgått, stod jämte Samuel Pettersson i Espetuna, som hade en ovanligt skön röst, gjorde på mig ett outplånligt intryck. Hemmaläste jag genom bibeln, under det jag vaggade syster Hildegard 1808 och fick s. å. Kolmodins Dufvoröst och Qvirs-felts Örtagårds Sällskap, då jag var med min far vid Eneryda marknad, där då en skomakare, som far nyss förut bedt komma till oss, blef ihjälslagen. Kommo så landtvärni-sterna tillbaka, dödligt sjuka. Tvänne, som tjänat hos min far som drängar, besökte jag, då prästen gaf dem H. H. Nattvard. Hos den ene talade Malmberg öfver 1 Mos. 12: 1. Fadern hade nyss berättat, huru han funnit sin son döende och en sergeant Tengelins fostersson — Ingemar Persson, syster Stinas svärfar — redan som död till begrafning undanlagd. Dessa skildringar verkade på mig ända till kroppsligt lidande. Stor borgerlig nöd sätter folket i en slags exaltation, och jag minnes flera dylika ögonblick den tiden i min faders hus. En söndag hörde jag uppläsas, att alla socknens soldater, utom Dufva, Qvick och Sparf, stupat eller blifvit fångna. Än anmärkte man, att ett jordskalf, som tydligen iakttagits, varit en följd af skjutandet, då danska flottan togs och Köpenhamn bombarderades af engelsmännen, än spridde sig rödsoten förfärligt, än »knäpptes skallen» i fars hage efter en mängd tjufvar, särdeles inhemska, som gifvit sig ut, under det en förolyckad engelsk besättning strök fram från Östersjökusten till Göteborg: allt upprörde mig och väckte mina själskrafter till verksamhet. Kanske bör jag berätta en liten tilldragelse under den där skalltiden efter människor, där min fintlighet tillvann mig fars beröm. Jag var ensam hemma med min lilla syster; de ofri ga voro i kyrkan. Plötsligen fick jag se några främmande hufvuden nalkas i en sädesåker, allt då och då lyftande sig upp för att se, om någonting af-styrkte att gå vidare. Då öppnade jag ett fönster och satte barnet där, som skrek häftigt. Själf öppnade jag alla dörrar och visade mig än i den ena, än i den andra, ropande och befallande. De där hufvudena syntes ej längre i åkern. Öfvertygelsen, att gården hade folk hemma, aflägsnade dem.

Min far hade aldrig haft nyckeln ur någon dörr ellerkista eller annat förvaringsställe och har i all sin tid blott med ett trädvred låst sin husdörr. Gingo alla bort, så lades nyckeln under gårdsstenen. Och han har aldrig mistat något. Det talar för hans tid och omgifning. Vid män-niskoskallandet kunde han ej förmås till något annat säker-hetssteg, än att en rödjeknif lades under sängen. Detta hans lugn utvecklade mod och lugn hos mig, oaktadt andras häpnad och vekare mod värmde min känsla.

Emellertid blef det två stora rörelsemedél, som förde mig ur barndomens sorglöshet till medvetande af min dubbla ställning både som kristen och svensk; och tidigt hade något, som kallas svärmeri, i bägge hänseendena kunnat anmärkas, utan att så vara för en psykolog. 1809 den 24 Nov. eller Kristogoni dag erfor jag något förut oförnummet. Jag gick utan vidare tanke och sopade den stora stugans golf, då en så stark rörelse öfverväldigade mig, att jag måste springa in i kammaren därjämte, där jag stängde dörren om mig och föll på knä, hvarefter en besynnerlig gåfva att tala ut i bönen till Gud mina hjärtans tankar blef mig gifven. Jag bad i synnerhet om förlåtelse för mina synder, därvid jag i barnslighet trodde mig kunna lofva Gud att aldrig mera bli stucken, hvilket fel samvetet mest förebrådde mig. Då blott mor och jag någon söndag voro hemma, förmådde hon mig någon gång att predika för sig, ehuru det troligen var först 1810 eller 1811.

1809 den 6 dec. fick jag börja skrifva hos nämndeman Jon Johansson, gift med min mors kusin. Han var kusin med prosten P. N. Wieslander, professor El. Fries svärfar. Så snart jag lärt sammanhängande skrifva, författade jag psalmer efter melodierna af Min själ och sinne &, och Af himmels höjd oss <5% som blefvo mor kära och därför blefvo många och långa. En hade begynnelsebokstäfver i verserna efter mitt namn: Peter Jonasson, således 13 verser. Den var skrifven före Mars 1811, då den visades för pastor Malmberg.

Min morfader var mig mycket kär i åminnelse. Hansberättelser om engeln som dikterade predikningar för Elf-ving, o. d., kommo mig ofta före i drömmarna. En gång före 1810, troligen kort efter min broder Åkes död den 24 Januari 1807, drömde jag att jag kom upp på »brobacken» i vårt gärde, där jag fick se en stege stå upp mot himlen. Jag klef uppåt och kom slutligen in i en oändlig rymd af mild klarhet, som jag antog vara himmelen. Då nalkades brödren Åkes ande mig, och jag kände hvad han tänkte och han erfor mina därpå svarande tankar, utan att jag såg något eller någondera af oss talade. Jag bad honom föra mig till morfar. Snart kände jag att morfar var där nära mig, jag bad honom föra mig till Gud. Då summo vi fram i ljusvågorna tills en ny klarhet mötte, i det en dörr flög upp, därvid jag såg Treenigheten som tre personer sitta vid ett bord, men där nära var en djup öppning nedåt till af grunden, h vårföre morfar drog sig tillbaka och jag vaknade. Barnets fantasi hade tydligen fått religiösa intryck, ehuru den dogmatiska kunskapen var klen.

Husförhören i Vislanda 5: te ro te stå i mitt minne som årshögtider. Då jag fyllde 3 år hölls det hos Nämndeman Jon Johansson i Fållen; jag var där och mins interieuren vid tillfället, men läste icke, om ej en bön. Fyraårig kunde jag dock hos Abrah. Jönsson (eller hans far) i Fållen läsa

innantill och uppläste Tio Guds bud med tillägget i den

lärobok jag följt af Christi »summa af lagen» ur minnet, hvarföre jag af prästen (E. P. Hyltenius) fick både penningar och socker. Jag minnes huru bord och säten då stodo i rummet och hvilka platser prästen och folket innehade. Femårig hos Anders i Fållen ställde jag mig vid »grundförhöret», då prästen gick fram och tillbaka tvärs öfver

rummet, bland den svarande ungdomen; men mins ej om jag svarade något. Sexårig var jag borta, ty far tyckte ej om den vikarien som skulle förrätta förhöret, C. W. Thel-lander, sedan själfspilling, under det Malmberg stod på

kaplansförslaget och ej fick tjänstgöra hemma. Då hölls förhöret hos »Lille Måns» i Lonshult Norregård. 1807var det på sergeantbostället, och då tror jag att jag redan kunde hela katekesen; åtminstone kunde jag en mängd psalmer. 1808 och 1809 voro förhören hos två bönder i Mellangärden. Jag minnes några prästens liknelser om arf- och verksynd från det ena. 1810 var förhöret hos Erik Smed i Södregård. Nu gaf jag på »grundfrågor» och frågor om Bibelböckerna och deras författare svar, som väckte kyrkoherde Hyltenii uppmärksamhet, så att han vid förhörets slut sade till min far: »den pilten vill jag förhöra hemma. Skicka honom till mig». Jag påminte min far följande veckan om denna bjudning, hvars betydelse vi bägge anade, men den väckte fars bekymmer, ty han hade ännu skuld till sina svågrar på sitt hemman, och mor grät hvar gång tanken väcktes att jag skulle komma från hemmet. Då rofskörden från »smetfällan» snart uppmätts, sade far till sina två söner: »Efter jag fått så god rofskörd i år, vill jag gifva prästen så många hästen kan bära. Fören »klöfvet» dit, »herar!» Snart ledde jag och min bror Måns dref en häst med en säck rofvor, lagd öfver klöfsadeln på hästen. Vi vandrade en mil och kommo till Hönetorp. Vi fördes in i salen, där bibelhistoriska stycken med franska och tyska inskrifter hängde på väggarna. Då kyrkoherden kom till oss, stod jag och såg på en tafla, där Josef och hans bröder voro föreställda i den stund han bekände sig vara deras broder. Den siste af de 11 knäböjande bröderna var af tagen som en liten gosse med barnsligare dräkt än de öfrige. Då kyrkoherden nu sade: Hvad tycker du om det där? så svarade jag: »Benjamin är för ung; han hade ju strax därpå sju söner att föra till Egypten». Kyrkoherden svarade därpå intet, utan började tala med andra om kronprins Carl Johan, som då (okt. 1810) anländt till Sverige och passerat förbi Oby. Husets dotter, sedermera prostinnan Caval-lius gaf oss piltar välfägnad och vi redo hem, en i sadeln, en på länden. Följande söndag öfverbevisade kyrkoherden min far att han var skyldig Gud att offra mig till studier, om han ock därför måste skuldsätta sitt hemman än mer. Far ref sigbak örat. Kyrkoherden påminte honom då, att flera af Spån-hultssläkten studerat, och Herren beredt dem väg, oaktadt deras föräldrar ej varit rikare än han. Far teg, då han hemkom; men om måndagen bekände han på mina frågor, hvad kyrkoherden sagt och att han lofvat, att jag skulle få komma till Hönetorp under veckan. Och Jon i Fållen, som lärt mig skrifva, hade redan gifvit mig Strelings latinska grammatika. Jag fick löfte att dagen efter gå till Hönetorp med grammatikan under armen. Klockan 3 på morgonen vaknade jag om tisdagen (i okt. 1810) och ville upp för att gå. Far drog på klocksträngen; den slog 3 och jag måste ligga vaken, plågad af längtan, ännu några timmar. Kl. 9 f. m. var jag en mil från hemmet i prästgården. Jag hade gått genom S. Vare skog, den gamla kyrkvägen, där hvar backe hade sin spökhistoria, men jag sprang ganska orädd öfver dem. Flera utsikter stå än kvar

i minnet just från den gången. Kyrkoherden hade dock sin husförhörslängd att fullända för mantalsskrifning och hann blott ge mig första och andra deklinationerna till läxa. Om aftonen bad han mig deklinera speculum efter scamnum. Allt detta var rimligtvis obegripligt för mig. Jag dömde mig oskicklig att studera och bad på tredje dagen att få gå hem. Då jag hemkom, lade jag grammatikan och tog yxan och såg hälst att ingen talade med mig om besöket i prästgården. Men fru Hyltenius och hennes dotter, sedan prostinnan Cavallius, hade hört förhöret och suckade öfver att man skulle behöfva sådana kunskaper för att bli präst; de begrepo ej själfva hvad det var jag bort begripa och ursäktade därför mig. Detta hade de yttrat för komministerns fru, kyrkoherdefruns kusin, alla tre antilatinska som Grundtvig själf. Fru Malmberg berättade om förhöret för sin man, som ej ogärna hörde en anmärkning om sin kyrkoherdes mindre insikter i lärda saker. En dag säger pastor J. Malmberg till min far: »Skicka din here till Espemoen. Intet skall man börja långt fram i grammatikan med en pojke».

Peter IVieselgren. 2Och i mars 1811 kom jag till Espemoen, en liten oas i en furuskog med vackra trädgårdar och lusthus och en lekiustig barnskara.

Det är nu tid att skildra bägge prästhusen.

Kyrkoherden, fil. kand. Er. P. Hyltenius var en i största fattigdom uppfödd komministerson från Gnosjö, hvars mor efter nådeårets slut inflyttat i en koja och som sedan gick ur modrens koja med så många brödkakor som en 10-årig gosse orkade bära, till Wexiö skola, där han svalt likasom vid Lunds akademi till den grad, att hans natur vant sig vid att lefva af mindre, än stundom det minsta barn förtär. Men han lefde till 82 års ålder, alltid frisk, alltid verksam, ett lefvande bevis på måttlighetens och nykterhetens goda följder. Han var en kraftfull ämbetsman och tystade en hel stormande sockenstämma, blott man märkte, att hans blick eldades och hans stämma höjdes. Han var bildad i Secrete-Utskottens tider och så ytterst hemligt höll han sitt pastorsarkiv, att hans måg och efterträdare aldrig sett i en husförhörslängd eller protokollsbok förrän den veckan, då den gamle dog. Jämt satt han vid sitt arbetsbord och noggrannare kan väl ej ett pastorsämbete skötas, än det sköttes af honom. Han extempo-rerade sina predikningar och antecknade blott till kapitel och vers de bibelspråk, han ville anföra, uppläsande dem sedan noggrannt ur minnet. Minst x/3 af predikan bestod af bibelspråk och deras citation. Då han lämnat predikantens eller ämbetsmannens förrättning och aftagit den stora ioo-lockiga peruken och den stora kaftanen med benknapparna, så hade han ock lämnat den förnäma hållningen och var glad och vänlig, kvickt skämtsam men med bevarad värdighet. Hans hustru »Lena Cajsa», biskop Heur-lins faster, var ett ideal af en god människa. Alla tyckte vi, att hon var mera ett legendens helgon, än en nutidens person. Och likväl var hon helgon efter aposteln Petri lära om »den fördolda människan i hjärtat utan vank med saktmodig och stilla ande». Lätt uppblossade den lifligeprosten vid enfaldiga åhörares motsägelser, särdeles då fråga var om fattigmedlen, när sexmännen voro i prästgården för att uppgöra om utdelningen för året. Församlingen hade prutat på anslag, pastorn ville öka kassan, sexmännen hjälpa dagens nöd. Men prästmor kunde då komma in och låtsa sig ha en angelägen fråga i tysthet i ett privatärende, men hviskade alltid så länge sin »käre far» i örat, tills han blef lugn och god. Hon älskades af alla som en moder och var en Dorcas, som väfde, spann och utdelade kläder och härbergerade gärna. Och Herren välsignade dock huset att det blef rikt, fast så fattigt i början.

Af denna prost Hyltenius har jag fått namnet Peter. Gudmodren sade vid mitt dop den 5 Okt. 1800, då han sporde efter barnets namn, Pehr, såsom föräldrame sagt, hvilka ville fägna far och svärfar med att uppkalla sin andre son efter dennes morfars fader och flere andra hedersgubbar med namnet Pehr i släkten, men gubben sade Peter, hvil-ket namn rann honom bättre i minnet, hälst han sjelf så hette och hade en son med samma namn. Man kallade mig där hemma alltid efter prästens utsago, då ju det namnet inskrifvits i dopboken; men när sedan rysshatet hos mig utvecklades till lika höjd som svenskheten och jag läste om zar Peter, men om Pehr Brahe och Pehr Banér etc., så ansåg jag Peter vara ett ryskt, men Pehr ett fornsvenskt uttal af apostelnamnet Petrus, hvarföre jag på frågan hvad mitt P. före W—n betydde, svarade Pehr, ofta filosoferande öfver hvilket namnuttal, som var rättast, det föräldrarne gifvit eller det som uppkom genom prästens misshörsel.

Johan Malmberg, socknens residerande kapellan, var nästan i allt en motsättning till kyrkoherden, oaktadt bägge voro hedersmän. M. hade 1793 vid jubelbalen i Lund spelat en roll och ansågs af många ha förebyggt ett uppror af studenter och borgare i Lund mot adeln. Han stod på förtrolig fot med krigspresidenten baron Cederström och hans grefvinna, den snillrika Charlotta Mörner på Oby, därHyltenius iakttog det stelaste ceremoniels höfligheter. Han talte fritt om alla, då H. talte om ingen, om ej såsom om denne varit närvarande. M. hade ej begrepp om hemligheter, föga om ordning i ett arkiv, men alla expeditioner voro dock riktiga, ehuru de sköttes i en blink, som en tillfällig och oviktig sak. H—ii secretesse har jag redan nämnt. En attests utfärdande skedde med samma högviktiga ämbetsmannamin, som en minister skrifver en not; det gick långsamt men väl. M. hade aldrig städadt i hvardagslag, men då högtid var ifråga, skedde allt nästan ståtligt. Hos H. fanns hvarken hvardagslag eller ståt. Der var jämt som en högtidsafton, sedan hvardagslaget upphört, men själfva högtiden ej begynt.

Hos Malmberg blef jag strax förklarad för husets informator, en rang som jag sedan i mer än 20 år på olika ställen behöll. Den första utöfningen af mitt kall bestod i att förhöra mamsell Ulla, som var ett år äldre än jag, en läxa i Hübners Bibliska historia, om Esther och Mardechai; och det lär jag, med min skäligen goda bibelkunskap, gjort bra. Sämre gick undervisningen för den 7-årige sonen Olof (sen fanjunkare vid Smålands husarer, död 1847), emedan han hellre lekte med sin informator, än läste under honom. Och pastorns föreläsningar för informatorn som lärjunge blefvo vanligen afbrutna, så att jag sedan vi lagt oss (far och son lågo i samma säng, informatorn på en soffa jämte bokhyllan) måste begagna tiden för att få svar på spörsmål. Men den goda pastorn låtsade sig snart sofva, ty han unnade mig sömnens förmån, »emedan man blott växte då man sof». Som en ny katekes utkommit, men ej ankommit, ville han jag skulle glömma den gamla för att sedan ej förvillas; med ett ord han var en liberal man och där lektes med besked. Detta var något nytt för mig, men emellertid flög tiden i galopp och den 5 Sept. 1811 ingick.

***

I skolan.

Några veckor förut hade mina föräldrar varit i Espemoen, och då uppgjordes att jag skulle sändas till skolan i Växiö till den stundande höstterminen. Far skulle ditföra mina rebus, men pastorn ville ditföra mig själf. Jag gick hem att taga farväl, men fann bäst att, sedan jag omtalt mitt ärende, smyga mig ut, utan att ge min mor anledning till de tårar, som jag visste det ögonblicket skulle kosta. Men hon förstod och bevakade mig, samt återkallade mig, då jag redan var ett stycke till vägs. Jag var så glad att hvar nerv spratt, och hon öfverhöljde mig med tårar. Men när hon började förmana mig i andaktsfull stämning, så fick hon mig stilla och jag tog djupt intryck af hennes bön och förbön.

Vid Blädinge sammanträffade min far och pastorn med sin skyddsling den 4 Sept. 1811, hvarefter vi åkte till Växiö. En ekorre sprang tvärs öfver vägen på Qvellebergs backe, men bägge gubbarne blott omtalade andra, som därvid skulle vän dt åter och logo däråt. Jämte skolhuset bodde konsistorie-pedellen, som upplät ett rum åt en äldre skolaris och två nu anländande. Den äldre var n. v. professorn i fysik Adam W. Ekelund, den nu ankomna sedermera kanslärssekreteraren och linguisten P. Håkansson, som efter 2 månaders läsning ditkommit från lien och plogen, ledsagad af en äldre bror, som ansåg sin yngre brors studielust för en galenskap, samt undertecknad. Rektor Iyundelius tillhörde Gallska organsystemets anhängare. Han examinerade grundligast min hufvudskål och fann där mycket, ehuru han blott tyst anförtrodde Malmberg sina upptäckter. Jag fick primatet bland de nye i skolans 4:de d. ä. sista klass intagne. I mitt betyg af kyrkoherden Hyltenius var namnet Wieselman föreslaget, ty gubben sade: »vi ha grenar och qvistar förut, men du skall bli en man». Men rektor och far ville hälst, att WieseIgren ansågs somsläktnamn och återupptogs. Hvad säger gubben? frågade Lundelius, då Malmberg gjorde ett annat förslag; och då min far upprepat att han tyckte såsom rektorn, skref rektorn mitt namn i boken. Det var den 5 Sept. 1811.

Pastorn och far reste och den 11-årige var allena, yf2 mil från sitt hem; här igenkände han blott en, — kometen, som visade sig det året. Men där låg en ljuf tröst i den bekantskapen. Då aftonen ingått, gick jag ofta att spatsera till S:t Sigfrids källa och såg då uppåt mot min gamle vän kometen. Allt annat var nytt, men himmelen såg lika ut öfver staden som öfver min faders hus. Kom så tåren i ögat; och då knäpptes lätt händerna samman och själen flög vida öfver kometen, och jag bad för mina kära hemmavarande, hvilka säkert också bådo för mig.

Jag flyttades i hvarje »flyttning» och genomgick Växiös

9 klasser på 9 år. Blott en enda gång fick jag min läxa om igen under den tiden och det var första terminen, 10-de budet i den då ankomna Lindblomska katekesen, en dag då där varit bud från hemmet. Lärarne voro mig alla be-vågna och kamraternas tillgifvenhet hade jag obruten ända till 1819, då min egen ändring i religiöst hänseende vann mig ifriga vänner eller ifri ga fiender; men det lade sig snart, så att jag äfven tåldes af dem, som ej sympatiserade med mig. Först vid akademien, där jag oförskräckt klandrade rummellifvet, fick jag ett förbund af fiender — något, som sedan lika litet kunnat dö som — »kungen i England».

Växiö skola var ännu i den tukt, den fått under biskop Wallqvist. Lundelius var ej lärd, men ett mönster för rektorer. Han hade en respekt med sig, som en kung i sitt hof och ej som en profoss i en arrest. Z. Lemchen var »kollega», d. v. s. lärare i den klass där jag var intagen: en spenslig och ytterst nervsvag ung man, som lätt vredgades och då slogs som en berserk. Jag ansåg för stor ära att aldrig ha retat honom eller fått af honom en bestraffande blick. En gång räddade jag med ett lyckligt infall min sidokamrat Josua Berglund från ettslag. Hvad hette staden? tillfråga-des B., då en bibelhistorisk läxa hördes upp. Han kunde ej svara. Jag dristade ej hviska, men då magistern lyfte riset, hvarmed en annan nyss agats, fruktade jag oråd för B. och nöp honom hvasst i låret, då han skrek aj. Nå! jag kunde väl tro du visste det, inföll magistern och B. begrep nu först min nypning och tackade för hjälpen.

1812 i Juni flyttades jag till tredje klassen, där N. D. Ezander var lärare, en af sin supning troligen litet förbryllad person, som väl en tid förut visat sig som ett snille, att döma af G. Scheutz autobiografi i Biogr. Lexikon. Nu återstod däraf föga annat, än att han brytande slentrianen införde en mängd nyheter, utan att någon lär reflekterat därpå. Då vi suttit en stund skulle vi upp för att hoppa kråka rundt om bänkarna i rummet, o. d. Om vårmorgnarna mötte vi vid hans hus och marscherade ut förbi Solberget, hvarefter vi exercerade som jägare, stundom äfven där hoppande kråka. Detta torde ha gagnat vår fysiska utveckling, men mycket själfsvåld utvecklades ock, ty läraren tog ej sin person i akt. Jag fästade mig dock vid Ezander och när han låg dödssjuk vakade jag frivilligt flere nätter hos honom, som då tämligen öfvergifvits af sina bröder in Baccho. Hans bibel, Molins edition, eröfrade jag på auktionen efter honom, hittills är den mitt vade-mecum. Vid bokauktioner köpte jag historiska skrifter så långt jag med »socknarna» kunde betala. Så fick jag mig ett bibliotek af gamla läroböcker af Voltemat, Hiibner, Salvius etc., hvilka jag i lofstunderna läste med förtjusning. Gyllings sammandrag af Nordbergs Carl XII:s historia föll så i min hand och utöfvade ett inflytande på mig, som i vissa hänseenden blifvit mig till hinders i min bildning. Carl XII blef mitt ideal. Efter Carl XII ej ville tala fransyska, så ville jag aldrig lära tala det, och då jag blef tvungen att någon gång hjälpa mig fram därmed, var jag nästan rädd att ha minskat min sanna svenskhet. Ty af denna var mig Carl XII det högsta uttryck. Då jag rätt fattat Kung Carl som idealet, blef mig zar Peter en Ariman,och snart lät mitt eget dopnamn, såsom redan är nämndt, som ett skällsord, fulare än Barbara och Necken. Så är barnet lätt öppet för fördomar och bör därför motstå intryck, som ej ha sin grund i en sanning. 1813 flyttades jag till magister, numera teol. doktor A. Hagelbergs klass. Denne man var den utmärktaste af mina lärare i Växiö. På det året lärde jag latinska grammatiken, så att jag väl därefter knappt skref ett grammatikalfel. Och han eldade oss så till läsningen af Sjögren, att jag lärde boken »från pärm till pärm» ur minnet. Man »skällde» mig för professor, och magistern häjdade min läslust. Vid läsårets slut fingo alla gossarne ingifva förslag till flyttningskatalog. Mig hade man ställt först i alla förslagen, och jag fick också första rummet vid flyttningen utan någons afund.

1814 kom jag åter till L. Lemchen, som nu var förste kollega.

På min utveckling inflöt vid denna tid ganska mycket, att v. teol. lektorn magister C. F. Cavallius kom från Vi-singsö som komminister i Blädinge den 1 maj 1814 efter Malmberg, som fått Igelösa pastorat vid Lund. Cavallius var en man af verklig bildning och en vetenskaplig anda, och hade tagit sitt laudatur i pastoralexamen. Han var botanist och medlem i en botanisk förening, utbredd bland stiftets clerus, som kände hvilka sällsyntare blommor en hvar ägde och delade nya upptäckter till dem, som man kände vara däraf i saknad. Med stort förtroende af föräldrar i Göteborg och Jönköping hade han med sig söner

af lagman Lothigius, samt af köpmännen Rydin och Melin samt en brorson af d:r Lundström i Gefle. Jag blef underlärare i pensionen. Pastorn läste om morgonen lefvande

språk för mig och gick sedan ut att se på sina arbetare

och odlare, då jag tämligen godt dref skolan, ehuru Lundström, son af en possessionat, var längre och troligen äldre än jag. Här lärde jag botanisera och kom in i cyklen. I

10 år var jag sedan flitig excursor, som genomströfvade flera sträckor i 4 län och samlade öfver 1,000 species, som jag själf examinerat. Genom bekantskapen med Hesslén,Rydin och Joh. Forsander lifvades jag mycket, men mest då jag 1816 sporde Fries i staden Växiö, dit jag mera sprang än gick från Hullviksberg vid Åsnen. Jag var så hänförd af Elias Fries, att han var mig större än själfve Esaias Tegnér, om hvilkens poetiska storhet och tal vid jubelfesten jag snart i Ad. Schrewelius fick en liflig korrespondent. Då E. Fries bjöd mig att följa sig på en excur-sion till Solberget och där lärde mig rosornas nya indelning, bl ef jag alldeles betagen och fruktade nästan att dö af förtjusning, men jag kom dock till mitt yttre medvetande, så snart vi hunnit sätta oss på berget, och han talade så vänligt som en annan människa. Det är sannolikt att, om Löberöds arkiv ej varit, genom hvilket jag rycktes från Fries och botaniken, så hade jag ej behöft att höra namnet renegat af den vännen, och möjligen hade någon mossa eller svamp, som nu upptäckts af andra, då blifvit upptäckt af mig, kanske något mögels specialnamn varit Wieselgrenii.

Lemchens vän, en magister Boman, dog troligen om hösten 1814. Detta rörde honom djupt, och han började tala till oss lärjungar om ett lif uti Gud, af högre och ädlare art än världslifvet. Han var mer än en gång djupt skakad, och han skakade mig, som kände, att min barndoms fromhet till hufvudsaklig del försvunnit. Under den föregående tiden hade intet ord gått öfver lärarnes läppar, som hade afseende på lefvande kristendom. Man hörde upp katekesläxorna utan både tillämpning och förklaring, om ej sådan rörde sig kring något ords betydelse i vårt språk.

1815 inflyttades jag i nedre ringen af rektorsklassen, och konrektorn Engstrand erbjöd mig kondition hos en hans kusin i Fryeled, där jag af prosten J. Ljungberg anmodades att ock läsa för hans dotterson, n. v. med. d:r N. Ekwurtzel. Här blef jag införd hos major B. A. Ennes på Näsbyholm. Denne gamle krigare hade ej blott en botanisk trädgård, utan ock stora samlingar i antikviteter. Där såg man de lofvande unge männen J. G. Liljegren,E. M. Fries, J. Forsander, J. Karlsson, sedan fältprost, allesamman lifvade af vetenskapliga intressen. Här lade jag till mitt botaniska studium också ett antikvariskt. Att gå 3—4 mil för att afrita en i Bautil ej upptagen, eller till och med en där upptagen runsten och finna en blomma, hvarvid stod rar i Liljeblads eller Hoffbergs flora, ansågs för väl använd tid och möda. Som min principal pastor Ekwurtzel gärna såg dessa mina sträfvanden, blef jag en väldig ströfvare i Östbo, omkring Näsbyholm, Vernamo, Ed, Hörle, Fryeled och Hagshult. Jag började äfven samla och uppstoppa kvadrupeder af mindre volumer och afteck-nade stensättningar med mycken lust. Kring Växiö mätte jag efter egen invention, i följd af triangelsidors beräkningar, höjden af slottsruiner och lyckades lifva flera bland ungdomen att följa mig på mina excursioner. Bland dessa blef blott d:r Ljungstedt, sedan Alex. Lindbloms lärare, naturforskare på allvar. Adolf Schrewelius, af hvilken jag hoppades mest, dog ännu en yngling. Då min gamle lärare Ezander märkte, att många följde mig på mina utvandringar, kom han med hela sin klass, då varande »räkneklas-sen» och jag lärde flera att examinera fanerogamer, men han befallde alla att till examen ha herbarier att framvisa. De inbundo böcker in 4:0, klistrade blomster och frågade namn, stående alla, då biskopen baron Ludv. Mörner inkom i examen, med sina herbarier i hand. Han besåg dem välvilligt. Hvarken han eller magistern eller gossarna torde dock känt en enda blommas namn, då den sågs på fältet, utom Jonas Lindqvist, som vid det notvarpet vanns och sedan gick ej ringa framåt. Han blef underlärare vid Sjö-grenska fattigskolan, sedan landtmätare och sist possessionat. 1816 uppflyttades jag i rektorsringen, näst Notarius Scholse, min vän Ljungstedt, den ende, som »flyttades förbi» mig under studie-tiden. Men han hade sångröst och skulle upptaga psalmerna.

Jag fick nu en »kondition» i min hemort hos fanjunkaren Sandvall på Hullviksberg vid Åsnen midt iblandantikviteter och blommor. Doktor Agrell, församlingens pastor, älskade botaniken. En principalens svåger, annars försupen landtvärnsfändrik Ol. Boring, hade Iduna, och mina antikvariska studier fingo efter bekantskapen med den tidskriften en högre betydelse. Jag hade dock förut 1813 eller 14 börjat samla till en ny Smålands beskrifning, utskrifvande anteckningar ur anträffade gamla kyrkoböcker, därtill jag lade hvad jag hört som folksägen.

Barndomsminnen.

Före skoltiden.

I skolan.

Gymnasieminnen.

1817 uppflyttades på gymnasium en Circulus, som fick under hela gymnasiitiden mycken berömmelse för stadga, flit och kunskaper. Den första bänken var: Ljungstedt, död som provinsialläkare i Kristianstad och med. doktor, P. W—n, P. Dahlstedt, död som lektor i latinska litteraturen i Stockholm, H. S. Åkerberg, rektor scholæ i Helsingborg, sedan kyrkoherde i Qvistofta, N. Sjöstedt (sedan Sjöholm), kyrkoherde i Danviken vid Stockholm, sedan i Ronneby,Död 1848. C. Björkman, den enda af första »bänken», som stannat inom stiftet, där han är en utmärkt präst och responderat vid ett prästmöte på hedrande sättDöd som kyrkoherde i Stenbrohult.; Sv. Alander, död som ung magister. På andra bänken sutto G. M. Arell, som dog såsom byråchef i kungl. justit. expeditionen; Joh. Dahl, med. doktor och läkare i Stockholm; C. W. Rohde, grekisk och latinsk adjunkt i Lund, med stora undervisningsgåfvor, sedan prost och kyrkoherde i Efveröd, Lunds stift; F. Ekström,Död som kyrkoherde i Åsheda (?). J. G. Hultgren,Död som komminister. P. G. SlettengrenDöd 1864 som komminister i Skärstad. och N. Ekbom, alla aktningsvärda prästmän i Växiö stift.

Jag fäster uppmärksamhet på kamraterna, ty fick jag någon betydelse som gymnasist, så var det genom tillfälligheten af utmärkta kamrater. Dock, det var ej tillfällighet, utan en följd af Hagelbergs flyttning 1814, om man ej vill kalla den kamraters egen, hvarigenom de flitigasteutpekade hvarandra och fingo sällskap. Där var ej mer än en ibland oss som kände sig liksom främmande. Men han förhöll sig vänligt emot oss.

Lektorerna vid min uppflyttning och under mitt kvardröjande i 3 år på gymnasium voro följande: d:r P. Nordstedt läste ej längre; men jag blef känd af honom på följande sätt. Han hade ett prebende pastorat Vederslöf, där gymnasiiadjunkten L. D. Theolander var medhjälpare som predikant, men fick en dag ett förhinder in på kyrkresans timme. Man försökte förgäfves få en annan präst och måste befalla lärjungen, om hvilken man hört, att han predikat utan koncept, att följa lektorn, hvilken väl trodde sig om att göra altartjänst, men ej att predika. Gubben satte mig bredvid sig i en liten vagn; under färden rökte han starkt. Jag blef däraf sjuk och fick uppkastningar, där jag stod bakom sakristian, tills predikstolsversen upptogs. Dödsblek började jag, och nu först såg doktorn, att jag var sjuk. Men han fann behag i min predikan och gaf mig många goda ord och uppmuntringar. Han var måg hos Carl v. Linnés bror. Den store naturforskarens brorsdotter hade sitt hus i samma stil som hennes far och farfar haft sina hus. Man åt på långa trätallrikar, men gumman nickade så vänligt i sin »dusamell», då en gäst åt med smak. Då Nordstedt fått nordstjärnan, skulle han göra kalas vid dubbningen. Biskop Mörner sade till värdinnan: »Doktorinnan har gjort sig mycket besvär.» »Ack, hr baron och biskop», invände gumman, »tala ej om besväret, men — kostnaden!» suckade hon helt naivt. L. Theolander läste i stället för lektor Nordstedt. Lärd i teologi, var han dock olärd i pedagogi eller konsten att regera gossar. Vi, som hade litet bättre förstånd, ville tvinga »Jocke» Wigstrand att ej härmande gå bakefter Theolander, och vi till och med hotade honom, men förgäfves. Han bestod oss komedien gratis. Dock den, som ville lära något, var i tillfälle därtill. Symbola ecclesiæ Veteris lärdes utantill på grekiska. Vi läste Morus, men jag kallade det neologiska ordslamretMorologi, hvaråt lärare logo, utan att vi därför fingo en bättre auktor.

Elias Heurlin var lektor i matematik, numera en skugga af sitt fuimus Troes. Det var till stor skada för undervisningen i en så angelägen vetenskap. Gubben drack nu väl gärna och satt hellre hos Per Nicl. Wieslander, »Dom-Capellanen», än hos Euclides. Dock glimmade det gamla snillet understundom fram. Jag fick högsta betyget i hans vetenskap, då jag bortgick till akademien, mera för några kvicka svar än grundliga insikter. Någon gång förestods lektionen af magister A. G. Ahlstrand> som ej var jämn-förlig med Heurlin i snille, men nu gagnade oss mera, hälst han genom sitt aktningsbjudande uppträdande vann allmän uppmärksamhet på sina demonstrationer.

Sam. Elmgren var en »liten vante», för att tala Öd-manns språk. Den lilla figuren, det i proportion långa anletet, det egna än långdragna, än framstörtande uttalet springandet utmed väggarna jämte gatorna med en liten lutning på hufvudet o. d. var ej ägnadt att inge respekt. Och likväl hade han den. Det var en kraft af hans vetenskaplighet, som äfven ynglingar förstodo uppskatta. Men vi stötte oss mycket på hans ej dolda, om ock just ej ofta framhållna gyckel med religiösa föreställningar, hvarpå jag inga prof vill meddela. Han var däri så oförsiktig, att min vän Rodhe samma dag han första gången framtagits till nattvarden, måste springa från bordet, i anledning af den konversation den lille lärde värden förde med domprostens adjunkt Granstrand, hvilken utdelat nattvarden. Om tidsanden själf friar mina barn från slika lidanden, så må de veta, att det ej alltid så varit. Elmgren var mån att vidga våra kunskaper, utom hvad lag kräfde af både honom och oss. Han lofvade mig undervisning i engelska, och jag blef kvar en sommar i staden för att begagna anbudet. Ihop med en Harmens, statssekreteraren Arnells svåger, läste och skref jag engelska, som blef mig nödigt att känna, då jag skulle mottaga en läijunge från Västindien. Jagbeklagade Elmgrens lättsinne i infall, som sedan försvann, men har stora förbindelser till denne lärare, ehuru han lade sig mindre vinn om att uppdrifva mina historiska än vittra studier. Han var dock lektor i historien och säkert lärd däri.

J. L. Wickelgren blef lärare i latin efter A. H. Collin. Wickelgren skref vacker latinsk vers och öfversatte Cicero och Virgilius med en utmärkt insikt i latinska språket, en antaglig i modersmålet, men han var för de mindre förståndige redan från början ett gyckelämne. Jocke Wig-strand excellerade i att härma »kaninen», såsom gubben kallades för en hvitluddig kappa och sina sänkningar och framskjutningar af hufvudet. Hvad vi lärt af Hagelberg i andra klassen förökades dock något.

Christopher Isak Heurlin uppkom nu från Lund, en af de privilegierade dödlige som veta allt, utan att kanske ha genomläst någon enda bok med allvar eller grundlighet. Dock lär han läst före sin promotion med ifver. Nu först såg jag ett snille af en högre ordning och hänfördes af hans flytande talegåfva, ehuru det han sade ofta väckte min motsägelse. Detta kände han sig mäktig att tåla och uppmanade mig ofta att fritt yttra min öfvertygelse, då han fritt filosoferade. »Kan en filosof tro bibeln?» frågade han en gång, sedan jag blifvit känd för religiöst allvar, mer än vanligt hos ynglingar. Jag svarade: »Kommer an på om filosofen druckit af filosofiens fradga eller druckit bägaren i botten, ty Voltaire själf.har ju sagt, att Guds bild är där.» Detta misshagade honom ej, och när jag 1818 var dödssjuk i nervfeber, var ingen af alla mina lärare flitigare vid min sjuksäng än han. Ingen af lärarne hade heller större respekt med sig än han, oaktadt vi väl märkte, att pojken ännu var kvar i honom. I följd af denna respekt lärde vi Fremlings kollegier, som han omarbetat och dikterade för oss, äfven då vi ej ännu begrepo dem.

J. Blomstrand, lektor i grekiska, var föga skicklig som lärare, men så vördnadsvärd som människa, att ingen älskades högre än han. Vi lärde litet i Xenophon, menvi lärde akta en redlig man. Han och J. L. Wickelgren hade varit sinnessvaga och voro vulkaner, som brunnit ut Wickelgren blef rubbad, då en angifvelse ingick till kanslern öfver Lunds akademi, grefve L. v. Engeström (i hvars bibliotek jag sett anklagelsen), att Wickelgren, då han förestod professionen i latinet, själf skref krian åt en, som skulle undergå examen stili. Blomstrand rubbades af ungdomskärlek till en borgardotter i Växiö. En ännu större stelhet utmärkte Blomstrand än Wickelgren.

y. L. Dufva var gymnasiiadjunkt, en under den tiden ännu något sinnessvag person, som tillika var bibliotekarie. Då han satt sig på stolen vid bordet i biblioteket, hvarken hörde eller såg han något. Man gick själf och nedtog hvad man ville låna och visade det för honom med en fråga, hvarvid han nickade utan att säga något. Jag var ofta där uppe; och då jag ju insåg, att det där ut-låningssättet ej ginge an, lät jag dem skrifva reverser och gjorde mig så till v. bibliotekarie af ren välvilja för biblioteket. Och detta fortfor utan någons anmärkning. Vid inventeringen yttrade han helt öppet, att man kunde fråga gymnasisten Wieselgren, som kunde lämna besked. Själf kände han ingenting. Han skulle föreläsa botanik, men kände ej de första bokstäfverna i denna vetenskap. Jag skulle gå upp en timme före lektionen på hans rum, då vi genomgingo det, som sedan skulle offentligen föreläsas. Men aldrig hann den lärde magistern att lära sig pensum, så att han dristade fråga någon annan än mig och slutligen Ljungstedt en blommas namn. I en examen passade det ej att blott fråga oss. Då blef Hottonia palustris examinerad till Androsace Septentrionalis. Domprost Lamér var den ende, som begrep misstaget. Detta i Linnés fädernesland och födelseort. Argus-Johansson förklarade en gång för mig, att blott 3 i Sverige hade förstått Höijer, nämligen Södermark, Dufva och han själf; den förstnämnde en adjunkt i grekiska i Uppsala, som skar halsen af sig, Dufva, som sedan länge var galen, och — Johansson ipsissimus.Jag sade då leende: qvi non cognoscitur ex se, cognoscitur ex sociis, och han log också. — P. M. Palmberg kom slutligen att förestå Dufvas kall.

Under min gymnasiitid fortgingo mina botaniska och antikvariska studier och tillkommo de vittra. På gymnasii-biblioteket fick jag tillgång till klassiska skolans poeter från nyare tider; hos privata träffades nyare af romantiska skolor. Härvid bidrog en ny »kondition» ej ringa.

Som informator åtnjöt jag stort förtroende hos rektor Lundelius; han intog en äldre bondgosse från Ljuder, P. Linnér, blott med villkor att jag ville läsa för honom, och före terminens slut var han den snällaste i sin klass. Detta ökade rektors förtroende för mig. En tid hade jag som gymnasist öfver 20 privatister, och hade i Växiö varit lärare för tillsammans 51 skolgossar. Min vana vid undervisning vållade ock, att, då d:r Collin i Ousby begärde en informator för sin hustrus brorsöner, födda på Barthélémy, n, v. landssekreteraren i Örebro J. F. Stenqvist och n. v. läns-notarien i Nyköping Er. Ulr. Stenqvist — riksdagsman 1853 och 1856 — samt sin egen son n. v. med. dr. P. H. Collin, så erbjöds mig denna kondition. Som jag varit kamrat med den förste, undanbad jag mig densamme, men åtog mig uppdraget för alla tre, då rektorn på skäl, som hedrade hans hjärta, bad mig därom. Jag kom till Skåne i Sept. 1817.

I min teckning af S. J. Collin i »Bidrag till Lunds stifts herdaminne» finnas åtskilliga upplysningar om hvad jag lärde i detta aktningsvärda hus. Först där kom jag till medvetande af den tids betydelse, hvari jag lefde. Jag läste med högsta ifver allt af värde, som kom i min väg, utan att ensidigt välja mig en skola. Än satt jag med Kloppstocks Messias på Solberget vid Växiö, än med Flo-rians Gonzalve de Cordova vid Ousby sjöstrand. Mac-pherssons Ossian lästes för mina disciplars far Stenqvist, f. d. konsul i Västindien, som ville lära mig bättre engelska, på det jag skulle kunna underhålla modersmålet hos den

Peter Wieselgren. 3yngre sonen, som dock hann glömma detsamma, innan jag hunnit lära det tillräckligt. Ossians sånger läste jag med särdeles nöje, men de gåfvo mig smak för upphöjning i stil utan hänseende till tankarna, och skulle skadat mig mera, om ej d:r Collin satt mig i handen sina mönster ur franska skolan. Genom min förkärlek för Homerus, som jag nu läste i Voss’ öfversättning, och Virgilius, som jag lärde mig med Adlerbeth vid sidan, då hjälp behöfdes, var det dock, som jag ej kunde tagas till fånga af Phos-phoros och Poetisk kalender, ehuru de voro mig kära, ej ens af Iduna, hvilken dock var mig kärast, så att Geijer och Tegnér voro för mig de största svenska skalderna, medan ännu »gammalt förståndigt folk» fruktade för dem, att de skulle »förvilla folket». Genom Tegnérs jubeltal 1817 fick jag »min plats i striden» bestämd; den stadgades genom hans epilog 1820. Jag ville som Tegnér hvarken fransk eller tysk, hvarken klassisk eller romantisk bildning, utan en vid bägges ledning bildad, men ur skandinavisk stam framgången, nationell poesi, hvars förklang jag fann i Gei-jers och Tegnérs sånger. Atterbom blef mig först rätt kär genom sitt försoningsförslag 1820. Och Franzén förblef mig lika stor, både då jag ensamt kände den gamla och då jag lärt känna den nya skolan. Jag läste sedan all vitterhet, jag kunde komma öfver och började anse för en stor skam, om jag hörde omtalas något poem, som jag ej läst i original eller öfversättning; började ock skrifva verser, som vunno bifall af de konstdomare, under hvilkas ögon de föllo, såsom d:r Collins, lektor Christopher Heurlins, för hvilken jag skref svenska krior, d:r A. Hagelbergs m. fl.

Ett afbrott skedde i mina vittra studier, hvilket dock blott sedan gaf dem ett djupare innehåll. I vår tid skulle man sagt, att jag blef »läsare» om våren 1819. Denna vändningspunkt i mitt lif bör jag utförligare belysa för mina barn, emedan den på min lefnad haft större inflytelse än alla andra händelser i mitt lif.

Min uppfostran i barndomen är redan skildrad, hvarafsynes, att Guds ord tidigt blef mig kärt. Under studierna i Växiö, där få om någon yngling ägde en bibel med sig och blott tillfälligtvis en lärare talade till lärjungens hjärta, blef jag allt mera afvand från det Gudomliga ordet och mötte ej sällan den gröfsta otro hos lekte och lärde. I Dec. 1815 måste jag höra komminister C. W. Thellander och komminister Ulrik Lönblad i ett prästhus tala, sedan de druckit om en stund vid bordet, sådana smädelser mot Kristus, under det »Brandtmajan», hvilken C. W. Th. medfört, var i rummet, att frun och dottern i huset gingo gråtande från bordet och Johan på Torget från Hvetlanda följde mig ut; vi lämnade huset utan att taga farväl. År

1816 i Dec. då jag jämte en länsman och en v. kronofogde var gäst hos en kronofogde, for hvars dotterson jag var informator, måste jag se den skändligaste lefnad, utan att kunna begifva mig därifrån förrän om morgonen. En lärare i ett lefvande språk, på professor Engelhardts förespråkan rekommenderad hos gymnasiiungdomen, sökte förföra till onaturliga laster. Inom medelklassen voro öppna anfall mot kristendomen ej ovanliga, och måste jag höra dylika af någon ståndsperson i hvarje ort där jag vistades. Den teologiska undervisningen först medelst Rosenmiillers lärobok, där bland annat stod, att Kristus var en så utmärkt man, att där till och med funnos sådane, som kallade honom Gud, sedan vid ledning af Morus och Sjögrens Explicatio Mori Foederis, i hvilken rationalisternas hugskott voro hopplockade till bedömande af den okunnige, kunde svårligen värna mot alla anfall på både tro och seder. Men det som är galenskap för världen kunde allena skydda. Knappt andra bland oss bevarades från fall i tidens laster, än de som fingo intryck af Guds ord till en grad, som kallades svärmeri. Man sade dock vanligast att en person blifvit — helig, hvilket ansågs som en den största fläck.

Den »omvändelse», jag hoppas att jag med Guds hjälp undergick redan i min ungdom, tillgick på följande sätt.

År 1814 skedde den stora uppenbara förändringen medpastor P. 1,. Sellergren, hvilken finnes tecknad i Biogr. lexikon. Han inverkade en likartad ändring hos flere unga prästmän, däribland tvänne som jag kände, kollega sch. J. Sandell, nu prost i Westra härad, och s. m. adj. I. Z. Hyllengren, nu prost och kyrkoherde i Lekaryd. Jag hörde dem mycket smädas såsom galningar och heliga, ord som nyttjades såsom liktydiga. I synnerhet var Christopher Heur-lin bitter mot den sednare. Heurlins kusin, en mamsell Wetterling, som var förlofvad med Hyllengren, slog upp med honom, säkerligen ej utan lektorns råd. Han framställde Hyllengren såsom så förvriden, att han sades hafva fördärfvat sitt klavér i tanke, att all tonkonst vore synd. Äfven jag fann detta tokigt, och då jag reste ut öfver påsken 1819 till mitt hem, där H. var pastorsadjunkt, ville jag nog-grannt studera hvad han nu blifvit såsom »helig», hvilket han ej var förut såsom »hederlig», och som man ej skulle kunna vara, utan att vara helig, något som jag ju hörde vara världen så vedervärdigt. Jag kom och såg honom bland personer, som ej smädades för helighet, annars förträffliga personer. I flera dagar observerade jag honom. Under detta var jag själf sysselsatt med att öfversätta på vers åtskilliga Schillers mindre poemer, hvilket han såg utan att vare sig klandra eller berömma. Åtskilliga svåra ögonblick mötte honom och jag fann honom visst sig lik, stilla, vänlig, ljuf; men jag märkte dock en förändring, som var till hans förmån, ett tålamod som han knappt kunnat äga förut, ty naturen har lagar, hvilka begränsa tålamodet. Allt klarare blef det mig, att han var mera lik Kristus, än både jag och andra, som jag kände; allt djupare kände jag, att jag själf borde så förändras. Snart försvunno för mig nattens sömn och dagens arbetslust. Jag återkom till Växiö och sökte »ensamheten», som min själs »dagliga bästa», enligt A. Rydelii ord. Detta blef för mig en tid af så egna förnimmelser, att jag ej rätt kan afteckna den. Där var i början en djup oro, men ej just närvaro af något lidande, utan fast hellre en frånvaro af frid, som dock bleflidande nog. Allt mera uppklarnade minnet af allt, hvilket samvetet kände såsom syndigt, och stundom blef jag därvid alldeles maktlös, så att, om jag nedfallit i bön, jag ej lätt mäktade uppresa mig. Dock tog min sorg ej karaktär af förtviflan och jag kunde så styra hvaije muskel, att ingen kunde märka hvad i mig var, utan min egen ande. Dock kunde alla se, att * något gick åt mig». Mina tvifvelsmål på den kristna uppenbarelsen, som då och då plågat mig, synnerligen efter det jag hört inkast, som vid hörandet likväl syntes mig orimliga, återkommo allt tätare, allt starkare, men allt det positiva, neologer och deister erbjudit i stället, föreföll mig dock alltför osammanhängande inom sig själft och otillfredsställande för mitt förstånd såväl som hjärta, för att jag skulle kunna tillägna mig det. Således då jag ej kunde kvarhålla den kristliga trons positioner, så hade jag alls intet. Då gick jag ut i min stora nöd på bärgen utanför Växiö och där bad jag om både ljus och frid af Jesus Kristus, som hulpit så många i samma nöd. Slutligen måste jag gå till collega sch. J. Sandell, hvilken jag förut plägat visa predikningar, dem jag skrifvit (t. ex. nyss före påsken, en som jag höll påskdagen i Vis-landa), och hvilken bemött mig vänligt, men ej förtroligt, hvilket gjorde att jag ej då närmare nalkades honom. Men af naturen tyst och sluten, var han i sin nuvarande ställning än mera fråndragen och meddelade sig föga till den, som svårligen kunde meddela sig själf. Ur hans fridfulla blick strömmade dock något ljus i min själ, fast hans ord voro få. Han bad mig följa sig, då han om aftnarna gick ut att spatsera och vi gingo då som bröderna på vägen till Emaus. Kristus vandrade visst med oss och nog var mitt hjärta brinnande i mig, då min medvandrare uttydde för mig skrifterna.

Denna tid var märklig i fråga om religiösa rörelser och väckelser. I den fallande Napoleon föll verkligen till en märklig del den franska utomkristliga religionsåsikten, som lifvat honom och hans tidehvarf. Därvid var som om ett » MeneMene Thekel Upharsin» skrifvits på hvaije vägg. Öfver-allt bleknade betydande personer, själfve segraren Alexander häpnade öfver, att en så stor makt kunde så hastigt försvinna, och man insåg att all jordisk storhet var en dimm-gestalt för ett ögonblick. Herren söker vid sådana tider hela släktet, om också få personer rätt kunna besinna den tid, hvari de sökte varda.

1814—17 var en sådan hemsökelsetid i Europa. Jubelfesten det sista året framkallade många röster i den Luthersk-evangeliska kyrkan af stor klarhet och kraft och den ena elden tände den andra. Många voro så förberedda, att blott en gnista erfordrades, förrän de ock togo eld.

Då jag gick så sluten och fråndragande mig alla, trängde sig allt flere kamrater närmast intill mig. Vi förstodo att samma rörelse genomträngde oss och snart yppade sig den ene efter den andre för mig. Alla erkände att inom dem vaknat högre andliga behof, än som tillfredsställdes af Gran strands predikningar och Christoffer Heurlins filosofiska föreläsningar. Snart slöt sig omkring mig en liten hop af medstuderande ynglingar, som sökte gemensam uppbyggelse, hvilken vi hemtade ur Nya Testamentet, mestadels p& gre-kiska, dels för att tillika lära något, dels för att ej bemärkas af andra för annat än sammanläsning för våra studier. Jag bad Sandell att få medtaga den ene efter den andre på spatserturerna, men han fruktade uppseende, om vi voro flere än 4 å 5 åt gången. En gång hade Dahlstedt gått krokig innanför stengärdet öster om biskopsgården en lång sträcka för att spionera ut, hvad som under våra vandringar talades. Vid det tillfället utvecklade Sandell läran om rätt-färdiggörelsen, särskildt exponerande Hollatii uppfattning.

Längre fram några ord om de s. k. »Nådehungrande», som själfva gärna behöllo det namnet, sedan de hört det på spe användas; men först några rader ur själfva anslut-ningsdokumentet.

Efter anförande af Jesu maning till sina lärjungar att icke under fasta förställa sina ansikten såsom skrymtareutan i stället smörja hufvudet och två ansiktet, på det deras fasta ej måtte synas för världen, följer i detta dokument uttalanden om de förbundnas rätt att i sitt lefverne uppträda ej såsom »världsföraktare* utan »med en ädel gladlynthet och anständig munterhet», därvid de dock alltid borde vara beredda att frimodigt bära Jesu smälek. De skulle alltid söka uttaga bjälken ur sitt eget öga, innan de började med granden i brödernas; de borde icke bekymra de svages samvete, icke döma, icke förtala, -hafva frid med alla, så mycket till dem stode, samt söka att gagna i allt hvad de kunde. För att icke bli kalla eller liknöjda ville de under sin samvaro i Växiö en timme hvarje morgon till gemensam uppbyggelse förrätta bön, därvid de borde göra en uppriktig tillämpning af det lästa på sina hjärtan, uppmuntra hvarandra att stå fasta i tron, påminna sig egna och med broderlig vänlighet hvarandras fel och afbedja dem hos den förbarmande. »Åfven», heter det vidare, »afsäga vi oss, ehuru hvar för sig, utan att betunga någon annans samvete, allt bruk af spirituösa drycker, som ej gagna hälsan och som kunna genom vanan bli fördärfliga». Jämväl »kortspel ibland bespottare», eder, dans, om de förutsågo att den kunde skada religiositeten, sådant tal, som icke höfdes, alla småaktigheter i karaktären ville de afstå ifrån. Korteligen: de förbundo sig till att taga sitt ok i ungdomen och vandra i Jesu fotspår, under hopp att han, som i dem begynt ett godt verk, ock måtte det fullborda intill Jesu Kristi dag. »Måtte», så slutar öfverenskommelsen, »nedanstående namn äfven inskrifvas i lifsens bok!» Därpå följa dessa: Sv. Joh. Alander, C. Björkman, N. Ekbom, Peter Wiese Igren, C. Rodhe och G. W. Slettengren.

Där är visst mycken enfaldighet i denna ordrika uppsats, men också tillräckliga bevis, att ej svärmeri och öfver-drift i onödiga ting bemäktigat sig oss. Jag gjorde uppsatsen, utan att Sandell visste däraf, och jag tror att han fann däri, om han såg den, alltför mycket »lagom». Attdetta blef Sveriges äldsta nykterhetsförening härledde sig minst af honom, som ännu ej gillar vår tids förenings-former; men hade sin enda grund i min afsky för spritdrycker allt från Annandag jul 1808 eller 09. Då var blott jag och en dräng hemma från kyrkan. När jag inkom i det rum, där flaskan med »julbrän vinet» stod, höll drängen henne för munnen. Han sökte nu locka mig att ock smaka, tvifvelsutan för det att jag ej skulle omtala hans smaklust; men då jag ej kunde därtill bevekas, satte han flaskan mot min mun, höll mig i bakhufvudet och inhällde med våld en god klunk. Snart blef jag sjuk däraf, och när han hörde kyrkfolket återkomma, bar han i förskräckelsen mig ner bakom stallet i hagen och lade mig på en sten, omgifven af hög snö, medan han mottog hästen och drog in släden. Då han återkom, låg jag som död i kölden, men när jag kvicknat vid, såg jag gula punkter i snön och upplystes att jag där lämnat bränvinet åter. Han uppvärmde mig i stallet och när jag kom åter upp, gaf ingen % akt på mig. Men jag hade genomgått »Schreiberska kuren» för lifstiden. Det var första gången jag smakade spirituösa drycker och blef den sista, med undantag af en tid, då medicinalrådet Roth för min matsmältning ordinerat aptitsup, den jag likväl blott några gånger tvingade ner, förrän brodervännen, gymnasiarchen P. H. Ling lärde mig det större gagnet af gymnastik för magmusklernas rörande. Samtidigt ledde Franzén min uppmärksamhet på den ädle Torén, justitierådet, hvars skrift om brottmålen i riket, som jag 1826 resenserade i Uriel, först gjorde mig bekant med amerikanske läkaren dr Rush’s lära om spritdryckernas ofränd-skap med våra vätskor och vårt blod. 1819 var supyrseln nästan på sin höjd i Sverige, utan att man förrän 11 år därefter ens ansåg möjligt att förena sig till måttligt bruk, för att bryta seden att omåttligt bruka starka drycker. Jag var ej sällan den ende i ett sällskap, hvilken ej söp, huru många vi än voro där, och ganska ofta blef jag den, som måste leda de berusade hem. Från ett disputations-kalas, anställdt af en prest, måste jag leda mer än en lärare till sin husdörr och en — den mest vördade — i sin säng. För att få »liberté» i »Ringaskolan», hade vi, som sutto i nederringen, nödgats göra ett kalas för »öfringarne», och detta bestod i några kannor brännvin. Då söp Dahlstedt första gången, blef sjuk och förbannade den, som tvingat honom därtill. Han gick sedan under på den begärelsen. Denna själfuppfrätning var mig vedervärdig.1 Jag tyckte ej att här fanns så mycket förstånd hos mig eller andra, att man behöfde hafva för sed att tidtals suspendera det. Därför önskade jag få mina vänner alldeles från bruket. Orden: »allt bruk af spirituösa drycker, som ej gagna hälsan och som kunna genom vanan bli fördärfliga», dikterade tillfälligtvis i en 18-årig ynglings uppsats, antyda ju »det rena förnuftet» och ingen fanatism. Hvar och en afsade detta bruk »för sig själf, utan att betunga en annans samvete». 1820 den 15 Mars sammanträdde sista gången det lilla — om man så vill — nykterhetssällskapet på Växiö gymnasium; då bestod det af 10 personer.

Bland dessa 10 ha alla blifvit prester, utom I. D. Ståhl

— en älsklig, from yngling, som dog innan han lämnat gymnasium; en har som kyrkoherde blifvit drinkare och därpå gått i många, ja, alla hänseenden förlorad. Han

1 Domkapitlet ansåg väl omöjligt att något uträtta med användande af sina laga former, då opinionen var så obruten. Åtminstone anlitades de formerna ytterst sällan. Nästan hvaije aftonsång måste vi studerande — skratta i aftonsången åt en drucken dom-kapellan, som gjorde löjliga kroppsställningar och sade besynnerligheter; under veckan sågo vi honom gå på domkyrkogården med ned-kafvade strumpor i röda tofflor, ofta ganska ruskig. En lektor hörde till hans supsällskap. Biskopinnan, apotekerskan och en krögerska Ahl-gren sades gå samman och i ett finkelrus »idealisera» sin tråkiga värld. Ej såg jag dem därunder, men nog hörde jag år efter annat beskrifvas, huru de hade sina fester, och då jag såg biskopinnan gå hem om aftonen, tviflade jag ej alltid. Att se en full präst slåss bland bönder på en marknad — t. ex. I. P. Collén på Hvetlanda marknadsplats — gaf blott en anekdot för dagen. En C. W. Thellanders biografi kunde ej skrifvas utom i ett polisprotokoll.skulle — trogen prosten Cedergrens »rätta» lära — supa »för att bevisa trons frihet», sedan han gjort bekantskap med en skola, som skulle förena gudsfruktan och brännvin, för att undgå nykterhetsfiendernas fiendskap eller hvad som månde förfört dem till denna mixtura in confusa. Denne arme, hans namn var Samuel Lyckberg, var dock föremål för mångas omvårdnad. De öfriga ha alla blifvit glädjeämnen. , Björkman, Alander, Rodhe, Ekbom och Slettengren äro förut omnämda. N. Lindgren är teol. professor, Pr. & P. i Veckelsång och Otto Fr. Tullberg, L. L. O. O. prof. i Uppsala. Den yngste, som då slöt sig intill mig, var A. Yman; näst efter Chr. Rodhe blef han informator för grefve Henning Hamilton. Alla ha förblifvit fasta nykterhetsvän-ner. Yman dog som magister primus från Upsala i Bo-logna, dit han fått resa på Konung Oscars bekostnad.

1819—30 tog dock nykterhetens angelägenhet ej min särskilda uppmärksamhet i anspråk. Det skedde först, sedan jag blifvit landtpastor, ehuru jag, då tillfälle var, både muntligen och skriftligen uttalade min öfvertygelse. I tryck skedde det redan 1819 eller 1820, då en ung bonde Elias Lilja från Sunnerbo måste sträcka sitt hufvud under bö-delsyxan för ett rus, hvarunder han i hettan, retad af sin hustrus förmaningar, mördade henne och angaf sig själf, sedan han vaknat ur ruset. Den mannens öde och karaktär gjorde på mig djupt intryck, sedan jag en gång sett den rörande unge och sköne mannen sitta uppklifven i ett fönster i Växiö arrest, läsande i en bok. Jag gick sedan ofta den gatan och stannade utanför hans fönster, alltid växlande blickar med honom, ofta ord.

Tanken att den starka Gudsskapelsen, hans lekamen, skulle våldsamt beröfvas lifvet af staten, då mannen blifvit nykter, därför att karlen i fyllan mördat sin begråtna maka och barnen därigenom äfven bli faderlösa, oaktadt här predikas med så god grund i skriften, att Kristi blod en resa utgjutet gjort onödigt annat offerblods utgjutning, förde mig redan då in på läran om dödsstraffets onödighet uireligiös synpunkt, oaktadt jag fäktat för den världsliga lagstiftningens fria händer i målet, efter såsom den anses nödigt att för statens säkerhet ordna det ärendet. Jag såg i Elias Lilja omvändelsens härligaste frukter och fann näst Sandell, ingen, som kände kristendomens kraft lifligare än han bland dem jag då träffade i Växiö: en person som blott en gång varit full och då mördat den han mest älskade på jorden. Den dag den dåmera i Gud stille och under-gifne mannen fördes ut till afrättsplatsen — från sina värnlösa barn, söijde jag djupt och förbannade brännvinet in toto et tanto. Han ville varna andra från denna dryck, och jag hade låtit hos Rask trycka en varningssång, som han utdelade på afrättsplatsen. Hans koncept var visst ändradt och förbättradt af mig, men troligen hade han själf skrifvit en strof, som var ungefär:

Ja bränvin är en Belials bäck,

Där man till afgrund seglar;

om jag än hulpit metern och rimmen här och där. Men märkligt var, att jag ej hos någon, mer än hos den arme Lilja, fann sympati i min antipati mot brännvinet, äfven då man ej själf nyttjade det. Tiden var ännu icke kommen.

Jag har angifvit begynnelsen af ett nytt skede i mitt inre lif och bör kanske sprida något ljus öfver min föregående ställning.

Man lär väl ej anse själfva min naturdaning ägnad att bilda mig till ra tion alist; dock var äfven ett filosofiskt element lagdt i deglen af min skapare, hvarför jag gärna läst filosofiska skrifter med prägel af snille, och tidigt måste spekulera öfver ämnen, för hvilka hvaije tids filosofer bryta lans. Redan före 1811 var rymdens ändlighet eller oändlighet ämne för mina vaknatts-begrundningar och jag ville därom tala med både far och bror. Min far talade en lång stund med mig och medgaf svårigheterna antingen man antog att örnen, som i millioner år kunnat sträcka sin flykt rätt uppåt, till slut fann en gräns eller att han icke fannden. Min bror, ii å 12-årig, trodde att en gräns måste finnas, flätad af ormryggar mot afgrunden — en tanke, som ju ock vaknat hos Völuspas skald. Då jag vid 16 års ålder läst Bastholms filosofi för olärda, fick jag ofta ej sömn i mina ögon förr än efter midnatten för funderingar, huru Gud kunnat så bekymra sig om ett af knapphålshufvudena i hans stora skapelse och det på ett sätt, som där blef till så få människors räddning, antingen de fått kunskap om räddningsmedlet eller ej. Och jag hörde otro hos lärare och prester och ståndspersoner, och hos bönder fann jag 1 allmänhet tankelättja vara deras tros enda grund. Jag gick för mig själf och tänkte, tills tankarna blef vo titaner, hvilka böljade hopstappla blocken af den filosofi, vi lärt af Chri-stoffer Heurlin, för att sedan bestorma himlen. Jag yppade mina tvifvel för min far, som stilla beklagade mig, men då min mor fått veta något om mitt nya vett, blef stor sorg och hon begrät den stund, jag sändes till skolan. Men en dag ropade jag mitt hevreka! Gud var oändlig. Hos

honom var hvarken stort eller litet, men för oss måste

just det skönjas som störst, att han sänkte sig till det minsta. Kristus i tjänåreskepelsen var ju världens största sammanbindningsmedel, då kejsarne i triumfvagnen blott söndrade världen i anhängare och fiender. Kristus blef åter stor för mitt inre öga.

Men likasom jag tagit sot i böcker, hade jag ock där sökt bot. Som jag föga behöfde läsa på de läxor, jag hade gemensamma med kamraterna eller explicera på förhand Cicero de Officiis och Virgilii Aeneis o. d., så fick jag, som vanligen uppsteg kl. 4 f. m., god tid att läsa andra skrifter. Såsom de facto bibliotekarie hade jag också godt tillfälle att låna böcker. Collins bibliotek i Ousby, som

upptog alla väggarne i ett litet rum, blef till stor del ge-

nomläst. Och jag läste Prideaux och Newtons förklaringar om Daniels årsveckor med lika ifver, som Rollins och Anquetils romerska historia, och dessa historiska skrifter lästes med lika vetgirighet, som Anacharsis och An tenorsresor i Grekland. Och från dem alla vände jag åter till mina bibelstudier, där de 70 uttolkare, som jag då redan ägde, flitigt rådfrågades, och Gezelii bibelverk jämte Rosenmullers Scholier. Så hade jag läst mig till egen öfver-tygelse, förrän påsken 1819 blef mig så märkvärdig.

Första gång jag predikade, var i L,oushult. Det var julottan 1817 eller 1818. Bror Måns försakade julaftons-friden i sitt hem, för att rida 10 mil om julafton och juldag, på det han måtte höra, om den bror, af hvars studier han haft så mycket kärt besvär, dugde till prest. »Statt upp, var ljus» ... började jag ur Es. 60: 1, och talade om Kristus såsom världens ljus. Följande vinter, då där skulle predikas om Kristi frestelser, predikade jag först i Lous-hult, med konceptet i evangeliiboken, men då jag på e. m. kom till Ousby 1 1/% mil därifrån, si, då upptäcktes, att konceptet låg kvar i evangeliiboken i Loushult. Och redan sjöngs på predikstolsversen. Dr Collin sprang i häpnaden ur sakristian hem i sin kammare att uppsöka sig ett koncept, men fann ej strax något, hvälfde då hela sin predikosamling ut på golfvet och sökte, fann predikningar på alla dagar utom 1 s. i fastan, tog slutligen en som möjligen kunde lämpas dit och skyndade åter. När han syntes i kyrkdörren hade jag redan hunnit ett stycke in i förberedelsen. I min nöd bad jag rätt brinnande, då jag gick tunga steg upp åt Ousby predikstol; jag mindes ingångsspråket och dess citation, hvarefter jag började för-Jdara detta språk, emedan jag ej mindes min synthetiska förberedelse i konceptet. Predikoämnet och dess fördelning ihågkom jag, men måste fritt föredraga utvecklingen. Då jag kom åter i sakristian, ålade mig dr Collin, som aldrig själf extemporerat, att alltid göra det, hälst han högligen föredrog mitt talade språk framför mitt skrifna. Dock hade jag väl ej ändå dristat följa rådet, om ej en ny erfarenhet mött. Strax därpå började vårterminen i Växiö; därifrån begaf jag mig om påskafton till mitt hem, men blef i Alfvestad hos farbror Jonas öfver natten och kom tillgudstjänsten i Blädinge. Pastor Cavallius stod vid en graf vid Salens strand i stark vårstorm och inkom med en så häftig tandvärk, att han med största möda förrättade altartjänst; men då n:r 330 i psalmboken uppstämdes och han inkom i sakristian, fick han anfall så häftiga, att han nära stött hufvudet i väggen. Han bad mig med en blick, hvilken jag ej kunde motstå, att taga hans koncept och gå upp att föreläsa det; tog han så prästkappan och svepte omkring min dräkt, blå frack med gula knappar, band sin prästkrage på mig, sedan han väl gömt min röda väst, och uppskickade mig sen på predikstolen, i tanke att där sjöngs på sista versen af hans uppgångspsalm. Men när jag uppkom, fortsatte klockaren ännu en vers; församlingen såg på mig med undran och jag blygdes ej litet. Emellertid lade jag konceptet framför mig, men insåg omöjligheten för mig att uppläsa det, utan att ofta stappla för de många sammandragna orden; och som jag fruktade att därvid alldeles komma af mig, använde jag stunden att uttänka en egen predikan och innerligen bedja Gud hjälpa mig. Mitt ämne blef: Tron, hoppet och kärleken vid Jesu öppnade graf. — Vid återkomsten ned i sakristian omfamnades jag af pastorn, som bad mig att alltid extemporera. Likväl skref jag predikningarna, som jag höll såsom gymnasist i Vislanda påskdagen 1819 och i Lenhofda pingstdagen s. å. (efter Sandells utkast), predikan i Blädinge 1 s. e. nyåret 1820, samt abiturientpredikan på gymnasium 1820 öfver Ps. 119: 9. Text. Joh. 14: 6. Ämne: Jesus: vägen, sanningen och lifvet. Men jag måste extemporera i Prim. Theol. Lect. dr P. Nordstedts närvaro i Wederslöf och i Hjortsberga 1 s. e. Tr. 1820, till en del i Agunnaryd palm-sönd. 1820 och i Broby och Emtslöf 9 s. e. Tr. s. å. Sedan blef det min öfvertygelse att jag fick något bättre att säga Guds församling, då jag stod på det heliga rummet i den högtidliga stunden, än när jag satt framför en vägg i min kammare; och troligen har jag väl haft något inflytande i mitt fädernesland, för att undantränga det an-daktsdödande konceptuppläsandet, ehuru, där inga hvarken andliga eller naturliga gåfvor finnas hos talaren, jag anser visserligen konceptet som ett mindre ondt än — pladd-ret. Men hvilket fruktträd har ej sin skugga, omöjlig att undanskaffa utan med själfva trädet?

Någon, som hört att redan 1817 en af mina vänner funnit en smula svärmare uti mig och som ertappat mig då redan i full ifver att omvända gymnasister i Växiö och studenter i Lund från deism till kristendom, torde undra, hvilken ändring jag egentligen undergick om våren 1819, och därpå skall jag svara i korthet. Efter de djupa sinnesrörelserna, som då nästan dagligen skakade mig och gjorde bönerna så brinnande och själsstämningen så upphöjd eller så nedpressad, synnerligen efter de få ögonblicken då pastor Sellergren talat till mig om min plikt mot Kristi kyrka och den enda möjliga räddningen för mig själf genom att tränga hardt in till den personlige och i historien framträdde samt i bibelordet ännu framträdande Kristus

— efter de sinnesrörelselserna blef där i öfvertygelsen ett ljus, som allt mera dagades, ett själf medvetande, som alltmera lugnade, i dessa förut alltför medvetslöst annammade lärorna, som äro världsmänniskan så barbariska, om väckelse, ny födelse, rättfärdiggörelse, helgelse, och ur dem såsom medvetna utgick en absolut sedlig kraft — absolut, säger jag, ty så länge dessa själsförnimmelser voro lefvande och varma, var all förförelse omöjlig, åtminstone så, att jag skulle kunnat göra en synd med öfvertygelse att den vore en synd. Jag begriper således, huru dessa villoläror om syndfriheten från Pelagius till Erik Jansson uppkommit. Från. en tidpunkt af sådan sinnesstämning utgick teorien, som sedan vidhölls af envishet, under det andra förföljde kättaren. Jag kom dock ej på någon dylik teori, mycket rädd för teorier i den tiden. Men säkert är, att min sedliga kraft af denna nya andliga rörelse inom mig så stärktes, att hvad som för en liflig ynglinganatur brukar innebära farliga frestelser, för mig förlorade hvaije skymt aflockelse, äfven där de slugaste giller sattes. Denna konfession kan vara af gagn att bemärka, då man vill bedöma värdet för en ynglings sedlighet af vetenskapsmannens förnuftstro eller af svärmarens bibeltro. Den vän, som i stället för mitt svärmeri ville bygga på vetenskaplig insikt, fastnade just i det nätet, som ej ens väckte min reflexion och led däraf mycket i sin fysiska utveckling, såväl som till sin inre människa i alla hänseenden. Han, den jämt friske läkaren, blef ett offer för dryckenskapen, och föll i sin bästa ålder, då nykterhetsfantasten, hans vän, oaktadt af så mycket svagare kroppsbyggnad och ofta sjuklig, snart liunnit ett halft århundrade i ålder. Redan häri torde ligga -en ej ringa anledning att betvifla, att det var samme helige Ande, bägge de unga vännerna åberopade. Den inre naturkraft, som för den ene skulle »inskränka sinnligheten inom sedliga gränser», hade ej den makt, som den gudomlige Helige Anden, med hvilken den andre kände sig under bi-belbetraktelser och bön komma i nära beröring. Väl beklagade man min »exaltation*; men den bar ju goda frukter, när den »exalterade» det vill säga: upphöjde mig öfver •dessa förförelser, som fördärfva och upplösa. Det träd, som "bär god frukt, är ju godt?

Jag bör tacksamt erkänna att man för frukten ursäktade det obegripna fenomenet ibland gymnasisterna. Lärarne erkände att de aldrig till akademien afsändt en så vacker ynglingaskara; och då lägre ordningar föröfvade någon oordning, anmäl te rektor det till den högre ordningens af-hjälpande, under den tid jag och mina vänner tillhörde <lenna. Och i kraft af den subordinationslära, som var införd i Vexiö skolverk, kunde vi uppehålla ordningen till ^n grad, som förundrade våra lärare. Äfven de kamrater, som ej samlades hos mig om morgnarne »att läsa Novum», och med hvilka jag ej talade i andeliga ämnen, hade den aktning och tillgifvenhet för »de exalterade», hvilka i studierna stodo främst, att de hvarken med ord eller åthäfvor tillkänn agåf vo sin »olikhet i religion såsikter» och verkligennärmade sig oss, mer än vi kunde hoppas, i lefnadssättet. Då en gång en ung adelsman Coijet, gästvän hos öfver-fältläkaren Hillers, kallat gymnasisterna djekneraspar och alla nedringar och translater gingo ut grassatim att hämnas för smädenamnet, dristade ej gymnasieadjunkten Palmberg skydda smädarne genom att följa honom hem från deras gemensamma spiskvarter i fru Dahlborgs hus, men den välborne herrn sökte då skydd hos Ljungstedt och mig; och den stora samlingen, som stod nedan om Apiaris bakport, för att, som det lär varit hotadt, från Pilbäcksbron kasta herrn ned i Pilbäcken, skingrades, när de sågo oss två gå jämte brottslingen. Blott en af öfringarne hade varit ibland grassatorerna, hvilkenvi öfringar, utan att anse möjligt att någon af oss varit med dem, tilläto grassato-rerna nämna. Och då de nämnde A. G. Blom, nu kyrkoherde i Ljunga, och han böljade slå sina angifvare, tilläto vi det oerhörda, att nedringarne fingo försvara sig, så att sedermera landssekreteraren i Malmö C. G. Bråkenhjelm och sedan v. landssekreteraren i Växiö C. G. Leander duktigt fingo straffa den, som först deltagit i grassationen och sedan ställt sig i kamratledet, då grassatorerna inkallades från lilla till stora anditorium att förmanas, därvid notarius gymnasii, nuv. kyrkoherden i Qvenneberga J. P. Ling uppdrog åt mig att föra ordet. Därefter hade öfringen en obestridd suveränitet och använde den till uppehållande af sträng sedlighet bland gymnasiiungdotnen. Däremot afskaffades penalismen helt och hållet och »liberté» gafs utan kalas. Sekelgamla missbruk måste då vika för reformens ande.

Utan att lärarne ingrepo i våra förehafvanden, hade vi redan i skolan latinska disputationsöfningar. Jag hade som circularist fått uppdrag att disputera och gjorde ett utdrag af biskop Osanders synodaldisputation de Eschatologia. Adolph Schrevelius var en af opponenterna. Vi bägge skulle ock imitera Corydon och Alexis eller Tityrus och Meliboeus genom att vara »et cantare pares et respondere parati», men på svensk metrisk vers. På gymnasium dis-

Peter Wieselgren. aputerades med lika gravitet, oaktadt blott ynglingar därvid närvoro. Dock skedde detta ej ofta. Vi skrefvo bref till hvarandra på latinsk vers, och de abiturienter, som ej predikade, skrefvo latinska orationer. Då vi aflade våra. af skedsuppvaktningar hos biskop och lärare, hvar vid jag^ föreslog att vi ock skulle aflägga vår tacksägelse hos skolans rektor, Professor Lundelius, hvilken förra abiturenterna besökt för att säga ohöfligheter, hvilket vi i allo ogillade >-så mottogos vi och affärdades med en kärlek ända till rörelse. En dylik såg jag då för första gång hos den lugne och harmoniske biskop Mörner. Hjärtligast talade den gamle Nordstedt.

Jag har glömt nämna ett ord om domprosten dr La-mér, Sjögrens efterträdare. Han var ej okunnig i bota-nik och filosofi, men utmärktast för sin praktiska riktning. Hans undervisning till min första nattvardsgång verkade ej få goda intryck, som lifligt erforos under en lifsfara. på Salen, dagen före nattvardsgången då jag från hemmet under pingstferierna begaf mig pingstafton till Växiö. Ty då den ena åran brast och den andra tappades, när den brutna. skulle intagas i båten, räddades jag från att af svallvågorna kastas mot hvalfpelarna under en bro, endast genom att kasta mig ut i vattnet, hänga mig på båtstammen och därigenom försvaga stöten; båten fick därvid en annan riktning, så att jag kunde gunga både honom ocli en liten kusin som var med mig, en son af Jonas Åkesson i Alfvesta, i land. Också det lärde jag under Lamérs undervisning, att jag aldrig skulle lära snusa. Ty när snuspärlan i sin »banade väg» började nalkas läppen, drog hon till sig alla nattvardsbarnens uppmärksamhet; när hon föll på underläppen och gubben skulle framtaga näsduken „ därvid han ofta tappade katekesen, väcktes alltid ett löje, som väl undertrycktes men som ändå afledde tanken och störde stämningen. Då tänkte jag: det oskyldigaste kaa bli till nästans skada; intet skall taga mig fången, och ur denna tanke framgick min abstinens af tobak i alla formeroch ställde sig vid sidan af min abstinens från spirituösa.

Hvad inflytande det där »exalterade* tillståndet i religiöst hänseende och abstinenslärorna ha för ynglingens finanser kan jag lämna andra tillfälle att bedömma af en exposé, hvars blotta uppgörande torde bevisa att förståndet och ordningskärleken ej lidit af det s. k. svärmeriet. I en uppsats, som nu ligger framför mig af den i okt. 1820 heter det:

Under min studietid i Växiö hade jag Inkomster:

Rgd. R. s.

Af mina föräldrar 1811—17 .............. 100: 00

1817—20 10 Rdr men dessa åter-betaldes 1820.

I lön som informator.................... 333: 16

I offer vid Vislanda, Blädinge (40 Rdr)

Ousby, Loushult, Agunnaryd (46 Rdr) och Hjortsberga (20 Rdr)

1820 318: 00

Stipendier och socknar.................. 40:00 79I: l6

Samt böcker för......................... 20: 00 20: 00 gII; l6

Utgifter:

Rgd. R. s.

Anmälningspengar ....................... 20:00

Informatorsarvoden ..................... 18: 00

Logis .................................. 25:00

Detta i klasserna.

Anmälningspengar och logis på gymnasium ................................. 50:00

Papper och skrifmater................... 16: 32

Böcker, köpte och kvar.................. 166: 32

Kläder, utom de jag fått af föräldrar

och principaler................... 100: 00

Postporto .............................. 3: 32Rgd. R. s.

Presenter i böcker och kläder till släkt

och vänner........................

Skjutspengar ..........................

Bibelpresent till mina syskon .........

Förloradt på lån åt min lärare i ty-

50: 00 16: 32 16: 32

skan »teol. kand.» G. B.

32 500: 00

Medförde till Lund kontant ................

Kan ej redogöra för under 9 år utgifna,

300: 00 11: 16 811: 16

Den där för vår tid otroliga räkningen, till en viktig del verificerad, låter ej förklara sig af andras barmhärtighet. Jag fick aldrig något fattigstipendium och angaf alltid min far såsom i goda villkor. Och han hade skuld, då jag började studera, så att han af ren uppoffringshåg gaf vika för prosten Hyltenii bevis om hans plikt att uppfostra mig till Herrens tjänst. Han hade ock, då han fick sin betalning för arbetet vid inredningen af Vislanda kyrka, lofvat i sitt sinne att före invigningen gifva en ljusstake till predikstolen och ville genom att uppfostra en son till präst lösa sitt samvete från det förgätna löftet, hoppandes att väl ej skulden skulle bli större, än att han skulle kunna ha de 1/8 hemman öfrigt, då jag kunde hjälpa mig själf. Men då jag reste till akademin hade han »flera tusen daler ute på ränta». Detta tog den fromme gubben med skäl som en Guds välsignelse. Jag hade alltid det lynnet att aldrig vilja låta andra skänka mig något; och måste jag af höflighet taga, gaf jag där det passade sig, lika eller bättre igen. 66: 32 är ej häller en ringa post för presenter, där inkomsten från fadren är 100 R:dr. Offertagningen var påkostande, fast så sedvanlig och för clerus ej besvärande. Grefvinnan Charl. Cederström, krigspresidentskan, bjöd mig 1812 fri spisning därför att jag väl gjorde reda för Carl XII:s bedrifter, men jag begagnade ej anbudet; 1826 utverkade jag att det transporterades på Ekborn. Det var genom den nu i Växiö, som jag hört, utrotade informationen eller växelundervis-ningen, däijämte ock genom den ytterligaste aktsamhet och noggrannhet, som undret låter sig förklara.

Då jag lämnade Växiö, uppgjorde jag en förteckning på de 85 kamrater, som jag haft i skolan, och de 67, som jag haft på gymnasium, och gjorde anteckningar med flera eller färre utropstecken för att så uttrycka graden af min tillgifvenhet för dem. De fleste sådana ha tillfallit C. W-Rodhe; sedan S. J. Alander, C. G. Ljungstedt, C. Björkman, H. S. Åkerberg, O. Thalin, N. Sjöstedt (nu Sjöholm), Cl. Åhsström, medbotanist, drunknad som handlande i Kristianstad, P. Böklin, I. Björngren, P. Linnér, I. & E. Sten-qvist, P. H. Collin, I. & Patrik Melin, sedan köpmän i Göteborg, D. W. Lothigius, nu häradshöfding i Westra härad, Boring, kyrkoherde, Djurén, nu köpman i Marseille, katolicismens förfäktare i långa bref, m. fl. Äfven upptecknades äldre vänner och gynnare: I. Sandell, J. Z. Hyllengren, C. F. Cavallius, J. Malmberg, J. Blomstrand, P. L. Seller -gren, I. Wetterdahl, N. H. Pihl, Tufve Nilsson, skolmäst. i Ousby och psalmsångare, S. I. Collin, L. Lemchen, C. F. Ekwurtzel m. fl. Ljungstedt var efter Ad. Schrevelii död min käraste vän, tills religionen mer söndrade oss än botaniken kunde sammanhålla oss; då bief C. W. Rodhe Orestes till mig som Pylades. Vi stodo så med hand i hand och hjärta intill hjärta under slutet af gymnasiitiden och under hela studenttiden \

* *

*

Det var ju ett särskildt tidsdrag, den mer eller mindre svärmiska hängifvenhet, som i det nittonde seklets ynglingaålder anlitades vänner emellan; den förekommer lätt vår mera torrt själfviska nutid såsom tillgjord och tom. Utan tvifvel var den sådan i många fall; då som nu fun-nos lynnen, hvilka alldeles icke lämpade sig för något slags

1 Här slutar det i oafbruten följd fortgående återgifvandet af W:s berättelser för sina barn.känslofullhet, men som följde seden så långt de orkade eller ansågo sig behöfva det. För andra låg däremot en svärmisk uppfattning af vänskapen unga hjärtan emellan alldeles i blodet, stod ock i närmaste öfverensstämmelse med det känslofulla i själfva tidsstämningen och gör således vid pröfning hela intrycket af att vara naturlig och sann.

Den vänskap, som sammanband W. med många af hans kamrater från denna tid, hör till senare slaget. Den ägde ock en märklig lifskraft. I de bref, som växlades dem emellan, brinner den varm och klar årtiondena igenom och långt fram i tiden, då man 1847 och 1860 i Växiö stift går att välja biskop, visar den sig lefva ett ännu oförsvagadt lif.

I icke ringa grad torde detta förhållande vinna förklaring däraf att W., på samma gång som han frimodigt och med djupaste allvar häfdade sin andliga ståndpunkt, likafullt visste att med varmaste intresse öppna sig för och fullfölja de sträfvanden, på hvilka en allsidig och rik utveckling af ynglingens personlighet måste bero. Så kunde han för likasinnade kamrater blifva, hvad en af dem, den ofvannämda P. Linnér, i ett bref den 30 aug. 1820 säger: »en ledare, ett ideal»; så kunde han ock af de öfriga betraktas med en aktning, som måste å dem själfva utöfva en god inflytelse. Han skildras 1819 af en yngre präst P. Ch. Billing, son af prosten P. O. Billing i Ousby, såsom egande »ett lekande snille, en retande inbillningskraft, ett känslofullt hjärta», men som »detta oaktadt stadigt och oförryckt följer de vise männen på den lycksalighetsbana, som den himmelska stjärnan utvisar». Och om den »gymnasiepredikan», W. vid sista terminens slut efter gifvet uppdrag höll, yttrar ännu ett par år därefter i bref den 7 febr. 1822 den i sina omdömen så måttfulle Sandell, att en med den jämnställd predikan »väl knappast komme att hållas mer vid ett sådant tillfälle».

Studentåren.

Afgångsbetyget för gymnasisten Peter Wieselgren utfärdades den 16 juni 1820 och vitsordade att han »genom lyckliga naturgåfvor, förenade med allvarligt bemödande och berömlig flit» förvärfvat sig vackra kunskaper; sju laudatur och fem cum laude intygade omdömets befogenhet.

Samme Johan Malmberg, soin i September 1811 följt gossen till skolan i Växiö, följde ynglingen en dag i September 1820 till högskolan i Lund. Från Igelösa, der Malmberg nu var kyrkoherde, styrdes färden in till universitetsstaden, der Malmberg föreställde sin unge vän för småländska nationens inspektor, professor A. O. Lindfors. Denne mottog landsmannen med stor hjärtlighet. På hans fråga om det förestående profvet upplyste professorn, att examen skulle afläggas för filosofiska fakultetens dekanus professor E. Lidfors, till hvilken skriftlig ansökan därom borde inlämnas. Huru vore en sådan ansökan att stilisera? sporde W. »Den kan skrifvas huru som hälst», svarade professorn, »på vers eller prosa». För att icke fela mot något vedertaget formulär, skref då den allt annat än formulärmässige W. sin ansökan på vers, utan att förrän efteråt förstå skämtet i professorns svar. Dekanus icke blott biföll utan äfven gömde den ingifna ansökningen, hvilken af sökanden själf sedermera återfanns bland de papper, hvilka han efter Lidfors’ frånfälle åtagit sig genomgå och ordna.MécT ungdomlig ordprakt skildras däri eforus och lärare vid det nyss lämnade läroverket och med åberopande af deras råd att framför det fosforistiska Uppsala föredraga det trygga Carolina, anföres efori maning till de afgående läijungarne:

»Gån ut mot tidens och er egen Python.

Med Phoebi båge striden! Ljus och sanning Från edra sköldar stråle och förblinde De ögon, som se verkligt i det drömda Och genom hvirflar vilja klarhet skåda ...»

i sin mån ådagaläggande, huru oblidt man då bedömde både det estetiska och det filosofiska ljus, som »Fosforos» utstrålade från den uppsvenska högskolan. Bäst vittnade kvädet om den tacksamhet, ynglingahjärtat ägnade sina förre lärare. Efter undergånget prof blef W. den 27 September 182a såsom student inskrifven vid universitetet och genomgick den 9 Dec. s. å. då föreskrifven teologisk examen; de vitsord, han i denna erhöll, tillvunno honom högsta premiebeloppet, utgörande 30 riksdaler banco, en summa, som i förhållande till den tidens penningvärde var vida betydligare än nu.

Värendssonen, ehuru van vid fädernebygdens skogar och sjöar, saknade icke blick för det anslående i den om-gifning, hvaruti han nu fann sig försatt. »Från observa-torium» skrifver han1 »ser man ett land så skönt, att man skulle tro sig stå som Moses på Nebo bärg. Lundagård med sina mer eller mindre högstammiga trän, alla med kronornas, nedersta rand berörande hvarandra och därigenom undanskymmande jorden, bilda under mina ögon likasom växande ättekullar, bortom hvilka det andra templet i Sverige reser sina kolossala torn. Staden förefaller mig lik en af trädgårdarna i Athén. Ty de flesta kvarteren äro lundar, där tempelhvita hus skimra fram emellan de gröna darrande bladen, och landets vise bo i dessa hus, spatsera i dessa

1 I »bref till en förtrogen», våren 1823.lundar. Akademiens botaniska trädgård, Europas blomstervärld i smått, Paradislyckan och Helgonabacken förtjusa ögat åt norra sidan. Rundtömkring staden är en kyrka i hvaije by och en lund omkring hvaije kyrka. Endast tornen skimra öfver träden liksom svanens hals lyfter sig upp öf-ver den gröna vassen. Malmö och några vackra herrgårdar öka taflans skönhet; och i väster bildas dess ram af det silfverklara sundet, på hvars andra sida en skog af torn påminna om Danmarks hufvudstad.» — »Hvilken herr-lig idé», utbrister han,» att göra skåningen till svensk därigenom att han i bildning höjdes upp till sina nya och öfver sina förra landsmän; att lägga en fästningsgarnison af professorer vid rikets gräns!»

Närmaste målet för den nyblifne studentens arbete var den filosofiska graden. Flere af de gamla gymnasiekamraterna hade samma mål; och med Björkman, Alander och Rodhe höll W. »tätt tillsamman». — »Vår flit var så ifrig», berättar han, »att vi, då vi besökte h varan dra, på förhand öfverenskommo huru många minuter besöket skulle få räcka

— en metod, som jag äfven sedan ofta önskat kunna vidhålla! Jag läste dock», fortsätter han, »icke blott för examen utan mest för att tillfredsställa en starkt uppdrifven hunger efter kunskaper, och jag ansåg nästan ingen vetenskap ledsam att inhemta, ehuru jag såsom hufvudsak blott kunde medhinna historien. I den läste jag allt, jag kunde öfverkomma, dock mest i svenska historien, där svårligen något finnes af vikt, som jag ej läst eller genomögnat, räk-nadt från den tid jag för 32 år sedan (1815) stötte på B. A. Ennes och hans skola. Språk läste jag blott såsom hjälp-vetenskaper för historien; af dem jag för sådant ändamål studerat, har jag därför icke tillgodogjort mig mera än hvad jag behöfde för att kunna »på grundspråket» läsa en urkund eller étt historiskt verk. Endast latin har jag studerat med fullt besked, ehuru möjligtvis ej så som man numera gör det, sedan en ny anda inkommit i de läroböcker, hvaråt man offrar sin tid. Mest ur estetisk synpunkt lästejag de grekiska författarne. Af dem lärde jag det falska i min samtids s. k. Akademiska smak, och jag har unna studier inom den literaturen ej litet att tacka, om jag såsom talare något uträttat. Homerus älskade jag till svärmeri; i furuskogen vid Igelösa öfvade jag mig sommarmorgnarna

1821 att utantill uppläsa hela partier ur Iliaden. Näst Ho-ments förnöjde mig af profana skalder ingen högre än Ovi-dius. Den njutning, jag vid studiet af honom erfor, födde som vanligt lust att efterbilda det beundrade, och jag skref latinsk vers för det nöje, det gaf. Då jag 1822 utvalts att parentera öfver dr Tiliander och hade ondt om tid under tentamensarbetet, skref jag några hundra elegiska vers på latin under föreläsningar, dem man måste bivista, ehuru intet var att af dem inhemta. Efter hemkomsten genomgick jag dem, men fann vanligen föga att rätta.»

De djupare andliga behof, som under gymnasietiden så alldeles särskildt sammanfört ofvannämda kamrater med W. och med hvarandra, lämnades, den ifriga läsningen till trots, visserligen icke därhän. »Gamle Schartau», berättar W., »åhörde vi ofta, såväl då han höll katekesförhör i dom-kyrkokoret som då han predikade i aftonsångarna; dock fick jag ej vid dessa sistnämda tillfällen vara med så ofta jag skulle velat, emedan prosten Malmberg nästan hvar söndag önskade min predikohjälp. Jag red ut till Igelösa om söndagsmorgnarna och red in från Odarslöf på eftermiddagarna till Lund. När så ske kunde, hölls gudstjänsten först i Odarslöf, hvarifrån jag sen kom åter till aftonsången. Malmberg predikade då själf i Igelösa. Jag hade predikat 37 gånger förrän jag blef student; sedan blef det nästan söndagligen, till dess jag kom till Löberöd, hvarefter det skedde mera sällan.»

Om än själfva bokstudiet syntes W. så tilldragande, att han nästan räknade såsom förlorad den tid, lian använde utanför bokrummet, var det dock med hans lifliga och handlingskraftiga natur oförenligt att afsöndra sig från det lif, som lefde omkring honom. Med både studenter och aka-demiska lärare, äldre och yngre, kom han snart nog i allt mera vidgad beröring. De flesta af dessa personligheter fann han emellertid alldeles främmande för den tro, de idéer, som beherrskade honom själf; och då hans eldiga sinne och okufliga mod aldrig tilläto honom vare sig fördölja sin öfvertygelse eller vid angrepp lämna den utan försvar, fick han snart nog erfara hvad lifvet har att bjuda den, som ärligt och oförskräckt hängifver sig åt högre idéers tjänst. Det intresse, man egnade ideologen i hans närvaro, fann han ofta förbytt i gyckel och hårda omdömen öfver den frånvarande; och om än sedeifrarens varningar för tillfället kunde mottagas med undfallenhet, blefvo de ej sällan längre fram återgäldade med förtrytelse och fiendskap. Det var ju helt naturligt, att W. med sina förutsättningar måste finna sig tillbakastött af den tidstyp, som mötte honom; det var lika naturligt, att han hastigt nog måste finna sig stå på stridsfot med densamma; men af dem, som i honom sågo en sanningens banérförare och med honom eldades af samma tro, vann han dock en desto varmare hängifvenhet och vänskap. Hade han kunnat välja att ensamt med dessa lefva sitt lif, skulle han ock utan tvifvel undgått många af kampplatsernas erfarenheter; men det valet lockade honom icke. Hans mångsidiga intresse förde honom åt de mest olika håll och aldrig såsom en blott passiv mottagare af hvad andra gåfvo: hvad han ena ögonblicket emottagit, gaf han i det nästa åt andra, men nu prägladt af hans egen uppfattning, belyst af det ljus, som för honom var det ledande och högsta. Det kunde vid en sådan snabbeld väl icke undvikas att någon kula fick orätt riktning, eller att något skott visade sig vara blott löst krut; och därmed gaf han ock »lastarena rum». Men hans lifliga sinne lät honom sällan märka det och hans vänner ursäktade honom lätt. Underligt var häller icke, att man i allmänhet ej rätt förstod en personlighet, hvilken lika mycket hänfördes af Schartaus allvarliga katekesförhör som af Tegnérs lekande privatlektioner; som studerade filosofi och vitterlek utanatt därför rubbas i sin religiösa tro eller svika sin renläriga bekännelse; som liflig och varm med det öppnaste hjärta mötte ung och gammal, men vid anblicken af något orent drag ögonblickligen kunde utslunga straffande blixtar, hvilka icke blott blänkte på afstånd utan tvärtom kunde på det allra skarpaste träffa föremålet.

I sina studentminnen skildrar honom Paul Gabriel Ahn-felt från denna tid. »Bland alla mina promotionskamrater», skrifver han, »var ingen som på mig gjorde lifligare intryck än P. Wieselgren. Först efter filologie kandidatexamen blef jag med honom bekant och det genom Berlin, hos hvilken jag först träffade honom. Som jag en dag inträdde i dennes rum, stod Wieselgren omgifven af uppmärksamma kamrater och höll ett fulminant tal öfver något stycke af svenska literaturhistorien. En sådan svada hade jag aldrig hört förr. Med den största sakkännedom och med genialiska tankeblixtar belyste han sitt ämne. Jag förhöll mig alldeles tyst, men efter föredragets slut kommer W. till mig och drager mig afsides för att säga mig att vi måste bli vänner. Han hade observerat mig hela terminen på Schar-taus fredagsförhör, där jag äfven sett honom utan att veta hvem det var. Icke många studenter frequenterade dessa

förhör, men W. saknades där aldrig.------------— Han skref

redan då mycket vers, än på latin, än på svenska. Jag hade ej sådant gods att bjuda på, men han höll mig ändå till godo. Ästetik, historia och framför allt teologin före-enade oss. I de flesta stycken visste W. mycket mer än jag och hvad han visste kunde han redan då föra till torgs. Väl högg han någongång i sten, då hans fantasi-rikedom flödade öfver gränserna för hans vetande; men fick han än orätt inför en strängare kritik, reste han sig snart ånyo efter ett lidet nederlag. Wieselgrens profetiska natur har aldrig låtit hejda sig af en lägre reflexion. Däraf hans misstag såväl som hans förtjänster, dem ej alla i den tiden ville erkänna. Inom småländska nationen hade han dock stort anseende och uppträdde tidigt som offentlig talare,både »muntlig och skriftlig». Lindfors såg i honom en öfverlägsenhet och Elias Fries erkände honom såsom utmärkt botanikus. Desslikes hade han redan som gymnasist goda matematiskt-filosofiska studier och i grekiska litera-turen var han längre avancerad än de fleste Vexionen-ses. För våra historiska minnen var han en Orlando furioso. Hans nästan sydländska liflighet anstod ej de tröge skåningarne. Bland dessa kunde han ej göra lycka, ej häller bland göteborgare och östgötar. De trodde till och med, att han stundom åkte på Latans gängliga vagn (Charlatan). Att de gjorde honom orätt, skulle framtiden utvisa Emellertid har kanske ingen haft fördomen mera emot sig än Wieselgren i de dagarna. Mer än en af mina tidigare kamrater varnade mig för ’den svärmarens’ umgänge, men varningen vållade ej annat än ett frimodigt försvar för den bakdan tade.»

Denna skildring från kamratkretsen har sitt motstycke i en annan, som förskrifver sig från prestgården i Igelösa, där W., såsom redan nämts, under sina studentår ofta gästade. Bland andra besökande i presthuset fanns någon gång ock en ung flicka från Landskrona, Augusta Håkansson, sedermera gift med balettmästaren A. Bournonville; hon lärde där känna den unge W. »Er far», berättade hon vid äldre år för en af hans söner, »var en ovanlig människa. Ibland var han så sprittande glad, att man aldrig kunde få se maken; men vid andra tillfällen däremot så ganska allvarlig, i synnerhet när han predikade. Mången gång följdes han ut till Igelösa af kamrater, som voro honom mycket öfverlägsna i allehanda sociala små färdigheter, såsom dans och sådant där, med hvilket han icke befattade sig, men alltid syntes han dock stå långt öfver dem allesamman, till och med i det lätta, sällskapslifvet.»

Att W. ock under denna tid var föremål för sina äldre allvarliga vänners oro och att de kunde ogilla det glädtiga draget i hans lynne, framgår tydligt nog af både ett och annat. När den gamle vördnadsvärde juris professorn Holm-bergsson våren 1827 läst W:s då just i Stockholm utgifna bok: »Hvilken är Sveriges religion?» sade han till d. v. teol. adjunkten Jac. Bergqvist, det han vore obeskrifligt nöjd med den, ja, riktigt förtjust i den; »nu», utropade den gamle, »är han en annan Wieselgren än han var här i Lund!» »Öfvertygelsen om sanningen», tillägger Bergqvist i bref d. 29 Mars 1827, efter berättandet häraf, »tror jag likväl du hade äfven då; men du skulle liksom jag en tid sväfva ut i den region af vetande, som också hörer under skriftens vidtomfattande uttryck: fåfänglighet, för att rätt lära känna dess tomhet, n. b., när det tillägges ett för sig bestående värde.» Af rätt stort intresse är emellertid att se huru den förträfflige och fromme vännen Jonas Sandell just under den tiden bedömer och råder sin förre läijunge. »Jag gläder mig», skrifver han d. 7 Febr. 1822, »öfvermåt-tan öfver din sinnesställning. Om ock mitt allvarsamma lynne skulle finna däruti något exalteradt, är jag dock säker, utvecklingen skall visa, att Gud utkorat dig till ett dyrbart redskap i sin hand. Fortfar, älskade vän, att lyda hans vink. Odla ditt förstånd och framgå på vetenskåpernas bana medan tillfället står dig öppet. Sedan kan du af egen erfarenhet bäst bedöma, hvilket inflytande de hafva på den religiösa verksamheten. Såsom lärare i en enfaldig församling kan man gärna vara dem förutan; men om försynen behagar sätta dig på en plats, där du har att verka på mera bildade människor, skall det icke litet skaffa dig gehör ibland dem, om du äfven i vetenskaplig odling kan mäta dig med dem; de skola respektera dina kunskaper och ganska mycket för deras skull lemna attention åt det du i den religiösa vägen kan säga dem.» Men ofta uttrycker denne erfarne och pålitlige vän sina farhågor för ett lifligt och mångfrestande sinnes inflytelser på hjärtats tros-lif och ber den unge vara synnerligen vaksam, att icke det lifvet måtte taga någon skada.

Det lider intet tvifvel, att icke W. själf kände huru väl på sin plats sådana varningar allt emellanåt kunde vara.Ännu nära trettio år längre fram i tiden erkänner han det. »Jag bör», skrifver han då, »ej utan största tacksamhet intyga den omsorg, Sandell hade att bevara mig för affall. Och när jag fick ett allvarligt bref från denna vän, led jag ofta djupt af de intryck, världen under tiden kunnat göra på mitt hjärta.» Några hans anteckningar från närmaste tiden före och efter det han lämnade Växiö visa ock, huru uppmärksam han var vid sin själfpröfning. Att han en och annan gång deltagit »i lekar, som befordrade rörelse», och hvilka han ansåg oskyldiga, likasom ock att han visat sig glad, undgår icke hans skärskådan. Han blef tydligen under studenttiden mindre skrupulös i dylikt; men han förökade ock därmed svårigheten for sina granskare att förstå det inre sammanhanget i hans personlighet. Den allvarligare kristendomen, i hvilken form den än vid denna tid uppenbarade sig, lade ju mycken vikt vid ett visst yttre sätt, som borde vidhållas så stereotypt som möjligt; begripligt måste då vara, att man både på ena och andra hållet stötte sig på och dömde en ung man, som emot all vana äfven såsom kristen vågade vidblifva och röra sig efter de lagar, som innelågo i hans egen personlighet.

Då W. i sina minnen ser tillbaka på den flock af kamrater, som jämte honom ärnade bestiga Parnassen vid pro-motionen 1823, är det icke få inom de olika studentflockarna, som han känner sig kunna beteckna såsom vänner. Bland landsmännen nämner han bland andra J. M. Alm-quisty sedan kyrkoherde i Skärstad och ledamot af präste-steståndet vid åtskilliga riksdagar. »Det var», skrifver han, »en duktig yngling med uppåtsträfvande både sinne och blick. Hans friare religionsåsikter både söndrade oss och närmade oss till hvarandra; söndrade, ty jag ansåg honom allt för fri och han mig allt för bunden; men jag älskade hans forskningsande, en härlighet, som ej träffades hos hvarje yngling, och då han sedan skref emot mig och jag med allvar svarade honom, umgingos vi dock dagligen såsom lika goda vänner. Kärare voro mig dock», fortsätterhan, »C. M. Westdahl, sedermera kyrkoherde i Karlshamn, och J. D. Lönegren. Den senare närde redan då inom sig ett johanneiskt fromhetslif. Han gick ock tidigt in i den himmel, dit hans bön så lågande förut uppstigit. Olof Thalin var mig en varm vän, ehuru han ej hade mina strängare begrepp om nöjen, hvilket gjorde att vi i åtskilligt iakttogo beväpnad neutralitet. Men hans kärlek för svenska folket, om ock mera politiskt uppfattad än min, var mig kär. Han talte med, utsökt smak äfven i samtalsstil, och allt omkring honom bar prägel af detta hans hufvuddrag. Till prof på den enkelhet, som då rådde bland kandidater, må nämnas, att då vi båda, som bodde på samma ställe, skulle i vår tur hålla junta för kamraterna, bestod jag fläsket och han potatisen — och detta var hela kalaset! Thalin blef sedan kyrkoherde i Adelöf af Linköpings stift.»

»Med Carl och Samuel Wieselqvist blef jag bekant i Igelösa, där de som jag ofta voro gästvänner. De voro båda stilla, älskliga ynglingar. Carl är nu medicine doktor och provinsialläkare i Malmöhus län, Samuel kyrkoherde inom Lunds stift. Alander, Ljungstedt och Dahlstedt höllo jämna steg med hvarandra och med mig från gymnasium upp på Parnassen. Alander dog såsom präst. Det var en from och blyg yngling, men, där det gällde läxor, främst bland oss alla. Hans sista sjukdom var besynnerlig. Han förlorade talegåfvan och låg ytterst svag, men med klar tanke. Vid hans sida satt hans fästmö, Mina Hultman. Hennes förmåga att offra sina krafter för hans vård var märkvärdig. Hon vakade vid hans dödsbädd med lika tillgifvenhet som i åratal vid hans sjuksäng. Jag såg dem bägge lika dödsbleka; han var det af sjukdom, hon var det af sorg; några år förut såg man ej lätt ett skönare par! All jordens lycka är förgänglig. Ljungstedt och Dahlstedt bortrycktes af »the evil spirit», som Shakespeare namnfäste. Den, som vet hvilka förluster denna »spiritus»vållat mig, kan ej finna min »fanatism» emot den fördärf-varen underlig.»1

Äfven bland »de tröge skåningarne» räknade W. åtskilliga vänner. Främst bland dessa nämner han den nyss anförde Paul Gabriel Ahnfelt. »Det var», skrifver W., »en ovanligt rik natur, utmärkt för mångfaldiga kunskaper och af det ädlaste sinnelag. En eld, så ren som himlarnes, genomglödgade hans själ. Snart slöt jag mig allra varmast intill honom. Tyska literaturen var honom ytterst kär pch jag har läst mycket af dess härlighet med hans ögon. Men en särskild tanke sammanknöt oss. Jag kände det brottsligt att vi svenskar ingenting gjorde för att sprida kristendomens ljus till folk, hvilka, liksom vi själfva en gång, ännu sutto i hedendomens mörker. På andras mission bland oss hade vi dock höjts från vildens ståndpunkt till en af världens märkligaste nationer. Kristi bud: ’gån ut i hela världen’... måste gälla äfven oss; och änskönt ingen talat till mig därom, kände jag mig redobogen att utgå. och valde Japan såsom det land, dit jag ville vända mig. Dit antog jag mig kunna såsom botanist få rekommenda-tionsbref af min landsman, professor C. P. Thunberg, ock då hvad jag läst gjort mig både folket och landet kärt,, fröjdade mig tanken att få till desse Thunbergs gamle vänner och deras barn öfverföra det ena, som fattades dem: kristendomen. Då jag meddelade mig med Paul Ahnfelt härom, greps han af samma tanke och förklarade sig villig att följa mig. Gemensamt trängde vi in i frågan och utvecklade planen. Men alla våra försök strandade. Jag hade tänkt mig, att vi skulle kunna såsom danska missionärer komma till Tranquebar och därifrån själfva skaffa oss vidare. Men den danska missionsstyrelsen, som utöfvades. af Schleswig-Holsteinska kansliafdelningen i ministeriet i Köpenhamn, ansåg sin uppgift fylld om den, då en till

1 Trettio af de skol- och gymnasiekamrater, W. räknat bland sina samtida i Växiö, blefvo, enligt anteckningarna i hans gamlakataloger, offer för tidens dryckesvanor.

Peter Wieselgren. 5^Tranquebar utsänd dansk missionär dött, ditskickade en efterträdare. Försöket att vinna förord hos missionssäll-skapet i London, afvisades med förklaringen, att det icke mottog utländingar. Så möttes motstånd öfver allt». Sandell hade redan tidigare motsatt sig hans missionärsplaner och upprepade nu för honom sin mening, att vi ock här hemma behöfde missionärer. Såsom sådan borde han göra fosterlandet tjänst. I tro att detta då vore meningen, lät W. slutligen förmå sig att afstå från planerna på Japan.

Ännu sju skåningar namnfäster han vid öfverblicken öfver sina vänner. »På Elias Fries’ botaniska excursioner», säger han, »blef jag bekant med den älsklige naturforskaren, den tidigt bortgångne B. F. Fries och den i sin forskning och i sitt sinne alltid glade C. J. Sundevall, hvilka båda vunnit vetenskaplig ära. D. Scharffenberg och J. J. Björkman blefyo sedermera läkare. N. H. Lovèn var tidigt utvecklad, men uppenbarade ej gärna huru mycket han gick för. C. G. Berlin bekände öppet, att han läste för betygen, men förtjänte också vackra; utvecklade redan nu sina parlamentariska talanger. J. Kléen, sedermera fortifika-tionsgeneral, hörde ock till gruppen. Han tenterade ihop med Lars Starck för professor Brag. »Herrn heter Kléen men är stark och herrn heter Starck men är klen!» sade professorn till dem vid tentamens slut.»

»Blekingsbon C. A. Bergman», fortsätter W., »var ett utsprickande snille, förfölj dt af andras afund. Han utgaf en samling vers under namn: den yngste skalden. En afundsman insände i Karlshamns tidning, där Bergmans fränder bodde i trakten, en smädlig recension, som gick ut på att bevisa hurusom han bort kalla sig: den ynkligaste skalden. Jag kände ej Bergman då, men fann detta anfall obefogadt och insände till samma tidning en motrecension. Ehuru jag ej namngaf mig, gissade man dock på mig såsom motrecensenten, och möjligen var det detta, som gjorde, att B. sedermera närmade sig mig. Jag höll af honom, -afven då han i sin religionsfilosofi gick väl mycket åt vän--ster; han sökte ljus och jag hoppades alltid att han skulle liinna målet. Som kyrkoherde i Lunds stift har han ock sedan gjort sig känd för sin varma gudsfruktan.»

»G. W. Fager lund, också blekingsbo, var en ovanligt stilla och mild ande. Bland göteborgame voro ej få mera utbildade ynglingar. M. Ullman, som -sedan blef en aktningsvärd predikant och präst i Göteborg och Uddevalla, var dock nu blott känd såsom en framstående basstämma. Bland göteborgarne höllos juntor för snilletäflan. På en sådan debatterades emellan mig och den ultra-liberale »Lu--cullus» Montén, huruvida bland Lunds dåvarande professorer funnes någon sekular person; han nekade det, jag påstod det, kräfvande denna ära för Tegnér». Nu skulle väl svårligen bland Lunds studenter detta påstående bestridas.

Bland kalmariterna nämner han Anders Sandberg. »Han var», heter det, »ett under af polyhistor. Berlin hade stormläst sig till tio laudatur och genom en kria vunnit <iet elfte för Cederschöld. Sandberg fick tolf laudatur och -ett eximie cum laude för de kunskaper, han så småningom och grundligen inhemtat. Båda vunno hedersrum, men voro för öfrigt fullkomliga motsatser: Berlin var röd och

trind, Sandberg svartgul och mager; den förre det högre, <ien senare det’lägre folkets man; Berlin förtjust i umgänges-lif och bordets njutningar, Sandberg full af vedervilja för -det förra och i öfrigt urståndsatt att lifnära sig med annat -än hvad som kunde nedflyta genom hans strupe, hvilken sammandragits af en syra, som under en sjukdom af misstag räckts honom såsom ett medikament. Men båda voro män af talang, båda outtömliga talare»; båda ock längre iram bemärkta medlemmar af vårt prästestånd.

Den vänskap, som sedan för lifvet förband W. med Thomander, hade ännu icke böijat. »Jag såg honom», berättar W., »då vi bivistade samma föreläsningar, men vi kände hvarandra icke. Hans med spelande humor öfver-strålade anlete och hans på en gång skarpa och fromma blick drogo dock alltid min uppmärksamhet till honom».Bland de akademiska lärare och äldre män, W. i detta sammanhang tecknar, ställer han professorn i historia A. 0. Lindfors främst. Såsom inspektor för Smålands nation ägnade denne sina landsmän en tjänstvillighet och en om-tanka, som tillvunno honom allas kärlek och tacksamhet »En far kan ej vara ömmare för sin son», skrifver W., »än hvad han var för mig.» — »Härdabred och skulder-hög som nordmännen i sagorna, vore han lätt att känna såsom svensk, om man än träffade honom i Kina. Han är bottenärlig, fiende till flärd, lättsinne och lyx, enkel i sitt lefnadssätt och trofast vän; — en kraftfull man, som bär vittnesbördet därom på sin öppna panna. Störst som latinare, uppbär han dock väl sitt historiska lärarekall. »Näst honom», fortsätter W., »stod i min vänskap Elias Fries, då adjunkt i botaniken. Ren och öppen som den himmel, under hvilken han tillbragt sina flesta sommardagar, oskuldsfull och enkel som de blommor, med hvilka han nästan beständigt umgås, måste han vinna allas kärlek, som äro för aflägsna från hans bana eller för små där, för att afundas honom hans ryktbarhet. Oaktadt han älskas och högaktas af en De Candolle, Frankrikes ära, hvilken flitigt korresponderar med honom; oaktadt baron Nees von Esenbeck upphört att arbeta i mykologien, emedan, såsom det heter i företalet till hans sista arbete, Fries gör honom öfverflödig; oaktadt Tysklands berömda naturforskare tillägna honom större arbeten; oaktadt Oken i sin Isis och andra tyska och danska literära tidskrifter tändt honom sina rökverk, är Fries kanske den anspråkslösaste vid akademien från och med den nyss admitterade studenten upp till sångarkungen. Jag ville en gång se Nees för att läsa dennes af sked till den lärda världen. Jag kände dock Fries tillräckligt för att veta det min af sikt måste döljas för att vinnas, och jag förebar därför att jag ville se en literär underrättelse, som skulle stå i böijan af en del. Han lämnade mig en i sänder; jag fann dock intet och måste omsider begära sista delen. »Jag vills.,.. — »Du vill,» af-bröt han mig, »ja, du vill se mig skämmas!t Och den delen togs icke fram. Om någon, blir det emellertid Fries, som hinner Linnseus — ej i ära; ty de gingo ut i olika tidehvarf och mottogo vetenskapen olika bearbetad — men i värf; ty jag hoppas, att Fries först lyckas med ett naturligt likasom Linné först lyckades med ett artificiellt system. Hvilken ära för Sverige om så sker! Men huru obegripligt att Fries, ja, äfven Fries här i Lund har bittra ovänner!»1

Om teol. professorn dr A. Hylander, anmärker W., att det väl icke fanns någon så hårdt dömd i societeterna i och omkring Lund som denne. I hans yttre rum hängde ock hans porträtt, der han målats med bibeln i hand och märke vid språket: »genom godt rykte och ondt rykte, genom ära och smälek»------------- Men om än icke nog uppmärk-

sam på sin vandel, hade* han dock under en vild och vidunderlig tid alltjämt vårdat det evangeliska ordet vid Lunds akademi och genom sina predikningar äfven i församlingen ; detta borde med tacksamhet erkännas. Högre vördnad ägnade W. dock dennes motpol i det religiösa, prosten Henrik Sckartau. »Hvad man menar med predikogåfvor», säger W., »ägde han icke; men med sin djupa andlighet och sitt apostoliska allvar behöfde han häller inga sådana. Högt stod han som kateket. Man åhörde honom vid hans predikningar och förhör som om det taltes från skyn. Personligen lärde jag känna honom i Igelösa vid något tillfälle 1821 eller 1822, då han där höll prostvisitation. Kyrkoherden blef sjuk på lördagskvällen och med Schar-taus medgifvande aftvang han mig löfte att följande dag, 5:te söndagen efter Trin., i hans ställe predika. Jag kände det vågsamt att extemporera, då den stränge häradsprosten satt bland åhörarne; men jag bodde ej ensam i det mig anvisade rummet och hade ej hunnit mer än att uppgöra utkastet, förrän besökande för mig gjorde omöjligt att fort-

1 Detta skrefs år 1823 i »bref till en förtrogen».sätta. Således måste jag fritt tala till församlingen öfver det af dagens text anvisade ämnet: om plikten att föröka Guds rike. Jag utförde detta ämne strängt schematiskt; och Schartau yttrade sig sedan öfver min predikan med mycken vänlighet och uppmuntran, begagnande ord, ganska, lika dem Sellergren vid ett föregående tillfälle (1819) an-vändt till mig.»

I Esaias Tegnérs hus var W. ofta. Han fann i denna »Phoenix Academiae» en glad värd, öfver hvars läppar infallen susade som bi från mynningen af kupan; »om ej alla ha honung, ha dock alla gadd». »Till naturen», — så fortsätter W. sin skildring, »är han god, som snille intager han en upphöjd plats, och han har i en utmärkt grad den tjusningsförmåga, som är oundgänglig för en akademisk lärare. Han fattar ynglingarne med väldig kraft, för dem med sig, lyfter dem upp till sig. Ingen klandrar hans betyg eller omdömen; man tror på dem. Han sätter mindre värde på mängden af de auktorer, kandidaten läst, men i språket, arkeologien och dylikt måste denne excellera. Tegnérs snille är österländskt, hans smak attisk, hans sångmö dock rent nordisk. — Ehuru jag ej före första kandidatexamen hunnit läsa Pindarus eller Thucydides, hvilket han fordrade för laudatur, hyste han dock förhoppning att af mig kunde göras en akademisk lärare i ämnet och erbjöd mig därför docentkallelse i grekiska. Jag svarade, att jag ej kunde uppehålla mig vid akademien. »Det hindret», genmälde han då, »har jag varit betänkt på att afhjälpa; jag har därför skaffat kandidaten akademisk kondition hos min vän,, kontrollör Lundström i Ystad. Den blir att tillträda vid midsommaren 1823 efter promotionen». Med tacksamhet mottog jag detta anbud; men inträffande omständigheter gjorde att jag aldrig kom att tillträda platsen.»

För sina latinska versförsök stod W. i mycken gunst hos Lidfors, professorn i latin. Han tecknar denne såsom en härlig gestalt, en blåögd son af Norrland, med växt som Dalälfvens tallar; en förträfflig föreläsare och van attröra sig med romarspråket i både vers och prosa. »Men redan disharmonisk, i följd af sin olyckliga diet, kunde han», säger W., »än gräla på mig, än omfamna och kyssa mig, erkännande mig såsom en broder. Redan om morgnarna var han svår att träffa nykter, hälst han hade flaskan under hyendet. Det gjorde mig grufligt ondt — och det bidrog ej att minska min öfverklagade fanatism för nykterheten.»

Äfven matheseos professorn C. E. Kjellin hörde till dem, som visade W. vänskap. »Ehuru blott 50-årig», skrif-ver W. om denne (1823) »är han redan lutande, nedtryckt både af jordiska mödor och lärda förtjänster; ty han har ansenligt af båda slagen och båda äro bördor på hans skuldror. De stora, svarta lockarne hänga ofvan många ljusa tankar; ögonen äro klara, blickarne lifliga. Inom ett visst skrå har han opinionen emot sig och anfalles af detta stundom hårdt nog. Jag har hos honom funnit en djup religiös känsla likasom ock åtlydnad af Jesu bud: ’varen såsom barn!’ och detta har intagit mig så, att jag ej uppmärksamt afhört hans klandrare. ’Ingen’, sade han mig en gång, ’har riktigare bedömt mig än ni. Jag är ett barn och ett barn vill jag blifva’. W. ansåg honom såsom en lärd teolog och intresserade sig varmt för hans öfvergång till den prästerliga ämbetsbanan. Han vann ock denna sin önskan, då Kjellin några år senare med W. såsom liflig förespråkare fick Kumla regala pastorat.

»Både kär och vördnadsvärd», säger W., »blef mig juris professorn J. Holmbergsson. Han är en man från forntiden, men detta ej blott för sitt vördiga skäggs skull. Han är bottenärlig som samvetet och rättvis som döden. Men äfven med skuldror som Atlas skulle han ej förmå att bära det kall han fått. Han ensam skall bilda största delen af södra Sveriges ämbetsmannakår; han anser sig ock vara hållkarl på befordringens gästgifvaregård, och känner sig blott i stånd att genom sin senfärdighet uppehålla, men ej att hindra den mängd af resande, som där anmälersig. Han är en lärd jurist och en ärlig jurist; och man påstår därför, att om han någon gång åtar sig att föra en rättegång, förlorar vanligen hans klient. Under hans stoiska yta glöder en varm känsla. • Ljuset och friden sökte han till en början uti idealismen och magnetismen, men fann dem till slut i Jesu evangelium. En gång, då jag kom, satt han och läste sin Paulus på grekiska för uppbyggelse; en annan gång fann jag honom sitta och läsa i en uppslagen foliant. Den innehöll kyrkofädernas skrifter. Man skall vara van, sade jag, vid den tråkiga juridiken för att hos de där patres finna något intresse? Hör då, svarade han och uppläste ur Krysostomus en afhandling, som jag fann synnerligen skön. I hans hus firade jag mina julaftnar 1821 och 1822, då husets ende son, artisten Johan Holmbergsson, och den sedan så bekante prosten H. F. Cedergren voro mig kära ungdomsvänner. Husmodern var i mina ögon halfförklarad. Gudsfruktan på fullt allvar präglade och upphöjde hela detta hus.»

Men tillfälle att studera lifvet och vinna vänner bereddes Wieselgren äfven utanför universitetsstaden.

»På Löberöd», berättar han härom, »bodde i de da-garne den namnkunnige grefve Jacob De la Gardie, hvilken varit en af de herrar och män, som stiftat Samfundet för utgifvande af Handlingar rörande Skandinaviens historia. Hans mors död gjorde, att han ärfde sin faders alla handskrifter, som syskonen gärna läto gå in på hans lott. Han reste till Sjö i Uppland och uttog ur en stor massa hvad han ansåg vara af något historiskt, kanske mest autografiskt värde och nedförde en lår af 4—5 bräders höjd, som hvälf-des ikull framför kaminen. Själf ordnade och katalogiserade han pappersurkunderna efter ett fullt artificiellt system. Så lades alla kvittenser för sig, alla reverser för sig, alfabetiskt rangerade inom hvarje klass efter utgifvarnes initial-bokstaf; men pärmbrefven voro svårare att taga reda på. Han skref till professor Lindfors och begärde därtill en student. Lindfors kom ut till Igelösa, där jag i Reftensfurtilund nyss gått estetiskt hänförd med Homerus i hand. Han nämnde ej pärmbref, och släppte mig ej. Jag reste till Löberöd i Juli 1821 med ett bref från professorn. Sedan jag första dagen haft grefven som ciceron och blifvit förtjust af alla där visade konstens och litteraturens skatter, gick jag om aftonen in i mitt rum med en bundt pärmbref till sällskap. Och dessa voro från 14-.de och i5:de seklerna. Jag kunde ej läsa ett ord. Vred i sinnet på professorn, som narrat mig åstad till denna förödmjukelsen, beslöt jag att låta honom själf få den, för att undgå stå inför grefven och bekänna min okunnighet. Mitt beslut blef att i dag-ningen återresa till Lund och låta professorn göra min ursäkt, skicka en kunnigare eller komma själf. Därpå somnade jag något lugnad. Om morgonen lyckades jag bättre med min stafning och hade innan frukosten skrifvit en början på katalogen med tillräckliga titlar för att igenkänna brefven. Jag blef kvar och fick från pärmbref ven öfvergå till grefvens eget arbete efter ett något mera naturligt system, vistandes här somrarna 1821 och 1822.

Man kunde ej begripa, att en f. d. minister i en blink, snart sagdt, gaf mig tillträde till hvaije papper, hvarje bref, som kommit till honom, hvaije koncept af honom. Man uppgjorde den löjliga, men af många trodda förklaringen, att jag händelsevis stött på papper, som bevisade hans delaktighet i de där konspirationerna, hvarför grefven då ännu var misstänkt af sin kung och nyss förut lagförd i följd af Bryggerska anklagelsen, samt att han tagit mig helt in i sitt förtroende, för att vara desto säkrare på min tystnad. Jag fick först efter flera år höra den dumma sagan. Sant är, att han gaf mig fullt förtroende och att, då han om 8 dagar bortreste någon tid, jag just fick uppdrag att under tiden ordna och katalogisera alla till honom skrifna bref och alla hans privatpapper. Och sant är också, att där uppstod hastigt nog mellan den unge studenten och den grefliga familjen ett innerligt förhållande, som måste haft sin grund i en sympati, som var starkare än ståndsför-domarne, efter den tog mera karaktär af föräldra- och broderskärlek än patron- och klientförhållande. Jag förklarar det själf så här. De unge grefvarne voro ej lärda, men de värderade vetande och hörde hällre föredrag än läste böcker. Grefven, hans excellens, kunde vida mer än jag i mycket, men i mycket hade jag senare inhämtat mitt vetande, och det stod klarare och mera lefvande i mitt minne, och just i Svenska historien, däri han hälst samtalade, träffade han här en, som kände många för honom okända mellanlänkar; det var honom angenämt. Snart blef det honom verkligen en plåga* om han påräknat ett aftonsamtal, och jag var borta; det må då vara förlåtligt, om jag blef intagen i gubben. Vi sade och skrefvo till hvarandra sötsaker lika ärligt och smickerlöst båda två, och då jag upptäckte något, som jag ogillade, dref samma varma kärlek mig att säga till därom. Denna min uppriktighet vållade blott ett ögonblicks obehag, men verkade ej alltid den ändring jag åsyftade. Jag yppade naturligtvis icke för andra, hvad de skulle ansett såsom en stor djärfhet, men inspektören på stället kunde komma att höra tvister, hvilka han erkände, väckte hans förundran.

De unge grefvarne, synnerligen sonen Gustaf, ville gärna utbilda sig till parlamentariska talare, och vi »höllo riksdag» stundom långt in på nätterna. Ofta deltogo häri högvälborenheter af de gamla historiska ätterna. Men excellensen fruktade, att ryktet härom skulle bäras fram i någon sådan form, att Carl Johans misstankar däraf skulle kunna förstärkas; och på hans önskan inställdes därför våra oskyldiga öfningar.

Jag har annorstädes tecknat dessa grefvar, fader och son, och vill här blott tillägga, att vi i de ting, hvari vi voro olika, hufvudsakligen förblefvo oss lika. Grefve Jacob var visserligen lättsinnig, men alldeles icke i Tegnérs stil. Han hade vördnad för ungdom och barn, öch brast aldrig i hvad en god uppfostran i den sociala umgängelsen kräfver. Jag kan ej erinra mig ett tvetydigt skämt af honom. Ochlättrörd i allt var han hastigt eröfrad af religiösa föreställningar; han läste själf predikan för sitt folk hvarje söndag, han ej for till kyrkan, och han tog sin bibel med sig, då han om aftnarna gick till sitt sofrum. En tid gick, innan jag såg längre. Sedan upptäckte jag visserligen, att han delade hvad jag kallade: den ridderliga moralen, mot hvil-ken jag uppreste mig; men jag kom ej långt, hälst han alltid strax erkände, att jag hade rätt. För den moralens villoläror hafva många fallit offer; kristendomen har ännu ej varit fullt mäktig att besegra de hedendomens kvarlefvor, som under den moralen försticka sig.

På Löberöd frossade jag i historia och skönlitteratur. Jag brände ljus hvarje sommarnatt och var dock uppe i dagningen. Stundom gaf jag mig icke tid till afklädning och försvarade detta tillvägagående med hvad jag läst om, huru litet Gustaf III, Fredrik II och flere andra behöft sofva; det vore nog om man blott inslumrade någon stund. Denna diet och min ständiga stillasittning, så olik den rörlighet jag förut såsom botanist varit van vid, grundläde utan tvifvel den sjuklighet, jag i mitt tredje och fjärde decennium fick dragas med.»

Redan vid denna tid voro ock Wieselgrens vänner ganska oroliga för hans hälsa. I Vislanda kyrkobok hade under seklernas lopp för än den ene, än den andre af hans släkt såsom dödsorsak antecknats »bröstsoten»; och man fruktade, att anlaget till denna sot gömde sig äfven i hans egen långt ifrån starka organism. Någon gång inträffande blodspottning förstärkte dessa farhågor. »Då vi togo afsked af honom vid vårterminens slut», sade en gång Elias Fries till den, som skrifver detta, »undrade vi ofta, om vi någonsin mera skulle få se honom igen.» Genom hans häjdlösa studienit hade hans matsmältning blifvit alldeles förstörd. Läkame ansågo, att han blott genom någon resa till länder mellan vändkretsarna skulle kunna räddas, och planer uppgjordes ock för hans expatriering i sådantsyfte. Men däraf blef dock ingenting. Den lågande lifs-kraft, som fyllde hans ande, fick tidigt åtaga sig att både bära och behärska den svaga kropp, vid hvilken anden var fäst. Icke utan skäl ansåg han själf, att hans lungor stärkts och härdats genom det myckna talande i kyrkor och stora lokaler, han såsom predikant och föreläsare måste underkasta sig; och för sitt upphjälpande i öfrigt tackade han den gymnastiska behandling, Per Henric Ling något senare under hans vistelse i Stockholm lät honom undergå. Redan dessförinnan hade den namnkunnige Ehrengranat på Flyinge under någon hans sommarvistelse å Löberöd undervisat honom i ridkonsten, och äfven denna idrott bidrog att höja hans hälsokraft.

Somrarna 1821 och 1822 tillbragte, såsom sagdt, Wiesel-gren på Löberöd. Före afresan dit det senare året hade han aflagt examen stili latini pro gradu och tagit filologie kandidatexamen; det förra profvet hade bedömts med betyget laudatur, och i det senare hade samma betyg beskärts honom i latin, historia och estetik. I grekiska fick han af förut angifvet skäl endast cum laude. Den 22 Maj 1823 undergick han examen filosoficum; erhöll då cum laude i teoretisk och praktisk filosofi, i botanik och i natural-historia. En af Wieselgrens närmaste vänner, C. W. Rodhe, »den snällaste greken» hade ej haft lust för botaniken, men kom några dagar före tentamen till Wieselgren, som lärde honom det nödtorftigaste. Sedan följdes de åt till Agardh och fingo båda samma betyg. Lindfors såg däri ett bevis på Agardhs stämning emot Elias Fries. Wieselgren hade varit blott den señares läijunge.

På förslag af Lindfors, som hörde Wieselgren prisa Löberöd, dess samlingar och ägare, skref han häröfver sin gradualdisputation: »deliciae bibliothecae Delagardianae in Löberöd, leviter adumbratae.» Och den 20 Juni 1823 skedde promotionen, då den filosofiska lagern såsom mödornas lön tillföll 42 kandidater, af hvilka de närvarande efter vanligsed på promotors signal för att beteckna, att de nu voro fullärda, med stort dån slogo ihop sina folianter å Parnassen och sedan med sina små sidenhattar på bröstet och lagerkransarna kring hjässan dygnet ut deltogo i de festligheter, som utmärkte denna deras gemensamma stora dag.

I hufvudstaden och vid Fyris.

Redan ett par veckor före promotionen hade Wieselgren lämnat Lund. Han deltog således hvarken i foliantsammanslagningen eller i festligheterna; så långt ifrån kände han sig fullärd, att han tvärtom redan var i färd med nya studieplaner. Vid närmare eftersinnande hade han funnit sig böra afstå ifrån Tegnérs anbud om docentur i grekiska; litteraturhistorien lockade honom mera, och han ärnade besöka biblioteket i Uppsala för att i dess manuskriptsamling söka material för en afhandling om berömda småländska män. Så skulle han ock få tillfälle att komma till Stockholm, dit han åtagit sig från Löberöd till Franzén föra materialier för ett minnestal i Svenska Akademien öfver Magnus Gabriel De la Gardie. Ett förslag af Wieselgren om dennes celebrerande hade nämligen grefve Jacob De la Gardie öfverlämnat till Franzén, som sedan väckt frågan härom i akademien; då denna fattat det önskade beslutet, begärde Franzén bidrag till minnesteckningen från Löberöds arkiv. Wieselgren blef af grefve Jacob inbjuden att under sin vistelse i Stockholm bo hos honom; och öfver Ystad, där kontrollör Lundström gaf honom permission till medlet af Juli från den af Tegnér honom skaffade konditionen, for Wieselgren, icke såsom tänkts, med ångfartyget Carl Johan, enär detta, då det skulle afgå, befanns borradt, utan med en segelskuta, som behöfde nära 3 veckor för att nå sitt mål.Dagen efter ankomsten till Stockholm förde grefve De la Gardie Wieselgren med sig till akademiens kansler, ministern för utrikes ärendena, grefve Lars von Engeström. Den 74-årige gubben var då blott en ruin af sig själf; »han var ytterst röd i ögonen, kom lätt i gråt och syntes mycket affallen, men ännu kunde man se, att han haft en jättegestalt med mycket uttryck af både allvar och godhet.» Han hade nyss förut fått Wieselgrens gradualdisputation och böljade samtala med honom »som en gammal prost med en s. m. adjunkt», dock ej i teologi utan i historia. Wieselgren kände sig tvungen att motsäga redan hans första sats; men däraf blef blott samtalet lifligare. Den gamle excellensen yttrade, att det väl vore vackert och passande att taga vara på äldre befintliga arkivskatter, men att vi ändå i själfva verket nu kände hvad, som funnes af någon historisk vikt». »Jag däremot,» berättar W., »dristade tro, att ännu mycken ensidighet rådde i historien, som genom nya upptäckter skulle afhjälpas, och tog exempel af då nyss framdragna urkunder rörande M. Vellingk. Här fick jag nu röra mig på ett fält, där jag ej var svag och där v. Engeström hade en af sina starkaste sidor. Samtalet räckte länge. Slutligen yttrade grefve v. E. sitt nöje öfver att, såsom han hört af grefve De la Gardie, jag var i fråga att ingå vid akademien. »Jag har sett,» sade han, »att ni skrifver latinsk vers, och där bör vara sådana män vid ett universitet. Lundblad skref sådana förträffligt, men hvarkeu Lindfors eller Lidfors; Brunius skrifver visst, men, ställd under unge professorer, vill han ha pastorat.» Han omtalade sitt bibliotek, som låg bort emot Skanstull på Söder, och inbjöd mig att vissa förmiddagar möta honom där. Frågade mig därefter, hvad vi i Lund tyckte om en sådan talare som Carl Henric Posse. Jag, som ej hunnit under en brinnande tentamenstid att oftare än i någon skymningsstund besöka läsesällskapet, hade ej reda på den senare tidens historia, men hade hört E. Z. Munck af Ro-senschöld och Elias Fries expectorera sig för mig om rid-darhustalare, bland hvilka jag tyckte mig ha hört, att Posse skulle räknas till de större. Jag återgaf detta minne, därvid grefve De la Gardie skyndade sig att afbryta med någon förklaring, om huru länge jag legat på sjön. Då vi kommo ut, upplyste han mig, att C. H. Posse anfallit v. Engeström på det argaste, sen under natten tagit in gift och nu på morgonen dött. Det där omdömet om den store talaren blef mig dock ej till men; utan när jag följande biblioteksdagen anträffades af v. E. och hans bibliotekarie J. G. Liljegren, som var min landsman och bekante från Växiö, så fick jag strax hans fullkomligaste förtroende. Han talade först med mig, under det han lade likpredikningar i ordning, om släktskapen emellan Lenseus och Clo och Björn-clo och Benzelius och Benzelstjerna och von Engeström med den största grundlighet och tillsade sedan Liljegren att låta mig se alla bref och papper i hans förvar. Dock undantog han själf hvad som inlades i en läst låda och som utgjorde alla W. Klintebergs protokoller och upptäckter rörande fersiska upploppet; men han bad mig se i hvil-ken låda de lades, ty, sade han, de skola framdeles öppnas. Jag förundrade mig öfver min tur att få allas förtroende. Det var som hade man sett på utanskriften, att jag skulle bli en flitig biograf. Bland de skåp, som här öppnades för mig, var äfven det, där alla hans korrespondenters bref voro inbundna i alfabetisk ordning. Där läste jag en mängd bref från Lund till kanslern och började lära känna innersidan af världen. Själfva Lagerbjelkes bref från Paris, med hans knot öfver rappellen, läste jag. Gubben visade sig förnöjd, när han träffade mig i biblioteket, och gjorde där ofta ingenting annat än berättade anekdoter för mig, som ock lärde mycket af hans prelektioner.»

En särskild anledning för grefve De la Gardie att just nu, utan hänsyn till promotionen, inbjuda W. till Stockholm, låg i de till denna tid utsatta högtidligheter, med hvilka den unga kronprinsen Oscars förmälning med prinsessan Josefina af Leuchtenberg skulle firas. Den 19 Juni på mor-gonen, innan ännu Gustaf De la Gardie och hans gästvän hunnit ur sina sängar, steg excellensen in till dem och förkunnade dem, att prinsessan samma dag skulle hålla sitt intåg från Haga; Gustaf De la Gardie vore bjuden på frukost till grefve Magnus Fredrik Brahe för att från fönstren i hans bostad vid Drottninggatan åse intåget; och då gref-ven hört, att han hade hos sig en vän, både han honom ändtligen föra denne sin vän med sig.

Så skedde ock. De infunno sig vid frukosten, där de sammanträffade med husets svågrar, baronerna Koskull från Engaholm, en baron Löwen, J. H. Schröder från Uppsala samt åtskilliga andra. Vid bordet uppstod lifligt samspråk, därunder baron Löwen berättade, att han gjort en snillrik uppfinning. Då han å sin gård om kvällarna lämnat arbetsfolket betalning i nya skillingssedlar för dagsverket, hade han nämligen för en ringa kostnad den fägnaden att om morgonen få mer än halfva antalet af de där sedlarna igen.

Man undrade genom hvilket trolleri en sådan verkan kunde åstadkommas.

»Jo,» svarade baronen, »jag låter en min betjänt hålla krog nere vid grinden, där alla måste gå förbi!»

Metoden skulle möjligen förekommit fyndig nog, om den ej erhållit närmare belysning.

»Tillåt mig fråga,» sporde den unge Lunda-magistern »om herr baron ärnar länge bo kvar där på orten?»

»Huru så?» frågade denne.

»Jo i det fallet,» återtog Wieselgren, >torde vinstberäkningen böra afse icke året utan lifstiden. Då arbetsfolket hunnit få smak för brännvin och därmed deras både arbetslust och arbetskraft förminskats likasom ock deras barn blifvit illa uppfostrade, torde deras blifvande dagsverken ej vara värda dagspenningen, och allt det elände, som uppväxer, kosta mer att afhjälpa än vinsten på krogen vid grinden inbringar.»

»Han har rätt!» ropade baron Carl Gustaf Koskull

Peter Wie s«lgren. 6med en öfvertygelse, som bjöd honom att själf fullfölja bevisföringen.

En af de vid detta tillfälle närvarande meddelade sedan Wieselgren, att då denne baron Löwen någon tid därefter aflidit och hans son, som nyss sluppit ur gäldstugan, skulle uppsöka de sedelpackor, man visste att fadern, för att ej förlora på utlåning, magasinerat i någon källare, dessa visst också funnos, men så genomdränkta af vatten och förstörda af fukt att de icke dugde att utlämnas i rörelsen och ej häller af banken inlöstes.

Frukosten slöt; gatan där nedanför var redan full af folk, man började vänta de kungliga vagnarna och slutligen kom ögonblicket. »Jag glömmer ej,» berättar W., »när den unga furstinnans vagn stannade under Braheska fönstren för att ge henne tillfälle att hälsa. Redan hade hon nickat och hälsat så att det späda hufvudet syntes trött; men i hennes blick låg en själsskönhet, som man sällan ser på jorden. Nu tog Schröder mig vid armen och vi skyndade med några af de öfriga ned på gatan för att än en gång hinna få se det ansiktet. I Storkyrkobrinken stannade åter vagnen; den påträngande massan sköt oss fram mot densamma, men jag satte foten mot ena framhjulet och tryckte oss tillbaka. I trängseln förlorade jag Schröder, men Gustaf De la Gardie och jag fortsatte vår väg upp till slottet, där vi fingo plats i Högsta Domstolens yttre rum, genom hvilket sedan processionen gick. Gustaf De la Gardie visade mig i den de märklige män, jag eftersporde. Uttrycksfullare än konung Carl Johans var dock ingéns blick, ingens anletsdrag, och skönare än Oscars och Josefinas voro inga anleten bland tusentalen.»

Såsom den bästa bekantskapen från dessa dagar nämner han Frans Michael Franzén, då kyrkoherde i Klara. Det förestående minnestalet öfver Magnus Gabriel De la Gardie hade föranledt Franzén att, såsom redan nämts, begära material därtill från Löberöd och detta gaf W. anledning att nu besöka honom. »Huru väl minnes jag icke», be-rättar W., »det ögonblick, då jag första gången, hörsammande hans inbjudning, steg in i hans rum, där han bodde vid Regeringsgatan. Hans sköna döttrar, fruarna von Haart-raan och Grafström, sutto vid hans sida; den förra hade jämte sin man i anledning af förmälningshögtidligheterna ditkommit från Åbo. Med en hjärtlighet, som af hans personliga kristendom fick sin särskilda betydelse, emottog han den okände unge mannen söderifrån; och denne hade stort gagn af denna sin bekantskap, så olika det en yngling kunde ha utaf beröring med Tegnér. Jag beundrade denne till öfverdrift, men hade mången inre strid, sedan jag i något sällskap förnöjts af hans kvicka, men ock lättsinniga infall. Hans sista yttrande till mig i Lund, då jag full af tacksamhet, i anledning af ett hans bref till kontrollör Lundström i Ystad, var hos honom, nedstämde ansenligt min högstämda förtjusning; och jag kan ej begripa, huru en präst, en biskopskandidat kunde i tal med en yngling tilllåta sig så lättsinnigt skämt. Hvilken annan atmosfär omkring Franzén!» Här fick den unge entusiasten ingen anledning att reflektera öfver skilda drag hos skalden och hans sångmö; de buro tvärtom båda samma prägel. Och hvad han vid en poetisk öfverblick öfver de främsta af våra skalder året förut (1822) yttrat om den Franzénska sångmön, ändrade han icke:

»Engel, som ur Eden följde,

Som i menskodräkt dig döljde Men tog harpan med ändå:

Sjung — och fallet jag förglömmer,

Sjung — och jag i Eden drömmer Mig bland fridens änglar gå!»

Han kände att den harpoklang, som så betagit honom, härledde sig icke blott från ett välljudande strängaspel utan från ett af innerlig kristen tro genomträngdt hjärta. Och detta gjorde honom skalden dubbelt kär. Tvifvelsutan in-värkade denne på sin unge beundrare äfven i afseenden, som lågo utanför deras gemensamma litterära och historiskaintressen. Wieselgrens första tanke hade varit att efter vunnen grad återvända till hemstiftet såsom adjunkt hos prosten Hyltenius i Vislanda; men tanken sattes icke i verket, ej blott därför att Hyltenius vid denna tidpunkt redan fått en adjunkt, med hvilken han var nöjd, utan ock af det skälet, att W. ej kände sig fullt på det klara med präst-edens innebörd. Antagligen hafva tankeutbyten med Franzén, för hvilken han hyste så djupt förtroende, bidragit att skingra hans ovisshet i denna fråga; den vidröres i deras brefväxling under dessa år.

Innap W. hunnit fortsätta sin färd till dess egentliga mål, universitetsstaden vid Fyris, blef emellertid honom meddeladt ett förslag, som för hans utvecklingsarbete blef af djupt ingripande betydelse. Grefvinnan Charlotta Skjölde-brand, statsrådet grefve Anders Fredrik Skjöldebrands maka hade nämligen hört omtalas W. och om denne tillsport grefve De la Gardie; de upplysningar, hon vunnit, föranledde ett anbud från grefve Skjöldebrand till W. att emot-taga kondition i hans hus såsom informator för hans söner. Grefve De la Gardie, som framförde anbudet, tillstyrkte på det lifligaste dess antagande; för en ung man, som främst studerade historia och vitterhet, vore det ju af största gagn att någon tid vistas i hufvudstaden, där man hade tillgång till biblioteker och arkiver. Grefve S. vore till och med benägen att längre fram sända sina söner till Lund hellre än till Uppsala, där fosforismen vore honom led. Wiesel-gren skref till Ystad med förfrågan, huruvida man där med-gåfve honom emottaga detta anbud; och då svaret blef ja-kande, beslöt han sig ock därför.

Innan han tillträdde denna nya anställning, utförde han dock sin IJppsalafärd.

Försedd med ett förordande bref från kanslirådet af Tannström till bibliotekarien, professorn P. F. Aurivillius begaf han sig åstad med ångfartyget Frej. »På däcket», berättar han, »stod en resvagn, däri en af passagerarne, en mörk herre med ett stort ärr öfver ena kinden, tyst ochsluten, ofta satte sig. Jämte vagnen stod en flock studenter; de gissade, att den där herrn nog vore polack och att jag också vore det; därjämte ondgjorde de sig öfver en f. d. kamrat, som var med på båten, men som låtsade sig icke känna igen dem, sedan han såsom adlig huspredikant fått kallelse till ett pastorat. Sedan vi en stund stått och sett på hvarandra, roade det mig att tilltala denne på latin; det vore mig angenämt, om jag såsom främling kunde få utbedja mig några upplysningar af honom. Han stammade några ord till svar, men gick strax ned i salongen — detta till studenternas synbara förnöjelse. Den förödmjukelse, jag sålunda vållat den förnäme huspredikanten, höll emellertid ögonblicket efter på att drabba mig själf; ty mannen med ärret öfver kinden vände sig nu till mig och yttrade några ord, af hvilka jag begrep ingenting. Jag tog det för polska, i tro att studenterna haft rätt i sin förmodan rörande honom; och jag svarade därför på latin, att jag vore ledsen att icke alls vara bekant med polska språket. Då bredde sig ett löje öfver det stela ansiktet, han böd mig sitta upp i vagnen och talade — nu så långsamt, att jag förstod, hurusom han på engelskt manér yttrade: ’est mihi jucundum te loqui lingua latina’. Jag lärde mig lätt tyda hans uttal; en hans reskamrat kom snart också upp till oss i vagnen och vi förstodo hvarandra hastigt nog utan svårighet. Mannen med ärret var en engelsk öfverste Hen-neker, adjutant hos kung Georg; reskamraten var en lord Wilbraham. Själf hade jag ju aldrig varit i Uppsala; men ändå måste jag där göra mitt inträde som ciceron åt dessa båda engelsmän. De önskade först af allt att få besöka Thunberg på Tunaberg. De gingo hela alléen upp med obetäckta hufvuden och likaså då de aflägsnade sig, därmed visande sin dévotion för Linnés ’siste och störste lärjunge’. Sedan förde jag dem upp till professor Ödmann, hvars bostad jag skaffade mig reda på. Gubben tog emot oss, som vanligt liggande i sin säng — den han såsom bekant under 45 år icke lämnade — jag föreställde främlingarna ochtjänstgjorde såsom tolk. Den gamle blef alldeles förtjust, hälst Henneker nyss återkommit från en resa i Palestina: och denne blef själf ej mindre förtjust att här i norden träffa en gubbe, som talte med honom, som om han gjort flera resor i det heliga landet. Samtalet fördes på latin. Då vi skulle gå, sade Ödmann till mig: ’Quis tu ipse, qui interpretis muner e tam b ene functus csF Jag svarade: jag skall hälsa professorn från sin kusin Sara Helena Malmberg, född Wieselqvist, i Igelösa\ Gubben hade nära glömt sina dietprinciper och omfamnat mig; men till sin död höll han mig kär,»

Följande morgon inötte professor Thunberg de resande i akademiska trädgården och visade dem sedan äfven museet, där han förtäljde många af de uppstoppade djurens historier, ej sällan inflätade i hans egen. W. följde sina engelsmän till Skokloster och flera andra märkliga ställen omkring Uppsala. För Hennekers skull skref han på latinsk vers en folkmyt om Friggas rock, sedan under titel: Colus Frejce in astrum, tryckt i »Minnessånger ur Värend» och af Lorenzo Hammarsköld förklarad skrifven »till de svenskars tjänst, som ej kunde svenska». Henneker dog ej långt därefter i följd af såret i kinden, som i Arabien tillfogats honom med en förgiftad sabel.

»I Uppsala», berättar W., »förde jag en orubbad lefnads-ordning. Aurivillius befallde vaktmästaren, gamle Utterström, att släppa mig in och ut; men jag nändes ej besvära den 8o-årige att mer än nödigt var vandra upp med sina nycklar. Således satt jag vanligen från kl. 6 om morgonen till kl. 9 om aftonen på biblioteket; före kl. 6 drack jag kaffe med en smörgås till, och åt sedan först om aftonen, då vanligen blott smultron och mjölk. Med den dieten gick det förträffligt att läsa igenom de flesta akter, som rörde Småland i Palmschöldska, Gahmska och Nordinska samlingarna; med de vunna materialierna skref jag på latin: Vitos Smolandorum qui extra Smolandiam inclaruerunt

— en tjock disputation, som dock aldrig blef utgifven; påmin gradualdisputation och själfva handskriften blef jag af professor Lindfors kallad till docent i literaturhistoria i Lund den 12 Februari 1824.»

Genom sitt omåttligt trägna arbete fick W. ej mycken tid öfrig för knytande af personliga förbindelser i Fyrisstaden. Den, som kände honom, förstår nog, att jämte det anförda skälet för en så orimlig kraftansträngning och en så utomordentligt klen kost, låg ett annat, förestafvadt ej mindre af hans djupa motvilja mot all skuldsättning än äfven af hans naturliga benägenhet att frikostigt gälda hvarje honom bevisad tjänst. För att kunna detta senare, ålade han sig själf umbäranden till en nästan otrolig grad. Därigenom blef det honom möjligt att i hvarje fall tillgodose andra i hvad han kände sig emot dem förpliktad, under det han för sitt eget tillgodoseende nöjde sig med det möjligast minsta, som för hvar och en annan skulle tyckts alldeles otillräckligt. Men dylik försakelse gjorde honom intet bekymmer. Han tog allt sådant som en lek och lät ingen märka något.

Alldeles utan bekantskaper framlefde han dock icke sitt Uppsalalif. Från Braheska frukosten i Stockholm kände han ju J. H. Schröder; hos professor Bergfalk hade han träffat Nicander, och hos den sistnämde lärde han känna Erik Sjöberg-Vitalis. Wieselgren och Nicander bodde på hvar sin sida om Fyrisån; och då den förre såg ljuset brinna i Nicanders bostad nästan hela nätterna, skref han till honom den latinska epistola, som är tryckt i hans Lusiones poe-ticse p. 20: Carolo Augusto Iuveni viros vicenti (Nic-ander). Sedan slöto de sig till hvarandra i den varmaste vänskap. En gång, då W. besökte honom, låg en lång student, klädd i vadmälskappa, på rygg i hans säng; det var Vitalis. Denne vårdade sig icke om att hälsa på Lundamagistern, då Nicander presenterade honom; men W. låtsade icke härom utan föreslog, att de alla tre skulle göra en promenad tillsammans, i stället för att den vackra aftonen sitta inne. Härtill förmådde han också Sjöberg. Sedan upprepadesofta dessa aftonpromenader. W, fann Sjöberg olycklig icke blott genom den svaga hydda, hvari hans själ var inkvarterad, utan ock genom hans brist på ödmjukhet; den bristen vållade, att han värkligt led af missförhållandet mellan sin andes och sin lyckas håfvor. Oftast och hälst besökte W. professor Samuel Ödmann; vidare ock landsmännen professorerna Sjöbring och Rogberg, likasom ock W. bland de yngre vann trofasta vänner i C. P. Pontén och C. H. Ekstrand, den sistnämde sedermera brukspatron och riksdagsman i borgareståndet, men vid denna tid en slags opinionsledare bland studenterna. Han anordnade ett afton-samkväm för en mängd studenter och inbjöd W., som vid åtskilliga tillfällen märkt en icke dold öfverlägsenhet emot lundensaren. En annan sådan hade nyss förut vid besök på platsen ingifvit en viss misstro till den akademiska bild-ningshalten i Lund. Nu ställde man Wieselgren på prof under diskussioner om Schelling och Lord Byron och Viktor Hugo och Cervantes . . . men profvet utföll till belåtenhet och han blef bror med alla på en gång.

»En eftermiddag», berättar W., »kom J. H. Schröder upp på biblioteket, mycket bråd i sina rörelser».

»Du har varit», frågade han, »på Hjertmans källare och beställt rum för Tegnér, som i afton skall väntas hit?»

Ja, det egde sin riktighet.

»Och det nämner du ej för mig!» utbrast Schröder.

W. förstod ej rätt skälet.

»Kan du ej förstå«, knotade Schröder, »att vi böra taga emot honom med sång och att jag måste ha litet tid på mig för att bereda allt!»

»Så bered dig då snart», svarade W., »ty kl. 8 till 9 ha vi honom här lifslefvande, hoppas jag. Men låt honom i kväll vara i fred. Han kommer trött från Stockholm; kom med sången i morgon.»

»Hvad menar du?» sporde Schröder.

»Att Stockholmarne måhända ej släppt poeten blott vattnad», svarade W.»Förtal! Ingalunda!» genmälde Schröder. »Vi möta honom. Alldeles!»

»Möten honom då på egen hand,» svarade W.

»Nej, ingalunda. Vi känna honom ej. Du måste vara med och presentera oss». — Och därvid blef det.

Klockan 8 e. m. tågade studenter och många äldre akademici med sångarne i spetsen förbi slottet utåt landsvägen för att möta den store skalden. J. H. Schröder och G. W. Gumaelius ledde studentskaran. Mötte de så en halftäckare och en bondvagn. På den senare såg W. skalden ligga i sömnens och drömmens armar; han hade väl funnit det för kvaft eller obekvämt i den andra vagnen och därför placerat sig här.

»Jag ansåg bäst», berättar W., »att låtsa som ingenting och låta hälsningståget gå förbi bägge vagnarne. Därefter hviskade jag till min granne, att jag i dumhet fört dem för långt; de borde återföra tåget till Hjertmans källare och vänta där, tills jag hunnit få Tegnér i sitt rum och allt i ordning. Så satte jag mig upp på bondvagnen och körde den omsider genom porten in på gården, där bonden halp mig med den dyra bördan upp på svalen i andra våningen; men pigan ville ej gärna lämna mig nyckeln — de hade ej rum för slika hyresgäster. Under detta stod corona académica utanför på gatan och sjöng Tegnérs ’Stjärnsång’. Jag var ytterst bekymrad hur allt skulle väl lyckas. I detsamma kom pigan med en karaffin vatten. Utan att ännu ha af Priessnitz’ska vattenläran fått något ljus, tog jag af ren instinkt karaffinen, satte den för skaldens mun, böjde hans hufvud tillbaka och hällde på. Det verkade förträffligt. Han, som ñyss talat oredigt och ohöf-viskt, kom sig, och då jag öppnade fönstret, höll han ett hjälpligt tal till de nedanför stående, som förtjuste hurrade och sedan, afsjungande: ’ Vikingasäten, åldriga lundar’,

tågade därifrån. När skaldens brorson, ’Esse minor’, som åkt i halftäckaren till annat ställe, ankom hit, var allt i sin ordning och skalden hvilade på sina lagrar, sofvatidepå en soffa. ’Esse minor’ berättade, att en flock vänner från Stockholm följt honom några mil till vägs och po-kulerat å gästgifvargårdarna.

Jag fann, för att tala Jean Pauls språk, en världsironi i det förhållandet, att då Tegnér som skald, lefvande i sin stjärnsång, lyfte hundratals bildade män mot stjärnorna, kunde Tegnér som människa sjunka nästan under den mänskliga vändkretsen.

»Och», tillägger W., »jag är berättigad att bekänna dylika erfarenheter för att sätta alla i tillfälle att begripa, huru min harm emot rusets däm on slutligen kunde stiga ända till kokpunkten.»

På grefve De la Gardies önskan lämnade Wieselgren i Augusti Uppsala för att följa den förstnämde till Löberöd, där det dokument skulle uppsökas, hvarigenom kungl. rådet, grefve Axel Julius De la Gardies barn förklarat sig ur-arfva efter sin genom reduktionen ruinerade fader. Med ångfartyget Carl Johan anträddes färden. Men fartyget kunde ej segla emot vinden, ej komma fram ens i stiltje. Och en sådan inträffade, då de voro vid Elfsnabben; de lågo två dygn på samma punkt, väntande att vind skulle komma med förestående månskifte. Detta kom, men utan att medföra vind; kaptenen menade, att man nu finge hoppas på det nästa. För W. återstod då blott att återvända till Stockholm, där han i midten af september skulle tillträda konditionen hos Skjöldebrands. Han for tillbaka på en stor höskuta, som roddes af två pigor, af hvilka den ena korrekt använde en mängd franska ord. Förvånad häröfver gaf han sig i tal med henne och vann upplysningen, att hon vore en fröken Liewen, dotter till en baron Liewen, som 1809 stupat under ett försök att egga finska bönder till försvar mot ryska trupper. Änkan hade sedan med sin dotter flytt till Stockholm, där hon blott förhjälpts till fribröd på Katarina församlings fattighus; men dottern hade hällre valt att arbeta såsom piga bland bönder, där ingen kände hennes förödmjukelse. H011 visstesig vara kusin med d. v. landtmarskalken, grefve C. de Geer. Till denne skref sedan W. om saken, och han sände honom 50 rdr b:co att tillställa henne.1

Det var vid början af september W. återkom till huf-vudstaden. Under väntan på att få en penningremiss från sin far returnerad från Lund till Stockholm lefde han nu ett par veckor i, som han säger, mycket »poetiska omständigheter»; han skref nämligen under denna tid sina minnessånger ur Värend, och hade samtidigt två riksdaler att lefva på. Hvaije dag kl. 10 f. m., gick han långt ut på norr eller söder, där ingen kände honom, köpte sig i någon brödbod en rågbulle för 2 skilling, gick så in i ett mjölkstånd och köpte för 2 skilling mjölk, däri han doppade sin rågbulle. Det var jämte mycket vatten hans spis för dygnet. Söndagen bestod han sig en portion buljong hos den i fersenska mordhistorien kände värdshusvärden Lambert. Flere vänner råkade han under denna tid, men att af någon begära få låna pengar var honom omöjligt. Han höll ut på sin knappa diet utan att låta någon märka det; och efter fjorton dagars väntan ankom slutligen pennin gremissen.

Till Skårby, grefve Skjöldebrands landtegendom, begaf sig W. i midten af september och blef där införd bland Sveriges Whig-adel; han fick godt tillfälle att jämföra den med den svenska Tory-adel, hvilken han förut i grefve De la Gardies hus sett på nära håll. Ett mera jämnt, värdigt och ädelt hem än det Skjöldebrandska ansåg han svårt att finna. Husfadern ej blott samlade konstens och litteraturens skatter utan förmådde i flera riktningar själf öka dem. Ån anslogs han under vandringar vid Mälarvikarna af någon skön utsikt, hvilken han kort därefter med pänseln fäste

1 »Wieselgren är en trollkarl!» yttrade E. G. Geijer, då han hörde detta omtalas. Mindre än så kunde, ansåg han, icke den vara, som förmått millionären C. de Geer till en så stor gåfva — samma de G., som för den lilla årsafgiftens skull utgått ur Vetenskaps-socie-teteu i Uppsala, hvilken hans farfar varit med om att grundlägga.på duken; än komponerade han någon ny musik med anledning af ackorder, hvilka någon talltrast låtit honom höra i skogen. »Och skulle man», skrifver W., »rätt njuta af Gustaf Eriksson eller det befriade Sverige, borde man höra det uppläsas af författaren någon skön afton, då trädgårdens lummiga kronor blifvit lika träden på Fahlcrantz’ taflor. I den gamle låg då mer poesi än han kunde uttrycka i ett språk, som var honom besvärligt att behandla; och den poesien bröt sig fram i blick som i röst och adlade ock versen till poesi. I sitt umgänge var han ytterst intressant. Hans konversation i ett mindre och förtroligt sällskap var ovanligt ledig, omväxlande och rik; sällan vidrörde han dagens små passioner och kunde således vara oförställd. Hans kvickhet väckte löje utan rodnad. Hvad han talte kunde ha varit en förträfflig artikel i en vitter, historisk eller politisk tidskrift; och hans konversationsstil öfvergick i värde den, hvari han skref och tryckte. Om än Leopold underblåste hans lust att skrifva egna skaldeverk, var mig dock tydligt, att han ej såsom vitter författare mer skulle kunna skära lagrar, och jag föreslog honom därför en gång att hällre öfversätta andras verk än skrifva nya, därvid jag anförde Tegnérs infall om hans Gustaf Eriksson, att man där träffade fadren och sonen men ej anden. Han teg och lade bort ett poem samt började, sedan jag skaffat honom goda editioner af Lucanus, att öfversätta Pharsalia; därpå Tasso. Men när hans maka, med livilken han lefde i det lyckligaste äktenskap och som i grunden nog mera gillade den nya riktningen än den gamla, såg, att hvad som nedlades på förlag af dessa verk icke blef återgäldadt, och jämväl beklagade sig däröfver, sökte jag vända hans hug till annan sysselsättning. Jag föreslog honom att skrifva sina memoirer. Själf upptecknade jag och visade honom, hvad jag hört honom berätta om ett eller annat; och då han ej alltid var nöjd med dessa uppteckningar, drog jag däraf den slutsatsen, att ingen annan än han själf kunde på ett tillfredsställande sätt göra det Han börjadeverkligen ock därmed, ehuru han gärna bortlade dessa sina anteckningar för att skrifva ett sorgespel eller en dram.»

Under en botanisk exkursion samma höst råkade W. ut för ett olycksfall, som kunnat medföra svåra följder. Han gick en dag mot slutet af oktober jämte Mälarens eller Skårbysjöns stränder för att söka sig nya kryptogamer för sitt herbarium, då han fick se en honom obekant laf på en af de grenar, som från en sälg vid stranden sköt ut öfver vattnet. Han klef upp i trädet och fattade uti grenen — men den bröts af vid stammen, och han föll i sjön å strandens klapperstenar, grenen slog honom hårdt i hufvudet och blef liggande öfver honom, som, svårt rådbråkad, blott med stor möda förmådde hålla hufvudet öfver vattnet. Slutligen lyckades han krafla sig upp på stranden; där upptäcktes han af något arbetsfolk, som bar honom hem. En läkare eftersändes och kom — alldeles drucken. Han hade fått för sig, att patienten själf var läkare, och hemställde därför till denne, vid det feberyrseln då och då släppte, att han skulle diktera hvad som kunde vara bäst att ordinera. Grefvinnan Skjöldebrand fick dock ändtligen mannen att förstå oriktigheten af sin föreställning, och han skref då ett recept på kolokvintpiller, med hvilket kammartjänaren for in till Stockholm, ålagd af grefvinnan att före dess inlämnande på apoteket uppvisa det för medicinalrådet Georg Roth. Denne fann, att patienten skulle dött, om receptet följts. Han skref själf ett annat och vårdade sedan W. på det ömmaste. Detta föranledde denne att, sedan han återställts, i en dedikation tacka sin räddare.

»Senare på hösten», berättar W., »skedde inflyttningen till hufvudstaden, där jag genom excellenserna Skjöldebrand och De la Gardie snart blef införd hos den tidens vittra notabiliteter. Till Leopold hade den sistnämnde redan vid föregående midsommar fört mig. Klockan 6 eller senast 7 f. m. började min undervisning för de unge Skjöldebran-darne, men kl. 5 eller senast 6 e. m. upphörde den, då jagkunde gå ut till vittra lag, om jag så ville; men helst var jag dock hemma hos principalen, när han hade tid att taga emot både mig och sina söner. Hvaije vecka hade han musici^ hos sig, då vid hvilostunden lärorika samtal höllos. Striden mellan gamla och nya skolan streds som bäst; min ställning till dem båda blef den beväpnade neutralitetens. Jag umgicks både hos Leopolds och Hammarskjölds, både hos Wallmarks och Dahlgrens. Väl insåg jag det gagn för vår utbildning, som uppkommit både af den gamla skolans försök att hämta franska estetiken såsom en guvernant in i landet och af nya skolans att hit införa den tyska såsom informator; men jag tyckte, att vår bildning nu borde vara vid myndighetsåren och hädanefter sträfva att bli svensk. Den ultra patriotism, man i mycket förebrådde mig och som stundom hedrades med namnet Rudbeckianism, äfven då jag grundligt kritiserade, ej blott som andra begabbade Atlanticans satser, inverkade härvid. Jag ville förena de stridande parterna och lifva dem att gemensamt arbeta för den gemensamma svenskheten. Franzén var varm för denna idé, och jag for till Uppsala för att förmå Atterbom komma till Stockholm och besöka Leopold, dit Franzén lofvat föra honom såsom son af en Leopolds ungdomsvän. Vi talade länge därom en stjärnklar afton i Oden slund. Atterbom yttrade sig därunder mycket vackert om flera af Leopolds poemer, hvilket jag bar fram, så förberedande sinnet hos den gamle. Kort efter anlände Atterbom och fördes af Franzén till den blinde skalde-konuttgen. Men det lyckades ej rätt väl. Leopold hade smått sårats af ett och annat, som visade, att Atterbom ej var så fin hofman som Leopold. Närmandet hade dock skett, och jag hade vunnit Atterboms vänner i Stockholm att gilla detta offer på humanitetens altare.»

Mot bägge skolorna förfäktade W. värdet och betydelsen af vår inhemska äldre litteratur, den han ansåg dem båda orättvist ringakta. Han kände den måhända bättre än de flesta på den tiden, och han fullföljde alltjämt sittstudium af densamma. Vid att läsa alstren af deras samtida i Frankrike och Tyskland fann han heller intet skäl till det förnäma förakt, hvarmed såväl Blom och Leopold som Hammarskjöld betraktade Dalins föregångare. »Ej anade jag då», utbrister W. vid tal härom, »att jag en gång skulle få se Atterbom gå framom mig i förtjusning öfver äldre svenska författare!» Iduna med Geijer och Tegnér ansåg W. vara den framtida svenskheten. Adler-beth, den ledande kraften i Idun a-förbundet, ville ock med detta införlifva honom, och det var redan uppgjordt, att W:s Minnessånger ur Värend skulle intagas i XI häftet af Iduna. Men allt strandade på W:s obenägenhet för att tillmötesgå Adlerbeths kraf på språkpurism. Huru skulle svenska språket, frågade W., nu se ut om purismen regerat? Hvilka tankar skulle vi då nu kunnat skönt och helt uttrycka? Och hvilka redan med vårt språk på det närmaste införlifvade ord måste vi ej vid en sådan räfst utmönstra? — I detta stycke kunde de ej förlikas.

* *

*

I februari 1824 utnämdes Tegnér till biskop i Växiö stift, och Brunius, adjunkt i grekiska och latin, blef utan förslag och specimen nämnd till hans efterträdare i Lund såsom professor i grekiska. Excellensen v. Engeström, som ämnade nedlägga sina ämbeten och utflytta till Polen, ville, innan han lämnade kanslersbefattningen, fjolla äfven den sista luckan, som Tegnérs befordran vållat, och tillsade kanslerssekreteraren Håkansson att sätta upp fullmakt för Wieselgren att efter Brunius bli adjunkt i grekiska. Håkansson erinrade, att man väl först borde fråga W. »Nå så gör det», svarade v. Engeström. Håkansson kom med frågan. W. kände sig ängslig till mods och visste ej rätt hvad han borde svara. »Rådgör med klokt folk», sade Håkansson, »och gif mig sen besked». — »För all del», utlät sig excellensen Skjöldebrand, då hans råd begärdes, »tag emot anbudet; jag vägrade en gång af modesti attemottaga en befordran ocli fick sedan ingen på tjugu år!» Äfven excellensen De la Gardie tillstyrkte. Men W. kunde ej besluta sig härför. »Jag hade sett», skrifver han, »lundensiska afunden i smått och föreställde mig nu dess anfall i stort; mottoge jag anbudet skulle tvifvelsutan de, som därigenom ansågo sig förbigångna, samt alla deras vänner göra sitt bästa för att förbittra mitt lif». Han bad därför Håkansson afböja åtgärden, utan att det sårade den gode gamle kanslern; och så skedde ock.

Men denne kom snart med ett nytt förslag. Han hade sökt att i legationspredikanten Jac. Berggren bilda en efterträdare åt professorn i österländska språk Matthias Norberg, och hade nu, då Berggren återkommit från Kon-stantinopel, för syfte att genom en utnämning af konungen gifva lionom sagda profession på samma sätt, som grekiska professionen gifvits Brunius. Men Tegnér, som uppkommit till Stockholm och hade sin vän Bolméers intresse att försvara, talade ifrigt för denne och begärde åtminstone ansökningsfrihet samt därmed ock tillfälle för medsökanden att »pröfva njurarne» hos legationspredikanten — på latin. Men i detta språk .kände sig Berggren ej nog stark för att vilja blottställa sig för katedercliikaner och undanbad sig därför hos kanslern att komma i nådig åtanke. Det förtretade denne att härigenom bli tvingad till utnämning af Bolméer, hvars kompetens för en lärostol i österländska språk han underkände, om än Tegnérs vitsord rörande Bolméers sköna latin och katederstyrka skulle vara befogade. Så föll hans tanke åter på Wieselgren. Han sporde kanslerssekreteraren Håkansson och riksantikvarien Liljegren, om W. kunde tala latin. Båda förklarade, att han talade latin lika lätt som svenska. Nåväl, då liade den gamle kanslern sin plan färdig. »De skola ej», sade han till Håkansson, »tvinga på mig en person, som aldrig varit i Orienten och aldrig blir orientalist, om han än aldrig så väl talar latin. Hälsa Wieselgren, att om han vill bli legationspredikant efter Berggren, som vi få skaffa ett pa-storat, så skall jag taga löfte af kungen, att Norbergs profession får stå ledig, till dess han känner sig nog stark i hebreiskan och arabiskan för att taga upp täflan med Bol-méer; då får han komma hem, visa, att han står sig i katedern, och sen bli utnämd.» Med detta förslag kom Håkansson till W., bedjande honom ändtligen antaga det, emedan det sedan flere år tillbaka låge den gamle ömt o;m hjärtat att till ifrågavarande lärostol få någon, som i österlandet studerat dess språk och literatur.

Wieselgren kände sig ånyo orolig; i hebreiskan var han svag och hade ej känt studiet däraf tilldragande. Men Håkansson blef ond och ville ej höras talas om nya invändningar. W. bad att åtminstone få sofva på saken; sedan skulle han gifva svar.

Ingen frågade han till råds, ty han ansåg sig sedan sist veta hvad de tillfrågade skulle svara. Men hans gamla missionshåg vaknade, han frågade sig, om icke anbudet vore en vink från Gud, och han kände sig allt mer betvingad af denna tanke. Kom han så till Håkansson, beredd att svara ja. Men alldeles samtidigt ditkom ock lunda-professorn Kjellin från ett besök hos sin ungdomsvän Jac. Berggren, som för honom omtalat sina vedermödor, sin brutna hälsa och andra följder af vistelsen i Turkiet. »Då Håkansson nämde anledningen till mitt besök», berättar W., »föll den känslosamme Kjellin mig om halsen och besvor mig att ej gå en öppen och onödig död i möte utan minsta gagn för kyrka och vetenskap». Han utlade så starkt Berggrens berättelser, att Håkansson i sinnet öfvergick på hans sida, ehuru han ej ville uppenbart motsäga hvad han visste vara kanslerns bestämda önskan. Han blott tillstyrkte W. att icke taga ett så viktigt steg utan att först rådgöra med excellensen De la Gardie, som varit hans välgörare och som hyste så stor tillgifvenhet för honom.

Till denne vände sig då W. Men alldeles tvärtemot hvad han förmodat, afstyrkte De la Gardie på det ifrigaste antagandet af anbudet och gjorde det därjämte med en

Peter Wieselgren, 7värma, emot hvilken W. så mycket mindre kuride stålsätta sig, som han ju väl visste, huru dyrt det Bolméerska partiet i Lund skulle, i händelse af dess nederlag, låta honom få betala sin seger.

För Håkansson gällde det nu att öfvertänka huru han, utan att såra kanslern, skulle kunna till denne frambära detta nya nej. Han beslöt att taga frågan så, som hade det i själfva verket blott varit dennes önskan att, innan han lämnade kansleriatet, kunna säkrare vid akademien fästa docenten Wieselgren; och då ästetiska adjunkturen stått ledig sedan David Munck af Rosenschöld, Tegnérs efterträdare, 1816 fått Quistofta pastorat, ansåg Håkansson här en utväg finnas för utförandet af den gamle excellensens önskemål.

Misslynt öfver W:s »oförstånd», fann sig von Enge-ström genom hans afböjande svar urståndsatt att, som han velat, sörja för en lämplig efterträdare till Norberg; men att Håkanssons sätt att taga saken var det i grunden rätta, röjde sig snart. »Fastän Wieselgren ingenting vill göra», sade En geström, »för att gå mina önskningar till mötes, vill jag dock göra något för honom»; och han sporde så Håkansson, om det ej funnes någon ledig adjunktur. Denne upplyste då, att adjunkturen i ästetik stått ledig i åtta år, men att den var utan-lönetur, till dess den åter kunde förenas med vice bibliotekarietjänsten vid universitetsbiblioteket. »Skrif en fullmakt för Wieselgren på den adjunkturen!» befallde kanslern; och den 29 maj 1824 utfärdades sagda fullmakt. När den kom W. tillhanda, väckte den hans stora förundran på samma gång som hans tacksamhet; ty den visade ju, denna kanslerns sista ämbetsåtgärd, huru varmt hans intresse var för den motspänstige docenten. Då denne för att tacka var på väg till ministerhotellet å Blasieholmen, var emellertid von Engeström redan i sin vagn å Arsenalsgatan på väg till Polen; men då han skulle färdas långsamt, kunde W. nå honom i Lund med ett exemplar af sina just då färdigtryckta Starkoddssånger,försedda med en ögonblickligt skrifven tillägnan »till Lars von En geström»:

»Du, som i minnet lefver, när vårt tidehvarf Blir för den nya tid hvad Starkodds är för oss Och äfven då besjungas skall: tag, ädle jarl,

De gamla runor mot af ynglingen — en röst Ur framtiden — som ser på dig liksom en ung Arkadier, när till Olympia han kom,

Såg på en hjälte från en tid, mer skön än hans,

Med undran i sin blick och kärlek i sitt bröst,

Det fria, fosterländska.»-----------

»Månge gått

Till högre värf och högre ljus med döden hän Af första hjälteraden i nyskapad Nord;

Men, Engeström! hvi går du lefvande nu in Uti din kummel, forna stolta kämpar lik I hög och kraftfull Nord? von Engeström är då Ditt namn, och det är mera stort än alla dem,

Du utaf Sveriges, af Europas kungar fått.

Han blott är värd sin rang, som själf står öfver den Och hvilkens egna namn ej blott det högsta är Af alla ärenamnen men besegrar dem.

Och skön den hjältemannens seger är, hvars namn En gång för andra store män belöning blir.

Så blef Msecenas' namn, så blir ock ditt en gång.»-------------

Om den gamle excellensen rätt lärt känna runeristaren, förstod han lätt att i de högstämda orden afläsa den varma känsla, som bar dem och som gaf fantasien dess starka färg.

Den lönlöse akademiadjunkten stannade emellertid kvar i Stockholm. Men det var klart, att därest professor Lid-beck i Lund skulle behöfva ledighet från sin professur, måste adjunkten i ämnet vara beredd att såsom vikarie emottaga förordnande för honom. Häraf framkallades frågan om i så fall konditionen hos excellensen Skjöldebrand skulle, såsom från början antagits, blifva akademisk. Vid närmare pröfning befanns emellertid att underhållet af fyrapersoner i Lund skulle betinga en högre kostnad än hvad Skjöldebrand funne sig kunna rå med; och då löstes frågan så, att W. emottog en af amiralen af Wirsén honom erbjuden plats såsom lärare för hans ende gosse, med bestäm dt löfte att få honom med sig till Lund, då förhållandena kunde föranleda W. att åter begifva sig till universitetet. I september 1825 tillträdde han ifrågavarande plats. Esomoftast besökte han dock fortfarande den gamle excellensen S., som vid denna tid med verkligt intresse upptagit arbetet å sina memoirer; allt efter som de skrefvos, uppläste han dem för Wieselgren, hvars uppteckningar af hvad han hört den gamle berätta, denne fått låna. Det mesta af dessa »fragmenter» återfick sedan W., men ett och annat däraf behöll Skjöldebrand; så låter förklara sig att, enligt hvad Crusenstolpe kunnat upplysa, Skjöldebrands berättelse om sin fångenskap hos Napoleon är skrifven af Wieselgrens hand.

Amiral af Wirsén hade ej, yttrar W., sin broder statsrådets snille, men var långt mera älskad än han och ägde inga afundsmän. Hans kunskaper och karaktär hade tillvunnit honom allmän aktning, och såsom krigare och ämbetsman sattes han högt. Den sorg, som drabbat honom, då han i början af 1816 förlorade sin maka, hade ej blott tärt på hans hälsa utan ock fördjupat hans religiösa lif; excellensen De la Gardie säger om honom i sin journal att han ägde »en religiositet och moralisk renhet, som knappt tillhörde tidehvarfvet». Här torde emellan principalen och informatorn en särskild källa till samförstånd hafva före-funnits; men deras samvaro blef blott kort. Den grämelse, den strängt rättrådige amiralen kände vid att, utan att ana det, hafva blifvit inblandad i den bedröfliga skeppshandels-affären, som vid denna tid kastade sin skugga öfver landet, grep honom så starkt, att det kostade honom lifvet. Den 20 oktober 1825 dog han af en slagattack. Då hade W. blott omkring en månad vistats i hans hus.

»Jag kom», berättar W., »af särskilda skäl att följaskeppshandelsfrågan med största uppmärksamhet. I anledning af min genom stillasittning och nattvak förstörda hälsa, tillstyrkte dr von Döbeln på professor Sjöborgs tillfrågan, att jag borde någon tid uppehålla mig i ett varmt klimat. Excellensen Skjöldebrand upplyste mig, att skepps-handelsaffären afsåg, icke såsom ryktet först gick, Medel-hafvet och undsättning åt grekerna, utan södra Amerika, och att det således var skäl för mig att lyssna till läkarerådet. Så här uppgjordes planen. Jag skulle gå med som skeppspräst till Bolivar, som nyss förut vändt sig till Lan* caster med en begäran att få sig tillsände skollärare; på förord af excellensen De la Gardie, som var vän med I,an-caster, skulle denne antagligen låta förmå sig att afsända äf-ven mig. Såsom skollärare ville jag söka förbereda evangelis-mens införande bland sydamerikanerna, efter den metod Gustaf Wasa använde, då han, utan att tala om reformation, lät i skolorna undervisa barnen i nya testamentet; det föreföll mig som borde det ej vara svårt att förmå södra Amerikas befriare att följa ett så stort exempel. Den i maj 1825 fick jag väl bref från amiral Cronstedt, som då var i Karlskrona, att ingen skeppspräst skulle komma ’att afgå; men jag visste, att så skulle ske, och den 12 maj erhöll jag löfte af biskop Faxe, att han vid min ankomst till Lund skulle prästviga mig, om jag ej ville låta det verkställas i Jönköping, där Tegnér skulle vara vid den tid, jag önskade ordination. Jag läste spanska och hebreiska, studerade Columbias karta och Ernesti dogmatik. Förre informatorn hos amiral af Wirsén, Is. Norström, ville ock gå ut med dessa skepp. Han fick först plats. Jag skulle följa den senare expeditionen — som ej blef af, och min vistelse i amiralens hus blef således långvarigare än den en tid syntes komma att bli. Lings gymnastik för-hiälpte mig, såsom redan nämts, till bättre hälsa.»

»Skeppshandelns återgång nedslog väl mina luftslott om Lancaster och Bolivar; men värre krossade denna händelse amiral af Wirsén. ’Så skulle jag ock få en fläck påmitt namn!’ suckade han, då han den 17 oktober uppfor i förvaltningen för sjöärendena, där han fick en slagattack. Vid hemkomsten från ämbetsverket den 20 oktober var han någorlunda rask; men just då han före middagsmåltiden tog den då så vanliga aptitsupen, det enda spirituösa jag tror han smakade, fick han en ny slagattack, som ändade hans lif.

Detta dödsfall, som jag ansåg som en följd af skepps-handeln, äggade mig till än större harm mot grannen (i ’långa raden* å Skeppsholmen) amiral Cederström, hvilken jag, då han inkom till den redan döde, skarpt förebrådde, ehuru i allmänna termer, hans hjärtlöshet och snikenhet. Han fann bäst, för ögonblicket ganska slagen, att låtsa sig ej förstå syftningen. ’Lyckligare’, sade jag, ’ligger offret än offraren, om denne än vunnit tunnor guld!’ Medan den döde ännu låg i mitt knä, kom hans bror statsrådet, och jag märkte lätt, att denne delade mina känslor för generalamiralen.»

Ryktet gick i de dagarne ganska allmänt, att dennes hustru för sina vänner varmt prisat konungen för hans godhet att ha skaffat hennes man pengar, så att denne kunnat betala 80—90,000 kr. för en gård, som en släkting till dem måst sälja. Man visste uppgifva, att det nämda beloppet vunnits genom olika lydelse af kontrakten och förbytande af skeppen genom ändring af deras namn. Stämningen bland allmänheten var upprörd och många »riktigt kokade af förbittring». W. hörde af flere den 24 okt. att man befarade obehagligheter vid konungens återkomst från Norge följande dagen, därest ej dessförinnan blefve kändt, att Cederström för den skam, han till egen fördel vållat fäderneslandet, skulle bli aflägsnad från tjänsten. Excellensen Skjöldebrand var ytterst uppskakad och ej utan all rädsla för utgången.

»I skymningen samma dag», berättar W., »stod en vagn utanför Cederströms dörr, som var strax intill amiral Wir-séns, och kusken omtalade, att de nyss kommit genom nattoch dag från Karlskrona, men ej än finge hvila utan skulle nu till Vesterås för att där möta kungen. Det mötet ansåg jag olycksbringande; gick därför upp till kanslirådet af Tannström och anförtrodde honom vikten af att kronprinsen före Cederström råkade konungen och kunde alldeles förekomma det där mötet, hvarjämte jag ej dolde den feberaktiga sinnesstämning jag funnit hos de bästa roja-lister. Tannström, som förstod att jag möttagit intryck af grefvarne Wirsén, Skjöldebrand, De la Gardie m. fl., samt af mitt eget varmt svenska hjärta, tackade mig för upplysningen och rådet samt gick själf upp till sin prins. Utgången meddelade mig excellensen Skjöldebrand den 26 okt. på aftonen kl. 7* IX» då han återkom från en »konferens» hos konungen. Kronprinsen hade blifvit mottagen den 25:te i Vesterås hos konungen, innan denne lämnat sängen; strax efteråt hade Cederström anmält sig till audiens men ej blifvit mottagen, hvadan han återvändt till Stockholm, men ej häller där fått företräde; nu ärnade han taga afsked och flytta ut till sin inköpta sätesgård.

På aftonen den 24, under ögonblicken emellan ankomsten från Karlskrona och afresan till Vesterås, hade Cederström sökt statsrådet Wirsén, men ej blifvit emottagen. Jag var då hos denne för att begära hans censur af några verser öfver amiralen. Så oskyldiga strofer som dessa ansåg han kunna väcka anstöt på högsta ort:

Utmärkt kraft som ämbetsman han hade Och blott sak han uti vågskåln lade,

Då han dömde. Ty rättvisan var Ensamt den despot, hvars makt han ville Öka med sitt svärd och med sitt snille,

Och hvars makt han också vidgat har.

Jag medgaf ej öfverstrykning förr än den försiktige och tystlåtne måste yttra: ’Vill ni skada min brors efter-

lämnade barn?’

Det onda i hela denna skeppshandel är, att krigsmän,tvärtemot Pauli förmaning, befatta sig med köpenskap, att man flyttat viktualievågen från hökarboden till konseljen. Hade den varit menagerad med ett uns eftertanke, så hade den varit bra — för en handlande. En stat är dock något helt annat. Högre principer måste ligga till grund för dess styrelse.»

Amiral af Wirséns bortgång vållade, att brodern, statsrådet, blef förmyndare för de föräldralösa barnen, och därigenom fördes äfven deras informator honom nära. »Jag fann i honom», skrifver denne, »en rikt utrustad natur. Jämt anande afund och falskhet var han tystheten personifierad. Ofta förolämpad af den högre börden men lägre skickligheten var han stolt mot alla med anspråk. Men få funnos omkring Carl Johan af reelare värde än han. Om han sökt penningen såsom ett medel för själfständig-het eller för penningens egen skull tvistades bland både hans vänner och fiender. Säkert är, att han ej på ett orätt sätt tillfredsställde begäret, ur hvad grund det än flöt, och hade större snille och själsadel än de flesta bland Carl Johans män. Hans skarpsinnighet genomträngde äfven obekanta ämnen; sedan han talat en timme med mig om skillnaden emellan romantiska och klassiska vitterheten, skref han i sitt inträdestal i svenska akademien en bättre teckning däraf än jag förmått. Jag har i excellensen De la Gardies journal funnit anfördt, att jag hade del i det talet. Det kom sig väl däraf, att han kunnat höra mig yttra åsikter, hvilka han där igenkände. Men jag ändrade i det talet icke mer än ett enda ord, epitetet ’oförmögen’ om Blom.»

* *

*

Det var ett rikt, mångsidigt utvecklande lif, W. dessa år lefde i hufvudstaden.

I Leopolds hem och vid aftoncirklarna därstädes sammanträffade han med de kvarlefvande Gustavianer, som välredan kunde anses representera en förgången tid, men öfver hvilka dock glansen från tredje Gustafs dagar ännu i så liög grad låg kvar, att den aftvang de unge en beundrande vördnad. I sin lefnadsteckning öfver Leopold själf har W. ock skildrat en dylik aftoncirkel, där han låter oss bland gästerna se excellenserna Wetterstedt, Skjöldebrand, Mör-ner och De la Gardie, Frans Michaél Franzén, von Hart-mansdorff, Bernhard Beskow och Anders Lindeberg, därvid han jämväl berör de växlande samtalsämnen, genom hvilkas djupsinniga eller lekande, men alltid glänsande behandling man under aftonens lopp gifver timmarne vingar. ’Gustaf, heter det, ’är ej död ännu*, sade de gamle gustavianema, då man utkom i förstugan. ’Sådant, mina herrar, njöt man jämt i hans aftoncirklar. Undren då ej, att vi äro Gustavianer!’ Och vi unge undrade icke.»

I det Skjöldebrandska huset hade W. tillfälle att se den s. k. stora världen och lära känna personligheter, som mera uteslutande rörde sig i den. Han såg den första gången därstädes samlad en afton i april 1825, då excellensen Skjöldebrand fyllde sitt 7o:de år. På drottning De-sirées förslag hade festen gifvits formen af maskerad; ett sällskap hade kostymerat sig till hufvudpersonerna i Skjöl-debrands dram: Herman von Unna, och den gamle be-

kransades af Herman — grefve Gustaf De la Gardie —, därvid denne begagnade Wieselgrens lagerkrans från promo-tionen 1823. Episoden slog an; drottningen klef upp i en soffa för att få se den bättre, konungen komplimente-rade Herman, och de båda prinsessorna instämde. Kronprinsen Oscar förenade sin roll med sällskapets. Utom hofvet voro vid denna fest närvarande äfven diplomatiska kåren samt de förnämste inom societeten till ett antal af 220 personer.

Från en middag i samma hus i början af år 1824 för de utländska ministrarne berättar W. én annan episod. Han hade vid bordet till granne på ena sidan Berzelius och på den andra en för honom okänd diplomat, som in-lät sig i samspråk med honom och därunder tillsporde honom, huruvida han någongång varit i Suchtelens, ryske ministerns, bibliotek. På W:s enkla nej, följde ett: pour-quoi? Väl uppriktigt svarade W., att ehuru han vore en stor bokvurm, hade han dock en god del af svenskens fördomar mot allt ryskt, till och med mot ryska bibliotek. Därmed slöt samtalet. Efter måltidens slut sutto excellensen v. Engeström och samma diplomat i en soffa, därifrån den förre vinkade till sig W. och presenterade honom för

— ryske ministern von Suchtelen. »Jag rodnade», berättar W., »men von S. smålog och bad mig komma de aftnar, jag hade tillfälle, till hans bjbliotek och söka förmå min principal, excellensen Skjöldebrand att följa med». Under samtalets gång kom W. att nämna det, lärde emellan, så ovanliga erkännande Nees von Esenbeck gifvit Elias Fries. Suchtelen förklarade sig känna »professor» Fries’ stora värde, men ville ock framhäfva de ryske naturforskarnes duktighet. Excellensen von Engeström åhörde samtalet. »Jag skäms», sade han sedan till W., »att jag ej har föreslagit professorstitel åt Fries; Agardh borde ha fäst min uppmärksamhet därå, men han har ej gjort det. Gif mig en p. m. om hvad som talar till Fries fördel, så vill jag, om än, som jag märker, väl sent, föreslå denna utmärkelse inför konungen.» W. lydde och Fries fick sin professorstitel i följande konselj — till stor harm för Fries, som för den tomma titeln fick betala 100 riksdaler. Men Agardhs harm ansågs ha varit vida djupare.

Rätt egendomliga drag antecknas om dessa diplomater. Bodisco, Suchtelens efterträdare, uppfattades såsom en »falsk och elak människa». Under en af W. åhörd ordväxling mellan Bodisco och hans sommarhyresvärd, en trädgårdsmästare Öhman på Ulriksdal, miste den förre själf-behärskningen ända till den grad, att han, som då just meddelat vår regering sin kejsares mening ifråga om skepps-handeln, förklarade sig af den svenska högfärden vänta hellre krig än fordrad återgång af affären; och då, utbröthan, »skall Öhman bli den förste jag här låter hänga». Han gjorde dock icke härmed trädgårdsmästaren häpen. Tvärtom lofvade denne ha dessförinnan »stuckit ihjäl» ministern; men W. häpnade dess mer och kände sina fördomar mot ryssen icke häraf minskade. Engelsmannen J. S:t George, »en skogsröfvare till sin fysiognomi», tecknas såsom en god och behaglig person; men i ett anfördt samtal om lord Castlereagh uppfattas denne på olika sätt af de båda samtalande. W. säger sig ha funnit honom beskedlig, ehuru af begränsad intelligens; det senare ville hans motpart icke bestrida men väl det förra. Castlereagh hade nyss tillsammans med en sin landsman varit ute och ridit gata upp och gata ned — på en häst; stundom hade hade han stannat utanför någon källare, befallt ut en sup och en caviarsmörgås, hvilken senare han under ridten ätit

— och ett dylikt beteende, hvilket han icke skulle under-stått sig i London, bevisade hans öfvermod och förolämpade vår nation. W. anmärkte dock härvid, att han, enligt hvad man trodde sig veta, blifvit relegerad från Oxford, hvadan icke hans beteende, men väl hans hitsändande kunde förolämpa oss.

Jämte umgänget med vittra eller politiska män af skilda färger, däribland Karl August Nicander, Claes Li-vijn, Carl Jonas Ludvig Almquist, öfverstarne Lefrén och Montgomery, presidenten Sylvander, M. G. Anckarsvärd m. fl. ställde sig för W. snart ett annat, med hvilket förbindelserna knötos af ett gemensamt kristligt lifsintresse. Ombedd af en eller annan präst i hufvudstaden uppträdde W. då och då såsom predikant, hufvudsakligen i Skeppsholmskyrkan och i änkhuset, en gång, på begäran af presidenten Sylvander, å spinnhuset på Långholmen, någongång å Ulriksdal, således mindre bemärkta platser; men hans öppna och oförsagda uttalande af sin lutherskt kristna tro förde honom icke förty i strid ej blott med rationalismens anhängare, utan ock med många, för hvilka kristendomen var mera än en blott läroform. Det varmare religiösa lif-vet i hufvudstaden representerades nämligen vid denna tid företrädesvis af herrnhutismen och svedenborgianismen; icke få af de bildade klasserna hade slutit sig till endera af dessa åskådningar. Den gamla lutherska lärouppfatt-ningen var dock icke heller utan målsmän. För W. tedde sig det hela såsom en förbistring, hvilken, om ej Ordet såsom den andliga världens sol finge ordna allas banor, skulle vålla ett »villrådigt kringirrande», till största men för både de enskilda och församlingen. Införd i den fromma grefvinnan Eva Charlotta Ankarcronas sällskapskrets, där brödraförsamlingens anda starkt gjorde sig gällande, skydde han därför icke att angripa, hvad han hos »bröderna» fann ensidigt eller skeft, likasom han ock i presidenten Bill-bergs krets bekämpade den af värden själf omfattade svedenborgianismen; både i det enskilda umgänget och från predikstolen häfdade han mot fraskristendom, neologi o^h tom deklamation den djupare uppfattning af kristendomen, han med sin egen erfarenhet redan tidigt införlifvat. »Det är mig icke obekant», skref ock Sellergren till honom den 14 Febr. 1826, »att du predikar och frimodigt vittnar om sanningen. Jag har detta af en person, som själf hör dig och finner sig däraf mycket uppbygd». Men i de dagarna var en sådan förkunnelse i hufvudstaden rätt ovanlig, för att icke säga stötande; den neologiska uppfattningen var ännu mycket gängse bland både präster och lekmän och så kunde han ju heller icke undgå att särskildt bland anhängarne af denna riktning skaffa sig många vedersakare.

Då han en söndag skulle hjälpa någon vän med att i hans kyrka predika, hade en flock af sådana, med eller utan prästkragar, öfverenskommit att åhöra honom för att såme-delst skaffa sig ämne för kritik och rolighet på predikantens bekostnad. Denne fick veta däraf. Han öfversatte därför ett par af Luthers predikningar och anordnade dem till en, hvilken han därpå uppläste, allt under det flocken med begabbande miner gjorde sig lustig öfver dess innehåll. Så nåddes slutet. »Nu tron I väl,» tilläde då pre-dikanten, »att hvad I hafven hört, förskrifver sig från mig, en så obetydlig människa; men nej, det är icke så. Den, som så talar, är den gudsmannen Mårten Luther». Och så jämförde han i korta skarpa drag hvad som vanligen utgafs för att vara kristendom, med den gamle protestantiske kyrkofaderns tro. Förlägna smögo sig spefåglarna bort, den ena efter den andra; men de rationalistiska prästernas förbittring emot deras djärfve motståndare ökades naturligtvis än mera, och det sades, att de skulle hört sig för, om icke något förbud för denne lekman att vidare uppträda skulle kunna utverkas, Däraf blef dock intet, och stämningen lugnade sig efter hand \

Franzén var honom alltjämt en pålitlig meningsvän, hvars råd han ock ofta inhemtade, om han än icke alltid följde det Redan nu fanns allt för mycket af Ti tan hos W., för att den blide Franzén skulle kunnat i allt gilla hans vägar. Men det påverkade icke den tillgifvenhet, som dem emellan utbildat sig. Åfven här måste dock Franzén söka dämpa det blossande i sin unge väns känsla; han tog löfte af honom att icke någonstädes skrifva något om sin till-gifvfcnhet för honom, enär han väl visste, att det skrifna lätt skulle kunna slå öfver i panegyrik. Och den unge obändige lät här binda sig. »Men då man bör», sade Franzén vid samma tillfälle, »då får ingenting afskräcka oss från att skrifva hvad vår öfvertygelse är». Däri hade W. lätt att instämma.

En allvarsam sammanstötning mellan herrnhutarne och honom kom att ega rum en afton i November 1825, då han jämte, bland andra, brödraförsamlingens i Stockholm dåvarande föreståndare, pastor Warnecke, var inbjuden till ett sam-kväm hos tvänne äldre fröknar Boye och Ribe, som kring sig samlat åtskilliga ur sagda krets. Man yttrade sig tämligen skarpt emot lagpredikanter. »Skola sådana fördömas»,

1 F. Hammerich, Reise gjennem Sydsverrig, 1834. — Brage o g Idun 1839—40 utg. af Fredr. Barfod 2, 2 p. 567. Köpenhamn 1840.utlät sig då W., »träffas äfven Herren Kristus af domen; ty han är bland dem den ypperste». Så gafs honom att läsa en bön, som skulle vara så vacker. W. läste ett stycke men lade bort den. »Denna bön,» sade han, »måste vara skrifven af en omvänd slaktare.» Omdömet väckte sensation; man fann det, mildast sagd t, obetänkt. »Mina vänner,» tog då W. till ordet; »jag älskar bröderna, emedan de älska Herren. Men de nedsätta honom ändå, och det mer än neologerna. Ty dessa göra honom till en stor människa, men bröderna göra honom till en vek och ötntålig, änskönt martyrerna visat oss, att människonaturen, fattad af en stor och skön känsla, kan bli otillgänglig för plågor, som genom nerverna skola meddelas själen. Om martyrerna, glada och triumferande, kunde sjunga ur bålets lågor — hvarför då frånkänna Herren denna sinnesstorhet? Han öppnade ju ej sin mun till klagan; lugn stod han och blott frågade den, som slog honom, med hvad rätt han så gjorde. Böra vi då ställa oss lika med judarnes gråterskor och jämra oss öfver hans slag och sår? Dylika kunna vi själfva få och tåla det. Vi bli därför ingenting gudomligt. Och huru göra apostlarne? Äfven de beskrifva Jesu kärlek, Johannes har därom skrifvit ett helt bref, och han kände den kärleken bättre än någon af bröderna — men han nämner där ingen gång blod eller sår i asketisk stil!» »Ack», utbrast nu en af sällskapet, »ack hvad detta gläder Jag kan då hoppas att min käre frälsare led mindre plågor!»

Vid tankeutbyten med presidenten Billberg kom en gång på tal den enligt dennes omdöme orimliga läran, att »tre kunde vara en och en kunde vara tre.» — »Den är ej orimlig», förklarar W., »jag skall visa det. Ni inträder i ett rum, herr president, där ni ser framför er en familj, hvars egendom brunnit upp; den lefde förr i flärd och dårskap, den familjen, nu däremot präglas den af allvar och besinning. Då vaknar i er hjärna den idén\ olyckan kan vara en lycka! Men ingen ser eller erfar denna idé; ehuru hon är i rum-met, har ingen någon väckelse, någon tröst däraf. Nu beslutar Ni uppenbara den. Hon förvandlas i ord’ Men den häri meddelade läran förefaller några besynnerlig; de tro ej på den. Andra få däraf i sin själ den verkan, att lifvets bestämmelse uppgår i all sin klarhet för deras tanke. De finna att det är lycka, som genom själens förädlande bereder dem för himmelen. De tro det ord, hvilket uppenbarade eder idé. Denna idé, detta ord och denna verkan äro de ej tre? Men äro de ej en enda idé: osynlig i eder hjärna, fattlig på edra läppar, förnimbar i andra människor? År ej ordet en medlare, som öfverflyttar idéerna hos mig till idéer hos andra? Utgår ej verkan af idén genom ordet? Om idén är skön och ordet är skönt och verkan är skön: är dock ej blott en skönhet och icke tre skönheter däri? Fodes ej ordet af tanken? Utgår ej verkan af tanken och ordet? Böra dessa tre sammanblandas? Böra de åtskiljas? Är ej idéns ’persona’ en annan än ordets, och beggedera en annan än verkans ’persona’? Om denna familj nu lef-ver för det eviga: äro ej idén, ordet och verkan härliga och jämlika hvarandra i härligheten? Men är dock icke alltid ordet en idé, som fällt sina englavingar? Gör sig ej idén till något mindre, då hon blir ord? Och då ordet ej mera höres — sammanfaller det ej med idén, ehuru vi, som erinra oss det, måste tänka oss det såsom ord, emedan vi ej kunna föreställa oss en idé?» — Det är måhända icke så svårt att förstå, hurusom efter denna blixtrande exposé en af de därvid närvarande, öfverdirektören Cassel, »en kristen i Luthers anda», fann sig böra anföra, att en af hans vänner, öfvers telöjtnanten af Ekenstam, ansåge W. särskildt utvald att i en bekännelse förena de båda sekter, som enligt hvad ofvan nämnts, då egentligen uppburo hufvudstads-kretsarnes andliga lifsintresse, anhängarne af Zinsendorf och af Svedenborg.

Ej blott med sitt tal från predikstolar och i sällskapskretsar vittnade W. om den tro, som bar hans inre lif; äfven hans penna verkade i samma syfte. I »Underrättelser omevangelii framgång» och i «Uriel, nytt och gammalt från nådens rike», tvänne i Stockholm under dessa år utgifna religiösa tidskrifter, skref han allt emellanåt; i den förra anmäler han Franzéns skaldestycken, därvid han särskildt i dem ser bevisadt, att skalden ej blyges för Kristi evangelium; i den senare redogör han för det redan då aflidna justitierådet M. Toréns »försök att bestämma orsakerna till ökade brottmål och medlen till deras förekommande eller minskning» — en nykterhetsskrift, hvars värde då föga vare sig bemärktes eller uppskattades, men som W. egnade ett så mycket varmare intresse, som han däri fann sin afsky för brännvinet på det kraftigaste rättfärdigad. »Är det allas plikt,» utbrister han, »att bekriga en utländsk fiende, som står på gränsen, så måtte det äfven vara allas plikt att bekriga den, som står midt ibland oss», folkets farligaste fiende, mot hvilken alla behöfde väpna sig. Nedkallande välsignelse öfver författarens minne och öfver detta hans testamente till sitt fädernesland, manar han rikets prästerskap att vid sockenstämmor uppläsa den lilla skriften likasom ock från predikstolarna varna mot fördomen om brännvinets nytta. »Mindre viktiga och för menigheten behöf-liga ting deklameras där. Det är vår tids herodianska surdeg. Må smaken ej hindra ifrån att lära, hvad folket behöfver veta. Gud och ej sestetices professorerna skola döma den eviga domen». — Så slutar han den allvarliga uppsatsen. Jämte den finner man i Uriel flera andra skarpa inlägg af samma hand, såsom »Någi-a ord om tiden», där arten af dess upplysning och kristendom skärskådas; »Har någon af fariseerna eller öfver starna trott på Honom?», där de, som anse sig allt för upplysta för att kunna vara andäktiga kristna, erinras om store män, hvilka varit det; »Om religiositetens tillstånd bland lär are. i protestantiska länder», där skillnaden emellan rätta herdar och legoherdar under form af erfarenheter från en resa i Tyskland skarpt framhäfves. Jämte dessa och andra svärdshugg i prosastil förekomma jämväl bidrag af W. i versform: denhögstämdt vackra inledningsdikten Uriel (= Guds ljus)1, »Den sanna salighetens väg», >Efter en sjukdom», och '»Efter en nattvardsgång i Kungskolmskyrkan% representera här jämte en afskedssång till kyrkoherden Johan Waetterdahl hans andliga diktkonst. Den förstnämda må här anföras:

Uriel.

Tom som världslig vishet för ångrens bröst,

Mörk, som evigheteten för brottets blick,

Jorden var i Tidens begynnelse.

Satt den Evige På ljusets thron I himlarnas medelpunkt.

I Hans tanke Redan blomstrade Tusen världar;

I Hans hjärta Re’n Försoningens Hemlighet låg.

Han såg ned på jorden, som solen på Ett snötäckt »fält Tills vintren försvinner och kullarne stå,

Som blomstertält

Nu Uriel sjöng,

Främst bland Englar,

Hans lof vid thronen Med trefaldtchor.

Morgonstjärnorna Lofvade Gud,

Och alla hans barn Fröjdade sig.

1 I sina berättelser »Ur Minnet och Dagboken», i, p. 22, förtäljer B. Wadström, att han en dag på våren 1853, då han för första gången besökte K. O. Rosenius, frågat denne, i hvilken sång ett par för den frågande fullkomligt obekanta verser stodo, dem Rosenius under deras samtal anfört och hvilka synnerligen anslagit Wadström. Rosenius citerade då ett par verser till af samma sång; »och» fortsätter W., »vid vår ökade beundran och önskan att höra ännu mer, anförde han ur minnet hela det storslagna poemet ’Uriel’.

Peter IVie^elgrtH. 8Ty Uriel göt

Guds ljus öfver jorden,

Att där var dag Förrän solen fanns.

Och detta ljus,

När solen slocknat Och jorden förbrunnit Dock vara skall:

Guds klarhets ljus I Christi ansigte,

Som lyser in I fromma hjärtan.

Det Uriel var, som sväfvade ned

Öfver vattnen i Tidens morgonstund; Sen öfverskyggde han kunskapens träd I Edens lund.

Men morgonrodnan Af Tiden sjönk.

Och mörka moln Höljde solen.

Af Libanons cedrar Guds hus dock byggdes,

I Sarons dalar Propheter söngo.

Nu skingrades molnen Och solen gick fram:

Ljuset utaf Guds klarhets ljus.

Och Uriel for Midt genom himlen,

Ett evigt Evangelium Han förde i hand.

I Edens port

Der Cherubim stod

Med tveäggadt svärd,

Han ställde sig.Med ena paret Af sina vingar Han höljer sitt anlet Att oss ej förblända.

Och vingarnes par Är Guds Ord: dess Lag Och Evangelium, —

Sanning och Nåd.

Ty Ordet döljer,

Fast genomskinligt,

Den glans, i hvilken Den Evige bor.

Och glansen syns Igenomskina,

Ju längre man fromt Guds Ord beskådar.

På Libanon höres ej cedrarnes sus,

I Saron ej liljor man ser;

Jerusalems tempel förvandlats i grus Och Ju da lagt spiran ner.

Men stjärnan för hedna-konungar gått Och ledt dem fram till Gud,

Så vidt, som himmelens fäste är blått Och Våren bär blomsterskrud.

Också öfver Nordlanden hvila skall Guds Ande. De hvitna re’n

Till skörd — som bergen vid höstsnöns fall Och stjärnornas silfversken.

Och XJriel — strimma af Herrans ljus!

Gå ut öfver Nordanland,

Tänd ljuset upp i de kristnas hus Och sätt deras hjärtan i brand.

Kom se’n, som en dufva med oljoblad — En hälsning om seger på jord,

Igen, och anse dig i Kristi stad

För en Sanningens Härold i Nord.Och lugna fromma Och q valda bröst Som kännt det tomma I verldens tröst;

Och lifva tröga Och trötta knän,

Att mot det höga De sträfva hän.

Och när vi skåda Hur Herrans Ord 4 Får ensamt råda

Uppå vår jord:

Vi öppne alla För det vårt bröst,

Att där befalla Att där ge tröst!

Dessa hans andliga stycken väckte dock i den litterära världen mindre uppmärksamhet än hans försök att i diktens form återgifva de Värendsmyter, han som barn hört sin äldre omgifning berätta. Hans »Minnessånger ur Värend» vutino mångas bifall. Jacob Adlerbeth omtalar för honom i bref af den 9 Sept. 1826, att Tegnér tyckt mycket om dem, och Hans Järta skrifver redan den 11 Juli 1824 till honom sin uppfattning af såväl sångerna som inledningen till dem. »Jag bekänner*, säger han, »att jag i allmänhet ansett den nordiska mytologin icke vara synnerligen tjänlig till poetisk behandling. Detta kan härröra däraf, att jag ifrån ungdomen ej gjort bekantskap med densamma och att jag ej sedermera haft ledighet eller ihärdighet att riktigt studera den. — Skola de nordiska myterna kunna uppväckas till lif, måste de helt säkert uppsökas i traditionen, där de icke äro blotta mumier, ocli någorlunda fritt behandlas. Problemet har Tit. framställt och med framgång löst i synnerhet i de fem första sångerna. De tvänne sista behaga mig mindre, ehuru däruti måhända röjer sig ännu mera talang. — En angenämt lekande fantasi och en i våra da-gar ovanligt lätt och välljudande versifikation utmärker alla sångerna och, om jag ej bedrager mig, uppenbarar Tit. synnerliga anlag för den beskrifvande och berättande poesin i en högre mening.» Likartade omdömen gåfvos författaren af åtskilliga andra af den tidens konstförståndiga män; och efter ett samtal med kronprinsen, kom exellensen De la Gardie en dag — Oscarsdagen 1825 — och begärde ett exemplar för att lämna högstdensamme. Såväl i dessa som i de samma år utgifna Starkodds sånger är det ett fosterländskt patos, som bär diktaren, hvilken då särskildt gripits af det både djupa och sköna i den nordiska naturmyten. Efter att Iiafva berört eddorna, frågar han i inledningen till minnessångerna, om nordens sångmö sofver eller är död? »Hon lefver», svarar han, »i fornsägnseddan, hon lefver i norden. Hon dansar i dess gräs, hon sjunger i dess floder, hon spelar i dess ättehögar, hon svarar från den djupa skogen, hon skymtar fram mellan bokstammarna, hon vårdar de åldriga träden, som skugga odlarens tjäll, hon spinner guld på fästet; med ett ord: naturen lefver här som i Hellas, och en lefvande natur är en nationlig sångmö. Och på hennes toner sjunger skalden bäst; på liennes duk målar han lyckligast.» Den hänförelse för vår nordiska natur, som här ådagalägges, röjer sig ock i den unge diktarens sånger; dess vackraste färger hem tar han från sin hembygds sjöar, berg och skogar.

Till politiken kände sig W. föga dragen, ehuru han af sina historiska studier och sin dagliga beröring med politiska personligheter fördes densamma ganska nära. Det tyckes hufvudsakligen hafva varit justi ti erådet, sedermera presidenten och friherren Jonas SyIvander, som tvingat honom att fixera och försvara sin politiska ståndpunkt. Denne hade varit vän med den aflidne amiralen af Wirsén och besökte emellanåt de efterlefvande barnen; där träffade han W., likasom de ock i grefvinnan Ankarkronas hem stundom sammanträffat. Sylvander var en djupt anlagd man med en utprägladt kristlig lifsåskådning, men i poli-tiken så ultra konservativ, att han ställde sig rent af fiendt-lig emot hela den konstitutionella samhällsordning, som efter revolutionen 1809 hos oss genom de nya grundlagarna kommit till stånd. Likasom deras gemensamma andliga lifsintresse sammanförde dem med hvarandra, måste den gamles försök att med kristendomens läror identifiera sin politiska ultraism framkalla den unges protester; och då Hans Järta låtit prof. Biberg i Uppsala insmuggla i »Odalmannen» satser, som hyllade samma åskådning, skref W. en uppsats »Politikern på landsvägen», däri denna tankeriktning lifligt bekämpades. Franzén, Leopold, Lefrén m. fl. instämde med honom. Hans Järta tyckes hafva känt sig betänksam, men Sylvander hade ej så lätt att gifva med sig. I sin politiska doktrin var han en son af Gustaf IV Adolfs tid. Kristendomen, förklarade W., vore samma gudomliga gåfva för republikanen som för monarkisten, för en människa utanför som innanför hvilken statsförfattning som hälst; det vore orimligt att påstå kristendomen icke kunna tjäna såsom förbundsmakt lika väl åt en republikansk som åt en monarkisk regeringsform. Sylvander häf-dade en motsatt åskådning och de båda meningskämparnes strider blefvo så hårda, att en personlig brytning dem emellan syntes förestå. Skref så W, till den gamle presidenten (den 22 April 1826) ett bref, som »knöt ett förtrolighetens innerligaste band mellan den gamle och den unge». — »En despotisk kung,» heter det däri, »är en hednisk idé, en konstitutionell kung den härligaste frukt af kristna frihetens lära. Jag har aldrig dolt och kommer aldrig att dölja mina grundsatser. — — Att ge den gudomlig makt, som ej af Gud fått gudomlig vishet, det är som att bryta vingarna af örnen och sedan sätta honom på en hög tornspets . . . Midt emellan franska filosofiens otro och franska politikens falska liberalism å ena sidan och franska kongre-gationens vantro och franska politikens ultraism å andra sidan — midt emellan dessa dödens poler ligger konstitutio-nalismens ekvator, däröfver himmelns sol går.» — Möjli-gen paralyserades presidentens försvar för sina åsikter, då det gällde det borgerliga samhället, af hans ställning till det statskyrkliga; ty hans andliga lif sökte hälst näring inom brödraförsamlingen. När W. förde talan för den tidens väckelsepredikanter, var presidenten gärna med. »De förnämes irreligiositet», förklarade W., »vållar den andliga dvalan lios folket. En brytning behöfves — men att åstadkomma en sådan med kraft, därtill duga hvarken L,ehn-bergar eller Nohrborgar. Jag vill ej ha zephyrer i islossningstiden. Stormar behöfvas då. Män af sådan art böra därför lifvas och skyddas. Ämbetsmän må väl hålla igen för att hindra dem sväfva ut för vida, men dårar må förfölja. Regeringen behöfver ett folk, för hvilket eder och löften äro heliga; moralitet är det, som gör ett folk starkt, en tron säker; och religion är det enda, som kan bibringa massorna moralitet. Men denna religion måste predikas med värme, med anda och lif. Regeringen må därför skydda dem, som så göra.» — Och att W. verkligen lyckades vinna något gehör för dessa sina åsikter, visades då, på hans förslag, den beryktade och af sitt konsistorium rätt hård t behandlade väckelsepredikanten Per Nyman kallades att såsom bataljonspredikant vid pionierkåren å Vanäs (Karlsborg) söka i sin mån bringa till utöfning de sträf-vanden för en förbättrad fångvård, som just vid denna tid så kraftigt börjat göra sig gällande.

Sylvander hade suttit i den komité, som år 1820 fått i uppdrag att föreslå åtgärder för fångvårdens förbättring, och hade nu tillfälligt förordnande för excellensen L,öwen-hielin såsom ordförande i den 1825 tillsatta styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar. Åfven om denna angelägenhet rörde sig hans samtal med W. »Förbrytaren», sade han, »måste förbättras i fängelset; det sker endast genom religion, med arida och kraft framställd.» Häri rådde full enighet emellan dem. »Sätt», rådde W., »en fånge i hvart rum, lägg en bibel på bordet och låt dem ej se eller höra något annat. Bara ledsnaden drifver dem fram. Godt,endast de komma.» Och en dag tog Syl vander honom ut med sig till Långholmen för att visa honom, huru han utfört förslaget. Han hade låtit afbalka nedre delen af fönstren; fången hade så blott himlen att se på, likasom blott bibeln att tala med. W. erkände att hans förslag därmed förskönats. Men justitiestatsministern hade intet sinne för dessa fromma experiment. »Hederskänslan», hade han förklarat, »är det enda, hvarigenom brottslingen kan förbättras.» Och därför ville Syl vander ej stanna i den nya styrelsen.

I det svårt spolierade Wirsénska huset, där en syster till den aflidna amiralskan, en enkefru-landshöfdingska Lov. Lange, omhändertagit de husmoderliga omsorgerna, skötte W. de föräldralöse barnens undervisning med ett så mycket varmare intresse, som dessa barns begåfning var ovanlig och deras personligheter honom i hög grad sympatiska. Men huru djupt han än kände sig fästad vid dem, lät han dock icke detta förmå sig till någon jämkning i de kraf, hans uppfostringsgrundsatser förestafvade. Dessa stodo i strid med dem biskop Wallin — gift med en kusin till fruarna Wirsén — i fråga om sina fosterbarn tillämpade, och livilka gingo ut på större frihet för de uppväxande; Wallinska barnen voro tidigt balernas och societetens små prydnader. Alla talte om dem, men inga om de Wirsénska; och fostermodern fann detta tråkigt. Men förmyndaren, grefve Wirsén, som vid sitt sista samtal med amiralen, hört denne gilla den nye informatorns principer, gick icke längre än till erinringar om Wallins stora auktoritet; när informatorn ej lät sig häraf påverkas, fick därvid bero. De Wirsénska barnen fingo således ej »komma ut i världen». Men deras fostermor tröstades dock genom de beundrande erkännanden, familjens vänner ägnade de uppväxande fader-och moderlösa barnen, hvilka ock alla lyckligt danades till både hufvud och karaktär.

Ett litet drag, betecknande för både dem och deras lärare, må i detta sammanhang anföras. De firade sin jul'afton 1825 eller 1826 hos farbrodern; där brukades inga julklappar, men deras moster, grefvinnan, hade i kuvert åt hvart af barnen inlagt en liten penningsumma, hvilken de skulle få efter eget behag använda. Fråga uppstod, hvar-till de då skulle använda den. Någon föreslog, att de skulle gifva penningarne till någon behöfvande; och med glädje kommo de alla till informatorn, räckte honom sina kuvert och bådo honom, att han genast ville gå ut och göra någon lycklig med deras gåfva.

Varm om hjärtat vid deras uppdrag gick han genast åstad. Han hade i närheten af Adolf Fredriks kyrka ofta gått förbi ett hus, däri mycken fattigdom tycktes råda; dit gick han. Han hoppades där finna någon, för hvilken gåfvan kunde bli till välsignelse. Men vid hans frågor anade man hans ärende; »gif icke den», hette det, »han super... icke den, hon lefver liderligt» o. s. v. Så kom han då ända upp på vinden; där steg han in i ett rum och fann en äldre man ligga naken under ett trasigt täcke i en halmbädd. Honom ville han gifva penningarne. »Nej, gör icke det», bad den gamle; »ögonblicket sedan ni gått, skall man blott taga dem ifrån mig. Vill ni ge mig något, så gif mig hvad jag bäst behöfver: en skjorta». Och W. fann att han talat klokt. Den gamle fick hvad han önskade; och W. gick därifrån med ett plagg mindre än hvad han haft vid ditkomsten, men med vissheten om att hafva gjort den gamle sjuklingen en verklig tjänst.

Under tiden hade han dragit sig till minnes, hurusom ju långt upp på söder strumpväfvargesällen och hofbiblio-tekarien Anders Collin, biskopen för »Collinianerna», bodde i de fattigaste omständigheter, och till honom begaf han sig för att öfverlämna barnens gåfva. Den gamle, mer än 70-årige mannen blef hjärtligt glad öfver densamma och erbjöd framlämnaren däraf att, om han ville dricka ur > vishetsflaskan» och mottaga broderskyssen, få del af de hemligheter, den gamle bevarade. W. ville hällre vara utan hemligheterna. Men sedan gubben själf druckit ur dendär flaskan och sedan helt hastigt gifvit W. beseglings-tecknet, ansåg han sig kunna meddela honom en och annan af hemligheterna; den enda af betydelse var att, i följd af hans varning, konung Gustaf III skulle afstått från en tanke på att öfvergå till romerskt-katolska religionen. W. torde icke hafva skänkt någon tilltro åt denna hemlighet; men hvad gubben förmälde om sina besök hos hertig Carl och sina utläggningar för honom af Jakob Böhmes tankar, var ju icke att betvifla. Återkommen till Wirsénska hemmet framförde W. till barnen den gamles tacksägelser för de 30 riksdaler, han från dem erhållit; men den tid han varit borta och hans sorgfälligt ända upp till halsen till-knäppta rock framkallade frågor, som slutligen ledde till upptäckten af julgåfvan till gubben i Adolf Fredrik.

* *

*

Sedan professor Lindfors förflyttats från lärostolen i historia till den i latin, erhöll W. en dag i november 1825 genom excellensen Skjöldebrand en hälsning från kanslers-sekreteraren, det han borde laga sig till reds att emottaga den sålunda ledigblifna historiska. professionen i Lund. Vid personligt sammanträffande med Tannström upprepade denne sin anmaning. W. sade sig helst önska att genom vikariat förvärfva sig bättre både yttre och inre meriter, och bad honom eftertänka om ej Bolméer borde transporteras. Denne vore en af dem, som passade hvar man använde dem; han hade en god stil och en skön organ samt vore i likhet med Agardh en af det slags professorer, af hvilka man kunde göra Björnklor. På en invändning af Tannström, sade sig W. väl önska honom ett högre allvar på botten af hans glada sinne och att han måtte lefva i sin sak. »Men äfven sådan han är», förklarade W., »anser jag honom strax bättre, än hvad jag på många år kan bli». Samtalet gick in på närliggande ämnen, därvid äfven berördes den afund och de tvister, som rådde bland aka-demici i Lund. »Jag vill dock intet säga därom», yttrade Tannström; »på den fot det nu är ställdt, skulle de ädlaste kanske nedfalla till detsamma. Jag anklagar däremot tiden och ställningen. :>

»Nå, hvad ger ni för svar?» sporde åter Tannström, då W. reste sig för att gå. »Det är ledsamt att ni tagit så lång permission; skulle den ej kunna förminskas? Lindfors kan ej orka att längre förestå bägge professionerna». Förslaget om vikariat fann han opraktiskt.

W. svarade, att han i september 1826 skulle, enligt öfverenskommelse med aflidne amiralen af Wirsén, få sin kondition akademisk och då kunde vara till reds, men att han hälst .önskade få i Sjöborgs tid vara vikarius. »Ja», utlät sig T., »laga er då till reds till nästa höst, så må Lindfors träla till dess.»

Lindfors önskade själf intet högre än att få W. till sin efterträdare såsom hist. professor. »Här är verkligen», skref han i febr. 1826, »ingen som duger. En sådan måste sökas utom akademien, om tit. aflägsnar sig. — — — Visst är mycket att betänka: hat, afund, förtal, smädelse.... men detta kan ej vara till evig tid.»

Man hade sagt W., att Bolméer ärnade söka förflyttning till denna professur. Han hade länge varit adjunkt i historien, var dessutom Tegnérs och Agardhs vän och »farlig såsom rumlarnes öfverste». Tvifvelsutan ville W. undvika att mot sig uppkalla värre afvoghet från denna mäktiga flock, än hvad han redan i följd af »andens naturlag» måste bereda sig på att få erfara. Oaktadt han visste, att kanslern, kronprinsen Oscar, delade kanslerssekretera-rens önskan, framhärdade han därför äfven vid detta tillfälle i sitt beslut och inlämnade ingen ansökan. Men Bolméer sökte icke heller; ende sökanden blef den.mycket egendomlige filosofie professorn Ebbe Samuel Bring. Det kan knappast förvåna, om under dessa omständigheter W. fick erfara sina gynnares harm. För kanslerssekreteraren sökte han ursäkta sig med, att han behöfde tid för att ut-bilda sig för ett sådant ämbete. »Här har varit tillräcklig tid därför», svarade denne vredgad och slog handen i bordet; »lifvet är för öfrigt långt». — »Jag har ofta», skref W. sedermera, »ångrat den modestien plus fegheten, som vid detta tillfälle ledde mig, och hade ingen tack därför. Ehuru jag tyckte mig samla glödande kol på deras hufvuden, förföljde de mig lika ifrigt ändå.»

En anledning till den förbittring, man i Lund ägnade

W., var den inflytelse han i uni versi tetsangelägenheter an-

sågs utöfva inom kanslersämbete och regering. »Jag bör ej neka», yttrar han härom i sina berättelser, »att ehuru jag ej hade del i mer än två titulärbefordringar, jag dock i verkliga befordringsfrågor ofta, efter den tidens sed och sätt, tog mycken och, som det ej sällan påstods, afgörande

del, liksom ock i andra frågor af vetenskaplig eller kyrk-

lig vikt. Jag ansåg att den ställning, hvari jag kommit till personer, som hade att afgöra ifrågavarande ärenden utan att besitta egentlig insikt i dem, berättigade mig att yttra mina på själfständig kännedom grundade åsikter, och jag kände det såsom en skyldighet att, rådfrågad af dessa rådgifvande eller afgörande vederbörande, som sökte bättre upplysningar än protokollen alltid bestode dem, svara det bästa jag förstod. Jag nekar ej, att jag kan ha felat i dessa rekommendationer; men jag vet, att jag blott följde min öfvertygelse, om än denna kunde någongång vara grundad mera på hänförelse än objektiva skäl. De, som vände sig till mig, visste tillräckligt väl huru jag var beskaffad, och blott en gång hände det mig, att man bjöd mig vederlag. Det var en prest, som ville ställa 100 rdr b:co ’till min disposition’ för en hofpredikantsfullmakt. Honom svarade jag ej. Under min ungdomslärares och väns P. Håkanssons sjuklighet måste jag ofta hjälpa honom att sköta kanslerssekreteraresysslan, och då J. J. Fre-denstam föredragit Uppsala konsistorii ärenden, kunde jag få föredraga ärendena från Lund — såsom då frågan förevar om förminskande af de akademiska ederna och Håkans-son hastigt insjuknat. Jag lyckades då få prof. Holmbergs-sons yttrande i ärendet antaget såsom kanslersämbetets. Jag tror ock, att teologiska fakulteten i Lund ej länge fått inom sig äga dr Bergqvist och dr Thomander, om jag ej då allvarligen tagit i de frågor, hvaraf det berodde. Med kommissioner att betala fullmaktslösen och dylikt besvärade man mig aldrig; men jag var desto mera betungad med litterära kommissioner. Åfven från Uppsala påkallades mitt intresse, då någon af dess intelligenser skulle bevaras från att förtrampas. Geijer intresserade sig varmt för J. H. Wallman, då han som ’fosforist’, oaktadt all sin lärdom, skulle förträngas. Och Jacob Adlerbeth gick då många tunga fjät i den trappan, som ledde till min ringa dörr.»

En annan anledning till afvogheten mot W. var att finna i uppfattningen af honom såsom en lycksökare. För dem, som närmare kände honom, var denna misstanke orimlig; för andra, som icke kände hans skaplynne, men sågo honom röra sig bland högt uppsatta och inflytelserika män, hviika ägnade honom förtroende och tillgifven-het, var det däremot omöjligt att föreställa sig honom hafva kunnat vinna en sådan ställning genom andra medel än inställsamhet och smicker eller att använda den för andra syften än det egna intressets. W. var medveten härom. Men då han visste sig icke vara hvad man misstänkte, ansåg han mindre viktigt att undfly äfven skenet däraf. »Då jag älskat någon», skref han en gång — i dec. 1828 — till kanslirådet Tannström, »han må till min lycka varit en bonde eller till min olycka en excellens, så låg det i min barnslighet att vilja säga honom det. Men ännu försäkrar mig samvetet att egennyttan ej var sufflör». Och länge behöfde han ej känna sig besvärad af dessa misstankar. Från sin Stockholmvistelse vände han åter till Lund med en utan hvarje hans åtgärd honom gifven adjunktstitel, under det han däremot undandragit sig en lönad adjunktur och två professurer. Oförbätterlig i sin nitälskan högg han in alltid* lika djärft för sina åsikter mot både hög och låg, äfvendär den vanligaste klokhet bort mana honom att låta svärdet förblifva i skidan; alltid lika oförställdt lade han sin hela personlighet i dagen. Att visa sig annorlunda än han var, förblef en för honom alltid lika okänd konst.1

I akademiska konsistoriet i Lund hade det parti, som leddes af professor Lidbeck, ännu att påräkna en tämligen säker öfvermakt i de strider, som därinom utkämpades. Underrättad af kanslerssekreteraren om huru oskyldig W. varit till sin adjunktsutnämning, hade Lidbeck med mycken vänlighet hälsat honom välkommen till sin nya uppgift; och då Lidbeck såsom vald till akademiens rektor för läsåret 1826—27 icke ville därunder sköta sin professur, föreslog han W. till sin vikarie. Men Bolméerska partiet hade en annan kandidat i Rostocksmagistern och pro-fessorssonen, docenten i ämnet E. Lundblad, ett godt huf-vud med glada vanor och dåliga affärer, dessutom svåger till Bolméer. Underrättad härom, hade W. låtit veta, att om han icke blefve föreslagen, skulle han klaga; blefve han föreslagen, skulle han däremot undanbedja sig förordnandet. Han hade bestämt sig för detta tillvägagå-ende af särskild hänsyn till Lidbeck, som var rätt känslig och hvars frid nu hotades af »herbergisterna». Lidbeck begärde dock icke denna eftergift, och Lindfors

1 Ett roligt bevis å hans omedvetenhet om annan drifkraft än sanning och uppriktighet må här anföras. I ett bref af d. 15 febr. 1837 från W. till Lénström ger den förre några omdömen om svenska skalder och talar därvid ock om P. H. Ling. »Denne», skrifver han, »hör till de poeter, som alla upphöja och ingen läser. Han är lyrisk skald. Lyrikern är själf allt, afspeglar allt i sin individualitet Häraf hans entonighet som epiker och dramatiker. Jag har en gång försökt säga honom det, men han blef så berserkisk, att han skrek, att om jag ej stannade, finge han giktvärken åter, då jag, som ej är bödel, teg». — W. kunde tydligen alls icke förstå den inverkan hans omdöme utöfvade å den sålunda bedömde skalden. Var omdömet santf — det var för honom den enda synpunkten; var det sant, borde det ock tålas. Icke utan en djup inre mening lät han ock vid denna tid i sitt signet ingravera orden: pro vero. Det valspråket var han ock trogen hela sitt lif igenom.betraktade den som en svaghet. Men W. ansåg sig böra vara lika eftergifven i strider för sig själf som obeveklig i strider för idéer och höll fast vid sitt beslut. Då frågan en dag i april 1826 förekom i konsistoriet, gick dock Bol-méer icke längre än att han yrkade det både adjunkten W. och docenten Lundblad borde utan företräde för någondera anmälas till förordnandet, med öfverlämnande till H. K. H. kronprinsen-kanslerns afgörande, hvilken af dem, som borde förordnas. Med honom förenade sig professo-rerne Engeströin och Agardh; men de öfriga nio instämde med Lidbeck, och blef sålunda W. föreslagen. I enlighet med sin förklaring undanbad han sig nu förordnandet, och det lämnades åt docenten Lundblad.

I böljan af år 1827 utgaf W. sin första större skrift: »Hvilken är Sveriges religionP» där uti han från olika synpunkter upptager till granskning, huruvida grundlagarnes eller kyrkolagens bestämmelser rörande denna religion borde anses förbindande, och om således vår statsreligion vore en biblisk eller en symbolisk kristendom. Han visar, att den måste anses bestämd af hvad grundlagarne därom stadgat, hvadan den symboliska kristendomen icke längre kunde hos oss vara påbjuden, under det däremot den bibliska kristendomen vore för Sveriges stat och kyrka »så kraftfull stadgad, att de unga ekarne på våra berg ej äro kraftfullare rotade i nordens jord mot stormarne från fjällen och stormarne från hafven». Boken väckte mycken uppmärksamhet bland både präster och lekmän. »Den är», skref Atterbom den 17 april s. å., »viktig till sitt ämne, ädel till sin afsikt, rik till sitt innehåll, hjärtlig och varm till sitt framställningssätt.» »Jag har», skref teologen Berg-qvist d. 22 febr. s. å., »läst detta opus, i synnerhet vissa ställen däraf, med verklig förtjusning, hänförd af den snilleseld, som öfver allt blixtrar däri, af den lågande värme, som måste hänföra äfven den trögaste läsare.... föröfrigt igenkänner man nästan i hvarannan mening skalden, hvilken liksom fågeln, då lian trampat några fjät på jorden,lyfter vingarne för att uppsvinga i sitt egentliga element». J. M. Almqvist skref en motskrift, och i anmärkningar och uppsatser inom pressen gåfvo sig delade meningar tillkänna.

»Måtte min bok», skref författaren d. 22 mars s. å. till Tegnér, »vara ett pomum Eridis, som äggar landets heroer till kamp, att vare sig äfven efter en tioårig strid, palmer en gång må susa öfver ett släkte, som vet hvad det tror! Här ansågs i december att vi ingen statsreligion äga. »Detta kommo vi alla öfverens om i juryn», sade mig en af dess ledamöter, och framkallade därigenom denna bok, som den 20 februari var läsen af Reuterdahl i Lund. »Måtte afsikten ursäkta dess hastande; och hastandet ursäkta dess brister.» 1

Den jury, om hvilken brefvet talar, var den, som tillsatts i tryckfrihetsmålet mot prästen J. Tybecks skrift: »Jämförelse mellan det symboliska systemet i religions lär an och det rent bibliska», som 1826 utkommit i Stockholm.

Tegnér tackade för W:s bok i bref af den 19 april. »Jag har väl», skrifver han, »endast flyktigt hunnit genomläsa den, men tillräckligt för att inse dess märkvärdighet, så väl i afseende å ämnets vikt som behandlingssättet. I många där vidrörda frågor tänker jag väl olika med hr adjunkten, men detta hindrar mig icke att göra rättvisa åt flere träffande idéer, ett brinnande nit för hvad äfven jag högt värderar och en framställning, kanske stundom något för bullersam, men alltid liflig och varm, ofta hänförande. Intressant i sig själf är också undersökningen om antalet af våra symboliska böcker, och vill väl här säga huru många vi efter regeringsformens ordalydelse skulle kunna slippa och advocera bort». Sin egen ståndpunkt angifver Tegnér tydligt 110g i den fråga, han ansåg ha bort preliminärt behandlas: »huru kan i allmänhet ett protestantiskt land ha någon annan symbolisk bok än bibeln?»

1 Ur Esaias Tegnérs papper. Sthm 1882, p. 273.»Augsburgiska bekännelsen», yttrar i bref till Tegnér d. 26 jan. 1831 biskopen i Göteborg, sedermera ärkebiskopen C. Fr. af Wingård, »är ett af de härligaste människoverk, jag känner______ Desso lik är apologia Augustanae

confessionis, som ock har ett klassiskt språk. Formula Concordise däremot är ett skolastiskt system, som för mig icke gäller mera än hvarje annat sådant. Väl att regeringsformen och nu presteden uteslutit detta stridsäpple ur fruktkorgen.»

I det ofvan anförda brefvet till Tegnér tänker sig W. hafva genom sin bok gifvit upphof till en möjligen »tioårig strid», efter hvars utkämpande vårt folk dock skulle »veta hvad det tror». Tre kyrkolagskomitéer, två riksdagar samt landets regering hafva emellertid sedan dess anslutit sig till samma mening, som den han för mer än 73 år sedan förfäktade, utan att vi likväl ännu nått det antydda målet. Med en ytterst ringa majoritet vägrade nämligen 1893 års kyrkomöte sitt samtycke till hvad konung och riksdag beslutit för att bringa kyrkolagens 1 kap. 1 § till öfverensstämmelse med 2 § i regeringsformen; och ännu vet således icke svenska folket hvad det rätteligen skall svara på frågan: »hvilken är Sveriges religion?»

Spörsmålet har icke uppburits af samma nitälskan, som en gång dref den unge akademiske läraren att utkasta stridsäpplet. Motviljan att vara, om än icke längre med ed, bunden till en »symbolisk religion», hvilken »författats af människor och under en tiderymd af femtio år af tio teologer förklarats», har förlorat sin eggande kraft. Men W. reste sig emot dessa skrifter, endast då de »myndigt sitta vid symboliska domstolens bord, ej där de blygsamt trädt ned i cirkeln af goda teologiska skrifter från reforma-tionsseklet»; och antagligen är det ensamt i denna senare ställning vår samtid ser dem an.

Åter i Lund.

Först under vårterminen 1828 blef W:s kondition akademisk och han begaf sig då med sin lärjunge och en dennes kusin ned till Lund.

Professuren i ästetik var ännu då förenad med universitetetsbibliotekariesysslan, och enligt ett förslag, som kanslern den 18 dec. 1804 afgifvit och som af konungen bifallits, skulle ästetiska adjunkturen ock vara förenad med vice bibliotekariatet. Men 1816 hade dock medgifvits, att sistnämda befattning för det dåvarande finge ensamt tillsättas, med rätt för den tillsatte att uppbära i staten anslagna lönen; adjunkturen lämnades tills vidare obesatt. Det var till denna adjunktur W. så oförmodadt år 1824 blifvit utnämnd; och den saknade således allt ekonomiskt vederlag, intill dess den kunde varda med vice bibliotekariatet återförenad.

För att bereda ästet, adjunkten nödig kompetens för denna befattning blef W. på tillstyrkan af bibliotekarien, prof. Lidbeck, den 26 mars 1828 af kanslern utnämd till extra ordinarie vice bibliotekarie. Och sedan vice bibliotekarien E. Schütz 1829 fått Gärdslösa pastorat på Öland, blef ock W., ungefär samtidigt med det hans akademiska kondition upphörde, den 22 jan. 1830 utnämd till dennes efterträdare, ehuru, då Schütz ej tillträdde sin nya tjänst förr än 1831, W. häller icke förr än då fick tillträda vicebibliotekarielönen, 60 tunnor korn, i värde för året omkring 300 riksdaler riksgäld.

Dessförinnan hade W. den 7 nov. 1828 erhållit förordnande att, under det prof. Lidbeck såsom riksdagsman vore frånvarande, förestå ästetiska professuren. Med detta vikariat böljade han de föreläsningar, hvilka sedermera delvis mynnade ut i hans bekanta och omfattande litteraturhistoriska arbete: »Sveriges skona litteraturs

De skaror, som då fyllde hans auditorium, skulle säkerligen enstämmigt betygat, att det skrifna verket i fråga om intryckens mäktighet och lyftande kraft omöjligen kunde uthärda jämförelse med föreläsarens fritt talade ord. De skulle nog ock häruti haft fullkomligt rätt. Ty W. var i främsta rummet talare och hans begåfning såsom sådan öfverträffade de flestes. Den var för honom ej blott en hufvudets, en tungans gåfva — också hans hjärta, ja, hela hans personlighet bar och fyllde hans talekonst, hvilken just därför ägde en rikedom af skiftningar, en förmåga att anslå och röra alla själens strängar, som verkade på en gång öfverväldigande och hänförande. Ännu på gamla dagar har mången af de unga män, som då voro hans åhörare, sökt efter ord för att kunna nog varmt, nog lif-ligt skildra sina intryck, sina minnen från de stunderna. Men det kristliga troslif, som genomträngde W., hvarken ville eller kunde han ens i denna sin verksamhet dölja; han inledde hvarje sin föreläsning med bön, därvid han uppläste 5:te versen af n:o 481 i vår psalmbok:

»A.ck, när så mycket skönt i hvarje åder Af skapelsen och lifvet sig förråder Hur skön då måste själfva källan vara,

Den evigt klara!»

— och med bön slöt han, då läsande den 4:de versen af samma psalm:»Likväl ett töcken mig från Honom stänger;

Min bön men ej min blick till Honom tränger.

Ack, såge jag Hans anlet och mig slö te

Intill hans sköte!»

Det kunde ju därför icke fela, att icke med sådan in-och utgångspunkt ett religiöst grunddrag skulle prägla det hela, om än det växlande innehållet tydligen måste betinga en motsvarande mångfald i behandlingen däraf. Men det under alla förhållanden ovanliga i en religiös både infattning och belysning af ett profant läroämne måste ju gifva anledning till både tal och undran, i spåren hvaraf klandret och förtalet tydligen icke kunde dröja att inställa sig. Herbergisterna kände W:s sätt att uppträda såsom en verklig utmaning. Snart ingick till kanslerssekreteraren meddelanden om, att t. f. professorn i ästetik icke föreläste ästetik, utan, alldenstund inga studenter infunno sig å auditoriet, brukade locka dit in bönder från torget och med dem hålla konventiklar, utmärkta af sekteriska villomeningar. Tannström ansåg sig icke behöfva vederläggning för egen del, men delgaf dock meddelandet åt professor Lindfors. Denne, som icke särskildt sympatiserade med W:s religiösa nit, kände sig dock af ett sådant förtal högeligen upprörd. Han intygade, att aldrig under hans tid vid akademien någon haft så fullt auditorium som W. och att väl andra än studenter där förekommo såsom åhörare, nämligen professorer och yngre akademici, men inga andra bönder än sådana, som någongång följt med de ditvandrande flockarne och stått vid dörren för att se »hvad det var». Sådant hade händt på hans egna latinska föreläsningar och han kunde ej inse, att det ålåge föreläsaren låta utleda en och annan gapande bonde. Äfven Thomander afgaf ett intyg, däri han, som då var seminarie docens och teologiska fakultetens notarie, förklarade sig »både med utmärkt nöje och med oafbruten uppmärksamhet hafva hört W. predika i Lunds domkyrka äfvensom åtskilliga dess offentliga föreläsningar utan att vid någotdera af dessa tillfällen förmärkadet ringaste spår af sektenskt väsende eller irrlärighet af hvad namn det må vara». — »Utan anmodan», fortsätter han, »men icke utan anledning begagnar jag detta tillfälle att uttrycka min förundran, att en person med hr adjunkt Wieselgrens i hela landet kända nit för vår kyrkas bekännelse 1 möjligen skulle kunna på det sätt och till den grad misskännas, att ett vitsord af denna beskaffenhet, så sannfärdigt det är, skall vara honom gagneligt». Men innan dessa intyg hunnit fram, hade Bolméer förmått Tegnér och några andra lundenser att vandra upp till kanslern-kron-prinsen och föreställa honom nödvändigheten af att, därest ej läseriet skulle förjaga allt skönhetssinne ur landet, de ästetiska föreläsningarna anförtroddes ej åt W. utan åt docenten Lundblad.

Vid underrättelsen härom kände sig W. på det djupaste kränkt. Utan tvekan afsade han sig sitt förordnande å professuren, hvilket då, i aug. 1829, lämnades Lundblad, under det W. enligt sin begäran förordnades att sköta ensamt bibliotekariebefattningen. Men privat och utan all ersättning fortfor han med sina än mera besökta föreläsningar; och då man gjorde svårighet vid att lämna honom föreläsningssalen, föreläste han på biblioteket, till dess mail själfmant bjöd honom den förra åter. Lundblad föreläste i vanlig ordning efter någon tysk författare för några af terminens examinandi; så var härmed allt väl beställdt och Bolméer kunde känna sig nöjd.

Mera från den löjliga sidan kunde uppfattas, att man i Stockholm hos de maktägande utmålat W. såsom den där tillställt en af Carl Johan med stor onåd ansedd »opi-nionsmiddag» för »ljusets bonde», Nils Månsson i Skump-arp, hvilken under 1828—30 årens riksdag mycket hyllats af det liberala partiet. I Lund däremot beskylldes W. från samma håll för obskurantism, därför att han nekat vara

1 Afser tydligen W:s förut omnämda skrift: »Hvilken är Sveri-

ges religion?»med om middagen. Hans skäl för sin vägran var dock ganska begripligt. »Jag bi vistar inga middagar», hade han svarat inbjudarne, »antingen de skola vara uttryck för obskuranta eller illuminata idéer; ty för idéer vill jag kämpa genom annat än att supa på dem.»

»Blott första månaden», heter det i W:s berättelser om denna tid, »skref jag mina föreläsningar. Jag märkte själf, att det skrifna föredraget verkade mindre, och att jag aldrig på mitt rum vid skrifbordet kunde så försjunka i åskådning af det sköna, som afhandlades, som i en föreläsningssal med en mängd uppmärksamma åhörare. Partiet från ,herberget> hade förmått akademisekreteraren J. J. Palm att gå som spion upp på hvarenda min föreläsning; och märkligt är, att jag ej det minsta stördes af att se den ru-binfärgade gubben alltid sitta i sin vrå, ofta antecknande med en blyerts hvad som syntes tjänligt att förvrida. Vid terminens slut anföll han i långa bihang till Lunds Veckoblad den disputation jag utgifvit om talarekonst; men snart blef han en af mina varmaste försvarare och erkände att jag fullt ’eröfrat’ honom.»

»Han sade mig då, hurusom man beräknat, att jag skulle i en tungrodd, oklar stil söka skapa svenska åt Schellingianismens ästetik och hoppades kunna anfalla mig med Tegnérs vapen mot ’nya skolan’. Men jag följde ej det vanliga sättet att bli lärd. Således lärde jag mig ej den då mest i ropet varande tyske författaren i mitt före-läsningsämne, utan dristade med den underbyggnad, jag kunde äga, gå själfständigt till väga men med ett populärt föredrag, som åtminstone behöll åhörarne och lifvade ungdomen. Af lärjungar, som skulle examineras, fordrade jag icke någon viss lärobok: en anmälde sig hafva studerat Jean Pauls Vorschule, en annan kände hvar distinktion hos

Krug, en tredje hade läst Ast, en fjärde Eschenburg____________

var där blott en vetenskaplig basis, lade jag mesta vikten på hvilken byggnad, som kunnat på den grunden uppföras. Hälst såg jag, att de hade rik beläsenhet af det ypperstai den moderna vitterheten, och hvad angick svenska litteraturen voro mina fordringar där störst. Mina privatlektioner afhandlade denna; dem höll jag stundom på biblioteket; de kunde vara tre till fyra timmar med rätt för den, som ville, att efter första timmens slut aflägsna sig. Åf-ven betalningen lät jag vara fri; den, som ville, fick erlägga vanlig afgift, och de flesta betalade således icke.

Under året 1828 — 1829 utvecklade jag vid mina offentliga föreläsningar den min ästetiska grundritning, som jag sedan framlade i disputationen 'några idéer i kalliteknik'. Mycket vetenskapligt värde hade dessa föreläsningar visst ej, men säkerligen verkade de mycket på skönhetssinnets utveckling hos ungdomen. Jag studerade under tiden främst Plato såsom ästetiker och sökte tänka mig in i hans skön-hetslära. Under den ästetiska utvecklingen gjorde jag täta digressioner till nyare författare, och mina skildringar af Byron och Thomas Moore väckte lifliga hänförelser. Då var »Peri and Paradise» en nyhet, som vid min utläggning djupt anslog. Den aftonen, jag föreläst öfver Stagnelii Martyrer, visade sig bland ungdomen en allmän djup rörelse, och jag minnes särskildt, att vid min utgång en student fattade mig i handen och sade: 'om jag blir en bättre människa, har jag er att tacka därför!’ Så sade mig ock många vid senare sammanträffanden. Man anmärkte, att det vilda rummellifvet, för hvilket Bolméer och Engeström stodo i spetsen, led ansenligt afbräck; och då André öppet anföll de lustiga bröderna och dessa behöfde skaffa sig frejdebevis här och där, funno de gagneligt att begära bevis af mig, huru flitigt böcker låntes å biblioteket, hvarmed de ville bevisa, att det lästes flitigt — äfven inom det lag, där man blott smädade den studieifver, jag arbetade på att införa.»

W. af såg att bilda ett eget ästetiskt system, som skulle vara en enhet af antikens och romantikens tvåfald, således »indifferenspunkten emellan antikens minus och romantikens plus». Han ärade klassikerna för deras formskönhetoch romantikerna för deras idédjup, men han bördade till »kalleosofiens» och »kalli teknikens » praeadami tiska skola de största genierna i konstens alla riktningar, i det han bevisade, att hos dessa redan funnes den enhet, han uppställde såsom den sköna konstens mål — enheten emellan det ideellt och det sinnligt sköna. Så ville han åt Lund behålla den centrala ställning, det med Tegnér intagit emellan den stockholmska klassicismen och den uppsaliensiska romanticismen. Det kan väl anses ovisst, huruvida han, äfven om hans verksamhet inom detta läroområde blifvit långvarigare än den blef, skulle lyckats utföra sin antydda plan, för så vidt den afsåg att i ett genomfördt system sammanbinda de glänsande idéer och de djuptänkta aforismer, med livilka han belyste sin »kalliteknik», sin ofullbordade lära om skön konst. I sin med högsta betyget af filosofiska fakulteten bedömda, den io dec. 1828 ventilerade afhandling »Om talarekonst jämte några idéer i kalliteknik » har han ju uppdragit sitt grundläggande schema; men den varma, medryckande framställningen är vida mer själf ett utslag af en snillrik talarekonst än en vetenskaplig utredning af en filosofi öfver det sköna. Betecknande för den blifvande sedereformatorn är en episod i denna ästetikerns programafhandling. »Om man», spörjer han, »blott genom kraften öfver sinnena i sin tid bevisar sig vara talare — huru många äger väl staten äfven på de punkter, dit den hänvisat sina söner med snille och anlag för talarekonst? Med några tal uppskakade Demosthenes ett upplyst folk till den äfventyrligaste kamp; med några tal förde eremiten från Amiens en världsdel till strid med en annan, öfver haf och ödemarker; med några tal gräfde nyligen motståndarne af en välbefästad ministär en ny fåra för tidens uppdämda och hotande ström; genom talarekonsten hafva Englands snillen bragt sig fram till Englands styre och således någongång till världens; men hvad har mot ett stigande sedeförderf bland svenska folket under en lång tid verkats i stort från våra hundradetals ta-larestolar? Man invände ej, att fienden är en af de onda andar. under himmelen, på hvilkens luftgestalt ingen klinga biter, då däremot de öfriga kämpade mot bestämda, lätt öfverräkneliga fiender. Men var ej egennyttan, mot hvil-ken den ädle Wilberforce reste sig i underhuset, lika så väl en last som de laster, mot hvilka staten besoldar sina tusen (predikstols) talare, som den last, hvilken rullar sig lik en lavin från lagstiftningens spets, hotande att begrafva hela landet under sin ständigt tilltagande massa? Må man förlåta mig detta mitt prcetereaque censeo.»

Han återkommer än en gång till samma ämne. »Om dryckenskapen», heter det då, »lik en Nidhögg tärer på Tidsträdets rot, om lättsinnets Rotatoski löper upp och ned på hvarje gren af den väldiga kronan, och därunder, ’öster i järnskog’, fostras en ulf, hvars öfverkäke en gång synes komma att hinna himlen, då dess underkäke trycker jorden, då är det tid, att äfven andra krafter anlitas än dem tabellerna upptaga, att den konst, genom hvilken de moraliska krafterna uppkallas, stärkas och ledas hos menigheterna, åter upplifvas — den naturliga, den fria talare-konsten.... Utan genom det lefvande talet uppväckes ett folk ur sin letargi blott af så stora skakningar i tidens händelser, att jorden skälfver.»

Etikern griper i dessa ord rodret å ästetikerns farkost och vrider profetiskt dess stäf åt en uppgift, han tydligen ännu icke tänkt sig såsom just sin egen.

* *

*

»Vid biblioteket*, säger W. på tal om sin där utöfvade verksamhet, »nedlade jag mera kropps- än själskrafter». Det kan vara sant; men så nedlade han de förra under sin tjänstgöring därstädes till en grad, som höll på att alldeles tillintetgöra dem. Med sin vanliga ohejdbara energi tog han itu med allt, som kunde vara att genomse, ändra, ordna; icke blott om dagarne arbetade han där, mångensommarnatt sof han på luntorna för att desto snarare med det återvändande dagsljuset kunna återtaga sitt arbete. Den ordinarie vice bibliotekarien hade aldrig tagit sin syssla på detta sätt och gjorde det häller icke nu; hans prästerliga befordran kunde knappast sägas mera märkbart minska bibliotekets arbetskrafter.1 Närmast efterträdaren stod en förste amanuens, medicine doktorn N. H. Lovén, skicklig som läkare och förordnad att förestå E. Z. Munck af Rosenschölds professur, men icke road af biblioteksgöromål. Andre amanuensen, den mycket begåfvade, sedermera generalkonsuln C. Ledie, kunde häller icke mycket påräknas; de lönlöse amanuenserna måste konditionera eller läsa på examina, hvarför W. mestadels fick arbeta ensam med tillhjälp af en knappt lönad och klent utrustad vaktmästare, ända till dess han i Edvard Berling fann en lika ifrig arbetare som han själf.

Men striderna fortsattes alltjämt. Vanligt var kifvet om hvilka böcker, som skulle inköpas. Mindre vanligt ansågs vara, att, då W., som genom sitt trägna vistande i de

1 S. var »en föga boksynt men barsk man. När den bekante W. mottog biblioteket, skedde en och annan omflyttning af böcker till icke ringa förundran och förtrytelse för S. Sålunda fann Wt. en dag i historiska afdelningen en broschyr med titel: Corona angelica, qua defuncli in Christo coronantur (änglakronan, med hvilken de i Christo aflidne bekrönas). W. ville hänföra den till teologi, men S. påstod att den hörde till historien, ty han hade själf infört den i katalogen under titel: Engelska kronan, och corona angelica kunde ej annat betyda. Så påträffades ock i moralfilosofiens afdelning en bok med namnet: Errores Ulyssis (Ulyssis irrfärder, en öfversättning af Odysséen). Sätt denna bok bland vitterheten, sade W. Ha, utropade S. — Errores, är det ock vitterhet! —r I katalogen fann W. en bok kallad Homérs åsthetik. Som S. inskrifvit titeln, bad W. honom framtaga boken. Jaha, sade S., och kom helt dryg fram med Homes Essay critical (om vi rätt minnas). Huru, frågade W., har du häraf fått Homér? Home, svarade S., är tydligen tryckfel i stället för Homér! Nå, men ästhetik, hvarifrån har du fått det? — Se i boken, sade S., så får du se att där är vers.> — Phoenix, tidning för politik, litteratur och näringar, den 16 Januari 1841.kalla biblioteksrummen ådragit sig en svår frossa, hvilken till ytterlig grad nedsatt hans krafter, i Maj 1831 på sin läkares, prof. Flormans råd begärde tjänstledighet på halft-annat år och förklarade sig villig, att, därest magister Bror Emil Hildebrand förordnades till hans vikarie, till denne afstå första året tredjedelen och sedan hälften af lönen, con-sistorium academicum förordnade till hans vicarie bibliotekets förste amanuens, som vid samma tid tjänstgjorde såsom bataljonsläkare vid Södra Skånska infanteriregementet, men lika fullt tog i anspråk det under en annan förutsätt-ning gjorda erbjudandet och förständigade räntmästarekon-toret att till sagde amanuens utbetala ifrågavarande delar af vice bibliotekariens lön.1 Då W., förlitande sig på pro-kanslerns och kanslersämbetets privata meddelande, vid auktion å det Munterska biblioteket i Köpenhamn för omkring 300 kr. inköpt några för universitetsbiblioteket be-höfliga, annars svåråtkomliga verk, vägrade konsistorium att utanordna beloppet, för hvilket W. sålunda fick svara, ända till dess efter något mer än två års dröjsmål kanslersämbetets utslag gaf honom rätt. . Det är med en känsla af verklig förundran man tar del af den följd af småaktigheter, med hvilka man sålunda sökte förbittra den nitiske arbetarens lif. Men nog hade denne kunnat bättre utföra sina strider, om han blott skött dem med mera lugn. Detta låg dock alldeles emot hans naturel. I hvarje äfven den minsta skärmytsling lade han in hela sin personlighet, och man undgår ej lätt att öfverraskas af den form, i hvilken han klädde sina ansökningar, besvär, utlåtanden. Af den formulärmässighet, den mer eller mindre afmätta objektivitet, man vanligen söker gifva dylika handlingar, finnes i

1 Lovén, med hvilken W. allljämt vidmakthöll vänskapen, återgäldade beloppet genom att sedan W. blifvit präst på landet, gratis lämna honom sjukvård någon tid bortåt. — Hela den beviljade ledigheten begagnade W. emellertid ej. Efter ett års tid ingick han ånyo i tjänstgöring, ehuru recidiv af frossan då och då åter inställde sig.hans inlagor icke ett spår. Hans stämning afspeglar sig däri uti ett och allt så oförbehållsamt som möjligt, och vanligtvis är den stämningen upprörd. Så gaf han ej sällan själf ökad styrka åt sina vederdelomäns påståenden om hans olämplighet för hvarje uppgift, hvarje ställning, som fordrade lugn besinning.

Men den, som känner hans inre historia från denna tid, undrar dock mindre öfver hans bristande sinnesjämn-vikt. Innan han lämnade hufvudstaden hade han gifvit sitt hjärtas kärlek åt en ungmö, hvars rika anlag han bättre än någon annan varit i tillfälle att uppskatta och som, ehuru då ännu föga mer än ett barn, påverkad af äldre närstående anförvanters varma önskningar, gifvit honom hjärta och hand. I hopp att snarast möjligt åt sig och henne kunna förvärfva ett hem, kom han till Lund. Men hans förhoppningar gäckades; bland de fattige lärde hörde »lönekrångel» till de oaflåtligt återkommande tvisteämnena, och 1823 års stora uppfostringskommitté hade genom sina förslag i olika riktningar föranledt konungen att förordna om uppskof med tillsättandet af flera lediga lärostolar. Efter prof. Lidbecks död hölls sålunda professuren i ästetik ledig under fem år, och bibliotekariesysslan vid universitetsbiblioteket hölls också ledig. Under tiden ändrade hans unga trolofvade tycke; han förstod det och återgaf henne sin frihet. Men de inre strider, detta steg kostade honom, voro sönderslitande och nedbröto honom måhända mer än det arbete, medelst hvilket han sökte döfva sin sorg.

Skillnaden emellan det lif, han under nära fem år lefvat i hufvudstaden, och det, som i Lund stod honom till buds, var ock stor. Hans fullkomliga oförmåga att respektera fördomarnes, ovanornas, den konventionella osedens häfdvunna rätt, måste i den lilla universitetsstadens trånga förhållanden komma honom att »stöta på* vida både oftare och skarpare än hvad som behöft komma i fråga i de kretsar, inom hvilka han rört sig i hufvudstaden; och

P. WIESELGREN
EFTER MINIATYRPORTRÄTT FRÄN 1832.

P. WIESELGREN
EFTER BLYERTSPORTRÄTT AF JOHAN BERGER, FRÅN 1847
(i LUNDS UNIVERSITETSBIBLIOTEK).

P. WIESELGREN
EFTER LITOGRAFI AF M. KÖRNER.

följderna häraf måste ju i mångt och mycket göra sig märkbara. De ekonomiskt usla förhållanden, i hvilka den akademiska lärarepersonalen i allmänhet lefde, verkade ock nedtryckande på både lefnads vanor och samhällston. Mån ge bland de gifte akademici ledo rent af brist på dagligt bröd, andra sökte hjälp genom spel eller skuldsättning; till det icke ovanliga hörde att de, såsom Agardh lärer yttrat, sökte »i ruset idealisera sitt lif.» Professor Enge-ström, en bland »herbergisternas» främste, gjorde konkurs med en skuld af 40,000 rdr, ett för den tiden imponerande belopp; den fromme teologen, prof. Bergquists deficit ansågs ha hunnit samma höjd; den redan ofta nämde adjunkten Carl Lundblad, som dog vid 33 års ålder, lämnade efter sig en skuld af mer än 20,000 rdr. Man beräknade att 10,000 rdr vore en professors ordinarie skuldsumma. W., som hellre svalt än lånade, kunde omöjligen göra sig blind för de inflytelser, som dessa bedröfliga omständigheter åstadkommo, och, sin vana trogen, talade han ut hvad han tänkte. Men sedeifraren fann föga resonnans. Man hade vant sig vid missförhållandena och tog föga anstöt af dem. Kanslersämbetet fann sig väl böra infordra mindre akademiska konsistoriets ransakningsprotokoll och utslag rörande ett slagsmål, som emellan teol. docenten Joh. Petersson, kärande, och teol. doktorn, professor J. A. Engeström, svarande, egt rum på gästgifvargården i Lund bönesöndagen (1832) på morgonen, sedan de stridande oafklädde — där passerat natten; käranden påstod sig hafva blifvit af svaranden »hårluggad» och skuffad, och Bolméer, som varit i rummet, där detta skett, åberopades som vittne. Det föreföll väl oväntadt, att han, hörd på ed, förklarade sig härom kunna ingenting upplysa; men han blef dock samma år nämnd till riddare af nordstjerneorden, och Engeström valdes af stiftets clerus till riksdagsman. Trots sin ställning af »rumlarnes öfverste», sattes Bolméer ju ock två gånger på biskopsförslag. Allt visade, att tidens sedliga kraf voro små och att den, som ville få dem höjda,måste bereda sig på att väcka ovilja och emot sig uppkalla en mer eller mindre bitter fiendskap.1

Om än W. kände sig djupt anslagen af det akademiska lärarekallet och varmt älskade ungdomen, fann han sig dock här strida en allt för ojämn strid. Motståndet var honom för starkt och han såg ingen utsikt att åstadkomma någon ändring. Af inre och yttre inflytelser till hälsan undergräfd kände han sig ur stånd att längre hålla ut. Bland ungdomen hade han nog vunnit många vänner; men dess stora flertal stod dock främmande för de religiösa och sedliga kraf, hvilka utgjorde hans oeftergifliga utgångspunkter, och han lät icke någon deras beundran föranleda minsta eftergift i fråga om tillämpningen af hvad han ansåg vara deras plikt att göra eller låta. Så lutade man äfven här åt den meningen, att han dock i grunden vore en svärmare; den gamla uppfattningen af honom från hans studentår gjorde sig alltjämt gällande.

Under sådana förhållanden var det som W:s trogne vän, excellensen, gref De la Gardie, kallade honom till kyrkoherde i Vesterstad och Östraby, ett pastorat tre mil från Lund, hvars förre kyrkoherde, teol. doktorn Petrus Roos

1832 aflidit i sitt 93:e år. Under lång tid på grund af sin ålder försvagad, hade dr Roos icke kunnat ägna sina församlingar den vård, han önskat, och man visste, att tillståndet därinom icke var godt. Men W. kände sin gamla böjelse för det prästerliga kallet med ny kraft upplåga och mottog kallelsen. Sedan han i stället för präst- och pastoralexamen den 19 December 1832 speciminerat med en af-handling »De claustris Sviogothicis», hvilken af fakulteten

1 Den öppenhjärtige prof. David Munck af Rosenschöld omtalar i sin uppsats »Tegnér och Wieselgren» (N. Dagl. Allehanda d. 27 juli 1836), att han i en sin skrift »om icke fientligt, dock med mindre aktning förfarit» mot W., emedan han, som vid den tiden icke personligen kände W., bedömt honom efter den opinion, som då, mot slutet af 1820-talet, var den i I^und rådande. Blott en enda person, dr I*. P. Wåhlin, hade han hört tala berömmande om W,bedömdes med högsta betyget, blef han den 27 Februari 1833 prästvigd och utnämdes därpå samma dag till kyrkoherde i sagda pastorat.I enlighet med hvad vid åtskilliga föregående tillfällen egt rum, då akademiadjunkter utgått till pastorat, erbjöds äfven W. professorstitel. Han svarade kanslerssekreteraren, att han ej visste sig i sin fattigdom ha gjort något ondt, som borde straffas med ungefär lika hög lösen som den skulle böta, hvilken för dråp af våda borde erlägga hel mansbot; och detta för äran att tituleras lika med kringresande buktalare! — Svarets afböjande beskaffenhet kunde icke missförstås.

I Vesterstad.

Församlingsherden.

Såsom nådårspredikant öfvertog W. pastoralvården i sina församlingar redan den 1 Maj 1833 och skulle söndagen den 5 i samma månad hålla sin inträdespredikan i Vesterstads kyrka. En hastigt påkommen influensa gjorde honom dock så hes, att han måste anmoda en närboende präst, kyrkoherden Wingren, att sagda dag förrätta gudstjänsten. Härom visste församlingen ingenting; men ehuru pastoratets folkmängd besteg sig till omkring 2,500 personer, utgjorde dock antalet kyrkobesökare för dagen blott sexton manspersoner och omkring trettio kvinnor.

Då predikanten hunnit så långt, att han behöfde de kungörelser, som skulle uppläsas, väntade han förgäfves på klockaren. Förtretad slog han hårdt i predikstolen och skrek: »klockare, kom upp med kungörelserna!» Men ingen klockare lät sig se. W., som suttit bland åhörarne, gick då in i sakristian bakom altaret för att se om han möjligen vore där. Och han var där; han låg där inne drucken och sof. W. fick honom vaken; men då mannen fått kungörelserna i handen sträckte han armen i vädret och vandrade i väg nedåt gången i kyrkan, så att W. fick skynda efter honom och visa honom vägen till predikstolen.Trefaldighetssöndagen den 2 Juni s. å. predikade W. i Östraby. Under predikan började två kvinnor att slåss i kyrkan, öfverröstande predikanten. Den af dem, som var värst ankommen, måste utledas. Men när hon kommit midt för predikstolen, stannade hon, knöt näfven mot predikanten och skrek: »Hör du, prästi Stå intet du där och straffa Vester stads byamän; ty di ä klogare och bättre än du, om du så står t tre tima och präkar; ty inte förstå vi möet hva du sier och inte villa vi förståt heller!» Då W. gick ner från predikstolen, höll en full karl på att i en bänk där nära kasta upp, hvarvid hans granne, åbon Jakob Glader, skyndade sig att hålla sin hatt för hans mun.

Dessa episoder från församlingskyrkorna, om än ganska betecknande, blekna dock vid jämförelse med de erfarenheter, som mötte vid närmare bekantskap med försam-lingsboarne och deras hemförhållanden. Dessa senare utröntes och upptecknades vid husförhören. I en gård, ännu då innehafd af en f. d. kyrkovärd, befunnos dennes två omkring 30-åriga döttrar okonfirmerade och icke upp-gifna i mantalslängden, detta senare för inbesparande af skatten; de hade uppfödts med bröd och brännvin och voro, likasom ock en deras bror, nästan halffåniga. Fadern själf hade supit upp hvad han fått för sin vackra skog och gick slutligen utfattig och stal enebuskar till bränsle. I en annan gård, bebodd af hemmansägaren själf och hans hustru jämte den förres mor och en ogift svägerska, befunnos kvinnorna »okunniga som hedningar» samt svägerskan moder till två barn; dessas far var deras mors styf-fader och satt vid tiden för förhöret under ransakning å Malmö fästning för begånget brott. En åbo hade sedan hustruns begrafning aldrig vårdat sig om sina barn utan blott gått omkring och supit, tills hvad han egde tagit slut; därefter arbetade han här eller där för brännvin. Hans två söner voro den ene 19, den andre 15 år, fullkomligt försummade; den äldre kom från ett häkte, öfverhöljd af ohyra, den yngre gick som fadern, ehuru icke med honom.

Feter IVuselgren. IOEn åbo Sören hade en tokig hustru, hvars dotter Anna kallades Jonasdotter efter en lagman, hvars barn hon ansågs vara. Sören ihjälslogs nära Östraby kyrka af en man i Hjerås, som därför kom på Elfsborgs fästning. Hustrun fick skiljsmessa och gifte om sig; dottren var ogift, men gick omkring och tiggde med två sina barn, af hvilka hon bar det ena på ryggen, det andra på armen. Det ena barnets far var en gift soldat, som sedan fick af tjäna straff å Malmö fästning. Vid ett förhör i Vesterstad befanns en 50-årig dräng, Sven Persson, väl hafva hört namnet »Jössus», men visste icke hvem som burit det, och namnet Kristus var honom alldeles främmande. När han första gången fram tagits till H. H. Nattvard, hade klockaren lärt honom »två stycken» utantill, dem hade han uppläst för prästen, men hvad de innehöllo hade han icke förstått, och nu hade han längesedan glömt dem. Drängen Ola Nilsson, far till en döf tiggerskas tvillingar, trodde sig ha hört att det funnes sju gudar; vid rättelse ändrade han antalet till åtta. Tre åbor, som sutto i rad på en bänk, kände icke bokstäfverna och kunde icke svara på någon fråga. En åbo och hans hustru i V. Vedåkra voro fulla i förhöret; en piga frånvarande såsom häktad för stöld. Bengta Andersdotter i Östra Vedåkra upplyste, att det funnes tre gudar och tio sakramenter. Jöns Nilsson, broder till en af kyrkorådsmedlemmarne, stod halfnaken och försupen, kunde ej svara på en enda fråga. En piga med fyra oäkta barn befanns alldeles okunnig. En annan kunde ej skilja om abc-boken vore upp- eller nedvänd; trodde icke att hon hade någon själ, men bad hjärtligen, sedan hon fått veta skillnaden emellan en lefvande och ett lik, att hon dock icke måtte som ett lik begrafvas. Förre åbon Bengt Andersson och hans hustru tillfrågades, om de hade någon bibel. »Hvad är det?» frågade mannen. »Ja, hvad tror du, Bengt?» — »Åh, det är väl en karl?» blef svaret. — »Hvad tror mor?» — »Ä* de* en kvinna då?» sporde hon. Ola Nilssons söner, långa som modern, hade ännu ej variti kyrkan, därför att de ännu ej fått byxor utan gingo i skjortan allena. Mannen, lång och trög, misshandlades af den argsinta hustrun. Öfver 80 personer i Vesterstads socken noterades för orimliga eller inga svar. Omkring tio åbor i pastoratet voro vanfrejdade.

Det må vara nog med dessa bevis på det förfall, som rådde i de åt W:s vård nu anförtrodda församlingarna. De värsta bevisen äro icke valda och kunna icke återgif-vas; men de anförda torde tala tillräckligt.

Efter något mer än tre månader hade W. ordnat sin fälttågsplan. Ty han förstod, att skulle han här vinna någon framgång, måste han gå anfallsvis till väga. Guds ord och dess predikan i kärlekens kraft å ena sidan — och å den andra: kyrkorådet.

Denna i allmänhet så oskyldiga och här till och med dittills obefintliga institution fick nu visa, hvad den under en kraftig ledning dugde till.

Efter pålysning 9:de söndagen efter trefaldighet den 4 Augusti 1833, att nästkommande söndagen kyrkoråd ändt-ligen komme att inrättas i båda församlingarna och i synnerhet skulle uppdragas uppsikt öfver folket till fylleriets hämmande, ägde val af medlemmar däri rum å utsatta dagen; och den 18 i samma månad efter gudstjänstens slut underskrefvo de nyvalda kyrkorådsmedlemmarne i Vesterstads och Östraby församlingar en af deras ordförande dem förelagd »instruktion» för kyrkorådet. Ur den kongl. förordningen af den 26 Februari 1817 angående sockenstämmor och kyrkoråd hade W. hämtat de grundläggande stadgandena för kyrkorådets verksamhet vid handhafvande af kyrkodisciplin samt hvad till religionens och sedernas vård hörde, men han hade vidare därtill fogat en »utveckling» af hvad dessa stadganden inneburo. Ett aktgifvande på denna »utveckling» låter ana huru kyrkorådsordföran-den ärnade använda sitt kyrkoråd.

Detta ägde enligt anförda förordningen upptaga frågor om oordentligheter och oseder vid gudstjänsten och i all-männa sammanlefnaden, försummelse af gudstjänsten, ute-blifvande från katekesförhör, .vårdslöshet vid in- och utan-läsningen, tjänstefolks olydnad mot husbönder, ovarsamt umgående med eld, barnaförkväfning af våda, handhafvande och tillämpning af sockenstämmoöfverenskommelser m. m., samt, i följd af tilläggen genom k. kungörelsen den 27 Februari 1828, jämte annat: tillsyn i afseende å allmänna hälsovården, därvid borde beaktas, att barnen ej vansköttes och att nykterheten befordrades, förnämligast därigenom att barn och unga personer ej finge vänja sig vid förtäring af brännvin och starka drycker.

Det kan ej nekas, att lagen själf genom de flesta af sina bestämmelser anvisade kyrkorådet en ställning af kommunal polismyndighet, hvars befogenhetsområde i grunden var .minst lika mycket socialt som kyrkligt. Just detta var hvad här behöfdes. Och i syfte att kunna åstadkomma en både kyrkligt och socialt gagnande tukt var det W. ur grundstadgandena i 1817 års förordning utvecklade sin kyrkorådsinstitution.

I denna uppmanades kyrkorådet för det första bemärka hvilka församlingsmedlemmar, som sällan infunno sig i Guds hus, och erinra dem om det straff, kyrkolagen för sådan uraktlåtenhet stadgade; hjälpte ej denna erinran, borde de enskildt eller i sittande kyrkoråd på ordförandens begäran uppgifvas för att på grund af sin osed inför kyrkorådet inkallas.

Vidare borde kyrkorådets ledamöter biträda pastor i hans bemödanden att förmå föräldrarne uppföra barnen i Guds hus samt att förmana de föräldrar, som ej tillhölle sina barn att bivista skolan och de förhör, som lagenligt af pastor anställdes, att däri hörsamma kyrkans lagar och konungens bud. Äfven borde kyrkorådet nitälska för församlingens framsteg uti innan- och utanläsning, hvarför de, som vid andra kommunion- eller husförhöret ej förbättrat sin innanläsning, komme att blifva i sittande kyrkoråd förhörda, sedan de därtill från predikostolen kallats.Kyrkorådet borde ock söka upprätthålla ett kristeligen handhafdt husbondevälde och för detta ändamål höra husbönders klagan öfver deras tjänare; befunnes klagomålen grundade, borde tjänarne befordras till kyrkorådets offentliga föreställningar. Mot vidskepelser och signerier, mot eder och Guds namns missbruk, mot åsidosättande af söndagens helgd, mot vårdslös barnauppfostran, mot slagsmål och kif borde kyrkorådet jämväl inskrida; för undvikande af rättegångar skulle de stridande parter, som så önskade, få inför kyrkorådet framlägga skälen för sin oenighet för att där kunna rättvisligen förlikas. Sådana sammanträden skulle hållas i prästgården och inga andra än de, som parterna sådant medgåfvo, äga att jämte kyrkorådet därvid närvara. Där oenighet emellan äkta makar yppade sig, borde det af närboende ledamöter i kyrkorådet anmälas för att försök till förlikning måtte kunna göras; likaså borde mot personer, som förde ett lösaktigt lefverne, kyrkorådet inskrida för att, där de ej voro bosatta inom pastoratet, därifrån aflägsna dem, eller i annat fall för att inkalla och förmana dem. Tjufvarne öfverlämnades åt allmänna lagen; visade de sig sedermera lika sjunkna, borde kyrkorådet bemöda sig att aflägsna dem ur pastoratet, »där man blott önskade hederliga medlemmar».

»Men», heter det vidare, »ett slags i det hela långt värre tjufvar påkalla kyrkorådets närmare uppmärksamhet. Det är de, som stjäla från sig själfva kroppens hälsa och själens människovärde, som stjäla från makan och barnen deras föda och kläder, som stjäla från samhället medborgerlig kraft och välmåga, som åtminstone stjäla den dag, de skulle arbeta, eller den arbetslön, de skulle väl använda, från sig själfva, merendels sänka sin familj i armod, sätta Kainsmärket på sin panna, sälja sig för vissa timmar åt onda makters herravälde och dö som själfspillingar, fast förgiftet långsamt intagits. Dessa tjufvar och mördare kallas drinkare, och alla laster och brott ligga som frön inom denna ena dryckenskapslasten. Mot den bör kyrkorådetkraftfullt uppträda, i följd af konungens uppmaningar att med personliga inflytelser inverka mot en så förfärande last, som är grunden till de flesta oordentligheter och oseder så i gudstjänsten som i allmänna lefvernet. Då orten är fattig, vill kyrkorådet, hvar i sin krets, söka förmå bränn-vinsproducenterna att till sjöstäderna försända så mycket af denna vara som möjligt är, så att de iooo:tals riksdaler, som förut användts till församlingsmedlemmars moraliska och ekonomiska ruin, må hädanefter stanna hos sina ägare och bli räntebärande kapitaler, som sprida välmåga, oberoende och människovärde ibland oss. Därjämte bör kyrkorådet hafva noggrann förteckning på alla, som pläga fylla sig och följa dessa olycklige med varnande uppmärksamhet. Den kvinna, som beträdes med en för mödrarnas kön så onaturlig, med en så barnamördande last, bör strax kallas inför kyrkorådet, att sig till rättelse och andra till varning få behöfliga föreställningar. Den gosse eller yngling, som förser sig, vare första gången anmäld hos ordföranden till varnings undfående; hjälper det ej, vare han utan skonsamhet förd inför kyrkorådet för att få föreställningar om den afgrundsväg, han börjat beträda. En medlem af församlingen, som äger aktning och medborgerligt förtroende, men glömt, att detta ej gerna gifves åt den, som blott en enda gång visat sig såsom drinkare, bör ock första gången enskildt varnas; men de, som äro allmänt kända såsom fyllhundar, blifva, strax de visat sig vidblifva sin kreaturliga karaktär, inför kyrkorådet citerade, och, där det ej hjälper, med det förakt ansedde, att de ej få vara faddrar och dylikt, utom det att deras fortfarande obotfär-dighet ådrager dem tillämpning af kyrkans hårdaste lagar mot förhärdade syndare, hvilka kyrkans lagar utesluta från nattvardsbordet m. m. Dessutom vill kyrkorådet tydeligen undandraga dem alla uttryck af medborgerlig aktning och söka förmå sina vänner till samma hälsosamma förhållningssätt emot de olycklige, ända tills de bemöda sig att aktning förtjäna.»På kyrkorådets vitsord gör dess ordförande beroende, om de till honom för undervisning om edens vikt hänvisade personer böra få äskadt betyg. Om falsk lära ut-sprides i församlingen, böra kyrkorådsledamöterna bemärka och för sin ordförande anmäla det. Hvar i sin krets böra sagda ledamöter söka upplifva husandakten och föregå sina grannar »med godt efterdöme däri, läsande åtminstone om aftnarna en bön, ett bibelkapitel och sjungande en psalm under höst- och vintertiden, annars åtminstone om aftnarna en bön och en psalmvers, utom söndagar, då bibelläsning året igenom bör öfvas af husfadern med husets medlemmar, äldre och yngre, omkring sig. Frukter af evig välsignelse skola ej uteblifva.»

»Dessutom hemställes till kyrkorådets medlemmar att i allmänhet efter bästa insikt uppfylla de kyrkligt medborgerliga plikter, hvilka församlingens förtroende dem ålagt, och i kristlig endräkt af rent nit samverka för ändamål, som afse själfva evigheten. Deras belöning börjar väl i tiden, men slutas ej där. En allvarlig nitälskan, ett för sedernas renhet och religionens sanning varmt hjärta, ett klart medvetande af sina plikter och deras vikt och en manlig vilja förmå mycket äfven i samhällets lägre ställningar.»

»Minst bör klenmodighet häjda kyrkorådets bemödanden, då det sitter på de äldstes säten, som ifrån kristendomens början varit för befordran af sedlighet viktigare mången gång än själfva tronerna, hälst dessa stå allt för upphöjdt för att medgifva de mäktiges uppmärksamhet ända ned, där brottet begås och sederna upplösas eller kristendomen mäktigt inverkar till menighetens förädling. Än mera böra ledamöterna af kyrkans råd veta, att de intagit sina platser i följd af ständers och konungs lag, och minnas, att de hägnas af allmänna lagen lika med rikets ämbetsmän, så att förolämpande med ord mot ordföranden, som å heder och ära gå, fordrar hel mansbot och ärans förlust, och annan förolämpning half mansbot, samt hvaije förolämpande med hot eller smädelseord mot ledamöter be-läggs med fem rdr banko böter, då brottet föröfvats i en-skildt rum, och tio rdr banko, då de förolämpats å ämbetsrummet, äfvensom att öfverfallande med hugg och slag å ordförande kostar lifvet, å ledamöter hel mansbot.»

»Kyrkorådet kan ej annat än känna, att den sanna

friheten blott kan finnas där lagarna upprätthållas i all sin kraft, och vill endast genom denna kraft befordra ordning och sällhet bland sin omgifning, nedkallande öfver sig och

sina bemödanden Guds nåd och välsignelse.»

Denna märkliga handling visar tydligt, att Wieselgren söker åt sig skapa en bundsförvant i sina båda församlingars kyrkoråd, dem han betraktar såsom församlingarnas elit och söker göra medvetna om deras höga betydelse och omfattande myndighet, eggande dem att med honom upptaga arbetet för de öfrigas lyftande genom att tillbakatränga den okunnighet, försoffning, lastbarhet, som slagit folket under sig. Genom detta folks egna förtroendemäns medverkan och stöd vill han förstärka den myndighet, den kraft, han behöfver i det väldiga reformarbete, han går att upptaga. Och om än dessa hans medhjälpare ännu icke själfva äro långt hunna, ingår det dock tydligen i hans plan att genom ett väl uppfostradt och ledt kyrkoråd kunna allt bättre uppfostra och leda menigheten.

För att därjämte få till stånd en motsvarande kärntrupp i den särskilda kamp, han fann nödvändigt att föra emot brännvinet, sökte Wieselgren äfvenledes åvägabringa en sammanslutning i detta afseende emellah de mera bildade eller tongifvande ståndspersonerna i orten. Han hade därvid ett visst stöd i den rörelse, som öfverdirektören Carl af Forsell år 1830 i sammanhang med den då firade jubelfesten till minne af kristendomens 1 ooo-åriga förkunnelse i Sverige, sökt åvägabringa genom att få till stånd nykterhetsföreningar, hvilka skulle bereda ny framgång åt kristen-domslifvet i landet. För inträde i dessa föreningar fordrades afsägelse för alltid af alla utländska viner och spirituösa samt svenska brännviner, med löfte tillika att dels med-verka till sagda varors afskaffande och förvisande ur samhället, dels ock befordra »den möjligast största och bästa produktion af inhemska viner». Löftet vore dock blott förbindande inom Sveriges gränser. Den sedermera såsom vattenläkare bekante doktor A. M. Stenkula försökte i Lund vinna anhängare åt detta föreningsprogram. Wieselgren skref ock sitt namn å Stenkulas lista, men hela antalet underskrifvande uppgick blott till tolf. Det gällde emellertid nu för Wieselgren att försöka, om han här ute å landsbygden kunde vinna större anslutning till afsägelsetanken, sådan Samuel Owen 1831 formulerat den i sin nykterhetsförening å Kungsholmen i Stockholm. Han utsände därför 1834 till ortens ståndspersoner en maning att bilda ett med Kungsholmens nykterhetsförening samarbetande Färs och Frosta Härads Nykter hetssällskap», hvars medlemmar skulle förbinda sig att iakttaga flere eller färre af sex stadgade §§. Den första af dessa afsåg fullständig afsägelse af brännvinet, där ej läkare ordinerade det; den andra: afsägelse af öfriga spirituösa drycker jämte vin med samma undantag; den tredje: förbindelse att icke gifva spirituösa åt någon utom vid måltider; den fjärde: afstående ifrån att bestå tjänare brännvin; den femte: afstående ifrån att gifva spirituösa åt omyndiga eller kvinnor; och den sjette: gillande och rättvisande af sällskapets idé, ehuru ej ingående i sällskapet, men dock utfästelse att ej förtroligt umgås med drinkare. En tillärnad § om afstående från all brännvinsbränning hade ansetts allt för orimlig för att ens kunna ifrågasättas. Då den utsända anteckningslistan återkom, befanns att ingen mer än utsändaren själf undertecknat de fem första punkterna utan alla förbehåll; krono-länsmannen Feuk hade gjort det med undantag för vinet i 2:dra § och för bestående af brännvin åt omyndiga eller kvinnor, jämlikt 5:te §, vid sådana tillfällen, då de förrättade »karlsarbeten». Kvartermästaren Sv. Roos instämde med denne utom hvad angick 3 och 4 §§. En kommissions-landtmätare S. M. Svensson underskref 3 — 6 §§; en löjtnantC. H. Ehrenborg förband sig att iakttaga den 3:dje §; kronofogden Anderberg, handlanden Broms, ingeniören Malmberg, landtbrukaren Orstadius, inspektörerna Lindell och Claesson samt kornetten Rud. Stjernsvärd sträckte sitt deltagande icke längre än till 5:te och 6:te §§. Dessa båda paragrafer utgjorde således de enda enande länkarna i det föreslagna sällskapet, hvilket härigenom skulle äga till uppgift att icke gifva spirituösa åt omyndiga eller åt kvinnor, icke förtroligt umgås med drinkare samt gilla och skänka rättvisa åt — sällskapets idé!

Resultatet af detta försök, vida sämre än det förut omförmälda i Lund, kändes för W. mycket nedslående. Men det var honom, såsom han sedan förklarade, ett synnerligen nyttigt lärospån. »Jag begrep», sade han, »att man med så små fordringar ingenstädes skulle kunna komma, och att det ej var värdt att hoppas något af de s. k. bildade. Som Paulus sade sitt: nu går jag till hedning arne, sade jag efter arbete ett par år till på menige man i min församling: nu går jag till — folket; och främst bland folket söker jag dem, hos hvilka samvetet blandar sig i allt, det vill säga: läsarne.»

Hans försök att inom sina församlingar med Guds ords predikan väcka de sofvande samvetena och att med sina kyrkoråds bistånd åstadkomma tukt och ordning inom den förvildade mängden, ansågs häller icke äga någon utsikt till framgång. Prosten i Quistofta, den egendomlige professorn David Munck af Rosenschöld uttryckte n9g de flestes tanke, när han i denna riktning uttalade sig. »Han tror», yttrade han om W. i sin högst originella, redan förut omförmälda uppsats i Nytt Dagligt Allehanda i Juli 1836, »att eländet i hans pastorat kan hjälpas genom att hålla förhör, predikningar och förmaningar, som uttrycka hela styrkan af hans själ. Skada, att icke alla akademier och alla domkapitel och alla ämbetsverk äro hans åhörare i stället för några råa bönder. Ty stor var Schartau, större än Franzén och Wallin; men just i kristlig vältalighet ärWieselgren större än de — —. Hans bönder förstå (dock) af allt hvad han säger endast, att han är bedröfvad öfver deras stora okunnighet, barbari och sedefördärf»; för styrkande hvaraf han anför utlåtelsen af den »gamla käring», som, såsom ofvan berättats, Trefaldighetssöndagen 1833 tog till orda i Östraby kyrka. Men W. lät intet tvifvel, inga förmaningar hejda sig.

Vid »vecko»- och kommunionförhör kom han sina församlingsboar närmast. Därför var han flitig med dessa förhör. Nattvardsgångar höllos en gång i månaden i livar af kyrkorna. Kommunioniörhören skedde offentligen; vecko-förhören ålades ingen, men tillätos, enligt meddelande från predikstolen sista söndagen i Juli 1833, dem, som ej ville deltaga i de förra af fruktan för sin svaga kunskap; å viss dag under veckan skulle då dessa från vissa byar infinna sig i prästgården. Den dag, detta pålystes, stannade ingen kvar till kommunionförhöret i kyrkan; men alla infunno sig under veckan, så att förhör måste hållas hvarje dag från morgonen intill mörkrets inbrytande. Af 147 personer, som sålunda förhördes, kunde blott några få läsa innantill i bibel och psalmbok så pass, att de däraf kunde hämta någon mening. På begreppsfrågor i kristendomen gåfvos merändels inga eller oriktiga svar. Några kände ej en enda bokstaf. Alla lofvade, öfverbevisade om sin okunnighet, att dädanefter flitigt infinna sig i Guds hus för att åtminstone genom hörande ersätta hvad de ej genom läsande kunde inhämta; men blott 22 af dessa t 47 infunno sig följande söndagen.

Att sprida bibeln i församlingsboarnes hem, sökte W. med lika energi. Första söndagen i Augusti meddelade han från båda kyrkornas predikstolar, att helbiblar och nya testamenten kunde till visst pris »hos pastor begäras, strax bekommas och inom årets slut betalas»; och hoppas pastor, heter def i kungörelsen härom, vatt då en bibel fås för hvad i1/2 kanna brännvin ej länge sedan kostade, ej en större fattigdom må finnas, då fråga är om köp af nycklar till himmelen än då fråga var om köp af nycklar till —helvetet. Vid husförhören kommer sedan enligt vederböran-des befallning underrättelse att förskaffas på de husfäder, som äga, och dem, som sakna Guds ord i sina hus.»

Bland meddelandena till församlingarna nästa söndagen märkes ett beklagande af att pastors föranstaltande om söndagsskolor, där barnen före eller efter gudstjänsten kunde hjälpas att åtminstone bevara hvad de redan lärt, liksom

ock deras inställelse i kyrkan, föga beaktats, samt en ny

tillsägelse till föräldrar och husbönder att tillhålla dem besöka kyrkorna, att de där måtte lära något och därigenom förkorta sin konfirmationsberedelse; »ty önska föräldrarna», heter det, »att någonsin se dem framlåtna till Herrens bord, så måste de bereda dem tillfälle att lära sig något. Pastor lämnar förr sitt hufvud än han framsläpper dem till Guds bord, förr än han kan vittna, att de ha nog kunskap för

att kunna begagna salighetens medel, om de annars vilja

begagna dem.»

När första söndagen i Oktober läsförhören pålysas, kallas till vissa dagar husfäderna kl. 8 f. m. att förhöras i innanläsning och kristendomskunskap, samt husmödrarna med barn och tjänare till kl. 11 f. m., därvid kantorn skulle vara tillstädes för att lära dem sjunga de skönaste andakts-psalmerna, hvilka de ock borde lära sig utantill. Af meddelandena för sista söndagen i Oktober ser man, att pastor då från predikstolen uppläste namnen på alla dem, som icke vid förhören infunnit sig, och som nu kallades till de i lagen stadgade »latförhören», med tillkännagifvande, att där de icke infunno sig, skulle med dem lagligen förfaras ända till stockstraff\ Men pastor meddelade jämväl namnen på dem, som vid förhören befunnits bäst och i sina stycken mest hemma både bland husfäder och husmödrar, tjänande ungdom och barn. Under dessa förhör, heter det, »har pastor haft tillfälle finna okunnighetens och lastens nära släktskap. Af de dussin pigor med oäkta barn, som funnits i församlingen, ha nästan alla befunnits högst okunniga. Detta böra föräldrar akta på. Likaledes hafva deåbor, som anklagas för fylleri, tjufnad, slagsmål och dylika ohyggliga brott, alltid befunnits okristligt okunniga, merendels utan förmåga att läsa innantill, hvarigenom de, då de därtill ej infinna sig, där något godt kan höras, utestängt sig från all både kristlig förbättring och mänsklig hyfsning. Äfven har det jämt varit fallet att, där modern är okunnig,

äro barnen det äfven. —------------Emellertid lägges barnens

kristliga uppfostran på hjärtat hos alla föräldrar, som ej vilja öppet öfvergå till hedendomen. ...»

I stället för »kommunionstyfvern», som från gammalt erlagts vid nattvardsgångar, men sedan på husförhören, åtogo sig församlingarna på pastors förslag att årligen å 4*.de bönedagen offra till en bibelkassa, hvilken skulle användas till inköp af biblar åt fattiga barn vid början af deras konfirmationsberedelse. Pastor bestämde för sin tjänstetid såsom motsvarande eftergift, att alla afgifter, som dittills frivilligt erlagts för attester ’ och andra af pastorsämbetet utfärdade bevis, likasom ock offret till pastorsadjunkten afskaffades; pastor ville själf löna sin medhjälpare. Dét första offret till bibelkassan i Östraby inbragte 23 rdr 18 sk. riksgäld. Och med förundran erfor man, att, enligt redogörelse från predikstolen Allhelgonadagen s. å, under tiden från kungörelsen den 4 förutgångna Augusti tills då, blif-vit hos pastor begärda 253 biblar och 24 nya testamenten. »Må man nu blott börja att rätt bruka Guds or dl» utbrister härvid denne. »Kommen jlitigt till Guds hus, där jag, med Guds nåd\ vill lära eder att rätt både förstå och begagna det!»

Slutsumman för bibelinköpen visar ett belopp af 713 rdr 16 sk. b:co. Anteckningarna för inbetalningarna visa, att pastor själf i ett betydligt antal fall öfvertagit gälden.1 Och icke nog härmed; han efterskänker dessutom af sina tiondekraf icke obetydliga belopp mot villkor, att dessa skulle af byarna användas för inköp af belöningar åt by-

1 I sin ämbetsberättelse d. 18 Febr. 1845 till domkapitlet i I<und upplyser W., att bibeln i mer än 1,000 ex. då blifvit spridd inom pastoratet.barnen i skolorna. Pastors hela inkomst af pastoratet besteg sig dock till allenast 2,000 rdr rgd.

Med åtgärder för skolväsendet fann sig W. omöjligen kunna låta anstå. Två rum i Vesterstads fattighus voro upplåtna till socknens skolmästare och hans familj. I Östraby höllo gamla soldater ambulatoriska skolor i de olika byalagen, och klockaren löste sig från sin undervis-ningsskyldighet genom att mellan dem fördela 2 tunnor säd. Denna säd använde byamännen till brännvin vid bysammankomster och lönte själfva »tiggarne». Blott två af dessa tiggande barnalärare kunde läsa »villsamma namn». Läraren i Vesterstads skola hoppade öfver »namnen». Annars lästes de efter tradition: Istrâël = Israël, pepplikan = publikan, Jössus = Jesus. En gammal skolmästare i Östraby hade lärt Nils Månsson i Skumparp läsa: »Misskunde-lig Gud... må allsköns snö försvinna», och då lärjungen sade: »allsköns nöd», svarade gubben: »nej, snö; si, snö, men icke nöd försvinner för solen.» Vanan att utan att kunna läsa innantill lära minnesläxor, hade infört en mängd tokiga läsarter. En bondhustru i Östraby läste alla år vid förhören å 3:dje artikeln på samma sätt: »jag tror, att jag icke hafver mitt eget förnuft. ...»

Vesterstads skola, ansåg W., »måste för Jacob De la Gardies äras skull reformeras»; men han kunde ej tala därom med sin i utgiftsfrågor lättretlige patronus, skref därför i stället; första förslaget gällde, att en Gustaf De la Gardies skola skulle upprättas till minne af excellensens nyligen aflidne son, och ville W. anslå för sin tid alla pastoratets jura stolæ till skolmästarlön och inköp af böcker m. m. Men detta vann ej bifall. Andra förslaget blef, att inkomsten af »De la Gardieska arkivet», som då var under utgifvande, skulle anslås därtill. Detta gillades. Skolan fick häraf en fond på 1,500 kronor; och lika mycket gåfvo sedermera excellensens arfvingar i lösen för ett löfte om ett hemman, som skolan aldrig fått. Hus åt skolan bereddes därigenom, att fattighjonen flyttades till en närbelägensmedjas boningsrum; hvarefter hela fattighuset, en stor grundmurad byggnad, inreddes till skola. Räkningarna härför presenterades excellensen med förklaring, att om de ej erkändes af patronus ecclesiae så inlöstes de af pastor eccle-siae. Den gamle excellensen bekände, att detta sätt var det verksammaste, betalte allt och var mycket nöjd. Sedan inbjöds biskop Faxe att inviga »Gustaf De la Gardies växel -undervisningsskola i Vesterstad»; det skedde ock med mycken pomp i närvaro af en mängd framstående personer.

Sedan excellensen på detta sätt besegrats, insågo bönderna, att ordningen nu skulle komma till dem. Pastor *öreslog dem ock att upprätta en sockenskola i Östraby, där tre byar lågo lika nära, och lämnade åt kronofogden Anderberg, som bodde där och i andra frågor egde stort inflytande, att leda stämman. Men han gick sin väg från alltihop, enär, sade han, »bönderna fallit öfver honom som ollonsvin.» Barnen, menade de, behöfde ej bli lärdare än deras fäder; och W. fann, att han själf måste utkämpa striden.

Vid en ny stämma yttrade sig några för byskolor. Däraf fann W. anledning att till votering framställa å ena sidan förslaget om en central sockenskola och å andra sidan förslag om 7 byalags förvandling i 7 skoldistrikt, hvart med sitt skolhus. Ingen fann på att icke rösta eller rösta mot båda förslagen, utan beslöts enhälligt godkänna det senare förslaget — sjudubbelt så dyrt som kyrkoherdens och kronofogdens om centralskolan. Under följande veckan skulle platser utses för skolhusen, och första bystämman hölls på måndagen på en plan emellan Killeröd och Sassarp. »Där fanns en hedersman», berättar W., »som hette Pehr Trulsson, rik och barnlös, mäktig af uppoffringar, då ännu ’svag i nykterheten’, men sedan kämpande sig från en redan blånande näsa till full seger. Alternativa förslag framställdes: skolhuset här eller där? Pehr Trulsson yrkade här och vann pluralitet. Skulle det byggas på samarbete eller af entreprenör? Pehr Trulsson varför det senare och det blef beslutet. Skulle betalningen ske efter hemmantal eller efter mantalsskrifna personer? Pehr ville ha hemmantalet för penningutgifter men dagsverken per capita och vann äfven här. Slutligen var allt färdigt. Men när protokollet skulle underskrifvas, blef Pehr Trulsson ensam. Man hviskade och blinkade; och så framträdde en och förklarade, att de ville ingen skola ha utan lära sina barn själfva. Med denne förenade sig alla — och så stod man där».

»De, som vilja använda sin lid,» förklarade nu W., »till det de kunna bättre än läsa och därmed på 2—3 dar förtjäna skolafgift till en skolmästare, som hela året läser för deras barn, äga att gå hem. Men de, som vilja själfva undervisa sina barn, stanna kvar att förhöras om de därtill ega skicklighet, på det jag må veta, om jag kan med dem förena mig.»

Så börjar han genast förhöret med förgångsmannen. Denne känner blott några bokstäfver, ej alla; vill gå med de byggande. Näste man försöker. Gårdagens evangelium hade ordet publikaner i första versen; »p och u säga ju pu?» anmärker examinatorn. »Juppu,» upprepar mannen, men kommer icke längre; erkänner sig icke vara nog skicklig att undervisa sina barn. Nu förklara sig alla villiga att underskrifva protokollet; och med detta besegrades de öfriga byarne. Snart voro fem vackra skolhus uppförda och ett utvidgadt; löner bestämdes, skollärare anställdes, och efter några år hade skolväsendet tillvunnit sig ett så allmänt intresse, att man icke begrep sin förra likgiltighet och motvilja därför. Då bragtes äfven centralskolan till stånd, och byskolorna ordnades till hvad man nu kallar småskolor.

Kyrkoråden voro icke sysslolösa. På tillfrågan af pastor, hvilka som inom församlingen underläto att besöka gudstjänsterna, uppsatte kyrkorådet en lista och de, som å denna uppförts, inkallades att förklara eller försvara sig? Nog var det så, att desse »icke hade sinne för ett ställedär de kunde komma i beröring med annat än sin hemsmuts och sitt armod», men alla påstodo sig dock vara oskyldige. För att kunna af göra om de eller kyrkorådet hade rätt, lofvade pastor söndagligen taga reda på saken; han gjorde så och antecknade noggrant när de voro eller icke voro tillstädes. De flesta visade med sitt »ja», att de voro där, och snart behöfde ej mera detta sätt anlitas för att gifva dem rätt mot kyrkorådet, enär »hos somliga vaknat lust för Guds ord och hos andra sinne för gudstjänstens högtidlighet», hvadan de helt frivilligt vidblefvo sina kyrkobesök.

Den förste, som inkallades för kyrkorådet, var en försupen åbo, som ej vårdade sig om sina barn. Han blef ej den ende. Men äfven i rent borgerliga angelägenheter ingrep rådet. Vanligt var, att bönderna läto hos sig utpanta sina kronoutskylder. Så fort pantauktionerna blifvit utlysta, kallades alla resterande inför kyrkorådet, hvars medlemmar ock sutto i fattigvårdsstyrelsen, och tillfrågades om olyckor eller sjukdom vållat deras betryck, i hvilket fall man ville bereda dem bistånd; men om kyrkorådet kände, att de under året förtärt brännvin för större belopp än skatten, så fingo de varningar och ingen hjälp. Dessa varningar, hvilka ordföranden framförde, voro icke tama utan trängde gärna genom märg och ben; och följden häraf visade sig i ett alltjämt sjunkande antal resterande. Efter några år berömde kronobetjäningen Vesterstad såsom ordentligast i skattebetalningen.

Fattigvården ordnades tidigt. Första regeln var, att intet barn fick tigga.1 Hvarje tiggande barn upptogs och insattes i närmaste skolhus, där det stannade till dess målsmannen återtog det; men denne inkallades ofördröjligen för kyrkorådet, där undersökning skedde, huru han skötte sin

1 »Jag erkänner», heter det på tal härom i W:s berättelser, »att när jag ser tiggande barn, är det mig som det lär varit Lidner, då han såg en brandvakt. Det är ett fysiskt lidande, som jag svårligen uthärdar.»

Peter Wieselgren. 11hushållning. Dylika undersökningar tycker ingen om; och för att undvika dem, fann man nödigt undvika anledningen. Barntiggeriet tog hastigt slut. Och där verkligen oförvål-lad fattigdom rådde, lämnades villigt hjälp, så fort kyrkorådet därom underrättats. Kringstrykande utsocknes tiggare fick däremot, därest man ville undvika överenskommet vite, ingen gifva, utan att motsvarande arbete utkräfdes af vandraren. Brännvin fick ej gifvas någon. Därför ute-blefvo hälst landsstrykare.

Mot vanan, att tjänames löner fingo innestå hos husbönderna, inskred pastor ock.1 Han vädjade till de förståndige husbönderna att utbetala dessa löner halfårs vis, och han kungjorde från predikstolen, att han åtoge sig kostnadsfritt verkställa insättningar af medel för både husbönder och tjänare i sparbankerna För 3:dje söndagen efter påsk 1839 läser man i hans memorial följande anteckning: »Erinras, att pastor denna vecka af bönder, som ej bränna, af drängar, skolmästare m. fl., fått öfver 1,500 daler att i sparbank insätta, hvarför pastor uppmanar än flera att

1 Drängen Sven Persson, berättar W., var nära 50 år, innan han lärde läsa innantill. Han hade i många år tjänat åbon Jöns Bengtsson i Gersvig; men år efter år fick hans lön innestå — och det gjorde ju ingenting, ty Jöns var rik och de löner, han lånade, voro icke förlorade. Det gick dock så, att rike Jöns, som var fritänkare och lefde flott, en dag fick gå från gård och grund, och Sven såg aldrig ett öre af alla sina innestående årslöner. Då blef Jöns för honom hans »värsta fiende». Men sedan han lärt att läsa, fann han häri en sådan fröjd, att han ville på något sätt visa sin tacksamhet; gick så till Jöns, som nu bodde i en hydda, där en jordfast sten var fjerde väggen, fann honom sängliggande och ur stånd att röra sig, utan att han af den ständigt druckna hustrun på länge hade fått någon hjälp, hvadan den grufligaste orenlighet och stank fyllde stugan. Men Sven bar ut gubben, tvättade honom, gjorde stugan ren och besökte honom sedan gång på gång för att undervisa och läsa för honom. Och när W. kom dit, välsignade Jöns sin forne tjänare med tårar i ögonen; det var honom tungt att betänka, huru illa han bedragit honom. Hade icke lönerna fått innestå, skulle det ju aldrig skett.tänka på den förståndiga saken. Veckan förut sändes omkring 600 daler. * För Bönesöndagen samma år läses bland andra meddelanden till Östraby församling en uppgift om hvad senaste insättningsdagen blifvit insatt i Färs härads sparbank; »förunderligt,» heter det vidare, »att från Östraby så föga af höres. De fattige frälsebönderna i Vesters tad, de bland dem nämligen, som aflagt brännvinsbränningen, ha insändt rätt vackra summor till Lunds sparbank.»

Under det han söker förmå bönderna att ej drifva potatisodling i stort för brännvinsbränning, ger han penningar till de fattige för att sätta dem i tillfälle att sätta potatis å sina täppor, och måste en dag från predikstolen förklara sig i anledning af anklagelser för bristande konsekvens i detta afseende. »Den, som sätter några skäppor potatis, ärnar väl ej», säger han, »bränna och supa dem utan äta upp dem som vinterföda!» En annan gång manar han församlingarna att genom gemensamt ackord med läkare skaffa sig bättre vård för sina sjuke. Det väcker motstånd och förtrytelse. Den 23 söndagen efter Trefaldighet 1833 läses i memorialet: >Pastor bekänner, att oak-tadt han såg sig kunna få beslutadt med pluralitet hvad han till församlingens bästa föreslagit, fann han sig likväl ej hågad att kämpa för församlingens timliga hälsovård, med synbar ovilja från aktade församlingsmedlemmars sida, ehuru få de än kunde vara. I den andliga hälsovården går han framåt, om än alla äro honom emot, ty det är hans plikt; men vill man hellre blottställa sig för att, då sjukdom inträffar, begifva sig till stad, gå från läkardörr till läkardörr, slutligen få ett recept på 12 sk. för 1 rdr b:co — hällre än att för några styfrar på person ha en bestämd läkare, som, koleran må komma eller ej, förpliktar sig för intet särskildt arfvode komma, då han hemtas, och alltid för intet meddelar recept eller stundom än gagneligare råd om lefnadssätt och sjukbehandling, så angår det ej pastor.» Med hänsyn till de mångas intresse, anser han sig dock böra för frågans behandling utlysa en ny sockenstämmaoch meddelar nu en kalkyl öfver ackordskostnaden och dennas fördelning å församlingens husfäder.

Såsom rätt målande må ännu ett par dylika memorialanteckningar anföras. Någon af de sista adventssönda-garne 1833 finner man följande: »Anhålles, att då åhörarne komma till prästgården, nedstänkte af blod — det händer från bägge församlingarna — de ville gå in till mig i östra längan och ej i hvardagsrummet. Likaledes anhåller jag att en gång bli befriad från ’sändningar’, som jag antingen skall begå ohöfligheten att sända igen eller lösa, ehuru jag merendels är obekant med priserna. Jag hade hoppats, att alltid samma handlingssätt å min sida skulle sluta ett sådant bruk, utan att jag offentligen behöfde aflysa det.» Att tillsägelsen icke genast halp, visar emellertid följande för en senare dag: »Nils Å. har smör att i prästgården af hämta. Sker det ej innan i morgon afton, nedsändes smöret i fattighuset.» Detta verkade; man började förstå meningen med det där: »icke edert, utan ederl» hvilket i synnerhet för en sedereformator måste ega obrottslig helgd. Och att W. under reformarbetet i Vesterstad och Östraby måste stå obunden af alla konsiderationer, inser man lätt. Förhållandena där kunde knappast beräknas. Sin rätt skulle pastor ha — men ingenting mer. Man kan läsa mycket om hans ställning till sin församling i följande rader ur memorialet för 2:dra söndagen i adventet 1836: »På sockenstämma röstar och ordar den åbo, som möjligtvis nyss slog sina gamla föräldrar: men den darrande fadern, den bäfvande modern, hvilka anförtrott sina kval i mitt sköte, de ha där ingen röst. Men de ha dock där ett ombud, och det är själasörjaren. Så länge jag måste där vara de dödas och de ej föddes, de åldriges och de spädes ombud, så länge, men visst ej längre, har jag ord att å stämmor växla med en enfaldighet, som skulle bedröfva mig att finna hos späda skolbarn, och som med Guds hjälp ej skall höras bland nya släkten vid stämmorna i detta tempel, då Gud redan dömt oss alla.»Om man finner dessa ord vitsorda skarpa konflikter mellan pastor och församling, tar man visserligen icke miste. Ty i den senare funnos också viljor, men inriktade åt helt annat håll än själasörjarens.

Under den resa, professor Fr. Hammerich sommaren 1834 företog i Sverige, besökte han äfven W. i Vesterstad. Han kände förut genom ryktet denne småländing, »en äkta skogens son, ärlig, liflig och kraftfull», berömd såsom snillrik diktare och historiker och tidigt jämväl såsom präst, ehuru H. delade de månges tvifvel, om icke han här »felaktigt» använde sin kraft. »Då jag», berättar han,1 »just en söndag uppehöll mig hos honom, kunde jag själf öfver-vara hans gudstjänst. Först höll han ett kommunionförhör med de vuxne, hvilka ville gå till Herrens bord; kunde de icke läsa innantill, lät han dem gå med allvarliga förmaningar och de fingo icke den gången gå fram. Hans därpå följande predikan var den kraftigaste, den mest flytande, den folkligaste, jag hört i Sverige, hvarest beklagligen den döda ortodoxi, som liflöst från papperet uppläser sina predikningar, är den härskande. Hvar gång han anförde något ställe ur bibeln, slog han upp denna och läste det där. Midt under predikan höll han upp: ’Ingen sofve i Guds hus!’ utropade han; ’för att kunna väcka de många sofvare, jag öfver allt ser, vill jag uppteckna deras namn och för deras räkning antaga en väckare, som kan hålla dem vakna!’ I anledning af koleraförordningen, som efter predikan upplästes, talade han några kraftiga ord ’om böndernas hus, som voro sanna svinstior’; de borde se på Guds verk, blomstren, fåglarne, hur rqnt och vackert allting var.» Efter gudstjänstens slut samlades kyrkorådet för att tala om tillståndet i församlingen och behandla föreliggande kallelser; Hammerich anför härvid en målande skildring af en då redan försiggången tilldragelse, hvilken äfven här, ehuru i rättad form, må återgifvas.

1 Barfod, Brage o g Idun, II, 1. c. p. 568 f. Jmfr Bra ge ocli Idun III, 554-En man, som i sin ungdom varit straffad för brott och sedan fortfarande förvärrats, hade inkallats för att inför kyrkorådet varnas. Han var tillstädes, förehölls sitt usla lefverne och uppmanades att ändra detta och börja ett nytt lif. Men därtill förklarade han sig alls icke ha lust. Med öppet hån och tydlig själfförnöjelse sade han sig tvärtom ärna fortfara i alla de laster, han dittills öfvat; och den häpnad, kyrkorådsmedlemmarne uttryckte vid hans fräcka försäkringar, påverkade honom så mycket mindre, som han bakom sig hade likasinnade, hvilka kvarstannat för att öfvervara och åhöra sin väns triumf öfver prästen och hans kyrkoråd.

Ögonblicket var kritiskt. Kunde den inkallade gå bort såsom osedlighetens segrande försvarare, så kunde följderna däraf för religion och seder i orten knappt beräknas.

Ett litet skolbarn hade af nyfikenhet dröjt kvar. Till detta ställde pastor en fråga; »kan du säga mig: hvad är att bannlysa?%

Barnet svarade med katekesens ord: »det är att utesluta en uppenbart obotfärdig syndare från Herrens Nattvard, intill dess han sig omvänder och bättrar».

Så frågade då pastor kyrkorådet: »är denne inkallade man en uppenbart obotfärdig syndare?»

»Ja», svarades starkt och enhälligt, »det kan Gud och hela världen se!» Äfven röster nedifrån kyrkan instämde.

Då reste sig rådets ordförande upp och vände sitt tal till mannen. Han frågade honom, om han hört hvad vår kyrka till och med genom barnets mun förkunnade, och om han visste hvilka följder en bannlysning skulle draga med sig? Han redogjorde härför, hans röst dundrade, det ena åskslaget aflöste det andra; när den bannlyste dör, sade han, får han icke läggas i kristen jord, klockorna skola icke gå öfver hans lik, han skall begrafvas aflägse och i tysthet. Där ser du hvad synden leder till; den ena följden räcker den andra handen. Men, arma människa, det var icke du, som talade de där hemska hädelserna, detvar den onde fienden uti dig; res dig, stå honom emot och gif Gud rum; ännu är det tid. Öppna ditt hjärta för Herren, att han må komma därin och blifva boende hos dig!...» Inför den brusande stormen af en helig vrede sjönk mannens mod; och när stormen vek, när de milda manande orden nådde hans öron, veknade ock hans hjärta, och under tårar bad han om förlåtelse för hvad han brutit och lofvade att dädanefter bättra sitt lefverne — ett löfte, som han också höll.

Det kunde dock icke fela, att en så oblidkelig fram-färd i bemödandet att snarast möjligt omskapa så betänkligt urartade förhållanden som de i dessa församlingar förhärskande måste uppkalla de angripne till ej blott försvar utan ock anfall. Hviskande rykten förnummos, man ville veta, att det lades råd emot prästen. En söndag, den 8:de efter trefaldighet 1837, finner sig denne böra efter öfriga meddelanden till församlingen, i anledning af anonyma, »snart sagdt blodluktande» bref, hvilka tillsändts honom, uppmana en hvar ärlig människa bland åhörarne att öppet tillkännagifva hvad som just då kunde vålla sådana utbrott af hat emot själasörjaren. Denne för sin del funne det alldeles oförklarligt, för så vidt det icke skulle kunna anses såsom en verklig sjukdom. Något öppet svar på sin fråga fick han icke. Men hvarje gång något försök mot hans lif skulle göras, kom ändå alltid, än på en väg än på en annan, något förstulet meddelande därom, någon varning, hvartill han dock konsekvent hvarje gång underlät att taga hänsyn.

Vid ett tillfälle skulle man hafva öfverenskommit att, då han från altaret hade att begifva sig upp på predikstolen, anställa stark trängsel i gången och därunder trycka ned honom emellan sig och kväfva honom; ingen skulle då kunna bevisas vara gerningsman. Det stod ock den angifna dagen en tät skock med folk i gången; men då han kom, med bibeln i handen tecknande, att han önskade väg, uppstod den ifrigaste trängsel för att bereda honomplats, och han gick gången fram i all frid.1 Annars spelade gärna »Jacob Glader» en roll vid försöken att »bli prästen kvitt.» Denne Glader var eller hade varit åbo i Oderup, men hade genom superi urspårat, dömts för stöld ett par resor och suttit af straffet å Malmö fästning. Med honom uppgjordes vid olika tillfällen af W:s vedersakare, att han, då de ställt om att prästen kallats till sjukbesök åt aflägsnare håll, skulle lägga sig i försåt och »knäppa» honom. Två gånger var ock denne Glader ute på sådana jaktfärder; men när det utsedda offret, ridande på sin häst, passerade honom förbi, kom han sig dock icke för att af-lossa skottet; och ehuru han senare gången, döljande sig i den högväxta rågen, tog sin väg genom en åker för att genskjuta den ridande, som såg bösspipan åter och om igen höjas och riktas, kunde han dock icke komma sig för att fälla hanen. Ett obegripligt något hejdade honom; offret undgick faran.

Blef så en dag W. kallad i sockenbud af en bonde, som inför kyrkorådet af pastor bestraffats för sitt skändliga lefverne. Bonden uppgaf, att hans hustru låge på sitt yttersta och önskade undfå den heliga nattvarden. Äfven denna gång erhöll W. meddelande om det osannfärdiga i uppgiften och om dess hemliga syfte; men han lät lika fullt sadla sin häst och begaf sig åstad.*

1 Denna tilldragelse meddelades författaren af en gammal dan-neman från Vesterstad någon gång i böijan på 1870-talet. Vid ett besök, som den högt aktade 68-åringen, nämdemannen Anders Nilsson, förut prästgårdsarrendator i Skartofta, den 5 Juni detta år (1900) gjorde mig, nämde han att han af sina föräldrar hört samma händelse skildras.

* Ofvan omförmälde Anders Nilsson, som tillhört W:s konfirmander och ännu som gammal man i det varmaste hjärta bevarar hans minne, har meddelat förf., att i frågavarande hustru, som var illa förtryckt af sin man men i grunden en snäll kvinna, hade yppat mannens anslag för en bonde, som satt i kyrkorådet. Denne gick till W. och, omtalade allt, bedjande honom, att han icke skulle bry sig om kallelsen. Men härpå ville W. icke höra. »Jag är kallad» sade han, »i mitt ämbetes plikt och går trygg i medvetandet attNär han hunnit fram och inträdt i stugan, där den föregifna sjuka, påklädd under täcket, stönande låg och jämrade sig, tillsade han henne genast stiga upp ur sängen; sedan så skett, vände han sig mot bonden, som med yxan i handen lurade bakom en dörr, och befallde honom lägga yxan ifrån sig. Bonden lydde. Så talade han till dem bägge allvarliga ord och manade särskildt mannen att af stå från sitt lastbara lefverne, bedja Gud om förlåtelse och för hans andes tuktan öppna sitt hjerta; men bonden genmälde att med sådant vore det tids nog, han skulle tänka på det, när han låge på sotsängen. »Du får ingen sotsäng /* ljöd då det ljungande svaret. Och några få dagar därefter föll mannen under ruset i sin egen brunn och drunknade.

Tilldragelsen grep sinnena djupt; till och med Jakob Glader, som, väpnad med en järnstång, varit med äfven vid detta senare tillfälle, kände sig uppskakad. Han steg in en dag i prästgårdens kök, och då han såg den unga husmodern, som befann sig där, vid hans åsyn af rädsla rycka till, bad han henne icke vara rädd för honom; han skulle aldrig någonsin mera vara med om någonting emot prosten, det lofvade han.1

I den mån skolväsendets förbättring började bära frukt, fick den outtröttlige församlingsherden alltjämt nya bundsförvanter i sina församlingar. Barnen i hvarje hem bildade en allt mera tillväxande makt; de voro den nya tid, på hvilken han hoppades. Och det hoppet svek honom icke.

Det ligger något rörande i hans tillförsikt till dessa

ingen skall kröka ett hår på mitt hufvud, Herrens vilja förutan.» — Det öfriga af skildringen lika.

1 Han höll ock detta löfte. Men i öfrigt vidhöll han sina dåliga vägar och blef af Färs häradsrätt den 4 December 1840 dömd att för 3:dje resan stöld straffas med 40 par spö, en söndag i Vallsjö sockenkyrka undergå uppenbar kyrkplikt samt därefter hållas till arbete för lifstiden å Malmö fästning. Förflyttad till Karlskrona fästning blef han där mördad den 9 September 1847 af en medfånge, Nils Mickelson, som under rakning skar halsen af honom.små. Men den, som hört dem, sedan de hunnit till äldre år, tala om den »Vestersta’ präst», hvilken man till en början skrämde dem med, vet ock, att de rätt uppfattat den drifvande kraften i hans oemotståndliga energi. Ty de förstodo snabbare än föräldrarne, att han ville deras väl och att hans ljungeldar tändes i ett det kärleksfullaste hjärta. I Vesterstads skola undervisade han dem ofta själf; de öfriga skolorna besökte han flitigt, talade med barnen, lärde sig deras namn och tog reda på deras förhållanden i hemmen; i hans anteckningar från dessa skolbesök ser man huru han lofordat de flitige, uppmuntrat de svage, varnat de försumlige, tydligen bemödande sig att lära känna dem alla för att med desto större framgång kunna verka för deras utveckling. Ett sådant bemötande var väl icke just så vanligt för kanske flertalet af dessa små, hvilka i sina fattiga hem ofta lärt sig blott rädas en far, som under ruset misshandlade dem, och hvilkas moder, okunnig och förtryckt, saknade förmåga att gifva dem huld och skydd. Men i den mån den stränge prästen lyckades att genom nöden och smutsen bryta väg för himmelens sol äfven in i de mörkaste hemmen, blef det ock möjligt för de tynande blomstren därinne att kvickna vid, att få färg och lif; det var då ock helt naturligt, att barnens uppfattning af sin prästerlige lärare, hvars ledning och vård följde dem, ända till dess de framgått till nattvardsbordet, skulle hos bra många utaf dem blifva ljus och varm.

Ett festligt minne för lifvet blef det för icke få af dessa barn de Augustidagar 1836, då Kronprins Oscar med sin gemål samt dennas mor och två yngsta systrar jämte brodern, prins Max af Leuchtenberg gästade Löberöd. På förslag af W. inbjöd då den gamle excellensen skolbarnen från församlingarnas alla skolor, att samlas å Löberöd för att se de unga prinsarne Karl, Gustaf och Oscar, hvilka voro med sina föräldrar. Omkring sexhundra barn kommo tillstädes; och när de ryckte upp och stodo i en ring framför »slottet», kommo de små prinsarne ned till dem.Då steg fram ur ledet en liten flicka från Gustaf De la Gardies skola och läste upp en vers, i hvilken det sades, att de stodo här som den bortgångne unge grefvens »frälse» och »med hans sköldemärke: ljuset/» En annan liten »tös* framsteg därefter, räckande en krans af bok åt den då tioårige prins Karl, med följande hälsning:

»Härtig af Skåne, där bokskogen står Lummig bland gyllene skördar! En ringa Krans utaf bok dig en lefvande vår,

Barndomen, dristar att älskande bringa.

Fordom i boken man lagarna skar,

Trycker dem nu. Må du skolorna skydda;

Dår du ditt framtida rike nu har Jämlikt i slott och i byggning och hydda!»

Till prins Gustaf räcktes en krans af ek, till den lille sjuårige prins Oscar en krans af lönn; versen till denne sistnämnde lydde så:

»Göternas härtig, tag kransen af lönn,

Trädet af nektar i ådror och blomma,

Mild såsom himlen i speglande sjön Stöd jämte tronen de milda och fromma.

Frambär från barnen på Skånes jord Hälsning till systerlig skönhet i Nord!»

Gossarne stodo samlade i en flock, flickorna i en annan. Med de förre skulle prinsarne få marschera och leka i parken, och nu gällde det komma dit. En af skolmästarne skulle vara förare, men i stället för att ställa upp goss-skaran, föste han den samman i oreda. Då steg prins Karl fram. »Förstår du ej saken bättre», sade han, »är det bäst du låter mig själf råda.»

Så tog han kommandot. »Flickorna få stanna här!» var hans nästa order.

De hade tänkt få följa med och se på; nu sågo de därför ledsna ut. Det märkte genast prins Gustaf. »Jag ville nog», hviskade han åt sin granne, »att flickorna fingefölja med, men jag törs ej säga det, för då skrattar Karl åt mig!»

Så skulle prinsame välja sig ordonnanser, och tre sådana föreställdes dem. Prins Karl tog strax den längste och lifligaste; men prins Oscar gick stilla fram till den minste och sade: »blif mini»

När lekarna voro slut och barnen skulle återvända till sina hem, gick prins Oscar bort till en liten flock och tog farväl af den. »Vi vilja gärna», sade han, »komma häråt i hemvägen, men då är ej mormor med.» Det kärleksfulla tillägget grep mödrarna. Så defilerade hela barnskaran förbi småprinsarne, som nickade och vinkade; men på andra sidan gården stannade tåget för att, innan barnen strax utanför porten skulle skingras och bege sig hem, hålla gemensam aftonbön. Då prinsarne, som redan gått in, hörde psalmsången, skyndade de åter ut; prinsarne Gustaf och Oscar kommo först, aftogo sina hattar och ställde sig i vördnadsfull stillhet jämte barnen. Prins Karl kom något senare och märkte ej genast hvad som sjöngs; men då han hörde sin närmaste man, pastor själf, instämma, fattade han dennes hand och blottade sitt hufvud, hvarefter äfven han med stilla andakt följde psalmens urgamla, härliga bön för konungahus och fosterland. Ögonblicken förut rådde öfver allt det rörligaste hvimmel af till platsen samlade präster, ståndspersoner och allmoge; »nu stodo alla orörliga som en man — en kristen i sin bön.»

Äfven sådana stunder äga en uppfostrande kraft.

Till de strider, W. hade att såsom församlingsherde genomkämpa, hörde ock krafven på utvidgning af begraf-ningsplatser och kyrkor. Östraby kyrka blef under hans pastorstid tillbyggd och Vesterstads genom ändrad inredning utvidgad. I sina anteckningar bemärker han, att dessa åtgärder kostade honom mycken möda, i ty att han här hade att göra med två parter, församlingarna och patronus, hvilka sinsemellan hade svårt att draga jämt. »Vid förslag om utgifter», berättar han, »blef patronus ofta utom sig,for upp, ref sig i håret och skrek med jämmerlig stämma, alldeles öfverröstande den, som sade emot honom, så att han var ur stånd att fatta dennes skäl. Då jag bragte å bane frågan om kyrkans i Östraby utvidgning, jämrade han sig öfver sin olycka att ha kallat en präst, som gjorde kyrkorna för små. Men när han blott utmattat sig genom slika utgjutelser, så erkände han slutligen hvad rätt var; likväl kunde recidiv lätt återkomma. Bönderna å sin sida voro stickande i sina anfall på patronus.» Det lyckades emellertid W. att genomdrifva äfven denna fråga utan all process, och då kyrkan stod färdigbyggd, hög och ljus, voro alla nöjda. »Så,» tillägger han, »slöto alla mina reformer.»

En af dessa och långt ifrån den minsta rörde aflös-ningen af de inom pastoratet boende frälseböndernas hof-veriskyldighet. Härom hade han ofta talat med gamle excellensen, som slutligen lofvat medgifva den; han kunde ej neka W:s påstående, att böndernas lyftning högst väsentligt vore häraf beroende. Men excellensen dog, innan löftet uppfyllts. Hans arfvingar gingo dock in på att respektera det; ingen ansåg troligt, att det skulle medföra någon syn-/ nerlig påföljd. Men W. var outtröttlig att pådrifva de tröga och lifva de tvekande; han lofvade bereda dem lån och släppte dem icke förr än de i mängd begagnat sig af den medgifna rätten. »Det var prostens verk*, sade 40 år senare till den, som skrifver detta, en af de bönder, som då motspänstigt gått med, men sedan välsignat det honom åtvungna beslutet; »han var vår försyn.»

Såsom ett erkännande af W:s förtjänster om sina församlingsboars ekonomiska väl, främjadt genom de råd han gaf dem i fråga om deras ekonomiska åtgärder, deras åkerbruk och ladugårdsskötsel, hade han redan sommaren 1834 blifvit kallad till ledamot af länets hushållningssällskap. Ett annat erkännande gafs honom af stiftets styresman, då denne den 10 Dec. 1834 utnämnde honom till prost öfver egna församlingar. Denna utnämning väckte något uppseende, då man visste, att W. sedan flere år tillbaka varitilla liden af biskop Faxe, hvars andliga sterilitet W. icke kunnat undgå att, såsom ju helt naturligt var, oangenämt beröra.1 Vid sin af gång från universitetet hade W., såsom redan nämnts, af böjt en honom erbjuden prof essorsti tel; man väntade, att han också skulle, såsom Thomander nyss förut gjort, undanbedja sig prosttiteln. Men han gjorde det icke; han ville icke såra förmannen genom en sådan åtgärd, då han ju visste sig nödsakad att göra det i sin strid för viktigare ting. Redan i Januari 1828 hade han från Stockholm skrifvit till biskopen ett bref, som visade, hvad han bar i skölden. Det talade om huru »brännvinets Lorenzoflod» ginge djupare, starkare ehuru tystare än den nordamerikanska, huru dess låga brände »som en dome-dagseld»; det frågade huru lågan skulle kunna släckas, floden hejdas. »Blott genom ett underverk, svarar otron lika högt som tron. Men otron känner inga underverk. Dess svar är förtviflans. Tron känner däremot ett underverk, som ännu dagligen kan ses upprepadt: Guds ord i sin kraft.» Och, utbrister han,

förkunnas det med eld och helig Ande, så blåser Anden ut de afgrundslågor, så kokar elden bort de af grunds vågor!

Men detta kan ej ske utan — läsarne! Och de utgöra ingen fara för samhället; ’dess orionsband brister ej vid en konventikels fromma sång’. När Gud vill rädda ett

1 På äldre dagar yppade biskop Faxe för W. anledningen till sin misstämning emot honom. Faxe hade nämligen planlagt ett försök att skaffa sin måg, professor Engeström, Reslöfs pastorat till prebende, under det att professor Lindfors, som hade mindre professors-lön än E., ock sökte att få det bättre prebendet. Skjöldebrand, som kände E:s oduglighet såsom lärare, talade i konseljen ifrigt för den synnerligen dugtige Lindfors, under det någon annan förordade Engeström. Konungen gaf det emellertid åt professor Dahl, som ansågs hafva ställt sig väl med statssekreteraren Kullberg. Men Faxe ansåg W. hafva påverkat Skjöldebrand och därmed ha föranledt utgången. Äfven utan denna anledning torde dock Faxe hafva haft svårt både att förstå och att uppskatta den honom så olike W.folk, räddar han det merändels genom sig själft. Ganska lugnt skulle det gå, om prästerna ville ändamålet och helgade medlen samt biskoparne stode som generaler på höjderna och ledde massorna. Väl funnos skuggor vid allt under solen; men böra de fruktbärande träden borthuggas, för att skuggorna må förjagas? ’Styr solen högre på bildningens och sanningens himmel, så minskas de af sig själfva!’

W. hade tagit sin del af den sålunda tecknade uppgiften. Men den del han anförtrott åt biskoparne, tilltalade ej stiftschefen i Lund. Att denne dock ej helt ogillade W:s stridsplan, torde han väl hafva velat visa genom den W. meddelade titeln.

I Herdetjället.

Under sin vistelse å Löberöd såsom student hade W. lärt känna och med besvarad vänskap slutit sig till förvaltaren å stället, en på både hufvudets och karaktärens vägnar ovanligt utrustad man. Magnus Rosenqvist, då i midten af sitt trettiotal var sonson af en af de »karoliner», som under fälttågen i Ryssland råkat i fångenskap och skickats till Sibirien; där hade han lärt sig snickareyrket och med detta uppehållit sig, till dess han efter freden i Nystad 1721 återkom till fäderneslandet. De årslöner, som under fångenskapstiden innestått och nu borde på en gång utbetalas, uppgingo till ett för den utarmade krigaren helt kapital, med hvilket han hoppades vid hemkomsten kunna reda sig; men det utbetaldes i Görtzdalrar utan värde. Upprörd häröfver, sönderbröt han sin värja och återtog för sitt försörjande i eget land samma handtverk han drifvit i Sibirien; den forne knekten blef fortfarande snickare, gifte sig med en bonddotter och ville aldrig mera höra talas om sitt forna stånd.

Den kraftfulla och flärdfria karaktär, som häri uppenbarar sig, gick igen hos sonsonen. Lifligt anslog han den unge studenten, som ock förvånades öfver att finna hos denne själfbildade man så omfattande kunskaper och ett så öfverlägset ideellt lifsintresse. I Hedvig Maria, Gullander, dotter af den vetenskapligt bildade, vördnadsvärde prosten Pehr Gullander i Brandstad och hans maka AnnaCatharina Darin, hade R. funnit en sällsynt förträfflig hustru, som gjorde honom hemmet lyckligt och kärt; två söner och tre döttrar växte upp därinne. Dit drogs den nyutnämde kyrkoherden i Vesterstad såsom förut den unge lundastudenten; och där firade han den 14 mars 1833 sitt bröllop med Matilda Catharina Rden äldsta af de nämda tre döttrarna.

Med henne, den ännu icke 17-åriga, drog då W. in i det nya hemmet. Men dess omhölje var skralt. Vester-stads prestgård, uppförd af ler och korsvirke, befann sig i ungefär samma skick som församlingen. I en visa från den tiden skildrades den af ett par besökande:

»De foro båda

Till en prestgård skön att skåda,

Fallen var hvarannan länga Och hvarannan stod på fall.»

Dittills skuldfri hade W. för sin bosättning måst låna 2,000 rdr b:co och ville ej tänka på att genom nybyggnad öka denna skuld; det unga paret fick således nöja sig med hvad som vår. Ännu från år 1839 beskrifver Emilia Ahnfelt-Laurin i sina handskrifna minnen, den låga, torf-belagda prästgårdsbyggningens »dagliga rum», såsom *obe-skrifligt tarfligt»; där var, säger hon, likasom i Knästorp, hennes farfars hem, »sand och enris på golf vet; fönsterrutorna voro så märkvärdigt små och i bly infattade, alldeles som i vårt kök hemma i Bosarp». Matordningen var lika enkel, intet öfverflöd fick förekomma; öl, vin, spirituösa, tobak — intet sådant fanns. Utöfver lingon eller smultron och mjölk visste ingen att nämna någon mat, som husfadern hade särskild smak för. Till och med »kornkaffe» användes för exemplets skull. På sparsam fot måste ock allt därinne vara stäldt för att göra möjlig den frikostiga hjälpsamhet, som alltid skulle bevisas fattigdomen, nöden, behofven där utanför. Och häröfver hördes ingen klagan. Men »leran, dimman och barbariet» tryckte

Peter Wie*elgren. 12hårdt husfadern, hvars gamla frossåttacker från biblioteks-tiden i Lund då och då i de fuktiga rummen återkommo, hvarjämte både svår reutnatism och andra sjukdomar tillstötte; mot slutet af år 1836 låg han dödssjuk, och tidtals måste han gå på kryckor.1 En gång måste han för månader föras in till lasarettet i Lund. Det berättades från det tillfället, att lasarettsläkaren befallt sköterskan gå in till den sjuke fem minuter före midnattsslaget emellan den 30 april och 1 maj och stanna där så länge, att hon skulle kunna intyga, huruvida han lefvat ännu efter ingången af det nya ecklesiastikåret. Men om än sålunda allt emellanåt på det hårdaste fjättrad, lät sig den rastlöse anden aldrig hejda längre än alldeles oundvikligt var. Kom något sjukbud till prästgården, var alls ingen säkerhet för att icke den själf sjuke lät sadla sin häst och med görligaste första sprängde åstad för att utan onödigt dröjsmål kunna till den ännu sjukare bringa hjälp och tröst. Det hände nog någon gång, att, om vägen var lång och kraften tröt, ryttaren, maktlös, gled ned från hästen; men då sågs det trogna djuret stanna vid sin husbondes sida och stå där orörligt, till dess denne hämtat sig nog för att åter hjälpa sig upp i sadeln och fortsätta sin färd.

Trots »tarfligheten» i prästhemmet stod där »som en ström» af besökande ej blott från Lund och trakten rundt-omkring, men ock från långt aflägsna orter, För tidens ideella rörelser i litterärt, politiskt, sedligt och religiöst af-seende intresserade personligheter från olika delar af fosterlandet, från Norge, Danmark, Tyskland och ännu andra länder sökte gärna upp den stridsman, som, en ny Stark -odder, tycktes kunna räcka till för allt. Sen kommo ej sällan både han och hans hem in i de utgifna reseminnena. Det kunde ibland synas husmodern mindre behagligt, då

1 »Nu mera har jag, likasom min herre ser ut att hafva, hek-tik», säger sig David Munck af Rosenschöld hafva yttrat till W., då de första gången sammanträffade 1830 i Lund. Yttrandet anger, att W:s »svaga bröst» ännu alltid gjorde sig i hans utseende märkbart.ju främlingar icke alltid underläto att beskrifva hvad som vid undfägnaden förefallit dem märkvärdigt. »Nu falder Hsevnen mig ind!» skref den danske diktaren St. St. Bli-cher i sin »Sommerreise i Sv err ig» 1836, på tal om sin vistelse i Vesterstad. »Man faaer i Sverrig ovenpaa Aftens-maden en Ret, hvis Navn jeg ikke kan huske og ikke vilde huske, om jeg end kunde. Det er Melk, varmet i en Pande med nogen Syre i, men som dog ikke oster den. Samme skaffede mig i Lund en sovnlos Nat». Här mötte den honom på nytt — men nu var han ej blott för egen del på sin vakt utan gick till strids för beviset att denna rätt, ölosten, »var aldeles usund, ja, en reen Gift for Ma-ven». Med lika förskräckelse, om än utan samma dess offentliggörande bar etatsrådet Chr. Molbech bekantskapen med den skånska gröten, af hvilken han en hel natt igenom ansåg sitt lif hotadt. Den unga husfrun mottog sedermera danska gäster med en viss oro, ehuru hon medgaf, att icke alla sådana voro lika svåra som de nämda. Doktor Rudelbach och prosten Edvard Mau utgjorde kära undantag. »Jeg saa i Vesterstad», skref 1843 den sistnämnde, »et lykke-ligt ^3Sgtepar vandrende i Herrens Frygt, omringet af glade og venlige Börn, der opvoxe som Olieqviste omkring deres Bord. Jeg fandt der Bestyrkelse for min Tro, Naering for mit aande-lige Lif; og jeg erfarede paa ny, at Herrens Folk, skiöndt fremmede og foragtede i Verden, dog udgiöre een Slaegt, sammenknyttet ved Troens og Kiaerlighedens Baand, hvor som helds t de end ere adspredte paa denne Jord». Norrmannen Andreas Hauge, engelsmannen Charles Bohm och tysken Friedrich Liebetrut hörde ock till gärna ihågkomna utländska gäster. Liebetrut skref sedan i Hengstenbergs Evangelische Kirchen-Zeitung (jan.—mars 1844) en vidlyftig redogörelse »Zur Charakteristik der Schwedischen Kirche», hvari han bland annat beskref sin vistelse i Vesterstad, därvid, alldeles som förut Hammerich, skildrande en söndagsgudstjänst, den han öfvervarit. Assar Lindeblad, W:s vän sedan tiden i Lund och nu kyrkoherde i Öved,höll skriftermålet för dagen; sedan predikade W. »Nach dem Eindruche dieser Predigt», skrifver Liebe trut, »gehört W. zu den grössten rednerischen Talenten, wie denn auch seine zahlreichen Gegner die unwiderstehliche Macht seiner Rede anerkennen. Wie ein reicher Strom ergiesst sich die Fülle seiner Rede; bald donnert sie wie ein Wasserfall und reisst, wie die schwellende Fluth Dämme und Klippen durchbricht, Alles mit sich fort; bald rauscht sie wie ein sanfter Regen und schreitet still daher, wie die beruhigte Tiefe. Aber überall, auch wo die Rede mit stürmischer Gewalt fortschritt, bewahrte sie die wolilgemes-sene, edle Form; nichts Unwillkührliches, Unbesonnenes wurde bemerkbar; man sah, wie der Steuermann das vom Geist des Herrn bewegte Schiff seiner Rede frei und sicher führte.»

Till den närmaste vänkrets, som under årens lopp då och då besökte hemmet i Vesterstad, hörde jämte den redan nämde Assar Lindeblad, äfven Paul Gabriel Ahnfelt, Peter Fjellstedt, i styrelsen för hvars missionsinstitut i Lund W. satt under flera år, Anders Sandberg, skolmannen och skriftställaren Gustaf Andersson samt Johan Henrik Thomander. Åfven Öarl Jonas Ludv. Almquist, tonsättaren J. A. Josephson, artisten Mandelgren m. fl. uppsökte och gästade den gamla prästgården, hvilken, trots sin skröplighet, dock kunde bjuda på ett rikare inre lif än många, som voro till det yttre bättre utrustade. Husfadern intog lätt hvem som hälst med sin fina belefvenhet i sätt och väsen, sin blixtrande idérikedom, sina vidtfamnaude erfarenheter och sitt fosterlandsälskande sinne; men äfven husmodern, huru blyg och anspråkslös hon än var, förstod att med sin oförställda hjärtlighet göra sitt hem tilldragande för vännerna.

»Hvad blef du utan din Matilda,

Du ljusets ridderlige präst!»

sjöng Assar Lindeblad vid deras bröllop; och djupare än maken förstod ingen att mäta den frågans befogenhetPRÄSTGÅRDEN I VESTERSTAD
MED RUINEN EFTER DEN GAMLA SOCKENKYRKAN, 1 HVILKEN W. PREDIKADE. EFTER TECKNING AF ÅR 1892.Det var i sanning ingen lätt uppgift att vara Peter Wieselgrens, den obemedlade och dock storslaget frikostige, den af sjukdom sönderbrutne och dock rastlöst verksamme, den för allas bästa nitälskande och dock så beledde och förföljde landtprästens maka. Men med trofast uthållighet och i aldrig svikande kärlek bestod hon sitt prof lifvet igenom, därför hon ock kände sig belönad i sin mans hängifna och beundrande tacksamhet.

»Där ljöd mycken sång i det huset», skref en af dess vänner på äldre dagar i sina då affattade minnen. »Husfadern sjöng själf de gamla koralerna. Det lät väl ej precist så särdeles skönt i musikaliskt hänseende, men det var ett varmt trossinne, som utgöt sig i toner, och detta var såsom sådant vackert att höra.I sin journal 1825 omtalar W. för den 10 nov., att excellensen Skjöldebrand den dagen för honom spelat sina två nyaste kompositioner och jämväl sjungit orden därtill. »Den ena af dem», »skrifver W., »förstod jag ej. Den andra var som om tangenterna slagit på mina finaste känslonerver. Den var elegisk och melodiös — de två enda slag af musik, för hvilka jag har känsla.» När då hans hustru föll in med sin fylliga, klockrena röst, blef det också musikaliskt välljudande. Hon ägde en så ovanligt tonfyllig och ljuf både sång- och talröst. När hon lät oss höra t. ex.

’Var tyst, var tyst, du bölja blå, Du får ej så mot stranden slå!’...

o, huru svärmiskt vackert sjöng hon icke denna svärmiska sång!»

Också skref Paul Gabriel Ahnfelt, den mycket musikaliske vännen, vid ett besök i Vesterstad:

»Nu det blifvit mig klart, med hvilken skönhetens trollmakt Du förtjuste hans själ; Tilda, det var med din sång! Sällan jag hörde en röst så mjuk, så öm och så klangrik Som då du sjöng här om kväll’n Linderoths eldiga psalm. Sjung, ack, sjung den med lust hvar gång din tröttade Petrus Älskar att höra den ton, hvilken du anslår så djupt. Tack jag säger dig här, du milda vänliga stämma; Kommer jag åter hit, sjunger du åter för mig!»»Vid ett tillfälle vintern 1847, då jag vistades i W:ska hemmet», berättas det i fru Emilia Laurins ofvan berörda minnen, »kom fru W. in till sin man, där han satt vid skrifbordet, sysselsätt med något annat än sitt vanliga arbete. ’Hvad är det du skrifver?’ frågar hon. ’Jo’» svarar han, ’det är hugkomster ur min lefnad. Just nu har jag beskrifvit Matilda Rosenqvist, som med sin älskvärdhet fångade mitt hjärta.’

’Du får inte skrifva något om mig!’ säger den lilla frun med största bestämdhet. Och innan mannen hunnit hejda henne, har hon kastat pappersarket in i den lågande eldbrasan. Han stod där helt snopen. . . .»

»Hon var en af de mest anspråkslösa kvinnor, jag påträffat.»

Men om än hennes man icke tilläts på nytt fylla den lucka, hon så åvägabragt, underlät han dock aldrig att betona i huru hög grad han och hans hela verksamhet berott af den outtröttliga och kärleksfulla omvårdnad, hon lifvet igenom ägnat honom och deras gemensamma hem; och därför har, det anförda förbudet till trots, hennes bild inom hemmets ram bort, om än blott med dessa hastiga drag, hugfästas.

Nykterhetsreformatorn.

Underligt var väl icke om den ohejdade kraft, med hvilken W. inom sina församlingar genomförde sitt reformarbete, till en början väckte mycken förtrytelse, och att mer eller mindre förvildade enskilde, hvilka utsattes för hans tukt, i sin förbittring häröfver sökte hämnd; men svenskt lynne känner sig dock i allmänhet lätt anslaget af ett kraftigt regemente, och där samvetet går med på reformatorns sida, vinner denne därmed en bundsförvant, som oftast betryggar hans seger. Det gick ock så för W. Han hade öfver hufvud taget opinionen för sig — ända till dess han började alldeles särskildt bekämpa brännvinet. De många, som dittills varit helt på hans sida och i hans strid mot synd och last sett blott en kristtrogen församlingsherdes pliktmässiga verksamhet, funno sig genom hans nykterhetsförkunnelse helt hastigt försatta på de anklagades bänk, och det utan att deras vare sig förstånd eller samvete härför kunde finna något verkligt skäl. Brännvinet betraktades nämligen vid denna tid öfver hela landet såsom ett husbehof; det fanns och begagnades i slott och koja; det ansågs lika nödvändigt för fattig och rik, ung och gammal, hög och låg. Väl visste man, att det kunde missbrukas; men det kunde ju allt, och man underlät ju ickeatt mana till måtta vid dess begagnande. Hela föreningar hade ju på senare tiden bildats för iakttagande af måttlighet i de rusgifvande dryckernas bruk; vore detta icke nog? Hvadan då den fanatiska och förolämpande eller, där man brukade de mildaste orden, den obetänkta och öfverdrifna nykterhetslära, som W. tog sig för att förkunna?

Försöket af 1834 hade dock lärt denne, att man ingen väg kom med halfva steg. Han kände sig därför hänvisad att häfda sin ståndpunkt från 1819 äfven i den krets, där-inom han nu hade att verka. Så förklarade han då med allt starkare betoning, att brännvinet vore ett ohyggligt gift, fördärfligt för människans både kropp och själ, för familjen, för samhället; ett gift, som, där det finge ohejdadt sprida sig, upplöste all tukt och ordning, all möjlighet till en lycklig utveckling, all sann lifsglädje, allt hopp för evigheten; att dess spridande icke kunde hejdas genom ett måttligt förbrukande däraf, då ju det måttliga bruket, enligt all erfarenhet, födde och fostrade det omåttliga; samt att således enda säkra sättet att bekämpa dryckenskäpen, vore att finna i en fullständig afhållsamhet från de rusgifvande dryckernas bruk. De, som ansågo sig kunna, utan fara för sig själfva, måttligt använda dem, borde i alla fall af kärlek till svagare bröder försaka att göra bruk af sin frihet härtill; och för dem, hvilka kände sig frestade af det farliga njutningsmedlet, vore ju afhållsamhet ifrån hvarje dess bruk det enda betryggande medlet att förebygga hotande fall och undergång.

Frågan om hvilka de rusgifvande drycker voro, från hvilkas bruk man måste fullkomligt afhålla sig, var ännu då lätt nog att besvara. Såsom sådana angåfvos alla genom bränning beredda starka drycker, därmed förstodos: arrack, rom, cognak, toddy, punsch, brännvin, finkel såväl som destillerad t, likör, gök eller uddevalla, »samt öfriga, som kunna komma under namn af spirituösa drycker»; under det att jästa drycker, »ifall deras nyttjande bibehölles», kunde måttligt nyttjas, utan att därmed något frångåendeaf ett gifvet nykterhetslöfte ansåges förknippadt.1 Såsom jästa drycker angåfvos vin, öl, mjöd, svagdricka. Af dessa var blott den sistnämnda i mera allmänt bruk; ölet och mjödet användes hufvudsakligen vid vissa högtider, och vinet hade, om än i jämförelsevis ringa mån begagnadt af de förmögnare klasserna, icke någon plats i folkets förbrukning. Men afhållsamhetsgrundsatsen hölls klar för användning i hvilken utsträckning som helst, där olika förhållanden kunde betinga dess vidgade tillämpning. »Hvilka drycker i din tid, i din omgifning fordra rösten emot sig, om de skola öfvergifvas af dem, som äro fångna i deras snara, må du själf bäst kunna inse», förklarar W., på samma gång han tillråder en hvar, som ställde sig »i gapet af striden», att af stå från allty som kunde förarga, stöta eller försvaga en annan, således från äfven de jästa dryckerna. Blott efter läkares föreskrift och vid nattvardsbordet, borde undantag från regeln förekomma.2

Vore nu emellertid brännvinet ett så fruktansvärdt gift — hvad skulle man då säga om de många, som tillverkade och försålde det?

Alla jordägare på landet, stora och små, ägde i kraft

1 Se stadgar för Vesterstads nykterhetsförening, Lund 1837.

* Då man i våra dagar, sedan ölet återtagit sin länge glömda rang af vårt folks äldsta rusdryck, sett W:s nykterhetsnitälskan framställas såsom hardt nära en nitälskan för ölet, torde böra påpekas, dels att W:s nykterhetspredikan aldrig anvisade annat medel mot törsten än vattnet, dels ock att, där han i sina skrifter berör ölet, detta är det hembryggda öl, till hvars måttliga begagnande han hoppades, att man kunde hålla nationen »utan all nykterhetsfanatism». (Suppl. till hist öfver sv. brännvinslagst. p. 42.) Han önskar se hus-behofsbränningen aflöst af husbehofsbrygd och »storbränname» i färd med att brygga »högtids-öb> till folket. Men öfver alla dessa enstaka antydningar ställer han alltid och omigen den ledande grundtanken i hela sin nykterhetsförkunnelse, att hvad som från kristendomens ideella synpunkt i det hela är ett ondt, det måste undanrödjas i kraft af den kristna försakelseplikten, äfven om vissa enskilda anse sig däraf kränkas i sin frihet; ty väl är vår frihet stor — men vår kärlek bör vara större!af gällande lag rätt att tillverka det, alla sådana ägde ock rätt att försälja det, halfstopsvis och däröfver; hvarje husägare i stad ägde samma tillverkningsrätt. Skatten var obetydlig; den utgick dels som bevillning, dels efter pann-rymd; fyra år förr än W. öfvertog sitt pastorat stod de i riket beskattade brännvinspannornas antal vid sin dittills och hittills högsta siffra eller 173,124. Man beräknade, att minst 36, högst 60 millioner kannor brännvin årligen i landet tillverkades och förbrukades. Och bland dessa tillverkare funnos de ädlaste, mest högtstående och aktade män, adel, präster, borgare och bönder, alla behärskade af den öfvertygelsen, att jordbruk utan brännvinsbränning vore en orimlighet och att den bästa binäringen för en landt-hushållare vore att till brännvin »förädla» sin säd.

Ännu i sin kyrkorådsinstruktion undvek W. att draga blankt mot brännvinsbrännarne. Man skulle blott bedja dem, att de måtte försända sin tillverkning till sjöstäderna, således: exportera den. Men det låg i själfva verket öppet för hvar och en, att den, som lyste brännvinet i bann såsom en folkfördärfvare af allra fruktansvärdaste slag, icke just kunde hysa vänliga känslor emot dem, som frambragte fördärfvaren. Och det dröjde häller icke länge, förr än W. jämte sin krigsförklaring emot brännvinsförbrukningen utställde en annan emot brännvinsbrännaren — då ännu ett ord som alla andra, men under stridens gång så illa fär-gadt, att man längre fram, för att icke stöta, måst utbyta det mot det mera städade: brännvinstillverkaren.

»Förr än jag började öppet underminera bränneri erna», heter det å ett af de sista bladen af W:s berättelser för sina barn, »ansågo auktoriteter och allmänhet mina reformer med ynnest. De, som ville anklaga mig, kunde svårligen få den sämste brännvinsadvokat att skrifva emot mig, hvil-ket visade, att jag ägde »lyckan af allmänna opinionens stöd». Också bad den mig varmt tillgifne excellensen De la Gardie, att jag för all del skulle låta bli att lägga mig i bränn vinsfrågan vidare än för mitt pastorat. ’Ni harnu', sade han, ’det mest odelade loford som präst, godt rykte som författare... blanda Er ej i en fråga, som ligger inom packets omdömesgebit'. Jag erkáñde tacksamt hans välmening, men försäkrade, att jag ansåg fäderneslandet ovillkorligen behöfva ett offer för att väckas till uppmärksamhet på faran och att jag kände mig särskildt kallad därtill.»

Sedan W., som han säger, »kastat handsken åt rumiare och brännvinsintressenter», fann han sig i hast hafva blifvit »hvars mans niding». Den hätskhet, som under år 1837 inom hans församlingar emot honom yppade sig och hvars första yttringar, såsom ofvan berättats, väckte hans så oförställda förundran, stod utan tvifvel i allra närmaste sammanhang med hans vid samma tid framträdande offensiva rörelser äfven emot brännvinsbrännarne. Efter att hafva under de föregående åren i sammanhang med sin religionsförkunnelse beredt sinnena och medelst påvisande af den förödelse, brännvinets omåttliga bruk utbredde ibland dem, tog han under år 1836 ett nytt steg genom att då sammansluta sina meningsvänner inom församlingarna till en emot ej blott förtäring utan ock tillverkning af brännvin riktad förening. Oscarsdagen den 1 Dec. 1836 bildade han i Ostraby kyrka tillsammans med 36 ynglingar och äldre skolgossar, 1 husman, 24 åbor, 6 handtverkare, 8 skolmästare och fem kyrkorådsledamöter Vesterstads nykterhets-förening, därinom han själf blef ordförande. Föreningens grundtanke var den, att, då alla förmaningar till måttlighet århundraden igenom visat sig icke förmå att förekomma rusdryckernas missbnik och däraf följande elände, det nu vore på tiden att anlita det kraftigare medel, som innelåge

i, afhållsamhet från dessa dryckers bruk. Ville man blott försaka dem, så vore deras missbrukande omöjliggjordt; och i den mån förbrukningen af dem upphörde, måste brännvinsproducenterna blifva betänkta på att välja »mera lönande och behagliga yrken» än tillverkandet af en giftig vara, som medförde för land och folk så fruktansvärda olyckor, men intet verkligt gagn. För ledamotskap i för-eningen fordrades alltså afsägelse af allt eget bruk af starka drycker samt af rätt att bjuda, gifva, tillverka och sälja sådana till hvilken person och vid hvilket tillfälle som hälst.

I våra dagar har man icke så lätt att fullt förstå, på hvad sätt en sådan krigsförklaring då för tiden måste hafva uppfattats. Vi må dock erinra oss, att brännvinet, såsom dryck betraktadt, vid sagda tid ännu icke på minsta vis förlorat sitt medborgerliga förtroende. Det fanns i hvarje hem och ansågs såsom en oundgänglig del af husets förråd, »hvars måttliga njutande både underhöll och förkofrade hälsan». »Ingen i världen», kunde därför W. med allt skäl säga, »torde ana hurudan ställningen var, då jag kastade mig in i tjurfäktningen. Där Bacchus dyrkades som gud, hade han säkerligen ej ifrigare bekännare. Trogne, vantrogne och otrogne, kristne och ateister och deister, konservative, liberale och medelvägsmän, millionärer, tiggare och bergade — ehuru söndrade i allt annat, voro dock eniga om det oskyldiga i ett rus, om det nödtorftiga i en sup till hvarje mål och en »ofvanpå fisken». — Då Ahnfelt i sina »Studentminnen» skildrar tillståndet särskildt bland prästerskapet i Lunds stift och väcker läsarens häpnad öf-ver det sedliga förfall, som fläckade tiden, bekänner han ärligt, att, ehuru han icke själf vare sig i sitt hem eller å gästabuden »söp bondfinkel», han dock därmed trakterade sina åhörare, då de kommo att anmäla en förrättning eller leverera en ost, ett bröd eller en gåshalfva. På Skarhult, konungens gods, på kronprinsens Bäckaskog, på de adliga herresätena likasom i öfrigt på både små och stora gårdar brände man brännvin; biskop Faxe i Lund gjorde så ock, ehuru icke för afsalu, och mångfaldige andra kyrkans mer eller mindre representative män bedrefvo samma handtering å sina prästgårdar. Ehuru W:s företrädare, doktor Roos, icke själf begagnade brännvin, sålde han det dock i sitt kök till sina drängar och arbetare. Och den dagliga umgängeisen med alkoholen försvagade uppfattningen af dess farlighet; äfven de aktningsvärdaste män njöto den, underdet de samtidigt kunde sucka öfver en sons, en brors eller annan nära anhörigs förfall. Den fromme patriarken Seller-gren i Helleberga, som själf varit drinkare, hade efter sin upprättelse ändock bibehållit aptitsupen; och då han efter W:s uppträdande, af sina andliga läij ungagrupper i Blekinge tillfrågades, uttalade han sig emot afhållsamhetsgrundsatsen och föreningsväsendet. I känslan af sin oförvitlighet och sin rätt att utan andras hörande bestämma sin diet, funno sig de allra fleste obehagligt berörda af W:s så utmanande nykterhetsförkunnelse; i närmare och fjärmare kretsar väckte den kritik, motsägelse, åtlöje och förbittring.

Ett par drängar i Vesterstad, som af ladufogden därstädes angifvits för fylleri och slagsmål under en varu-forsling och därför hösten 1837 varnats inför kyrkorådet, framskickades att taga upp striden med den obekväme reformatorn. De stämde W. inför häradsrätten att ansvara för det han utmärkt dem »såsom de gröfsta brottslingar» och gjort dem beskyllningar, som gingo »å heder och ära». Vittnena kunde dock icke intyga påståendenas riktighet. W. frikändes, och kärandena fingo själfva gällda kostnaderna i målet Oderups byamän infunno sig öfverlastade vid ett sammanträde i Januari 1837, ntforo därunder i svordomar och beslöto emot pastors lof och minne att uppsäga skolmästaren Ola Håkansson från sin tjänst. Det mål, som häraf föranleddes, slutdömdes först i Dec. 1840, då hof-rätten i Kristianstad ogillade byamännens kraf emot W. Själfva landshöfdingeämbetet i länet anmälde W. hos domkapitlet till skrapa, därför att, såsom W. säger, »han ej gjort brottmål af det ovett, tvänne personer sagt hvarandra inför kyrkorådet»; domkapitlet erinrade dock, att landshöfdingeämbetet icke vore actor och att ingen annan anklagat. I häradsrätten satt en ung, tillförordnad domare, känd såsom »stor rumlare», hvilken till skandal skyddade de af den nykterhets vänlige länsmannen instämde drinkarne, äf-ven om desse voro vanfrejdade, men var smädefull mot de nyktre, äfven då de voro de mest aktade män, för att såfå tillfälle att anfalla eller hos hopen nedsätta deras präst. En nykterhetsvän dömdes för vägafreds- och sabbatsbrott därför, att han, sedan han vid hemgåendet från kyrkan yttrat ett varnande ord till en från krogen utraglande man, och denne svarat: »tig din ... stöfvel!», helt lugnt genmält: »det är bättre att vara en ... stöfvel än en bränn vinsstöfvel!» W. måste hjälpa den dömde med en besvärsskrift i hof-rätten, där häradsrättens utslag i allo upphäfdes. En annan gång dömde samma häradsrätt under en annan ordförande, kyrkorådsledamoten, den förut omnämnde Pehr Trulsson i Killeröd till uppenbar skrift för slagsmål vid gudstjänst, därför att han före gudstjänsten en julotta, då han på W:s uppdrag att tillse det allt tillginge ordentligt, helt stilla tillsagt en utsocknes brännerist att ej stå på stolräcket utan sätta sig ned, och då detta ej halp, dragit honom i rocken. Äfven här fick W. skrifva besvären; och hofrätten upp-häfde det orimliga utslaget.

Värsta bullret upprördes dock om »de två bevisen».

Efter att en dag d. 28 Maj 1838 under tolf timmar i sträck hafva hållit husförhör med åtskilliga nummer i sänder af en by, hade W. sent hemkommit från resan och nyss insomnat, då han väcktes med underrättelse, att dragon-korporalen i trakten under hans frånvaro sökt honom för att utfå betyg för sina nio dragoner och att denne, då han i dagningen rede förbi på väg till mötet, skulle stanna och hämta betygen. Däri skulle vitsordas dragonernas uppförande sedan sista mötet. Mot sex af dem hade ingen anmärkning förekommit, men öfver tre af dem hade deras hustrur klagat, dock så att de, därest männen blott lofvade upphöra med sin brännvinsförtäring, icke ville hafva något emot dem anfördt i betygen, enär de som nyktra voro förträffliga. Då W. icke visste huru dessa tre på senare tiden uppfört sig, skref han det begärda betyget med anmärkningar för en hvar af dem, i enlighet med de förhållanden han kände; men för att, därest korporalen kunde vitsorda de tres ordhållighet, kunna gifva honom ett härefter affattadtbetyg, skref han ett annat, innehållande, att de, »i allmänhet bedömdt», uppfört sig väl. I några rader till korpo-ralen bad han honom förstöra det af de båda betygen, som ej stämde med verkligheten. Men korporalen framlämnade båda betygen. Regementets öfverste gjorde ingen affär af hvad han ansåg som en bagatell; men ryktet spreds om någon af W. begången olaglighet, och öfverallt, där man gladde sig öfver att kunna komma åt honom, vredos och vändes berättelserna härom. Den oförsonlige prosten Broomé i Vestra Sallerup fick slutligen ock höra talas om saken; den var för honom »gefundenes Fressen». Och efter fyra års förlopp fick man i »Svenska Minerva» läsa en uppfordran till justitiekanslern att beifra förbrytelsen. Då uppsatte W. genast en fullständig redogörelse för hela tilldragelsen och insände den till domkapitlet i Lund för att möjliggöra sakens upptagande och laga behandling. Men domkapitlet ville lika litet som justitiekanslern och regementsöfversten upptaga ett mål af denna beskaffenhet; och biskopen själf återlämnade till W. hans redogörelse med begäran, att han ville nedlägga striden med Broomé.

Det småaktiga i dylika förföljelser bevisar bäst huru stark förbittringen emot den nya rörelsen och dess upp-hofsman i de dagarna var. Men ändå grep denna rörelse hastigt omkring sig.

Redan nästa söndagen efter nykterhetsföreningens stiftande i Östraby kyrka antecknade sig 70 nya ledamöter, och i känsla af det stöd, det skydd, den styrka sammanslutningen gaf, slöto sig allt flera till densamma. Oscärs-dagen 1837 räknade den 1,500 medlemmar. Då spred sig ett rykte, att alla de, som ingingo »i nykterheten», skulle särskildt beskattas. En man med auktoritet hade sagt det, hade själf visat konungens bud därom för undrande föreningsmedlemmar; och ehuru dessa visste, att sagesmannen hörde till skaran af bränn vins vänlige länsmän, kunde de ju icke betvifla hvad de själf va sett.

Hvad länsmannen visat dem var det samma år i huf-vudstaden stiftade Svenska Nykterhetssällskapets af konungen fastställda stadgar, i hvilkas § 4 för ledamot bestämdes en årsafgift af 3 kronor eller 50 kronors bidrag en gång för alla. Den sluge länsmännen visste att tolka detta stadgande såsom gällande alla dem, hvilka här i Sverige slöto sig »till nykterheten».

Denna löjliga historia verkade så kraftigt, att Vester-stads-föreningens ordförande måste vidtaga alldeles särskilda åtgärder för att hejda dess inflytande. Efter gudstjänstens slut i7:de söndagen efter Trefaldighet utlofvar han »en bok af 1 riksdalers värde» åt den, som för honom kunde upptäck^ utspridaren af dylik galenskap». — »Så länge», heter det vidare i jnemorialbladen, »så länge pastor i församlingarna bekostar allt, består böcker, tidningar m. m. och af ledamöterna blott begär, att de bespara sig utgift till bränvin och bestå honom öron att höra och ögon att läsa, tycker han sig böra få vara i frid för enfaldens enfaldigaste invändningar». Men det hjälpte icke. Fjorton dagar senare måste han därför göra ett nytt försök att mota och dämpa oron och farhågorna för den nya skatten. Han kungör då, att i de stadgar, hvilka skulle föreläggas föreningens ledamöter till underskrifvande, en § hade följande lydelse: »Ledamöterna i Vester stads och Öst-raby nykterhetsförening frånsäga sig för evärdliga tider all beskattning för sin nykterhet och lofva att underrätta alla bekanta, att i samma förening ingen skatt kommer att någonsin gifvas till Stockholms nykterhetsförening eller någon annan dylik; men föreningen härstädes frånsäger sig likväl ej fördelarne af att ett sällskap af höga och rika herrar ge 300 daler hvar för att kunna sälja fattiga bönder goda nykterhetsskrifter till godt pris. Den af ledamöterna» — så slutar meddelandet — »som därefter ej förstår saken, hemfaller till särskild undervisning i ämnet hos prosten.»

Detta hjälpte. Oron lade sig och föreningen växte. Ett halft år senare räknade den omkring 3000 medlemmar,däraf omkring lialfva antalet inom församlingarna och de öfriga från andra sådana inom Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kronobergs, Jönköpings och Hallands län.

Nog visar denna anslutning, att behofvet af en reform ej var för handen blott inom Vesterstads pastorat Men om än just därför ett stort antal af där varan de förenings å andra orter boende medlemmar snart funno sig föranlåtna att bilda själfständiga föreningar, hvarigenom den förras höga siffra nedgick, förblef dock Vesterstadsförenin-gen, eller rättare sagdt: dess ordförande, ganska länge rörelsens medelpunkt. Till honom sökte sig från allt flere håll bref, meddelanden, besökande, och hvar helst man kände behofvet af en kraftig uppryckning, begärde man ock hans hjälp, hans medverkan.

I en volym af föreningsacta har han samlat en liten del af de meddelanden, som under dessa första år till honom ingått. Där finnas bland annat utslag af en konungens befallningshafvande, som frikänner för fylleri åtalade, enär åklagaren blott visat att de voro »rörda af brännvin» men icke »öfverlastade», och därför ock ålägger åklagaren att gälda vittnesersättningarna, hvilka beräknas så högt att de måste afskräcka från ytterligare åtal. I en härvid fogad anteckning anmärker W., huru maktlös lagen var, emot dryckenskapsfarsoten, då ju häpnadsväckande många af lagens handhafvare själfva voro af densamma mer eller mindre angripna och uppfattningen af rus bland half- eller hel-rusiga vittnen hörde till det mest obestämda eller sväf-vande af alla deras begrepp. Just vid tingen firade dryc-keslusten triumfer. »Voro domare och nämd», yttrar W., »antesignaner på berusningens cirkus och hela tingsallmo-gen à la règle halffull; lämnade presten tingsstället först då han raglade fram till sin vagn, med en svordom hvar gång något stötte emot den osäkra foten — då måste väl en slö och blind kunna fatta, att Herren behöfde med nya tungor tala till den fördruckne Efraim». En länsman P., berättar han, kom vid ett tillfälle till Oderup för att

Peter Wieselgren. 13uppskrifva dem, som, rusiga, väsnats vid en auktion. Man beslöt då att få länsmannen själf full — och det skedde lätt. »Så bundo de honom med en töm under buken af hans häst, som fick ett rapp och gick hem. Stalldörren stod öppen och hästen gick in i sin spilta. Konungens och lagens representant i trakten upptäcktes först då pigan skulle se till en ko». Och å en gödselhög utanför det stall, som låg med ena väggen invid Östraby kyrkmur, fann man en gång upplagd en pastorsadjunkt hos dr Roos. Man hade förflyttat honom dit från landsvägen, där han under hemgående från gästgifvargården raglat omkull. Men under medvetandet af egen svaghet hade man så stark medkänsla för dessa dryckenskapens offer, att något stäfjande af lasten på laglig väg under då rådande förhållanden visade sig omöjligt att åstadkomma. »Biskopen», skrifves till W. från en närliggande provins, »har varit i V. socken för att inviga en kyrka, han åt hos kyrkoherden med alla sina präster — och alla voro fulla; landshöfdingen har offentligt vid öppet kalasbord skrattat åt både nykterhetssaken och konungens påbud.Afser 1832 års kongl. cirkulär till landshöfdingarne och biskoparne med uppmaning till nykterhetens befrämjande. Gud gifve vi finge andra styresmän!» Men då samme landshöfding någon tid därefter skulle mönstra beväring, hade ynglingarne supit sig fulla, slogo ut fönster, våldförde sig å tre länsmän, hejdade landshöfdingens hästar, välte hans vagn, drogo ut honom själf och handterade honom illa; då undrades, om han ändå icke funnit skäl att litet jämka på sina mot nykterheten afvoga tänkesätt.

Från en stad, där en nykterhetsförening stiftats och vunnit stor anslutning, berättas, att krögarne vägrade servera mat åt föreningens medlemmar, därest de icke ock ville rekvirera en sup, hvadan man lade råd om att inrätta ett särskildt »nykterhetsvärdshus». Från en annan stad meddelas, att under det en af därvarande magistratsmedlemmar aflyst brännvin och toddy från sitt hem, förbrukade borgmästaren och hans gäster vid ett middagskalas fem kannor brännvin i aptitssupar. Vid ett bondbröllop i Blekinge, där 70 personer voro samlade, bjöds ingen spirituosa; vid ett annat inom samma socken dracks däremot så omåttligt, att en af gästerna dog på stället. Och såsom synnerligen betecknande omförmäles den kringlöpande historien om en medlidsam präst, som i ett af rikets fängelser till fångarne insmugglat brännvin, hvilket han medförde i en flaska inom ett bibelfodral med Biblia på ryggen af »bandet».

Det brännvinsbegär, som af dylika meddelanden vitsordas, förefanns lika starkt i W:s pastorat. En kyrkorådsledamot, som af W. insattes i rådet, därför att han ansågs som den måttligaste i två byar, brukade dock, enligt egen uppgift, dagligen dricka minst ett halft stop brännvin; vid bröllop i en fattig frälsebondes hus åtgick det omkring 80 stop brännvin, och vanligt var, att icke blott drängar utan äfven pigor togo brännvin som lön. Vid 1830-talets början voro af 66 åbor i Vesterstad 60 brännvinsbrännare; i Östraby räknades 140 sådana bland något mer än 200 åbor, och i båda församlingarna funnos drinkare samt tiggare i öfverflöd. Fyra år efter det nykterhetsföreningen bildades hade brännvinsbrännarnes antal nedgått i Vesterstad från 60 till 6 och i Östraby från 140 till 40; flere, som från början varit reformens »hvassaste» motståndare och bränt »med stora pannor», hade nedlagt handteringen och ingått i föreningen. Någon drinkare fanns ej mer inom pastoratet, någon tiggare ej häller. Intet enda hushåll uppgafs såsom utfattigt; blott två i Vesterstad och nio i Östraby åtnjöto ett mindre fattigunderstöd. Ett par år längre fram anmälde sig att bränna blott 3 i Vesterstad och 28 i Östraby. Vid samma tid visade sig dödligheten bland männen inom församlingarna hafva från 1837 till 1842 högst betydligt aftagit, likasom ock antalet af oäkta födde barn. Kyrkorådssammanträdena, som under de första årenmåste äga rum nästan hvarje vecka, påfordrades nu mycket sällan. Brottmålen hade minskats, men förmögenheten däremot så tillväxt, att de bönder, hvilka 1842 för aflösning af sin hofveriskyldighet åtagit sig en lösesumma af »8 tunnor guld», det vill säga 200,000 kronor, år 1846 däraf inbetalt trefjärdedelar, eller 150,000 kronor, utan att lagsökning behöft mot någon enda af dem anlitas. Då 1836 blott 12 bönder af 63 inom Vesterstads församling voro »själfägande», utgjorde dessa 1846 icke mindre än 93 af 116; och då 1836 såsom fattigmedel, i trots af ett oerhördt tiggeri, inom samma församling måst utdelas 375 rdr rgld, hade 1846 alla fattigutgifter besörjts och allt tiggeri därinom förekommits med 24 rdr, ehuru församlingens folkmängd under tiden ökats med inemot 300 personer.

Sådana erfarenheter måste ju mana till efterföljd. Den nykterhetsförkunnelse, som frambragt dylika frukter, be-höfdes ju ej blott inom Vesterstads och Östraby församlingar; tillståndet där motsvarades af ett tämligen likartadt inom de flesta andra i hela landet, allt i den mån brännvins-handteringen därstädes vunnit liknande terräng. I Skåne spred sig nykterhetsnitet snabbast. Framstående män där såväl som i andra delar af riket bildade eller inträdde i föreningar, som på afhållsamhetens grund upptogo striden mot dryckenskapen. Under det åtskilliga såsom till exempel Reuterdahl, prosten Broomé m. fl. förfäktade måttlighets-grundsatsen, ställde sig andra — medicine professorn Flor-man, Thomander, prostarne Ahnfelt, Kallenberg och T horn ceus m. fl. — beslutsamt vid W:s sida i striden för af-hållsamheten, och skarpa hugg växlades nu mellan forna vänner. Efter ett varmt och öfvertygande bref från W. till Sellergren, öfvergick denne 1837 till den nya åskådningen, till hvilken jämväl Jonas Sandell anslöt sig, och som snart vann än flere anhängare inom Växiö stift; baron Wilhelm Rappe på Tagel, bergsrådet Aschan å Lessebo, prostarne Cavallius i Vislanda och Hyllengren i Lekaryd m. fl. uppburo nitiskt och med framgång reformarbetet därstädes.Inom Kalmar län verkade främst prosten Sandberg i Ma-desjö, inom Blekinge län faktor J. P. Söderberg i Karlshamn, baron Casper Wrede å Johannishus och pastor Cervin-Stéenhoff i Fridlefstad. I Jönköpings län räknades landshöfdingen Bergenstråle såsom reformens pålitlige be-fordrare, och samma ställning ansågs Gottlandshöfdin-gen v. Hohenhausen intaga i sitt län. Majoren Carl Eken-stam å Gusum i Östergötland gjorde sig ock snart bemärkt bland kämparne i främsta ledet. Brukspatronen Kinman i Kopparbergs län, komministern Sefström i Helsingland, öfverstelöjtnanten, sedermera landshöfdingen G. Montgomery i Vesterbotten, prosten Gr af ström i Umeå m. fl. voro ock att finna i samma led. De namn, man möter i förteckningen öfver svenska nykterhetssällskapets styrelse- och hedersledamöter, betyga jämväl, att man på samhällets höjder böljat med allvar behjärta det trängande behofvet af en allmän sedereform. Aug. von Hartmansdorff \ Berzelius, Anders Retzius, generallöjtnanten grefve Magnus Björn-stjerna, brukspatronen Owen, biskoparne af Wingård, Agardh och Franzén, öfversten af Forsell, justitieråden Backman och Bredberg m. fl. utgjorde i detta afseende en betydelsefull representation af landets bästa krafter, samlade från skilda håll och olika områden, men eniga i arbetet med tusentalen af de ringa och okända, för hvad de alla visste gälla fosterlandets räddning ur en öfverhängande fara.

Konungen själf, den åldrige Karl XIV Johan, hade senast genom sin gåfva af amerikanaren Bairds bok om nykterhetsarbetet i Förenta Staterna visat på hvad sida han fortfarande stod. Tronföljaren, kronprinsen Oscar, hade fullt personligt anslutit sig till reformen. Det låg en särskild mening i W:s åtgärd att välja Oscarsdagen 1836 till sin nykterhetsförenings födelsedag. Vid sitt besök å Lö-beröd under sommaren s. å. hade kronprinsen förklarat, att han sedan flera år upphört med allt bruk af brännvin för att så i sin mån påverka andra; och den förtroendefulla uppfattning, han fått af den unge ästetices adjunkten iStockholm under 1820-talet, vidblef han ock i fråga om den nykterhetsifrande församlingsprästen. Han lät icke detta blifva denne obekant; och under stridsårens ej sällan hårdt pressande erfarenheter kände sig W. ofta häraf varmt berörd, likasom han ock återgäldade den furstlige fosterlandsvännens sympati med en tacksam hängifvenhet, som räckte lifvet ut.

I sin berättelse för åren 1838—39 meddelar svenska nykterhetssällskapet, att icke mindre än 17 nykterhetsföreningar »hade prosten Wieselgrens osparda möda och verksamhet att tacka för sin upprinnelse», samt att sistsagda året omkring 30,000 personer i hela riket genom inträde i nykterhetsföreningar visat sin anslutning till afhållsam-hetsgrundsatsen. Af dessa 30,000 funnos inemot 19,000 inom de landskap, till hvilka W. sträckt sin verksamhet. Ty denna hade ej längre rymts inom sockengränsen. Manad af sin egen brinnande nitälskan hade han följt de kallelser, som från olika orter till honom ingått; och under sommaren år 1838 företog han därför under sex veckor en »mer än 100 mils lång resa» genom Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län, därunder han vid aderton olika nykterhetsmöten talade till åhörareskaror, som uppskattades till minst 25,000 personer. Märkligast af dessa sammanträden ansågs det vara, som 6:te söndagen efter Trinitatis hölls i Madesjö. Flere tusen personer från mer än 30 församlingar hade där infunnit sig; sedan Thomander predikat vid förmiddagens högmässa, höll Wieselgren på e. m. ett nykterhetstal, hvarefter Sandberg, församlingens kyrkoherde, stiftade en nykterhetsförening, som efter några dagar räknade 600 medlemmar. Tisdagen i samma vecka samlades på nytt omkring 1,000 personer i kyrkan, där, efter ett tal af Thomander, öfver-läggningar vidtogo rörande bästa sättet att åstadkomma en folksed, därifrån superi och brännvinsbränning förvisats. Vid detta tillfälle föreslog friherre Wilhelm Rappe å Tagel, att man borde för nykterhetsrörelsens vidmakthållande och ut-bredning anordna en följd af årsmöten mellan södra Sveriges nykterhetsföreningar; och detta vann allas bifall. I öfverensstämmelse härmed höllos ock sådana möten 1839 i Kalmar, 1840 i Jönköping, 1841 i Skara, 1842 i Växiö, 1843 i Linköping, 1844 i Kalmar, 1845 i Jönköping och 1846 i Skara. Till dem samlades vanligen stora åhörareskaror från skilda håll; och den inflytelse å folkmeningen dessa möten därigenom kommo i tillfälle att utöfva var, enligt samtidens vittnesbörd, lika omfattande som djupgående.

Såsom kraftigaste anledning härtill visste man ock att utmärka den man, som folket i Skåne nämde: » Vester sta'

präst». Hans stora rykte för vältalighet lockade äfven hans motståndare att höra honom; man trodde sig icke därigenom löpa någon fara — men utgången visade otaliga gånger annat. Under resorna till och ifrån årsmötena besökte han plats efter plats, dit man kallat honom att genombryta de vallar, med hvilka osed och fördomar omgärdat sig, tända sinnena, väcka samvetena, inrikta viljorna i den stora fosterländska lifsfrågan; att sammanstötningar därvid kunde äga rum, visade sig väl ibland, men ock att enstämmighet kunde uppstå, där man icke väntat det. I de dagarnes tidningspress ser man meningsstriderna åter-ljuda. Det i många andra afseenden märkliga året 1840 synes äfven med hänsyn till nykterhetsfrågan förtjäna att såsom sådant betecknas; åtminstone torde det böra sättas främst i fråga om den kraftutveckling, Wieselgren i sin nitälskan för nykterhetsrörelsen under dessa år ålade sig.

Under slutet af juni och början af juli sistnämda år företog han färden till årsmötet i Jönköping, hvilket pågick i två dagar, d. 1 — 2, juli, och dit nykterhetsvänner ej blott från orten utan därjämte från Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Linköpings, Kopparbergs, Kalmar och Kronobergs län samt hufvudstaden församlat sig. Mötet hade redan, i enlighet med beslut vid kalmarmötet 1839, af W., jämlikt erhålletuppdrag, i tidningarna kungjorts, då från statssekreteraren v. Hartmansdorff ett meddelande till W. anlände, att lands-höfdingen i Jönköping, Bergenstråhle, icke kunde å den utsatta dagen vara tillstädes och att det icke vore rådligt tillställa mötet. *Jag trodde mig vara i Turkiet och ej i Sverige!» utbrister W. vid omnämnandet häraf. Från pastor Scott i Stockholm når honom ock bref, däri det nämnes, att Hartmansdorff förklarat intet möte skola bli af. W. förstår fullväl, att då så bestämda nykterhetsvänner som Hartmansdorff och Bergenstråhle intagit denna position, så måste det hafva berott på påtryckning från konungen, hvilken man antagligen uppskrämt. Men han vägrar i alla fall att ändra kungörelsen. Mötet måste äga rum, om det ock skulle inskränka sig till en samling på två ledamöter. Han begifver sig således dit, finner landshöfdingen bortrest, landssekreteraren kylig; stadens prost frågar honom 2—3 gånger hvad han heter och slutar sedan samtalet; men deltagare i mötet finnas i mängd från när och fjärran, och dr Sköldbergs med fleres opposition förmår ej döda stämningen. Auditoriet eröfras och W:s tal hälsas med handklappningar och bifallsrop. Sedan drista åtskilliga »teckenförbidande neutrer» visa sig, till och med tala om »den goda saken» och önska den framgång.

På återfärden till hemmet talar W. vid möten i Ver-namo, å Herresta och Tagel, i Ryssby, i Lekaryd, i Vire-stad och Vislanda. Den 19 och 20 Juli uppträder han med tal i Ramlösa och Helsingborg. Och så når honom bref från Hartmansdorff, däri denne på det enträgnaste ber honom vid midten af Augusti komma till Stockholm för att därifrån följa amerikanaren Baird på färd genom Uppland och Norrland.

Man hade, sedan mötet i Jönköping slagit så väl ut, åter fattat mod. Det var ock, anmärker W., blott vid detta tillfälle Karl XIV Johan visade rädsla i nykterhetsstriden. Icke ens 1838, då annars anledning därtill väl kunnat i hufvudstadsstämningen uppspåras, erhöll W, minsta vinkatt Underlåta samla de tusental, som då sammanströmmade för att åhöra hans stridstal mot brännvinet Men, spörjer W. — »hur hade det gått, om jag ej gått bröstgänges tillväga i fråga om Jönköpingsmötet? Antagligen hade nykterhetsrörelsen då gjort ett fiasko, hvars följder varit ödesdigra. Just det, att själfva folket drogs med, betingade framgången. Och för detta syfte voro årsmötena af den största betydelse.»

Den 13 Augusti begifver han sig emellertid efter Hartmansdorffs önskan åstad mot Stockholm; talar under ångbåtens uppehåll i Karlshamn och Kalmar samt anländer efter en stormig resa den 16 till hufvudstaden. Samma dag på eftermiddagen talar han han i engelska kapellet därstädes. Nästa dag på förmiddagen uppvaktar han Kronprinsen, som därvid meddelar honom, att han numera aflyst brännvinsbordet, sedan det länge »stått i skamvrån», och afskaffat all brännvinsutdelning bland de trupper, öfver hvilka han förde kommando. Samma förmiddag talar först Baird och sedan W. vid en Svenska Nykterhetssällskapets offentliga sammankomst å Stora Börssalen; de bivista därpå en middag på Hotell du Nord, där biskop Franzén är W:s bordsgranne, och Thomander såsom värd håller tal för de båda hedersgästerna; dryckerna äro »vatten från Brunke-berg och vatten från Haga» — värden ber gästerna välja fritt. Därifrån till ett sällskapets sammanträde å Vetenskapsakademien, där ständernas åtgöranden i brännvins-frågan underkastas diskussion.

Den 18 Augusti går hans färd till Uppsala, där han, som under fyra nätter föga eller intet sofvit, blott med svårighet förmår att, då han i katedern ett ögonblick före talets början nedlutar hufvudet, öfvervinna den sömntyngd, som smyger sig öfver honom. Tidningarna på platsen äro ock missnöjda med början af talet, men erkänna att dess senare del väckte hänförelse. Därifrån till Dannemora, där Baird och han nedstego i grufvan och där W., stående å en snödrifva under ett af de höga hvalfven, 80 famnarunder jorden, höll nykterhetstal för grufarbetarne och Baird hälsade dem från sina landsmän i Amerika. Intrycket af W:s tal beskrifves af de närvarande såsom »outplånligt». Öfver Gefle och Ofvansjö far han till Falun, där han den 22 Augusti både för- och eftermiddagen samt den 23 på eftermiddagen talar i Kristine kyrka. Sedan går hans väg till Hudiksvall, där Norra Sveriges Nykterhetsföreningar den 26—27 Augusti hålla sitt årsmöte och där Baird och han båda uppträda, den förres tal tolkadt af pr Geo. Scott.

»Här är kristendomens kraft allmännast uppenbarad i Sverige», skrifver W. till sin maka. »Man hör icke här en ed, ett oanständigt skämt. I går af se voro här 3000 att tala för; det dröjde ändå till en timme efter solnedgången. Där talade ock en nämdeman ur hopen, han höll ett tal till Baird, som var värdigt Nils Månsson (i Skump-arp) i hans skönaste talarestunder. Bönderna tala som små Walliner till språk men med Luthers anda; 3/4 af hela mängden äro ’läsare1, det är: de lefva som en kristen ägnar med gammal stadga. För öfrigt funnos domare, präster, militärer, ståndspersoner utan all räkning. Hvad gudsfruktan är för en stor kraft! Folkskaror möta vid nästan alla våra hästombyten, de omge vagnen, betrakta Baird som en ängel och sjunga psalmer därunder i aftonstunden. I går talte vi i solnedgången jämte den kulle, där Gustaf III rest en sten till minne af att Gustaf Wasa därifrån manade Helsingarne till kampen för fosterlandets befrielse. En åttioårig prost slöt akten med välsignelsen.»

I Gefle talade W. den 30 Augusti; hans åsikter mot-togos med köld, men värmen kom snarare än man väntat. Stadens kyrkoherde, dess borgmästare och främste läkare samt alla gymnasielärarne ingingo i den nykterhetsförening, han där stiftade. »Det var ett liårdt slag», skrifves till Aftonbladet den 8 September, »för brännvinet där i staden.» Och från Falun meddelade?, att »stadens anseddaste» slutit sig till saken; brukspatron Kinman, den ifrige nykterlietsvännen, »var glad som ett barn».Den 3 September är W. åter i Stockholm. Besöker då, på inbjudan, bondeståndets klubblokal och inleder sitt önskade nykterhetsföredrag med en sista hälsning från Nils Månsson i Skumparp; en af de då närvarande ståndsledamöterna skildrade 20 år senare, huru djupt intryck detta föredrag gjort. Dagen därpå talar han under förmiddagen vid en Svenska Nykterhetssällskapets sammankomst å Stora Börssalen och på eftermiddagen i Adolf Fredriks kyrka. Söndagen den 6 September predikar han förmiddagen i Jakobs kyrka och eftermiddagen i Katarina; den 7 talar han vid prästsällskapets sammankomst, den 8 å Stora Gustavianum i Uppsala och dagarne närmast därefter i ett par landsförsamlingar. Den 12 uppträder han å Kungsholmen bland Samuel Owens arbetare, den 13 efter högmässan i Adolf Fredriks kyrka och på eftermiddagen i Solna, den 14 på förmiddagen för Svea Artilleriregemente i dess kasern å Ladugårdslandet, på eftermiddagen i Svenska Nykterhetssällskapet och på aftonen i prästsällskapet; den 15 i normalskolans lokal å Söder, enär Maria kyrka af dess pastor förvägrats honom, och den 16 på eftermiddagen i Adolf Fredriks kyrka. Så far han den 17 med »Svithiod» till Skåne, där han den 1 Oktober håller tal på Knutssalen i Malmö.

»Det är obestridligt t, yttrar Aftonbladet den 16 September, >att prosten W. genom detta sitt uppträdande gjort epok i nykterhetssaken i hufvudstaden. Han har till en början åtminstone vunnit två stora ändamål: det ena, att han genom sitt lifliga och mångsidiga föredrag, sin lyckliga improvisationsförmåga och den hastighet, hvarmed tankarna hos honom födas och idéerna sammanbinda sig med hvarandra, ovillkorligen drager till sig de talrika åhörare, som, med hvilka tänkesätt de än komma dit, icke kunna undgå att höra honom med nöje och uppmärksamhet; och det andra, att han genom sin förmåga att lämpa sig efter de mest olika fattningsgåfvor och att tala ej blott till känslan utan ock till förståndet, lyckats afvapna ochtysta åtlöjet samt ifrån alla sidor framtvingat den aktning, som hvar och en måste ägna åt en varm nitälskan för en viktig och stor sak, när den tillika åtföljes af förmågan att göra sig själf och andra reda för grunderna till den tro, man vill utbreda, hvilket egentligen är det, som skiljer den lefvande öfvertygelsen från den blinda fanatismen. Också har herr prosten vunnit vida flera anhängare för nykter* hetssaken än härvarande föreningarna kunnat erhålla och bibehålla; önskligt vore, att han äfven kunde stanna kvar en längre tid i hufvudstaden för att ytterligare befordra den goda saken, men i synnerhet för att med sitt ord stödja de svage och stapplande, hos hvilka tilläfventyrs en gammal vana än en gång kan vilja taga öfverhand öfver det ‘beslut, som intrycket af hans framställningar åstadkommit.»

Under årets färder hade W. talat för mer än 60,000 åhörare och rest mer än 300 mil, mestadels å skjutskärror och mer eller mindre besvärliga landsvägar under en mängd från dylika resor oskiljaktiga mödor och äfventyr. Om än icke de öfriga årens resor voro af lika utsträckning med 1840 års långfärder, lär det icke förundra, att W., då han i sina berättelser vidrör dem, yttrar att de, såsom orden lyda, »voro mycket kännbara för mina finanser och sleto mycket på mina hälsokrafter.»

Tämligen enstämmigt påstods dock redan då, att den nyväckta rörelsen utan de resorna skulle fått ett kort lif.

Det är ganska upplysande att följa tidningspressens uttalanden rörande den resande »nykterhetsaposteln». — »Tidningarna», läser man i Borås Tidning för den 24 September 1840, »äro uppfyllda af berättelser om huru prosten Wieselgren reser från den ena staden till den andra, håller nykterhetstal, omvänder supare och predikar evangelium allom kreaturom. I allmänhet kunna de icke nog berömma hans ,snillrikhet,, hans ’blixtrande vältalighet’, hans ’entusiastiska nit*. Hans resa är ett ordentligt triumftåg. Hvarest han far fram ramla bränn vinsborden, och krögarne darra af förskräckelse. Här och där kan man väl få höraen och annan af de kalla och förnumstiga, som fäller ett ord om hans ’excentricitet’, en och annan, som tycker, att nykterhetens sak kunde med mera nykterhet bedrifvas, och som icke riktigt kan förstå, det någon kan vara så full af entusiasm för en god sak. Stundom finner man väl också, att han icke alldeles väl afpassat sitt tal efter sitt auditorium. Till och med ser det ut, som om det i de lärdes stad (Uppsala) gått honom ungefärligen så som det gick aposteln Paulus i Athen. Men, som sagdt är, dessa äro endast få undantag från den allmänna och rättvisa beundran, som hans vältalighet oah patriotiska nit i hela landet tillvunnit honom. Skall någon kunna hos oss utrota brännvinet eller förvisa det till apoteken, så är det efter all sannolikhet han; och kan han det, så förtjänar han med rätta samtidens hedersbetygelser och sena efterkommandes tacksamhet. För vår del kunna vi icke annat än att af allt hjärta önska honom lycka till ett sådant storverk.»

Den sammanfattning, det lilla landsortsbladet sålunda ger af de omdömen, det i sina kollegers blad fått läsa, är fullkomligt riktig. Det synes tydligen, att talarens personliga gåfvor, hans lärdom, hans vältalighet, hans snille öfver-väldigat åhörarskarorna, äfven där de icke ditförts af den allra minsta sympati för själfva saken. »Vi äro öfverty-gade», yttrar Aftonbladet vid redogörelsen för sammanträdet den 4 September 1840 å Stora Börssalen i Stockholm, »att ingen, han må öfver det ifrågavarande ämnet för öfrigt tänka hur som hälst, afhörde hr Wieselgren utan att hänföras af detta snillrika och varma föredrag, som ger honom en plats bland vårt lands yppersta talare.» Och än tydligare vitsordas förhållandet af Jönköpings Tidning för den 4 Juli samma år. »Vi veta icke», läser man där i redogörelsen för då i samma stad hållna årsmötet, »hvilket vi böra mest beundra hos denne man, hans snillrika föredrag eller hans glödande nit för nykterhetens sak; men visst är det, att det behöfves en nykterhetspredikare sådan som denne, till hvilken fosterlandsvännen, med leda bortvän-dande sig från så många andra så kallade nykterhets vänners fanatism och oskickliga beteende i allmänhet, kan uppblicka med tillfredsställelse och förhoppning». Det var med djup ledsnad, W. erfor dylika omdömen, och anonymt skref han i Skånska Correspondent en den 3 aug. s. å. en uppsats, däri han förklarade dem, som så klandrades, i mer än ett hänseende såsom talare öfvergå »prosten W.»; »må ingen», yttrar han vidare, »fråga efter om han har stor eller liten talang, och än mindre om den är större eller ringare än andras, utan blott om det finnes människor, som behöfva få del af vissa sanningar, som mindre klart varit utredda förut; om här äro skaror, som hellre genom öronen än medelst ögonen sätta sig i beröring med tidens upptäckter och öfvertygelser; och må han sedan verka under allt hån och misskännande», beredd att offra äfven anseendets ära i fyllandet af samvetets kraf. Efter någon tid måste de dock, därom är insändaren viss, vinna ett rättvist erkännande.

Såsom Boråstidningen antyder, bedömdes W. dock icke öfverallt på samma sätt. Correspondenten i Uppsala fann hans föredrag d. 18 aug. å Gustavianum oskickligt, matt och besynnerligt, ehuru slutet blef »härligt och skönt»; och Uppsala Tidningar fann början »mäkta kuriös och nära nog löjlig», men, heter det vidare, »i senare afdelningen förvandlades talaren; med lågande snille och hjärta uppmanade han i ett inspireradt och härligt språk sina unge åhörare att omfatta nykterhetens sak». Af det senare föredraget i samma stad den 8 sept. gaf en insändare i sistnämda blad ett elakt referat, däri talaren påstods hafva förklarat att om hans åhörare blott afskaffade brännvins-bordet, skulle de få supa sig fulla af något annat, om de så ville o. s. v., en mängd orimligheter, hvilka vederlädes af en annan insändare och föranledde W. att i Lunds Veckoblad den 30 sept. erinra om omöjligheten för honom att vare sig taga kännedom om eller, där så skulle behöf-vas, vederlägga hvad som i landets tidningar uppgifvits afhonom vara sagdt i 70 särskilda tal. under en 300 mils resa. Beträffande talen i Hudiksvall förmälde Norrlands-posten för den 29 aug. att W:s tal väckte allmän förargelse och åtlöje, »det störde den lugna reflexionen utan att det ringaste taga känslan i anspråk», det utmärktes af »teatraliska manérer och ridikyler och högst olämpliga och ofattliga ironier», hvadan talaren tydligen på denna väg skulle »göra nykterhetssaken mera ondt än godt». Om samma tal yttrades däremot i Norrlandstidningar för den 12 sept. af en insändare, att pennan ej försloge att teckna »dess utmärkta förträfflighet»; ty ännu hade han icke hört någon framställning, »i hvilken hjärtats värma, snillets eld, fantasiens rikedom och vetenskaplighetens grundlighet så trofast räckt hvarandra handen för att frambringa den mest öfvertygande, bevekande och rörande verkan på åhörarnes både förstånd och hjärta, — Norrlandspostreferentens undantaget. — Att detta omdöme», heter det vidare, »delades af W:s närvarande för saken nitälskande ståndsbröder, äfven-som af alla dem bland allmogen, med hvilka ins. hade rådrum att samtala, kan han på samvete försäkra. Och ett ytterligare bevis härpå stod skrifvet i deras uppmärksamma ansikten och med tårar ofta öfversköljda ögon, som trängdes omkring hans talarestol.»

I Kristianstads Veckoblad den 21 nov. läser man huru-ledes, enligt ryktet, egentliga syftet för W. under årets färd varit att tillvinna sig Fellingsbro pastorat; därtill W. svarar, att han hvarken vore, varit eller kunde blifva sökande till det pastoratet, enär han blott inom Växiö stift ägde ansökningsrätt. Andra rykten stämpla honom såsom vild fanatiker. Han skulle, påstås det, hafva å någon landsväg mött en brännvinsfora och, utan hejd för ordning och äganderätt, med våld utdragit tapparne ur bränvinstunnorna och låtit innehållet rinna bort. Vänner ifrågasätta genast att öppna insamling för att förekomma den ruin, man vet att i följd af denna gärning förespå honom; W. måste upplysa dem, att ryktet vore grundlöst.Atterbom skrifver vid samma tid till Carl Ekenstam och berättar, att källarmästarne i Uppsala kalla suparne af största mått en »Wieselgrenare», och Wallmark förtäljer om samma försök att »genom ridiculer motarbeta den goda saken» i hufvudstaden,» där ett slags stora supar på källrarne kommit i svang, som kallas Wieselgrenare». I sällskapet S. H. T. antager en högvälboren ledamot namnet »Silenus Wieselgren», och i en 1844 i Uppsala utgif-ven »poetisk miniatyrkalender» Viola, till hvilken den tidens »finaste» studentpoeter lämnat bidrag, sjunger en al dem:

»Broder Blomberg, illa Lät du dig förvilla

Af den dåren — pling, plang, plång! —

Utaf Wieselgren.

Förr du Bacchi safter Njöt af alla krafter

Och med åren — pling, plang, plång! —

Gör ditt band dig men.

Nykterhet förvises ur vår krets,

Större narr än Wieselgren ej getts, pling, plang, plång!:,: Skål I bröder! än en spets!»

Kvädet, som bär till öfverskrift »Carmen Bacchanale», slutar så:

»Ack, god’ vänner, låt oss dricka mer,

Låt oss dricka till dess ingen ser, pl. pl. pl.,

Att gå hem till sitt kvarter!»

När sådant kunde anses passa »för divanbordet» och tillvinna författaren damernas pris, må ju icke förundra om motsvarande drag å andra håll yppa sig. Skånska Posten berättar i aug. 1839, att W. genom sitt nykterhetstal i Kristianstad nyss förut åstadkommit, att en nykter och ordentlig gammal man förklarat sig vilja till den vanliga frukost-och aftonsupen nu lägga en middagssup; men Helsingborgs-tidningen Telegrafen låter en insändare d. 21 i sammamånad tillrättavisa »den gamle mannen» och fråga, huru ett tal mot supare och deras leverantörer skall vara be-skaffadt, att det ej må väcka förargelse hos vissa och anmärkningar och klander hos andra? Och då efter ett W:s nykterhetstal i Göteborg sommaren 1841 en insändare i därvarande Handelstidningen stämplar honom såsom en »bamförledare, jesuit och pedant», tager en annan stadens tidning Phoenix till ordet i en uppsats: »prosten Wicsel-gren och hans hånare» och vederlägger den senare punkt för punkt, under betygande af den allmänna högaktning W. vunnit för sin ädla och fosterländska sträfvan; likasom ock den då nyutnämde ärkebiskopen C. F. af Wingård vid ett sammanträde den 26 juli s. å. för bildandet af en nykterhetsförening i Göteborg förklarar sig anse denne man, prosten W., af försynen vara särskildt kallad till det värf, »för hvilket han härligt arbetat», och säger nykterhetssakens framgång i södra, östra och norra delarna af Sverige samt inom Uppsala universitets studerande ungdom hufvudsak-ligen hafva berott på denne mans snille, på hans kraft och nära nog outtröttliga nit.

Så skifta hugg och mothugg. Allmänheten har vaknat. Den gamla sömn aktigheten har efterträdts af en mer eller mindre liflig fejd, som gör sig gällande ej blott på det offentliga lifvets valplatser utan af ven och icke minst inom det enskilda lif, där osedens rättande till god sed måste äga rum, innan hoppet om ny och förbättrad lagstiftning för sedens stödjande och vidare fortgång kan varda verklighet.

Några tilldragelser från dessa år teckna emellertid rätt tydligt den förtrytelse, med hvilken man å de angripnes håll mötte sin vederdeloman. En ägde rum vid årsmötet 1841 å gymnasiets solennitetssal i Skara, då den lilla stadens krögarvänner supit en gesäll full och därpå inskickat honom i mötessalen, under det W. talade; på ett rått språk och under svordomar, befallde gesällen »den förbannade prästasjälen» att tiga. »Se där vår opposition!» utlät sig

Peter Wicselgten. 14denne med vemodig ironi. »På huru vacklande fot står den icke!»1 Hans försök att i allt lugn med sin druckne opponent inleda någon utväxling af tankar, ville dock icke lyckas; man måste leda ut representanten för skarakrögar-nes argumentation. En annan försiggick å Stockholms slott, då en högvälboren godsägare från Skåne vid något tillfälle 1841 uppvaktade konungen. »Nå, min grefve», säger denne, »hurudan har ni funnit stämningen i landsorten.... hvad säger man?» — »Eders Majestät», svarar grefven, som i likhet med konungen själf var stor bränn-vinsbrännare, »det är vådliga tider, det sker oerhörda saker; om man icke med all lagens stränghet söker mota dem, skall snart allt vara ohjälpligt!» Den gamle konungen blir bestört. »Men hvad sker då», utbrister han, »tala, jag vet om ingenting!» — »Är det möjligt», säger grefven, »att Eders Maj:t icke fått kunskap härom? En präst, Wieselgren heter han, far omkring i hela landet, och fast lagen säger, att den, som lastar konungens gärningar skall mista lifvet, understår han sig att fara ut mot dem, som bränna brännvin, så att.... ja, Eders Maj:t, min mening är

att lagen bör få ha sin gång»----------------Längre hann han

icke, förr än kungen vredgad utropade: »Bränna brännvin

— är det min gärning? ... hvad säger ni?% och trädde honom i detsamma* så nära och så häftigt på lifvet, att grefven helt häpen ryggade baklänges, till dess han befann sig i nästa rum. Men till Skarhult sändes med nästa post sträng befallning att bränneriet därstädes ofördröjligen skulle nedläggas; och Svenska nykterhetssällskapet kunde i sin berättelse för året med tillfredsställelse nu omförmäla, det H. Maj:t konungen — likasom redan förut kronprinsen

— befallt brännvinsbränningens nedläggande å sina egendomar.

1 Denna replik omnämnes ej i mötesreferatet. Friherre Ludvig von Platen, då gymnasist, var dock tillstädes, hörde orden och fann dem så träffande, att han »aldrig kunnat glömma dem»; han har ock meddelat dem åt den, som här upptecknat dem.I samma årsberättelse berättar sällskapets styrelse, att genom de tal, prosten Wieselgren under sin vistelse i Stockholm 1840 vid flera olika sanlmanträden höll, nykterhetssaken därstädes tillvunnit sig en större uppmärksamhet än någonsin. Och ofta anmärktes af dem, som åhört det ena efter det andra af dessa tal, att W. aldrig upprepade sig själf; utgångspunkter, sammanställningar och belysningar förekommo i rikaste växling, ehuru målet alltid var ett. Knappt stigen ur vagnen, heter det i ett bref från Ramlösa i Helsingborgsposten den 25 juli 1840, blef herr Wieselgren af vår brunnsintendent, öfverfältläkaren dr Bågenholm anmodad att samma dag på e. m. hålla tal i brunnssalongen till nykterhetssakens befrämjande. Han var härtill genast villig. Talets innehåll omförmäles, och ingen fanns, förklaras det, som ej erkände sig vara »lika öfvertygad af talarens evidenta och bindande bevisning som intagen af beundran öfver den rikedom på idéer och djärfva men lyckliga kombinationer, hvaraf detta tal öfverflödade». Men man var icke nöjd; man begärde få höra honom ännu en gång tala i den viktiga nationalangelägenheten — och han villfor denna önskan, ehuru han redan lofvat följande dagen uppträda i samma fråga i Helsingborg.Troligen var det vid detta tillfälle, församlingens kyrkoherde, dr Hallbeck, vägrade att för honom upplåta kyrkan. Föredraget måste därför hållas i Helsans brunnssalong. »För tredje gången», heter det, »inom tre dagars förlopp talade han således öfver en och samma sak inför ungefär ett och samma auditorium; men som talaren hvarje gång visste att framställa saken från nya synpunkter, kunde ingen tröttna att höra honom»... »Det var med en omisskänlig entusiasm, som man tillerkände honom priset såsom den störste folktalare, man någonsin hört.»

På återvägen från årsmötet i Jönköping 1840 hade, såsom ofvan nämnts, W. den 12 juli hållit nykterhetstal i Virestad i Växiö stift, därvid äfven flere andra hemvändande präster från Lunds stift varit tillstädes. Ibland dessebefann sig jämväl komministern i Glimåkra, Casten Danielsson; och meddelade denne en mängd af sina där församlade sockenbor, att W. och kyrkoherden Pehr Nyman dagen därpå den 14 juli skulle hålla nykterhetstal i Glimåkra. På fråga af folket, om han trodde, att prosten Collin skulle för dem öppna kyrkan, svarade komministern, att i, motsatt fall sammanträdet skulle hållas på något annat ställe i byn; men för W. yttrade han sin öfvertygelse vara, att prosten C. med den största glädje och tacksamhet skulle emottaga dem.

Då W. jämte kontraktsprosten Eurenius, kyrkoherden Nyman, pastorsadjunkten Gustafsson och komministern Danielsson följande dagen vid pass kl. 3 e. m. ankom till Glimåkra, funno de där före sig en stor mängd folk från skilda håll, som samlat sig att höra de förebådade talen. Men inne i sin prästgård satt prosten Collin, upprörd öfver att icke på förhand hafva blifvit underrättad af hvad anledning folket ditströmmade; och då hans komminister samt W. hos honom infunnit sig för att bedja om hans tillstånd att öppna kyrkan, biföll han detta endast därför, att det syntes vara ^enda medlet till befrielse från folkmängden».1 Denna fyllde hastigt kyrkan. Prosten Eurenii klockare var tillstädes; han upptog 10 och n:te verserna af psalmen 430, därpå uppläste Eurenius Lucas ev. 7 kap. och höll bön, hvarefter W. omkring en timme talade i nykterhets-frågan. Sist uppträdde kyrkoherden Nyman. Efter sin vana höll han på så länge, att någon af de andra prästerna tvänne gånger måste erinra honom om att sluta, hvilket han ock, ehuru med uttryck af missnöje, ändtligen gjorde.

1 Enligt en annan berättelse skulle prosten C. ha gifvit sitt tillstånd med villkor, att väl W. men icke kyrkoherden Nyman finge uppträda med nykterhetstal. Då likväl folket väntade och ville få höra just Nyman, trodde sig W. kunna tillmötesgå båda parterna genom att bedja Nyman ^hålla aftonbön*. Dennes sätt att utföra »aftonbönen» skulle då hafva orsakat prosten C:s förtrytelse.Så lästes välsignelsen och sjöngs en psalm, hvarefter folket kl. 1/% 7 e. m. i all stillhet åtskildes.

Men prosten Collin ingick till domkapitlet i Lund med en anmälan om den sålunda timade »oordningen» därvid han ock anmälde att han »förnummit obehagligheten däraf, att människor uppbådas från flera orter och att man efteråt blir öfversvämmad af mycket hungrigt folk, som gått hemifrån utan matsäck». Och sedan samtliga de närvarande prästerna affordrats förklaring, meddelar den 4 nov. 1840 domkapitlet utslag tror ande en i Glimåkra kyrka tisdagen den 14. juli innevarande år timad folksamling till nykterhetens befrämjande», däruti komministern Danielsson förständigas att icke hafva sig rätteligen förhållit, enär han tillsagt menigheten att sammanträda i Glimåkra, utau att hans kyrkoherde därom ägt någon kunskap, och denne däraf föranledts hysa »grundade farhågor för folksamlingens ordentliga åtskiljande». Kyrkoherden Nyman förehålles att hafva förgätit helgden af det rum, från hvilket han talade; hvarjämte prostarne E. och W., utan att nämnas vid namn, dock fingo sin del af domkapitlets ogillande, genom förklarandet, »att då någon gudstjänst för den församling, hvilken kyrkan tillhörde, icke i vederbörlig ordning varit pålyst, tillräcklig anledning saknats att gifva sammanträdet utseende af gudstjänst eller att hålla föredragen från pre-dikostolen.»

Detta utslag blef emellertid icke enda följden af nykterhetsmötet i Glimåkra. Redan innan det fälldes hade domkapitlet funnit sig böra vidtaga en mera allmän åtgärd för att förekomma de »oordningar», om hvilka det antagligen funnit icke blott det ifrågavarande mötet bära vittne. I den redan nämda Helsingborgstidningen Telegrafen läses för den 13 oktober 1840 följande:

»I Malmö tidning berättas, det hr prosten Wieselgren, som väntades till staden nästa söndag för att predika i S:t Petri kyrka och därefter hålla tal, oförmodadt tillkänna-gifvit. att hanr till följe af ett cirkulär från domkapitletsom han, om han än icke kan gilla det, dock bör underkasta sig, ser sig nödsakad uppgifva sin berörda föresats, hvilket här har väckt stort uppseende, till och med kanske mindre vänlig stämning mot domkapitlet. Nämnda cirkulär innehåller bland annat följande: 'Hvad som för det

första måste ogillas, är att präster inblanda sig i främmande församlingars angelägenheter. Ett sådant inblandande för-bjudes af kyrkolagen och är i uppenbar strid med borgerlig och kristlig ordning. En hvar präst har tillräckligt utrymme för sin verksamhet i den församling, som han är förordnad att betjäna. Den som finner denna krets för trång, förstår icke sin kallelse och gifver lätt anledning till den farhågan, att han orätt bedömer såväl sina krafter som sina åligganden. Konsistorium tror sig således allvarligen böra varna för opåkallade utflykter i främmande församlingar, i sammanhang hvarmed Konsistorium anmanar för-samlingarnes prästerskap att oförtrutet arbeta inom eget område och icke utan verkligt behof emottaga det biträde, som utifrån erbjudes, någongång till och med påtränges. För vördige prästerskapet kan det icke vara obekant, att hvarje församlings prästerskap har på en gång rättighet att pröfva de anbud af biträde, som göras, och ansvar för hvar och en till själavård och kyrklig undervisning hörande åtgärd, som efter församlings-prästerskapets med-gifvande af främmande präst inom en församling vidtages* För oordningar, som förekomma, måste Konsistorium hålla sig icke blott till deras egentliga upphofsmän, utan också till dem, som gifvit dessa tillfälle eller rättighet att i för-samlingarne uppträda. Därnäst bör Konsistorium erinra prästerskapet om olämpligheten af att i kyrkorna på hvil-ken tid som hälst hålla sammanträden, som icke hafva en i kyrkolag, handbok eller andra författningar föreskrifven gudstjänst till föremål’. — Ändtligen påminner Konsistorium om varsamhet i afseende på allmogens sammankallande, samt har till slut den medgörligheten förklara (hvil-ken förklaring i sanning torde anses såsom en af de mestnödvändiga i cirkuläret; att dess äfsigt icke är ’att klandra någon verksamhet för nykterheten’, samt att församlings-lärarne må antaga den absoluta nykterheten eller måttligheten, hvilkendera de finna mest ’eftersträfvansvärd’.

»Det är numera en ällmänt erkänd sanning», fortsätter Telegrafen, »icke blott att hr prosten Wieselgren genom sitt outtröttliga nit för nykterhetens befrämjande framkallat de mest glädjande resultater i detta hänseende, utån äfven att han, måhända företrädesvis bland sina landsmän, är kallad att göra denna reformfråga till en nationens sak. Det må således väcka förundran, att Konsistorium, som säkerligen inser allt detta likaså godt som någon annan, funnit sig befogadt stäcka en verksamhet af lika uppenbart både patriotisk ock filantropisk syftning, som välgörande till sina följder. Icke anser Kons. det vara för tidigt att sätta yxan till roten, för att om möjligt gifva dödshugget åt en last, som redan spridt så mycket fördärf bland folken, och icke anser Kons. det ligga utom gränserna för en presterlig verksamhet att kämpa mot en odygd, som visat och ännu visar sig vara en af hin ondes driftigaste verktyg på jorden. Nej visserligen, Konsistorium hyser ingalunda någon af dessa befängda meningar. Men Kons. finner det icke i sin ordning, att hr prosten Wieselgren uppträder i andra församlingar än sin egen, d. ä. med andra ord, att hr W. delar med sig åt andra af det andans ljus, som blifvit honom beskärdt, och hvaraf tyvärr hos mången inom det vördade lärarekallet en så svag låga flämtar, att det endast bidrager att göra det mörker ännu mörkare, i hvilket hjorden vandrar. Kons. finner vidare, om vi ej misstaga oss, ifrandet mot dryckenskapslasten icke vara förenligt med begreppet gudstjänst eller tillhörande de ämnen, som i Guds hus böra afhandlas, samt anser följaktligen templet icke böra för detta ändamål upplåtas, emedan kyrkolag och handbok icke tala om ett sådant upplåtande. Vi respektera andras meningar och äfven Konsistorii; men hafva icke dess mindre våra tankar för oss. — Om hvarjevanart, som står i strid med en högre läras fordringar, utgör föremål för prästerlig uppmärksamhet och beifrande, så måste brännvinsraseriet eller dryckenskap i allmänhet snart sagdt företrädesvis vara det, emedan denna last är, hvilket erfarenheten nogsamt visat, källan till de gröfsta, de mångfaldigaste brott. Kan och bör således ej bekämpandet af denna odygd med rätta anses för ett arbete i Guds vingård, och är icke ändamålet med denna kamp, människans moraliska, andliga förädling och dess emancipation ur ett syndens slafveri, just templets och lärarekallets ändamål? Månne det strider mot en kristlig sam-vetsgrannhet, att äfven en söckendag öppna Guds hus, eller mot ett Konsistoriums, att låta det ljus, som det har att förfoga öfver, lysa för människorna och ej blott under skäppan — om vi så diminutivt få beteckna, hvad Kons. anser utgöra ett tillräckligt utrymme för hr W:s verksamhet? —

Hvad mången krögare och bränvinsbrännare, mången »broder lustig» i blus eller frack af allt sitt hjärta önskat, såg man emellertid här åstadkommet genom en kyrklig myndighets ingripande. Den verksamhet, hvilken fosterlandsvänner af alla stånd och villkor bedömt såsom för folkets räddning af allra högsta behof påkallad, stämplas af ett domkapitel såsom uppenbart stridande mot borgerlig och kristlig ordning, och den nitälskande reformatorn förklaras icke förstå sin kallelse, orätt bedöma såväl sina krafter som sina åligganden. Hans ämbetsbröder anmanas att icke emottaga hans hjälp. Syftet med cirkuläret var tydligt: »bråkmakaren» skulle näpsas, häjdas, fjättras. En prästerlig penna långt upp i Norrland, som visste att konstatera den »vämjelse», hvarje icke predisponerad åhörare erfarit vid »att iakttaga nykterhetens ensidiga behandling» äfven af »ipsissimus Wieselgren», erkände nu i Norrlands-posten den 16 nov. »ortens förbindelse till Lunds domkapitel» för det detsamma, »såsom Dagligt Allehanda yttrat: höfligt bedt den mannen vara hemma», och därigenom före-kommit, att man skulle få mera »af hans vågade talesätt och hopställningar, af hans fantastiskt ensidiga liknelser och smaklösa gestikulationer i det muntliga föredraget» — man hade däraf »redan fått öfvernog». Hvad reformens motståndare beträffar, kan ju detta icke betviflas. Bland dess vänner väckte cirkuläret däremot den största förtrytelse, och man delgaf W. från alla håll sina förväntningar att han icke skulle låta sig däraf afskräcka. Det dröjde icke länge innan han själf uttalade sig. I Statstidningen infördes näpiligen ett så beskaffadt utdrag ur Malmötidningen att det hos hvarje läsare måste väcka den föreställningen, »det jag», säger W. i en den 26 oktober dit insänd förkla-ring, »genom något uppträde i Glimåkra kyrka påkallat nykterhetsnitets inspärrande inom sockengränsen och öfver-låtande såsom en rättighet åt sockenpastorn allena, likväl utan motsvarande skyldighet, i fall man finner måttligheten, hvilken, som man vet, oscillerar mellan* 3 och 12 supar om dagen, eftersträfvansvärdare». Han finner ingen oordning i den anordningen, att låta en berättelse i nykterhets-saken föregås af en bibelförklaring och af slutas med aftonbön. »Kan någon enda», yttrar han, »från domkapitlet i Lund och pastorsämbetet i Glimåkra till myndigheterna i Dalarne och Helsingland, anmärka den minsta oordning, det minsta som påkallat det nämda cirkuläret, så fordrar jag laga undersökning och bestraffning». Han vågade hoppas, att en svensk regering aldrig blefve så omedveten af kraft, att den ej kunde drista tillåta ombud från bekanta nykterhetsföreningar att om förhandlingarna vid ett årsmöte och sedförändringens framsteg underrätta andra föreningar, hvilka de reste förbi. En sådan fanns jämväl i Glimåkra, hvarom äfven domkapitlet ägde kännedom. Att såsom detta domkapitel lägga beslag på nykterhets frågan, kunde ej gagna denna. Dryckenskapen voro presterna skyldiga att motarbeta, men den lagstiftning för seden, som söker förebygga själfva möjligheten af sagda last, torde icke kunna bedrifvas af myndigheter. »Få ej», slutar han, »fri-villiga associationer verka här som i andra civiliserade länder; få dessa associationer ej också äga ibland sig sådana, som i andra frågor lyda under vissa auktoriteter men i denna blott under allmänna lagen; få de på landet ej låna kyrkor likaså väl som dessa lånas af koncertgifvare, där vederbörande själfva lämna nycklarne, så är lätt att förutse, att af hela den svenska nykterhetsreformen skall varda ett intet. Åtminstone har jag i den händelsen alls ingen tid och ingen kraft öfrig för att servera — med skådebröd. »

Det visade sig snart, att meningarna om domkapitlets kraftåtgärd voro delade äfven på håll, där man icke sär-skildt hyllade nykterhetsarbetet. Såsom i detta afseende synnerligen betecknande må anföras, att Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, efter att hafva omförmält ett rykte, »det prosten Wieselgren på nästa Barbaradag skulle ingå som ledamot i* Par Bricoleorden för att fylla silfverbålen med ölost*, anser sig böra tillägga, att vederbörande Konsistorium förmodligen skulle lämna vederbörlig tillåtelse för honom att inom orden visa prof på sin vältalighet. Udden i reflexionen var skarp; den gjorde sig märkbar icke blott i den formen. »När ha», skrifver Assar Linde-blad till W., — »när ha egentligen biskopar och domkapitel varit för kristendom och därmed sammanhängande saker? Väl, att du lärt känna Faxe och andra. Reuterdahl har skrifvit cirkuläret. Att Bergqvist undertecknat det, skulle förundra mig, om jag ej kände hans slapphet. Först när du får fiender på allvar, får du också vänner på allvar»,— »Cirkuläret», skrifver ärkebiskopen af Wingård den 27 oktober 1840, »väckte min undran och ledsnad». — »Jag hade hoppats», yttrar kanslirådet Wallmark i sitt svar den 3 nov. 1840 å det bref, med hvilket W. beledsagat sin ofvan berörde uppsats till statstidningen, »att tidningens redaktion lämnat så tillräcklig borgen för sina tänkesätt i afseende på nykterhetssaken och dess be-främjare, att ett aftryck af en offentlig auktoritets, ett Kon-sistorii, handling nr ett provinsblad icke skulle kunna tydas som ett drag af henne påkommen obenägenhet för samma sak, ännu mindre som något drag af regeringens. Beklagligen finner jag dock af herr prostens bref motsatsen. — — — Hvad statstidningen i sin icke officiella af-delning inför, och inför ur en provinstidning, måtte väl ej kunna af någon sansad man anses såsom regeringens åtgärd. Skulle, som jag är långt ifrån att förmoda, nykter-hetsbarnet hafva blifvit kväfdt i födelsen härigenom, så är det Lunds Konsistorium, som bör straffas som barnamör-derska och icke statstidningen. Kan Konsistorium ej lagligen försvara sin åtgärd, bör regeringen blanda sig i saken och genom en befallning till de öfriga Konsistorierna förbjuda dem att följa dess exempel, ifall det skulle befinnas skada hennes yttrade välgörande benägenhet att understödja nykterhetssaken. Herr prosten är nykterhetssakens Petrus Eremita; men icke skulle den befrämjas, om i hvarje stift det fölle en prest in att, lockad af det bifall hr prosten så rättvist skördar, resa landet omkring och hålla tal. Det är troligen något sådant som Konsistorium i Lund befarat; och jag nekar icke, att anledningar därtill finnas. Själf tycker jag icke om att Scott, att en utländing, befattar sig med detta omvändelseverk — utom sin bostad, Stockholm.» — —

Allra egendomligast är dock att iakttaga den redan 73-årige biskop Faxes egen uppfattning af sitt cirkulär. »Det var högst oväntadt», skrifver han till W. den 12 okt. 1840, »att hr prosten förklarat det omnämda cirkuläret vara ställdt emot hr prosten och dess verksamma åtgärder för nykterhetssaken. Herr prosten har visserligen icke öfver-vägt detsammas innehåll. Först går det ut på att erinra prästerskapet att icke anställa gudstjänster, som icke i kyrkolagen äro autoriserade. Detta har icke herr prosten gjort. Den berömliga förtjänsten har herr prosten att mig veterligen aldrig hafva hållit några tal utan rörande nykterheten och icke ansett dessa vara i egenskap att tillhöra gudstjänst,därföre äro de flesta hållna å andra offentliga ställen — och hvem skulle därifrån vilja hindra, då de begäras af förtroendet? Efter hållen söndags gudstjänst äro de väl icke häller olämpliga, men därtill fordras i min tanke yttersta noggrannhet, att där icke förekommer något, som vore mindre passande för ställets värdighet. Vidare har konsistorium påmint, att icke låta hvilken präst som helst predika för egne åhörare. (Sic!) Å hvem det syftar, känner herr prosten

— och var af största nödvändighet. — Allt det öfriga är ju direkte för nykterhetssaken med tillstyrkande af varsamhet. Därom är förr påmint — och i sanning af mycken vikt. Vid sådant förhållande förstår jag icke, hvarför herr prosten tagit så illa vid sig i anledning af cirkuläret. Var god att läsa det med uppmärksamhet. — Det bör jag ock säga herr prosten, att omständigheterna i Glimåkra väckte mer ofördelaktigt uppseende än hr prosten kan föreställa sig. Hade allt stannat vid hr prostens löfte till prosten Collin att endast hålla ett nykterhetstal, hade, det jag tror, ingen därom grälat»

Ur ett vid nyåret 1841 af W. till hans biskop skrif-vet bref må följande anföras. »Att jag ej muntligen», skrifver han, »fick utgjuta hvad som låg på mitt hjärta, var väl försynens skickelse. Jag fick se hufvuddokumentet ögonblicket förr än jag borde fara till Sönnerbergs och måste följa H. E. i vagnen. Mitt lidande var dock ingen doldt. H. E. D. själf led däraf till den grad, att han erbjöd sig bedja herr biskopen ej utsända cirkuläret. Eftervärlden, som skall bedöma allt dryckenskaps-kamelsväl-jande och allt nykterhets-myggsilande af nu lefvande myndigheter, får här döma, då vi gått till det tysta. Utslaget i Glimåkrasaken visar bäst, om ej allt kunnat bedrifvas enligt förut varande lagar och ordningar. Under opinions-hvälfningar i en nation, genom hvilken Tegnér påstått att en last raglar, behöfs yttersta försiktighet i själfva bestraff-ningssättet, om de raglande ej skola däri finna en hyllning. Att jag ej ensamt bedömt cirkuläret såsom ett anfall mot själfvareformen i min ringa person, ha hundradetals bref från höga och låga, från Sverige och andra länder visat mig. Jag dristar göra ett utdrag af ett dylikt. ’London d. 17 nov.

1840 ... General Björnstjerna berättade mig, att han i söndags var till middag hos Duke of Sussex, där han bland andra träffade lord Duncan och den kvicke lord bishop of Norwich, hvilken senare i våras på en sammankomst höll ett tal i fulla två timmar, där han bland annat yttrade om fader Mathew: ’this man has done more for the good of Ireland than any person for hundred years!’ Detta är annat språk af en biskop och High Churchman än det hedervärda Lundkonsistoriums, som kan vara gudlöst nog att vilja hindra nykterhetens framgång. De hafva satt en fläck på sig, som de svårligen mäkta utplåna.’ — Hade anfallet skett mot mig, där ej ’Josefs skada’ kunnat följa, skulle jag varit både tålmodig och tyst. Huru förföljde man mig ej, då det gällde v. bibliotekariatet och ästetiska föreläsningarna? Man gick i processioner till kanslern och hopljög utan reson. Men jag teg. Nu gäller högre än min person. Troligen» fortsätter han, »kommer Reuterdahl till slut att få det nöjet att sätta oss fomlutheraner i fängelser, såsom rationalisterna fått göra med våra bröder i Preussen. Ännu är här ej en Agenda att använda som medel. Men nykterhetsreformen, som måste bedrifvas utan organisation af myndigheter, som planlöst därtill uppmana, kan här bli medlet för ändamålet — Emellertid vill jag se om Gud öppnar mig en hamn, där han (Reuterdahl) ej härskar. Till Lund dristar jag ej personligen komma. Huru lätt kunde ej en chikan där bedrifvas, om jag kom att tala ett ord, där jag ej hade patent af vederbörande. Emellertid har jag ej sökt den plats i striden, man drifvit mig ut på. Det vet min biskop bäst. Men jag bäfvar ej tillbaka för striden, då den blir tvång. Bättre med ärliga krig än falsk frid. Gärna offras jag.» Han hemställer dock, huruvida biskopen kunde anse klokt af honom, om han på ett enskildt bref af biskopen verkade inom Lunds stift för nykterhetsreformen, då hvilken krögareeller drinkare som hals t, underrättad om hans »fögelfrihet», kunde anmäla honom för något mindre behagande uttryck i konsistorium.

I sitt svar å denna skrifvelse försäkrar biskopen, att cirkuläret icke förmenar någon kyrkoherde att anmoda W. om biträde för nykterhetens befrämjande och ber honom icke tro, att däri låge något försåt för honom eller att han ville för honom »nedlägga några giller*. Men det ville han kalla gudlöst att anse cirkuläret »gudlöst nog» att vilja hindra nykterhetens framgång. En sådan uppfattning kunde blott förklaras af utländske mäns obekantskap med våra förhållanden. 1

Emellertid var man långt ifrån viss att icke, i trots af de biskopliga försäkringarna, något »försåt» åsyftades, därest man läte nykterhetsverksamheten gå sin förra gång. »Hvad blir följden», skrifver den nitiske pastor Stéenhoff d. 9 nov. 1840, »om jag vågade tala i min nykterhetsförening?» Han berättar, att man velat tvinga honom att uppläsa cirkuläret från predikstolen, men att han afvaktade konsistorii befallning därtill. En hans vän i Kalmar stift, Runbeck, hade berättat honom, att Kalmarkonsistoriet hade i ett cirkulär förbjudit allt utstiftes biträde, likasom det några år förut i ett annat sådant befallt komministrame att uppvisa sina predikokoncept för kyrkoherdarne, om dessa åstundade det. Det cirkuläret »upphäfdes af justitiekanslern.»

— »Äro andra cirkulärer, frågar han, »mera fredade för högre auktoriteter?» Att W. djärfdes i Vesterstad i böljan af 1841 hålla ett nykterhetsmöte, därvid, »utsocknes präst» talade, väckte förvåning ända upp i Norrland, därifrån en kyrkoherde i Maråker J. M. Lundqvist d. 22 mars s. å. uttryckte sin undran huru detta kunde stå tillsammans med »kapitlets spärrningsorder».

1 Brefvet från London var icke skrifvet af någon utländing utan af den för W. då personligen obekante legationspredikanten G. W. Carlson.»Jag har många gånger», skrifver prosten A. Sandberg från Stockholm, där han vistades som riksdagsman, »talat med Thomander, att han skulle uppträda mot Lundensiska cirkuläret Han vill väl, men vet icke på hvad sätt det skulle låta sig göra. Han har emellertid afbrutit all korrespondens med biskop Faxe för den orsakens skull, och därom underrättade han härom dagen helt oförtäckt Heurlin, på det denne vid lägligt tillfälle skulle frambära orsaken till Faxe.» Inom kort visste dock Thomander hvad han ville. »Sedan jag i dag», skrifver assessoren P. Lagerhjelm till W., »träffat professor Thomander, kan jag tranquilisera med den underrättelsen, att han, Berzelius m. fl. äro betänkta på en und. anmälan hos konungen, rörande ett stadgande, hvarigenom sammankomster i nykterhetsväg blifva expresse laggilda. Däröfver ämnar man höra prästeståndet, som remitterar frågan till sitt ecklesiastik-utskott, hvarefter ståndet efter all sannolikhet kommer att tillstyrka utfärdandet af ett cirkulär till konsistorierna. Då måtte väl Lunden-sarne blifva spaka.» I Svenska Nykterhetssällskapets direktion väckte ock Sandberg, enligt ett bref från pr Scott, vid denna tid ett förslag, att direktionen ville hos k. maj:t utverka ett förtydligande af sina stadgar, som skulle bestämma huru med Nykterhetsmöten på landsbygden borde förhållas; och att döma åf ett bref från Scott den 15 jan. 1841 torde detta hafva varit det af Lagerhjelm åsyftade. »Nu till direktionen,» heter det i Scotts bref, »att besluta om inlaga till k. maj:t att omintetgöra Lunds cirkulär. Thomanders förslaig gillas af ärkebiskopen, Hartmansdorff och. Berzelius och kommer troligen att antagas i kväll. Det är Thomanderskt; nog sagdt.»

Under anförande, att nykterhetssaken bäst befrämjades genom att införa den i personlig beröring med folket vid muntliga föredrag, finner direktionen i sagda inlaga till k. maj:t, angeläget att bestämda stadganden tillkomme, hvarigenom det blefve afgjordt, under hvilka kontroller och öf-riga vilkor sammanträden för öfverläggningar och medde-landen i detta för hela nationen viktiga ärende såväl i kyrkorna, där behofvet påkallade deras begagnande, som ock i sockenstugor, skolsalar och andra offentliga samlingsställen måtte kunna äga rum, utan att å ena sidan nödig ordning och uppsikt därvid saknades, eller å den andra saken genom vederbörandes tvekan och villrådighet oskäligen förhindrades. Direktionen föreslår därför följande bestämmelser: 1:0 Att kyrka eller skolhus eller annan offentlig lägenhet icke må för bemälda sammanträden begagnas utan skedd anmälan hos kyrkoherde eller den om byggnaden har vård eller utan hans tillkännagifvande, att hinder för rummets upplåtande icke möter; 2:0 att underrättelse om sammanträdet äfvenledes bör vederbörande polismyndighet meddelas; och 3:0 att vederbörande kyrkoherde må äga rätt att sammankomsten upplösa, i händelse någon oordning befinnes därvid förelöpa. Och hemställer direktionen slutligen ock, huruvida icke den samlade riksdagens prästestånd måtte få höras öfver förslaget, hvarvid, yttrar direktionen, »af detta upplysta stånds erfarenhet och kända nitälskan för saken de gladaste förhoppningar äro att hem ta för det understöd, ärendet så väl synes förtjäna.»

Efter erhållen remiss afgaf prästeståndet sitt utlåtande öfver förslaget den 1 april s. å. och förklarade sig däri finna, »till förekommande af oordentliga* folksamlingar, tjänligt, att hos vederbörande kyrkoherde icke blott anmälan gjordes om s. k. nykterhetssaminankomster, utan ock hans tillstånd därtill inhemtades, »på det obefogade och oskickliga personer icke måtte tillåtas att sig med slike sammanträdens föranstaltande befatta»; och »enär tjänliga åtgärder i öfrigt till ordnings bibehållande egentligen tillhörde civila ämbets-myndigheters förfoganden», ansåg sig ståndet böra hemställa om denna redaktion af bestämmelserna:

1:0 Ingen offentlig sammankomst för hållandet af nykterhetstal eller meddelanden i samma ändamål må kungöras eller äga rum utan erhållet tillstånd af vederbörande prästerskap, som äger att därtill anvisa tjänligt samlingsrumi kyrka, sockenstuga, skolhus eller annan under dess äm-betsvård stående lokal. Finnes annan lägenhet inom socknen för sammankomster tjänligare, inhemtas därjämte till densammas begagnande vederbörandes bifall.

2:0 Underrättelse om sammankomsten skall tidigt förut meddelas vederbörande polismyndighet, hvilken det åligger att därvid vära tillstädes.

3:0 Yppas oordning vid slik sammankomst, äger kyrkoherde eller den å hans vägnar närvarande är, anbefalla den tillstädesvarande polistjänstemannen att folksamlingen upplösa.

Det är väl icke utan, att man ännu studsar vid' in-hemtandet af denna »redaktion» af det ifrågavarande förslaget. Skulle den hafva godkänts, hade därmed svenska nykterhetsrörelsens vara eller icke vara berott af n kyrko-herdarne i landet; och då flertalet af desse ställt sig ganska afvogt emot eller främmande för rörelsen, var det lätt att beräkna hurudan utgången skulle blifvit. Såsom »obefogade eller oskicklige personer» borde väl knappast de prästerliga nitälskarne kunnat anses; men hur skulle det gått med de öfrige? Händelsen i Glimåkra visade ju, att en kyrkoherde kunde anse en annan sådan både obefogad • och oskicklig; och då W:s sträfvan gick ut på att få själfva folket aktivt med i rörelsen, hvadan han på sina möten lät bönder, handtverkare, skolmästare uppträda och tala, ehuru det skedde, såsom han själf medgifver, »emot allas råd», förstår man ju utan svårighet, att denna icke blott för nykterhetsrörelsens framgång utan för folkets hela utveckling så viktiga arbetsmetod skulle genom en författning af sagda lydelse blifvit fullständigt tillintetgjord. I grunden var ju här fråga om svenska folkets samlings-frihet; att göra den i förevarande fall beroende af prästerskapets tillstånd, äfven där sammankomsten icke hölles i någon »under dess ämbetsvård stående lokal», var väl knappast hvad Svenska Nykterhetssällskapets »gladaste förhoppningar» kunnat föreställa sig.

Pettr Wieselgren. 15Ståndets förslag vann heller icke afseende. Hvad konungen den 12 maj 1841 förordnade, lydde så: 1:0 »Ej må någon kyrka eller annan offentlig lägenhet begagnas för hållande af nykterhetstal eller meddelanden i samma ändamål utan att den, som om byggnaden har vård eller disposition, därom blifvit underrättad och tillkännagifvit, att något hinder för byggnadens upplåtande icke möter; 2:0 Bör underrättelse om sammankomsten förut meddelas vederbörande polismyndighet, som äger tillse, att oordning därvid icke förekommer.»

Svenska Nykterhetssällskapet hade således vunnit sitt syfte; med uteslutande af 3:dje punkten i dess förslag, hade ju detta i öfrigt godkänts. Men ännu en åtgärd föranleddes af det märkliga I,undacirkuläret. En särskild §, den 5:te, i cleri comitialis cirkulär af den 1 juni 1841 till samtlige herrar biskopar och konsistorierna i riket ägnades nykterhets-sällskaperna. »Utur hvilken bland möjliga synpunkter», så lyder denna §, »man än må betrakta nykterhetssällska-perna, och huru man än må döma om arten och värdet af deras verksamhet, måste man dock alltid medgifva, att dessa föreningar kraftigt uppträdt mot en last, som är vårt folks skötesynd och i sig innebär frön till mångfaldigt ve och hopade förbannelser. Hvaije uppriktig vän af mänskligheten och fäderneslandet måste därför känna sig uppfordrad att understödja föreningarnas ädla bemödande. Prästeståndet, som inom sig räknar många medlemmar af nykterhetssäll-skaperna och för öfrigt har sig bekant, att nykterhetssaken ibland prästerskapet mångenstädes redan funnit sina mest nitiska befordrare, vill, med uttryck af sitt deltagande och under välönskningar för det goda ändamålets ernående, uppmana hemmavarande bröder att ytterligare därtill medverka på det sätt förhandenvarande omständigheter kunna föranleda och hvars och ens öfvertygelse närmare föreskrifver. Och gör sig ståndet förvissadt, att prästerskapets medlemmar äfven i detta hänseende lika beredvilligt skola underkasta sig en försakelse eller en möda, då något godt därmed kanuträttas, som de af kristlig vishet skola låta sig ledas i sitt nit för sakens framgång och befrämjande.»

Mot denna opinionsyttring kunde ej Lundacirkuläret stå sig. Det åberopades inom kort icke ens af sina vänner; det sjönk i en så djup glömska, att blott högst få numera torde vetat något därom.

Men att det till en tid utöfvade en dämpande inverkan på nykterhetsrörelsen inom Lunds stift, kunde ej förnekas. Det stärkte de afvoges motvilja och de ljummes tvekan; det påverkade äfven de nitfulle, då det ju dock var af dessas öfverordnade myndighet utfärdadt. Försöket att mot rörelsen uppkalla den skuggrädsla, som ännu då i »folksamlingar» för äfven det ädlaste syfte såg en fara för ordning och säkerhet, afsåg tydligen att lägga öfver rörelsens ledare en färg af bristande lojalitet, som borde verka af skräckande. Mot denna taktik riktade sig Svenska Nykterhetssällskapets förberörda åtgärd, som åvägabragte laga berättigande för rörelsens lifsvilkor. Och prästeståndets cirkulär kunde ej tydas såsom annat än ett instämmande i W:s förklaring, att striden mot den folksed, ur hvilken dryckenskapen hemtade sin näring, vore en hela folkets sak, däri hvarje god medborgare borde taga del.

Väl kunde Lunds domkapitel med tillfredsställelse anmärka, att det vid årsmötet i Skara den 7 och 8 Juli 1841 icke saknade en bemärkt taleman för sin önskan och mening. Den därvid uppträdande sluddrande gesällen åsyftade ju tydligen alldeles detsamma som domkapitlet med sitt cirkulär. Men sagde taleman vann dock icke bättre gehör för sin uppfattning än att vid mötets slut en af de närvarande, presidenten, kort efteråt justitiestatsministern och friherren Lars Herman Gyllenhaal\ såsom det heter i protokollet, fann sig uppmanad »att å samtliga nykterhetsväii-nernas vägnar frambära till herr prosten Wieselgren uttryck af den allmänna tacksamheten, jämte det herr presidenten förklarade sin enskilda högaktning för herr prostens outtröttliga nit och ädla bemödanden till mänsklighetens för-ädling.» Man har svårt att icke häri höra en rätt eftertrycklig protest emot cirkuläret. Vi hafva redan anfört hvad svenska kyrkans främste man, erkebiskopen af Win-gård vid ett möte i Göteborg något senare i samma månad yttrade om W. Assar Lindeblads förutsägelse om de verkliga fiendernas förmåga att ock skapa verkliga vänner, tycktes i sanning vinna bekräftelse.

Vid årsmötet i Växiö den 6—7 Juli 1842 var äfven W. tillstädes. »De tal», heter det i »Fosterlandsvännen», »som höllos ömsom från katedern och ömsom från kyrkans predikstol voro utmärkta för det ädla, upplysta och varma nit, hvaraf talarne voro lifvade för ernåendet af det sköna mål, de sig föresatt; men den snillrike prosten Wiesel-gren hänförde här som öfverallt, där han höjt sin stämma till fyllerilastens bekämpande, allas sinnen och stämde dem oemotståndligen till förmån för den goda saken.» Den 22 Oktober s. å. talar han med lika påföljd vid Lunds Nykterhetsförenings offentliga sammanträde; då eger denna förening 264 medlemmar — också ett ett bevis på nykterhets-frågans olika läge emot år 1831! W. anslår till föreningens kassa behållna inkomsten af Nykterhets vännernas tidning, »för redaktionen hvaraf han icke beräknar något arfvode».

Den 5 Juli 1843 äger Södra Sveriges Nykterhetsföreningars allmänna årsmöte rum i Linköping. Kyrkoherden Emanuelsson predikade. »Efter predikans slut», berättar »Fosterlandsvännen», uppträdde på en upphöjning framför altaret prosten Wieselgren. Hans uppträdande föranledde en allmän rörelse i kyrkan. Alla trängde sig fram för att så nära som möjligt få se och höra denne store nykterhetens förespråkare», hvars tal äfven nu gjor(de på åhörarna ett kraftigt intryck. Dagen efter fortsattes förhandlingarna, då en handlande Nordwall uppträdde som opponent; W:s besvarande af dennes anmärkningar »lämnade ett nytt lysande bevis på hans ovanliga förmåga.» I synnerhet, heter det, hänförde en historisk framställning af det fria lefvandeordets makt »genom sin kraftiga vältalighet så, att flere kände sig frestade att genom bravorop gifva luft åt sia hänryckning». Den 7 Juli talade W. i Hedvigs kyrka i Norrköping; föredraget utmärktes af »rika bilder, sköna öfvergångar, styrka i språket, slående liknelser och kristendomens milda allvar.»

Vid årsmötet i Kalmar den 3 och 4 Juli 1844 var W. icke med, likasom heller icke vid 1845 års Jönköpingsmöte om något sådant det året ägde rum. Men vid de nordiska nykterhetsföreningarnas, af Svenska Nykterhetssällskapet den 15—17 Juni 1846 i Stockholm anordnade möte fick han icke saknas; på sällskapets särskilda begäran åtog han sig att komma dit samt att å olika platser under vägen hålla nykterhetstal såsom sällskapets ombud, hvars resekostnader sällskapet därför ock ville gälda. Redan dagen före mötets öppnande talade han vid aftonsången i Stockholms Storkyrka i nykterhetssaken; och om hans eldande och betydelsefulla roll vid själfva mötet bär än i dag dess protokoll vittne. Under första mötesdagens förhandlingar, hvilka

— likasom ock andra dagens — af konungen åhördes, uppstod en skarp tvist om brännvinet skulle kunna förklaras vara ett gift eller endast giftigt; och i denna fråga intogo bland andra de två tillstädesvarande norrmännen, kyrkoherden v. Sundt och kandidaten Andresen, motsatta ståndpunkter, därvid de med rätt mycken häftighet försvarade hvar sin. W. uppträdde i frågan två gånger under försök att medla dem emellan och han slöt sitt senare anförande med att tacka Gud att han hade två händer, så att han kunde räcka en till hvar af de båda ädla stridsmännen. »Må vi», utbrast han, »eniga i sak, fria i sätt, arbeta för samma stora mål!» Huru varmt han påverkade sinnena torde intygas däraf att, såsom Aftonbladet för den 15 Juni berättar, hans första anförande, »hvilket utmärktes af denne talares vanliga inspiration, framkallade bravorop af sällskapet»; men ordföranden fann sig häraf föranlåten »att begagna sin klubba och erinra ledamöterna, att det enligt stadgarna icke voretillåtet att sålunda förklara bifall eller ogillande». Kraftigare än af bravoropen intygades det vunna syftet af von Sundts efterföljande förklaring, det han instämde i W:s yttrande och önskade, att de olika åsikterna måtte gå vid hvarandras sida samt att deras representanter vänligt och trofast måtte räcka hvarandra handen.

I sista numret af Fosterlandsvännen, Dec. 1846, läser man under rubriken: »influtna bidrag till bestridande af kostnader för nykterhetsagenters utsändande i Sverige», främst konungens gåfva, 400 rdr b:co och en onämds 200 rdr; därefter bland en mängd smärre belopp följande: »prosten, dr P. Wieselgren, en resvagn, försåld för 120 rdr». Det gör nästan intryck af en symbolisk handling. Väl återbetalar han på detta sätt inemot halfva den resekostnadser-sättning, han för sin färd till mötet erhållit; men han har dock i sjelfva värket funnit sig stå vid den gräns, utöfver hvilken hvarken hans hälsokrafter eller ekonomiska tillgångar kunde tillåta honom att sträcka sig. Hans nit hade ju ganska länge både tvingat och burit honom; men hans kraftansträngningar kunde dock icke i det oändliga fortsättas.

Från det han bildade sin nykterhetsförening i Vester-stad hade nu i det närmaste tio år förflutit: sedan dess hade han gått främst i ledet af det nationalförsvar, han så ifrigt kallat under fanorna. Med makten af sitt talade ord hade lian landet rundt väckt samveten och bevekt hjärtan; hans skrifter hade, såsom Svenska Nykterhetssällskapet redan 1840 betygar, »sträckt sin verkan öfver hela riket.» »Hvad skall man säga om detta nykter hetsväsen, ifall man annars tror Guds ord?» hette den skrift, han först (1837) utsände; den följdes af andra, af hvilka åtskilliga utgjorde flygblad, »öppna bref» till alla, »som supa utan att bränna», eller till alla, »som bränna», andra åter voro af större omfång såsom hans Historik öfver Svenska brännvinslagstiftningen under 200 år (Lund, 1840), en, för att begagna biskopen, dr Landgrens ord, »verklig mitrailleuse, som slungar blixtar och dö-dar rundt omkring sig, hvar den framgår.» Jämte en mängd tal och satser i nykterhetsfrågan hade han ock under flere år utgifvit Ny k ter hetsvännernas tidning och alltjämt underhållit en vidlyftig brefväxling med meningsvänner i olika delar af landét. Hans verksamhet äfven på detta område hade varit rastlös och omfattande; den hade ock så småningom burit frukt.1

Utöfver frågan om husbehofsbränningens fördärflighet hade han föga befattat sig med att taga parti för eller emot särskilda yrkanden inom brännvinslagstiftningen;2 han hade angripit brännvinets hela »laga försvar» och hade just därför varit stånd att desto djupare träffa folkets sedliga

1 I ett af redaktören Oskar Eklund 1890 utgifvet arbete: Dryc-kenskapen, skärskådad från olika synpunkter», yttras om denna nykterhetsrörelse (pag. 426), att den »höll sig hufvudsakligen i de högre samhällslagren. Bonde- och arbetsklassen voro i ringa mån däraf berörda». — Påståendet är förvånande och vittnar om en fullständig obekantskap med denna nykterhetsrörelses historia. De tiotusental, som, påverkade af rörelsen, upphörde att begagna sin husbehofsbrännings-rätt, voro ju just bönder; och bland de mer än 100,000 medlemmarna af organiserade nykterhetsföreningar, voro de allra fleste »bönder och arbetare». Af de »högre samhällslagren» ingingo då som nu blott ett fåtal i sagda föreningar, ehuru äfven de lagren under inflytande af nykter-hetsagitationen till det bättre förändrade sina seder. Än kvarvarande föreningskataloger bevisa det bäst. I Karlshamns nykterhetsförening, enligt 1838 års till W. insända katalog, voro af 962 medlemmar, 507 män och 455 kvinnor; af dessa 962 tillhörde blott en adeln; tio voro ämbetsmän, tre voro präster, 123 borgare och 54 bönder; de öfriga 771 voro drängar, pigor, lärpojkar och arbetare af allehanda slag. Föreningens ordförande var färgare, dess sekreterare klockare, af styrelseledamöterna i öfrigt var en målare, tre garfvare, en hautboist, en bagare och en skomakare. Af en annan af W. förvarad föreningsför-teckning från 1838—39 i Bara härad ser man, att af nära 100 medlemmar ingen är »ståndsperson». Af de omkring 3 tusentalen i Ve-sterstads-föreningen voro de allra fleste »bönder och arbetare»; på samma sätt öfverallt.

* Hans »förslagsmeningar rörande en ny nationalbrännvinsför-ordning», Lund, 1839. (»Sjunde suppl. till nykterhetsskriften af Wieselgren») voro alltför paradoxala för att tagas på allvar — och det visste han själf.medvetande samt väcka det till själfverksamhet. Från en ringa början 1836 hade rörelsen med hvatje år vuxit ut och spridt sig; år 1846 funnos 332 särskilda föreningar i landet och i dem mer än 90,000 medlemmar. Brännvinsförbrukningen var ock i stadigt och starkt sjunkande; den nedgick under stridsåren från 46 liter till 22 liter pr hufvud. Alldeles tydligt var, att i samma stund ett positivt förslag till brännvinslagstiftningens ombildning kunde framläggas af den beskaffenhet, att det mötte de kraf, denna vår första stora sedliga folkrörelse framställde, borde de bästa utsikter för dess framgång förefinnas. Seden var ombildad. Man blygdes för sina gamla dryckesvanor; man erkände det elände, de öfverallt frambragt; man önskade en ny lag, som öfverensstämde med den nya seden. Och med det att folket själft manats upp ur sin försoffning och lärt sig att taga del i striden, vaknade det till insikt om sitt ansvar och sin kraft; arbetet för nykterhetsreformen utgör en historisk förutsättning för vår senare nationella pånyttfödelse.

Skriftställaren.

Om den hätskhet, som inom ett visst läger rådde emot W., blef allmänheten på nytt påmind, då man en dag i Maj 1841 i Aftonbladet fick läsa hurusom prosten dr Reuterdahl såsom bibliotekarie för universitetsbiblioteket i Lund nekat den forne vice bibliotekarien, prosten Wieselgren tillträde till detsamma, då denne, för att besöka det, inkommit från Vesterstad; med oförrättadt ärende hade han måst resa hem. Är det möjligt, frågar en insändare i Skånska Correspondenten d. 14 Juni, att dr Reuterdahl kunnat till den grad förgå sig? »Icke blott kända litteratörer utan åtskilliga vid universitetet vistande studenter hafva fått uppehålla sig där med herr Reuterdahls goda minne, hela och halfva dagar, utan att lämna annan säkerhet än deras goda namn och rykte. Är nu herr Wieselgren af en så misstänkt karaktär, att han ej utan våda kan lämnas på egen hand utan måste hafva vakt med sig för att insläppas på ett rum, där likväl äfven han ännu för ett år sedan fritt och obehindradt fick anställa sina forskningar?» Man måste gissa öfver anledningen till R:s »exempellösa» ogenhet. »Nu bekänna dessa båda herrar rakt motsatta åsikter i teologi och nykterhetslära; den förre försvarar med lika värma en i tiden längesedan passerad platt och negativ upplysningsteori som den senare med sällspord energi förkunnar en pånyttfödd,lefvande och frisk lutheranism; den förre yrkar med stationär envishet den gamla måttlighetsläran, som med sina tomma deklamationer mot svalg och dryckenskap förenar ett ömt deltagande för brännvinets konventionella anseende i fäderneslandet, under det den senare såsom en äkta nordamerikansk agitator söker bringa hela svenska nationen i gevär mot en fördärflig folksed, hvars ursprung han framletat på andra sidan Östersjön». Skulle anledningen till det märkliga förfarandet vara att finna i detta förhållande? Eller i något odium theologicum? Insändaren förklarar sig öfver-tygad, att Lunds universitetsbibliotek vore det enda på denna sidan Pyrenéerna, hvars dörrar ej skulle upplåtas för histo-rieforskaren Wieselgren.

Reuterdahl svarar i Aftonbladet, att förbudet föranledts däraf, att W. i biblioteket mottagit personer, som velat tala vid honom, och »rubbat skriftsamlingar», som tjänstemännen velat hafva ostörda, till dess de själfva vid dem kunde lägga någon hand. W. meddelar i samma tidning några lugnt hållna kommentarier till detta svar. Antagligen skulle allmänheten äfven utan dem hafva stannat vid den slutsatsen, att han blifvit skamligt behandlad.

Tilldragelsen gifver emellertid vid handen att landt-prästen ännu fortsatte sina vetenskapliga arbeten. Man skulle väl kunna tänka, att hans så rastlösa pastorala verksamhet likasom ock allt det arbete, hans nykterhetsnitälskan ålade honom, borde varit mer än nog för en mans kraft; men här var det icke så. Af de mångfaldiga större eller smärre skrifter, med hvilka hans penna riktat vår litteratur, har det största antalet utgått från hans arbetsrum i Vester-stads prästgård. De la Gardieska Archivet, ett verk, innehållande handlingar ur biblioteket å Löberöd från och med Gustaf Wasas tid, utgaf han i 20 delar jämte ett bihang under åren 1831—1844. Af Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid akademiska föreläsningar, utkom första delen, kyrkans sköna litteratur, år 1833, andra delen, med hvilken behandlingen af statens sköna litteratur började, 1834, tredjedelen 1835, §erde delen 1847—48 och femte delen 1849. Ny Smålands Beskrifning, i tre delar, utkom 1844—1846; Syd-skandinaviens förstfödslorätt, ett bidrag till kritik af Skandinaviens urhäfder, utsände han 1846; och i det stora biografiska verk, som under titeln: »Biografiskt Lexikon

öfver namnkunniga svenska män» från och med år 1836 af Palmblad och Sondén börjat utgifvas i Uppsala, var han med redan från begynnelsen, ehuru hans flitigaste deltagande i detta verk daterar sig från den tid, då han lämnat Vesterstad. Jämte dessa omfattande arbeten, till hvilka de redan nämda inom nykterhetsområdet ansluta sig, utgaf han en mängd smärre skrifter, hvilkas förtecknande skulle upptaga sidor: vidare var han ständig medarbetare i flera tidskrifter och tidningar, i Svenska Litter atur för eningens tidning 1833—1838, i Skandia, tidskrift för vetenskap och konst 1836—1837, i Adlersparres Läsning i blandade ämnen 1839, i Barfods Brage och Idun 1840, i Palmblads Läs-ning för bildning och nöje 1847—1848, i Skånska C orres-pondenten 1832, 1835, 1840—47, i Nykterhetsvännernas tidning 1837—I&47> i Fosterlandsvännen 1837—38 och i ännu flere. Tal och predikningar trycker han understundom ock; bland de senare finner man hans bekanta pastoralpredikan 1835 vid Lunds prästsällskaps första sammanträde i stiftstaden. Äfven å denna del af hans vidsträckta verksamhetsområde visar sig således samma rastlösa arbetslust, samma outtröttliga arbetskraft som han å redan förut berörda fält lagdt i dagen.

Det måste dock vara tydligt att icke allt skriftställarearbete är af den art, att det kan låta sig på ett tillfredsställande sätt utföra i en prästgård ute å landsbygden. Att där företaga sig uppgiften att från böljan skildra svenska litteraturens historia, måste innebära en orimlighet, där den uppgiften skulle fattats på det sätt, som man nu anser såsom den enda riktiga. Men så gjorde icke författaren till »Sveriges sköna litteratur». Den, som läser den ädla, stämningsrika tillägnan, med hvilken första delen däraf in-ledes, förstår det lätt.»Ack! våra minnen älska vi ännu.

Men lefver fomtidstro och kraft ej längre Bland Skandinaviens män och blir allt trängre Det svenska hjärta? Är där mer ej rum För ljus och kraft af Evangelium?

Har kristendomens vårsol, som beredde Den svenska jord, när Wasa sådde — stod Vid sommams vändpunkt, då uti sitt blod Historiens Balder föll — och frukter bredde På höstens fält i bleknad frihetstid,

Numer till vintersol förvandlats? Bryter Den strålars glans mot iskolonner? Knyter Man hjärtan hop i liknöjdhetens frid,

Att sedan drista lösa enhetsbandet,

Som under sekler gifvit fosterlandet En Gud, en tro, en konung och en lag,

Med frihet likväl i hvart andedrag.

Beskyddas nu blott ägorätt till jorden Men ej till himlen? —-----------

O, nej! förbi oss tidens storm skall ila Och gifva roten styrka, när han vred Tycks skaka kronan, men blott skakar ned De torra blad, som må på vindkast hvila. Ännu har Tron sitt Eden, ännu står Ett lifvets träd bland fädrens stilla grifter Med rika blommor i en evig vår Och på dess blad vi läsa Guds inskrifter.

Men är i kyrkan lifvet ej ännu En sekterism? Entusiasmens flamma,

Lik den, som prisas hos en Luther, samma,

Som brann vid Liitzen och välsignas nu,

Är den ej svärmeri för dessa tider,

I ett dock nyktra? Himmelsk strålglans sprider Den höga Rätt, den djupa Vetenskap,

Men tankar, sprungna ur Guds eget hjärta Att ensamt stilla hvaije själens smärta,

Ännu betraktas — som en galenskap.

Snart tonernas mystik hvar stad förtjusar Och konstens kärlek vinner hjärtan jämt,

Men brottens lavaström oss öfverbrusar.

Hvar är den Tro, som förr dess lopp har stämt?»------------------Därest någon efter genomläsandet af denna tillägnan ännu skulle tveka om författarens mening med arbetet, måste han dock bli alldeles viss, sedan han tagit kännedom om dess företal.

»Man torde finna författaren för skarp», heter det, »synnerligen där han har kraft framför sig. Men hvem dristar slå en kämpe med svärdets flata sida? Det är för-öfrigt författarens plägsed att använda svärdseggen i strid, och han strider endast med uppslagen hjälm. Han skall dock ej blinka för motståndames klingor, blott de ej äro förgiftade, blott de höjas af kärlek för sanning och föras af nit för allmänt väl».... »Den som själf är utan personligt agg skall ock medgifva, att det saknas här».. Men anklagar man författaren för intolerans, så nekar han det ej; tror dock, »att tider finnas, då intolerans i meningar, då ett krig uti idéernas värld måste äga samma allvar och på samma rättsgrunder bygdt försvar som krig i den värld, där man talar med kanoner och bajonetter».... »Uti in-differentismens gyllne tid måste man tala med kraft, om man för ett ögonblick skall kunna vinna uppmärksamhet och — eftertanke». Söker man efter orena källor för hans företag, förutser han, att de, som ej känna honom, måhända skola tro att girigheten talar. De, som så tro, hänvisar han till sina ovänner. De skola fritaga honom från denna bevekelsegrund. Andra skola kanske gissa på begär efter smicker. Dem hänvisar han till alla de recensioner, »som ej kunna uteblifva, då man klappat på så många getingbon». Ännu andra »frukta en äregirig, som vill tränga sig fram». Dem hänvisar han till läkaren, som bäst torde känna hvad författaren hade att söka, sedan han lämnat den akademiska banan, under det två ämbeten, dem lagen ställde honom närmast, voro lediga. »Ingen annans sak», förklarar han, »har jag fört; och att jag ej strider för skäppan utan för ljuset, torde framtiden än bättre utveckla, om en sådan förunnas mig.»

Det kan ej missförstås: i trots af arbetets storartadeanläggning, dess ämne, dess omfattning, var »Sveriges sköna litteratur» i grunden én stridsskrift, riktad emot allt det hos tiden och hos folket, som från författarens synpunkt representerade det mörka, låga, missriktade eller snedvridna i utvecklingen, och hvilket därför af den, som leddes af kristen tro och kärlek till fosterlandet, borde utan all hänsyn till smärre betänkligheter med lif och eld bekämpas.

Och af lif och eld gnistrar det i hans mäktiga verk; idéerna spraka därinne och en lågande fosterlandskärlek enar sig med en djupgående personlig tro i att lyfta och bära detsamma. En i högsta grad originell stil vittnar om den improvisationens gåfva, som var gifven ej blott talaren utan ock skriftställaren; äfven den senare var improvisator och måste såsom sådan fattas, där han skall rätt bedömas.

Men huru låta sig härmed förena de massor af små uppgifter, med hvilka en litteraturhistoria i större omfattning måste vara behäftad? Och huru kunde det låta sig göra för en från landets offentliga bibliotek fjärmad författare att samla, kontrollera och korrigera allt hvad han i dylika stycken kunde anse sig böra lägga fram?

»I din flod», skrifver W. den io sept. 1841 till C. J. Lénström, då ännu docent i ästetik och litteraturhistoria vid Uppsala universitet, »äro ännu ej ett dussin såg- och mjölkvarnar byggda. Snart är väl du ock landtpastor, och da får du pröfva hur svårt det är att arbeta på fält, där man behöfver många uppgifter. Jag har nyss skrifvit till min vän Wergeland, d:o Molbech, d:o Hildebrand för att få ett enda enkelt svar på en fråga från de tre hufvudstädemas samlingar. — Intet svar».

Här blef ock hans arbetes akilleshäl, och de sakkunnige, som sutto vid källorna och därför ock lätt kunde i dessa afseenden representera ofelbarheten, dröjde icke att mot den rikta sina hugg. J. E. Rydqvist kände sig sär-skildt manad att straffa den djärfve landtprästen. Redan då arbetets första del utkommit och af Sondén i Svenska Litteraturföreningens tidning recenserats, delgaf han Atter-bom i bref den 18 mars 1834 sitt ogillande af Sondéns recensionsmetod. »Han gjorde flera ganska riktiga anmärkningar», skrifver han, »men lämnade, som mig synes, hufvudsaken. Ofördragsamheten, det i flera delar sekteriska i andan af W:s bok; den tillkonstlade uppställningen af ämnet; det braskande och anspråksfulla i många saker, som dock i det hela ligga tämligen på ytan; hafset i uppgifter öfverhufvud och det kaotiska i hela arbetet, både i behandlingen af materialier och åsikter — detta, i förening med många träffande drag och många skymtar af ett snille, af en liksom kreverad stjärna, af en bättre anda; allt detta hos Wieselgren förbisågs». Då tredje delen utkommit, grep han sig därför själf (1836) an med en recension, som i af-sedd riktning lämnade ingenting öfrigt att önska. I den såg W. en öfvermodigt svängd klinga af det slag, han måste sky, och han kände sig därför obenägen att fullfölja arbetet. Han tillkännagaf i Skånska Correspondenten att han beslutat upphöra därmed.

Det visade sig emellertid då, att man icke öfverallt sett hufvudsaken i en litteraturhistoria i dess registratur, utan att det ännu gafs sådana, som äfven å detta område högre än bokstafven skattade anden. I Nyare Dagligt Allehanda den 29 dec. 1836 uppträdde i detta kulturmål en insändare å egna och flere andras vägnar, med ett ord »om och till förf. af Sveriges sköna litteratur». Det är bekant, skrifver han, att en recensent, R—t, i Uppsala Litteraturförenings tidning för några månader sedan med en ovanlig hetta angrep författaren till nämda arbete, och att denne, som ansåg icke sitt arbete hederligt recenseradt utan sig själf kitsligt och öfvermodigt anfallen, i Skånska Correspondenten offentligen förklarade sig ha beslutit afstanna med verkets fortsättning». Insändaren hade ock bemärkt recensionen; i den »dryghet och anspråksfullhet», hvarmed den framträdde, hade han ej kunnat se »den rena, opartiska, heliga vetenskapskärlekens sanningsbegär», utan blott att recensenten tycktes ha något horn i sidan till författa-ren, och därför skrockande frambar de korn, han i något kongl. bibliotek kunnat uppsnappa. Men bittert vore att beklaga, om verkligen i vårt på författare af högre rang så fattiga samhälle en bland de högsta genom detta okyn-niga sätt att gå till väga blifvit bragt till tystnad. Insändaren, som ej personligen kände hr W., ansåge honom dock vara måhända den ende af nu lefvande landsmän, som kunde gå i land med ett så beskaffadt företag, som det han påbörjat. Herr R—t gjorde det ej. Han vore »en ganska förtjänstfull granskande talang», men icke »ett skapande geni»; under det hr W. visserligen vore en af dem, som på sin samtid i allmänhet och på ynglingasinnet isynnerhet medelst sina skrifter utöfvat ett nästan underbart inflytande. Om han blifvit använd på bildningens högsta punkter, skulle det honom egna inneburna genialiska lif-vet hafva omkring honom framkallat en reformation i högre mening, i många delar lika påfallande som den, hvilken sades ha framvuxit omkring honom på den anspråkslösa plats, han nu innehade, och som icke staten utan en enskild man beredt honom. Insändaren undrade väl ej, att W., af medelmåttan behandlad utan aktning, i ädel förtryt-samhet droge sig tillbaka; men med erinran om de erkännanden, som ägnats honom i Evangelische Kirchenzeitung (juni 1835) och i Magazin fur die Literatur des Auslandes (1835, n. 102), ansåge dock ins. detta steg synnerligen be-klagansvärdt.

Till denna uppsats fogar tidningens redaktion det uttalande, att, om än däri spårades »en viss entusiasm», den ifrågavarande recensionen dock måste anses »i viss mån orättvis och kitslig», och vore redaktionen af den öfverty-gelse, att om ej W. med sin rika beläsenhet, sin sällsynta arbetsförmåga och sitt snillrika föredrag samt isynnerhet sitt lågande nit för ämnet, fulländade sitt arbete, så bl ef ve det sannolikt i vår tid ofulländadt.

På denna dubbla vädjan svarar W. i samma tidning för den 10 jan. 1837. Han nämner, att han, då samlingarnaoch anteckningarna för arbetet gjordes, påräknade det sista handläggningen däraf skulle ske under samma lätta tillgång till källorna som dittills. Men så skedde ju ej. Enda utvägen hade varit att genom andra söka vinna behöfliga upplysningar. Men den, som anvisar sagda väg, »har ej pröfvat detta medel i Sverige*. Han hade försökt, men misslyckats; det hade gått honom så, äfven då han erbjudit betalning för de upplysningar, hvilka lätt borde kunnat gifvas i ett kungl. bibliotek. »Men jag undrade ej», heter det vidare, »att han (R—t) icke hade tid att biträda andra, då han själf var en verksam och af mig högt aktad litteratör. Likväl må en hvar döma, om ej det mest lågande nit att framkalla en ny svensk ära — den genom sekler fortgående litterära — måste svalna eller sluta sin eld i hjärtat allena, när man befinner sig i en sådan ställning, att misstag äfven med den pinsammaste samvetsgrannhet att undvika (dem) äro oundvikliga och då man enligt den litterära kritikens närvarande ståndpunkt i fäderneslandet, därför är blottställd ej blott för den skarpaste tillrättavisning — ty den må man tåla — utan för ett hånande gyckel.» — »Med min svaga hälsa hvarken vill eller bör jag blottställa mig för dylikt, då man för öfrigt ställt mig på en punkt i samhället, där det snarare är ett brott mot en plikt än en plikt att sysselsätta sig med andras undervisande än sina sockenbors. Den tid jag kan ha öfrig från bestämda ämbetsåligganden använder jag ju pliktenligare med att lära ett tiggarebam känna bokstäfverna än svenskarne att känna sina stora fäders härliga tankar och sköna ord. För öfrigt bortglömmer jag med hvarje år, hvad jag under mer än ett decennium samlat i minnet, i hopp att under lyckliga auspicier utså det först i en akademisk ungdoms och sedan efter mångårig bepröfning och noggrannaste undersökning i nationens sinne. Det var måhända ett fel att utgifva däraf en rad, sedan jag ej längre hade i min hand nyckeln till ett bibliotek. Men den, som äfven ser hjärtats doldaste tankar, känner bäst hvad som vid tanken på en snart förestående död

Peter Wieselgren. *6kunde bestämma mig att försaka hvatje hvila både från de smärtsammaste kroppslidanden och plågsammaste ämbets-mödor, för att ej låta ett lifs arbete och forskning blifva alldeles utan frukt för mina landsmän. Säkert är, att jag själf bäst kände, att det ej kunde bli felfriare än att den s. k. äran lätt kunde af nitälskan eller afund göras till intet, och att äfven detta lidande härvid beräknades — om det för en, som ansåg sig viss om att vara död förut och väl mindes anekdoten om Diogenes och käppen, så kunde benämnas.» Han ansåg dock, att med utarbetandet af hans verk det för éfterföljare skulle bli lättare att skaffa ett felfriare i dagen. Genom R—ts recension med allt dess både förstånd och missförstånd, med alla dess både riktiga och oriktiga rättelser, kände sig dock W. befriad från alla mödor å denna väg. R—t syntes ej vilja ha medarbetare och torde därför ock känna sig själf vuxen att ersätta, hvad han undanträngde. Ville icke han, funnes ju uppsalien-sarne. Men ur alla synpunkter ansåge sig dock W. böra tystna och lämna andra fältet.

Tolf år hunno ock att gå, innan nästa del utkom. Då hade dock möjlighet för W. yppat sig att åter göra sig universitetsbiblioteket i Lund till godo. Första delen utkom samtidigt i en ny upplaga, och allmänhetens intresse visade sig oberördt af den svenska fack-kritiken. Den finska instämde heller icke med denna. I Snellmans Litteraturblad för dec. 1847 anmäles Sveriges Sköna Litteratur såsom »något mer än en blott litteraturhistoria», i det den, såsom

det heter, »omfattar Sveriges hela intellektuella cultus.---------

I den nya upplagan äro de faktiska misstagen rättade, under det att arbetet ännu bibehållit företrädet af de geniala sammanställningar och slutsatser, genom hvilka författaren behärskat det historiska materialet och framställningen ännu lifvas af hans patriotiska entusiasm. Herr W:s arbete innehåller nyckeln till begripandet af vår kyrkas nuvarande förhållanden och i många stycken af hela vår bildning. För en hvar, som begär upplysning, huru han och hans samtidblifvit hvad de äro, kan man icke anvisa någon ledtråd mera ägnad att föra till ändamålets vinnande.» Och i den »bikt inför publiken», med hvilken författaren i arbetets sista del slutligen afträder från arenan, bekänner han uppriktigt, att hufvudafsikten med hans verk aldrig var att »ersätta bokhandelskataloger och bibliografier», utan att förhindra en kristendomsfiendtlig utveckling af den svenska bildningen, att bevaka de viktigaste nationaldygdernas intressen och att anvisa de uppspirande partierna synpunkter, från hvilka de skulle kunna med aktning bedöma hvarandra. »Och detta allt», säger han, »kan med Guds kraftiga hjälp vinnas, om ock en siffra eller bokstaf är på mer än ett ställe tryckfel eller skriffel, till och med tankefel och misstag.»

Det gör ett rätt eget intryck att med W:s fråga i sin tillägnan, om ej ännu lifvet i kyrkan uppfattas såsom »en sekterism», jämföra Rydqvists påstående om det »i flera delar sekter iska i andan af W:s bok». Han afgifver härmed en fullständig verifikation på riktigheten af den gjorda frågan. En hvar vet, att den strängt renlärige W. aldrig var »sekterisk». Men det kristliga troslif, som fyllde hans hjärta, genomströmmade ock hans verk; och för den lärde granskare, som varseblef det lifvet utan att själf hafva någon erfarenhet däraf, blef det — »sekterism».

Hvad åter angår den anmärkta svagheten i fråga om en del smärre detaljer i arbetet, må man väl erinra sig de inflytelser, hvilka W. såsom ung emottagit af den tid, som ännu då i viss mån gaf ton. Leopolds qvicka satir »Lärdomshistorien», dedicerad »till våra stora bokkännare af en ignorant», uttryckte den uppfattning, han och hans samtida ägde af dylik detaljkunskap. »Min herre», säger den boksynte »det är mycket skrifvet i det ämnet, hvarom här tvistas... Redan år 1665 utkom i Altdorff, Augusti Gottl. Herzmeijeri Disputator philosophicus, som begynner med att afhandla nyttan af lärda tvister.» — Huru dömer då denne auktor därom? — »Min herre, jag har ej själf läst boken, jag vetblott, att den är tryckt i 4:to, att den utgafs 1665, 328 sidor stark, och med tvänne register; att den blifvit ånyo upplagd i Frankfurt, förökad med fyra nya artiklar, men däremot — hvilket få af våra största bokkännare observerat, — med utelämnande af det ena registret. Afhandlingen öfver detta ämne begynner pag. 3 och sträcker sig till pag. 47 . . . nej, förlåt mig, den går ända till pag. 48.» — Ingenting vitsordas säkrare af denna både roliga och träffande målning af »den boksynte» än den ringaktning, de då för tiden tongifvande genierna hyste för det litterära »mullvadsarbete», som dock sedermera vetat tillkämpa sig så högt anseende. Om än W. sökte rätta sig efter den nya tidens kraf, kom han dock aldrig därhän att kunna inse de bibliografiska småuppgifternas förmåga att kunna bestämma domen öfver ett, efter allas omdöme, af ädel stämning, glänsande idéer, djup lärdom och varm fosterländsk hänförelse buret verk.

Sökanden.

»Jag kan ej längre andas denna dimman», skrifver W. i augusti 1836 till en vän. Han längtar att komma ur den skånska leran. »Husen hota falla ner . . . och jag är jämt sjuk bara af ledsnad vid lera, vid dimma, vid barbari.»

Redan år 1834 hade han sökt teologie pastoral-professuren i Uppsala. Vid sin ansökan hade han bilagt ett intyg af dåvarande professorn i pastoralteologien vid Lunds universitet Joh. Henr. Thomander. »Som dels», skrifver denne, »herr adjunkten W. i dess egenskap af nådårspredikant lyder under det domkapitlet, däri jag är ledamot, dels jag ock varit i tillfälle att närmare följa herr adjunktens ecklesiastika verksamhet såväl vid domkyrkoförsamlingen härstädes som ock i flera af stiftets kyrkor, bör jag sanningen likmätigt vitsorda, att herr adjunkten Wieselgren ådagalagt alldeles ovanliga predikogåfvor, att han förstår utmärkt väl bestrida och lifva barnundervisning, att han har en ganska vidsträckt andelig erfarenhet och en ganska klar insikt i det, som tillhör den enskilda själavården, samt tillika i det öfriga, som ligger inom den pastoralteologiska verksamhetens område, erforderliga kunskaper och skicklighet. När härtill kommer, att herr adjunktens vid denna akademi anställda enskilda föreläsningar öfver fäderneslandets homiletiska litteratur omkring honom samlade en större mängd åhörare såväl af den akademiska lärarepersonalen som afstuderande ungdomen, än någon annan föreläsare mig veterligen lyckats tillvinna sig, hvadan hr adjunktens akademiska lärogåfvor äro mer än tillräckligt dokumenterade; har jag icke bort undandraga mig att vid hr adjunktens tilltänkta ansökan om en profession i pastoralteologien de för hr adjunkten så fördelaktiga och af mig kända förhållanden härmedelst bestyrka.»

Men W. hade icke aflagt något teologiskt lärdomsprof och ansågs därför af det akademiska konsistoriet i Uppsala icke kunna sättas högre än på tredje förslagsrummet. Under anförande bland annat, att vid Lunds universitet teologie kandidat- och licentiatexamen »ej numera voro brukliga» öfverklagade W. förslaget; men då han hvarken aflagt sagda prof eller vid universitetet varit anställd såsom teologisk lärare, fann sig k. maj:t böra afslå hans besvär.

Åfven till kalsenianska professuren, som vid sagda universitetet år 1836 var till ansökan ledig, anmälde sig W. såsom sökande och uppfördes också då på tredje förslagsrummet. Men när samma professur år 1838 åter var ledig, hann han icke ens dit. Vid förslagets upprättande i akademiska konsistoriet yttrade Geijer\ »Prosten Wieselgren har förut stått på tvenne förslag till professioner inom teologiska fakulteten vid detta universitet, däribland sista gången på tredje rummet till den nu sökta, hvarigenom hans teologiska lärdom blifvit erkänd. Han har bevisat den genom utgifna skrifter: hans forskningar i svenska kyrkohistorien äro af värde och till en del nya; då härtill kommer, att han blifvit mig bekant såsom en utmärkt skicklig praktisk prästman med varmt nit och betydande gåfvor, så tilldelar jag honom nu första rummet på detta underdåniga förslag», å hvilket han därefter uppförde teologie adjunkterna Almquist och Sjöstedt, den förre å andra och den senare å tredje rummet. Skriftligen yttrade professor Palmblad: ”Ehuruväl prosten Wieselgren genom någon högre teologisk examen icke ådagalagt sin lärdom inom detta vetenskapsfält, så anser jag dock denna brist, hvilken han delar med flere än en,som äfven inom vårt akademiska minne här beklädt teologiska läroställen, bland hvilka åtminstone en förvärfvat ett frejdadt namn, fullt motvägas genom de meriter, som prosten W. för öfrigt äger genom en mängd skrifter, som i hans meritförteckning anföras, och hvilka, så vidt jag förmår inse, bevittna en mångsidig bildning, ett lefvande snille och en ovanlig framställningsförmåga, hvarmed han bevisat sig äga den litterära verksamhet, hvilken instiktaren af denna profession föreskrifvit såsom ett bland hufvudvillkoren. Om än en del af dessa arbeten ligga utom teologiens fält, så stå dock hans Dissertatio de Claustris Sviogothicis samt hans lärda och vidlyftiga verk om Svenska kyrkans sköna litera-tur i nära beröring med kyrkohistorien, hvilket ämne ingår i denna profession. Afhandlingen »Hvilken är Sveriges Religion?» torde böra anses såsom stående i nära sammanhang med den spekulativa sidan af ett annat bland samma professions öfriga läroämnen. Såsom präst och kyrkoherde är prosten W. dessutom utmärkt för särdeles lyckliga predikogåfvor, för sitt nit och de flerfaldiga nyttiga inrättningar, han vidtagit för sin församlings bästa. Härtill kommer, att han förut vid denna akademi varit uppförd å förslag till 2: ne teologiska professioner, af hvilka en varit densamma, som han nu åter söker.» På grund häraf likasom ock med af-seende fästadt å W:s öfvervägande tjänsteår samt flerfaldiga akademiska meriter tilldelade han W. första rummet. Så gjorde äfven Atteråom. Men bland de sökande fanns ännu en, docenten Segerstedt, och han hade aflagt teologie licentiatexamen; denna »merit» syntes många så öfvervägande, att hvad man om W:s verksamhet anfört, emot denna fullkomligt förbleknade. Mot de tre, som uppfört W. å första rummet, stodo 18 som därå uppförde Almqvist; mot den ene, filos, professorn E. Aug. Schröder, som tilldelat W. andra rummet, stodo 17 som tilldelat det åt Sjöstedt; och mot de sex, som gifvit tredje rummet åt W,, stodo 11, som gifvit det åt docenten Segerstedt. W. var således utestängd från förslaget. Oqh »ehuru prosten Wieselgren genom flera utgifnaskrifter ådagalagt vidsträckt beläsenhet och en utmärkt författaretalang och i detta af seende hade företräde för Sjöstedt och Segerstedt, men dessa litterära förtjänster endast stodo i ett aflägsnare förhållande till denna profession, och W. hvarken genom teologiska examina eller teologisk lärareverksamhet dokumenterat teologisk lärdom», hvilket däremot de öfriga gjort, fann sig K. Maj:t böra förslaget, de anförda besvären till trots, i nåder gilla och fastställa. Utslaget gafs den 5 Oktober 1838 och var kontrasigneradt af Chr. J. Heurlin.

Ett af både excellensen De la Gardie och von Hart-mansdorff framkastadt förslag, att W. skulle söka estet, professuren i Lund och behålla Vesterstads pastorat såsom prebénde, ville W. icke lyssna till. »Idéen», skrifver W. till Jonas Ludvig Almquist den 25 April 1838, »att göra tusentals människors uppfostran för himlen till bihang i en fattig lönereglering, som lika gärna kunde suppleras af tullkassan, är säkerligen dig lika vidrig som mig.» W. var för öfrigt fullt besluten att, som han den 21 Nov. 1837 till samme man skrifver, »cedera professionen i Lund för Sveriges genuinaste estetiska snille»; han hade kommit för djupt in i sin prästerliga verksamhet för att känna sig passa för annan akademisk lärareuppgift än den, som fölle inom teologiska fakultetens område. Då professuren i pastoralteolo-gien efter Thomanders förflyttning till professuren i dogmatik år 1846 blef ledig, sökte han därför den.

Hans medsökande voro teol. adjunkterna Melin och E. G. Bring samt kyrkoherden H. Schönbeck. Vid förslagets uppsättande i teologiska fakulteten den 5 Dec. 1846 förklarades den sistnämde inkompetent.

Thomander utgår i sitt yttrande öfver de tre återstående från bestämmelsen i det k. brefvet den 17 Sept. 1831 att med pastoralteologi skola förstås de ämnen, hvilka närmast röraprästembetets praktiska utöfning. »Man behöfver», säger han, »icke vara ovanligen hemmastadd i dessa ämnen för att finna, huru föga skicklighet att bilda präster kangenom lärda skrifter och disputationer ådagaläggas.» Han tillerkänner alla de tre sökandena den kompetens, som genom dylik verksamhet kan bestyrkas. Men hvarken Melin eller Bring finner han kunna i pastoral erfarenhet mäta sig med W.; och då en stor vikt måste fästas vid det sätt, på hvilket ett prästämbete utöfvas, tillser han hvad i detta afseende må kunna sägas om Wieselgren.

Wieselgren i samtal med en hofveribonde.
Efter blyertsteckning af artisten J. Knutson.

Han finner honom å detta område berättigad tiil det mest utmärkande vitsord. »Han emottog för 13 år sedan ett pastorat, Vesterstad. Offentliga handlingar och bland dem församlingsbornas egna uppgifter styrka, till hvilken grad okunnighet, sedeslöshet och fattigdom voro vid dr Wieselgrens tillträde utbredda inom detta område och i hvilken ovanlig mån förhållandet under tiden förbättrat sig. Om dr Wieselgrens förmåga som kateket har jag redan för många år sedan gjort mig på stället förvissad: hans åhörare kunna på frågor i kristendomen afgifva svar, dem jag visst icke kan vänta mig i mina egna församlingar, som dockföre min tid i en lång följd af år haft kunnige och nitiske själasörjare. Att församlingens förkofran i flit, ordentlighet och välmåga är till en hufvudsaklig del en följd af dr Wie-selgrens oförtrutna verksamhet, är väl numera i hela orten medgifvet. Han har under sina trägna litterära sysselsättningar funnit tid att åt den enskilda själavården ägna en Spenersk, samt åt den yttre församlingsstyrelsen en Ober-linsk verksamhet. Som bevis på den senare behöfver blott anföras det äfven genom offentliga handlingar styrkta förhållandet, att mer än 80 så'kallade hofveribönder hafva, ledda af hans råd och emot den ovanligt kloke och redbare fräl-seinspektorens afstyrkan, köpt sig fria och lyckats att på femte året redan åstadkomma 6 tunnor gulds inbetalningar, hvilket ingifvit dem den tillförsikt för framtiden, att de icke ens vilja anlita den kredit, pastor åt dem beredt för den återstående skuldens godtgörande. Det skall onekligen taga sig helt annorlunda ut, att, efter en så rik erfarenhet som dr Wieselgrens, ifrån katedren meddela handledning i församlingsstyrelsen än när man, såsom jag och andra, nödsakas om mycket tala föga erfarnare än den blinde om färgerna.

Det måste vara i en hög grad önskligt, att en professor i pastoralteologien är en utmärkt predikant. Snart sagdt hela fäderneslandet vet, i hvilken betydlig mån detta inträffar med dr Wieselgren. I flera af de egenskaper, som utgöra en utmärkt talare, är han, mig veterligen, af ingen nu lefvande svensk predikant öfverträffad.

Enär jag såmedels enligt ämbetsed och samvetsplikt i underdånighet förordar dr Wieselgrens befordran till att blifva min efterträdare, så sker det i den öfvertygelsen, att han kan uppfylla denna plats bättre än jag eller någon af hans medsökande skulle kunna det»

Efter honom afgaf pirofessor Bergqvist sitt votum. Det var samme man, som då han bli f vi t utnämnd till teologie adjunkt, i bref till W. den 7 Dec. 1826 skref: »Du har i

försynens hand varit, efter allt hvad jag kan inse, förnämsta medlet till denna befordran» — en insikt, som var full-komligt riktig — och därjämte uttalade sin önskan, att Herren måtte gifva honom själf »kraft och mod och ståndaktighet att i rätt mening realisera de gamles betydningsfulla: prsesta te virum!» (visa dig som en man!) Men med den önskade manligheten hade det icke gått så väl som det bort, och hans sätt att sköta sina affärer likasom ock hans uppfattning af »den nya nykterheten» hade ej sällan åstadkommit misstämning emellan de gamle vännerna.1 Det var därför knappast att vänta, det B. skulle ena sig med Tho-mander. Han gjorde det icke häller. Men hans utgångspunkt i frågan kunde väcka någon förvåning. »Med all aktning», yttrade han, »jag hyser för dr Wieselgrens lärdom, prästerliga erfarenhet och gagneliga verksamhet, tvekar jag dock att anse honom såsom fullt tjänlig till professor»; han kunde därför ej finna honom till en sådan plats, ej ens till ifrågavarande, böra hafva företräde framför teol. adjunkterna, dr Melin och prosten Bring; i följd hvaraf han tilldelade blott tredje rummet åt W.

1 Då Kullberg såsom statssekreterare vid ecklesiastikexpeditionen en gång besökte Lund, — omtalar W. i annat sammanhang i sina berättelser — och biskopen för honom anställde middag, druckos många skålar, dem Bergqvist alla tömde. Efter middagen sade Reu-terdahl till W.: »tag vara på din orthodoxe Bergqvist, att han ej gör skandal». W. fick se denne med vacklande gång bland en skrattande ungdom. Men där nära satt prof. Hellstenius och »sluddrade dumheter med unga Clairfeldt», som nyss blifvit underofficer. W. tog Bergqvist under armen att föra honom ut, men böjde af till Reu-tendahl och sade: »tag vara på din heterodoxe Hellstenius att han ej gör skandal.» — Men det brydde sig Reuterdahl ej om. W. hemförde B. »och ville sedan länge ej tala vid honom». — Sam. Lyckberg, som var W:s adjunkt och jämväl såsom sådan varit hos B., där han uppöfvat sin fallenhet för spirituösa, sedermera utbildad ända till delirium tremens, ville vid B:s besök hos W. förmå den senares hushållerska att koka B:s gröt i vin; och själf förde B. flaskor med sig vid resor mellan sina kyrkor, under det hans skulder 20—40 gånger öfverstego hans tillgångar. Då W:s vänskap aldrig fick utöfva någon inflytelse å hans uppfattning af rätt och plikt, förstår man lätt orsaken till nämda misstämning,Domprosten Reuterdahls votum kunde icke vara tvifvel-aktigt. Han fann de båda teologie adjunkterna hafva »ett bestämdt och mycket öfvervägande företräde». Dr Melin hade genom utgifna skrifter och hållna föreläsningar ådagalagt sig äga grundlig och djup insikt i flera af teologiens discipliner. Skulle han än vara starkare i ett eller annat stycke af den teoretiska teologien än i den praktiska, hade han dock genom sitt specimen i den senare visat sig äfven för denna fullt kompetent. »Prosten Bring», fortsätter han, »tillhör en skola, hvilken såsom teologisk för mig har ett ringa värde. Den spekulativa teologiens välbekanta förmedlingsåtgärder, genom hvilka den kan skaffa sig både ja och nej till svar på samma frågor, och genom hvilka den i själfva verket förstörer, än medvetet än omedvetet, således än genom hyckleri och än genom själfbedrä-geri, hvad den föregifver vara det heligaste och högsta, kunna lika litet i deras närvarande skick påräkna något allmännare erkännande som de i ett äldre vunnit ett sådant. Men skola och lärjunge böra icke förblandas. Såsom en god skola kan hafva medelmåttiga, till och med dåliga lärjungar, så kan en dålig hafva goda, till och med förträffliga. Jag tvekar icke att anse prosten Bring för en mycket god och aktningsvärd anhängare af filosofisk teologi». Efter att hafva berömt hans skrifter och hans specimen, förklarar han äfven B. fullt kompetent till den ifrågavarande platsen.

»Att den tredje sökanden, pr. dr Wieselgren», yttrar han slutligen om denne, »är en man af utmärkta, mången gång äfven lysande snillegåfvor och utbredda kunskaper, medgifver jag med nöje. De många böcker han utgifvit och den lifliga verksamhet, hvarmed han i många angelägenheter deltagit, kunna, åtminstone i viss mån, göra honom kompetent till mången profession och mången annan beställning. För teologisk profession och särskildt för profession i praktisk teologi har han icke skaffat sig någon utmärkande kompetens. Hans hithörande skrifter äro mindre vetenskapsmannens än folklärarens, Den enda teologiska disciplin,hvari han ådagalagt sig äga speciella och sammanhängande insikter, är: Svenska kyrkans och dess litteraturs historia. De öfriga delarna af teologi och särskildt den, som här är i fråga, blifva i hans skrifter mera berörde än behandlade. Han berör dem visserligen ofta genialiskt, men också ofta förvirradt. Skall han under sådana förhållanden ega kompetens till en lärostol i praktiska teologien, så skall det vara mera för hvad han genom sina gåfvor, sitt nit och sitt utbredda intresse framdeles kan blifva, än för hvad han hittills ådagalagt sig vara. Är han något mera, än han hittills synts vara, så hade han, på sätt författningarna anvisa, genom ett specimen bort fulltyga detta.» Då så icke skett, stannade R. och därmed äfven fakulteten vid att, »med all aktning för och under erkännande af dr W:s nitiska och hedrande verksamhet i allt hvad som hörer till prästämbetets praktiska utöfning», sätta honom å tredje rummet af förslaget, af hvars båda öfriga rum det första lämnades Melin och det andra Bring.

I April 1847 dog professor Bergqvist. Melin, som icke ens velat åtaga sig att förestå pastoralprofessionen, skyndade att förklara sig för densamma alldeles olämplig. Valet borde således komma att stå emellan de två andra, Wiesel-gren och Bring.

Anledningen hvarför W. icke speciminerat är emellertid allt för betecknande för att ej böra nämnas.

Han var fullt medveten om, att hans uraktlåtenhet här-utinnan skulle begagnas för att åt honom motivera blott tredje rummet. Men om han speciminerat, hade därmed möjlighet gifvits fakultetens flertal att, hurudant än hans specimen varit, dock underkänna det; och däröfver fanns ingen högre domare.

Således måste han välja den mindre risken. Och han kunde ju ock med allt skäl förklara, att om ej 42 gångers presiderande i teol. och filosofiska fakulteterna med högsta betyg, så ofta betyg begärts, samt en trettonårig pastoral verksamhet vore tillräckligt specimen, så kunde väl hällericke en latinsk kria med muntliga variationer under tre timmar i en kateder bli det.

Platsen tillföll honom icke.

Till Skatelöfs pastorat i Växiö stift hade han sökt 1841; där erhöll han första förslagsrummet, men icke pastoratet-Karlshamns pastorat sökte han i Maj 1846; det gafs en annan, förre biskopen och statsrådsledamoten Christopher Isak Heurlin.

Den 6 April 1842 skrifver han till Lénström i någon litterär angelägenhet. »Nu hoppas jag», yttrar han i brefvet med bitter resignation, »att alla mina frestelser att söka mig ur dessa fuktiga rummen, mot hvilka intet hjälper, äro botade. Skatelöf gafs en annan, och här skall med Guds hjälp min graf bli».

Två af sina barn hade han redan jordat, ett af de återstående hade lidit af årslång sjukdom, och själf kämpade han med allt mindre hopp mot den ohälsa, som ville nedbryta honom. Talet om hans graf var icke en fras. När tjänsten, hans arbeten eller fosterlandet så kräfde, ålade han sig jättelika ansträngningar, därunder ingen anade huru svag han i själfva verket var; men mången gång smög sig hans hustru under bäfvan mot dörren till hans kammare för att se, huruvida han ännu satt lefvande vid arbetsbordet — han ville icke blifva störd, han ville hinna till slutet, innan pennan föll ur hans hand.

Under somrarne 1845 och 1846 uppehöll han sig emellertid någon tid som badgäst i Helsingborg, och han blef däraf i hög grad till helsan förbättrad. Sommaren 1846 vistades konung Oscar I jämväl därsammastädes. Konungen bjöd W. till sitt bord och visade honom alltid samma personliga bevågenhet. Deras gemensamma promenader på den lilla stadens gator och hvad man därunder af deras samspråk trodde sig hafva uppsnappat lefde länge kvar i ortens folktradition.

Då Helsingborgs pastorat i följd af dess kyrkoherdes, prosten C. Hallbecks, frånfälle i Juni 1845 blifvit ledigt,beslöt sig W. för att än en gång uppträda som sökande; hans vän Paul Ahnfelt sökte det ock, ehuru i följd af sin svåra krankhet, som gjort honom till nästan krympling, med ringa utsikt, och W. tillkännagaf enskildt för vederbörande statsråd, att han icke ville gå sin vän i vägen. »Men», skrifver han d. 22 Dec. 1846, »transport måste jag söka. Af min konung måste jag bönfalla därom; ty af patroner, som vanligen äro brännvinsbrännare en gros, och voterande allmoge, som vanligen är brännvinsälskande till flertalet, kan jag »för de kända tänkesätten» ej vänta befordran. Köparen af Vesterstad vill tvinga pastor att frångå ett arrendekontrakt af prästgården, gjordt 1819 för 50 år, stadfästadt för nämda tid af K. Maj:t, och söker det genom att vara ytterst svår som arrendator vid alla kontraktets full-göranden. Processa vill jag för ingen del. Att bli bonde genom prästgårdsskötselns öfvertagande kan jag ej häller förmå mig. Att stanna kvar och lida för mycket kan jag ej utan att lida af fattigdomsbekymmer. Nu tycker jag, att staten, af hvars makthafvande jag aldrig fått mer än 60 tunnor korn för tre år såsom v. bibliotekarie i Lund, kunde ock ge mig så väl som andra något öfver de oundgängligaste lefnadsbehofven, sedan jag nu snart !/s sekel slitit min lekamen med en väl aldrig förnekad flit. Då marke-gången är låg, måste jag här låna pengar, oaktadt jag lefver inskränkt som min klockare, och måste genom boklånande mycket hjälpa mig fram, som är ytterst påkostande, då jag kunde köpa, om medel funnos, men för denna brist måste sakna äfven dagligen behöfliga verk». Efter att hafva talat några ord om förslaget till pastoralprofessionen i Lund, fortsätter han: »Jag glädes, att det är min konung, som

skall afgöra min framtid. Han kan ge mig intetdera. Jag böjer mig då tåligt för slaget; men den vördade excellensen De la Gardie har beredt mig en ställning, som då ej blir olik Hagars, när hon såg Ismaél under busken. Jag måste därför kvarhålla hoppet så länge ske kan och anbefaller mig till det bästa.»Tegnér dog i Nov. 1846. Stiftets clerus gick till nytt biskopsval. Chr. Heurlin fick i:sta, Wieselgren 2:dra och domprosten Elmgren 3:dje rummet å förslaget.

Professorn i latin J. G. Ek i Lund skref »disticher» öfver de föreslagna. Så här lydde den öfver Wieselgren:

»Rik är din ande: af eld har du ensam kanske tillfyllest Ock för att tända en värld utan att slockna ändå.

Hvar man gnider på dig, som Aladdins lampa, i blinken Trollar du fram en idé, blixtrande, ädel och stor.

Också man gnider alltjämt, och likväl du blifver ej utnött, Räcker för allting till, talar i söder och norr,

Ömsom om nykterhet, om tellurisk Venus och Thorild Samt nu sist om Tegnér så som det aldrig vi hört.

Talar till känslorna så, att själfve de nyktre berusas,

Talar till tankarna så, att man fördömer sitt rus.

En medtäflare blott har din tunga och det är — din penna; Kastar från morgon till kväll blixtar af snille omkring.

Än du belyser ett schakt af häfden, där Geijer har funnit,

Sedan du gifvit din vink, ådror af ädel metall.

Än du i raska drag för vårt öga ställer en nitisk

Herde, som lämnat sin hjord, åter i lefvande bild.

Allt hvad du tager dig till, det är själfullt, bländande, färgrikt; Felet — en skönhetsfläck — är att det blixtrar alltjämt.

Hur kan du tro, att en tid, så prosaisk som denna, en tid, som Färdas med ånga till sjös, färdas med ånga till lands

Och knappt hinner ibland att draga andan på färden,

Skall dig följa i skyn, trött som på jorden den blef?

Andar som du vi behöfde ett tjog: det vore en ångkraft,

Mäktig att lyfta ett folk — det är för litet med en!

Den, som känner ej blott W:s yttre ställning och tryckta förhållanden under dessa år utan äfven den kärlek till hembygden, som under hela hans lif besjälade honom, kan icke betvifla i huru hög grad spännande denna utnämningsfråga måste hafva tett sig för honom. Ännu lefde i Spånhults-hemmet hans gamle far; syskonen, fränderna, vännerna — alla enade sig i de varmaste förhoppningar om att få den utvandrade återbördad till fosterbygden. Man trodde sig veta, att konungen själf, Oscar den förste, önskade utnämnaförgångsmannen i den fosterländska hird, som kämpade för äfven hans idéer; men man visste ock, att försök gjorts att öfvertyga konungen om att W., därest han utnämdes, skulle såsom »antiepiskopal» afsäga sig platsen; konung Oscar nämde detta för en af W:s vänner, som därom underrättade W. Denne, alltid orädd, förklarade sin ställning till episco-patet i privatbref till statsrådsledamöterna, därvid han använde samma form för sitt uttalande, som han visste Tegnér, då han stod på samma förslag 1824, begagnat i ett bref till statsrådet Skjöldebrand. Men det berättades ock, att justitiestatsministern, grefve Arv. Posse, till konung Oscar framlemnat intyg om ett konung Carl XIV Johans löfte till Heurlin, förr än denne 1842 ingick i ministären, att om han vunne rum på något biskopsförslag, skulle han vid utnämningen icke emot sin önskan förbigås; och för det löftet böjde sig konungen.

»Jag vill dock gifva W.», sades konungen därvid hafva yttrat, »ett pastorat, som är bättre än stiftet». Helsingborgs pastoratet ansågs gifva 7,000 rdr, under det stiftet gaf 6,000; W. fick det förra den 19 Februari 1847.

Han hade kunnat söka det, enär han den 29 Maj 1843 af konungen erhållit rättighet »att till regala pastorat utom förslag få sig hos Kongl. Maj:t anmäla».

Vid konung Oscar I:s kröning 1844 hade han blifvit utnämnd till teologie doktor. Hans namn fanns väl icke å den förslagslista, hvilken stiftets biskop insändt. Det påstods, att denne i stället föreslagit den berömde zoologen, professor Sven Nilsson. Men konungen strök själf dennes namn och ditskref Wieselgrens \

1 Om den stämning, W:s utnämning väckte, vittnar följande impromptu af den bekante riksdagsmannen i bondeståndet, Hans Jansson, som under ett besök hos en ståndskamrat, patron Zetterberg å Lidingön, erhöll del af nyheten:

Har du hört på själfva katten — Wieselgren fick doktorshatten,

Peter Wieselgren.

17Då emellertid Helsingborg icke var att tillträda förr än den 1 Maj 1848, begärde och erhöll W. tjänstledighet från den 1 Maj 1847 till förut sagde dag för att under denna tid vistas i Lund och där afsluta sina ännu ofullbordade litterära arbeten. Så lämnade han då vid sagda tid det Vesterstad, där han under 14 år nedlagt ett så djupgående arbete. Och nu såg han dess frukt äfven i den kärlek, man ägnade honom, den saknad, man vid hans afflyttning visade. »När W. tog emot Vesterstad», säger Ahnfelt, »var det knappt ett folk; när han lämnade Vesterstad, var det en blomstrande församling». Och i den församlingen vårdas hans minne än i dag.

Han, som ruskar på sin käpp, Om man taga vill en knäpp. En Berlin där’mot gick miste, Fast han säkert med sig visste, Att han lufsat mången gång Och med bisparna gjort språng Att de arma fåren skydda För en mycket giftig krydda, Hvilken kallas sundt förnuft — Och som aldrig bör få luft!»

Vid W:s besök i bondeståndets lokal under 1840 års riksdag medhade han sin käpp, hvilken förut tillhört Nils Månsson i Skumparp; under sitt tal lär han vid någon kraftig klimax hafva skakat på käppen och erinrat om något dess forne ägares yttrande.

Skandinaviska inslag.

Under den tid W. förestod universitetsbiblioteket i Lund, kom han i ganska mycken beröring med danska skriftställare, historieforskare och biblioteksmän. En af de båda lärjungar, som anförtrotts åt hans vård, led af en benskada, för hvars botande den berömde läkaren Fenger i Köpenhamn måste anlitas; häraf vållades täta resor till sagda stad, och nya bekantskaper, nya vänskapsband blefvo en följd af dessa.

Redan under sin vistelse å Löberöd 1821 eller 1822 hade W. sammanförts med danska kanslirådét Chr. Thomsen, hvars personlighet lifligt anslog den unge studenten. En dag stod denne tillsammans med Thomsen i ett af biblioteksrummen därstädes och betraktade en där förvarad säck af genomskinligt och vattentätt simblåstyg, då excellensen De la Gardie inkom och af dem båda tillfrågades rörande det egendomliga fyndet. Excellensen dröjde med svaret, men upplyste slutligen, att det var en af de luftballonger danskarné 1808 inkastade på svenska kusten med uppmaningar till oss att afsätta Gustaf IV Adolf och förena Sverige med Danmark och Norge; De la Gardie hade vid förbränningen af de där ballongerna undantagit en, alldeles som Toll själf hade gjort, och det var denna de frågande råkat på. Samma afton genomläste studenten»luftballongsdokumentet», och han erkände sedan, att han under inflytelsen af sin vänskap för Thomsen var en tacksam jordmån för de idéer, sagda dokument sökt sprida. Allt ifrån den tiden kände sig W. vara »skandinav».

I Köpenhamn träffade W. många af det unga Danmark, som talade med största beundran om kronprins Oscar och icke dolde sin mening om det lyckliga i en politisk sammanslutning af de tre skandinaviska rikena under denne furstes spira. Vid ett tillfälle utttalade sig en af W:s vänner i detta ämne, under det de stodo å Gammel Torv, så både högt och oförbehållsamt, att W. blef ängslig och bad honom taga sig till vara; man kunde ju anklaga honom och åberopa W. till vittne! »Bah», svarade dansken med orub-badt lugn, »så tänka allt för många, för att någon skulle ha lust att anklaga mig därför!» Man trodde sig till och med veta, att konung Fredrik VI själf icke uppgifvit sina unionstankar från 1808—09, ehuru han icke vidare kunde hoppas, att Oldenburgarnes stam skulle vara af försynen bestämd att med sin krona i framtiden öfverskygga nordens tre troner.

En lördag, det var den 14 Juni 1829, vistades W. i Köpenhamn, där han i professor Rask, kanslirådet Thomsen, bibliotekarien Molbech, teologie doktorn Rudelbach, topografen Thaarup m. fl. ägde högt värderade vänner. Han befann sig just hos den sistnämde tillsammans med en ung dansk, Ove Thomsen, då en tidning inbars, i hvilken P. A. Heiberg skrifvit en skarp recension öfver något af Oehlen-schlägers vittra alster; den lästes och upprörde ej blott Thaarup utan i all synnerhet den unge Thomsen, som vände sig till W. med frågan, om svenskarne dömde som denne Heiberg?

W. hade icke svårt att besvara det spörsmålet. Vid ett besök hos Oehlenschläger i Juni 1828 hade han känt sig af denne starkt anslagen. »Han är en af samtidens yppersta skalder», hade han då skrifvit, »och pånyttfödaren af den nordiska sången. Med brinnande kärlek omfattar han dethan älskar, talar ofta i entusiasm och talar då hänryekande. Hvarje muskel, hvarje nerv måste förklara det han för ögonblicket tänker och talar. Så, som han läser, har jag ännu

aldrig hört någon läsa.---------— Han uppläste ett af sina

poemer för mig och det så, som skulle han i den stunden diktat detsamma. Då frågan blef om skaldens aktgifvande å tidens vittra nycker, utan hvilket han sällan hänför vare sig poetiskt eller opoetiskt folk eller den stora mängden, svarade han med blixtrande ögon: »jag vill sjunga inför konstens, den eviga och oföränderliga konstens gudaanlete; hvarje särskild tid skall få döma mig efter behag. Skalden tillhör ej mer den ena tiden än den andra. Men i alla tider skola finnas några, som fatta honom, om han förtjänar att fattas, och dessa skola i hvarje tid vara de yppersta.»

— »Sällan egde jag en sådan förmiddag», yttrar W., »som den jag denna dag tillbragte hos Axel och Valborgs skald».

Hans af denna uppfattning förestafvade svar å den framkastade frågan åvägabragte en ny. »Om Oehlenschlä-ger komme till Lund, — kan Ni åstadkomma något honom ägnadt uttalande, som innebure den rättvisa, man här i Danmark nekar sin störste skald?»

Utan all tvekan bejakade W. detta spörsmål, som väl icke då gjordes för första gången; men han upplyste tillika, att han redan påföljande måndagen måste afresa från Lund.

»Vi komma i morgon!» blef svaret.

På återresan samma dag bad W. lagman Hoffman i Malmö, att han ville nästa morgon för resan från Malmö till Lund skaffa Oehlenschläger en god vagn. Hoffman blef utom sig af förtjusning och, berättar W., bad mig allenast sörja för den ästetiska bespisningen; han ville svara för allt annat. Med Oehlenschläger kom en skara af vänner, hvilka, i följd af sjösjuka under färden öfver sundet, ej kunde njuta af den anrättning, på hvilken Hoffman bjöd dem; den fördröjde emellertid deras ankomst till Lund, så att de ej fingo bivista högmässan i Lunds katedral. »Då jag utkom från högmässan, hade en mängd vagnar stan-nat utanför min bostad i prof. Lidbecks hus; och första förtroendet jag fick af Ove Thomsen, var, att de ej mäktat äta i Malmö, men nu voro mycket hungriga». Den första hyllning, svenska studenter därigenom kommo i tillfälle att gifva den danske skalden, var att de af dem, som åto å fru Thornströms matställe i lilla Berlingska gården, på W:s vädjan försakade den middag, som för deras räkning där stod redo; den fördes i stället därifrån upp i prof. Lidbecks sal, där W.. på den bjöd Oehlenschläger och hans vänner. »Må vi icke få ’suppen’ först?» sporde därvid skalden. W. missförstod frågan, troende att den innefattade en begäran om aptitsupen, och började därför hålla ett litet nykterhetstal; men Oehlenschläger insåg hans misstag och förklarade sin mening, därtill han lade rådet att, just genom att bjuda soppan först, söka undanjaga supen — ett bidrag till nykterhetsstrategien, hvilket W. med största tillfredsställelse emottog och allt sedan dess i sin argumentering för husmödrar nitiskt anlitade.

Efter måltiden uppvaktades skalden af en deputation från de filosofie kandidater, hvilka den 23 i samma månad skulle promoveras; de inbjödo honom att med sin närvaro hedra denna festlighet. Sedan fördes han, beledsagad af universitetets rektor, prof. Engeström, samt flere honoratio-res, till akademiska biblioteket, till naturhistoriska muséet och sist till botaniska trädgården, där stadens damer samlats och där till hans ära tal höllos, sånger sjöngos och lefverop af studenterna höjdes. Därpå besågs domkyrkan; sedan lämnade den danske skalden, såsom det heter i en Köpenhamnstidning, »den Stad, der under hans korte Ophold paa den mest enthusiastiske Maade havde bevidnet ham sin stors te Beundring». »Men», heter det vidare, »endnu en Overraskelse ventede ham ved Udkjorselen af Staden. Her havde Academiets Studerende forsamlet sig, og hr magister Theologiae Docens Thestrup fremtraadte nu og skildrede i en kort, hjertegribende Tale den Folelse, der havde besjaelet en hver Lundeboer ved den store Skjalds Nservaerelse, somvilde blive uforglemmelig samt den Beundring, den hele dannede Verden ydede Adam Oehlenschläger. Et jublende Vivatraab gjentonede herpaa o g ledsagede Digteren, da han, efteråt han med rort Hjerte havde gj en taget si t Lofte atter at gjaeste den venlige Stad, forlod den forsamlede Maengde, som paa en saa skjon Maade havde udtalt sin dybeste Hoiagtelse, sin inderligste Hengivenhed for Danmarks storste Skjald.»

Skalden själf, hans vänner och äfven W. hade således den största anledning till belåtenhet med utfallet af den improviserade hyllningen. Den blef dock vida öfverträffad vid Oehlenschlägers utlofvade nya besök ett par veckor senare, då Tegnér på parnassen i Lunds domkyrka lager-krönte honom som »tronarfvinge i diktningens värld» — en tilldragelse, som visserligen med största skäl bedömts såsom af stor betydelse för den skandinaviska enhetskänslans nya rotfästande och tillväxt i det då lefvande släktets hjärtan och sinnen.

»Världen är en stor barnkammare*, utbrister W., då han konstaterar vederbörandes tillfredsställelse med den upprättelse, Oehlenschläger så vunnit öfver Heiberg.

Under sin vistelse i Helsingborg sommaren 1846 fick W., såsom han säger, »danskarne att hurra för Måns Stenbock», vid en fest å Ramlösa, där han åtagit sig att utbringa ej en skål, men ett lefve för den historiska försoningen. Sveriges dåvarande kronprins åhörde det talet och sade sedan talaren, att han väl fyllt sitt uppdrag. W. ville icke vara med om vare sig att af den nya kärleken mellan de skandinaviska stammarne göra »nya supanledningar» eller att leda den ut i politiska äfventyrligheter, där bakslag måste vara att förvänta. Målet för hans skandinavism var att förena brödrafolken till syskon efter ett redan verkstäldt arfskifte, icke såsom sammanförda i ett oskiftadt bo. Sina idéer i denna riktning framlade han i det föredrag, han den 20 Nov. 1847 höll i Skandinaviska Sällskapet i Köpenhamn. Såsom ett återupptagande af medeltidensunionsidé stämplade han ej mindre de liberales önskan att en de skandinaviska staternas republik måtte bildas efter mönstret af de Förenta Staternas i Nordamerika, än äfven monarkisternas önskan att samla de tre rikena under en kung. En tidsenlig skandinavism borde för sitt sanna syfte finna oviktigt om Skandinavien hade en eller två kungar; ty den sanna skandinavismens uteslutande syfte vore att bilda af Skandinaviens tre släkter en enda nation, ett enda folk. Tillsammans med ett enadt Germanien, bestående af under olika monarker lefvande medborgare, hvilka dock alla såsom tyskar vore ett, skulle så ett enadt Skandinavien, bestående af under olika kungar lefvande medborgare, hvilka dock alla såsom skandinaver vore ett, utanför slavismens port stå som en borgen för världscivilisationens bestånd. »Då Skandinaverna ej skola kunna söndras», sade han, »skall heller icke Skandiyiavien kunna delas.» Att undertrycka någotdera af Skandinaviens språk till förmån för det andra, borde heller aldrig ifrågasättas; men väl borde en sann skandinavism eftersträfva, att de tre skandinaviska »dialekterna» måtte kunna obehindradt läsas och förstås i de tre skandinaviska rikena. Därigenom skulle hvartdera rikets litteratur vinna ökad makt; och hvilken ökning i kraft vunne ej därmed den nationalitet, hvars organ den vore! Och likasom redan de Skandinaviska naturforskarne samlade sig till gemensamma möten — borde icke äfven de Skandinaviska häfdaforskarne, följande deras exempel, vid offentliga möten sprida frukten af sina vetenskapliga forskningar genom offentliga föredrag i de tre rikenas större städer? »Vi ha gemensam rot; stammarne växa ej numera i hop — men de kunna hägnas eller vanvårdas. Dör en stam ut, blir det ett dödsbud för de andra. Men vi ha ej hittills haft nog gagn af den gemensamma roten, myten, språket. Där har varit en söndring — här som mellan Joner, Aeoler och Dorer i Grekland. Men vi ha ej haft gemensamma olympiska spel, där häfda-tecknare uppträdde som voro Greker, ej blott sin stams hi-storici. Det är en brist, som måste afhjälpas, om ej ettskall vara sant öster, men ej väster om Öresund, ett sant väster, men ej öster om Dovrefjäll». Den skandinaviska idén, så slutade talaren, »skall bli mäktigare i den mån vi lära bättre känna hvarandra.»

Sällskapets ordförande, dåvarande professorn, sedermera ministern och riksdagspolitikern H. N. Clausen förklarade inför sällskapet, att talaren härmed »både såsom historiker och profet», utalat »den sanna skandinavismens andemening». Rörelsen tog emellertid en riktning, hvilken icke var den W. förordat, och han drog sig därför ifrån den. Men sedan det gått med den, såsom han vågat förutsäga, och det i våra dagar gällt att till nytt lif väcka den skandinaviska tanken, har den fattats just på det sätt, till hvilket W. för mer än 50 år sedan hänvisade; och denna omständighet synes ju vitsorda riktigheten af Clausens omdöme.

Ombedd af en nybildad »maadeholdsforening« i Köpenhamn, tvekade W. heller icke att afven där ingå i det samarbete med de danska bröderna, han på det historiska området så varmt förordat. Redan i juli 1847 hade han såsom Svenska Nykterhetssällskapets ombud uppträdt vid ett nykterhetsmöte i Köpenhamn, som hölls samtidigt med naturforskaremötet därsammastädes; och då i nov. s. å. »Föreningen mod Braendevinsdrik» sammanträder, hörsammar han en mottagen kallelse och kommer tillstädes. Först uppläses därvid en ingången skrifvelse från Orla Lehmann, som begär att blifva inskrifven i föreningen. Sedan uppropas W. »Enhver») heter det i Dansk folkeblad för den 26 nov. s. å. »der har hört denne Mands kraftige, ildfulde, inderlige Sprog, denne vidunderlige Veltalenhed, som griber alle, fordi den kommer fra Hjertets dybeste Grund, maatte vente sig en stor Ny-delse af att hore ham tale om den Sag, som han f rem for Nogen i Sverrig har kjsempet for med ett saa stort Held; men vi troe dog, at selv de dristigste Forventninger ere blevne overtrufne.»

Han började med, efter Fcedrelandets mera utförliga referat af talet, att lyckönska föreningen till den nyvunneledamoten, hvars namn uppvägde många andra, och hvars anslutning borde verka så mycket kraftigare, som hans nyss upplästa bref visade, att han först efter moget öfvervägande fattat sitt beslut. Talaren öfvergick därpå till att påvisa de hinder, som mest legat i vägen för sakens framgång i Danmark, och anmärkte därvid, hänvändande sig till den tillstädesvarande verksamme medlemmen af den Norske Af-holdsforeningen i Kristiania, prof. Welhaven, den olikhet, som framträder i den danska och norska nationalkaraktären och som ej varit utan inflytelse äfven på de båda ländernas nykterhetsrörelse, i det att norska folket vant sig vid att gifva sig sina lagar själft, under det man i Danmark väntade på att få dem gifna af sin öfverhet. Men en lag, som utginge från konungen, vore icke i stånd att förändra folkets skick och bruk. Den nyare tidens mäktigaste furste, Napoleon I, hade förgäfves försökt att genom förbud upp-häfva bruket af kaffe, därmed han afsåg att tillfoga Englands kolonialhandel ett dödligt sår. Han hade blott mot sig förbittrat folkstämningen, i all synnerhet kvinnornas, och därigenom lagt grunden till det hat, för hvilket han omsider föll. Den lag, som skulle förmå förändra en folksed, måste utgå från folket själft, från dem, som i folket åtnjöto aktning och anseende. Sedan erinrade han om att de största segrar i nyare tiden vunnits genom en ny taktik och nya strategiska uppfinningar. Så hade Gustaf II Adolf haft för sina segrar att tacka en ny användning af kavalleriet, Napoleon I för sina en ny användning af artilleriet. Också mot brännvinsfienden hade den nyare tiden användt en ny taktik; denna bestod i att man bildade slutna föreningar, hvilka gjorde tjänst såsom fasta kolonner vid både angrepp och försvar. Vidare fann sig talaren böra yttra några ord angående det bland Danmarks präster hörda påståendet, att afhållsamhetssaken vore okristlig och särskildt oförenlig med prästens värdighet. Väl vore det sant, att Guds rike icke bestode i mat och dryck, och att de bud, som anginge afhållsamhet från dylikt, kunde synas mindre viktiga. Mendet första bud, som Gud gaf människan, rörde dock just en omständighet af denna art: »du må fritt äta af alla träd i lustgården, men af kunskapens träd på godt och ondt, må du icke äta!» Senare förbjöd Gud Noach att äta kött af lefvande djur, hvilkas blod ännu var i dem. Detta bud stod i sammanhang med det råa bruk, som ännu funnes hos vilda nationer, att man skure stycken ur köttet ä lefvande djur och förtärde dem medan ännu musklerna däri skälfde. Denna råhet kunde ej undgå att påverka människans inre skaplynne, och därför förbjöd Gud densamma, ehuru den blott angick förtäring af föda. Ännu förbunde sig i Sverige efter allmogens föreställning förtärandet af hästens kött med hedendom, och under Gustaf den III:s tid hade en präst i Skåne måst lämna tjänsten, därför att han ätit hästkött. Också mot njutandet af vissa drycker innehöll den heliga skrift flera förbud. Så uppenbarades ju Herrens ängel för Simsons moder, och tillsade henne, att hon borde taga sig tillvara för att dricka vin eller starka drycker, enär hon skulle föda en son, som skulle varda en Guds nazir och ur filisteernas hand frälsa Israel. Den ängel, som för Zacharias förkunnade, att hans son, Johannes Döpa-ren, skiille födas, befallde ju ock: »Vin och starka drycker

skall han icke dricka, men han skall varda uppfylld af den Helige Ande.» Vore det nu än allt för lågt eller platt för en präst att bekymra sig om hvad en människa äter eller dricker, till och med om en hel tidsålder genom missbruk af mat eller dryck nedsjönke i djuriskhet och elände, måste det väl ändock synas förunderligt, att kristna präster dristade såsom lågt och platt döma hvad Gud själf hade sändt änglar att uppenbara med hänsyn till' dem, hvilka $kulle blifva utvalda redskap i hans hand. Det första apostla-mötet i Jerusalem hade åtminstone icke en sådan uppfattning, då det ju ock befattade sig med hvad som icke borde få ätas och drickas. Efter att hafva inlagt en sin-nebildlig betydelse i berättelsen om bröllopet i Kana och påmint hurusom Kristus väl druckit vin, sista gången vidinstiftandet af den heliga nattvarden, men afslagit den be-döfvande, berusande dryck man bjudit honom före hans korsfästelse, uppfordrade han Kristi bekännare att hellre, efter ängelens förmaning, sträfva efter att blifva uppfyllde af den Helige Ande, det är: eftertrakta den renare och högre glädje, som gifves genom föreningen med Gud, än att låta sig frestas af de materiella berusningsmedlen, hvilka så lätt neddrogo och fördärfvade människan till både själ och kropp.

— Detta föredrag, af hvilket tidningen blott meddelat en »ufuldstsendig Skizze», åhördes, heter det till slut, »med stors te Opmaerksomhed af en tset sammenpakket Menneskemasse, afbrodes hyppigen af uvilkaarlige og levende Bifaldsraab, og vil vaere uforglemmeligt för Enhver, som har vaeret naer-vaerende derved.»

* *

*

Det var från Lund, som W. gjorde dessa utflykter till den danska hufvudstaden.

Under vintern 1847—1848 bodde han med sin familj i Thomanderska huset i Lund och arbetade denna tid med all ifver på af slutandet af sitt litteraturhistoriska arbete. För biografiskt lexikon togs han alltmera i anspråk, och han påbörjade ock under denna tid de berättelser om sin lefnad, hvilka han ville gifva sina barn; men tiden räckte icke till, sista delen af hans litteraturhistoria utkom icke, förrän han redan ett år skött pastoralvården i Helsingborg, och de själf-biografiska berättelserna blefvo blott delvis och fragmentariskt utförda.

Med varmt intresse deltog han i den då här och där i landet upptagna verksamheten för stadsarbetarnes lyftning. Äfven i Lund fick man till stånd en Bildnings-cirkel, i hvilken studenter och »gesäller» samlade sig till andra idrotter än de dittills vanliga kraftmätningarna å gator och i gränder. Där talade han ofta och verkade som vanligt värmande och lyftande på åhörarekretsen. Den gamla miss-stämningen emellan hufvudets och handens arbetsgrupper vek för medvetandet om det för dem båda gemensamma i både utgångspunkter och mål, och man anmärkte, att tonen ibland dem blef en annan och bättre än den förut rådande.

Femton år tidigare hade W. måst draga sig tillbaka för »Herbergisternas» hätskhet mot den då ännu unge och ensamme man, som djärfdes vilja reformera deras åskådningssätt och seder; nu hade bladet vändt sig. På andra valplatser rundt om i landet hade den undanträngde samlat anhängare och vunnit segrar; allt starkare hade folkets allmänna mening uttalat sig för befogenheten af hans kraf, med allt större erkännande hade den mött reformatorn — och behöfde denne ett bevis att den nya tid, för hvilken han kämpat, äfven dragit in i den gamla universitetsstaden, gafs det honom verkligen ock, kanske mindre i den minnes-gåfva, cirkeln gaf honom, ett par ljusstakar af silfver, än i den vackra sång, hvari den då unge läkaren, sedermera professorn och en af de aderton i Svenska Akademien, A. Andersson klädde dess afsked till honom vid hans af-flyttning till Helsingborg. Så lydde den:

Plikten, den svurna,

Sitter på lagtima ting,

Skakar sin urna,

Ropar dig bort ur vår ring.

Orgelen ljuder,

Andakten bidar dig stum,

Templet dig bjuder Upp på sitt talarerum.

Talames gille Gifvit dig öfverbefäl:

Lys med ditt snille,

Värm med din lågande själ.

Segrande svinga Ordets tveeggade svärd,

Blotta dess klinga,

Väck på den slumrande värld!Girigt vi gömma Orden, du lagt i vår själ! Tror du vi glömma Huru du mente oss väl?

Tack vi dig bringa, Enkel, du ser det, och arm; Fast den är ringa Är den dock hjärtlig och varm,

Stoltare salar Fyller du snart med din röst Och när du talar Vidga sig främmande bröst;

Kom, låt oss höra Ändå din stämma ibland, Fängsla vårt öra, Sätt våra hjärtan i brand.

Vid sundet.

Nya strider.

»Nästa år», skref W. i Sept. 1847 Lénström, »får jag. 8,000 människor att svara för; då blir ej tid skrifva annat än attester». Till de tre kyrkorna — i Helsingborg, Välluf och Raus — hvartill om somrarne kommo brunnspredikningar i Helsan och i Ramlösa, kräfdes medhjälpare; med dem hade han ock redan uppgjort, och då arbetaren vore sin lön värd, hade han för detta ändamål anslagit ett så pass stort belopp, att, skrifver han, »min behållning, tror jag, ej blir större än din». — — »Men», tillägger han till slut, »jag har en öfverhusmoderlig maka, som blott lefver för sina sex barn, ingen skuld utom den öfverbyggnads- af 4,000 och den bosättningsskuld, jag måste till åre göra. Själf är jag friskare nu än för tio år sedan».

Den omisskänligt hurtiga ton, som färgar dessa ord, vittnar om den spänstighet, med hvilken W. gick sin nya verksamhet i möte. Att vid nära femtio års ålder icke hafva mäktat samla så mycket, att han utan skuld kunde verkställa sin bosättning å den nya orten, nedslår honom icke; att han med inkomsten af sin litterära verksamhet lyckats gälda de lån, hans nitälskan för andras väl dittills tvungit honom att göra, uppkallar hans tacksamhet och gör hans hjärta lätt. De ökade kraf, den så mycket större församlingen ställer på hans arbetskraft, afskräcka honom ickeheller; frimodigt går han i möte sin lott att, i stället för lärda verk, skrifva »attester». Och han bryter upp till sin nya plats med redan vunnen erfarenhet af den stärkande inflytelse, Sundets vindar och vågor utöfvat på hans af de oöfvervinneliga olägenheterna å hans förra post så illa medfarna hälsokrafter; han känner sig äfven häröfver tacksam och glad.

»Här finns tusen näktergalar,

Blommor i hvar löfrik lund,

Sedan själfva Helsans dalar Och det glada Öresund» . . .

hade en af hans forna lärjungar, den bekante botanisten och skriftställaren Nils Lilja, skrifvit i ett honom vid hans utnämning ägnadt kväde, som framhöll Skånes företräde framför Småland:

»Det var nära uppå viften,

Ödet leker så ibland,

Att du fått dig ett af stiften I de getabockars land.

Men hvad skulle du i Smålen Ibland detta blåbärskratt,

Där man knappt har bröd till kålen Och en sill från Kattegatt. — — —

Vill man där på böljans spegel Ro kring insjöns trånga dam,

Får man utan mast och segel Ta sig i en ökstock fram.

Här tar vinden fast i tågen,

Slupen går på hafvets stråt;

Ångfartygen klyfva vågen,

Så det susar efteråt.

Husen där, hur små och snöda Mossbelupna hyddor blott;

Furu timrade och röda Kallar man i Smålen slott.Men här bygger man dem gärna Utaf sten och kalk och grus.

Hvilken stolt och dråplig Kärna,

Grundfast som ett kungahus!

Och W. bestred icke i sitt svar till L. hvad denne till Skånes ära anfört; men han häfdade med djup öfvertygelse dennes orättvisa emot Småland.

»Visst har det ej ett Helsingborg,

Europa knappt så har,

Om ej vid Constantini borg Och Herkulbergens par.

Men hundra sjöar räknas där Fr&n samma klippas spets;

Af hundra berg begränsad är Ej sällan sypens krets;

Och åar slingra sig där jämt,

Mot trenne haf de gå.

I månget fall har Necken stämt Den harpa, han hörs slå.

Ej skeppundsviktig fetma där Är andens *ättehög.

I etherdrägt sig anden klär,

Mot den är blixten trög,

Väl näktergalar där ej slå Som här bland stumma mör.

Men tärnor sjunga där, och så Folkvisan aldrig dör.

Där furutimret doftar skönt Man känner ingen fukt Själf vintern kläder sig i grönt Och har sin ambralukt.

Det kunde häller icke fela, att ett sinne, så öppet som W:s för naturens skönhet, ju icke måste känna sig på det djupaste anslaget af Helsingborgs och dess omnejds hän-

Peter IVteselgren. l8förande läge. Han beundrade det; och det torde ock kunna sägas, att han sedan sin ynglingatid icke njutit af så myC-ken hälsa som under de år han upplefde här.

* *

*

I sin själfbiografi i Biografiskt Lexikon, 20:de bandet, hvilket utkom 1852, yttrar W., att hans verksamhet haft sina fulla tre perioder i Vesterstad och att den då hunnit in i sin andra i Helsingborg. Hvad han med dessa perioder menar, förtydligar han genom att påminna om eldens förhållande till köksgrytan i spiseln. »I första perioden, då lågan uppflammar, förblifver grytan», säger han, »i sitt majestätiska lugn. Ej den minsta bubbla bryter ännu vattenspegeln, som däremot finner sig förskönad af de uppstigande eldflammorna, hvilka spegeln med förnöjelse kvarhål-ler; och ’det är som om’ grytan i spisstaden såge med stolthet ned på grytorna å kökshyllan, hvilka ej ha en sådan eldkrans omkring sig.

Men — glädjen är flyktig på jorden. Snart har elden genomvärmt grytan. Hon kvarstår väl till utseendet i samma lugna värdighet, men vattnet är i rent uppror. Dess spegel är i kras. Där blir vågor, såsom i en sjö. De resa sig upp. De kasta sig stundom ut i elden, för att hämnas, för att släcka. Nu är förtjusningen öfver lågornas purpurglans slut. Ingen afund väckes längre hos hyllans grytor öfver flammans förmåga att stiga så högt och slå en så glänsande krans omkring den kokande grytan.

Men äfven olyckan har sin öfvergång. Snart uppstiger ej lågan så högt och vattnet reser sig ej häller. Men huru förvandladt! Det är ej mer vatten, med köttstycken dolda i djupet. Det är — köttsoppa, som snart något af-svalnad kan sättas på konungens och dagakarlens bord och njutas med stilla fröjd, med glad tacksamhet.»

Liknelsens tillämpning klargör han i en erinran om det behag, människosinnet kan erfara vid den första för-nimmelsen om Guds ords kraft, då skarorna känna det såsom någonting högtidligt och falla till, i hopp att ha upptäckt en art konserter, som fås gratis, därför de kunna i trängseln blottställa lif och lemmar. Men när allt flera börja få en erfarenhet, som går längre än hvad tonerna verkat, när »väckelser» uppstå, då en Felix varder förskräckt af talet om rättfärdighet, kyskhet och den tillkommande domen — är det väl då att vänta, det alla skola inneha den romerska höfdingens humanitet? Råare naturer pläga i detta stadium, om de ej fullt besegras, såsom arge judar bita tänderna samman; angrepp göras, väl ej mera med markens stenar, men med de tillhyggen, pressen och skådebanan kunna bestå. Slutligen får sanningen seger i många. Då blir hopen »tolerant».

Han låter oss således förstå, att han till en början väl mottagits och bemötts äfven i Helsingborg, men att i den mån elden hunnit att kraftigare påverka grytan, sinnen äfven där kokat öfver och strid uppstått. Det var så. »L,äseriet» var då det röda skynke, som värst kunde sätta allmänhetens lidelse i svallning; och när man märkte, att den nya församlingsherdens beundransvärda vältalighet icke var blott en sådan, utan att den förmådde med makt skaka samvetena och oroa dittills obekymrade hjärtan — då vaknade ock mångenstädes förbittring emot fridsstöraren, och man slöt sig samman mot »läsaren», »fanatikern», alldeles som man gjort det i hans tidigare verkningskretsar. Med samma kraft som förut angrep han ock här ej blott synd och last af de slag, som alla dömde, utan ock den mångskiftande orättfärdighet, som mycket väl kunde låta sig förlika med en aktad ställning och yttre anseende, där man endast förstod att låta manteln dölja hvad man icke ville visa; men den oblidkelige själasörjaren visste att låta ljuset af det ord, han förkunnade, kasta sitt sken in i äfven de dolda skrymslena, och följderna häraf uteblefvo icke. De många, hvilka funno sig af sådan ogrannlagenhet störda, hotade, förfördelade, bildade snart en manstark skara, hvilken med stor tillfreds-ställelse understödde det tidningsföretag, som under namn af Öresundsposten just vid samma tid i staden bragts till stånd af den kände skriftställaren O. P. Sturzenbecker, pseudonymen »Orvar Odd». Denne, som 1847 ditflyttat från Stockholm, kände sig böra här representera den högre tids-upplysningen, inför hvilken en lefvande kristen trosförkun-nelse tedde sig såsom mörk sekterism, medeltidsdunster, obskuran ti sm, som borde med löjets, hånets, smädelsens alla vapen bekämpas och förjagas. På så goda grunder drog han ock inom kort till strids mot sin andlige vederpart, den nye kyrkoherden.

Inom kort — men icke genast. Det fanns ju dem emellan vissa beröringspunkter. Några få dagar efter sitt tjänstetillträde och sin ankomst till staden »öfverraskar» den nj^e kyrkoherden Helsingborgs i februari s. å. af Sturzenbecker stiftade »Bildningsförening» med ett besök, vid en dess sammankömst i Helsan; han framför till den en hälsning från Bildningscirkeln i Lund, och han föreslår en 12-skillingssubskription till förmån för de danska bröderna. Danmark stred som bäst sin strid med de upproriska schles-wig-holsteinarne, till hvilkas understöd Preussen ryckt fram; W. var skandinav, Sturzenbecker var det ock. Den senare lofordar också i sin tidning W:s »vackra nit för saken». Och när den 7 maj 3 — 400 danskar med ångbåten Hamlet och en mängd segelbåtar fara öfver från Helsingör till Helsingborg, vid hvars hamn »hela staden» möter dem, är det W., som med några »varma, väckande ord» mottager dem. Ännu är allt väl. Men efter åtskilliga förstuckna antydningar om ett redan befintligt missnöje med den nye kyrkoherden utfärdar Sturzenbecker den 12 dec. 1848 sin och sitt partis krigsförklaring emot denne.

Något bättre erkännande af en nitisk och pliktenlig prästerlig verksamhet än hvad i detta angrepp innefattas, torde en kristen församlingspräst knappast kunna begära.

Tidningen konstaterar, att »doktorn och prosten W.» här »ögonblickligt började ett slags reformatoriskt verk iflera riktningar, därvid», heter det, »han synes på förhand hafva fattat den idén om sin nya verkningskrets, att här vore ett ordentligt Sodom och Gomorra. Med en oerhörd stränghet, att icke säga fanatism, lät han upptuktelsens ris svinga öfver det arma Helsingborg — i mer än ett hänseende säkerligen ett af Sveriges mest exempla-riska samhällen — på samma gång alla slags krafter användes på att här forcera införandet och utbredandet af ett »frömmleri», som nu en gång för alla må vara i hr W:s smak, men icke är det i majoritetens af vår stads medborgare. Det är allmänt bekant, hurusom detta nit redan här-städes framkallat många ingalunda glädjande frukter; vi hafva alla i den sista tiden hört omtalas obehagliga förhållanden inom familjelifvet, förorsakade af den sig allt mer och mer genom prästerskapets agitation innästlande meto-dismen» — — och tidningen utbreder sig därpå om dessa förhållanden, hvilka visa, att W. icke underlåtit något, som af lag, kyrkotukt och en kristlig trostillämpning måst kräf-vas, men som på det djupaste upprört sinnen, hvilka synas hafva varit helt genomträngda af själfmedveten förträfflighet. »Att vår position», förklarar slutligen tidningen, »till herr doktorn och prosten W. från detta ögonblick blifver en något annan än den vi hittills intagit, säger sig själf t, men vi finna oss, uppriktigt sagdt, så mycket mindre för vår del generade däraf, som det väl i själfva verket varit att förutse, att hvad nu skett, en gång förr eller senare måste inträffa.»

Hvad Rydqvist benämnt »sekterism», benämner Sturzen-becker *metodism»; ingen af dem förstod annat än att ett sant kristligt troslif måste vara något irrlärigt, något abnormt. Och att det lifvet ännu alltid kunde skapa »tordöns-söner», hvilka utan fruktan drogo svärdet i sin mästares tjänst, var tydligen obegripligt till och med för dem, som dock icke själfva tvekade att modigt kämpa för idéer, åt hvilkas tjänst de ägnat sig. W. lät sig emellertid icke af S:s »varningar» af skräcka. Han ingrep lika oförfäradt somditintills mot synd och last, och han underlät icke att såsom synd stämpla jämväl det för orten vanliga smuggleri, som, af ålder öfvadt, ej just ansågs såsom något synnerligen orätt och genom hvilket åtskilliga af handelshusen i staden samlat förmögenhet; han såg icke genom fingrarna ens med det »kvinnoskäudande», som inom ett »exemplariskt» samhälle till och med inom en tongifvande »majoritet» kunde förekomma \ och han förföljde dryckenskapen här som annorstädes utan anseende till personen. År efter år måste han ock utstå de hätskaste angrepp, som oaflåtligt riktades emot honom från det läger, för hvilket Sturzenbecker gjorde sin tidning till hufvudorgan; men ingenting kunde förmå W. att svara i samma anda, och då Sturzenbecker af de sina till och med invaldes i kyrkorådet, för att så kunna desto kraftigare bekämpa honom, mottog W. honom så vänligt och bemötte honom alltjämt så hänsynsfullt, att situationen i längden blef mera besvärande för angriparen än för den, som skulle angripas.

For Sturzenbecker var denna hans strid antagligen i icke ringa mån ekonomiskt oundviklig. För så vidt han ville påräkna det stöd för sitt tidningsföretag, hvilket genom de mot W. fiendtligt stämdes anslutning till detsamma kunde vinnas, måste han tillfredsställa dem särskildt i detta afseende; och så tvangs han att fortsätta sitt krig år efter år. Men det torde hafva blifvit honom allt mindre angenämt. Slutligen afbröt han det genom att, härtill föranledd af olika skäl, sälja tidningen och lämna orten. Då hade redan den här ofvan omnämnda tredje perioden i eldens förhållande

1 I sina tillägg till Follins Helsingborgs historia (Uppsala 1851) nämner W. p. 433, att de oäkta födda barnens antal i Helsingborgs stad var fruktansvärdt stort, vissa år mer än 25°/0. — »Utom kyskhetens och äktenskapets ära», utbrister han. »blifver den fattiga kvinnans öde uslare än slaktdjurets. Här behöfves åter ett ridderskap mot dessa kvinno-skändare, hvilka dela kvinnorna i en klass, där förförelsen kostar hjärtblod, och en klass, där förförelsen knappt kostar pengar. Kvinnofriden tillsvors oss redan af Birger Jarl. Må vår tid låta den lagen blifva en sanning.»till grytan inträdt; majoriteten inom samhället stod icke längre på hans sida — den hade öfvergått på den angripnes. 1

Äfven för den stora, mera personligt likgiltiga mängden, hade det redan blifvit klart, att ett ständigt förlöjligande, smädande, anfallande af den man, som ibland dem på ett så i grunden vördnadsbjudande sätt omhänderhade försam-lingsvården, icke kunde annat än förråande inverka i all synnerhet på samhällets bottenlager och försvåra hans arbete ibland dem. Om än de mera bildade kunde till dess rätta värde uppskatta tidningsredaktörens taktik, kunde ju detta ej väntas af de öfriga; och bland dessa borde efter vanlig erfarenhet äfven sådana vara att finna, som kunde anse sig böra i handling öfversätta tidningsspalternas hätska och utfordrande ord.

Det såg ock ut som om detta skulle blifvit fallet Åtminstone visste man en dag i aug. 1853 att omtala, hurusom stadens kyrkoherde varit utsatt för ett mordförsök och att gärningsmannen tillhörde det antydda sambällslagret.

I en nyligen utkommen minnesteckning2 öfver W. finnes händelsen beskrifven efter »en äldre med W. samtida medborgares» berättelse, för hvars riktighet denne åberopar sagde gärningsmans, bleckslagaremästaren J. Lysholms, »vid äggtoddar» honom anförtrodda meddelanden. Enligt dessa var L. »en välmående och själfständig man», som åtagit S1g lägga nytt koppartak på Vällufs kyrka för visst pris,

1 Förhållandet dem emellan slöt dock icke härmed. Sedan W. redan någon tid varit bosatt i Göteborg, sökte Sturzenbeckers vänner åstadkomma bidrag till en insamling, som åsyftade att bereda S. ett hem vid Sundet; men deras framställningar möttes med afslag. »Att gifva till denne», svarade man, »skulle innebära en förolämpning mot vår domprost. * W., underrättad härom, bad att få se listan och teck-

nade själf därå första bidraget; sedan gick insamlingen raskt. Detta grep S. Han besökte W. och tackade honom för hvad mer än en kände vara »en ädel hämnd».

a P. Wieselgren, minnesteckning af dr. Joh. Bergman, Sthlm, i900. 4:de uppl., p. 46—50.som dock i händelse af prisstegring å kopparen skulle i motsvarande mån höjas. Prisstegringen inträffade, församlingen ville betala i enlighet med L:s räkning, men — W. motsatte sig detta. Och icke nog härmed: en söndag, då L. satt bland hans åhörare i kyrkan, ropar W. till honom från predikstolen: »Hör du bleke man med den höga pannan, hvem skall betala kopparen på Vällufs kyrka? Skola fattiga änkor och faderlösa barn betala den?» Detta förnärmar Lhan kunde ej sofva om natten; och då han nästa morgon går ut för att tillse sina arbetare, därvid han bär en hammare i handen, går han in på pastorsexpeditionen och tillsäger W. att taga tillbaka de ord, han dagen förut från predikstolen tillropat honom. W. svarar nej och brukar ett häftigt språk, »riktad t ej blott mot L. utan äf-ven mot hans barn». Då rinner sinnet till på L., han tar prosten i kragen och kastar honom öfver ett bord in på en soffa, där han med ett kraftigt tag håller honom fast. Prosten ropar på hjälp, en husar, som kommit för att taga ut lysning och finnes i »andra rummet», skyndar till, L. släpper sitt tag och förnekar, att han haft några planer mot W:s lif. På stadsfiskalens sedermera gjorda föreställningar att gå och förlika sig med W., vägrar han detta, lofvar i stället afsätta honom från hans ämbete o. s. v. Men L:s vänner förmå bättre än stadsfiskalen beveka honom, och han går verkligen en dag upp och försonar sig med W., som beseglar försoningsakten med — en kyss!

För den som vet, att W. aldrig från predikstolen tilltalade någon enskild, icke ens under sin Vesterstads-tid, förefaller denna berättelse mycket märkvärdig. Ännu besynnerligare förekommer det, att han skulle motsatt sig betalningen af en skuld, hvilken församlingen själf ansåg sig böra gälda. På förfrågan hos nuvarande kyrkoherden i Välluf har också den upplysning vunnits, att koppartaket på sagda församlings kyrka lades år 1859; således sex år senare än ifrågavarande tilldragelse inträffade ochtvå år efter det W. förflyttats till Göteborg! Härmed torde berättelsens orimlighet vara tillräckligt bevisad. 1

Men icke förty var dess kärna sann; ty den 17 aug. 1853 hade verkligen ifrågavarande person sökt att taga Wieselgrens lif.

Tillsyningsmannen i den fattigrote, hvarinom Lysholm bodde, hade nämligen för både pastor och ordföranden i

stadens fattigvård anmält, att Lysholm s barn besvärade grannarne med tiggande och att tillsjmingsmannen själf af medlidande med de hungrande små, allt som oftast måst mätta dem, ehuru han väl visste, att detta vore förbjudet. Pastor hade då åtagit sig anmana L. att antingen själf

underhålla sina barn eller ock hos fattig vårdsordföranden begära deras bespisande å »kokinrättningen». Han [-fullgjorde-] {+full- gjorde+} detta sitt åtagande, då han vid hemgåendet från

morgonbönen i stadskyrkan ofvansagda dag mötte Lysholm, till hvilken han ock uttalade sin öfvertygelse, att hjälp skulle gifvas, 0111 L. för fattigvården ådagalade behofvet däraf.

Med en svordom förklarade L., att man burit en lögn till pastor; hans barn hvarken behöfde eller finge begära hjälp. W. erinrade, att anmälan i saken dock gjorts af vederbörande tillsyningsman; men Lysholm svarade som förr. W. yttrade då, att frågan finge upptagas af kyrkorådet, som ej kunde, utan varning, tillåta L. så illa uppfostra sina barn, att de ljögo, eller om de talade sanning

1 Af det utdrag af sockenstämmoprotokollet d. 1 maj 1859 herr prosten P. Sjöholm haft vänligheten meddela oss, synes, att bleck-slagaren Lysholm verkligen haft någon förargelse i sammanhang med denna taktäckning. Tillsammans med en murare i Helsingborg hade han nämligen uppgjort ett kostnadsförslag för företaget; men heter det i protokollet, § 3: »församlingen tyckte det var väl tilltaget, hvar-för församlingen beslöt att själf skaffa materialierna, såväl koppar som timmer och spik» ... Taktäckningen af kyrkan i Raus ägde rum 1849; kontraktet med Lysholm härom är af den 27jan. s. å. — således mer än fyra och ett halft år före attentatet. Benägenhet att vid toddyn skräfla för en lyssnande »medborgare» torde bäst förklara L:s tydliga oberoende af all respekt för faktiska förhållanden.och verkligen svälte, att de lämnades utan hjälp, för det deras far vore besvärad af både fattigdom och högfärd eller hade ett hjärta, hårdare än en besti e — »ett on dt, som måste krossas». *

Hemkommen erhöll W. meddelande af kyrkvaktmästaren, att syn å det bleckslageriarbete, Lysholm utfört för kyrkan, skulle hållas samma dag kl. 3 e. m.; och utan att veta det L. redan under hand i småposter upptagit betalningen för sitt arbete, kallade W. kyrkorådet att längre fram på f. m. sammanträda för att tillse, om det icke borde innehålla så mycket af sagda betalning, som kunde behöfvas för gällande af fattigvårdens förestående omkostnader för Lys-holms barn.

Då han någon stund senare var sysselsatt i sitt expedition srum, inträdde Lysholm dit. Antagande, att L. redan besökt fattigvårdsordföranden och hälst ville i enrum meddela hvad därvid förekommit, bad W. honom stiga in i biblioteksrummet innanför; en af rådsturätten för undervisning om edens vikt till själasörjaren hänvisad husar vid namn Ljungberg satt nämligen i expeditionsrummet, där jämväl en kvinna befann sig. »Jag kan vänta», svarade Lysholm; men då kvinnan gått, upprepade W. sin hemställan, och både Lysholm och han gingo så in i biblioteket.

När W. stängt dörren, trädde L. honom nära och frågade: »Sade ej doktorn, att han skulle krossa mig?»

»Nej», svarade W. »icke er, — jag har ju tvärtom mer än en gång sökt att hjälpa er — men ert obarmhärtigt hårda hjärta, ert högmod, det vill jag söka krossa. Gör er hederskänsla, att ni ej vill mottaga något understöd, så skall jag respektera den, därest ni lofvar att ej vidare låta edra barn svälta.»

Svärjande förklarade L., att fattiguppsyningsmannen farit med lögn, och efter ännu något ordbyte gick han W. så nära, att denne »för att undvika hans spritstinkande andedräkt» måste draga sig tillbaka. Hans hänvisning, att L. då borde vända sig till personen i fråga, som uppgifvit sig själf oftaha måst mätta de svältande små, besvarades med ett kort: »Herrn skall erkänna, att det är lögn, annars är det jag, som krossar herrn!» — och därmed uppdrog han ur fickan en järnhammare, lyfte den i högsta hugg öfver W., som vid hans påträngande nedpressats i den bakomstående soffan, och förnyade sin uppmaning. Ögonblickligen grep dock W. om hans redan fallande hand, och då L., som fattat W. i kragen med sin andra hand, sökte att till denna öfver-flytta hammaren, hindrade honom W. genom ett nytt grepp med högra handen, under det han tillropade den i expedi-tionssalen utanför sittande husaren att komma in. Denne, som hört något buller därinifrån och antagligen redan närmat sig dörren, öppnade hastigt denna. »Hvad gör ni?» — sporde han häpen den öfverraskade L., som därvid ryg£ade, dolde hammaren och utbrast: »du har ingenting sett!» men sedan W. med bibehållet lugn tillsagt honom att gå och han slutligen ock gjort det, sågs han ännu en stund i förstugan söka utvänta, att husaren skulle aflägsna sig.

En stund därefter ankommo de kallade kyrkorådsmed-lemmarne. Till protokollet antecknades anmälan om de svältande barnen och hvad som förekommit vid pastors sammanträffande med Lysholm efter morgonbönen, liksom ock syftet med sammanträdet: innehållandet af någon del af betalningen för bleckslageriarbetet. Men, heter det, sedan kallelsen utgått, »hade dock ett sådant uppträde ägt rum, hvilket ordf. muntligen framställde, att kyrkorådet, lika med ordf., fann, att för närvarande en så lindrig åtgärd ej vore lämplig.»

Uttrycket antyder tanke på vidtagandet af annan, kraftigare åtgärd. Både inom och utom kyrkorådet påyrkade man ock, att pastor måtte anmäla saken till laga beifran, hälst den ju ej kunde undgå att inom församlingen väcka stark sinnesrörelse. Men W. ville icke göra de små, hvil-kas talan han fört, än olyckligare och vägrade därför att anmäla den. Då emellertid Lysholm någon tid därefter råkade afbryta sin högra arm, såg man däruti Guds dom;»det var den armen», sade man, »som han höjde mot vår doktor!» 1

Bland dem, som från början stodo på W:s sida och alltjämt uppburo honom, funnos åtskilliga af det lilla samhällets i olika afseenden mest framstående män. Främst bland desse stodo öfversten för skånska husarregementet, sedermera generalmajoren grefve Gust, von Essen, en ädel och finbildad personlighet, samt konsuln Carl Henric Rooth, hvars trofasta understöd vid förvaltningen af församlingens ekonomiska angelägenheter W. på det tacksammaste uppskattade. Men den största tillslutningen hade W. dock att glädja sig öfver från deras sida, som icke räknades bland de »representative». Han vann ock allt efter annat sina önskemål; den gamla vackra Maria-kyrkan, som befanns i mångt och mycket bristfällig, blef underkastad en genomgående reparation, skolförhållandena både i staden och i landsförsamlingarna förbättrades, och den kamp, han med tillhjälp af både lag och evangelium, så nitiskt, så allvarligt och dock så kärleksfullt förde, blef förvisso icke utan rik frukt. En tydlig lyftning både i andligt och rent socialt afseende röide

1 Den skildring af tilldragelsen, här meddelats och som i huf-vuddragen öfverensstämmer med den af pastor N. Dalhoff i hans sympatiska lefnadsteckning öfver W. i Diakoniss-stiftelsens »Almanack»

Kphmn 1893, återgifna, är hämtad från Helsingborgs kyrkorådspro-tokoll för den 17 aug. 1853 och från en samma dag af W. för hans äldste son dikterad och i pastorsarkivet förvarad redogörelse för händelsen, hvilka båda källor, den förra i vidimeradt utdrag, n. v. kyrkoherden i Helsingborg, teol. kandidaten C. E. Johansson haft vänligheten ställa till vårt förfogande. De torde förtjäna mera tilltro än den af dr. Bergman åberopade sagesmannens, af rätt »fria» fantasier sammanfogade framställning, hvilken, såsom visats, icke håller stånd för ens den lättaste kritik. — Lysholm, som vid ifrågavarande tid var 38-årig, dog i kolera 1873 »utfattig». De barn, hvilkas vanvård för-anledt uppträdet, voro sex, af hvilka det äldsta då var i5, det yngsta

3 år. Såsom rätt egendomligt kan anmärkas, att det ofvan åberopade kyrkorådsprotokollet, som justerats samma dag, befinnes underteck-nadt ej blott af ordföranden utan äfven af fyra ledamöter, bland hvilka namnet O. P. Sturzenbecker står främst.sig inom samhället. Dess under de senare årtiondena vunna ovanliga utveckling lärer väl ock genom några sina rottrådar stå i förbindelse med den mångsidiga uppväckelse, som under W:s tid och genom hans mäktiga inflytelse därinom åvägabragtes.

En missionsresa.

Intrycket från marsoroligheterna i Stockholm 1848 hade vållat en större uppmärksamhet än förr å nödvändigheten att söka påverka den stora massan, genom att i densamma inarbeta ett verkligt kristendomslif eller åtminstone genom att göra den bekant med kristendomen på ett mera lefvande och djupgående sätt än hvad dittills genom dennas mera officiella förkunnelse skett. Man hade studsat inför erfarenheter, hvilka visat, i huru hög grad denna massa genomträngts af de kristendomsfientliga inflytelser, hvilka i all synnerhet genom åtskilliga tidningar spredos och befästades i sinnena; och man insåg, att något måste göras för att motarbeta detta på mer än ett sätt för samhället hotande inflytande.

Närmast till hands låg ju att använda åklagaremakt och tryckfrihetslag. Det berättades, att man härom gjort någon antydan för konung Oscar, som ansågs själf hafva blifvit öfverraskad vid insikten om den underminering, en revolutionär propaganda syntes bedrifva bland Europas folk och till och med bland det svenska.

Men konungen gillade icke den antydda vägen. »Bättre», lär han hafva yttrat, »än att anlita stadsfiskal Mellbin, skullevara att vända sig till någon, som med det talade ordet vore i stånd att möta och mota det tryckta.»

Och man ställde sig anvisningen till efterrättelse.

Till W. ankom i mars 1850 en skrifvelse af följande innehåll: »Enligt hvad bifogade inbjudning och närlagda

stadgar vidare upplysa, har i hufvudstaden bildat sig en förening för den inre missionen. Behofvet af en verksamhet i denna riktning lärer svårligen kunna förnekas. Men sättet att därvid gå till väga har varit föremål för flera öfverläggningar. Föreningens stiftare inse nogsamt, att det viktiga värf, de företagit sig att främja, näst välsignelsen af ordets herre, har behof af nitiska och upplysta ordets tjänare, hvilka med anda och kraft vilja ägna sig åt det mödosamma verkets bedrifvande; och .hafva därvid våra tankar och önskningar förnämligast samlat sig omkring en man, som, högt begåfvad i både talareförmåga, insikt och kristlig erfarenhet, tillika äger de oskattbara hjärtats egenskaper, hvilka uti förevarande fall synas allra mest påkallade. Det är till eder, högv. hr doktor, som den nystiftade föreningen med förtroende vänder sig, anhållande att hr doktorn, så framt han godkänner grunderna för föreningens verksamhet, täcktes benäget åtaga sig att under någon tids vistelse i hufvudstaden, genom samrådande med föreningens vänner och lämpliga föredrags hållande m. m., bidraga till den ifrågavarande inre missionens ordnande och befrämjande för framtiden. Skulle den högste välsigna denna späda begynnelse inom hufvudstaden, så vore väl ock att hoppas

\

däraf några väckelser till likartade bemödanden inom andra orter af fäderneslandet». Skrifvelsen var undertecknad af excellensen friherre Johan Lagerbjelke såsom ordförande, af justitierådet grefve N. Snoilsky, pastor primarius Abr. Pettersson, generalen J. P. Lefrén, kyrkoherdarne dr Fröst och Joh. Rothlieb, lektor Elmblad, F. O. Baeckström och grosshandlanden Lars Montén såsom ledamöter af föreningens styrelse.

W. lydde kallelsen och anträdde den 5 påföljande aprilden långa landsvägsresan till hufvudstaden.1 Lördagen den 20 april höll han där å La Croix’s sal sitt första föredrag, hvilket sedermera efterföljdes af tre andra, jämte det han i stadens olika församlingskyrkor predikade såväl vid gudstjänster under sön- och helgdagar som ock under arbetsdagarna vid särskildt anordnade veckopredikningar. Inbe-räknadt ett tal vid en skyddsförenings sammankomst och ett inom Stockholms bildningscirkel höll han under tiden d. 20 april — 20 maj, tillsammans 31 dagar, icke mindre än 23 predikningar eller föredrag, ehuru han af ådragen sjukdom eller opasslighet hindrades att vid två redan annonserade veckopredikningar uppträda.*

1 Han for öfver Göteborg, där han på begäran två gånger talade i domkyrkan. I bref till hemmet omtalar han med hvilken vänlighet man här bemötte »missionären»; biskopen dr Bruhn, kommerserådet Wijk, grosshandlanden Kjellberg och ännu flere inbjödo honom till sina hem; och han hörde där, att man tänkte på Tho-mander såsom den aflidne domprosten Hummels efterträdare. »Mängden», skrifver han, »vill ha en komminister på stället; men många tro, att när de hört Thomander, falla många till. Jag anser att han bör profva.»

2 Se här en arbetsöfversikt:

Lördagen 20 april föredrag å La Croix’s sal. Söndagen 21 » högmässan i Storkyrkan. Måndagen 22 » bibelförkl. i Jakob, e. m. Tisdagen 23 » » i Maria » Onsdagen 24 » » i Adolf Fredrik » , Torsdagen 25 » » i Clara, inställd. Fredagen 26 » » i Hedv. Eleon. » Lördagen 27 » föredrag å La Croix’s sal. Söndagen 28 » högmässan i Clara. Tisdagen 30 * i skyddsföreningen. Torsdagen 2 maj föredrag i Clara e. m. Söndagen 5 högm. i Hedv. Eleonora, e. m. i Bildn. Cirkeln. Måndagen 6 » missionsbön i Jakob. Onsdagen 8 » föredrag å La Croix’s sal. Torsdagen 9 » Kristi Himmelfärdsdag, högmässan i Jakob. Lördagen 11 » föredrag å La Croix’s sal. Söndagen 12 » högmässan i Katarina, e. m. bibelförkl. därst.»Målet för dagens nyfikenhet och dagens beundran», heter det i Morgonbladet för den 26 april, »är dr Wiesel-gren. Hvarenda e. m. uppträder han i någon af hufvud-stadens kyrkor, och denna är då så fullproppad med folk, som läktare och bänkar med försvarlig trängsel medgifva. Alla samhällets klasser äro lika angelägna att höra och att hänföras af den inspirerade talaren. Den eleganta världen strömmar till kyrkorna, och nöjena öfvergifvas för nyttan att af detta snille hämta nya åsikter om lifvet härnere och om dess sammanhang med ett högre lif. Dr W. är en folktribun, som från det enda Rostra vår tid äger, slungar sin vältalighets demostheniska åskor emot religionens och fäderneslandets i vissa spalter inkrupna fiender.»

Vid omförmälandet af Bildningscirkelns sammankomst den 5 maj berättar samma tidning, att W. där talat öfver arbetarens sabbat, därvid han »med den honom egna lysande vältalighet» skildrat sabbatens betydelse för arbetaren och huru värdigt den dagen kunde och borde för dennes verkliga själsbildning användas; vid Skyddsföreningens sammankomst talar W. öfver filantropiens nära sammanhang med kristendomen; och ehuru tidningen efter hans tredje föredrag varnar mot »den puritanska anda, som går genom dagens sociala luft», förklarar den efter det fjärde föredraget, att W. vid detta på ett segerrikt sätt häfde de tvifvel, som hos en och annan kunnat vid det förra uppstå; »alla», heter det, »som åhört dessa snillrika föreläsningar skola säkert bevara dem i kärt minne, likasom månget utplanterad t frö skall gro i tacksamma hjärtan för att omsider bära god frukt.»

Så bedömdes W. af ett konservativt blad. Men med

Tisdagen 14 maj bibelförkl. i Storkyrkan e. m. Onsdagen 15 Torsdagen 16 Fredagen 17 Pingstd. 19 Annand. 20

» i Adolf Fredrik.

» i Kungsholmen.

» i Adolf Fredrik,

högmässan i Maria.

» i Kungsholmen.

Peter Wie sel gren.

19tillfredsställelse kan Öresundsposten meddela sin läsekrets att hufvudstadens »korsarblad» och mindre tidningar »med obarmhärtig smälek» gissla honom, huru de afslöja hans »maskerade jesuiti sm» och hurusom Friskytten på ett »ganska pikant och trefligt» bellmanniskt manér travesterat hans första föredrag. Tidningens förhoppningar rikta sig dock särskildt mot Aftonbladet, hvars instämmande tydligen väntas.

Under öfverskrift af: »Dr WieseIgren och den inre

missionen» meddelar emellertid denna tidning en utförlig redogörelse för W:s första föredrag samt de spörsmål, han därvid uppställt och besvarat. Funnos icke frågor, som stodo öfver alla partimeningar och voro lika viktiga för alla? Kräfde ej tidsförhållandena ett kristendomens djupare inträngande i det borgerliga samhället? Och kunde väl ensamt församlingsprestema afhjälpa tidens religiösa kraf? Så hade han sport; och Aftonbladet förklarade sig skatta för en synnerlig vinst allt, som väcker uppmärksamhet å behofvet af en mer ingripande verksamhet för befordrandet af religiös och sedlig odling; »synnerligast», tillägger det, »då detta sker af en man med hr W:s förmåga, kan det icke förfela att i många hänseenden verka väckande och upplifvande». »Så länge den religiösa rörelsen», yttrar bladet d. 4 maj, »blott är i sådana händer som dr W:s, anse vi den såsom ett godt tecken». Det refererar utförligt jämväl hans återstående föredrag och nämner, att vid de båda sista konungen var tillstädes. Om det tredje säges, att det »kanske var utmärkt af flera glanspunkter, genialiska drag och anekdoter än något af de föregående». »Vi hoppas», yttrar tidningen till slut, »att talarens uppmaningar till allmänheten att behjärta den inre missionens sak såväl som hans tal och föredrag öfver hufvud icke skola vara gjorda förgäfves. Ett allvarligare behjärtande af de religiösa angelägenheterna såväl som af de plikter, till hvilka vår kristliga lära manar, synes också redan ha blifvit väckt; och må, då sällskapet för den inre missionen finna större ellermindre uppmuntran, så hoppas vi dock, hr W. skall finna anledning att glädja sig öfver sitt arbete. Sällskapet är ju dock endast ett tillfälligt medel; en lefvande allvarlig kristendom däremot ändamålet.*

Detta senare påminnande fick sin särskilda vikt, då K. M:t den 19 juli s. å., om än under uttalande af sitt välbehag med sällskapets syfte, vägrade att fastställa dess stadgar, enär ju sökandena voro oförhindrade att inom lagliga gränser verka för detsamma. Någon dess fortsatta verksamhet hördes icke af.1 Men i dess spår följde sex år senare Fosterlandsstiftelsen.

Om inflytelserna på stämningen i hufvudstaden af W:s verksamhet därstädes, kan man möjligen dömma på grund ej blott af »Friskyttens» misslynta uttalande, att stockhol-mame »för närvarande slagit sig på läseri» och att dr W. »gjort mycket uppseende», utan ock af de förstärkta anfall, som alltjämt och icke minst efter hans af resa riktades emot honom. Vid uppförandet — första gången d. 11 juni — af »Läsarepresten», ett skådespel af Johanna Granberg, sedermera fru Stjernström, gaf man ett nytt tillskott härtill, då nämligen den aktör, som spelade titelrollen, sökte i sin maskering återgifva W:s utseende. Men försöket att i den rollen inkläda W:s eldiga, varma, frimodiga personlighet kunde icke lyckas; det förmådde icke ens under den då upparbetade stämningen väcka anklang; hvarför anordningen inom kort lärer öfvergifvits.

Vid W:s afresa från Stockholm kvardröjde vid af skedet å ångbåten allra längst fyra personer: Aug. von

1 I »C O* Rosenii lefveme» uppgifves, i ett där anfördt bref från Rosenius till G. Scott, att W. varit verksam för bildandet af en styrelse för en inre mission och därvid med skäl misslyckats, enär han velat i densamma insätta äfven »världsmänniskor». Af det här meddelade framgår dock, att styrelsen redan var bildad, då W. uppkallades. Hans verksamhet inskränkte sig till att verka på allmänhetens hjärtan och tänkesätt; han deltog aldrig i någon styrelseorganisation.Hartmansdorff, Lars Johan Hjerta, Johan Ternström och Geo. Scott — ett förhållande, som föranledde anmärkningen, att därmed i viss mån också ett svar vore gifvet å W:s första föredrags första fråga. Samma svar kunde kanske ock anses inneligga däri, att W. under sin vistelse i hufvudstaden eller kort därefter blef kallad till ledamot ej mindre af Samfundet pro fide & christianismo och Sällskapet för spridande af nyttiga kunskaper bland folket än äfven af Stockholms Bildnings-cirkel, likasom man finner honom inbjuden både till konstnärsgillets minnesfest öfver Adam Oehlenschläger och till en arbetarföreningens sammankomst, vid hvilken ene utgifvaren af den radikala tidningen »Reform», F. T. Borg, sedermera (1855) efter Sturzenbecker redaktör för Öresundsposten, håller ett föredrag öfver sammanhanget emellan judendomen och kristendomen. Efter detta föredrags slut begär emellertid W. ordet och vederlägger det punkt för punkt; det anmärktes såsom »en händelse, hvilken såg ut som en tanke», att det sista meddelande W. fick vid sin afresa från Stockholm, sedan ångbåten redan lagt ut från kajen, var att tidningen »Reform» tillkännagifvit sig skola upphöra att vidare komma ut.

Efter vunnen seger.

I sin berättelse för åren 1847—48 meddelar Svenska Nykterhetssällskapets styrelse, att antalet af nykterhetsföreningarna i landet då uppgick till 420 med omkring 100,700 kvarstående ledamöter. Själfva nykterhetssaken hade enligt styrelsens åsikt nu vunnit en sådan stadga, att hon kunde hoppas äfven utan nykterhetsföreningarnas tillgörande af sig själf kunna fortgå: dock ville styrelsen betona nödvändigheten af att de, som nitälskade för den begynta sedeförbättringen, icke höllo sig overksamma eller splittrade sina krafter.

Men uppmaningen hörsammades icke. I berättelsen för 1849—50 meddelas, att värman och nitet hos föreningarnas målsmän mångenstädes aftagit, enär man funne brännvinets välde i viss mån brutet. På styrelsens uppdrag hade dr Wieselgren under sin färd till mötet i hufvudstaden 1846 talat i Skåne, Småland, Öster- och Vestergötland samt magister Stéenhoff dessutom i Dalsland, Värmland, Nerike, Södermanland, Västmanland och Uppland; södra Sveriges nykterhetsföreningar hade sagda år haft sitt årsmöte i Skara, 1847 i Växiö, 1848 i Linköping, 1849 i Helsingborg och 1850 i Ramlösa; andra årsmöten hade hållits i Mogata i Linköpings stift, i Växiö och i Piteå 1846, samt de senare åren å skilda ställen i landets olikadelar. Men dessa möten hade i allmänhet icke besökts så talrikt som förr.

Vid Svenska Nykterhetssällskapets allmänna årssamman-komst den 12 juni 1852 förklarade ordföranden, presidenten v. Hartmansdorff utan omsvep, att nykterhetsrörelsen allt sedan 1848 års statshvälfningar och oroligheter tynat af och försvagats. Men en hugnad hade dock nykterhetens vänner att erkänna: det vore den uppmärksamhet rikets läkare börjat ägna åt dryckenskapens verkningar på sjuk-domsförhållandena i riket. Orsaken härtill vore de skrifter i detta ämne, professor Magnus Huss utgifvit. Hans stora anseende borde ofelbart göra nykterhetssaken stora tjänster. Och vid årssammankomsten d. 9 juni 1855 kunde ordföranden meddela, att genom den uppmärksamhet, folket ägnat de uttalanden, som dels Huss, dels ock öfverste Hagelstam, den senare från synpunkten af enskild och allmän hushållning, i fråga om brännvinets fördärflighet under senaste tiden gjort, hade ifvern att hämma dettas tillverkning och förtäring öfverallt i riket ånyo upplågat, och yttrande sig ej mindre i underdåniga framställningar till konungen än äfven i motioner inom riksdagen (1853—54), till hvilken konungen ock i ämnet aflåtit en nådig proposition, hade nykterhetsnitet slutligen ock vunnit sitt mål genom de nya brännvinsförfattningar, hvilka den 18 januari 1855 af konungen utfärdats.

»Det är det första året sedan 1838», skref W. från Helsingborg till sällskapet, »hvarunder jag ej hållit eller bivistat något nykterhetsmöte. Nu höll folket sådant själft, och jag kunde hålla mig stilla. 308 myndiga manspersoner, alla af arbetsklassen, samlades här i större eller mindre sällskaper och undertecknade en petition, ställd till K. Maj:t, hvars innehåll, i korthet uttaladt, var: Fräls oss från bränn-vinet! Den framlämnades af stadens riksdagsman, herr konsul Rooth, till konungen. Då sista qvinnqvennietabellen uppgjordes, lefde här 87 roddare, arbetskarlar och brandvakter, 90 ogifta bland arbetsklassen, 4 gifta och 148 ogiftadrängar o. dyl., 352 gesäller, lärgossar o. d., s:a 681 manspersoner öfver 15 år. 308 myndigas votum bland dessa: befria oss från brännvinets frestelser och olycksföljder! bevisar, att lagstiftande makternas tid att hjälpa nu var inne.»

Men belåtenheten med den seger, som vunnits genom de nya brännvinslagarna, var icke allmän. Med dem hade husbehofsbränningen fått dödsstöten; bondeståndet hade blifvit beröfvad en rätt, som det ansåg såsom sitt privilegium, och dess förbittring häröfver var stor. På häftiga och hotande ord sparades icke, och man visste berätta, att i län, där allmogen ännu mera allmänt brände, skulle man rusta till uppror. Ty de där nya lagarna gynnade herrarne; deras brännerier fingo vara kvar. Det var blott böndernas, man undertryckte.

Budskap ingingo från södra Sverige om brännerier, som lagts i aska, om fräck lönnbränning, om djärfva hotelser mot myndigheter;1 det sades att landshöfdingen i Blekinge meddelat konungen, att han befarade oroligheter och kunde behöfva få Kronobergs regemente ditkommenderadt.

y>En kronobergare skall han få!» berättas konungen ha yttrat — »denne konung», sade W., »som aldrig förnekade sin Titusnatur»; och den 6 juni 1855 aflåter Svenska Nykterhetssällskapet till W. en anhållan, att han måtte, »så snart omständigheterna medgåfvo, söka på öfvertygelsens väg verka till nykterhetens befrämjande» och för sådant ändamål besöka Blekinge, Kalmar, Östergötland, Skaraborgs, Älfsborgs och Hallands län; till de landshöfdingar och biskopar, genom hvilkas län och stift resan vore ämnad att sträcka sig, afläte styrelsen skrifvelser, med anhållan att de behagade hvar för sig, hans bemödanden »i möjligaste måtto befordra». Genom konungens bevågenhet vore sällskapet i stånd att ersätta hans resekostnader.

»Herr dr Wieselgren, den gamle brännvinsbrännarfien-

1 Bränvinskriget, Läsning för folket, 40 årg. 3:dje häftet, p. 339.den», säger härom biskopen, dr Landgren,1 »måste företaga en rundresa för att skydda sina motståndare genom att upplysa och lugna menigheterna». Detta var verkliga ändamålet.

Neka kunde ju ingen, att icke den efterlängtade nya brännvinslagstiftningen uppburits icke blott af ett sedligt utan ock af ett ekonomiskt intresse, och att just genom sammanslutningen emellan dessa båda intressen, reformen kunnat genomföras. I dess gestaltning röjde sig konung Oscar I:s både tanke och hand. Såsom redan nämnts, hade W:s grundsats under hela hans långa strid för nykterheten alltid varit att icke inblanda sig i tvister om brännvinslagstiftningen; äfven de varmaste nykterhetsvänner intogo i fråga om den de mest skiljaktiga ståndpunkter. Men vid 1840 års möte i Jönköping förelåg en begäran från nyk-terhetsvännerna vid riksdagen att få del af mötets åsikt rörande den ställning, de borde intaga till hufvudfrågan: fabriksbränning eller husbehofsbränning, då de icke kunde hoppas på någon förbudslagstiftning. Vid föredrag af frågan ropades då högt af en mängd röster, det W. skulle yttra sig först; ordföranden uppropade honom, och han måste fram. »Om en skog är full af räfvar», sade han, »om den därjämte hyser något antal vargar med smak för räfkött och några björnar, som spisa både varg och räf, så håller jag för det förståndigaste att låta björnarne och vargarne först göra ända på räfvarne likasom att därefter låta vargarne tillintetgöras af björnarne; sedan torde det bli lättare för jägaren att med kraft angripa björnarne och så ränsa skogen». Denna åsikt godkändes och meddelades vederbörande riksdagsmän; den omfattades allt allmännare bland landets nykterhetsvänner och «fann slutligen sitt uttryck i hufvuddraget för 1855 års nya bränvinstillverk-ningslag.

Det var således icke utan skäl man nu begärde, att han skulle draga ut till den nya lagens försvar. I betrak -

1 Se noten föregående sida.tande af sina år, landsvägsresornas besvärlighet och flera länsstyrelsers uttalanden om allmogens lugnade stämning gjorde han det icke utan tvekan; men då Svenska Nykter-hetssällskapet icke släppte honom, lät han sina betänkligheter falla. Till hans vän, dr Säve, som suttit i det utskott, hvilket vid 1853—54 årens riksdag utarbetat de nya lagarna, hade blekingsriksdagsmannen Jöns Persson i Boda vid afskedet sagt, att de reste hem för att ställa till uppror; och bland de län, där man mest under påföljande vinter anordnade lönbränning, den man förklarade sig skola, där så behöfdes, mot kronobetjäningen försvara med kulor och krut, stod ock Blekinge främst.

Den 2 aug. for W. från Helsingborg. Den 5 aug. höll han sitt första föredrag i Kalmar domkyrka efter aftonsången; och sedan han därpå från koret inbjudit till öfver-läggning i ämnet, framställde han sin färds hufvudfråga: »önskas i bränn vinslagstiftningen en återgång, som kan bereda allt flere personer egen vinning af den nationalförlust, brännvinet allmänt erkännes åstadkomma, eller önskas en rask fortgång på den af hela den civiliserade världen beträdda bränvinnslagstiftningsbanan, som gör allt färre personer delaktiga i ’den slemma vinningen’ ? Ett stort antal personer undertecknade efter öfverläggningens slut ett intyg, det talarens tänkesätt i saken delades af de närvarande. L,ikartadt blef resultatet af föredraget i Madesjö den 6 aug., dit mer än 7,000 personer sammanströmmat. Upp genom skogarna gick sen W:s färd följande dag till Oscars församling, där i den fyllda kyrkan åbon Nils Svensson i Björnasjö efter föredragets slut å allas vägnar försäkrade, att man allmänt önskade det intet brännvin funnes och således ansåg lagen bra i den mån hon mägtade det aflägsna. I Allgutsboda, där lön-bränning ägt rum, talade W. den 8:de för omkring 3,000 personer; där deltogo många i det efterföljande samtalet, hvilket dock försiggick i all vänlighet och mynnade ut i det yttrandet: att de gladde sig åt att de små brännerierna väl måtte stryka för den nya lagstiftningens första hugg, menönskade, att nästa riksdag ville lika knäcka de stora brän-nerierna, så att Sverige till slut blefve fritt från sin arf-fiende brännvinet». Äfven i Vissefjerda den g:de enade man sig om samma yttrande. Där omtalades, att blekingsbor anlagt lönbrännerier på småländsk grund, likasom ock små-ländingar gjort det på blekingsk, — ett varsel om att den resande nu närmade sig den del af riket, där denna närings-drift med största djärfheten bedrefs och omhuldades.

Efter en rätt besvärlig färd å små bondvagnar med tröga hästar i ihärdigt regn anlände W. den io aug. hes och förkyld till Karlskrona, där han fick sin marschroute genom länet bestämd. Den n:te talade han i Kristianopcl. Där var stämningen hård. Han uppställde och besvarade 7 frågor, så belysande sitt ämne från olika synpunkter; men de tillstädesvarande stannade orubbligt vid sin uppfattning, att de rike brännarne genom den nya lagen gynnades på de fattiga brännarnes bekostnad. I Thorhamn den i3:de instämde man däremot med ombudet; likaså den 14-.de i Jemjö, ehuru man äfven där med missmod ansåg, att ensamt de stora brännerierna nu skulle insamla vinsten. Stämningen i Tving den 15.de var däremot afgjordt för den nya lagstiftningen; en bonde steg fram och omtalade sin egen erfarenhet af husbehofsbränningen, den han för 10 år sen nedlagt, och huru han af sin nya ekonomiska metod skördat vida större vinst; många instämde med honom, och det slutliga uttalandet erkände oförbehållsamt de nya lagarnas företräde framför de gamla.

Den i6:de aug. talade W. i Fridlefstad på f. m. och i Sillhöfda på e. m. Det ansågs vara den värsta bygden i länet, och landshöfdingen i Karlskrona hade afrådt W. att begifva sig dit; men just där tyckte sig W. bäst behöfvas.

Då han på morgonen skulle från prästgården bege sig till kyrkan, sågs en skara män skynda upp emot trappan, där han stod; hans värd, prosten Hoflund, fruktade, att de kunde hafva något ondt i sinnet emot honom, och bad honom ifrigt gå in; men på det örat ville W. icke böra, »Är detmig det gäller», sade han, »bör jag från början vara till hands», och så gick han emot dem.

»Vi voro i Tving i går», sade, hälsande, den främste i skaran, hvilken bestod af en hop sillhöfdabor med kraftiga gestalter och ärliga drag, »och nu ha vi sen dess varit i Baggatånga skog och brutit ner alla skorstenar därinne, så att löst folk icke ska’ kunna begagna dem till vintern; själfva vilja vi det aldrig mer. Och nu ville vi ha sagt prosten det, innan han kommer till Sillhöfda — därför ha’ vi skyndat oss hit, och roligt var, att vi hunno fram i tid!»

Så började dagen.

Dess fortsättning blef het nog. Mer än åtta timmar talade W. den dagen för och med männen i Fridlefstad och Sillhöfda, bland hvilka den myndige lönbrännaren Truls Andersson i Loppetorp gjorde hvad han kunde för att stödja det af de missnöjda framställda påståendet, att herremännen med de nya brännvin slagarna »skulle störta svenska bondeståndet*. Men understödd af dannemannen Anders Håkansson i Höryda och en io—n:årig flickas rediga svar på frågor, hvilkas mål var att bestämma lönbrännaren såsom »krono-tjuf», vann W. till slut en fullständig seger bland fridlefstads-männen; och den efterföljdes af en än mera djupgående i Sillhöfda, där man öppet lofvade, att för deras skull ingen kronobergare skulle under vintern behöfva kommenderas från roten. Tvärtom skulle hvad Baggatånga byamän börjat, af de öfriga fortsättas; och hvad de så lofvade, skulle de ock hålla. Med den djupaste rörelse kunde W. vid sitt af-sked till en vän i den skara, som omringade hans vagn, utropa: »I sanning, om ett sådant folk får man icke misströsta!»

Hans färd gick sedan vidare öfver Kalmar sjöledes till Norrköping, därifrån han fortsatte sin resa genom län efter län, från ställe till ställe, i enlighet med de af vederbörande länsstyrelser honom lämnade meddelanden om utlysta föredrag. Men färden genom Hallands län inställdes, enär koleran där utbrutit När han emot midten af september åter-kom till sin utgångspunkt kunde han med glädje bevittna, hvilken oerhörd förändring till det bättre de då senast förflutna tjugu åren åstadkommit för det folk, det land, hvars framtid han vid början af sina härnadståg såg så svårt hotad. Nu hade han icke mötts af bitterhet och hat, af grin och gyckel, och intet domkapitelscirkulär i 1840 års stil lät sig af höra; det mest tacksamma erkännande hade gifvits honom af hög och låg, och äfven där man bekände andra meningar än dem, han häfdade, bemötte man honom dock med en aktning, som visade, att den allmänna meningen var en annan än förr. De bebådade »upproren» uteblefvo. Den vredgade bondaristokratien kände sig isolerad; ståndets demokrater hade omfattat de nya åskådningarna, och W. ansåg själf, att det var genom deras anslutning han på de skilda mötena af gått med segern.

»Han tror, därför talar han», läste man i Östgöta-korrespondenten den i:sta sept. 1855, efter W:s föredrag i Motala; »och han talar väldeligen, så att man kan prisa sig lycklig att hafva hört honom. Ty det är icke möjligt att höra och se honom utan att förnimma, att en helig, gudomlig ande rörer sig inom hans bröst och därifrån utgjuter sig i åhörarens; och man kan i detta fall säga därom: si en rätt israelit, en rätt kristen präst, i hvilkens ande intet svek, ingen skrymtan är. Han talar med Pauli djärfhet, Petri allvar och Johannes kärlek sanningens språk osmin-kadt, beredd att för Guds och Kristi sak och mänsklighetens väl gå genom ondt rykte och godt rykte. Hela hans varelse framstår såsom en lefvande bild af uttrycket: är Gud för oss, ho kan då vara emot oss?»

Spridda drag.

De 8,000 församlingsborna till trots inskränkte sig W:s skriftställareverksamhet under helsingborgsåren ingalunda till endast »attester».

»Han klagade», omtalar en besökande vän, »öfver för mycket arbete. Ämbetsgöromålen voro förfärligt dryga. Om nätterna skref han biografier.»

Det var förnämligast, såsom af det anförda yttrandet antydes, arbetet för Palmblads Biografiska Lexikon, som lade beslag på hans litterära verksamhet. I den 1834 framlagda prospekten till detta verk hade lofvats att »i minst sex delar» samla lefnadsteckningar öfver namnkunnige svenske män; de då påräknade medarbetarne voro P. A. Sondén, som uppgjort planen därför, Palmblad, Abr. Cronholm i Lund och Wieselgren. Men planen hade alltmera vidgats. Af de ursprungliga arbetarne kvarstod slutligen blott W., under det flera nya krafter tillkommit. Då W. den 13 juni 1856 utsände det af C. W. Skarstedt utarbetade registret till verket, innefattade detta 23 delar med mer än 2,200 biografier; af dessa hade W. skrifvit 778, efter det af dem upptagna utrymmet motsvarande i det närmsta 11 delar af hela arbetet.

Jämte den nya följd af verket, han vid afslutandet af den gamla åtog sig att utgifva, är ock åtskilligt annat attihågkomma vid förtecknandet af hans skriftställeri under denna tid. Han »öfversåg och tillökade» prosten Elias Follins år 1798 författade »försök till en historisk beskrif-ning öfver Helsingborg», hvilket arbete han under titel »Helsingborgs historia» utgaf 1851; han lämnade bidrag till Pehr Thomassons biografier öfver svenska bönder, bland hvilka lefnadsteckningen öfver Nils Månsson i Skumparp längre fram (1874) särskildt omtrycktes; han utgaf år 1855 den omfattande släktmonografien »Essen, ett tillägg till Palmblads biografiska lexikon»; skref under sommaren 1850 en uppsats: »Är sia/ägande ett adiophoron ur kristlig synpunkt? Ett votum af en svensk präst, på uppmaning med-deladt de kristna i Amerika»; hvilken uppsats, då striden i det behandlade ämnet åter uppblossade, d. 24 dec. 1866 och 2 jan. 1867 omtrycktes i svensk-amerikanska tidningen Hemlandet; deltog jämte Thomander och åtskilliga andra präster 1849 i försöket att bringa 1819 års psalmbok i närmare öfverensstämmelse med den heliga skrifts uttryckssätt och vår evangeliska bekännelse, samt utgaf 1850 åtskilliga af de predikningar, han s. å. hållit i hufvudstaden. De återgåfvos dock i så stark förkortning, att de blott i ringa mån kunna anses motsvara de verkligen hållna muntliga föredragen.

I en stad, hvilken så som Helsingborg förmedlade samfärdseln mellan Sverige och utlandet, kunde ju en rätt liflig tillämpning af det fornkristna budet, att en församlingsföreståndare borde vara gästgifvare, icke undvikas. W. ingick aldrig i något stadens »familje-umgänge», men hans hem stod alltid öppet för besökande; sådana saknades ock sällan. De gamla vänner, som funnit väg till hemmet i Vesterstad, drogos äfven hit; nya tillkommo, och på resande utländingar var ingen brist. Under somrame samlades ock kring hälsobrunnarna i Ramlösa och i Helsan likasom ock till badanstalterna där och i staden en mängd kurgäster från olika delar af landet; W. var vanligen »brunnspredikant» ; ofta förrättade han först morgonbönen i Helsanoch red sedan därifrån för samma ändamål ut till Ramlösa; det var klart att många af dessa hans tillfälliga församlingsboar skulle söka honom om icke för annat, så dock för att få göra hans personliga bekantskap. Och för alla stod hans hem lika öppet som hans hi ärta. Varmast slog dock detta för ungdomsvännerna; och hur än arbetsbördan kunde tynga honom, klarnade dock alltid dragen, då han kunde i sitt hem få möta sådana. Såsom en stor glädje räknade han, att genom Paul Ahnfelts förflyttning till Farhult få denne sin trofaste vän i sitt närmare grannskap. När denne, när Fjellstedt, Gustaf Andersson, akademi-docenten Skar-stedt eller, såsom ock någon gång hände, Thomander gästade hos honom — då kunde, när aftonen kom, hans penna få hvila, och i den samlade familjekretsen kändes det då som fest.

Bland hågkomster från denna tid bevarades såsom en särskildt minnesvärd tilldragelse det besök, den unge hertigen af Östergötland, H. K. H. prins Oscar, där gjorde en juliafton 1851. Han låg då såsom chef på korvetten »La-gerbjelke» ute i sundet och hade eftermiddagen igenom sysselsatt besättningen med brandexercis; denna var nyss af slutad och man rastade i hytter och kojer, då vakten plötsligt varseblef en röksky höja sig öfver någon utkant af Helsingborg. Inseende, att elden var lös, anmälde han det ögonblickligen för prinsen. Inom några minuter var korvettens folk med brandredskap på väg mot staden och hade redan ej blott lagt i land utan ock hunnit passera kyrkan, då klämtningen därifrån började. Elden hade brutit ut i Stattena, en liten by på stadens mark; prinsen och hans manskap voro först på platsen och började strax släckningsarbetet, hvilket fortsattes ända in i sena kvällen. Därefter var det, som prinsen med sina officerare begaf sig till prästgården; och för W. var det ju en alldeles särskild glädje att i detta sitt hem få emottaga konung Oscar den förstes son. Det glömdes ej därinom hurusom den hurtige unge fursten, som, fastän våt och varm, ej ville lämnagehör åt sin värds påminnelser om hvad nödig försiktighet under den kyliga nattfärden ut till skeppet fordrade, likväl vid dennes kraf på hänsyn för fadershjärtats målsman, ändtligen fogade sig efter hans begäran och svepte om sig det civila öfverplagget.

Bland sina prästerliga ämbetsbröder inom stiftet hade W. vunnit ett allt blidare bedömande i samma mån dessa lärt sig att ej blott bättre förstå och uppskatta hans sträf-vanden utan ock att för egen del tillgodogöra sig dem. I personligt vänskapsförhållande stod han till flertalet präster inom sitt kontrakt; kyrkoherdarne Falck i Välinge, Thean-der i Kropp, Lageman i Frillestad, Schönbeck i Hesslunda, Gustafsson i Kågeröd m. fl. sågos ofta i hans hus, och han deltog gärna i de samkväm, som åtföljde Luggude härads enskilda prästänkekassas årligen återkommande revi-sionsmöten. Sådana ägde rum i tur och ordning hos kassans olika medlemmar och de skiljaktigheter, som mellan dessa kunde äga rum i, bland annat, nykterhetsnit och kyrkopolitiska åsikter störde ej deras vänliga umgänge. Brännvinsbordet var dock alldeles bannlyst från deras gemensamma måltider; vid dessa sutto W. och hans menings-vänner i all frid med sina vattenglas, under det de andra, efter en närvarandes berättelse, nöjde sig med »ett glas mycket surt rödvin». Då sammanträdena höllos hos W., förefanns icke ens detta, men stämningen var lika munter och vänlig ändå.

Den redan då bemärkte Hans Birger Hammar, kantorn, sedermera riksdagsmannen Sven Rosenberg, skolföreståndarinnan Cecilia Fryxell, den då ännu unge, sedermera för sin stad så högst betydelsefulle konsuln Peter Olsson liksom ock den fromme tunnbindarmästaren P. F. Bernström jämte ännu flere hörde till husfaderns gärna sedde besökare, bland hvilka äfven åtskilliga personligheter från andra sidan sundet fortfarande voro att räkna. Bland dessa må nämnas: Fredrik Barfod, bröderna Hammerich, den gamle Molbech, Edvard Mau och Rudelbach. Ehuru i bestämd strid medåtskilliga af biskop Grundtvigs åsikter och lärosatser, ägnade dock W* denne märklige man liflig beundran; han hadé öfversatt flera af hans sånger, och han underlät icke gärna att, då han någon gång besökte Köpenhamn, begifva sig ut till den gamle i Vartou. Dansk litteratur förekom ock ofta i hemmets läsning; och då såsom ett bevis för den »doktrinära trångsynthet», till hvilken W:s nit för goda seder kunde förleda honom, af en hans minnestecknare anförts,1 det han brukat taga löfte af sina nattvardsbarn, »att de aldrig skulle läsa romaner», må nämnas, att sär-skildt Ingemanns och Walter Scotts historiska romaner hörde till familjeläsningen i hans hem, hvadan han omöjligen kunnat vilja från sådan läsning af stänga andra. Den anförda uppgiften, som hämtats från en insändare i Öre-sundsposten, borde tydligen hafva begränsats till viss romanlitteratur; ty för den förgiftande inflytelsen af sådana alster, hvilka i sedligt afseende icke höllo profvét, hade W. det skarpaste öga och lät i sina domar däröfver aldrig besticka sig af än så förledande estetiska förtjänster.

Det låg ingenting »trångbröstadt» i W:s personlighet; därtill var han för vidhjärtad, för djupt förstående. Och den, som nämner honom »styfsint*,2 väljer ett ganska olämpligt ord för att beteckna hans lågande uthållighet. Åfven där hans nitälskan brände som skarpast, tändes och underhölls den af varmaste kärlek till den bestraffade, och fanns hos denne något godt, något icke alldeles fördärfvadt drag, letade han snabbt rätt därpå och knöt vid. Men han dägtingade icke därför med det, han bekämpade. Lika litet man i detta stycke alltid förstod honom såsom ung, gjorde man det under hans följande år af ständiga strider; men själf kunde han med full inre sanning förklara, att han icke kände någon sin ovän.

Man har mycket talat om hans stränga bedömande af Bellman. Med hans förutsättningar torde det bedömandet

1 Se J. Bergmans förut anförda minnesteckning, pag. 51.

4 Bergman 1. c., pag. 46.

Peter Wiestlgren. 20hafva varit oundvikligt. Men huru varmt han anslogs af hvad som i dennes skaldskap mötte honom utan bismak af lättfärdighet och bacchanalier, torde rätt obestridligt vitsordas däraf, att han, då han någon gång unnade sig en stund med sina små och med någon af dem ridande ranka på knäet, beledsagade nöjet med sång, hälst sjöng t. ex. »Storm och böljor tystna ren» etc., »Ack, hvad för en usel koja» etc. eller »Se svarta böljans hvita drägg» etc. Och han vidkändes alltid såsom sin den uppfattning, åt hvilken han såsom ung student (1822) gifvit uttryck i följande vers om sagde skald:

Dikt, musik och dryck tillsamman Du förent och vid ditt stop,

Strålande af snilleflamman,

Manar du en brokig hop Ur din lyra, som i gamman Störtar fram med stoj och rop.

Får jag hoppas att du pekte Vemodsfull mot stjärnor opp,

När du lekte

Ur din lyra — världens lopp?

* *

*

Huru litet han emellertid räddes att, äfven där det gällde mycket uppburna namn, gifva luft åt sina meningar, till och med om dessa blott kunde stödja sig på ovissa förmodanden, visade han särskildt vid det tillfälle, då han i en till domkapitlet i Lund ingifven redogörelse rörande nykterheten inom hans församlingar, framkastade sin gissning om anledningen till Svedenborgs andeskåderier. Vi tillåta oss anföra denna händelse i den uddiga infattning, prosten Henric Schönbeck vid dess förtäljande gifvit den. Episoden är lika rolig som betecknande för de däri berörda personerna.

Den anknyter sig, såsom redan antydts, till den under Aug. von Hartmansdorffs statssekreteriat utfärdade före-skriften, att domkapitlen årligen skulle från stiftens kyrkoherdar infordra och till ecklesiastikdepartementet insända uppgifter om nykterhetens tillstånd inom deras församlingar. De frågor, som borde besvaras, voro upptagna i ett fast-ställdt schema och voro visserligen icke få. För de nykter-hetsvänliga prästerna hade ju arbetet härmed sitt särskilda intresse; »för de många, som då ännu skattade för brännvinspannan, och de ännu flere, som höllo vid aptitsupen med därtill hörande halfva och ters», kändes det däremot ganska betungande, hvadan de gärna sökte i möjligaste måtto undkomma det, ej sällan genom att åberopa hvad de *föregående året» i ärendet uppgifvit. Men antalet af dessa redogörelser blef i alla fall i det stora Lundastiftet ganska betydligt, och dess domkapitel kunde med allt skäl beteckna studiet af dem såsom öfver höfvan tidsödande.

En sessionsdag i början af år 1854 lågo omkring 230 dylika berättelser å kapitlets bord och den 86-årige gamle biskopen hade omsorgsfullt ur mängden utplockat de af dem, hvilka han antog böra äga det märkligaste innehållet. Dessa lade han öfverst å högen. Under uppgift, att någon af kapitelledamöterna anmält sig hindrad att närvara vid dagens session, hade biskopen därjämte genom notarien låtit tillkalla stadskomministern, dr. Åke Kahl, hvilken, ehuru känd Svedenborgare, vid behof brukade kallas att fylla platsen för frånvarande ledamot. Denne infann sig ock; men vid sessionens början befunnos dock alla de ordinarie ledamöterna tillstädes, hvadan dr. Kahl ville af-lägsna sig.

Men den åldrige biskopen bad honom på det bevek-ligaste att kvarstanna. »Jag får dagligen erfara», sade han, »att jag är gammal och minnesslö. Det förekorq mig i går som hade någon af ledamöterna anmält förfall; jag ser nu, att det var ett misstag. Men gamla ordspråk kommer jag ihåg; ett lyder så: ju flera man, dess bättre lycka.» Och i kraft däraf bad han nu Kahl sitta ned icke som ledamot, men som auskultant.Sedan Kahl fogat sig efter lians önskan, böljade han föredragningen med att meddela, hurusom nykterhetsberät-telserna från stiftets alla 24 kontrakt nu inkommit, och frågade, huruvida man begärde, att den å bordet liggande högen skulle fullständigt genomgås och uppläsas. I vördsamma ordalag anhöll en, att man måtte förskonas för den uppläsningen, enär den skulle komma att upptaga många dagar. Biskopen hade intet däremot; men, sade han, »som herrarne veta, skola vi vid remissen till ecklesiastikdepartementet redogöra för papperens innehåll och det är således nödvändigt, att åtminstone några uppläsas. Vi kunna ju börja med en.»

Notarien tog den öfversta; händelsen eller biskopens ordnande hand hade fogat så, att denna var från kyrkoherden i Helsingborg.

Först meddelades häri fullständiga statistiska uppgifter rörande nykterhetsförhållandena på platsen. Därefter förekom följande:

»Jag har», skref W., »under året varit i tillfälle att göra en iakttagelse, som jag anser mig icke böra underlåta att i denna berättelse upptaga. Här finnes i staden en kopparslagaregesäll, känd såsom storsupare sedan många år. Nu har han angripits af delirium treméns och däraf haft många förnyade anfall. Men hvarken jag eller någon af läkarne hafva förut erfarit, att en delirant, sedan pa-roxysmerna upphört, kunnat redogöra för alla de syner han därunder haft. Detta förmår emellertid han. Likaledes kan han omtala samtal, som han under det deliranta tillståndet inbillat sig hafva fört med goda och onda andar, ja, med till och med Gud själf. Ingen förmår taga ur hans hufvud, att han verkligen genomlefvat hvad han efteråt berättat om samtal med andar, ja med Gud själf, och att han verkligen haft alla de syner, han omtalar. Detta har kommit mig att tänka på Svedenborg.»

»Är karlen nu komplett galen!» utropade dr. Kahl, af brytande notarien.»Läs vidare, herr notarie», sade biskopen helt lugnt; »ännu har jag icke hört någon galenskap i det, som upplästes.»

Notarien fortsatte: »Det är bekant, att Emanuel Sve-denborg var förra seklets lärdaste man. ...»

— »Det låter ju icke illa», sade biskopen och nickade åt dr. Kahl. ... »och», läste notarien, »att han sysselsatte sig i många år med alkemistiska laborationer. Åfven är det bekant, att sprit användes vid åstadkommande af smältningar. Däraf har hos mig den föreställningen upprunnit, att de spritångor Svedenborg sålunda under åratal inandats kunnat på honom hafva samma inverkan, som det dagliga förtärandet af sprit har på sina offer, nämligen- ett åstadkommande af delirium tremens. Kopparslagaren tror på sina syner, sina samtal, mera än på Guds ord. Han anser sig ha i verkligheten upplefvat allt det, han efter upphörandet af det deliranta tillståndet berättar. Och hvarför skall man då icke kunna tro detsamma om Svedenborg? Jag framställer emellertid detta blott som en gissning, som ett försök att lösa den Svedenborgska gåtan, och detta gör jag sine ira et studio.»

Uppläsningen var slutad. Men dr. Kahl begärde ordet och yrkade, att Wieselgren borde ställas till ansvar för det förgripliga sätt, på hvilket han i en officiell skrif-velse angripit världens lärdaste man, den ende siare, som uppträdt i nya testamentets tid.

»Hvad säga herrame om det förslaget#, sporde ordföranden.

»För min del», svarade en af ledamöterna, »kan jag icke förena mig i det påstående, dr. Kahl gjort.» De andra instämde däruti. Därefter upplöste ordföranden sammanträdet med det tillägg, att hvad som förekommit efter uppläsningen så mycket mindre kunde i protokollet införas, som dr. Kahl närvarit icke som ledamot utan som auskultant.

Uppbrott.

Efter Reuterdahls förflyttning till Uppsala hade Thomander intagit biskopsstolen i Lund och, på fråga af sina vänner i Göteborg, hade han nämt W. såsom den lämpligaste kandidat de kunde uppställa för den efter honom därstädes lediga domprostbefattningen. W. blef ock af församlingen kallad att söndagen den 8 febr. 1857 för densamma aflägga prof.

Blott med tvekan mottog W. denna kallelse. Han hade genomkämpat sin andra period i Helsingborg, tusende band af förtroende och kärlek bundo honom vid platsen, och han hade ju dessutom hunnit in i de år af lifvet, då man icke gärna börjar något nytt. Väl hade de ljusa ekonomiska utsikter, med hvilka han mottog detta pastorat, icke förverkligats; hans gamla fallenhet att hellre »gifva än taga» hade i förening med en bestämd motvilja att på laglig väg utkräfva de rättigheter, som icke frivilligt gåfvos honom, ökat hans utgifter och minskat hans inkomster ända därhän, att han måst skuldsätta sig, och detta kändes för honom såsom ett vida tyngre kors än någon kunde ana; men ett prästgårdshemman i en af landsförsamlingarna, hvilket någon hans företrädare utarrenderat till en sin tjänarinna för hennes lifstid mot skyldighet att under pastors kyrkbesök bestå foder åt hans hästar, hade nu efter heltandra grunder blifvit lämnadt åt ny arrendator och borde komma att mycket förbättra pastors inkomster, Thomander fordrade dock så bestämdt, att han skulle mottaga kallelsen, att han icke vågade afvisa hvad ju dock kunde vara en yttring af Guds styrelse; och han svarade således, att han vore villig aflägga det föreskrifna profvet.

Men innan detta ägt rum, drabbades hans hem af en tung pröfning; ett litet barn, en åttaårig dotter, vid hvilken allas hjärtan voro på det innerligaste fästade, rycktes bort af döden. Att kanske helt snart nödgas lämna hennes graf, föreföll modershjärtat upprörande, likasom ock att tänka sig de möjligheter, med hvilka en landsvägsresa till Göteborg i februari månad för maken kunde vara förenade. Anknytande vid detta senare skäl, villfor W. sin hustrus önskan och afsade sig kallelsen.

Men från Domkyrkorådets ordförande, v. häradshöfdingen Th. Berger, ingick ofördröjligen svar, att domkyrkorådet utan minsta tvekan skulle utsätta annan profdag och därvid rätta sig efter den kallades önskan. Blott om afsägelse ville det icke höra talas.

För detta böjde sig W. Utan att ifrågasätta ändring af profdagen, infann han sig å den redan utsatta; och vid det sedermera den 26 febr. förrättade valet erhöll han högsta röstantalet. Konung Oscar den I, som 1848 utan förslag nämnt honom till ledamot af nordstjärneorden, undertecknade nu den 31 mars 1857 hans fullmakt att vara domprost i Göteborg.

Huru fullständigt han genom sin, om än icke blott brinnande utan stundom äfven brännande kärleksvärma besegrat äfven den helsingborgska församlingen, visade sig bäst vid hans skiljsmässa därifrån. Dess genkärlek blänkte ej endast i den dyrbara minnesgåfva af gediget silfver, man till honom frambar, utan ock i den allmänna tillströmningen vid hans affärd, i den djupa rörelse, som därvid kom till synes, i de varma ord, de tårade blickar, som åtföljde afskedet. »Stilla din hydda fått stå», skref i Helsingborgs-posten den 24 april Paul Gabriel Ahnfelt, en af dem, som djupast kände hvad detta afsked innebar,

»i nio rullande solhvarf,

Här på vår sydliga kust; nu bär det af emot nord.

Snart är platsen öde och tom; gästvänliga huset lockar ej vandraren mer, sörjande går han förbi.

O, huru gärna vi gingo därin att värmas vid lågan, snillets låga, som brann, där på den flammande härd!

Vetande, konst, natur, helt genomträngda af kärlek, mötte oss där alltjämt, rikaste mångfald i ett.

Allom du var och förblef hvad alla behöfde, och ingen sökte dig fåfängt, nej! Pastoralt var ditt lif,

Helgadt församlingens tjänst, i ordet och lärdomen uppgick hvaije minut af din dag; ansvaret kände du djupt.

Dryg blef tiden för dig, den räckte till och förlängdes, gående jämt i bredd med din kallande plikt Mången har undrat med mig, att aldrig din skuldra har sviktat Hemligheten är den: kärlekens börda är lätt.

Alla dig sökte; från morgon till kväll de knarrande gångjärn gingo för folket, som kom, gingo för folket, som gick.

Mäktiga herrar och tänkande bönder, borgare, präster — alla du skötte dem så, som de betarfvade bäst Fattiga, rika, höga och låga, lärda och råa, starka andar jämväl — alla de drogos till dig Den ej personligen kom, han hittade ändå din kammar;

dufvoposter alltjämt växlade du med Guds barn.

O, huru mången bekymrad själ med nedslagna vingar rättade du ej upp, förde i svalkande rum!

’Storm och böljor’, de rasade väl i begynnelsen mot dig;

snart de lade sig dock; nu var det stilla och lugnt.

Ingen klaffaretunga mer dig orkade häckla, opinionens makt gått på din sida alltmer.

Kunde församlingens bön dig återvinna, bland tusen skulle väl knappt en röst, hvarken i stad eller land,

Dröja att hålla dig kvar. — ’Ack!’ tänka nu alla och säga:

’hvarför går han bort? Hafva vi sådant förskyllt?

’Hörde vi honom dock så gärna! Var icke tämplet ’öfverfullt hvarje gång doktorn talade där?

’Nu är det slut! Vi se icke mer den älskade herden,

’höre ej mer hans röst — Herren från oss honom tar Likasom Han oss gaf; välsignande prise vi Herren,

’glade att Herrens profet talat så länge bland oss.’Så din församling, Broder och Vän! Dig klagande söijer, ämbetsbröderna ock klaga och söija med den.

Länge du stått i spetsen för dem som lefva och röras, icke i stiftet blott, nej! uti hela vårt land.

Stiftets präster de känna dock väl hvad i dig de förlora: kyrkliga rörelsen du ledde med visdom och råd.

Fyrtio år ha snart förgått, sen Växiö dig sände

ned som en yngling till Lund. Ynglingen hänförde strax, Vittnande högt med sanningen, talande väldigt och icke såsom de smekande män, hvilka i hoftrappor gå,

Icke heller i deras förbund, som tigga om folkgunst ömkeligt, hafvande lön endast i hopens beröm.

Svagt var lifvet i Gud den tiden. Vestaliska flamman bland studenterna du tände och lifvade upp.

Snart församlades där kring dig en ynglingaskara, törstande efter ljus. Saxos uråldriga stad Lyssnade snart till din stämma, så hög, så ljuflig och klangfull, att ej ynglingar blott, männer ock fattade eld.

Gick du så i församlingens tjänst, förenande både ordets predikan och lif. Eviga visdomens ord Klart du förkunnade där, och menige allmogen reste hufvudet upp och såg gamla fördärfvelsens djup.

Folket dig följde i strid mot vanans tanklösa seder, slet sina bojor och band, böljande tänka och tro.

Nedifrån tog du uti, men uppifrån sändes dig gåfvor, rika och härliga. Dig Herren beklädde med kraft:

Kraft utaf höjden. Ditt fältrop ljöd kring skogar och dalar, gammal var läran, men ny stridskonsten syntes oss då.

Gack nu i frid att verka din Herres verk och fullborda loppet i Herrens kraft, borta i Lochlinens land.»

Öfverflyttningen till »Lochlinens land» innebar ju, som sångaren sade, en skilsmässa för W., icke blott från Helsingborg utan ock från den provins, där han ända sedan sin ynglingaålder med blott få års undantag vistats och verkat. Man kände det äfven rundt om i provinsen. Tidningarna i dess städer innehöllo ock afskedshälsningar till honom. Kristianstadsbladet ansåg det »såsom en plikt från publicitetens sida att uttrycka allmänhetens storaförbindelse» till W. för allt hvad han för universitet och kyrka därstädes verkat; Malmö Nya Allehanda betviflade icke, att han skulle djupt saknas af alla dem, »som visste att rätt värdera den öfverlägsna förmågan, det kristliga allvaret, det brinnande nitet om det goda och rätta samt en rättsinnig lärares värdiga föredöme i lära och lefverne». Och i Lunds Veckoblad lästes verser, af hvilka de sista lydde:

Ett varmt farväl dig bjuds från Lundagård Och Lundas stift af månget tacksamt sinne. Så länge sant och skönt än bo därinne Har du dig alltid där en minnesvård. Lef länge säll vid älfvens »blåa band» Och glöm ej vännerna på Sundets strand!

I Göteborg.

»Hittills», skref Anders Fryxell till W. efter hans utnämning till domprost i Göteborg — »hittills har du i din tjänst synts mig som en örn i bur; nu har du fått rum att slå ut vingarne!»

Gustavi domkyrkoförsamling i Göteborg var på den tiden stadens enda territoriella församling; och med den voro icke färre än fem landsförsamlingar — Fässberg, Kollered, Råda, Askim och Frölunda — förenade såsom domprosteriets annex. Tillsammans ansågos de då och under ännu många år utgöra rikets folkrikaste pastorat.

Staden vid älfmynningen hade väl då icke mer än omkring 35,000 invånare; men den kunde icke förty med allt skäl göra anspråk på att redan då betraktas såsom »storstad» i detta ords vackraste bemärkelse. Ty den anda, som gaf sig uttryck bland samhällets representativa klasser och enskilde ledande män, var högsint och storslagen; mycken rikedom, men ock en djup känsla af rikedomens förpliktelser var samlad därinom, och den, som vädjade till sammanslutning för åstadkommande af vare sig barmhärtighetens gärningar i enskilda fall eller kommunala stordåd, talade aldrig för döfva öron. En religiös grundton rådde ock därinom; och tillsammans med den solidaaffärsverksamhet, som uppbar samhället, innebar den ock en kraftig borgen för dettas fortsatta lyckliga utveckling.

Under sådana förhållanden behöfde inga år gå för att bringa Göteborg och dess nye domprost i inre förbindelse med hvarandra. Bådas skaplynne var därtill allt för enahanda. De förstodo hvarandra från början; banden dem emellan bundos därför snabbt och fast. W. kände sig djupt anslagen af sin nya verkningskrets, och det tillmötesgående, han rönte, berörde honom varmt, om han än snart fick erfara, att de religiösa partiförhållanden, som därstädes rådde, af honom kräfde, såsom han själf yttrade, »både orubblighet och tålamod».

Till de förut för honom vanliga pastorala göromålen, här mycket förökade, kommo nya af uteslutande administrativ natur. Blott till och med 1861 fungerade han dock såsom kontraktsprost i domprosteriets södra kontrakt; därpå af-sade han sig det bestyret. Men i sin egenskap af domprost var han v. ordförande i stiftstyrelsen; och då under biskopens frånvaro, särskildt vid riksdagarna, konsistoriegöro-målen främst måste hvila på hans axlar, kände han denna del af sin verksamhet såsom en dryg ökning af arbetsbördan.

Den anda, som besjälade stiftets prästerskap i gemen, var honom häller icke sympatisk. Flertalet af detta prästerskap nämnde sig väl med hans gamle lärofaders, Henrik Schartaus, namn; men W. som själf i sin ungdom ju tillhört dennes lärjungakrets, kunde aldrig i dem igenkänna sagde sin lärare och förmådde lika litet tillvinna sig något erkännande af desse hans yngre lärjungar. Mellan W:s och deras andliga läggning rådde för stor skillnad. De kräfde att en »rätt lärare», borde från predikstolen uppläsa sitt i vederbörliga öfver- och underafdelningar strängt systematiserade föredrag, hvilket gemenligen med en förvånande ensidighet rörde sig kring vår tredje trosartikel; W. talade fritt, talade ur hjärtat, framhållande i olika belysningar hela vår trosbekännelse i alla dess tre artiklar och lät sig icke ens af den fromme och vördnadsvärde biskopen, d:r G. D.Björcks vänliga hemställanden förmå att aflägga sin extem-poration, om än denna då och då onekligen kunde föranleda ett icke fullt regelrätt uttryck, en mindre tillfredsställande bestämning eller rent af en i det hela mindre lyckad predikan. Vidare hyllade ju W* i fråga om lekmannaverksamheten den åskådning, han vid sina föredrag i Stockholm 1850 med så mycken värma utvecklat; sagda verksamhet fördömdes däremot på det skarpaste af den schartauanska riktningen. Allt gjorde, att W. med hänsyn till stiftspräster-skapets öfvervägande flertal måste känna sig fullständigt isolerad; han fick ock i mångt och mycket erfara deras stundom rent af fientliga stämning, hvilken lätt tog sig uttryck i domar, hätskare i mån af snäfheten i den dömandes egen andliga eller intellektuella begränsning.

Äfven inom hans församlingar fanns samma schartauanska riktning representerad; den utgjorde den religiösa högern därinom. För denna var W, en »falsk lärare», hvilken man aldrig hörde. Stundom kunde den uppträda fanatiskt; en gång inträffade t. ex., att då en sjuk kvinna eftersändt domprosten för att af honom erhålla nattvarden, en af hennes grannar af sagda grupp ansåg sig böra meddela henne, att om hon af domprosten mottoge nattvarden, blefve hon ovillkorligen fördömd. Den religiösa vänstern utgjordes af de nyevangeliske eller frireligiöse, hvilka till en tid med ungefär lika bitterhet angrepo W.; äfven för dem var hans förkunnelse falsk, han var »lagisk» och förstod icke evangelium. Men emellan dessa båda flyglar fanns inom församlingen en center, med anor från domprostarne Hummels och Thomanders dagar; den slöt sig med varmt och vördnadsfullt förtroende till sin nye herde, och genom ständiga tillskott särskildt ur den uppväxande ungdomens, ur konfirmandernas led, bildade den omkring honom en alltjämt tillväxande skara, hvars kärlek till den grånande läraren i sanning var rörande. Med samma ödmjukhet emottog ock denne deras hyllning som de öfriges klander och afvoghet; och för sin personliga del kunde han alltjämt med sanningsäga, att han icke visste af någon fiende — han mötte alla med samma öppna, kärleksfulla hjärta. I trots af dess olikartade skiftningar förblef honom därför församlingen kär.

Det märktes särskildt, då Växiö stifts prästerskap ännu en gång, 1860, uppförde honom å andra rummet af förslaget till den efter Chr. J. Heurlin lediga biskopsstolen. Två gånger före utnämningen sammanträffade han med konungen utan att om denna fråga yttra ett ord. 1 På särskild förfrågan medgaf han väl en närstående att å hans vägnar förklara, det han ansåge såsom en samvetssak att icke genom eget tillgörande eller uraktlåtande påverka utgången; men innan detta uttalande hann att frambäras, hade den å tredje rummet uppförde, uppsalaprofessorn Hultman, d. 22 sept. s. å. utnämnts. Denna utgång framkallade, snart sagdt, öfver hela landet både öfverraskning och kritik. Men W. var nöjd med utgången, då han visste, att han ej vållat den; och hans församling delade denna känsla.

Den konung, som vid detta tillfälle förbigick honom, var icke Oscar den förste. Bruten till kropp och själ hade denne ädle monark fåfängt sökt återvinna sina krafter; i detta syfte hade han under sommaren 1857 vistats på Särö och därifrån sändt en hälsning till sin trogne och tillgifne tjänare, att han önskade ännu en gång få höra honom. Och W. kom. Å »munkekullen» under bar himmel på en plats, som omgafs af lummiga träd, höll han tvenne söndagar högmässogudstjänst för den sjuke konungen och hans gemål, drottning Josefina, dessa båda, hvilka han första gången sett vid deras intåg i Stockholm d. 19 juni 1823, då i fulla glansen af ungdom, hälsa och fägring. Nu — huru annorlunda! Med den djupaste smärta såg W. sin tynande konung. Och hans predikan såväl här som å klago-

1 Vid det ena af dessa inträffade den ofta omtalade händelsen, att då vid en middag å Börsen konungen drack Wieselgren till, denne reste sig, bugande, med sitt glas i handen. »Glaset är ju tomt!» ropade kungen. »Ja, Eders majestät», svarade W., »men hjärtat är fullt!» Och därmed lät sig konungen, leende, nöja.dagen den 14 aug. 1859 i Göteborgs domkyrka, då hjärtats starka rörelse stundom bröt talarens mäktiga stämma, gjorde ett djupt, ett gripande intryck.1

W., som redan 1857 invigt det af bolaget Camegie & c:o för deras arbetare uppförda Klippans kapell, fick ett par år senare, den 27 nov. 1859, inviga den under Thomanders tid påbörjade Hagakyrkan. Till dess byggande hade David Camegie skänkt 56,000 kr. och Simon Ahrenberg 11,000; staden hade lämnat omkring 65,000 kr. Såsom färdig hade den betingat en kostnad af 150,000 kronor. Med beundran talade W. om sina Göteborgares offervillighet. Men det dröjde icke länge innan erfarenheten lärde honom att, allt oaktadt, ännu icke nog var gjordt.

Göromålen på pastorsexpeditionen lämnade han åt sina medhjälpare och dessas skrifbiträden att ombesörja; själf åtog han sig den själavårdande verksamhet, han kände såsom en, i motsats till den förra, sant prästerlig gärning. Och vid hans besök hos de sjuke och fattige meddelades honom ofta, att de aldrig brukat »gå i kyrkan», än därför att de icke där hade plats, eller därför att de icke funno sig passa bland de förmögne och välklädde, än däremot af det skälet, att de om söndagame ville vara ute och i frihet. »Så vill jag då komma till er», sade han; och där människomassorna på söndagseftermiddagarne böljade fram å exercisheden eller i alléerna, där fick man se domprosten klifva upp på en stol eller ett bord, omgifven af ungdom, som tog upp och sjöng någon psalm, därunder mängden stannade; sen talade han som vanligt ur sitt hjärtas innersta, utkastande sin sådd på en förhoppning; än föll den på vägen, än bland törnen och å stenören, men någon gång äfven i den goda jord, som frambringar frukt. Så stod han ibland i solsken, ibland i regn och blåst; hans vänner räknade med oro de förkylningar, med hvilka han

1 Då domkyrkan ej på långt när rymde de skaror, som på klago-dagen strömmat dit, höll W. på e. m. samma predikan ute å exercisheden. Den trycktes i 2,000 ex., som snabbt utsåldes.allt emellanåt fick betala sina friluftspredikningar. Blef han så på sin födelsedag den i okt. 1862 under pågående session i domkapitlet anmodad att för ett ögonblick stiga ut i notarie-rummet, där könsuln Oscar Ekman för något ändamål önskade att få tala vid honom. Han gick ut; och till honom öfverlämnade denne då én lista, därå för uppförande af en till domprostens fria disposition ställd kyrka James J. Dickson, David Carnegie, Robert Dickson och Oscar Dickson tecknat tillsammans 30,000 kronor, Snabbt ökades detta belopp under de närmaste dagame genom fortsatta teckningar af Simon Th. Ahrenberg, James Dickson, Oscar Ekman, J P. Quensel, Sven Renström och Peter Hammarberg, J. J. Ekman ined flere, så att det, då komiterade för kyrkan d. 6 nov. s. å. valdes, uppgick till 64,485 kronor. Hela sammanskottet för kyrkans uppförande och inredning besteg sig omsider till omkring 120,000 kronor. Såsom komiterade för kyrkans uppförande fungerade, jämte ofvannämnde herrar O. Ekman och Ahrenberg, kommendörkaptenen Emil Ektnan, segel-sömmaren M. F. Leffler, grosshandlarne Charles G. Lindberg, och C\ D. Lundström samt häradshöfdingen Carl M. Nyström. Söndagen den 8 juli 1866 hade W. den glädjen att få inviga den i Masthugget nära Stigbergsliden af arkitekten Aug. Westerberg uppförda S:t Johanne skyrkan, i hvilken han sedan, så länge han lefde, själf eller genom andra, upprätthöll gudstjänsterna. Bänkplatserna därstädes voro fria och ingen behöfde känna sig där äga sämre rätt än någon annan. En tid lång biträdde honom d:r P. Fjellstedt såsom predikant vid denna kyrka; det samarbetet emellan de båda vännerna var för dem båda synnerligen kärt.

Under vårar, somrar och höstar sökte W. att få mera uteslutande ägna sig åt sina landsförsamlingar, i hvilka han dock ända in i sitt 70:tal äfven under Vintrarna då och då predikade. När ej läkaren sände honom med familjen till någon längre bort belägen ort, dit tjänstebestyren icke nådde, hade han sin sommarbostad i Fässbergs prästgård, och där-från gjorde han flitiga predikoresor till de olika kyrkorna;P. WIESELGREN
EFTER FOTOGRAFI FRÅN SLUTET AF 1860-TALET.en ny sådan i Frölunda fick han den 15 juli 1866 — åtta dagar efter S:t Johanneskyrkan — inviga. Allt som oftast besökte han också Mölndal, den folkrika fabriksorten, för hvars arbetarskaror han särskildt ömmade. Under vintrarne hade han däremot sina »annexer» på närmare håll: sjukhuset, fattigbaracken och asylen. Efter gudstjänsten i Domkyrkan 1 begaf han sig sedvanligen till någon af dessa platser4 af hvilka den sistnämnda var synnerligen ruskig. Den bestod nämligen af en lång och smal lokal, hvars hela inredning utgjordes af en längs inre väggen fortlöpande träbrits, å hvilken asylbesökarne, stadens mest förolyckade »trashankar», dess drägg, sträckte ut sig; temperaturen därinne hölls mycket hög, alldenstund besökarne ej sällan voro så godt som nakna, åtminstone i de fall, då deras lumpor under tiden skulle undergå någon rengöring. Det rådde därinne en vidrig stank och där vimlade af ohyra; utsträckte man ett besök därinne utöfver några sekunder, måste man bereda sig på oangenäma reminiscenser. Dit styrde emellertid domprosten tidt och ofta sina steg för att till äfven dessa samhällets eländaste sprida ljus i deras mörker och mana dem bort från deras usla väg. Någon mera afskräckande predikolokal och någon mera afsigkommen församling torde ej lätteligen stå att finna. Men då han visste, att de aldrig skulle tänka på att söka honom, kände han sig dess mera pliktig att söka dem.

Han hade ock en underbar gåfva att träffa hjärtat hos

1 Sjukbesöken hos enskilda, som icke begärt besök å viss dag, gjorde han oftast på söndagseftermiddagame. Då han för sådant ändamål en gång ville taga en genväg öfver den tillfrusna »Kapuni-eren» i Haga, brast isen under honom och, hindrad af sin tunga päls, förmådde han icke själf arbeta sig upp. Hans yngste son var emellertid i hans sällskap; och på dennes rop tillskyndade ett par karlar, som hjälpte honom upp ur vaken. Han hade intet ondt af detta sitt kalla bad. Men antalet af dem, som efteråt infunno sig i domprosthuset för att vinna någon vedergällning för det de »varit med om att rädda domprosten», gaf honom en osökt anledning att skämtsamt undra öf**er sin så obegripligt hastigt ökade vikt.

Peter WieseJgren. 2 Iäfven de mest bepansrade. Under en sommarvistelse i Varberg 1866 predikade han en söndag i därvarande strafffängelse; fångarne mötte honom med trotsiga, hånfulla blickar, ty deras pastor hade sagt dem, att de, om än oemottagliga för hans förmaningar, i denne andre dock skulle få lära känna sin öfverman. Nej, detta skulle icke hända! Men det hände ändå. Den gamle talade om sonen, som på faderns begäran, att han skulle arbeta i hans vingård, svarade nej, men sedan besinnade sig och gick; allt efter annat dog hånlöjet å mångas läppar, underliga känslor be-gynte vakna i länge tillslutna hjärtan, och vid den tillämpning, som följde, veknade dragen, och från många ögon droppade tunga tårar. Vid predikans slut härskade den djupaste rörelse bland församlingen. I en samfälld skrif-velse uttalade sedan fångarne till honom sin tacksamhet och utverkade sig tillstånd att få till honom öfverlämna en liten minnesgåfva: en af dem själfva tillverkad klädes-borste, å hvars handtag de tecknat hans initialer och en uppslagen bibel.

Att de, som begärde hans hjälp, i allmänhet begärde mer än blotta ord, var för honom en gammal erfarenhet; och de hjälpbehöfvande i Göteborg läto honom icke glömma den. Besökande kunde finna förstugång och trappa i hans bostad ända till trängsel uppfyllda af män, kvinnor och barn, hvilka alla i främsta rummet anropade hans barmhärtighet i form af pänningunderstöd; och ehuru han väl kände sig nedstämd vid tanken på det ringa gagn, sådana gåfvor i många fall skulle åstadkomma, var det honom dock omöjligt att utan vidare vända de bedjande ryggen. j>Gif den> som beder dig,» hade ju hans Mästare sagt; och han gaf, ehuru med all den urskillning, som kunde stå honom till buds. Att han ändock icke alltid kunde undgå misstag, var naturligt; men i den mån han genom både egna och andras iakttagelser vidgat sina erfarenheter, lärde han sig med ökad säkerhet anbringa sina understöd. Folkhumorn knöt dock gärna vid ett eller annat mer ellermindre lyckadt försök att »lura sig till hjälp af domprosten»; och många roliga historier härom kunde man få höra, utan att de dock behöfde äga minsta grund. Han kunde själf rätt hjärtligt skratta åt dylika, beundrande den fyndighet, med hvilken man af mindre än ett halmstrå kunde bygga en hel stack. Men en tilldragelse, om hvil* ken på sin tid mycket talades, var verkligen sann, och den fann han ganska bedröflig.

En hans ämbetsbroder hade undervisat och slutligen döpt två polska judar, som förklarat sig vara öfvertygade om den kristna religionens sanning, och han hade lifligt förordat deras begäran att af domprosten få någon hjälp för att skaffa sig något litet varuförråd, med hvilket de skulle kunna drifva gårdfarihandel. Af sina forna trosför-vanter sade de sig icke mera kunna vänta något understöd; de ville ej vidare kännas vid dem. Med den djupa känsla W. hyste för det gamla »förbundsfolket», af hvars ädlare typ Göteborg ägde många framstående representanter, hvilka han högt aktade, förenade sig här hans uppfattning af plikt gentemot dem, som vågat något för sin tro; och då de sade sig icke kunna uppgifva något visst belopp, till hvilket deras inköp skulle kunna på förhand fixeras, skref W. en förbindelse att svara för betalningen af de varor, de för sin tillärnade gårdfarihandel kunde be-höfva; med det papperet voro de båda männen nöjda och begåfvo sig åstad.

Men ett par dagar därefter infann sig hos domprosten en af stadens köpmän af den mosaiska bekännelsen, och bad att få veta hvad den där förbindelsen, som han nu medhade, egentligen afsåg för belopp. Hvad hade domprosten tänkt sig?

»Hundra kronor som högst», hade de båda handelsmännen uppgifvit sig afse.

»Herr domprost», utbrast den besökande, »de hålla på hos mig nu på andra dagen och tyckas vilja tillhandi a sig halfva mitt lager». Så ref han sönder förbindelsen ochbad att få i det skicket återställa den. »Jag vill icke», sade han, »att en man, som jag vördar, skall bedragas af mina landsmän, hvilka, om än flera gånger döpta, dock icke äro mera kristna än jag!»

Sådana erfarenheter lättade ej tyngden af den ämbets-börda, som ju omöjligen kunde frigöras från plikten att hjälpa äfven genom att gifva allmosor. Den uppgiften var honom tvärtom synnerligen tryckande, just därför att han visste huru omöjligt det var att träffa det rätta och att ställa alla till freds. Han hade en dag i februari 1859 kunnat gälda sin sista återstående skuld, och han hade gjort det med en känsla af innerlig tacksamhet mot Gud; men då hans inkomster icke alltid voro lika stora, under det att hans. utgifter visade sig i stigande, frågade sig både en och annan af hans vänner, huru det väl skulle komma att gå med den skuldfrihet, han så högt skattade. Och han kände sig nog ibland själf hafva anledning att så fråga, då ju de anspråk, man ställde på honom, voro, snart sagdt, måttlösa.

Men han undgick den befarade pröfningen. Bland dem, som med sin uppmärksamhet följde hans omfattande verksamhet, fanns ock en och annan, som insåg, att han skulle gå under, om han lämnades ensam i kampen mot så mångas fattigdom och nöd; och då och då inflöto därför ock bidrag till hans nödhjälpskassa. Han mottog dem med oro; han fruktade att på grund af dem blifva än mera öfverlupen och synas äga mera att gifva än hvad verkligen var fallet; när de där bidragen uteblefvo, måste så hans belägenhet bli bekymmersammare än förr. Men ett af ifrågavarande bidrag blef ej, som de andra, sporadiskt; det upprepades år efter år och det var så rikligt, att det blef honom möjligt att mera planmässigt ordna sina välgören-hetsåtgärder. Genom antagna medhjälpare nådde han in i hemförhållanden, som kunde bättras och lyftas; skolbarn bespisades, nattvardsbarn bekläddes, lokaler för söndagsskolor bekostades, fattiga och begåfvade skolgossar under-höllos, för sjuka anordnades vård, biblar utdelades, och i stadens utkanter, där man under söndagsaftnarna mest brukade störas af fylleri och oljud, öppnades just de aftnarna lokaler för bibelläsning och andaktsöfningar. Så vidgades och vidmakthölls en pastoral verksamhet af sällspord omfattning och djup betydelse, för hvars möjliggörande och ändamålsenliga bedrifvande många goda krafter år efter år outtröttligt samverkade och för hvars fortsatta fullföljd inga ekonomiska hinder behöfde ställa sjg i vägen. Den, på hvars ädla uthållighet detta i främsta rummet berodde, höll sig emellertid så i skuggan, att W. under många år icke visste hvem han var; och då han slutligen måste röja sig, hade han att framställa blott ett enda men ett alldeles ovillkorligt vederlagskraf: det, att fortfarande få förblifva onämnd. Med djup beundran för en så storslagen efterföljd af Mästarens bud om de goda gärningarnas fördöljande, måste W. lifvet ut ställa sig denne sin dolde medarbetares önskan till efterrättelse. »Herren», sade han, »som i löndom ser, skall vedergälla honom uppenbarligen.»

* *

*

Det var naturligt, att W. äfven i Göteborg skulle nödgas sammanträffa med sin gamle fiende, brännvinet. Det var lika naturligt, att han skulle mot denne fiende fullfölja sin gamla strid.

I staden funnos vid denna tid för de 36,000 invånarne icke mindre än 136 brännvinsförsäljningsrättigheter. Det må ju då häller icke förundra, om fylleriet därstädes var stort.

Söndagarne florerade det värst. Hvad arbetarne under veckan intjänat, öfverflyttades då till största delen i krögarnes fickor; hustrur och barn svulto i ödsliga och vanvårdade hem.

W. beslöt i anledning häraf att anordna en stormlöpning mot stadens magistrat för att förmå denna begagnasin rätt att inskränka söndagsutskänkningen. År 1862 satte han en agitation i gång för detta ändamål; 8,800 personer, till allra största antalet tillhörande de arbetande klasserna, undertecknade en petition, däri de begärde helt förbud för brännvinsutskänkning under sön- och helge-dagar eller åtminstone dess begränsning därunder till två eller tre måltidstimmar. I den skrifvelse, hvarmed han beledsagade petitionen, sökte han ock på det kraftigaste betona dess befogenhet. »Må Gud, som är de svagas stöd», så slöt hans uttalande, »beveka de maktägande att behjärta dessa varma böner». Men de 136 krögarne voro näringsidkare, som betalte sin skatt och hade rätt till sin vinst; de tvingade ju ingen att supa — hvarför skulle man då straffa dem? Magistraten fann sig ingenting böra göra. Året därpå trädde emellertid stadsfullmäktig-institutionen i verksamhet; och det dröjde icke länge, innan frågan i den på nytt upptogs. Ty då den varmhjärtade och inflytelserike redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 5. A. Hedlund 1864 föreslagit en undersökning angående pauperismen inom samhället och en kommitté med en af stadens mest framstående män, konsuln Oscar Ekman, till ordförande för detta ändamål tillsatts, blef det brännvinet, som af kommittén utpekades såsom eländets källa; och den åtgärd, kommittén föreslog för dess häjdande, var hvad sedermera blifvit världsbekant under namn af Göteborgssyste-met. Samhällets ledande män bildade (1865) ett bolag, som »icke för vinnings skull utan af välvilja jör den arbetande klassen», till hvars förmån vinsten å rörelsen skulle användas, öfvertog och skötte den utskänkning, som dittills bedrifvits af enskilde krögare, däraf de fleste å auktion inropat sina rättigheter.

Redan i en ströskrift, daterad Sigfridsdagen 1839

— »Är absolut afhållsamhet från vissa starka drycker så grundad i de lärdomar, erfarenheten lämnat, att den kan eller bör yrkas som en plikt för svenska medborgare under den svenska brännvinslagstiftningens närvarande skick?»— uttalar sig W. för en af brännvinskonsumenterna uttagen brännvinsskatt. Han finner väl olägenheter förenade med detta system; men det borde dock väcka folket till municipal verksamhet och »bereda fonder för folkuppfostran genom indirekt beskattning». Samma åskådning lägger han i dagen vid sitt tal i Kristianopel den n aug. 1855. Han fäster därvid uppmärksamheten å det stadgande i nya brännvinsförsäljningslagen, som, hämtadt från erfarenheterna i Falun och Jönköping, medgaf rätt för stadssty-relse att å bolag öfverlåta den minuthandel med och ut-skänkning af brännvin, som annars skulle å auktion utbjudas. Häri såg han ett sätt att genom bolagsvinsten bekosta de fördelar för arbetaren, som denne ej förstod att genom underlåten brännvinsförbrukning bereda sig själf.1 Med glädje motsåg han därför detta bolagssystems tillämpning i Göteborg; och han erkände snart, oförbehållsamt och tacksamt, i huru hög grad denna nya ordning förbättrat stadens utskänkningsförhållanden. Men sedan 1870-talets lysande konjunkturer medfört i hög grad ökade arbetslöner i jämbredd med minskade arbetstider, visade sig arbetarne

— som vanligt — icke veta bättre än att de i stegrad brännvinsförbrukning omsatte sagda sina förmåner. Öfver hela landet bredde sig en brännvinsdunst, i hvilken affärsintresset gjorde gemensam sak med njutningslystnaden; det såg ut som om allt hvad man under en tjuguårig fäjd vunnit, hastigt skulle gå förloradt. Det domnade nykter -hetsnitet vaknade dock åter till lif. I Göteborg höllos

1 En amerikanare, mr Wm. E. Johnson, här i Chicagotidningen »The New Voice» under våren detta år meddelat åtskilliga uppgifter rörande Göteborgssystemets »genesis», hvilka tydligen härröra från någon onämnd bakdantare här i Sverige. Af hvad härofvan rörande W:s åsikter i denna fråga omförmäles torde dock fullt tydligt framgå, att W. lång tid före Göteborgssystemets framträdande själf tänkt den filantropiska tanke, som för detta system låg till grund, ehuru den ännu ej blifvit sa utförd, som ej mindre han än äfven systemets stiftare från böijan afsågo.nykterhetsmöten, där »den gamle domprosten» ånyo lät höra sin väckande och manande stämma; i den kommitté, som valdes för att bearbeta stämningen, utsågs han till ordförande, och därifrån utgingo skrifvelser till arbetare och arbetsgifvare, till tjänare och husbönder med anvisningar och uppmaningar att, i hvad på dem kunde ankomma, kraftigt gripa in för farans tillbakaträngande. Och sommaren 1876 utkom i samma syfte en skrift »om brännvins for bud och hindren därför» — »ett sista upprop af trenne nära 80-årige män, nykterhetsreformens åldermän», P. Wieselgren, Anders Sandberg och Carl Ekenstam; den sistnämnde var uppropets författare; Sandberg afled innan det hunnit utkomma. Det afsåg att mana till bildandet af föreningar, hvilka skulle hos folket inarbeta uppfattningen af bränn vinsförbudets nödvändighet och af öl- och vinförsäljningens koncentrerande i städerna, där den borde underkastas sträng kontroll. W. hann ej upplefva utgången af detta nya skede i den långa striden; men han fann skäl till godt hopp i 1877 års riksdags begäran, att konungen måtte låta öfverse bränn vinsförfattningarna, i syfte att genom dem måtte kunna åstadkommas ett än kraftigare motverkande af rusdrycksmissbruket i landet. Och de planer, som, i helt annan riktning än hvad orden gåfvo vid handen, under detta riksdagens beslut dolde sig, blefvo lyckligen korsade. De afsågo ingenting mindre än omkull-kastandet af 1855 års lagstiftning och spunnos af ett både slugt och mäktigt bränn vinsintresse. Men Svenska Nyk-terhetssällskapet tog upp striden för de hädangångna fosterlandsvännernas verk; i dess styrelse hade konsul Oscar Ekman inträdt, och han kände sig äfven å egna vägnar såsom en af Göteborgssystemets fäder hafva en plikt att fylla i denna strid för fosterlandet. Såsom ordförande vid det stora , nykterhetsmötet i Jönköping den 18—-19 aug. 1880 ledde han dess viktiga förhandlingar till ett lyckligt slut och bestred därefter själf på ett storslaget sätt alla dc kostnader, där fattade beslut för sitt ut-förande af sällskapet kräfde. Dettas vädjan till landets kommunala förtroendemän kröntes med en öfverväldigande framgång. Sällskapets till konungen framburna petition mottogs på det sätt, man kunnat vänta af Oscar den förstes son.

»Jag vet, hvarom frågan handlar»* sade han; »jag har tagit kännedom om edra åsikter och sträfvanden; jag är öfvertygad, att de afse fosterlandets väl. Vore den svenska konungens makt oinskränkt, skulle jag också genast gifva eder det svar, att kommitterades förslag till nya försälj-ningslagar aldrig skola med mitt namn undertecknas; nu kan jag såsom konstitutionell regent icke säga mera än att så vidt på mig ankommer, skola nämnda förslag icke varda för riksdagen framlagda.» ... »De af konung Oscar I fastställda grunderna för 1855 års brännvinslagstiftning äga för mig, hans son, allt för stor helgd för att jag skulle vilja vara med om ett lättsinnigt upprifvande af dem.»

Brännvinsintressets förhoppningar lyktade med ett af-gjordt nederlag. Den hållning, Sveriges landtbefolkning i denna strid intog, bevisade kraftigare än något annat huru djupt de åsikter, för hvilken W. så energiskt kämpat, inträngt i vårt folks sedliga medvetande.

* *

*

Ehuru W. icke i Göteborg »skref attester», blef honom dock föga tid öfrig för annat skriftställeri. Jämte de egentliga, synnerligen ansträngande pastoralgöromålen innefattade hans verksamhet en mängd andra uppgifter, hvilka ställde de största anspråk på hans krafter och hans tid. Han frånsade sig den honom erbjudna ledningen af folkskole-och fattigvårdsstyrelserna; »min största förtjänsts, sade han, »på de områdena anser jag vara, att jag visste där föreslå eller kvarhålla sådana ordförande som E. G. Lindström och Charles Dickson, båda hushållsaktiga män, men med djup känsla af hvad stadens värdighet fordrade». Såsom nitiskt arbetande ledamot ingick han dock i båda dessa styrelseroch kunde häller icke undandraga sig det arbete, som en mängd andra sammanslutningar för kristliga eller allmänt människovänliga syften ålade honom. Om han än kvarstod såsom* medarbetare i Biografiskt Lexikon långt in på 1860-talet blef det honom dock vida tidigare en nödvändighet att å andra öfverflytta det hufvudsakliga arbetet för den nya följd däraf han begynnt utgifva. En tredje upplaga af Sveriges Sköna Litteraturs första del kunde han utsända år 1866, likasom ock nya upplagor af sin äldsta nykterhetsskrift i utdrag (Om nykter hetslär an i den heliga skrift, Gbg 1865)1 och veckopredikningarna 1850 i Stockholm (Förklaringar öfver tio Guds bud\ Sthlm 1860. 3:dje upplagan Gbg 1870); men nya verk skref han icke mer. Ett icke ringa antal smärre skriftalster datera sig dock från denna tid såsom spridda predikningar och tal, till exempel vid prästmötena i Göteborg 1859 och 1865 samt vid Pultavafesten 1862, jämte åtskilliga inlägg i växlande frågor, bland dessa nBref till en samvetsgrann vän, som genom läsningen af Victor Rydbergs 'Bibelns lära om Kristus’ och hans uppsats om Jehovahtjänsten hos hebréerna blifvit ’en man, som tviflarV Emot den skriftforskning, som afvek från en renlärig uppfattning af bekännelsen, kämpade han med oaflåtlig ifver i både tal och skrift; han anordnade någon gång i sitt hem sammankomster för meningsutbyten i hithörande frågor mellan sig och liktänkande ä ena sidan och Victor Rydberg å den andra. Resultatet däraf blef för stunden ej stort; men den gamle troskämpens ej sällan skarpa hugg förmådde dock aldrig minska den vörd-nadsfulla tillgifvenhet, med hvilken den sanningssökande respondenten mötte honom. Och denne åter stod såsom personlighet högt i W:s aktning.2 Striden mot konsistorie-

1 Denna skrift öfversattes på tyska af J. D. Runge under titeln: Die Enthaltung von starken Getränken in ihrer Bedeutsamkeitfur Christen. Hamburg 1844, och af en norrman J. J. i bearbetning under titel: Totalafholdssagen i Guds ords Lys. Trondhjem 1882.

2 »Jag tror verkligen», skrifver han bland annat i det anförda brefvet (p. 16), »på ett snille hos V. R., som ej lämnar honom kvarledamoten, lektor N. W. Ljungberg; som bekände sig till Boströmianismens religionsfilosofiska åsikter, blef däremot mera het och föranledde W. till och med att hos konungen anhålla om befrielse från att vidare deltaga i konsi-storiegöromålen, ehuru han dock återtog denna ansökan. Där tillkom ju, att Ljungberg, sin heterodoxi till trots, var bisittare i en kyrklig stiftstyrelse. Sådant förekom W. motbjudande. Men värst räknade han »fritänkarens» inflytande på ungdomen. I sitt sedermera tryckta tal vid terminsafslut-ningen å Högre Elementarläroverket den 4 juni 1864, talade han drastiskt om ynglingar »med det påhängda filosofiska skägget •; i det moderna tviflet såg han en farlig tidsriktning och fann det vittna om något halft i tidens bildning. Men han ville dock finna omöjligt, »att den abstrakta vishet, som tillfredställer af naturen med kyligt hjärta och njugg fantasi utrustade gubbar, dessa bråkdelar af det mänskliga, hvilka ersätta sig med det stolta medvetandet af sin öfvervägande skarpsinnighet», skulle kunna tillfredsställa en yngling, äfven om han vore mindre begåfvad. Visst är, att han själf alltid saknat sinne för denna »abstrakta vishet» och att han aldrig kunde förstå, huru någon vore i stånd att föredraga dess »Midaskonst» framför »den djupa sanning, som icke frestar oss att neka den kristna uppenbarelsen», den sanning, »som förer strax till Kristus, den eviga sanningens, den himmelska skönhetens och den gudomliga rättfärdighetens af-slöjade anlete.»

I november 1857 invald i Göteborgs Kongl. Vetenskaps-och Vitterhets-Samhälle, utsågs han följande året till dess ordförande; kvarstod såsom sådan till 1860, då han valdes

där han nu synes befinna sig». — Detta »synes» talar om den hjärtats tillgifvenhet, som tror, äfven där den icke ser. Efter att hafva erinrat om Napoleon I:s slutliga erkännande af att Kristus var Gud, fortsätter W.: »Äfven af V. R. kan ett framåtskridande erfaras, som vida mer skall tillfredsställa honom, än om han blir stationär i sin nuvarande kritiska belägenhet». — Den gamle fick rätt; V. R. blef ej stationär. Se vidare om striderna med Rydberg och Ljungberg Karl Warburgs Viktor Rydberg I, 508 f.till dess hedersledamot. På hans förslag beslöt Samhället 1858 anordna offentliga föredrag för allmänheten; han själf jämte flere andra af Samhällets medlemmar åtogo sig att hålla- sådana, och under sju år fortgingo vissa tisdags-aftnar under vintrarna dessa »offentliga sammankomster», alltjämt med det lifligaste intresse omfattade af stadens bildnings-sökande allmänhet. Vid en af dessa, den 23 mars 1858, föredrog först W. etatsrådet Rafns försök till tydning af runslingorna å Pirseuslejonet i Venedig; därefter talade lektor Blomstrand om de Hvitfeldska gymnasiegodsen, beklagande, att en så storartad donation bure så ringa frukt. »I samma anda», heter det i Handelstidningen för den 25 i samma månad, »yttrade sig ock till slut domprosten Wieselgren, erinrande att gåfvan blifvit skänkt till Akademien eller Gymnasium i Göteborg. Då nu gymnasium upphört, vore det allt skäl att bringa testamentets första ord: Akademien till en sanning. I motsats

till den åsigt, som yrkar Akademiernas sammanslagning, hufvudsakligen för besparing af kostnader, ville talaren i den allmänna bildningens och vetenskapens intresse se nya akademier uppväxa, särdeles på denna ort, hvars vikt genom läge och andra förhållanden af talaren framhölls.» Rätt märkligt är ju ock att inom 30 år därefter en Göteborgs Högskola verkligen blifvit bragt till stånd och det hufvudsakligen genom kraftigt ingripande af två W:s vänner: David Carnegie och Oscar Ekman.

Bland de tal, W. höll vare sig å det K. Samhällets högtidsdagar eller vid andra tillfällen därinom, trycktes ett under titeln: »En blick på våra cx dynastier såsom fostrare af kronprete7identer (1858); ett annat rörde Latinstudiet i skolorna (1859) ett tredje » Vetenskapens förhållande till tron och det skönas betydelse i det religiösa lifvet;» ett fjärde: » Union och Unitet», tillägnadt unionens vänner i Norge (1860). Då hertigen af Östergötland den 16 sept. 1860 besökte Samhället, höll W. såsom dess ordförande hälsningstalet till den unge fursten. Genom W:s åtgörande upptogs jämvälutgifvandet af Samhällets handlingar. Och att han, som 1828 fått förordnande att såsom riksantikvariens ombud under sina resor »hafva uppsikt och vård öfver alla slags forntida minnesmärken», ännu alltid bevarade samma intresse,

PETER WIESELGREN,
efter porträtt från början af 1860:talet.

visade han genom att 1858 föreslå K. Samhället, att det måtte aflåta cirkulärskrifvelser till stiftets domkapitel och andra vederbörande myndigheter inom Göteborgs, Bohus och Hallands län med uppmaning till prästerskapet och befolkningen att samla eller åtminstone från förstörelse bevara möjligen befintliga fornlämningar, gamla handlingar och dylikt. K. Samhället gillade förslaget; och tjugu år senare anmärker dess sekreterare i berättelsen vid Samhällets sekularfest, att verkningar häraf spårats i beredvilligheten attuppmärksamma och till museer aflämna dylika minnen från längst försvunna tider. Af doktor Oscar Dickson skänktes 1863 till Göteborgs museum den s. k. Gisseberga runstenen från Västergötland, och s. å. togs runstenen i Tanum i Bohuslän i Samhällets vård. D:r Charles Dickson bekostade dess afgjutning i gips, professor Stephens tolkade den och äfven W. skref en uppsats om densamma i Samhällets handlingar.

I detta sammanhang torde ock böra nämnas, att Svenska Akademien år 1863 tilldelade W. Carl Johans-priset för utmärkta litterära förtjänster, likasom ock att han 1866 af konungen nämndes till kommendör af K. Nordstjärneorden.

* *

*

W. invaldes i den deputation, som i no v. 1865 af sändes från Göteborg för att inför konungen och justitiestatsmi-nistern uttala sin önskan om det framlagda representationsförslagets antagande.

»För att göra prästeståndets utvotering ur representationsförslagen antagligare och, erkännom det, skäligare», skrifver han i en anteckning härom, »började jag tidigt biträda min vän Thomander i hans arbete för en svensk kyrkomöteslag. Då jag uppkommit till Stockholm vid ett möte af de svenska stiftens prästsällskaper 1854 och uppvaktade konung Oscar, sade han sig visserligen gilla idéen om ett kyrkomöte; men ’i en tid, då man om morgonen ej visste, om man ej hade krig innan aftonen’, 1 såg han ej gärna, att nya s. k. brännande frågor kommo på dagordningen, hvarför han afstyrkte, att prästsällskapernas ombud nu vidrörde den frågan, tilläggande: 'för öfrigt har Reuter-dahl (d. v. ecklesiastikministern) försäkrat mig, att ej 4 personer inom alla fyra stånden intressera sig därför.’ Jag invände, att då vore ju ej farligt att förbereda frågan för en framtid, som hade tid och håg att af idéerna skaffa reali-

1 Västmakternas krig med Ryssland pågick vid denna tid.teter på lagstiftningens forum, hvarvid H. Maj:t lät bero. Men Reuterdahl själf var ej så säker på sitt fyra-tal allena. ’Säg mig’, sade han vid vårt sammanträffande, ’uppriktigt, om Hartmansdorff efterskickat dig att verka för kyrko-mötesförslaget?, Jag svarade: ’Lika uppriktigt skall jag nu svara dig, som när jag för V4 sekel sedan på dåvarande eckles. statssekreteraren von Hartmansdorffs fråga: är teol. adjunkten Reuterdahl så stor kättare som det påstås? — svarade: inte så stor, att eckles. ministern ännu torde därmed behöfva bekymra sig. Hartmansdorff har ej eftersändt mig; men då vi träffades, samtalade vi i ett ämne, som vi såsom författare behandlat, och vi äro lika öfvertygade om, att det är en af de frågor, som, en gång väckta, ej kunna falla.»

»Kl. 9 f. m. följande dagen» fortsätter W. »möttes prästsällskapernas ombud på La Croix’s sal1 och några timmar senare hade Thomander, vår ordförande, i sin hand den enhälligt förordade redaktionen af kyrklagskommitténs af honom författade förslag, hvilket troddes skola redan den riksdagen, några dagar därefter, blifva af ständerna antaget.

— — — Men det föll i kraft af rådman Henschens nej, så att 2 stånd stannade mot 2, och kom först upp vid en senare riksdag. På min fråga till Henschen, hvarför han nekat, svarade denne besynnerlige man: ’Jo, det var ett allt för klokt förslag, som skulle ge stadga åt statskyrkan. Nej, hon skall blott fatta galna beslut, hvar igenom hon, som är sin död värd, kan påskynda sin upplösning’».

1 På förslag af W. företogs den 15-.de juni till behandling frågan: »Äro icke för kyrkans likformiga utveckling till lif och kraft allmänna kyrkomöten nödiga?» — »W. fick genast ordet», berättar Wadström (ur Minnet och Dagboken I, 350) och talade »hänförande och snillrikt, om kyrkomötens nödvändighet för Sverige. Han höll på i nära l1/* timme, men ingen blef trött». Mötet resolverade: En sådan kyrkans representation, hvaruti ett betydligt deltagande både hvad val, valbarhet och beslutanderätt beträffar, tillerkännes lekmännen, är för det närvarande ett af den svenska församlingens mest oeftergif-liga behof.»

Mötets förhandlingar böljade den 13 och slutade den 16 juni med predikan i Storkyrkan, d. 13 af Thomander, d. 16 af Wieselgren.Genom k. förordn. den 16 nov. 1863 blef emellertid kyrkomötet en lagfäst verklighet. Därmed var ock det vil-kor fylldt, som enligt W:s åsigt, borde tillgodoses före svenska prästerskapets tillbakaträdande såsom riksstånd.

En uppsats i Väktaren under försommaren 1865 till förmån för det hvilan de representationsförslaget förmenades i Aftonbladet vara af W., ehuru så icke var förhållandet W. insände med anledning häraf en förklaring till sistsagda tidningen, däri han ur sina äldre skrifter anförde, hvad som visade hans tänkesätt i ärendet, och lät den efterföljas af ännu en uppsats, som bemötte hvad hans gamle vän, d:r A. Sandberg likasom ock Nils Strindlund i motsatt riktning uttalat. De reformvänlige valmännen bland prästerna i Göteborgs stift sökte ena sig om en likasinnad riksdagsmanna-kandidat; på det programmet erhöll W. vid valet tio röster! Men utanför prästerskapets krets var stämningen en helt annan. Och då deputationsidéen uppflammade i Göteborg, ville man nödvändigt hafva sin domprost med; han blef jämte öfrige inbjudare vid sammanträdet å Rådhuset enhälligt vald till medlem af den beslutade deputationen, och ehuru han kände sig rätt skröplig, lät han sig dock särskildt af stadsfullmäktiges vice ordförande, grosshandlanden J. Ekman öfvertala att deltaga i, såsom han säger, »detta drömlika tåg, där vid de flesta stationerna nya deputationer stötte till och stadsdeputerade från grannskapet komrao med adresser och hurrarop-» Det hade varit hans mening att första Advent-söndagen den 3:dje dec. predika i någon af hufvudstadens kyrkor; men däraf blef intet. »Jag bäfvade verkligen», skrifver han, »för den tystnad och stillhet, Stockholms befolkning nu visade, öfvergående allt hvad jag förr där förnummit; ty det bevisade hvilken makt de hade öfver folket, som sade: ’tyst, till dess ...!’» I stället tryckte han sin predikan under titeln: »Är Kristi rike ej ett själ/ständigt rike, som behöfver sina tjänare för sig själft?» Första upplagan på 2,000 ex. utsåldes genast; en ny på 3,000 ex. utsändes veckan därpå, och i Kristiania utkom före julenen öfversättning däraf. Man kunde af denna predikan lära sig förstå, att för det andra riksståndets försvinnande från den politiska valplatsen ett djupt kristligt trosintresse •kunde åberopas, emot hvilket andra skäl ej borde få spela någon roll. Och W. själf torde ha varit ett synnerligen talande bevis på möjligheten för en präst att påverka äfven riksdagspolitiken utan att alls i densamma taga någon personlig del.

* *

*

En särskild art af den lekmannaverksamhet, W. med vänlig hand omhuldade och därmed ock, till båtnad för för-samlingslifvet, därinom kvarhöll, utgjordes af den söndags-skolundervisning, som frivilliga krafter enade sig om att erbjuda de mindre lyckligt lottade klassernas barn. Han hade öga ej blott för betydelsen af det andliga utsäde, som så kom dessa små till del, utan ock för vikten af det sociala inslag, som detta närmande mellan annars skilda samhällsklasser innebar. Hvarje band af personligt intresse, af till-gifvenhet, af tacksamhet, som under denna verksamhet knöts mellan de små och deras lärarinnor eller lärare, visste han böra förstärka samhällets motståndskraft mot de nedbrytande element, som därinom utvecklade sig och hvilkas farlighet han icke underskattade. Men han litade på, att deras böljor icke skulle kunna motstå kärlekens makt. Och därför fröjdade det honom att se de unga män och kvinnor, hvilka ägnade sig åt detta arbete, i sina söndagsskolor samla kring sig barnaskaror, åt hvilka de gåfvo ej blott sin undervisning utan ock sin innerliga sympati, sin kristliga kärlek. Bland de krafter, som så verkade, räknade han ock många, hvilkas andliga lifsintressen han själf vare sig genom sin konfirmationsundervisning eller annorledes väckt eller främjat. Under ledning af den vördnadsvärda fröken Eva Keventer arbetade på detta sätt icke få af de lyckligt lottade familjernas döttrar träget och kärleksfullt, under det att en skara unge män

Peter Wieselgn n. _ _för samma syfte flockade sig omkring löjtnanten Her ib er t Reuterskiöld och den sedermera såsom ordförande för Göteborgs kristliga förening för nnge män kände grosshandlanden Heurik Ahrenberg. Många både på hufvudets och hjärtats vägnar rikt begåfvade ynglingar och ungmör deltogo år efter år i denna verksamhet, som fullföljdes i olika lokaler, och vid hvars julfester den gamle lärofadern gärna var med.

I andra slags fester deltog han däremot icke. Han och hans maka vidhöllo äfven i Göteborg sin sed att icke ingå i det konventionella umgängeslif, som tillhör de bildade klassernas sociala vanor. Men deras hem stod med oföränderlig gästvänlighet öppet för en och hvar; och till dom-prosthuset, där det då helt anspråkslöst låg i hörnet emellan Kors- och Vallgatorna, fann ock mången sin väg. Särskildt många unga kände sig med varma band af tillgifvenhet bundna vid det hemmet.

»Vi voro många barn därinne», skrifver en af dessa vid äldre år, då W:ska hemmet upphört att vara mer än ett minne. »Där fanns värme nog för icke blott de egna, utan ock för de upptagna barnen. — Hvad var det, som gjorde det så varmt för oss alla och särskildt varmt för en och hvar? Var det icke det, att kärleken där icke sökte sitt? Vi granskades icke så noga — om vi kunde passa in här eller där, såsom hunna hit eller dit i inre mognad eller högre egenskaper — vi möttes af fri kärlek, som tog oss upp sådana vi voro, tog oss med tro och hopp. Därför vågade vi komma åter och åter, för hvaije gång i känsla af att i trots af vår litenhet ändå vara välkomna... och man kände sig genast hemma där inne, hos husets lilla vänliga, trofasta mor och i kretsen omkring henne, ja, så hemma, att man började hoppas något äfven för sig själf; man drogs med i kärlekens flykt uppåt, uppåt! och därunder lossades världsbanden, och evighetsdager föll öfver lifvet framför en.»

»Och husfadern med sin bibel — hur förde han oss icke in däri! Han öppnade ju den boken för oss; den var oss tillsluten förut. Hvem kan räkna de lifsfrön, han därP. WIESELGREN
EFTER FOTOGRAFI FRÅN HÖSTEN 1872.i hemmets hägn sådde ut i unga hjärtan! Och hur var han ej färdig att dela våra bekymmer, när de dagarne kommo! Jag satt en afton vid min lilla flickas dödsbädd. Det var jul, annandagskvällen, och hon syntes snart hafva kämpat ut, där hon låg på mitt knä. Det var en ångestfull stund.

— Hvar och en har ’sitt’ vid julen; men domprosten räckte till äfven för oss. I sena kvällen koin han. Det var ett fridens bud. Ensam med mig vid vaggan satt han kvar till långt in på natten. — Hvem kan glömma sådant? Och hur många minnen af liknande slag skulle ej kunna upptecknas från de dagarne, icke allenast af mig? Men äfven om de endast stå upptecknade hos Gud därofvan, hafva de dock burit sin frukt härnere. Kanske kunna vi aldrig i lifvet helt tappa bort tron på sann oegennyttig kärlek, om vi mötts däraf och fått erfara dess kraft i unga år. Och att kunna tro på kärlek — är icke detta lifvets skönaste gåfva? Därför — frid och välsignelse öfver det Wieselgrenska hemmets minne!»

En ung dotter bars redan 1858 en decemberdag därifrån ut till grafven; de återstående barnen växte upp och såsom de äldre före dem, flögo ock de ut från hemmet. Men dödens slag läto sig icke häjda. Två gifta döttrar och en sonhustru rycktes bort i ännu unga år. Äfven bland fränder och kära vänner skördades den ene efter den andre. Sommaren 1858 träffades W. af den uppskakande underrättelsen om hans gamle trofaste väns, prosten Jonas Sandells drunkning under den färd, han anträdt mot Göteborg i syfte att besöka jämväl den därvarande ungdomsvännen; 1863 mottog han Ahnfelts sista hälsning, och 1865 stod han bland de söijande vid Thomanders graf. Själf hade W. vid olika tillfällen angripits af sjukdomar, som kommit honom att tro, det uppbrottsstunden äfven för honom vore inne; men han hade hvarje gång åter repat sig, och ända in i sitt 7o:tal höll han uti med sina vanliga göromål utan märkbar afmattning. På de interfolierade hvita bladen i hans almanackor trängdes alltjämt annotationerna om tentamina för präst- eller pastoralexami-nander, om predikningar, bibelförklaringar och missionsböner, om läsning med eller konfirmation af nattvardsbarn, om oeniga makar eller förvillade barn, som skulle varnas eller på något sätt hjälpas, om sammanträden i kyrkorådet, bibel-sällskapet, missionssällskapet, Gustaf-Adolf sföreningen, Ve-tenskaps- och Vitterhets-samhället eller olika kommunala styrelser, om skolexamina, sjukbesök, vigslar, barndop och begrafningar. Väl hördes han oftare än förr klaga öfver trötthet; men af den sågs dock föga spår, då ögonblicket kom för det föresatta arbetet. Och för alla förmaningar att spara sig, var han fullkomligt otillgänglig. En gång hade han från sjukbädden genom den öppnade dörren till tamburen hört en man förklara, att hans hustru förbjudit honom återkomma hem, utan att han hade domprosten med sig; denne steg då upp, klädde sig och följde med honom, gjorde därefter ännu ett besök hos en annan sjuk, en förtviflad döende kvinna, och vände först sedan åter hem till sjuksängen, utan att han, som han tyckte, häraf blef sjukare än han »nog blifvit ändå». Men genom de där båda besöken hade han fått uträtta hvad som tydligen varit hans Herres mening; och det var sedan icke värdt att hejda honom ens med läkarens föreställningar och råd.

Hans församlingars folkmängd växte alltmera. Året före hans ankomst till Göteborg hade den uppgått till något mer än 25,000 personer; med 1873 hade den vuxit till mer än 61,500 personer. Med oro och bäfvan mätte han sina och sina medhjälpares krafter gentemot de kraf, som dessa stigande siffror representerade; frågan om stadens territoriella indelning stod väl på dagordningen, men den gick blott sakta framåt. Annexförsamlingarnes skiljande från dom-prosteriet hade redan före hans tillträde bestämts, ehuru verkställigheten däraf, efter församlingarnes önskan, för hans tjänstetid uppskjutits. Han kände sig allt mindre räcka till. Allvarligt öfvervägde han emellanåt, huruvida det icke vore hans plikt att söka sig undan till något litet landtpastorat, medan han ännu kunde göra någon nytta •men de vänner, med hvilka han i saken rådförde sig, ville icke höra talas därom. Han arbetade ju ännu, sade de, som en man i sin fulla kraft.

Drabbade honom så en dag i april 1874 den sorgen, att en yngling, tillhörande hans konfirmander, deltagit i ett dansnöje, berusat sig och under ruset begått dråp, därför han häktats. Den gamle själasörjaren skyndade till cellfängelset att besöka honom. Då han gick därifrån, upprörd och bedröf-vad, erinrade han sig en sjuk, som bodde i samma del af staden, där fängelset låg; dit styrde han därför ock sina steg. Vid hemkomsten därifrån kände han sig illamående. Men då det hörde till det vanliga, att hans sinnes nedstämning lät honom känna sig klen och kraftlös, trodde man att hans befinnande äfven nu vållades af hans tryckta sinnesstämning. Det var dock icke så. Den 22 april måste han lägga sig till sängs; den sjuke, han besökt, hade haft tyfoidfeber och samma sjukdom var det, som nu nedbröt honom själf.

I mer än åtta veckor bands han vid sjukbädden. En lördagsafton ansåg sig hans outtröttlige och omsorgsfulle läkare, d:r Abr. Westman böra meddela familjen, att intet hopp förefunnes. »Möjligen», sade han, »lefver han öfver natten; men längre än till fram på morgonen räcker det icke.»

I följd af de många efterfrågningarna spred sig ryktet härom hastigt staden rundt; sinnena kände sig djupt skakade, och dagen därpå bad man för den sjuke i kyrkorna, på missionshuset och å »salarne» — alla gamla bittra stämningar därstädes voro på en gång glömda. I domprosthuset visste man ännu ingenting härom. Men de som sutto kring den sjukes bädd, hvart ögonblick väntande att se det oroligt flämtande ljuset slockna, märkte på en gång hurusom oron vek och plötsligt förbyttes i en lugn och stilla sömn. De visste icke hur de skulle våga uttyda denna alldeles oväntade vändning; men skulle den icke möjligen innebära ett hopp?

Läkaren kom. »Huru dags slutade det?9 sporde han.»Ännu lefver han», blef svaret. »Något före half tolf somnade han och han sofver ännu».

»Sofver han?» utbrast läkaren förvånad. Det hade han icke väntat; men då så var, kunde man åter hoppas.

Och det var icke utan att många, vid att finna tiden för förebedjandet och för sjukdomskrisen alldeles sammanfalla, sågo i den senare ett tydligt bevis på bönens makt.

I slutet af juni hade den sjukes tillfrisknande fortgått så långt, att han kunde fara till Varberg, där han tillbragte återstoden af sommaren.

Och när han sedan återvändt till Göteborg, intyga anteckningarna i hans almanacka, att han ock tänkte återupptaga sin forna verksamhet. Konfirmationsundervisningen för årets nattvardsbarn stod hans hjärta närmast. Anteckningarna om tiderna för dessas samlande stå ock allra främst.

Men det gick ej som förr; viljan, som ett helt lif igenom despotiskt regerat öfver de svaga men uthålliga krafterna, var ej mera i stånd att tilltvinga sig lydnad. Med sorg märkte den gamle, att han måste mer och mer afstå från den verksamhet, för hvars utförande han dock uppbar sin lön. Den tanken var honom tung. Blott steg för steg vek han; nattvardsbarnens undervisning lämnade han sist. Den stora mängden af dessa, bland hvilka de fleste gossarne kommo från hem, där uppfostringens konst föga utöfvats, gaf lätt tillfälle för dem, som vid undervisningstillfällena i domkyrkan sutto längst bort, att gifva luft åt sin ostyrighet, sitt okynne; och då det föll sig svårt för de yngre prästerna att för dessas bevakande »agera polis», måste den gamle barnaläraren, till slut draga sig tillbaka äfven från denna sista del af sitt stora arbetsfält.

Han plågades stundom af svindel och dagligen af en den häftigaste hufvudvärk, hvilken läkaren ansåg bero på en förstörd matsmältning; det vin, den gamle efter mycket motstånd slutligen måst underkasta sig att såsom läkemedel använda, förmådde väl lindra men ej hjälpa. Benens musku-latur försvagades; han kunde blott med svårighet gå. Slutligen upptäcktes, att han genom tapeterna i de tre rum, där han mest vistades, varit utsatt för en mångårig arsenikförgiftning. Att undanrödja följderna häraf, lät sig dock icke göra; därtill var den gamles kroppshydda redan alltför mycket försvagad.

Tre år räckte denna tid af tvungen hvila för den ålderstigne kraftverkaren. Boanergeslynnet hade alltmera undanträngts af det Johanneiska mildhetsdrag, som alltid funnits där innerst, men förut ej så oafbrutet som nu fått göra sig gällande; det lockade och öfverväldigade mången, som ej böjt sig för hans äldre kämpakraft. »Den gamle domprosten» var så en makt äfven i dessa år af stor svaghet; det blef aldrig tomt omkring honom. Man sökte honom för att vinna alltjämt nya intryck af hans ödmjuka och helgade umgängelse.

Men med hans bön steg hans längtan allt innerligare uppåt. Redan en gång för flera år tillbaka, då han af någon krankhet hållits fängslad vid sängen, hade han med en blyerts skrifvit å en papperslapp följande vers:

»Sentio me lassum, fractum, jam viribus expers, Desiderata quies annuit omni modo.

Canities autumnus amat vita^que vocari Septuaginta anni mox numerantur item.

Gressus debilis est, dentes oculique dolentes,

Omne ruit, finem dum petit usque suum*

Vita beata tamen rnihi restat. Amore Redemtor Hane dabit ipse mihi. Gratia magna Dei!

Sic mihi dulcis erit mors, ultima ratio vitae;

Per Christum mea mors vita beata sonat.»1

1 Bruten och trött jag är, all kraft jag känner mig sakna,

Vinkar mig ock allt mer efterlängtade ron.

Grånande år ju också man lefnadens höst plär benämna;

Sjuttio år må då ock räknas till tynande tid.

Stapplande är min gång, mig svika tänder och ögon,

Allt är i fallande stadt, sträfvar att hinna sitt slut.

Återstår mig ändock det eviga lifvet. Af kärlekoch efter detta »saliga lif» spanade allt mera oafvändt hans öga. Men bönhörelsen dröjde.

Han fyllde sitt 77:de år den i oktober 1877. Tidigt om morgonen den dagen uppstämde en kör af unga röster utanför hans sofrum sina sånger, af hvilka en var för detta tillfälle skrifven och lydde så:

»Fjärran från sin hembygds dalar På en hafsomsvallad ö Herrens älskling fången dväljes,

Lyssnande till vredgad sjö.

Men då öppnas fångens öga,

Och han skådar bilder höga,

Frukter utaf trones frö.

O, han ser en öppen himmel Stråla öfver jordens grus,

Och hans ande hänryckt ilar Till sin faders rika hus.

Uppå starka örnevingar,

Utom tiden han sig svingar,

Badar sig i evigt ljus.

Äfven dig, du Herrens fånge,

Väntar sådan ljuflig syn:

Se, det ljusnar uti öster!

Härligt flammar himlens bryn!

Och en mägtig aning smyger Genom skapelsen och flyger Till sitt ursprung bakom skyn.

Ja, din Konung snart skall komma,

Snart den sköna dag skall gry,

Då dig evig fröjd skall fatta,

Sorg och suckan från dig fly.

Gladt du må då hemåt ila,

Där i ostörd sabbatshvila Sången tonar evigt ny.»

Frälsarn skall gifva mig det. O, huru stor är Guds nåd! Ljuft mig då varder att dö, detta sista skäl för vår lefnad, Ty till ett saligt lif byts genom Kristus min död!Den gamle var redän uppe och trädde snart ut ibland sina sjungande vänner med ett tack, ett vänligt ord för hvar. Det följande af dagen var fullt af välönskningar och blomsterdoft. Men dagen därpå var han icke kry; ett oroande ljud i hans lungor föranledde läkaren att föreskrifva honom sängen. Han intog den; och blott några dagar dröjde det, innan det visade sig, att profetian i födelsedags-sången stod inför sin snara uppfyllelse.

»Hvad jag har oändligt mycket att tacka Gud för», sade han bland annat, där han låg, full af frid och ljus, bidande uppbrottsstunden; under hela det långa lif, öfver hvilket han blickade tillbaka, hade ju hans Herre skonat honom från alla olyckor. Såsom sådana fann han sig icke kunna räkna, att Herren tagit hem till sig flera af hans barn, däruti hade blott legat nåd; och de motgångar, han under sitt lif kunnat röna, hade alltid, sade han, varit framkallade af hans eget oförstånd, för dem kunde han icke göra Herren ansvarig. Endast lycka hade Herren gifvit honom

— inga fiender, men en huld maka och kära barn, och nu omsider en lätt död. »Jag skall ligga så här, andas mindre och mindre och så ändtligen får jag ingen luft mer — och då är det slut. Så dog Tersteegen. Gud beskär mig lycka i det sista!»

Blott en tanke ingaf honom oro. Han mindes tilldragelsen från sin förra sjukdom våren 1874, och han tog därför löfte af de sina, att de icke fingo »bedja honom kvar». Sedan nämnde han den enda önskan han ännu för detta lifvet ägde ouppfylld: den rörde fullföljden af hans verksamhet i Johanni skyrkan. Och denna hans önskan omhändertogo några af hans vänner; den blef uppfyld och just så som han tänkt.

Några dagar ännu — och han nådde det efterlängtade målet. Om kärlek och tro hade hela hans lif vittnat; det gjorde så intill det sista ögonblicket. Till »Jesus allena» vände han det i döden bristande ögat; han visste att hvad denne hans Herre och Mästare lidit »på korsets träd», detlände honom till tröst och hopp för den evighet, han gick i möte. Och dess portar öppnade sig för honom på morgonen den io oktober 1877.

Under allmän tillslutning skedde hans högtidliga jordafärd lördagen den 13 i samma månad. Hans gamle vän, d:r P. Fjellstedt, som lofvat att, därest han öfverlefde honom, utan alla »personalier» jordfästa hans stoft, höll ock sitt löfte och vigde honom i den sorgprydda domkyrkan till den sista långa hvilan, därvid han blott med ett »tack för fyrtio-årig trofast vänskap» öfverskred den vanliga jordfästningsritualen. Mellan täta tysta led gick färden sedan därifrån ut till gamla begrafningsplatsen, till det ställe, hvarifrån W. en dag i april 1858 invigt en tillökning af de dödas stad; där var nu hans egen graf gräfd, där nedsänktes kistan. Och öfver densamma reste sedan »tacksamma åhörare» en minnesvård. Scholander hade gifvit ritningen till den och Frithiof Kjellberg hade med mästarhand i brons därå förevigat den bortgångnes drag. Med ett anslående tal af täcktes vården af landshöfdingen, gref Albert Ehrensvärd den 15 juni 1880.

MATILDA WIESELGREN.

För att för framtiden bevara ett annat minne af den trogne själasörjaren gåfvo David Carnegie, Robert Dickson, Oscar och Emil Ekman, James J. Dickson, fruarne Charlotte Geijer och Adolfine Quensel m. fl. tillsammans 42,000 kr. till Johanniskyrkan för att genom afkastningen af denna »Peter Wieselgrens minnesfond» bereda medel till aflönandet af en predikant vid kyrkan. Fondens belopp utgör nu 60,000 kronor och dess ändamal har ytterligare betryggats genom en ny gåfva af Robert och Emily Dickson å 25,000 kronor till Matilda Wieselgrens minne. SåGRAFVÅRDEN ÖFVER P. WIESELGREN
Å HANS FAMILJEGRAF PÅ GAMLA BEGRAFNINGSPLATSEN I GÖTEBORG.fästes vid denna kyrka hugkomsten jämväl af henne, som efter sitt lifs största sorg i nära sjutton år fick vänta på återföreningens stund. Den för kyrkans vård tillsatta styrelsen begärde och erhöll af konungen den 3 maj 1879 tillstånd att till predikant vid kyrkan kalla präst med rätt till prästerlig tjänsteårsberäkniug; och till befattningens förste innehafvare kallades sedan den vördade aflidnes yngste son.

Dom öfver död man.

Hade än arten af W:s verksamhet vållat, att han under en stor del af sin lifstid måst bryta sin väg emellan omdömen af mycket skilda slag, måste dock erkännas, att detta förhållande under hans senare år allt mera ändrats. I den mån de åsikter och idéer, för hvilka han varit förgångsman, vunnit seger öfver sinnena, var ju naturligt, att dessa med tacksamhet och vördnad skulle åse honom, som så uthålligt och mäktigt fört sina vapen i striden för deras, för fosterlandets frigörelse och utveckling; och huru allmänt man så gjorde, märktes bäst, då budskapet om hans bortgång gick öfver landet.

Inom de led, till hvilkas religiösa åskådning och, snart sagdt, religionsutöfning det hörde att bryta stafven öfver de idéer, som uppburit hans lifsverksamhet, kunde ju någon tillslutning i detta afseende icke gärna ifrågakomma. Men i alla andra läger sänkte man vördnadsfullt sina fanor till den aflidne gamle kämpens heder; i pressens spalter, i öfrigt representerande vidt skilda åsikter, återljödo vid skildringarna af hans lif enstämmiga och varma erkännanden af hvad svenska folket vore denne sin sons minne skyldigt.

Ett särskildt vitsord tillerkänner man ju gärna vid dylika tillfällen motståndaren; han bör ju minst låta sig af partiska motiv bestämmas. Bland mängden af de press-organ, som vid W:s bortgång uttalade sig öfver honom, må vi därför stanna vid det, som uthålligast och svårast häcklat den lefvande; så lydde dess dom öfver den döde:

»Sin officiella bana», skref Öresundsposten, »började W. som lärare i skönlitteratur vid Lunds universitet, hvar-efter han blef kyrkoherde i Vesterstad, därefter här i Helsingborg 1848, hvarifrån han 1857 valdes till domprost i Göteborg. Inom denna obetydliga ram utvecklar sig det rika innehållet af en snillrik, människoälskande och själfupp* offrande personlighet, som man måste beundra och älska, äf-ven om man i mycket hyllade alldeles motsatta åsikter och nödgades ogilla mycket både i sak och form; ty alltid fram* blickade vare sig ur okritiska historiska kombinationer eller i dagens frågor, teoretiska eller praktiska, snillet, som spred ett hänförande skimmer öfver händelser och personer, hvilka kommo inom dess vetandes eller erfarenhets trollkrets, och det goda hjärtat, som ville alla människor så innerligen väl och ej skydde någon möda eller uppoffring för att bereda äfven den ringaste och fattigaste en smula glädje. Och hvilket mod sedan, vare sig lifsstriden gällde brännvinsflodens tusenhöfdade hydra eller smuggleriets smygande härskaror! Ett sådant mod finnes endast hos troshjälten, hos hvilken det gudomliga lifvets makt trotsar alla yttre hinder och skapar reformatorer och martyrer, hvilka visserligen stundom i sin samtids ögon gälla som fantaster, men dock äro de, genom hvilka försynen företrädesvis ingjuter ökad värme i mänsklighetens andliga lif ... Både som skriftställare och talare var W. i allmänhet särdeles okritisk, men icke desto mindre hänförde han vanligen sin publik genom sin glödande fantasi och den eld, som genomlågade all hans verksamhet... Som enskild man var han en sann människovän, skattande lika fattige och rike och behandlande dem som det ägnar och anstår en apostel för kärlekens religion, oegennyttig och outtröttlig i sitt sträfvande att gagna och glädja alla. Äfven i vårt samhälle har han oförskräckt uttalat mången illa hörd sanning, nedlagt mångetfrö till det goda, som sedan grott, mognat eller skall mogna till välsignelse för samhället. Många vänner och forna fiender skola äfven här med rörelse erfara den gamle ädle religionslärarens bortgång.»

»Vi tillhöra icke samma läger som W., vi ha bekämpat och skola bekämpa mycket både i sak och sätt af W:s uppfattning af vissa delar af religion o. s. v. — men vi böja med vördnad och kärlek hufvudet för den djupa pliktkänsla, den uppoffrande och aldrig sinande människokärlek, det moraliska mod, som vågade ett helt lifs oafbrutna kamp för en öfvertygelse. Den gamle aposteln har nu fått gå hem till den Herre han så länge och troget tjänat och i hvars tjänst han, mänskligt att se, uträttat ett så stort och värdefullt dagsverke; men frukterna af hans arbete har fosterlandet redan skördat, och så länge ännu plikttrogenhet, hjältemod och sann kristendom aktas i Norden, skall i palats och hydda Per Wieselgrens minne lefva i välsignelse samt verka stärkande och lifvande äfven på kommande släkten i kampen för det goda.»

I Teologisk Tidskrift, utgifven af d. v. professorn i Uppsala, numera biskopen, d:r Martin Johansson, förklarades att icke blott de församlingar, som varit öfverlämnade i W:s vård och hvilka han endels rent af omgestaltat, hade att för mycket tacka »den lika väldige som snillrike talaren och den i högsta måtto uppoffrande själasörjaren», utan att hela vårt folk till honom stode i tacksamhetsskuld. Lunds Missionstidning såg i hans dödsfall en stor förlust för svenska kyrkan och en af de betydligaste för Sveriges missionsvänner. Nykterhetstidningarna enade sig i uttalandet att Svea välde fått landssorg. Och ehuru i detta afseende säkerligen icke ett uttryck för uppfattningen inom stiftets clerus, vågade dock Göteborgs Stiftstidning, som utgafs af konsistorienotarien, d:r Lindhult, vid meddelandet om att domprosten W. var död, yttra, att den yppersta prydnaden bland Göteborgs stifts kyrkoherdar med honom tagits bort och att det blefve svårt att finna hans like.Utan tvifvel egde W. för vår svenska kyrka eri stor betydelse, i all synnerhet på grund af den religiösa prägel, han gaf sin nykterhetsrörelse. Den spelar i själfva verket mer än en Johannes-döpareroll med hänsyn till den andliga uppväckelse, som vid denna tid i vårt land kom till stånd, och i följd af hvilken det kristliga lifvet därinom med ny kraft uppspirade och spred sig. Var än hans nyk-terhetsförkunnelse såsom sådan, från rent andlig synpunkt bedömd, blott ett dop med vatten, kunde därför dock icke sägas, att han lemnade anden därhän; den var tvärtom dess både eldande och bärande kraft. Också byggde han ju från början sitt hopp om framgång på tillslutning från dem, »hos hvilka samvetet blandar sig i allt»; och öfver hela denna tids nykterhetsväsen bredde sig därför ock ett drag af djupt allvar, som i sin mån vittnar om dess nära förhållande till folkets kristendomslif. Aldrig underlät han att kraftigt betona, hurusom nykterhet icke finge anses liktydig med kristendom, eller afhållsamhet från starka dryckers bruk med hjärtats omvändelse till Gud; men han förklarade med allt skäl, att där man kunde vända folket från dryckenskap till ett nyktert lefverne, där hade man »undanskaffat en stor sten från kyrkans dörr». Redan häruti låg för vårt folks andliga lifsutveckling en fördel af så stor betydelse att den, oafsedt allt annat, synes oss göra de anförda orden om svenska kyrkans tacksamhetsskuld till den aflidne fullt befogade.

Många voro uttrycken för saknaden bland de skaror, som känt sig i honom hafva mistat en trogen och kärleksfull ledare. Somliga ägnade i bunden stil hans minne sitt hjärtas hyllning, andra i obunden; och bland dessa senare finner man af någon, som tecknar sig H., ett bref, innehållande en teckning af *P. Wieselgren, själasörjaren», hvilket emottagaren låter trycka i den allra fattigaste utstyrsel, men i öfvertygelse att därmed dock hafva gifvit ord åt hvad tusendé tacksamma hjärtan kände, men icke förmådde uttala.

»Huru väl», skrifver denne H., »minnes jag icke ännuden ädle gamle, den vise och ödmjuke! Sist jag såg honom vid ett besök i eder stad, hade jag likasom en aning att det var sista gången.»

»Ett lif mera verksamt än hans torde vara svårt att finna. En lefnad mera skär och ren likaledes. Han lefde som han lärde. Han var en kristen och en storartad kristen ... icke blott på predikstolen» utan i sitt hem, under sitt arbete, i den blida och mulna dagen. Han var ömt finkänslig, men han fälde icke modet ens då motgångs-vågorna brusade som värst. Han satte sitt hopp till Gud, och däri låg hemligheten. Han var efterdömlig framför allt i ,en kristlig varm kärlek. Han hörde icke till dem, som icke kunna gifva sig ro, innan de hämnat sig själfva; han ställde hämnden till den, som rätt dömmer. Han kunde som få konsten att öfvervinna det onda med det goda. Mången kände därför glödande kol på sitt hufvud. Han såg icke till personen. Han var själaherde och den fattiges själ var honom lika dyr som den rikes, den djupast sjunknes som den högst uppsattes. Aldrig skall jag förgäta hans ödmjukt visa förhållande, där han hoppades kunna göra en vinst för sin Herre. Den af alla afskydde föraktade lastens träl kände sitt förfrusna hjärta lif vas vid hans kärleksvarma tal och blick.» — —

»W. var en präst i sin prydning. Så sant prästerlig som han torde få hafva varit. Men han föraktade ingalunda lekmannen utan krage, allenast han var en andlig präst. Han visste nog han, att det lika litet i detta stycke som i andra går an att radera i bibeln.

Och han visste, att då man icke raderar, så står saken där. Lekmannaverksamheten höll han därför enligt skriften berättigad. Han visste och sade fritt ut, att där prästen vill sköta sitt ämbete redligen, behöfver han lekmannahjälp. Men huru varnade han icke för denna verksamhets missbruk. När olärde män, skräddare, skomakare, smeder (jag föraktar icke yrket, men deras dårskap, som lämna det för att blifva jämmerliga talare) började fara land och rike ikringsände och osände, — han insåg nog att här, mer än annars var skäl att ropa: »skomakare, blif vid din läst». Han höjde sin stämma mot missbruket. Han var för vis, att vara bullersam, men han förmanade desse obegåfvade att »icke tala, utan hällre samtala». Han kände af egen erfarenhet, att den som »funnit Messias», vill »kungöra» det för andra, han visste ock att skriften förmanar därtill, men han glömde icke ordet: »farer icke hvar man efter att vara lärare». Välmening utan förmåga, nit utan visdom, uträttar intet. Han insåg ock faran att sända »nyomvända» lärare, som under predikande för andra glömma sin egen tillväxt och ursäkta försummelsen för egen frälsning med nitet för andras. Vi äga i hans skrifter dyrbara visdomsord i denna sak. Gud gifve att de, som berömma sig af mannen, ville offra något af den tid de härpå använda, till begrundande af hans ord.

W. var storartad som kristen, storartad äfven som predikant. Han var »en rätt löpare för Herranom, han vek hvarken till högra sidan eller vänstra». Öfverallt framstår hans förmåga att blifva vid måttan. — —

Han gillade icke lättsinnet och opålitligheten i umgängeisen, hvilket med evangelium och Kristi förtjänst vill öfverskyla uppsåtligt haltande. Han ville, att en kristen skulle lefva kristligt. Men icke häller gillade han den kärf-het, som med strängt iakttagande af lagens ord glömmer att ingen lag kan lefvande göra, utan Jesu evangelium allena. Till detta evangelium höll han sig troget så länge han lefde, oaktadt sin stora lärdom. Därför var han ock en »lärd till Guds rike». Ty han insåg, att för lärda och olärda, som vilja sin salighet, är evangelium oumbärligt. För denna »dåraktiga predikan» skämdes han icke, oaktadt den är en »galenskap» för »denna världens vise», ty han visste den vara »Guds visdom»...

Sista gången jag hörde honom, var vid nämnda besök i eder stad i april 1875. Han höll då ett skriftermålstal till sina kära nattvardsbarn. Jag tror, om jag minns rätt,att äfven du var närvarande. Texten var: »Simon Jona, älskar du mig». Först ställde han dessa ord, såsom en pröfningsfråga till de unga nattvardsgästerna; sedan visade han på hvad väg man kommer till denna kärlek. Lifligt minnes jag huru den gamle högt ropade: »Syndasorgen måste gå förut». »Bättrer eder och tror evangelio» — det är Kristi lära. Men människor drifva antingen blott det första eller det sista». Oräkneliga prof på sådan biblisk lära kunde anföras. — —

En så hög och tillika ödmjuk man kunde icke undgå att vara älskvärd. Mänsklig öfverdrift lät förtjusningen ofta gå öfver till afguderi. Men detta afguderi hade icke den vanliga följden: att skada både afguden och afgudadyrkaren. Endast blef den senare bränd — genom den förres ödmjukhet. W., den i alla omständigheter höge och anspråkslöse, slapp just därför på sin ålders dagar känna bitterheten af det förbiseende, som mången annan, mindre ödmjuk, fordom ärad man, då måste lida. För alla var ju också den gamle Wieselgren icke mindre kär än den unge, kär för sin stora kärlek som »icke vände åter», fastän verksamheten minskades. Den silfverklara stämman hördes icke mer i edra tempel, men i bön till Gud för församlingen. Man tänkte på hans forna verksamhet och unnade honom hvila. Man var tacksam för hvad man fått och »tänkte på sin lärare», som talat Guds ord, och önskade kunna »efterfölja hans tro». Denna önskan har blifvit innerligare och renare, sedan man nu fått »skåda hvad ända hans umgängelse hade».

W:s hjälpsamhet var otrolig. Den af andra förskjutne fann här den milde varme vännen. Jag åsyftar icke blott de summor han affärdade i allmosor, jag menar hans hjälpsamhet i goda råd och villig tjänstfärdighet i allehanda omständigheter. Han ansåg sig sällan kunna säga nej om än den hjälp, som begärdes, tycktes tämligen aflägse från hans ämbete och plikt. Endast på räkningen af hans kristligt varma hjärta kunde hans uppoffringar skrifvas. Hans hus var gästvänligt och icke likt de gemak, hvarifrån den sannafattigdomen städse afskräcktes. Att W. mer än en gång blef bedragen af hycklare äfven i denna väg, kan icke nekas. Men huru kunde han, hvars hand påverkades af hans hjärta, gå allt för strängt och mönstrande till väga! Han visste, att oftast verkligt armod lider i tysthet, men han afvisade icke den talande tungan, oviss om den icke tillhörde en af de fattige, som äro rike på tron och i honom såg den, för hvilken man med förtroende kunde öppna sitt hjärta. — —

Jag har nästan blifvit för vidlyftig, men tänk dig hvilket bref, om jag skulle skrifva allt, hvad om den utomordentlige kunde skrifvas. Blott hans verksamhet såsom själaherde och besökare af de fattigas och nödställdas boningar är ofantlig. Både du och jag minnas ganska väl den lätta gestalten med den snabba gången, ständigt i rörelse i kärlekens ädla verksamhet. Hvad han åter verkat inom dessa eländets boningar, hvad himmelsk frid och lycksalighet han spridt bland sönderslitna och förfrusna hjärtan, därom skall en stor skara vittna på domens dag.»

Utan allt tvifvel hade utgifvaren af detta bref rätt i sitt antagande att däri uttrycktes hvad »tusen tacksamma hjärtan tänkte».

Men det är icke sådana hjärtan, som diktera historiens dom. Icke häller behöfver den öfverenstämma med hvad en allmänhet i afskedets ögonblick om en bortgången tänker eller uttalar. Känslans strängar kunna då ljuda högt, löften om tacksamhet och hugkomst gifvas — men blott några år därefter kan allt vara glömdt, och på historiens blad letar man fåfängt efter ens namnet på den prisade döde.

Olika äro ock de grunder, som bestämma hvad på de bladen må vara att teckna. Krigens, de stats- eller kyrkopolitiska händelsernas, de vetenskapliga forskningarnas, diktningens och konstens likasom ock de ekonomiska framstegens stormän hafva allt efter annat blifvit å dem för kommande släkten hugfästa; men att med dessa jämnställa förgångsmän för sedliga reformer har länge ansetts allt för oskäligt. En stor skalds dithyrambiska yra och glänsandetirader till Bacchi pris bereda honom utan gensägelse plats i sitt folks historia; men den hvars »yra» yttrar sig blott i en helig vredes krigsförklaring mot hvaije sedlig urart-ning, den, hvars blixtar slungas mot oseder hos både hög och låg, hos ej blott gemene man utan ock hos snillet, »öfvermänniskan», den har man, hälst med ett visst öfver-seende, gemenligen inordnat bland »fantasterna», för hvilka väl dagskrönikan men icke folkens häfder öppna sig.

Många tecken tyda dock på, att denna åskådning numera icke erkännes såsom oantastlig. Den torde vara det så länge blott de bildade, de väl omgärdade, de högre samhällsklasserna bestämma öfver hvad i deras folks historia bör upptagas; för dem ter sig en nykterhetsrörelse huf-vudsakligen såsom en dem föga berörande fråga om det lägre folkets lefnadssätt, hvilken kan vinna en rad i historien endast för så vidt den måste nämnas såsom motiv för en mera genomgripande lagändring. Men i den stund »underklassen» vaknat, förändrar sig detta förhållande. För dennas nitälskande krafter betyda de än så klingande, än så bedårande ackorderna från konstens strängaspel vida mindre än de dofva suckarne, de skärande nödropen från de skaror, hvilkas sak de åtagit sig utföra; de inse snart, hurusom möjligheten för dessas räddning är på det närmaste förbunden med nykterhetsifrarens kraf. Vilja deras i fattigdom och råhet nedsänkta bröder lystra till dessa, af stå från den njutningslystnad, som försoffar, utarmar, fördärfvar dem — då se de att det äfven för dem skall vara möjligt att höja sig till intellektuell, ekonomisk och politisk betydelse, till jämnbördighet med samhällets bättre lottade, till full likställighet med dem i både rättigheter och plikter. Fordras bevis, kräfsju blott att peka på den pånyttfödelse och lyftning, som under „ och efter det nyss skildrade reformarbetet kommit Sveriges allmoge till del. Utan det arbetet hade denna samhällsklass ej varit redo att öfvertaga de uppgifter, som vid ståndsrepresentationens så nära förestående ombildning tillföllo densamma. Så är ock för den nu ifrågavarande en höjd sedlighetförutsättning och hufvudvillkor för den förbättrade ställning, den åsyftar att vinna; och den man, som med en oerhörd kraftansträngning, med anlitande af troshänförelsens, snillegåfvornas, det omfattande vetandets och den mest brinnande fosterlands- och människokärleks förenade makt förmått spränga de länkar, med hvilka uråldriga dryckesseder fjättrat folket och i all synnerhet dess minst omgärdade klasser — han måste för nya tiders sedlighetsifrare, för nykterhetsnitets yngre legioner te sig såsom en af detta folks stormän, hvars minne de känna sig böra tacksamt vårda och ära. I hans verksamhet se de förutsättningen för sin egen uppnådda odlings ståndpunkt; och hvad den betyder för fosterlandets utveckling i välmåga och kraft, veta de ock. Så blir det desse, som vid bestämmandet af platserna i de fosterländska minnenas pantheon begära hänsyn jämväl för sitt votum; och historieskrifvaren kan icke göra sig döf för »vox populi», af gammalt närställd »vox Dei»: om än dröjande, inskrifver han till slut äfven nykterhetsreformatorns namn på den svenska historiens blad.

Åminnelse.

Den 18 sept. 1880 invigdes på en plats i närheten af Spånhult, strax invid Vislanda-Bolmens järnväg, en minnessten öfver Spånhultssonen W., ett väldigt granitblock 15 fot i höjd öfver marken, ditfördt från Ulfö i Thorsås församling. En af W:s beundrare, järnvägsbyggaren, kapten Erik Sandell hade låtit resa stenen och Gunnar Wennerberg, då landshöfding i Kronobergs län, talade vid dess aftäckning.

»I de modärna samhällena», sade han efter en tillbakablick på den antika tidsålderns sedvänjor i detta afseende, »hvarken resas eller störtas så många monument som i de gamla. Det går lugnare till kring vår tids minnesmärken i alla länder, antingen de äro aktningsgärder åt höga obetydligheter eller nationalbelöningar åt ryktets dagsländor. Sanningen tager ändock ut sin rätt, ehuru ej våldsamt. Hon låter blott ett kommande släkte fråga: »Hvem var den mannen?» — eller: »Hvad gjorde han?» — eller ock, om minnet däraf ännu ej slocknat, låter hon eftervärlden godmodigt le vid åsynen af de »förevigade dragen», eller vid läsningen af den förgyllda inskriften.

Skall en gång från denna sten de frågorna ljuda? Skall äfven här framtidens dom läsas i ett dylikt leende? — Ack, allt människoverk är underkastadt glömska och förgängelse, vore det än så stort och härligt, bevarade det än minnetMINNESVÄRDEN I VISLANDA.af den ädlaste idrott. Ett vågar jag dock påstå såsom svar på dessa frågor: Snarare skall glömska och fall drabba hufvudstädernas stolta praktmonument än de enkla minnes-stenarne i våra aflägsna landsbygder, som stå stadigt på den heliga trefoten af folkets vördnad, kärlek och tacksamhet. Och på ett sådant stöd står denna, som bär Per Wieselgrens namn.»

* *

*

I nykterhetstidningen »Blå Ba?idets» julinummer 1894 erinrade dess redaktör, riksdagsmannen Jacob Byström de s,ven ska nykterhetsvännerna om det då löpanäe årets egenskap af att vara det 75:te, sedan P. Wieselgren 1819 vid gymnasiet i Växiö stiftade Sveriges första nykterhetsförening; det frö, han därmed utsått och sedan så outtröttligt vårdat, hade nu växt upp till ett väldigt träd, som sträckte sin välgörande skugga öfver snart all Sveriges bygd. Men den punkt, där utvecklingen börjat, stode i det hela ännu lika oberörd, som då den första lilla föreningen grundades: Sveriges bildade och bildningssökande ungdom vore ännu på det hela taget lika främmande för nykterhetssaken. Han ansåge därför Sveriges nykterhetsvänner värdigt, att de firade sagda 75-års jubileum på det sätt, att någon varaktig frukt för fortsättning af 1819 års verk bland den studerande ungdomen däraf blefve följden. Blåbandsföreningen, som räknade inom sig en sådan här af upplysta, intelligenta och ädelsinnade personer, borde särskildt gå i spetsen för sträf-vandet att bilda en Wieselgrens-fond, hvars räntor kunde användas till understöd åt behöfvande och kvalificerade studenter. För föreningen såsom det största nykterhets-samfundet i Sverige borde bildandet af en sådan fond genom inträdesafgifter vid minnesfester, kollekter eller andra enskilda bidrag ej vara någon omöjlig uppgift; och han förebådade därför, att förslag härom skulle komma att föreläggas föreningens närmast förestående årskonferens.Så skedde ock. Den 20 juli s. å. beslöt konferensen enstämmigt att bifalla förslaget om bildandet af en Wiesel-grens-fond. Angående syftet därmed röjde sig olika meningar. Redaktören och riksdagsmannen Oskar Eklund ansåg, att räntan å fonden borde användas till åstadkommande af vetenskapliga föreläsningar vid universiteten i Sverige om alkoholens skadliga verkningar å enskilda och för samhället; men konferensens flertal beslöt, att fondens afkastning skulle användas för understödjande af pålitliga och nitiska nykterhetsvänner bland den studerande ungdomen vid våra högskolor.

Redan dessförinnan hade en annan framstående nykter-hetsvän, lektorn, dr. Johan Bergman, hvilken upprörts öfver den likgiltighet, med hvilken den akademiska ungdomen mötte nykterhetsrörelsen, lyckats få till stånd ett »nykter-hetsvännernas studenthem» i Uppsala; och för att vinna medel för anordnandet af friplatser vid detta hem för fattiga och begåfvade helafhållsamma studenter, hade äfven han fattat tanken att med 75-årsjubileet förena insamlingar till en Wieselgrens-fond. Själf skref han en minnesteckning öiver W. och anslog behållningen däraf till den afsedda fonden.

Tvänne sådana fonder hafva ock bragts till stånd: Sveriges Blåbandsförenings Wieselgrens-fond den ena, och den andra Älfsborgslogens af Goodtemplarorden, hvarjämte tillfälliga Wieselgrens-stipendier under senaste åren utdelats af såväl förstnämnda förening som af Templar- och Goodtemplarorden.

* *

*

Om redan härigenom visats, att den bortgångne sede-reformatorns åminnelse ännu alltid fortlefde bland dem, som tagit hans nykterhetsnitälskan i arf, blef det emellertid åt hundraårsdagen af hans födelse gifvet att uppenbara, huru allmänt, huru varmt, huru oförbehållsamt hela svenska fol-ket erkände betydelsen af hans, för att använda dess konungs, Oscar den andres ord, »ädla och välsignelsebringande lifs-verksamhet».

Svenska Nykterhetssällskapet ägnade åt sin gamle hedersledamots minne en särskild skrift, innehållande uttalanden af honom från det han den 24 april 1819 första gången nedskref sin lösen för det stora fosterländska befrielsekrig, han lifvet igenom förde, till dess han i sin höga ålderdom sista gången i detsamma talade till sitt folk; det utgaf därjämte en, till hedrande af hans minne såsom vår förste nykterhetshistoriker, af professor F. Schulthess, dess ledamot, utarbetad redogörelse för alla de skrifter, hvilka från och med 1557 intill och med hans dödsår, 1877, i sagda ämne utkommit. Studenternas helnykterhetsförbund gick att för landets nykterhetsvänner af alla skiftningar framlägga nya upplagor af hans hufvudsakligaste inlägg i samma vår lifsfråga, och doktor Joh. Bergman utsände en ny och mycket tillökad upplaga af sin ofvan berörda minnesteckning. Tidningar af alla färger skildrade med varmt erkännande hans lif sgärning och återgåfvo hans drag; öfver hela landet anställdes minnesfester, vid hvilka män ur skilda läger enade sig om att ära honom såsom en af vårt folks bäste söner och sannaste stormän. I den »hundraårsfest till P. WieseIgrens minne», hvilken måndagen den 1 oktober 1900 af Sveriges sex största nykterhetssällskap gemensamt anordnats å Kongl. Musikaliska Akademiens stora sal, deltogo landets konung, dess tronföljare och andra medlemmar af det kungliga huset, h. exc. statsministern jämte andra af regeringens ledamöter, Svea rikes ärkebiskop samt ett stort antal af samhällets representative män, tillsammans med ett tusental af män och kvinnor ur folkets bredaste lager, dessa många, hvilka djupast af alla lära förstå att uppskatta inflytelserna för dem af en lifsgärning sådan som Peter Wieselgrens. Det kunde icke gifvas mer än en tolkning af det från rikets alla delar återljudande högtidliga, ljusuppfyllda stämningsbruset, icke mer än en tydning af dess närmaste innebörd: efter enmer äu tjuguårig pröfning underskref det nu lefvande Sverige de vid aftäckningen af vården i Vislanda uttalade orden om den heliga trefot, på hvilken den hugfäste fosterlandsvännens minne hvilade:

»folkets vördnad, kärlek och tacksamhet.»

Digitaliserad av Projekt Runeberg och publicerad på http://runeberg.org/wieselgren/.

Konverterad till .pdf, .epub, .mobi och .txt av Arkivkopia och publicerad på https://arkivkopia.se/sak/runeberg-wieselgren.

Filen skapad 2018-12-17 16:04:28.227433